Bankrutt? av Paul Krugman

Paul Krugman

Bankrutt?Den stora vanföreställningen om krisens

orsaker och hur den ska lösas

Översättning Stefan Lindgren

Leopard förlag Stockholm 2012

Innehåll

Inledning Vad gör vi nu? 9

Ett Hur illa det är ställt 13

Två Depressionsekonomi 31

Tre Minskymomentet 51

Fyra Bankirer löper amok 63

Fem Den andra guldåldern 79

Sex Ekonomi för en mörk tid 97

Sju De otillräckliga åtgärdernas anatomi 113

Åtta Hur är det med underskottet? 133

Nio Inflation: det inbillade hotet 153

Tio Euroskymning 169

Elva Åtstramare 189

Tolv Detta måste göras 209

Tretton Bryt depressionen nu! 223

Efterskrift Vad vet vi egentligen om effekterna av offentliga utgifter? 231

Författarens tack 239

Vad gör vi nu? 9

INLEDNING

Vad gör vi nu?

Det här är en bok om den ekonomiska nedgång som drabbat USA och många andra länder, en svacka som nu är inne på sitt femte år och som inte visar några tecken på att upphöra. Natur-ligtvis har det redan utkommit många böcker om finanskrisen 2008, som markerade början av lågkonjunkturen, och många fler är utan tvivel på väg. Men den här boken tror jag försöker besvara en annan fråga än de flesta andra. För det mesta ställer den spirande litteraturen om vår ekonomiska katastrof frågan: »Hur kunde detta hända?« Min fråga är istället: »Vad gör vi nu?«

Uppenbarligen hänger dessa frågor ihop, men de är inga-lunda identiska. Att veta vad som orsakar hjärtinfarkt är inte alls samma sak som att veta hur man behandlar den. Detsamma gäl-ler ekonomiska kriser. Och just nu bör frågan om behandlingen vara den mest angelägna. Varje gång jag läser någon akademisk rapport eller debattartikel som diskuterar vad vi ska göra för att förhindra framtida finanskriser, och jag har läst många sådana, blir jag lite otålig. Ja, det är en viktig fråga, men eftersom vi ännu inte har återhämtat oss från den senaste krisen, borde då inte återhämtningen från den vara vår högsta prioritet?

För vi lever fortfarande till stor del i skuggan av den eko no- miska katastrof som drabbade både Europa och USA för fyra år sedan. Bruttonationalprodukten, som normalt växer ett par

10 INLEDNING

procent per år, har knappt kommit över sin högsta nivå före krisen ens i länder som haft en relativt stark återhämtning och den har sjunkit med tvåsiffriga tal i flera europeiska länder. Under tiden ligger arbetslösheten på båda sidor av Atlanten fortfarande på nivåer som skulle ha verkat otänkbara före kri-sen.

Det bästa sättet att betrakta denna fortsatta svacka, vill jag hävda, är att acceptera det faktum att vi befinner oss i en de-pression. Nej, det är inte lika illa som under trettiotalskrisen, åtminstone inte för de flesta av oss (men tala med grekerna, irländarna och även med spanjorerna, som har 23 procents arbetslöshet, och en ungdomsarbetslöshet på nära 50 procent). Ändå är det i stort sett samma typ av situation som John May-nard Keynes beskrev på 1930-talet, »ett kroniskt tillstånd av onormalt låg aktivitet under en betydande period utan någon tydlig tendens vare sig till återhämtning eller fullständigt sam-manbrott«.

Och det är inget godtagbart tillstånd. Det finns en del eko-nomer och politiska beslutsfattare som verkar nöjda med att undvika »fullständigt sammanbrott«, men verkligheten är att detta »kroniska tillstånd av onormalt låg aktivitet«, som främst återspeglas i brist på arbetstillfällen, förorsakar enorma, kumu-lativa mänskliga skador.

Så det är oerhört viktigt att vi vidtar åtgärder för att främja en verklig och fullständig återhämtning. Poängen är att vi vet, eller åtminstone borde veta, hur man gör det. Vi lider av ett elände som, bortsett från alla ekonomiska, tekniska och sociala detaljförändringar som inträffat sedan trettiotalskrisen, tydligt liknar den tiden. Och vi vet vad de politiska beslutsfattarna borde ha gjort då, både genom Keynes och andra samtidas ana-lys och genom mängder av senare forskning och analys. Dessa analyser säger oss vad vi bör göra i dagens besvärliga situation.

Tyvärr använder vi inte den kunskap vi har, eftersom allt-för många människor med inflytande – politiker, offentliga tjänstemän och den bredare kategorin skribenter och talare som definierar det gängse tänkandet – av en mängd olika skäl

Vad gör vi nu? 11

har valt att glömma de historiska lärdomarna och slutsatserna av flera generationers ekonomiska analys och ersätta den surt förvärvade kunskapen med ideologiskt och politiskt bekväma fördomar. Framför allt har en del företrädare för det gängse tänkandet börjat göra sig lustiga över Keynes centrala tes »Det är i högkonjunkturen, inte i nedgången, som man ska strama åt«, sedan några viktigpettrar helt har förkastat denna. Det är nu staten måste öka, inte minska utgifterna, tills den privata sek-torn är redo att driva ekonomin framåt igen, men ändå har en åtstramningspolitik som drabbar sysselsättningen blivit regel.

Den här boken ska alltså försöka bryta det destruktiva gängse tänkandets grepp och argumentera för en expansiv sysselsätt-ningsskapande politik som vi borde ha följt hela tiden. I den argumentationen behöver jag bevis och ja, den här boken har några diagram. Men jag hoppas att det inte ska få den att verka teknisk eller göra den otillgänglig för den intelligenta lekman-nen, som i normala fall inte sysslar med nationalekonomi. För det jag försöker göra här är att kringgå de där viktigpettrarna som, av vilka skäl det nu vara må, har lett oss alla på fel väg, till oerhörda kostnader för vår ekonomi och våra samhällen, och istället vädja direkt till en informerad allmänhet i syfte att få oss alla att vidta de rätta åtgärderna.

Kanske, men bara kanske, kommer våra ekonomier att vara på snabb väg till en verklig återhämtning när den här boken når läsarna och då kommer denna vädjan inte att behövas. Det är något jag hoppas, men som jag starkt betvivlar kommer att ske. Allting tyder istället på att ekonomin kommer att förbli svag under en mycket lång tid om inte våra beslutsfattare ändrar kurs. Och mitt mål är att med hjälp av en upplyst allmänhet kunna driva fram en kursändring som gör att den pågående depressionen kan brytas.

Hur illa det är ställt 13

KAPITEL ETT

Hur illa det är ställt

Jag tror att när det börjar skjuta gröna skott på olika marknader, i

takt med att ett visst förtroende återvänder, kommer det igång en

positiv dynamik som kan sätta fart på vår ekonomi igen.

Ser du sådana gröna skott?

– Ja, det gör jag. Jag ser verkligen gröna skott.

Ben Bernanke, ordförande för USA:s centralbank Federal Reserve, intervjuad i 60 Minutes, 15 mars 2009

I mars 2009 blev Ben Bernanke, som normalt sett varken är särskilt glad eller poetisk, optimistisk om de ekonomiska utsikterna. Efter konkursen i Lehman Brothers sex månader tidigare hade USA gått in i en skrämmande ekonomisk djup-dykning. Men när Federal Reserves ordförande framträdde i tv-programmet 60 Minutes förklarade han att våren var nära.

Hans kommentarer blev genast berömda, inte minst på grund av att de bar en kuslig likhet med uttalanden av Mr Chance, även känd som Chauncey Gardiner, den enfaldige trädgårdsmästa-ren som omgivningen uppfattade som vis i filmen Välkommen, Mr Chance. I en scen ombads Mr Chance att kommentera den ekonomiska politiken och försäkrade presidenten: »Så länge rötterna inte har skadats, är allt väl och allt kommer att bli bra

14 KAPITEL ETT

i trädgården … Det kommer att bli tillväxt till våren.« Trots skämten delade de flesta Bernankes optimism och i slutet av 2009 utnämnde tidskriften Time Bernanke till årets profil.

Tyvärr var inte allt bra i trädgården och den utlovade till-växten kom aldrig.

I rättvisans namn ska medges att Bernanke hade rätt i att krisen höll på att lätta. Den panik som hade gripit de finansiella marknaderna var på upphällningen, och det ekonomiska raset höll på att bromsas upp. Enligt officiell statistik från National Bureau of Economic Research hade den så kallade stora kon-junkturnedgång som börjat i december 2007 avslutats i juni 2009 då en återhämtning inleddes. Men om det var en åter-hämtning var den inte till stor hjälp för de flesta amerikaner. Det var fortfarande ont om jobb; fler och fler familjer uttömde sitt sparkapital, förlorade sina bostäder och, värst av allt, miste hoppet. Visst har arbetslösheten gått ned från toppnoteringen i oktober 2009. Men framstegen har kommit i snigelfart och vi väntar fortfarande, efter alla dessa år, på den »positiva dynamik« som Bernanke förutspådde.

Och det var USA som åtminstone i teknisk mening note-rade en återhämtning. Andra länder har inte ens klarat det. På Irland, i Grekland, Spanien och Italien har skuldproblemen och de »åtstramningsprogram« som skulle återställa förtroendet inte bara avbrutit varje form av återhämtning utan också resulterat i nya svackor och skyhög arbetslöshet.

Plågorna bara fortsatte. Jag skriver dessa ord nästan tre år efter att Bernanke tyckte att han såg de där gröna skotten, tre och ett halvt år efter Lehmans fall, mer än fyra år efter den stora lågkonjunkturens början. Medborgarna i världens mest framskridna länder, rika på resurser, talang och kunskap, alla ingredienser för välstånd och en anständig levnadsstandard åt alla, utsätts alltjämt för intensiv smärta.

I resten av detta kapitel ska jag försöka dokumentera några av de viktigaste dimensionerna av den smärtan. Jag kommer att koncentrera mig på USA, som är mitt hem och det land jag känner bäst till, och återkommer längre fram i boken till en


bredare diskussion om smärtan utomlands. Och jag ska börja med det som betyder mest och det som vi också har klarat sämst: arbetslösheten.

Bristen på jobb

Ekonomer, säger ett gammalt talesätt, vet priset på allt utan att veta värdet av någonting. Och vet ni vad? Det ligger en hel del sanning i den anklagelsen: eftersom ekonomer främst studerar cirkulation av pengar och produktion och konsumtion av ma-teriella ting har de en naturlig tendens att bara se till pengar och materiella ting. Ändå bedrivs det ekonomisk forskning i hur det vi uppfattar som välfärd och exempelvis kallar lycka eller »livstillfredsställelse« hänger ihop med andra aspekter av livet. Ja, det kallas »lyckoforskning« och Ben Bernanke höll till och med ett tal i det ämnet 2010, under rubriken »Lyckans ekonomi«. Och denna forskning säger oss något mycket viktigt om den knipa vi har hamnat i.

Lyckoforskningen har verkligen kunnat påvisa att pengar inte är så viktiga när man väl nått den punkt där man har råd med livets allra nödvändigaste. Lyckoeffekterna av att bli rikare är inte precis noll, medborgare i rika länderna är i genomsnitt något mer nöjda med sina liv än medborgare i mindre välbär-gade länder. Dessutom är det ganska viktigt för den subjektiva lyckan om man är rikare eller fattigare än de människor man jämför sig med, vilket är anledningen till att extrem ojämlik-het kan ha en så frätande effekt på samhället. Men på det hela taget är pengar mindre viktiga än råbarkade materialister, och många ekonomer, vill tro.

Det betyder dock inte att ekonomiska frågor är oviktiga i människors vardag. För det finns en ekonomirelaterad fråga som betyder oerhört mycket för människors välbefinnande: att ha ett jobb. Människor som vill arbeta men inte kan finna arbete drabbas hårt, inte bara av uteblivna inkomster utan av en känsla av att vara mindre värda. Och det är en viktig orsak

16 KAPITEL ETT

till varför massarbetslöshet, lik den som nu plågat USA i fyra år, är en sådan tragedi.

Hur allvarligt är problemet med arbetslösheten? Frågan krä-ver en viss diskussion.

Självklart är det den ofrivilliga arbetslösheten som intresserar oss. Människor som inte arbetar för att de har valt att inte arbeta, eller åtminstone att inte arbeta i marknadsekonomin, pensionärer som är glada att pensioneras, eller de som har beslutat vara hemmafruar eller hemmamän på heltid, räknas inte. Inte heller funktionshindrade, vars oförmåga att arbeta är olycklig, men inte ekonomiskt betingad.

Nu har det alltid funnits människor som hävdat att det inte finns någon ofrivillig arbetslöshet, som menar att alla kan hitta ett jobb om han eller hon verkligen är villig att arbeta och inte är alltför petnoga med löner och arbetsvillkor. Vi har till exempel Sharron Angle, republikansk kandidat till senaten, som 2010 förklarade att de arbetslösa var »bortskämda« som valt att leva på arbetslöshetsunderstöd istället för att ta ett jobb. Det finns folk på Chicagos råvarubörs som i oktober 2011 hånade demonstranter mot den växande ojämlikheten genom att kasta ut mängder med McDonald’s blanketter för arbetssökande över dem. Och det finns ekonomer som Casey Mulligan vid Uni-versity of Chicago, som har skrivit flera artiklar på New York Times webbplats där han hävdar att den kraftiga nedgången i sysselsättningen efter finanskrisen 2008 inte återspeglade en brist på sysselsättning utan en minskad arbetsvilja.

Det klassiska svaret till sådana människor finns i ett stycke rätt tidigt i B. Travens roman Sierra Madres skatt (mest känd för filmatiseringen från 1948 med Humphrey Bogart och Walter Huston i huvudrollerna): »Den som är villig att arbeta och menar allvar med det kommer säkert att hitta ett jobb. Men han ska inte gå till mannen som säger detta, för han har inget jobb att erbjuda och känner ingen som har ett ledigt jobb. Just detta är anledningen till att han ger dig ett så generöst råd, av broderlig kärlek, och för att visa hur lite han vet om världen.«

Så är det. Och beträffande arbetsansökningarna till Mc Do -


nald’s: i april 2011 utannonserade händelsevis företaget 50 000 lediga jobb. Ungefär en miljon människor skickade in sina ansökningar.

Kort sagt, den som har någon kännedom om världen vet att det verkligen finns ofrivillig arbetslöshet. Och det är för närvarande ett mycket stort problem.

Hur stort är problemet med ofrivillig arbetslöshet och hur mycket värre har det blivit?

Det amerikanska arbetslöshetsmåttet som man brukar höra nämnas på nyheterna bygger på en enkätundersökning där vuxna tillfrågas om de arbetar eller aktivt söker arbete. De som söker arbete men inte har jobb anses vara arbetslösa. I december 2011 uppgick de till över 13 miljoner amerikaner, en ökning från 6,8 miljoner 2007.

Om man begrundar saken inser man att denna definition av arbetslöshet missar en hel del av bedrövelsen. Hur är det med dem som vill arbeta, men inte aktivt söker arbete, antingen på grund av att det inte finns några jobb eller för att de har blivit modfällda av fruktlöst sökande? Eller dem som vill arbeta heltid, men har bara kunnat hitta deltidsjobb? USA:s byrå för arbetsmarknadsstatistik försöker fånga dessa olyckliga i ett bre-dare mått på arbetslösheten, som kallas U6. Enligt detta finns det cirka 24 miljoner arbetslösa amerikaner, vilket motsvarar ungefär 15 procent av arbetskraften, ungefär dubbelt så många som före krisen.

Men inte heller detta mått lyckas fånga all den smärta ar-betslösheten förorsakar. I dagens USA finns det två arbetande makar i de flesta familjer; sådana familjer drabbas, både eko-nomiskt och psykiskt, om någondera maken blir arbetslös. Det finns arbetare som brukade få ekonomin att gå ihop med två jobb, men som har svårt att klara sig på ett, eller som räknat med övertidsersättning som han eller hon inte längre får. Det finns småföretagare som har sett sina inkomster skrumpna bort. Det finns utbildade arbetare, som varit vana vid bra jobb, som tvingas nöja sig med arbete där de inte har användning för några av sina färdigheter. Och så vidare.

18 KAPITEL ETT

Det finns ingen officiell uppskattning av antalet amerikaner som fångas upp i denna typ av skuggeffekter av den formella arbetslösheten. Men i en enkät i juni 2011 bland sannolika väl-jare, en grupp som antagligen är i bättre form än befolkningen som helhet, fann opinionsundersökarna Democracy Corps att en tredjedel av amerikanerna antingen själva hade drabbats av arbetslöshet eller hade en familjemedlem som förlorat sitt jobb och att ytterligare en tredjedel kände någon som hade förlorat ett jobb. Dessutom hade nästan 40 procent av familjerna drab-bats av kortare arbetstid, lägre löner eller förmåner.

Smärtan är alltså mycket utbredd. Men det är ändå inte hela bilden: för miljontals går skadorna av dålig ekonomi mycket djupt.

Ruinerade liv

Det finns alltid en viss arbetslöshet i en komplex, dynamisk ekonomi som det moderna USA. Varje dag händer det att företag går omkull och tar jobben med sig medan andra växer och behöver mer personal; anställda slutar eller får sparken av skäl som är specifika för individen och deras tidigare arbets-givare anställer ersättare. Under 2007, när arbetsmarknaden var ganska bra, sade mer än 20 miljoner arbetare antingen upp sig själva eller blev uppsagda, medan ett ännu större antal fick anställning.

All denna rotation innebär att det kvarstår en del arbetslöshet även i goda tider, eftersom det ofta tar tid innan blivande ar-betstagare hittar eller godtar nya jobb. Som vi såg fanns det nära sju miljoner arbetslösa hösten 2007 trots en ganska välmående ekonomi. Det fanns miljontals arbetslösa amerikaner även på toppen av 1990-talets högkonjunktur, då man brukade skämta om att alla som klarade »spegeltestet«, det vill säga alla vars andedräkt kunde göra imma på en spegel och därmed bevisa att de var vid liv, kunde hitta arbete.

I tider av välstånd är dock arbetslöshet oftast en kort er -


faren het. I goda tider motsvaras antalet personer som söker arbete i stort sett av antalet lediga jobb, med följd att de flesta arbetslösa ganska snabbt kan hitta ett arbete. Av dessa sju mil-joner arbetslösa amerikaner före krisen hade färre än en av fem varit utan arbete så mycket som sex månader och färre än en av tio varit utan arbete i ett år eller mer.

Denna situation har förändrats helt sedan krisen bröt ut. Det går nu fyra arbetssökande på varje ledigt jobb, vilket innebär att arbetstagare som förlorar ett jobb finner det mycket svårt att få ett annat. Idag har sex miljoner amerikaner, nästan fem gånger så många som 2007, varit utan arbete i sex månader eller mer, fyra miljoner har varit utan arbete i mer än ett år, jämfört med 700 000 strax före krisen.

Detta är en nästan helt ny situation i USA, jag säger nästan ef-tersom långtidsarbetslösheten uppenbarligen var utbredd under trettiotalskrisen. Men det har inte förekommit något liknande sedan dess. Inte sedan 1930-talet har så många amerikaner till synes suttit fast i permanent arbetslöshet.

Långtidsarbetslöshet är något djupt demoraliserande för arbetare överallt. I USA, där det sociala skyddsnätet är svagare än i något annat utvecklat land, kan det lätt bli en mardröm. Att förlora sitt jobb innebär ofta att förlora sin sjukförsäkring. Arbetslöshetsersättningen, som normalt utgör endast omkring en tredjedel av den förlorade inkomsten, tar slut efter en tid. Under loppet av 2010–2011 skedde en svag minskning av den officiella arbetslösheten, men antalet amerikaner som var ar-betslösa utan understöd fördubblades. Och när arbetslösheten drar ut på tiden bryter hushållens ekonomi ihop, familjens besparingar tar slut, räkningarna kan inte betalas och män-niskor förlorar sina bostäder.

Det är ändå inte allt. Orsakerna till långtidsarbetslösheten ligger uppenbarligen i makroekonomiska händelser och po-litiska misslyckanden utanför någon enskilds kontroll, men det förskonar ändå inte offren från stigmatisering. Urholkar långtidsarbetslöshet individens färdigheter och gör honom eller henne till en dålig person att anställa? Tyder det faktum att en

20 KAPITEL ETT

människa varit långtidsarbetslös på att han eller hon redan från början var en förlorare? Kanske inte, men många arbetsgivare tycker att det gör det, och det kan avgöra den enskilde arbetarens öde. Förlorar man jobbet i den här ekonomin är det mycket svårt att hitta ett annat och förblir man arbetslös länge nog blir man betraktad som omöjlig att anställa.

Till allt detta kommer skadorna på amerikanernas inre liv. Ni vet vad jag menar om ni känner någon som drabbats av långtidsarbetslöshet. Även om han eller hon inte är i ekonomisk nöd kan förlusten av värdighet och självrespekt vara förödande. Och situationen förvärras naturligtvis av ekonomiska trångmål. När Ben Bernanke talade om »lyckoforskning« underströk han att sökandet efter lycka är starkt beroende av känslan att ha kontroll över sitt eget liv. Tänk på vad som händer med den känslan hos en människa som vill arbeta, men ännu efter många månader inte kan hitta ett jobb, när det liv han eller hon har byggt upp faller sönder på grund av att pengarna håller på att ta slut. Det är inte konstigt att undersökningar visar att lång-tidsarbetslösheten skapar ångest och psykologisk depression.

Samtidigt drabbas de som ännu inte kommit ut i arbetslivet. Det här är sannerligen en förfärlig tid att vara ung.

Arbetslösheten bland unga arbetstagare, liksom arbets-lösheten för nästan alla demografiska grupper, i stort sett fördubblades omedelbart efter krisen och minskade därefter en smula. Men eftersom unga arbetstagare även i goda tider har mycket högre arbetslöshetstal än de äldre, drabbas de un-der krisen av en mycket större arbetslöshet i förhållande till arbetskraften.

Och de unga arbetare som man kunde förvänta sig skulle klara sig bäst under krisen, de med färska högskoleexamina, som förmodas ha mer än andra av de kunskaper och färdigheter en modern ekonomi kräver, var ingalunda skyddade. Ungefär en av fyra nyutexaminerade akademiker är antingen arbetslös eller arbetar deltid. Lönerna för dem som arbetar heltid har sänkts betydligt, antagligen för att många tvingats ta lågavlö-nade jobb där de inte får användning av sin utbildning.


En sak till: det har skett en kraftig ökning av antalet ameri-kaner i åldern 24 till 34 år som bor hos sina föräldrar. Detta är inget utslag av plötslig tillgivenhet för föräldrarna utan vittnar om radikalt sämre möjligheter att skaffa en egen bostad.

Denna situation är djupt frustrerande för unga människor. De förmodas stå på egna ben, men hamnar istället i ett ovisst vänteläge. Många oroar sig förståeligt nog för sin framtid. Hur lång skugga kommer deras nuvarande problem att kasta? När kan de förväntas återhämta sig helt från olyckan att ta examen i en djupt problemtyngd ekonomi?

Svaret tycks i grund och botten vara: aldrig. Lisa Kahn, eko-nom vid Yale School of Management, har jämfört karriärerna för de akademiker som tog sin examen i tider av hög arbetslös-het med dem som tog examen i en högkonjunktur. Akademiker som hade otur med tajmingen klarade sig betydligt sämre, inte bara ett fåtal år efter examen, utan i hela sitt yrkesverksamma liv. Och de gångna perioderna med hög arbetslöshet var relativt korta jämfört med vad vi upplever nu, vilket talar för att de långsiktiga skadorna på unga amerikaners liv kommer att vara mycket större den här gången.

Dollar och cent

Pengar? Har någon talat om pengar? Hittills har jag inte, åt-minstone inte direkt, talat om det. Och det har varit avsiktligt. Även om krisen till stor del är en berättelse om marknader och pengar, en berättelse om hur folk skaffat pengar och använt dem på ett felaktigt sätt, är det inte de förlorade pengarna utan den mänskliga dimensionen som gör den till katastrof.

När det väl är sagt ska vi tala mycket om de pengar som gått förlorade.

Det mått som vanligtvis används för att följa ett lands övergripande ekonomiska resultat är den reala bruttona-tionalprodukten, förkortat BNP. Det är det totala värdet av producerade varor och tjänster i en ekonomi, justerat för

22 KAPITEL ETT

inflationen; enkelt uttryckt hur mycket saker (inklusive tjänster, förstås) som ekonomin producerar under en given tidsperiod. Eftersom inkomsterna kommer från att sälja saker är BNP också lika med den totala mängden försäljningsintäkter, den kaka som ska delas mellan löner, vinster och skatter.

Under ett genomsnittligt år före krisen ökade USA:s reala BNP med mellan 2 och 2,5 procent per år. Det beror på att eko-nomins produktionsförmåga växte med tiden: Varje år fanns det fler villiga arbetare, fler maskiner och byggnader samt mer sofistikerad teknik som dessa arbetstagare kunde använda. Det förekom enstaka bakslag, lågkonjunkturer, där ekonomin en kort tid krympte istället för att växa. I nästa kapitel ska jag tala om varför och hur de inträffade. Men dessa motgångar var normalt korta och små och följdes av utbrott av tillväxt som fick ekonomin att snabbt återhämta det som gått förlorat.

Fram till den senaste krisen var det värsta bakslaget i den amerikanska ekonomin sedan trettiotalskrisen »dubbelsvackan« 1979 till 1982, två lågkonjunkturer i tät följd som bäst kan betraktas som en enda svacka med en nervös ryckning i mitten. På botten av denna nedgång, i slutet av 1982, var BNP 2 procent lägre än föregående topp. Men ekonomin fortsatte att studsa tillbaka starkt och växte i en årstakt på 7 procent de närmaste åren, den period som kallats »morgon i Amerika«, och återgick sedan till sin normala bana.

Den stora konjunkturnedgången, från raset i slutet av 2007 till stabiliseringen i mitten av 2009, var brantare och skarpare. Den reala BNP föll med 5 procent under loppet av 18 månader. Viktigare är emellertid att den inte har följts av någon stark tillbakastuds. Tillväxten sedan det officiella slutet på lågkon-junkturen har faktiskt varit lägre än normalt. Resultatet är att ekonomin producerar betydligt mindre än den borde.

Kongressens budgetkontor (CBO) räknar ut en mycket an-vänd skattning av den »potentiella« reala BNP, definierad som ett mått på »hållbar produktion, där intensiteten i resursanvänd-ningen varken bidrar till eller minskar inflationstrycket«. Man kan betrakta det som ett mått på vad som skulle hända om den


ekonomiska motorn gick på alla cylindrar, men inte var över-hettad, en uppskattning av vad vi kan och borde åstadkomma. Det ligger rätt nära vad man skulle få om man tog det läge som rådde i USA-ekonomin 2007 och projicerade hur det skulle ha gått om tillväxten fortsatt på sin långsiktiga genomsnittsnivå.

En del ekonomer menar att sådana uppskattningar är vilse-ledande och att vår produktionsförmåga har drabbats av en stor extern chock. Jag ska förklara i kapitel 2 varför jag inte håller med om det. Låt oss emellertid godta CBO:s skattning. Vad den säger är att när jag skriver dessa ord producerar USA:s ekonomi cirka 7 procent under sin potential. Eller för att uttrycka det lite annorlunda producerar vi för närvarande omkring en biljon dollar mindre värde varje år än vi kan och borde producera.

Det är ett årligt belopp. Om man lägger ihop de förlorade värdena sedan nedgången började blir det omkring 3 biljoner dollar. Med tanke på ekonomins fortsatta svaghet, är den siffran dömd att bli mycket större. Som det ser ut nu ska vi vara glada om vi kommer undan med en ackumulerad produktionsförlust på »bara« 5 biljoner dollar.

Detta är inte pappersförluster likt den rikedom som gick förlorad när it-bubblan eller bostadsbubblan sprack, rikedom som aldrig varit verklig. Vi talar här om värdefulla produkter som kunde och borde ha tillverkats, fast så inte skedde; löner och vinster som kunde och borde intjänats men aldrig förverk-ligades. Och det är 5 biljoner eller 7 biljoner dollar eller kanske ännu mer, som vi aldrig får tillbaka. Ekonomin kommer så småningom att återhämta sig, hoppas man, men det kommer i bästa fall att återföra den till den gamla trendlinjen, utan att gottgöra alla de år ekonomin legat under denna linje.

Jag säger avsiktligt »i bästa fall«, eftersom det finns goda skäl att tro att ekonomins långvariga svacka kommer att kräva sin tribut i form av sämre långsiktig potential.

24 KAPITEL ETT

Att mista framtiden

Bland alla de ursäkter man hör för att inte vidta åtgärder som kan bryta depressionen finns det en refräng som ständigt uppre-pas av passivitetens apologeter: Vi måste, säger de, koncentrera oss på det långa perspektivet och inte på det korta.

Det resonemanget är från flera synpunkter felaktigt, som vi ska se längre fram i denna bok. Bland annat handlar det om en intellektuell abdikation, en vägran att ta ansvar för att förstå den nuvarande depressionen. Det är frestande och lätt att vifta bort allt detta obehag och prata ytligt om det långa perspektivet, men det är att välja en lat och feg utväg. John Maynard Keynes satte fingret på just detta när han skrev ett av sina mest berömda stycken: »Det långa perspektivet är vilse-ledande i aktuella frågor. I det långa perspektivet är vi alla döda. Ekonomer ställer sig en alltför lätt, alltför värdelös uppgift om allt de har att säga oss i stormiga tider är att när stormen sedan länge bedarrat kommer havet att ligga still.«

Att enbart koncentrera sig på det långa perspektivet innebär att ignorera det utbredda lidande som den nuvarande depres-sionen förorsakar och alla de liv som ödeläggs medan du läser detta. Men det är inte allt. Våra kortsiktiga problem, om man nu kan kalla en nedgång som går på femte året för »kortsiktig«, skadar via många olika kanaler även våra långsiktiga möjlig-heter.

Jag har redan nämnt ett par av dessa kanaler. En är lång-tidsarbetslöshetens frätande effekt: om arbetare som har gått utan jobb under längre perioder kommer att betraktas som omöjliga att anställa är det en långsiktig minskning av den effektiva arbetskraften i ekonomin och därmed även av dess produktionskapacitet. Situationen för akademiker som tvingas ta jobb där de inte får användning av sina färdigheter är snarlik: med tiden kan de bli degraderade, åtminstone i ögonen på potentiella arbetsgivare, till en status av lågutbildade arbetare, vilket innebär att deras utbildning går till spillo.

Ett annat sätt som lågkonjunkturen undergräver vår framtid


på är genom företagens låga investeringar. Företagen satsar inte mycket på att utvidga sin kapacitet, i själva verket har till-verkningskapaciteten minskat med cirka 5 procent sedan den stora recessionen satte in, eftersom företagen har skrotat äldre kapacitet och inte installerat ny kapacitet för att ersätta den. De låga företagsinvesteringarna omges av en hel del mytologi: Det är osäkerhetens fel! Det är rädslan för den där socialisten i Vita huset! Men här finns inget mysterium: investeringarna är låga för att företagen inte säljer tillräckligt för att få användning av den kapacitet de redan har.

Problemet är att om och när ekonomin äntligen återhämtar sig, kommer den att stöta emot ett kapacitetstak och flaskhalsar i produktionen mycket tidigare än om den ihållande nedgången inte hade gett företagen all anledning att sluta investera i fram-tiden.

(Miss)skötseln av den ekonomiska krisen innebär sist men inte minst att framtidsinriktade offentliga program har angri-pits och sargats svårt.

Att utbilda unga är avgörande för det tjugoförsta århundradet, det säger alla politiker och experter. Ändå har den pågående recessionen i USA, genom att skapa en finansiell kris för staten och lokala myndigheter, lett till att omkring 300 000 lärare har sagts upp. Samma finansiella kris har förmått statliga och lokala myndigheter att skjuta upp eller avbryta infrastruktur-investeringar i transporter och vattenförsörjning, liksom den akut nödvändiga andra järnvägstunneln under Hudsonfloden, projekt för höghastighetståg i Wisconsin, Ohio och Florida, spårvägsprojekt i ett antal städer och så vidare. Justerat för infla-tionen har de offentliga investeringarna minskat kraftigt sedan nedgången började. Detta innebär återigen att när ekonomin äntligen återhämtar sig kommer vi att stöta på flaskhalsar och varubrist alldeles för tidigt.

Hur mycket ska vi oroa oss för detta offrande av vår framtid? Internationella valutafonden har studerat efterdyningarna av tidigare ekonomiska kriser i ett antal länder och resultatet är djupt oroande: sådana kriser vållar inte bara allvarliga skador

26 KAPITEL ETT

på kort sikt, de verkar också kräva en enorm tribut på lång sikt i och med att tillväxt och sysselsättning mer eller mindre permanent växlas ned på en lägre bana. Framför allt tyder fakta på att effektiva åtgärder för att begränsa nedgångens djup och varaktighet efter en ekonomisk kris även minskar denna långsiktiga skada, vilket omvänt också betyder att underlåten-het att vidta sådana åtgärder, vilket är den rådande politiken, är detsamma som att acceptera en sämre och bittrare framtid.

Problemen utomlands

Hittills har jag talat om USA, av två uppenbara skäl: det är mitt land, så dess elände är det som smärtar mig mest, och det är också det land jag känner bäst till. Men USA:s elände är inte på något sätt unikt.

I synnerhet Europa uppvisar en lika förfärande bild. På det hela taget har Europa drabbats av en svacka i sysselsättningen, som inte är riktigt lika illa som USA:s, men i alla fall är fruk-tansvärd och beträffande bruttonationalprodukten har Europa faktiskt drabbats värre. Dessutom är de europeiska problemen ytterst ojämnt fördelade mellan länderna. Även om Tyskland är relativt oskatt (hittills, men se upp med vad som händer härnäst) står den europeiska periferin inför en ren katastrof. Om det är en fruktansvärd tid att vara ung i USA med 17-procentig ar-betslöshet bland personer under 25 är det en mardröm i Italien, där ungdomsarbetslösheten är 28 procent, liksom i Irland, där den är 30 procent, och i Spanien, där den är 43 procent.

Det enda Europa just nu kan trösta sig med är att det har mycket starkare sociala skyddsnät än USA, så arbetslöshetens omedelbara följder är mycket mindre allvarliga. Europas all-männa sjukvård innebär dessutom att man inte förlorar sin sjukförsäkring om man förlorar sitt jobb och den relativt gene-rösa arbetslöshetsersättningen innebär att färre döms till hunger och hemlöshet.

Men EU:s tafatta kombination av enhet och splittring,


flertalet länders införande av en gemensam valuta utan ha ska-pat den typ av politiska och ekonomiska union som en sådan gemensam valuta kräver, har blivit en gigantisk källa till svag-het och förnyad kris.

I Europa, liksom i USA, har nedgången drabbat regionerna ojämnt. De platser som hade de största bubblorna före krisen är de som har den största nedgången nu, tänk på Spanien som Europas Florida och Irland som Europas Nevada. Men de folkvalda i Florida behöver inte bekymra sig över finansier-ingen av Medicare och socialhjälp som betalas av den federala regeringen; Spanien däremot är utelämnat åt sig självt, liksom Grekland, Portugal och Irland är det. Så i Europa har den ekonomiska krisen orsakat statsfinansiella kriser, när privata investerare inte längre är villiga att låna ut till ett antal länder. Och svaret på dessa statsfinansiella kriser, desperata, hänsyns-lösa försök att kraftigt skära ned utgifterna, har drivit upp arbetslösheten runt om i Europas periferi till trettiotalskrisens nivåer och verkar i skrivande stund vara på väg att driva Europa tillbaka ned i en ren lågkonjunktur.

Förtvivlans politik

De slutgiltiga kostnaderna för trettiotalskrisen var långt mycket större än de ekonomiska förluster eller lidandet förknippat med massarbetslösheten. Depressionen hade även katastrofala poli-tiska effekter. Även om Hitlers väg till makten enligt gängse uppfattning kopplas till den tyska hyperinflationen 1923, var huvudorsaken den tyska depressionen i början av 1930-talet, som på grund av kanslern Heinrich Brünings deflationspolitik var ännu allvarligare än i resten av Europa.

Kan något sådant hända idag? Det finns ett väletablerat och berättigat tabu mot att åberopa nazistiska paralleller (slå upp »Godwins lag«), och det är svårt att se att något riktigt så illa skulle kunna hända i det tjugoförsta århundradet. Men det skulle samtidigt vara dumt att bagatellisera riskerna med en

28 KAPITEL ETT

långvarig lågkonjunktur för demokratiska värderingar och institutioner. Det har i själva verket skett en tydlig tillväxt av extrema politiska rörelser över hela västvärlden: radikalt invandrarfientliga, nationalistiska och auktoritära rörelser är alla på marsch. En västerländsk nation, Ungern, verkar redan vara på god väg mot en återgång till en auktoritär regim som påminner om dem som spreds över stora delar av Europa på 1930-talet.

Inte heller USA är immunt. Kan någon förneka att Republi-kanska partiet har blivit mycket mer extremt de senaste åren? Och hösten 2012 har det, trots sin radikalism, en rimlig chans att vinna både kongressen och Vita huset, eftersom extremism frodas i en miljö där respektabla röster inte kan erbjuda några lösningar på befolkningens lidande.

Ge inte upp

Jag har just porträtterat en oerhörd mänsklig katastrof. Men katastrofer inträffar, historien är full av översvämningar och hungersnöd, jordbävningar och tsunamier. Det som gör denna katastrof så fruktansvärd, det som borde göra dig arg, är att inget av detta skulle behöva hända. Det är inga gräshopps-svärmar som har angripit oss; vi har inte förlorat vårt tekniska kunnande; USA och Europa borde vara rikare, inte fattigare än de var för fem år sedan.

Inte heller är katastrofen mystisk. Under trettiotalskrisen hade ledarna en ursäkt: ingen förstod riktigt vad som hände eller hur man skulle rätta till problemen. Dagens ledare har inte den ursäkten. Vi har både kunskap och verktyg för att sätta stopp för detta lidande.

Men vi gör det inte. I de följande kapitlen ska jag försöka förklara varför, hur en kombination av egenintresse och skev ideologi har hindrat oss från att lösa ett problem som går att lösa. Och jag måste erkänna att det ibland gör mig förtvivlad att se oss misslyckas så fullständigt med att göra det som borde göras.


Men det är fel reaktion.Medan konjunkturnedgången bara har fortsatt har jag ofta

lyssnat på en vacker sång som första gången framfördes på 1980-talet av Peter Gabriel och Kate Bush. Sångtexten är för-lagd till en onämnd tid och plats där det råder massarbetslöshet; den förtvivlade mansrösten sjunger ut sin hopplöshet: »För varje ledigt jobb, så många män.« Men den kvinnliga rösten uppmuntrar honom: »Ge inte upp.«

Det är fruktansvärda tider nu och det gör det bara värre att alltsammans inte skulle behöva vara så. Men ge inte upp: vi kan bryta depressionen om vi bara kan finna klarheten och viljan.

Documents

Bankrutt? av Paul Krugman