Angerman

Ledaren.......................................................................... 2

Konsten.att.anlägga.en.kålsäng......................3

En.bukett.blommor.................................................4

Barkbröd.och.islandslav.....................................6

Drakblod.och.cochenill..................................... 10

Alla.ljuvligheters.ljuvlighet............................ 11

Naturens.läkande.krafter................................. 13

Tuna.Hembygdsförening.................................... 16

Ett.grönt.kulturarv............................................. 20

Libbstickan.................................................................22

Köksträdgården.vid.Svartviks.Herrgård....23

Pomerans.och.myrten..........................................24

Ångermanlands.&.Medelpads.Hembygdsförbunds.tidningFrån.starten.nr..75.•.Årgång.21.•.nr..4.2008

Tema: Det gröna kulturarvet

Ur.innehållet

2 Angerman

Ledaren

AngermanRedaktör och ansvarig utgivare:Anders SällvinTel 070-66 21 500 / 060-421 08anders.sallvin@hotmail.com

Angerman utges av Medelpads och Ång-ermanlands Hembygdsförbund i 4-5 nummer årligen. Distribueras gratis i 10 exemplar till samtliga Hembygdsfören-ingar/motsvarande anslutna till förbun-det. Prenumeration för utomstående 100:-/ år, insättes på BG 5491-5806. Ange ”Prenumeration Angerman”Lösnummer: 30:-

Redaktionskommitté Ann Renströmann.renstrom@telia.comTel. 0612-214 16Sunnanåker 301, 873 92 Bollstabruk

Margareta Johanssonmargareta@vaxtfoto.seTel. 060-931 11Östloning 1612, 860 40 Indal

Laila Söderströmlaila.soderstrom@telia.comTel. 0613-331 15Skallsta 504, 872 98 Noraström

Anders Sällvinanders.sallvin@hotmail.comTel. 060-421 08Åstön 765, 860 35 Söråker

ISSN 1100-0554

Framsidan: Äppelblom på 100-årigt äppelträd i Indal. Foto: Fanny NordellForm & tryck: Prinfo Accidenstryckeriet, Sundsvall.

Besök våra hemsidorwww.hembygd.se/medelpadwww.hembygd.se/angermanland

”Jag hade inte sett träden för bara skog”, säger Ove Johans-son, när han en dag efter att ha bott 35 år i Indal upptäcker det gröna kulturarvet efter prästen Lars Bergström. Bit för bit trädde de fram, de gamla äppelträden, lindarna och lön-narna och gav hembygdsföreningen en ny forskaruppgift.

Det gröna kulturarvet finns runt omkring oss. Det kan vara en syrenbuske eller brandlilja i en glänta i skogen som berättar, att här har en gång människor bott. Det kan vara gamla recept på mat eller mediciner, som tidigare använts. Det kan vara fruktsorter, som för länge sen slutats odla, el-ler mormors ros, som doftar ljuvligast av alla.

Det här numret visar lite av allt det vi fick fram, när vi börja-de fråga runt kring det gröna som kulturarv. Mångfalden visar på alla ingångar som finns till ämnet. Då har vi ändå sparat allt som handlar om jordbruk och skog till senare nummer.

Det återstår endast någ-ra grundstenar av torpet som stod här en gång i Runeåberg, Helgums socken. Brandgula liljor, de uthålliga, vaktar min-net av det.

Våra föreningar har en unik uppgift i att rädda och visa upp det gröna kulturarvet i sin bygd. Det är även dags att titta på den yttre miljön runt gårdarna. Föreningarna kan ta reda på äldre växtsorter från trakten och plantera dem på gården. På så sätt skulle äldre fruktsorter, bärbuskar, rosor, grönsaker och prydnadsväxter kunna bevaras.

Intresset för trädgårdsodling är stort i dagens samhälle. Hembygdsrörelsen kan ta sin del i det intresset. På så sätt skulle vi kunna nå flera och kunna rädda ett viktigt kultur-arv, som hotas glömmas bort.

Ann Renström Margareta Johanssonordförande ordförandeÅngermanlands Medelpadshembygdsförbund hembygdsförbund

Angerman 3

Våren 2008 beslöt deltagarna i stu-diecirkeln ”Det gröna kulturarvet” i Indals Hembygdsförening att anlägga en mindre trädgård, en kålsäng, på hembygdsgården. I cirkelarbetet hade vi gått igenom tidigare användning och namn på vilda och odlade växter. Nu var det dags att använda den kun-skapen och samtidigt göra något av den plats vid bagarstugan, där fören-ingen tidigare haft en odling.

Enligt gamla fotografier från områ-det var det vanligt med inramade små odlingstäppor, kålsängar, på gårdarna i trakten. Ofta omgavs de av låga staket för att skydda växterna mot gårdens djur. Det man odlade var mest nytto-växter, men vi ville också odla växter för lyst och växter som haft betydelse som medicinal- eller kryddväxter.

Platsen var given vid bagarstugans västgavel. Här fanns det gott om mat-jord, som kunde användas, men natur-ligtvis också gott om ogräs. Kålsängen skulle ligga väl skyddad mellan en kraf-tig slänt i norr och gårdstunet i söder.

Planen som skissades upp blev en klassisk korsgång med ett stort bykkar som centralpunkt och med fyra omgi-vande odlingsbäddar och en yta för en trädgårdsmöbel mot bagarstugans vägg.

När tjälen gått ur jorden började det praktiska arbetet. Matjorden skulle skottas bort, markduk läggas på det som skulle bli gång- och sittytor och växtsängarna inramas med tjärade plankor. Ganska snart upptäckte vi att jorden döljde en myckenhet av sten. Hade här tidigare funnits en husgrund

Konsten att anlägga en kålsängeller var stenarna minnen från den väg som gått bakom bagarstugan? Vi kon-staterade att stenen måste bort, om vi skulle få några odlingsytor, så ett hårt arbete vidtog med att bära de små ste-narna och backsa de stora med spett och stänger. Av stenarna byggde vi en mur mot gårdstunet.

Därefter lades markduken ut och bäddarnas plankor kom på plats. Grus till de hårdgjorda ytorna fick vi från Häreborg, Indals Folkets Hus, som sopat ihop vinterns sandningsgrus. Jorden skottades tillbaka i bäddarna och bykkaret fylldes.

Nu återstod det roligaste, att plan-tera bäddarna. En bädd fyldes av väx-ter till lyst. Här står idag bland annat en ros, en dillpion, storrams, student-nejlika och enkla liljor. I bädden intill finns medicinal- och kryddväxter med bland annat fackellilja, fingerborgs-blomma, daggkåpa, libbsticka, timjan och salvia.

De återstående bäddarna är fyllda av nyttoväxter som hembygdsföreningen behöver i sin verksamhet. Här finns gräslök, sallad, dill och persilja samt några äldre potatissorter. Mot slänten växer akleja, spansk körvel, daglilja med mera. Här står också ett äppelträd som skänkts till hembygdsföreningen. Trädet, med brösthöjdsdiameter på 20 cm, flyttades mitt i sommaren med 1 meter jordklump. Vi får se till våren om det klarat omställningen. Då ska det ympas med ris från kyrkoherden Lars Bergström i Indal (1858-1888) ännu kvarlevande äppelträd.

I bykkaret finns en plantering efter folkvisan ”Uti vår hage”. Här växer därför rosor och saliveja, liljor och akvileja, ljuva krusmynta och hjärtans fröjd. Någon har hört att växtsam-mansättningen ska ge ett medel för aborter och att receptet genom visan fördes vidare från kvinna till kvinna. Om det är sant vet vi inte men tanken på hemliga medel är fantasieggande.

På ytan mot bagarstugan står en grönmålad trädgårdsmöbel. Slår man sig ner där, har man trädgården fram-för sig och bortom den en hisnande utsikt mot dalen med älven och blå-nande skogshöjder.

Nu på höstsidan är vår kålsäng redo att skördas och att förberedas för vin-tersömnen. Sedan återstår att göra ett häfte om växtmaterialet och att märka ut de olika örterna.

Vi i cirkeln är glada och stolta över att ha berikat även utsidan av husen med ett stycke kulturhistoria. Många hem-bygdsföreningar borde fundera mer över det gröna kulturarvet och kom-plettera sina gårdar med växter från sin trakt. På så sätt skulle även äldre fruktsorter, bärbuskar, rosor, grönsaker och prydnadsväxter kunna bevaras.

Kostnaderna för anläggningen av kålsängen uppgår för hembygdsfören-ingen till ca 3 000 kronor i huvudsak för en del av växtmaterialet. Allt ar-bete gjordes ideelt av cirkeldeltagarna och de flesta växterna skänktes av bo-ende i bygden.

För studiecirkeln ”Det gröna kultur-arvet”. Text: Margareta Johansson

Foto: Fanny Nordell

Några av cirkeldeltagarna i kålsängen.

4 Angerman

Blåklockorna blommade varje år ned-anför svalboet vid skolväggen, där jag lekte som barn.

Svalorna kom om våren och bättra-de på sitt gamla bo med lera. De tap-pade en del, så att det hade blivit en upphöjd kulle med åren. De födde upp sina ungar, gödslade den lilla kullen och i värmen vid söderväggen blom-made byns första blåklockor. Jag såg dem under mina första

15 levnadsår, och de lärde mig se samband, det som kom att heta eko-logi. Under hösten flyttade flugor in i klockorna om kvällen. Där var det en högre temperatur, när det för övrigt började bli nattkallt. Det var den art, som heter liten blåklocka, Campanu-la rotundifolia, med runda blad nere vid marken och långsmala uppe på stängeln. Stor blåklocka, Campanula persicifolia fick jag se i lärarinnans herbarium, men hon var ju från Hägg-dånger, som var söder om Härnösand. Liten blåklocka fanns överallt, och

En bukett blommor från västra Ångermanland

den blev början till mitt herbarium.Jag konfirmerades 1940, åkte cykel

fram till kyrkplatsen och passerade en nyanlagd lägda Det var ”gamlänsman” som köpt marken och hade börjat med ”rationellt” jordbruk. Han hette Do-meij och var från Domsjö. Stor ladu-gård och jordbruk hörde till hans gård. För några år sedan hade drängen ristat upp och gjort lägdan. Han hade kalkat och sått inköpt frö där.

Nu blommade där massor med blå-klockor. Men var det blåklockor? Det var något nytt, jag tog med mig några hem och examinerade. Det var ängs-klocka , Campanula patula, och den var mera lila än blå i färgen. Den hade jag inte sett förut. Ängsklockans frö hade kommit in med det köpta fröet, liksom den gjorde till hela landskapet, när man började köpa lägdfrö.

Även sandtrav, Cardaminopsis arenosa, har kommit in med vallfrö.Den blommar vitt med fyra kronblad, och blommorna sitter uppefter stjäl-

ken. Eftersom den börjar blomningen tidigt på våren, är den omtyckt av humlor och andra insekter. Jag tycker också den är trevlig och plockar den gärna till en honungsdoftande bukett. Den hör till 1900-talets invandrare.

En av mina första pressade väx-ter var just en sandtrav. På växtarket skrev jag felaktigt strandtrav, för pap-pa sa det. Det var nog så, att pappa själv hade lärt sig fel, när han gick i seminariet i Härnösand omkring 1915. Strandtrav, Cardaminopsis pet-raea, är en mycket sällsynt och frid-lyst växt, som i Sverige endast finns på stenstränder i Ångermanland. Lin-né nämner strandtrav redan 1755, och anger att den är funnen på Härnön. Därför var kanske strandtrav mera känd i Härnösand 1915 än sandtrav, som nyligen inkommit i landet

En tidig invandrare är rysk drak-blomma, Dracocephalum thymi-florum, omnämnd i Uppsala 1779. Jag hittade den i början av 40-talet i en

Sumpnyckel från Stormyren vid Slättbränna i Junsele. Foto: Jan Mascher

Kärrknipprot, Mellanmyren, Gideåbergsmyrarna. Foto: Gunnel Malmquist

Angerman 5

Gunnel Malmquist på Junsele hem-bygdsgård 1986. Foto: E. Ängsberg

nipa i Junsele. Den finns idag på tre lokaler i Ångermanland, två i Resele och en i Junsele. Man tror den kom in till vårt land, när man förr skaffat nöd-foder för korna från ryska provinser. Den fanns i flera ådalssocknar under 1900 talets första halva och var tämli-gen vanlig på torr, sandig mark. Nu är den klassad som akut hotad art i Sve-rige. Den kan bli halvmeterhög, men är i regel bara 20-30 cm, eftersom den växer på mager mark Den har grenad stängel med många mörkt gröna blad, och blommorna är små och lila och sitter i krans runt stängeln. Den dof-tar starkt. Det blir 4 frön efter varje blomma. Den blommar tidigt för att fröna ska hinna bli rika på näring. De gror före hösten och bildar en bladro-sett som övervintrar. Nästa vår bildas stängeln, som ger blomning. Fröna kan vara grobara i sandig jord några år. Växten utvecklas där den slip-per skuggande konkurrens, men tål i gengäld tramp. Hembygdsföreningen bedrev flera år slåtter i Junseles nipor för att rädda ryska drakblomman, nu betas niporna med kor.

Många växter har använts som ört-medicin. Jag tänker ta med några i min bukett.

”Var ska jag få tag på ”tolvman-nakraft?” Det var Ida Danielsson, en äldre pensionerad lärare som frågade. Vi stod i butiken, hade ej setts på 30 år. ”Var växer tolvmannakraft?” upp-repade hon. Då förstod jag, växten med tolv dygder! Den som botade 12 sjukdomar. Ida menade nog

johannesört, som också kallades jo-hannesblöda, mansblod mm. Det finns egentligen två arter. I örtmedicinen avses äkta johannesört, Hypericum perforatum, som ej växer vilt i Ång-ermanland. Den hittades 1952 i Öst-eråsen. Den hade troligen inplanterats i sluttningen när det blev sanatorium där. På apoteket kunde den förr köpas under namnet ”Hirkum pirkum”, som låter som Hypericum. Den andra arten heter fyrkantig johannesört, Hyperi-cum maculatum, och har i vårt land-skap fått ersätta den äkta, eftersom den tål vårt klimat. Så Ida fick rådet att söka på soliga ställen vid gamla torp-ställen. Man har använt örtens torkade

blomknoppar. De har torkats och sön-dersmulats och lagts i brännvin, som då blivit färgat blodrött. Enligt regeln ”lika botar lika” var det framförallt en viktig blodmedicin. Som all örtmedi-cin är johannesört svår att dosera och bör användas med stor försiktighet!

Försiktighet gäller även om man vill bruka ”tyverbrast och vändelrot”, som enligt ramsan ”står allt ont och elakt emot”. Tyverbrast är dialektnamn för tibast, Daphne mezereum. Det är en vacker buske som blommar rikt med ljuslila blommor på bar kvist. Det be-tyder tidigt på våren innan bladen sla-git ut. I alla delar är den starkt giftig, ett par av de röda bären kan döda ett barn. Den växer längs åar och älvar och borde fridlysas, som man gjort i flera andra län.

”Vändelrot” heter egentligen vän-derot. Man trodde förr, att den kunde varna gårdsfolk för oknytt och sjuk-dom, genom att en upphängd rot vän-de sig!! Vänderot, Valeriana officina-lis, har varit en viktig örtmedicin mot sömnlöshet mm. Apotekens skyldig-het att sälja den syns på namnets til-lägg ”officinalis”. En kvast vänderot i lagårdsfönstret gjorde, att även flugor-na dog. Jag minns den från Skabäcken i Ramsås, där den växte tillsammans med mormors ”byttlockgräs” = älgört. Vilken doft!

De vackraste blommorna plockar jag sist in i min bukett. Många av dem har måst fridlysas för att inte bli utro-tade. Särskilt tänker jag på nipsippan, Pulsatilla patens. Numera växer den endast i Ramsele, men tidigare i flera socknar i övre Ådalen, i Ådalsliden fram till 1956.

Den har en stor vackert blå blom-krona med talrika gula ståndare och pistiller i mitten. Även rosa blommor förekommer. De starkt håriga blom-knopparna sitter tuvade och övervint-rar i markskiktet. Blommorna kom-mer före bladen, medan marken ännu är tjälad. Den fridlystes

där den växte i nipslänt vid nya kyr-kan 1913, men gick ut där redan 1915. De fleråriga tuvorna måste ständigt förnyas med nya plantor från frö. Man har hittat nya och rikare växtplatser i tallmoar och sandiga ängsmarker, och

de har nu skyddats som naturreservat.Orkidéerna guckusko, Cypripedium

calceolus, norna, Calypso bulbosa och kärrknipprot, Epipactis palustris kan jag glädjas åt på Gideåbergsmy-rarna i Edsele. I Sverige är alla orki-déer numera fridlysta. Frans Bergvall visade norna för mig med flera 1971. En blomma var vit till skillnad mot de vanliga ljuslila. Tidigare besökare hade lagt sig för att fotografera, så nu hade Frans märkt ut varje norna med en pinne. Största antalet nornor var 27 st. år 1972. Nu har myrarna natur-skyddats, området är noggrant upp-skyltat och har försetts med vägvisare och spänger. Kärrknipproten var, som jag minns, endast 1 exemplar. Den var nyfynd aug. 1991 på Mellanmyren, vid ett besök av botanister från hela landet. Jan Maschers utgåva 1990 av Ångermanlands Flora hade lockat be-sökare. Nu blir myren slagen med lie årligen som förr.

Till sist vår landskapsblomma, styv-morsviolen, Viola tricolor. Den är de magra lägdornas överdådiga prydnad. Den är generös, man får plocka utan risk för utrotning. Tack alla skolbarn som kommit till mig med examens-buketter. Styvmorsvioler – det är fint det!

Artikeln är skriven speciellt för Angerman. Gunnel Malmquist har varit med i styrelsen för Junsele hem-bygdsförening i många år och är amatörbotanist.

Gunnel Malmquist

6 Angerman

Uppteckning från Arnäs Nog minns jag nödåren på 1860-talet. Jag var ju bara liten då, men på 1865 börja jag minnas hur det var. Och på 67 då var det ju riktigt bedrövligt.

Jag minns att pappa och bröderna for till skogs och hade skavknivar och tog fôran (tallbarken). Det är inte flan (ytterbarken) som tas utan det som är som en hinna mellan den och veden. Den där fôran torkas sedan och mals, och så vattlägger man mjölet så att man skall få bort tjärsmaken ur det. Man brukade sätta mjölpåsen i en bäck, så att vattnet fick rinna genom den. Sedan baka man då fôrabrö av det där mjölet.

Man använde halmmjöl också på den där tiden. Man hacka då råghalm i små bitar och kasta den sedan. Bitarna som var leder på flög då främst, och det skulle då vara den bättre delen. Då

man hade malt det där såg nog mjölet gult ut, men det var sämre än fôramjö-let ändå.

[…] Vi barn var så mycke hungriga, så vi gick ut och stod ute och grät, och vi tittade åt alla håll om vi skulle se någon som kom med mat. Jag minns en gång när vi grät inne, att mamma gick och tog fram en vävsked ur ett skåp och bar bort och bytte åt sig mat, liksom hon bar bort mest allt hon hade den tiden. Och jag minns att jag satt på golvet och såg upp i spegeln, då hon stod framför den och strök till hå-ret innan hon skulle gå, och då såg jag att tårarna strömmade utför kinderna hennes.

Uppteckning från SjälevadNär jag var barn var det långa tider det var svagår. I sju års tid fick vi leva på bröd och gröt som lagades av is-

Barkbröd och islandslav

landslav, ärtris och råghalm. Laven lutades och ärtriset och halmen mal-des före användningen. När det blev bärtid plockade mor min mycket bär och stötte eller malde och blandade in i det där.

Uppteckning från Burträsk VästerbottenDet var sju oår förut, och så vart det hungersnöden 1866 och 67. Det frös också 66, och på våren (1867) var det så att inte sjön gick opp.

En del fick äta barkbröd. Det var beskt, barkbrödet, men hade man fil-mjölk så gick det bra att äta det. Och så kunde man ta islandslav, och han skulle skreas (rensas), lutas, vattnas, torkas, och så kunde man gnugga den bara mellan händerna eller mala den. Den kikades i mjölk till en välling. Han var god. Det var som en gryn-välling. Han skulle jag kunna äta än. Det behövdes inget mjöl i den. Han stängna (svällde och tjocknade). Det var full mat i den. Dom som hade mer kunde göra palt utav’en.

Ella Odstedt var folkminnesuppteck-nare vid Landsmåls- och folkminnes-arkivet i Uppsala. Hon föddes 1892 i Arnäs socken. Ovanstående är hämtat ur ”Ella Odstedt: Norrländsk folktra-dition. Uppteckningar i urval och med kommentar av Bengt af Klintberg.” Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Uppsala 2004

Angerman 7

8 Angerman

Bilden är tagen 1932 och visar elever från Bredsjö skola som tillsammans med sin lärare är på utflykt till Bred-sjöstugan på Norra Berget i Sunds-vall. Säkert ett stort äventyr för de allra flesta av barnen. Bilden gömmer fler bottnar än så. Det är en försom-mardag med blommor på stugväg-gen och några av pojkarna verkar ha syrener i knapphålen. Alla är säkert uppklädda i sina finaste kläder. För

Skolbarn i Ljustorp anno 1923

Personerna på bilden är: Bakre raden: Britta Lindblom (Lind), Engla Östman (Björk), Ingeborg Nyhle´n (Sjöström), Elsa Bredin (Östman), Gustav Berg, Jo-nas Zellin, Karl Ossian Attergård, Hol-ger Persson, Stina Berglund (Sjödin), Valborg Persson och Dagmar Åkerlund – alla från Bredsjön. Sittande är: Johan Östman, Fridolf Berg, Johan Zellin, Sixten Englund, Evert Åkerdal och Emil Nyhle´n – alla från Bredsjön. Fotografen är okänd.

en del av eleverna är skolan slut, de har gått sina 6 år i skolan. De äldsta är tretton år gamla och beredda att gå ut i arbetslivet. De har klätt sig som de små vuxna de är, de vill vara vuxna på ett vuxet sätt. Jämför hur många av dagens vuxna, som dröjer kvar i klä-der som hör tonåren till. Även läraren visar ett engagemang och stolthet i situationen. En bild med stilla värdig-het. Olof Ulander, Ljustorp

Den trevliga berättelsen har vi klippt ur Nya Norrland 1992. Den är under-tecknad ”Hjalmar”. Vem som döljer sig bakom signaturen vet vi ej.

Jag tänker långt tillbaka i tiden när vi var små och fick börja att deltaga i slåtterarbete.

Slåttern började på Saradagen när gräset var utväxt. Då tänktes mera på kvantiteten än kvaliteten.

Var gamle farfar stod före slåttern på stallsbotten och repade liar och räf-sor. När vi pojkar skulle lära oss att slå tog pappa tag i lien och vi åkte som en ”bösstapp” mellan armarna och pappa skrek: ”Stö på tjue (lika med bakdelen av lien) å slå borti grässe!”

På den tiden skulle allt gräs tagas till-vara i stenbackar och alla diken. Läg-dorna slogs ned morgon och kväll och frampå dagen började hässjningen.

En trevlig avkoppling var när kvin-

Slåttanna i gamla tider

Sista ox-slåtten i Fällsvik, Nord-ingrå socken 1955. Oxslåtten inne-bar att alla i Fällsvik samlades och slog ängarna vid fiskeläget. Liar, slåttermaskiner och höräfsor användes. Höet fick den fiskare som ansvarade för oxen (tjuren) den kommande vintern. Foto Börje Sehlin, i Länsmuseets arkiv

norna bar ut elvakaffet på åkern och vår gamla farmor var med ibland. Vi satt på dikesrenen och det gick livat till ibland med slams och historier. Slåttannna tog en lång tid och allt skulle tagas vara på. Våra systrar och pigor gick och räfsade och karlarna hässjade. Tänk vad tiderna förändras.

Nu för tiden går det undan. Bara de bästa åkrarna tas vara på de och de mesta står oslaget. Visst var det vack-ert förut när allt var avslaget i backar och diken. Numera ser det hemskt ut. En gammal farbror vid namn Janne ”Floade” var att lägga upp på överst troan tätt och fint så det inte regnade igenom.

När vi i dag tittar ut över åkrarna undrar man hur länge detta kan fort-gå? Bara i min hemby står oslaget från älven och mot skogen och ladugårdar-na står tomma och om det vet väl bara Gud Fader själv.

Besök Ljustorps fina hemsida:www.ulander.com/ljustorp/

Angerman 9

Frans Bergvall, Gideåberg, var folk-skollärare i Edsele. Han upptecknade och samlade på folkminnen i sin egen socken under en stor del av sitt liv. Uppteckningarna finns nu på Lands-måls- och Folkminnearkivet i Upp-sala. Det rör sig om många hundra handskrivna sidor i allehanda ämnen. Hans handskrift löper sida upp och sida ner, oföränderligt prydlig. Frans Bergvall blev hedersdoktor vid Umeå Universitet 1979. Här är ett smakprov (nr 29601) som handlar om den stora nytta människorna gjorde sig av väx-ter i naturen förr. Sagesman är Albert Sjöström, Vägersjö, Edsele, f. 1890.

Mamma kokade granris och färgade med lagen. Det blev silvergrått. Gult färgade hon med björklöv. Men hur det egentligen gick till, vet jag inte. Vi hade så mycket annat att ombesörja, att vi lade oss inte i kvinnfolksgöra.

Tibastbär var mot riset, engelska sjukan. Smågrisar får riset också, all-deles som barn. Andra kräk får det också. Bären kallas också källarbär och knösken.

Häggbär och häggbark, ene och albark kokade man och gav mot vat-tusot. Enrot var verksammare än de överjordiska delarna av en.

Växter till bot och nyttaUppteckning av Frans Bergvall 1955

… För att korna skulle få upp mjölkådern – komma igång med mjölkningen, sade din far att vi skulle köpa och göra en kur av Johannes-bröd, björngalla och valfiskfjäll, och det var inte alls illa.

Läder barkade vi själva. För små skinn var videbark bäst. Vi kokade barken till dess det blev en tjock lag och lade skinnen i denna. Vi lade skin-nen så att köttsida kom mot köttsida.

Sedan kalkade vi håret av skinnen. De fick ligga tills håret lossnade, men sedan gällde det att rengöra dem väl, annars frättes skinnen sönder. Vi tvät-tade dem med hönsgödsel. Det var oaptitligt men effektivt.

Skinnen fick ligga i barken 6-8 må-nader. De ruttnade inte, medan de låg i barken. Man måste fylla ny barklag allt eftersom, annars blev det bara vatten. Skinnen tar åt sig barken. När man undersökte om skinnen var bar-kade, tog man upp ett skinn och skar ett hål vid svansroten. Om man inte barkar för länge, blir det ett hårt lager mitt i huden. Detta kallas rårand och den gör lädret styvt och sådant läder använder man till att göra skor av. Låter man huden ligga, tills den blir genombarkad blir det ingen rårand, och då får man ett mjukt läder till

Barnkänga från Härnösand. Foto Länsmuseet Murberget.

handskar, ovanläder, kvinnfolksskor och dylikt.

Sämskade man skinnen får man mycket mjuka skinn. Man sämskar till fällar och till kläder med för den delen. Sämskskinnskalsonger och sämskskinnsvästar är inte fy skam det.

(Sämska enligt SAOB: ”efter avhår-ning behandla hud med kalk och fett-ämnen, i synnerhet tran, som under tryck arbetas in i huden som därefter torkas och valkas och får hänga eller ligga tills den erhållit sin karakteris-tiska gula färg.)

Alla föreningar och enskilda med-lemmar kan nominera kandidater till Ångermanlands hembygdsförbunds utmärkelse för ”förtjänstfull kultur-gärning i hembygdsvårdens tjänst” som det står i stadgarna. Förslaget skall motiveras med kandidatens me-riter och beskrivning av hans/hennes verksamhet inom hembygdsrörelsen.

Utmärkelsen tilldelas personer som ”utfört stor och beundransvärd insats av regional betydelse och omfattning” efter beslut av styrelsen. Högst tre per-soner per år kan utses. Det högtidliga överlämnandet av plakett och diplom sker vid förbundets årsmöte i vår.

Nominera en duktig hembygdsvän!Det skriftliga förslaget skall vara oss tillhanda senast 2008-12-31.

StyrelsenÅngermanlands hembygdsförbundFågelvägen 28872 33 Kramforshembygdsfor@tele2.se

Ingrid Mårtensson, Anundsjö, och Knut Åkerlund, Nora, mottog ÅHF:s

kulturutmärkelse vid årsstämman i Kramfors 2008. Foto Göte Nordmar

10 Angerman

Nu förflyttar vi oss till nästa rum, som kallas materialkammaren eller drogrummet och här doftar det verk-ligen apotek. På hyllorna står stora bleckburkar i glada färger, de här är himmelsblå. De härbärgerar droger, varvid menas torkade växtdelar av olika örter, blommor, blad, bark, rötter och kåda. Många av dessa säljs i dag i hälsokostbutiker. De har givetvis la-tinska namn, men många är gamla be-kanta som kamomill, tussilago, enbär, mjölonris, blåbär, rönnbär m.fl.

Spännande utländska droger har vi här som drakblod, kinabark, kamfer och kvillajabark som används som tvättmedel. Många används tekniskt som cochenill. Det är ett rött färgäm-ne, som består av krossade dräktiga sköldlöss från Sydamerika och an-vänds till växtfärgning. Drakblod är en röd kåda från ett tropiskt träd, och används sen gammalt i djurmedicin. Man brukade skämta med barn och be dem gå på apoteket och köpa för 50 öre drakblod. Men säg till att det ska vara färskt, förmanade man. Och då log apotekaren och sa, vi har inte slaktat någon drake den här veckan, men kom igen på måndag, lille vän.

Visste Ni att det finns godis här också? Som t.ex. lakrits i stänger och kakor, johannesbröd och Tissla Tassla

Drakblod och cochenillI apotekets materialkammare på 1930-talet

Gerd Norberg i drogburkarna. Johannesbröd är de långa skidorna från ett subtropiskt ärtträd, de smakar sött och gott. Dess frön har en konstant vikt av ca 18 cg och användes förr som vikter av guld-smeder. Dess latinska namn är Cera-tonia Silique. Av Ceratonia har bildats beteckningen karat. Tissla Tassla år också skidfrukter, som innehåller 50% socker, goda för barn att tugga på. Det finns också småpåsar med sal-miaklakrits för 10 och 25 öre.

I en särskild avdelning står de gif-tiga drogerna, som Digitalis, rävkaka, mjöldryga, sabadillfrö och spansk fluga. Digitalis, den kända hjärt-medicinen, är ju bladen från finger-borgsblomma. Rävkaka är platta sil-kesludna frön av en Strychnosart från Sydamerika, där den användes som pilgift. De innehåller stryknin och an-vändes förr som rävgift. Mjöldrygan är en svamp som växer i rågaxen fuk-tiga somrar. Nermald i mjölet åstad-kom den förgiftning. Den användes förr medicinskt vid förlossningar som blodsammandragande medel. Saba-dillfrön urlakades med ättika och tog död på de förr så vanliga huvudlös-sen. Spansk fluga är ett grönt pulver av skalbaggar. Det användes som blåsdragande i veterinärpraxis och åstadkom också brunst hos djur. Förr

I recepturen blandades läkarens recept av droger och annat. Apoteket i Skog på 1960-talet. Foto: okänd.

Gerd Norberg 2005. Gerd tyckte om att brodera och var mycket skicklig. Foto: Ann Renström.

i världen blandades det i s.k. kärleks-drycker, oftast med dödlig utgång.

På många av de här drogerna görs avkok, dekokter och infusioner, som blandas i mixturer av olika slag. De köps också flitigt av allmänheten i lös vikt.

Avsnittet ingår i ett föredrag som Gerd Norberg, Skog, höll bl.a. på hem-bygdsgården i Skog för några år se-dan. Hela föredraget återfinns i: ”Då det bäst varit haver. Gerd Norberg berättar om sitt liv som apotekare.” Redaktör Ann Renström, Bollstabruk 2005. Gerd Norberg gick bort i början av september i år, på sin 97-årsdag.

Angerman 11

Runt sågverkspatronernas herrgårdar, som förr låg tätt i Ådalen, fanns det mer eller mindre påkostade parker och trädgårdar, numera dessvärre till stor del utplånade. En av de praktfullaste torde den i Fantskog, Skogs socken, ha varit. I en uppsats i Skogs hem-bygdsförenings minnesskrift 1963 be-skriver Tore Melén kärleksfullt denna herrgårdspark.

Hans far var provinsialläkare och familjen flyttade till Fantskog från Hede i Härjedalen vintern 1907-1908. När de anlände var planen framför huset skottad och kantades av meter-höga snödrivor. Trots att ekarna och lindarna var kala, såg Tore att de inte liknande något han sett förut. Allt som fanns bakom det snedrutade sta-ketet betraktade han med undran och spänd förväntan. Fantskogs park var ”ett enastående konstverk”, som han snart fattade kärlek till och som han utforskade så länge han bodde där.

Köksträdgården hade sängar där det växte dill och persilja, morötter och rädisor, ärter och rödbetor, sparrissal-lad och kålrabbi, den hade gurklister t.o.m. ett jordgubbsland! ”Jordgubbs-landet, som man bar vatten till från en av dammarna i parken – en sån där damm, full av grodromsmoln om vårarna och sen grodyngel i alla deras utvecklingsstadier. Vi bar hinkar fulla med vatten – ett bra stycke att kånka och gå – man tyckte man fick armar som en orangutang.”

Mellan gräsmattorna gick gångar kantade med bärbuskar i långa rader, mest gröna stickel-krusbär. Bortom kållandet med alla dess fladdrande kålfjärilar fanns en gräsmatta med

”Alla ljuvligheters ljuvlighet”Fantskogs herrgårdspark

klarbärsträd i ”paradisisk gruppering”. Bakom sista bärbuskraden höjde sig marken i en uppbyggd terrassering, dit en brant trätrappa ledde upp. Där började övre parken.

De plommonträd som fanns i par-ken gav visserligen bara gröna, sura frukter, men de blommade desto mer. Tillsammans med körsbärsträdens och äppelträdens rika blomning gav de en nästan sydländsk prägel åt trädgården och parken.

Mitt i parken fanns ett lusthus, ”som en pärla i sin infattning”. Det var byggt med det antika grekiska temp-let som förebild. Idag finns lusthuset på Murbergets friluftsmuseum, dit det flyttades på 1930-talet. På den ena si-dan låg en barockträdgård i miniatyr och på den andra en mjukare engelsk park. I den lilla barockträdgården var snirklade rabatter, alla kantade med en rad av perenna aurikler (vivor). ”Massor av kejsarkronor och akele-jor störde inte barockelegansen. Ett par rikligt blommande ölands-tokar, var nog ovanliga att se här på den ti-den, liksom de om våren så ljuvliga daphne-stånden (tibast). Då var också underbart att skåda alla Crocus, som troget slog upp sina kalkar varje år, nära stigen vid sibirisk-ärt-häcken…Allt detta genomlyst av fågelsång och genljud av ett obeskrivbart skimrande ljus.”

En stenmursruin söder om herr-gårdsbyggnaden var möjligen en relik från det orangeri som ska ha funnits tidigare.

Parken begränsades åt sydväst av en manshög häck av sibirisk ärt. I nordväst med landsvägen strax utan-för skyddade en tuktad, elegant gran-häck. I sydost gränsade parken till en kohage, där Tore Melén kunde skönja spåren av slingrande syrénhäckar. Där låg också den damm från vilken vat-ten till trädgården hämtades. Dammen var så pass stor att den rymde tre små holmar. Att bygga broar mellan hol-marna upplevde pojken som ett oer-hört spännande företag.

Det fanns t.o.m. en ridbana runt par-kens upphöjda del, troligen anlagd på

1830-talet. Den var cirka en halv kilo-meter lång och gick i en slinga från en lärkträdsgrupp vid granhäcken, passe-rade grusplanen bakom lusthuset och försvann in bland snåren.

Mitt i en rundel framför mangårds-byggnaden står alltjämt ett åttkantigt duvslag på en pelare, utsirat med löv-sågerier.

Mellan herrgården och landsvägen växte stora balsampopplarna i gräs-mattan. De spred sin vällukt på våren och försommaren.

Efter åtta år flyttade familjen från Fantskog våren 1915. Tore Melén bevarade minnet av herrgårdsparken, som han kallade ”alla ljuvligheters ljuvlighet”.

Ann Renström.

Artikeln bygger på Tore Meléns upp-sats: ”Fantskog, som jag minns det”. Den ingår i ”Skogs Hembygdsfören-ing 25 år”. Härnösand 1963.

Foton ur Länsmuseets samlingar

Fantskogs herrgård, Skogs socken. Mangårdsbyggnaden mellan höga ekar och lindar. Mitt i bilden syns duvslaget.

Lusthuset med sin antika tempelga-vel i herrgårdsparken. Lusthuset står idag på Murberget.

Faktaruta Fantskogs herrgård var 1753 gästgiveri. Olof Johan Wikner, f.d. sjökapten och sågverksintres-sent, drog sig tillbaka 1836 och ägnade sig helt åt sina hemman i Fantskog och Herrskog. Han lät uppföra en ny mangårdsbyggnad 1836 och nya flygelbyggnader (som ej finns kvar) 1837.

12 Angerman

Det var några anställda vid Kultur-arvs-it från Länsmuseet som med sin arbetsledare Katarzyna Forsberg och Olle Burlin, som besökte hembygds-gården i Långsele 20 augusti. Grup-pen togs emot av ordföranden i hem-bygdsföreningen, Sören Vedin, och bjöds på gott fika i det soliga sensom-marvädret.

Katarzyna Forsberg och Sören Ve-din kom överens om att ungdomarna i Kulturarvs-it ska hjälpa föreningen med föremålsregistrering. Ungdo-marna kommer att fortsätta det arbete som påbörjats av Astrid Axén och Maria Stavbom inom det s k Leader-projektet. Astrid och Maria har under våren färdigställt ett stort antal pär-mar med beskrivningar av föremål på hembygdsgården. Till beskrivningen av varje föremål hör en bild, som även finns i digital form.

Samarbete mellan Långsele-Graninge hembygdsförening och Länsmuseet

På trappan till Långsele-Graninge hembygdsgård: Dan Jonsson, Ka-

tarzyna Forsberg, Maj-Lis Mattson och Maria Öhström från Länsmuseet Murberget samt Sören Vedin, ordfö-

rande i hembygdsföreningen.

Länsmuseet lånade pärmarna och arbetet med att dataregistrera bilderna påbörjades 10:e september. Det kom-mer att pågå en tid framöver. För registreringen används registerpro-grammet Theodor, som kan användas av hembygdsföreningar i länet utan kostnad. Programmet har framtagits av Länsmuseet i samarbete med Re-gistreringskommittén som sorterar under hembygdsförbunden i Medel-pad och Ångermanland.

Text och foto: Olle Burlin

Upprepade nödår hade gjort att lands-hövdingen i Nyland sökt finna på nå-got som kunde ge inkomster under nödår ”och eljest tjäna att befordra idogheten och sysselsätta barn samt vanföre personer”.

Terpentintillrening eller terpen-tinolja. ”Man låter samla 2 kappar gran eller tallkåda, lägger den i en vanlig brännvinspanna (som dock se-dan ej duger till brännewinstillverk-ning) derpå slås wattn och eld inunder, hwarefter wattnet på wanligt sätt först går öfwer och sedan oljan, som flyter

Recept på terpentin och rysk olja från 1760-talet ur en reseskildring från södra Finland. Text och bild Margareta Grafström, Härnösand

på wattnet och afskummas”.Man måste tydligen se till att locket

sluter ordentligt tätt med något medel, kanske kåda, innan man välter grytan upp och ned. Det kan ju tänkas att någon hembygdsförening skulle vilja prova på denna ålderdomliga tillverk-ning av terpentin och olja. Reseskild-ringen finns i handskrift i Uppsala Universitetsbibliotek. Det var biskop Kiörnings blivande måg Peter Nicklas Christiernin som företog en resa till S:t Petersburg sommaren 1760. Han förde dagbok på resan och detta ovan

är endast lite kuriosa från denna rese-skildring, i vilken man får en fantas-tisk turistbeskrivning av allt han såg på sin resa och likaså av det besvär-liga reselivet den här tiden.

Den 17 augusti hade de återvänt till Åbo för att med fartyg segla över till Stockholm, men de mötte bara be-svärligheter, sidevind och motvind och stormar. De fick gång på gång vända tillbaka och kasta ankar. Maten börjar mögla och ta slut. När de väntat i en vecka skriver Christiernin;

”Nu begynte vår matsäcksmat, dels att skämmas, dels att blifwa all slut och lotsarne hade allenast litet smör och mjölk, som vi måste dyrt betala. Steken begynte nu möglas, derföre lät jag derpå koka plåck finck med vin, som ej smakade så illa.”

Men den 28 kom de till Vaxholm och bara fyra timmar hade resan tagit över Ålands hav. Då rådde stark vind!

Angerman 13

Förr hade man bara tillgång till vad naturen hade att tillhandahålla när någon blev sjuk. Den kunskapen som fanns då håller tyvärr på att försvinna. Idag äter vi tabletter som aldrig förr, med många biverkningar som följd. Men det finns många växter runt hus-knuten som vi kan använda på olika sätt, för att hjälpa kroppen att läka. Här får du några tips som kan vara värt att prova. Tänk på att använda örter i lagom mängd. Drick t.ex. inte ständigt samma te utan variera dina örtteer.

BlåbärsteBlåbär kan vi plocka på hösten för att frysa ner eller torka och plocka fram om det visar sig att vi har diarré eller om vi har störningar med matsmält-ningen. Vid diarré krossas bären i lite vatten och äts därefter. Att blåbären har den goda egenskapen vid diarré känner nog många till men hur många är det som tar vara på bladen på blå-bärsriset och använder det till te?

Plocka bladen och torka dem på en skuggig plats. Lägg de gröna bladen i en glasburk och låt dem stå i ett mörkt rum. Häll kokande vatten över cirka 1-2 tsk blåbärsblad och låt det dra i cirka 10 minuter.

Sila och drick teet 1-2 gånger per dag. Växten har antibak-teriella egenskaper och kan därför an-vändas som mun eller gurgelvatten vid infektioner i munnen. Saften från bären är bland an-nat välgörande för slemhinnorna.

BjörkbladsteDrick björkbladste om du har urin-vägsinfektion eller behöver rena urin-vägarna.

Plocka björkbla-den på våren och låt dem torka i ett gan-ska mörkt rum. Där-

Naturens läkande krafter

efter läggs de i en glasburk som får stå mörkt under vintern. Gör en kopp te genom att hälla kokande vatten över bladen och låt det stå och dra i cirka 10 minuter. Drick björkbladste 2-3 gånger per dag, om du har urinvägs-infektion, i cirka 4-5 dagar. Gör gärna en kur på några dagar även om du inte har urinvägsinfektion.

Det är bra att rena urinvägarna lite då och då. Björkbladste finns att köpa på hälsokostaffärer, om du inte själv vill göra ditt eget te. Åkerfräkente är även det bra för att rena urinvägarna. Åkerfräkente finns att köpa på häl-sokostaffären. Teet har blodstillande egenskaper och kan därför användas vid lättare menstruationsbesvär.

Massageolja av granskottDe vackert ljusgröna skotten på granar-na, som växer ut som ett utskott på vå-ren är väldigt c-vitamin berikande. Dom kan man plocka och äta, om man vill.

Man kan även göra en massageolja av granskotten eller använda dom krossade tillsammans med grovsalt i fotbad för ömma och trötta fötter. Plocka skotten och lägg dem i en burk, häll i matolja, ställ dem i fönstret. Sila och använd oljan att massera med. C-

vitamin är bra för kroppen eftersom den har en viktig roll för bildandet av kollagen som är viktigt för tillväxten. C-vitamin påskyndar läkningen efter en operation och den minskar risken för att få blodpropp i venerna. Den är allmänt stärkande för immunförsvaret och den bidrar till att sänka koleste-rolhalten i blodet.

ÖronvärkMånga barn har problem med öronin-flammationer. Här är ett bra tips som jag använt på mina barn och som har visat sig fungerat bra.

Vid öronvärk behöver du en bit gas-binda cirka 5x5 cm, en vitlöksklyfta, plåster och matolja: smörj in örat med matolja. Se till att oljan täcker överallt inne i örat så att inte vitlöken fräter på huden. Hacka vitlöksklyftan smått och lägg vitlökshacket i gasbindan. Vira samman gasbindan och lägg in den i örat, med den virade öppningen uppåt, så att inte vitlöken ramlar ut.

Lycka till med din egen tillverkning önskar Jeanette Byström Grein

Foto: Jeanette Byström Grein

14 Angerman

Skurgräs och skohö Text och bild ur ”Nordens flora”, C A M Lindman, 1926

Skavgräs (equisetum hiemale) hör till familjen fräkenväxter

Fräkenväxterna hava i allmänhet mycket kiselsyra och detta gäller i hög grad för E. hiemale, vars stjälkar däri-genom äro mycket hårda och så sträva, att de kunna an-vändas till skurning av kokkärl, polering av metall och trä m.m. Därav har denna art fått namnen ”skavgräs”, ”skavrör”, ”skäfte”, skurgräs o.s.v. Därigenom har ock-så stjälken nog fasthet att kunna övervintra och detta är uttryckt i artnamnet ”hiemale”.

Skostarr. Blåsstarr (carex vesicaria) och flaskstarr (carex rostrate)

Vår flora har blott ett fåtal Carex-arter av sådan höjd och bladrikedom, att de bilda en vasslik vegetation i vattendra-gen. Av dessa äro blås- och flaskstarren nära besläktade. De två arterna växa ofta blandade. De nå en höjd av 0,5 – 1 m och äro allmänna över hela norden på stränder, i di-ken och dammar m.m. Bladen av dessa storväxta arter äro sega men mjuka och användas i norra Skandinavien som hö till att med ett norskt uttryck ”sena” eller fylla lapp-

skorna omkring foten.

Angerman 15

Strätta, Angélica silvéstris. Glädjen i att hitta ett ämne till en vattenspruta en dag mitt i sommaren, när man var barn var oförglömlig. Eftersom väx-tens stjälk påminner om ett bamburör kunde man skära av den ihåliga stjäl-ken och få ett rör med botten. I botten stack man ett litet hål. Därefter skulle man ha en pinne som var längre än rö-ret och längst ner på pinnen lindades en 2-3 cm bred tygremsa, så att den precis gick ner i röret utan att spräcka det. Sen var det bara att i en pyts med vatten sänka ner sprutan och långsamt dra pinnen uppåt. Röret fylldes med vatten och när pinnen trycktes ner i röret igen kom en fin vattenstråle i det lilla hålet längst fram. Nu var det bara att hitta någon lämplig att spruta på,

Vattensprutor och sommarflöjterNågra leksaker ur växtriket

kanske ett syskon som också hade en vattenspruta.

Det har berättats mig att rören ock-så kunde användas som ”flöjter”. Då gjorde man oftast flera rör med olika långa skåror i rören. Beroende på skå-rans längd och rörets diameter fick man olika toner när man blåste i dem.Inget rör var det andra likt och det var säkert spännande att höra vilka toner man kunde få fram.

Ja, det här var före plastleksakerna. Tjusningen låg kanske i att det var en färskvara. Det var ingen leksak som gick att spara. Strättan finns oftast i dikeskanter där det är lite fuktigt. Den kan bli upp till två meter hög och bru-kar blomma under slåttern.

Laila Söderström

Bruksmuseet i Köpmanholmen har fört en rätt anonym tillvaro sedan tillkom-sten 1970 då Ncb skänkte fastigheten till Nätra hembygdsförening. Museet är inrymt i den lilla fyrkantiga smeds-bostaden ovanför dåvarande sågverket.

Men nu stundar andra tider. I mars förra året avled Mikko Andersson i Stockholm. Han kom ursprungligen från Finland men kom till Köpman-holmen 1941 som krigsbarn vid sju års ålder sedan hans pappa hade stupat i Karelen. Ett barnlöst par adopterade honom. Han studerade i Uppsala och började sedermera på Ericson i Stock-holm. Han levde ensam och spekule-rade i aktier och värdepapper och vid hans död förra året uppgick värdet till 32 miljoner, men har nu krympt till 23 på grund av börsoron.

Det var först i våras som boupp-teckningen blev klar. Uppgifterna i testamentet var knapphändiga men tydliga. Det skulle bildas en stiftelse och pengarna skulle gå till att bevara och utveckla Bruksmuseet, dokumen-tation och arkivering av allt som rör brukets historia. Före sommaren bil-dades en stiftelse vars styrelse består

Nätra Hembygdsförening får miljondonation

av advokat Theddo Rother-Schirren, Bo Hjalmarsson och Magnus Carls-son, samtliga i Stockholm. Sannolikt kommer styrelsen att kompletteras med en person med lokal anknytning och någon med erfarenhet från musei-verksamhet.

Stiftelsens styrelse har nyligen be-sökt Nätra och Köpmanholmen och

med egna ögon fått se området där pengarna ska användas.

Tidigare har Jonas Nätterlund, även han bosatt i Stockholm, testamenterat 26 miljoner till konst och offentlig utsmyckning i kommundelarna Nätra och Sidensjö. Den stiftelsen förvaltas idag av Örnsköldsviks kommun.

Magnus Näslund

16 Angerman

Tuna Hembygdsförening bildades 28 mars 1932 i närvaro av 7 perso-ner. Något som hade stor betydelse för att föreningen kunde utvecklas som den gjorde var makarna Hilma och Manne Karlssons donation av 5,6 hektar markområde år 1934. Medlemsutvecklingen har varit stor genom åren och från de 7 ursprung-liga medlemmarna har föreningen i dagsläget (071231) ökat till summa 1 242 medlemmar, varav 1 123 be-talande medlemmar.

Hembygdföreningen bildades således 28 mars 1932 av 7 personer i Matfors Folkets Hus på initiativ av Elon Dah-lenius, Petter Sundberg och Gottfrid Sundberg. Till att börja med anord-nade föreningen gårdsmöten i byarna med allmogemusik och kaffeserver-ing. Nya medlemmar anslöt sig och gamla föremål började inströmma. Under år 1934 började föreningen undersöka möjligheterna att anskaffa ett tomtområde för att uppföra en hembygdsgård. Man enades om att

Torkarlsberget skulle kunna vara en lämplig plats och man uppvaktade ägarna Hilma och Manne Karlsson i Vattjom. Området överlämnades i två omgångar gerneröst till föreningen och omfattade 5,6 hektar.

Första byggnaden som flyttades till och uppsattes på Torkarlsberget var ett härbre från år 1673, vilket skänk-tes 1934 av bonden Emil Eriksson i Målsta. År 1935 köptes en större man-gårdsbyggnad från 1790-talet på det Åsanderska hemmanet i Rännö. Efter återuppbyggnaden på Torkarlsberget skedde invigningen vid sommarfesten 12 juli 1936. Vid flyttningen hittade ett stort antal tygremsor av linne och juteväv, som använts till tätningsma-terial, mellan stockarna. Dessa tyg-remsor togs till vara och skickades till Uppsala för att undersökas. Det visade sig att det var sönderklippta medeltida målningar med kyrkliga motiv från 1600-talet. Målningarna (delvis ihop-fogade) finns nu att se i museet som från början hade sin plats i den övre våningen medan den nedre våningen

inreddes till möteslokaler.Efter det att hembygdshallen bygg-

des 1946 och Åstagården köptes och uppbyggdes på Torkarlsberget år 1956, flyttades alla sammankomster m.m. till främst Åstagården. Samman-lagt finns det nu 16 äldre byggnader, två byggnader till skydd för äldre fö-remål. Dessutom finns en hembygds-hall, en utescen, kiosker, skjutbana, förråd och toaletter.

Då hembygdsföreningen blivit äga-re till området på Torkarlsberget be-slutades att en väg skulle byggas. Av ”AK-medel” byggdes en ”ringväg” med särskild uppfart och nedfart. Då Matfors kommun år 1967 gjorde en ny områdesplan över ”Epadalsområ-det” måste ringvägen tas bort. En ny vägsträckning stakades och först år 1971 var den nya vägen klar. 1976 löstes vattenförsörjningen på Tor-karlsberget. 8 meter från Åstagården borrade man i berget ner till 61 meters djup där vattentillgången var riklig. 1984-1985 anslöts avloppet till det kommunala avloppsnätet i Epadalen.

Tuna Hembygdsförening

Angerman 17

HemKramSam´s årliga resa företogs denna gång till Jämtland. Onsdagen den 20 aug.äntrade 56 st. hembygds-vänner från olika föreningar inom Kramfors kommun Byberg & Nord-ins buss.

Första resmålet efter en välbehövlig fikarast var hembygdsgården i Brun-flo. Under sakkunnig ledning av deras ordförande Sven Schylberg, berättade han om hembygdsgården och deras jordbruksmuseum, imponerande med saker från 1920-talet och fram till 1970. Sedan besökte vi deras skolmu-seum. En komplett skola med dåtida bankar och redskap som användes på 30-talet och framåt, slöjdsal och skol-kök fanns också.

Efter lunch besökte vi Marieby hem-bygdsområde, där berättade Anna-Stina Hansson som var med på resan (född i Marieby), om sin bror som hade svårt med synen och ändå hade målat av de 17 fädbodar som fanns i bygden.

Resans höjdpunkt var besöket hos

Hembygdsföreningar i Kramfors kommun

”Mus-Olle” i Ytteråns, en fantastik man som samlat på sig cirka 150.000 saker, allt från knappnålar, frimärken, tändsticksaskar, gevär o.dyl.

Otroligt imponerade, värt ett besök för de som aldrig varit där.

Efter detta var det dags för hemresa, då började regnet falla, jämtlänningar tyckte nog det var sorgligt att vi for hem.

Ett stort tack till eminente chaffören ”Kurre” och de som hade ordnat re-san. Börje Eriksson

En av Medelpads 14 bevarade run-stenar finns också på Torkarlsberget. Den flyttades dit och restaurerades år 1942. Stenes ursprungliga plats ska ha varit i Sköle, på lägdan där vårdcen-tralen finns idag. Sedan år 1949 utger föreningen årsskriften Tunabygden, vilket inte minst bidraget till att anta-let medlemmar utökats.

På senare tid har logen från Lars-Abramsgården i Åsta skänkts till föreningen Sundsvalls kommun, ett härbre från Rännö har byggts om till lanthandel och placerats på området, skäkthuset från Sköle har flyttats till en plats mellan hembygdshallen och trösklogen. Dessutom har en utescen byggts upp i parken. Den senare har bidragit till att hembygdsdagen och spelmansstämman kunnat ha ett cen-trum för programmet. Den har även nyttjats av skolan, som haft några skolavslutningar där och den med-förde att man inte varje år behövde

bygga en provisoriskt scen.Hembygdshallen har på senare tid

använts till allsångskvällar med först Hilding Larsson och sedan Göte Rit-zén som allsångsledare med både lokala förmågor och gästartister. På senare år har Roland Cedermark samt Kalle Moraeus och Bengan Jansson dragit fulla hus, vilket medfört att hembygdshallen med sina 400 platser inte räckt till och ett flertal har fått av-visas. Hallen används även vid regnigt väder under spelamansstämmorna och hembygdsdagarna för olika typer av program och utställningar. Tidigare anordnades också danskvällar i hallen. Under lång tid anordnades firande av 30 april med valborgsmässoeld, kör-sång m.m. på Torkarlsberget. Denna tradition fick dock överges på grund av brandfaran.

Midsommarfirandet har i många år varit en av hembygdsföreningens stora arrangemang med lövning av

midsommarstång, dans och lekar, dansuppvisningar och mycket mer. Till museet har katalogiserats över 2 000 föremål och genom att man ny-ligen inköpt en monter har det blivit möjligt att ställa ut klädedräkter från olika tidsepoker.

Hembygdsföreningen som idag är den i antal medelmmar största hem-bygdsföreningen i Medelpad fyllde således 75 år under 2007 och firade detta med ett särskilt program 11 au-gusti 2007. Vi hoppas att föreningen kan fortsätta att utvecklas för att be-vara den lokala historien här i Tuna och att den kan vara enmötesplats för Tunaborna men även för gäster från andra håll i landet.

Rune Ljunggren

18 Angerman

En berättelse om Karl Kolares upple-velser, som gjorde att ett berg fick nytt namn. Sorgeklippan ligger strax intill Trångtomyren och Lillgräsbackstjärn i Gudmundrå socken, nära gränsen till Högsjö socken. Inte många känner längre till dessa platser.

Det är i mitten av juli månad, hjort-ronmånaden i dessa trakter, och då jag sen barnsben vandrat runt i skogarna och känner till hundratals myrar har jag denna gång sökt mig till en liten myr, som väl aldrig gett mycket bär, men jag ville ännu en gång uppleva något av den mystik som jag tyckt be-mäktiga mig då jag vandrat här.

Här tätt intill myren hade för i år 96 år sedan Karl Kolare, som jag kal-lar honom, en man jag kände väl, sin kolmila. Jag söker åt kolbottnen och helt nära den plats där han hade sin kolarkoja – det finns ju helt naturligt inget kvar av den – är det en svag fördjupning i marken. Den lilla ihop-rasade gråstensmuren finns för alltid kvar och med huvudet mot den lägger jag mig ned.

Vad tänkte Karl kolare då han låg på den smala britsen? Kanske tänkte han på hur mycket det kunde bli kvar i pengar sedan skogsbolaget dragit av för det han tvingats ta ut i förskott. I hans föräldrahem rådde stor fattig-dom främst genom faderns sjukdom, som gjorde denne nästan oförmögen till arbete. 21-årige Karl var äldst av syskonen där fem var mellan 2 och 14 år. Tänkte han kanske på vad han kunde ge föräldrarna sedan han fått betalt för kolen?

Uttröttad efter många vaknätter somnade Karl Kolare och vaknade av dånet från milan som brann. Han rusade ut men för sent. Hur han än slet för att täppa till ”kratern” i mi-lan, måste han totalt uttröttad ge upp. Vinterförtjänsten, hjälpen till föräld-rarna borta! Förkrossad och förvirrad vandrade han runt milan och i snön ute på myren. I detta uppgivna till-stånd hörde han, som han berättade, i rymden över myren liksom en kör av

Minnen från skogen

SorgeklippanArild Eriksson, Hanaberg, Högsjö

människor som sjöng ”Närmare Gud till Dig”. Var han helt omtöcknad, var det han själv, delvis omedvetet som sjöng, eller?

Han stannade kvar tills milan slock-nat helt, därefter tog han den mat han hade kvar samt verktyg och började sin tunga hemfärd, sin Via Dolorosa. Han vandrade ned genom den dalgång där kolen skulle ha körts, en miniatyr-kanjon, som tidigare hetat Trångto. Den fick av Karl namnet Sorgedalen och berget där milan stod fick namnet Sorgeklippan, namn som fortfarande består.

Hemkommen berättade han hela händelseförloppet, bl. a. om sångkö-ren som sjöng över myren. Karl Ko-lare var känd för att inte ljuga, men få om ens någon trodde honom. Min far, som själv var kolare då, trodde att han överväldigats av trötthet. Men, lade han till, konstigt var det!

I den lilla skogsbyn fanns varken radio, telefon eller ens en tidning. Det

dröjde inemot två veckor innan någon kom och hade en tidning med sig och man fick läsa om en stor katastrof som drabbat tusentals människor. Natten mellan den 14 och 15 april 1912 sjönk lyxkryssaren Titanic, densamma natt som Karl Kolares mila brann. På det sjunkande fartygets däck stod förtviv-lade människor och sjöng ”Nämare Gud till Dig”.

Kolare vid sin mila. Foto Viktor Lundgren, Länsmuseets arkiv

Angerman 19

Runt om i landet finns en kulturhisto-risk skatt i form av äldre trädgårdar, ofta med äldre växtsorter som inte längre finns i handeln och som är an-passade till lokala förhållanden.

Att nyttoträdgårdarnas historia är bristfälligt utforskad kanske kan för-klaras av att den till största delen är

Lena Nygårds

Marthas lilla grönaNy bok från Riksantikvarieämbetet! Inspiration till eget grävande i nyttoträdgårdens historia.

en kvinnohistoria. Gårdstomten med sina rabatter, köksväxtland, fruktträd och bärbuskar har varit betydelsefull för hushållet, men utan att synas i gårdens räkenskaper. De äldre träd-gårdarna utgör en viktig källa till kun-skap och fortfarande finns människor i livet som minns och kan berätta om

vad och hur man odlat där. Låt dig inspireras av vad Marthas trädgård kan berätta och av de frågor som den väcker om trädgårdar i dina trakter. Låt dig också inspireras till att söka svar på dessa frågor genom samtal med äldre personer med minnen och erfarenheter av trädgårdsodling.

Mogna stora lingon läggs i flaskor med vid hals, varefter friskt kallt käll-vatten hälls på. Ska de användas som sura lingon bör man byta vatten på dem med en veckas mellan rum några gånger.

Under 40-talet kommer jag ihåg att det serverades vattlingon speci-ellt som efterrätt i julhelgen, då med socker och vispgrädde.

Receptet är hämtat ur: Mormors sylt och farmors saft av Örjan Armfelt Hansell

Laila Söderström

”Vattlingon”BlåbärVatten1 sockerbit1 msk russin

En helflaska (75 cl) fylls med färska bär. Därefter häller man på vatten, så att flaskan fylls. Tillsist tillsätter man sockerbiten.

Sedan får flaskan stå och jäsa i so-ligt fönster tills alla blåbären sjunkit till botten. Då häller man i en halv, till en matsked russin, varefter flaskan korkas och hartsas.

Receptet hämtat ur: Norrbottens matbok

Blåbärsvin

HäxsalvaMan tager bolmört, besksöta, spik-klubba och belladonna samt fett från ett nyss dött spädbarn eller en hängd man, (troligen duger ister också).Utav dessa ingredienser förfärdigas en salv som skall anbringas på underlivets slemhinnor. Insmort kvastskaft som brukaren gränslar duger bra. Resulta-tet lär bli orgasmer och hallucinatio-ner.

Dessa örter innehåller alkaloider som är fettlösöoga och påverkar nerv-

systemet. De har använts till olika medicinska ändamål. Atropin från belladonna används än idag som mus-kelavslappande medel och torra blad av spikklubba rullades till ”astmaci-garetter”. Rökte man dessa och drog in röken i luftrören åstadkom man avslappning i luftrörsmusklerna.

Skulle man amputera folk förr i ti-den, skulle man elda upp frön av bol-mört i en skål och låta patienten andas in röken, då blev han lätthanterlig.

Mot tandvärk var det bra att andas in röken av bolmörtsfrön.

Alla dessa växter går att odla här i trakten, men jag har inga uppgifter om proportioner så det är inte värt att prova receptet.

Fränsta 2008, Sigrún Gudjónsdóttir.Källa: Harald Nielsen, Läkeväxter förr och nu. 1976

20 Angerman

1858 tillträdde en ny kyrkoherde tjänsten i Indal. Hans namn var Lars Bergström. När han dog 1888 efter ett rikt och uppskattat värv i Herrens Ör-tagård hade han också skapat vad som ännu in på 1900-talet omtalades som Norrlands främsta fruktträdgård.

Vem var han, Lars Bergström? Googlar man på ”Lars Bergström, kyr-koherde” återfinns en notis i Sunds-valls tidning från onsdagen den 18 november 1888. Här noteras kort: ”85 årig afled i förgår afton kyrkoherden i Indals församling Lars Bergström. Han var född i Rödön och har i 31 år varit kyrkoherde i Indal”.

På Google finns också en förteck-ning över kyrkoherdarna i Indal från Dominus Josephus (1480 - 1510) fram till idag. Här sägs om Lars Bergström, att han föddes 21 september 1803 i Undrom, Rödön, son till regements-hovslagaren John Bergström, blev student 1828, pastorsexamen 1840, präst på olika ställen samt kyrkoherde

i Vibyggerå 1843. I Vibyggerå där han verkade till 1858, blev han känd ”för att underhålla församlingen i sina pre-dikningar med clownartad mimik och att under sin tid anlägga en fruktträd-gård som blev vida berömd”.

Lars Bergströms ”håg låg åt studier av naturvetenskap, men med tvång måste han slå sig på den prästliga ba-nan, som dock med tiden blef honom alltmer kär”.

Trädgårdsskötsel lärde han sig un-der studentåren bland annat som in-formator hos en major O W Montgo-mery på godset Åkerö i Sörmland.

Lars Bergström fick sedemera tolv barn. Kanske medverkade behovet av att lättare föda sin allt större familj, till att han vid femtiofem års ålder sökte pastoratet i Indal. För att provpredika rodde han dit, blev stormdriven till Brämön, men kom slutligen fram. Ef-ter lyckat värv rodde han tillbaka till Vibyggerå. 17 mil.

En av döttrarna, Fredrika, gifte sig i

Ett grönt kulturarvIndal i den Boströmska granngården. Ännu kvarlever där ett av dotterns äp-pelträd, ”Faster Astrids äppelträd”.

När Lars Bergström kom som kyr-koherde till Indal 1858 fortsatte han sitt kall i örtagården. Följande berät-telser är fritt återgivna efter ”Ett kul-turminne” av kyrkoherde Viktor Vall-berg i ”Från Ådalar och Fjäll 1953” och kompletterade med muntliga håg-komster.

Trädgården som Bergström anlade i Indal var ända fram på 1900-talet känd såsom ”Norrlands främsta frukt-trädgård”. Vid hans bortgång 1888 fanns här ett nittiotal fruktstammar varav sjuttio var förädlade. I kraft av sitt ämbete och flödande sinne utsträckte han odlingarna över hela socknen. Där tycks hans mission ha haft en social innebörd väl i klass med urkristenhetens och särskilt cis-terciensermunkarnas barmhärtighets- och bildningsverksamhet i vårt land. Ännu idag omvittnas i Indalsbygden

Mats Hjortbergs dotter vid ett äppelträd som sägs vara 120 år, dvs planterat ca 1880. Det mäter nu 230 cm i omkrets.

Angerman 21

hur Lars Bergström spred äppelträd till utgårdar som Gudmundstjärn och torp som Gregorius med flera.

Men den ständigt oförstående ung-domen satte Bergström på svåra fy-siska och andliga prov. Bland annat blev det en sport att stjäla äpplen i trädgården. Det gick så långt, när han såg den yngre generationens andliga förförfall, att han tänkte såga ner äp-pelträden. ”Ty”, sade han, ”jag har satt ut en snara för ungdomen”.

Om odlarens lycka och vedermödor i ett ännu kallt klimat, två grader lägre årsmedeltemperatur än idag, berättar följande episod. Prästfolket från Sätt-na församling var på besök i Indals prästgård. De bjöds in för att bese går-dens bönkammare. ”Med stor andakt följde de honom. Han förde dem till ett rum på övre våningen, öppnade en dörr och visade dem in i rummet, där han hade en stor skörd av bönor”.

I hans trädgård omnämns förutom fruktträden svarta vinbär och krusbär och av köksträdgårdsväxter särskilt kål. Av vilda växter nämns blågull, brunkulla och guckusko. Han kände till lindförekomsten i Lindvarpet nere vid Bottnarna. Lind liksom också lönn inplanterades vid prästygården. De stora lönnarna vid rådhuset i Här-nösand tillskrivs Lars Bergström. Helt säkert skedde planteringar också på andra ställen i socknen.

”Fram i november sista levnadsåret besökte Bergström Sundsvall. Pälsen hade han med sig, men då han upp-manades att taga den på sig svarade han ”vad ska jag då ha på mig när jag blir gammal”? Han var då 85 år. Un-der den långa tremila resan blev han emellertid förkyld, ådrog sig lungin-flammation. Han hade likväl stigit upp ur sängen och låg i bedjande ställning, då man fann honom död”.

Den som skriver detta är född i Sundsvall, uppvuxen i Klöse, Nord-maling, men efter studier till horto-nom återrotad i Medelpad, Östloning i Indals socken sedan 70-talets början. Jag kom hit med bilden av Indalen som ett nordligt landet Gosen och en bygd med solvärden som Italien enligt en-tusiastisk kamrat Lars Påhlsson, bland annat projektledare för ”Naturgeogra-fisk regionindelning av Norden”. En annan biolog och sedermera legenda-risk professor, Bertil Lindqvist, hade redan på 1930-talet behandlat den i vissa stycken unika almförekomsten i Järkvissle längre upp i dalen.

Men trots mitt intresse för växter i landskapet, kulturen och odlingen hade jag inte sett träden för bara skog. Inte förrän en av studiecirkeldelta-garna i ”Det gröna kulturarvet”, Bernt Strömberg, tyckte att vi borde kolla upp vad som fanns kvar av framlidne kyrkoherden Lars Bergströms frukt-

Lars Holmström, Östloning med äppelträd från 1800-talet.

trädsplanteringar på prästgården. Han gav mig i hand en kopia av Vallbergs essä om honom, där fruktträdgården omtalades som ”Norrlands främsta”.

Först då började jag se det uppen-bara. I hela socknen, vid varje äldre gård fanns åldriga äppelträd och på några ställen jättestora lindar och lönnar. När jag frågade grannen Lars Holmström om de gamla fruktträden på hans gård, berättade han, att de fanns planterade när hans mor Dagny föddes 1905.

Nu var det december 2007 och vi var ett tiotal engagerade i studie-cirkeln ”Det gröna kulturarvet” på hembygdsgården med Karin Jonsson, föreningens ordförande, som drivan-de. Vi beslöt att forska vidare kring Bergströms arv. Under äppelblom-ningen började jag, Siv Nordell med dottern Fanny, dokumentera vad vi tror är fruktträd, men även andra träd, från Lars Bergströms tid. En del av dem kan ha överlevt vintrarna kring 1867, den andra Fimbulvintern eller ”lilla istidens” maximum, för att ännu fortleva in i vår tid med växthuseffekt och ett klimat lika varmt som under bronsåldern. Avsikten är att söka ut-reda sorter och provenienser, samt att ta ris från de gamla träden och ympa det på nya grundstammar.

Vad vi gör nu kommer i framtiden att berika Indalsbygden. Lars Berg-ströms verk lever både andligt och materiellt och dess budskap till oss, hans lärjungar är: finn, sprid och för-mera glädjen genom att odla den”.

Källor: Google, internet. Barbro Bo-ström, Gun och Bengt Hammarberg, Mats Hjortsberg, Gunnel Holmström, Lasse Holmström, Katarina Huss, Karin Jonsson, Kerstin Jonsson, Arne Melin, Ylva Nordin, Gerda Olsson, Ann-Christin Tjernberg och Ragnhild Widgren

Text: Ove JohanssonFoto: Fanny Nordell

22 Angerman

LibbstickanEn gammal kryddväxt med många användningsområden.

Libbstickan eller Livisticum offici-nale som den heter på latin kommer ursprungligen från Iran och omtalas som odlad redan av Plinius. Den för-des troligtvis av romarna till Europa. På 800-talet befallde kejsar Karl den store att den skulle odlas i alla hans länder och riken. I Ligurien i Italien finns den idag i stor omfattning men även i övriga Europa och Sverige. Den svenske botanikern Anders Johan Retzius beskriver den i sin Försök til en Flora oeconomica 1806. ”Är wäl, så mycket jag har mig bekant, ingen-städes funnen wild i Riket; men då de fleste Bönder och Landmän hafwa gemenligen några stånd i sina hagar och täppor, och den mycket af all-mogen nyttjas, kan den anses såsom inhemsk, hälst den gärna på sådane ställen sår sig sjelf, om det tillåtes.” Dess utbredning för tvåhundra år se-dan talar för att den troligtvis infördes till Sverige redan under medeltiden.

Utbredning: Finns i begränsad omfatt-ning i hela Norden. Den kan påträffas i gamla örtagårdar, torpplatser, vid ut-hus och på sidan av boningshus.

Beskrivning: Libbsticka är en hög-växt, starkt doftande ört med små gulgröna blommor samlade i förhål-

landevis små välvda flockar. Bladen är två till tre gånger pardelade, tjocka och något glänsande, de luktar starkt om man krossar dem. Blomstjälkarna som är ihåliga kan bli över två me-ter höga, men utvecklas inte alltid. Blomflockarna har både allmänt och enskilt svepe med talrika svepeblad, den blommar i juli-augusti. Arten kan genom sin storlek och speciella doft knappast förväxlas med någon annan flockblommig växt.

Etymologi: Släktnamnet Livisticum, eventuellt av ligusticus som betyder från Ligurien, Italien, samma ordstam återfinns i de vetenskapliga namnen på släktena ligustrar (Ligustrum) och strandlokor (Ligusticum). Andra tolk-ningar är att namnet kommer av libus-ticum (libysk ört) eller av levare (lätta, lindra). Artnamnet officinale kommer av latinets officina (verkstad, apotek) och syftar på artens användning som läkeväxt.

Användning: Under medeltiden an-vändes libbstickan som universalme-del mot de flesta sjukdomar som mag-besvär, kolik och väderspänningar. Den användes även till baddning av sår. Te på libbstickans blad användes som sköljmedel mot sår i munnen. En

Libbsticka vid Högsjö hembygdsgård

dekokt på libbsticka, salt och vinäger botade klåda. Rötterna användes mot reumatism och förstoppning. Man använde den också till att driva bort råttor, ormar, flugor och vägglöss. Det tyska namnet Liebstöckel – och dess engelska motsvarighet – lovage talar för att denna ört användes som ingre-diens i stimulerande kärleksdrycker och sades också kunna bota könssjuk-domar.

Enligt Anders Johan Retzius brukade den ”nyttjas af ålderstiget bondfolk at tugga för Moderpassion och Kolik på samma sätt som Angelica, äfwen de späda stjelkar skalade af någre ätas” men han påpekar att libbstickan hu-vudsakligen gavs till kor för att öka deras matlust och mjölkproduktion.

Som matkrydda: Frö, stjälkar har en stark, mustig lukt som påminner om selleri. Kallas därför selleriört. Sma-ken är mycket kraftig och skall där-för användas sparsamt. 3-4 blad i en rätt för fyra personer räcker. Smaken bevaras även under kokning. Av blad och stjälkar kokas buljong. Frökryd-dan passar bäst till kraftiga rätter; köttgrytor, soppor och stuvningar.

Jag har på min gård bestånd av libb-sticka som de äldre berättat att de använt som medicin mot kvarblivna fosterhinnor hos kor. Berättelser finns också om hur korna lättare kom hem från skogsbetet om de blev stimule-rade av libbsticka. (Anundsjö).

Vet Du något om vad den använts till förr? Hör av dig till red. eller under-tecknad.

Text och foto: Sven-Erik Landin

Angerman 23

I en beskrivning av Njurunda socken från 1850-talet, skriver lantmätare Näslund, att det finns tre trädgårdar av betydelse – vid herrgården till Galtströms järnbruk, vid prästgården och vid Svartviks herrgård. Svartvik är då skeppsvarv och lastageplats för sågat virke .

Ägare vid denna tid är James Dick-son & Co i Göteborg. I Svartviks herrgård huserar under sommarmå-naderna, först James Dickson jr, och sedan hans kusin Oscar Dickson, då

Köksträdgården vid Svartviks Herrgård

platsen blir centrum för bolagets norr-landsverksamheter.

När Svartvik får rollen av indu-striminne på 1990-talet sker först en rekonstruktion av den ”engelska par-ken” runt herrgårdsbyggnaderna och tanken på att även återskapa köks-trädgården börjar spira. Det blir dock verklighet först i o m ISKA-projektet 2003-2005.

Läget för ”Kryddgården” finns mar-kerat på en karta från 1842 men något skriftligt dokument i övrigt går inte att finna. Ett fotografi från berget ovanför herrgården, taget på 1860-talet, finns återgivet i ett par av de uppsatser som skrivits om Svartviks herrgårds trädgård. Den dåliga återgivningen i uppsatserna och avståndet vid foto-graferingen har dock gjort att ingen har trott att det skulle gå att se några detaljer.

Jag går dock igenom en del av Sundsvalls museums fotoarkiv och råkar komma på en bra kopia av detta fotografi. Med hjälp av digital försto-

ring och lupp går det att tolka fram ca ¾ av köksträdgårdens utformning. Detta blir utgångspunkten för den återskapade köksträdgården.

Vi får hjälp med valet av gamla sor-ters fruktträd och rosor av den smått legendariske f d trädgårdsmästaren i Njurunda, Henry Karlsson. Blommor och prydnadsbuskar hjälper Lindwalls Plantskola till med, och när det gäller frösorter till köksväxter, kan Kjell-Åke Hermansson på SCA:s arkiv på Merlo hjälpa till. Han känner till att träpatronen Fredrik Bünsow, vid an-läggandet av Villa Merlo på 1880-talet personligen beställde fröer från Stockholms Trädgårdssällskap - och att en kopia av detta brev finns i Mer-los arkiv.

Sven NordströmSundsvalls museum

Bild från Nordiska museet.Fotograf okänd.

24 Angerman

B Föreningsbrev

Avs. Medelpad & Ångermanlands HembygdsförbundÅstön 765, 860 35 Söråker

Ännu i mitten av 1800-talet var det dåligt bevänt med trädgårdsodlingen i länet. Träd, buskar och örter till pryd-nad saknades i allmänhet på bond-gårdarna. Det fanns på sin höjd en köksträdgård/kålsäng med ett mycket begränsat urval nyttoväxter samt en humlegård, den senare påbjuden i lag. Undantag utgjorde vissa trädgårdar tillhörande ”herremansklassen”.

I Säbrå hade häradshövding Biberg (f. 1751) anlagt en stor trädgård med ca hundra fruktträd och en plantsko-la. Han hade också börjat bygga ett orangeri, där det växte fikon-, citron-, pomerans-, myrten- och lagerträd. Länets förnämsta trädgård fanns dock i Bjärtrå socken. Om den berättar Abraham Hülphers på 1770-talet.

”Landsskrivaren Stiernman skall ha varit den förste på orten, som upp-drivit fruktträdstelningar och därmed betjänat flera. Ett stort päron- och äppleträd finnes hos honom i behåll, ehuru kalla vintrar fördärvat många. På Berg finnas körsbärsträd, flera slags vinbärs- och krusbärsbuskar samt telningar av ek, ask, syren, brak och hassel, såsom sällsynta, utom lönnar och häggar, vilka anses vara allmänna. Sockerärter, turska bönor, gurkor och flera ömma trädgårdsväx-ter komma här även till mognad, utom andra vanliga kökskryddor.”

I köksträdgårdarna kunde finnas, förutom de ovan nämnda ”ömma” växterna, även kål, kålrötter och ro-vor, potatis och tobak. Beträffande kålrötter och rovor nämns det i lands-hövdingarnas femårsberättelser under

1820- och 1830-talet, att varje bonde hade ett litet land för dessa växter. En humlegård fanns på varje gård. Humle ingick ända till 1860 i de skatter varje bonde betalade. Humlen odlades på stänger, vars antal berodde på hem-manets storlek. Hülphers uppger att pepparrot odlades i Nora och Skog samt att gräs- och vitlök var ”gemene mans kryddor”.

I en minnesskrift utgiven av länets hushållningssällskap 1905 återges vad en gammal, minnesgod kvinna i Torps socken i Medelpad berättat:

”[Det] förekom ända till 1860-talets början även i ansedda allmogehem därstädes ingen annan trädgårdsod-ling än av kålrötter och gräslök. Det var först i början av 1860-talet, odling av andra köksträdgårdsväxter bör-

Pomerans och myrtenKälla: Västernorrlands läns kungl. hushållningssällskaps historia 1855-1904. 1905

jade, såsom morötter, rödbetor, pal-sternackor, dill och persilja. Bär- och prydnadsbuskar funnos ej heller, och de enda odlade blommor, hon från sin tidigaste barndom, på 1830-talet, er-inrar sig, voro vallmo och åbrodd.”

I länsstyrelsens femårsberättelse 1851-55 sägs att ”köksträdgårdar sö-kas fåfängt annorstädes än vid städer-na och på de få ställen, där ståndsper-soner bo”. Landshövding Åkerman skriver i berättelsen för åren 1838-42: ”För städning omkring byggnaden medelst trädgårdsanläggning, buskars och vilda träds plantering har däremot allmogen ingen håg”. Det rådde förr en nedärvd uppfattning att en ordent-lig bonde borde ha förstånd att ”hålla skogen från stugan”.

Ann Renström