ÖnAv Louise Strand Adolphson

2

Kapitel 1

Jag tar upp min bok och börjar läsa. Regnet smattrar mot rutan och jag hör åskmuller i fjärran. Jag sneglar upp mot min vän Minna som sitter brevid mig och läser i en broschyr om Australien. Hon småmuttrar för sig själv och skakar sedan på huvudet så att det ho-nungsblonda håret faller ner i hennes ansikte och ett lågmält “skit också” lämnar hennes läppar, men jag struntar i det och fortsätter läsa.Planet gungar till och lamporna blinkar en stund innan de återi-gen lyser som vanligt. Minna stoppar blixtsnabbt broschyren i ryggsäcken och spänner på sig säkerhetsbältet. Jag slår ihop bo-ken med min tumme som stopp och vänder mig mot henne. Jag börjar förklara att det brukar vara dåligt väder denna sträcka men hon vägrar att lugna ner sig innan jag också har spänt på mig mitt säkerhetsbälte. Jag suckar och spänner fast mig men jag hinner knappt öppna boken igen innan en blixt lyser upp himlen utanför mitt fönster. Ett högt plingande hörs och kaptenen informerar oss om att vi hamnat mitt i ett våldsamt åskväder och att vi bör sätta på oss flygplansbältena. Den orangea skylten med bältesknappen bör-jar lysa och alla väntar spänt på vad som ska hända härnäst. Några av barnen på planet börjar gråta men annars är det bara ljudet av säkerhetsbälten som dras ut och knäpps som hörs.Plötsligt hörs ett öronbedövande dån och hela planet skakas om. Alla skriker när planets ena motor fattar eld och planet börjar luta kraftigt. Paniken bryter ut, Minna skriker, ännu fler barn gråter, lamporna blinkar, folk skriker på massa olika språk. Allt händer så fort, vingen med den brinnande flygplansmotorn lossnar och vi faller med en rasande fart ner mot havet. Jag sitter som förlamad i flygplansstolen med ett krampaktigt grepp om boken. Var det så här jag skulle dö? Krossad i en flygplanskrasch? Det här som hade varit min och Minnas drömresa sedan vi var små, helt förstörd. Vi som skulle till Australiens naturhögskola men allt förstördes på mindre än tio minuter.Jag återvänder till nuet när Minna tar tag i min hand och vi störtar tillsammans ned mot en säker död. Planet skall precis slå i vatteny-tan när jag får något i bakhuvudet och allt slocknar.

3

Kapitel 2

Huvudet värker som om någon slagit mig med en järnklubba. Jag slår långsamt upp ögonen och ser en klarblå himmel. Det enda jag minns av kraschen är att det åskade och det verkar det ju inte göra nu så jag måste varit medvetslös ett tag. Det luktar starkt av salt och jag inser att jag ligger uppspolad på en strand. Jag ställer mig sakta upp och tittar mig omkring, det kristallblå vattnet sträcker sig ända bort till horisonten och bakom mig sträcker en enorm djungel ut sig. Jag går upp till skogsbrynet, där sätter jag mig ner och lutar mig mot ett träd. Jag börjar gå igenom mina fickor på jakt efter något användbart. Det enda jag hittar är mina nycklar och min utslagna mobil. Mina kläder luktar bränt och jag tittar ner på mig själv. Jag har ett ljusrosa linne, svarta shorts, en svedd jeansjacka och ett par gymnastikskor. Jag tar ett djupt andetag och går tillbaka till stranden, där jag börjar leta efter uppspolade saker från planet. De ligger stora brända delar av planet på stranden men det enda användbara jag hittar är en, en liten plåtbit som jag skulle kunna andvända som nån sorts kniv och någons ryggsäck. Allt annat är förstört, så jag går tillbaka till trädet och öppnar ryggsäcken. Väl där förstår jag att den har en stor reva på sidan så alla saker i som funnits i ryggsäcken hade försvunnit ner i havets djup, allt utom en broschyr om Australien. Australien, tänker jag för mig själv. Jag inser snabbt att det är något bekant med ryggsäcken och en tanke slår mig… Minna!

Minna!, Minna!, jag skriker tills min torra hals svider men får ändå inget svar. Tankarna är ett enda stort virrvarr i mitt huvud, Min-na, hur kunde jag glömma henne? Det är hennes ryggsäck. Av alla hundratals ryggsäckar på planet så är det just hennes. Jag stoppar ner mina nuvarande tillhörigheter i ryggsäcken och slänger den över axeln. Jag går in en bit i djungeln och försöker hitta sötvatten men det enda jag hittar är en flock lemurer som hoppar runt en liten vattenpöl. Vattnet är lerigt och verkar inte särskilt drickbart så jag fortsätter vidare. Tiden flyterpå i vad som känns som en timme innan jag hör ett svagt brusande. Brusande, vad är det som brukar

4

brusa? Vattenfall. Jag sätter av i språngmarsch mot ljudet och inom kort är jag framme vid den vackraste platsen jag någonsin sett. Jag står bara och gapar. Ett stort kristallblått vattenfall kastar sig ut från en brant klippa, en mjuk, vit sandstrand sträcker ut sig runt en liten sjö, de exotiska fruktträden står och svajar i vinden, det är här jag kommer stanna tänker jag för mig själv. Jag stänger munnen och går snubblande ner för kullen till stranden. Härifrån ser jag den delen av stranden som skymdes av kullen tidigare. En flock med knallrosa flamingos står i vattenbrynet och ett stort leende sprids över mitt ansikte. Det här var verkligen världens finaste plats. Om bara Minna varit här tänkte jag sorgset och lyckan rinner snabbt av mig. Jag går bort till ett mangoträd och ställer ned ryggsäcken vid stammen innan jag går ner till vattnet. Där sänker jag ner mitt huvud i det svala vattnet, jag tar fem stora klunkar innan jag går tillbaka till trädet. När jag sätter mig ner vid trädet så förstår jag hur utmattad jag egentligen är så jag lägger mig ned med huvudet på ryggsäcken och somnar direkt, jag hör inte ens att någon börjat prata bakom mig.

5

6

Kapitel 3

Jag hann precis in bakom en buske när nykomlingen kom. Kvinnan var ganska kortväxt, med långt brunt hår uppsatt i en hästsvans. Kvinnan, som bar en rosa tröja, stod och stirrade ut över sjön, hennes ögon utstrålade både lycka och förtvivlan. Hon snubblar ned för kullen och ställer sig och stirrar igen, den här gången på flamingoflocken, kvinnan får ett brett leende i ansiktet men hennes leende försvinner lika snabbt som det kommit. Hon går och sätter sig vid mangoträdet alldeles intill mig. Nu var jag var nära att bli upptäckt, det får jag inte bli, inte nu. En ilsken känsla börja blos-sa upp inom mig... Vad skulle alla i klanen säga om jag har blivit upptäckt av ett litet nykomlingskryp? Det är så vi kallar de oväl-komna i min stam.Varför ska det rosa krypet komma och förstöra allt? Det har tagit tre år att bli accepterad av rådet och jag tänker inte misslyckas, jag ska bli stammens nya hövding. Jag ska inte förlora allt bara för jag blir upptäckt av ett litet rosa kryp... -Du ska inte komma och förstöra allt, det är bara att jag gör mig av med dig nu, lilla kryp, säger jag högt till den sovande kvinnan. Jag smyger fram på vana, lätta fötter och hukar mig ner brevid henne, det skulle inte vara svårt att ta livet av den ynkliga varelsen. En kniv i hjärtat, en bruten nacke, strypt. Det finns oändligt med sätt. Jag sträckte ut handen mot hennes hals, det var det sättet som jag föredrog, strypa mina offer sakta så de får lida för att de har kommit och förstört för mig. Det var det bästa med att vara som jag. Ett själlöst monster som inte hade någon medkänsla, ett mon-ster som jag som aldrig tvekade med att ta oskyldiga liv men hon, hon skulle bara lida för att hon kom. Min hand var mycket nära hennes halsen, hon rörde sig och jag drog tillbaka handen fort som en blixt. Vad var det med mig? Jag har aldrig haft något problem med att döda, tänker jag för mig själv. Hon kommer förstöra allt jag måste döda henne, jag måste. Medan jag intalar mig den tanken så sträcker jag tillbaka mina händer mot hennes strupe och börja pressa mina händer hårdare och hårdare runt hennes hals.

7

Kapitel 3

Min kropp rycker till när de iskalla händerna sluter sig runt min hals. Allt blir svart, inte det svarta som när du sover utan en obe-haglig svärta som tränger sig in i ditt huvud och får paniken att välla fram. De var som en dröm fast med äkta känslor och tankar. Jag vet inte om jag någonsin kommer att vakna upp igen, det är en läskig tanke och den vill inte inte försvinna,tvärt om, den växer sig bara större och större. Så vad då? Ska jag dö nu? Mördad och inte veta varför eller av vem?Det enda jag vill nu är att vakna och dra in den friska luften gen-om mina lungor, eller andas över huvudtagen egentligen. Jag är skräckslagen, jag vill inte, jag vill inte dö! jag försöker skrika, gråta vad som helst, men det kommer inte fram ett endaste ljud. Adren-alinet pumpar och jag andvänder mina sista krafter och sparkar till min angripare och trycket runt min hals försvinner.

Jag återvänder till verkligheten och min hals bränner som eld. Mitt huvud bultar som om det ska sprängas men jag ställer mig ändå upp på mina ostadiga ben. Det har börjat skymma men jag ser for-farande gestalten framför mina fötter tydligt. Han är en mörkhyad, lång och spänstig man. Det första som jag lägger märke till är hans unika kläder. Han är barfota och bär ett par mörka skinnbyxor. Mannens bara överkropp är målad i olika färger i otroliga mönster, hans armar är fulla utav konst och guldarmband som sitter perfekt ut med hans svällande muskler. Mannens ansikte är hårt och har vita symboler målade längs ögonen.Jag vet att jag borde springa, försöka komma så långt bort från den här mannen som möjligt men det är något som lockar mig att stanna kvar. Han börjar röra på sig och stönar lågmält, då tar jag förnuftet till fånga och rycker åt mig ryggsäcken och börja springa.

Del 5Jag springer så fort som jag kan i mitt fysiska tillstånd, det är inte snabbt men jag kommer åtminstone bort från mannen. Jag springer tills jag inte orkar lyfta mina fötter längre, jag trillar ihop på marken

8

9

och jag börjar gråta. Tårarna strömmar ner för mina kinder likt floder, en hand lägger sig plötsligt på min axel och jag stelnar till. Var det mannen som hade kommit ikapp mig? Eller var de ännu en galning som ville döda mig? Nej, det mest sannolika är att han är tillbaka. Handen fattar ett stadigare grepp om min axel och jag hör en väl-bekant röst.- Är det du? Är det verkligen du? Hon stammar och det hörs att hon har gråten i halsen.Jag vänder mig om med tårarna forsande åt alla håll och de enda ord jag kan få fram är,-Minna!Vi kramar om varandra, gråter, skrattar, gråter igen och kramas ännu hårdare.-Du ser hemsk ut! säger Minna åt mig med ett skratt.- Ska du säga, har du sett dig själv eller? Vad hände med dig efter kraschen egentligen?Minna berättar att hon vaknade upp på ön under åskvädret och har gått runt i djungeln sedan dess.-Men du då? Vad hände med dig?Jag berättar om min vistelse på ön och om den hemska mannen.Minna stirrar häpet på mig.-Så har jag fattat det här rätt? Du mötte en man med målad överk-ropp och han försökte strypa dig, sedan så sparkade du honom och sprang? Så han är antagligen på väg efter dig just nu? Han är alltså på väg hit?- Ja ungefär så.-Så varför står vi kvar här då?Innan jag hinner svara drar hon upp mig på fötterna och vi börjar springa i riktning mot stranden.

När vi kommit fram till stranden är det beckmörkt men vi ser ändå de lysande båtarna på väg bort från ön. -Det har varit båtar här,säger Minna med en klump i halsen. -Och vi missade dem, fyller jag i.Vi börjar skrika efter båtarna, ropar att vi är här, att de ska vända

och komma tillbaka, men båtarna fortsätter bara längre och längre bort. -Det här är meningslöst säger jag och sätter mig i sanden.Minna kommer och sätter sig bredvid mig.-Vi kommer att få lov att stanna kvar på den här ön, vi kommer att få starta om våra liv och kanske till och med upptäcka en nytt folk-slag. Men jag är glad just nu,vet du varför?-Nej.-För att vi är i den här situationen tillsammans.

10

11