Bild 1. Projektets omfattning. Dyngforskarna lyckades upprepa samma experiment på 73 olika gårdar runtom i Finland (röda cirklar). För den massiva arbetsinsatsen stod frivilliga ungdomar från trakten. (Källa: Kaartinen m.fl. Ecology 94:2645-2652; Grafik: Riikka Kaartinen.)

Bild 2. En frivillig medborgarforskare i aktion. Här har Mari Hamppula placerat ut burar för att utestänga valda nedbrytare från komockorna bakom henne till höger. Nu tar hon prover på andra komockor för att fastställa vilka dyngbaggearter som förekommer på hennes gård. (Foto: Timo Marttila/Satakunnan Kansa)

Bild 3. Experimentuppställning. För att utestänga valda organismgrupper från en del mockor användes en serie burar. På varje gård användes alla olika typer av burar; samma burtyp fanns i många exemplar. På så sätt kunde forskarna fastställa den exakta effekten av varje typ av bur. (Källa: Kaartinen m.fl. Ecology 94:2645-2652; Grafik: Riikka Kaartinen.)

Bild 4. Vem bryter ned hur mycket? Kuben till vänster visar hur mycket dynga som produceras i Finland per år (ca 4 miljoner ton; statyn av Frihetsgudinnan inlagd för jämförelse).

Av den dynga som faller på betesmarker uppskattade forskarna de andelar (kuberna i mitten) som försvinner till följd av dels avdunstning och mikrobers verksamhet (kuben överst), dels nedbrytning av ryggradslösa djur (kuben i mitten). Den nedersta kuben illustrerar den mängd dynga som återstår efter två månader. Den ljusa kuben överst och nederst visar situationen i nordligaste Finland, den mörka kuben överst och nederst situationen i sydligaste Finland.

Av den dynga som bryts ned av ryggradslösa djur står tordyvlarna för 61 %, daggmaskarna för 28 % och dyngbaggar i släktet Aphodius för 11 %.(Källa: Kaartinen m.fl. Ecology 94:2645-2652; Grafik: Riikka Kaartinen.)

Bild 5. Ett riktigt renhållningshjon. De stora, tunnelgrävande tordyvlarna inom släktet Geotrupes visade sig vara speciellt effektiva nedbrytare. De gör av med mer än dubbelt så mycket dynga som små baggar och daggmaskar.(Foto: Riikka Kaartinen)