1

Tidningen för d ig som arbetar / är för t roendevald i Västerås st i f t . Nr 2 2014

V ä s t e r å s s t i f t s

Hidayet Tercan– Flyktingen som blev framgångsrik företagare

En leende Luther– Magasinets Lutherspecial

Den stora branden– Ingen av oss har någonsin varit med om dess like

• Skapa enkelt annonser och affischer själv • Michael Williams i pension: En krokig väg till ett livslångt

engagemang • ”Vi ska bygga ett Borlänge för alla!” • Helén Lundberg, ny domprost i Västerås

• Samverkansprojekt i Malung. Det handlar om kärlek • Många församlingar samverkar med skolan

• Nu går vi till Verket – En idébytarmässa • Kyrkan som välfärdsaktör – Vi ska vara en bred kyrka!

2

NärvaroVästerås stifts Magasin kopplar denna gång samman nuet med Martin Luther och reformationen. För en organisation som Svenska kyrkan med sin långa historia är ett sådant perspektiv naturligt. Höstens tre fortbildningstillfällen för präster har haft temat Luther pro me. Luther för mig är också ämnet för biskopens föreläs-ning vid dessa fortbildningar. Den finns nu att läsa i magsinet.

En annan av föreläsarna var Karin Johannesson, lektor i religionsfilosofi. Artikeln om Luthersk andlighet är skriven av henne. I båda dessa texter finns en tydlig accentuering av att ärendet för Martin Luther handlar om andlighet men detta i relation till människans liv. Karin Johannesson skriver, ”För oss lutheraner hand-lar nämligen inte andlig träning om att hinna göra eller ha råd med någonting ytterligare. Andlig träning handlar om att leva våra liv.” Om detta att leva våra liv handlar Västerås stift Magasin. Det speglar i en rad artiklar den mångfald av män-niskors liv i vårt stift där kyrkan möter och närvarar.

Närvaro bland konfirmander och ungdomar. Vi får möta Tony Jansson, församlings-pedagogen som i Thomaskyrkan i Västerås under 37 år mött och varit närvarande i ungdomars liv. Jag älskar ju mitt jobb, tröttnar aldrig att jobba på ungdomssidan, säger Tony. En livsgärning som imponerar.

Närvaro när livet är skört eller hotar att helt gå sönder. Vi möter Maria Agstam Häggqvist, komminister i Västerås pastorat, Norrbo församling och Ronald Henriksson, diakon på Västerås Stadsmission. Det handlar om möten och samtal med människor i utsatta situationer. Men det handlar också om tystnadsplikten och dess olika uttryck hos diakoner och präster.

Närvaro bland människor som kommer till vårt land på flykt undan krig och katastrofer. Vi möter arbetet i Borlänge med det som kallas flyktingguider. Det handlar om att underlätta social integration för nyanlända och skapa mötesplatser människor emellan. Vi får också ett porträtt av stiftskonsulent Michael Williams som vid årsskiftet går i pension. Efter drygt 20 år med arbete inom området flykting- och invandrarfrågor säger Michael att mycket har blivit bättre i vårt lands hantering. Barnens rätt beaktas tydligare, man har lyft kvinnors situation, ett rätts-säkrare system har växt fram.

Närvaro när det ofattbara händer. Den stora skogsbranden i Västmanland skildras i flera artiklar. Här berättas om beredskapen hos de församlingar som direkt berördes. Om församlingshem som öppnades som mötesplatser. Om hur den kyrkliga beredskapen lokalt och regionalt fungerade när katastrofen inträffade. Karin Perers från Stiftsstyrelsen skriver i sin artikel; ”När elden var så under kontroll att skogsägarna kunde samlas till möten, fanns både församling och stift företrädda.”Här finns också bildmaterial och erfarenheter från stiftets skogsför-valtning om hur man hanterat det otänkbara. Torbjörn Dahlgren som koordinerar arbetet för Västerås stifts Skog AB säger; ” Om tio år finns förhoppningsvis mans-höga träd, om 40 år en skog. Naturens återhämtning.”

Läs och njut och låt andra läsa, vänner och bekanta som kanske inte alltid känner till vad Svenska kyrkan i Västerås stift kan och gör

Ola Söderberg, stiftsprost

Så görs magasinet

Västerås stifts Magasin ges ut av Västerås stift två gånger per år och skickas adresserat till anställda, för-troendevalda och frivilliga i stiftet. Adresser hämtas från KYRKSAM. Stämmer inte uppgifterna, kontakta din församling så de kan ändra dina uppgifter.

Redaktion:Pelle Söderbäck, Lotta Söderberg, Åke Paulsson

Omslagsbild:Martin Luther. Målad 1533 av Lucas Cranach the Elder. Bilden är manipu-lerad.

Grafisk form:Åke Paulsson

Teckensnitt: Magnesium, Gill Sans, Foundry Sterling, Syncro, Victorian m.fl.

Utrustning: Datautrustning: PC, Intel QuadCore 2,7 Ghz, 8Gb RAM, 1,5TB HD, Macbook Pro i7 2,35Hz GHz, 8GB RAM, 500GB HD. Fotoutrustning: Canon 5D mkII, Canon 1D MkII , di-verse objektiv: 15-300mm. Program-vara: Adobe InDesign CS5.5, Adobe Illustrator CS5,.5 Adobe Photoshop CS5.5, Microsoft Word 2010

Papper Omslag, MultiArt silk 250g Inlaga, MultiArt silk 150g

Upplaga: 4500 ex

ISSN: 1653-8536

Tryck: Åtta.45

Distribution: Åtta.45

Ansvarig utgivare: Ola Söderberg

3

Innehåll magasinet nr 18Ledare 2

Den stora branden 5-13

Ingen av oss har någonsin varit med om dess like 6

Karin Perers: Alldeles naturligt fanns vi där tillsammans 10

Västerås stift och staten byter mark 11

Så återhämtar sig djur och natur efter en skogsbrand 12

Marknadsföring med gemensamma verktyg! 14

Skapa enkelt annonser och affischer själv 16

Anders Salomonsson, från Möklinta till Chiang Mai 17

Michael Williams i pension: En krokig väg till ett livslångt engagemang 20

”Vi ska bygga ett Borlänge för alla!” 22

Helén Lundberg, ny domprost i Västerås 24

Margarethe Isberg 26

Samverkansprojekt i Malung. Det handlar om kärlek 28

Många församlingar samverkar med skolan 30

Tony Jansson: ”Vi gör det svårare för oss än det borde vara” 31

Nu går vi till Verket – En idébytarmässa 32

Kyrkan som välfärdsaktör – Vi ska vara en bred kyrka! 36

Tystnadsplikt – att bära ett förtroende 38-41

Ronald Henriksson, diakon: – Jag bär det tillsammans med Gud 38

Maria Agstam Häggkvist, präst – I samtalet gäller här och nu 40

Hidayet Tercan. Flyktingen som blev framgångsrik företagare 42

Sjung in julen med De vackraste julsångerna! 44

Röde Moses på plats i domkyrkan 46

Stiftet tar över grundkursen 49

Studieresa till Israel och Palestina 50

Eva Norberg Hagberg, hon gav oss engelsk julsång 52

En leende Luther. Magasinets Lutherspecial 54-63

Varför är det så tråkigt med Luther? 55

”Att ta emot det i tro innebär att jag vet att jag är älskad” 56

Luthersk andlighet: Vi ska ge Gud våra tomma händer 60

Västerås stift i reformationens centrum 63

Dags att välja ny biskop – Så här går det till 64

Kurser i stiftet 65

4

5

Bilden Foto: Åke PaulssonEn måndag morgon i höstas möttes alla av att någon under natten målat ett stort hakkors på domkyrkans entredörrar. Nyheten spred sig snabbt och redan till lunch var dörrarna istället fyllda av hjärtan i olika färger med budskap om tolerans och kärlek mellan människor.

I somras drabbades Västmanland av den största svenska skogsbranden i modern tid. Vad hände? Hur fungerade krisberedskapen och våra församlingar? Hur åter-hämtar sig skogen och vad betyder det för stora och små markägare.

Den stora branden

6

Räddningstjänsten larmas vid 13-tiden om en skogs-brand i området nordöst om Seglingsberg, i gränstakterna

mot Sala kommun. Enligt de första upp-gifterna skulle ett område på 30 gånger 30 meter brinna och det skulle även blåsa kraftigt.Under eftermiddagen undersöktes möj-ligheten att vattenbomba branden med

hjälp av helikoptrar. Det är ont om lediga helikoptrar. Många larm och oberäkneliga vindar gör det svårt att avgöra brandens omfattning.

Nyhetsbyrån TT rapporte-rar att ”två svårsläckta skogs-bränder rasar fortfarande utanför Ånge och mellan Sala

och Surahammar. Räddningstjänster har

Branden dag för dag

31 Jul

1 Aug

Efter den stora branden:

– Ingen av oss har någonsin varit med om dess like Torbjörn Dahlgren arbetar med skogliga kart- och datasystem på Västerås stift Skog AB och är den som koordinerar stiftets arbete efter den stora skogsbranden. Han får arbeta på delvis okänd mark, ny kun-skap ska hämtas in och nya frågor ska lösas; Hur tar man vara på virket, hur ska området återbeskogas?– Vi känner oss för. Men nu börjar det kännas som att vi kommer rätt, säger Torbjörn.

Text: Pelle Söderbäck Foto: Åke Paulsson

7

bekämpat bränderna sedan i går och får nu hjälp av helikoptrar. ”- Det håller på att gå över styr. Vi behöver minst tre helikoptrar, säger insatsledaren Gunnar Svedsen vid räddningstjänsten i Sala-Heby till SVT:s Västmanlandsnytt. Man börjar förbereda en evakuering av boende i området, framförallt i närheten av Öjesjön. Branden sprider sig snabbt på grund av hård blåst och extrem torka i marken.

TT rapporterar att branden fortsätter sprida sig och är utom kontroll. Inga boende har evakuerats men några

väljer att lämna sina bostäder. Bedöm-ningen är att släckningen kommer att ta ännu några dagar. Branden bryter igenom brandgator i norr och öster.

Räddningstjänsten får problem med alla nyfikna personer som kommer för att se branden. Räddnings-

chefen Göran Cederholm talar om ”bilar kors och tvärs. Vi vill helst inte trängas med massor av andra fordon på de smala skogsvägarna”. Området är också farligt med tung rök och hög risk för fallande träd.

2 Aug

3 Aug

8

Branden är inte under kontroll och ingen vet hur det kommer att utvecklas. Räddningsledningen berättar

att man kommer att få hjälp av flygplan från Italien som är specialbyggda för att bekäm-pa skogsbränder. Kapaciteten är betydligt högre än hos de helikoptrar som finns. Surahammars kommun informerar om att en evakuering av Gammelby strax söder

om Virsbo samhälle påbörjats. Beslut fattas om att även evakuera Ängelsberg och Väs-tervåla. Risken är att på sikt även Norberg och möjligen Fagersta behöver evakueras. Branden sprider sig snabbt och fortfarande okontrollerat. Elden rör sig nu norrut.

Branden kräver sitt första dödsoffer.Strax efter mid-natt anträffades en avliden

person utefter länsväg 668 strax norr om Stabäck. Det är två män som blivit instängda i lågorna. Den ene avlider, den andre förs svårt brännskadad till Universi-tetssjukhuset i Linköping.Två franska flygplan för brandbekämp-ning kommer till Västerås. Deras italienska kollegor är på väg. Totalt ska fyra flygplan sättas in.

4 Aug

5 Aug

Idag en helt annan upplevelse. Förkolnad mark, brända träd som ingen vet när de ska falla, stenar som spruckit av brandhet-tan, ett 15 centimeters humuslager som är helt bortbränt, rötter på träden som är helt blottlagda, en närmast total avsaknad av liv. Men inte bara död. Vi ser också de första spåren av naturens kraft till återhämtning. Ormbunkar som skjuter upp i den svarta jorden, ” de har så djupa rötter att de överlever till och med en skogsbrand”. Ett och annat skott av blåbär och lingon, ogräs som börjar ge små fläckar med grönska. Svedjenävan har dykt upp på många ställen och är en växt med mycket speciella egenskaper. För att fröna ska kunna gro krävs de höga temperaturer som endast en skogsbrand kan ge, och

kan därför ligga i flera hundra år i marken. Det finns också spår av djur som vill tillbaka till sina revir.– Jag har sett rådjur och spår av älg, berät-tar Torbjörn. Och häromdagen till och med en liten skogsmus. Det ska bli spännande att följa detta och se hur snabbt området återkoloniseras.Det är inte bara spänning inför hur framti-den ser ut.– Jag går med blandade känslor. När vi åkte in här första gången efter branden var det en oerhörd obehagskänsla!

För stiftet drabbades ungefär 800 hektar skog. En del totalt bortbränd, men också områden som inte brunnit lika hårt. Nu ska man ta till vara det som går, en del tim-mer går att sälja, ta ner det mesta av den brända skogen och därefter återbeskoga. För den hårdast brända marken är det frösådd av tall som väntar. Det går inte att markbereda, det mesta är sten och det är svårt att få ner plantor mellan stenarna. Då är det lättare att sprida ut frön som kan rota sig i den öppna mineraljorden. Dessutom gäller det att kunna hantera snytbaggen, en skadeinsekt som lockas till brandområden och gnager på barrplantor.– Om ett par år är den här i stora mäng-der. Men den ger sig inte på fröplantor. De är för små. Det gäller att lura snytbaggen. Att återbeskoga är ett arbete med ett långt perspektiv.– Du och jag kommer nog inte att få se någon riktig skog här, konstaterar Torbjörn. Men om 30-40 år är skogen uppväxt. Men en ovanlig skog. Hela skogen har samma ålder. Det här är helt unikt!

Vi åker tillsammans in i ett av de hårdast drabbade om-rådena, strax bakom Västervåla kyrka. I våras var vi också där tillsammans för att se en del av skogsförvaltningens verksamhet. Då en idyll med grönskande skog, glittrande sjöar, fågelsång och samtal om hur en del av detta om-råde skulle bevaras för möjligheter till rekreation.

9

Det område som drabbades av den stora skogsbranden är högintressant för forskning. Hur återhämtar sig naturen, vad betyder en brand på sikt för djurliv och växtlighet? Därför har stiftet bytt bort en del av sin mark till Naturvårdsverket som ska anlägga ett reservat. Här ska den brända skogen lämnas orörd, få återhämta sig på sina egna villkor. – Det markbytet känns bra, säger Torbjörn. Vi ger möjlighet till ett unikt reservat och får istället annan produktiv skogsmark. Det är lättare för oss att byta mark än det är

för lokala, ofta mindre skogsägare.Varsamt ska nu skogen avverkas och res-taureras. Samtidigt är det bråttom, före sommaren måste träden vara avverkade, annars duger inte virket till timmer. Och marken ska bedömas utifrån hållbarhet för skogsmaskiner. Det bärande lagret av rötter är bortbränt och grundvatten-nivån har höjts då inga träd länge suger upp vatten. Nu sätts arbetet igång. Om tio år finns förhoppningsvis manshöga träd, om 40 år en skog. Naturens åter-hämtning

De franska flygplanen gör sina första flygningar och de italienska anländer. Planen har hög kapacitet men samti-

digt krävs ny organisation. Sjöar i området ska avlysas så att flygbombningarna kan ske med hög effektivitet. Kung Carl Gustaf besöker området och berömmer räddningsledningens arbete. Han manar också till förståelse från all-

mänhet och media för deras svåra uppgift.

De franska och italienska vattenbombplanen genom-för tillsammans 478 bomb-ningar under torsdagen.

Totalt släpper de 3 miljoner liter vatten över branden. De arbetar från från 07.00 på morgonen till 21.00 utan avbrott.Jean-Jaques Bozabalian, chef för den fran-

ska insatsgruppen, betonar att det stora arbetet görs på marken.-Det är inte bara vi som gör arbetet. Det hade inte gått utan alla som arbetar nere på marken och de som kör helikoptrarna, säger han till lokalpressen.

Länsstyrelsen meddelar att branden flammat upp igen under fredagskvällen och

6 Aug

7 Aug

8 Aug

Brända stubbar med blottade rotsystem vittnar om den enorma hettan i branden.

Stenar har spruckit p.g.a. den höga värmen.

10

fortfarande är utom kontroll.- Tyvärr har vi inte vädrets makter med oss. Men vi har samma fokus som tidigare att hålla begränsningslinjerna, samt att be-kämpa bränderna, säger Madeleine André, pressinformatör på länsstyrelsen.Räddningsstyrkan är fortfarande lika stor som tidigare och vattenbombplanen fort-sätter sitt arbete i 14-timmarspass.

TT berättar att blåsten avtagit och att brandbe-kämpningen gått bättre än förväntat under dagen.

Släckningsarbetet kan gå in i en ny fas, i stället för att förhindra spridning ska glöd-härdarna nu börja släckas. Försvarsmakten skickar en konvoj från F21 i Luleå bestående av fyra brandbilar, fyra hjullastare, grävlastare, grävmaskin och fyra

lastbilar till Västmanland. De specialplan som lånats in från Italien och Frankrike för att hjälpa till i släckningsarbetet skulle egentligen ha vänt hemåt på söndagen, men ombeds stanna ytterligare en vecka.

Räddningsledaren Lars-Erik Uddholm meddelar att vat-tenbombplanen kan skickas hem. ”De har gjort sin sista

9 Aug

10 Aug

För människorna i västmanländska bygder var infernot verklighet. Elden gick fram tre kilometer varje timme. Skog och byggnader förtärdes. Byar och hela samhällen hotades. Ingen människa, ingen räddningstjänst i världen, hade något att sätta emot. Efteråt sa räddningsledaren att inte ens mäktiga Dalälven hade kunnat stoppa branden. Nu vet vi att vinden vände. För besluts-fattare som ska avgöra organisation och samverkansmöjligheter, för kommunernas räddningstjänst finns dyrköpta lärdomar.

För tusentals människor i de berörda byg-derna är landskapet för alltid förändrat. I den nya skogen som ska växa fram – efter farligt och tålamodsprövande arbete med avverkningar av den sönderbrända – blir träden jämnåriga. Men skogsägare är utrus-tade med enastående förmåga att tänka långsiktigt. Till ett möte efter branden kom en pappa med sin tre månaders dotter på armen. Det blev sinnebilden för en näring som lever i samklang med naturen och som tänker och planerar längre än träden växer. Flickans barn eller barnbarn blir de som får förmedla timmer, massaved och biobränsle i det som då – förhoppningsvis – är ett helt biobaserat samhälle. Så länge livet spirar kan inte världen dö.

För hela samhället är den fasansfulla branden en fackla för nytänkande. När

människorna i västmanländska bygder erfor eldens framfart, rådde ingen tvekan. Utan att fråga samhälleliga instanser, utan att räkna med att ”någon annan” skulle gripa in, började de organisera evakuering av människor och djur. Grannar bistod grannar. Bygdebor, som knappast hade talats vid, arbetade lugnt och metodiskt tillsammans. Som ovärderlig grund fanns erfarenheterna från föreningar, folkbildning och kyrka av att leda, planera, genomföra och följa upp. Medmänniskor kom i trygg-het. 1700 nötdjur och får flyttades bort – och sedan hem.

De som trädde fram som ledare ska med rätta hyllas som hjältar. Värt en tanke – och slutsats – är också hela civilsamhället med föreningar, bygdegårdar och kyrka som varje vecka, varje år – årtionde in och år-tionde ut – finns och fungerar i lokalsam-hället. I det till synes lilla sker något stort. Föreningar rustar människor med hand-lingskraft, metoder och samhällskunskap. Samlingsplatser skapar nätverk, stärker samhörighet och grundlägger demokrati. Kyrkan förmedlar hoppet om – och tron på – en större helhet, en högre mening. I det offentliga Sverige med kommuner, landsting och stat behöver vi därför förstå storheten i ett väl fungerande civilsam-hälle. Vi behöver identifiera vad som i vår tid motiverar unga människor att lära sig

ledarskap och ansvarstagande. Vi behöver främja att fler blir delaktiga. Vi behöver garantera civilsamhällets groningsgrunder också inför framtiden.

För oss i Västerås stift, som ständigt söker folkkyrkans roll i samtiden, ger branden nya bilder : Svenska kyrkan öpp-nade sina församlingsgårdar som självklara centra för information, förnödenheter, samtal, tröst och bön. En stiftsadjunkt medverkade i länsstyrelsens grupp för psykosocial beredskap. När elden var så under kontroll att skogsägarna kunde samlas till möten, fanns både församling och stift företrädda. Alldeles naturligt fanns vi där tillsammans – skogsägarför-eningen, LRF, landshövdingen/ länsrådet, statssekreterarna, räddningsledaren, Svenska kyrkan, Skogsstyrelsen, försäk-ringsbolag, kommun – och under tre dagar mötte vi 180 av de drabbade inom familjeskogsbruket. I den dialogen kunde inte alla svar ges. Där skapades kontakt. När tiden får gå och samhällets extraordi-nära insatser har avslutats, då finns kyrkan kvar i bygden; kyrkan, kyrkans människor, kyrkans erbjudande om samtal, styrka och solidaritet

Det finns stunder som ger gemensamma minnen som för alltid etsar sig fast i ett folk och ett land. Sommaren 2014 gav en ny sådan håg-komst till oss i Sverige. Säkert kan vi, var och en, beskriva var vi var och hur det kändes att höra nyheterna om den stora skogsbrandens okontrollerbara härjning. Många, många mil från elden, förmörkade röken himlen och sotflagor och brända barr föll från skyn.

Text: Karin Perers, Stiftsstyrelsens 2:e vice ordförande. Mellanskogs ordförande

Karin Perers:

”Alldeles naturligt fanns vi där tillsammans”

Foto

: IKO

N

11

flygning”,Enligt Uddholm är planen inte längre nödvändiga i räddningsarbetet.- Nu är det markarbete som gäller. Vi håller på att gräva diken, 25 meter breda. Men det är inga vallgravar vi pratar om, vi kommer köra ner spett och spadar cirka 30 centimeter ner i jorden så att vattnet kan tränga ner.

De franska och italienska besättningarna avtackas av landshövding Ingemar Skogö. Och vädertjänsten talar om ett efterläng-tat regn som är på väg.

En ny fas inleds. Det stora arbetet sker inte från luften utan på marken. Vägar ska röjas, glödhärdar och brand

under markytan ska släckas. Området ska

säkras så att evakuerade ska kunna åter-vända. Regnet öser ned och räddningsle-daren tackar vädergudarna.Statliga Sveaskog meddelar att man planerar att göra en ekopark av sina 1 500 hektar brandhärjad skogsmark. Ekoparken, som skulle omfatta drygt en tiondel av det drabbade skogsområdet, skulle gynna de arter och naturliv som speciellt växer i marker som brunnit. Samtalen om det

11 Aug

Avtalet omfattar ca 400 hektar skogsmark inom brandområdet. Genom bytet kan ett, för Sverige stort, brandfält skyddas och utvecklas. Brandberoende och brandgyn-nade arter kan där finna förutsättningar att leva vidare. – Branden i Västmanland har skapat stor förödelse som drabbat många människor. Trots förödelsen finns potential att bevara och skapa viktiga naturvärden för den flora och fauna som är beroende av branden. Värdena är helt unika för Sverige i modern tid, säger Bo Lundin, handläggare på Na-turvårdsverket.– När nu storbranden trots allt har inträf-

fat känns det bra att kunna bidra till att detta värdefulla och unika skogsområde kan bevaras, säger Erik Ling, stiftsjägmäs-tare, Västerås stift.

Det pågår ett omfattande arbete för att skydda värdefulla skogar i Sverige som ett led i att uppnå miljömålen. För att öka tak-ten med att skydda skog använder Sverige mark från statliga Sveaskog som ersättning för annan mark med höga naturvärden. På detta sätt kan 50 000–60 000 hektar värdefull natur skyddas och cirka 450 naturreservat bildas.Sverige har lovat att skydda 17 procent av

landets yta i konventionen om biologisk mångfald senast 2020. För att öka takten beslutade riksdagen 2010 att använda 100 000 hektar skog från statliga Sveaskog som ersättning för annan mark med höga na-turvärden. Marken ska sen skyddas genom att bilda naturreservat.Markbyten är ett rationellt, tidsbesparande och kostnadseffektivt sätt för staten att skydda mark. För skogsägare är det ofta mer intressant att få skogar där ett hållbart skogsbruk bedrivs i utbyte mot mark som staten vill skydda, än ersättning i form av pengar. Det resultat Naturvårdsverket nu kan åstadkomma med bytesmarken mot-svarar cirka åtta års arbete med det årliga anslag som Naturvårdsverket har.

Naturvårdsverket genomför bytesaffärer i första hand med de stora skogsbolagen, kyrkan och vissa allmänningar för att skydda nya skogar. De marker Naturvårds-verket tagit över ligger främst i Svealand och Norrland, med de största arealerna i Norrbottens och Västerbottens län. Totalt berörs 18 län och bytesmarkerna finns i drygt 60 områden.När bytesaffärerna är färdiga startar arbe-tet att skapa naturreservat.Branden i Västmanland skapade stor förödelse som drabbat många människor i området. Trots förödelsen finns potential att bevara och skapa viktiga naturvärden för den flora och fauna som är beroende av branden.Några skogsbolag och kyrkan har valt att, med hjälp av Naturvårdsverket, byta den brandpåverkade skogen mot produktiv skogsmark. På detta sätt kan naturreservat bildas av de brandpåverkade områdena och markägarna kan fortsätta bedriva skogsbruk. I arbetet med att bilda natur-reservat kommer länsstyrelsen i Västman-land särskilt att arbeta för att ta tillvara områdets värden, både för friluftslivets och naturens skull

Källa: Naturvårdsverket

Västerås stift och Naturvårdsverket har kommit överens om att byta den mark som stiftet äger centralt inom det brandpåverkade området i Västmanland mot produktiv skogsmark. Det innebär att naturen blir naturreservat för att bevara de unika naturvärden som skapats genom den stora branden

Text: Pelle Söderbäck Foto: Anna Friden

Västerås stift och staten byter mark

12

unika naturskyddsområde som skapats av branden påbörjas. Västerås stift byter senare en stor del av sin brandskadade mark med Naturvårds-verket.

Allt fler evakuerade får återvända hem. Regnet fortsätter och bidrar till att stabilisera situationen. Det är

oklart när alla drabbade kan få återvända men de som inte kan återvända erbjuds att få en helikoptertur över området för att kunna se vad som hänt. Länsstyrelsen berättar att branden fortsatt är under kontroll. Nu fokuserar man på markarbeten samt att säkra och krympa brandområdet. Under den närmaste veckan/veckorna kommer räddningstjäns-ten, hemvärnet och försvarsmakten att

gemensamt trycka ner vatten i den hårda skogsmarken där det glöder i och under vegetationen.

Man vädjar om att avspärrningarna res-pekteras - inte bara för att det är livsfarligt att beträda områden som inte är säkrade, utan också för att man genom att vistas i området kan hindra släckningsarbetet.

12 Aug

Vid skogsbrand pratas det ofta om att sko-gen brinner ned (eller upp). Detta är dock sällan helt sant. Det som huvudsakligen brinner vid en skogsbrand är mark- och fältskiktet, det vill säga mossor, lavar, bärris och buskar. Många träd överlever därför normalt sett en brand. Hur många beror på hur hårt det har brunnit. En del partier undgår ofta elden helt och även i brunna områden klarar sig vissa växter och träd.Tallen överlever branden lättare än många andra trädslag. Den har anpassats till brand genom hög krona och tjock bark. Tallar som överlevt flera bränder kan bli flera hundra år gamla, vilket gör att brand-

präglade naturskogar ofta består av flera generationer tall eftersom man ofta får ny föryngring av tall efter varje brand.Gran och lövträd dör lättare vid en brand, men å andra sidan så lever dessa oftare i fuktigare och mer slutna miljöer som inte brinner lika lätt.

Vid en skogsbrand förändras konkurren-sen mellan arterna avsevärt. Många arter försvinner direkt efter brand och ersätts av andra arter. En stor mängd arter gynnas av brand genom ökade möjligheter till etablering, minskad konkurrens och ökad födotillgång Dessutom finns några arter

som är direkt beroende av brand.Hur växtligheten kommer att se ut efter branden avgörs huvudsakligen av bran-dens intensitet och bränningsdjup samt om det finns livskraftiga frön eller rötter kvar efter branden. Skogsbränder ger förutsättningar för många frön att gro, som hallon, ljung och vissa brandspeciali-serade nävor. Om enbart mineraljorden under humuslagret finns kvar blir det ar ter som sprids med vinden som domi-nerar till en början. Exempelvis mjölkört, tall, björk och björnmossa etablerar sig ofta snabbt.Så småningom kommer de tidigare vanliga

Okontrollerade skogsbränder innebär förluster för samhället samt enskilda, och är inget önskvärt. Men en skogsbrand kan gynna den biologiska mångfalden genom att nya arter och nytt liv uppstår.

Text: Naturvårdsverket

Så återhämtar sig djur och natur efter en skogsbrand

Foto: Kustbevakningen

13

arterna tillbaka och området övergår succes-sivt till att se ut som en ”vanlig” skog igen.Direkt efter en brand är de allra flesta djuren borta från området. De flesta fåglar och större däggdjur har en stark flyktre-flex från brand och brandrök och hinner rimligen fly undan lågorna. Direkt efter branden börjar dock olika arter koloni-sera området. Vissa insekter kan dyka upp redan inom några timmar efter branden, medan andra tar mer tid på sig.

Även om en okontrollerad skogsbrand medför svåra konsekvenser finns det också arter som är beroende av branden. Exempelvis så gynnas många ovanliga och rödlistade arter av en skogsbrand.Ett 40-tal insektsarter i Sverige, bland annat skalbaggar, skinnbaggar, flugor och fjärilar är idag kända som direkt brandbe-roende. Ytterligare 100-tals är dessutom gynnade av brand.Samtliga Sveriges hackspettsarter gynnas av brandfältens rika förekomst av vedin-sekter. Brandfält nyttjas för både födosök och häckning. Till exempel gynnas de röd-listade hackspettsarterna tretåig hackspett och vitryggig hackspett av skogsbrand.Mest kända av brandgynnade växter är brandnäva och svedjenäva, vars frön kan vila i marken under mycket lång tid. Efter branden i Tyresta hittades grobara frön i marken på en plats där man vet det inte brunnit på 200 år. Fröna gror först vid marktemperaturer över 45-50 grader och

som tål upp till 95-110 grader. Mosippan gynnas av sandblottor som kan bildas efter brand och av det högre pH-värdet från as-kan. Dessutom är arten anpassad till brand genom tidig frösättning. De flesta brandgyn-nade växter är beroende av en fröbank och saknar effektiv distansspridning. Dessutom finns ett 50-tal svamparter som bara bildar fruktkroppar på nybränd mark.

Även på lång sikt skapar brand substrat, miljöer och ekosystem som inte kan upp-komma på andra sätt. Tallar som har utsatts för brand och överlevt kan leva längre och när de slutligen dör fungerar de som livsmiljöer för insekter, lavar och svampar under flera hundra år. Raggbock, mörk kolflarnlav och fläckporing är exempel på sådana arter som är beroende av död tallved som normalt sett tidigare har brun-nit. I brandpräglade naturskogar kan man ofta se mer än hundraåriga döda stående tallar som var döda redan när det brann och liggande döda träd som överlevde bränder för flera hundra år sedan och så småningom dog och blev till död ved.I Sverige finns det inte kvar några brand-påverkade skogliga ekosystem längre. För att hitta dessa får man bege sig en bra bit österut i Ryssland. Det finns natursko-gar med spår av gamla bränder och där sentida naturvårdsbränningar genomförts, men det är i en helt annan skala.

Risken för angrepp av skadeinsekter

påverkas av en rad olika faktorer. Det är därför svårt att generellt bedöma hur stor denna risk är. En särskilt viktig faktor är hur mycket skadeinsekter som finns i området sedan tidigare. Normalt sett är de få och det är därmed inte möjligt för dem att snabbt föröka sig och orsaka stora skador. Därför kan man normalt sett lämna brand-skadad skog som man av naturvårdsskäl vill ska vara kvar utan att detta leder till några skador på omkringliggande skog.

Den väldiga brand som härjat i Västmanland väcker frågor kring hur marken ska användas framöver. Det har redan kommit förslag om att hela området bör skyddas som national-park samtidigt som många markägare står beredda att så snart det är möjligt börja röja upp efter branden och så snart som möjligt återplantera området. Även om branden i Västmanland är en extraordinär situation så prövas skyddet av ett eldhärjat område på samma sätt som i andra områden som kan vara aktuella att skydda.Naturvårdsverket kommer att tillsam-mans med Länsstyrelsen i Västmanlands län att titta på behovet av skydd i området och särskilt lyssna till eventuella initiativ från drabbade markägare till att skydda delar av området. Naturvårdsver-ket har av den anledningen även börjat undersöka möjligheterna att få fram bytesmark till intresserade markägare för att om möjligt hjälpa dem i den svåra situation de har hamnat i

Foto: Torbjörn Dahlgren

14

Visitkort, kuvert, brevpapperSvenska kyrkan har ett ramavtal med OfficeDepot (tidigare Svanströms) vad gäller småtryck som visitkort, kuvert och brevpapper. Vill du ha ett visitkort enligt svenska kyrkans profilmall så skapar du ett konto för församlingen hos OfficeDepot, du fyller i ett formulär och får sedan en PDF för korr. Är du nöjd så kan du bara skicka iväg beställningen och några dagar senare får du ett paket från posten med dina nya visitkort.

ProfilprodukterBehöver du t.ex. en flagga eller en jacka med Svenska kyrkans logga på? Då kan du också vända dig till OfficeDepot. Deras profilavdelning har också ett avtal med Svenska kyrkan.

TeckensnittOlika teckensnitt ger väldigt olika upple-velse. Om man skriver en text med Comic Sans så får den ett helt annat intryck än om man skriver samma text med Arial. Svenska kyrkan har två olika teckensnitt

som används. Det för rubriker heter Foundry Sterling och finns i en mängd olika varianter som t.ex tunn, medium och fet och det är det teckensnittet som an-vänds i vår gemensamma logotyp. Tecken-snittet för löpande brödtext är Sabon och även det finns i några olika varianter som t.ex. normal, fet och kursiv. Om man inte har tillgång till Foundry Sterling så kan man använda Arial istället och som ersättare för Sabon kan man använda Times. Texten är skriven med Foundry SterlingTexten är skriven med ArialTexten är skriven med SabonTexten är skriven med Times

Våra färgerSvenska kyrkan har tre standardfärger som också finns i logotypen, de kallas i den grafiska manualen för ”Identitetsfärger”. Färgerna är röd, gul och svart men med en liten egen ”blandning” av grundfärgerna. Om man blandar den röda på datorn så ska den blandas 205 röd, 0 grön och 20 blå enligt RGB skalan eller 0 cyan, 100 magenta, 100 gul och 5 svart enligt CMYK skalan. Förutom de tre ”Identitetsfärgerna” har vi en färgpalett med komplementfär-ger som vi kan använda. I den grafiska ma-

Nästan alla församlingar använder den gemensamma logotypen för Svenska kyrkan och det är också den som är grunden för den ge-mensamma kommunikationen och alla gemensamma system som vi har i Svenska kyrkan. Rätt använda spar vi både tid och pengar med våra gemensamma system samtidigt som vi förenklar vår kommunikation. Här kommer en genomgång av de viktigaste.

Text och foto: Åke Paulsson

Marknadsföring med gemensamma verktyg!

I kyrkappen kan alla med en smartphone får reda på var och när ni har gudstjänst.

SVART CMYK: 0/0/0/100

RÖTT CMYK: 0/100/100/5

GULT CMYK: 0/20/100/0

PURPUR CMYK: 50/100/10/5

VIOLETT CMYK: 80/90/0/0

BLÅ CMYK: 100/25/0/15

GRÖN CMYK: 80/20/100/0

GRÅ CMYK: 0/5/15/40

LJUSGUL CMYK: 0/0/50/0

LJUSPURPUR CMYK: 0/90/0/0

LJUSVIOLETT CMYK: 10/40/0/0

LJUSBLÅ CMYK: 30/0/0/0

LJUSGRÖN CMYK: 60/0/100/0

LJUSGRÅ CMYK: 0/0/5/20

15

nualen som du kan ladda ner på Svenska kyrkans hemsida kan du läsa mer. KomplementfärgerFörutom våra standardfärger har vi ett an-tal komplementfärger som vi kan använda för speciella evenemang eller tider på året.

Gemensam e-postsignaturMed all den e-post vi skickar är det naturligt att vi alla använder en liknande e-postsignatur. Rekommendationen är att använda den lokala logotypen komplet-terad med den personliga informationen. Signaturen gör man enkelt genom att re-digera ”signaturer” i Outlook och ange att alla nya brev ska ha den signaturen. Så fort du väljer att göra ett nytt mail så får du automatiskt in signaturen i det nya mailet. HemsidaDet gemensamma verktyget för hemsida i Svenska kyrkan heter Content Studio och har utvecklats en hel del sedan första versionen. Styrkan är att det är ganska en-kelt att få till en bra hemsida med många automatiska funktioner som bildspel, söndagens texter och bönewebben för att nämna några. Numera fungerar hemsides-verktyget lika bra med Mac som Pc och du kommer åt att redigera den bara du har en internetuppkoppling.Innna du startar en ny hemsida ansöker du om ett konto hos nationell nivå. Efter det är det bara att sätta igång och göra en hemsida med adressen www.svenskakyr-kan.se/forsamlingensnamn. IntranätIntranätet är Svenska kyrkans huvudsakliga interna informationskanal. Målgruppen är i

första hand anställda och förtroendevalda. Verktyget för det gemensamma intranätet är samma som för hemsidan, Content Studio, och fungerar likadant. Intranätet använder du när du vill skapa en intern sida för församlingens anställda eller för interninformation i pastoratet.

KyrkappenKyrkappen för iOS och Android är en gratisapp som Svenska kyrkan tagit fram.

Den använder församlingens information från hemsidans kalender och presenterar den direkt i telefonen baserat på din GPS position. Man kan alltså inte lägga in något direkt i appen, men allt man lägger in i kalendern på hemsidan visas automatiskt i appen.

Låna material från stiftetI vår webshop har vi lagt upp profilmate-rial, ev. hjälpmedel och en del instrument och förstärkare som våra församlingar kan låna. Tanken är att vi ska ha ett litet lager med profilprodukter som man kanske bara använder någon gång per år och därför inte köper in själv. Du hittar våra utlåningsprodukter genom att gå in på webshoppen och sortera dem på ”utlå-ning”. Att låna från stiftet kostar ingenting mer än eventuell frakt. Bokar gör du genom att ringa växeln, 021-17 85 00 och göra din beställning

På stiftets hemsida hittar du länken till vår webshop där du bland annat hittar våra utlåningsprodukter.

Senaste tillskottet bland stiftets utlåningsarticklar är ett ”uppblåsbart” tält. Tältets 4 ben blåses upp och blir då tältets själva stomme. det tar inte mer än 5minuter att resa det. Storleken är 5x5 meter och höjden ca 3,5 meter. Tältet har även sidor somman fäster med dragkedja.

16

Gemensamt annonsverktygJanuari 2015 lanseras ett nytt annonsverk-tyg som är helt webbaserat. Annonsverk-tyget ger möjlighet att enkelt utforma sina egna annonser och skicka dem direkt från programmet till sin lokala dagstidning.Svenska kyrkan har tillsammans med före-taget Starcom förhandlat annonspriser för merparten av våra svenska dagstidningar och de priserna visas direkt i programmet. Du väljer vilken dagstidning du vill annon-sera i och får då upp en lista med de olika moduler (storlekar) som den tidningen an-vänder. Du väljer en modul som du sedan fyller med text och bild. Du får automa-tiskt rätt utseende, med rätt teckensnitt, färger och din lokala logotyp och pris för just den annonsen. För att ytterligare för-enkla är annonsverktyget ihopkopplat med bilddatabasen IKON för att enkelt kunna lägga in bilder. Vill du ladda upp egna bilder så går det också bra. Annonsverktyget är plattformsoberoende, Mac eller PC och en webbläsare är allt som behövs för att du själv ska kunna göra dina egna annonser med rätt utseende

Nationell nivå har utvecklat en onlinetjänst för att själv enkelt kunna skapa tidningsannonser och trycksaker.

Text: Åke Paulsson

Skapa enkelt annonser och affischer själv

Annonsbokningen har ett enkelt och självförklarande gränssnitt. Du gör en bokning, väljer format på annonsen och fyller annonsen med innehåll. När allt är klart kan du antingen ladda upp annonsen till din tidning eller spara ner den som en tryckfärdig PDF.

Gemensamt verktyg för affischer och andra trycksakerSamtidigt som annonsverktyget lanse-ras kommer också ett verktyg för att göra trycksaker som affischer, agendor,

kalendarium och veckobrev. Tanken är att vem som helst enkelt ska kunna göra en affisch med rätt teckensnitt, sin

lokala logotyp och som följer Svenska kyrkans grafiska profil. Verktyget liknar annonsverktyget och funktionen är i stort densamma, plattformsoberoende, helt webbaserat, kostnadsfritt och kopplat ihop med IKONs bilddatabas men med möjlighet att lägga in egna bilder.När man är klar med affischen (eller annan trycksak) kan man antingen ladda ner den som en PDF för egen utskrift eller så kan man skicka den online direkt i verktyget till ett professionellt digitalt tryckeri, för så kallat ”Print on demand”. Tryckeriet skriver ut trycksaken på en professionell digital tryckpress och skickar den direkt till dig. Priser för trycktjänsten är inte riktigt klara, men du kommer att kunna se det direkt i verktyget innan du lägger en beställning

17

Det är fantastiskt att vara tillbaka i Sydostasien igen. Att det kan kännas så hemma tjugotvå år senare! Dofterna, ljuden, svetten som rinner innanför skjortan – allt är så välbekant. Jag är i Chiang Mai i nordvästra Thailand. Jämfört med megastaden Bangkok nästan sjuttio mil söderut är Chiang Mai en ganska liten stad och mycket överkomlig. För de flesta svenskar är nog Thailand mest sol och stränder, kanske lite Bangkok och god mat. Chiang Mai ligger vid foten av bergen en dryg timmes flygresa från Bangkok rakt norr ut, långt från bad och hav. Det är vackra omgivningar. Staden är något av ett kulturellt centrum och har en intressant historia som huvud-stad i det gamla Lannariket.

Text & foto: Anders Salomonsson

Anders Salomonsson, utsänd medarbetare

Från Möklinta till Chiang Mai

Foto: Pelle Söderbäck

18

För 22 år sedan (!) kom jag och familjen tillbaks till Sverige efter åtta år i Filippi-nerna. Ann-Christin och jag arbetade då genom Svenska kyrkans mission som mu-siklärare vid Asiatiska institutet för liturgi och musik i Manila. Ingen av oss hade röt-ter i Västerås stift, ännu mindre i Möklinta där vi bosatte oss på vinst och förlust efter åren i Asien. Det visade sig vara ”på vinst” och Möklinta har verkligen blivit vår plats på jorden. Men ändå, våra år i Filippinerna har satt sina spår och det har jag nytta av idag. Jag trivs gott i Chiang Mai.

Mitt uppdrag den här gången är att vara regional representant för Svenska kyrkans internationella arbete i Asien. Det finns liknande tjänster i Afrika, Latinamerika och Mellanöstern. Tanken är att vi genom att finnas på plats ska kunna vara mer aktiva i de relationer som Svenska kyrkan har med kyrkor och organisationer världen över. Det internationella arbetet omfattar kyrkosamverkan, utvecklingssamarbete, humanitära insatser, policydialog och engagemangsarbete. I Asien samarbetar Svenska kyrkan med kyrkor och orga-nisationer främst i våra programländer Pakistan, Indien, Myanmar/Burma och Filip-pinerna, men också i mindre omfattning i Kina, Bangladesh och Kambodja. Om någon skulle be mig beskriva Asien med ett ord (vilken omöjlig uppgift!) skulle jag välja ordet ”mångfald”. Inte någon annan världsdel har den rikedom av språk, religioner och folkslag som finns här. Låt mig ta Indien som ett exempel. Här lever hinduer, muslimer, sikher, kristna, jainister, buddhister och parser sida vid sida. Ettusen tvåhundra miljoner människor talar minst 300 olika språk och kanske tusen dialekter. Det finns tolv skriftspråk ...

Det är lätt att hamna i det som är an-norlunda och exotiskt. Det går ju också att ta fasta på det som är gemensamt för oss människor, som att ”alla människor är lika i värde och rättigheter” eller att ”Gud ska-pade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han henne”. Det är snarare det som är fundamentet för Svenska kyr-kans internationella arbete, att alla är lika i värde och rättigheter oavsett det som skil-jer oss åt som språk, nationalitet, hudfärg, religion, sexuell identitet, kön, osv. Mångfald och olikhet är en rikedom som de flesta av oss bejakar. Det är när olik-heten blir grund för ojämlikhet, förtryck, diskriminering, utanförskap och utsatthet som det blir viktigt att kyrkan i samarbete med alla goda krafter visar på en väg ut ur förtryck och utsatthet. I Asien innebär det att Svenska kyrkan ger stöd till arbetet för mäns och kvinnors lika rätt och värde,

fredlig samverkan mellan människor av olika religion, hållbar försörjning med bar-nets rätt till liv och utveckling i fokus och till kyrkornas strävan att vara trovärdiga och relevanta i sina olika sammanhang.

Mitt arbete innebär mycket resande i regionen. Det är också huvudorsaken till att jag är placerad i Thailand, ett land med goda flygförbindelser till alla länder i regionen. För några dagar sedan kom jag hem från mitt femtonde besök i Bang-ladesh sedan jag började på internatio-nella avdelningen i Uppsala 2005. Svenska kyrkans samarbetspartner i landet, RDRS Bangladesh, gör ett fantastiskt arbete på landsbygden i nordvästra delen av landet. Vad har då hänt på tio år? Vid mitt besök den här gången ställer jag frågan så ofta jag kan. Alla verkar överens om att de förändringar som har skett är stora och

Solnedgång nordvästra Bangladesh.

Kvinnornas ökade oberoende och inflytande tas ofta som exempel på utvecklingen i Bangla-desh. Maleka Begum drömmer om att kandidera till posten som kommunstyrelsens ordförande vid nästa val.

19

till det bättre. Ziaul Islam som arbetar för RDRS tar som exempel infrastrukturella förändringar som bättre vägar, elektricitet 24 timmar om dygnet och trådlös upp-koppling mot internet. Hälften eller mer av landets befolkning har tillgång till mobilte-lefon! Jag pratar också med Solaiman Ali, ordförande i en av de många medlemsba-serade organisationer för fattiga som finns på landsbygden. Han berättar om ökad risproduktion genom alternativa odlings-metoder och mer tåliga rissorter. Och visst är det fantastiskt! Det bor 160 miljoner människor i Bangladesh på en yta som är en tredjedel av Sveriges – och landet är självförsörjande på ris! Det är en gigantisk utmaning att ständigt öka produktionen i takt med att befolkningen växer och den brukbara arealen krymper utan att jorden utarmas. Många nämner också hur kvinnornas situation i landet har förbättrats de senaste årtiondena. Senare samma dag träffar jag Maleka Begum som berättar om hur kvinnors ställning har stärkts i takt med att kvinnor har fått tillgång till mikrokrediter och blivit medvetna om sina rättigheter och fri-

heter. Maleka själv är aktiv i kommunen och drömmer om att kandidera till posten som kommunstyrelsens ordförande vid nästa val. I dag räknar man med att så gott som alla flickor i Bangladesh börjar skolan. Kvinnor tar plats i det offentliga rummet på ett helt annat sätt än för tio femton år sedan.

Det finns oroande tecken också. Kli-matförändringar och religiös fundamen-talism till exempel för att nämna några. Om havsytans nivå stiger till följd av ett varmare klimat kommer stora delar av det låglänta landets yta att hamna under vatten och miljontals människor måste hitta någon annanstans att bo. Kvinnornas ökade synlighet i samhället ses inte med blida ögon av alla. Religiös fundamentalism och traditionella patriarkala värderingar är ett hot mot de framsteg som har gjorts. Svenska kyrkans internationella arbete vill verka för en värld där kön, genusidentitet eller sexuell läggning inte utgör grund för orättvisor, förtryck eller diskriminering. Vi hör ganska ofta i media om övergrepp mot kvinnor i länder i södra Asien. Grupp-våldtäkter, syraattacker, barnäktenskap

och sexuella trakasserier. Genusrättvisa och jämställdhet står i fokus för Svenska kyrkans samarbete med partner i Indien och Pakistan. Om ett par veckor träffas alla Svenska kyrkans samarbetspartner i Indien till en tredagars konferens om genusrättvisa och jämställdhet. Deltagarnas förväntningar på mötet är stora. Vad är det som gör att kvinnor förvägras rättvisa och jämställd-het? Hur kan männen inkluderas i arbetet för rättvisa och jämlikhet mellan könen? Hur kan vår egen organisation blir mer jämställd? Jag ser fram emot mötet med både förväntan och viss bävan. Det är inga enkla frågor som ska avhandlas och frågor om genus och sexualitet väcker ofta starka känslor.Nu faller mörkret utanför det galler- och myggnätsförsedda fönstret. Luftkonditio-neringsaggregatet surrar. Arbetsdagen är över och det börjar bli dags att gå hem. ”Hem”? Jag avslutar med ett citat av Tito Colliander: ”Där jag vistas för tillfället, där mitt hjärta sakta dunkar inneslutet i min bröstkorg, där är jag hemma”. Det må vara Möklinta eller Chiang Mai

Solaiman Ali, ordförande i Harivasa Union Federation, till vänster och Akhtarul Alam, RDRS Bangladesh, diskuterar årets risskörd.

20

Vi möts en gråmulen höstdag på hans kon-tor i Västerås. Som alltid tar han sig tid för ett samtal. Klocka och uppgjorda tidsramar får stå tillbaka, det är mötet människor emellan som gäller. Därför blir det för en människa som Michael lika viktigt med ett lokalt kulturengagemang i Hedemora, ett samtal på stiftskansliet eller en förhandling vid Europadomstolen i Strasbourg. Han rör sig vant mellan olika världar, och det är också den rörligheten som format hans liv.

Han är inte engelsman utan walesare, och det är viktigt. Din identitet ger dig en trygg plattform för att möta andra. Ett av hans första arvoderade jobb i Sverige var för övrigt att för Sveriges radio läsa in det (visserligen delvis konstruerade) namnet

på det walesiska järnvägsstation som stavas ”Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrob-wllllantysiliogogogoch”. Ett av Europas längsta ortsnamn.I början av 1970-talet kom han till Sverige och beskriver sig som en ”kärlekskrafts-invandrare”. Som gift med en svenska kom han till Stockholm efter en sejour i Frankrike, och målet var att arbeta och

studera. Här mötte han för första gången det ibland så slutna Sverige. Den akade-miska examen han hade i bagaget, och som i Storbritannien gav honom behörighet till doktorandstudier, var inget värt, ”om du vill vara kvar i Sverige och studera här måste du kvalificera dig efter våra system”.– Eftersom jag fick börja om från början, men redan kunde franska och engelska, gav det mig gott om tid att istället lära mig svenska parallellt, säger Michael med ett leende. Det finns alltid möjligheter.

Som sena ”gröna vågare” lämnade familjen Williams så småningom Stockholm och skaf-fade sig en gård i närheten av antroposofer-nas Dormsjöskola strax norr om Hedemora. Här läggs tre nya pusselbitar; Hedemora, folkmusiken och den västtyske violinisten.Ett år som utbyteslärare i Kanada gav honom inspiration att tänka mångkultu-rellt, ”det var spännande att se hur det mångkulturella Kanada fungerade så bra!”, och tillsammans med en spanjor startade Michael en internationell förening i Hedemora.– Vi hittade år 1983 26 nationaliteter i

Michael Williams väg in i ett livslångt engagemang för flykting- och migrationsfrågor är något annorlunda. Några hållpunkter längs vä-gen är en västtysk violinist, folkmusik, antroposofi och ett illa plane-rat toalettbesök (!). Vid årsskiftet går han i pension efter mer än 20 år som konsulent i Västerås stift.

Text: Pelle Söderbäck

Michael Williams i pension:

En krokig väg till ett livslångt

engagemang

Foto: Åke Paulsson

Foto

: Wik

iped

ia

21

Hedemora, människor som var födda i ett annat land än Sverige. Idag är det över 80. Det är alltid spännande att studera mång-faldsindex i svenska småstäder. Och frågan är ; hur ska kulturer mötas i Sverige?

En av många drömmar hos Michael var att få lära sig spela fiol, folkmusiken låg honom varmt om hjärtat. Och lösningen fanns hos en västtysk antroposof, tillika gudabenådad violinist. Problemet var att hans tilltänkte lärare var utvisningshotad och hans advo-kater menade att ”loppet är kört”. Men Hedemora mobiliserade och Michael fick vara med om sin första kampanj i migra-tionsfrågan. Och man lyckades.– Vi var från början nollställda människor som kände att detta var fel. Vi drev frågan och fick en förändring. Det var mitt första möte med det svenska systemet och det öppnade mina ögon för flyktingfrågorna. I Hedemora fanns den internationella föreningen men det var i första hand en kulturförening och därför startades också en asylkommitté för södra Dalarna. För att skapa ett nationellt nätverk beslöt man sig för att bjuda in flykting- och asylkommit-téer från hela Sverige till ett möte i Hede-mora. Och här kommer det illa planerade toalettbesöket in i handlingen.– Eftersom vi i Hedemora var värdar för träffen fick jag vara mötesordförande. Men lämnade ifrån mig uppdraget en stund för att gå på toaletten. När jag kom tillbaka berättade man att mötet passat på att välja mig till ordförande i FARR, flykting-gruppernas och asylkommittéernas riksråd!Så blev det och i 20 år fortsatte han som FARRs ordförande.

Som aktiv lokalt och nationellt lärde han känna Västerås stifts legendariske konsulent

för flyktingfrågor Barbro Strömberg, fanns med i hennes referensgrupp, och när hon gick i pension 1993 var han den naturlige efterträdaren. Michael hade då under drygt ett år arbetat som flyktingrådgivare i Hedemora församling. – Jag hade nog aldrig från början tänkt mig att söka stiftstjänsten. Hur är det att jobba med detta istället för att vara lärare? Men jag såg att stiftsjobbet hade ett ”här och nu”. Du ser ett resultat och du får jobba med samhällsfrågor. Han flyttade delvis fokus i stiftets flykting-arbete. Det handlade visserligen fortsatt om engagemang för alla som fått utvis-ningsbeslut men än mer om att komma in tidigare i asylprocessen. En viktig fråga var till exempel att förtärka den juridiska rådgivningen och öka kompetensen med en nationell rådgivningsbyrå.– Jag kunde ha ärvt Barbros gömmarnät-verk men byggde ett eget nätverk. Om vi ska kunna påverka är det viktigt att jobba med lagstiftningen och med opinion. Och att försöka träffa och stödja människor tidigare i asylprocessen.

Drygt 20 år har han varit stiftets konsu-lent för flykting- och invandrarfrågor och han menar att mycket blivit bättre i den svenska hanteringen av frågorna. Även om det fortfarande finns många brister kvar. • Barnensrättbeaktastydligare.”Om

inget står i lagen om barnets bästa, som det var före 1997, blir det mindre gene-röst. Här har FNs barnrättskonvention spelat en viktig roll”.

•Manharlyftkvinnorssituation.”Attvaraförföljd på grund av ditt kön kan öka din möjlighet att få flyktingstatus. Tidigare fick kvinnor en lägre status som ´övrigt skyddsbehövande´. Det gällde också

sexuella minoriteter”.• Etträttssäkraresystem.”Viharidagett

system som är tydligare, öppnare och med större medvetenhet om rättsäker-heten. Det är mindre politiskt styrt när fallen istället avgörs i domstol”.

• EU-inträdet1995varviktigt.”Detharbetytt en hel del. Även om Sverige alltid legat jämförelsevis bra till finns en del EU-regler som gör situationen än bättre. EU-domstolen kan också granska beslut till exempel om religion som asylskäl”.

Men mycket finns kvar att göra. Michael Williams triggas fortfarande av det han kallar för de orättfärdiga ekonomiska er-sättningsreglerna för asylsökande och den diskriminering systemet har inbyggt gen-temot flerbarnsfamiljer. ”Det kostar inte mycket att justera detta och jag kommer att fortsätta kämpa för att det ändras”.

Han gläds åt Svenska kyrkans självklara engagemang i flyktingfrågorna men hoppas på en än större synlighet. – Vi är en allt mer betydelsefull aktör i sam-hällsdebatten och vi jobbar allt tydligare och mer strukturerat med frågorna. Men Svens-ka kyrkan skulle via sina lokala församlingar kunna bli än mer synlig i hur vi förverkligar vår tro i det gemensamma arbetet.Nu blir Michael Williams snart pensionär men han släpper inte frågorna. Och åter blandas det lokala med det globala.– Jag ska jobba lite inom ramen för Sve-riges Kristna Råds projekt om konvertiter, och har också lovat att vara en av två svenska representanter i ett nätverk av flyktingjurister i Europa. Vi ska jobba med praxisfrågor. Så bor jag ju i Hedemora. Där finns just nu 600 asylsökande. Och den internationella föreningen finns kvar!

Foto: Johannes Frandsen

22

Jan-Olof Lundberg är integrationsstrateg på Borlänge kommun, eller kanske inte. Han vill helst ha en annan titel eftersom kommunen idag talar i andra, mindre polariserande, termer.– Vi lämnar ordet integration och pratar istället om ”alla Borlängebor”, säger han. Vi ska bygga ett Borlänge för alla. Kom-munalrådet Janne Bohman är tydlig med att vi ställer upp och gillar Sveriges generösa flyktingpolitik. Samtidigt måste staten ge oss förutsättningarna att klara arbetet.

Det är ingen okontroversiell profil för en kommun som Borlänge. I det senaste valet fick Sverigedemokraterna drygt 18 procent av rösterna men Jan-Olof menar att det inte ska tolkas som att nästan en femtedel av kommunens röstande är rasister.– Den finns en liten kärna, men för de flesta

handlar det om att man inte känner sig sedda. De är inte i de valkretsar där många flyktingar bor som Sverigedemokraterna är starkast utan ute i småbyarna. Så frågan är; har vi fört en dialog med människor om hur vi ska utveckla samhället?Ett viktigt redskap när det nya Borlänge växer fram är kontakten med föreningsliv och idéella organisationer. Något som också kräver ett kommunalt nytänkande. Ofta har föreningsstöd skötts efter färdiga mallar.– Kommuner stöttar föreningslivet alltför mekaniskt, säger Jan-Olof. Men kommuner måste lära sig att tappa kontrollen.

Den mest spektakulära och omskrivna satsningen i Borlänge är det somaliska bandylandslaget. Ett lag som följdes och älskades i hela Sverige och som nu förebe-reder sig för ett nytt bandy-VM.– Det var ett riskprojekt och vi kände att vi jobbade i ett gränsland. Blir det rätt, eller kommer omgivningen bara att skratta åt somalier som inte kan åka skridskor. Idag lockar laget fler och fler deltagare. Man är över 30 spelare på träningarna.Han lyfter gärna idrottsrörelsen som ett gott exempel. I Borlänge finns till exempel fotbollslaget Dalkurd ”som idag är bättre än Brage och som nog är den enda idrotts-föreningen som även har ett socialt utskott”. Men med bandyn gick man ett steg längre. Här är det Borlänge bandy, en klassisk

svensk idrottsförening, som också tar in de spelare som är födda i Somalia.– Vi har en sommarskola varje år för barn som inte hinner med i skolarbetet, ofta barn från flyktingfamiljer. Skola på förmid-dagarna och aktiviteter från föreningslivet på eftermiddagarna. Där har till och med bridgeklubben hittat nya medlemmar.Men det är inte bara idrottsrörelsen som behövs utan även kyrkan och de religiösa organisationerna. Och här kommer P-O Byrskog in i bilden.

P-O är EFS-präst i Jakobs kapell, i en sam-verkanskyrka mellan Stora Tuna församling och Borlänge EFS-förening. Aktiv som en av två EFS-präster och även verksam i det s. k. Kupolenprojektet, en kyrka i köpcen-tret. Men pengarna tog slut, P-O hotades av uppsägning och frågan var hur det var möjligt att gå vidare. När projektet ”flykting-guider” kom upp blev det för P-O som hand i handske.– Jag jobbade ju på Jakobsgårdarna, i det område som i Borlänge tillsammans med Tjärna ängar ibland kallas ”lilla Mogadishu”. Det här är en kyrka mitt i en mångkulturell miljö och vi har alltid haft i vår målsättning att jobba med invandrar- och flyktingfrågor. Konkret till exempel med språkinlärning för kvinnor. Vi finns också med i ”Gemen-samma krafter”, ett samarbete mellan kommunen, bostadsbolaget och kyrkan. Ett nätverk som bland annat konkretiseras i en familjecentral.

När Borlänges kommunalråd Janne Bohman började tala om att ”Borlänge välkomnar människor från andra länder” placerade han kommunen mitt på den migrationspolitiska debattens karta. Här talades inte i första hand om kostnader och problem utan om möjligheter och nya resurser. Vi vill bygga ett nytt, öppet Sverige. Ett Borlänge för alla. Idag är man den kommun som efter Södertälje tar emot flest flyktingar. Och ett viktigt redskap i det nya samhälls-bygget är den idéburna sektorn, frivilligsverige.

Text & foto: Pelle Söderbäck

”Vi ska bygga ett Borlänge för alla!”

23

– Jag har alltid brunnit för frågan om hur man ska få lekmän engagerade i integra-tionsarbetet och gillade idén med flykting-guider. En metod som är konkret och inte så komplicerad. Det handlar om att koppla samman människor som bor här och som vill träffas. Med hjälp av stiftet sökte man medel och nu har P-O precis börjat en projekttjänst på ett år för att leda ett arbete kring flyk-tingguider och språkvänner. Finansieringen kommer från Länsstyrelsen, kommunen och EFS Mittsverige.– Via de kontaktnät som finns i kyrkorna, på vår Facebooksida och bland männis-kor som jobbar med detta och har sina egna nätverk hittar jag Borlängefamiljer. Via SFI, mottagningsenheten och olika länderföreningar träffar jag nyanlända och sedan ska dessa matchas ihop. Nyanlända får kontakter med etablerade personer i Sverige så att deras vardag underlättas. De lär sig svenska snabbare och lär sig sociala koder. Det finns också en ömse-sidighet. I ett möte lär jag något av dig, du något av mig!– Borlänge växer, idag är vi över 50 000 invå-nare i kommunen. Det gäller att ta till vara all den kunskap och de erfarenheter som finns

hos dem som flyttar hit. Så att det inte landar i ett utanförskap och en segregering.

Varför ska då kyrkan ägna sig åt detta? P-O Byrskog ser det som en självklar utmaning. – Det gäller att alla människor får en chans att hitta sin plats i samhället. Vi måste också möta de negativa röster som börjar höras. Alla ska hjälpas åt och kyrkan ska inte stå vid sidan om. Det här är också en oerhört spännande samverkan mellan kommunen och det civila samhället.Jan-Olof Lundberg är glad över det samar-bete som nu växer fram med kyrkorna. – Det ligger helt i linje med vårt tänk runt den idéburna sektorn. Vi ska alla hjälpas åt för ett bättre Borlänge. Så det känns helt suveränt! Det är också viktigt för nyanlända att få diskutera sin religiösa identitet i mötet med andra. Ett nytt Sverige ska byggas. Ett bygge som på sikt kanske också kommer att påverka kyrkan.– Hur ska gudstjänsterna se ut i Sverige om 50 år utifrån den nya verklighet som växer fram, frågar Jan-Olof Lundberg med ett leende.Han kanske skulle ha haft en plats i kommit-tén för ny kyrkohandbok?

Fakta

Kort om flyktingguider/språkvänner(ur en informationsfolder från pro-jektet)

Vad är en flyktingguide/språkvän?Ett sätt att umgås över gränserna. Nyanlända får kontakter med etablerade personer i Sverige så att deras vardag underlättas, de lär sig svenska snabbare och sociala koder.

Vad syftar flyktingguide/ språkvän till?Att underlätta en social integra-tion för alla nyanlända och skapa mötesplatser människor emellan. Det är ett sätt att bygga broar mel-lan människor, förebygger fördomar och skapar ett samhälle där alla kan känna sig inkluderade.

Vad gör flyktingguiden/ språkvännen?Du engagerad dig frivilligt/oavlönat på fritiden med att guida/välkomna och språkträna nyanlända. Du fungerar som en länk till det svenska samhället.

Utgångspunkter – vad ska jag tänka på?Det handlar inte om att lära en person hur myndigheterna fungerar utan om att umgås och ha roligt. Skapa ny kunskap och förståelse för olika kulturer och levnadssätt. Det ger en chans att hitta nya vänner samtidigt som du kan utvecklas som person.

Hur länge pågår kontakten?Så länge båda parter vill att den ska pågå.

Arbete med flyktingguider pågår i flera församlingar. Vill du veta mer, kontakta Annaeva Lagergren eller Anders Hagman på Stiftskansliet.

24

Helén Lundberg, ny domprost i Västerås

Kyrkoherde med stor tro på medarbetares kapacitet

25

Tanken på att studera teologi hade funnits länge, redan som tonåring visste Helén Lundberg att hon ville jobba inom kyrkan. Vägen dit skulle komma att gå genom bland annat treskift på fabrik, församlingsas-sistent samt arbete inom hemtjänsten och missbruksvården. – Min man har stöttat mig hela tiden och frågade ibland när jag skulle börja studera? Och jag svarade honom att min tid kom-mer, jag ska studera men inte nu, säger Helén Lundberg.En dag i början på 90-talet blir hon inkallad till chefen som erbjuder henne utökad tjänst på ett boende för nyktra alkoholister, i en tid då det var svårt att hitta jobb. – När jag sitter där och får frågan så hör jag mig själv säga ”nej tack, jag tror inte det”. Chefen höll på att trilla av stolen för att det fanns någon som inte ville ha jobb. Nej sa jag, jag tror att jag säger upp mig för nu ska jag börja studera, berättar Helén och ler vid minnet.

Året var 1999 när Helén prästvigdes för Luleå stift, och under hela utbildningen prövade hon ifall det var tvåämneslärare eller präst som hon skulle bli. – Jag fann till slut att om inte jag läser till präst så kommer jag inte hitta rätt förrän jag gör det. Och jag har än idag aldrig ångrat mig, inte vid något tillfälle. Jag stormtrivs.Just den känslan av trivsel är något som om-ger Helén Lundberg, hon skapar trivsel dit hon kommer och tycker det är viktigt att få fortsätta vara sig själv även som kyrkoherde. – För att vara kyrkoherde tycker jag att man både ska ha fallenhet för det samt ha folk runt omkring sig som tycker att man borde prova. När jag sökte till tjänsten som kyrkoherde i Råneå hade jag lite bryderier med mig själv, måste jag bli någon annan nu? Får jag inte skratta och driva med mig själv? Men jag kom fram till att jag måste vara sann mot mig själv, de fick tåla att jag kunde ”flippa ur” ibland, säger Helen och skrattar.

I Råneå arbetade hon som kyrkoherde i nio år och tanken var att stanna i Piteå till pension. Men ibland tar livet andra vänd-ningar och efter tre år i Piteå kom det en dag uppmaningar om att söka tjänsten som

kyrkoherde och domprost i Västerås.– Min första reaktion var att säga nej, jag skulle vara i Piteå. Men till slut konstaterade jag och min man att det var lika bra att jag sökte. Jag letade inte någon ny tjänst eftersom jag trivdes så bra, men på det sätt som det här har varit så kan jag inte tolka det på annat vis än att jag nog har något att uträtta i Västerås. Sedan bor vår dotter och barnbarnen i Eskilstuna, och det fick vikten att tippa över, säger Helén. Hon går från kyrkoherde i en församling med 60 anställda, till ett stort pastorat med tretton församlingar och 230 anställda. – Jag tycker om utmaningar och jag trivs med att ha mycket att göra. Det blir mindre jobb direkt i en verksamhet eftersom det kommer att finnas fler chefer, så jag får backa ett steg och ta hjälp av dem. Att få vara med och försöka utveckla organisation med den hjälp som jag har och att försöka få församlingarna i pastoratet att känna sig som en, det blir jättespännande, säger Helén.

Till Västerås bär Helén med sig erfarenhe-ten från det lilla sammanhanget till en stor församling, och vidare till ett betydligt större pastorat. Hon berättar att hon har respekt för de små enheterna och mängden som ska produceras där trots att det finns färre att ta hjälp av.– De små enheterna har både erfarenheter och en mängd arbete som man inte ska underskatta. Förutom erfarenheten tror jag att jag kan bidra med min person och min kunskap. Som ledare ger jag medarbetare

stort förtroende och jag tror på medarbe-tare med den kapacitet de har, det tycker jag är viktigt att lyfta fram, säger Helén. Skillnaden mellan antalet anställda innebär att arbetssättet behöver förändras och det är en utmaning att få det att fungera från domprost och kyrkoherde till församlings-nivå.– Jag kommer inte att kunna lära känna alla anställda inom en lång sträcka och tid, och det vet jag. Nu får jag istället träffa försam-lingar och arbetsledare på församlingsnivå, och se så att flödet från kyrkoherde till församlingsnivå finns och att det är öppna kanaler.

Om man frågar Helén har Svenska kyrkan ett uppdrag i Sverige just nu som stavas människovärde. – Svenska kyrkan behöver ihärdigt och envetet lyfta fram människovärdet, det tror jag är vår uppgift. Vi behöver också vara en röst utanför kyrkorummet på samma sätt som i kyrkorummet. Jag tror det är viktigt att synas och höras, och att söka samver-kansaktörer som jobbar för den goda saken. Låt oss samverka för det goda där vi kan finna samverkan, och låt oss föra fram Guds kärleks röst som vårt specifika bidrag

Hon är kyrkoherden som kommer från det lilla sammanhanget, som handarbetar för att samla energi och som stortrivs med sitt yrkesval. Möt Helén Lundberg som den 1 februari börjar som ny kyrkoherde i Västerås pastorat och domprost i Västerås stift.

Text & foto: Emma Larsson, pressekreterare i Luleå stift

Fakta om Helén Lundberg

Familj: Mannen Staffan, två barn och två barnbarn. Född i: JörnPrästvigd i: Luleå stiftÅlder: 58 årTillträder: 1 februari 2015På fritiden: Umgås med familj och vänner, handarbetar, läser böcker och reserTidigare: Präst i Nederluleå, kyrkoherde i Råneå samt kyrkoherde i Piteå

26

Margarethe Isberg är prästvigd år 1976 i Stockholm stift, det stift där hon är född och uppvuxen. Hon vigdes i en dynamisk tid för Svenska kyrkan. Trots att det var mer än 15 år sedan de första kvinnorna prästvigdes var det fortfarande ingen själv-klarhet i hela Svenska kyrkan. I några stift fanns ett hårdnackat motstånd, manliga präster särvigdes eller vigdes i andra stift för att undvika kvinnliga kollegor. Därför sökte sig många kvinnliga prästkandidater till Stockholm, det stift där man självklart bejakades och fick tjänst.– När jag vigdes år 1976 var det för första gånger fler kvinnor än män som präst-vigdes i Stockhom, minns Margarethe. Och detta bara ett år efter att den första kvinnliga prästen vigts i Västerås stift.

Kanske är det tillhörigheten och erfarenhe-ten från Stockholms stift som hela tiden gett henne en självklar trygghet i sin prästroll.– Visst har jag genom åren stött på härs-kartekniker, men jag har aldrig mött något ifrågasättande eller motstånd mot mig som kvinna och präst. Inte förrän jag kom till kyrkomötet!Vi snuddar vid frågan om kvinnligt ledar-skap. I Västerås stift idag är majoriteten av studenterna kvinnor, ungefär hälften av prästerna men bara en tredjedel av kyrkoherdarna. –Jag har inget bra svar på varför, säger Margarethe. Grundproblemet är att vi

överhuvudtaget har svårt att rekrytera kyrkoherdar. Så väljs nog fortfarande ofta män av oreflekterad tradition. Kanske saknar vi förebilder, även om stiftet i Anngerd Jansson och Annica Anderbrandt sett kvinnliga ledare i stora församlingar. Nu har vi fått en kvinnlig ärkebiskop. Det kanske hjälper?

För egen del talar hon inte om några kvinnliga förebilder i sin yrkesroll utan mer om sina teologiska förebilder. Och då kommer vi till de tre vise männen, bisko-parna Ström, Carlzon och Stendahl. Tre färgstarka Stockholmsbiskopar hon arbetat nära. Hennes vigningsbiskop Ingmar Ström, orädd och tydlig, fredsaktivisten Lars Carlzon och den internationellt erkände exegeten Krister Stendahl.– Ström som förnyade det teologiska språ-ket, Carlzon som så aktivt värnade den lilla människan och Stendahl som tolkade tex-terna. Dom var föregångare på många sätt. Förebilder på många av livets olika scener.Precis som i Trettondedagslegenden finns där också en fjärde vis man. Domprosten Ludvig Jönsson som under 1980-talet gjorde Storkyrkan i Stockholm till en mötesplats också för samtal som inte alltid var kyrkligt traditionella. Det 1980-tal då det svenska samhället också för första gången mötte aids. – Jonas Gardell har så tydligt skildrat det liv homosexuella tvingades leva, med alla om-världens fördomar. Det var första gången

man talade om aids och mörkmän me-nade att det var Guds straff. I Storkyrkan tog Ludvig Jönsson initiativ till frigörelse-veckor och gudstjänster tillsammans med EKHO (Ekumeniska gruppen för kristna hbtq-personer). Man fyllde Storkyrkan och utanför demonstrerade Maranata.80-talet och aidsåren i Stockholm väckte ett engagemang. Ett möte med prästen Olle Hagberg, homosexuell präst från Västerås stift som valde att vigas i Stockholm, gav henne ett nytt sätt att tänka. Synen på homosexuali-tet gäller inte bara att passivt acceptera, ”det är väl deras ensak”, utan också ett positivt bejakande och att våga ta ställning. – Mycket har hänt. Om någon sagt till mig i början av 1980-talet att vi i kyrkan skulle kunna viga samkönade par hade jag inte trott på det. Det var helt otänkbart och nu är vi där. Jag har också i kyrkomötet fått vara med om att fatta de avgörande besluten.

För 14 år sedan lämnade hon Stockholm och en tjänst som kyrkoherde i Huddinge för att bli domprost i Västerås. Blev tipsad om att tjänsten var ledig, sökte och fick den. Ett beslut hon aldrig ångrat.– Jag har haft jättebra år här. Fått jobba i en kyrka, domkyrkan, med stor glädje i gudstjänstlivet. Har predikat, kommit män-niskor nära. Som domprost kommer man in i många sammanhang, skapar vänner.– Man måste gilla att vara kyrkoherde. Dra upp riktlinjer, våga ta ansvar även när det blåser, veta varför man tar beslut. Och inse att man inte kan vara älskad av alla.Hon har växlat det lokala livet i Västerås med större sammanhang. Under många år var hon aktiv i den europeiska kyrko-konferensen, CEC, under en period vice president. Där hittade hon vänner i andra stora kyrkor, som den grekisk-ortodoxa eller rysk-ortodoxa och ”lärde sig mycket om andras andlighet”.– Men sedan var det alltid lika skönt att komma hem till sin egen kyrka. En kyrka där man också som kvinna har en självklar plats.

Västerås stifts tre internationella vänstift ligger henne också varmt om hjärtat och i Gloucester har hon skapat djupa vänkon-takter.Nu går hon i pension och det känns bra. Det sista årets omorganisation slet hårt och Margarethe konstaterar att ”nu har jag gjort mitt”. Men hon blir kvar i stiftet om än inte i Västerås.– Vi har ett hus i Nannberga utanför Arboga. Där är vi rotade och där ska vi bo. Precis innanför stiftsgränsen!

I början av nästa år går Margarethe Isberg i pension efter 14 år som domprost i Västerås. Hon avskedspredikar i Västerås domkyrka på Trettondedag jul och dagen är väl vald. Med sitt långa engagemang för internationella frågor och med sin öppenhet för nya influenser passar budskapet väl in. Får tanken löpa en bit till handlar också en viktig del av hennes yrkesliv om ”tre vise män”, biskoparna Ström, Carlzon och Stendahl.

Text: Pelle Söderbäck Foto: Åke Paulsson

27

Margarethe Isberg, avgående domprost

Man måste gilla att vara kyrkoherde!

28

Att fritt få välja vem man vill umgås med, välja utbildning, fritid och vem man vill älska är för de flesta en självklarhet. Men för många ungdomar i Sverige, både tjejer och killar,

är verkligheten en helt annan. De lever långt från sina rättigheter.– Ungdomar behöver få bekräftat vad de har för rättigheter, säger Lotta Sendur.

Hon jobbar på socialtjänsten i Malung och tog 2012 initiativ till ett lokalt samarbete för att synliggöra barns och ungdomars rättigheter.

Text & Foto: Carina Robertsson

Samverkansprojekt i Malung

Det handlar om kärlek

Lotta Sendur och Åsa Päbel

29

Projektet ”Det handlar om kärlek” infor-

merar barn och ungdomar om de-ras rättigheter och den lagstiftning som ska skydda dem från hot, våld och övergrepp. Projektet startades 2008 i Norrköping som ett lokalt initiativ för att motverka hedersrelaterat förtryck och våld. Initia-tivtagare var Länsstyrelsen Östergötland och Rädda Barnen. Det lyckade projektet spred sig snabbt och är nu nationellt.I Malung har samarbete visat sig vara lyckat och i samverkansgruppen ingår repre-sentanter från bland annat: socialtjänst, polis, ungdomsmottagning, skola, kyrka, integration och kvinnojour. Första året fick de hjälp av Rädda Barnen regionalt att organisera temaveckan. Men från och med i år är det Lotta Sendur tillsammans med polisen Åsa Päbel och skolkuratorn Mona Axelsson som håller i trådarna.

Arbetet med projektet utgår från barns rättigheter med Barnkonventionen som utgångspunkt. Men det handlar inte bara om att informera barn och ungdomar om deras rättigheter. Projektet riktar sig även mot skolans personal för att öka deras kunskap och medvetenhet.– Det här är frågor som vi jobbar med hela tiden, berättar Mona Axelsson. Det ligger i skolans uppdrag. Men temaveckor-na är viktiga för att lägga fokus på frågorna. Under temaveckorna gör samverkansgrup-pen klassrumsbesök, pratar, diskuterar och gör värderingsövningar. De visar en utställ-ning som når ut till alla elever. Anordnar filmvisningar och föreläsningar för både elever och lärare. Och arbetet ger resultat. Flera har sökt hjälp efter temaveckorna. Det kanske de inte hade gjort annars. Socialtjänsten har också kunnat hjälpa till med skyddade pla-ceringar för några ungdomar som behövt komma bort från ohållbara hemförhål-landen.

Det är många unga som mår dåligt. Det finns mycket rädsla. Rädsla för att bli förföljda. Rädsla för att bli bortgifta. Ung-domarna blir oroliga när skollovet närmar sig. De vill inte ha lov. För dem innebär det frihet att gå till skolan.Lotta Sendur berättar att när någon tar kontakt och vill ha hjälp måste de vara

väldigt försiktiga. Att prata

med föräldrarna är oftast inte aktuellt. Det skulle bara göra saken

värre. Fall har visat på att man måste vara mycket försiktig så man inte riskerar mer än hjälper.Mona Axelsson berättar om elever som pratat om sina planer att studera vidare. Men plötsligt har de ändå försvunnit från skolan. Något som oftast händer i samband med lov. Då kan det vara så att familjen rest utomlands och gift bort sitt barn.Ibland misstänker man också att under-åriga som fortfarande går kvar på skolan har blivit bortgifta. Det är problematiskt då giftermålen inte görs enligt svenska lag.– Det har hänt att vi blivit misstänksamma och frågat. Men de nekar alltid.

Anna Lissner från Malungs församling har också deltagit i projektet. I sin roll som ung-domsledare brukar hon besöka skolan vid olika tillfällen. Arbetet med projektet har gett henne ytterligare en möjlighet att synliggöra kyrkan och skapa kontaktytor inte bara med ungdomar utan även med de myndigheter och frivilligorganisationer som deltar.– Det är viktigt för mig att träffa ungdo-marna. Att de får veta vad jag kan hjälpa och stötta dem med.

Anna tycker att konceptet ”Det handlar om kärlek” är mycket bra. Det finns ett bra arbetsmaterial till hjälp för dem som arbetar med projektet. Det finns också en informativ hemsida, www.dinarattigheter.se, som även riktar sig till barn och ungdomar. En viktig detalj där är ”panikknappen” avsedd för unga som kanske snabbt måste lämna sidan. Knappen raderar all informa-tion från datorn. – Hedersrelaterat våld och förtryck är all- varliga saker.I Malung har man sett att satsningen på projektet har gett resultat. Man har kunnat hjälpa unga som far illa. Samverkan har vi-sat sig vara mycket lyckat och beredskapen har blivit bättre. Alla tror på en förändring – men det kommer att ta tid

Anna Lissners

30

– Den här enkäten slår hål på myten att vi inte får vara på skolan, säger Eva Dellemyr, stiftskonsulent som ansvarat för undersök-ningen. Man kan också se att ju äldre barnen blir, desto mindre skolarbete från försam-

lingen. Det är viktigt att det i församlings-instruktionen står att man har en plan för undervisning 0 – 18 år, och att skolarbete är en väsentlig del av församlingens barn- och ungdomsarbete

Stiftets församlingar har ett brett och stort skolarbete. Det visar en undersök-ning som gjordes i början av året. Syftet var att få en bild av hur många för-samlingar som aktivt arbetar med skolan som målgrupp. Arbetet rör allt från traditionella aktiviteter som jul-och påskvandringar till handledning av personal. En viktig notering är att tydliga koncept spar arbete och skapar en tryggare rela-tion mellan kyrka och skola. Här nedan redovisas några av resultaten.

Många församlingar samverkar med skolan

Västerås stifts egna koncept för skolarbeteKommentar: Stiftet har producerat ett antal färdiga material. Mest använd är riddarskolan. Att jobba med färdiga koncept spar arbete. Man behöver inte skapa allt från grunden och skolan vet vad de får.

Egna koncept från andra aktörerKommentar : Det finns även bra mate-rial från andra organisationer. De färdiga koncepten underlättar erfarenhetsutbyte, uppstartstiden blir kortare och man får kollegor i andra församlingar som jobbar med samma sak.

Traditionella aktiviteterKommentar : Vårt traditionella skolarbete med vandringar och skolavslutningar har fortsatt en stark ställning.

Undervisning/lektioner i skolanKommentar : En del församlingar som jobbar på högstadie-och gymnasieskolor på fast schema, andra som kommer efter behov. Ett skriftligt avtal med skolan kan underlätta. Genom avtal undviks även god-tyckliga beslut från kyrkoherde eller rektor.

Stöd till skolanKommentar : Att bara hänga på skolan skapar viktiga kontakter. Flera församlingar engageras för teambuilding och stödsamtal.

31

Tony Jansson tillhör den första kullen konfirmandassistenter i Sverige (året var 1971) och ”allt jag kan om hur man jobbar med stora konfirmandgrupper har jag med mig från dåvarande ungdomsprästen Alf Karlsson”. Hela sitt yrkesliv har Tony funnits i Tomaskyrkan, ett år som vaktmästare och nu 37 år på ungdomssidan.Visionen med Tomaskyrkan , ett 1970-tals-bygge, var att skapa en sjömanskyrka på hemmaplan. En öppen kyrkomiljö för alla åldrar vilket också gör att man på Tomasgår-den har unikt bra ungdomslokaler. – Ungdomar har en stor och central plats i det här kyrkcentret, konstaterar Tony. Finns ingen annan gård i den här stan som har dom här förutsättningarna. Vi är lyckligt lottade som hade ett kyrkoråd som tänkte ungdomslokaler redan när man byggde.

Inte bara lokalmässigt står ungdomarna i centrum. I Badelundas församlingsinstruk-tion finns tydliga skrivningar om konfir-mander, om assistenter och om guds-tjänsten som verksamhetens nav. Och det spelar roll att styrdokumenten är tydliga.– Vi är tydliga med konfirmandernas roll.

Det är en stor grej här. Sen är det bra om detta också kopplas till budgeten även om pengar inte alltid är det viktigaste. Att vara asisstent är ett flerårigt konfirmandarbete. En växtplats för dom som stannar kvar. Församlingsinstruktionen anger också guds-tjänsten som det självklara nav verksamheten ska byggas omkring. Något som fått ett kon-kret nedslag i församlingens torsdagsmässor. – Vi har veckomässor som inte hör ihop med programkvällar. Det är gudstjänsten som är programmet och efter mässan har vi ett öppet café för alla i en trivsam miljö.

Tony Jansson har en ganska enkel men utmanande beskrivning av hur man som församling hittar rätt i sin verksamhet. Det handlar om att veta för vem man är till, det handlar om att ge plats för alla som vill vara med och det handlar om hur olika verksamheter värderas och prioriteras. – Vi gör det svårare för oss än det borde vara. Vi vill inte låna ut nycklarna till för-samlingshemmet, vi stänger kyrkorna tidigt och vi vill inte jobba kvällar. VI blir inte till för församlingsborna utan för oss själva. Hur många heltidstjänster idag fylls inte av

människor som bara sitter på möten?Han ställer också frågan om varför arbete med barn och unga prioriteras så lågt. Frågan kommer då och då, om när han ska tröttna på att jobba med ungdomar.– Att jobba med barn och unga ses som att vara långt ner på karriärstegen. Sedan kan man avancera till att få arbeta med vuxna. Varför då? Jag älskar ju mitt jobb, tröttnar aldrig på att jobba på ungdoms-sidan. Den enda jag tröttnar på ibland är kyrkans organisation. Vi glömmer bort för vems skull vi jobbar, varför vi är här!

– Har man bra assistenter får man också bra konfirmandsiffror!Receptet är enkelt och det levereras utifrån år av erfarenhet. Tony Jansson, församlingspedagog i Tomaskyrkan i Västerås, har jobbat med konfirmander i över 40 år. Och han älskar fortfarande sitt jobb. – Det är så förbaskat roligt. Det finns inga bekymmer när man job-bar med ungdomar. Allt som kör ihop sig går att reda ut.

Text & foto: Pelle Söderbäck

Ur instruktionen för Västerås Badelunda församling”Vi ser konfirmationen som en uppfölj-ning av dopet där ungdomarna ska lära sig mer om kyrkans liv och tradi-tion. Under konfirmandtiden vill vi ge ungdomarna möjlighet att lära känna sig själva, Gud och andra människor samt bearbeta egna livsfrågor. Vi vill också ge dem en plats där de blir sedda och tagna på allvar när de står med ena foten i vuxenlivet.”

”Gudstjänsten är det självklara nav som vi bygger vår verksamhet omkring… aktiv medverkan och deltagande i gudstjänsterna. Musiken vi använder ska påverka och skapa stämning för gudstjänstdeltagarna”.

”Efter konfirmationen ska alla erbjudas att vara med som konfirmandassistent. Assistenterna ska utbildas för sin uppgift”.

Tony Jansson, församlingspedagog:

”Vi gör det svårare för oss än det borde vara”

32

Konfirmander och kyrkBod I Nora har vi de senaste åren haft god tillströmning av konfirmander och fått mycket positiva omdömen av konfirmanderna genom stiftets konfirmandenkät. Tillström-ningen av konfirmander har inneburit att vi från att bara ha haft konfirmander numera har såväl konfirmander och konfirmandassistenter. Dessutom en livfull ungdoms-grupp. Ungdomarna börjar nu dessutom bli varma i kläderna och går in och gör insatser i vår församling. De jobbar t. ex. som kyrkvaktmästare på gudstjänster, är kyrk-värdar och deltar som unga ledare i vår barnverksamhet. I KyrkBoden i Nora kan man köpa Fairtrade produkter av olika slag, närproducerade och ”där”-producerade hant-verk samt second-hand barnkläder och utvalda böcker.Man kan också komma in och få en kopp kaffe och en pratstund.Tanken föddes när vi hade en personaldag för att kläcka idéer kring Aktör för välfärd. KyrkBoden har blivit en omtyckt träffpunkt samt en arbetsplats och praktikplats för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Vi har nu gett 3 personer anställning samt ett par praktikanter en meningsfull vardag.

Karin Hedenström och Eva Marcusson

En viktig del av höstens stiftsmöte ”Till verket” var en stor utställ-ning där församlingar berättade om olika verksamheter. En idéby-tarmässa. Vi bad några av utställarna att berätta kort om sitt arbete, hur idén föddes och vad den betyder för församlingen och bygden. Beskrivningarna är formulerade av församlingsmedarbetare i res-pektive församling. För att ge inspiration till ett fortsatt idéutbyte.

Text: Pelle Söderbäck

Nu går vi till Verket – En idébytarmässa

Samarbetshuset Paletten Paletten ligger i Vallby centrum i Västerås. Vallby är ett mångkulturellt och mångreligiöst område. Paletten rymmer en kommunal öppen förskola, barnmorska och BVC, familje-centrum, familjevägledare för barn och unga, områdessamordnare, kommunal fritidsgård, och bostadsbolagets Vallby-projekt. Och mitt i allt, ett café och en kyrka som drivs av Svenska kyrkan. Palettens hyresgäster har verksamheter som gränsar till varandra och öppnar därför upp för olika samarbeten. Närheten gör att samarbetet kan ske spontant och naturligt. Palettens café, som drivs av Svenska kyrkan, har blivit en mötesplats för både husets gäster och områdets boende. Här sker också spontana och naturliga möten mellan gästerna och Svenska kyrkans medarbetare. För den som vill erbjuds aktiviteter och gudstjänster i caféet och kyrkan. Förutom caféet som har öppet alla vardagar och serverar sopplunch varannan torsdag, firas morgonbön i kyrkan varje vardagsmorgon och söndagsgudstjänst en gång i månaden. En vuxenkör och en barnkör övar också i kyrkan. Dessutom samarbete med IDA-enheten kring kvinnocaféet, en mötesplats för invandrarkvinnorna i området och kvinnogruppen. Och spontana möten, samtal och samar-beten med besökare och folk i huset.För Svenska kyrkan arbetar en diakon, en församlingspedagog, en husmor, en kyrkomusiker och en präst. Kaféet drivs delvis med hjälp av praktikanter.Läs mer på www.svenskakyrkan.se/vasteras/paletten

Michael Hjelt

Foto

: Nor

a fö

rsam

ling

33

Nu går vi till Verket – En idébytarmässa

Rehab och begravningsbyrå Malingsbo rehabcenter är ett behandlings-hem för personer i arbetslivet med bero-endeproblem. I Malingsbo finns utbildning, internat och öppenvård. Grundidén handlar om att en person med beroende-problem ska få behandling innan missbru-ket har gått för långt. Behandlingstidens längd och utformning bestäms i samråd mellan Malingsbo, klienten och dennes arbetsgivare. Behandlingen sker utifrån 12-stegsfiolosofin och målsättningen är total nykterhet/drogfrihet, och därmed förhöjd livskvalitet för både klienter och anhöriga. Internatbehandlingen finns på Malingsbo herrgård, där vi hyr våra lokaler. På inter-natet finns boende för både kvinnor och män. Miljön med de gamla byggnaderna och den vackra naturen i Malingsbo är fantastisk. Malingsbo rehabcenter startade 2001, och sedan den 1 januari 2014 finns även öppenvårdsbehandling i Örebro, i Malingsbo rehabcenters regi. Vi hyr lokaler i Grindstugan på Skolgatan 36-38, nära Olaus Petri kyrka. Malingsbo rehabcenter drivs av Västanfors Västervåla församling.Läs mer på hemsidan www.malingsbore-habcenter.se

År 2005 öppnade Västanfors Västervåla församling Kyrkans Begravningsbyrå i Fagersta. Idag finns Kyrkans Begravnings-byrå på tio orter i landet. Kyrkans Be-gravningsbyrå hjälper till med allt som rör dödsfall och begravningar. En av grundtan-karna när vi startade var fördelen med att kunden kan få all hjälp på samma ställe. I församlingen finns komptens och engage-mang för att måna om människor i en svår situation. En präst eller diakon kan snabbt komma i kontakt med anhöriga om de önskar det. Vi har även en juridisk byrå som kan hjälpa till med familjejuridik, bland annat bouppteckningar och försäkringar.

Kyrkans Begravningsbyrå är öppen för alla, även för den som inte är medlem i Svenska kyrkan. Vi ordnar även borgerliga begrav-ningar och begravningar i annan ordning, till exempel för katoliker eller för medlem-mar i frikyrkor. Vi försöker medvetet hålla ned priserna på våra tjänster samtidigt som vi betonar hög kvalitet och god etik. Omtanke, kvalitet och kompetens är våra ledord.Kyrkans Begravningsbyrå är efter snart tio år välkänd i Fagersta och många väljer att anlita oss när en nära anhörig dör. Vi har många nöjda kunder!Läs mer på hemsidan www.kyrkansbegrav-ningsbyra.se

Cecilia Kjellin Eriksson

Gränslös mötesplatsI Näsby vill vi skapa mötesplatser över gränser. I vår utställningsmonter ville vi visa hur vi på enkla sätt skapar mötes-platser över gränser. Att det inte behöver vara stora projekt eller kosta mycket pengar utan mer att tänka ”en kyrka för alla”. Ett exempel är att erbjuda praktik till asylsökande. Vår monter blev lite rörig och en mix av det mesta, men det är nog så det är hos oss. Vi har kommit en bit

på väg men det är mycket kvar att jobba med för att vi ska kunna vara just ”en kyrka för alla”.

I mötet med de asylsökande på orten blev det tydligt att vi måste tänka och handla i nya banor ”Så har vi alltid gjort” funkade helt enkelt inte längre. Vi utmana-des att tänka integration och fundera på hur vi välkomnar det nya och främmande. Vi har lärt oss massor och fortsätter att lära oss om olika kulturer, religioner och

asylpolitik, men också av varandra och kanske framförallt om oss själva.

Isabell Ramberg

Foto: Åke Paulsson

Foto

: Mag

nus A

rons

onFo

to: N

äsby

förs

amlin

g

34

Nu går vi till Verket – En idébytarmässa

Arbogas klädbibliotek Klädbiblioteket - Som Second Hand fast gratis!Det finns fördelar med begagnade kläder!• Deskadligakemikaliernasomfinnsinyakläderärurtvättade.• Dubidrartillattkommabortfrånslit&slängmentaliteten.• Barnväxerfortochbehövermångaombyten.IKlädbiblioteketkandukomplettera

barnens (och din egen) garderob utan att tömma plånboken.• Detärocksåettenkeltsättattdelamedsig,atthjälpasinnästa.

Vi tar emot hela och rena kläder från storlek 50 cl upp till XXXL. Barn-, dam-och herrkläder i olika storlekar och färger finner nya ägare i jämn takt med att nytt lämnas in.Tack vare Klädbiblioteket kan vi göra akut-uttryckningar till människor som är i stort behov av kläder. Då känns det gott att ha tillgång till kläderna i biblioteket! Klädbiblio-teket är välbesökt och nu även bemannat måndagar kl. 15–18 och onsdagar kl. 13–16. För att finnas på plats, plocka fram, hålla ordning samt att stryka och tvätta.Utvecklingsmöjligheter finns och vi jobbar vidare! Annika L Johansson

Familjecentralen Lärkan Här kommer några rader från Norberg-Karbennings församling som hade en utställning om vår Familje-central Lärkan. Den är som Livets träd i församlingen. Den växer och frodas, men det har behövts kraft, mycket kärlek, uthållighet, tålamod och energi för att få till den!Vi har arbetat i femton år för att bygga upp den och nu i höst firade vi vår sista invigning av vår nya uteplats på Lärkan. Familjecentralen betyder väldigt mycket för barnfamiljer i Nor-berg och är mycket välbesökt.Vi som arbetar tillsammans med detta är kyrkan, landstinget och kommunen. Idag har vi mycket lättare till samverkan och att kunna erbjuda tidiga hjälpinsatser om så behövs. Arbetet är dessutom hälsofrämjande och förebyggande!Mari Jansson är en av våra präster som har sett och peppat oss i arbe-tet och tyckte absolut att vi skulle vara med och ställa ut! Vi arbetade fram ett material och fick lära oss fantastiskt mycket genom detta! För församlingen betydde detta en stor stolthet att se sin egen styrka. Våra församlingsbor ställde upp med förtjusning och stolthet. Man ville visa upp det de ingick i ,och det som var en del av deras vardag.För oss medarbetare öppnade utställningen upp nya dörrar! Vi har varit så blygsamma förut… vi är bra och vi kommer fortsätta att visa upp det!

Katarina EkströmÅtervinning och återbruk En dag för fyra år sedan hittade Helena Rann i Borlänge en trasig nedfallen skifferplat-ta från taket på St. Tuna kyrka. Den fick bli en ljusplatta på vårt fikarum i kyrkan. När man senare det året hade en översyn av taket och bytte ut de defekta plattorna tog vi reda på alla stora fina bitar. Dessa skifferplattor försågs med Berit Eldhs handmålade blockljus och förpackades i cellofan. Efterfrågan har varit stor. Vi har efter rivning av en byggnad i kyrkans närhet plockat skifferplattor för flera års försäljning. Ljusplattan har också getts som gåva till medverkande under julens gudstjänster. Av små bitar har vi sedan gjort nyckelringar. Av gamla trasiga linnedukar från församlingshemmet har vi gjort änglar, som vi lagt i förpackningarna från det ekologiska te vi använder i församlingen. Intäkterna av försälj-ningen går till Julinsamlingen varje år.

Helena Rann och Berit Eldh

Foto

: Ann

ika

Joha

nsso

n

Foto

: Hel

ena

Ran

n

Illus

trat

ion:

Nor

berg

s ko

mm

uns

hem

sida

35

Nu går vi till Verket – En idébytarmässa

Varje år dör närmare 7 miljoner barn innan sin femte födelsedag. Tebenguni från Swaziland har fått möjligheten att fylla fem. Din gåva ger ännu fler barn en framtid.

SMS:a LJUS till 72905 och ge 50 kr!

pg 90 01 22-3 | bg 900-1223

SMS:a LJUS till 72905

och ge 50 kr

Läs mer: svenskakyrkan.se/internationelltarbete

Tebenguni Similane bor med sin mamma och lillebror i Matsapha, Swaziland. Familjen deltar i

mentormammaprojektet Siphilile.

foto

: sim

on

stan

ford

/iko

n

36

Det vilar ett lugn över Gagnef. Vägen sväng-er av ner mot kyrkbyn, jo det står faktiskt fortfarande kyrkbyn på vägskylten uppe vid riksvägen. Här ligger kyrkobyggnaden som en klippa i byns centrum, prästgården är be-bodd och församlingshemmet pulserar av liv. Alla känner alla eller åtminstone många känner många. Kanske finns fortfarande ett bärande socialt nät.

Men är det bara en idyll bortom stor-stadens utmaningar och sociala problem? Vilka frågor lever här i ett pastorat som består av tre inbördes olika tätorter, Gagnef, Mockfjärd, Floda och därtill ett gott stycke landsbygd. Vad betyder välfärd i Gagnefs pastorat?

– Välfärd betyder att alla ska ha rätt att få sina behov tillfredställda, säger Karin Printz. Allt från mat på bordet, råd att gå till doktorn och att känna gemenskap. En människa är båda kropp, själ och ande. Mattias Rådbo menar att den helhetssynen också visar på kyrkans roll och ingång.– Här finns det naturliga aktörsperspek-tivet för kyrkan idag. Människor söker oss på nya områden. Vi är inte här för att utöva någon sorts kontroll av människors tro utan för visa på att Guds kärlek gäller för alla. Vi är en samhällspelare precis som polis och brandkår är det.

En samhällspelare? Det är lätt att förstå samhällsuppgiften för polis och brandkår,

Frågan om kyrkans roll som välfärdsaktör har legat högt på Västerås stifts agenda de senaste åren. Men vad betyder välfärd i en svensk landsbygdsförsamling? Magasinet reste till Gagnef för att träffa kyrkoherden Mattias Rådbo och diakonen Karin Printz, båda relativt nya på sina tjänster. Det blev ett samtal om de pelare som bär upp samhället, om att skapa nya arenor, se helheter och hela tiden ha ögon och öron öppna för verkligheten.

Text & Foto: Pelle Söderbäck

Kyrkan som välfärdsaktör

– Vi ska vara en bred kyrka!

37

men vad bärs upp av kyrkan. Hur ser pe-laren ut? Mattias Rådbo talar om närvaro och att lyssna in behov. – Först och främst ska vi vara en närva-rande kyrka. Alltid påminna oss om varför vi är här och ställa frågan om vad mäniskor behöver av oss. När jag var på anställ-ningsintervju fick jag frågan om hur jag ser på kyrkans roll i välfärden. Jag är inte alls främmande för att tänka i företagstermer. Men det vi gör ska drivas utifrån samhäll-spelarens budskap; närhet, trygghet, Guds kärlek.Karin Printz lyfter upp begreppet ”exi-stentiell hälsa”. Människan behöver en existentiell förankring för att må bra.– Det är så grundläggande mänskligt. Inom vården ser man idag problemet med att många människor inte har en existentiell förankring. Det är en orsak till att många mår dåligt. Här har kyrkan en jätteuppgift!Också i den lilla försam-lingen är det viktigt att bygga nya nätverk och att underhålla dem som finns.– Det här är ett litet pastorat, konstaterar Mattias Rådbo. Men vi har många tak och många fastigheter. Och vi använder dom. Körverk-samhet, sammanträden. Det blir bygdens kyrka och bygdens hus.

Karin Printz, som har ett förflutet som sjuksköterska inom psykiatrin, menar att det är viktigt att också skapa tydliga mö-tesplatser. Därför startar nu i Djurås och Mockfjärd en tidsatt diakonimottagning en gång i månaden.

De ska finnas en tid då en diakon alltid är på plats. Någon att bara drälla in till. Det kan gälla själavård, samtal, hjälp att kontakta försäkringskassan el-ler hemtjänsten, hjälp att fylla i blanketter.

– Jag kommer från ett yrkesliv i vården och jag har sett raset. Skyddsnätets maskor har blivit så glesa. Så länge man är frisk och har ett jobb så märker man inte vad som hänt. Men ofta finns idag inget som fångar upp. Hela systemet är i obalans. Det gäller inte bara en värld långt borta,

det handlar också om närområdet.– Jag blir ibland så frustrerad som diakon. Att inte folk fattar att misären finns också här. I granngården kanske?Mattias Rådbo instämmer.– Det finns en nöd som inte ens kom-mun och socialtjänst har koll på. Här har kyrkan en uppgift som öga och öra.

Vi lever i en samhällsförändring och med ett glesnat samhälleligt skyddsnät. Det ansvar för skola och sjukvård som en gång var kyrkans tog samhäl-let över. Nu är delar av det på väg tillbaka till marknad, kyrka och frivil-ligorganisationer. Karin Printz talar konkret om att hon som diakon och sjuksköterska behöver skaffa en blod-trycksmätare så att hon även kan kolla människors hälsa när hon är på besök. Ett delat ansvar.

Och kyrkan ska åter lära sig hur man hanterar utsatta människor. En viktig fråga är den skam många känner för att söka hjälp

till daglig överlevnad. Mattias Rådbo var under sin tid som präst i Borlänge med om

att samla in julklappar till barnfamiljer som inte

hade råd att köpa något till sina barn. Gåvorna strömmade in, människor vill gärna ge. Totalt fick man in 2000 julklappar, 300 barn var berörda. – För många var det så skamfyllt att ta emot, säger Mattias. Vi försökte göra det anonymt. Ordnade en julfest dit alla fick komma och tomten kom med klappar. Andra kom efteråt. Det är så viktigt med bemötandet. Att ha respekt och vara lyhörd.

Nya arenor ska skapas, gamla un-derhållas och nätverk vårdas. Mattias Rådbo hämtar en folder ”Det här får du för din kyrkoavgift i Gagnef- Mock-fjärd- Floda”. En enkel men konkret och imponerande sammanställning. Här hittar du det mesta från Ada An-derssons fond till Öppen förskola. – Vi ska alltid ställa oss frågan: vad är vår huvuduppgift, summerar Mattias Rådbo. Det är inte bara att fira gudstjänst. Vi har fler huvuduppgifter. Vi ska vara en bred kyrka!

38

Kombinationen skaver och utmanar, och Ronald önskar mer stöd från stadens sociala instanser.Under många års förtroliga möten med både missbrukare på Stadsmissionen och grovt kriminella på de tunga anstalterna har Ronald handskats med tystnadsplik-ten på det sätt han funnit klokast. Att

inleda mötet med en överenskommelse om att ”detta är ett själavårdssamtal” matchar sällan vokabulären hos den han möter.– Och jag säger ju inte heller att ’hörrudu, innan du säger det du tänker säga vill jag att du ska veta att jag kan använda min anmälningsplikt...’

Att diakonen, till skillnad från prästen, kan lösas från tystnadsplikten om konfidenten medger det eller händelsen omfattas av anmälningsplikt, är Ronald Henriksson själv-klart medveten om. Han har 30 år i yrket.– Visst har det blivit en konflikt för mig i enstaka situationer. Men när en människa säger ’det känns tryggt att prata med dig för jag vet att du har tystnadsplikt ’ vill jag inte röja ett uns av det förtroendet. Men jag bär det, tillsammans med Gud. Det innebär inte att han passivt tar emot allt.– Det kan vara de vidrigaste saker. Men jag jobbar med konfrontation, uppmanar personen att berätta om det brott han är dömd för. Han ska kunna leva vidare med detta när han kommer ut och jag brukar säga att ’för varje gång du klär ditt brott i ord innebär det ett uns av läkning’.

Diakonen Ronald Henriksson har sitt kontor under taket i Stads-missionens stora luftiga secondhand-lokal på Erikslund, men hjärtat bultar nog hårdast och mest oroligt för det som sker i city.Han är biträdande direktor för Stadsmissionen i Västerås och möter numera inte bara de ”traditionella” grupperna av hemlösa, missbru-kare och utsatta ungdomar utan även gruppen EU-migranter, alltså de som tigger i Västerås och som funnit en fristad hos Stadsmissionen.

Text: Ann Lystedt Foto: Per Groth

Ronald Henriksson, diakon:

– Jag bär det tillsammans med Gud

Tystnadsplikt – att bära ett förtroende Prästers och diakoners tystnadsplikt rymmer både makt och möj-lighet. Det visade till exempel Uppdrag Gransknings omdiskuterade program Bögbotarna, där ett av SVT fejkat själavårdssamtal filma-des i hemlighet. Magasin har mött diakonen Ronald Henriksson och prästen Maria Agstam Häggkvist i Västerås för ett samtal om situationer och vägval i det förtroliga samtalet.

39

Tacket har ibland blivit en stol i huvudet, våldsamma utskällningar och även dödshot. Men Ronald har också fått se upprättade människor, där självkänslan återvänt. Och sär-skilt en händelse blev ett omvälvande minne:– Det var en man som dömts för mord, och när vi kommer djupare i konfronta-tionen bekänner han ytterligare ett mord, som ingen annan visste att han begått. Rent formellt skulle anmälningsplikten kommit in här. Men Ronald prövade en annan väg:– Jag fick höra det i förtroende, tack vare tystnadsplikten. Och lovade att inte berätta. Men jag gick in för att övertala honom att själv gå ut och erkänna även det här brottet.Samtalen tog tid och och rymde tung möda.– Men det lyckades till sist, jag fick honom att bekänna mordet. En enorm lättnad. För mig förstås, men framförallt för den personen.

Även om ordet själavårdssamtal är ovanligt i hans möten handlar förstås en del om både synd och skuld. Han minns en man som satt inne efter ett hedersmord:– Han var jättearg när jag konfronterade

honom med det han gjort. Han sa ’jag skulle vilja slå ihjäl dig! Men du träffar så rätt och det gör så ont…’ Genom sina många år bland kriminella och svårt utsatta – han var själv ett sargat brottsoffer som ung – har Ronald fått både ett enormt kontaktnät och ett gott rykte som samtalspartner.– Jag jobbar med förtroende, vill gå tillsam-mans med dem som har en svår resa att göra. Och jag skiljer på situationer – i en fängelsecell där en dömd person berät-tar om grym hustrumisshandel och andra övergrepp stannar det där.– Men möter jag en ensamstående

vräkningshotad mamma, i misär och med barn i narkotikaträsket…så föreslår jag ju en kontakt med de sociala myndigheterna. Och självklart behövs ibland tvångsmedel.

Efter allt han varit med om verkar Ronald Henriksson vila tryggt i sin egen bedöm-ningsförmåga. Och han pläderar starkt för att reglerna för tystnadsplikt ska vara gemensamma för präster och diakoner.– Vi är båda vigda ämbetsbärare. Män-niskor ser våra kragar som vår legitimation, de möter en person som de förstår att man kan prata med. Få skiljer på präster och diakoner i en sådan situation

40

Hon har döpt, konfirmerat, vigt och begravt. Hon inser att de ungdomar som kommer till henne i förtroende vet att hon känner deras föräldrar också.– När jag får en ny kull konfirmander är jag väldigt tydlig med att säga ’visst, jag känner dem men jag pratar inte med dem om dig’.I likhet med Ronald Henriksson använder hon sällan ordet själavårdssamtal.– Det är ett ord människor inte känner igen sig i. Jag säger hellre enskilt samtal. Men jag inleder alltid med att säga att ’det här går under tystnadsplikten och vare sig du vill det eller inte kan jag inte yppa något’.

Den som möter Maria Agstam Häggkvist i matbutiken, på föräldra-mötet i skolan eller som fotbollstränare vid Skultuna IP ser kanske inte henne i första hand som präst. Hon är ju som vilken trebarns-mamma som helst. Men de som suttit med henne i enskilda samtal vet att hon också bär på många tunga förtroenden. Går det verk-ligen att skilja ut det hon får höra vid fotbollsplanen och det som sker i det slutna rummet?– Ja, det är jag noga med, försäkrar Maria. Jag tror att jag byggt upp ett stort förtroendekapital. Men visst, efter 16 år som präst i Skultuna vet jag ju väldigt mycket om folk i den här bygden.

Text: Ann Lystedt Foto: Per Groth

Maria Agstam Häggkvist, präst

– I samtalet gäller här och nu

41

Även om anmälningsplikt gäller för alla som arbetar bland barn och unga om någon far illa – och även präster kan vittna i rättegångar om sådant de själva upplevt – får en präst aldrig berätta det som sagts i förtroende i ett enskilt samtal.– Och det är viktigt för till exempel de unga som känner sig brända av en skolsys-ter som lovat tystnad, men sedan – med rätta – varit tvungen att använda anmäl-ningsplikten, poängterar Maria.Men får hon höra något som borde tas vidare försöker hon övertala:– Jag har varit präst i snart 20 år och flera gånger mött människor som varit utsatta för övergrepp. När en tjej som blivit våld-tagen kommer till mig kan jag säga att hon behöver också annan hjälp än den jag kan ge. Att hon borde prata med någon mer, helst föräldrarna förstås.

Hon uppmanar till att polisanmäla också, men har sorglig erfarenhet av hur de flickorna kan bemötas.– Bevisbördan är så orimlig, de misstänklig-görs och skuldbeläggs.

Men i stort sett alla dem hon försökt slussa vidare har faktiskt sökt ytterligare hjälp. Och hon är glad över den goda samverkan som finns inom Familjecentrum och att Norrbo församling, där Skultuna ingår, också har en diakon.Diakonen kan, till skillnad från prästen, lösas från tystnadsplikten och kan också hjälpa till med myndighetskontakter.För Maria Agstam Häggkvist känns tyst-nadsplikten ibland som en befrielse:– Normalt sett är jag väldigt lösningsfoku-serad, men i samtalet gäller här och nu, att vandra tillsammans i dödsskuggans dal, att ha mod att stanna kvar i det svåra.Att prästens tystnadsplikt kan innebära makt är hon tveksam till.– Människor har i så fall också makt över mig! De kan säga vad som helst och lämna över det till mig att bära… Och tystnadsplik-ten är ju för konfidentens skull, inte prästens.

Maria säger sig inte vara så tyngd av alla förtroenden, även om hon använder möjligheten till handledning ibland, där hon

i avkodad form kan berätta. Och även om hon inte har terapeututbildning har hon fortbildats i samtalets konst. – Det går bra att reda ut vad som är vad, jag har nog lärt mig bära både lycka och sorg.Maria är glad över den tillit som visats henne genom åren, inte minst från unga människor, även om det kan vara känsligt för en förälder att inse att man inte räcker till:– Men att behöva flera vuxna är en natur-lag när barnen blir äldre – jag önskar att också mina barn får nytta av andra än sina föräldrar. Och så ska väl en god by fungera – att vi tar hand om barnen tillsammans?

De enskilda samtalen hon håller i som präst berikar också hennes egen uppfatt-ning om livet.– Jag inser ju att jag lever ett gott liv. Och människor som tar sina egna liv på allvar inspirerar mig att göra detsamma.– Man blir en tänkande människa och kan inte bara flyta på ytan efter att ha mött så många. Det skapar ödmjukhet.När hon viger par aktualiserar det kärleken. När hon begraver en människa påminns hon om att livet är ändligt.– Och jag har lärt mig att även de som tror att de ska bli galna av svart och hemsk sorg kommer igenom. Livet kan vara förskräckligt, men det vänder

Tystnadsplikten regleras i KyrkoordningenFör en präst gäller:”Den som är eller har varit behörig att utöva uppdraget som präst har tystnadsplikt i fråga om uppgifter som han eller hon därvid har fått veta under bikt eller enskild själavård”.

För en diakon gäller:”Den som är eller har varit behörig att utöva uppdraget som dia-kon har tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon därvid har fått veta under enskild själavård.Tystnadsplikten hindrar dock inte att sådan upp-gift lämnas ut om– personen ifråga medger att uppgiften lämnas ut.– diakonen har ålagts att uttala sig under ed– det föreligger uppgifts-,informations-,

eller anmälningsskyldighet enligt lag, eller– det föreligger anmälningsskyldig-het enligt kyrkoordningen kap 54 om anmälningsskyldighet”

Om anmälningsskyldighet gäller:”Den som i kyrkans verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till

ett barns skydd är skyldig att genast anmäla detta till socialnämnden.Anmälningsskyldigheten gäller inte i fråga om uppgifter som biskop eller präst har fått veta under bikt och enskild självavård”

Prästens tystnadsplikt är även reglerad i lag. Eftersom tystnads-

plikten gäller enskild själavård kan det vara viktigt att definiera ett samtal när det inleds

42

När Hidayet 24 år senare kliver in över tröskeln till det som nu är ett renoverat församlingshem kommer minnena tillbaka:– Ja, här i hallen sov jag och där inne sov mamma och mina syskon... Vi hade dragit ner svarta rullgardiner för fönstren och vågade knappt gå ut.Året var 1990 och familjen, med ursprung i turkiska Kurdistan, bodde på flyktingför-läggningen i Ludvika men hade fått avslag på sin asylansökan.Barbro Strömberg, legendarisk flykting-

stödjare i Västerås stift, kontaktade Sture Holmberg för att be om hjälp:– Ja, hon dammsög stiftet för att hitta boenden åt flera utvisningshotade familjer, berättar Sture.Den faluröda komministergården från 1828 stod öde och kall, med vattenskador och utan vare sig värme eller elektricitet, men med hjälp av Kerstin och Hans Rag-narsson tog Sture och hustrun Inger itu med att göra huset någorlunda beboeligt. Med möbler, vedspis och lösa el-element.– Ja, hade man väl sagt ja fick man ju se till att de kunde överleva, säger Sture.– Och vi var fruktansvärt tacksamma, bedyrar Hidayet.Familjen Tercan hade förlorat pappan i cancer när Hidayet var åtta år och mam-man slet hårt för att ta hand om den stora barnaskaran på nio syskon. En bror blev kvar i Kurdistan, en annan fanns redan i Ludvika när familjen kom till Sverige. Ytterligare en bror kom hit några år

Det blir ett varmt återseende i den frostigt vackra solnedgången över åkrarna bortom Kila prästgård.Hidayet Tercan har både svåra och goda minnen från de tio må-nader när hon tillsammans med sin mamma och fyra småsyskon tvingades leva gömd här.Prästen Sture Holmberg och hans familj hade då upplåtit den gamla rivningshotade komministergården i närheten.

Text: Ann Lystedt Foto: Gabriel Batog

Hidayet Tercan

Flyktingen som blev framgångsrik företagare

Kilaprästen Sture Holmberg och entreprenören Hidayet Tercan, som med sin familj höll sig gömd i komministergården för 24 år sedan, hade ett kort gemensamt pass vid stiftsmötet i Avesta. Magasinet sammanförde dem på nytt för att få höra mer.

43

senare och en syster fanns i Syrien.– Jag hade lärt mig en hel del svenska re-dan i Ludvika så jag jobbade mycket med vårt fall, berättar Hidayet, som redan dåvisade prov på den energi och handlings-kraft som med tiden ledde till en fram-gångsrik karriär som driven entreprenör, företagare, rådgivare och föreläsare.Men i Kilas komministergård var tillvaron hårt beskuren.– Vi var alltid rädda, levde bakom de svarta gardinerna och vågade inte gå utanför gården, berättar Hidayet.– Men jag minns att vi såg till att din lille-bror fick vara med i ett fotbollslag, vi ville ju öppna upp lite, påminner Sture.– Men det kändes aldrig säkert, och när småsyskonen sedan fick börja skolan var de märkta av den här rädslan, minns Hidayet.– Det var svårast för mamma, det enda hon ville var ju att ge sina barn en lugn framtid. Familjen levde i ständig skräck för polisen, men när instängdheten kändes alltför svår och sommaren lockade där ute vågade sig ändå Hidayet ut på promenad med sin mamma och lillebror.– Men just då kom en polisbil förbi! Den nioårige brodern drog sin jacka över huvudet och sprang sin väg, medan kvin-norna stod som fastfrusna kvar.– Polisen körde sakta förbi oss, verkade inte veta hur han skulle göra. Men så försvann han.Senare fick Hidayet veta att den polisen faktiskt hade ett gott engagemang för flyktingar.– Utan honom hade vi inte varit kvar i Sverige idag!När uppehållstillståndet – på humanitära grunder – äntligen kom efter tio månader flyttade familjen tillbaka till Ludvika, och Hidayet såg raskt till att ordna ett jobb – först på en pizzeria, senare som vårdbi-träde, personlig assistent och butiksbiträde.Sture Holmberg och hustrun Inger fortsatte att gömma flyktingar, och fick hjälpa till med allt från myndighetskontakter till sjukvård: – Ja, jag minns den höggravida kvinna som jag fick skjutsa till BB… Och jag tror vi lyckades hjälpa alla kvar i Sverige, utom en.

Sture är på väg att knyta ihop en 40–årig prästgärning i Kila för att gå i pension, och kanske är det sista gången han har Hidayet vid sitt köksbord i prästgården.De resonerar om hur klimatet förändrats i Sverige, och hur man skulle kunna tänka när det gäller hur många vi ”klarar” att ta emot:– Jag tycker medmänskligheten övergått i simpel matematik, säger Sture. Hur många ska vi ta emot? Vilken standard måste vi er-bjuda när de kommer? Och en del tycker att vi borde hjälpa dem på plats i stället.– Men det viktigaste är väl inte standarden, utan att ge människor ett fotfäste? Det saknas en förmåga att se individen.– Ja, samtalet är på en annan, läskigare nivå. Det har nästan blivit mainstream att uttrycka sig hur som helst om muslimer och andra invandrare, konstaterar Hidayet Tercan.Själv har hon ett provocerande rättframt besked till de som anser att flyktingar kostar för mycket:– Själv har jag knappt kostat samhället något. Jag har inte gått på dagis eller i skola här, och knappt behövt vård. Jag satte igång att jobba direkt – och anställde flera hundra personer i mitt förra företag! Så jag är övertygad om att jag bidragit mer till statskassan än vad Sverigedemokraternas hela partiledning gjort…Och mer kan det bli. Snart sjösätter hon sitt nya IT-företag Ecorent, med koppling till miljö, rättvisa och ett hälsosammare konsumtionsmönster.Sture suckar över Hidayets arbetstakt. Till Kila kom hon direkt från ett möte i Göteborg och senare på kvällen ska hon läsa på nomi-neringarna inför ett jurymöte nästa dag.– Du lever lite för intensivt!

Själv ska han koppla av med att repa med Enåkers spelmän. Avskedskramen blir varm och lång, fylld av erinringar och välgångsönskningar

FaktaSture HolmbergFödd: 1948Bor: Kila prästgård utanför SalaFamilj: Hustrun Inger och fyra barnJobbat: Först som skötare på Sal-berga, och sedan 1975 präst i KilaSpecialintresse: Musik och gamla bilar. Spelat i dansband, numera i spelmanslag.Mångårigt engagemang: Stöd till flyktingar och att komministergården köptes loss och bevaradesVarvar ner med: Hälge, Fantomen och musik

Hidayet TercanFödd: 1971Bor: I lägenhet vid Gärdet i StockholmFamilj: Maken Emanuel Sidea (och mamma och åtta syskon)Jobb: Entreprenör, föreläsare, debattör, grundare av bemannings-företaget Zemrete. Jobbat för bland andra Röda Korset, Åhléns och kunskapsnätverket Transfer. Utsedd till en av Sveriges 50 mäktigaste it-personligheter.Varvar ner med: Skogspromenader och läsning

44

Det finns saker som hör till julen, utan dem känns julen inte som jul. Julsånger, julmusik är en väsentlig del i julens förberedelser. Julsångerna står för stämning, innehåll och sätter ord på känslor och tankar. Det är en fin tradition att sjunga julsånger, såväl gamla bekanta som nya.

Text: Manne Mali Illustrationer: Leila Gullblom

Sjung in julen med De vackraste julsångerna!

45

När Finska missionssällskapet år 1973 lanserade De vackraste julsångerna och uppmanade församlingarna att ordna ett litet julsångstillfälle med kollekt till missions-arbete, anade man inte vilken omfattning sångtillfällena skulle få. De vackraste jul-sångerna är det mest populära musikevene-manget i församlingarna i Finland. Över en halv miljon finländare deltar varje år i evenemanget. Omkring tretusen sångtill-fällen ordnas mellan första advent och trettondagen. Finska Missionssällskapet har i år tryckt 750 000 sånghäften, varav 50 000 är svenskspråkiga.

Att delta i De vackraste julsångerna har även varit en omistlig del av sverigefinnarnas julfirande i över 30 år. Nu utges för tredje gången ett eget sånghäfte med finska och svenska julsånger på finska och/eller svenska. Planeringen och val av sångerna i årets häfte har skett i samarbete med Västerås stift. Denna gång har häftet även illustrationer av en sverigefinsk konstnär, Leila Gullblom från Surahammar. Utöver detta finns i häftet även en tvåspråkig julandakt som kan hållas t.ex. hemma på julafton och mycket fakta om Lucia- och stjärngossetraditioner här i Sverige och Finland.

De vackraste julsångerna gör även gott.Genom att sjunga De vackraste julsånger-na ger man stöd till Svenska kyrkans internationella arbete, för dem som saknar det nödvändigaste för att leva men framfö-rallt att de får uppleva att det finns någon som bryr sig om: jag har inte blivit lämnad ensam. De vackraste jul-sångerna är en del av Svenska kyrkans julkampanj, som i år har temat ”Låt fler fylla fem”.

Kom alla. Kom och sjung! När vi sjunger De vackraste julsång-erna, får vi dela våra djupa erfarenheter och känslor och berätta om julens budskap och föra det vidare.

Tervetuloa laulamaan Kau-neimpia joululauluja! Miltei jokaisen jouluun kuuluu asioita, joita ilman joulu ei tunnu joululta. Joululaulut ja joulun musiikki ovat monelle olennainen osa valmistautumista jouluun ja itse juhlaa. Joululaulut luovat tunnelmaa, antavat sisäl-töä, sanoittavat tunteita ja ajatuksia. Moni laulu liittyy johonkin koettuun.

Me ruotsinsuomalaiset voimme nauttia todella rikkaasta ja monipuolisesta suoma-

laisesta joululauluperinteestä ja myöskin ruotsalaisista joulu-lauluhelmistä. Tänäkin jouluna saamme laulaa vanhoja tuttuja joululauluja. Uusiakin syntyy. Joulu tulee joka vuosi.

Kauneimmat joululau-lut tekevät hyvää!

Kauneimmat joululaulut- tilaisuuksissa kerromme ja

viemme eteenpäin joulun sanomaa. Syvät kokemukset ja ja tunteet jaetaan. Tuntuu hyvältä. Myös tämän vuotisen lauluvih-kon kuvitus, joka on ruotsinsuomalaisen taiteilijan kynästä, ilmentävät joulua ja puhuttelevat.Laulutilaisuuksien myötä voimme jakaa omastamme tukemalla Ruotsin kirkon kansanvälisen työtä niiden parissa, jotka tarvitsevat välttämättömimmän voidakseen elää ja ennen kaikkea saadakseen tunteen

siitä, että on joku, joka välittää: minua ei ole jätetty yksin. Joulu on, kun joku nostaa katseensa ja ojentaa kätensä.

Tulkaa kaikki laulamaan. Joulun sanoma rauhanruhtinaasta, ilon ja toivon tuojasta on totta tänäkin vuonna. Meille on synty-nyt Vapahtaja!

Köp julkorten i vår webshop!I Västerås stifts webshop hittar du julkor-ten till försäljning för självkostnadspris. www.svenskakyrkan.se/vasterasstift

46

Röde Moses på plats i domkyrkan

Foto: Åke Paulsson

Röde Moses utstrålar kraft och stillhet på en och samma gång. Erland Cullbergs magnifika mål-ning möter oss på väggen i Domkyrkans samtalsrum mitt emot Johannes döparen, som har skulpterats av en medeltida träsnidare. Cullbergs Moses syresätter rummet och inbjuder till samtal. Tavlan överlämnades till domkyrkan av syskonen Cullberg vid årets kulturnatt.

47

Text: Kersti Bergold Domprost Margarethe Isberg underströk när tavlan överlämnades att i det medel-tida altarskåpet finns en scen där Johannes döper Jesus i Jordanfloden. Kyrkan tillhör det nya förbundet grundad i Kristus medan Johannes döparen återfinns i det gamla. Hon tillade att Moses kan härledas till den hebreiska delen av bibeln, alltså Gamla testamentet, och påminner om kyrkans rötter och arv.Något som konstverkets upphovsman knappast skulle ha sagt. Han kommuni-cerade genom sina målningar, teckningar och korta meningar som ofta var både dräpande och roliga och lät inte sällan sina verk byta namn. Ibland inte bara en gång, utan flera.Erland Cullbergs far, John Cullberg var biskop i Västerås stift i drygt två decennier (mellan 1940 och 1962). Erland och hans fyra syskon bodde tillsammans med för-äldrarna i Biskopsgården, ett stenkast från Domkyrkan där Röde Moses nu hänger. På

väggarna i sitt pojkrum målade Erland sex målningar som sträckte sig från tak till golv inspirerad av böcker som hans mamma Eva läste. Motiv från Skattkammarön, Röde Orm, Det susar i säven, Münchhausen och Aladdin och lampan. Bilder som tapetserades över av näste biskop. När biskopsgården restaurerades för sex år sedan blev målningarna åter synliga och Erland Cullberg återvände, tillsammans med två av sina bröder, till barndomshemmet för att beskåda de mål-ningar han skapade i de tidiga tonåren.

Konstnären, som hunnit bli 77 år gammal, satt i rullstol men den blå blicken under de buskiga ögonbrynen var lika genomträng-ande som vanligt. – Det är många tankar som kommer, sade han vid åsynen av de frilagda målningarna och mindes hur han lät pennan löpa under barndomens högläsningsstunder. Han tittade gillande på målningen med de tre delfinerna som tumlar i vattnet mot Svartån framför ett rekorderligt sjörövarskepp vars piratflagga vajar för vinden från Skattkammarön.– Den plus Münchhausen på sin kanonkula är min favoriter, sade Erland Cullberg och påpekade att färgerna var muntra.Han underströk att målningarna är rätt oskyldiga och att han var ung när han målade dem. På ett sätt var det hemskt att återse dem. Samtidigt som han kände igen sig och såg viss släktskap med sina senare bilder.

Konstvetaren Staffan Cullberg var tre år när familjen flyttade in i Biskopsgården. Han minns tvättstugan ner mot Svartån som Erland använde som ateljé och han beundrade sin storebror. Han var rolig, snäll och kunde slå frivolter. Dessutom var han en hejare på att trolla. Under namnet Kahn Momulla trixade han med röda bol-lar och förvirrade åskådarna med en väldig svada som lyfte hans trollerikonster.

I Staffan Cullbergs bok om målarbrodern ”Färgen och hela härligheten” finns ett fotografi av den unge Erland Cullberg som står i Biskopsgårdens trädgård och målar med en cigarett i mungipan. Där återfinns också målningen Huset i trädgården som han målade i mitten av 1950-talet.

Staffan Cullberg odlar numera bin i sörmländska Stjärnhov, men vi träffas i Stockholm, på café Ritorno vid Vasaparken. Den förre chefen för Statens konstråd är glad över Röde Moses placering i Västerås domkyrka. Målningen har tidigare visats i Gryts kyrka och den fanns även med vid Erland Cullbergs begravning 2011. Men målningen har inte enbart ett stort värde för Staffan Cullberg och resten av familjen, den räknas även som ett centralt verk i den svenska 1900-talskonsten

Erland Cullberg

Född: 1931, död 2012.

Yrke: Konstnär.

Studier: Konstakademien i Stock-holm, Valand i Göteborg.

Utställningar: Moderna museet 1986, Konstakademien 2008 med flera.

Mer fakta: I Staffan Cullbergs bok ”Färgen och hela härligheten”, ”Erland Cullberg – Målningar 1986-1994 och teckningar” samt filmen Övermålaren av Anders Widoff.

Aktuell: Hans målning Röde Moses hänger numera i Västerås domkyrka.På Edsvik konsthall i Sollentuna visas i vår en stor utställning med Erland Cullbergs verk.

Storebror Erland fångad på bild av Staffan Cullberg i slutet av 1990-talet.

En del av sagomotiven på väggarna i det forna pojkrummet i Biskopsgården som Erland Cullberg målade i de tidiga tonåren.

Foto

: Åke

Pau

lsso

n

48

Foto

: Jon

as E

rikss

on

– Den har karaktär av ikon, säger Staffan Cullberg och är strängt komponerad, rytmen mellan färgerna är inte slumpmässiga. Här finns en urkraft, ljus som fladdrar i eldrött, grönt som går igen på olika håll, en gul pelare av ljus störtar ner från himlen. Trots det förmedlar den dramatiska bilden av den sårbare Moses ett förunderligt lugn. Samtidigt konstaterar Cullberg att broderns målningar är komplexa. Han kan upptäcka nya perspek-tiv och få helt nya känslor och tankar när han återser en målning av Erland Cullberg som han sett många gånger tidigare.

Han tillägger att målningen är tung, rent fysiskt. Konstnären har, sin vana trogen, arbetat med lager på lager av färg. Kanske kan man till och med se spåren av fotsteg om man betraktar verket på håll. När Erland arbetade med sina stora oljemål-ningar rullade han ut dukarna på golvet och ibland kan man skönja skoavtryck eller rester av underliggande figurer som målats över.

1956 drabbades Erland Cullberg av det som han själv kallade för ”en spritt språng-

ande psykisk förkylning”, schizofreni. Något som inte hindrade att målandet under hela hans liv var det centrala. Han var en medveten kolorist, med gedigen målarut-bildning. Bland annat på Konstakademien i Stockholm och Valand i Göteborg. 1986 hyllades hans konst med en stor retrospektiv utställning som visades på Moderna museet. Erland Cullberg vilar numera på Hovdesta-lunds kyrkogård här i Västerås, men hans märgfulla íscensättning av Röde Moses kan vi fortfarande möta i Domkyrkan, liksom hans sagobilder på väggarna i det forna pojkrummet i Biskopsgården

– Erland förhöll sig till ljuset på ett fantastiskt sätt, säger Staffan Cullberg. Min fördjupade konstsyn har vuxit fram genom olika influenser, men Erland var en viktig referens. Vår relation präglades av ett ömsesidigt givande och tagande.

Målaren Erland Cullberg i full verksamhet i Biskopsgårdens trädgård i omkring 1950.

Sagomotiven. Väggen i det forna pojkrummet i Biskopsgården.

Foto

: Åke

Pau

lsso

n

49

Västerås stifts grundkurs är en introduk-tionsutbildning för alla som har tankar på att bli kyrkoarbetare men också för andra in-tresserade som vill ha kunskap om Svenska kyrkans tro och liv.Grundkursen är inte längre obligatorisk som grund för utbildning enligt den nya ut-bildningsplanen, men rekommenderas av Västerås stift. Avgörande är hur stor erfa-renhet man tidigare har av Svenska kyrkan och dess arbete. Om dispens från grund-kursen önskas görs individuell prövning av stiftets rekryteringsansvariga.Resonemang har förts att det kan både

kännas tungt ekonomiskt och tidsmässigt att behöva genomföra grundkursen nu när obligatoriet inte längre finns, men med tanke på den rekrytering som görs, så är behövs den för att ge större kunskap om Svenska kyrkan.

Västerås stifts grundkurs kan också fungera som fortbildning för redan församlingsan-ställda av andra kategorier. Under kursens gång får du tillfälle att lära känna Svenska kyrkan från insidan och du får tillfälle att fundera på din egen roll i den.Viktigt är också att det inte bara är ett

kunskapsinhämtande, utan också tillfälle och plats att tala om tro och tvivel. Positivt är att vi har ett så brett spann av människor som deltar; i olika åldrar, med olika erfarenheter och bakgrund. I år har vi deltagare företrä-desvis från Västerås stift, men också från flera andra stift med ett åldersspann från 20 år till 69 år. Det är en spännande utmaning både för deltagare och kursledning.

Västerås stifts grundkurs görs fortfarande i samverkan med Sjöviks folkhögskola och Stiftsgården i Rättvik. Information, datum och ansökningshandlingar finns på Sjöviks hem-sida www.sjovik.eu Utbildningen är gratis men det finns en kostnad för att bo och äta på Stiftsgården där alla tio helgerna är för-lagda. Utbildningen är studiemedelsberätigad. Samtal pågår om det också ska finnas möjlig-het att också söka bidrag från stiftet.Funderingar? Frågor? Ring/maila Eva Hallberg, 021-17 85 51, eva.hallberg@svenskakyrkan.se

Svenska kyrkans grundkurs blir nu Västerås stifts grundkurs. Stiftet tar över ansvaret för den introduktionsutbildning som är till för alla som funderar på att bli kyrkoarbetare eller vill veta mer om Svens-ka kyrkans tro och liv. Grundkursen, som är förlagd till Stiftsgården i Rättvik, omfattar 10 helger.

Text: Eva Hallberg Foto: Åke Lindfors

Stiftet tar över grundkursen

50

I Hebron vinkar inte barnen Några av de grundläggande principerna i FNs konvention om barns rättigheter innebär att alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling, social trygghet samt lek, vila och fritid. Barn-konventionen säger även att alla barn har rätt till sjukvård och att gå i skolan. Utifrån detta perspektiv reste vi till det heliga landet.

På plats upplever vi stora kontraster, be-roende av om vi befinner oss i Jerusalem, Betlehem eller Hebron. Gemensamt för alla platser vi besöker är dock att vi möts

av glatt vinkande barn, de är nyfikna och vill gärna träffa oss och veta vilka vi är. Samtidigt får vi berättat för oss om barnen som tvingas gå genom checkpoints för

att komma till och från skolan varje dag. Varje dag ska de passera tungt beväpnade soldater, visa upp ID och tillstånd, och förhoppningsvis blir de genomsläppta. Vissa dagar blir det stopp i checkpointen, ingen skola den dagen, och orsaken till att barnen inte släpps igenom är ofta oklar. Den psykiska stress dessa barn utsätts för varje dag är svår för oss att förstå. Ständigt dessa soldater med sina väl synliga vapen redo. Ständigt denna omständliga och tidskrävande process, bara för att ta sig till skolan, eller kanske en kompis som råkar bo på andra sidan muren.

I Hebron är situationen en helt annan än i och kring Jerusalem-Betlehem. I Hebron möter vi barnen på gatan där de försöker sälja turistsouvenirer, vi möter dem på marknaden där flera av stånden sköts av barn – pojkar. Dessa barn möter oss inte glatt vinkande och med nyfikenhet. Det finns desperation i deras ansikten och ögonen är tomma. Det knyter sig i magen av att se deras kamp, även sinsemellan om vem som ska få sälja Palestina-armbandet till turisterna, och de tomma, desperata ögonen har etsat sig fast i minnet. På samma gata i Hebron äter vi lunch hos en palestinsk familj. Husen runt omkring har alla övertagits av bosättare. Barnen i den palestinska familjen kan leka ute på gatan. På den ena sidan av gatan. Inte den andra.

Ett beduinläger har just fått besked om att resten av deras hus ska rivas nästa dag. Hur drab-bar det barnen?

I mitten av oktober reste 24 internationellt engagerade från Västerås stift till Israel och Palestina. Samtliga kontrakt var representerade med minst två deltagare.– Det är viktigt att få påfyllning och inspiration, säger Lisa Fröberg som är internationell handläggare i stiftet. Många var omtumlade av vad vi mötte. Även om vi läst på och förberett oss blir man överrumplad över livssituationer och människoöden beroende på det politiska läget. Några av deltagara sa ”hur ska människor hemma tro oss när vi kommer hem och berättar?”Att resmålet var Israel och Palestina har flera orsaker. Ett spännande område, ett område där man också kan se vad Svenska kyrkan gör och där vi har många kontakter. Ligger också geografiskt relativt nära och språkligt fungerar engelska.– Syftet med studieresan var just att få se vad Svenska kyrkan gör, få en ökad förståelse för situationen i området och att få påfyllning och inspiration i de internationella frågorna.

Studieresa till Israel och Palestina

Barnperspektiv, check-points och framtid

Foto

: Sar

a H

jalm

arss

on

51

Någon annan avgör min rätt Jag tar bilen till jobbet, 10 minuter från dörr till dörr, 8 km bilväg. En stund för reflektion, med gröna åkrar, skog och fåglar på väg söderut. Frihet!Tänk om jag var palestinier och bodde på Västbanken. Kanske i Betlehem. Upp klockan halv fem för att sedan köa vid checkpointen i en till två timmar. Visa upp tillståndet som ger mig tillåtelse att lämna min egen stad och gå till jobbet, bara några kilometer längre bort. Någon annan avgör om jag har rätt att gå till mitt arbete! Får jag komma förbi vakterna och avspärrning-en så väntar mig en grön buss, för det är bara de bussarna jag får resa i. Beväpnade vakter och gatspärrar här och där. Samma procedur på väg hem efter arbetet. Kon-troll, kontroll, kontroll. Ofrihet!...vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar ska falla... Maria Thorgren

Lutherska världsförbundets yrkesskola i Beit Hanina

En skola som utbildar palestinska ungdomar rätt ut i arbetslivet!Här finns tonårskillar som får möjlighet att utbilda sig under ett par år. De lär sig bl.a. snickra, svetsa, kakla, meka med fordon.

Skolan har funnits länge och med hjälp av EU-bidrag håller den på att renoveras. Sverige och Svenska kyrkan har bidragit till skolan och skolans utveckling under många år. Utbildningen är tvåårig och varvas med praktik. Det finns också ettårsprogram och korta kurser. Nytt sedan ett par år tillbaka är den ettåriga hushållslinjen där tjejer får möjlighet till yrkesutbildning. Man lär sig att laga mat och att servera. Keramikkurser finns det också. Kvinnor kan få möjlighet att utöva hantverk och sälja produkter.I Jerusalem är arbetslösheten 40 procent. Många ungdomar hoppar av skolan.

Däremot vill många till yrkesskolan i Beit Hanina. Den är populär. Ungdomarna känner att de lär sig för livet. Praktiska öv-ningar varvas med teori där man försöker ge reflekterande uppgifter så eleverna mognar. Nyblivna rörmokare, elinstalla-törer, svarvare, bilmekaniker, kockar m. fl. kommer ut i arbetslivet. 90 procent av eleverna får jobb efter avslutad utbildning. Resterande 10 procent får komma tillbaka till skolan och får då hjälp att söka arbete. Inte konstigt att så många unga människor vill komma till skolan med framtidshopp! På skolan finns möjlighet för några att bo. Idag finns även en filial till skolan i Ramallah eftersom så många har svårt att få tillstånd att ta sig till Beit Hanina

Maria Thorgren

Några hundra meter bort – återigen en checkpoint med beväpnade soldater.

Det blir många omtumlande och omskakan-de upplevelser under resan och man känner många gånger ilska och frustration över hur dessa barn behandlas år 2014, i ett land som ratificerat FNs konvention om barns rättigheter. Men vi träffar även engagerade människor och organisationer som jobbar för att detta ska ändras. Det finns hopp! Lutherska Världsförbundet driver yrkessko-lan för palestinska ungdomar. På Olivber-get driver de Augusta Viktoria-sjukhuset som bedriver mycket framgångsrik cancer-vård och diabetesvård för palestinska barn. Svenska kyrkan är med och stöttar båda dessa. Följeslagarprogrammet EAPPI följer med barn på vägen till skolan, för att se till att de kommer fram tryggt och säkert. Det finns hopp! Sara Hjalmarsson, Annette Gustafsson Sala-Norrby-Möklinta pastorat

Foto

: Wik

iped

ia

Foto

: Mar

ia T

horg

ren

Foto

: Mar

ia T

horg

ren

52

Nu avlöser 100-årsjubileerna varan-dra. Knappt har vi hunnit avsluta årets 100-årsjubileum av lundapersonligheten, översättaren och psalmförfattaren Britt G Hallqvists födelse, förrän vi vänder blickarna mot Sunnansjö i Dalarna och en av Västerås stifts stora psalmförfattare, poeten Eva Norberg (1915-2004), som föddes på självaste julafton 2015. Britt G och Eva hade en hel del gemen-samt. De var ungefär lika gamla. Båda var prästfruar och mammor. Framför allt

förenades de i passionen för det skrivna ordet. Båda två hade dessutom flera ge-mensamma musikprojekt med den norske kompositören Egil Hovland. Faktum är att Britt G och Eva kände varandra, troligen ganska väl, eftersom de som enda kvinnor ingick i den kommitté som på 50-talet tog fram den klassiska barnpsalmboken Kyrkovisor för barn (1960).

Tillsammans med Anders Frostenson bidrog Britt G och Eva med de flesta

nyskrivna texterna, som på många sätt präglades av ett nytt psalmspråk och som därför gav impulsen till tanken på att få fram en ny psalmbok för Svenska kyrkan. Ett av Eva Norbergs bidrag till Kyrkovisor för barn hittade så småningom in i 1986 års psalmbok, Jungfru Maria (Sv ps 479), en psalm för Kyndelsmässodagen. Kanske är dock psalm 606 (skriven 1982), Det gungar så fint, den mest kända barnpsal-men av Eva, en varm, innerlig visa om Jesu omsorg om varje barn. Det till och med doftar gott om hans närvaro, en sinnlig beskrivning som är unik i psalmbokens textlandskap!

Allt som allt står Eva Norbergs namn vid 14 psalmer (plus två i Psalmboken med tillägg), lika många som en annan viktig, kvinnlig psalmförfattare: Lina Sandell. Den psalmtext som Eva lär ha varit mest glad över är nr 629, Så kort var den fröjd. Tex-ten är ett beställningsarbete från psalm-bokskommittén. Man ville i psalmboken få med den folkliga koralmelodin från

Nästa år skulle Eva Norberg Hagberg fyllt 100 år. En stiftets psalmförfattare, född i Ludvika, starkt knuten till Sunnansjö. Hon har lika många psalmer i psalmboken som Lina Sandell och hon har spelat en central roll i ett historiskt julsångsskifte för Svenska kyrkan. ”Den engelska julsångstraditionen har definitivt nu blivit också en del av vår svenska julsångstradition, mycket tack vare Eva Norberg”, skriver prästen och psalmförfattaren Per Harling i ett personligt porträtt.

Text: Per Harling

Eva Norberg Hagberg, stiftets psalmdiktare

Hon gav oss engelsk julsång

53

Älvdalen, mest känd i Oskar Lindbergs tappning (Gammal fäbodpsalm) och bad därför Eva Norberg att skriva en text till den melodin. På originalmanuskriptet skrev författarin-nan: ”Vid Bastbergets levande fäbodar i min hembygd Grangärde och med Älvdals-melodin sjungande i sinnet påmindes jag av Jesaja (52:7) om Psaltaren 121, sensom-maren 1984”. Med sin bibliska alludering till ”budbärarens fotsteg, när han kommer över bergen” och till Psaltarens ”Jag lyfter mina ögon upp till bergen” beskriver Eva den korta svenska sommarens vemod i kombination med en hoppfull gudsförtrös-tan, allt utifrån dalalandskapets fäbodsper-spektiv. Man kan förstå att hon tilldelades Dan Anderssonpriset (1999) med motive-ringen: ”För hennes melodiska poesi med en ton så ren och klar som en fäbodpsalm som bottnar i Finnmarkens traditioner..., en poesi som klingar klarnad mot himlen och skänker lyssnaren hopp och tröst.”

Eva Norberg har nog dock blivit mest sjungen under jultiden. Faktum är att hon var medverkande i ett historiskt julsångs-skifte för Svenska kyrkan. Vår kyrka har nämligen i alla tider varit djupt påverkad av fr.a. den tyska julsångstraditionen. Den i England och USA så starka Christmas-Carol-traditionen var länge något för oss främmande. Men på initiativ av kyrkomusi-kern Kjell Bengtsson drog man i 70-talets början igång ett projekt kring den angli-kanska julsångstraditionen, som ledde till körmaterialet Carols vid Betlehem (1974), ett av de mest sålda körmaterialen genom tiderna i vårt land. Översättare av alla de 22 julsångerna var Eva Norberg! Tre av hennes översättningar letade sig så små-ningom in i psalmboken: psalmerna 122, 128 och 129, varav inte minst 122, Dagen är kommen, numera blivit en av de riktigt stora julpsalmerna. Den engelska julsångs-

traditionen har definitivt nu blivit också en del av vår svenska julsångstradition, mycket tack vare Eva Norberg.

Mitt eget möte med hennes poesi skedde på 70-talet, när jag i mina föräldrars bok-hylla fann hennes diktböcker från 40- och 50-talen. Hon debuterade som poet redan 1941 med Evig låga. Ytterligare åtta dikt-

böcker blev det med åren. Jag blev fasci-nerad av hennes enkla, varma språk och tonsatte då flera av hennes dikter, varav Det föll en grå liten fågel egentligen nog är den enda som i viss mån levt vidare i min enkla vismelodi. Jag träffade Eva Norberg vid ett antal tillfällen och jag tänker alltid på hennes milda, lite spröda personlighet varje gång jag sjunger den sången

Det föll en grå liten fågel en gång från sitt trygga bo.

Den slog sig så svårt och illa, så ingen kan tro.

Den trodde den dog den gången. Det undrar man inte på,

för hur kan en fågel leva, som slagit sig så?

Den låg med ögonen slutna, som död på den hårda mark.

Då kände den hur den lyftes av någon stark.

Nu ligger den still i det greppet, ett grepp som lyfter och bär,

och var gång som skräcken kommer är handen där.

Det föll en grå liten fågel, Guds fadershand lyfte den då.

Den är ett människohjärta, den lilla grå.

Foto

: Pri

vat

54

Varför förknippas Luther med glädjedödande arbetsmoral. En teolog vars grundbudskap var det motsatta; du är älskad som du är – av nåd. Mikael Mogren skriver att det var först på 1980-talet den dystre Luther tog plats i den svenska kulturelitens texter. När yuppiekulturen skulle angripa det svenska folkhemmets och den sociala ingenjörskon-stens arkitekter fick Luther bli tillhygget.Thomas Söderberg menar att den lutherska identiteten är viktig och att vi kan hämta inspiration inte minst från våra lutherska systerkyrkor. Att vara grundad i bibeln, ”sola scriptura” , ger upphov till många spän-nande samtal. Hur läser och tolkar vi bibeln? Vad betyder den lokala kontexten för trons uttryck?Karin Johannesson visar på den lutherska andligheten. Reformationen handlade i grund och botten om just andlighet, om olika svar på frå-gan om vad det innebär att söka och möta Gud. Det handlar om nåd, nådegåvor och nådemedel. Om en andlighet som inte handlar om teknik och övningar utan om att ge Gud våra tomma händer.År 2017 lyfts Luther fram världen över. Det är 500 år sedan han publi-cerade sina 95 teser, startskottet för 1500-talets reformationer. Jubi-leet år 2017 ska fokusera på reformation och framtid. Kanske möter vi åter en leende Luther?

Text: Pelle Söderbäck

En leende Luther Magasinets Lutherspecial

55

I den stunden visste jag inte vad jag skulle svara, för jag hade aldrig hört det förut. Jag hade läst om Luther i skolan och hemma hade vi Luthers katekes i ett skåp för gamla släktböcker. Jag mindes att farmor sagt att det var ett slit att lära sig Luthers katekes utantill och att det betydde mycket tragg-lande. Men att det skulle ha varit tråkigare att traggla Luther än någon annan, det var nytt för mig när jag hörde det 1988.

Forskning visar att det var i början av 1980-talet som man allmänt började förknippa Luther med tråkighet och arbets-samhet i Sverige och några år senare fick jag höra det för första gången. Anledningen till det nya sättet att tala om Luther kan knappast ha varit att en massa svenskar just då hade läst hans skrifter eller fått gedigen undervisning om Luthers lära. Så var det inte. Däremot började Sverige att förändras i grunden under 1980-talet. Det fanns en stark opinion för samhälls-förändringar. Den socialliberala enhetsstat med statsmakten som samhällsaktör i monopolställning, fanns det starka politiska krafter som ville bryta upp. Friskolor, valfrihet i sjukvården, kundrelationer i omsorgen, vinster på börsen… ja, det var mycket som vi svenskar fick höra talas om på 1980-talet. Lite mer lättsamt talade man om yuppiekulturen som manifesterade sig i pastellfärger och årgångsviner. Om den svenska modell som varit dominerande sedan 1930-ta-let hade lyft fram industriarbetarens arbetsförhållanden och lönevillkor, så kom 1980-talet att bli en explosion för reklam om exklusiva skjortor och konferensanläggningar i herrgårdsmiljö. Sverige bytte så att säga kostym.

Historien visar att även tidigare när det finns grupper som vill ändra på bilden av ett samhälle, så tar man religiösa symboler som tillhyggen. I Pariskommunen, arbetarrevolutionen i Frankrike 1871, hatades banker och den gamla regimens politiker. Trots det skonade revolutionärerna bank-palats och rådhus. Däremot gav de

sig på kyrkor. De dansade cancan i katedra-ler och använde högaltarna som bardiskar. Trots att Katolska kyrkan i Frankrike vid den här tiden knappast förtryckte några arbetare, så var det den som fick bli sym-bolen för det man ville bekämpa. När man drar in kyrkan i sina framtidsplaner får man två vinster: Den första är att kyrkan har en existentiell djupgående dimension som man därmed tangerar. Det andra är att kyrkan är usel på självförsvar. Det var få som ryckte ut till den lutherska lärans försvar när den började förtalas på 1980-talet. Däremot var det många som höll med. Jag gissar att inte de heller hade läst något av Luther själv.

När yuppiekulturen blev allmänt expo-nerad i Sverige på 1980-talet borde deras lobbyister ha givit sig på det svenska folk-hemmets visionärer och sociala ingenjörer. Så skedde inte. I stället blev det Luther som blev tillhygget för att nå den svenska folksjälen. Tillräckligt många hade en aning om att Luthers katekes varit viktig i den gamla folkskolan. Till 1918 var den obligato-risk inlärning, enligt skollagen. På 1980-talet levde ännu människor, däribland min farmor, som upplevt när katekesen var folkskolans grundbok. Pratet om den tråkige Luther och Luther på axeln hade lika lite att göra med svensk lutherdom som med Luther själv skapade förstås vanföreställningar. Av allt att döma är de ganska ytliga. Jubileumsåret 2017 blir ett tillfälle att i stället bli stolt som lutheran och att dela sin stolthet med andra

Exakt minns jag när det hände. Det var på hösten 1988, jag hade just fyllt år och flyttat till Göteborg för att börja utbildningen till bebyggelseantikvarie. På kursen fanns en kvinna som var äldst och som ofta kunde berätta hur det var med olika saker. En morgon vid kaffet talade vi om att ha sitt arbete som enda intresse och att låta sitt jobb gå före allt annat. Hon sa: – Det där kommer ju från Martin Luther. Det är typiskt i Sverige där alla har Luther på axeln. Att det alltid ska vara så tråkigt och arbetssamt hos oss, det har vi fått från Luther.

Text: Mikael Mogren

Varför är det så tråkigt med Luther?

56

Som så ofta annars är det givande att gå utanför sina invanda ramar när frågor ställs. I maj 2014 var jag i vänstiftet Karagwe i nordvästra Tanzania. Där besökte jag tillsammans med några fler ur den svenska gruppen en liten församling. Vi fick tillsam-mans med människor där fira gudstjänst i den halvfärdigt byggda kyrka, som de så stolt visade oss. Det var mycket glädje i den församlingen. På väg därifrån kunde jag inte låta bli att undra: hur vet de att de är luthe-raner? Det var verkligen av ren nyfikenhet jag senare ställde frågan till min kollega i stiftet. Han svarade: ”De vet att de är kyrka. De är kyrka på plats. Kyrkan uppstår inte när det kommer en präst för att fira mässa, eller när det kommer en predikant som får känslorna att svalla. Det räcker med att vara lutheran – det behövs inte mer av upplevelse. De vet att de har ett ansvar för att vara kyrka, och kommer det en präst som de inte gillar talar de om det!” Detta var nog det tydligaste sättet att berätta om det allmänna prästadömet som jag hört i praktiken.

Till detta kom också samtalet om ”sola scriptura”, om att grundad i Bibeln berätta om trons mysterier. Där börjar också ett spännande samtal. Vad innebär det att vara bibeltrogen? Vilka slutsatser drar vi av Bibelns berättelser? Hur läser vi och tolkar vi Bibeln? Hur mycket betyder de olika kontexter i vilka vi lever, och på vilket sätt ger de olika uttryck i skilda delar av världen? Det är frågor som är högst aktuella i mötet mellan lutheraner från olika länder – inte bara i Tanzania.Något vi bär tillsammans är också sättet att beskriva oss själva: vi är evangeliska kyrkor. Det finns till och med i namnet på de flesta, t.ex. ELCT, The Evangelican Lutheran Church of Tanzania.. Här talar vi om Svenska kyrkan – av historiska skäl. Samtidigt finns identiteten också här. Vår kyrkoordning börjar med första avdelningens rubrik: ”Svenska kyrkan som evangeliskt-lutherskt trossamfund”. Att vara lutheran är att vara evangelisk. Att vara lutheran är att förkunna ”de goda ny-heterna” om Kristus liv, hans död på korset och hans uppståndelse. Tillsammans vittnar vi om att vi, trots vår synd, är accepterade utan villkor: förlåtna, räddade och rättfärdig-gjorda av Guds nåd för Kristi skull genom tron. ”Sola gratia” och ”sola fide”. Det är nog djupast Luther för mig, eller Luther för mig. Sedan kan jag ta hjälp av Luther för att närma mig många andra frågor i kyrka och samhälle. Men det lämnar jag nu och här.

Istället närmar jag mig Luthers grundläg-gande fråga: ”Hur ska jag finna en nådig Gud?” Det är en fråga som tycks ligga

långt från den som många ställer idag, i en individualistisk tid: ”vem är jag?” eller ”vad är egentligen meningen med mitt liv?”. Men egentligen är det den frågan Luther ställde när han brottades med Gud.Bibelns sätt att se på människan är dubbel. Å ena sidan är människan skapad att vara Guds avbild, att spegla Skaparens kärlek i världen, att vara Guds ögon och händer i omsorgen om och kärleken till det vi möter. I Psaltaren 8 läser vi: ”vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter”.Å andra sidan har vi berättelsen om Adam och Eva, som generation efter generation

Vad innebär det egentligen att vara lutheran? Det är förmodligen inte någon aktuell fråga för flertalet som bor i Sverige. Den evangelisk-lutherska kyrka som finns här är ju den kyrka som funnits så länge någon kan minnas. För att inte tala om ställningen som statskyrka, som gav Svenska kyrkan en stark legitimitet – på gott och ont, skulle jag vilja säga. Men lutheran? Och Luther? Var det inte han som skrev en katekes som mormor och farfar var tvungna att lära sig utantill? Tack och lov är den tiden förbi!

Denna text är det föredrag biskop Thomas Söderberg höll vid årets prästfortbildningar

Luther – för mig:

”Att ta emot det i tro innebär att jag vet att jag är älskad”

Foto

: Mag

nus A

rons

on

57

Hos Luther är tro just tillit till Jesus. Jag duger som den jag är. Jag behö-ver inte försöka bli någon annan.

Foto

: Mag

nus A

rons

on

58

ger en bakgrundsbeskrivning till det onda som vi möter, både i oss själva och i andra. Det är berättelsen om ett syndafall som på ett kusligt sätt – redan i mötet med Kain och Abel – fortplantar sig genom tiden. Det är berättelsen om trasiga relationer; till andra människor, till livet omkring mig, till den som är ursprunget och målet för allt liv – och till mig själv, eftersom dessa trasiga relationer gör att jag blir ensam, inkrökt i mig själv. Det är väl detta som är själva synden. Det är förvisso ett religiöst begrepp, men därmed också en allmänmänsklig insikt.Hur kan jag förstå mig själv som både god och ond?

I teologiskt sammanhang har svaret pendlat mellan betoning av å ena sidan männis-kans omistliga mänsklighet och å andra sidan människans totala fördärv, hennes omänsklighet. Den ljusa sidan kan tendera att gå i en idealistisk riktning som gör att syndens verklighet bleknar bort. Det leder till förvåning och besvikelse, när motsatsen förr eller senare visar sig. Den mörka sidan kan lätt leda till cynism; vilka politiska och etiska konsekvenser får det inte, när den som är i överläge bara ser en människa i underläge? Ännu värre blir det om den som är i överläge inte har insikt om att hon eller han delar samma villkor som alla andra.Nog var det så att Luther hade en mörk syn på människan. Berättelsen om syndafal-let och erfarenheterna därefter pekar på att människan är oförmögen att av egen vilja göra det goda. Därför behövs det moraliska regler. Något ironiskt är det att det just är Luther som i vårt land har blivit den som förknippats med just sådana. Det finns många exempel på detta. Ett är historien

om Kolingen, som skulle hämta ut sin ranson på Systemet inför veckohelgen. Men han råkar komma aningen för sent. Dör-ren till Systemet är obönhörligt låst. Han tvingas tänka sig en veckohelg försmäktande i obarmhärtig ökentorka. Då samlar sig hans livs uppladdade ilska i två vältaliga ord: ”Djävla Luther!”. Vi känner igen uttrycket att ha ”Luther på axeln”.

Det är ironiskt därför att Luther menar att dessa moraliska bud, som han kallar lag och som utifrån träffar människor, har en negativ effektFör det första: Då lagen kräver något som man inte kan åstadkomma genom yttre ansträngning, dvs ett liv i fullkomlig kärlek, blir resultatet att försöka efterlikna det som krävs. Det blir en falsk kopia.För det andra: bud som träffar utifrån, utan inre bejakande, tro och känsla, upplevs som ett hot, väcker protest och skapar bitterhet och vrede mot budet. Det leder ännu längre bort från kärleken.För det tredje: lagen, buden, dömer män-niskan. När hon finner sig stå inför krav som hon inte förmår uppfylla känner hon sig dömd och utestängd. Lagen skapar skuldkänslor. Då finns åtminstone två utvä-gar: antingen avtrubbas kravet, vilket leder till den falska efterapningens, kopians väg. Eller så inser jag kravets allvar och grips av förtvivlan, när jag inte förmår realisera det. Resultat: ”jag är inte sådan som jag borde”. Då gör det detsamma vad jag gör – det är lika illa. Hur ska jag då lyckas göra mig ac-cepterad av Gud? Det är en luthersk fråga, men på ett sätt allmänmänsklig i mötet med livet självt.Det är intressant att se hur Luther betonar

vikten av det inre livets och personlighetens betydelse. Han ifrågasätter inte viljans och förnuftets möjligheter att göra gott. Men vad betyder det för mig och mitt förhål-lande till Gud? Det är ett du-jag-förhållande. Ett personligt sätt att se på en trasig rela-tion. Vad kan jag göra? För Luther är det tydligt att jag inte kan göra något av egen kraft för att återupprätta en rätt relation. Så möter han i kampen för att bli accepterad av Gud, trots allt, orden nåd och tro. ”Sola gratia”. ”Sola fide”.

Vad menar Luther med nåd? Nåd är förlåtelse. Det är i sin tur ett ord, genom vilket Gud inför människan ger tillkänna att han förlåtit hen, och att Gud fortfarande omfattar hen med sin kärlek. Det griper in på djupet. Det gör mig till en av Gud älskad person istället för en förskjuten syndare; det ger mig tillbaka rätten att leva; där växer den kärlek som jag är tänkt att bära. I nutida psykologisk beskrivning av männis-kans inre behov kan det uttryckas som den amerikanske psykologen Tim Kasser gör: vi behöver trygghet och säkerhet; självkänsla; samhörighet, närhet och sammanhang; men också att vara en autonom, självständig individ.Samtidigt lever jag ju i en oförändrad livssituation. Jag är hela tiden den jag varit, syndaren som tagit och tar mina felsteg, gör missbedömningar och inte lyckas leva upp till alla förväntningar. Det är en dubbelhet: ”simul justus” (både rättfärdig inför Gud) ”et peccator” (och syndar). Både ond och god.Hur ska jag då kunna ta till mig att jag är accepterad trots att jag från tid till annan känner mig oacceptabel? Hur sker denna inre förändring? ”Sola fide”, genom tron.

59

Tron griper tag om nåden. Det verkar rät-tegångsartat – ibland lite för mycket! När Paulus försöker förstå människors situation menar han att ingen kan uppnå rättfärdig-het, alltså en rätt och riktig relation till Gud genom att uppfylla allt det Gud förväntar sig av oss. Däremot kan Gud, genom sitt eget ingripande, återställa det goda förhål-lande till människorna som våra brister förstört. Paulus tolkar Jesu liv på jorden och i synnerhet hans död och uppståndelse som en sådan handling av Gud.

Genom att tro på Jesus och på det Gud gjort och gör genom Jesus kan en människa från sin sida bejaka Guds ingripande. Med det kommer också det goda förhållande till Gud som Gud själv ger. Gud ser mig som rättfärdig. I en älskad julsång, ”O helga natt” uttrycks det: ”när Gudasonen till jorden kom ner, för att försona världens brott och synder”. Detta är gjort – saken är en gång för alla avgjord. Tron är tilliten till detta. Därmed kan jag ge upp alla försök att själv genom en eller annan religiös eller from insats vara acceptabel. Genom åren har jag i mig själv och hos andra hört frågan: hur mycket måste jag tro för att nå dit? Mitt svar har blivit: gör inte tron till en ny prestation! Tron är inte en förutsättning för Guds nåd och kärlek. Men den hjälper dig att förstå vad den betyder. Försök att lita på det. Hos Luther är tro just tillit till Jesus. Jag duger som den jag är. Jag behöver inte försöka bli någon annan. Därför hukar jag något, när jag ibland hör bönen: gör mig till den jag ska bli. Nog kan jag växa som människa – men jag kan också våga vara den jag i Kristus är. Redan är jag den jag en gång ska bli – dömd och

benådad, död och uppstånden, älskad och ett med honom som gjort mig fri (Sv.ps. 87). Det är också ett värn mot de tidens krafter som kräver att jag ska bli, ha eller göra något för att duga.

Med den befrielse som det innebär att vara bejakad som människa utan att behöva prestera något för den sakens skull, kan jag vända blicken till den tid och den värld där jag befinner mig. Där pågår en ständig kamp, att varje dag dö bort från den gamla, inkrökta människan till att med Kristus möta den nya dagen och dess uppgifter. De är till för människors och livets skull oavsett vad de innebär. Luther kunde säga att pigans arbete med att sopa golvet är lika viktigt som prästens att läsa mässan. Det säger mig att jag efter kraften av min förmåga, så gott jag kan, och oavsett vad jag möter ska ge av min dag för människors och livets skull. Låt mig göra ett historiskt hopp. För Luther betydde rättfärdiggörelse (som alltså är Guds relation till oss) Guds förlåtelse av människan, talat till oss genom det Ord som Jesus var. Det är det ord som vidareförs i förkunnelse och sakrament till varje person genom kyrkan. Det blir då ett av olika sätt att beskriva kyrkan: den plats där förkun-nelsen ljuder; där Ordet är i svang som pro-sten Erik Wallgren brukade uttrycka det.Den fromhetsriktning som brukar kallas pietism sade inget annat. Däremot betona-des att rättfärdiggörelsen ska upplevas på ett bestämt sätt. Det handlar då om den Heliga Andens närvaro, med en upple-velse av plötslig glädje och befrielse. Bara den som har upplevt detta är ”omvänd”. I heliggörelsen lever hon eller han ett kristet liv, vilket bland annat kan innebära att lägga

sig till med en bestämd ”livsstil”. Det kunde säkert komma ut mycket positivt av detta, inte minst som ett stöd att inte falla för alla de krav som ställs för att jag ska passa in. Samtidigt riskerade det att – liksom tron – bli ett prestationskrav. Det var precis detta som Luther så kraftigt förnekade. Kanske är det därför vi så sällan talar om helgelse i en luthersk kyrka.

Det kom till en tydlig motsättning i början av 1900-talet. När frågan om gränsen mellan omvända och oomvända blev allt in-tensivare, kom biskop Einar Billing att skriva om den svenska folkkyrkan. Där ger han bilden av en kyrka med gränser, men inte mellan människor utan geografiskt. Det ifrå-gasattes av kritikerna: kan kyrkans gränser verkligen bestå av gärdesgårdar och diken? Det besvarade Billing med att utveckla den religiöst motiverade folkkyrkotanken. Det sätt på vilket kyrkan organiserar sig med diken och gärdesgårdar är ett uttryck för Guds nåd, en förekommande nåd. Guds nåd finns där innan du ens anat den. För att du ska bli befriad av denna nåd behövs tron – inte som villkor utan för att du ska kunna ta till dig vad den betyder för dig. Därför är förkunnelsen så viktig.När jag försöker ge uttryck för vad Luther betyder för mig ligger det i en förkunnelse som visar på att gränserna inte går mellan människor utan igenom var och en. Det är lutherskt. Men förkunnelsen säger också: du duger, du är accepterad av Gud trots att du kan se dig själv som oacceptabel. Det är evangeliskt. Att ta emot det i tro innebär att jag vet att jag är älskad. Tänk om vi orkade göra det också i mötet med konsumismens förväntningar

Du duger, du är accepterad av Gud trots att du kan se dig själv som oacceptabel. Det är evangeliskt. Att ta emot det i tro innebär att jag vet att jag är älskad.

Foto: Shutterstock

60

Allt emellanåt hakar vi i Svenska kyrkan oreflekterat på denna modetrend genom att tillhandahålla vad vi uppfattar som lockande möjligheter till andlig träning och fördjupning. Då uppstår ibland vad jag vill beskriva som en diskrepans, en bristande överensstämmelse, mellan å ena sidan utformningen av den andlig träning som vi erbjuder sökande nutidsmänniskor och å andra sidan de läromässiga ställningstagan-den som reformationen och vår lutherska tradition vilar på. I syfte att undvika denna diskrepans, denna brist på överensstäm-melse, måste vi diskutera vari ett lutherskt förhållningssätt till andligt sökande och andlig träning idag kan bestå. Vi måste helt enkelt veta vad vi gör när vi bjuder in till pilgrimsvandringar och retreater.

Enligt min mening handlade reformatio-nen i grund och botten om just andlighet. Andlighet kan definieras som de olika svar på frågan vad det innebär att söka Gud och att möta Gud som olika kristna män-niskor och grupper ger uttryck för. Vad Martin Luther och de andra reformatorer-na gjorde var att ta avstånd från vissa svar på frågan vad det innebär att söka Gud och att möta Gud som de menade ledde till att människor hade svårt att upptäcka Guds godhet och Guds omsorg om oss. Det gör att vår lutherska tradition på ett mycket grundläggande sätt är en spiritua-litetstradition. Om vi inte lyfter fram vårt

lutherska sätt att se på människans möjlig-heter att söka Gud och att möta Gud kan vi inte uttrycka det som var reformationens huvudtankar. Om vi okritiskt hakar på sam-tidens andliga modetrender äventyrar vi just de insikter som karaktäriserar vår lutherska tradition. För egen del tycker jag främst att vi riskerar att osynliggöra tre centrala aspekter av vår lutherska tradition genom den andliga träning som vi idag erbjuder människor. Jag kommer att uppmärksamma vari dessa tre aspekter består genom att tydliggöra vad jag menar är nödvändiga ingredienser i en spiritualitet som kan betecknas som luthersk.

Nåden allena. För det första kan jag inte tänka mig att kalla någon spiritualitet, nå-gon andlighet, något svar på frågan vad det innebär att söka Gud eller att möta Gud för lutherskt om det inte tydligt slår fast att allt som har med spiritualitet och andligt sökande att göra hänger på Guds nåd. Johann Arndt (1555-1621), en av de mest inflytelserika andliga vägledarna inom den lutherska traditionen, understryker tydligt att alla våra fromma övningar, hela vår andliga träning, är något som Gud ska verka i oss och inte något som vi själva ska klara av, hinna med eller pressa oss till för att vara duktiga. Vad vi ska göra är att tillåta Gud att i oss ingjuta heliga begär, längtan, goda tan-kar och böner, skriver Arndt. Vi ska försöka att ge Gud tid och rum i våra liv så att Gud kan få möta oss, handla i oss, tala med oss.

Vi ska ge Gud våra tomma händer. Ibland tycker vi att Gud inte verkar göra ett dugg i oss eller i våra liv. Då ska vi försöka undvika frestelsen att vilja öka vår fromhet på egen hand genom olika övningar som vi själva hittar på. Vi kan inte bli fromma genom våra egna ansträngningar, säger Ardnt. Att tro det är att tappa sin tro, att tappa sin förtröstan. Martin Luther tänker i samma banor när han (fritt översatt) säger att visst, det är OK att ge sig av på pilgrimsfärd så länge som man inte tror att man genom att pilgrims-vandra kan skaffa sig några meriter på andlighetens område som Gud sedan bör uppskatta och belöna. Sådana meriter kan man aldrig skaffa sig. Och på samma sätt som Martin Luther resonerar kring pilgrims-färder så resonerar han kring alla andra uttryck som vår andliga längtan kan ta sig. Tanken på nåden allena innebär att luthersk spiritualitet har något mycket befriande att säga oss människor i en tid då kvällstidning-arnas löpsedlar allt som oftast lockar med sju steg till ett rikare, harmoniskt eller friskare liv. Hos oss i Svenska kyrkan handlar aldrig andlig-het om att du ska åstadkomma ett andligare liv genom att lyckas följa någon lista med goda råd som beskriver hur du bör bete dig. Hos oss handlar andlighet alltid om att Gud ger gratis också till dig, oberoende av dina ansträngningar. Det är bara att tacka och ta emot.

Nådegåvorna. För det andra är jag inte beredd att kalla någon spiritualitet som

Någonting håller på att hända med människors förhållningssätt till religiös tro och andlig längtan. Det är numera inte bara rumsrent utan till och med trendigt att ta sin andliga längtan på allvar. Tittarsiffrorna skjuter i höjden när TV visar en dokusåpa med ”vanliga” människor som prövar på klosterliv och i färg-glada reportage gör veckotidningarna reklam för pilgrimsvandringar och retreater.

Karin Johannesson Lektor i religionsfilosofi (Denna text har tidigare publicerats i Svensk Kyrkotidning)

Luthersk andlighet:

Vi ska ge Gud våra tomma händer

61

uppfattar nådegåvor som en individuell ri-kedom för luthersk. När Paulus i sina brev talar om nådegåvor gör han det framför allt för att understryka två saker. Dels vill han råda bot på en missuppfattning och dels vill han hjälpa oss människor att inte bli alldeles inkrökta i oss själva. Den missuppfattning som Paulus vill råda bot på går ut på att vissa förmågor som Gud ibland ger till människor skulle vara lite finare, lite frommare, lite förnämare än andra förmågor som Gud ger till andra människor. Så är det inte alls, säger Paulus. Det är inte mer andligt att kunna profe-tera, bota sjuka, göra underverk eller tala i tungor. Det är lika andligt att kunna undervisa, kunna trösta, att vara en god ledare och att frikostigt kunna dela med sig till andra. Alla dessa förmågor kommer nämligen från Gud, av nåd, som gåvor. Att vi inte ska bli för inkrökta i oss själva understryker Paulus genom att poängtera att nådegåvor är något som vi får för andra människors skull. Nådegåvor är inte en rikedom som vi kan samla på hög i vårt kassavalv och sitta och glädja oss över i vår ensamhet. Vi kan aldrig säga: ”Här är min andliga skatt, så kul att den är så stor, så roligt att just jag har fått så fina förmågor.” Nådegåvor är inte något som vi själva förfo-gar över och som vi kan använda efter eget

tycke och smak utan något som Gud ger i ett speciellt syfte, nämligen för att ta hand om våra medmänniskor. Nådegåvor är inte först och främst ett uttryck för Guds omsorg om den människa som får gåvan utan om andra människor, det är dem som gåvan ska komma till del. Det är lätt hänt att vi får för oss att för att kunna ta vår andliga längtan på allvar så måste vi åka bort eller göra något som vi inte brukar göra i vardagslag. Kanske ger vi oss av på pilgrimsvandring, kanske åker vi på retreat eller också kanske vi börjar läsa en bok av någon välkänd andlig vägledare. Det här kan visserligen vara andligt, säger den lutherska traditionen, det kan vara en nådegåva att ha förmågan att orka läsa tjocka böcker av kända andliga vägledare eller att trivas i tystnaden på en retreat. Men det kan vara lika andligt att ha förmågan att arbeta i hemtjänsten eller att kunna vara en god ledare för fotbollslaget. Det är lika fina nåde-gåvor. Och vare sig man får den ena eller den andra nådegåvan så får man den alltid för att andra människor ska ha nytta av den, aldrig för att man själv ska bli lite mer pompös. Eftersom vi idag ofta associerar andlighet med det extraordinära tror jag att ett lutherskt svar på frågan vad det innebär att söka Gud och att möta Gud kan vara befriande för människor att få höra. För

oss lutheraner handlar nämligen inte andlig träning om att hinna, göra eller ha råd med någonting ytterligare. Andlig trä-

Nådegåvor är inte något som vi själva förfogar över och som vi kan använda efter eget tycke och smak utan något som Gud ger i ett speciellt syfte, nämligen för att ta hand om våra medmänniskor.

Från Gud till människanNågra nyckelord

I luthersk teologi finns en tydlig riktning, från Gud till människan. Vi förtjänar inte Guds kärlek och omsorg, vi får den. Utifrån det per-spektivet blir tre begrepp centrala; nåd, nådemedel och nådegåvor.

Nåd betyder att den kärlek och upprättelse du får är gratis. Du får ta emot den utan att vare sig ha jobbat ihop den eller förtjänat den. Gratia/gratis är ett latinskt ord som betyder just ”nåd”.

Nådemedel är de vägar där du tyd-ligast kan möta och ta emot Guds kärlek. För Luther var det tre; dopet, nattvarden och den personliga förlåtelsen och upprättelsen .

Nådegåvor är den du är, din person-lighet, dina talanger. Du är en av ota-liga och oumbärliga pusselbitar i den stora bild som kallas mänskligheten.

Foto

: Sta

dsm

issi

onen

62

ning handlar om att leva våra liv. Andliga övningar består inte bara i att meditera, pilgrimsvandra eller läsa fromma böcker. Att leva är en andlig övning. Den här tanken på vardagens andlighet tror jag kan befria orken och livslusten hos många längtande människor, inte bara eftersom så många av oss numera lider av tidsbrist och inte hinner med några extra andliga övningar vid sidan om allt annat vi måste göra utan också eftersom den ger ett nytt perspektiv på våra vanliga, högst alldagliga liv.

Nådemedlen. För det tredje är jag inte beredd att kalla någon spiritualitet som inte är fast förankrad i nådemedlen för luthersk. Kyrkans nådemedel var något som stod i centrum för reformatorernas uppmärksam-het. I mångt och mycket handlade reforma-tionen just om frågan vilka kyrkans nådeme-del är och hur vi ska uppfatta nådemedlens funktion. Reformatorerna tänkte sig att nådemedlen är de medel genom vilka Guds nåd i Kristus möter den enskilda människan, det vill säga de medel som ger oss som le-ver nu idag del av allt det som Jesus genom sin död och uppståndelse vill ge var och en av oss, helt gratis, det som Luther samman-fattar i orden ”liv och salighet”. Vilka är då dessa nådemedel? Reforma-torerna svarade på den frågan genom att tala om Ordet – bibelordet och predikans ord – och om sakramenten – dopet och nattvarden men också bikten – som nåde-medel. Det gjorde de inte för att utesluta att Gud kan möta oss också genom andra nådemedel – Gud har många möjligheter till sitt förfogande – utan för att hjälpa alla andligt sökande människor genom att peka

ut de medel som vi tryggt kan lita på för-medlar Guds nåd till oss. ”Genom de här medlen kan du idag möta Gud. Genom de här medlen har Kristus lovat komma till var och en av oss.” Ett sådant utpekande, tänker jag mig, kan hjälpa också andligt sökande människor idag. Det är viktigt att lägga märke till att alla nådemedlen, alla de tydliga mötesmöjlighe-ter som Gud har gett oss, är kopplade till kyrkan som gemenskap. När vi samlas för att fira gudstjänst så läser vi alltid bibelor-det. Det är i vårt gemensamma gudstjänst-firande som predikan och nattvarden hör hemma och ingen människa kan vara både präst och dopbarn eller biktbarn samtidigt.

Det säger något om nådemedlen som är värt att lyfta fram i vår individualistiska tid. Vi tror så ofta att ensam är stark också på andlig-hetens område, att det är eftersträvansvärt och möjligt att klara sig själv, på egen hand. Nådemedlens gemenskapskaraktär vittnar om att det är precis tvärs om. De medel som garanterat ger oss del av nåden – själva grundförutsättningen för allt liv, även allt and-ligt liv – är inte något som vi kan förfoga över på egen hand utan något som kommer oss till del via gemenskapen, kyrkan. En luthersk spiritualitet kan därför aldrig uppfattas eller beskrivas som en privat andlighet. En luthersk spiritualitet lever alltid av gemenskapen. När det gäller kyrkans nådemedel så tror jag att det är nattvarden som andligt sökande och längtande människor idag har allra lättast för att uppskatta. Många andligt sökande och längtande människor i vårt land går till nattvarden då och då.

Julnattens och påsknattens midnattsmässor lockar ständigt nya besökare. Taizémässor, vismässor och pilgrimsmässor är populära. Det här är hoppfulla tecken på att kyrkans svar på frågan var man kan möta Gud och få del av nåden faktiskt har nått ut. Utpe-kandet har fungerat. Det är också tecken på att det kanske inte är så illa ställt med nivån på fromhetslivet i vårt land som vi ibland befarar. Christian Scriver (1629-1693) är, precis som Johann Arndt, en inflytelserik andlig vägledare inom den lutherska traditionen. Han ger uttryck för en mycket luthersk tanke när han säger att det högsta stadium som en döpt och troende kristen kan nå när det gäller gudsgemenskap utan tvivel är det som förunnas honom eller henne i natt-varden. Nattvarden blir för Scriver den allra högsta nivå som vårt andliga liv kan ha, det går inte att komma ännu närmare Gud än vi gör i nattvarden, det går inte att få mer nåd än den nåd vi får i nattvarden. Det här kan vara lite svårt att begripa för oss nutidsmänniskor. Vi tror lätt att andlighet ska kännas på ett visst sätt eller vara kopplat till någon form av särskilt andliga upplevel-ser. Många gånger vare sig känner eller upp-lever vi något extra när vi går till nattvarden. Men det gör ingenting, understryker vi i den lutherska traditionen. Själva poängen med nådemedlen är att de är medel som Gud har lovat använda för att ge oss del av nåden – vare sig vi känner det eller inte. Och själva poängen med att ge oss del av nåden – att ge oss nådegåvor – är ju, som sagt, inte att vi ska uppleva något ovanligt eller få några ovanliga förmågor utan att vi och våra medmänniskor ska leva

Foto

: Åke

Pau

lsso

n

63

I Västerås verkar det kring 1517 ha funnits en verkstad med skickliga stenhuggare somkunde hugga konstnärliga reliefer i sandsten för levarans till kyrkor och palats. Tyvärr är inte deras namn kända i nuläget, men flera av deras konstverk finns bevarade. Just året 1517, eller möjligen året innan, verkar det som att relikerna efter Sankt David, stiftets apostel, förts från sockenkyrkan i Munktorp till domkyrkan i Västerås. Som en förstärk-ning av relikernas närvaro skänkte Sveriges regentpar, Sten Sture den yngre och Kristina Gyllenstierna, högaltarskåpet till domkyrkan. Åren kring 1517 var Västerås stift som en

guldgruva för de nordiska unionsländerna, och det satte sina spår: Det pågick förhandlingar om att förvandla det stora dominikanerklostret som fanns i stiftsstaden till universitet. Det hade i så fall blivit Västerås universitet.

Den starka ekonomiska och befolkningsmässiga koncentrationen

till Västerås stift verkar vara anledningen till att de viktiga reformationsriksdagarna förläggs till Västerås, 1527 och 1544. Det gälld för den nye kungen, Gustav Vasa, att försäkra sig om Västeråsstiftets stöd i maktkampen. Det lät sig inte enkelt göras. En lång rad uppror mot kungen utgick från stiftet och det första startades av biskopen och domprosten i Västerås med stöd av dalfolket. Som straff såg Gustav Vasa till att både Västeråsbiskopen Peder Jakobsson

och domprosten Knut Mikaelsson blev offentligt förnedrade och slutligen avrättade.

Kungen dikterade själv sin histo-ria och där var han en hjälte som gömt sig i kök och lador bland troget folk i Dalarna. Den verkliga historien kan ha varit en annan men den fick inte hans skrivare Peder Svart dokumentera. Som tack för sitt skapande av kungens krönika blev Peder Svart rikt belö-nad: Han utsågs av Gustav Vasa till

biskop i Västerås stift

1517 var ett viktigt år i Västerås stift. Stiftets domkyrka var färdig-bygd i det format den har idag och de fem altarskåpen var på plats. Runt om i stiftet pågick intensiv byggenskap i kyrkorna. De gångna 100 åren hade haft högkonjunktur inom lantbruket och vinsterna gjorde att förgyllda altarskåp och helgonbilder kunde beställas från Hamburg, Antwerpen och Bryssel. Faluns kopparbrytning var etablerad och den gav rejäl avkastning. I Bergslagen blomstrade järnhanteringen, och Dalarna var Sveriges folkrikaste landskap. Text: Mikael Mogren

Västerås stift i reformationens centrum

Lilla katekesen översatt på nytt”Med Lilla katekesen lyckades Martin Luther åstadkomma en skrift som i all enkelhet ändå sammanfattar det centrala i kristen tro”. Det skriver förre Göteborgsbiskopen Carl Axel Aurelius i inledningen till den nyöversättning av katekesen som gavs ut år 2011. På uppdrag av Kyrkostyrelsen gavs nyöversättningen ut och försågs med en historisk inledning och med kommentarer för samtal och fördjupning. I Lilla katekesen sammanfattar Luther den kristna tron i ett antal huvudstycken. Han knyter medvetet an till en form för undervisning som går tillbaka till kyrkans äldsta tid.

Katekesen, med inledning och kommentarer av Carl Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cöster, kan laddas ned från Svenska kyrkans hemsida. Du kan även köpa den från Västerås stifts webbshop. Pris 10 kronor + porto.

64

Så här går valet till:I början av december öppnar en hemsida för biskopvalet. Här kommer det att finnas aktuell information och dessutom möjlig-het att lämna förslag på kandidater. Sidan, som uppdateras kontinuerligt, nås via Västerås stifts hemsida.

Fredagen den 27 februari är sista dagen för val av elektorer och deras ersättare. Elektorer väljs av lokala kyrkofullmäktige.

Torsdagen den 19 mars hålls nominerings-val. De kandidater som får fem procent av rösterna eller mer går, efter behörig-hetsprövning, vidare till biskopsvalet. Plats meddelas senare.

Torsdagen den 16 april an-ordnas en offentlig

hearing på Aros Congress Cen-ter i Västerås.

Tisdagen den 28 april hålls ett första biskopsval och det sker kontraktsvis. Om någon av kandidaterna då får över hälften av rösterna är valet klart.

Tisdagen den 19 maj sker en eventuell andra valomgång mellan de två kandida-ter som fick högst röstetal vid den första valomgången.

Lördagen den 5 september lägger Thomas Söderberg ned biskopsstaven i Västerås domkyrka.

Söndagen den 6 september vigs en ny bi-skop för Västerås stift i Uppsala domkyrka.

Lördagen den 12 september tas biskopen emot i Västerås domkyrka.

För allmänna frågor om valet kontakta stiftsdirektor Britas Lennart Eriksson, 021-17 85 32. För frågor om valets formella genomförande kontakta valhandläggarna Göran Broås, 021-17 85 17, eller Per-Håkan

Sandberg, 021-17 85 15

I september nästa år går biskop Thomas Söderberg i pension. Det betyder att det ska väljas en ny biskop för Västerås stift under våren 2015. Röstberättigade är ledamöterna i Stiftstyrelsen och Domkapitlet, präster och diakoner som är fast anställda eller har en tjänst på minst 6 månader i stift/församling/pastorat samt särskilt utsedda elektorer.

Dags att välja ny biskop

– Så här går det till27 Februari

Sista dagen för val av elektorer och ersättare

19 Mars Nomineringsval

16 April Hearing på Aros Congress Center

28 April Biskopsval kontraktsvis

19 Maj Eventuell andra valomgång

5 September Thomas Söderberg lägger ner

biskopsstaven

6 September Ny biskop vigs i Uppsala

12 September Mottagning i Västerås domkyrka

Domprosteriet

Södra Västmanland

Bergslagen

Västerbergslagen

Falu- Nedansiljan

Norra Dalarna

Norra Västmanland

Tuna

65

Kursanmälan via hemsidan

Alla kurser hittar du på www.svenskakyrkan.se/vasterasstift. Klicka på ordet ”Kurser” så kommer du direkt till kurssidan.

1.

2.

3.

4.

Välj den kurs du vill gå. Du kan sortera dem efter kursnamn eller datum.

Är det flera alternativ så välj det eller de alter-nativ du vill ha. Klicka sedan i ”anmäl mig”.

Fyll i dina uppgifter och klicka ”anmäl mig”. Glöm inte att kontrollera att allt blivit rätt innan du bekräftar.

Nu är du färdig. Bekräftelse får du direkt via e-post. Skulle något vara fel så kan du ringa till vår växel så hjälper de dig att ändra. Tel. 021-17 85 00

Kurser i stiftetHär listar vi kurser för våren och sommaren 2015. Även Stifts-gårdens kurser är med. Av utrymmesskäl har vi inte tagit med all information om kurserna, den fullständiga beskrivningen hittar du på vår hemsida. www.svenskakyrkan.se/vasterasstift. På hemsidan kan du dessutom sortera kurserna i datumordning eller genre-ordning så att du lättare hittar de kurser som passar just dig!

Användarträff, Kyrkans administrativa system Vänder sig till användare i kyrkans administrativa system, så som kyrkobokföring, KOB, Kyrksam. Tid: 20 maj Plats: Församlingshemmet, Nora Tid: 21 maj Plats: Kyrkbacksgården (Lykttändaren), Västerås Tid: 27 maj Plats: Församlingshemmet, Orsa Tid: 28 maj Plats: Kristinegården Falun Kostnad: Ingen

Certifieringskurs, Kyrkobokföring Certifieringskurserna för kbok är obligatoriska för användare handläggare samt handläggare skyddad person. OBS, obligatoriska förkunskaper för deltagarna är att ha tagit del av och läst: ”Arbetsflöden och regelverk för kyrkobokföring”. Tid: 13-14 april Plats: Stiftsgården, Rättvik Kostnad: 2 500 kr – inkl. kost och kursmaterial men exkl. logi. Tänk på att ni själva måste boka övernattning på kursgården

Dela tro - dela liv 2015 Festhögmässa med efterföljande mingel och tankar inför framtiden. Alla är välkomna! För ”kyrkminglets” skull är det bra om vi får in anmälan. Tid och plats: Kl. 11.00 Festhögmässa Kl. 12.30 Kyrkkaffe/mingel i församlingshemmet Kl. 13.30 Tankar om framtiden 3 maj i Arboga, Heliga Trefaldighets kyrka 10 maj i Borlänge, Stora Tuna kyrka 17 maj i Västerås, i Tomaskyrkan 24 maj i Mora, i Mora kyrka 31 maj i Skinnskatteberg, Skinnskattebergs kyrka Kostnad: Ingen

Diakonfortbildning Välkomna till fortbildning för Diakoner. Detaljerat program skickas ut under våren. Tid: 21-23 september Plats: Stiftsgården, Rättvik Kostnad: Meddelas senare

Diakonipastoralen Diakonipastoralen är ett verktyg för att ta fram genomtänkta handlingsplaner för det diakonala arbetet, förankrade i människors behov, i församlingens grundläggande uppgift och i kyrkans roll i samhället. Det blir en utbildningsdag med presentation av diakonipastoralen som ett redskap för diakonal utveckling, och till en dag av erfarenhetsutbyte.Kursdagen ges vid 2 tillfällen: Tid: 10 mars Plats: Kyrkbacksgården, Västerås Tid: 11 mars Plats: Stiftsgården, Rättvik Kostnad: 450 kr - I priset ingår kaffe x 2 plus lunch och kursavgift

Fortbildning för husmödrar, värdar och värdinnor Välkomna till fortbildning för husmödrar, värdar och värdinnor! Detaljerat program skickas ut under våren. Tid: 17-19 augusti Plats: Stiftsgården, Rättvik Kostnad: Meddelas senare

Fortbildningsdagar för Diakoniassistenter Fortbildningsdagar med intressant innehåll och möjligheter till goda samtal. Detaljerat program skickas ut under våren. Tid: 11-13 maj Plats: Stiftsgården, Rättvik Kostnad: Meddelas senare

Församlingspedagogfortbildning Innehållet är inte helt klart ännu, men Jonas Bromander kommer att

66

presentera sin senaste forskning runt ungdomskultur. Vi kommer också att arbeta med robusta samarbetskulturer med Lotta Lundberg -Eriksson. Tid: 1-3 september Plats: Stiftsgården, Rättvik Kostnad: 500 kr - Kost och logi tillkommer som bokas med Stiftsgården

Information för nya konfirmandledare/lärare Under dagen kommer du att få ta del av en massa bra saker som är matnyttiga i församlingens konfirmandarbete. Stiftets främjande av konfirmandarbetet är omfattande och sker i dialog med konfirmandsamordnarna som representerar kontrakten och med alla konfirmandlärare när vi samlas för konfirmandlärarfortbildning. Tid: 9 september Plats: Stiftsgården, Rättvik Kostnad: 300 kr – självkostnadspris

Konfirmandlärarfortbildning 2015 Årets viktigaste mötesplats för alla konfirmandarbetare. Vi fortsätter vårt gemensamma arbete och fokuserar på metod och omvärldsspaning. Tid: 13-15 januari Plats: Stiftsgården, Rättvik Kostnad: 500 kr - För den som vill finns möjlighet att ansluta 12.1 för kollegial samvaro. Kost och logi bokas direkt hos Stiftsgården

Kyrkväktaren i centrum Stiftsgården i Rättvik erbjuder sedan flera år en kurs som a) hjälper kyrkväktaren till en bättre förståelse för kyrkans tro, tradition och historia; b) förmedlar erfarenheter av möten med människor i både glädje och kris och vardag; c) visar på vägar till egen inre växt. Kyrkväktaren må vara anställd för olika praktiska uppgifter. Men - oavsett ”inre” eller ”yttre” tjänst - kyrkväktaren är också en medarbetare i församlingens arbetslag som i sin tjänst möter människor med frågor om kyrka och tro och människor i behov av att med någon dela tankar om sin livssituation. Tid: 17-19 mars Kostnad: 2 170 kr - kursavgift. Kostnad för kost och logi tillkommer: 2 735 kr - 3 195 kr per person beroende på boendestandard. Kostnad för ej över-nattande: 1 735 kr + kursavgift 2 170 kr

Kyrkvärdsutbildning på Stiftsgården i Rättvik Att vara kyrkvärd/gudstjänstvärd är en mångskiftande uppgift. Kyrkvärden är i många sammanhang något av församlingens ansikte utåt. Stiftsgården i Rättvik erbjuder utbildning/fortbildning för kyrkvärdar och gudstjänstvärdar. Vi ger fem olika delkurser vilka alla är förlagda till den naturskönt belägna gården vid Siljans strand. Deltagande i samtliga fem kurser ger en solid grund för tjänst i ett av vår kyrkas kanske äldsta uppdrag. Självfallet måste man inte delta i hela serien av kurser. Du väljer fritt vilka du har behov av. De olika delkurserna återkommer varje år.

Kyrkvärd i andakt och bön Denna utbildningshelg fördjupar sig i dessa frågor: - Textens historia - Textens språk/bönens språk - Att levandegöra texten - Andaktsmetodik - Rösten som instrument - Andning och avspänning Alla får vara beredda på att testa sina gränser då många praktiska övningar ingår. Tid: 24-26 april Kostnad: 2 170 kr - kursavgift. Kostnad för kost och logi tillkommer: 2 445 kr – 2 905 kr per person beroende på boendestandard. Kostnad för ej över-nattande: 1 445 kr + kursavgift 2 170 kr

Kyrkvärd i Guds tjänst Denna utbildningshelg fördjupar sig i dessa frågor: - Gudstjänsten nu och då - Liturgi och symboler - Kristet liv i bilder och symboler - Kroppsliturgi - att fylla rummet med närvaro - Mänsklig gudstjänst Tid: 11-13 september Kostnad: 2 170 kr - kursavgift. Kostnad för kost och logi tillkommer: 2 445 kr – 2 905 kr per person beroende på boendestandard. Kostnad för ej över-nattande: 1 445 kr + kursavgift 2 170 kr

Kyrkvärd i och med församlingen Denna utbildningshelg fördjupar sig i dessa frågor: - Att bemöta människor i glädje och sorg - Kyrkvärd i och med församlingen - Ansvarsfördelning och delaktighet - Diakonalt förhållningssätt Tid: 27-29 mars

Kostnad: 2 170 kr - kursavgift. Kostnad för kost och logi tillkommer: 2 445 kr – 2 905 kr per person beroende på boendestandard. Kostnad för ej över-nattande: 1 445 kr + kursavgift 2 170 kr

Kyrkvärd i Svenska kyrkan Denna utbildningshelg fördjupar sig i dessa frågor: - Kyrkvärdshistoria - Kyrkans uppdrag - idag och imorgon - Identitet - Svenska kyrkan i Guds rikes tjänst - Kyrkvärdens viktiga uppgift Tid: 6-8 februari Kostnad: 2 170 kr - kursavgift. Kostnad för kost och logi tillkommer: 2 445 kr – 2 905 kr per person beroende på boendestandard. Kostnad för ej över-nattande: 1 445 kr + kursavgift 2 170 kr

Kyrkvärdsutbildning för helt nya kyrkvärdar Denna utbildningshelg fördjupar sig i dessa frågor: - Identitet - Kyrkvärdshistoria - Praktiska övningar såsom: - Duka altaret - Textläsning - Liturgiska kläder Tid: 16-18 januari Kostnad: 2 170 kr - kursavgift. Kostnad för kost och logi tillkommer: 2 445 kr – 2 905 kr per person beroende på boendestandard. Kostnad för ej över-nattande: 1 445 kr + kursavgift 2 170 kr

Styrning och Ledning 2015 Tema - Identitet och relevans Tid och plats: 23-24 januari, Finnåkers kursgård 13-14 februari, Stiftsgården, Rättvik 6-7 mars, Stiftsgården, Rättvik Kostnad: 400 kr/tillfälle

67

Avesta, församlingshemmet 7 december kl. 16

Borlänge, Hagakyrkan 7 december kl. 15

Falun, Kristinegården 9 december kl. 18

Fagersta, Lärkan 7 december kl. 13

Fellingsbro kyrka 14 december kl. 17

Frövi, Näsby kyrka 2 december kl. 13

Grängesbergs kyrka 10 december kl. 15

Grythyttan, församlingshemmet 14 december kl. 16

Guldsmedhyttans kyrka 15 december kl. 17

Hallstahammar, St. Lars kyrka 30 december kl. 15

Hällefors, församlingshemmet 8 december kl. 17

Kolsva, Brukskyrkan 2 december kl. 18

Köpings kyrka 18 december kl. 18

Lindesbergs kyrka 9 december kl. 17

Långshyttans kyrka 14 december kl. 16.00

Ludvika, Lillkyrkan 13 december kl. 16

Nora, församlingshemmet 12 december kl. 17

Norberg, Mariagården 12 december kl. 16

Sala, Kristina kyrka och Mikaelsgården 6 december kl. 12

Smedjebacken, Kyrkan hus 14 december kl. 14

Surahammar, Källmoragården 13 december kl. 17

Vikmanshyttans kyrka 16 december kl. 18

Västerås, Tomaskyrkan 14 december kl. 15

Västerås, Mälarhem 22 december kl. 15

De vackraste julsångerna 2014 Kauneimmat joululaulut

68www.svenskakyrkan.se/vasterasstift

Tema: Kyrkans roll i samhället

Under många år har förtroendevalda inbjudits till särskilda dagar i början av året. Några sådana kom-mer inte att genomföras under 2015. Istället vill jag inbjuda förtroendevalda, anställda och andra intres-serade till en av några dagar i maj, med temat ”Dela tro - dela liv”. Det är en söndag där vi börjar med att dela gudstjänst med en lokal församling. Vilka församlingar det är presenteras här ovan.. Efter gudstjänsten får vi dela något enkelt att äta. Därefter vill jag, tillsammans med andra, dela tankar och reflektioner om sådant som vi anar kan vara vik-tigt för kyrkans liv. Det kan handla om såväl identitet och relevans som historia och framtid. Min förhopp-ning är att dessa reflektioner ska kunna ge infallsvinklar till samtal i kyrkbänkarna, där vi delar glädje och oro över att vara kyrka i vår tid med varandra. Om detta samtal sedan kan föras vidare i den egna lokala församlingen når vi ett av målen för dagarna: att ge inspiration för det fortsatta arbetet ”där hemma”. Mer information om dessa dagar kommer under våren. Jag hoppas att vi är många som kommer att mötas för att dela tro och dela liv. Det blir ett av tecknen på närvaron av en levande kyrka. Varmt välkomna!

Thomas Söderberg, biskop

Söndag

3 Maj

Arboga

Söndag

10 Maj

Borlänge

Söndag

17 Maj

Västerås

Söndag

24 Maj

Mora

Söndag

31 Maj

Skinnskatteberg