Kommundoktorander som brobyggare mellan forskning och praktik

Den här rapporten handlar om lust. Vi skulle också kunna skriva att den handlar om kommundokto-rander men framförallt handlar den om lust.

Forskning i kommunens tjänst

2 Forskning i kommunens tjänst

För upplysningar om rapporten,kontakta Christina Thulin christina.thulin@skl.seeller Jonny Paulsson, jonny.paulsson@skl.se

Sveriges Kommuner och Landsting

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50info@skl.se, www.skl.se

© Sveriges Kommuner och Landsting

Intervjuer Birgita Klepke & Carina Roxström

Layout Losita Design

Illustrationer Ebba Strid Udikas

Tryck Åtta45 2008Beställning www.skl.se eller på tfn 020-31 32 30, fax 020-31 32 40

ISBN 978-981-7164-347-6

Innehåll

Förord 4

Inledning 5

Så här bedrivs forskarstudier 8

Vad är en kommundoktorand? 9

Piteå satsar på kunskap som gynnar tillväxten 10

Göteborg hade modet att lämna det invanda 14

Viktigt att hitta rätt plats i organisationen 18

Målet är att fler elever ska lyckas i skolan 24

Förberedelse och förankring är A och O 28

Forskaren kan bidra med nya lösningar 30

Sagt i rapporten 34

Avslutande kommentarer 35

Förord

Sveriges kommuner står inför stora utmaningar när det gäller att skapa goda livsvillkor för invånar­na. Större krav ställs på individuella skillnader och flexibla lösningar inom många av kommunens ansvarsområden. Ett sätt att vidareutveckla verksamheter är att i större utsträckning använda sig av forskning. SKL har i många sammanhang betonat vikten av forskning med och inte bara forskning om kommunernas verksamhetsområden. För många kommuner innebär ett fördjupat samarbete med den akademiska världen även en viktig tillväxtfråga och kommundoktorander fungerar som bro byggare mellan två skilda kulturer.

Syftet med den här rapporten är att inspirera till och visa på hur samarbeten mellan högskolor/universitet och kommuner kan utvecklas via kommundoktorander. Kommunernas verksamheter utgör spännande forskningsfält och kommundoktorander bidrar till praktiknära forskning som ger direkta resultat ute i verksamheterna. Samtidigt utgör satsningen en stor investering för både den enskilde medarbetaren och kommunen. I rapporten vill vi förutom att lyfta doktoranden som verksamhetsut­vecklare och brobyggare peka på vad man som kommun bör tänka på för att få ut största möjliga nytta av satsade resurser.

Rapporten har tagits fram under oktober 2007­mars 2008. Ansvarig för innehåll och materialbear­betning är Christina Thulin. För intervjuer svarar Birgita Klepke och Carina Roxström. Jonny Paulsson och Lars Roswall, Sveriges Kommuner och Landsting har bistått med synpunkter. För layout svarar Losita Garcia Marklund. Stort tack till alla kommundoktorander och företrädare för kommuner och högskolor som bidragit med sina erfarenheter.

stockholm april 2008

Gunilla Glasare Renée BerglundAvdelningsdirektör Sektionschef

Sektionen för Förnyelse och Tillväxt

Inledning

Inledning 5

Den här rapporten handlar om lust. Vi skulle också kunna skriva att den handlar om kom­mundoktorander men framförallt handlar den om lust. Lusten till lärande. Rapporten handlar också om brobyggare. Om personer som skapar ny kunskap och förståelse för olika arbetssätt och kulturer. De står med ben i olika världar, ett i en kommunal praktik och ett i en mer teore­tisk miljö. I sex olika intervjuer får vi möta olika brobyggare och de broar som skapas.

När Sveriges Kommuner och Landsting för några år sedan fick frågan om kommundoktoran­der var det ett för oss relativt okänt begrepp. I utredningen Innovativa processer (SOU 2003:90) ingick en satsning på kommundoktorander som ett delförslag på hur kommuner och landsting kan förbättra och förnya sina verksamheter och bland annat Norrköping var tidigt ute med att fi­nansiera egna doktorander. De senaste åren har vi dock sett ett ökande intresse för den typ av verk­samhetsanknuten forskning som kommundokto­randerna i stor utsträckning representerar.

Vi har intervjuat ett antal kommuner och doktorander som berättar om sin lust till lärande och lusten till att ge sig in i nya kunskapsområ­den. Varje kommundoktorand innebär ett unikt åtagande, både för doktoranden personligen och för kommunen som arbetsgivare och/eller upp­dragsgivare. Det kan skilja mycket mellan olika doktorander och kommuner vad gäller motiv,

initiativ, finansiering, organisering, avrapporte­ring och ändå upplevas som ett lyckat samarbete. Anledningarna är naturligtvis att förutsättning­arna ser olika ut från början.

I Piteå är satsningen på doktorander en till­växtfråga. Initiativet kommer från kommunen och man hoppas att doktoranderna ska bidra till intresse för Piteå. Finansiering och organisation fanns på plats innan man annonserade efter dok­torander. I Norrköping kom initiativet från en enskild medarbetare med en egen längtan efter att forska.

Ett av de viktigaste budskapen blir därmed att det inte finns någon standardmodell för hur ett upplägg kring kommundoktorander kan se ut, man måste utgå från de specifika förutsättningar som gäller för varje enskild individ och kom­mun. Det som däremot framkommer tydligt är det stora personliga engagemanget som finns hos både doktorander och handledare.

Vi hoppas kunna inspirera andra kommuner att hitta sina egna vägar till samarbete med den akademiska världen och visa på den kommunala verksamheten som ett spännande forskningsfält. Sveriges Kommuner och Landsting har under många år efterfrågat forskning med kommuner och landsting snarare än den forskning om som idag bedrivs i varierande utsträckning på landets högskolor och universitet. Anledningen är att

6 Forskning i kommunens tjänst

forskningens betydelse för verksamhetsutveck­ling ofta beror på hur forskningen organiseras och i vilken utsträckning den genomförs i dialog med verksamhetsföreträdare.

Kommunens rollAtt som kommun satsa på en eller flera kom­mundoktorander innebär en mängd utmaningar för den egna organisationen. Här lyfter vi fram tre perspektiv som vi ser som avgörande för kom­munerna att reflektera över.

Arbetsgivarperspektivet: Doktorandstudier innebär en kompetensutveckling utöver det van­liga för medarbetaren och för kommunen gäller det att redan från början tänka utifrån ett arbets­givarperspektiv och fundera i banor som: Hur stöttar vi vår medarbetare på bästa sätt för att studierna ska fungera? Vad är rimliga tidsplaner? Hur ska arbetsfördelningen mellan forskning och kommunal verksamhet se ut? Kanske behöver doktoranden något särskilt stöd i förhållande till den övriga organisationen och hur ska man tänka om framtiden när medarbetaren kommer tillbaka på heltid i verksamheten men med helt nya erfarenheter och kompetens.

Forskningsfinansiären: Att vara forsknings­finansiär kan vara en ovan roll för många kom­

muner. Så sent som i början av 1990­talet fanns det en allmän uppfattning i kommunerna att forskning var ett statligt ansvar. Utbyggnaden av de regionala högskolorna och egna lokala FoU­centra har dock bidragit till att forskningen har kommit närmare kommunerna och just nu går utvecklingen mot ett ökat intresse för forskning och forskningens möjligheter att bidra till både regional tillväxt och verksamhetsutveckling.

En kommunal satsning på doktorander innebär att kommunen finansierar forskning och därmed måste ställa krav på hur kunskapen ska komma den egna verksamheten till godo. Är detta kommunens första möte med den akade­miska världen kan det lätt infinna sig en osäker­het kring vad man kan förvänta sig.

De kommuner som redovisas i den här rapporten ger exempel på olika vägar för kom­muner att finansiera doktorander. Samtliga understryker dock betydelsen av att bygga upp ett förtroende mellan alla samarbetspartners och att man som beställare har en idé om hur man vill använda sin doktorand och vilka möjligheter forskningen erbjuder. Som uppdragsgivare måste man t ex skilja på forskning och konsultuppdrag vilket betonas av den före detta fastighetschefen Stig Blomkvist i Göteborg som samarbetat med doktoranden Alan Schürer i fyra och ett halvt år.

Medan konsultuppdrag oftast bekräftar det vi

Inledning 7

redan vet levererar forskaren en mer kritisk san­ning oavsett om vi gillar den eller inte.

Forskningsmottagaren: Man kan skriva de mest heltäckande avtal och skapa de bästa organisationslösningarna men en av de mest kritiska faktorerna för att en så omfattande satsning som kommundoktorander ska utgöra ett fruktbart möte för både individ och kommun handlar om den egna organisationens attityder till forskningsbaserad kunskap. Flera av intervju­personerna ger också uttryck för att det ibland i kommunerna finns en ovilja eller oförmåga att möta forskningens kritiska perspektiv. Den kommunala handledaren, chefen eller kontakt­personen har en nyckelroll för att legitimera både doktoranden och den kunskap som genereras. På samma sätt som doktoranden ger sig ut på en lång lärresa står en kommun som är ovan vid att möta forskning inför utmaningar när det gäller förväntningar och attityder.

Nyckelorden som hela tiden återkommer handlar om respekt och ömsesidig förståelse för varandras kompetenser och uppdrag. Lika viktigt som tydlig finansiering och arbetsfördelning blir därmed att skapa mötesplatser eller strukturer där forskare/forskaren och praktiker kan ifråga­sätta de egna perspektiven och ”gamla sanningar” som ofta sitter i väggarna.

I Malmö har man målsättningen med kom­mundoktoranderna klar. Fler barn och ungdomar ska nå de uppsatta kunskapsmålen. Samtliga forskare har förankring i skolvärlden och tanken är att forskningen ska användas i kommunens ut­vecklingsarbeten. Utöver kommundoktoranderna bjuder man också in till forskningscirklar där lärare själva formulerar frågeställningar de vill fördjupa sig i, gör egna empiriska undersökningar och erbjuds teoretisk handledning.

Det är ett bra exempel på hur man som kom­mun kan arbeta med sin roll som forskningsmot­tagare och förbättra kompetensen för bredare grupper i organisationen och underlätta förstå­elsen för kommundoktorandens/doktorandernas arbete. En grupp doktorander med samma förut­sättningar kan också stötta varandra och göra ett större avtryck i organisationen.

Våra intervjuer vittnar om massor av spän­nande möten och utmaningar för både dokto­rand, kommun och högskola/universitet. Med rätt förutsättningar kan kommundoktoranden innebära en fantastisk möjlighet till lärande och utveckling för alla inblandade, samarbeten som leder till ännu fler broar i luften.

8 Forskning i kommunens tjänst

Doktorsexamen är den högsta akademiska exa­men i Sverige. Den är resultatet av en forskarut­bildning som omfattar 240 högskolepoäng, alltså fyra års heltidsstudier, varav doktorsavhandlingen ska utgöra minst 120 högskolepoäng.

Licentiatexamen motsvarar två års heltidsstu­dier varav minst 60 högskolepoäng ska utgöra en vetenskaplig uppsats. Sedan den 1 maj 2002 är det också möjligt att anta sökande som avser att en­dast avlägga licentiatexamen till forskarstudier.

Från den 1 juli 2007 gäller en ny utbildnings­ och examensstruktur med tre nivåer: grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå. Licentiatexamen och doktorsexamen finns kvar i den nya struktu­ren. Det är emellertid möjligt att tillgodoräkna sig vissa studier på avancerad nivå. Däremot är det inte möjligt att ge en student företräde till ut­bildningen på grund av att han eller hon bedöms kunna tillgodoräkna sig tidigare utbildning eller yrkesverksamhet och därmed kunna förkorta sin utbildning på forskarnivån.

För tillträde till forskarnivån krävs slutförda kursfordringar om minst 240 högskolepoäng va­rav minst 60 högskolepoäng på avancerad nivå, el­ler avlagd examen på den avancerade nivån, eller motsvarande utländsk utbildning, eller motsva­rande kvalifikationer.

Så här bedrivs forskarstudierStudiefinansieringen för en doktorand kan se

ut på olika sätt. Enligt studiefinansieringsbestäm­melserna ska antagning till forskarutbildning i första hand ske i samband med en anställning som doktorand eller beviljande av utbildningsbidrag. Det är dock möjligt att antas till forskarutbild­ning med annan form av studiefinansiering om fakultetsnämnden bedömer att man har en tryg­gad försörjning för hela studietiden. Kostnaden för en doktorand uppgår till mellan 500 000 och 1 000 000 kronor per år beroende på vetenskap­ligt område.1 Merparten av pengarna går till stu­diefinansiering, handledning och undervisning. Det vanligaste sättet att bedriva forskarstudier är genom en anställning som doktorand. Ungefär hälften av de forskarstuderande har en sådan an­ställning. Cirka 12 procent har utbildningsbidrag, 17 procent har någon annan form av finansiering via högskolan och 16 procent av doktoranderna är externt finansierade.2

1 Rapport ”Kostnader för forskarutbildning” Lunds universitet2 www.doktorandhandboken.nu (2008-02-10)

Vad är en kommundoktorand 9

Vad är en kommundoktorand? Kommundoktorander kan ses som en motsva­righet till det mer etablerade begreppet industri­doktorand som är en person som inom ramen för en anställning utanför universitetet ges utrymme att bedriva doktorandstudier med delar av finan­sieringen av forskarutbildningen ordnad av den ordinarie arbetsgivaren. Kommundoktorander blir därmed en kommunanställd som får sin fors­karutbildning eller delar därav betald av sin arbetsgivare.

En kommundoktorand i vår mening kan också vara en doktorand anställd vid universitet eller högskola som finansieras helt eller delvis av en eller flera kommuner inom ett för kommunen intressant område och det finns någon form av avtal mellan kommun och doktorand på hur forskningen ska komma kom­munen till nytta.

I utredningen Innovativa processer (SOU 2003:90) ingick en satsning på kom mun doktorander som ett delför­slag på hur kommuner och landsting kan förbättra och förnya sina verksam­heter genom innovativa processer.

10 Forskning i kommunens tjänst

Norrbotten och Piteå har sedan länge satsat både på IT/media och dans och rörelse, berättar kom­munens barn­ och utbildningschef Maria Müller. Här finns en filial till Svenska balettskolan med riksintag. Dessutom både danslärarutbildning och musiklärarutbildning på universitetsnivå. Och för att stärka området IT/media har kommunen in­rättat ett mediepedagogiskt resurscentrum. Men trots detta saknades fortfarande den verksamhets­nära forskningen som utvecklar, sprider kunskap och bidrar till ny kunskap, menar hon.

– Våra pedagoger är generellt sett för mycket praktiker och för lite teoretiker. Teori och prak­tik måste gå hand i hand för att utveckla lärandet. Först då kan satsningarna nå ut till de viktigaste personerna, våra elever.

När Maria Müller 2005 fick tjänsten som barn­ och utbildningschef såg hon möjligheten att koppla ihop kommunens arbete med universitets­världen genom att knyta till sig doktorander.

– Idén hade funnits hos mig i många år. Jag är själv inte forskare, men har alltid haft ett levande intresse för forskning. Under senare år har jag haft kontinuerlig kontakt med både universitetet i Lu­leå och Umeå och gått enstaka kurser i pedagogik, ledarskap, organisationsutveckling och aktions­forskning. Ambitionen är att eventuellt fortsätta mot en masterutbildning.

Att satsa på kommundoktorander var ett sätt

att bidra till intresse för Piteå och därmed gynna en tillväxt. Maria Müller ville också öka möjlig­heterna att bygga nya nätverk, genom att finnas i andra sammanhang än skolans, och knyta nya band inom universitetet. Eftersom kommunen har valt att satsa på bland annat dans och IT föll det sig naturligt att hennes prioritering blev densamma.

Nästa steg var att söka samarbetspartners och finansiärer. För Maria Müller var det viktigt att välja finansiärer som ställde rimliga krav och, som hon säger, inte var intresserade av att villkora forskningen.

En av de första som hon kontaktade var Gus­ten Granström, styrelseordförande i Sparbanken Nord och tidigare mångårig kommunchef i Piteå. Han blev på en gång entusiastisk.

– Detta är ett mycket spännande projekt. Det finns så ofantligt mycket ogjort när det gäller forskning och kommunverksamhet. Sedan fem­ton år tillbaka har vi lagt stor vikt vid att hitta nya nischer för att försöka positionera Piteå som tjänstesamhälle. Både genom att höja den allmän­na utbildningsnivån och satsa på forskning som ett eget tillväxtområde.

Sparbanken Nords ekonomiska åtagande för kommundoktoranderna blev att betala en del av de två halvtidslönerna, omkring 200 000 kronor per år.

Piteå satsar på kunskap som gynnar tillväxtenPiteå är bruksorten som under det senaste decenniet sadlat om rejält för att skapa fler arbetstillfällen. Parallellt med utvecklingen av den tunga pappersindustrin investerar kommunen i modern kunskapsindustri. Utvecklingen inom informationsteknik och media samt dans och musik har gett en delvis ny profil.

Piteå satsar på kunskap som gynnar tillväxten 11

Vi är en av de fristående sparbankerna i Sve­rige, vilket betyder att vi inte har några aktieägare som vill ta del av våra vinster. Vi avsätter därför en del till regionala aktiviteter som vi tycker gör nytta för utveckling och tillväxt. Och vi gör det inte enbart för att vara snälla, tillägger Gusten Granström. Om vi får vi en bra tillväxt så gagnar det givetvis våra affärer, vilket i sin tur gynnar både näringsliv och kommun.

Norrbottens läns landsting och universitetet var också positiva till satsningen.

– Det gör att vi får ett ömsesidigt utbyte mel­lan teori och praktik, säger Lena Lundberg Vester­lund, prefekt vid Luleå tekniska universitet. Den framtida utvecklingen som vi från universitetets håll hoppas på är att modellen genererar nya prax­isnära projekt.

Våren 2006 startade rekryteringen. – Vi annonserade både i de lokala tidningarna

och i rikstäckande press, berättar Maria Müller. Totalt fick vi 14 sökande, varav två sökte båda be­fattningarna. Nio personer sökte IT/media, sju sökte dans/rörelse.

I början av 2007 inrättade Piteå, som den för­sta av Sveriges mindre och medelstora kommuner, två kommunala doktorandtjänster med inriktning lärande genom IT/media respektive dans och rö­relse. Doktoranderna ska, under fyra år fram till en licentiatavhandling, dels bedriva egen forskning, dels ägna sig åt utvecklingsarbete inom barn­ och utbildningsnämndens verksamhetsområden.

En av de två antagna är gymnasieläraren Niclas Ekberg, som säger sig ha ett brinnande intresse för

hur informations­ och kommunikationsteknik används i skolan. Han sökte tjänsten direkt sedan han läst annonsen i Piteå­Tidningen.

– Mixen praktik och teori tilltalar mig. Jag tror också att min starka läraridentitet och min tidi­gare yrkeserfarenhet bidrar till att forskningen blir verklighetsanknuten. Det har funnits många visioner och intressen kring hur den nya informa­tions­ och kunskapstekniken ska användas i sko­lan. I många fall har satsningarna gjorts utifrån ett ovanperspektiv med påföljd att lärare, elever och pedagogiska behov hamnar i skymundan. Det vill jag ändra på.

Enligt Niclas Ekberg är informations­ och kunskapstekniken relativt outnyttjad i klassrum­met, trots att den skulle kunna vara ett kraftfullt verktyg för lärande.

– Ofta har lärarna inga problem att för egen del lära sig datakunskap. Men många har inte tid att ta till sig kunskap om hur den kan användas för att gagna elevernas lärande. Risken finns att skolan löper på i samma spår som tidigare, långt ifrån elevernas verklighet.

Detta handlar inte enbart om pedagogik, utan är också en demokratifråga, inflikar Maria Müller.

– Vårt lärandeuppdrag blir alltmer komplice­rat. Lärarna hänger inte alltid med i elevernas kun­skapsutveckling. Den samlade kunskapen i skolan understiger det omgivande samhällets kunskap. Detta är en ny företeelse som kräver nya grepp.

Ett annat problem, menar Niclas Ekberg, är det gap som finns mellan de lärare som orkar hänga med i den tekniska utvecklingen och de som inte gör det.

12 Forskning i kommunens tjänst

– Jag vill gärna skapa en bättre förståelse för lärare som ställs eller ställer sig själva utanför sko­lans IT­användning.

På vilket sätt har kommunen nytta av kom-mundoktoranderna?

– Naturligtvis genom att utveckla lärandet inom områdena dans/rörelse och IT/media, säger Maria Müller, kommunens barn­ och utbildnings­chef. Men också för att stimulera och generellt ut­mana vår syn på lärande. På det här sättet kan vi väcka intresset för systematisk kunskap ute på fäl­tet och höja den allmänna kunskapsnivån bland pedagoger.

För Niclas innebär den grundläggande forskar­utbildningen en möjlighet att ta ett steg tillbaka, lyfta blicken och vidga perspektiven. Från univer­sitetet tillför han kommunen kunskap om hur ett utredningsarbete bör bedrivas för att ha veten­skaplig förankring. För närvarande arbetar han på uppdrag av barn­ och utbildningsavdelningen med en studie som följer upp vad som händer med de elever som slutat skolan. Hur de bor och om de arbetar eller studerar.

En annan pågående utredning handlar om hur man kan hitta fungerande modeller för att göra likvärdiga bedömningar av elevernas kunskaper i svenska, engelska, matematik och idrott.

Vilka insikter ger utredningsarbetet?– I början kändes det viktigt för mig att visa

vad jag gick för. Jag ville vara ambitiös, sätta ned foten och visa att ”nu blir det åka av”. Efter ett tag insåg jag dock mina begränsningar. Det var inte bara att köra.

– Allt behövde förankras och det är många gånger en process som kräver tid. Dessutom kan jag inte binda upp mig helt för att delta i kommu­nens arbete. Jag har ju också mina universitets­kurser att sköta.

Att fördela sin tid mellan kommunen och uni­versitetet upplever han som spännande, stimule­rande och roligt. Men att tillbringa halva veckan på kommunkontoret i Piteå och den andra halvan på universitetet i Luleå innebär också en splittrad tillvaro, som kräver noggrann planering för att ge bra resultat.

– Att hitta tid och brottas med ett ständigt då­ligt samvete sysselsätter mig en hel del. Men jag får stor hjälp av Maria att resonera och prioritera. Det känns som ett stort stöd.

Det är viktigt att vår relation fungerar bra och att det finns ett förtroende mellan oss, säger Maria Müller.

Som handledare får man inte vara kontroll­människa, betonar hon. Doktoranderna måste ha en viss frihet att lägga om sitt schema om det uppstår alltför många krockar mellan forskarstu­dierna och verksamheten i kommunen.

– I början var det många här som drog i Niclas för att få saker gjorda. Då fick jag se till att han inte blev överhopad med arbete. Jag har ett mycket bra samarbete med Eva Aleby, handledare på universi­tetet. Vi planerar tillsammans så att schemat kan fungera med Niclas arbete här.

I handledarens uppgifter ingår att vara lyhörd för doktorandens egna processer, anser Maria Müller.

– När Niclas först kom hit hade han ett tydligt

Piteå satsar på kunskap som gynnar tillväxten 13

lärarperspektiv. Efter några månader, sedan han fått många olika impulser och tagit del av vårt arbetsgivarperspektiv, blev han ordentligt frustre­rad.

– Ja, till en början tog jag i stor utsträckning på mig dubbla roller, säger Niclas. Dels att vara lärar­kårens röst inom skolförvaltningen. Dels lärarnas offentlige försvarare. Min utveckling i början av anställningen gick till stor del ut på att inse att lärarperspektivet inte representerar skolans alla verksamheter och behov.

Niclas arbete bygger mycket på att lära sig upprätta kontakter och nätverk för att utbyta in­formation och samarbeta kring projekt där flera kommuners intressen sammanfaller med olika lo­kala, regionala eller statliga myndigheters.

– För mig som arbetat länge inom skolan är den typen av utmaningar oerhört spännande.

Vad som kommer ut konkret av ett sådant här samarbete mellan universitet och kommunen är svårt att säga, menar de båda.

– Det handlar hela tiden om ett givande och tagande, säger Maria Müller. Som mycket krea­tivt arbete är samarbetet en levande process, som ständigt ger nya infallsvinklar. Det finns ett stort intresse bland mina skolchefskollegor i andra norrlandskommuner att följa vad som händer hos oss. Jag vet att en del av dem själva funderar på möjligheten att följa Piteås initiativ och skapa lik­nande befattningar.

FaktaKommundoktoranderna i Piteå kommun är tillsvidareanställda och har ett förordnande på fyra år. De ska ägna sig åt egen forskning 50 procent av arbetstiden och arbeta med utvecklingsarbete inom barn- och utbildningsnämndens verksamhetsom råden reste-rande tid.

Tjänsterna finansieras av Piteå kommun tillsammans med Sparbanken Nord, Luleå tek-niska universitet (Institutionen för pedagogik och lärande) och Norrbottens läns landsting.

14 Forskning i kommunens tjänst

Det menar Stig Blomkvist, före detta fastighets­chef och Alan Schürers kommunale handledare under den fyra och ett halvt år långa utbildningen vid Handelshögskolan. Ämnet gällde hur man kan förändra skolans fysiska miljö genom att arbeta småskaligt och få elever och lärare delaktiga.

Utgångspunkten var ett samarbetsprojekt mellan Göteborgs Stads Lokalförsörjningsförvalt­ning (LFF) och skolförvaltningen som omfattade 67 delprojekt vid fem skolor och fyra förskolor. I projektet En skola att tycka om ingick också Stadsdelsförvaltningen Kortedala och Internatio­nal School of Gothenburg Region (ISGR). Totalt berörde arbetet tolv skolledare, ett 70­tal lärare och över 3 000 brukare, varav minst tusen perso­ner var direkt involverade.

Under sitt arbete följde Alan Schürer projek­tets alla delar, medan hans avhandling i första hand bygger på analyser av tre ombyggnads projekt: matsalen på Internationella skolan, toaletterna på Gamlestadsskolan och korridorerna i Hallon­skolan.

Huvuddelen av forskningen bedrevs inom ra­men för ett avtal mellan kommunen och Handels­högskolan. Det sista året var Alan Schürer anställd inom projektet, vilket i praktiken innebar att han fick skriva klart avhandlingen på sin fritid. Efter projektanställningen fanns det inte längre någon plats i kommunen och i dag är Alan Schürer kon­

sult med uppdrag åt bland annat andra kommuner. Hans arbete lever dock kvar i Göteborg. Hösten 2007 bestämde fastighetsnämnden att allt under­håll i skolfastigheter ska ske enligt den småska­liga och demokratiska modell som avhandlingen kom fram till. Ett drygt år efter disputationen har kommunen också tagit fram ett arbetsmaterial, En skola att tycka om, som steg för steg beskri­ver en metod för hur detta praktiskt kan gå till. I december 2007 används den i 24 skolor och fler står på tur.

Tack vare Alan Schürers doktorsavhandling har projektet också fått stor uppmärksamhet i andra kommuner och på olika skol­ och fastig­hetskonferenser.

Till skillnad från tidigare forskning om skol­miljöer, med fokus på problem, ville Alan Schü­rer vaska fram vad man kan göra för att förbättra miljön.

– Jag ville studera hur människor arbetade, för att därefter kunna sprida goda exempel. Eftersom sådan forskning är relativt ny är det svårt att hitta vetenskapliga referenser, vilket innebar att både jag och Stig var tvungna att lämna det invanda och bygga ett eget nätverk.

Men att närma sig en ny miljö är inte lätt, vare sig för akademiker eller kommunala tjänstemän.

Trots olika bakgrund och erfarenheter är ändå

Göteborg hade modet att lämna det invandaOm en kommun ska öppna sig för akademiska influenser krävs både respekt och tolerans. När fastighetsförvaltningen i Göteborg bjöd in kommundoktoranden Alan Schürer blev resultatet både lyckosamt och bestående.

Göteborg hade modet att lämna det invanda 15

Stig Blomkvist och Alan Schürer överens om att de har och har haft stort utbyte av varandra. Både professionellt och personligt.

Hösten 2007 är Stig Blomkvist pensionär efter 15 år som fastighetschef. Alan Schürer är 38 år och doktor i företagsekonomi sedan november 2006. Medan Stig Blomkvist kommer från en utpräglat teknisk miljö och började sin yrkesbana som mu­rare, beskriver Alan Schürer sig som en blandning av humanist, samhällsvetare och ekonom. Medan Stig Blomkvist har sjuårig folkskola kompletterad med fortbildning har Alan Schürer samlat på sig over 500 akademiska poäng.

– Vi tycker inte alltid likadant men respektera­de varandra från början. Det var en förutsättning för att vårt samarbete över huvud taget skulle fungera, säger Stig Blomkvist.

– Det är alltid svårt att möta nytt. För att stå ut med det i fyra och ett halvt år behövde vi våga både ifrågasätta och lita på varandra.

Alan Schürer beskriver processen genom att rita tre parallella rutor där den vänstra symboli­serar kommunens ordinarie verksamhet och den högra forskarens akademiska värld. Rutan i mit­ten kallar han gränslandet – eller forskning och utveckling.

– I vårt samarbete var båda tvungna att lämna det invanda och närma oss mitten. Trots att Stig ur en aspekt var min chef, kunde han inte styra

eller kontrollera mitt arbete. Som forskare måste jag anpassa mig till en verklighet som ständigt för­ändrades. Förutom att tänka nytt måste vi också hitta sätt att hantera det traditionella som fortfa­rande finns kvar.

I avhandlingens förord skriver han att Stig Blomkvist ”började som min uppdragsgivare och har kommit att bli mycket mer än så: vän, boll­plank, rådgivare och mentor”. Längre fram beto­nar han värdet av att få ställa ”oändligt med frå­gor, reflektera högt och lågt, samt verkligen kunna ifrågasätta”.

– Genom Stig har jag fått ta del av mängder av tyst kunskap och erfarenhet när det gäller skol­miljöer, fastigheter, utveckling, organisationer, lärare och elever. Dessutom är han en lysande pro­jektledare. Allt är förutsättningar för att jag skulle kunna utforska processerna på djupet, konkret och nära verksamheten.

För att allt skulle fungera krävdes också en fastighetsdirektör som accepterade de nya arbets­villkoren – och en handledare på högskolan som intresserade sig för och respekterade det offent­ligas speciella förutsättningar. Egenskaper som Alans professor, Thomas Polesie, uppfyllde med råge. Medan hans uppgift var att stötta arbetet med avhandlingen, var Stig Blomkvists uppgift att driva kommunens projekt, samordna detta med

16 Forskning i kommunens tjänst

forskningen och sprida kunskapen vidare inom organisationen – från nämnd, direktör och refe­rensgrupper till förvaltningens anställda.

Som handledare var han också med på alla se­minarier under avhandlingsarbetet. Det var också Stig Blomkvists uppgift att slussa Alan Schürer in i den kommunala organisationen – vilket inte var helt okomplicerat:

– Med tanke på vår tradition av revirtänkande är det inte konstigt att vissa blev rädda. En del kri­tik hördes även från personer som själva arbetade med utveckling, säger Stig och konstaterar att kommunernas FoU­avdelningar inte alltid är de mest vidsynta.

– De vill, som alla andra, helst arbeta på sitt eget sätt. Även om Göteborg av tradition har ett rikt samarbete med högskolor och universitet kanske det väckte en del oro att Alan kom från Handelshögskolan som av tradition förknippas med borgerliga värderingar, funderar han.

Även den akademiska världen hade svårt att acceptera Alan Schürers arbete. Vid disputatio­nen fick han bland annat synpunkter på att han hade skrivit avhandlingen på ett alltför ”vardag­ligt språk”. Men det tog han som beröm:

– Jag ville skriva en handbok i processer som människor i verksamheten ska kunna läsa och för­stå. Och det har jag gjort. Men det var skönt att ha stöd från en vidsynt professor.

Att Alan Schürer har erfarenhet från såväl ar­betsliv som kommunal verksamhet var, enligt Stig Blomkvist, en förutsättning för ett lyckat resul­tat.

– En mer oerfaren doktorand hade haft pro­

blem att klara balansgången mellan kommunen och högskolan.

Enligt Stig är det också viktigt att forskaren står helt utanför den organisation som ska stude­ras.

– Om en doktorand är anställd av kommunen kommer han eller hon automatiskt i en beroen­deställning som gör det svårt att vara kritisk. En forskare måste både kunna och våga utmana eta­blerade system. Och uppdragsgivaren måste kun­na skilja på forskning och konsultuppdrag.

– Konsulter utför ett uppdrag och levererar resultat vid en given tidpunkt. Det är det de får betalt för. När det gäller forskning kan vi inte be­stämma vad den ska leda till eller när resultatet blir klart. Medan konsultuppdrag oftast bekräftar det som vi redan vet, levererar forskaren en mer kritisk sanning – oavsett om vi gillar den eller inte, säger Stig Blomkvist och tillägger att forskning på sikt kan vara betydligt mer lönsam än flera kor­tare konsultuppdrag.

Under sin doktorandutbildning har Alan Schürer producerat flera hyllmeter med intern information åt kommunens projekt. Han har do­kumenterat möten, studiebesök och konferen­ser, utvärderat och undersökt, gjort enkäter, om­världsbevakat, skrivit rapporter och producerat informationsmaterial. Dessutom har han samlat en mängd referenslitteratur och annat material som skulle ha varit svårt för en kommunal tjäns­teman att hitta.

– I takt med att förtroendet byggdes upp blev Alan Schürer så småningom också en uppskattad rådgivare och ett bollplank inom förvaltningen.

Göteborg hade modet att lämna det invanda 17

Fakta: Alan Schürer var under utbildnings tiden anställd av Företagsekonomiska institu-tionen vid Handelshögskolan i Göteborg. Enligt ett avtal betalade Göteborgs Stads Lokalförsörjningsförvaltning (LFF) en summa per månad för att täcka Alans lön och institu-tionens handledning. Grundavtalet gällde tre år men förlängdes med ett halvt år. Det sista året var Alan Schürer anställd inom projektet En skola att tycka om. Totalt tog avhandlingsarbetet 4,5 år.

Han har dessutom fungerat som en dörröppnare till experter som annars aldrig skulle ha tagit sig tid att träffa en kommunal fastighetschef, konsta­terar Stig Blomkvist.

– Alan har också utvecklat kommunens mål och gett fastighetsförvaltningen nya verktyg, me­toder och arbetssätt. Genom projektet och hans arbete lyckas vi numera förverkliga uppdraget att stödja verksamheten i lokalerna genom att se inte bara till teknik och kvalitet utan också till kun­dernas och brukarnas behov.

FOTNOT: Alan Schürers avhandling heter Utveckling av skolmiljöer – aktiviteter och mening i småskaligt arbete.

18 Forskning i kommunens tjänst

– Jag hade tidigare bara nuddat vid tanken på att forska, men när jag såg annonsen var tiden mo­gen. Genom utbildningen kunde jag både fördjupa mina kunskaper och lämna en del administrativa uppgifter som upptog alltmer av min arbetstid.

Upprinnelsen till Pia Käckers ämnesval bott­nar i erfarenheter från mitten av 1980­talet då hon arbetade med svårt hjärnskadade människor och deras anhöriga.

– Det var spännande, men samtidigt svårt. Inte minst att utreda behoven eftersom ingen av våra patienter kunde prata och vi ofta inte visste om de kunde se eller höra.

För att minska frustrationen av att inte nå fram inleddes ett projekt där två doktorander och en se­niorforskare genom videofilm och intervjuer för­sökta komma lösningen på spåren. Men resultatet blev en besvikelse. De kom i princip bara fram till sådant som Pia och hennes arbetskamrater redan visste.

Trots nya arbetsuppgifter följde Pia Käcker verksamheten på avstånd och vid intervjun inför doktorandtjänsten berättade hon hur hon ville gå vidare med den kommunikationsforskning som hade påbörjats. En av intervjuarna var Jerker Rönnberg, professor vid Institutet för handikapp­vetenskap (IHV) vid Linköpings universitet. Han kom senare att bli Pias handledare och är en av

de tre män som stöttat henne mest under hennes sexåriga utbildning. De andra två är maken Ulf och hennes dåvarande chef Lars Carlsson, som är kommunens vård­ och omsorgschef.

En förutsättning för Pia Käckers doktorandut­bildning var att hon fick behålla sin anställning med full lön under hela studietiden. Lösningen blev ett avtal som gick ut på att hon arbetade en tredjedel i kommunen och ägnade resten av ar­betstiden åt studier.

Efter långa, och enligt handledaren Jerker Rönnberg bitvis sega, förhandlingar betalade Norrköpings kommun dessutom 90 000 kronor per år för att täcka institutets kostnader för admi­nistration och handledning.

Hösten 2007 är Pia Käcker anställd vid vård­ och omsorgskontorets enhet PUFF (Praktik, Ut­veckling, Forskning, Framtid). Enheten bildades våren 2005 för att underlätta samverkan mellan universitetet och verksamheten. Ett annat syfte var att underlätta personalförsörjningen genom att erbjuda kompetensutveckling och skapa nya karriärvägar inom omsorgen.

Inga­Lill Felizia är verksamhetschef och ser Pia Käckers arbete som en rejäl tillgång för enheten. I sin nuvarande tjänst ägnar hon 20 procent av ar­betstiden åt fortsatt egen forskning. Det innebär bland annat att hon ska pröva en teoretisk modell

Viktigt att hitta rätt plats i organisationen Femton nya doktorander sökes. Så löd budskapet i den annons som fick arbetsterapeuten Pia Käcker att författa en ansökan till Institutet för handikappvetenskap vid Linköpings universitet. Då hade hon arbetat sedan 1982 inom landstinget i Östergötland och från 1993 i Norrköpings kommun.

Viktigt att hitta rätt plats i organisationen 19

för kommunikation bland funktionshindrade i kommunen. Resten av tiden är hon handledare och bollplank åt kollegor, forskare och utvärde­rare.

Inom Norrköpings kommun har ingen öppet protesterat mot doktorandsatsningen, men Inga­Lill Felizia inser att det säkert finns en och annan som i tysthet ifrågasätter det rimliga i att satsa så mycket på att utveckla en enda individ. Inte minst med tanke på att doktoranden kanske väljer att söka ett annat arbete efter utbildningen.

– Den risken finns, men man måste våga för att vinna. Däremot är det viktigt att redan från början fundera över hur satsningen ska följas upp. I Pias fall var det uppgjort från början att hon skulle fortsätta att forska inom kommunen.

Förutom den kunskap som Pia Käcker och hennes forskning återför till verksamheten, ökar hennes avhandling också statusen både för handi­kappomsorgen och för verksamheten inom PUFF. Inte minst har hennes kunskaper i metodik lett till att enhetens utvärderingar numera håller en mycket hög kvalitet.

Utan att tveka menar Inga­Lill Felizia att hon har meningsfulla uppgifter för åtminstone ytter­ligare två medarbetare av Pias kaliber.

För Pia Käcker var det tryggt att vara kvar i verksamheten under studietiden. Inte bara för sin

försörjning, utan också för att inte tappa kontak­ten. Hon har däremot inte ångrat att hon för sju år sedan tog steget in i forskarvärlden:

– En kollega kallade visserligen mitt avtal för ett ”välavlönat slavkontrakt”. Visst kände jag i bland att det inte fanns någon återvändo, säger hon och tillägger att det var tuffast i början. Inte minst eftersom jag hade relativt liten erfarenhet av den akademiska världen. Dessutom var jag, med mina 49 år, betydligt äldre än de flesta av mina studiekamrater.

– Stundtals var det svårt att befinna sig i båda världarna och att ha två arbetsplatser. Kollegor på två håll innebär både att ha ett brett nätverk sam­tidigt som man inte hör hemma någonstans. Men universitetets värld är inte annorlunda än arbets­livet. Det handlar bara om att lära känna kultu­ren.

Genom att delta i en av IHV:s fyra seminarie­grupper med fokus på interventionsstudier är Pia numera en länk mellan kommunen och högsko­lan.

Att arbeta i kommunen en tredjedels tid tycker både Pia Käcker och Inga­Lill Felizia har fungerat bra. Pia har kunnat återföra kunskap kontinuerligt vilket har gjort att hon hela tiden har fått stöd och uppmuntran från både chefer och arbetskamrater. Ur forskarsynpunkt skulle

20 Forskning i kommunens tjänst

handledaren Jerker Rönnberg föredra proportio­nerna 20/80, men han respekterar och böjer sig för kommunens argument.

Oavsett hur avtalet ser ut är alla överens om att det är en fördel att doktoranderna har ett ben i verksamheten och ett i den akademiska världen.

Medan institutioner och studenter ropar efter ämnen att forska om, praktikplatser och referens­grupper beskriver Pia Käcker sin arbetssituation som en guldsits.

– Mot slutet av avhandlingsarbetet har kon­takten med arbetslivet och de grupper som jag har träffat inneburit att jag har kunnat testa mina teorier. Därför var de väl förankrade när jag skrev avhandlingen.

Sammantaget betyder allt detta att Norrkö­pings kommun har lyckats förverkliga en del av det som många kommuner önskar: att knyta sam­man forskning och utveckling med praktisk var­dagsverksamhet.

Redan när institutet bildades 2001 strävade man efter ett brett samarbete mellan såväl hög­skolor som discipliner och professioner. Därför har institutet också en blandning av studenter vars forskning delfinansieras av kommuner, lands­ting, statliga myndigheter och medel från forsk­ningsråd.

Från högskolans horisont skiljer Jerker Rönn­berg däremot inte på kommundoktorander och doktorander med annan arbetslivskoppling. Han kallar alla för ”verksamhetsdoktorander˝ – eller ”verklighetskorrigerare”.

– Vi vill att forskningen ska vara en del av det övriga samhället. När vi riskerar att hamna i allt­

för teoretiska diskussioner är det bra med några som vet vad det verkligen handlar om. För vissa kan det dock vara svårt att granska sin egen verk­samhet med ett kritiskt öga.

Att Pia Käcker finns i Norrköpings kommun är ingen slump. Campus Norrköping har funnits sedan 1997 och redan från första början har kom­munen, med avgående kommundirektören Björn Johansson i spetsen, varit en stark förespråkare för ett lärosäte i Norrköping. Ett led i denna strävan var ett avtal mellan kommunen, Linköpings uni­versitet och dåvarande Arbetslivsinstitutet. Detta innebar bland annat att kommunen investerade 600 000 kronor om året – förutom att man tog emot praktikanter och forskarstudenter. I gengäld finansierade Campus tre kombinationstjänster: två universitetsadjunkter och en gymnasielärare som arbetade halvtid inom kommunen. Detta projekt upphörde 2004/2005 då PUFF bildades.

I november 2007 tecknades ett samarbetsav­tal mellan vård­ och omsorgskontoret och Institu­tet för handikappvetenskap (IHV). Förutom detta har IHV ett licentiatavtal med Sundsvalls kom­mun och doktorandavtal med flera landsting och statliga myndigheter. Men Jerker Rönnberg skulle gärna se fler kommunala doktorandavtal.

– Avtalet med Norrköping visar en seriös och tydlig viljeriktning och att det är bra att det inte innehåller några pengar. Vi vill i första hand skapa en plattform utifrån vilken vi kan söka externa finansiärer.

För att underlätta kommande samarbeten öns­kar Jerker Rönnberg däremot tydligare ansvarsför­delning i kommunerna.

Viktigt att hitta rätt plats i organisationen 21

– På institutet har jag en egen budget och får teckna avtal. I Norrköpings kommun är PUFF en naturlig motpart, men då krävs att chefen har både pengar och mandat att teckna avtal. I Pia Käckers fall tog det onödigt mycket tid och energi att hitta rätt person att förhandla med. Till sist hamnade ärendet hos kommundirektören. Det kanske låter lättsinnigt men ibland tror jag det är bättre att agera först och rekonstruera i efterhand.

Som chef för PUFF har Inga­Lill Felizia kon­takt med många högskolor och tycker generellt att den akademiska verksamheten är hårt regle­rad. Samarbetet med IHV fungerar däremot både lätt och informellt.

– Kanske beror det på att det är ett ungt insti­tut med en relativt ny disciplin. Dessutom finns en önskan att samarbeta över gränser och arbeta tvärvetenskapligt. På senare tid underlättas sam­arbetet naturligtvis också genom Pias personliga kontakter.

Vård­ och omsorgskontoret har cirka 3 000 anställda, varav 2 700 arbetar direkt med brukare. Både Inga­Lill Felizia och Jerker Rönnberg hop­pas att allt fler av dessa ska lockas till institutets grund­ och masterutbildningar. Det gör att de kommer in i systemet och lättare kan bygga på med en forskarutbildning.

Och intresset för evidensbaserad kunskap inom handikappvetenskap är stort. De första 300 exemplaren av Pias avhandling är slut och 200 nya är på väg.

Pia Käcker har hittills föreläst för chefer och personal inom såväl äldre­ som handikappomsorg. Vid dessa tillfällen har också personal från lands­

tinget och socialtjänsten deltagit. Tillsammans med Inga­Lill Felizia träffar hon också alla led­ningsgrupper inom hela omsorgsverksamheten.

Pia Käckers kontakter med högskolan leder dessutom till nya samarbeten. Sedan avhandling­en blev klar i mars 2007 har hon bland annat fö­reläst i Södra regionens kommunikationscenter i Skåne, på Katrineholms sjukhus samt på logoped­programmet vid Linköpings universitet.

Snart kommer en av hennes forskarkollegor från IHV att föreläsa om att leva med Aspbergers syndrom för anställda inom landstingets neuro­psykiatriska verksamhet samt Norrköpings, Sö­derköpings, Finspångs och Valdemarsviks kom­muner. En dryg månad innan har 215 personer anmält sig.

Avtalet mellan vård- och omsorgskontoret och Institutet för handikappvetenskap (IHV) varar i fem år och går ut den 1 november 2012. Hur är läget då?

Inga­Lill Felizia, chef för PUFF­enheten i Norrköpings kommun:

– Flera av vård­ och omsorgskontorets personal går grund­, master­ och forskarutbildning. Vi har lyft fram den specifika handikappkunskapen både lokalt och regionalt, vilket bland annat har lett till att personalens kunskap – både den teoretiska och den praktiska – har blivit synlig. Vi har också hit­tat nya arbetssätt så att det som vi vet verkligen kommer brukarna till del.

– Vi ser också mer av interventionsforskning som till exempel studier av hur en utbildningsin­sats eller ett nytt hjälpmedel kan göra skillnad för en grupp personer med funktionshinder.

22 Forskning i kommunens tjänst

– Vi gör också behovsutredningar och ut­värderar vårt jobb på ett bättre sätt.

Jerker Rönnberg, professor vid IHV vid Lin köpings universitet:

– Vi har tecknat ännu ett avtal med Norr köpings kommun och har minst en ny doktorand inne i systemet. Vi kan också matcha ett flöde av folk som vill in på våra grund­ och masterutbildningar. Tillsammans med Handikappin­stitutet och Norrköpings kommun har vi sökt pengar för ett stort pro­jekt där vi ska ta fram nya hjälpme­del för kommunikation. Kanske är detta arbete redan igång med Norr­köping som modellkommun.

Viktigt att hitta rätt plats i organisationen 23

Fakta avtalI avtalet mellan vård- och omsorgskontoret i Norrköpings kommun och Institutet för handi-kappvetenskap (IHV) vid Linköpings universitet står bland annat att ”kommunen åtar sig att delta i IHV:s verksamhet och medverka vid planeringen av grund-, master- och forskarut-bildning samt seminarier. IHV åtar sig att ge vetenskapligt stöd vid projekt och utvecklings-arbeten inom kommunens verksamhet”.

Avtalet innebär också att: • PUFF kommer att ha en representant i IHV:s handikapputbildningsråd.• Pia Käcker kommer att genom egen forskning pröva teorin framtagen i hennes avhandling. Inom detta arbete kommer hon att samtala med andra forskare på IHV.• PUFF kommer att inventera problematik och fenomen till uppsatser och projekt inom grund- och masterutbildningen på IHV.• PUFF kommer att bereda plats för studenter och forskare i kommunens handikappomsorgs-verksamheter.• Vård- och omsorgskontoret kommer att använda grund-, master- och forskarutbildning-arna för fortbildning till egen personal.

Dessutom ska problematik och fenomen inom handikappomsorgen i Norrköpings kommun kunna ligga till grund för kommande forsk-ningsprojekt. Parterna ska också gemensamt ansöka om FoU-medel hos olika fonder och verka för att hitta nya samarbetspartners i kommuner, landsting, privata vårdföretag eller handikapporganisationer.

Fakta: Pia Käcker behöll sin anställning i Norr-köpings kommun. Under sex år arbetade hon en tredjedel i kommunen och ägnade resten av tiden åt studier. Kommunen be-talade 90 000 kronor per år för att täcka IHV:s kostnader för administration och handledning. I sin nuvarande tjänst ägnar Pia Käcker 20 procent av arbetstiden åt fortsatt forskning. Nyligen började Marita Faulkner, spe-cialpedagog från utbildningskontoret i Norrköping, en doktorandutbildning vid högskolan i Jönköping. Ämnet för hennes forskning är specialpedagogik och barn med autismspektrumstörning.

FOTNOT: Pia Käckers avhandling heter Nycklar till kommunikation – kommunika-tion mellan vuxna personer med grav för-värvad hjärnskada och deras närstående, anhöriga och personal. En populärversion av resultaten kommer under 2008 att presenteras i en grundbok i handikappve-tenskap med titeln Handikappvetenskap – att utmana verkligheten.

24 Forskning i kommunens tjänst

Resurscentrum är ett samarbete mellan Malmö stad, Myndigheten för skolutveckling och Malmö högskola och är ämnat att vara ett stöd för perso­nal inom alla skolformer i Malmö stad.

Syftet med vårt arbete är att fler barn och ung­domar ska nå målen. Fler ska behärska det svenska språket och fler ska omfattas av de grundläggande rättigheterna till demokrati och trygghet.

För att nå dit måste skola och förskola tillägna sig ett mer inkluderande förhållningssätt, under­stryker Kerstin Larsson. Barn och unga behöver känna sig välkomna precis som de är. En skola för alla måste ställa krav på att elever med olika so­cial och kulturell bakgrund efter sin utbildning ska kunna delta i samhällsarbetet på så likvärdiga villkor som möjligt.

– Det gäller bland annat att ta tillvara de ungas språkkunskaper. Flerspråkighet ska inte räknas som ett problem utan som en tillgång. Detta är oerhört viktigt, inte enbart för de unga som ska vidare till utbildningar och arbeten, utan också för kommunens tillväxt. En stad som inte ser till att öka kunskapsnivån kan inte konkurrera om företag och arbetskraft.

Det finns en klar vilja från politikerna i Malmö stad att förbättra situationen. Ett sätt att visa detta var att inrätta Resurscentrum. Ett annat att starta den nya licentiatutbildningen för pedagoger.

– Det är mycket positivt att forskarna har för­

ankring i skolverkligheten och att de kan använda sin forskning i de utvecklingsarbeten som de be­driver. Det säger Sven Persson, universitetslektor vid lärarutbildningen, som fungerar som forskar­handledare för gruppen.

Han tror också att lärarutbildningen kan dra nytta av projektet genom att det ger ett utvidgat kontaktnät och möjligheter att få fram nya forsk­ningsfrågor om barns och skolans villkor.

– Tanken är ju att kommundoktoranderna ska hjälpa till att utveckla kommunen. Malmö stad vill få kunskap kring de områden som är proble­matiska.

Den gemensamma nämnaren för forskarna är intresset för den mångfald som finns i klassrum­met när det gäller samhällsklass, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder.

Grunden för att skapa ett bra utbildningssam­manhang är att erkänna och synliggöra den per­sonliga historien hos var och en av eleverna.

I varje klassrum finns elever från många kul­turer. Det behöver inte betyda att man har många olika invandrargrupper i klassen. Även i klas­ser som ses som mer homogena har varje elev en alldeles egen kulturell bakgrund, med särskild familje historia, särskilda vanor och tänkesätt som skiljer sig från kamraternas.

– En diskussion om en skola i mångfald, som

Målet är att fler elever ska lyckas i skolanÅr 2006 var 19,4 procent av Malmös elever i årskurs 9 inte behöriga till gymnasieskolan. – Det betyder att ungefär var femte elev inte når kunskapsmålen. Det förekommer på skolor i hela Sverige. Men ingenstans är problemen så stora som här i Malmö, säger Kerstin Larsson, chef för kommunens Resurscentrum för mångfaldens skola.

Målet är att fler elever ska lyckas i skolan 25

börjar i etniska frågor, kommer förr eller senare att inbegripa klass, kön, ålder, sexuell läggning och handikapp, säger Sven Persson. All undervis­ning måste ha sina rötter i det mångkulturella.

En av kommundoktoranderna i Malmö är An­ders Skans, specialpedagog inom förskolan som ar­betat många år i stadsdelen Rosengård. Nu forskar han om hur ett interkulturellt arbetssätt främjar förskolebarns utveckling.

– Ett sådant arbetssätt förutsätter en dialog mellan lärare och elev. Inom förskolan måste många av de interkulturella samtalen föras med föräldrarna. Frågan är hur förskolan rustar sig för att möta den processen. Hur arbetar förskolor med barnens modersmål parallellt med svenskan? Vilka former tar sig ett interkulturellt arbetssätt som inte är diskriminerande mot barn med annan etnisk eller social bakgrund?

Kristina Westlund, kommundoktorand och förskollärare, forskar om hur man kan arbeta med att göra barn delaktiga i mångfaldens skola. Hon har precis genomfört ett utvecklingsprojekt till­sammans med personalen på en av Malmös för­skolor. Med hjälp av videoinspelningar har de ana­lyserat olika vardagliga situationer för att se hur man genom olika bemötanden kan göra barnen mer delaktiga.

– Jag ser forskarutbildningen som ett sätt att skapa en länk mellan forskningen och förskole­verksamheten och att låta dem dra nytta av och stärka varandra, säger Kristina Westlund. Genom utbildningen får jag möjlighet att fördjupa kun­skaperna om vilka villkor och förutsättningar som påverkar hur vi arbetar med demokrati och inflytande i förskolan.

Sven Perssons uppgift som forskarhandledare är att vara en länk mellan högskola och kommun och hjälpa doktoranderna med den dubbla tillhö­righeten.

– Jag märker att doktoranderna alltmer börjar tillägna sig ett mer forskningsinriktat sätt att för­stå den egna verksamheten. De kan nu distansera sig från klassrumsgolvet och formulera frågeställ­ningar som man inte så lätt gör när man är mitt i en verksamhet.

Sven Persson reflekterar över de två fallgropar som eventuellt kan finnas för kommundoktoran­derna:

– De kan komma i lojalitetskonflikt när de som forskare inte vågar kritisera rådande förhål­landen i kommunen. Min erfarenhet är dock att även doktorander som inte är knutna till kommu­nen kan uppleva den konflikten. Men frågan bör ändå uppmärksammas.

Kommunen kan ha alltför höga förväntningar på kommundoktoranderna när det gäller att rela­tivt snabbt finna lösningar på mycket komplexa problem. Det är därför viktigt att både forskarna själva och de som handleder dem kan klargöra de­ras uppdrag och kommunicera om deras processer. Handledaren bör därför ha god legitimitet i orga­nisationen, säger Kerstin Larsson, chef för Resurs­centrum.

– Vi måste värna om dem och se till att de inte spränger sig själva under sina år här. Jag uppfat­tar mig som en gatekeeper som ser till att skydda dem. Dels gentemot universitetet genom att på­minna om att de inte bedriver heltidsstudier. Dels gentemot kommunen så att de inte blir överhopa­de med arbete. Om de är duktiga så blir de gärna efterfrågade på en rad områden.

26 Forskning i kommunens tjänst

Kerstin Larsson tror också att det är av stor be­tydelse att man från kommunens sida har en för­ståelse för processerna under forskningens gång.

– Den kan gå i vågor. Inspirationen kan stanna av och självkritiken växa. Då behövs det mycket morot och inte så mycket piska för att processen ska gå vidare.

Ett sätt att öka forskningsanknytningen bland lärare är att bjuda in till så kallade forskningscirklar.

– Många av ansökningarna till kommundokto­randtjänsterna innehöll många goda idéer som jag tyckte borde användas, säger forskarhandledaren Sven Persson. Därför inbjöd vi dem som inte blev antagna till utbildningen till forsknings­ och skol­utvecklingscirklar där de själva väljer områden som de vill undersöka.

Lärarna formulerar själva frågorna, gör empi­riska undersökningar och får samtidigt erfaren­hetsutbyte med andra lärare samt teoretisk hand­ledning.

Cirklarna under 2007 och 2008 har teman som Trygg och säker skola, Matematik och språkutveck-ling, Föräldrasamverkan och demokrati samt Mo-dersmålets betydelse.

– Mycket av den pedagogiska forskningen äg­nas åt att forska om lärare. Här ägnar vi oss i stäl­let åt att forska med lärare, säger Sven Persson.

Hur ser framtiden ut?– Det är helt klart att det här måste bli en re­

guljär verksamhet med kontinuerlig påfyllning, säger Kerstin Larsson.

– Jag vill också att vi blir fler sydsvenska kom­muner som tillsammans kan skapa en lärarfors­

karskola. Det här är en investering som definitivt lönar sig i längden.

Några frågor anser hon vara viktiga att lösa in­för en fortsättning. Dels att hitta karriärvägar för kommundoktoranderna. Dels att ha en beredskap för att ta hand om den nya kompetensen i kom­munen.

– Risken är annars stor att kommundoktoran­derna försvinner till forskarvärlden. Kommunala utvecklingstjänster för lärare borde vara en själv­klarhet, likaväl som det finns sådana inom social­tjänsten.

Kommunala utveck-lingstjänster för lärare borde vara en själv-klarhet, likaväl som det finns sådana inom socialtjänsten.

””

Målet är att fler elever ska lyckas i skolan 27

Fakta:I slutet av 2006 antogs sex personer till doktorandutbildningen. Under fyra år kommer de att ägna 50 procent av sin tid åt forskning och 30 procent åt utvecklingsarbete i kommunen. Resterande 20 procent ska de ägna åt arbete i den egna skolan. Den tid som går åt för att bedriva forskarstudier finansieras av Malmö stad för fem av de studerande. Den sjätte studerande finansieras av Malmö högskola. Malmö högskola finansierar även forskningsle-daren, vilket innebär 40 procent av en senior forskartjänst. Övriga kostnader står Malmö stad för.

28 Forskning i kommunens tjänst

– Forskningen står för den teoretiska kunskapen, kommunerna för den praktiska och de bägge värl­darna behöver mötas för att utvecklingen ska bli så fruktbar som möjligt. Vår strävan är att vara en mötesplats för ömsesidig förståelse och reflek­tion, säger föreståndaren Björn Eklund.

Bakgrunden till att CKS startade sin verksam­het för drygt tio år sedan är kommunernas ökade behov av att vara väl orienterade i sin omvärld.

– När kommunerna får ett allt större ansvar för sin egen utveckling behöver de ha en gedigen kunskap och ett brett perspektiv på samhällsut­vecklingen. Ju mer kunskap de får på olika områ­den, desto mer kan de stå emot ytliga trender och stärka sin förmåga att fatta självständiga beslut. Detta är oerhört viktigt för den lokala demokra­tin, betonar Björn Eklund.

För universitetets del innebär samarbetet med kommunerna att kunna ta del av en omfattande och spännande verksamhet där det finns många ingångar till forskning.

– Men för ett fruktbart utbyte räcker det inte med den goda viljan att samarbeta, tillägger fors­karen Leif Jonsson. Vår erfarenhet är att det krävs långsiktighet för att resultatet ska bli bra. Båda parter måste tänka igenom vilka specifika behov som är drivkraften.

Därför, menar Leif Jonsson och Björn Eklund, är det svårt att skapa generella modeller för hur

ett utbyte mellan kommun och högskola ska se ut. Kärnfrågorna måste vara: Vad är relevant för forsk­ningens ambitioner att utveckla ny kunskap? Hur ska den kommunala verksamheten få nytta av sitt samarbete med universitetet genom lärande och verksamhetsutveckling?

Hur ser CKS på att utveckla samarbetet ge-nom kommundoktorander?

– Vi har blivit alltmer återhållsamma när det gäller att finansiera doktorandtjänster, säger Björn Eklund. Anledningarna är flera. Dels att det ofta tar mycket lång tid för doktoranden att nå fram till doktorsgraden. Dels att doktoranderna vanli­gen ställs inför knepiga förväntningar från båda håll. Det blir ofta avhandlingen som hamnar i starkt fokus, vilket gör att det inte blir så mycket av en tänkt kommunal medverkan.

– Det gäller därför att noga tänka igenom var­för man väljer att ta in doktorander i kommunerna och precisera vad man förväntar sig av dem. Det finns annars risk för att doktoranderna hamnar i ständiga dilemman mellan forskarvärldens och kommunernas olika förväntningar. Något som kan innebära ett beroende av uppdragsgivarnas välvilja. Det kan vara viktigare och mer fruktbart att intressera sig för kommundoktorander som processaktörer än som avhandlingsproducenter, säger Leif Jonsson.

Förberedelse och förankring är A och OBjörn Eklund och Leif Jonsson vid Centrum för kommunstrategiska studier, CKS, i Norrköping har lång erfarenhet av att bygga broar mellan kommuner och universitet. Sedan starten 1997 har de medverkat till att etablera nätverk, forskning, utbildning och samarbetsprojekt som rör de östgötska kommunernas vardag.

Förberedelse och förankring är A och O 29

– Doktorandtjänster medverkar till att skapa möten mellan akademin och praktiken. Den per­son som har lång kommunal bakgrund och som vill vidareutbilda sig inom forskning tar ju med sig sin bakgrund in i forskningen. Det innebär i sig ett värde. Doktoranden kan också komma att ta kontakter och dra lärdomar som kanske inte alltid har med själva avhandlingsarbetet att göra. Det kan vara viktigare att uppmärksamma än själ­va avhandlingsresultatet.

– För att få till stånd sådana samarbeten måste såväl doktorander som deras handledare och de kommunala samverkansaktörerna noga planera hur processerna ska organiseras.

CKS, som är lokaliserat till Campus i Norr kö­ping, är ett samarbete mellan Linköpings univer­sitet och Östergötlands tretton kommuner i frågor som rör forskning och utveckling. Det överordna­de målet är att stärka den kommunalpolitiskt re­levanta kunskapsbildningen till stöd för en lång­siktigt hållbar samhällsutveckling genom att:• främja framväxten av kommunforskning av hög vetenskaplig kvalitet• stödja forskningsmiljöer inriktade på kommunforskning• utveckla nya former av samverkan mellan forskning och kommunalt/regionalt utvecklingsarbete

• utveckla formerna för lärande och kompetensbyggande för politiker och tjänstemän• skapa och upprätthålla mötesplatser mellan forskare och praktiker inom de kommunala och regionala verksamhetsfälten• stödja och ansvara för framväxten av en lokal forsknings­ och utvecklingspolitik

Men för ett fruktbart utbyte räcker det inte med den goda viljan att samarbeta. Vår erfarenhet är att det krävs långsiktighet för att resultatet ska bli bra. Båda parter måste tänka igenom vilka specifika behov som är drivkraften.

””

30 Forskning i kommunens tjänst

– Jag uppfattar det som min styrka att jag är förtrogen med båda sidornas tankesätt. Det bety­der att jag både har ett kritiskt och ifrågasättande förhållningssätt och samtidigt förståelse för prak­tikens vardag, där det ofta handlar om att snabbt lösa problem.

År 1998 var Robert Jonsson klar med sin ma­gisteruppsats i företagsekonomi och helt inställd på en karriär i det privata näringslivet. Men när hans tidigare handledare vid Linköpings univer­sitet, Leif Jonsson, frågade om Robert ville fort­sätta som forskningsassistent med möjlighet till en doktorandtjänst kändes det självklart att tacka ja. Robert var sugen på fortsatt forskning och er­bjudandet gav honom en möjlighet att vara kvar i hemorten Åtvidaberg.

Han engagerades snart i det nystartade forsk­ningsprogrammet Förändringsarbete i offentliga organisationer som initierades via företagseko­nomiska institutionen vid Linköpings universitet och CKS – Centrum för kommunstrategiska stu­dier.

Inom ramen för programmet startades ett kommunchefsnätverk, ett samarbete mellan kommuncheferna i Östergötland och forskare vid CKS. Tanken var att på gemensamma träffar dis­kutera det specifika med att arbeta som kommun­chef och att utveckla och förmedla kunskap kring ledarskap och arbetssituation. En nätverksform

som rönt stor uppskattning och som lever vidare än i dag.

Roberts roll blev att tillsammans med tre andra forskare planera och hålla i träffarna, ta upp frå­geställningar och dokumentera samtalen. Därtill sammanställa ett kunskapsmaterial för praktiker i kommunerna.

– Tack vare den interaktiva kunskapsbildning som kommunchefsstudierna innebar lärde jag mig mer om kommunala organisationer och offentligt ledarskap. Jag lärde mig också vad det innebär att tillsammans med högt uppsatta praktiker skapa kunskap om något som intresserar både forskare och praktiker.

Parallellt med arbetet i nätverken arbetade Robert med sin licentiatavhandling Organisa­tionstillblivelse och identitet – en studie av Öst­Sam, Östergötlands tretton kommuner och lands­tinget med uppgift att arbeta för östgötaregionens utveckling. När den var färdig år 2002 hade hans forskningspengar tagit slut. Via CKS gjorde Ro­bert ett antal mindre intervjuuppdrag åt Svenska kommunförbundet och Socialstyrelsen kring in­divid­ och familjeomsorgen samtidigt som han undervisade i företagsekonomi på universitetet. Men att fortsätta den akademiska karriären var långt ifrån självklart.

– Jag var i valet och kvalet och sökte faktiskt

Forskaren kan bidra med nya lösningarVägen till en doktorsavhandling kan vara både lång och krokig. Robert Jonsson, har sedan slutet av 1990-talet varvat forskningsstudier med praktik och uppdrag åt bland annat Norrköpings kommun. Det har gett honom god kunskap om både den kommunala och akademiska världen.

Forskaren kan bidra med nya lösningar 31

ett ekonomjobb i Åtvidaberg där jag bor. Jag fick jobbet, men tackade snart nej eftersom jag samti­digt blev erbjuden fortsatt finansiering från uni­versitetet och en anställning på institutionen för vård och välfärd.

Anledningen var att Linköpings universitet skulle starta en socionomutbildning på Campus i Norrköping och var intresserat av forskning kring ledarskap och förändringsprocesser inom kom­munens omsorgsverksamheter. Roberts bakgrund och kunskaper om företagsekonomi, organisa­tionsteori och kommunal verksamhet passade bra i sammanhanget.

Ungefär samtidigt stod Norrköpings kommun mitt i en omvälvande förändringsprocess för delar av kommunens omsorgsverksamhet. Men arbetet gick trögt.

Kommunen behövde hjälp att förstå varför per­sonalens motstånd blev så stort på väg från ­ vad många politiker och cheferna inom förvaltningen ansåg vara ­ en bra idé till verklig förändring. Min uppgift blev att öka den förståelsen.

Omorganisationen gick ut på att skapa en så kallad individbaserad service för de äldre i Norr­köping. Det innebar att kommunen tillsammans med omsorgstagaren skulle utforma en personlig målplan. Det kunde exempelvis röra sig om att det var viktigt för den äldre med en daglig promenad

eller att få behålla sin dygnsrytm och lägga sig sent på kvällarna. För de anställda innebar den nya ordningen att de skulle behöva arbeta på schema både dag och natt och under den tiden vara till­gängliga för både hemtjänst och serviceboende. Detta skapade stor oro i personalgruppen.

Roberts uppdrag blev att träffa chefer och an­ställda, vara med på möten, lyssna, ställa frågor och fungera som bollplank.

– Det är ett bra exempel på när vi forskare med vår kärnkompetens – ställa frågor, utvärdera och analysera – kan bidra med perspektiv på praktiska problem i arbetslivet. Att presentera tidigare stu­dier och teorier som är relevanta för problemet kan också leda till nya sätt att tänka och en för­bättrad förmåga att lösa problem.

Hur uppfattade personalen din närvaro?– Attityden är viktig. Min erfarenhet är att det

är viktigt att vara ödmjuk och göra sig till så lite teoretiker som möjligt. Det är viktigt att inte på­dyvla människor något. Snarare pröva olika tän­kesätt.

Efter hand förändrades dock Roberts uppdrag. Från att till en början vara observatör blev han alltmer involverad i den process som han skulle studera.

– Det uppstod förväntningar på mig att jag skulle agera som mentor för vissa av cheferna. Det

32 Forskning i kommunens tjänst

ansåg jag svårt att förena med min forskarroll. Jag kontaktade därför en vän och tillika organisa­tionskonsult. Vid några tillfällen gick han in och agerade som mentor/stöd för några av cheferna som upplevde förändringsprocessen som alltför påfrestande.

För de kommunanställdas del innebar proces­sen att de kom att vara med i utformningen av det nya systemet på några områden.

– Den delaktigheten gjorde att personalen blev nöjdare jämfört med när cheferna hade i uppdrag att peka med hela handen.

Från och med år 2008 arbetar Robert 20 pro­cent vid Linköpings universitet och 80 procent som ekonom/utredare i Åtvidabergs kommun. Syftet är att öka kontaktytorna mellan universite­tet och kommunen.

– Jag ser en möjlighet att även i mindre kom­muner skapa det som finns i Norrköping och Lin­köping; utveckling, forskning och framtid (UFF). Det handlar om att utföra, samla ihop och presen­tera utvärderingar av kommunal verksamhet för att stämma av mot visioner och mål. Det är ett bra sätt att stödja det organisatoriska lärandet. Det kan till exempel handla om uppföljning av den ekonomiska styrningen.

– I kommuner är man i regel oerhört duktig på budget, men däremot inte lika bra på att göra ut­

värderingar eller sätta upp övergripande mål och strategier för sin organisation. Här har den akade­miska världen mycket att bidra med när det gäller att ställa frågor, ifrågasätta invanda mönster, dis­kutera och dra lärdomar av tidigare erfarenheter.

Ord som dialog, lärande, utvärdering, utveck­ling är oerhört viktiga i samarbetet mellan kom­munen och universitetsvärlden, anser Robert.

– Jag tror att det är viktigt att personer i le­dande befattning ser betydelsen av kunskap för att utveckla den egna organisationen, men också universitetets betydelse för hela kommunens framtid.

Detta kräver tid, menar Robert, vilket ibland kan kollidera med kommunernas sätt att arbeta. Ute i verksamheterna arbetar man ofta under stark tidspress. Det gör att man vill uppleva en omedelbar nytta av forskarsamarbetet för den egna verksamheten. Kan man få praktikens aktö­rer att förstå att det är viktigt att göra saker rätt men minst lika viktigt, om inte viktigare, att göra rätt saker så är mycket vunnet.

– Att sträva mot att göra rätt saker kräver stän­dig reflektion. För att skapa en sådan kultur är det fördelaktigt att etablera en UFF­verksamhet som kan driva på etableringen av kontakter mellan högskola och kommun.

Forskaren kan bidra med nya lösningar 33

– I kommuner är man i regel oerhört duktig på budget, men däremot inte lika bra på att göra utvärderingar eller sätta upp övergripande mål och strategier för sin organisation. Här har den akademiska världen mycket att bidra med när det gäller att ställa frågor, ifrågasätta invanda möns-ter, diskutera och dra lärdomar av tidigare erfarenheter.

”

”

34 Forskning i kommunens tjänst

Sagt i rapporten”Jag tror att det är viktigt att personer i ledande befattning ser betydelsen av kunskap för att utveckla den egna organisationen, men också universitetets betydelse för hela kommunens framtid.”

”När kommunerna får ett allt större ansvar för sin egen utveckling behöver de ha en gedigen kunskap och ett brett perspektiv på samhällsut­vecklingen.”

”Det gäller att tänka noga igenom varför man väljer att ta in doktorander i kommunerna och precisera vad man förväntar sig av dem.”

”Som mycket kreativt arbete är samarbetet en levande process, som ständigt ger nya infallsvink­lar.”

”Däremot är det viktigt att redan från början fundera över hur satsningen ska följas upp.”

”Kommunen kan ha för högt ställa förvänt­ningar. Forskaren och framförallt handledaren måste klargöra uppdraget. Det är viktigt att handledaren har god legitimitet i organisatio­nen.”

”I handledarens uppgifter ingår att vara ly­hörd för doktorandens egna processer.”

”De kan komma i lojalitetskonflikt när de som forskare inte vågar kritisera rådande förhål­landen i kommunen. Min erfarenhet är dock att även doktorander som inte är knutna till kom­munen kan uppleva den konflikten. Men frågan bör ändå uppmärksammas.”

”Forskaren har fungerat som en dörröppnare till experter.”

”Stundtals var det svårt att befinna sig i båda världarna och att ha två arbetsplatser.”

”Det är av stor betydelse att man från kom­munens sida har en förståelse för processerna under forskningens gång.”

”Det gäller att hitta karriärvägar för doktoran­den och ha beredskap för den nya kompetensen i kommunen.”

”Vår erfarenhet är att det krävs långsiktighet för att resultatet ska bli bra.”

”Ord som dialog, lärande, utvärdering, ut­veckling är oerhört viktiga i samarbetet mellan kommunen och universitetsvärlden.”

35

Avslutande kommentarerSyftet med den här rapporten har varit att inspi­rera till och visa på hur samarbeten mellan hög­skolor/universitet och kommuner kan utveck­las via kommundoktorander. Doktorander är ett sätt att utveckla samarbeten mellan högskolor/universitet och kommuner och vi kan se att det just nu pågår många liknande initiativ runt om i landet. Som vi har poängterat tidigare i rapporten är kommundoktorander en långsiktig investering. Ett bra samarbete mellan kommuner och högsko­lor kan ta ännu längre tid att bygga upp.

I de intervjuer vi genomfört är dialog, ömsesi­dig förståelse, attitydförändring och respekt nyck­elord som hela tiden återkommer. Det är genom samarbeten som allt detta uppnås.

Det är därför viktigt att se över de struktu­rer som påverkar möjligheter till samarbete. Det gäller både interna organisationsformer och mer styrande strukturer som regleras genom olika lag­stiftningar.

Vi har koncentrerat oss på utmaningar för den kommunala organisationen för att skapa så bra förutsättningar för kommundoktorander som möjligt. Liknande resonemang kan naturligtvis föras kring akademins incitament och vilja till samverkan, vilket också görs i många olika sam­manhang.

De flesta av våra intervjupersoner pekar heller inte bara på möjligheter utan uppmärksammar även många problem i att arbeta i och förena två så skilda verksamhetskulturer. Samtidigt är alla övertygade om behovet av samverkan, framförallt eftersom det hjälper till att utveckla verksamhe­ten men också för att det är en tillväxtfråga.

Det personliga engagemanget i intervjuerna har varit slående och förhoppningsvis kan de er­farenheter som redovisas i den här rapporten leda till fler och ännu bättre exempel på forskning i kommunens tjänst med kommundoktorander som brobyggare mellan forskning och praktik.

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50info@skl.se, www.skl.se

Kommundoktorander kan utgöra ett spännande möte mellan den kommunala världen och hög­skolan/universitetet. I den här rapporten intervjuas doktorander och företrädare för både kom­munen och högskolan. Vi hoppas kunna inspirera andra kommuner att hitta sina egna vägar till forsk­ningsanknutna samarbeten och visa på den kommunala verksamheten som ett spännande forskningsfält.

Forskning i kommunens tjänst