Lars Ragnar Forssberg

ErnEst thiElPENGAR & PASSION

Leopard förlag Stockholm 2015

Lars Ragnar Forssberg: Ernest Thiel

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11118 46 Stockholm

www.leopardforlag.se

© Lars Ragnar Forssberg, 2015Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden DesignOmslagsbild: Eugéne Jansson © Thielska Galleriet

Inlaga: Richard Persson, RPformTryck och bind: Bookwell, Finland 2015

ISBN 9789173435819

Innehåll

1 Alla djupsinniga människor behöver en mask 9

2 De första stegen 14

3 Svindlande affärer 19

4 Tuberkulos och nya affärer 29

5 Signe Maria: 1 60

6 Sällskap och sällskapsliv 70

7 Svenska Dagbladet 77

8 Signe Maria: 2 91

9 Strindberg 112

10 Konstnärsförbundet 125

11 Nietzsche 134

12 Anna 142

13 Signe 158

14 Karin 166

15 Ragnar och Olof 183

16 Rosenpalatset 189

17 Målare och målningar 196

18 Rosenmaskeraden 219

19 Diktaren 224

20 Mörker och ljus 233

21 Schackspelarna 241

22 Tage 246

23 Signe Marias sista tid 254

24 Kassan sinar 266

25 Fjärdlång 277

26 Aforismer 283

27 Tor Bonnier angör en brygga 286

28 Hårda tider 293

29 Döden, döden 301

30 Epilog 306

Litteratur 313

Källor 319

Författarens tack 321

Personregister 323

Alla djupsinniga människor behöver en mask | 9

KapitEl 1

Alla djupsinniga människor behöver en mask

”ansiKtEt, huvudEt, nästan till fullkomlighet utmejs-lade, få en att tänka att Vår Herre verkligen denna gången lade sig vinn om att inte släppa ifrån sig ett halvförrättat arbete.”

Så skrev författaren Marika Stiernstedt i Dagens Nyheter i december 1907. Mannen som porträtteras är Ernest Thiel, som då står på höjden av sin levnads bana. Han är 48 år, ofantligt rik och har under våren invigt sitt konstpalats på Djurgården med en magnifik fest, den så kallade Rosenmaskeraden. Han har byggt ett monument över sig själv, växlat vanliga pengar till kulturellt kapital och skrivit in sig i svensk konsthistoria.

Så här i efterhand kan man konstatera att det var ett skickligt drag. Det är tack vare det Thielska galleriet på Blockhusudden man minns honom. De stora insatser han gjort för moderni-seringen av Sverige – allt från gruvbrytning, järnvägar och kraftverk till finansiering av Ord och Bild och Svenska Dag-bladet – har andra tagit åt sig äran av.

Stiernstedt fortsätter:

”Jag har också sett honom på väg genom en salong med ens hejda sig och stanna framför en skål med röda rosor och tju-sad, tigande, ställa sig att betrakta och njuta dem. Där har vi honom då, poeten hos finansmannen, skönhetsälskaren bakom de goda schackdragens mästare! Och kanske får vi där också en

10 | pEngar & passion

bit av bryggan mellan bankdirektören och Nietzschedyrkaren, Nietzscheöversättaren.”

Ernest Thiel motsvarar inte bilden av den gängse finans-mannen. Stiernstedt skriver att han har ett drag av ”tankfull ogenomtränglighet”. Thiels äldsta dotter Signe talar i brev och dagböcker om sin ”egendomlige och älskade pappa”. Kanske levde han efter Nietzsches devis att alla djupsinniga människor behöver en mask, ja, kanske inte bara en.

Han var aldrig omgiven av bugande och inställsamma med-arbetare. Han hade inte Knut Wallenbergs behov av fina titlar, umgänge med hovet och kraschaner på bröstet. Inga devota historieskrivare följde tätt i hans spår. Segrarna skriver histo-ria eller ser åtminstone till att deras medarbetare skriver den. Ernest Thiel åstadkom en rätt anspråkslös bok om sitt liv. Men bakom maskerna var han en passionerad man.

Låt oss gå till platsen där allt började.

* * *

Karl XV kröntes till Sveriges konung den 18 juli 1859. En må-nad senare föddes Ernst Jacob Thiel. Onsdagen den 18 augusti var en varm sensommardag i Norrköping, som då var Sveriges tredje största stad. Fadern, Jean-Jacques Thiel, var ingenjör i textilindustrin. Han hade kommit från den belgiska staden Eupen till Norrköping två år tidigare efter att ha handplock-ats, headhuntats skulle man väl säga i dag, av fabrikören Jean Adolf Arnberg som behövde kompetent folk till sin växande klädesfabrik.

Enligt den Thielska släktkrönikan stod ofta en skara ung-domar nere vid kajen och betraktade ångbåten från Lübeck

Alla djupsinniga människor behöver en mask | 11

när den anlöpte Norrköping, det var veckans stora händelse. Just den här dagen stod där en ung, vacker judisk flicka som hette Fanny Stiebel. Norrköping var en av de fyra städer där judar hade rätt att bosätta sig. Hon var uppväxt under torftiga förhållanden i Frankfurt am Main och bodde sedan några år tillbaka hos sin bror i Norrköping. För honom och hans familj berättade hon att hon sett en uppenbarelse kliva ner från båten. Det var den vackraste man hon sett i hela sitt liv. ”Se en sådan vacker fransman”, utropade hon. Och han å sin sida hade lagt märke till henne och skulle snart börja kalla henne för ”la belle juive”, den vackra judinnan.

Men det skulle ta ett tag innan bröllopsklockorna kunde ringa. Jean-Jacques far var sträng katolik och motsatte sig att sonen skulle gifta sig med en judinna. Och Fannys mor krävde att eventuella barn skulle tas upp i den judiska församlingen. Därtill kom att det i Sverige vid den här tiden var förbjudet att ingå den här sortens blandäktenskap. Men när den gamle gubben Thiel dog undanröjdes det största hindret och Jean-Jacques lovade att eventuella barn skulle uppfostras enligt den mosaiska trosbekännelsen. Så kunde det unga, förälskade paret åka till Köpenhamn och gifta sig. Nio månader senare, den 18 augusti 1859, föddes Ernst Jacob (som vid vuxen ålder ändrade namn till Ernest Jacques). Tretton månader senare föddes hans bror Arthur, som också skulle göra en lysande karriär i svenskt affärsliv.

Bland de dokument som jag fått av ett av hans barnbarn finns ett brunt kuvert, på vilket det står: ”Ett slags stamtavla skrivet av Ernest Thiel”. Det är fem maskinskrivna sidor med litet rad-avstånd och han skriver vackert och ömsint om sina föräldrar Jean-Jacques och Fanny:

12 | pEngar & passion

”Jag har alltid varit stolt över min far, och är det alltjämt: storvulen, högsinnad och rättrådig var han en boren herre-man. Häftig och uppbrusande till lynnet, kunde han stundom förgå sig, men ögonblicket efteråt var han god och rar igen. Ingenting avskydde han så mycket som lögn och stöld: folk som stal betraktade han som lägre varelser. Jag hörde honom en gång yttra, att han kunde förlika sig med en mördare, men aldrig med en tjuv eller lögnare. Sina båda gossar uppfostrade han med orden: ’Alltid lyda, aldrig ljuga’. Blott vi ådagalade att denna mening var vårt rättesnöre, fingo vi för övrigt åt-njuta en obegränsad frihet. Min faders modersmål var franskan och tyskan, dem han fullständigt behärskade såväl i tal som skrift. Han hade i unga år en klangfull baryton och han målade och tecknade med förkärlek. Vi, hans båda gossar, fingo under uppväxttiden endast tala franska med honom, liksom endast tyska med vår moder. Denna omständighet förfelade icke att bereda oss ett visst försprång i skolan. Alldenstund min far förordnat att hans lik skulle brännas, och som han dessutom hade avböjt att begå nattvarden, ne-kade katolikerna att jordfästa hans aska. Men judarna voro humanare, vadan den urna, som höljde hans stoft, gravsattes på judiska kyrkogården, sida vid sida med min moders, vilken överlevde honom i 23 år. Min mor var icke boksynt, men hon var en klok kvinna och ägde en ovanlig människokännedom: hon plägade vid första ögonkastet avgöra, vad folk gick för. Hon var en sällsynt skönhet i sin ungdom. Av en stillsam och fåordig lynnesart, skötte hon sitt hushåll, vårdande sin lidande make, och frå-gade i hela världen icke efter stort annat än man och barn. Sin enda förströelse fann hon i musiken, och ofta fingo vi gossar

Alla djupsinniga människor behöver en mask | 13

följa med henne till den gamla operans fjärde rad. Mamma dog år 1918, dagen innan hon skulle hava fyllt 81 år.”

Också Ernests äldsta dotter Signe har skrivit om sin farfar:

”Farfar var mycket vacker och jag var stolt över att få visa mig ute med honom på gatan, när vi någon gång sakta vandrade från hans hus på Engelbrektsgatan och till vårt på Villagatan 1. Jag hoppades att möta någon skolkamrat så att hon skulle få se vilken vacker farfar jag hade. Han hade vita lockar, ett fint regelbundet ansikte med vänligt uttryck i sina mörka ögon.”

14 | pEngar & passion

KapitEl 2

De första stegen

i sina minnEn, Vara eller synas vara, berättar Ernest om hur han föddes i en fattig, mörk avkrok av världen och att 1860- talets första vintrar var så kalla att man varnade småpojkarna för kringstrykande vargar. Sverige var inte bara mörkt, kallt och fattigt. Det var ett land där många människor hade goda skäl att misströsta om sin framtid. De lämnade fosterlandet för att ta båten till Amerika. Drömmen om ett anständigt och uthärdligt liv skulle föra en och en halv miljon människor över Atlanten innan Sverige blev ett drägligare land att leva i.

Vid 34 års ålder drabbades Jean-Jacques Thiel av en nerv-sjukdom, som gjorde honom arbetsoförmögen. Han var då driftingenjör vid Smedjeholmens klädesfabrik i Norrköping med 300 man under sig. Våren 1867 flyttade familjen till Stock-holm. Där hade Fanny en stor släkt och Jean-Jacques övertog tillsammans med hennes bror Jacob den kända galanteriboden B. Leja, som så småningom skulle bli en del av Nordiska kom-paniet, NK.

Det tycks inte ha gått någon nöd på familjen, som först bodde vid Gustaf Adolfs torg och sedan på Strömgatan i huset bredvid Arvfurstens palats, nu högkvarter för Utrikesdepartementet. I sina minnen berättar Ernest att han och brodern Arthur bru-kade leka med småprinsarna Oscar, Carl och Eugen, som bodde i palatset.

De första stegen | 15

”En gång kom en bastant herre i släde och vargskinnspäls över Norrbro; det var den dåvarande justitiestatsministern”, skriver Ernest. ”Med en välriktad snöboll lyckades jag förpassa cigarren ur munnen på honom. Släden stannade, och kusken sprang efter oss men han fick bara fast på lille Eugen som snavat och trillat omkull i en snödriva.” Andra källor vet att berätta att Ernest någon gång på 1870-talet hade klått upp Gustaf, den blivande kungen.

Då hade Ernest precis börjat i Ladugårdslandets Elementär-läroverk, numera Östra Real. Där gick han fem år och var hela tiden klassens primus. I sitt hem talade han, som vi sett, tyska med modern och franska med fadern, hade bra betyg i engelska och matematik men var svagare i svenska. Förutom språken kunde han Euklides på sina fem fingrar och var intresserad av historia och geografi.

Bland klasskamraterna fanns Otto Sjöberg, sedermera re-gementsveterinär och ansvarig byggmästare för det Thielska palatset. Han skulle gifta sig med Anna Sjöberg, för eftervärlden mest känd som Oscar Levertins älskarinna. Ja, kanske också för att deras dotter Greta gifte sig med Verner von Heidenstam som sjuttonåring. Därmed har Otto gjort sig förtjänt av en fotnot i litteraturhistorien. Hans eftermäle som byggmästare är mindre roligt. Tidtabellen för galleribygget var så snävt tilltagen att man putsade väggarna innan murbruket torkat. Fuktskadorna gör sig påminda än i dag.

Ernest slutade skolan som femtonåring. Han skriver i sina minnen att det var på grund av familjens betryckta ekonomiska förhållanden. Men det var också mycket vanligt bland familjer som sysslade med handel och köpmanskap att sönerna åkte ut-omlands för att lära yrket från grunden. Ernest skickades till en grossistfirma i Hamburg för att lära sig affärer i ”korta varor”.

16 | pEngar & passion

Där upptäckte han att han var en katastrof som försäljare, och lyckades istället på egen hand skaffa en praktikplats på bank. Först kom han till Behrend & Söhne, sedan till den välkända Norddeutsche Bank där han knöt många för framtiden värde-fulla kontakter.

* * *

Sex år innan Ernest kom till världen föddes ett annat gossebarn i ett rött, mycket anspråkslöst hus på Kocksgatan 12 på Söder i Stockholm. Den 18 maj 1853 nedkom akterstäderskan Catha-rina Wilhelmina Andersson, kallad Mina, med en son. Det här var en stadsdel med utbredd arbetslöshet, skriande fattigdom, hög barnadödlighet, smittsamma sjukdomar och kvaddade drömmar. Här på Söder växte sig arbetarrörelsen stark. Man ställde krav på anständiga löner och arbetstider, på rösträtt och, ja, rätten till ett liv. Medellivslängden för en präst var då nära sjuttio år, för en fabriksarbetare drygt trettiotvå.

Fader okänd stod det att läsa i kyrkböckerna. Men i augusti 1854 gifte sig André Oscar Wallenberg, så hette fadern, och Mina. De intygade att barnen fötts under äktenskapslöfte och således skulle föras in i kyrkböckerna som deras legitima barn. André Oscar hade varit befälhavare på sitt eget ägda ångfartyg ”Linköping”, där Mina alltså arbetat, och 1856 grundade han Stockholms Enskilda Bank. Deras tredje barn döptes till Knut Agathon. Mina dog 1854 i barnsängsfeber när hon födde sitt fjärde barn. Hennes syster, Lovisa, tog hennes plats både som ansvarig för hushållet och i Oscars säng. Hon födde två barn med André Oscar som far, som bokfördes i kyrkböckerna med upplysningen ”fader okänd”.

A.O. Wallenberg gifte sig igen 1861 med den 23 år yngre

De första stegen | 17

Anna von Sydow. De fick fyra söner: Gustaf, Oscar, Axel och Marcus.

* * *

1877 återvänder Ernest Thiel till Stockholm. Det var en tid av nedåtgående konjunktur och många banker hade problem. Så även Stockholms Enskilda som skakade rejält. Inte desto mindre, eller kanske snarare därför, behövde A.O. Wallenberg en kompe-tent person som kunde sköta hans utrikeskorrespondens. Den 1 oktober anställer han den språkkunnige ynglingen Ernest. Som sekreterare åt Wallenberg får han god inblick i bankens verksam-het och knyter också personliga kontakter med den person som ska bli hans nära vän och partner i framtiden – Knut Agathon.

Men löneutvecklingen är knackig. Först 1880 får Thiel höjd lön, men bara med 50 kronor per år. 1881 går han till konkur-renten Louis Fraenckel & Co, som erbjuder honom en årslön på 4 000 kronor, 2 400 kronor mer än han hade på Stockholms Enskilda. Tiden hos Fraenckel, som senare grundar Handels-banken, blir mycket lärorik.

Den svenska staten står inför de största infrastruktursats-ningarna i sin historia. Det är den stora omvandlingens tid. Nu ska Sveriges väldiga naturtillgångar exploateras. Det kräver pengar, ofattbart mycket pengar.

Ernest har kvar sina kontakter med Norddeutsche Bank. Nu bygger han upp ett än större kontaktnät. Han lär sig av Fraenckel hur man syr ihop stora lån med svindlande provisio-ner som belöning.

”Jag var alltså en begåvad och ’förhoppningsfull’ ung man på väg att etablera mig i samhället, att bilda hem, gifta mig och få barn. Jag hade alla chanser att genom idogt arbete

18 | pEngar & passion

slå mig fram i en småborgerlig tillvaro. Men ödet – eller jag själv? – ville väl annorlunda.”

När han vid 24 års ålder tänker gifta sig behöver han ha större inkomster. Han har stora ambitioner. Han vet att han inom sig har krafter som kan spränga honom ut ur det borgerliga hem-mets begränsningar, att havet är stort och att han kan simma i många riktningar. Han ska forma sitt eget liv.