Upload
sandra-jonsson
View
224
Download
2
Embed Size (px)
DESCRIPTION
En barnbok skriven och illustrerad med inspiration från en resa till Ghana
Citation preview
SANDRA JONSSON
TEXT OCH ILLUSTRATIONER
SANDRA JONSSON
TEXT OCH ILLUSTRATIONER
SANDRA JONSSON
I utkanten av den lilla byn Nsuta låg ett litet
hus helt i sten. Nsuta är en liten fattig by som
ligger i mitten av landet Ghana. Ghana ligger
långt, långt bort, i västra Afrika. I detta stenhus
bodde Afia. Hon var nio år gammal och levde
där tillsammans med sin pappa, hans nya fru och
deras tvillingpojkar. Afia har mörk, vacker hy,
kort krulligt hår och stora bruna ögon.
Afias mamma dog när hon födde Afia. Afias
pappa var affärsman och reste mycket, och kunde
därför inte ta hand om henne när mamman dog.
Därför fick hon bo sina första fem år på ett barn-
hem, med andra barn som också förlorat sina
mammor vid födseln. Men på det femte året
kunde hennes pappa hämta hem henne igen.
På barnhemmet bodde hon ihop med trettio-
två andra barn. Det var barn i alla möjliga åldrar,
allt från nyfödda bebisar till barn som var i Afias
ålder. Där sover alla barn i samma rum med en
massa sängar, med knappt några leksaker. Alla
4
barnen skrek efter uppmärksamhet och det var
aldrig tyst en sekund. De äldre barnen bråkade
ofta med de yngre, och på så sätt fick man lära
sig att stå på sig och bli tuff. Så Afia var jättestark
och jättetuff. Hon var inte rädd för någonting.
I huset bredvid Afias bodde Kwame, Afias
bästa vän. Han var åtta år gammal och inte alls
lika tuff och stark som Afia. Där bodde han till-
sammans med sin mamma och pappa, två bröder
och två systrar. Han kände ingen lika tuff, stark
och smart som Afia. Kwame var kort och smal
och hade kort, svart hår.
Afia kom alltid springande för att hämta
upp Kwame innan skolan. De gick alltid tillsam-
mans till skolan. Det tog förtio minuter att gå dit
och tillbaka hem igen. Afia tyckte mycket om att
gå i skolan, hon var väldigt duktig, men också
väldigt busig. Det hon inte tyckte om med skolan
var skoluniformerna. Alla flickor var tvungna
att ha klänning och alla pojkar var tvungna att
5
7
ha skjorta och shorts. Afia ville också ha skjorta
och shorts, men det fick hon inte. Fast det hade
hon i alla fall. Hennes lärare hade länge bråkat
med henne om uniformen, men till slut hade
de inte orkat längre. Många av barnen retade
henne också för att hon hade ”killkläder”, men
det brydde hon sig inte det minsta om. Hon hade
på sig det hon ville ha på sig.
Kwame tyckte inte lika mycket om att gå i
skolan. Han blev ofta retad av de äldre barnen.
Han var inte lika stark och tuff som dem, och
han var rädd för det mesta. Men Afia kom alltid
till hans undsättning och skrämde bort de elaka
pojkarna som slog Kwame och kallade honom
elaka saker. Hon hjälpte honom upp och borstade
av det röda dammet på hans uniform.
– Bry dig inte om dem, sa hon. Du är bra
precis som du är, det är därför jag gillar dig. Sluta
aldrig vara den du är.
Det var en helt vanlig solig dag. Fast en dag med
Afia var aldrig vanlig, i alla fall aldrig tråkig.
Det hände alltid något spännande när man var
med henne. Kwame tyckte deras äventyr kunde
vara lite läskiga ibland, men han kände sig alltid
trygg med Afia.
Efter en helt vanlig dag i skolan, med
matematik och engelska, skulle Afia och Kwame
hämta vatten till kvällens matlagning. Man fick
gå långt för att hämta vatten, och man fick bära
det på huvudet. Afia tog alltid en dubbelt så stor
hink som Kwame.
De fick gå igenom hela byn för att nå fram till
vattnet. Idag var det torsdag, och på torsdagar var
det marknad i byn. Alla på väg någonstans, kvin-
norna med stora korgar på huvudet med exotiska
frukter i alla möjliga färger, med färgsprakande
ghanianska tyger, eller med mat för att antingen
sälja eller ta hem för matlagning. Männen körde
förbi i taxibilar, tutandes i orytmiska melodier.
10
11
Barnen sprang runt och lekte ta-fatt eller hjälpte
sina föräldrar med sysslor. Sysslorna kunde vara
allt från att hjälpa till med maten, diska eller
hänga tvätt.
Förutom byn var Afia och Kwame tvungna
att gå igenom en stor och tät djungel. Där växte
fruktträd, vars bönor man utvinner kakao av. De
passerade även bananträd och palmer så höga
att de såg ut att aldrig ta slut.
Kwame var rädd för att gå igenom den djun-
geln. Han hade fått berättat en historia för sig
om ett lejon som bodde där som fångade in och
åt upp barn. När Kwame var mindre hade hans
farfar berättat historien om lejonet för honom
och hans syskon. Många gånger hade han suttit
runt elden och hört sin farfar berätta historier
för barnen, som alla satt förstenade och lyssnade
intresserat. När han sen berättade den för Afia
skrattade hon bara och sa;
– Äsch, jag är inte rädd för några lejon.
Kwame tvekade alltid när de skulle ge sig in i
den tätaste djungeln.
– Kom nu, sa Afia, vi har inte stött på något
lejon hittills och lär nog inte göra det idag heller.
Kwame gick motvilligt efter, tätt bakom
Afia. De gick över sten och grönska av alla dess
möjliga slag. Afia stannade till vid ett kakao-
fruktträd. Hon tog en frukt och delade den med
Kwame. Det vita, söta fruktköttet gav dem energi
att fortsätta in i djungeln.
– Vänta, sa Afia plötsligt. Hörde du det där?
– Nej, vadå? svarade Kwame
– Jag tyckte jag hörde något, shh, lyssna!
Båda spände öronen och lyssnade intensivt.
Nu hörde Kwame det också. Det kom från ett
buskage lite längre fram. Afia var på väg fram
när Kwame tog tag i hennes arm.
– Tänk om det är något farligt, tänk om det
är lejonet, sa han
– Äh, lägg av, det är ju spännande, sa hon.
12
14
De smög sig fram, på tå. Afia
först och Kwame tätt i hälar-
na på henne. Kwame
råkade trampa på en
gren som knäcktes
ljudligt. Och ljudet som
de tidigare hört, var nu som
bortblåst. De stod still, helt stilla
i flera sekunder, fast sekunderna kändes som
minuter. Djungeln var helt tyst och stilla. Inte
en vindil hördes, inte en fågel kvittra, ingenting,
bara stillhet.
Men så plötsligt, dök någonting stort fram
som en orkanvind. Afia och Kwame hann knappt
blinka förrän de själva plötsligt färdades i ljusets
hastighet. De rörde sig inte, men någonting rörde
dem. Någonting höll tag i deras tröjor, och förde
dem långt in i den djupa djungeln. De kunde
inte se vad det var, allt gick så snabbt. Kwame
var rädd, han vet inte om han skrek, han kunde
inte höra sig själv. Afia tyckte det var spännande,
äntligen ett äventyr.
Med en duns tog färden plötsligt slut. Det
som hade tagit dem dit, hade nu släppt taget om
dem och de for rakt i backen med en väldigt fart.
De reste sig upp och borstade av grenar och blad
som fastnat lite överallt. Och där framför dem
stod det, ett stort, vackert lejon med en man som
skimrade i guld. Afia och Kwame hade aldrig
sett någonting liknande.
– Nu dör vi, viskade Kwame, med darrande
röst.
Afia hörde inte på, hon kunde inte sluta stirra på
lejonet. Det ståtliga lejonet gick runt dem, flera
varv. Det såg ut att fundera ut vem den skulle
äta upp först. Kwame darrade, Afia följde lejonet
med blicken hela tiden. Tillslut stannade det, och
öppnade sitt stora gap. Kwames knän darrade
som löv på träden en blåsig dag.
– Hej människor! sa lejonet med en vackert
15
klingande röst, jag behöver er hjälp.
Innan någon av dem hann säga något, fortsatte
lejonet prata.
– Jag har inte så mycket tid. Kom med här,
sa hon och började gå.
Afia knuffade till Kwame som fortfarande stod
som förstenad.
– Kom då, sa hon.
De gick efter lejonet djupare in i den täta djun-
geln. Efter att ha gått en liten bit möttes de plöt-
sligt av en stor grottöppning.
– Vi måste gå igenom grottan, sa lejonet.
Kwame tittade frågande på Afia, hon svarade
med en nickning. De följde efter lejonet in i
den mörka grottan. Det var svart som natten
20
inuti grottan. Ljuset från öppningen gjorde att
de kunde se vart lejonet gick. Efter ett tag hade
deras ögon vant sig vid mörkret och de kunde
urskilja grottans väggar.
Det var högt i tak, brett och svalt i grottan. De
gick och gick. Det kändes som en evighet tyckte
Kwame. Ju längre de gick desto smalare och
mindre blev grottan. Efter ytterligare en bit fick
de syn på ett start ljus, långt framför dem.
– Vi är snart där, sa lejonet.
Både Afia och Kwame undrade vart där var, Afia
med spänning och Kwame med rädsla för det
okända. Men snart skulle de få veta.
När de nästan hade nått ljuset kunde de
knappt stå upp i grottan. Lejonet stannade och
vände sig mot dem och sa;
– På denna sidan grottan väntar en helt
annan värld.
De fick krypa sista biten genom grottan och ut
genom öppningen. Och det var verkligen en helt
annan värld, långt ifrån deras egen. Afia och
Kwame stod förstenade och gapade när de hade
rest sig upp igen.
På denna sida grottan var naturens färger
i helt andra nyanser än de var vana vid. Man
kunde knappt urskilja en mörk, nästan svart
himmel mellan den täta växt-ligheten. Blad och
grenar flätades samman och bildade ett tak över
platsen. Afia och Kwame kände sig som små
insekter. Allt var stort och högt. Det var kyligt
och ljuset dunkelt. Det lilla ljus som fanns kom
inte från solen på himlen som i deras värld. Den
kom från små hål i marken och gjorde att allt
såg större och mer skräckinjagande ut.
Lejonet började röra sig in i tätare buskage
och signalerade samtidigt åt Kwame och Afia att
följa efter. Lejonet viskade, medan de smög sig in
bland konstiga växter och träd, att de var tvugna
att vara väldigt tysta. De fick inte bli upptäckta.
Kwame blev mer och mer orolig och kände att
21
detta hade varit en dum idé, men det var bara att
bita ihop och hålla sig nära Afia.
Lejonet fortsatte att berätta om varför hon
behövde deras hjälp. Hon och flera av hennes
vänner hade blivit tillfångatagna på andra sidan
grottan av en elak trollkarl. Han hade fört dem
till denna sida och satt dem i trånga små burar
och tvingat dem att arbeta för honom.
Lejonet berättade också att hon hade lyckats
fly och ta sig tillbaka till djungeln. Men hon var
tvungen att hitta hjälp för att befria sina vänner.
Bland lejonets vänner fanns apor, giraffer, ödlor,
elefanter, kameler och fåglar av alla dess slag.
Lejonet förklarade att hon hade försökt hitta
människor som skulle kunna hjälpa henne, men
inte hittat rätt. Förräns nu. När hon hade fått syn
på Afias smycke, som hon bar runt halsen, visste
hon att hon äntligen hittat rätt. Afia tittade på
sitt halsband och undrade vad det var med det.
Halsbandet bar Afias mamma när hon födde Afia
22
och Afia hade fått det med sig till barnhemmet.
Hon tog aldrig av sig det. Det betydde mycket
för henne, men hon förstod inte hur
det skulle kunna hjälpa lejonet. Afias
pappa hade berättat att Afias mamma
hade fått det av sin mamma när hon var
barn och att det hade förts vidare till
flickor i familjen i generationer.
Det var ett handsnidet smycke
fyllt med detaljrika mönster.
– Ditt halsband är nyckeln,
nyckeln för att befria mina vänner,
sa lejonet.
De gick medans lejonet berättade vidare.
Hon berättade att de inte fick väcka växterna och
träden som de gick igenom, de var levande och
kunde prata precis som lejonet. Om de vaknade
skulle de berätta för trollkarlen att det var in-
kräktare där. Då skulle han skicka ut sin armé
som skulle leta reda på dem och fängsla dem.
23
Man kunde se att träden och växtena sov,
hela platsen andades tungt och ljudligt. Kwame
tyckte det var obehagligt. Afia däremot tyckte
det var spännade med en magisk värld, som hon
hade längtat efter ett äventyr.
De gick över konstiga stenar och rötter och
jorden på marken var gulvit. Småstenarna såg
ut som godis. Kwame tog upp en och fick sådan
lust att stoppa den i munnen. Men lejonet vände
sig samtidigt om och fick syn på det och röt åt
honom att inte göra det. Kwame hoppade till och
tappade stenen på marken igen.
– Gör inte så igen! Trollkaren har förtrollat
stenarna och äter man dem blir man själv
förstenad. Kwame hackade tänder och tänkte för-
skräckt vad nära det hade varit. Afia drog honom
till sig och höll honom hårt i handen.
– Vi klarar detta, tillsammans.
De fortsatte. Växtligheten blev allt tätare, och de
fick vara försiktiga för att inte väcka någon.
24
GHANA
27
Afia lever i västra Afrika. Hennes land heter Ghana.
Ghana är en av de mest blomstrande
demokratier på kontinenten. Det har ofta kallats
en ”ö av fred” i en av de mest kaotiska region-”ö av fred” i en av de mest kaotiska region-ö av fred” i en av de mest kaotiska region-
erna på jorden. Landet delar gränser med Togo i
öster, la Cote d’Ivoire i väster, Burkina Faso i norr och
Guineabukten, i söder.
Landets ekonomi domineras av jord-
bruket, som sysselsätter cirka 40 procent av
den arbetande befolkningen. Ghana är en av de
ledande exportörerna av kakao i världen. Det
är också en betydande exportör av råvaror som
guld och timmer. Ett land med en yta på 238,500
kvadratkilometer, har Ghana en uppskattad
befolkning på 22 miljoner, från mer än hundra
etniska grupper – alla med sitt egen unika språk.
Engelska är dock det officiella språket, ett arv
från brittiska koloniala styret.
År 1957 blev Ghana det första landet i Afrika
söder om Sahara att bli oberoende.
Afia lever i västra Afrika. Hennes land heter Ghana.
Ghana ligger långt, långt bort, i västra Afrika.
Det var en helt vanlig solig dag. Fast en dag med Afia
var aldrig vanlig, i alla fall aldrig tråkig. Det hände
alltid något spännande när man var med henne.
Kwame tyckte deras äventyr kunde vara lite läskiga
ibland, men han kände sig alltid trygg med Afia.