56 &Wilmer X - Cloudinary

56 /// HISTORIEN OM NISSE HELLBERG &Wilmer X

”Jag ser ett ljus i nattenSer en stjärna tänd för mejEn sol i horisontenDet ger hopp för dej och mejDet är dags att lägga undan alla förlorade årJag känner livet vända tillbaka Och det tycks äntligen va’ så att det har vänt

Min lycka har vänt …”

Ur ”Min lycka har vänt”på Xtrem, EMI 2001.

”Jag hoppar över spelningen”, sa Nisse.På S:t Petriskolan hade Nisse blivit medlem i ett band som framför allt spelade

instrumentala jazz fusion-passager. – Jag satt mest och mörkade, säger han. Jag hade inte kommit så långt i mitt

gitarrspelande. Kunde fortfarande inte ta barréackord. Kanske för att jag spelade på min brorsas gamla Levin, den var en aning misskött och med en stränghöjd på en centimeter.

Bandet hette Gandalf, ett namn Nisse inte kunde förlika sig med.– Jag var aldrig med och spelade live. Jag visste att det inte skulle bli till min

fördel, knappast till bandets heller. Framför allt hatade jag den typen av musik, det var bland annat den jag ville revoltera mot.

Min lycka har vänt

HISTORIEN OM NISSE HELLBERG &Wilmer X /// 57 &Wilmer X /// 57HISTORIEN OM NISSE HELLBERG &Wilmer X ///


Ett par gånger vid den här tiden hade Nisse en förmåga att hoppa av vid helt rätt tillfälle. Spelningen med Gandalf var ett sådant. Ett annat var vid ett prov i tyska.

– För mig gick tyskan så dåligt på S:t Petri. Lärarinnan var en riktig skräcködla. Tyskalektionerna var som tagna ur den gamla filmen Hets, förutom att hon inte slogs förstås.

Det blev dags för ett av årets större prov. Nisse visste att han inte hade pluggat tillräckligt mycket.

”Jag kommer ha noll rätt”, tänkte han.Han valde att ”skubba”, skolka.– Jag gick och satte mig på Davidshallstorg när det var dags för provet. Jag

kunde naturligtvis inte vara hemma, då hade ju mamma frågat.– Jag ljög för lärarinnan om varför jag inte var med, men jag behövde inte göra

om provet. Lärarinnan svalde min förklaring, jag fick trea i tyska. Det var helt klart att jag vann på den manövern, precis som med livespelningen. Den kanske hade knäckt min musikkarriär totalt.

MISAN OCH ”EN DAG VID HAVET”I augusti 1975 tog Nisse på sig den gula hjälmen och körde sin Puch Florida till S:t Petriskolan för första gången.

– Det fanns ingen särskild tanke bakom valet av samhällsvetenskaplig linje och S:t Petri. Jag skulle bara gå vidare på en allmän utbildning, det var inget stort beslut. Det stora var att jag bestämde mig för att skaffa ett riktigt, socialt liv. Och det hände – nästan genast.

Han fick nya kompisar och kom in i nya sammanhang.– En av de första jag träffade var Mikael Jörnfalk, son till skådespelaren Åke

Jörnfalk. Mikael hade inte alls samma musiksmak som jag, men han var helt fri i tanken. Han gillade mig, tyckte nog att jag var klurig. Han var extremt smart men ointresserad av skolan. Mikael var skitduktig på gitarr, hans största idol var Al di Meola, fusiongitarristen.

– På helgerna åkte vi oftast till en tjej som kallades Misan. Hon bodde på Mel-lanheden och hennes föräldrar var nästan aldrig hemma. Vi drack te och lekte levande charader, inte precis så mycket rock’n’roll. Misan var en tjej som alla var kära i. Även jag, tror jag.

Däremot blev S:t Petriskolan en chock för Nisse.

S:T PETRI SKOLA (även Petri, förr Malmö Realskola och under en kort tid S:t Petri högre allmänna läroverk) är en gymnasieskola på Fersens väg i centrala Malmö, mitt emot Stads-biblioteket. Skolan uppfördes under åren 1904–1908 och var till en början realskola endast för pojkar. Den ståtliga byggnaden, som har drag av ett tyskt barockslott, är ritad av John Smedberg, en av landets på den tiden mest namnkunniga arkitekter.

HISTORIEN OM NISSE HELLBERG &Wilmer X /// 59

– Inget av det jag kunde uppskattades. Jag fick bara trea i de ämnen som jag var bra i, ämnen där jag tidigare hade haft fyra eller femma. Det kändes som att lärarna inte brydde sig om det jag kunde. Jag tyckte att de var stofiler.

Ett av Nisses bästa ämnen var svenska, framför allt uppsatsskrivning.– Men vi fick konstiga ämnen, som ”Beskriv en dag vid havet”. Helt menings-

löst. Inte ens i mitt allra bästa ämne, teckning, fick jag högsta betyg. Jag hade alltid haft femma i teckning, inte minst tack vare min fantasi.

– Jag och mina färdigheter gick inte hem på Petri. Det fick jag kvitto på när jag flyttade till Pildammsskolan i trean. Då sa svensklärarinnan där: ”Hur är det möjligt att du bara har fått trea i svenska?” Vilken revansch!

KEPSAR, SKOLBYTE SAMT CLAS OCH JALLENisse kom på många sätt in i olika nya sociala sammanhang och kände att livet kom tillbaka.

– På S:t Petri föll kompisgänget tyvärr ihop redan efter ett år. I mitten av årskurs två sa Mikael att han hade tröttnat på skolan, att han skulle hoppa av och inte gå trean. Flera andra tänkte också sluta. Jag kunde inte riktigt se framför mig att jag skulle gå kvar där i den klassen. Det var en delad skola, MUF-are och vänsterfolk. Det var rätt många MUF-are på S:t Petri, de hade keps.

”Ska jag fortsätta gå här med dem? Näää!”Julen 1976 gick Nisse och tittade på det traditionella julspexet på Pildamms-

skolan. – Efter spexet promenerade jag sakta utanför Stadsteatern. Jag kände att jag

måste få komma med i spexet, att få vara med de människorna. ”Jag måste byta till Pildammsskolan”, tänkte jag.

Den stunden, det beslutet, blev ytterligare ett mycket viktigt steg bort, ut i livet.– Jag hade så pass mycket självförtroende och pondus att jag vågade göra det.

Jag vågade stå upp för mitt beslut, jag hade ju bestämt mig för att skapa ett nytt so-cialt liv. Rektorn på S:t Petri visade på alla sätt hur fel han tyckte det var. Mamma var lite frågande, men tyckte ändå att det var ok. På den tiden var det en stor grej att byta skola, det gjorde man bara om man hade speciella skäl.

– Dessutom fanns det några tjejer på Pildammsskolan som jag var intresserad av och för att komma i kontakt med dem gick jag med i SEG, Socialistisk Elev-grupp.

Tredje årskursen samhällsvetenskaplig linje blev alltså på Pildammsskolan. Där

PILDAMMSSKOLANDen ursprungliga Pildammsskolan (även Södra Förstadens folkskola) stod klar 1889 och ritades också den av John Smedberg. Den var belägen strax norr om Johanneskyrkan och revs 1985. ”Nya” Pildammsskolan hette ursprungligen Kommunala mellanskolan (senare Johannes samrealskola) och låg på andra sidan kyrkan. År 2000 övertogs skolan av Öresundsgymnasiet, som dock lade ner sin verksamhet där 2006. Många kända Malmöbor har gått på gamla eller nya Pildammsskolan, till exempel Hjalmar Gullberg, Edvard Persson Jan Malmsjö, Bo Widerberg och Per Albin Hansson.

”Den 28 augusti 1905 vandrade en gosse från Södra Förstadsgatan, snyggt och or-dentligt klädd, iväg till Pildammsskolan för att inskrivas som elev i småskolans första klass hos klasslärarinnan Alma Nilsson. Fastän gossen var mera glad åt lekar än åt böcker, fick han snart goda betyg och hade få fråndagar: under tredje skolåret ståtar han i betyget med siffran 2 – det betydde AB – i både kristendomskunskap, svenska språket och räkning.” Gossen hette Hjalmar Gullberg och han skulle med tiden bli en av Pildammsskolan mest berömda elever.

(Citatet ovan är hämtat från Carl Fehrmans Hjalmar Gullberg–biografi, Norstedt. 1958.)


gick många av de som Nisse hade träffat hemma hos Misan, bland andra Mats Möller. Han bodde i Jonstorp på somrarna och hade konfirmerats tillsammans med Nisse. Så småningom blev han bland annat sångare i Docenterna. Mats var förälskad i Misan och dök upp där varje helg tillsammans med sin långe kompis, Clas Rosenberg.

Clas hade vuxit upp i en helt annan del av Malmö än Nisse. På 13:e våningen i ett höghus på Fosievägen.

– Det var en hård uppväxtmiljö, ett ständigt hot att råka ut för någonting och hamna i slagsmål, berättar Clas. Jag hade en känsla av att jag inte hörde hemma där. När jag var 12–13 år hade några äldre killar bestämt sig för att förfölja mig. Jag blev inkastad i ett buskage medan en tjej tittade på. Antagligen hade hon initierat det hela. Efter det bestämde jag mig för att jag skulle bort därifrån.

– Gitarren tog över mitt liv. Jag var ok i skolan men tyckte att det var skittråkigt, min framtid låg inte i skolbänken. Så fort jag började spela gitarr öppnades en ny värld för mig. Jag satt på mitt pojkrum dag ut och dag in och försökte efterlikna det som spelades på tv. Men jag hade ingen att spela med. Jag satt ensam och spelade hemma i flera år.

Vintern 1973/74 sändes tv-programmet Glädjehuset med Stefan Grossman. In kom en stor svart man med en Gibson 335 på axeln, Freddie King.

– Det högg till i mitt 14-åriga hjärta. Jag hade hittat något, det här var min musik.

– Efter några år flyttade min familj till ett radhus i ett annat område i Malmö. Min äldre syster, Fia, började på Pildammsskolan. Hon tog hem kompisar som var helt annorlunda än vad jag var van vid. Och hon snackade om Todde. Och Jalle.

Jalle Lorensson växte upp i en villa på Rosengård.

Årsskiftet 1977/78.


– Jag var duktig i skolan men hade ingen identitet med musiken, berättar Jalle. Min bror, Rutger, hade rockband och det blev uppenbart för mig att det fanns tydliga vinster att hålla på med musik. Man träffade fler söta tjejer på det sättet än genom att ha bra betyg.

– När själen djupnade i tonåren, när jag började fundera över livet och vad det går ut på, då kom bluesmusiken som en enorm kraft. Jag blev besatt av blues. Det var jag och min kompis Todde Möller, Mats storebror, som idag är basist i förre Wilmertrummisen Jalle Olssons band Buckaroos. Vi lyssnade på allt bluesaktigt vi kom över. Vi bläddrade fram och tillbaka bland de fem–sex skivor som kallades ”bluesskivor” på Domus.

– Vi lyssnade, lyssnade och lyssnade. Det blev en jätteviktig del av min identi-tet. Men det var först i ettan på hösten i gymnasiet som jag köpte mitt första mun-spel. På min födelsedag den 11 februari 1974 fick jag fram min första blueston. Då klack det till i min skalle: ”Fan jag kan!”

– Munspelet ligger så nära själen, förklarar Jalle. Inandning och utandning sker i samklang med instrumentet. Sommaren 1975 fick jag inte något sommarjobb. Då satt jag istället och tränade flera timmar om dagen under hela lovet.

– När jag gick i tvåan på Pildammsskolan skulle jag vara med i julspexet. I min klass gick en tjej som hette Fia. Vi brukade gå hem till henne och spåna idéer. En lördagskväll satt vi och snackade om spexet och drack te, det var det mest spän-nande man gjorde då, kanske kryddade vi det hela med att prata om relationer eller världsproblem.

Fias lillebror, Clas, var också hemma den kvällen.– Många av de som kom hade tagit med sina gitarrer. Jalle hade sitt munspel,

säger Clas. ”Jag ska ha kontakt med Jalle”, tänkte jag. Jag var annars djävligt blyg, men nu visste jag vad jag ville. Jag satte mig i ett hörn, bredvid de andra, och började spela. Direkt stack Jalles huvud upp: ”Han kan ju spela!” Syrran Fia, var helt överraskad: ”Kan du spela?”

Clas och Jalle började jamma tillsammans och fann varandra under kvällen. De kom att bli nära vänner.


HUSKELOMMEN, EN TRASSELSUDD OCH EN VIKTIG NATT– Vi spelade på det där enkla, raka sättet, bara gitarr och munspel, säger Clas. Jag fick en kick, äntligen blev det musik. Vi behövde inte tänka så mycket, vi bara spelade våra bluestolvor.

– Det blev min grej på gymnasiet, säger Jalle. Vi hade var sin Philips kassett-bandspelare. Clas fixade så att vi kunde spela in sound on sound. Jag var eld och lågor, varje söndag spelade vi. Det vi inte hörde var brusnivån. Jag har kvar banden. Clas och jag lyssnar på dem ibland och viker oss dubbla av skratt. Det är nästan bara brus.

Clas och Jalle försökte även spela med andra, men det blev aldrig den där riktiga kicken. Ett band hette Huskelommen och hade tre låtar, det var allt de orkade repa in.

I gymnasiet började Clas också på Pildammsskolan, han gick naturvetenskaplig linje och hamnade i parallellklass med Mats Möller.

– På helgerna var vi oftast i Mellanheden, hos Misan. En gång låg det en kille, en ”trasselsudd”, på golvet, berättar Clas. Han hade en lite muttrande relation till omvärlden. Jag noterade att han inte hade viljan att vara till lags. Det var intres-sant, både positivt och negativt. Var det en fiende eller en vän? Retade jag mig på honom eller var han ok?

Den musik som spelades hos Misan var oftast Genesis, Yes och Frank Zappa, det rockigaste var nog Nationalteatern.

Plötsligt strömmade en annan musik ur högtalarna.– Jag hörde ett Chuck Berry-intro och jublade, först inombords och sen hojtade

jag högt, säger Clas. Killen som låg på golvet, trasselsudden, tittade på mig med frågande min. Han trodde att jag var ironisk.

Nisse hade tagit med sig Rolling Stonesplattan Goats Head Soup och satt på ”Star Star”.

”Det är ju så här det ska låta”, tänkte Clas. – Då förstod jag att Nisse inte var en fiende, berättar han. Sen kom nästa kon-

kreta beslut: ”Jag måste ha kontakt med Nisse!”Någon helg senare var det som vanligt te och charader hemma hos Misan. Den

här kvällen stack Nisse därifrån lite tidigare.– Sedan var det dags för mig och Mats att cykla hemåt, berättar Clas. Under

kvällen hade jag förstått att Nisse var ensam hemma, hans föräldrar var i sommar-huset i Viken. Jag frågade Mats om vi inte kunde svänga förbi Nisse.

De cyklade dit och ringde på, mitt i natten.


”Hej, vi tänkte bara komma in och snacka, kanske kan vi spela lite också?””Öhhh, ok”, svarade Nisse.Nisse hade en elgitarr, förstärkare och en akustisk gitarr. – Den natten turades vi om att spela på elgitarren, lyssna på Freddie King och

andra idoler, säger Claes. Vi visade upp för varandra vad vi kunde. Jag ser det som ett nyckelmöte, det var oerhört viktigt, helt utan filter.

TÅGLUFFNING OCH PILDAMMSSKOLANSommarlovet 1977 stod Nisse mittemellan S:t Petriskolan och Pildammsskolan. Då åkte han ut för att tågluffa med Lotta Forsmark, som var Misans bästa kompis, och en tjej till.

– Jag åkte alltså iväg med två tjejer och var inte tillsammans med någon av dem. Det uppstod inte heller något ”läge”, det var inga bra odds för att det skulle fungera.

– Jag var 18 år, så det måste ha hänt en hel del på bara några år sedan Polen-resan, säger Nisse och skrattar. Så här i backspegeln kan jag tycka att det var tidigt att åka ut, jag var själv orolig när min äldsta dotter Hanna åkte iväg första gången och då var hon äldre än så.

– Varje sekund kände jag att jag var hemifrån, den där ”alltid hem hem hem-känslan” fanns kvar, säger Nisse. Det första jag gjorde var att skriva ett vykort till mina föräldrar.

Först åkte de till Amsterdam och sedan till Grekland. När de kom till ön Ios sprack alltihop.

– Då fick jag nog, berättar Nisse. Det var det djävligaste ställe jag varit på. Ex-tremt flummigt, en massa mjukiskillar, konstig musik. Tjejerna blev naturligtvis förälskade i några brunbrända fjantar. Jag stack därifrån och åkte maratontågre-san Grekland–London ensam.

– Jag bytte tåg i München. På stationen såg jag stora rubriker på löpsedlarna: ”Elvis Presley ist tot!” Alltså måste det ha varit den 17 augusti, dagen efter hans dödsdag.

– Det var musiken som lockade mig till London. Jag bodde på ett hostel och där mötte jag bland annat en norsk kille som satt och drack ur en spritflaska i foajén, bara det var lite främmande för mig. Självklart hade jag varit full ett par gånger, men inte mycket mer än så. Han och jag gick på bio och blev kompisar.

Elvis Costello hade precis släppt sin första platta, My Aim is True, när Nisse kom till London.


– Jag hade inte hört den, men förstod att den var uppmärksammad, så den skulle jag kolla upp. Jag gick till Stiff Records legendariska kontor för att köpa biljetter till Costellos konsert. ”Sorry mate”, utsålt.

Nisse fick en affisch som han släpade runt på. Han gick in i en affär och lyss-nade på plattan. Han gillade inte det han hörde och slängde affischen.

– Några månader senare omvärderade jag plattan helt och jag tycker fortfa-rande att det är en otroligt bra platta, en av de bästa som gjorts.

Nisse gick istället och såg The Adverts, ett punkband, och Tyla Gang, ett rhythm and blues/new wave-band.

– Jag åkte sedan till Readingfestivalen för att se The Sensational Alex Harvey Band. Även om jag var orolig och ängslig över att göra det helt på egen hand så var det

något annat som trumfade över, någon form av envishet och målmedvetenhet.– En dag dök det upp en äldre man med scarf. Han ville visa oss Lon-

don, sa han. Det var inget konstigt för mig alls. Han körde runt med oss i sin bil i London, han kom till oss några gånger, det hände absolut ing-enting. Men när jag sedan berättade det för min mamma var det ungefär

som när jag kallade fröken för ”hora” – hon tittade på mig och sa: ”Det där gör du aldrig om!” Jag anade inte på något sätt att det kunde lura en

fara i detta, ingen hade nämnt något om homosexualitet, än mindre pedofili.På Readingfestivalen drabbades Nisse av sin vanliga, inbillade eller inte, otur. – Det regnade kopiöst och det var ingen bra stämning bland publiken, jag ho-

tades med stryk av ett gäng: ”Let’s beat him up!” Men det hände inget. Jag hade tänkt övernatta, men ändrade mig och missade Alex Harvey. Jag fick se Uriah Heep i stället, som var värdelösa och blev bombarderade med ölburkar. Jag läste sedan i tidningarna att det hade regnat så mycket att en kille drunknade framför scenen.

När Nisse kom tillbaka till Sverige var det dags att styra mopeden till Pildamms-skolan istället för S:t Petri.

– Jag kände direkt att jag kom in i ett nytt och bättre sammanhang. Jag och Clas hade engelska tillsammans. Vi började genast snacka musik. Bara några veckor se-nare köpte jag en ny, modern Sonybandspelare och då började vi göra inspelningar.

Men de sa inte: ”Nu ska vi starta ett band.” – Det jag hade i bakhuvudet var Chrilles och mina sound-on-sound-

inspelningar fem–sex år tidigare, säger Nisse. Tillsammans med Clas kunde jag byg-ga vidare på det som Chrille och jag hade gjort, det blev som en fortsättning från den tiden. Det Clas och jag gjorde var ungefär samma sak. Med Clas såg jag mig som vuxen, en som visste allt, men det var väldigt mycket 12–åring kvar i musiken.

Även om jag var orolig och ängslig över att göra det helt på egen hand så var det något annat som trumfade över, någon form av envishet och målmedvetenhet.

där gör du aldrig om!” Jag anade inte på något sätt att det kunde lura en fara i detta, ingen hade nämnt något om homosexualitet, än mindre pedofili.

Även om jag var orolig och ängslig över att göra det helt på egen hand så var det Även om jag var orolig och ängslig över att göra det helt på egen hand så var det något annat som trumfade över, någon form av envishet och målmedvetenhet.


”NIZZE SILVER” OCH SCENDEBUTENDet hände mycket musikmässigt under höstterminen 1977. Nisse och Clas bör-jade sina inspelningar, samtidigt förberedde de sig på att vara huvudattraktionen i Pildammsskolans traditionsenliga julspex.

– Vi skapade ”The Nizze Silver story”, om en rockstjärna på dekis, berättar Nisse. ”Nizze” skulle prova den ena musikstilen efter den andra, vilket gav mig möjlighet att sjunga country, reggae, rock, schlager med mera.

– Nisse hade en extrem drivkraft mot scenen, säger Clas. Han hade formatet klart för sig, han visste var han ville befinna sig. Julspexet blev en självklarhet för honom.

– Vi var på ett inledande möte med de som höll i spexet. Vi pratade om ”Nizze Silver”. Nisse drev projektet, vi sågs i hans pojkrum – Studio Hylltorp – och spe-lade in på hans bandspelare.

– Vi hade redan spelat in några låtar och blivit ett team. Det var väldigt mycket ego, vi körde över de andra och den samarbetsform som gällde. När det gällde låtarna till spexet var det Nisse som var den drivande. Vissa texter skrev vi tillsam-mans. Det gjorde vi aldrig senare.

– Jag ville verkligen göra detta, säger Nisse. Men det var inte framgång till varje pris, utan det måste vara förknippat med det jag gillade. Det hade inte gått att någon annan hade gjort materialet till ”Nizze Silver”.

– Det fanns en kille som hette Lars Enoksen, som var bodybuilder. Han ville också stå i centrum. ”Jag vill visa upp min kropp på scenen”, sa han. Vi skrev in honom i spexet och han dök upp lite här och där med sin kropp. Vi hade en Hawaiiscen med en jättesnygg tjej som jag var intresserad av. Av en ”slump” fick hon vara badflicka och Enoksen strandraggare.

– Enoksen var den förste punkare jag såg i Malmö, en dag kom han till skolan med mohikanfrisyr. Han bildade sedan bandet Kabinett Död. Det ryktades att han hade döda djur i dolda fack i sin hemmabyggda gitarr. Senare blev han se-rietecknare, manusförfattare till Kalle Anka och skrev böcker om runor, då med namnet Lars Magnar Enoksen.

En som bar ett stort ansvar för spexet var konferenciern Lennart Forssén, idag operasångare, som var klädd som dragartist.

– Han gjorde en tung insats, han var ”tant Lennart” och såg grotesk ut. – Jag tror att många som såg spexet blev lite skakade. ”Har Nisse detta i sig? Vad

är det för sorts kraft som plötsligt släpps loss? Den blyge killen.” Men det finns många artister som är inbundna och det är bara på scen de släpper loss. Vi körde tre föreställningar och jag upplevde det som en succé, säger Nisse.


– För vissa var det ett problem att spexet hette ”Nizze Silver”, just för att han var så egofixerad, säger Clas. Det filmades och när vi satt och tittade njöt Nisse: ”Fan vad häftigt, vad bra jag är.”

En kille blev irriterad och tyckte väldigt illa om att Nisse tog så mycket plats. Men totalt sett vägde det över till Nisses fördel.

– Självklart var det nervöst att gå upp på scen, berättar Nisse. Jag stärkte mig en aning innan ridån gick upp. Jag tyckte att det var tråkigt att Clas inte ville vara med, men av någon anledning ville han bara vara i kulisserna.

Clas minns sin scenskräck:– Jag ville inte stå på scen, jag var hypernervös. Jag vågade inte vara med på

genrepet utan kom först på slutscenen när Nisse våldförde sig på en julgran. Det var en märklig upplevelse.

– Samtidigt var ”Nizze Silver” en fantastisk idé. Jag har lyssnat på inspelningen på senare år och är imponerad över vad vi fick ihop. Det var en elegant story. Vi hade mycket gemensamt, men det fanns också många situationer där vi inte alls förstod varandra.

Succén med spexet gav dock inte någon mersmak att ge sig in i show- eller teatervärlden.

– Det intresserade mig inte alls, säger Nisse. Mitt fokus var musiken. Spexet blev en väg till rockbandet. Som scenframträdande är rockbandet fritt jämfört med all annan scenkonst. Jag kan växla låtar när som helst, sjunga hur jag vill, det uppmuntras till och med. Det strikta i en show kändes som en mardröm. Det var själva scenframträdandet på mina egna villkor som var den stora grejen.

Julspexet var emellertid inte Nisses scendebut. Efter bandet Gandalf blev han med i Archie Frezzies’ Life, som höll till på Fågelbacksskolan. Han var med och repade, men gjorde inga spelningar.

– Scendebuten var vid ett gig på Malmöfängelset med ett tillfälligt hopplockat band, säger Nisse. Det var en fullständigt katastrofal insats, bland annat hade den ene trummisen glömt sin baspedal och den andre var urusel. Ja, det var tyvärr scendebuten, den var lika illa som sexdebuten.

LOTTA OCH EN BERG-OCH-DALBANA– Efter julspexet följde Nisse med mig hem, berättar Lotta, en av tjejerna som Nisse hade tågluffat med. Han var egentligen intresserad av en annan tjej och jag hade inte tänkt på honom som min stora kärlek.

Pildammsskolans julspex, ”Nizze Silver”, december 1977.



– Vi var inte var nyktra men vi hade inte sex med med varandra. Det uppstod en närhet som successivt växte och jag blev våldsamt kär i honom. Jag hörde när han kom körande med sin Puch Florida på gatan. Jag fick fjärilar i magen.

– Vi blev jättebra kompisar, Lotta var inte någon som jag varit kär i, säger Nisse. Men relationen djupnade och jag blev förälskad i henne. Vi träffades nästan varje dag, vi var väldigt försiktiga och jag tror att det tog ett halvår innan vi låg med varandra.

Några veckor senare blev de ett par. – Det blev en stor överraskning för många. ”Va? Du och Lotta? Det känns inte

riktigt som ni hör ihop.” En av tjejerna i den socialistiska elevgruppen hånskrat-tade när hon fick höra det. Men Lotta och jag hade mycket gemensamt som vi tyckte om. Det växte till en relation.

Nisse och Lotta hade umgåtts i samma kretsar i flera år.– 1975 började vi i gymnasiet. Nisse på Petri och jag på Pildamm, säger Lotta.

Vi träffades hemma hos gemensamma kompisar. Nisse och jag var de enda som gillade musik som T. Rex och Sweet. Vi var också de enda som gillade tv-serier som ”Månbas Alpha”. Redan där hittade vi några gemensam nämnare. Men det fanns egentligen inte något intresse för varandra då, inte från något håll, tror jag.

– Samtidigt fanns det andra saker som skilde oss åt helt, säger Lotta. Jag gillade till exempel Pink Floyd men det gjorde inte Nisse och då var han fruktansvärt ka-tegorisk. Om han kom i trappan och hörde genom brevlådan att jag spelade Pink Floyd vände han och gick igen. Det kunde dröja en timme innan han kom tillbaka.

– När Nisse bytte skola och kom till Pildammsskolan gick han i min parallell-klass. Då sågs vi dagligen, men det hände ingenting på känslofronten.

När de var ute och tågluffade sommaren 1977 tyckte Lotta att han var barnslig. – I början såg jag honom faktiskt som lite töntig. Jag gillade honom, men inte

på det sättet. Tack vare de veckorna hemifrån växte han som människa. När han började på Pildammsskolan hade han blivit mer vuxen.

Förhållandet mellan Lotta och Nisse var en berg-och-dalbana.– Vi gjorde inte slut, men vi tjafsade mycket. Framför allt var vi omogna. Det

blev väldigt ofta bråk i samband med alkohol. Som jag ser det så var Nisses rela-tion med kvinnor inte helt sund. När han blev lite mer känd och vi till exempel var på Kulturbolaget kunde han hamna i en soffa med några tjejer och då var han ”Nisse från Wilmer X”. Jag kanske dansade med mina tjejkompisar och så kom Nisse fram till mig och sa: ”Jag sitter här och snackar med några – men det är du och jag som går hem.”


– Jag blev så djävla förbannad. Jag hade inte brytt mig om att han satt där med några tjejer, jag hade kanske inte ens sett att han gjorde det, så bara det att han sa det gjorde mig arg.

– När det bara var Nisse och jag var han lugn och trygg. Vi hade roligt tillsam-mans. Men när det kom andra människor blev han ofta osäker. Han hade inte så mycket erfarenhet av relationer med tjejer. Så fort någon tjej visade intresse för honom blev han kär.

– Det var otroligt jobbigt att vara tillsammans med en person som inte hade kontroll på sina känslor. Nisses och mitt problem var att han var omogen när det gällde relationer och jag var omogen när det gällde att berätta hur jag mådde eller reagerade. Vi kommunicerade inte utan gjorde varandra ganska illa emellanåt.

– Senare var han ute mycket med bandet och spelade. Jag var hemma, festade och gick på Kulturbolaget med hela det härliga gänget. En gång sa Nisse till mig: ”Alla tycker så himla mycket om dig Lotta och ingen tycker om mig.” Det var symptomatiskt, han var så osäker på sig själv.

Lotta menar att det inte var lätt att leva med Nisse i vardagen.– Musiken var i fokus hela tiden. Jag minns hur han satt i sin morgonrock med

gitarren och spelade. Alltid denna frustration när det skulle göras skivor, vilka låtar som skulle väljas, hur texterna skulle vara. Han var en kontrollmänniska och hade svårt att släppa saker, svårt att lita på andra. Jag tycker att han våndades för mycket över världsliga saker som till exempel skivomslagen: ”Hur ser jag ut på den här bilden?”

– Vi hade massor med roliga fester, många härliga videokvällar, kollade på fot-bolls-VM och -EM som följdes slaviskt, han är ju mycket sportintresserad. Nisse byggde konstverk i köket och jag hade fotostudio där.

– Den största delen av tiden satt Nisse med sin gitarr. Dessutom lyssnade han mycket på musik. Sedan kunde han läsa något eller uppleva något och då fick han inspiration av det. Hans känslor och tankar genererade låtar och låttexter. Men att göra låtarna, alltså själva musiken, gick alltid oerhört smidigt.

WILMER, PITTO OCH PITT– Vårt, Nisses och mitt, andra musikspår bredvid spexet, kan vi kalla Wilmer Pitt-spåret, säger Clas. Det var dit in vi knuffade våra idéer. Nisse skrev sitt och jag mitt, det blev en jättesmältdegel. Det var väl inte så många grejer som var av yp-persta kvalitet, men det är få perioder i mitt liv som jag har varit så lycklig som då.


– Allt var tillåtet och utifrån våra mått mätt på den tiden blev det fantastisk musik. Vi satte form och färg på det vi hade gått och burit på i flera år. Vi kom från olika håll och det blev härligt spretigt. Inspirationen kom från serievärlden, pop, film, rock’n’roll, blues, barnvisor, Sven-Ingvars … det hade kunnat bli hur vidrigt som helst, men det mejslades fram något bra. Det var en oerhört kreativ och lustfylld period.

Den klassiska frågan är varför bandet fick namnet Wilmer Pitt. – Hade vi spelat in en låt diskuterade vi om vi skulle behålla den, säger Clas. I

så fall lade vi in den på ett speciellt ställe och gav den en titel. I början stod det att den var gjord av ”Nisse och Clas”, men jag tyckte att det vi hade ihop skulle ha ett eget namn.

– Min story är att vi ville ha ett namn på det vi höll på med. Eftersom vi levde i en serietidningsvärld skulle namnet anspela på det, gärna tvåstavigt förnamn och enstavigt efternamn, typ Musse Pigg eller Snurre Sprätt.

– Ordet ”pitt” fanns i den allmänna jargongen. Det var förbjudet att säga ”pitt” och därför började vi säga det till allt möjligt, ett ersättningsord. Nisse uppfann dansen ”pitto” som han visade upp på en fest. Alla runt omkring oss använde ordet ”pitt”.

– Jag heter även Vilhelm, berättar Nisse. Har aldrig fått förklarat riktigt varför jag döptes till det, men 1977 var det ingen som kallades Vilhelm. Seriefiguren Knasen kallades i vissa tidningar Nr 13 Wilmer. Jag sa: ”De kunde i alla fall ha döpt mig till Wilmer, det låter ju ändå lite kul.”

– En gång när vi satt och pratade på Dad’s Dancehall så kom det: ”Wilmer Pitt”, ett roligt ord, säger Clas. Dessutom fanns det ett ställe i Malmö som hette Sir William Pitt. ”Ok”, sa vi. ”Vi skriver det efter låtarna.” Det betydde ingenting mer än att det skulle stå så på en speciell rad.

– Jag tyckte att det lät som en seriefigur, lite provocerande, precis så som vi ville ha det. Vi hade inte en tanke då att det kunde vara ett namn på ett band som skulle finnas i flera decennier. Då hade det nog inte blivit Wilmer Pitt. Genast blev ”Wilmer” en påhittad figur som var själen i vårt band.

– Den atmosfär som Clas och jag levde i då var förtrollande. Jag ser det som en kompisromans, en bromance, säger Nisse. Vi upptäckte varandra och hade djävligt roligt. Tyvärr höll det inte så länge. Det var som en förälskelse när man skaffar barn för tidigt, i vårt fall var bandet barnet.


EN BASKAGGE OCH EN VIRVELKAGGE– Vår process att spela in var inte mycket annorlunda än när man gör demos idag, berättar Nisse. Vi hade två mikrofoner, lånade en gammal baskagge av Jal-les brorsa, som jag förresten fortfarande inte har lämnat tillbaka. Vi lånade en virvelkagge av Lennart Forssén, han som var konferencier i julspexet. Honom tyckte vi inte om så där tog vi ett aktivt beslut att inte lämna tillbaka den, det är lite allvarligare.

– Dessutom hade vi några värdelösa cymbaler men det var helt i linje med vad vi ville göra. Det skulle vara anti, det skulle skramla.

Clas och Nisse skrev låtarna var för sig.– Jag har aldrig vetat hur man skriver låtar tillsammans, säger Nisse. Men Clas

tyckte att båda våra namn skulle stå efter låtarna, han menade att det var en pro-cess. Sådant där romantiskt trams. Det var sådana saker vi kom ihop oss om. Jag begriper det inte.

– Jag gjorde låtar och sedan hördes vi per telefon: ”Ska vi ta en session för jag har några låtar?” ”Ok”, sa Clas. ”Då kommer jag över, jag har också några.” Och sedan tog vi det på plats. Han fick ansvaret för sina låtar, sjöng dem och spelade gitarr medan jag satt vid trummorna. Eller vice versa.

– Därefter blev det fler och fler riktiga låtar, en överlappning till Wilmer X. Då var det mer att göra demos för bandets skull.

GUSTAV VASA-FRISYR, ”BROWN SUGAR” OCH EN TUPPGÖK– Spexet gav mig och Clas blodad tand, säger Nisse. Clas berättade att han hade en kompis som kunde spela munspel. Han hette Jalle, var två år äldre än vi, och hade också gått på Pildammsskolan. Det var inte något jag gillade att höra. Jag

tyckte att det var Clas och jag. Varför skulle vi dra in främlingar?För Jalle berättade Clas att han hade träffat en kille på Pildammsskolan som hette Nisse.

– En lördagskväll hemma hos Todde Möller dök det upp en kille som spelade Bo Diddley-plattan 16 Greatest Hits om och om igen, säger Jalle. Det var han, den där Nisse. Givetvis retade jag mig på honom, han konkurrerade ju ut mig från Clas. Jag tyckte att han var

konstig, han bara lyssnade på den skivan hela tiden. Han kunde väl prata lite. – Sedan gick jag och såg julspexet ”Nizze Silver”. Jag var på genrepet,

tyckte att det var Clas och jag. Varför skulle vi dra in främlingar?


där egentligen bara föräldrar och lärare fick vara med. Jag blev djävligt tagen av det. Nisse var verkligen skitbra. Han sjöng bra, jag tyckte om hans röst. Det var då Nisse slet sönder julgranen. Jag blev imponerad, det var punk över det. Det gillade jag.

– En dag i skolan sa Clas plötsligt: ”Där är ju Jalle”, berättar Nisse. Jalle hade Gustav Vasa-frisyr och en brun jacka med huva och ficka fram, superful. Vi gick och pratade lite med honom. Han och jag blev snabbt kompisar, Jalle är extremt social och rolig.

– Jalle visste inte någonting om rock’n’roll. Han hade demonstrativt slängt sina Elvisplattor, det var den vite mannens stöld. Men han kunde allt om BB King och han hade sett många blueskonserter. Jag gillade blues, men hade inte riktig koll på artisterna, hade inte hört mer än enstaka låtar. Så det blev en fantastisk korsbefruktning där jag upptäckte blues och Jalle rock.

– Folk sa att Nisse gjorde bra låtar, berättar Jalle. För Clas och mig var låtarna ett nödvändigt ont för att få spela, vi ville bara spela. Jag orkade inte ta ut andras låtar, ville inte lägga tid på det, jag ville bara spela solo.

– Nisse och Clas fick ihop ett band och jag kom med, fortsätter Jalle. När jag gick uppför trapporna till replokalen bredvid Stippes på Triangeln hörde jag att de spelade en djävligt bra låt. ”Jo, det stämmer, han skriver bra låtar”, tänkte jag. Jag klev in i lokalen och musiken klingade av. ”Djäkligt bra låt!”, sa jag. ”Jaha”, svarade Nisse och tittade konstigt på mig. Det var Rolling Stones ”Brown Sugar” och den hade jag aldrig hört tidigare. Jag kunde bara svart blues.

– Clas och jag upptäckte Bo Diddley, som är en av de artister som efter Rolling Stones och Marc Bolan har betytt allra mest för mig, säger Nisse. Jag fick låna en Bo Diddley-platta, med 16 låtar och blev helt förhäxad av hans märkliga värld.

– Inspelningarna var 20–25 år gamla då. Plattorna kunde köpas på postorder, jag hörde aldrig att de fanns i affärerna. Det faktum att Bo Diddley alltid sjöng om sig själv i tredje person och hade sitt namn i titlarna gjorde ett enormt intryck på oss. Vi tog till oss hans låt ”Road Runner” och ritade en sådan fågel, en tuppgök. Den blev vår symbol.

FÖRSTA SPELNINGEN OCH ETT SNABBT AVHOPPDet var tradition att band både från Pildammsskolan och utifrån fick tillgång till skolans skrivsal en gång om året för att arrangera en konsert. Tre band bjöds in och datumet sattes till den 7 april, året var 1978. Året innan var Nisse på konserten och såg då bland annat bandet Räkhosta.


– Vi jobbade upp en antigrej, vi skulle chocka alla de andra djävla sillarna, säger Nisse. Den första idén var att ta min Aiwa-bandspelare och spela så distor-derat som möjligt. Clas skulle spela trummor på ett hoplånat trumset och bara reta folk, som en attack, en punkattack.

– Jag fick mycket av min energi och näring av att jag retade mig på andra, det var mycket därför jag startade bandet. Ett slags revansch, trots att jag egentligen inte hade något att revanschera mot. Men rock’n’roll – hela uttrycket är aggres-sivt, ofta en positiv aggressivitet.

– Det vi vände oss mot var närmiljön. MUF-arna, de som gick i trenchcoat och keps. En av våra första låtar hette ”Rutig pest”. Det var Clas som skrev den och den handlade om just kepsar. Det lustiga var att på vårt första gig hade Clas själv på sig en keps, även om den inte var rutig.

Planeringen inför spelningen den 7 april utvecklade sig till att Nisse, Clas och Jalle även skulle ha med en riktig trummis. Men det var inte helt lätt att hitta

någon. En kille som hade varit med i spexet och gjort succé genom att göra en Povel Ramel-grej blev aktuell. Han hette Mats Thorin.

– Vi frågade honom om han ville spela med oss. Han gillade inte vår musik, men kunde ställa upp ändå. Vi repade mycket i februari och mars och när vi gick upp på scenen hade vi ett riktigt band. På affischerna stod: ”Rock’n’roll med Wilmer Pitt”. De andra banden hette Atlas och Öronfront”.

Dagen för Wilmers första spelning var kommen.– Jag var fruktansvärt nervös, jag höll på att avlida, hade helst velat slippa, berät-

tar Clas. Till sist lyckades jag övertala mig själv att det är så här det går till. När det är klart är det över. Vi var trygga ihop, det var räddningen för min del. Vi hade en stark vi-känsla, en grundmurad trygghet. Vi visste vad vi skulle göra.

– Själva spelningen är bara ett töcken. Vi spelade dubbelt så fort, dubbelt så högt som det var tänkt. Inledningen på konserten finns på band, det är svinaktigt bra. Vi väsnades i fem minuter, högt som fan. Det började med ett långt tru-mintro, sedan kom instrumenten in ett efter ett, publikknipande. Sist kom Jalles munspel, då skrek publiken. Det är ett sådant intro man vill göra någon gång i livet, det är jag verkligen stolt över.

– Förutom ”Brown Sugar” och en blueslåt av Muddy Waters körde vi egna låtar. Vi kryddade med att spela fort och högt, det ljud som Nisse fick fram har han inte haft varken förr eller senare. Det blev en hemsk transistordist, högt och gällt, men det funkade.

Sid 75–77: Wilmer Pitts första spelning i Pildammsskolans skrivsal, fredagen

den 7 april 1978. I keps Clas Rosenberg.Sid 77: I mitten Jalle Lorensson.



– Efter spelningen var vi på skivaffären Musik & Konst för att stämma av med Peter Thulin. Till vår lycka berättade han att han hade träffat Lennart Persson och beskrivit hur bra han tyckte det var och att Lennart måste kolla in det här bandet nästa gång det var läge. Och framför allt: ”Lyssna på gitarren!”

– Spelningen var en otrolig kick, berättar Jalle. Jag kände direkt att det här vill jag leva för, det här är jag. De andra banden var några av Malmös ”fina” band. De hade gitarren uppe i hakan, spelade mixolydisk skala och sådant. De var ”visa-upp-sig-band” medan vi körde rock’n’roll och blues. Det var oss publiken gillade. Jag fick en sådan kick att det blev ett behov direkt – det här bandet ska finnas!

– Mats Thorin gillade mest fusion, men det var ont om trummisar, säger Nisse. Han gjorde en kupp på spelningen och var klädd i nåt slags beduindräkt, men han sa inget till oss innan. Han ville urskulda sig inför sina polare som höll på med an-nan musik, att spela med Wilmer var bara på skoj. Genast satte vi upp honom på vår svarta lista. Men han fick en chans till. Han åkte till Paris, vi väntade på honom till sensommaren. Då kom det andra sveket, han ville inte vara med längre.

– Jag fixade en ny replokal, fast vi blev utslängda när Mats Thorin hoppade av, säjer Jalle. Problem direkt. Vi blev bittra: ”Aldrig glömma, aldrig förlåta” var ledord för oss. Det var en stackars kille, som nu är journalist, som slängde ut oss ur replokalen. Han var trummis i ett annat band, ingen nämnd och ingen glömd.Det var då Nisse och jag började våra långa konstruktiva telefonsamtal, lösnings-fokuserade hade man sagt i näringslivet. Där var vi lika: ”Nu är vi här, hur går vi vidare?”

– Skillnaden var att Nisse hade alla verktyg för att kunna fortsätta på egen hand, jag var beroende av en sådan som Nisse. Jag kunde inte tuta i min lur själv. Jag be-hövde honom. Det var ingenting jag tänkte då, men instinktivt var jag på honom hela tiden: ”Vi måste göra si, vi måste göra så, vi måste … vi, vi, vi!” På det sättet blev vi viktiga tillsammans. Men inte på det konstnärliga planet, det var han som gjorde låtarna, med hjälp av Clas i början.

Mats Gustavsson är Nisses äldste kompis och de umgås fortfarande. Numera går de på Malmö FF:s hemmamatcher tillsammans.

– Mats fixade så att vi fick repa i samma lokal som gruppen Besökarna, som be-stod av Mats, hans syster Anna och Stry Terrarie, säger Nisse. Vi provade Mats på trummor. I min almanacka står det: ”Mats G verkar bli trummis i Wilmer Pitt!” En vecka senare står det lakoniskt: ”Mats G verkar inte bli trummis i Wilmer Pitt!” Han kunde inte spela alls.

– De åren kallar vi ”kampåren”, ett djävligt fult namn men ingen ville spela


med oss, säger Jalle. Vi spelade rock’n’roll och blues, det var helt ute. Antingen skulle man spela fin jazzfusion eller punk, det som var mitt emellan fanns inte. Jag tycker att det har följt oss genom åren, genren har aldrig varit inne, den har aldrig stått överst på kultursidorna.

– Vi fick höra att det var ”roligt” att lyssna på Wilmer, men det var ingen som sa att det var ”bra”, säger Nisse. Det fanns något slags distinktion och det retade mig oerhört. Vi kunde inte riktigt förstå skillnaden. Om det är roligt att lyssna på, då är det väl bra?

– I början var låtarna inspirerade mycket av serietidningar och popkultur, gam-la Elvisfilmer och sådant. Jag fick intrycket att Clas ville att vi skulle fortsätta längre med det, medan jag började göra tyngre texter, sådana som Stones gjorde. Jag ville ha mer kött och blod, mer cynisk humor. Det var nog en av grejerna som gjorde Clas besviken.

– ”Blod eller guld” som jag skrev 1982 och som kom ut året därpå var en av våra tyngsta låtar. Då minns jag att vi fick reaktionen: ”Oj, kan Wilmer X låta så?” Det var hårdare och mörkare än tidigare. Clas gillade den låten. Men jag kan ändå känna att han saknade det där lite mer oskuldsfulla tramset från våra bandinspel-ningar och gig. Det uppstod en spricka mellan oss.

– Jag flyttade successivt in till Lotta, som bodde i en etta, berättar Nisse. Det var en fruktansvärt soft övergång för mig, från en kvinna (mamma) till en annan. Jag borde kanske levt ensam ett tag. Nu gick jag bara rakt in i den relationen från att ha bott hemma.

– Jag hade en form av beredskapsjobb på en förskola under något år. Vi hade inte så mycket pengar så på helgerna satt vi med ett annat par, spelade spel och drack vin. Jag var nöjd med Wilmer och att jag hade en flickvän.

– Vår bandgemenskap tog aldrig riktigt fart eftersom jag mest var tillsammans med Lotta. Och det är möjligt att Clas undrade: ”Vad hände med vår grej?” Jag var inte ute med killarna, jag var inte ute med Clas eller Jalle. Clas och jag gled isär.

SJUNG, MEN INTE OM STUDENTEN– Att ta studenten betydde ingenting för mig, säger Nisse. Jag var anti allt sådant. Studentmössa var inte att tänka på. Jag kommer ihåg att jag tittade på en fotbolls-match, VM 1978, när vi tog studenten. Fortfarande måste jag ha varit kvar i det där att jag var lite isolerad. Jag kommer inte ihåg att jag gick på någon fest. Är lite störd över att jag ändå är uppklädd på bilderna.


– Jag hade inga förväntningar på framtiden, det var bara ett stort tomrum fram-för mig. Jag ville inte läsa vidare, men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tänkte jobba lite och sedan försöka göra något konstnärligt diffust. Det var absolut ingen befrielse att ta studenten. Jag hade gärna gått kvar minst ett år till eftersom det fungerade så bra.

EN SPELSUGEN TRUMMIS OCH KRASCH DIREKT– Vi fortsatte att repa, jag, Clas och Jalle, säger Nisse. Utan de kompisar som lånade ut replokalen vet jag inte hur det hade gått. Det var runt Möllevångstorget någonstans. Jag släpade dit min bandspelare och vi spelade in, men det var trögt. Vi körde några auditions men det funkade inte.

– Jalle tog initiativ till att vi skulle söka en ny trummis. Vi svarade på en annons: ”Musiker, spelsugen?” Det var Jörgen Stridh som hade satt in den. Han var fem år äldre än oss. Vi blev helt tagna av honom. Han hade ett Tama-trumset, profes-sionellt. Han hade spelat redan på 1960-talet, sa han, och han kom från en helt annan kultur. Han var entreprenör, hade lyckats livnära sig på ett bra sätt, bodde i villa och var gift.

Pildammsskolan våren 1978.


– Jag hade börjat spela trummor när jag var tio–tolv år och kom med i band redan på 1960-talet, säger Jörgen. Sedan tog jag paus, började jobba i affär och arbetade som dj. Men efter ett tag ville jag börja spela igen. Jag kände mig lite ringrostig och satte mig i källaren och började träna. När det började fungera satte jag in en annons i Sydsvenskan.

– För oss var han som från en annan värld, etablerad, berättar Nisse. Han hade massor med kontakter och han spelade skitbra. Jag hade aldrig tidigare fått en kick av att spela med en trummis, men det fick jag nu. Den första gången jag slog an en riktig elgitarr uppstod en speciell ”wow-känsla”, lite av samma känsla var det att spela med en riktig trummis.

– Vi ville ha honom och hade överseende med att han inte var vår typ. Vi hade provat den ene trummisen mer omöjlig än den andre. En hade pekat på Jalle och sagt: ”Spelar han bara munspel, kan han inte spela sax också?” Taggarna utåt. Det var ont om trummisar som kunde spela rock, men Jörgen var på vår linje, 1960-talsmusik, Creedence.

Men hans personlighet kraschade med övriga i bandet direkt.– Han började repa med oss i början av 1979, sedan spelade vi på Malmös

fritidsgårdar, Jalle ringde runt och ordnade gig. Det var Högaholm, Lorensborg, Kirseberg, Folkfesten i Malmö och även en folkfest i Lund. Väldigt dåligt betalt.

– Det var svårt att hitta replokal. Det var djungelns lag. Det gällde att ha kon-takter, att känna någon som kände någon som hade en vind eller något. Jörgen var fantastisk på sådant, han hade massor med kontakter. Vi fick tag i ett kaffe-rosteri vid Värnhemstorget. En jättefin lokal. Han ordnade bussar och körde själv trots att han inte hade körkort.

– Vi andra var djävligt buttra och icke-sociala. Vi hade precis fyllt 20, vi kunde inte hantera det, kunde inte säga ifrån. Vi kände att vi blev kidnappade av ho-nom. Han gillade rock, men han förstod inte det där med att sjunga på skånska. Dessutom hade vi andra en hel del vänsterattityd kvar.

– I replokalen, det gamla kafferosteriet, inredde Jörgen en hörna med ryamatta, det var skitflott. Det fanns en prydnadsgondol med blinkande lampor, en sådan där turistgrej.

– Jörgen hade mycket sådant för sig, massor med prylar. På ett gig hade han med sig en ”lasermaskin”, som gjorde en prick i taket och en såpbubblemaskin som bara droppade vatten på scenen. Vår värld var på många sätt helt annorlunda än den Jörgen kom från. Han ville säkert väl, men det blev fel.


LARM, PÅL SPEKTRUM OCH ETT HAV AV EKOTidningen Larm startades av Peter Thulin tillsammans med radioprofilerna Staf-fan Solding och Kalle Oldby samt journalisten Lennart Persson – en av landets mest respekterade musikrecensenter under flera decennier. Gänget kring Larm hade även gett ut skivor enligt engelsk förebild, bland annat med Malmögruppen Problem. Nu ville de göra något med Wilmer Pitt.

– Samtidigt var vi med i Malmö Musikerförening som ordnade spelningar runt om i Skåne. En gång blev vi placerade tillsammans med trubaduren Bozze och hårdrocksbandet Silver Mountain. Jag protesterade en aning, tyckte att det blev lite fel musikalisk mix. Hårdrockarna blev skitsura och i flera år trodde jag att de skulle ge mig stryk, säger Nisse.

Det Malmöbaserade skivbolaget Amalthea planerade att ge ut en samlingsplatta med några lokala band. Plattan skulle heta Rockums.

– Då sa killarna på tidningen att om vi beslöt oss för att vara med på den så kunde det inte bli någon platta med Larm. Så vi bestämde oss för att satsa på samarbetet med Larm.

När det gällde skivbolag hade Wilmer X fått för sig att de stora bolagen var skurkar.

– Vi ville titta på de tuffa uppstickarna, säger Nisse. I England var det Stiff och Chiswick. Det närmaste vi kom var Kloaak från Klippan, som senare bytte namn till Svenska Popfabriken. De gav ut en av Sveriges första punksinglar med gruppen Kriminella Gitarrer. De hade även gett ut Torsson. ”Klippans Centrum” med just Torsson tyckte jag var så djävla bra, en Wilmer X-grej.

– Vi fick veta att det var en mystisk typ som hette Pål Spektrum som hade pro-ducerat den. Han byggde myten om sig själv, allting var väldigt hemligt. Vi hade en spelning på Lorensborgs fritidsgård i maj 1979, då skulle han komma och titta på oss tillsammans med Peter Thulin från Musik & Konst. Det var så stort för oss, herregud så stort det var!

– Jag hade byggt upp en bild av Pål Spektrum som en lång, snygg man med solglasögon. Ingenting stämde. Fram kom en liten, knubbig man med pilotbril-lor, mustasch och lite pipig röst. Men chocken gick snabbt över.

Wilmer åkte till Klippan för att spela in plattan. Jörgen Stridh hade tagit med sig en polare som sysslade med skivinspelningar.

– Han kom från den ultrakommersiella delen av marknaden, jag tror att han jobbade på Polydor. Ingen var imponerad av det de såg i källaren i gymnasiet i Klippan: en fyrkanalig bandspelare, ett gammalt eko och ett minimalt mixerbord.


I en artikel av Lennart Persson i hans tidning ”Feber” från 1991 berättar Pål Spektrum:

”Det svängde enormt om Wilmer X, och där fanns ett djävlar anamma som skiljde dom från mängden. Jag välkomnade dom till Klippan. Jag såg bara till att nålarna på inspelningsapparaturen slog så högt som möjligt.

De var rätt imponerade av ’röda knappen’ på min ’Spektrum-box’. Jag sa till dom att det var ett ’korsmatningsfilter’, vad nu det är för något.

Dom hade fattat Klippan-mentaliteten – ’det ligger ett skivbolag i varje by’. Nån sorts snickarglädje omsatt i musik. Dom var jordnära, de hade distans till grejen.”

Spektrum satte sig redan från början i respekt. Jalle Lorensson berättar:– Vi åkte bil upp till Klippan – Stridh körde utan körkort! – och hade bestämt

att vi skulle vara där klockan tio på förmiddagen, men blev en kvart försenade efter att ha kört vilse i Åstorp. Spektrum satt i studion och väntade, men sa inte hej när vi kom. Istället möttes vi av den mycket torra kommentaren att ”ni skulle ha varit här för femton minuter sedan!” Efter det var han oinskränkt kung under resten av tiden i Klippan.

Pål Spektrums stora grej var att dränka inspelningarna i eko. Och det gjorde han även nu.

– Vi kom i alla fall hem med två låtar. Lennart Persson dömde ut den ena. Vi fick åka upp igen och spela in den på nytt. I Wilmer X ordinarie katalog finns det därför bara en officiell inspelning från 1970-talet och det är ”Sov min älskling”. Första singeln, ”Säg din mamma och din pappa”, spelade vi in en månad senare, i januari 1980.

”COME ON BERT” OCH PITT BLIR ETT X– När det gäller namnbytet menade Lennart Persson att det var han som låg bakom det, säger Nisse. Men jag kände inte igen mig i det. Det var olikt oss att vi skulle gå med på det. Vår attityd var att ingen skulle komma och berätta för oss vad vi skulle göra.

– Många år senare ringde jag runt för att kolla upp hur det egentligen låg till och jag måste erkänna att det nog var en kombination. Kanske tog jag aldrig notis om det så mycket, men Lennart sa det säkert till flera och det hade nog större inverkan på andra än på mig.

– Vi satt i replokalen och diskuterade bandets namn, berättar Nisse. Det störde Jörgen Stridh att vi hette ”Pitt”. Jalle var den som bokade våra spelningar och höll


i den lilla ekonomi som fanns. Han hade stött på en viss tröghet när han sa att vi hette ”Wilmer Pitt”. Ibland kastades luren bara på. Därför gick vi sakta men säkert med på att byta namn.

– Jag kände mig obekväm med namnet Wilmer Pitt, det kändes inte så kul att säga det till min mormor när hon frågade vad bandet jag spelade i hette, säger Jörgen. Vi samlades efter en spelning och hittade på olika namn, det var väl inte så seriöst.

Jörgen hade skrivit några namnförslag på papperslappar.– Det första namn som vi diskuterade var ”Casablanca”, säger Nisse. Kanske

kunde vi ha tropikhjälmar på oss, föreslog Jörgen. Jag vet att han förnekar att han sa så, men han får bjuda på det.

Ett annat förslag var ”Camenbert”. Det var viktigt att det stavades med ”n” i mitten. Då kunde man uttala det: ”Come on Bert”.

– Men jag var bestämd med att vi skulle behålla Wilmer, säger Nisse. Vi hade ju gjort en tio–tolv spelningar på fritidsgårdar runt om i Malmö och tyckte att namnet var etablerat.

– Det fanns några idiotiska tankar på Wilmer Slim och Wilmer Band. Men det där X:et spökade i mitt huvud, det har det alltid gjort. Jag hade en parallellpop-värld när jag var liten, parallellbandet till T. Rex hette något med X. Jag visste att X stod för okänd faktor.

”Wilmer X.”– Det jublades inte, men alla kunde samsas kring det, säger Nisse. Jag minns

det som att det var mitt förslag. Genom åren har namnet vuxit och blivit allt star-kare. Det är väl inte något jättebra namn, men det var kanske inte Rolling Stones heller från början.

Processen med Larmsingeln hade vid det här laget kommit så långt att det hade tagits bilder och omslaget började ta form.

– Vi satt i ett möte med formgivaren Bo Zadig, berättar Nisse. Med lösa bokstä-ver hade han skrivit ”Wilmer Pitt” på skivomslaget. Då sa Jörgen: ”Vi heter inte så längre, vi har bytt namn.” ”Jaha”, svarade Bo.”Vad heter ni nu då?”

”Wilmer X.”Det uppstod en öronbedövande tystnad. Sedan plockade Bo sakta bort de fyra

bokstäverna: ”P”, ”i”, ”t” och ”t”.

Studio Bombadill i Klippan, 1980..Överst: Pål Spektrum.

Documents

56 &Wilmer X - Cloudinary