”Min berättelse” - kultur.sll.se20Min%20ber%… · som formar muntligt berättande och vilka muntliga stilmedel vi använder, var ett av ämnena vid projektets avslutande personalmöte

”Min berättelse”.

Berättande som resurs för

metodutveckling i

äldreomsorgen.

Rapport från ett delprojekt, genomfört vid

Färingsöhemmet, Ekerö kommun inom ramen för

Seniorkultur, Kulturförvaltningen, Stockholms läns

landsting. Rapporten innehåller en redovisning av

projektets uppläggning och genomförande samt några

av de teman som särskilt fokuserades. Efter varje

tematisk redovisning av projektet följer en kort

kommentar till fortsatt metodutveckling med

avseende på det behandlade temat.

Georg Drakos, docent i etnologi, Stockholms universitet. Inst. för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap. 2012-11-08

2(32)

Innehåll

”Min berättelse”. Berättande som resurs för metodutveckling i äldreomsorgen s. 3

Urval av deltagare s. 3

Genomförande s. 4

Etiskt samtycke s. 5

Vad kännetecknar berättelser och berättande? s. 5

Metodutveckling: Berättelse och berättande. s. 6

Muntlig berättande erbjuder många effektiva stilmedel. s. 7

Metodutveckling: Muntligt berättande. s. 7

I berättelsen omvandlas erfarenheterna. s. 8

Metodutveckling: Berättande och erfarenheter. s. 9

Att berätta är meningsfullt! s. 10

Metodutveckling: Berättande och meningsskapande s. 11

Vad gör den som berättar? s. 12

Metodutveckling: Berättande som social handling s. 13

Kan alla skapa en självbiografisk berättelse? s. 13

Metodutveckling: Berättande och identitet s. 14

Fortbildning om berättande och etnografisk metod s. 14

Kontaktuppgift s. 15

Referenser s. 15

Bilaga 1: Samtycke från avbildad person s. 16

Bilaga 2: Diskussionsfrågor (berättelse, berättande) möte 2 s. 17

Bilaga 3: Diskussionsfrågor (berättande och erfarenheter) möte 3 s. 19

Bilaga 4: Diskussionsfrågor (berättande meningsskapande) möte 5 s. 21

Bilaga 5: Diskussionsfrågor (redskap och metodfrågor) möte 8 s. 24

3(32)

”Min berättelse”. Berättande som resurs för metodutveckling i

äldreomsorgen.

”Min berättelse”, som är ett delprojekt inom ramen för ”Seniorkultur”, bygger vidare på ett

pilotprojekt som genomfördes i samverkan mellan Temabo och Film Stockholm (Drakos

2012a). Pilotprojektet syftade till att producera tio kortfilmer, baserade på äldre kvinnors

och mäns egna berättelser i ett äldreboende. En gemensam nämnare för båda projekten är

inriktningen på berättelser och berättande i äldreboende. Men det här projektet till skillnad

från det förra har fungerat som en form av fortbildning. Därför är personalen en central

målgrupp vid sidan av de boende.

Projektets syfte är att tillvarata olika aktörers berättande som en resurs i det sociala

umgänge som äger rum på Färingsöhemmet, Ekerö kommun. Projektet har prövat en

arbetsmodell som kan användas av personalen i det fortsatta arbetet. Personalen ska i

fortsättningen själv arrangera sina berättarstunder med enskilda eller i grupp och göra

berättande till ett mer medvetet inslag i verksamheten. I en förlängning syftar projektet till

att integrera berättande i arbetet metodutveckling av äldreomsorgen. Detta ställer krav på

fortlöpande metodarbete och fortbildning av hela personalen. Effekterna av projektet kan

därför inte utvärderas förrän långt senare.

Rapporten innehåller en redovisning av projektets uppläggning och genomförande samt

några av de teman som särskilt fokuserades. Efter varje tematisk redovisning av projektet

följer en kort kommentar till fortsatt metodutveckling med avseende på det behandlade

temat. En avsikt med rapporten är att den ska kunna användas som ett underlag för fortsatt

metodarbete med inriktning på berättande.

Urval av deltagare

Personalen har ansvarat för urvalet av deltagare. Sex medarbetare deltog och fem boende.

En princip för urvalet av de boende var att var och en som deltog gärna skulle ha en nära

relation till någon i personalgruppen. Det visade sig att alla medverkande boende var

kvinnor. En av deltagarna var synskadad, men hade med stöd av sin kontaktman inga

märkbara svårigheter att aktivt medverka i berättarsammankomsterna. Med facit i hand kan

vi konstatera att betydelsen av funktionsnedsättningar för berättande inte fokuserades i

projektet som en följd av att de som deltog inte hade funktionsnedsättningar som hindrade

deras förmåga att berätta. Personalen avstod från att bjuda in någon anhörig, vilket

tillsammans med det faktum att alla deltagare, såväl boende som personal, var kvinnor,

avgränsade urvalet av deltagare. Denna avgränsning behöver inte betraktas som ett

problem, men en utmaning att överskrida vid det fortsatta arbetet efter projektets slut.

4(32)

Genomförande

Projektet genomfördes under åtta veckor (31 augusti – 19 oktober 2012) och baserades på

två timmar långa sammankomster med nedanstående uppläggning. Samtliga möten

spelades in med video. Till fyra av mötena med enbart personal användes förberedda

frågelistor och videoklipp som diskussionsunderlag. Schemat för de åtta projektmötena var

inte fastlagda i sin helhet från början, utan fick växa fram i samråd med personalen.

Möte 1 (med personalgruppen). Hela mötet ägnades åt självpresentationer och

kommunikation i form av berättande och samtal.

Möte 2 (med personalgruppen). Mötet ägnades åt frågor kring vad som kännetecknar

berättelser och berättande. Klipp ur videoinspelningarna från första mötet användes som

underlag.

Möte 3 (med personalgruppen). Mötet ägnades åt att problematisera förhållandet mellan

berättande och erfarenheter. Ytterligare videoklipp från första mötet användes som

diskussionsunderlag. Dessutom planerades första berättarsammankomsten med de boende

som tillfrågats om att delta.

Möte 4 (med personalguppen och de boende). Mötet inleddes med en kort presentation av

projektet och visning av ett par kortfilmer från det nämnda pilotprojektet (Przybylski 2012).

Därefter genomfördes en presentationsrunda. Både deltagarnas självpresentationer och de

visade kortfilmerna gav upphov till berättande.

Möte 5 (med personalgruppen). Mötet inleddes med en utvärdering av föregående veckas

berättarsammankomst tillsammans med de boende. Med videoklipp från denna

sammankomst som underlag inriktades diskussionen på frågor om berättande och

meningsskapande. Nästkommande möte med de boende planerades.

Möte 6 (med personalgruppen och de boende). Personalen hade valt ”lek” som ett tema för

berättande. Ett par ur personalgruppen hade tagit med sig egna leksaker från barndomen för

att stimulera berättandet. Efter mötet samlades personalgruppen och projektledaren för

Seniorkultur (Susan Karlkvist), som närvarat och bland annat informerat om önskemålet att

låta en fotograf ta bilder vid nästkommande veckas sammankomst. Personalen föreslog att

de boende skulle få se på videoklipp där de själva figurerade.

Möte 7 (med personalgruppen och de boende). Mötet ägnades åt att se på en

sammanställning av videoklipp från möte 4 och 6. Ur de boendes synpunkt fungerade mötet

som en avslutning på projektet och samtal om fortsatta berättarsammankomster. Ett

gemensamt önskemål framfördes om att en sammanställning av videoklipp som visats skulle

överföras på dvd-skiva som ett minnesdokument från projektet.

5(32)

Möte 8 (med personalgruppen). Detta avslutande möte ägnades åt en diskussion om hur en

inriktning på berättande i äldreomsorgen kan komplettera andra metoder som tar

utgångspunkt i en gemensam värdegrund och målen för verksamheten. Under mötet gjordes

tillbakablickar på de genomförda projektmötena med fokus på hur berättande kan göras till

en resurs för metodutveckling. Mötet avslutades med en gemensam utvärdering av

projektet.

Personalen framhöll att projektet hade gett nya insikter och perspektiv på det berättande

som de i det dagliga arbetet ständigt är involverade i. En kritisk synpunkt som fördes fram

var att berättarsammankomster med de boende gärna kunde ha startat tidigare i

uppläggningen av projektet. Med utgångspunkt i den arbetsmodell som vi nu följde, kunde

första sammankomsten med boendegruppen med fördel ha ägt rum vid tredje mötet istället

för vid det fjärde. Personalen konstaterade att de känt en viss tveksamhet vid första

projektmötet inför att själva hamna i rollen som berättare och dessutom bli videofilmade.

Denna tveksamhet föll emellertid bort vid de fortsatta projektmötena då projektets ändamål

framträdde tydligare. En rad andra synpunkter har i samråd påverkat projektets

uppläggning.

Etiskt samtycke

Som nämnts gjordes videoinspelningar av samtliga sammankomster under arbetet med

projektet för att skapa diskussionsunderlag för den medverkande personalen i

fortbildningssyfte. Videinspelningarna har därigenom också utnyttjats under planeringen av

varje projektmöte och nu vid sammanställningen av rapporten som ett underlag. Samtliga

medverkande godkände skriftligt att själva närvara och medverka i projektet då inspelningar

med video görs under förutsättning att det inspelade materialet endast visas för berörd

personal, medverkande boende eller anhöriga (se formulär för samtycke från avbildad

person, bil. 1).

Vad kännetecknar berättelser och berättande?

Berättande är förvisso en form för kommunikation och kunskapsförmedling som personal i

äldreomsorg utnyttjar i sitt dagliga arbete med äldre kvinnor och män, en del av dem med

funktionsnedsättningar som hindrar deras förmåga att berätta. Personalen utvecklar ofta en

känslig förmåga att lyssna till de boendes berättelser såväl som att avläsa deras kroppar som

berättelser. Det är en form av praktisk kunskap som arbetet kräver. En första utmaning i en

fortbildning kring berättande kan därför vara att synliggöra betydelsen av olika typer av

kunskap. En typ av kunskap är praktisk, den som vi alla har när det gäller berättande, även

om vissa utmärker sig mer än andra med sin ordakonst.

6(32)

En annan typ av kunskap som mötena med personalen fokuserade på (bortsett från det allra

första mötet) var av mer begreppsmässig och metodisk art. Detta gäller andra projektmötet

då vi samlades kring frågor om vad som kännetecknar en berättelse och berättande. Mötet

syftade till att synliggöra berättelsen som en speciell form av kommunikation, och att en

berättelse kännetecknas av att den binder samman olika händelser i ett förlopp. För att

synliggöra den narrativa formen (narrativ från det engelska ordet) diskuterades bland annat

frågor berättelsens (temporala och kausala) organisation; vad som får berättelser att hänga

samman (koherens); berättelsens förhållande till tid och rum; dess perspektiv med avseende

på ur vems synvinkel de berättade händelserna gestaltas. Dessutom behandlades den

grundläggande frågan om en berättelsens form med avseende på genre, struktur, stil mm.

En annan fråga berörde det faktum att alla berättelser framförs i något medium som också

har betydelse för hur berättelser framställs.

Genom att se på några videoklipp från första projektmötet kunde vi identifiera flera drag

som de framförda berättelserna fått. En allmän iakttagelse var att mötets inledande

presentationsrunda utlöste berättelser, men i något fall med en svagare narrativ form. Vi fick

tillfälle att synliggöra innebörden av en berättelse i svag mening, dvs. berätta i betydelsen

”tala om”, och en berättelse i ordets starka mening, dvs. ett gestaltat förlopp med en

”narrativ” form som kan beskrivas med hjälp av de begrepp (kännetecken) som diskuterats.

Narrativ markerar här en berättelse i dess starka mening, medan berättelse på svenska både

kan ha en stark och svag innebörd.

Vid samma projektmöte diskuterades också själva produktionen av berättelser, dvs.

berättande. Vi använde videoinspelningarna som illustrationer och underlag för diskussioner

om hur berättandet finns mellan oss deltagare och utgör en speciell form av kommunikation.

Vi kunde konstatera att interaktionen efter den första presentationsrundan vid första mötet

åtföljdes av ett utbyte av berättelser som formades i interaktionen mellan alla oss som

deltog. Vi fick också tillfälle att diskutera det muntliga berättandet som vårt medium och i

någon mån frågor om berättandet som social och kroppslig handling. Vi hann inte gå på

djupet alla frågor. I projektets fortsatta genomförande gjorde vi därför medvetna

återkopplingar till de frågor som behandlades vid de inledande personalmötena.

Metodutveckling: Berättelse och berättande

Att använda berättande som en metodinriktning kräver sina egna redskap. Jag har pekat på

betydelsen av att personalen tillägnar sig konkreta redskap för att på ett mer medvetet sätt

göra berättande till en resurs för metodarbete. Enkelt uttryckt innebär detta att sätta ord

och begrepp på vad som kännetecknar berättelser och berättande. Der är nödvändigt att

avsätta tid för gemensam reflektion kring vad som kännetecknat berättelser och berättande

vid arrangerade berättarsammankomster eller andra spontant uppkomna

7(32)

berättarsituationer. För detta ändamål kan de frågor som här refererats till (möte 2, bilaga 2)

återanvändas som ett diskussionsunderlag. I detta ingår också ett lästips (Drakos 2005).

Muntlig berättande erbjuder många effektiva stilmedel.

Berättelser framförs alltid i något medium, som t ex i skrift, bilder, musik, dans och tal. Vad

som formar muntligt berättande och vilka muntliga stilmedel vi använder, var ett av ämnena

vid projektets avslutande personalmöte. Diskussionen om muntliga stilmedel

uppmärksammade effekterna av betoning av ord, muntlig pausering, användning av

röstvolym och vad som händer då en berättare citerar sig själv och andra. En annan form

som hade kunnat iakttas vid de arrangerade berättarsammankomsterna, var berättarnas

mer eller mindre medvetna användning av tonlägen och attityder, t ex humor, ironi,

allvarsamhet eller sorgsenhet. Andra betydelsefulla effekter ger gester och kroppshållningar

upphov till.

Interaktionens betydelse för det muntliga berättandet kommenterades vid flera tillfällen.

Berättarsituationen blev lite stelare vid den andra sammankomsten med de boende (möte 6)

då personalen hade valt ett tema (leksaker) för berättandet. Det faktum att två närvarande

personer inte deltog i berättandet (undertecknad som dokumenterade sammankomsen med

video från en plats vid sidan om; och projektledaren för Seniorkultur som också satt vid sidan

om och gjorde anteckningar) kan ha medverkat till att samspelet mellan deltagarna den här

gången blev lite mindre otvunget.

En annan faktor som kan påverka interaktionen vid berättande är en tredje icke närvarande

röst, som berättare och/eller åhörare förhåller sig till. Den effekten kan t ex.

videodokumentationen av berättarsammankomster få som en följd av föreställningar om

vilka som i efterhand kommer att få se och lyssna till inspelningarna. Ett annat villkor för

interaktionen som berördes och som alla kunde känna igen sig i, var att

dominansförhållanden kunde skapa villkor för det muntliga berättandet, som orsakas av att

enskilda personer tar plats i ett samtal på ett sätt som får andra att underordna sig deras

dominans. För diskussionen om muntligt berättande kan diskussionsunderlaget till möte 8

fungera som ett underlag.

Metodutveckling: Muntligt berättande

Ett motiv till att fästa uppmärksamhet vid muntliga stilmedel är att de är verkningsfulla

medel med vars hjälp vi skapar mening i berättande. Ytterligare ett motiv till att

uppmärksamma betydelsen av muntliga stilmedel är behovet att kompensera förlusten av

8(32)

dem hos berättare som p g a en funktionsnedsättning måste kommunicera med hjälp av

andra medel.

Det faktum att muntligt berättande formas i interaktion mellan människor reser frågor om

vad som i sin tur formar interaktionen i olika situationer. En fråga som kan bli synlig i

berättarsammankomster är att enskilda personer kan dominera medan andra kan tystas. En

annan omständighet som formar interaktionen är de ev. funktionsnedsättningar som kan

hindra en person att kommunicera och framföra berättelser muntligt. En fortsatt

metodutveckling kan inriktas på att synliggöra de olika strategier medarbetare i

äldreboendet kan använda för att ge stöd åt personer som är förhindrade att framföra

berättelser p g a funktionsnedsättningar (Lästips: Hydén 2008).

I berättelsen omvandlas erfarenheterna.

Den övergripande fråga som utgjorde en röd tråd under det tredje projektmötet var

förhållandet mellan berättelser, berättande och erfarenheter. Frågan berör många skilda

verksamheter, vars yrkesutövare i likhet med personal i äldreomsorgen har som ambition att

få inblickar i människors erfarenheter genom att lyssna till deras berättelser. Det som gör

frågan komplex är att berättelser inte kopierar erfarenheter utan att vi snarare omvandlar

de erfarenheter vi berättar om och att berättelserna i sin tur ger upphov till nya

erfarenheter.

Ytterligare en övergripande fråga som diskuterades som en följd av den första var

innebörden av orden erfarenhet och upplevelse, som kan vara besläktade med varandra.

Syftet var att reflektera över vad som formar våra erfarenheter såväl på ett individuellt plan

som med avseende på samhälle, kultur, språk och sådant som vi betraktar som gemensam

kunskap om hur verkligheten är beskaffad.

Tolkningen av berättelser kan göras med utgångspunkt i skilda kunskapstraditioner. Ställer vi

oss frågan om vad en berättelse egentligen säger om berättarens upplevelser, kanske vi

tänker oss att upplevelser och emotioner finns i det förflutna eller i det omedvetna. I

projektet har vi uppmärksammat konsekvenserna av detta och ett annat förhållningssätt,

som baseras på att berättarens eget val att omvandla sina erfarenheter i berättelser är i

centrum för vårt intresse. I det senare fallet ger vi berättaren själv ett tolkningsföreträde

medan den tidigare frågan om vad en berättelse egentligen säger om berättarens

erfarenheter eller upplevelser ger mig själv som lyssnare tolkningsföreträdet.

Men den mer specifika diskussionen inriktades på hur erfarenheter gestaltas i berättelser.

Här hade vi också användning av videoinspelningar från första mötet med personalgruppen

där deltagarna kunde gå tillbaka till sig själva och de erfarenheter de berättat om. Vi

frågades oss varför vi i regel väljer att berätta om just en erfarenhet av alla erfarenheter vi

9(32)

skulle kunna berätta om. En annan diskussion fokuserade på att våra berättelser om

personliga erfarenheter också innebär att ge dem betydelser av olika slag.

En särskild diskussionspunkt handlade om kroppsligheter och kroppens roll för människors

berättande om erfarenheter. Intresset för det kroppsliga har flera motiv i sammanhanget. En

människas erfarenheter är kroppsligt förankrade och påverkar hennes berättande.

Berättandet är därför i dubbel mening en kroppslig handling. Den egna kroppen är både

utgångspunkten och ett medel för berättande. Vi diskuterade också om hur vi läser av

varandras kroppsliga uttryck när vi framför och lyssnar till varandras berättelser. Inte sällan

ger de kroppsliga uttrycken starkare intryck än den verbala framställningen. Vi tittade också

på videoklipp som illustrerade hur vi använder gester i vid mening, vilket gör den egna

kroppen till en ”berättande kropp”.

Att uppmärksamma kroppens roll för människors berättande har därför både en generell

betydelse och en särskild relevans då människors kroppsliga funktionsnedsättningar kan

hindra deras förmåga att berätta. Äldreomsorgen är ett sammanhang som motiverar att

kroppens roll för berättandet särskilt uppmärksammas. Som en följd av att deltagarna i

projektet inte hade märkbara funktionshinder vad beträffar deras förmåga att framföra egna

berättelser, blev frågan om funktionshinder inte utförligt diskuterad. Detta talar för att mer

utmanande former av berättande görs till föremål för fortsatt metodutveckling.

Metodutveckling: Berättande och erfarenheter

Det ligger i arbetets natur att personal i äldreomsorg behöver redskap och metoder för att få

insikt om andra människors erfarenheter. I det avseendet är berättande en av personalens

främsta tillångar. Grundläggande är dock att människors berättelser inte kan betraktas som

kopior av de erfarenheter som berättelserna gestaltar. En central fråga att återkomma till är

därför hur erfarenheter gestaltas och omvandlas i berättelser samt konsekvenserna av att ge

berättaren själv tolkningsföreträde. I det sammanhanget kan frågorna från möte 2-3

återanvändas som ett diskussionsunderlag (bilaga 2-3).

En fråga av särskilt intresse är den roll en berättares kropp och eventuella

funktionsnedsättningar kan få. En konsekvens av att funktionsnedsättningar kan hindra en

människas förmåga att berätta är att alltför normativa attityder för vad vi uppfattar som en

berättelse kan marginalisera dem som saknar förmåga att framställa fullständiga och

sammanhängande berättelser. En metodisk konsekvens är att istället för att ha produkten,

den färdiga berättelsen som utgångspunkt, fokusera på produktionen av berättelser för att

också kunna ta tillvara mer utmanande former av berättande, vilket det tidigare nämnda

pilotprojektet gav flera illustrationer till (Drakos 2012a, 2012b; Lästips Hydén 2005, 2008).

10(32)

Att berätta är meningsfullt!

Frågan om meningskapande och sammanhang ställdes i fokus vid det personalmöte (möte 5,

bilaga 4) som följde efter den första berättarsammankomsten med de boende. Vi tittade på

delar av videoinspelningen från sammankomsten och diskuterade bland annat

berättarsituationens betydelse. Vi konstaterade att berättarsituationen var arrangerad vilket

skapar andra villkor för berättande än de spontana berättarsituationer som uppstår i andra

informella möten mellan människor. Men trots att det rört sig om en arrangerad

berättarsituation fanns en strävan att skapa en informell stämning som liknar den som kan

förknippas med det ”fria” berättandet.

Vi kunde lägga märke till att berättandet tog fart efter visningen av ett par kortfilmer och

efter en presentationsrunda då personalen fördelat ordet och gett stöd åt allas medverkan i

samtal och berättande. Visningen av kortfilmen ”Ålen” (Przybylski 2012) gav upphov till flera

samtal om ålfiske, försäljning av fisk och ål, rensning och tillagning av ål. Filmens tema

anknöt nämligen till att en av deltagarna var uppvuxen i en miljö där ålen var av centralt

intresse för hennes fars fiske och för sitt eget arbete i fiskaffär. Vi kunde också notera att

berättelser om uppväxt, skolgång, yrke och vuxenliv var teman som stimulerade allas

deltagande med egna berättelser.

Diskussionerna och granskningen av hur meningskapandet gått till gjordes med hjälp av

återblickar på diskussionsfrågorna från tidigare personalmöten (bilaga 2-3). Ett frågeområde

handlade om vilka egenskaper hos en berättelse som ger den mening. Vi tittade på

inspelningen av en boendes berättelser om sitt yrkesliv som skolsköterska och diskuterade

bland annat effekterna av berättelsens tidsliga organisation och hur berättelsen som helhet

bildade en sammanhängande helhet. Vi uppehöll oss också vid hur berättelsen förflyttade sig

mellan olika rum och tider i hennes liv. Det gick inte att ta miste på att hon med sin

berättelse skapade ett (av flera möjliga) sammanhang kring sitt tidigare liv som nu då hon

framförde berättelsen bildade ett slags resonansbotten till hennes boende på

Färingsöhemmet.

Ett annat videoklipp fick fungera som underlag för en närmre granskning av hur en berättare

kan gå tillväga för att ge sin berättelse mening. Berättaren var en 98-årig kvinna, som då

ordet gick från den ena deltagaren till den andra, uppgav att hon inte hade något att berätta

och dessutom saknade självförtroendet att framföra en berättelse. Hennes ställningstagande

gav upphov till ett samtal i det efterföljande mötet med personalgruppen om

berättarsituationens och interaktionens betydelse för hennes hållning. Det visade sig att hon

efter bara några uppmuntrande ord, själv tog till orda och berättade på ett fängslande sätt

om sitt liv, om ett långt strävsamt arbetsliv och sina ganska svåra uppväxtförhållanden. Hon

gav också längre tidsutrymme (ca 7 min) åt sin sammanhängande berättelse än de flesta

andra. I sin berättelse pekade hon ut de meningssammanhang som fick oss åhörare att leva

11(32)

oss in i vad uppväxten kunde ha betytt för henne. Vi konstaterade också hennes lite

osentimentala framställning bidrog till att få oss alla berörda.

En annan diskussion kring samma exempel fokuserade på hur den äldre damen hanterade

sina livserfarenheter genom att ge dem mening. Det var med henne som med oss andra, att

hon i sitt val att framföra en bestämd berättelse, avstod från att framföra alternativa

berättelser och andra sätt att berätta än den berättarstil hon använde sig av. I de avseendet

illustrerade hennes berättande hur hon själv tolkade eller ville att vi skulle förstå vad några

centrala erfarenheter i hennes liv hade betytt för henne. Samtidigt hanterade hon dessa

erfarenheter genom att organisera dem i sin berättelse på det sätt hon gjorde, vilket i sin tur

gjorde den egna berättelsen till ett sorts ställningstagande om hur hennes verklighet är

beskaffad. I sin berättelse gestaltade hon därigenom ett sammanhang kring sitt eget liv från

den utsiktspunkt hon nu befann sig i.

Vi återkom också till den roll berättarens kroppsliga erfarenheter spelar för hur en person

berättar och i sitt berättande skapar mening. Som tidigare nämnts blev frågan om

funktionsnedsättningar inte ett ämne som fick stort utrymme vid projektmötena. Men

däremot talade vi om kroppen i en vidare mening, om den egna kroppen som en

ofrånkomlig och osynlig utgångspunkt för hur vi orienterar oss i världen. Ytterligare lästips

som anges diskussionsunderlaget till femte mötet (bilaga 4) är Drakos (2012b), Drakos &

Hydén (2011) & Hydén (2005).

Metodutveckling: Berättande och meningsskapande

Ett av de teman som återkommer i uppdragsutbildningar vid högskolor om den nationella

värdegrunden för arbetet med äldre rör ”kommunikationens betydelse för att

uppmärksamma enskildas behov ”. Att uppmärksamma berättande som en form av

kommunikation och ett medel för de boende att skapa mening ger en rad möjligheter till att

få kunskap om hur de äldre själva vill bli förstådda (jfr Alsterdal mfl 2011).

Uppmärksamheten av berättande ger också en möjlighet att få inblickar i hur mening

uppstår som en följd av berättandet i sig. Detta sker med många medel, men kan

sammanfattas i några grundläggande omständigheter.

En grundläggande förhållnande handlar om att varje berättelse förhåller sig till

meningssammanhang och samtidigt formas av meningssammanhang. Meningssammanhang

(inre kontext) är sådana sammanhang som berättare och åhörare associerar till vid

framförandet av en berättelse och som gör att vi tolkar berättelsen på ett speciellt sätt. Att

tolka en berättelse kan därför innebära att fästa uppmärksamheten på hur berättaren i sitt

berättande pekar ut eller antyder meningssammanhang. Samtidigt framförs alltid i

berättelser i ett kommunikativt sammanhang (yttre kontext) som i sin tur påverkar

berättandet. Den framförda berättelsen (texten) formas därför av den yttre kontexten

12(32)

samtidigt som den inre kontexten skapas i berättelsen (texten). Uppmärksamheten av det

ömsesidiga förhållandet mellan text och kontext är därigenom en av metoderna för att

synliggöra hur mening formas och skapas i berättande.

En annan grundläggande fråga rör förhållandet mellan en berättelses form och mening.

Ibland talar vi om ”form och innehåll” som två oberoende aspekter hos berättelser.

Grundläggande för att förstå förhållandet mellan berättande och meningsskapande är

emellertid att betrakta form, stil och mening som en sammanvävd enhet. Anledning är att

den form berättandet och berättelsen ges (t ex genre och berättelsens tematiska struktur)

har effekter för meningskapandet. Även användningen av olika stilmedel formar hur vi

uppfattar betydelsen hos en berättelse.

Vid sidan av att fästa uppmärksamheten på förhållandet mellan text och kontext och

berättelsens form, stil och mening som en enhet, finns åter anledning att försöka synliggöra

den roll kroppen kan ha för berättande och meningsskapande. Detta gäller inte minst i de fall

då en person hindras att berätta som en följd av funktionsnedsättningar och har förlorat

förmåga att framföra sammanhängande berättelser i ord. Som tidigare nämnts är

berättande i sig en kroppslig handling som innebär att en berättare använder den egna

kroppen som ett kommunikativt instrument. Dessutom kan kroppen i sig betraktas som en

berättelse, vilket omsorgspersonal i dagligt arbete får stor träning i att avläsa.

Vad gör den som berättar?

En annan fråga som vi berörde i projektet är det faktum att berättande inte bara är ord och

text utan en social handling i likhet med andra handlingar. Som tidigare påpekats är

berättande en form av kommunikation och som sådan formad av personliga

ställningstaganden som ibland kan leda till ett slags förhandling om hur något bör gestaltas i

berättelser. I den meningen kan man säga att en framförd berättelse har en funktion, den

leder till ett utbyte eller resultat av något slag. Den tidigare refererade 98-åriga damens

berättelse om sin uppväxt och sitt yrkesliv, för att ta ett exempel, resulterade inte bara i att

vi blev emotionellt berörda. Hon valde att framföra sin berättelse på ett sätt som gav henne

själv ett tolkningsföreträde. Det hade också varit möjligt för oss att gripa in i hennes

berättelse genom att ifrågasätta det sagda och därigenom göra hennes berättande till en

förhandling om hur verkligheten var beskaffad. Detta skedde inte nu, men kan säkert

karaktärisera andra berättarsituationer i äldreomsorgen.

Att berättande är en social handling kunde vi iaktta på flera nivåer. Dels kräver själva

igångsättandet av en berättelse en handling som både markerar att en berättelse är på väg

att framföras och att en informell överkommelse görs med åhörarna om att berättelsen kan

framföras. Berättaren tar ansvar för sina åhörare, läser av deras godkännande och börjar

berätta samt får under berättandets förlopp indikationer om att berättelsen kan fortlöpa.

13(32)

Alternativet är att åhörarna visar sitt ointresse eller kanske tar över rollen som berättare. Vid

berättarsammankomster med de boende tog personalen ett tydligt ansvar för att

berättandet skulle fortlöpa och att var och en av de boende som deltog, fick ordet.

Berättandet som social handling blir inte minst uppenbar alla de gånger personalen måste

stödja boende för att de ska klara av att framföra sammanhängande berättelser. I sådana fall

blir berättande en mer påtaglig samhandling. Den kvinna i den deltagande gruppen som var

synskadad sufflerades vid några tillfällen av sin kontaktman då hon inte kunde följa med helt

i interaktionen p g a av att hon inte alltid kunde avläsa den. Men hon lyckades väl med att

väcka intresset hos hela gruppen att lyssna till sina berättelser, vilket illustrerade hur vi som

åhörare drogs in i hennes berättelse. Hon ”klev” också själv in i de berättelser hon

framförde, interagerade med den omvärld där berättelsen utspelade sig och med de

personer som hon lät dyka upp där. I likhet med henne kunde vi iaktta hur flera deltagare

framträdde i nya sammanhang på andra platser och tidpunkter i sina liv än i det samkväm

som ägde rum i stunden kring kaffebordet (Samtalen om berättelsens funktion genomfördes

bland annat med diskussionsunderlaget från möte 8, bilaga 5).

Metodutveckling: Berättandet som en social handling

Att berätta kan ha många funktioner. I äldreomsorgen finns det anledning att ta vara på

berättande som ett sätt att kommunicera kunskap. En central område där berättande kan

tas tillvara som en resurs i metodutveckling är att få kunskap om de boendes behov, av

sådant som inte låter sig förstås enbart med hjälp av enkla meddelanden. Berättande

erbjuder brukare att gestalta den egna tillvaron i berättelser som ger inblickar i

meningsskapande och berättarens sätt att hantera egna erfarenheter.

Berättandets kapacitet som ett kommunikativt medel kan också utnyttjas för att främja ett

gott bemötande i vård och äldreomsorg. Ett motiv är att berättande inte bara är en

enkelriktad kommunikation utan tvärtom tar både berättare och lyssnare i anspråk. En

egenskap hos berättande är att det också kan resultera i ett självreflexivt förhållningssätt i

den meningen att lyssnandet till inte bara väcker associationer och frågor om den

berättande personen utan också kan få lyssnaren att reflektera över sig själv.

Kan alla skapa en självbiografisk berättelse?

Att vara ett medel för att reflektera över sig själv är en av berättandets mest framträdande

funktioner. Detta innebär att vi både upptäcker och skapar vår identitet genom att berätta.

När vi berättar binder vi ihop centrala händelser, människor och situationer på ett sätt som

kan skapa en känsla kontinuitet, vilket orsakas av att berättelser hänger samman över tid.

14(32)

Man kan därför fråga sig vad som händer då en människa som en följd av t ex

demenssjukdom tappar tråden i sitt eget självbiografiska berättande? Den frågan berördes i

korthet och personalen underströk betydelsen av att fånga stunden då berättande var

möjligt och att ge stöd åt personen med minnessvårigheter.

Det finns också en utbredd föreställning om att människors själv i hög grad ”sitter i

huvudet”, vilket i sin tur går tillbaka på en föreställning om att människan är uppdelad i en

kroppslig och en kognitiv del och att personlighet och självförståelse är uteslutande kognitiva

fenomen. En annan ståndpunkt är att människans själv är kroppsligt förankrat, att kropp och

tänkande inte är separerade från varandra. Etnografiska iakttagelser har tvärtom visat att en

individ kan uppvisa en sammanhängande (koherent) personlighet trots att samma person

har förlorat förmågan att framställa sammanhängande berättelser (Lästips Kontos 2004).

Metodutveckling: Berättande och identitet

Berättande är en av våra främsta metoder att skapa sammanhang och känsla av kontinuitet i

det egna livet. Berättande är också ett medel för att upptäcka, reflektera över sig själv och

sin identitet. I det avseendet kan berättande utnyttjas som en resurs för det arbete i

äldreomsorgen som syftar till ett gott bemötande som gör att de människor som är föremål

för omsorgen kan känna sig sedda och förstådda.

Av särskild vikt för fortsatt metodutveckling som vill ta vara på berättande är att

problematisera förgivettaganden om att berättande alltid handlar framställningen av

sammanhängande fullständiga berättelser som vi har återkommit till under projektets

genomförande. En utmaning för fortsatt metodutveckling är därför att kombinera en

inriktning på berättande med de iakttagelser som görs i det dagliga omsorgsarbetet. Det kan

handla om att avläsa väl förankrat kroppsspråk och interaktion, dvs. sådant som personalen i

regel är väl införstådd med och redan har metoder och tekniker för att hantera (Lästips

Drakos & Hydén 2011).

Fortbildning om berättande och etnografisk metod

Projektet ”Min berättelse” har en fortbildande ambition. Avsikten är att personalen vid

Färingsöhemmet ska fortsatta ett metodarbete med inriktning på berättande utan extern

handledare. Metodarbetet ställer krav på fortbildning av hela personalen. Det genomförda

projektet kan också, som påpekats i uppdragsbeskrivningen, bli en startpunkt för att utveckla

en uppdragsutbildning kring berättandet i äldreomsorgen som personal kan fortbilda sig i, en

kurs som kan samla deltagare från flera institutioner. Undertecknad erbjuder sig att vid

behov och möjlighet medverka som extern handledare och att utveckla nämnda kurs, gärna

med ett vidgat perspektiv kring ”berättande och etnografisk metod”. Den etnografiska

metoden innebär, enkelt uttryckt, att se berättandet i sitt sociala och kulturella sammanhang

15(32)

med brukarnas och personalens premisser som utgångspunkt och är ett sätt att få syn på det

välkända och invanda med delvis nya ögon.

Kontaktuppgift:

Georg Drakos

E-post: [email protected]

Tfn: 070 222 60 89

Referenser

Alsterdal, Lotte m.fl. 2011. Omtankar: Praktisk kunskap i äldreomsorg. Huddinge: Södertörn

studies in practical knowledge 5.

Drakos, Georg 2005: Berättelsen I sjukdomens värld: Att leva med hiv/aids som anhörig i

Sverige och Grekland. Stockholm/Stehag: Symposion.

Drakos, Georg 2012a. Film och bildberättelser i ett relationsorienterat äldreboende. Rapport

från följeforskning av genomfört pilotprojekt i samverkan mellan Temabo AB och Film

Stockholm. (Rapport).

Drakos, Georg 2012b. Berättande och äldreomsorg. Kroppen som hinder och resurs för

berättande. I: Owe Ronström, Georg Drakos & Jonas Engman (red.) Folkloristikens aktuella

utmaningar. Visby: Gotland University Press.

Drakos, Georg & Lars-Christer Hydén red. 2011. Diagnos & identitet. Stockholm: Gothia

Förlag.

Hydén, Lars-Christer 2005. Kroppens berättelser. I: Eva Jeppson Grassman & Lars-Christer

Hydén red. Kropp, livslopp och åldrande: Några samhällsvetenskapliga perspektiv. Lund:

Studentlitteratur.

Hydén, Lars-Christer 2008. Broken and Vicarious Voices in Narratives. In: Lars-Christer Hydén

& Jens Brockmeier eds. Health, Illness and Culture: Broken Narratives. New York: Routledge.

Kontos, Pia C. 2004. Ethnographic Reflections on Selfhood, Embodiment and Alzheimer’s

Disease. Ageing & Society, 24. 829-849.

Przybylski, Stanislaw 2012. Bildberättelser från Bergsund. (tio kortfilmer)

http://www.temabo.se/bildberattelser-pa-bergsund/

mailto:[email protected]

http://www.temabo.se/bildberattelser-pa-bergsund/

16(32)

Bilaga 1

Narrativ Etnografi

Georg Drakos

Samtycke från avbildad person

Samtycket avser videoinspelning gjorda inom ramen för projektet ”Min berättelse” vid

Färingsöhemmet, Ekerö, som genomförs under perioden 31 augusti – 19 oktober 2012.

Videoinspelningar görs för att skapa ett diskussionsunderlag för deltagande personal

fortbildningssyfte. Ett annat syfte är att dokumentera projektet i sin helhet för att kunna ta tillvara

generella erfarenheter från genomförandet av projektet för fortsatt planering av kommande projekt.

Undertecknad, samtycker till att själv närvara och medverka i projektet då inspelningar görs med

video under förutsättning att det inspelade materialet endast visas för berörd personal,

medverkande boende eller anhöriga. Vid ev. önskemål om utökad användning av det inspelade

materialet skall de personer som avbildats i inspelningen ifråga tillfrågas och ges möjlighet att

godkänna eller avvisa önskemålet.

Den avbildades namn:………………………………………………………………………..

Adress:……………………………………………………………………………………………….

Datum:……………………………………………..

Namnteckning………………………………………………………….

17(32)

Bilaga 2

Georg Drakos

[email protected]

”Min berättelse”: Diskussionsfrågor

Färingsöhemmet. Möte 2, 7 september 2012.

Vi frågar HUR? Inte bara ”VAD?”

1. Vad: ”Berätta” i ordets svaga mening: ”tala om” (Jag måste tala om en sak för

dig. Jag har HIV)

2. Hur: Berätta/berättelse i ordets starka mening: En speciell form för

kommunikation och kunskap.

Vad kännetecknar en berättelse? Vi diskuterar med utgångspunkt i ett eller flera

inspelade exempel.

1. Vad skiljer en berättelse från en enkel information?

2. En minimal definition: [Lisa var otrogen tre gånger med grannen][Lisas man var

ursinnig hela hösten.]

3. Hur är berättelsen organiserad (tidsligt/kausalt)?

4. Vad får en berättelse att hänga ihop? (koherens)

5. Hur förhåller sig berättelsen till tid och rum?

6. Ur vems synvinkel är berättelsen framställd?

7. Vilken form har berättelsen? (genre – struktur – stil - annat?)

8. Genom vilka medier kan berättelser framställas?


18(32)

Vad kännetecknar berättandet? Vi diskuterar med utgångspunkt i ett eller flera

inspelade exempel.

1. Hur finns berättandet mellan (närvarande och frånvarande) människor i

berättarsituationen?

2. Vad gör berättandet till en speciell form av interaktion?

3. Vilken betydelse kan olika medier få för berättandet? (skrift, muntligt tal,

stillbilder, rörliga bilder eller andra medier)

4. Vad gör berättandet till en social handling?

5. Vad gör berättandet till en kroppslig handling?

Hur går vi tillväga för att få en annan person att vilja berätta?

1. Vad skiljer det ”fria” berättandet från det berättande som arrangeras?

2. Hur skapa goda berättarsituationer i äldreboendet?

3. Diskutera förberedelser inför en berättarstund med boende.

Utvärdering. Rundfråga:

1. Har du fått någon ny insikt?

2. Ser du något nytt redskap som kan vara användbart för att ta vara på

berättandet i äldreboendet?

3. Ev. kritiska synpunkter. Oklarheter. Något att tänka på i fortsättningen?

Lästips

Georg Drakos 2005. Berättelsen i sjukdomens värld. Att leva med hiv/aids som anhörig i

Sverige och Grekland. Stockholm/Stehag: Symposion

19(32)

Bilaga 3

Georg Drakos

[email protected]

”Min berättelse”: Diskussionsfrågor kring temat ”berättande och erfarenheter”


En övergripande fråga som ställs i många yrken – lärare, poliser, psykologer och inte

minst medarbetare i vård och omsorg: I vad mån kan vi få kunskap om en annan

människas erfarenheter genom att lyssna på hennes berättelse?

Vad är en erfarenhet? Vi diskuterar med utgångspunkt i ett eller flera inspelade

exempel.

1. Smaka på orden ”erfarenheter”, ”upplevelser” – är det samma sak?

2. Hur formas erfarenheter av våra tidigare erfarenheter?

3. Hur formas våra erfarenheter av det samhälle vi lever i?

4. Hur formas våra erfarenheter av språk och kultur?

5. Hur formas våra erfarenheter av sådant som är allmän kunskap (t ex jorden är

rund; förkylning orsakas av virus och bakterier)?

Hur gestaltas erfarenheter i berättelser? Vi diskuterar med utgångspunkt i ett eller

flera inspelade exempel.

1. Kan du berätta om allt du varit med om under en dag – en vecka – en månad?

2. Om inte, vad väljer du att berätta och varför?

3. Kan berättelser avbilda erfarenheter du gjort?

4. Varför berättar du om en bestämd erfarenhet på de sätt du gör?


20(32)

5. Hur visar du vad en erfarenhet du gjort betyder för dig?

6. Kan berättande förändra dina erfarenheter?

Vilken roll spelar kroppen när vi berättar? Vi diskuterar med utgångspunkt i ett eller

flera inspelade exempel. Kan du i ditt arbete avläsa kroppen som en berättelse?

1. Hur använder du din egen kropp när du berättar?

2. Vad betyder dina tidigare kroppsliga erfarenheter för hur du orienterar dig i livet?

3. Hur påverkar dina egna kroppsliga erfarenheter ditt sätt att berätta om de boende?

Hur går vi tillväga för att få en annan person att vilja berätta?



3. Diskutera förberedelser inför en berättarstund med boende.






Lästips

Drakos, Georg 2005. Berättelsen i sjukdomens värld. Att leva med hiv/aids som anhörig i



Förlag.


Hydén red. 2005. Kropp, livslopp och åldrande: Några samhällsvetenskapliga perspektiv.

Lund: Studentlitteratur.

21(32)

Bilaga 4

Georg Drakos

[email protected]

”Min berättelse”: Diskussionsfrågor kring temat ”berättande och

meningsskapande”


Först utvärderar vi kort föregående veckas möte med de boende:

4. Hur fungerade berättarsituationen?



7. Diskutera förberedelser inför nästa veckas berättarstund med boende.

Vilka egenskaper hos en berättelse möjliggör meningskapande?

(Gå tillbaka till diskussionsfrågorna från möte 2, men hämta exempel från fjärde

mötet med de boende):

1. Vad skiljer en berättelse från en enkel information? En minimal definition: [Lisa var

otrogen tre gånger med grannen][Lisas man var ursinnig hela hösten.]

2. Hur är berättelsen organiserad (tidsligt/kausalt)?

3. Vad får en berättelse att hänga ihop? (koherens)

4. Hur förhåller sig berättelsen till tid och rum?

5. Ur vems synvinkel är berättelsen framställd?

6. Vilken form har berättelsen? (genre – struktur – stil - annat?)

7. Genom vilka medier kan berättelser framställas?


22(32)

Hur går du tillväga när du berättar och skapar mening?

(Gå tillbaka till diskussionsfrågorna från möte 2):

6. Hur finns berättandet mellan (närvarande och frånvarande) människor i

berättarsituationen?

7. Vad gör berättandet till en speciell form av interaktion?

8. Vilken betydelse kan olika medier få för berättandet? (skrift, muntligt tal,

stillbilder, rörliga bilder eller andra medier)

9. Vad gör berättandet till en social handling?

10. Vad gör berättandet till en kroppslig handling?

Hur hanterar du erfarenheter genom att berätta och skapa mening?

(Gå tillbaka till diskussionsfrågorna från möte 3):

7. Kan du berätta om allt du varit med om under en dag – en vecka – en månad?

8. Om inte, vad väljer du att berätta och varför?

9. Kan berättelser avbilda erfarenheter du gjort?

10. Varför berättar du om en bestämd erfarenhet på de sätt du gör?

11. Hur visar du vad en erfarenhet du gjort betyder för dig?

12. Kan berättande förändra dina erfarenheter?

Vilken roll spelar dina kroppsliga erfarenheter för hur du berättar och skapar

mening?

4. Hur använder du din egen kropp när du berättar?

5. Vad betyder dina tidigare kroppsliga erfarenheter för hur du orienterar dig i livet?

6. Hur påverkar dina egna kroppsliga erfarenheter ditt sätt att berätta om de boende?

23(32)






Lästips

Alsterdal, Lotte m.fl. 2011. Omtankar: Praktisk kunskap i äldreomsorg. Huddinge: Södertörn

studies in practical knowledge 5.

Drakos, Georg 2005. Berättelsen i sjukdomens värld. Att leva med hiv/aids som anhörig i



Förlag.


Hydén red. Kropp, livslopp och åldrande: Några samhällsvetenskapliga perspektiv. Lund:

Studentlitteratur.

Under utgivning:

Drakos, Georg 2012. Berättande och äldreomsorg: Kroppen som hinder och resurs i

berättande. I: Folkloristikens aktuella utmaningar. Owe Ronström, Georg Drakos & Jonas

Engman red. Visby: Högskolan på Gotland.

24(32)

Bilaga 5

Georg Drakos

[email protected]

”Min berättelse”: Redskap och metodfrågor

Färingsöhemmet. Möte 8, 19 oktober 2012.

1. Vi börjar med att titta tillbaka på beskrivningen av delprojektet.

En utgångspunkt för delprojektet är att berättande är en viktig tillgång för de boende. I äldreomsorgen är berättande en centralt för kommunikation och kunskapsförmedling.

Syfte

Med den utgångspunkten syftar delprojektet till att utveckla verktyg för att tillvarata olika aktörers berättande som en resurs i det sociala umgänge som äger rum på Färingsöhemmet. Tanken med delprojektet är att det skall hitta en form för att kunna fortsätta utan extern handledare, att personalen själva kan arrangera sina berättarstunder och göra dem till ett mer medvetet inslag i verksamheten. I en förlängning syftar delprojektet till att ta tillvara berättandet som en resurs för metodutvecklingen i äldreomsorgen. Effekterna kan därför rimligen inte mätas förrän långt efter delprojektets slut. En senare uppföljning av delprojektets effekter rekommenderas.

2. Hur kan en fokusering på berättande komplettera andra metoder i

omsorgsarbetet som tar utgångspunkt i en gemensam värdegrund och

målen för verksamheten?

Ett mål: Utveckla kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som grund för ett professionellt arbete med äldre personer, deras anhöriga och personal baserat på den nationella värdegrunden.

Några återkommande nyckelord:


25(32)

gott bemötande

värdigt liv

välbefinnande

känsla av sammanhang

kommunikationens betydelse för att uppmärksamma enskildas behov

kommunikation och samtalsteknik

3. Vilka redskap behövs för att utveckla ett öra och en blick för berättelser?

Vi ser tillbaka på tidigare möten för att utvärdera och försöka sammanfatta resultatet.

Vilka är våra viktigaste redskap för att få kunskap om berättelser? (Jfr möte 2:

berättelse i stark och svag

mening)

Koherens (hur

berättelser

hänger ihop)

Organisation

(temporal-

kausal)

Form (t ex

genre, struktur)

Berättelse

26(32)

4. Vad formar muntligt berättande. Hur går det till?

Vem som berättar

respektive lyssnar

Interaktion

Muntliga

stilmedel

Muntligt

berättande

27(32)

5. Hur kan vi få syn på effekten av muntliga stilmedel?

Gester,

ansiktsuttryck,

blickar,

kroppshållning

Attityd,

tonläge,

humor,

allvarsam,

sorgsen,

undervisande

osv osv

T ex betoning

av ord,

pausering,

röstvolym,

citera röster

Muntliga

stilmedel

28(32)

6. Hur kan vi få syn på interaktionens betydelse?

Dominans

underordning,

turtagning

Frånvarande

röster

Berättar-

situationen

Interaktion

29(32)

7. Hur kan vi få syn på kroppens roll i berättande?

Funktions-

hinder

Kroppen som

kommunika-

tionsmedel

Den kropp vi

erfar och

orienterar oss

med i

omvärlden

Kroppens roll

30(32)

8. Hur får berättelsen betydelse?

Muntligt

berättande och

andra medier

Form - mening

Text - Kontext

Betydelse

Menings-

skapande

31(32)

9. Berättelsens funktion – vad gör berättelsen?

Social handling

Identitet

Ställnings-

tagande

Verklighets-

konstruktion

Berättelsens

funktion

32(32)

10. Utvärdering

Hur har delprojektet fungerat? (form, innehåll – annat)

Nya verktyg, metoder för att inrikta arbetet på berättande?

Hur kan inriktningen på berättande komplettera andra arbetsmetoder på skilda

områden?

Hur gå vidare?

Documents

”Min berättelse” - kultur.sll.se20Min%20ber%… · som formar muntligt berättande och vilka muntliga stilmedel vi använder, var ett av ämnena vid projektets avslutande personalmöte