I ' .

! EL56

В шШ ЯЛ fW 1

S? I

İM

вини

ı S A X O N & L I N D S T R Ö M S F Ö R L A G

POJKARNAS

BROTTNINGSLEK AV

EINAR RABERG

ANDRA UPPLAGAN-

STOCKHOLM

SAXON & LINDSTRÖMS FÖRLAG

Stockholm Saxon & Lindströms Förlags Tryckeri

1938

I N N E H A L L S F Ö R T E C K N I N G :

Brottningsleken, vikingars arv 5

Idrotten och det dagliga arbetet 6

Kan man kombinera brottning och andra idrotter? . . 8

När får man börja brottas? 8

Viktiga bestämmelser för pojkarnas träning 11

Plan för pojkarnas första brottningsträning 16

Robert Oksa om pojkarnas brottning 18

Greppbilderna, förord 19

Den grekiskromerska brottningsstilen 21

Grepp i liggande 23

Grepp i stående 41

Parader och motgrepp, sugning 57

Den fria brottningsstilen 59

Grepp i stående 61

Grepp i liggande 70

Parader och motgrepp 82

Grekiskromersk eller fri stil? 82

Klädsel, uppvärmning m. m 83

Att iakttaga vid pojktävlingar och nybörjartävlingar . . 85

Utdrag ur Sv. Brottningsförbundets regler 88

Svenska mästare i grekiskromersk brottning 1896—

1938 93, 94

Svenska mästare i fri brottning 1923—1937 95

Brottningen är en kampidrott där det gäller att med smärtfria och absolut ofarliga grepp pressa mot­ståndarens båda skuldror i mattan.

BROTTNINGSLEKEN, VIKINGARS ARV

När antikens greker tävlade i femkamp, var brott­ningen den sista och avgörande grenen. Bröst mot bröst skulle de två bästa slutligen kämpa om lager­kransen.

Ligger det icke ännu i dag något tryggt och utpräg­lat manligt över brottningsmästaren, som icke låter sig tvingas ett steg tillbaka, över mannen som med snabbhet, smidighet och styrka behärskar sin mot­ståndare.

Är det underligt att varje ung pojke tjusas av brott­ningskonsten och ideligen vill pröva sina krafter i hård­för lek med sina jämnåriga. Inbjuder icke varje mjuk äng till en spännande brottningslek, inbjuder icke var­je solbelyst sandstrand till ljungande livtag och finur­liga greppexperiment.

Så lek då svenska pojkar, sträck ut i skogarna och kämpa muntert i hopp, kast och löpningar, men glöm icke tvekampen, arvet från far och farfar, leken som lektes på vikingars vall.

5

Idrotten och det dagliga arbetet.

Jag var till en början ganska lat i skolarbetet. Jakten och strövandet längs stränderna och i skogen roade mig mera redan som pojke. Jag hade också reda på alla fågelbon i Visby med omnejd och tyckte mig kunna mera ornitologi (läran om fåglarna) än min lärare. Jag hann också att stoppa upp en koltrast på frukostrasten och en orrtupp på två kvällar. Skolarbetet blev där­efter. Men så kom signalerna från Aten. Våren 1906 var kall, men tänk vad det idrottades. Vi blevo små Lem-mingar och Svanbergare allihop, vi blevo idrottsmän.

Och då inträffade det egendomliga. Vi som börja­de göra oss på idrottens fält började skämmas över att ligga tillbaka i skolarbetet. Är du framme i idrotten, så resonerade jag och flera med mig, duger det icke att stå och hacka med svaren i skolan. Ambitionen kom även i skolarbetet och man beslöt att börja tävla även i studierna, var och en efter sin förmåga.

Förhållandet torde vara analogt även bland pojkar som icke studera utan tidigt skaffat sig arbete i det praktiska livet. Man blir idrottsman och sedan fordrar ens ära som föregångsman inom idrotten att man hed­rar sig även i sitt arbete. Så bör det vara och så är det också, där man icke går till överdrifter. Men det ligger knappast för det svenska kynnet att överan­stränga sig i onödan.

Alltnog, far och mor behöva icke oroa sig om poj­ken börjar pröva vingarna inom idrotten. Då vet man var man har honom även om skoslitningen ökas och strumporna och byxbaken ta slut fortare än förut.

6

Författaren som 20-årig brottare.

Kan man kombinera brottning med andra idrotter?

Under skolpojksåren funderade jag ofta över möj­ligheten och betydelsen av att kombinera olika idrotts­grenar, framför allt fri idrott, simning och brottning. Jag prövade mig fram och fann att det gick utmärkt. För att bli en god brottare måste jag vara både sprin­ter och uthållighetslöpare, jag måste skaffa mig hoppa­rens förmåga att balansera kroppen och frigöra armar och ben i slungande rytmiska rörelser. Jag måste slut­ligen stå säkert på benen som i kula, diskus och spjut och vara mästare i höftpåskjutningens konst för att kunna utföra brottningens schvungfulla kast. Fri idrott och simning på sommaren, brottning och skid­löpning på vintern, det går bra ihop.

Under min aktiva idrottstid, som mest hänförde sig till "distriktsidrott" vann jag bortåt 300 priser i de mest skilda idrottsgrenar. Jag hade varje vinter brottats flitigt och utövade samtidigt gymnastik, fäktning och skidlöpning. När våren kom, sattes den fria idrotten i gång och det visade sig alltid att en god grund var lagd under vintern.

Under åren 1909—1926 vann jag D. M. i så skilda grenar som stavhopp, spjut, häcklöpning 110 m., mellan-hopp, brottning och terränglöpning samt 5- och 10-kamp, så nog kan man kombinera olika idrottsgrenar!

När får man börja brottas?

Före 14 års ålder kan man "leka" brottning och kultra omkring på gräsmattan då och då, men träningsartad kamp med pressande grepp får icke förekomma.

8

Pojkträning under Oksas ledning. Dragande backhammer inövas.

Men efter fyllda 14 år kan man ta det mera allvarligt och börja lägga an litet på systematiskt inlärande av greppen.

Brottning är dock en idrott, i vilken de unga poj­karna icke böra underkastas den hårda träning, som tillkommer de utvuxna. De unga böra därför ej sträva efter hård tävlingskondition, och de få under inga om­ständigheter försöka sig på de viktnedpressningar, som understundom förekomma bland äldre brottare, då de vilja tävla i någon viss viktklass.

Erfarenheten visar, att de unga pojkar, som alltför tidigt få känna på hård träning och verkliga tävlin-

9

gar, mången gång mista smaken för brottningsidrotten, innan de vuxit ut och även om så ej sker, nå de som äldre dock sällan toppen. För hård träning synes så­ledes snarare hämma än främja utvecklingen.

Varje idrottsgren fordrar styrka, uthållighet och tek­nik, så ock brottningen. Tekniken tar lång tid att in­lära. Den inläres dock lättare under pojkåren än se­dan man blivit äldre.

Den starke har en omedveten benägenhet att ring­akta tekniken. Den kroppsligt mindre utvecklade miss­tröstar lätt på grund av sin mindre styrka. Träningen bör därför, liksom tävlingen, under pojkåren främst taga sikte på teknikens inlärande. Har man den mesta teknikträningen undangjord, när man blir utvuxen och kan koppla in kraften för fullt, kommer också resultatet mycket fortare.

Träningen får å andra sidan icke läggas så, att poj­karnas inneboende lust att ta ett verkligt krafttag väg­ras dem. Det är endast den långvariga intensiva an­strängningen samt den ensidigt lagda träningen som ej får förekomma. Och för en pojke bör det alltid stå som en hägrande dröm att en gång, då han är fullt ut­vuxen, få träna och tävla som de stora.

Den studerande läroverksynglingen är i regel väl gymnastiserad och smidig men icke så fast och hård i kroppen som en jämnårig kamrat som övergått till kroppsarbete. Träningen får taga sikte på detta. Dock är det i regel så att en skolpojke från landet är hårdare i kroppen än stadspojken. Den förre har under varje sommar fått hugga i med skördearbete och dyl. och har därför ofta blivit kraftigare och segare. De stads-

10

Skuggbrottning. Pojkarna öva enskilt livtagkast.

familjer som äro kloka nog att varje sommarferie skicka sina barn ut på lantarbete, evad det gäller hö-bärgning, dikesgrävning eller skogsarbete, göra de unga en ovärderlig tjänst, ty härav följer kraft i arm och färg på kinden och respekt för och kärlek till kropps­arbetet och jordbruket.

Viktiga bestämmelser för pojkarnas träning.

Träningen bör om möjligt övervakas och ledas av sakkunnig instruktör, som genomgår och visar det som skall inläras. Man håller till på brottningsmattan, på

11

badstranden eller på en gräsmatta. Är man i gymna­stiksalen och brottarmatta icke finnes, kan man myc­ket väl använda de vanliga hoppmattorna.

Man börjar alltid med litet uppmjukande och upp­värmande gymnastik, såsom bålrullning och böjningar, särskilt bakåtböjningar, vidare armstärkningar, såsom stupfallande armböjningar. Kullerbyttor och alla slags rullningar på mattan utföras och även löpningar på mattan, i vilka inlägges löpning på stället med hög knä­uppryckning.

Härefter börjar inlärandet utav vissa grepp. Härvid övas de första månaderna endast grepp i liggande. Grepp på nacken utföres icke förrän efter några måna­der, i stället övas sådana grepp som armdrag, upprull-ning (utan brygga), backhammer av olika slag, omvänt livtag, sugningar i underläge o. s. v. Axellederna trä­nas till fasthet och styrka och icke till överdriven rö­relsebana. En ormmänniska blir aldrig god brottare.

Träningen i brygga kan börja redan vid första lektio­nen, men denna övning sker under första året u t a n m o t s t å n d a r e , a l l t s å e n s k i l t . Härvid bör­jar man med bakåtböjningar med väl krökta knän, varvid man tar emot sig med båda armarna. Sedermera övar man brygga med stöd av båda armarna så att nac­ken så småningom uppövas.

Efter ett års träning inlägger man också ett och annat grepp i stående. Bakåtkast (Lindena, smidjebälte) m. m. utföres icke de två första brott­ningsåren.

Vid utförandet av grepp eller kast, evad det gäller parterr eller stående, måste redan från början noggrant

12

Ryggböjning före inövandet av brygga.

inövas att man alltid håller n a c k e n b a k å t b ö j d o c h l å s t , d. v. s. halsmusklerna spännas instinktivt. D e t t a g ä l l e r s å v ä l f ö r d e n s o m a n f a l ­l e r o c h u t f ö r g r e p p e t , s o m f ö r d e n s o m f ö r s v a r a r s i g .

Vid inövandet av de olika greppen bör man alltid praktiskt påvisa de risker som äro förenade med vissa grepp och kast, exempelvis vid dubbelnelson, nack-sving o. s. v. Om man utför nacksving, eller liknande grepp, och motståndaren drar sig ur greppet, måste den anfallande alltid hava nacken hårt spänd (se ovan) för att icke skada sig, om han faller framstupa på mat­tan av farten. Händerna få vid grepptagning aldrig knäppas (såsom vid bön) utan endast hakas ihop. Se för övrigt "Förbjudna grepp", sid. 89.

Ganska snart kan man mot slutet av lektionen låta pojkarna brottas fritt ett par minuter, dock mera i form av en rullande lek än såsom tävlan. Pressning i brygga får då icke förekomma. Varje lektion avslutas alltid med litet gymnastik så att man känner sig mjuk och lagom varm för duschen.

Finnes icke tillgång till instruktör, kan man inlära vissa grepp i liggande brottning med tillhjälp av brott­ningsbokens bilder och texten där bredvid. Därvid är dock att märka att man endast utför greppen långsamt för att lära sig fattningen, kroppsplaceringen och dyl. Grepp från stående utföras icke annat än under upp­sikt av instruktör eller van brottare.

Brottningsgreppen kunna med fördel då och då in­läggas i de vanliga gymnastikövningarna och bruka ut­göra en högt uppskattad omväxling i programmet. Vid

14

Georg Nilsson instruerar skolpojkar. Brygga inläres.

första övningen måste givetvis greppet först visas av instruktören, varefter det kan utföras ledvis. Motstån­daren bör därför icke göra alltför stort motstånd, och vikten lägges vid smidighet och påpasslighet. Den, som gör greppet, är ansvarig för att motståndaren ej kom­mer handlöst i golvet, utan hejdar rörelsen. På gräs­matta kunna greppen utföras med större fart och kraft.

15

Plan för pojkarnas första brottningsträning.

1.

Första året.

(Efter fyllda 14 år.)

A. Gymnastik. B. Lättare grepp i liggande. C. Inlärande av brygga, enskilt. D. Några minuters brottningslek utan bryggor, i

liggande, 2 och 2. E. Ett par minuters gymnastik. F. Dusch.

2.

Andra året.

Lättare grepp på nacken i parterr inläras. Enklare grepp i stående inläras. För övrigt samma program som tidigare. Lätta tävlingar i parterr. Se sid. 85.

3.

Tredje året.

Svårare grepp i liggande och stående börja inläras. Parterrtävlingar.

4.

Efter tredje året.

Nybörjartävlingar.

16

Robert Oksa 1918.

Robert Oksa är sedan 1925 Sveriges brot t­ningsinstruktör. Han var under sin aktiva tid 1909—1924 en av världens främsta brotta­re. Genom speciell gymnastik hade han upp­nått fenomenal smidighet och styrka. Genom löpning, simning och brottning hade han gjort hela sin kropp uthållig och harmonisk. Intet inom brottningskonsten var honom främman­de. Han utförde blixtsnabba konstkast så­väl som järnhårda brytningar.

2 17

ROBERT OKSA OM POJKARNAS BROTTNING

"Pojkarnas brottning skall kännetecknas av liv och rö­

relse och smidiga rullningar. Huvudsaken skall där icke

vara att ideligen jå motståndaren på rygg, det viktigaste

är att komma i många omväxlande situationer.

En pojke skall icke söka stänga sig i sin brottning och

bara hålla emot, han skall låta motståndaren taga grepp

och själv följa med jör att sedan söka komma ur svåra

situationer. På det sättet lär man sig brottning. Endast

om motståndaren är synnerligen villig att taga grepp, kan

man jrån början hålla emot litet jör att jå jram verklig

kamp."

18

G R E P P B I L D E R N A S F O R O R D

Här upptagas de vanligaste och effektivaste greppen. Varje sådant grepp kan varieras på 100-tals olika sätt och kombineras i oändliga serier. Man kan dock lugnt säga, att den, som fullständigt känner de här upptagna greppen, vet mycket om brottning.

Samtliga grepp äro fotograferade så, att man skall kunna se huru de äro anlagda, d. v. s. huru den anfal­lande håller sina armar och händer, huru han placerar sin kropp för att vara beredd på allt samt huru han placerar sina ben. Denna sista detalj förbises av mån­gen brottningsutövare, vilket resulterar i att han aldrig blir en verklig toppman. Ett kast eller en brytning kan utföras fullt perfekt först när man placerat benen rik­tigt. Endast med riktig benplacering kan man lugnt avvakta motståndarens parader och motanfall.

I regel består brottning av 3 moment: 1. Man söker tillkämpa sig ett grepp. 2. Man söker med tillhjälp av styrka, balans och

följsamhet behålla greppet. 3. Man söker med tillhjälp av greppet få fall på

motståndaren. Den mesta tiden i en match upptages av moment 1,

d. v. s. strävan efter att kunna få ett grepp. Ju skick­ligare och jämnare motståndare, ju hetare blir striden om första greppet, som mången gång också blir det sista och avgörande i en match.

19

DEN GREKISKROMERSKA BROTTNINGSSTILEN

Denna stil är den förhärskande i Norden och utövas

i större delen av Europa samt i ett stort antal länder

utom vår världsdel. Den kännetecknas av att grepp

får tagas endast ovanför höftleden och att benen icke

få användas till aktivt brottningsarbete. I denna stil

räknas fall då båda skuldrorna samtidigt under ett

ögonblick vidröra mattan.

Grepp i liggande, parterrbrottning.

1. Riktigt parterrläge.

Den underliggande ligger öppet och inbju­der till brottning.

23

2. Slutet och fegt parterrläge.

Den underliggande klämmer armbågarna mot sidan och gömmer sig för att förhindra all brottning.

24

3. Brygga.

God ställning, huvudet väl under kroppen, benen åtskils och tårna något utåt för balan­sens skull. Hälarna i mattan. Bryggan an­vändes såväl vid försvar som anfall.

25

4. Armdrag.

Detta grepp erhålles oftast genom över­raskning. Man skjuter med bröstet på motståndaren och pressar hans högra skuldra i mattan. Om den underliggande håller igen för hårt kastar man om greppet i motsatt rö ­relseriktning enligt bild 5.

2fi

5. Tuvessons grepp.

Armdraget (se bild 4) har misslyckats och nu slår den anfallande i stället grepp i mot­satt riktning, åt sin egen ryggsida.

27

6. Omvänd backhammer.

Brottaren i överläge har sin högra arm i motståndarens armveck och bryter mot hans överarm samt har fattat om hans nacke.

28

7. Upprullning, Westergrens specialgrepp.

Motståndaren ryckes upp i rygg- eller bryggläge. Det är icke alltid nödvändigt att gripa motståndarens handled. Man kan i stäl­let överraskande taga greppet i motståndarens veka liv, just där handen nu befinner sig på bilden, och sedan genom ett ryck rulla upp honom emot sig till rygg- eller bryggläge. I detta senare fall rycker man undan motstån­darens vänstra arm med sin vänstra hand.

8. Omvänt livtag. Tages från parterr.

Angriparen kastar sig snett bakåt höger så att motståndaren faller på skuldrorna. Man behöver icke alltid resa sig utan kan även slå från knästående ställning.

30

9. overstórtning.

Med ena armen under motståndarens liv lyfter man honom hastigt så att han slår ku l ­lerbytta och kommer i ryggläge.

31

10. Backhammer.

Ifrån detta läge kan man antingen b r y t a backhammer, varvid man trycker

motståndaren framåt så att han ligger platt på magen och sedan bryter honom åt hans ryggsida till ryggläge, eller

d r a g a backhammer, varvid han först flyttar sig över till motståndarens högra sida och sedan med bibehållet grepp drar honom åt sig till ryggläge.

32

11. Backhammer med överstörtning.

Man håller greppet som vid vanlig back­hammer. Med höger arm rullar man upp motståndaren medelst grepp i hans högra sida, varvid man går ned på sin vänstra axel och drar motståndaren över sitt huvud till rygg­läge. Detta är ett ur gymnastisk synpunkt u tmärkt grepp samt skänker god balans.

3 33

12. Halvnelson.

Angriparen har hakat ihop sina händer, de få ej knäppas, och pressar med vänstra hand­leden motståndarens nacke åt hans vänstra sida samt trycker samtidigt på i vänstra a rm­hålan så att han får hans högra axel i mattan och sedan båda skuldrorna.

34

13. Dubbelnelson.

Angriparens båda armar under motstånda­rens armhålor, händerna hophakade över nac­ken som pressas å t s i d a n . Brytning rakt nedåt är förbjudet. Därefter tryckes på i vänstra armhålan som vid halvnelson med greppet bibehållet. Se sid. 89.

35

14. Kvartsnelson.

Angriparen har sin högra arm under mot­ståndarens armhåla, sin vänstra hand med grepp om motståndarens nacke. Han griper med högra handen om sin vänstra handled och bryter motståndaren så, att han kommer med högra axeln i matten och sedan vidare i ryggläge.

36

14. Backhammer och halvnelson.

I detta grepp är den underliggande synner­ligen effektivt fastlåst. Med halvnelsongrep-pet brytes han ned på sin vänstra axel och vidare runt åt vänster. Med backhammer-greppet utföres icke brytning utan endast fasthållning. Den anfallande är väl balan­serad och på sin vakt med vänstra knäet i mattan bakom motståndaren och med högra foten väl framme som stöd.

37

15. Nacksving från underläge. Överraskande utfört är detta grepp syn­

nerligen effektivt. Angriparen skjuter snabbt på med höfttryck.

38

16. Bröstkoppling för nedpressning av brygga.

Observera den överliggandes goda balans med bred benställning, högra knäet i mattan invid motståndarens sida.

:«)

17. Sugning från underläge. Utföres med grepp om den övres högra arm

och med överrullning åt höger tills den över­liggande har skuldrorna i mattan. Använ­des som parad på nästan alla grepp som tages av den överliggande. Se sid. 57.

40

Grepp i stående.

18. Närkampsbrottning. God stil. Båda brottarna gå djärvt var­

andra in på livet för greppväxling.

41

42

19. Avståndsbrottning eller s. k. "stängning". Icke önskvärd stil.

20. Flygande mara eller armsving.

Den undre brottaren har under kampen i stående bröst mot bröst gripit om motstån­darens högra arm. Han vänder sig därefter åt vänster och sätter ryggen under motstån­daren, lyfter honom och drar honom med sig mot mattan allt under det han går ned på knä. Om det i kastet icke blir fall på mot­ståndaren ändras greppet till bröstkoppling; bild 16.

43

21. Nacksving. Greppets inledning. Brottaren till höger har kopplat sitt grepp

över motståndarens nacke och under hans högra arm. Den anfallande springer sedan fram och under helomvändning åt vänster igångsattes greppet.

44

22. Nacksving. Greppets fortsättning.

Med höftknyck lyftes motståndaren varef­ter den anfallande går ned på knä, dragande motståndaren med sig mot mattan. B å d a brottarne, såväl den anfallande som den för­svarande, s p ä n n a h ä r v i d h å r t s i n a n a c k m u s k l e r och böja nacken bakåt för att vid kastat fjädrande kunna mottaga eventuella stötar.

23. Nacksving. Greppets avslutning.

Med alltjämt bibehållet grepp pressas motståndarens skuld­ror mot mattan, varvid bred benställning intages för att ba­lansen skall kunna bibehållas under motståndarens försvars­arbete.

24. Höftsving.

Den anfallande har lagt högra armen om motståndarens veka liv och gripit med vän­ster hand i motståndarens högra arm, har därefter under helomvändning åt vänster svängt höften under motståndaren och på så sätt lyft honom. Den anfallande går sedan, ifrån den ställning som synes å bilden, ned på knä och pressar motståndaren med skuld­rorna mot mattan. Obs.! Nackspänning som vid nacksving.

25. Armfallskast.

Den anfallande har efter grepp om mot ­ståndarens högra arm svängt höften under motståndaren för att sedan gå ner på knä och kasta sig åt sin högra sida, sugande motstån­daren med sig mot mattan.

48

26. Dubbelt armsug.

Den anfallande har i stående klämt sina överarmar om motståndarens armar och där­efter under stark knäböjning slungat sig snett bakåt höger dragande motståndaren med sig. Den anfallande måste ha sitt högra lår i mat ­tan i n n a n motståndarens huvud eller axel når densamma.

4 49

27. Livtag.

Händerna hophakade på motståndarens rygg. Greppet under hans båda armar. Den anfallande går sedan rakt bakåt i brygga eller snett bakåt vänster ned i brygga med stöd av vänstra axeln. Därefter sker vändning åt vänster så att motståndaren pres ­sas mot mattan.

50

28. Livtag med armbindning, även benämnt krysstag.

Brottaren till höger har bundit motstån­darens högra arm med grepp över denna arm. Sin högra arm har han om motstånda­rens liv under dennes vänstra arm. Angri ­paren (till höger) har händerna hophakade om motståndarens rygg, och sedan höger fot flyttats fram intill den vänstra på samma sätt som vid livtag, utför han kastet snett bakåt sin vänstra sida, varvid han går i brygga, om så erfordras med stöd av av vänstra axeln. Därefter sker omvridning åt vänster så att han får motståndaren under sig.

2!). Livtag med armkoppling, halvlindena.

Ofta benämnt

Angriparen har sin högra arm om motstån­darens veka liv och har med sin vänstra gri­pit om hans högra arm. Därefter utföres kas ­tet som vid livtag med armbindning, bild 28.

52

30. Liiidenagreppet. Första momentet.

Greppet tages. Detta grepp utgör ofta pa­rad på livtag. Brottaren till höger fångar motståndarens båda armar och hakar ihop händerna under dessa.

53

31. Lindenagreppet. Andra momentet.

Den anfallande "springer under" motstånda­ren och böjer sig bakåt, kröker knäna och drager honom med sig nedåt. Händerna allt­jämt hophakade. Observera den anfallan­des fotställning med fötterna nära ihop.

54

32. Lindenagreppet. Tredje momentet. tn Den anfallande har gått i brygga. Greppet hålles oförändrat.

Motståndaren ännu i luften. Omedelbart härefter sker vänd­ning åt endera sidan för att komma över motståndaren.

33. Lindenagreppet. Fjärde momentet.

Greppet slutföres. Den anfallande med bibehållet grepp har kommit i överläge och pressar motståndarens brygga. Observera den anfallandes goda balans med långt framskjutet vänster ben.

VD in

Parader och motgrepp.

Om nybörjaren genast frågar efter parader och mot­grepp, blir hela hans brottningsundervisning förstörd. Han måste först lära sig att anfalla och grundligt sätta sig in i en hel del anfallsgrepp. Under detta arbete ge paraderna sig själva undan för undan och erhållas på så sätt alldeles gratis utan tidsödande instruktioner.

Här nedan behandlas därför endast den s. k. sugnin­gen som dock icke endast är att betrakta såsom en parad utan lika mycket som ett utmärkt anfallsgrepp från underläge i liggande brottning.

Sugning.

Den som har underläge i parterr har många möjlig­heter att gå till motanfall. Det vanligaste sättet är att taga fast om motståndarens ena arm (eller båda) och draga honom under sig, s. k. sugning. Se sid. 40.

För att skydda sig mot sugning måste den överlig­gande alltid "ha benen med sig" för att kunna hålla emot vid eventuella sugningsförsök från den underlig­gandes sida. Se exempelvis fig. 10. Där kan den un­derliggande suga åt sin vänstra sida, men den överlig­gande som angriper med backhammer har säkrat sig mot sugning genom att sätta fram vänstra benet som stöd.

Den överliggande får aldrig i något läge ligga platt med båda benen sträckta. Han åker då lätt med på

57

sugning. Han måste alltid ligga på båda knäna eller det ena och får vara beredd att snabbt flytta sig på knäna och snabbt taga stöd med benen å ena eller andra sidan om motståndaren.

Bästa paraden i stående är en god balans. Man går motståndaren inpå livet, bröst mot bröst. Han kan då icke komma med överraskande ryck eller kast och man är samtidigt själv ständigt beredd till grepp eller motåtgärder.

58

DEN FRIA BROTTNINGSSTILEN

Denna stil övas mest i de engelsktalande länderna

och tillåter grepp på hela kroppen från huvud till fot

samt även grepp med benen. Fall räknas på samma sätt

som i grekiskromerska stilen, dock är det i fria stilen

tillåtet att utan brygga rulla över från den ena skuld­

ran till den andra, om rörelsen sker i ett utan avstan­

nande i det ögonblick båda skulderbladens inre delar

beröra mattan.

Grepp i stående.

34. Anfallsställning i fri stil.

Överkroppen framskjuten för att skydda benen. Jämför anfallsställningen i grekisk­romersk stil, fig. 18.

(il

35. Nacksving med krokben.

Brottaren till höger slår ett nacksving och sätter samtidigt krokben med sitt högra ben framför motståndaren så att han snubblar.

62

36. Enkelt benlyft.

Brottaren till höger har överraskande rycKt till sig motståndarens ena ben och försöker nu få honom ur balans och få omkull honom. Han kan också medelst ett snabbt steg sätta sin vänstra fot bakom motståndarens vän­stra ben och på så sätt med krokben fälla ho­nom bakåt.

63

(54

37. Dubbelt bengrepp.

Den bortre brottaren har hastigt dykt ned på sitt högra knä, fattat om motståndarens båda ben samt "krokat" honom med sitt vän­stra ben, varefter han med huvudet på mot­ståndarens vänstra sida hastigt pressar h o ­nom på rygg.

38. Ätt komma på motståndarens ryggsida.

Genom ett överraskande armryck och ge­nom att dra motståndaren över sitt framsatta högra ben drager den högra brottaren om­kull sin motståndare eller kommer han på motståndarens ryggsida.

5 65

39. Roosens grepp. Moment A.

Den högra brottaren går ned på endera knäet samt drager motståndaren till sig med grepp om hans ena arm.

66

40. Roosens grepp. Moment B.

Den högra brottaren har nu ryckt motstån­daren så nära sig att han med sin vänstra hand fått grepp om hans närmaste ben.

67

41. Roosens grepp. Moment C.

Den anfallande brottaren har släppt mot­ståndarens arm samt med båda händerna gripit om hans högra ben och placerat sig bakom honom och har på detta sätt fått ho ­nom under sig.

68

42. Grengrepp.

Den anfallande har med ena armen tagit grepp om motståndarens ena lår och griper med den andra armen om hans nacke, var ­efter motståndaren kastas direkt på skuldror­na i mattan.

(i!)

Grepp i liggande.

43. Parterrställning i fri brottning.

Den brottare som är i underläge intager lämpligast denna ställning för at t skydda sig mot bengrepp.

70

44. Uppgång från underläge.

Den underliggande fattar om motståndarens handleder samt trycker dem nedåt och isär, kastar fram sitt ena ben och försöker resa sig.

71

- • -

45. Uppgång från underläge.

Den undre brottaren har från denna ställ­ning liggande på båda knäna gripit om mot ­ståndarens ena arm samt därefter hastigt kastat sig på sin motsatta sida. Samtidigt lyfter hen motståndarens högra ben med ett tålyft som synes på bilden, bringar motstån­daren ur balans och kastar sig över honom eller stiger upp.

72

46. Lårgrepp.

Man griper om motståndarens bortre lår, rycker detta till sig samtidigt som man med bröstet eller axeln knuffar honom på sidan till ryggläge.

T.',

47. Fällknivsgreppet. Moment A.

Med vänstra armen trädd under motstån­darens lår och den högra över hans nacke kopplas greppet, varefter man med bibehållet grepp vrider motståndaren så att han gör ku l ­lerbytta snett framåt.

74

48. Fällknivsgreppet. Moment B.

Greppets slutförande. 75

76

49. Ben-Nelson.

Om jag har backhammergrepp på motstån­daren eller om motståndaren griper om mitt vänstra ben kan jag snabbt placera detta över motståndarens nacke och därefter bryta ho­nom snett framåt på rygg.

50. Karusellgrepp.

När motståndaren befinner sig i underläge kan jag med grepp om båda låren lyfta upp honom till den ställning bilden visar. Jag fin-tar därefter åt ena hållet och svänger därefter åt andra hållet ett halvt eller ett verv, var­efter motståndaren snabbt pressas med skuld­rorna mot mattan, varvid jag dock själv först går ned på endera knäet.

77

51. Lårlyft.

Då man har motståndaren under sig i pa r ­terr griper man överraskande om hans lår och reser honom därefter så att han blir stå­ende på huvudet eller skuldrorna och söker i detta läge få fall på honom.

78

52. Dubbelt lårgrepp.

Om man medelst bengrepp fått motstånda­ren under sig gäller det att kvarhålla och trötta ut honom. Bästa sättet är då att hålla sig kvar mellan motståndarens lår och bibe­hålla greppet om desamma. Han får då intet stöd för sina ben och blir då tvungen att förr eller senare kapitulera.

79

53. Parad på dubbelt bengrepp. Moment A.

Brottaren till vänster har medelst dubbelt bengrepp slagit ner motståndaren. Denne pa­rerar greppet genom att under själva kastet vrida sig åt vänster och genom utnyttjande av motståndarens kastfart draga den anfallan­de mot sig och åt sin vänstra sida samtidigt som han vänder motståndaren på rygg genom en sväng m : d sitt högra ben.

80

54. Parad på dubbelt bengrepp. Moment B.

Paradens slutmoment. Den brottare som t i ­digare blev nedslagen har nu svängt sig över motståndaren och låst fast honom med skuld­rorna mot mattan.

6

Parader och motgrepp.

I fråga om parader och motgrepp gäller i den fria stilen detsamma som är sagt tidigare ifråga om gre­kiskromersk brottning. I den stående brottningen är det självklart att man alltid är beredd på parader så länge ens egna ben äro fria. Man kan då i allmänhet med dessa låsa eller fälla motståndaren. I liggande brottning kan man från underläge gå till motattack på sätt som framgår av figur 44—46. Vid motståndarens anfall i parterr måste jag alltid försöka att neutralisera honom genom att gripa om hans ben antingen med mina armar eller med mina ben. Han tappar då i all­mänhet balansen och tvingas att släppa sina grepp. Lika väl som jag går till anfall såväl med mina armar som med mina ben måste jag också vara beredd att försvara mig såväl med armarna som med benen. En skicklig fribrottare använder sig nästan i högre grad av benarbete än av sina armars kraft. Detta fordrar ju mycken övning men ger också stora resultat, enär benkraften är betydligt större än en människas arm­kraft.

Grekiskromersk eller fri stil?

För en ung pojke, som tidigt fått börja med kropps­arbete, ligger säkerligen den grekiskromerska brott­ningen bäst till, ty den fordrar stor hårdhet. För skol­pojkar däremot som under uppväxtåren icke fått så

82

mycket tillfälle till kroppsarbete är den fria brottnings­stilen ganska tilltalande. Denna stil fordrar stor snabb­het och uppfinningsrikedom och fordrar icke så stor hårdhet och fysisk styrka.

Den som från början går helt in för den fria stilen kan ganska snart deltaga även uti tävlingsbrottning ty djärvhet och fantasifull kombinationsförmåga kan i hög grad uppväga andra brottningsegenskaper. Men den fristilsbrottare som vill nå högsta eliten måste ovill­korligen också lära sig den grekiskromerska stilens hårda fallsegergivande brytningar samt även skaffa sig en stark brygga.

Klädsel, uppvärmning m. m.

Det är av allra största betydelse att man före träning och tävling i brottning är ordentligt uppvärmd i hela kroppen. Om man utan ordentlig uppvärmning ger sig in i greppträning eller brottning, kan man lätt er­hålla allvarliga skador såsom sträckningar, slitningar m. m.

Den brottare som är uppvärmd kan genast från bör­jan sätta i gång för fullt och med högsta snabbhet.

Uppvärmningen verkställes några minuter före brott­ningen, antingen genom löpning eller genom en stunds livlig gymnastik. När det börjar ånga utav kroppen kan man sluta och torkar sig då med en fuktig hand­duk och är därefter beredd till kamp.

För att bibehålla hög kroppsvärme måste man utan­på brottningsdräkten ha andra kläder, exempelvis en

83

tjock overall som bäres ända till några sekunder före brottningen. Även sommartid och vid tävlingar inom­hus i väl uppvärmd lokal är kroppens uppvärmnings­fråga av allra största betydelse. Huru varm man än är efter träning och tävling så skall man ändock då man går ifrån mattan omedelbart draga på overallen, såvida man icke går direkt till den tempererade duschen.

Dessa åtgärder innebära icke någon som helst kle-mighet. De betyda i stället bibehållen kroppsvärme och därmed även bibehållen smidighet och energi. Den idrottsman som ideligen springer omkring halvnaken förbrukar i onödan sina krafter.

I detta sammanhang må det påpekas att de idrotts­dräkter, som förekomma på vårt lands idrottsplatser från början hava tillkommit i varmare klimat och knap­past äro att rekommendera i det klimat som under större delen av året råder i vårt land. Detta bevisas också därutav att toppresultaten ofta nås med overallen pådragen. Vid hopp och löpningar är overallen givet­vis ofta till hinder, men den lätta idrottsdräkten, kort­byxor och tröja utan ärmar, är också mången gång olämplig. Av stor betydelse skulle det därför vara om en idrottsdräkt kunde konstrueras som utan att hindra utförande av hopp och löpningar dock bättre kunde hjälpa kroppen att hålla värmen, varigenom också smi­dighet, styrka och snabbhet bättre skulle kunna be­varas.

84

Att iakttaga vid pojktävlingar eller nybörjartävlingar.

I ledningen skall alltid finnas sakkunnig instruktör. Tävlingsplatsen kan vara gymnastiksalsgolvet med hop­

parmattor eller brottarmatta. Klädseln behöver icke vara brottningstrikå, det går bra

med sim- eller idrottsbyxor samt gymnastikskor. Tävlar man på vanliga gymnastikmattor, kan det vara lämpligt att bära ylletröja eller dylik med långa ärmar för att skydda axlar, armbågar m. m.

Tävlingens omfattning. Det räcker med att tävla u te­slutande i parterrbrottning. Den stående brottningen frodas nog ändå och medför allt för stora risker i dessa år och med de tävlingsanordningar, som i regel stå till buds.

Tävlingens inledning. Före varje tävling skola alltid förbjudna grepp och riskabla saker demonstreras. Exem­pelvis att grepp om enskilda fingrar äro förbjudna o. s. v. Man tillkännager också vilka av de svårare greppen som äro förbjudna vid tävlingen ifråga, allt beroende på huru långt pojkarna hunnit i brottningsövning. Dubbelnelson och bakåtkast från stående bör sålunda icke få användas vid nybörjartävlingar.

Vägning och klassindelning. Samtliga vägas och upp­delas efter vägningen i 2 â 3 viktklasser någorlunda jämnt fördelade. Viktgränserna hållas hemliga, så att pojkarna icke svälta ned sig, vilket de måhända skulle göra, om viktgränserna förut vore kända. De tävlande skola hava fyllt 15 år och vara väl utvecklade.

Vtslagning. Är det många tävlande, användes vanlig enkel utslagningsmetod, är det icke så många, användes systemet med uteslutning efter två nederlag.

Fall. Brygga bör icke förekomma och skulle händelse­vis någon komma i brygga, avblåses genast matchen och utgångsläge återtages. Fall räknas, då båda skuldrorna på en gång äro pressade mot mattan under minst 3 sekunder.

85

Överrullning från ena skuldran till den andra räknas icke som fall. Om båda skuldrorna hastigt pressas mot mattan, räknas icke heller detta som fall. Fall avbryter icke mat­chen, utan antecknas som ett perfekt utfört grepp, var­efter utgångsläge återtages.

Matcherna. Varje match går i två 3-minuters perioder. Lottning sker om vem som först skall i underläge. Den, som utför de flesta och stilrenaste greppen, vinner. I un­derläge får man icke länge ligga platt på magen, icke hel­ler under långa stunder låsa sig. Domarna räkna poäng efter greppens antal och utförande. Utföras inga grepp, avgör bästa stilen och ansatserna att få grepp, varvid man även premierar öppen och ledig ställning i underläge. Grepp från underläge skola naturligtvis även belönas. Man kan tänka sig följande poängberäkning:

3 poäng för bra grepp (fall eller kritisk situation). 2 „ bra grepp, som icke medför kritisk situation

eller som slappes vid avgörandet. 1 „ bra taget grepp utan resultat, sugning i under­

läge, vilket ofta är lätt att utföra mot en nybör­jare, som icke känner benföringen o. s. v.

Priser. Man bör undvika sådana priser, som givas i van­liga stora tävlingar. Äran bör vara det viktigaste. En god bok är alltid ett bra pris.

Instruktörsfrågan.

Enklaste sättet att få sakkunnig instruktör vid brott­ningsövningarna är att söka förbindelse med distriktsför­bundets brottningskommitté eller med någon brottnings­förening i orten. Dessa föreningar äro alltid inriktade på ett omfattande propagandaarbete och stå säkert gärna till tjänst med att ett par gånger i veckan ställa sina instruk­törer och brottare till förfogande, såväl för uppvisningar som för undervisningen.

86

t • '"'• ' • " - : -••• '

p.%

Ш^ШШ§'ьШ

fl K.

v .., MííÉ. -• i..

Я •

H^H.-bfW4

— _ • . . . . . . . . . 1 : - ' : " ^

Från skolpojksbrottningarna i Auditorium, Stockholm, oktober 1933.

87

Utdrag ur Svenska Brottningsförbundets täv­lingsregler för grekiskromersk brottning.

Klädsel m. m. Naglarna skola vara korta. Ringar, armband o. d. få ej

bäras, ej heller skor med spännen. Under dräkten, som skall vara ren och snygg, bäres gördel eller suspensoir. Dräkten skall sträcka sig från mitten av låret och urring­ningen vid hals och armar skall vara högst 20 cm. Krop­pen får icke ingnidas med fett. Att brottas barfota är för­bjudet.

Den tävlande medför alltid näsduk innanför dräkten för den händelse han behöver snyta sig eller spotta, vilket icke får äga rum på mattan eller golvet. Tävlingsledningen an­svarar för att handdukar och sjukvårdslåda alltid finnas invid mattan.

Mattan. Mattan skall vara minst 10 cm. tjock. Vid olympiska spel

och europamästerskap skall storleken vara minst 8X8 m., vid övriga tävlingar bör den vara minst 5X5. Utanför mat­tan bör finnas 1 Vz meters fritt område i alla riktningar.

Golvet närmast intill mattan belägges med ett mjukt över­drag, som noggrant fästes. Mattan skall vara försedd med ett mjukt överdrag, vilket tid efter annan noga rentvättas så att smita icke sprides från bölder e. d. Överdragets spän­nen döljas väl. Mattan placeras om möjligt så att brygga kan göras även då benen äro utanför mattan.

Fall. För att fall skall räknas måste huvud och skuldror be­

finna sig inom mattan, allt under förutsättning att mattan är så lagd att brygga kan göras, trots att benen äro utanför.

Fall å mattkanten räknas, om huvudet och båda skuld-

88

roma ovanför linjen genom armhålorna i kastögonblicket äro på mattan.

Förbjudna grepp m. m.

Grepp får icke tagas nedanför höfterna. Motståndaren får icke beröras mellan ögonbryn och mun. Grepp i dräk­ten är förbudet. Att slå, stöta, rivas eller draga motstån­daren i håret är förbjudet. Grepp om handled och näve är tillåtet. Grepp om fingrarna är förbjudet.

Vid grepp framifrån eller bakifrån, då motståndaren vän­des med huvudet nedåt, skall angriparen samtidigt gå ned på knä eller omkull. Baklängeskast med grepp endast om motståndarens huvud är tillåtet endast om den angripande håller sina händer mot motståndarens bröst.

Att stöta, lyfta eller trycka med benen är förbjudet. Benen spela blott en passiv roll.

Alla smärtsamma och farliga grepp äro förbjudna, även­som grepp, vilka försvåra andningen. Det är sålunda för­bjudet:

att bryta eller vrida motståndarens armar, händer eller fingrar i onaturliga lägen,

att stiga på motståndarens tår, att göra krokben, att fälla motståndaren med hjälp av benen, att pressa på i ställningar, där avgörande ej kan väntas, att bryta handlås, exempelvis vid smidjebälte, medelst

grepp om fingrarna, att hota motståndaren eller visa ett mot sann idrotts­

anda stridande uppförande. Vid utförande av dubbelnelson eller dubbel backhammer

skall brytningen göras åt sidan och icke i kotpelarens rikt­ning. Motståndarens ben får därvid icke låsas.

Vid backhammer får underarmen icke brytas mera än till rät vinkel mot överarmen. Armen får därvid icke bry­tas så långt åt sidan, att handen överskrider linjen från motsatta sidas skulderbladsspets till huvudet.

K!)

Vid backhammergrepp skall domaren skilja på att hålla greppet och att utföra brytning med detsamma. Att hålla greppet om motståndarens underarm är tillåtet, men då brytning sker, skall denna utföras på överarmen.

En brygga skall pressas ned. Motståndaren får icke lyf­tas och stötas ned eller släppas. Att pressa bryggan i r ikt­ning mot huvudet, exempelvis vid bröstkoppling eller krysstagsläge, är förbjudet.

Kast utanför mattan är förbjudet. Härvid skall varning givas, även om kastet skett omedvetet.

Om någon tager ett felaktigt grepp och själv råkar i en farlig situation, skall kampen fortsätta. Fördel, vunnen på grund av ett felaktigt grepp, annulleras.

Tages regelvidrigt grepp, skall mattdomaren, beroende på felets art, vidtaga någon av följande åtgärder:

a) rätta felet utan att bryta greppet i sin helhet, b) om brottaren icke lyder, bryta greppet och påpeka

felet, c) vid felaktigt kast från stående ställa upp de tävlande

i stående igen och påpeka felet, så att även åskådarna för­stå rättelsen,

d) varna och vid upprepning diskvalificera. Diskvalifi­kationen sker i samband med tredje varningen i samma match för kast utanför mattan, regelvidriga grepp, kast e. d.

I händelse av grovt brott mot reglerna kan diskvalifika­tion ske omedelbart utan varning, varvid dock två av de tre domarna skola godkänna detta. Såväl i detta fall som i fall "d" (tre varningar för fel) gäller diskvalifikationen hela tävlingen.

Om vid lyft eller dylikt från stående eller parterr den som blir upplyft, genom grepp med händer eller fötter om motståndarens ben försöker hindra kastet, skall han var­nas och befallas i underläge i parterr.

Bedömning.

Vid bedömandet av en match skall domaren taga hänsyn till en brottares aktivitet, d. v. s. strävan att få fall på mot-

90

ståndaren, oavsett om han befunnit sig i över- eller under­läge. Passivitet visar den som alltjämt bryter grepp, dra­ger sig från mattan, skjuter sin motståndare ifrån mattan, alltjämt ligger platt på magen eller ideligen söker hålla sin motståndare under sig utan att brottas.

Om vid brottning i liggande den som har överläge icke visar verklig vilja att brottas, sker uppdömning till stående efter 1 minuts dylik passivitet utan föregående varning. Denna bestämmelse gäller icke vid 2 x 3 minuter.

Vid bedömandet av brottning skall det icke ligga en brottare till last att han genom ett misslyckat anfall kom­mit i underläge, ty djärvhet och vilja till brottning bör alltid uppskattas.

Mattkantsbrottning.

Om mattdomaren ser, att vid parterrställning fortsättan­det av ett grepp skulle föra de tävlande utom mattan, skall han blåsa av och återföra dem till parterrställning mitt på mattan. Mattdomaren skall också bedöma om rörelsen mot mattkanten har till ändamål att komma ifrån parterr­läget till stående ställning. Han skall dock icke i onödan störa brottningen.

Om vid brottning i liggande den anfallande brottaren kommer utanför mattan, äger han dock därifrån fullfölja en inne på mattan påbörjad situation, om motståndaren har så stor del av sin kropp på mattan att fall kan räknas. Om den underliggande vid brottning å mattkanten kom­mer med huvudet mot golvet och är i en situation, där han vill försvara sig med brygga, sker indömning till mattans mitt, enär den underliggande alltid måste ha tillfälle att göra brygga.

Komma de tävlande vid brottning i stående med båda fötterna utanför mattan, avbrytes kampen och återföres till mattans mitt. Ett undantag bildar dock de tillfällen, då grepp tagits inne på mattan, i stående eller parterr, och

91

den som tagit greppet utan greppförändring återför sin motståndare till mattan.

Den, som utför kast, måste alltid stå med båda fötterna på mattan, var motståndaren än befinner sig. Så snart motståndaren kommit utanför mattan, får man icke taga nytt grepp på honom, även om man själv står på mattan. Den, som befinner sig utanför mattan, får icke taga nytt grepp, även om motståndaren befinner sig inne på mattan.

Då brottarna komma utanför mattan, kunna de indö-mas till mattans mitt antingen till stående eller till lig­gande brottning, beroende på deras inbördes läge i det ögonblick de överskredo mattans kant. Om den överlig­gande icke behärskar sin motståndare, då mattkanten pas­seras, sker uppdömning till stående.

Om vid kast från stående fall icke inträffar men den underliggande kommer så långt in på mattan att fall skulle kunna räknas (d. v. s. huvud och skuldror innanför matt­kanten) men sedan glider ut över mattkanten, allt under det att den andre behärskar honom, skall indömning ske till liggande ställning. Om motståndaren slås ned så att han kommer direkt med händerna utom mattan, sker upp­dömning till stående. Kommer han ned med händerna på mattan i fallet och han behärskas, sker indömning till lig­gande.

Tillägg beträffande fri brottning.

Samma klassindelning och samma regler gälla som för grekiskromersk brottning med den skillnaden att grepp få tagas även om motståndarens ben och att benen få an­vändas till utförande av aktivt brottningsarbete.

Det är förbjudet att utföra dubbelnelson samt huvudsax såväl som bålsax.

Fall dömes på samma sätt som i den grekiskromerska brottningen, dock med iakttagande av att rullande fall icke räknas. Skulle emellertid rullandet ett ögonblick avstan­na just när båda skuldrorna beröra mattan, så uppstår fall.

92

SVENSKA MÄSTARE I GREKISK­ROMERSK BROTTNING 1896-1904.

Är

18Я6

1897

1898

1899

1900

1901

1902

1903

1904

Ingen klassindelning

C. W. Nilsson, Hälsingborg

C. Sandberg, Göteborg

C. Helgesson, Göteborg

H. Christensen. Köpenhamn (Bästa svensk: A. Larsson, Malmö)

C. Sandberg, Göteborg

N. Egeberg, Köpenhamn (Bästa svensk: C. Sandberg, Göteborg)

C. Sandberg, Göteborg

H. May, Göteborg

E. Lund, Göteborg

SVENSKA MÄSTARE I GREKISKROMERSK BROTTNING 1905-1938.

A r

1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

. 1938

Е Е I

Bantam vikt

J . J .

c;. F. C.

s. s. A . F . F . O . H. H H. H. H. E. K.

—

— Wälima Wälima

Lindstrand Svensson Andersson Hansson Hansson östman

Hernström Hernström Lindelöf Tuvesson Tuvesson Tuvesson Tuvesson Tuvesson Svensson Pettersén

Erik. Persson K

1 ч •• lod

Pettersén

: Borås = Bjärnum

— Boden

Fjädervikt

— — —

A. Persson G. Borg A. Johansson C. G. Andersson E. Öberg H. Larsson H. Larsson H. Larsson

M b Hl)

M s

M Lil L h

S B B

M B ] Bj Bi B j B j M B M B

G. Svensson G. Svensson H. Jönsson F. Svensson F. Svensson G. Svensson F. Svensson E. Malmberg E. Malmberg E. Malmberg E. Malmberg E. Malmberg F. Hernström E. Stjärnfelt O. Johansson E. Karlsson H. Olofsson H. Hansson G. Persson T. Svalberg Einar Karlsson E. Svensson

Lättvikt

H. Viking J. Andersson E. Lund E. Lund

M G. Malmström M A. Larsson M G. Svensson M G. Svensson V G. Svensson G A. Orup G G S

s M s s s s G

G G G G B

L k K l

S S S

M Nj

S M

H. Lindberg V. Pettersson G. Lindgren G. Lindgren G. Svensson H. Lindberg G. Nilsson G. Nilsson O. Borgström O. Borgström H. Pettersson H. Pettersson O. Borgström A. Malmberg T. Bergström E. Malmberg E. Karlsson G. Glans E. Karlsson E. Karlsson G. Melin H. Olofsson H. Olofsson H. Olofsson

G G G G M G S S

s Lk E S

M M

s и

L k I,k M M

в в

M G B G S

M

s s

Weltervikt

L G L. T. R.

Kr R. S R.

— — — — — — — — — — — .— — — — — — — — — • —

— — — —

Lindblom Glans

Lindblom Andersson Svedberg Svedberg Svedberg

S Rud. Svedberg S R

E = Eskilstuna Ki = Kiruna G = Göteborg Kr = Kristineh-Ka = Karlstad Lh = Limhan i n

Svedberg

N

M N

K a

Su S u S u S u S u

Mellanvlkt

— — — — — —

T. Bergkvist T. Bergkvist E. Fältström E. Fältström W. Melin J. Nilsson C. Westergren Cl. Johansson C. Westergren C. Westergren C. Westergren R. Bohm G. Lindgren H. Nilsson R. Bohm E. Ohlsson R. Bohm I. Johansson I. Johansson I. Johansson I. Johansson I. Johansson I. Johansson I. Johansson I. Johansson I. Johansson I. Johansson I. Johansson

Lk = Landskrona N = n M = Malmö Nj =

Mb = Malmberget S =

G

Mellanvikt B Lätt tungvikt

I. Rydberg N. Nyman A. Lindblad I. Siggeström A. Ahlgren M. Andersson Cl. Johansson

GİJ. Andersson Lk E. Nilsson LkjCl. Johansson

S Cl. Johansson S|C1. Johansson

MICI. Johansson G IG. Lindqvist M C I . Johansson M Cl. Johansson M G. Lindqvist E C. Westergren

M C . Westergren M .C. Westergren E ' O . Hansson E O. Hansson E C. Westergren Ni C. Westergren N K. Jonsson N C. Westergren N C. Westergren N N. Landberg N R. Svensson N A. Cadier N N. Akerlindh N A. Cadier N N. Åkerlind N A. Cadier

Norrköping Su = Njurunda U

Stockholm V

Tungvikt

G A. Bobeck M A. Bark M A. Bark E F. Larsson

M M. Andersson G G. Lindstrand G A. Ahlgren G C. Ekman M A. Lindblad G E. Nilsson G G K. Wasström G K. Wasström M A. Ahlgren G E. Nilsson G E. Nilsson M E. Nilsson M E. Nilsson M E. Nilsson M E. Nilsson GİJ. Richthoff G R. Svensson M R. Svensson M R. Svensson N R. Svensson M J. Richthoff M G. Nilsson S C. Westergren S C. Westergren B R. Svensson S J. Nyman B R. Svensson S J. Nyman B E. Carlsten

= Sundsvall = Uppsala — Varberg

G G G G G M M G M M

S S

M M M M, M Mİ M

L h S

s s s L h S

M M

s S u S

S u B o d

Vid tiden omkring sekelskiftet deltogo Sveriges brottare i de danska mästerskapen, viktsklasser, från 1909 i 4, från 1911 i 5, från 1919 i 6 och från 1930 i 7 viktsklasser.

Från 1905 tävlade man i Sverige i 3

SVENSKA MÄSTARE I FRI BROTTNING 1923-1937.

A r

1923

1924

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

1932

1933

1934

1935

1936

1937

Bantamvikt

R. Larsson

R. Larsson

T. Johansson

R. Larsson

R. Larsson

H. Tuvesson

J. Börjesson

H. Tuvesson

B. Vingren

H. Hylén

S. Vetterlöf

E. Svensson

K. Pettersén

Erik Persson

Fjädervikt

G E. Malmberg

G E. Malmberg

G E. Malmberg

G A. Nilsson

G E. Malmberg

Bj,G. Persson

UdjG. Persson

Bj S. Thelander

M

L h

K h

M

B

H. Hansson

H. Hansson

H. Hansson

G. Jönsson

G. Jönsson

M A . Forselius

Lättvikt

G O

G S .

G A.

G E .

T ä

G A .

M G .

M E.

Vä G.

Lh A.

S A .

S,A.

S H.

S E

S G .

Borgström

Lundqvist

Malmberg

Malmberg

v 1 i n g a

Malmberg

Nilsson

Malmberg

Melin

Jakobsson

Swanson

Swanson

Hansson

Hansson

Jönsson

Weltervikt

M A. Malmberg

J A. Malmberg

G S. Söderkvist

G A. Malmberg

r n a i n s t ä 1

G H. Klang

Lh A. Eriksson

G A. Malmberg

S A. Eriksson

Vä S. Andersson

Kk S. Andersson

Kk T . Andersson

S S. Andersson

S T. Andersson

H R. Svedberg

Mellanvikt

G A. Forsberg

G 0 . Hansson

Ud J. Gustafsson

G O. Hansson

I d e s d e t t

GIS. Söderqvist

S'S. Söderqvist

G I. Friis

S I. Friis

N I . Johansson

N I. Johansson

Ka I. Johansson

N I . Johansson

Ka I. Johansson

Su I. Johansson

Vä B.

G B .

Ud V.

G S.

l å r

Ud V.

U d T .

M!N.

M T .

N S .

N,K.

N K .

N A .

N A .

N A .

Lätt tungvikt

Bengtsson

Bengtsson

Larsson

Johansson

Larsson

Sjöstedt

Landberg

Sj östedt

Söderqvist

Fridell

Fridell

Cadier

Cadier

Cadier

Tungvikt

G C. Johansson

G C. Johansson

G B. Bengtsson

G J. Richthoff

G

L h

S

L h

Ud

Ud

U d

ö

B

B

J. Richthoff

J. Richthoff

J. Richthoff

J. Richthoff

J . Richthoff

G. Nilsson

T. Sjöstedt

G. Nilsson

G. Nilsson

G. Nilsson

G

G

G

L h

L h

L h

L h

L h

L h

S

M

S

S

S

B = Borås Bj — Bjärnum

G : J z

= Göteborg : Jönköping

K a K h

= Karlstad rr Karlshamn

K k Lh =

= Karlskrona = Limhamn

M N

:= Malmö — Norrköping

S = U d

Stockholm = Uddevalla

V ä o =

= Västerås : Örebro

Pris 1:75