View
2
Download
0
Category
Preview:
Citation preview
1
Introduktion till synoptikerna
Jeshua i Matteus, Markus, Lukas
Inledning
När man läser de synoptiska evangelierna Matteus, Markus och Lukas ser
man hur olika författarnas utgångspunkt är när det gäller beskrivningen
av Jeshua (det hebreiska namnet för Jesus), och vad som händer runt
omkring honom. Det låter motsägelsefullt. Dessa evangelier har ju ändå
fått namnet synoptikerna därför att de i många avseenden är så lika i
tidsordning och innehåll. Dessutom ger synoptikerna ett historiskt
perspektiv på sina berättelser.
Denna text vill vara en introduktion till dessa evangelier med
koncentration på vem Jeshua är, mer än på hans undervisning,
helandeverksamhet och slutliga lidande.
Det är helt nödvändigt att ha dessa tre evangelier som grund för att
inte från början komma in på fel spår angående Jeshuas identitet. De är
tillsammans ABC-boken om Jeshua. Innan man ger sig i kast med studiet
av hans undervisning och hans underverk är det lärorikt att se på
omständigheter och frågeställningar angående hans person. Här tänker
jag ge några stickprov på vad jag upptäcker då jag läser dessa evangelier.
Jag tar dem i tur och ordning efter den plats de fått i våra biblar så jag
börjar med Matteus. Mina citathänvisningar är inte alltid begränsade till
bara den evangelist jag koncentrerar mig på, så det blir vissa
överlappningar. I senare delen av artikeln blir det speciellt tydligt.
Det händer också att jag i några fall går utanför ramen för mitt ämne
då jag ser något intressant och viktigt att förmedla.
***
I evangelierna beskrivs Jeshua med flera olika benämningar, de flesta
med hänvisningar till förebilder i de hebreiska Skrifterna: Messias (den
Smorde), Davids son, Abrahams son, Guds son, profeten, tjänaren, den
utvalde, Israels konung, Människosonen samt den Älskade. Orden
”son”, ”tjänare” och ”utvald” är inte exklusivt bara messianska titlar.
2
I de hebreiska Skrifternas förebilder är det alltid fråga om en ättling till
Abraham som är utvald till en speciell funktion: som profet, som tjänare
(präst) eller kung. I denna släkt har alltså Jeshua sin identitet.
***
Matteus
Enligt fornkyrklig tradition var Matteus en av Jeshuas lärjungar. Han var
anställd som tulltjänsteman i Kapernaum och sågs troligen som
landsförrädare på grund av sin tjänst hos ockupationsmakten Rom. Vi
vet inte mycket om Matteus men då han kallas av Jeshua följde han
honom (Matt 9:9). Markus kallar honom Levi (Mark 2:14) liksom Lukas
som berättar att han ”lämnade allt och följde Jesus” (Luk 5:27-28).
I sitt evangelium visar Matteus stor kunskap om innehållet i de
hebreiska Skrifterna (GT). Mer än någon annan av evangelisterna
hänvisar han till texter som han menar vara förutsägelser om Messias. Jag
ser honom som en eftertänksam lärjunge som söker stöd i de hebreiska
Skrifterna om Jeshua verkligen är den Messias som det judiska folket
väntade på eller inte.
Följande skrifthänvisningar ger exempel på detta:
Matt 1:23; 2:6, 18; 3:3; 4:4, 6-7, 15-16; 8:17; 12:17-21; 13:14-15, 35; 21:4-
5, 13, 16, 42 m.fl. En del av dessa citat används av Jeshua själv.
Huvudpersonen i Matteus evangelium liksom i Markus och Lukas är
Jeshua. Evangeliets första vers säger: ”Detta är berättelsen om Jesus Kristus,
Davids son, Abrahams son …” och så får vi hans släkthistoria presenterad
för oss alltifrån Abraham till Josef och Maria.
Inledningsvis är det genom drömmar som Josef haft, som vi får en
inblick i vem den person är som Maria skulle föda, ”han skulle frälsa sitt
folk från deras synder”. Det var genom tilltal av en ängel som Josef gav sig
iväg till Egypten med Maria och barnet som fötts för att rädda barnet
från Herodes som ville döda det. Det var också en ängel som talade om när
det var lämpligt att ge sig iväg hem igen. Läs Matt 2:13-15. Barnet var
3
alltså under särskild bevakning från den himmelska världen alltifrån sin
tillblivelse.
En liknande övernaturlig händelse ägde rum vid Jeshuas dop (Matt
3:16-17). ”Guds Ande sänkte sig ner som en duva … och en röst från himlen sade:
”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.”
Vem var då denne Son, den Älskade? Det var många som undrade över
detta, speciellt sedan han trätt fram som förkunnare. I Matt 11 funderar
Johannes Döparen över detta och skickar en fråga till Jeshua: ”Är du den
som skulle komma eller skall vi vänta på någon annan?” (Matt 11:3). Det var ju
så att alltsedan Moses dagar väntade det judiska folket på någon som
kunde axla ledarskapsansvaret för nationen Israel, och det fanns ett löfte
i Femte Moseboken 18:15 som man tog fasta på: ”HERREN, din Gud
skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig.
Honom skall ni lyssna till.”
Man påminde sig om vad flera profeter förutsagt. Exempelvis Jesaja i
kapitel 9:6-7: ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar
herradömet …” eller i kapitel 42:1: ”Se, min tjänare som jag uppehåller, min
utvalde, i vilken min själ har sin glädje …” Man läste Jesaja 52:13 – 53:12 och
speciellt efter Jeshuas död insåg hans efterföljare vilken exakt
beskrivning detta var på Jeshua.
***
Jeshua började sin offentliga verksamhet då han var omkring 30 år. Vi
känner till hur han kom till världen hos Josef och Maria och hur han
föddes i ett stall. Vi känner till märkliga händelser i samband med hans
födelse och att familjen fick fly till Egypten och hur de kom tillbaka och
bosatte sig i Nasaret i Galileen. Vi läser om att han hade bröder och
systrar och att han en gång vid tolv års ålder fick följa med sina föräldrar
till Jerusalem för att fira påsk. Det berättas i Lukas 2 att han var lydig
mot sina föräldrar och att han växte till i vishet, ålder och välbehag inför
Gud och människor. Sedan är allt tyst om honom tills han plötsligt dyker
upp för att låta döpa sig av Johannes Döparen (Matt 3:13-17).
4
”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades,
och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en
röst från himlen sade: Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min
glädje.”
***
Nästa steg var frestelsen i öknen då han frestas av djävulen (Matt 4:1-11).
Vilka var frestelserna som mötte honom? Först var det frågan om hans
identitet. ”Om du är Guds Son …” Naturligtvis visste frestaren att Jeshua
inte var Gud, men han var medveten om att han var den som Skaparen
utsett för en speciell uppgift. Jeshua var klar över att nu ville frestaren
sätta sig upp mot Gud själv och hans plan om försoningen (Matt 4:9).
Då frestaren vill ha tillbedjan svarar därför Jeshua på ett sätt att frestaren
måste lämna honom: ”Herren, din Gud, skall du tillbe och endast honom skall
du tjäna.”
Kan man för övrigt fresta Gud? Jakob säger i sitt brev 1:13 att ”Gud
frestas inte av det onda och frestar inte heller någon”. Då människan frestas är
det inte Gud som står bakom. Däremot kan Gud pröva vår tro. Det
gjorde han med Job då han tillät åklagaren att pröva Job (Job 1:6-12).
Efter sina frestelser i öknen började Jeshua predika och samla en grupp
lärjungar omkring sig.
***
Vad hade Jeshua sysslat med under alla dessa tysta år, från tolv års ålder
och fram till dess att han tar steget ut i offentlighetens ljus vid omkring
trettio års ålder? Det verkar som om han är väl förberedd för den uppgift
han ger sig in i. Ju mer man läser Matteus evangelium och ju mer
kunskap man får genom att studera Jeshuas samtid genom andra skrifter
inser man hur beläst Jeshua var. Det som för oss många gånger verkar
obegripligt i hans tal beror kanske på att vi är så okunniga om hans
samtids stora frågor och diskussionsämnen. Han lever med i sin tid och
hänvisar till vad som händer runt omkring honom. Hans kunskap i de
hebreiska Skrifterna (GT) kunde mäta sig med de stora giganternas på
5
hans tid och förmodligen hade han i åratal studerat de heliga Skrifterna
och övat sig i samtal om dess innebörd. Han iakttar med skarpsinne
religiösa avarter och omdömet han får efter sin förkunnelse blev att ”han
undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda” (Matt 7:29).
Det var inte bara kunskapsmässigt som Jeshua utmärkte sig. Hela hans
personlighet präglades av karaktärsstyrka och målmedvetenhet. Han
hade dessutom blick för de svaga och utstötta i samhället och tog sig tid
med dem.
Man kan också, ur en annan synvinkel, fundera över vad de tysta åren
mera konkret innehöll. Kan det vara så att Jeshua under dessa år fick
kämpa med sin kallelse, sin utvaldhet att bli världens Frälsare? Vi vet ju
att han vid slutkampen i Getsemane upprepade gånger bad om att få
slippa undan (Mark 14:35).
Vad hade Maria berättat för sin son om ängelns besök hos henne?
(Luk 1:26-38). Och vad hade Josef berättat om sin dröm där han hört en
ängel säga: ”Du ska ge honom namnet Jesus ty han skall frälsa sitt folk från deras
synder” Matt 1:21).
***
Exempel på Jeshuas förankring i den judiska tron kan vi se redan i början
av hans förkunnelse i de så kallade ”saligprisningarna” (Matt 5:1-11).
Flera verser där är en upprepning av bibelcitat från Psaltaren och
profeten Jesaja. Han är också medveten om sin egen betydelse. Han gör
lärjungarna medvetna om att hans förkunnelse kan leda till andras
ifrågasättanden: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och
säger allt ont om er för min skull.” Så tillägger han: ”På samma sätt förföljde man
profeterna före er.” Profeterna kände man till och nu skulle lärjungarna
vandra i dessa profeters fotspår. Det är ”för min skull”, säger Jeshua, som
de bör vara beredda på förföljelse.
Då han undervisat i Nasarets synagoga (Matt 13:53-57) tog människor
anstöt av honom. Då får de svaret: ”En profet är alltid föraktad i sin hemstad
och i sin egen familj.” Han räknar alltså sig själv som en profet. Att Jeshua
6
går i profeternas fotspår ser vi också genom att han ofta liksom dessa går
tillrätta med de religiösa ledarna, exempelvis i Matt 21,22, 23.
***
Som profet har Jeshua sin förebild i Mose. Vid ett flertal tillfällen
hänvisar han till Mose (Matt 19:7-8; Mark 1:44, 10:3; Luk 5:14, 20:37).
Då den tidens teologiska lärde många gånger tog sin utgångspunkt i
Shammai och Hillel gick Jeshua tillbaka till Mose. (Det utesluter
naturligtvis inte att han också lyssnade till Shammai och Hillel.)
Ingen av de gamla profeterna nådde upp till Moses nivå. Han var
exceptionell. I Fjärde Moseboken 12 läser vi om hur HERREN själv
ställer Mose främst i jämförelse med andra profeter. Så här säger
HERREN: ”Hör nu mina ord. Om det finns en profet bland er, ger jag mig till
känna för honom i en syn, och talar med honom i en dröm. Men så gör jag inte med
min tjänare Mose. I hela mitt hus är han betrodd. Jag talar ansikte mot ansikte med
honom, tydligt och inte i gåtor och han får se HERRENS gestalt. Fruktar ni då
inte att tala illa om min tjänare Mose?” (4 Mos 12:5-8).
Moses död beskrivs i Femte Moseboken 34. Enligt traditionen är det
Josua som avslutat boken med följande ord om Mose: ”I Israel uppstod inte
mer någon profet lik Mose, ingen om man tänker på alla de tecken och under som
HERREN sänt honom att göra …” (Men man bör tänka på att i bibeln
nämns inte så många profeter före Mose). Abraham (1 Mos 20:7) och
Aron (2 Mos 7:1) är de enda som nämns vid namn, men rent allmänt
förutsätter Moseböckerna att det finns profeter.
Vi kan jämföra Mose med de profeter som har böcker uppkallade efter
sig i bibeln. Jag tänker då främst på Mose bönerelation och samtal med
Gud, de uppenbarelser han får och hans roll som medlare mellan Gud
och människor (2 Mos 32:11-14, 30-33).
Mose får höra Gud tala: ”HERREN din Gud ska låta uppstå åt dig en
profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig … En profet skall
jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig …” (5 Mos
18:15, 18).
7
Vi har många exempel i Moseböckerna på det nära förhållandet mellan
Mose och Gud. På samma sätt kan vi se hur Jeshua stod i ett särskilt
förhållande till sin Fader i himlen och hur han bad för sina lärjungar.
Detta är speciellt tydligt i Johannes 17 där vi finner den så kallade Jeshuas
översteprästerliga förbön. Senare talar också Paulus om den medlarroll Jeshua
har.
I Andra Moseboken 14:31beskrivs hur Israels barn kände det sedan de
tågat över Röda havet. ”När Israels barn såg den stora makt som HERREN
hade visat mot egyptierna, fruktade folket HERREN. Och de trodde på
HERREN och på hans tjänare Mose.”
En parallell till senare delen av ovanstående vers finner jag i Johannes
14:1: ”Tro på Gud och tro på mig.” I båda de sista citaten (2 Mos 14:31; Joh
14:1) möter vi två aktörer, i det första fallet HERREN Gud själv och
hans tjänare Mose, i det senare fallet Gud och hans tjänare Jeshua.
***
Om vi jämför de olika profeterna som står omnämnda i bibeln är det
bara två med liknande funktion som vi kan följa från vaggan till graven,
Mose och Jeshua. (Obs! Vi har ytterligare två profeter som vi känner till
alltifrån födseln fram till deras död: Samuel och Johannes Döparen men
de har inte samma funktion).
Om man ska kunna göra en parallell mellan Mose och Jeshua måste de
båda tillhöra samma art. Man kan ju inte jämföra Mose med Gud liksom
man inte kan jämföra Jeshua med den evige Guden. De är representanter
för olika väsen. Löftet gällde ”en profet som Mose”, av ”hans folk” och en av
”hans bröder”.
Men det står ju i rak motsats till den nicenska trosbekännelsen som alla
kristna kyrkor bekänner sig till. Vad gör vi åt detta? Ska vi sätta tro till
vad bibeln säger oss om Jeshuas identitet eller ska vi följa en
trosbekännelse som skapades på 300-talet?
***
8
I Matt 21 läser vi om hur Jeshua strax före sin död rider in i Jerusalem på
en åsna. Matteus citerar då ett uttryck från profeten Sakarja: ”Säg till Sions
dotter (bildligt uttryck för Jerusalem och dess folk) Se din konung kommer till
dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl” (Sak 9:9).
Och där Jeshua rider fram ropar folkskaran som följer honom:
”Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna
i höjden.” (Matt 21:9. Hosianna = Herre, fräls!) Hela staden kom i rörelse
och man frågade ”Vem är han?” och svaret blev: ”Det är profeten, Jesus från
Nasaret i Galileen.”
Allt tyder på att Jeshua var profeten ”som skulle komma” (5 Mos 18:15).
Det var också många som såg så på honom. ”En profet som Mose.”
***
Ett annat epitet man använde när det gäller Jeshua var ”Davids son”.
Matteus inleder ju sin berättelse med just den beteckningen och var
övertygad om identiteten av den person han ville skildra. Alla var inte
övertygade, men då man såg vad som hände runt omkring honom
undrade man ändå: ”Kanske är han Davids son?” (Matt 12:23). Blinda fick
ju synen, stumma började tala osv. De lidande ropade: ”Förbarma dig över
oss, Herre, Davids son.” (Matt 20:30-34). Det judiska samhället var
genomsyrat av berättelserna om kung David och de löften han fått av
Gud. En av hans ättlingar skulle få ärva tronen med ett kungadöme som
skulle bestå för evig tid (2 Sam 7:11-16). Detta förväntade sig det judiska
folket och detta sjöng man om, som i Psalm 89:4-5:
”Jag har slutit ett förbund med min utvalde, med ed har jag lovat min tjänare David:
din ätt skall jag låta bestå för evig tid och bygga din tron från släkte till släkte.”
Frågan om Jeshuas identitet var en diskussionsfråga av stora mått. Vem
var han? Vid ett tillfälle tar Jeshua själv upp frågan med fariseerna (Matt
22:41-46). Han ställde en rak fråga:
”Vad anser ni om Messias? Vems son är han?” De svarade honom: ”Davids”.
Då sade han till dem: ”Hur kan då David, driven av Anden, kalla honom Herre
och säga: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt
9
dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom Herre, hur kan då
Messias vara Davids son?” Ingen kunde svara honom ett ord, och från den
dagen vågade ingen fråga honom. Citatet från Psalm 110:1 var en knivig
fråga eftersom Israels skriftlärda tidigare tolkat det som en förutsägelse
om Messias.
Samma fråga tar Jeshua upp med sina lärjungar (Matt 16:13-20). ”Vem
säger folket att Människosonen är?” De svarade: Somliga säger Johannes Döparen,
andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Då ställde Jeshua
frågan till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Petrus svarar klart och
tydligt: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Efter detta svar förbjöd
Jeshua sina lärjungar att tala om för någon att han var Messias.
***
Jeshua kallar sig själv Människosonen, första gången i Matteus 8:20 då han
talar med sina lärjungar om lärjungaskapets krav och sin egen utsatthet.
En annan gång visar han vad som låg i hans uppdrag och kallelse då han
förklarar: ”Men ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta
synder” (Matt 9:6). Vad är det han säger? ”Varför talar han på det sättet?”
säger de skriftlärda. ”Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud” (Mark
2:7).
Något att lägga märke till är att då Jeshua talar om sig själv som
Människosonen talar han i tredje person som i ovanstående citat (Matt
9:6). Varför gjorde han det? Kanske för att inte vara helt tydlig med sin
identitet och avslöja den innan han fullgjort sitt uppdrag på jorden och
innan ”tiden var inne”.
Uttrycket Människosonen används i judisk apokalyptisk litteratur och då
Jeshua använder uttrycket hänvisar han till tidig judisk tolkning av
termen som en messiansk titel från Daniel 7:13. I Matteus 25 knyter
Jeshua detta uttryck till den sista tidens händelser (Matt 25:31-46.). Redan
i nästa kapitel talar han om hur Människosonen ska bli utlämnad till att
korsfästas (Matt 26:2).
***
10
Det judiska folket trodde på en Gud i motsats till grannfolken runt
omkring. Detta hade man klart för sig alltifrån Abrahams tid. Denna
kunskap ställdes hela tiden på prov, men man höll fast vid bekännelsen:
”HERREN, vår Gud, HERREN är en” (5 Mos 6:4).
Man gick inte och väntade på en ny Gud. Många väntade på profeten
som Mose talat om, andra väntade på Davids son som skulle upprätta
Israels rike som nu låg ockuperat av romarna.
***
Nu hade Jeshua bekänt vem han var (Matt 16:13-20). Han var profeten
de väntat på, en ättling till David, utvald av Gud, kallad Guds Son, Guds
Smorde. Han var också Människosonen som profeten Daniel (Dan 7:13)
talat om. Men lärjungarna förbjöds ”att tala om för någon att han var
Messias” (Matt 16:20). Tiden var inte ännu inne att öppet avslöja att han
var de hebreiska Skrifternas Messias.
Det här med att kalla sig Människosonen är ju ganska märkligt. Varför
gjorde han det? Han skulle väl i stället ha kunnat presentera sig som
gudasonen, men det gjorde han aldrig. Med tanke på den mycket senare
kristna trosbekännelsen måste man fundera över varför aldrig någon
under Jeshuas livstid ställde sig frågan om han var Gud. Nej, den frågan
ställde man aldrig. Man väntade på Messias. Och Messias skulle vara en
ättling till Abraham och David.
***
Frågan om vem Jeshua var diskuterades överallt. När Johannes Döparen
satt i fängelse och fick höra talas om vad som hände runt Jeshua började
han vackla i sin tro. Han hade ju under sin verksamhet frimodigt visat på
Jeshua och sagt: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd.”
Nu sitter han i fängelset och funderar: ”Är han verkligen den som
skulle komma?” Han skickar sina lärjungar för att fråga Jeshua själv. Och
han får svaret: ”Gå och berätta för Johannes vad ni ser och hör: Blinda får sin syn,
lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för de fattiga predikas
glädjens budskap” (Matt 11:2-6). Mer behövde inte Johannes få veta. Han
11
visste att profeten Jesaja långt tidigare förutsett att detta var tecken för
”den som skulle komma” (Jes 35:5-6; 61:1).
Paulus ger senare en kortfattad men tydlig beskrivning om denne
Människoson i 1 Tim 2:5: ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och
människa, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe.”
Denne människoson blev så småningom korsfäst som en brottsling och
fick dö. Han var utvald av Gud att försona världen med sig själv och
Jeshua accepterade den rollen och var lydig sin Fader.
Det var något speciellt med Jeshua, det såg omgivningen. Det visste
han också själv men försökte länge hålla sin verkliga identitet hemlig.
Han hade en uppgift att utföra innan ”tiden var inne” att avslöja vem han i
verkligheten var.
Lärjungarna var helt införstådda med vem Jeshua var liksom många av
Israels fromma och det enkla folket. De onda andarna visste det (Luk
4:41). Officeren som var närvarande vid hans död insåg det (Matt 26:63-
64; Mark 15:39). De flesta av det judiska ledarskapet var tveksamma. En
del trodde, men i hemlighet, medan andra förnekade att han var den
utlovade profeten som Mose skrivit om eller att han var Davids son,
löftessonen.
***
Vilken var Jeshuas huvuduppgift? Innan Jeshuas födelse fick både Josef
och Maria märkliga uppenbarelser om den son som skulle födas. Genom
en ängel fick Josef veta att barnet skulle komma till genom helig ande
och att han skulle ges namnet Jeshua (vilket betyder frälsning) därför att
han skulle frälsa sitt folk från deras synder (Matt 1:21). Att vi behöver få
förlåtelse från synd framhåller Jeshua i den bön han lärde sina lärjungar
att be: ”… och förlåt oss våra skulder såsom också vi förlåter dem som står i skuld
till oss” (Matt 6:9-13). Vi ser också att frågan om förlåtelse inte bara har
med vårt förhållande till Gud att göra utan också med våra
medmänniskor, som kanske sårat oss eller som vi kanske kommit i
konflikt med. Villkoret för att få förlåtelse hos Gud är att vi också
förlåter vår nästa.
12
En gång uttryckte sig Jeshua mycket provocerande inför en folkskara
då man förde till honom en lam man (Matt 9:1-8). Utan inledande samtal
säger Jeshua till mannen: ”Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är
förlåtna.” Detta förargade några skriftlärda som hörde det och som
tänkte att det bara var Gud som kunde förlåta synder. Då säger Jeshua:
”Ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.” Ja,
vem var han egentligen? Var han Gud själv eller var han kanske denne
Guds representant?
Något av det sista Jeshua gör före sin död är att fira påsk med sina
lärjungar. Då påminner han dem om att han ger sitt liv för att många ska
få syndernas förlåtelse (Matt 26:26-28). Han går till och med så långt som
att be för sina bödlar då han hänger på korset: ”Fader förlåt dem, ty de vet
inte vad de gör” (Luk 23:34).
Att man kan förlåta oförrätter och felsteg och till och med grövre brott
är en sak, men att förlåta synder är något helt annat. Vad är då synd?
Något att fundera på!
***
Jeshua deklarerar tydligt att han inte kommit för att presentera en ny
religion. ”Tro inte”, säger han, ”att jag har kommit för att upphäva lagen eller
profeterna” (Matt 5:17). I stället tar han upp bud efter bud, som Mose så
ingående talat om och förklarar dess betydelse och påpekar där
utvecklingen gått i fel riktning. När Jeshua frestades av djävulen inledde
han sina repliker mot honom med ”Det står skrivet”. Då han undervisar
om buden inleder han ofta med: ”Ni har hört att det är sagt …”, vilket visar
på att det ibland troligen skett någon liten avvikelse från den
ursprungliga lydelsen. Ett sådant uttryck finns i Matt 5:43 där Jeshua
säger: Ni har hört att det är sagt: ”Du skall älska din nästa och hata din ovän.”
Man har förgäves letat i de hebreiska Skrifterna efter detta uttryck. I
stället kan man läsa i 3 Mos 19:17-18: ”Du skall inte hata din broder i ditt
hjärta … du skall älska din nästa som dig själv.”
13
Det har visat sig att det under andra templets tid (ca 520 f.v.t. – 70
e.v.t.) fanns en undervisning som tillät hat mot fienden, men Torahn
(GT) tillåter inte det. Ordspråksboken 25:21 lär följande: ”om din fiende är
hungrig, ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka.”
I Dödahavsrullarna kan man hitta en föreskrift för Qumran-
församlingens medlemmar som tyder på att man skulle visa hat mot dem
som hade andra åsikter än de själva. Kanske det var denna föreskrift som
Jeshua vände sig emot. Det finns alltså förklaringar till mycket av det vi
inte förstår. Det är bara så att vi oftast saknar bakgrundskunskap. Jeshuas
tydliga budskap är: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.”
Visst låter det provocerande då Jeshua gång på gång upprepar
uttrycket: ”Ni har hört att det är sagt …” men ”Jag säger er …” (Matt 5:21-
22, 27-28, 31-32, 33-34, 38-39, 43-44). Med vilken auktoritet hade han
rätt att uttrycka sig så? Det undrade många. Framför allt de skriftlärda
ställde sig den frågan. De tyckte inte han följde mönstret för en rättrogen
skriftutläggare (Matt 21:12-16). Vidare säger han i Matteus 23:8-10: ”Men
låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare … Ni skall inte låta någon kalla er
lärare, ty en är er lärare, Kristus” (Messias). Vem tror han själv att han är?
***
Riket, Guds rike, himmelriket och Guds namn.
Talet om Guds rike är ett av evangeliernas huvudämnen. Då Matteus
berättar låter han Jeshua ofta använda sig av ordet ”himmelriket” i
betydelsen ”Guds rike”. Det hade blivit en tradition bland judarna att
inte använda Guds namn med risk för att missbruka det. På hebreiska
används bokstäverna י ה ו ה(jod, hei, vav, hei) för namnet på Gud som
på svenska motsvaras av JHVH och översatts med HERREN (1917 och
SFB) och med Herren i Bibel 2000. I Johannes 17:6 säger Jeshua: ”Jag har
uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig.”
Vad detta innebär kan man fundera över, men judarna i allmänhet
använde ofta ordet ”himlen” i stället för Guds namn, och det är
intressant att se att det gjorde också Jeshua. Det är oftast i sina liknelser
han använder sig av ordet ”himmelriket” då han menar ”Guds rike”.
14
Matteus som är djupt förankrad i den judiska undervisningen är för
övrigt den ende av evangelisterna som tar hänsyn till detta och använder
sig av ordet ”himmelriket”. Det säger en hel del om Matteus. De andra
evangelisterna berättar ju ofta om precis samma händelser men använder
uttrycket ”Guds rike”. Matteus skiljer sig i sitt språkbruk från dessa.
Inte en enda gång kan vi i synoptikerna läsa om att Jeshua uttalade
Guds namn så som det enligt den hebreiska Bibelns stavning borde
uttalas. Därmed följde han den tradition som det judiska ledarskapet
hade fastställt. Denna tradition har sedan följts av de flesta kristna
rörelser (tror jag). Men man kan fortfarande höra sådana som talar om
Jehova eller Jahve. Vi har inget exempel på att Jeshua tog dessa ord i sin
mun då han talade om sin Fader i himlen.
Oftast talar Jeshua om Fadern och då han ber vänder han sig till Fadern
men han använder sig också av ordet ”Gud” som exempelvis i Matt 6:33
då han säger: ”Sök först Guds rike …”
Andra gånger talar han om Guds mun, Guds ande, Guds bud, Guds
tron osv.
Ordet ”Gud” är inget egennamn. Eftersom det finns bara en Gud bör
alla förstå att då man säger ”Gud” menar man den som skapat allt och
den som har all makt. Man kan jämföra det med hur vi i Sverige, då vi
talar om kung Karl XVI Gustav, oftast bara säger ”kungen” och alla vet
vem vi menar.
I Andra Moseboken 7:1 kallas Mose för Gud. Med min egen
översättning från hebreiskans נתתיך אל 'הים לפר'ה blir det ”Jag har
satt dig till en gud (mäktig prins eller dylikt) för farao.” Så översätter också
Bibel 2000. Svenska Folkbibeln skriver följande: ”Se, jag har satt dig att
vara som Gud.” (Ordet ”som” finns inte i grundtexten.) Det är alltså
skillnad på Gud och gud.
Jeshua talar mycket om Guds rike. Man kan säga att det är hans
huvudtema i förkunnelsen. När vi studerar detta ämne upptäcker vi
också här en viktig sida av hans identitet. Han ska uppfylla Guds kallelse
15
och utkorelse som den blivande utlovade regenten på Davids tron. På
den tronen ska en av Davids ättlingar sitta enligt Guds löften.
(Läs gärna min artikel ”Evangelium om Guds rike” på
http://eivora.wordpress.com)
***
Matteus är den av evangelisterna som ger flest citat från de hebreiska
Skrifterna. Då bör man komma ihåg att dessa oftast är citat från
Septuaginta, den grekiska översättningen av dessa skrifter. Sedan har
dessa i sin tur översatts till olika språk, ofta av sådana som inte haft så
djup kunskap om kultur och uppfattningar i den antika värld som möter
oss i bibeln. Den som i dag läser bibeln har sin egen bakgrund som
antingen kan underlätta eller hindra en rätt förståelse av Guds Ord.
Därför bör man nalkas Guds Ord med stor ödmjukhet.
Evangelierna är de första böckerna i den del av vår bibel som kallas
Nya testamentet och dess första bok är Matteus. Ju mer jag lär känna
bibeln och dess innehåll ju mer frustrerad blir jag över dess uppdelning i
Gamla och Nya testamentet och framför allt uttrycken ”gamla” och ”nya”.
När man börjar läsa Matteus börjar det med en släkttavla som passar så
väl in i den tidigare delen med alla dess släkttavlor. Det talas om Kains
släkttavla, om Sets släkttavla, och om Noa söners släkttavla osv. Noa
söners släkttavla slutar på följande sätt: ”Från dem har folken utbrett sig på
jorden” (1 Mos 1032). Sedan koncentreras berättelsen på en gren i denna
släkttavla i det så kallade ”Gamla testamentet” som jag föredrar att kalla
de hebreiska Skrifterna. Ett par tusen år senare möter vi en liknande
släkttavla hos Matteus. Inget nytt alltså. Det är samma judiska folk det
handlar om. Den senare delen av bibeln föredrar jag att kalla de apostoliska
Skrifterna.
Känner man sedan till orsaken varför vi har en bibel som kallas Gamla
och Nya testamentet blir man ännu mer frustrerad. Genom
kyrkohistorien får man veta att orsaken är teologisk. Det fanns en
tidpunkt i historien då kyrkliga ledare bestämde sig för att inte vilja ha
16
något med judarna att göra. Man menade att med Jeshua hade något nytt
kommit och att den hebreiska bibeln var något förlegat. Att vi ändå fått
med den första delen i våra biblar ska vi vara tacksamma för. Utan den
skulle ju vår frälsningshistoria vara begränsad.
På grund av de ovan nämnda teologiska diskussionerna finns det i de
flesta biblar två delar som skiljs åt med några sidor. Men jag har faktiskt
två biblar, en på svenska och en på engelska som inte har denna
uppdelning. Dess översättare och förlag har tydligen förstått att det finns
ett större samband mellan de två delarna än vad de flesta tror. Nu tror
jag inte man ska riva bort några sidor mellan de hebreiska och de
apostoliska Skrifterna i de biblar vi har, men det bör vara en påminnelse
för kristenheten att man har ett kusligt arv då man tog avstånd från Guds
eviga löften till det judiska folket.
***
Markus
Den tidiga kyrkans vittnesbörd är att Markus är den Markus som också
kallas Johannes Markus och som var son till en viss Maria som ägde ett
hus i Jerusalem som omnämns i Apg 12:12. Han tillhörde inte den inre
lärjungekretsen kring Jeshua men omnämns i samband med Paulus
missionsresor.
Enligt Bibel 2000 börjar Markus sin berättelse på följande sätt: ”Här
börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.” Markus ger en kort hänvisning
till ett citat från Jesaja för att förankra sin berättelse i en profetia från de
hebreiska Skrifterna, sedan sätter han igång med en rivstart för att så fort
som möjligt berätta vad han varit med om.
Jag ser Markus framför mig som en ung, nyfiken och entusiastisk
tonåring som far runt för att ta reda på vad som händer i den
väckelserörelse som börjat med Johannes Döparen. Han vill inte missa
något och håller sig hela tiden i händelsernas mitt. I hans evangelium
finns det mesta av vad de andra evangelisterna, Matteus och Lukas,
berättar om. Det sker kortfattat och rakt på sak och oftast utan ingående
teologiska funderingar och kronologisk ordning. En del bibelforskare
17
tror att både Matteus och Lukas bygger mycket av sitt material på
Markus. (Vad gäller Matteus var han ju själv en av lärjungarna och hade
egna erfarenheter, så varför skulle han använda sig av Markus?)
Ovanstående är mina intryck då jag läser Markus evangelium. I själva
verket sägs han ha varit tolk åt Petrus och återberättat vad som sagts och
hänt under hans verksamhet.
Vill man ha en enkel och klar sammanfattning av vad som hände runt
Jeshua är det lämpligt att börja sina studier i Markus. Han registrerar vad
som händer men bryr sig inte om att som Matteus hänvisa till
profeternas förutsägelser. Han ger bara några få citat från de hebreiska
Skrifterna och det är då han återger vad Jeshua citerar från dem.
Markus säger inte någon gång att han själv sett och hört allt det han
berättar om, men han skriver på ett så levande sätt att man uppfattar det
som om han själv var med. Det verkar som om han hört replikerna från
Jeshuas åhörare: ”Något sådant har vi aldrig sett” (Mark 2:12). ”Och folk blev
utom sig av häpnad och sade: ”Allt han har gjort är gott” (Mark 7:37).
***
Alldeles i början av sin verksamhet kom Jeshua med sina lärjungar till
Kapernaum och undervisade i synagogan. Det blev uppståndelse då
Jeshua med auktoritet drev en ond ande ur en man. ”Vad är detta?”
frågade man sig. ”En ny lära med sådan makt. Till och med de onda andarna
befaller han, och de lyder honom (Mark 1:27). Nej, det var ingen ny lära. Han
följde bara i Mose fotspår med under, tecken och auktoritet.
Frågan om Jeshuas identitet var en känslig fråga även i Markus
evangelium. Jeshua ville inte göra stort väsen av sina underverk utan ville
helst hålla tyst om det. Då han botat en spetälsk man (Mark 1:44) säger
han till mannen: ”Se till att du inte talar om detta för någon.” Bland de stora
folkskarorna som följde honom hände det att orena andar ropade: ”Du är
Guds Son.” ”Men Jeshua förbjöd dem strängt att avslöja vem han var ” (Mark
3:11-12). I Markus 5 berättas om hur Jeshua uppväcker Jairus dotter från
de döda. ”Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta detta” (Mark 5:43).
Vid ett annat tillfälle botar Jeshua en dövstum. ”Jeshua förbjöd dem att tala
18
om detta för någon (Mark 7:36). Då en blind man i Betsaida bad Jeshua om
hjälp leddes han ut ur byn för att bli helad utan några vittnen. Han
skickades sedan iväg med avskedsorden: ”Gå inte ens in i byn”(Mark 8:26).
En annan sak som Jeshua ville hålla tyst om var att han besökte icke-
judiska miljöer. I Markus 7:24 står följande: ”Sedan begav han sig därifrån och
kom till Tyrus område. Där gick han in i ett hus. Han ville inte att någon skulle få
veta det, men det kunde inte hållas hemligt.” Varför ville Jeshua hålla det
hemligt? Han visste att enligt dåtidens judiska traditioner var det
förbjudet att umgås med icke-judar eller att gå in i deras hus. Kan det
vara så att han inte ville provocera i onödan? Men själv hade han inga
fobier i frågan.
Nu säger Jeshua att han var utsänd för de förlorade fåren av Israels
hus, men då han kontaktades av icke-judar var han genast beredd att
möta deras behov som exempelvis i fallet med en kvinna av syrisk-
fenicisk härkomst (Mark 7:24-30; Matt 15:21-28). En gång botade han en
romersk officers tjänare som låg för döden då officeren bad om hjälp
(Luk 7:1-10). Dessutom lyfte han upp denne romares tro genom att säga:
”Inte ens i Israel har jag funnit en så stark tro.”
***
Alla dessa märkliga saker som hände förundrade naturligtvis
människorna och man undrade vem han var. För lärjungarna stod det
klart. ”Du är Messias”, säger Petrus. ”Men Jeshua förbjöd dem att säga det till
någon” (Mark 8:29-30). Slutligen förbjöd Jeshua de tre lärjungarna som
varit med honom på förklaringsberget att berätta vad de varit med om
förrän Människosonen uppstått från de döda (Mark 9:9). De hade
nämligen sett hur Jeshua förvandlades inför dem och hur han samtalade
med Mose och Elia. Var det syn eller verklighet?
Ja, folket undrade om han kunde vara Messias. Var han Messias Davids
son? Jeshua förbryllade de skriftlärda (Mark 12:35-37). Då Jeshua
undervisade i templet frågade han: ”Hur kan de skriftlärda säga att Messias
är Davids son? David har själv sagt genom den helige Ande: Herren sade till min
herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.”
19
David kallar honom Herre. Hur kan Messias då vara Davids son?” Det
var inte lätt att reda ut begreppen.
***
Frågan om Messias var viktig för Jeshua själv. Han säger: ”Många skall
komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många” (Mark
13:6). ”Falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra tecken
och under för att om möjligt leda de utvalda vilse. Men var på er vakt! Jag har sagt er
allt i förväg” (Mark 13:22-23).
Hur såg egentligen Jeshua på sig själv? Även om han var ödmjuk
visade det sig att han hade en övertygande självkänsla om vem han var
och sin betydelse. ”Den som tar emot mig, han tar inte bara emot mig utan
honom som har sänt mig” (Mark 9:37). ”Den som räcker er en bägare vatten att
dricka därför att ni tillhör Kristus … han skall inte gå miste om sin lön” (Mark
9:41). Lägg märke till att Markus använder ordet Messias (på grekiska
Kristus). Men just så såg Jeshua på sig själv. Han var Messias, den
Smorde, den utlovade som de hebreiska Skrifternas profeter talat om.
”Vem är han? utropade människor när han stillat stormen (Mark 4:41),
när han mättat 5000 män med fem bröd och två fiskar (Mark 6:30-44)
eller när han gått på vattnet (Mark 6:45-52). Kanske tänkte man på Mose
och mannat i öknen eller hur Mose räckte ut sin hand över vattnet och
ett under hände så att vattnet delade sig och Israels barn kunde tåga över
till andra sidan av Röda havet. (2 Mos 14:21-31; 16:1-36).
Löftet var ju ”en profet som Mose” (5 Mos 18:15).
***
Lukas
Som introduktion till Lukas evangelium väljer jag att först återge den
inledning till Lukas evangelium som ges i Stora StudieBibeln för Bibel
2000, Normans Förlag, Stockholm.
20
”Författarens namn förekommer inte i boken, men mycket trovärdiga
belägg pekar på Lukas. Detta evangelium och Apostlagärningarna utgör
två delar av ett och samma verk. Språket och strukturen i dessa två
böcker antyder att båda skrevs av en och samma person. De är riktade
till en och samma individ, Theofilos, och del två hänvisar till del ett
(Apg. 1:1). Vissa delar av Apg. använder pronomenet ”vi” (Apg. 16:10-
17; 20:5-15; 21:1-18; 27:1-28:16), vilket antyder att författaren var
tillsammans med Paulus när händelserna som beskrivs i dessa avsnitt
ägde rum. Genom uteslutningsmetoden blir Paulus ”käre Lukas, läkaren”
(Kol. 4:14) och ”medarbetare” (Filem. 24) den mest sannolika
kandidaten. Hans författarskap stöds av de tidiga kristna skribenternas
enhetliga vittnesbörd (t.ex. Muratoris kanon från 170 e.Kr. och Ireneus
skrifter, ca 180 e.Kr.).
Lukas var antagligen hedning till sitt ursprung, välutbildad i den
grekiska kulturen, läkare till yrket, Paulus medarbetare vid olika tillfällen
från hans andra missionsresa fram till hans första fångenskap i Rom, och
en lojal vän som blev kvar hos aposteln när andra lämnade honom (2
Tim 4:11).
Antiochia (i Syrien) och Filippi finns bland de orter, som har föreslagits
som hans hemstad.”
***
Lukas var tydligen inget ögonvittne till allt det som hände runt Jeshua
från Nasaret, men allt det han fått höra ryktesvis tyckte han var så
intressant och märkligt att han ville undersöka saken närmare. I början
av sitt evangelium, som av allt att döma är ett brev till en viss Teofilus,
berättar Lukas om sin utgångspunkt, hur han genom egen efterforskning
sökt ta reda på om den kunskap om Jeshua som fått spridning var
tillförlitlig. Han förklarar vidare att han vill berätta vad som hänt i
ordningsföljd så han börjar med Johannes Döparens märkliga födelse
och de förutsägelser som knutits till detta barn som skulle bli föregångare
till någon ”som skulle komma” (Luk 1:5-17, 1:67-80).
21
Lukas är liksom Matteus noggrann med att inte glömma bort Jeshuas
släkttavla men gör det på ett annat sätt. Vad som är intressant är att den
slutar med ”Adam som son av Gud” (Luk 3:35). Vad märkligt! Kallas
Adam också för Guds son, liksom Jeshua? Adam var ju den första
människan, men Jeshua, vem var han?
Paulus talar i Första Korinterbrevet 15:45 om ”den siste Adam”. Kan det
finnas något samband eller någon likhet mellan de två Adam? Fundera
på det!
***
Den stora gåtan om Jeshua har alltid varit hans tillblivelse. Den unga
Maria hade ju fött en son och man diskuterade vem som egentligen var
far till detta barn. Ryktena gick.
Vad jag förstår ville Lukas gå till botten med ryktena som florerade. I
början av sitt evangelium berättar han att han ”noga efterforskat allt från
början”. Kanske lyckades han att få en ingående intervju med Maria. Hur
skulle han annars kunna berätta om ängelns budskap till Maria om hur
hon skulle föda en son med namnet Jeshua (Ja så är faktiskt hans namn
på hebreiska och det betyder frälsning.), och att han skulle kallas den
Högstes Son (Luk 1:26-38). Det är bara Lukas som så ingående kan
återge Marias upplevelse. Det är genom Lukas vi får en så tydlig bild av
henne.
Så ger Lukas en snabb redogörelse för hans födelse i Betlehem, hur
han omskärs på åttonde dagen och om hur han bärs fram i templet, allt
enligt den tradition som han fötts in i. En gammal rättfärdig och
gudfruktig man profeterar om barnet som skulle bli ”ett ljus för hedningarna
och en härlighet för ditt folk Israel” (Luk 2:25-32).
Allt vi sedan får veta om Jeshua och hans uppväxt är två korta notiser:
”Pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över
honom” (Luk 2:40) och efter ett besök i templet vid tolv års ålder: ”Jesus
växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor” (Luk 2:52).
22
Marias vittnesbörd är intressant då hon berättar om vad ängeln sagt till
henne: ”Den helige Ande skall komma över dig …” (Luk 1:35, SFB). Här
skulle alltså nyckeln ligga till barnets tillblivelse. Bibel 2000 översätter på
följande sätt: ”Helig ande skall komma över dig.”
Här föreligger alltså två olika tolkningar av grundtexten. I SFB
(Svenska Folkbibeln, 1998) låter man teologin styra över den språkliga
innebörden. ”Den Helige Ande” ses ju som en person i en treenig
gudom medan ”helig ande” ger en allmän innebörd av Anden.
Denna skillnad i de två nämnda översättningarna finns det flera
exempel på. (Slå gärna upp i Bibel 2000 några uttryck som talar om
”Anden” (Luk 1:41, 67; 2:25; 3:16; 4:1; Apg 1:5, 8, 16, 2:4, 33, 38). Om
man granskar uttrycken för ”Guds ande” och ”Helig ande” i de
hebreiska Skrifternas grundspråk, hebreiskan, gör man intressanta
upptäckter. Där talas det genomgående om den ”Heliges ande” och
”Guds ande”. I sin pingstpredikan (Apg 2: 14-21) citerar Petrus från
Joels profetia ”jag skall utgjuta av min Ande” och här är det HERREN
själv som talar. Dessutom lägger Petrus till: ”Israeliter, lyssna till dessa ord:
Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom
kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland
er.”
I Bibelns andra vers sägs det att Guds Ande svävade över vattnet vid
skapelsen. På samma sätt ser jag Guds Ande vara verksam vid skapelsen
av nytt liv i Maria. Eller är det så som kristendomens dogmer lär att en
andra person i gudomen plötsligt uppenbarar sig? Svaret på denna fråga
är viktig för att komma till rätta med Jeshuas identitet.
Det här var en liten utläggning av uttrycket ”helig ande” med exempel
också från Apostlagärningarna. Lukas är ju författare till den bibelboken
också och jag tycker att de citat han ger där är en viktig pusselbit om
man ska lära känna vem Jeshua Messias är.
***
Jeshua tar själv upp frågan om den Heliges Ande. Den berättas i alla tre
synoptikerna. I Lukas 12:10 står det så här: ”Den som säger något mot
23
Människosonen skall få förlåtelse. Men den som hädar den helige Ande (Heliges
Ande) skall inte få förlåtelse.” Detta uttryck blir förbryllande om man tror
att Människosonen är Gud och att den Helige Ande är Gud. I ena fallet får
man förlåtelse men i det andra fallet får man det inte.
När man under Andra templets tid (520 f.v.t. – 70 e.v.t.) talade om
helig Ande kopplade man det till Gud själv. Och Gud får man inte häda.
Men om man nu menar att Människosonen också är Gud (som man
bestämde på kyrkomötet i Nicea på 300-talet) hur kan man då bli
förlåten om man säger något mot honom? Det blir motsägelsefullt. Nu
finns det ju en del bibeltolkare som menar att ordet Människosonen den
ena gången syftar på en mänsklig varelse i allmänhet och inte på Jeshua
och den andra gången på den Helige Ande som Gud (Jfr Matt 12:31-32
och Mark 3: 28-29).
Det blir problem om man ska lita mer på den lära som bestämdes på
ett kyrkomöte på 300-talet än på vad Bibeln så tydligt vittnar om.
***
Jeshua var en bedjare men synoptikerna talar inte så mycket om Jeshuas
böneliv och eftersom han ofta bad tidigt på morgonen eller på natten då
lärjungarna kanske sov visste de inte hur han bad (Mark1:35; Luk 6:12).
Men då han kämpade i Getsemane fanns lärjungarna så nära att de
tydligen vaknade av hans rop till Gud (Matt 26:36-46).
Man kan fundera över varför inte synoptikerna berättar mer om
Jeshuas böneliv. Kan det vara så att de inte alltid förstod de böner han
bad till sin Fader i himlen? Vi måste gå till Johannes evangelium för att få
mer kunskap om detta.
Verkningarna av Jeshuas böner var desto mer uppenbara. De gav
honom gudomlig auktoritet och makt så att alla häpnade över de mäktiga
underverk som följde i hans spår. Hans undervisning om bön blev ändå
betydelsefullt för hans lärjungar. Ett strålande exempel på detta finner vi
i Lukas 11där han undervisar om att då vi ber ska vi vända oss till Fadern
och vad vår bön bör inrikta sig på. Dessutom ger han där exempel på
24
uthållig bön och efter hans himmelsfärd läser vi om hur lärjungarna tagit
fasta på det och samlades till endräktig och uthållig bön.
Vad sägs vidare om det löfte han ger i Matteus 21:22: ”Allt vad ni ber om
i er bön skall ni få om ni tror.” Vad är det då för tro han talar om? Kan det
ha något att göra med rätt förståelse för vem han är?
***
Då vi läser evangelierna ser vi att Jeshua ibland visar en relation till
Fadern som vi har svårt att förstå och som kan leda till frågor om hans
identitet. Följande citat är exempel på det:
”Den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig” (Matt 10:40).
”Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen vet vem Sonen är utom Fadern,
och ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom
för” (Luk 10:22).
”Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga maktens högra sida.”
Då sade de allesammans: ”Du är alltså Guds Son?” Han svarade ”Ni själva
säger att jag är det” (Luk 22:69-70, Bibel 2000).
”Kom till mig, alla ni som arbetar och är bär på tunga bördor, då skall jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat då skall ni finna
ro för era själar. ty mitt ok är milt och min börda är lätt” (Matt 11:28-29).
Är det inte överord av en människa? Man lägger också märke till att då
Jeshua uttalar sig använder han sig ofta av uttryck och tankar från de
hebreiska Skrifterna som där syftar på Gud själv.
Vid ett tillfälle i Nasarets synagoga läser Jeshua från Jesaja 61:1-2 och
påstår att nu var den profetian uppfylld då han själv identifierar sig som
den som beskrivs i Jesaja:
”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika ett glädjens
budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn
25
för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren
(Luk 4:16-19).
För de bibeltroende på Jeshuas tid skapade troligen inte ovanstående
uttalanden så stora problem som det gör för nutidens kristna människor
som indoktrinerats av beslutet på kyrkomötet i Nicea år 325 då man slog
fast ”att Gud Fader och Gud Sonen är av samma substans och har
existerat tillsammans i evighet.”
Exceptionell är berättelsen om hur Jeshua tar med sig tre lärjungar upp
på ett berg för att be (Luk 9:28-36). Där får de se hur Jeshua förvandlas
till en ljus gestalt och hur han samtalar med Mose och Elia. Är det en syn
de ser eller är det verklighet? De är så nära den andliga världen som det
är möjligt att komma. Vidare får de höra en röst som säger. ”Denne är min
Son, den utvalde, lyssna till honom!” Upplevelsen var så mäktig att de inte
kunde tala.
***
Lukas evangelium är intressant också genom att berättelsen så tydligt
sätts in i ett historiskt religiöst sammanhang. Då vi läser evangelierna
finner vi mycket lite om den levitiska prästtjänsten från Mose tid som ju
fortfarande fungerade då Jeshua och lärjungarna levde. I den kristna
förkunnelsen har också motsatserna mellan det ”gamla” och det ”nya”
betonats och präster och skriftlärda har getts en negativ klang. Men
Lukas lyfter fram den levitiska prästtjänsten med bestämmelser som
fortfarande fungerade och en präst som följer en teologi som fastställts
av Mose med rökelseoffer och allt vad det innebär.
Lukas har vidare fått uppgifter om att denne präst, Sakarias, och hans
hustru ”var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud
och föreskrifter” (Luk 1:5-25). Sakarias var också profet som likt tidigare
profeter talat om Guds löften. Han blir också personlig i sin profetia och
vänder sig mot det barn (senare kallad Johannes Döparen)som just blivit
omskuret enligt Mose lag: ”Du skall gå före honom …” (Luk 1:67-80).
26
När Jeshua bärs fram i templet möts han av den gamle Simons
välsignelser och profetior i templet. Där finns också Hanna som var av
Asers stam, en av de stammar som förts bort. Hon fick alltså
representera den delen av Israels folk som inte längre fanns inom det
landsområde som tilldelats dem. Hon var med för att hylla det nyfödda
Jeshua-barnet. Hon omtalas också som profetissa (Luk 2:36).
Profetian ansågs som död bland judarna. Malaki, den siste av
skriftprofeterna som nämns i Bibeln levde omkring 400 år tidigare. Men
nu vid tiden för Johannes Döparens och Jeshuas födelse väcktes
profetians ande på nytt hos dem som var andligt känsliga för Guds röst.
Det är också intressant att Lukas nämner namnet på flera personer
som var aktuella då Johannes och Jeshua levde. Jag citerar från Lukas
3:1-2: ”Under kejsar Tiberius femtonde regeringsår när Pontius Pilatus var
landshövding över Judeen, Herodes landsfurste över Galileen, hans bror
Filippus över Itureen och Trankonituslandet och Lysanias över Abilene
och när Hannas och Kajfas var överstepräster då kom Guds ord till
Sakarias son Johannes i öknen.”
Judarnas land var ockuperat av romarna och styckat i delar med var
sina styresmän som inte gjort sig kända som några föredömliga ledare.
Hannas och Kajfas var överstepräster som vi känner från rättegången
mot Jeshua.
”Den herodianska och romerska epoken medförde allvarliga ingrepp i
översteprästens anseende och funktion. Den heliga vigningen till
ämbetet, med bl.a. smörjelse, avskaffades, likaså bestämmelserna om
ämbetets ärftlighet och livslånga varaktighet. Tillsättande och avsättande
av överstepräster skedde efter furstens godtycke. Personer av andra ätter
än de föreskrivna kunde insättas i ämbetet. Det gick så långt att
värdigheten gjordes till föremål för köpslagan. Under de 107 åren f.Kr.
till Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. bekläddes översteprästämbetet av
inte mindre än 28 personer, varav endast tre var av översteprästerlig
släkt” (Illustrerat Bibellexikon 3, spalt 6489, INTERLEXICA A/S,
Oslo).
27
Jag nämner ovanstående för att visa att mitt i en tid med politisk oro
och ockupation av främmande makt och där mycket av det officiella
gudstjänstlivet präglades av korruption och intriger och lämnade mycket
övrigt att önska, fanns det präster och profeter i templet som fungerade
enligt de gudomliga föreskrifterna och som förstod att Jeshua var
Messias och välkomnade hans ankomst. Sackarias var en av dem.
***
Vem var Jeshua egentligen? Här följer en uppräkning av det som man
kunde säga om honom. Bibelcitaten kan mångfaldigas.
Han kallar lärjungar (Matt 4:18-22).
Han äter och dricker med syndare och publikaner (Matt 9:9-12).
Han undervisar i templet (Matt 21:23).
Han undervisar i synagogan (Mark 6:2).
Han samlar skaror omkring sig (Matt 15:30; Mark 3:7, 20, 8:1).
Han botar sjuka av olika slag. (Matt 9:1-8; 15:29-11; Luk 8:43-48, 17:11-
19).
Han befriar besatta (Luk 8:27-33, 9:37-43).
Han mättar hungrande (Mark 6:30-41).
Han uppväcker döda (Luk 7:11-19).
Han förlåter synder (Matt 9:1-8).
Han utrustar lärjungar med makt (Matt 10:7-8).
Han menar sig vara Herre över sabbaten (Luk 6:1-5).
Han ställer utmanande frågor till det andliga ledarskapet (Matt 22:41-46).
Han varnar för hyckleri (Matt 23).
Han befaller över vind och vatten (Mark 4:35-41).
Han uttalar sig profetiskt om framtiden (Mark 13). ***
Jeshua var inte bara en ifrågasatt kringvandrande evangelist. Han
undervisar i templet. Det vittnar alla tre synoptikerna om (Matt 21:23;
Mark 11:27; Luk 20:1) och bland sina åhörare hade han både
överstepräster och skriftlärda. Han försöker väcka deras intresse genom
28
att bland annat tala i liknelser och försöka få dem att förstå vem han är.
En gång berättar han om en man som planterade en vingård och där
höjdpunkten i berättelsen är sonen som dödades. Jeshua hänvisar till
psalm 118:22 som säger: ”Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har
blivit en hörnsten”. Han försökte på olika sätt få sina åhörare att förstå att
han var den som Skrifterna förutsagt.
Jeshua var älskad av folket men ifrågasatt av de andliga ledarna. Han
visar sig bemästra varje situation, han var barmhärtig, uppriktig,
lidelsefull, full av kärlek och omsorg och självständig i sitt tänkande. Men
han tog ton ibland och kunde kalla kung Herodes för ”den räven”. Vid
ett tillfälle ställde han till ett väldigt oväsen då han rev ner köpmännens
handelsstånd på tempelplatsen (Matt 21:12). En annan gång då han
genom sin undervisning lyckats reta upp sina åhörare i synagogan drev
de ut honom och ville störta honom nedför ett berg, men det står om
honom att ”han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare” (Luk 4:28-30).
***
Vem var Jeshua? Var han den allsmäktige Guden som stigit ner från
himlen i människogestalt via Maria? Eller var han Messias, Davids son?
Den allsmäktige Gudens utvalde tjänare?
Var han allsmäktig? Var han allvetande? Var han allestädes närvarande?
Hade han samma egenskaper som Gud, Fadern, Skaparen, som beskrivs
på detta sätt i Psalm 139?
Att han hade mycket stor makt upptäcker vi när vi läser evangelierna. I
Matteus 11:27 säger Jeshua: ”Allt har min Fader överlämnat åt mig.” Men
hade han all makt innan han dött och uppstått i en förhärligad kropp?
Fick han ut hela sitt arv innan han genomfört sitt försoningsverk? Hade
han inga begränsningar medan han levde på jorden?
Vi har exempel på hur Jeshua kände till människors tankar (Matt 9:4;
Luk 9:47). Det gällde både skriftlärdas och lärjungars tankar. Men om
man vill vara ifrågasättande kan man i båda fallen framhålla att de kanske
genom sitt tal och beteende avslöjat hur de tänkte.
29
Jeshua kunde också förutse Petrus förnekelse (Matt 26:69-75).
Jeshua talade med profetisk insikt om sin egen död, uppståndelse och
återkomst. Markus berättar att då lärjungarna var på väg till Jerusalem för
att fira den sista påsken tillsammans med Jeshua var de ”förskräckta och
fyllda av fruktan. Då tog Jesus än en gång till sig de tolv och talade om för dem vad
som skulle hända honom: ’Se vi går upp till Jerusalem och Människosonen kommer
att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma honom till
döden och utlämna honom åt hedningarna. Dessa skall håna honom, spotta på
honom och gissla och döda honom. Men efter tre dagar skall han uppstå’” (Mark
10:32-34; Matt 24:30).
Genom mångas hån och förföljelse mot honom var det kanske inte så
omänskligt att kunna förutse att hans verksamhet till slut skulle leda till
döden. Men uppståndelsen var något helt annat. Han visste att det var
möjligt att döda kan uppstå, han hade ju själv uppväckt flera. Men vem
skulle uppväcka honom? Han kunde ju inte uppväcka sig själv. Eller
kunde han det? Konstigt nog verkar det som alla förträngt tanken på att
han talat om att uppstå. De väcktes till insikt om detta först då han visar
sig livs levande för dem.
Jeshua förutser också templets förstörelse och den nöd och förföljelse som ska drabba dem som tror på honom. Vidare ser han hur förödelser alltmer ska drabba jorden ju närmare vi kommer hans tillkommelse och hur villfarelser ska locka människor till avfall från tron på honom som Messias (Matt 24:1-14). Visst hade Jeshua profetisk insikt men det visar sig att han inte alltid
kunde besvara sina lärjungars frågor. Eller var det så att han inte ville?
När de frågade honom om tidpunkten för upprättandet av riket åt Israel
svarar han: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin
makt har fastställt” (Apg 1:7). Kanske han visste det men ville hålla det
hemligt? Men då han tidigare talat om sin återkomst sade han: ”Men om
den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen
utom Fadern” (Matt 24:36).
30
Var Jeshua som Människoson allestädes närvarande? Var han aldrig
begränsad av sin kropp som andra människor? Han kunde väl inte
samtidigt vara både kropp och ande? Vi har ett exempel på hur Jeshua
plötsligt dök upp på vattenvågorna då en storm drog fram över
Genesarets sjö. Det var märkligt att han trotsade naturkrafterna.
Det verkar som om Jeshua efter sin uppståndelse fått utökade
förmågor. Han går genom stängda dörrar och försvinner plötsligt. Men
han äter och dricker som han tidigare gjort. Vem är han, Gud eller
människa?
Hade Jeshua vid sin födelse (efter skapelsen i Marias kropp) som den
andre (siste) Adam (1 Kor 15:45) andra egenskaper av gudomlig natur än
de som den förste Adam fått? Båda kallas ju Guds söner. Eller var det så att
både Adam och Jeshua kom till världen utan synd men ställdes inför ett
val att antingen vara lydig sin Skapare eller inte? Den ene gjorde fel val
och föll, den andre gjorde rätt val.
Om Jeshua rent konkret varit till av evighet i himlen är det märkligt att
han aldrig talar med sina lärjungar om detta eller ger något exempel för
att locka människor till efterföljelse och längtan till himlen. Han ger inga
beskrivningar av himlen. Om han funnits där av evighet borde han ha
haft mycket att berätta. Kanske det är så som Bibeln lär att hans liv
började i ”Betlehem i Judeen på kung Herodes tid” i en ung kvinnas kropp
(Matt 2:1).
***
Då vi läser synoptikerna är det en jordnära förkunnelse även om vi får ta
del av extraordinära skeenden. Vi ser i Jeshua en människa av kött och
blod: han äter och dricker, blir trött och delar andra människors
livsförhållanden. Målinriktad för sitt uppdrag att göra Guds vilja ända till
slutet. Vi läser om hur Jeshua identifierar sig med människosläktet men
inte bara det. Bibeln visar också tydligt på hans identitet, vem han
verkligen var.
Han hade en fri vilja. Om han inte hade en fri vilja som andra
människor då var han ju inte ”en av oss”, ingen människa utan en robot.
31
I Getsemane kämpade han i bön, i djup förtvivlan och ångest inför det
lidande han skulle möta. Hans rop till sin Fader var: ”Fader om du vill, så
tag denna kalk från mig! Men ske inte min vilja utan din.”
Att han hade en egen vilja hade han visat tidigare. ”Jag vill”, säger han
då en spetälsk ber om att bli ren (Matt 8:3). Han visar sig i olika
situationer ha en stark vilja men han böjde sig under sin Faders vilja för
att frälsningsplanen skulle kunna genomföras. Han väljer lydnadens väg.
Han överlåter sin egen vilja och låter Fadern styra i motsats till den förste
Adam som lät sig övertalas till olydnad mot Guds föreskrifter.
På korset utropar han: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
En märklig bön om han själv var Gud.
Jeshuas livsväg hade alltifrån sin tillblivelse följts av röster från himlen.
Både Josef och Maria fick gudomliga tilltal om barnet som skulle födas.
Vid hans dop hördes en röst från himlen och då han frestades i öknen
blev han betjänad av änglar (Matt 4.11). När han dog var Gud tyst.
Eller var han kanske inte det? Så här skriver Matteus: ”Och se, då brast
förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna
rämnade, gravarna öppnades, och många heliga som hade insomnat fick liv i sina
kroppar. De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och kom in i den heliga
staden och visade sig för många (Matt 27:51-53).
”Förlåten brast!” Det vittnar om en ny tidsålder och att förebildernas tid
var förbi och att något nytt hade kommit. En människa var på väg att få
tillträde till Guds tron.
Att Jeshua offrade sitt eget liv vittnar också om hans funktion som
präst där han offrar sig själv som ett offer för människornas frälsning.
***
Jeshua uppstod från de döda, på tredje dagen som han förutsagt. Det
skedde omärkligt och utan några himmelska manifestationer.
Uppstod han från de döda av egen kraft? Lukas ger i Apostlagärningarna
flera exempel på att det var Gud som uppväckte Jeshua (Apg 2:24, 3:15,
32
5:30, 10:40, 13:30, 37). Paulus och Petrus ger också flera exempel på
detta i sina brev.
Det verkar som om lärjungarna aldrig fattat då Jeshua talat med dem
om sin uppståndelse. I stället för att förväntansfullt vänta på den tredje
dagen gick de och gömde sig av rädsla. De borde ju ha stått i timmar på
begravningsplatsen och väntat på att han skulle visa sig för dem. Nu gick
de miste om en världshistorisk händelse. De borde nog ha lyssnat lite
bättre till Jeshua och litat på hans ord.
Då han slutligen uppenbarar sig för dem påminner han lärjungarna om
att ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och
psalmerna” (Luk 24:44).
Det är intressant att jämföra Jeshua före och efter sin uppståndelse.
Medan han under sina år i offentlighetens ljus var tveksam till att
närmare tala om sin identitet, blir han mycket tydlig efter sin
uppståndelse. Lukas berättar om detta i kapitel 24.
Först har vi berättelsen om de två förvirrade Emmausvandrarna som
möter Jeshua på vägen men som inte känner igen honom och som inte
förstår allt som hänt de senaste dagarna med tanke på Jeshua. Då säger
Jeshua till dem: ”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna
har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?”
”Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som
var sagt om honom i alla Skrifterna.” Fortfarande kände de inte igen honom.
Då han inbjöds att följa med dem hem gjorde han det, och plötsligt,
medan de åt, öppnades deras ögon och de kände igen honom, men då
försvann han ur deras åsyn.
De två som varit med om detta otroliga möte vände tillbaka till
Jerusalem för att berätta för de andra lärjungarna vad de varit med om.
Dessa hade också en del att berätta: ”Han har verkligen uppstått och han har
visat sig för Simon.” Att några kvinnor tidigare berättat vad de visste om
Jeshuas uppståndelse hade lärjungarna uppfattat som tomt prat.
Medan man vid samlingen i Jerusalem samtalade om vad som hänt
stod Jeshua plötsligt mitt ibland dem. Lärjungarna blev ”uppskakade och
33
förskräckta och trodde att de såg en ande”. Så visar han sina händer och fötter
som bevis på att han inte var en ande utan deras Mästare som blivit
korsfäst och nu uppväckts från de döda. De gav honom sedan en bit
stekt fisk och han åt. På nytt börjar han förklara för de församlade: ”Allt
måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna …
(Luk 24:44).
***
Jeshua var unik. Han var den förste av ett dödligt släkte som uppstod
efter att ha legat död i graven. Och han uppstod med en förhärligad
kropp med evigt liv.
Gud tillhör inte ett dödligt släkte. Skulle människor kunna döda en
allsmäktig Gud som skapat världen och som uppehåller den? Gud kan
inte dö. Men Jeshua dog och då kan man ifrågasätta om han verkligen
var Gud. Men döden kunde inte behålla honom eftersom han besegrat
dödens herre.
Att Jeshua har en särställning betyder inte att han måste vara Gud. Kan
han inte ha en unik roll utan att jämställas med den Evige Guden? Bibeln
har en undervisning som talar om den förste och den andre Adam, och
om man tar detta faktum som utgångspunkt för sina studier öppnar sig
sanningar och ett hopp som man inte kunnat ana.
Jeshuas sonskap var mer än ett vanligt sonskap. I Matteus 11:25
utbrister han: ”Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har
dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var
din goda vilja.”
Han fortsätter sin undervisning: ”Allt har min Fader överlämnat åt mig.
Och ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen
och den som Sonen vill uppenbara honom för.” Och så kommer vädjan: ”Kom till
mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så ska jag ge er vila. Ta på er mitt
ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era
själar. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt” (Matt 11:26-29).
***
34
Detta har varit ett försök att utifrån synoptikerna spåra Jeshuas identitet.
Detta är inte hela bilden men en grundsten för att kunna bygga upp en
förståelse för vem Jeshua är.
Den traditionella synen på Jeshua Messias förringar i själva verket vad
han har utfört genom sin verksamhet och sitt lidande genom att tillskriva
honom en identitet av att vara Gud själv. Gud står över allt och kan inte
frestas, men de frestelser som Jeshua utsattes för var i själva verket
autentiska och han hade att möta dem som människa.
Vi har en evangelist till, Johannes, som har en hel del att berätta om
Jeshua som varken Matteus, Markus eller Lukas talar om. Johannes blev
gammal och skrev sitt brev många år senare. Han hade då hunnit få en
viss distans till sina upplevelser med Jeshua och mött företeelser i tiden
som påverkade hans insikter och hans sätt att skriva.
Johannes evangelium bekräftar många gånger de citat jag gett om
Jeshuas identitet men jag har utelämnat dem eftersom min avsikt har
varit att bara granska hans identitet i synoptikerna. Sedan har vi också de
övriga böckerna i de apostoliska Skrifterna som ger sitt vittnesbörd om
vem denne märklige man var och är.
Som du har märkt har jag ställt många frågor. Hur gör du själv när du
läser evangelierna? För det är väl där du söker efter sanningen om
Jeshua? Nu ska du få en sista fråga att fundera på: Om Jeshua är Gud,
vem är då Messias?
Att lära känna Dig är min längtan att lära känna Dig
att komma nära, nära Ditt hjärta se vem du verkligen är.
För bibelcitat har Svenska Folkbibeln använts om inget annat anges.
© Eivor Alpsten, Nässjö, mars 2015.
Recommended