217

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?: Dilemman för män på socionomutbildningen och i socialt arbete

Christian Kullberg

Docent i socialt arbete, UniversitetslektorÖrebro universitet

Sammanfattning

Kapitlet belyser de villkor som män inom traditionellt kvinnliga yrken i allmänhet och socialt arbete i synnerhet arbetar under. Mäns inträde på kvinnliga yrkesområde bryter mot traditionellt manliga handlingsmönster och den hegemoniska maskuliniteten. De män som gör inbrytningar på kvin-nodominerade områden dras till positioner som ger högre lön, mer makt och infl ytande. Männen måste balansera den egna genusidentiteten och yrkes-valet. I detta dilemma riskerar män med en icke-traditionell genusidentitet att bli ’demaskuliniserade’, medan män med traditionell genusidentitet kan uppfattas bidra till att upprätthålla en skev maktfördelning mellan kvinnor och män. Den uppmärksamhet (’tokenism’) som män får i kvinnodominerade yrken kan leda in dem i spår som knyter an till mer traditionell manlighet.

218

Christian Kullberg

Jag är socionom och gick socionomutbildningen i Örebro mellan 1980 och 1984. Då kändes fortfarande brisen från de omvälvande 1960- och 1970-talen, om än svag så ändå påtaglig. Vi studenter engagerade oss för mer infl ytande i undervisningen, vi demonstrerade mot ’salstentor’ och argumenterade för den grupporienterade undervisningsformen. Efter att ha doktorerat vid Tema kommunikation i Linköping så är jag tillbaka till socionom utbildningen igen, nu som lärare.

Konstant och relativt opåverkbart av konjunkturer, ideologiska svängning-ar och modetrender tycks den könssegregering som fi nns inom den svenska högre utbildningen vara. Med vissa mindre fl uktuationer under de senaste 50 åren har socionomutbildningen varit en utbildning som attraherat i huvudsak kvinnliga studenter medan till exempel universitetets mer tekniskt inriktade utbildningar i huvudsak attraherat män. Om jag förstår Hellertz (1999) rätt så har andelen kvinnor inom socionomutbildningen sedan 1950-talet varit relativt hög och antalet män relativt låg. Hellertz nämner siffrorna 82% kvinnor och 18% män som en genomsnittlig konstant sedan 1983, det år då studerandesiffrorna för landets socionomutbildningar började redovisas exklusive förvaltningslinjen. Siffror från Statistiska centralbyrån visar att av dem som fi ck socionomexamen i hela landet under läsåret 1994–1995 var 18% män, medan samma siffror för 2004–2005 var 11% (Kjellsson och Ohlson, 2006). Representationen av män på socionomutbildningen vid Örebro universitet är inget undantag från detta. En registergenomgång som gjordes 2001 visar att antalet antagna män på socionomutbildningen under åren 1980–2000 låg mellan 10–25%. Hösten 1980 var andelen män som antogs på socionomprogrammet 23%. År 1985 var denna andel fortfarande ungefär lika stor (22%) Höstterminen 1990 var andelen manliga studerande något lägre (18%), för att hösten 1995 åter vara 23%. Höstterminen 2000 var 11% av samtliga antagna studerande på socionomprogrammet män. Siffrorna är också liknande när detta skrivs.

En liknande könssegregering återfi nns också i yrkeslivet. Av samtliga social arbetare i landet 1991 var till exempel endast 21% av socialsekreterar-na och 10% av kuratorerna män (Kullberg, 2000). Även andra relaterade områden som till exempel omsorgsyrkena är starkt segregerade. Uppgifter från Statistiska centralbyrån (SCB och Sveriges Radio, 2001) visar till exem-pel att antalet anställda som är män inom förskolor, fritidshem och daghem både kommunala och privata mellan åren 1990 till 2000 minskade från drygt 10% till under 4%. Förhållandena i övriga västeuropeiska länder är också liknande (se Pringle, 1995; McLean, 2003) med en stor kvinnodominans i de vårdande och omvårdande och sociala yrkena.

Det är ingen tvekan om att det ur jämställdhetssynpunkt är olyckligt att olika samhällssektorer domineras av det ena könet. Denna typ av sned-

219

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

vridning har nämligen negativa effekter för jämställdheten mellan kvinnor och män i samhället som helhet, men den har också negativa effekter på de arbetsplatser där den uppträder (se t.ex. Fürst, 1985). När det gäller de negativa effekter som könssegregeringen för med sig för arbetsmarknaden som helhet kan nämnas att de sektorer och yrken som domineras av kvinnor har betydligt lägre löner än de där män är i majoritet. Relativt bättre löner tenderar med andra ord att följa männen och de mansdominerade yrkena och vice versa. När det gäller de negativa effekter som en ojämn fördelning mel-lan könen har på specifi ka arbetsplatser kan studier kring industriarbetande kvinnor tas som exempel. Forskning från 1980-talet visar till exempel att det kön som är i minoritet på en arbetsplats riskerar utsättas för de båda krafter som är grundlogiken i genusordningen, hierarkisering och segregering. Det framkommer till exempel i en studie av Fürst (1985) att den minoritet av kvinnor som i mitten av 1970-talet gick in i den av tradition mansdominerade verkstadsindustrin cirka 10 år senare hade försvunnit från dessa arbetsplatser eller hade marginaliserats och återfanns på sådana arbetsuppgifter som var monotona, smutsiga och lågavlönade. Eftersom arbetsförhållandena har förändrats inom industrin sedan 1980-talet fi nns det kanske anledning av fråga sig om de förhållanden som Fürst beskriver gäller i dagens industri, men slutsatserna om att kvinnor blir undanträngda från de traditionellt man-liga domänerna tycks dock fortfarande ha giltighet (se t.ex. Chang, 2003). Annan forskning antyder att inte heller män som i antalsmässig minoritet inom traditionellt kvinnodominerade yrken får fotfäste inom alla delar av arbetet. Forskning visar att de istället tenderar att avancera till positioner som är mer välbetalda och ger mer infl ytande eller så lämnar de yrket helt (Pringle, 1995; Williams, 1995; McLean, 2003). Vill man förenkla den bild som forskning ger av män och kvinnor i icke-traditionella yrken skulle man kunna säga att män, i högre grad än kvinnor i motsvarande situationer, utsätts för centripetala krafter, i vilka de blir ledare eller experter för de tra-ditionellt kvinnliga verksamheter de börjar arbeta i. Kvinnor i traditionellt manliga yrken utsätts däremot för centrifugala krafter vilka innebär att de marginaliseras och trängs ut till arbeten med de sämsta förutsättningar som ger minst prestige och infl ytande (se t.ex. Fürst, 1985).

Fortsättningen på kapitlet kommer jag att ägna åt att beskriva, analysera oh diskutera förhållandena för män i socialt arbete inom utbildning och yrkesliv utifrån vad forskningen på området har visat. Syftet är att belysa de villkor som män inom traditionellt kvinnliga yrken i allmänhet och socialt ar-bete i synnerhet arbetar under. Utgångspunkten för framställningen i kapitlet är att produktionen eller formandet av män (och kvinnor) till socialarbetare inte är en enkel process som handlar om att män väljer eller inte väljer att gå in i eller ur det ena eller andra yrket. Formandet av verksamhetsområdet

220

Christian Kullberg

socialt arbete innefattar en mängd olika sociala aktiviteter, lagregler, orga-nisatoriska förutsättningar, maktbalanser med mera som inte alltid verkar i samma riktning utan i vissa fall kan vara motsägelsefulla.

I texten knyter jag an till forskning som berör män och manlighet, män inom icke-traditionella utbildningar och yrken samt representationen av män på sociala utbildningar och i socialt arbete som profession. Den ge-nuspedagogiska forskningen som ägnas vilka pedagogiska förutsättning-ar som passar kvinnor alternativt män bäst berörs dock inte (se istället Hellertz, 1999; Bondestam, 2004). Jag använder referenser från tidigare forskning och knyter an till egna erfarenheter under mina år som lärare på socionomutbildningen. Dessutom används kvalitativa intervjuer med samt liga de män som gick på socionomutbildningen i Örebro år 2000. Dessa härstammar från ett utvecklingsarbete som handlade om att bred-da rekryteringen till socionomutbildningen. Detta material har jag själv samlat in. Utöver detta används även intervjuer som socionomstuderan-de vid Örebro universitet gjort med 4 manliga socionomstuderande med de fi ngerade namnen Adam, Bennys, Claes och Dan. Dessa intervjuer ge-nomfördes vid socionomutbildningen i Örebro vid början av 2000-talet.5

Mäns inträde i respektive utträde ur ’icke-traditionella’ yrken

Förklaringarna inom forskningen till varför män söker sig till de sociala vård- och omsorgsyrkena ser annorlunda ut än för kvinnor. Kvinnor antas inte sällan hamna inom dessa sektorer på grund av deras personliga intresse för sådana typer av uppgifter som är vanliga inom till exempel vård och omsorg. En annan orsak till kvinnors val av omsorgsyrkena har antagits vara deras, i allmänhet, större ansvar för barn och hushållsarbete, samt de-ras lägre aspirationsnivå, förhållande till män, när det gäller yrkeskarriären (Roman, 1994). När det gäller vägen in i socialt arbete så har kvalitativa studier, ägnade kvinnliga respondenter, också visat att tidigare upplevelser av känslomässiga och traumatiska händelser inom den egna familjen men också en viss mån av idealism och altruism, implicit eller explicit, bidrar till yrkesvalet (Parker och Merrylees, 2002).

När det gäller mäns inträde i traditionellt kvinnliga yrken hävdar Chus-mir (1990) att personliga motiv tillsammans med infl uenser från den egna familjesituationen samt rollförväntningar och normer bidrar till förklaring. Sådana personliga önskningar har exempel visat sig vara att arbeta med uppgifter som bidrar till eget självförverkligande, att utvecklas som person, att få större möjligheter att få arbeta tillsammans med arbetskamrater av

5 Jag vill i detta sammanhang rikta ett tack till de båda socionomstuderande Sören Norberg och Magnus Storm som haft vänligheten att låta mig ta del av intervjuerna med Adam, Bennys, Claes och Dan.

221

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

det andra könet samt att få bättre möjligheter att bli befordrad och att göra yrkeskarriär (Williams, 1995) men också att helt enkelt komma bort från traditionellt manliga yrken (se Simpson, 2005). Det vill säga orsaker som inte helt och hållet överensstämmer med de anledningar som kvinnor har. Simpson (2005) menar att män som fi nns inom icke-traditionella yrken i huvudsak tillhör tre kategorier ’sökare’, ’fi nnare’ och ’nybyggare’ (eng. settlers). Den första kategorin utgörs av de män som faktiskt väljer ett icke-traditionellt yrke på grund av ett medvetet intresse för sådana frågor som är mer traditionellt kvinnliga till sin karaktär, till exempel ”att arbeta med människor” (se även Kjellsson och Ohlson, 2006 som ser samma tendenser bland socionomstuderande i Sverige). Den andra kategorin, fi nnare, utgörs av dem som inte initialt är inställda på att arbete inom typiska kvinnoyrken, som har ett mer passivt förhållningssätt till valet av karriärväg, men som ändå kommer att återfi nnas på denna bana. Typiskt för dessa män är att de mer eller mindre ’glider in’ i yrket och sedan fi nner att de trivs med det (jfr. Christie, 2006). En anna orsak kan vara att de helt enkelt fi nner att de klarar sig bra i till exempel konkurrensen om betyg eller tjänster. Den sista gruppen slutligen, nybyggarna, utgörs av dem som på grund av missnöje med traditionellt manligt arbete medvetet väljer en icke-traditionell karriär. I Simpsons (2005) studie har inga av de intervjuade männen särskilt ut-talade karriärambitioner (eng. extrinsic career orientation). De lyfter hellre fram sitt intresse för arbetets innehåll (eng. intrinsic career orientation) än att de fokuserar på möjligheter att avancera till bättre betalda positioner. Även Christie (2006) berör frågan om orsakerna till mäns närvaro i socialt arbete. Han visar, i en studie som bygger på kvalitativa intervjuer, att män själva tenderar att distansera sig från själva beslutet att bli socialarbetare. De beskriver sin närvaro som att den har att göra med det infl ytande som signifi kanta personer i deras liv haft eller på andra förhållanden som de själva inte varit särskilt aktiva att försöka påverka, snarare än att deras yrkesval bero på medvetna karriärsträvanden.

I samtal med män på socionomutbildningen har jag funnit ingredienser från de kategorier som forskningen nämner. Min egen refl ektion är att man-liga (liksom kvinnliga) socialarbetare eller socionomstuderande är ’konfi -gurerade’ (Connell, 1995; Connell och Messerschmidt, 2005) på så många skiftande sätt som sällan går att på ett entydigt sätt ordna in i den ena eller andra kategorin. De män som tillhör den sista kategorin, nybyggare, har dock oftare varit något äldre än de övriga och har därför haft möjlighet att pröva på och refl ektera över sig själv och förhållandena inom traditionellt manliga yrken. Men deras yrkesval har inte nödvändigtvis behövt utgöra ett totalt brott från den tidigare karriären. Exempel på det är sådana manliga socionomstuderande som kommit från en mansdominerad sektor men som

222

Christian Kullberg

ändå, under vad man skulle kunna kalla en ’övergångsperiod’ haft mer social arbetsuppgifter. De har till exempel varit sysselsatta med sådana arbetsupp-gifter, bland annat fackligt arbete, som i någon mån innehåller praktiskt socialt arbete i större eller mindre utsträckning. På detta sätt kommer dessa män att vara också sökare, eftersom de väljer socionomutbildningen utifrån ett intresse att ägna sig åt sociala frågor som väckts hos dem under den aktuella perioden.

En annan refl ektion är att de som har drag av fi nnare verkar ha ökat i takt med att medelåldern på de socionomstuderande sjunker och att de som kommer direkt från gymnasiet har ökat. Det tycks nämligen vara något mer vanligt bland de yngre än de något äldre att ha mer eller mindre oklara fö-reställningar om vad socialt arbete kan innebära. Vanligare bland de yngre är också att påbörja socionomutbildningen därför att man inte har kommit in på de andra utbildningar som man haft som förstahandsval. Jag tror att det inte är alltför djärvt att anta att kombinationen av oklara förvänt-ningar och att inte kommit in på sitt förstahandsval åtminstone till en del kan bidra till att förklara orsakerna till avhopp av manliga studenter från socionomutbildningen. Sådana antaganden kan väl också sägas få stöd av Kullbergs (2000) studie av manliga socionomstuderande som utfördes vid socionomutbildningen i Lund i slutet av 1990-talet. I resultaten från denna undersökning framkommer nämligen att två viktiga skäl för mäns avhopp från socionomutbildningen har att göra med sådana faktorer som kan kopp-las samman med att man varit dåligt informerad om det yrke man valt att utbilda sig till. De viktigaste skälen till avhoppen kunde vara personliga problem eller familjeproblem, insikten om att man inte ville arbeta inom socionomyrket för att man upptäckt att yrket har låg status och lönerna är låga eller att man upplevde socionomutbildningen som en dålig utbildning. Studien visar dessutom att det främst var de yngre männen som upplevde förhållandena på socionomutbildningen som så dåliga att det var en orsak till deras avhopp. De yngre männen angav emellertid även att bristen på andra män var en bidragande orsak till att de slutade. Kullberg (2000: 59) tolkar detta faktum som en bekräftelse på att främst de yngre männen har en osäkerhet i sin ’maskulinitet’ och därför är i större behov av manliga identifi kationsobjekt än vad de äldre männen är.

Mäns position inom ’icke-traditionella yrken’

Tillgänglig forskning visar att tvärt emot vad som kan förväntas enligt köns-rollteori, nämligen att diskrepansen mellan den manliga rollen och arbets-innehållet i icke-traditionella yrken skulle fungera som en barriär för män, så tenderar män istället uppge att de trivs med att arbeta inom traditionellt kvinnliga yrken. Män som fi nns i de icke-traditionella yrkena rapporterar

223

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

dock uppleva att de blir behandlade som stereotypa symboler för det egna könet (se t.ex. Robertsson, 2002), vad som getts benämningen ’tokenism’ (se Moss Kanter, 1977). Forskare menar dock att tokenismen för män i traditionellt kvinnliga yrken inte ser likadan ut som för kvinnor inom tradi-tionellt manliga yrkesområden. Tokenismen innebär att kvinnor i minoritet på mansdominerade arbetsplatser, bland annat på grund av de är i numerär minoritet (Moss Kanter, 1977) men också på grund av den relativa under-ordning visavi män och manlighet som kvinnor möter på många områden i samhället (Hirdman, 1988), blir synliga och får uppmärksamhet på ett sådant sätt som knyter dem till kategorin ”kvinnor” snarare än till det som de som enskilda individen presterar eller representerar. Denna uppmärksamhet kan sedan fungera polariserande och utpekande, det vill säga att majoriteten av arbetstagare (männen) så att säga använder de stereotypa symbolerna eller ”tecknen” som tillskrivs minoriteten (kvinnorna) för att kunna visa att de skiljer sig från den dominerande gruppen och därför inte heller har sådana egenskaper eller färdigheter som krävs för att utföra arbetet på ett fullvärdigt sätt (jfr. Reinholdt, 2003, s. 91–111). Tokenismen skulle därmed kunna vara en delförklaring till sådana tendenser till centrifugalkrafter eller ”svängdörrseffekter” som så att säga ”tränger ut” eller får kvinnor att lämna manliga domäner. Dessa tendenser till undanträngning eller fl ykt orsakas av den socialpsykologiska belastningen (i form av tex. stress) och de ekonomiska kostnader (i form av tex. lönediskriminering) som kvinnor utsätts för på manligt könsmärkta arbetsområden (se t.ex. Fürst, 1985; Chang, 2003).

Enligt tillgänglig forskning fungerar tokenismen dock inte på samma sätt för män i traditionellt kvinnliga yrken som för kvinnor inom de traditionella mansyrkena. Istället tyder mycket på att män trots sin sämre representation ändå får en uppmärksamhet som har andra kvaliteter än den som kvinnor i mansdominerade yrken erfar. Williams (1995) hävdar till exempel att män inom kvinnoyrkena inte enbart möts med acceptans utan också har utrymme att utveckla sig inom verksamhetsområden eller nischer på ett sådant sätt som ger dem infl ytande och fördelar när det gäller att kunna avancera till högre positioner. Andra Pringle (1995) drar än mer långtgående slutsatser och menar att arbetet inom den sociala sektorn är både hierarkiserat och segregerat på basis av könsskillnader och att detta ensidigt gynnar män. Män blir i betydligt större utsträckning chefer, professorer, specialister och så vidare medan kvinnor i större utsträckning stannar kvar inom det direkta arbetet med verksamhetens kunder eller klienter. Enligt Pringle bedöms också yrkesskicklighet inom socialt arbete och social omsorg ofta utifrån värde-ringar som är sammankopplade med traditionellt manliga färdigheter som instrumentalism och tekniskt kunnande, medan omvårdnadskunskap eller känslomässig kompetens som ju kan hävdas vara traditionellt kvinnliga

224

Christian Kullberg

färdigheter har betydligt lägre status. Pringle nämner framväxten av teorier om, och metoder inom, familjeterapiområdet som ett exempel på hur män lyckats exploatera ett område inom socialt arbete.

McLean (2003) visar dock i en studie från Storbritannien att trots den överrepresentation av män som fi nns på högre poster inom omsorg och social service, så är det stora fl ertalet ändå sysselsatta i det direkta klientarbetet. Resultat från Robertsson (2003) visar att manliga sjuksköterskor, trots sin relativt underordnade position i en manligt hegemonisk ordning, har vissa fördelar gentemot sina kvinnliga kollegor. Dessa består i att de får uppmärk-samhet och infl ytande i arbetet. En bidragande orsak till att det förhåller sig på detta sätt är att de kan dra viss fördel av de ’homosociala band’ som fi nns med andra överordnade män (som till exempel läkare) i organisationen (jfr Lindgren, 1999).

Från egna samtal samt intervjuer med manliga socionomstuderanden har jag aldrig tagit del av direkt negativ upplevelse av att ha så få andra män i sin arbetsgrupp. Istället uppger ofta män att de trivs med att umgås och arbeta i grupper där kvinnor är i majoritet (jfr. Kullberg, 2000). Flera av de män i de intervjuer jag fått ta del av berättar också att de har en position som ger dem relativt mycket uppmärksamhet i studiesammanhang:

Jag har nog varit ganska dominant tidvis under de här åren. Jag har alltså inte varit skraj för att fråga och tycka och sådana där saker, ibland kanske till och med lite för mycket. Så om utrymme har funnits då har jag varit med och tagit del av det. I vissa situationer så kan det ju vara en lärare eller föreläsare som inte tillåter alltså i sin undervisning att studen-ter deltar i evenemanget så att säga. De kanske håller en föreläsning och så får man ställa frågor efteråt. Men i de fall det fi nns tillfälle med någon sorts interaktiv pedagogik så då har jag hörts (Socionomstuderande).

Att ofta höras och synas i undervisningssituationer och andra sammanhang kan ge männen en speciell roll som en slags ’talesman’ i och för studiegrup-pen. Av de intervjuer som jag själv och studenterna gjort framgår till exempel att de manliga studerande har rollen som den som styr och bestämmer i de grupparbeten som studentgrupperna utför. Trots att de intervjuade männen är nöjda med den uppmärksamhet de får och umgänget med sina kvinnliga studiekamrater så berättar de att de ändå söker upp varandra eftersom de även har behov av att umgås med andra män. Vad man pratar om då ut-trycker en av intervjupersonerna på följande sätt:

Man kan prata om grabbämnen då, sport eller vad som helst. Det är en speciell jargong, man pratar på ett speciellt sätt (Socionomstuderande).

Umgänget mellan män kan alltså röra ’grabbiga’ ämnen som inte är vanliga i tvåkönade samtal och talas på ett sådant språk som är exklusivt för manligt

225

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

umgänge t.ex. gällande idrott. Det fi nns också studier som visar att män i icke-traditionella yrken kan känna sig underlägsna och ifrågasatta när det gäller sådana arbetsuppgifter som sammankopplas med förväntat kvinnliga egenskaper. Sådana egenskaper eller karaktärsdrag som kvinnor antas ha är till exempel vänlighet, omtänksamhet, känslighet för andras behov och känslor, vårdande och omvårdande egenskaper och en tendens att tänka på andra snarare än sig själv (se Eagly, 1987). Denna typ av förväntade egenska-per antas i allmänhet göra kvinnor mer lämpade än män för socialt service-, vård- och omsorgsarbete (se tex. Cejka och Eagly, 1999; Diekman, och Eagly, 2000). Det fi nns till exempel forskning som tyder på att män som arbetar inom yrken som på ett tydligt sätt är ’könsmärkta’ eller ’könsstämplade’ som typiskt kvinnliga, som till exempel sjuksköterskeyrket får sin manliga identitet ifrågasatt (Robertsson, 2002). Andra studier pekar på att män, på samma sätt som kvinnor på traditionellt manliga områden, blir utsatta för fördomsfullhet och därför upplever att de hela tiden i det dagliga arbetet måste ’bevisa’ att de behärskar arbetet (Bergh, 1995). Robertsson (2002) visar att arbetsgrupper inom sjukvården i sig tenderar att ordna uppgifter på ett sådant sätt att manliga sjuksköterskor knyts närmare sådana uppgifter (tex. av teknisk karaktär) som av tradition förknippas med manlighet, men därmed också per automatik i någon mån fjärmas från den direkta omsor-gen eller omvårdnaden av patienterna. Sådana resultat får också stöd av McLean (2003) som visar att män inom socialt arbete som är verksamma i det direkta klientarbetet möts av en ambivalens från omgivningen. Denna ambivalens gäller särskilt deras plats inom vårdande arbete. Den tenderar att leda till att män i högre grad sysselsätter sig inom sådana områden med de arbetsuppgifter som överensstämmer mer med traditionella stereotypa uppfattningar om manlighet, till exempel fysiskt styrka, ordning, disciplin, övervakning med fl era (se även Christie, 1998). En annan forskare (Murray, 1996) visar att män inom barnomsorgen tenderar att bli misstänkliggjorda om de visar ett intresse för arbetet med omsorgen om barn. Omgivningen tenderar också att på olika sätt söka fjärma män från det direkt omvårdande arbetet med barn. Detta faktum skulle kunna tolkas som att män, när de närmar sig de områden som allra tydligast tillhör den kärna som utmärker sådana förmågor som antas karaktärisera kvinnlighet, stöter de på de största problemen visavis sin omgivning.

Även om den offi ciella linjen i jämställdhetspolitiken i Sverige och många övriga EU-länder är att kvinnor och män skall ha samma möjligheter att forma sina liv inom arbets- och familjeliv så fi nns det på olika nivåer i sam-hället ett ifrågasättande av mäns närvaro på det sociala området. Inom vissa delar av den könsteoretiska forskningen som ägnats det sociala området fi nns en skepsis mot mäns närvaro på det sociala området men också mot mäns

226

Christian Kullberg

möjligheter att bedriva produktiv och användbar forskning inom området. Pringle (1995) är en relativt infl ytelserik forskare på maskulinitetsområdet från Storbritannien. Han förfäktar till exempel tesen att män som grupp inte alls hör hemma inom socialt arbete och att de dessutom utgör ett problem för hela välfärdspolitiken. Pringle kopplar ihop det faktum att män begår den övervägande delen av alla våldsbrott i samhället och att män begår den övervägande delen av alla sexuella övergrepp mot barn med att män fortfarande har ett relativt lågt engagemang i vården och omsorgen om sina barn. Utifrån dessa förhållanden för Pringle fram argument för att män inte kan vårda barn, att män inte bryr sig om sina barn, att barn och familjer inte behöver fäder och att familjen bör skyddas mot män, alltså mycket kraftfulla ifrågasättanden av mäns position på det aktuella området. Pringle är inte heller den enda rösten som ifrågasätter mäns närvaro på det sociala området, och speciellt i Storbritannien tycks denna debatt varit livaktig (se t.ex. Christie, 2001a; 2001b).

Av de fyra intervjuer som jag har tillgång till framkommer, som framgår ovan, att de manliga socionomstudenterna talar om den ökade uppmärksam-het som de fi ck som till övervägande del positiv, det vill säga att de utsätts för vad som skulle kunna kallas en form av ’positiv tokenism’. Att vara i numerär minoritet och att, i förhållande till kvinnor i allmänhet, vara över-ordnade kan emellertid även bidra till upplevelser av de i huvudsak negativa sidorna av ”tokenismen” som redogjordes för i avsnittets inledning. Sådana tillfällen är när männen som enskild individ, i diskussioner i undervisningen eller i andra sammanhang behandlas som personifi eringar av den ojämlika maktfördelningen som existerar mellan kvinnor och män i samhället och sådana övergrepp till exempel våld och sexuella övergrepp som män begår. Från samtal med män på utbildningen och min egen undervisning har jag erfarenheter av att män i högre grad än de kvinnliga studenterna intar en defensiv inställning när frågor som rör ordningen mellan könen tas upp. Denna försvarsinställning kan till exempel ta sig uttryck i ett verbalt ifrå-gasättande av om genusordning överhuvudtaget existerar eller att i diskus-sionen hänvisa till kvinnors roll i de sammanhang som talas om. Vanlig är emellertid också en relativ tystnad från de manliga seminariedeltagarna. En av männen som intervjuats säger så här om denna avsaknad av inlägg från män i undervisningssituationen. Det aktuella citatet handlar om när, som intervjupersonen själv uttrycker det, ”våldtäkt på kvinnor och striptease” är uppe till diskussion:

Just om det sitter kanske två killar och trettio tjejer, att då tänker man sig för. Visst låt dem få ut sina aggressioner och så blir det bättre för dem (Socionomstuderande).

227

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

Lite senare i samma intervju säger samma man att:

När det är så få killar i klassen kanske det kunde behövas att en annan öppnar munnen då, för att poängtera att det här är killarnas synsätt (Socionomstuderande).

Någon närmare precisering av vilka mekanismer som hindrar män i allmän-het att vara mer delaktiga i diskussioner när värdeladdade frågor, som har att göra med förhållandena mellan kvinnor och män, diskuteras kommer inte fram i denna intervju. Utsagorna från den manliga studenten kan dock tolkas som att han känner frustration över vad som sker i undervisningssamman-hang när genusordningen tas upp. Liknande resultat fi nns också från annan forskning. I en studie av Hyde och Deal (2003) framkommer till exempel att män som utbildar sig i socialt arbete känner sig ”förtryckta” i undervisningen just därför att de upplever att de av lärare och andra studenter ställs till svars eller får personifi era (vita) mäns makt över andra grupper i samhället. En student uttrycker detta på följande sätt:

It’s like some instructors hate white male students—like we’re the ones responsible for discrimination (Hyde & Deal, 2003 s. 200).

Den aktuella studenten uttrycker alltså på ett tydligt sätt att han upplever att manliga studenter får vara representanter för de strukturer som fi nns i samhället. Intressant är dessutom att studenten tycks uppleva att vissa lärare har hyser mycket negativa tankar om vissa kategorier av män. Även Krill (1992) visar att manliga studenter i socialt arbete känner att de blir påförda stereotypa uppfattningar om manlighet och att deras icke-konforma val av utbildningen inte uppskattas.

Mäns ’traditionella’ och ’icke-traditionella’ maskulinitet och omgivningens uppfattning om manlighet och mäns yrkesval

Man kan anta att de uppfattningar som män i socialt arbete har återfi nns på ett kontinuum från mer traditionellt maskulina till mer icke-traditionella värderingar. Maskulinitetsforskningen ger inte någon entydig bild av masku-linitetsbegreppet. Ett sätt att närma sig frågan om vad som utmärker olika former av maskulinitet kan dock vara att knyta an till begreppet ’ hegemonisk maskulinitet’. Detta begrepp, som är relationellt till sin karaktär, beskriver den dominanta formen av manlighet, det vill säga de egenskaper, färdig-heter, uttryckssätt med mera för manlighet som av män och kvinnor tillmäts det största värdet i samhället (Connell, 1995; Connell och Messerschmidt, 2005). I många fall sammankopplas den dominanta formen av maskulinitet med traditionell maskulinitet. Ett annat sätt att närma sig frågan om vad som karaktäriserar mer traditionell manlighet är att knyta an till den social-

228

Christian Kullberg

psykologiska forskningen om manliga och kvinnliga karaktärsdrag (eng. traits). Sådan forskning har föreslagit att män är mer ’agentic’ än kvinnor. De karaktärsdrag som innefattas i detta begrepp är självhävdande, självständig-het/oberoende, självaktivering, tävlingsinriktning, självsäkerhet/bestämdhet och målorientering (se Wood och Eagly, 2002).

Oavsett hur enskilda män förhåller sig till traditionell maskulinitet så ställs de som fi nns inom icke-traditionella utbildningar eller yrken inför dilemmat att få en balans mellan den egna genusidentiteten och yrkesvalet och de riskerar att ifrågasättas oavsett hur de tacklar den klyfta som fi nns (jfr. Lupton, 2000). För män fi nns en brist på överensstämmelse mellan å ena sidan vad som på engelska fått benämningen ’descriptive stereotypes’, det vill säga vad som i samhället i stort anses karaktärisera manlighet och de verksamheter och arbetsuppgifter som män antas vara lämpade för eller klara av (jfr. Eagly och Mladinic, 1989; Cejka och Eagly, 1999) och å andra sidan de ’prescriptive stereotypes’ som antas utmärka de anställda som ses som lämpade att kunna klara av de yrken som är könsmärkta som kvinnliga (jfr. Welle och Heilman, 2005).

Fokuserar man på de icke-traditionella männen kan man anta att de inte har lika stora problem som män med mer traditionell maskulinitet att enga-gera sig i eller, om man så vill, anpassa sig till sådana sysselsättningar som är könsmärkta som typiskt kvinnliga. Viss forskning tyder också på att män som fi nns inom de traditionellt kvinnliga områdena har en mindre utpräglad maskulin framtoning (Chusmir, 1990). En svensk studie av manliga socio nom-studerande fi nner till exempel att det fi nns inslag av ett ’relationsorienterat’ förhållningssätt som närmast kan beskrivas som ’omsorgsetiskt’ hos en del av dem (Hugelius, 2003). Dessa män anstränger sig för att undvika konfl ikter i lärandesammanhang, är inte intresserade av att övertrumfa eller överbevisa andra med sina kunskaper och har en positiv inställning till att arbeta och lära i grupp, egenskaper som i lärandesituationen kan tolkas som mer tradi-tionellt kvinnliga till sin karaktär (jfr. Hellertz, 1999).

Dessa män tycks dock få ett mer problematiskt förhållande till traditio-nell maskulinitet och de löper därför risken att bli ’demaskuliniserade’ och uppfattas som mindre ’manliga’ än andra män. Forskning visar att män i typiska kvinnoyrken ifrågasätts när det gäller förmågan att uppfylla förvänt-ningar på manliga intressen och aktiviteter. Detta gäller till exempel manlig tävlingsinstinkt och sexuell läggning (Chusmir, 1990; Williams, 1993; Cross och Bagilhole, 2000; Williams, 1995; Robertsson, 2003). Robertssons (2002, s. 14–18) forskning om manliga sjuksköterskor åskådliggör detta dilemma. Vissa av de intervjuade i den studien upplever att deras manlighet ifrågasätts av manliga läkare eftersom de inte lever upp till den bild som existerar om sjukvården där män är läkare och är överordnade med längre utbildning är kvinnor som återfi nns som hjälpyrken för läkarna.

229

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

Samtidigt skall det dock sägas att män som ägnar sig åt områden som av tradition anses som kvinnans domän, och som engagerar sig i emotionella och sociala frågor också kan få uppskattning och beröm av kvinnliga kol-legor (Cross och Bagilhole, 2000; Nordberg, 2001).

Betraktar vi män med en mer traditionell manlighet kan man anta att dessa, när de är verksamma inom kvinnoyrkena, anpassar arbetet till denna typ av manlighet. Att detta förekommer bekräftas av forskning. Squire (1995) menar till exempel att det faktum att vissa manliga sjuksköterskor väljer att verka inom speciella områden kan ha att göra med att de har ett behov av att fi nna aktiviteter som i lägre grad så tydligt är könsmärkta som kvinnliga. Enligt Squire handlar mäns sökande efter sådana egna domäner om försök att minska konfl ikten mellan sin egen genusidentitet och det arbete de utför. Även en studie utförd av Christie (2006) pekar på detta fenomen. I denna studie framkommer att manliga socialarbetare har vissa betänkligheter att avslöja för främlingar eller fl yktigt bekanta vad de har för yrke. De väljer därför att tala om sitt arbete i någon form av omskrivning. Anpassar män sitt arbete inom traditionellt kvinnliga yrken till mer traditionell maskulinitet så löper de dock risken att uppfattas bidra till upprätthållande en skev makt-fördelning mellan kvinnor och män och bidra till hegemonisk maskulinitet (Williams, 1995). Män som försöker tackla det aktuella dilemmat på detta sätt riskerar tolkas som en slags ’medlöpare’ i en hegemonisk maskulinitet. Williams hävdar till exempel att män på ett strategiskt sätt specialiserar sig inom till exempel högre administrativa och ledande befattningar (som chefer etc.) som av tradition associeras med män och manlighet. Enligt Williams innebär detta att männen försöker:

emphasize their difference by disassociating and condemning the women in their professions (Williams, 1995: 73).

Männens lösgörande av sig själva från och nedvärdering av traditionellt kvinnliga arbeten kan sedan skapa status, utrymme bättre lön och så vidare. Cross och Bagilhole (2000) fi nner också att det fi nns män i icke-traditionella yrken som söker hantera ifrågasättanden av deras maskulinitet på sådana sätt att de distanserar sig från kvinnliga kollegor och arbetsuppgifter som är könsmärkta som kvinnliga genom att försöka vara annorlunda och bättre inom vissa specifi ka fält. Även McLean (2003) som studerat män inom offentlig social vård och omsorg i Storbritannien menar att män, eftersom de tenderar att vara osynliggjorda i rollen som vårdare, kan:

fi nd it diffi cult to gain recognition for professional caring abilities and it may be easier to take up traditional managerial or specialized roles (McLean, 2003: 64).

230

Christian Kullberg

Enligt McLean (2003) så klumpar män ihop sig inom vissa områden inom det traditionellt kvinnodominerade omsorgsområdet. Resultaten från hans analys visar att män inom omsorgen är en relativt heterogen grupp men som till största delen är sysselsatta med sådana arbetsuppgifter som på ett eller annat sätt refererar till traditionell manlighet. En oproportionerligt stor del av männen är till exempel sysselsatta i ledande ställning. Det stora fl ertalet är dock verksamma i det direkta klientarbetet. I den senare kategorin är män-nen emellertid “more likely to work with children and adolescents, or users with severe learning diffi culties” McLean (2003, s. 64) snarare än med mer vårdande eller omvårdande uppgifter. Kauppinen-Toropainen och Lammi (1993) lyfter däremot fram en annan aspekt av segregeringen av män inom typiska kvinnoyrken än just frågan om hur de skall få erkännande och status på sådana områden. Dessa författare menar att enbart de svårigheter som män i sådana yrken, i vilka de inte med lätthet kan fi nna representanter av det egna könet att umgås med, kan vara en viktig orsak till att de söker sig till speciella nischer i arbetet.

Som tillägg till det ovan sagda bör kanske också sägas att vidmakthål-landet av strävanden efter mer traditionellt maskulina värden naturligtvis också ger vinster, till exempel i form av erkännande för att man specialiserat sig men ofta också högre lön.

Diskussion

Det sociala arbetets ’könade’ eller ’genderdiserade’ natur har fått ökad upp-märksamhet (se tex. Christie, 2001b). I linje med detta har också mäns när-varo på de icke-traditionella områdena rönt visst intresse. Något förenklat skulle man kunna påstå att detta har lett till två huvudfåror att närma sig denna fråga. Dels ur ett genussystemsperspektiv (Connell, 2005; Connell och Messerschmidt, 2005) och dels ur ett könsmaktsperspektiv (se Pringle, 1995; Hearn, 2004). Företrädare för den första inriktningen, genussystemsperspek-tivet, problematiserar och perspektiverar mäns positioner och relationer i ett system som på en övergripande nivå kan beskrivas med de två logikerna segregering och hierarkisering (se Hirdman, 1988) Detta system antas bidra till manlig överordning och kvinnlig underordning. I genussystemsperspek-tivet fokuseras hierarkiseringen dels genom att studera mäns förhållande till kvinnor och dels genom att studera den ’hegemoniska maskulinitetens’ uttryck olika former av maskuliniteter samt de maktmedel som grupper av män har eller förskansar sig med i förhållande till andra män och kvinnor (Connell, 2005; Connell och Messerschmidt, 2005). Principen om åtskillnad (segregeringen) mellan kvinnor och män men även mellan män till exempel heterosexuella män och homosexuella män studeras.

231

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

Företrädare för den andra inriktningen, könsmaktsperspektivet (se Hearn, 2004), menar att genussystemsperspektivet är för upptaget av att kategorisera olika typer av män och inte i tillräckligt hög grad fokuserar män som grupp och som enskilda och deras medvetna strategier för att tillskansa sig och vidmakthålla makt över kvinnor (the hegemony of men). Den underliggande tanken i könsmaktsperspektivet är att studier av genus, kön, manlighet och så vidare, för att ha ett berättigande, skall gynna kvinnors intressen (se Hearn, 2004, s. 49). Något som vissa förespråkare för könsmaktsperspektivet menar att en hel del av den forskning som bedrivs om män och manlighet inte gör (se Hearn, 2004, s. 50).

Min egen utgångspunkt överensstämmer inte med den typ av bestämda feministiska ståndpunkt som könsmaktsperspektivet innebär. Jag menar att det för vetenskapen är vanskligt att på förhand och en gång för alla slå fast hur maktrelationerna mellan kvinnor och män på samhällets olika områden ser ut, det vill säga att män faktiskt har makt samt vilken typ av makt de har. Detta bör i stället vara en empirisk fråga som studeras från område till område. En annan utgångspunkt är att olika grupper kvinnor, män, hetero-sexuella, homosexuella, invandrare och så vidare är viktiga att studera utan att maktdimensionen alltid problematiseras. Vidare är det av vikt att inte utan föregående ingående analyser transformera maktdiskussioner relate-rade till ett övergripande strukturellt plan till enskilda aktörers positioner och handlanden.

Den genomgång som gjorts av villkoren för män inom traditionellt kvinn-liga yrken i allmänhet och socialt arbete i synnerhet har, som bör ha framgått, inte utgått ifrån ett konsekvent könsmaktsperspektiv, utan strävan har istället varit att sätta in frågan i ett genussystemperspektiv. Utgångspunkten har varit att betingelserna för män som enskilda aktörer eller som grupp inom icke-traditionella manliga yrken är ett komplext fenomen som bör studeras utan att ta för givet att män har allomfattande och allomstädes närvarande makt över kvinnor. Formandet av verksamhetsområdet socialt arbete innefattar, som inledningsvis nämndes, en mängd olika sociala aktiviteter, lagregler, or-ganisatoriska förutsättningar, maktbalanser med mera som inte alltid verkar i samma riktning utan kan vara motsägelsefulla.

En fråga man kan ställa sig är om mäns närvaro på de traditionellt kvinn-liga yrkesområdena kan tyda på att maktförhållanden mellan kvinnor och män håller på att förändras. Forskningen ger inga entydiga svar på detta. Å ena sidan medför mäns närvaro i kvinnodominerade yrken att traditionella manliga handlingsmönster och därmed den hegemoniska maskuliniteten, som är en förutsättning för mäns makt i samhället, har potential att för-ändras. Detta eftersom män inom dessa yrken har andra värderingar och realiserar en annan typ av maskulinitet. Det fi nns dessutom studier som tyder

232

Christian Kullberg

på att män, som på ett tydligt sätt bryter mot traditionella förväntningar på yrkesval, har en större benägenhet att vara kritiska och gör medvetna mer eller mindre aktiva handlingar för att bryta rådande maktförhållanden mellan kvinnor och män (Christian, 1994; Nordberg, 2001). Å andra sidan visar annan forskning att de män som gör inbrytningar på traditionellt kvinnliga områden bland annat på grund av sina preferenser för de aktu-ella arbetsuppgifterna dras till positioner som ger makt, infl ytande och hö-gre lön alternativt lämnar de kvinnodominerade yrkena. Dessa båda bilder kan tyckas motsägelsefulla, men kan också tolkas som att den traditionella maskuliniteten, trots allt inte förändras. Detta eftersom mäns utträde ur de kvinnodominerade yrkena i kombination med deras tendenser att röra sig mot positioner som ger mer makt och infl ytande är relativt vanliga fenomen. Att förändringar i manligheten trots allt håller på att ske får stöd av Adkins (Adkins, 2002:63) som menar att manligheten i stort håller på att förändras. Adkins hävdar att manlighet:

is now perceived to involve techniques and practice which have been characteristically associated with femininity (Adkins, 2002, s. 63).

Sådana förändrade mönster kan bland annat märkas inom arbetslivet, efter-som en:

detraditionalization of gender’ being under way ‘in the domains of work and economy (Adkins, 2002: 64).

Är det så som Adkins säger, kanske män med icke traditionella yrkesval i någon mån förebådar en förändrad könsmaktsstruktur. Det här kapitlet lyfter också fram hur komplext fenomenet ’tokenism’ är när det gäller mäns när-varo i kvinnliga yrken. Reinholdt (2003: 97-98) för ett resonemang om plus och minussidor för de män och kvinnor som fi nns inom icke-traditionella yrkesområden. Ur ett genussystemperspektiv är den uppmärksamhet som män får i de kvinnodominerade yrkena inte enbart till gagn för dem själva eller för att åstadkomma de förändringar av den traditionella manligheten som efterfrågas på ett politiskt plan. Tokenismen medför i vissa fall direkta bakslag för sådana förändringar. Detta eftersom den stereotypa behandling av män som tokenismen leder till faktiskt kan leda in, eller mer eller mindre tvinga in, män i spår som knyter an till traditionell manlighet alternativt eller få dem att helt lämna de aktuella yrkena.

Ytterligare en genussystemaspekt som lyfts fram i kapitlet är det dilemma som män i traditionellt kvinnliga yrken står inför. Oavsett var enskilda män kan placeras in på ett kontinuum från traditionell till icke-traditionell manlighet, så ställs de som fi nns inom icke-traditionella utbildningar eller yrken inför dilemmat att få en balans mellan den egna genusidentiteten och

233

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

yrkesvalet. De män som har en icke-traditionell genusidentitet har inte lika stora problem som män med mer traditionell maskulinitet att engagera sig i de typiskt kvinnliga yrkena. Män med icke-traditionell maskulinitet riskerar att bli ’demaskuliniserade’ och påföras en genusidentitet som gör dem till ’mindre manliga’ än andra män. Å andra sidan fi nns män som har en mer traditionell genusidentitet och som därför försöker minska konfl ikten mellan den egna genusidentiteten och arbetet inom det icke traditionellt manliga yrkesområdet genom att till exempel tillskansa sig egna och mer exklusiva verksamhetsdomäner på de kvinnliga områdena. Dessa män kan med sina strategier hålla sin genusidentitet intakt, men kan istället uppfattas bidra till att upprätthålla hegemonisk maskulinitet och en skev maktfördelning mellan kvinnor och män (jfr Williams, 1995).

Mot bakgrund av de genusskapande mekanismer som diskuterats ovan vill jag avslutningsvis ur ett jämställdhetsperspektiv refl ektera över vilken upp-märksamhet eller snarare brist på uppmärksamhet som könssegregeringen inom socionomutbildningen fått. Min uppfattning är att utbildare, forskare, administratörer, jämställdhetsansvariga med fl era aktörer med intresse för socialt arbete och socionomutbildningen i Sverige inte har uppmärksamhet underskottet på män på samma sätt som underskottet på kvinnor inom de tekniska utbildningarna uppmärksammats. För de tekniska utbildningarna har sedan ett antal år funnits speciella satsningar för att få unga kvinnor in-tresserade av börja och när de väl påbörjat utbildningen stanna kvar och inte sluta i förtid. Utan att ha gjort någon ingående analys av denna diskrepans mellan hur de båda utbildningsområdena betraktas så är mitt intryck att det av många uppfattas vara bra att kvinnor erövrar de traditionellt manliga fälten. Detta samtidigt som de traditionellt kvinnliga domänerna lämnas orörda. Kanske fi nns en föreställning om att kvinnor behöver stöd för att ta steget in på manliga arenor men att män inte behöver motsvarande stöd att ta sig in på de traditionellt kvinnliga fälten. Om denna uppfattning är spridd så menar jag att det är olyckligt. Det är befogat med satsningar för att uppmuntra män att intressera sig för socialt service- och vårdarbete. Den mesta forskningen tyder på det. Forskningen har däremot visat att de män som tar sig in i de kvinnodominerade yrkena till oproportionerligt stor andel hamnar på positioner som är distanserade från det direkta klientarbetet och som i allmänhet ger bättre lön och mer infl ytande (se Pringle, 1995; McLean, 2003). Något som kan tolkas som att dessa män trots allt lyckas bra, men detta är, vilket med tydlighet bör ha framgått av kapitlet, något annat än att pendeln svängt över så att alla delar av vård- och omsorgsområdena blir mer jämställda. Trots allt är ju målet i den offi ciella jämställdhetspoli-tiken i Sverige och många övriga EU-länder att kvinnor och män skall ha samma möjligheter att forma sina liv inom viktiga områden, som arbets- och familjeliv (Näringslivsdepartementet, 2005).

235

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

Referenser

Adkins, L. (2002). Revisions: Gender and Sexuality in Late Modernity. Buckingham: Open University Press. (Refererad i Christie, A, 2006).

Bergh, A. (1995). Möte mellan män och kvinnor inom äldreomsorgen. Lund: Studentlitteratur.

Bondestam, F. (2004). Könsmedveten pedagogik för universitets- och hög-skolelärare: en introduktion och bibliografi. Stockholm: Liber.

Cejka, M. A. & Eagly, A. (1999). Gender-stereotypic images of occupations correspond to the sex segregation of employment. Personality and Social Psychology Bulletin, 25, 413-423.

Chang, T. F. H. (2003). A social psychological model of women’s gender-typed occupational mobility. Career Development International, 8, 27-39.

Christian, H. 1994. The making of anti-sexist men. London: Routledge.

Christie, A. (1998). Is Social Work a “Non-traditional” Occupation for Men? British Journal of Social Work 28, 491–510.

Christie, A. (2001a) Introduction: Themes and Issues. I A. Christie (red.) Men in Social Work. Basingstoke: Palgrave.

Christie, A. (2001b) Gendered Discourses of Welfare, Men and Social Work. I A. Christie (red.) Men in Social Work. Basingstoke: Palgrave.

Christie, A. (2006). Negotiating the uncomfortable intersections gender and profession in social work. Critical Social Policy, 26(2), 390-411.

Chusmir, L. (1990) Men who make non-traditional career choices. Journal of Counselling and Development, 69, 11–15.

Connell, R. W. (1995). Masculinities, Cambridge: Polity Press.

Connell R. W. & Messerschmidt J. W. (2005). Hegemonic Masculinity: Rethinking the Concept. Gender & Society, 19(6), 829-859.

Cross, S. & Bagilhole, B. (2000) Girl’s jobs for the boys? Men, masculinity and non-traditional occupations. Gender Work & Organization, 9(2), 204–226.

Diekman, A. B. & Eagly, A. H. (2000). Stereotypes as dynamic constructs: Women and men of the past, present, and future. Personality and Social Psychology Bulletin, 26, 1171-1181.

Eagly, A. H. (1987). Sex differences in social behavior: A social- role inter-pretation. Hillsdale, N.J.: Lawrence Erlbaum Associates.

Eagly, A. H., & Mladinic, A. (1989). Gender stereotypes and attitudes toward women and men. Personality and Social Psychology Bulletin, 15, 543–558.

236

Christian Kullberg

Eagly, A. H., Mladinic, A. & Otto, S. (1991). Are women evaluated more favorably than men? An analysis of attitudes, beliefs, and emotions. Psychology of Women Quarterly, 15, 203–216.

Eagly, A. H., Wood W. & Johannesen-Schmidt. M. C. (2004). Social role theory of sex difference and similarities. Implications for partner prefer-ences of women and men. In A. H. Eagly, A. E. Beall, R. J. Sternberg (eds.). Psychology of Gender, Second Edition. New York: NY: Guilford Publications.

Fürst, G. (1985). Reträtt från manssamhället. En studie av industriarbetande kvinnor och arbetsdelning mellan könen på en intern arbetsmarknad. Göteborg: Göteborgs universitet, Sociologiska institutionen.

Hearn, J. (2004). From Hegemonic Masculinity to the Hegemony of Men. Feminist theory, 5(1), 49-72.

Hellertz, P. (1999). Kvinnors kunskapssyn och lärandestrategier? – en studie av tjugosju kvinnliga socionomstuderande. Örebro: Örebro universi-tet.

Hirdman, Y. (1988). Genussystemet – refl ektioner kring kvinnors sociala underordning. Kvinnovetenskaplig tidskrift, 9(3), 49-63.

Hugelius, A. (2003) Manliga socionomstuderandes syn på kunskap och lärande. Örebro: Örebro universitet, Institutionen för beteende- social- och rättsvetenskap.

Hyde C. A. & Deal, K. H. (2003). Does Gender Matter? Male and Female Participation in Social Work Classrooms. Affi lia, 18(2), 192-209.

Kauppinen-Toropainen, K. & Lammi, J. (1993). Men in Female Dominated Occupations. A Cross-Cultural Comparison. In: C. Williams, (red.) Doing “Women’s Work”. Men in Nontraditional Occuptions. USA:Newbury Park, CA.

Kjellsson, B. G. & Ohlson, P. (2006). Omanligt kan man säga. Socionom-studerande mäns perspektiv på yrke, karriär, status och att tillhöra en könsminoritet. Lund: Lunds universitet, Socialhögskolan.

Krill, D. (1992). Male and female dialogue in social work education. Smith college studies in social work, 62(2), 139-154. (Refererad i Hyde C. A. & Deal, K. H., 2003.)

Kullberg, K. (2000). Hoppar MAN av? en studie av män som avbrutit socionom utbildningen i Lund. Lund: Lunds universitet, Socialhög-skolan (Meddelanden från Socialhögskolan, 2000:2).

Lindgren, G. (1999). Klass, kön och kirurgi: relationer bland vårdpersonal i organisationsförändringarnas spår. Malmö: Liber.

237

’Icke-traditionella män’ på ’traditionellt kvinnliga’ områden?

Lupton, B. (2000). Maintaining masculinity: men who do ‘women’s work’. British Journal of Management, 11, 33–48.

McLean, J. (2003). Men as Minority: Men Employed in Statutory Social Care Work, Journal of Social Work, 3(1), 45-68.

Moss Kanter, R. (1977). Men and Women of the Corporation. New York: Basic Books.

Murray, S. B. (1996). “WE ALL LOVE CHARLES”: Men in Child Care and the Social Construction of Gender. Gender & Society, 10, 368-385.

Nordberg, M. (2001). Livet är skönt. Det beror på vad man gör det till. I C. Ekenstam, T. Johansson & J. Kuosmanen (red.). Sprickor i fasaden: manligheter i förändring. Stockholm: Gidlund.

Näringslivsdepartementet (2005). Makt att forma samhället och sitt eget liv: jämställdhetspolitiken mot nya mål. Stockholm: Fritze (Statens offentliga utredningar, 2005:66).

Parker, J. & Merrylees, S. (2002). Why become a professional? Experiences of care-giving and the decision to enter social work or nursing educa-tion. Learning in Health and Social Care, 1(2), 105-114.

Pringle, K. (1995). Men, masculinities and social welfare. London: UCL Press.

Reinholdt, S. (2003). En illustration av vägen till förtidspension. Luleå: Luleå tekniska universitet, Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap.

Robertsson H. (2002). Maskulinitetskonstruktion och könssegregering i sjukvård – manliga sjuksköterskor och hegemonisk maskulinitet. Stockholm: Arbetslivsinstitutet (Arbetsliv i omvandling 11).

Roman, C. (1994). Lika på olika villkor: Könssegregering i kunskapsföretag. Stockholm: Stehag Symposion graduale.

Simpson, R. (2005). “Men in non-traditional occupations: Career Entry, Career Orientation and Experience of Role Strain”. Gender, Work and Organization, 12(4), 363-380.

Squires, T. (1995). Men in Nursing. Registered Nurse, 58(7), 26–8. ( Refererad i Simpson, R., 2005.)

Statistiska centralbyrån & Sveriges Radio (2001). Uppgifter om Män inom barnomsorgen. (Refererade i C. Vallgren, Lönen var dålig. Tre män om varför de fl ytt från barnomsorgen under 90-talet. Aftonbladet, 29.)

238

Christian Kullberg

Welle, B. & Heilman, M. E. (2005). Formal and informal discrimination against women at work, The role of gender stereotypes. I D. Steiner, S. W. Gilliland, D. Skarlicki (red.), Research in social issues in management: Managing social and ethical issues in organizations. Vol. 5. Westport, CT: Information Age Publishers.

Williams C. L. (1995). Still a man’s world. Berkeley, California: University of California Press.