Marie HedmanDet här är en lite annorlunda form avutflyttarbrev. Jag har inte flyttat ut, jagbor fortfarande i en lägenhet i stan ochdet har jag gemensamt med de flestasom är med i ”Tillsammansodlingen”.Vi är ett 40-tal medlemmar som arren-derar två hektar odlingsmark utanförGöteborg.Jag reser mig innan bussen har stannat, kän-ner ett pirr, en slags otålighet innan dörrarnaöppnas och jag är fri, går in i arbetsskjulet,kränger av mig ryggsäcken och byter skornamot gummistövlar. Stannar till vid krydd-landet och ser ut över fälten, där vänner ochbekanta står böjda över raka rader med räf-sor och rensjärn i händerna. På två veckorhinner det hända så mycket: bönor kommerupp, potatis blommar över och betor växer

flera centimeter. Fyra nya squashbäddar lig-ger upphöjda på ett lager kartong som hind-rar ogräset från att tränga igenom. Fälten harblivit grönare, samtidigt ser ogräset fortfa-rande ut att vara under kontroll. Det är en avde stora fördelarna med att odla tillsammansmed andra: när jag inte hinner är någonannan där och rensar.

Det här är en lite annorlunda form av ut-flyttarbrev. Jag som skriver har inte flyttatut, jag bor i en lägenhet i stan, och det harjag gemensamt med de flesta som är med iTillsammansodlingen. En del av oss dröm-mer om att bli självförsörjande, andra är påväg. Ekonomiska hinder, studier, jobb, ochatt hitta rätt plats är saker som håller osskvar i stan. Eller så vill vi helt enkelt bokvar och trivs med den livsstil vi har. Ett parav oss bor i hus på landet men väljer att varamed för det gemensammas skull. Odla gemensamtGemensamma odlingar finns i många länderoch går under olika namn – community gar-dens, urban farming, community shared ag-riculture. Kollektivlotter och koloniträd -gårdar är två former av gemensam odling påen yta. I svenska städer finns flera exempel:Matparken i Uppsala, Folkodlarna i Skarp-näck och Grön Kultur Högsbo i Göteborg ärtre. Alla har olika upplägg och utformning.

Det finns inget färdigt facit på hur en stads-odling ska se ut, men en sak är säker: intres-set för att odla gemensamt växer.Jag kan berätta om ett av dessa projekt. Vi

har inte hittat det perfekta systemet och haringen färdig modell för gemensamhetsod-ling men en sak lyckas vi med varje säsong:att få det att växa. Rotfrukter, kryddor, mål-leväxter och flockblommiga.Den arrenderade marken, två hektar unge-

fär, sträcker sig ner mot Mölndalsån. Påandra sidan den finns en cykelbana, ett tåg-spår, sedan E-6an. Ibland är det svårt atthöra vad någon säger när ett tåg eller en last-bil dundrar förbi, men de flesta av oss hörinte ljudet från vägen längre: vi har vant oss.

En gång i tiden kallades Mölndal för Gö-teborgs trädgård, nu finns knappt någotkvar av de handelsträdgårdar och den jord-bruksmark som fanns förr. De har gett platsåt industrier och byggvaruhus. Men en litenbit odlingsmark finns kvar.Starten2010 startade nätverket Omställning Göte-borg en odlingsgrupp. Inspirerade av blandannat stadsodling på Kuba ville de starta enodling i göteborgsområdet. De hann hanågra möten innan de fick kontakt medRune Johansson, en grönsaksodlare sombörjade bli till åren och letade efter någonsom kunde ta över hans verksamhet i Räve-kärr i Mölndal. Det gick snabbt. I slutet avapril satte odlingsgruppen igång att brukaen del av marken. Tid till planering fannsinte, det var bara att köpa frön och sättaigång. I överenskommelsen ingick att od-lingsgruppen skulle hjälpa till med Runesodlingar, något som tog ganska mycket tidden första säsongen. Gruppen stod på ettpar marknader den sommaren och hadegårdsförsäljning varje lördag på sensomma-

33/12Tidningen ÅterForum för självförsörjning och alternativt boende på landsbygden

Självhushållning i stan:

Odla tillsammans

4 3/12 Tidningen Åter Forum för självförsörjning och alternativt boende på landsbygden

ren. De som kom ut och hjälpte till med ar-betet fick köpa grönsaker billigare. Det årethann löken gå i blom innan den skördades,och palsternackorna växte i en djungel avogräs. Men växte, det gjorde de.

På hösten bildades en ekonomisk föreningoch flera stormöten hölls med folk som varintresserade av att engagera sig i odlingen.Snart bildades också en ideell förening meden styrelse som planerade inför kommandesäsong. Tanken var att den ekonomiska för-eningen skulle ha hand om försäljning avgrönsakerna, medan den ideella hade möj-lighet att ta emot bidrag av olika slag. För attfå tillskott till kassan lade vi upp verksam-heten i studiecirklar hos Studiefrämjandet. Olika erfarenheter Tack vare medlemsinsatser i den ekono-miska föreningen kunde vi 2011 köpa utRune ur det gamla arbetsskjul som finns påmarken, ett kylrum med kylaggregat och enjordfräs. Vi tog också över arrendet, somlöper ett år i taget, från kommunen. Att vat-ten, verktyg och arbetsskjul fanns på platsfrån början har såklart underlättat. Markenär dessutom jordbruksmark som har brukatsekologiskt i 30 år och var redan av bra kva-litet när vi började.

En del av oss hade utbildning eller erfa-renhet av odling sedan tidigare, men deflesta var helt gröna på området. Den förstavintern höll ett par medlemmar som hademer odlingskunskap en kurs för de andra,och en planeringsgrupp gjorde en plan fören sexårig växtföljd och en lista på vilkafröer vi skulle köpa till den andra säsongen.Vi har också haft kompostworkshop ochbjudit in en föreläsare från Fobo. Vi experimenterar oss fortfarande fram för

att hitta det som funkar bäst. Som näring tilljorden använder vi stallgödsel som vi köperin från en närliggande hästgård, och mindremängder hönsgödsel. Under säsongen harvi haft en tunna med nässel- och vallörts-vatten stående för extra övergödsling medjämna mellanrum. Vi testar också kompos-tering och täckodling, ogräset hamnar påkompostlimpor. På ett av de sex skiftenaodlar vi gröngödsling för att förhindra att

näringen lakas ur marken. Kvickroten grä-ver vi bort för hand, på hösten och våren –med blandat resultat, såklart. Åker över halva stanEn decemberdag breder frosten ut sig överfälten när jag ställer cykeln vid arbetsskju-let. Där inne är luften mörk av damm ochdet stinker av råttkiss. Ett par stycken ärredan på plats och i färd med att riva väg-garna till en liten skrubb där råttorna byggtbo. De har gjort gångar i isoleringen som vidrar bort, allt som vi förvarat där inne ärtäckt av bajs. Det svider i ögonen och viropar till varandra genom munskydden.Kylan nästlar sig in genom stövlarna ochfingrarna blir stela i handskarna. Vi slängerdet ruttnade golvvirket i en hög utanför. Enstund senare tar vi paus, sitter i den yttredelen av skjulet bland gamla jordsäckar,skottkärror och bråte och äter vår medhavdamatsäck, dricker kaffe ur termos. Det kom-mer rök ur munnarna. Jag ser på de andraoch plötsligt slår det mig: Det här är mittlördagsnöje. Jag gör det här för att jag tyc-ker att det är roligt. När jag säger det högtnickar de andra och vi skrattar.

En av grundtankarna med stadsodling äratt den ska finnas nära där människor boroch vara lätt att ta sig till. Så är det inte medTillsammansodlingen. De flesta medlemmaråker över halva stan för att ta sig till potatis-landet. Eller för att stå i ett gammalt plåt-skjul och sopa bort råttskit, för den delen.

På sensommaren sitter vi på bussen medjordiga knän och påsar med grönsaker iknäet, eller vinglar på cyklar med tungt las-tade pakethållare och styren. En dag står jagpå ICA och ska betala på vägen hem när jagser ner på mina händer och inser att de fort-farande är röda från hallonen jag skördadeinnan jag sprang för att hinna med bussen. Ogräs och vitrötaAllt har såklart inte gått på räls. Andra åretglömde vi att så palsternackorna och förlo-rade potatisen och det vattensjuka kållandettill kvickroten. Vitlöken fick vitröta och res-ten av löken möglade. Första året stod og-räset så högt att man bokstavligt talat fickleta efter mycket i landet. Tomatväxthusetblåste sönder. Men grönsaker blev det lika-fullt – lite väl mycket till och med. Förstasäsongen hade vi ett överflöd av kålrot.Andra för mycket dill, persilja och bleksel-leri medan betorna tog slut snabbare än viräknat med.

Ofta när jag berättar för folk om Tillsam-mansodlingen kommer frågan upp: Menhar ni inga konflikter? Alltför många verkarha erfarenhet av föreningssammanhangsom slutar med fnurror på tråden. Och visst,tillsammans är inte alltid enkelt. Ibland harmöten dragit ut på tiden och slutat i frustra-tion. Alla har inte samma tankar om hurman ska nå ett mål, eller ens om hur manska ta beslut tillsammans. Det finns ingenfärdig kooperativbyggsats på Ikea på andrasidan vägen – att komma överens tar tid. Ensak som har diskuterats i vårt kooperativ ärvad som är viktigast: den sociala hållbarhe-ten och odlingen som mötesplats, ellergrönsaksproduktionen? Ska engagemangetbygga på ansvar eller lust?

På ett visionsmöte vi hade under höstenkom en längtan efter mer struktur och fler

uppstyrda arbetsdagar upp. Samtidigt upp-lever många att kravlösheten är en förutsätt-ning för att de ska vilja vara med iföreningen – att lusten skulle försvinna omde kände sig tvungna att åka ut. Andra tarpå sig för mycket och har svårt att släppastressen över allt som måste göras.

I nuläget har vi valt att ha en rekommen-dation, snarare än en regel, att varje med-lem ska vara ute minst två arbetsdagar imånaden. Många jobbar mycket mer än så,andra mindre. Det är klart att det blir ettvisst osäkerhetsmoment, men de flesta villha det så. Förra året tog gårdsförsäljningen, som var

öppen varje lördag på sensommaren ochhösten, och tänkandet kring ekonomin myc-ket energi. För att inte tala om att kommaöverens med en gammal man som har gjortpå sitt sätt i över 30 år. Tanken var att Runeskulle avveckla sin verksamhet 2011 menkontraktet vi skrev var otydligt. Han är fort-farande kvar på en del av marken och iskjulet. Är han på gott humör delar handock gärna med sig av sin långa erfarenhet. Arbetsdagar och arbetsgrupperFörra året var vi 44 medlemmar i denideella föreningen, mer eller mindre aktiva.I skrivande stund ser vi ut att bli minst likamånga i år. Ända från början har vi haft trearbetsdagar per vecka: tisdag, torsdag ochlördag. Oftast dyker folk upp då men det ärförst den här säsongen som några har börjatta på sig att ha ansvar för arbetsdagar, ochdå bara lördagarna.

Vi skördar efter hand, om något behöverskördas av lägger vi det i kylrummet, an-nars får medlemmarna skörda som de vill.Tumregeln är att man tar med sig grönsakerhem när man är ute och jobbar, och att mantar för sitt husbehov. På så sätt får de somär ute ofta mer än de som är ute sällan. Hit-tills har det funkat bra, vi har snarare haftför mycket än för lite av saker.

För att få del i skörden ska varje medlembetala en medlemsavgift på 200 kronor ochen grönsaksavgift på 300 (500 totalt) i börjanav säsongen. Är man ute mycket tjänar man

verkligen in det – vi har grönsaker från slutetav juni (mangold, sallad, rädisor, spenat,asiatiska kålblad) till oktober någon gång.Pengarna går till fröinköp, verktyg, material,el, vatten, arrende och sånt. 2011 testade vi att dela in oss i arbetsgrup-

per efter de olika skiftena. En lök-grupp, enrotfruktsgupp och så vidare. Gruppernaläste in sig på sin gröda och skrev en lat-hund. Vi hade också en loggbok, men helasystemet rann ut i sanden. I år har vi iställetskapat nya arbetsgrupper: en ordnings-grupp, som har hand om skjulet och detsom finns runtomkring. En odlingsgrupp,som har hand om planeringen och tänkan-det kring själva odlingsmarken och grö-dorna, och som uppdaterar en arbetslistasom finns på en tavla i skjulet. Samt en eko-nomigrupp och en informationsgrupp. Eneller flera personer ur varje arbetsgruppingår dessutom i en samordningsgrupp somhar hand om mer övergripande beslut. Närden här texten skrivs är väl ungefär hälftenav de betalande medlemmarna engageradei någon av grupperna och det har varit litesi och så med möten. Men det finns åtmin-stone en grund att stå på och en kärna avmänniskor som återkommer och kommuni-cerar med varandra.FramtidsplanerOm man jämför hur det såg ut för tre årsedan med hur det ser ut i år är förändringenotrolig. När vi kom till platsen såg delar avden ut som ett skrotupplag. En förfallenhusvagn, skelettet av ett rostande växthusoch gammal bråte tornade upp sig både här

och var. I omgångar har medlemmarna stä-dat undan och kört latsbilslaster till tippen.

Planerna framåt rymmer allt möjligt: ettstörre växthus eller en poly tunnel, höns, enplats att sitta under tak och fika på, kanskesamarbeten med kommunen. Vad som blirverklighet återstår att se. Det finns ocksåplaner på att utöka marken ner mot ån: i århar vi tagit hjälp av en bonde som harvatoch sått in gröngödsling som vi hoppaskonkurrerar ut kvickroten på sikt.Den här sommaren har kommunen bidragit

med sommarjobbare i två perioder, och an-ställt en av odlingens medlemmar som hand-

53/12Tidningen ÅterForum för självförsörjning och alternativt boende på landsbygden

ledare. Vi har också varit hjälpta av att ha enprojektanställd, Cirre, som under de senastesäsongerna har haft möjlighet att förlägga endel av sin arbetstid till odlingen. Han har bi-dragit med mycket tänkande och planerandeoch varit en kontinuerlig närvaro på od-lingen. Den möjligheten försvinner till års-skiftet när hans anställning tar slut. Mångaav de som var med och startade odlingen harflyttat eller är på väg att lämna stan. Frågorsom kommer upp är hur man får något atthålla i längden, hur undviker man att varaberoende av vissa nyckelpersoner? Att se det man görMånga känner säkert igen sig i den därkänslan, stressen över framtiden och alltman borde göra. De där stunderna då manser ut över fälten och bara ser ogräset sombrer ut sig mellan betorna, bönorna som be-höver bindas upp, skrothögen vid skjulväg-gen som borde städas undan. Tänker på hurman ska få det att hålla och få fler att enga-gera sig, på mailutskicket man borde hagjort och på kvickroten som kikar uppbland hallonen. Diket som man borde grävaför att leda undan vattnet och kommunpo-litikerna som borde bjudas in till en rund-visning. Och så vidare i all oändlighet. Förfärdig blir man ju aldrig – det finns alltidmer ogräs att gräva upp någonstans.

En dag i våras när jag stod i det blivanderotfruktsskiftet och grävde och nojjade överallt det där tittade en medodlare på mig ochsa: ”Men vi måste ju se vad vi faktiskt gör.De här är något fantastiskt. De flesta pratarom att göra saker men det här görs och dethänder här och nu”. Visst har hon rätt. Inte bara grönsakerJag minns när jag kom hit första gången, detvar i juni 2010, ett par månader efter attprojektet Tillsammansodlingen dragitigång. Jag följde med en kompis ut, låg påknä och rensade i en snustorr morotsbäddoch småpratade med andra mellan raderna– sedan var jag fast. Det tog några veckorinnan ”ni” byttes mot ”vi”. Så har det fort-satt att vara. Nya ansikten dyker upp medjämna mellanrum. En del tillfälliga besö-kare, andra som snart blir en del av det väl-kända, ”viet”.

Jag tänker att det är inte bara är grön -sakerna som får oss att resa över halva stan.Det är den där känslan av lättnad när mankommer ut på en öppen plats. Det där lug-net när man får stoppa fingrarna i jordenoch göra något praktiskt. Och det är de därmötena med andra människor, mellan ra-derna. Småpratet över fikabordet, skämtenbland squashplantorna. Att odla tillsam-mans är ett sätt att mötas på, helt enkelt.

6 3/12 Tidningen Åter Forum för självförsörjning och alternativt boende på landsbygden

Marie HedmanJobbar som journalist ochredigerare. 31 år. kontakt@tillsammans -odlingen.sewww.tillsammans -odlingen.se