Att vilja sa˚mycket - ABC-klubbenm9339/bib/landqvist/landquist-book.pdf · 1997-11-12 · Att vilja sa˚mycket En studie i John Landquists ﬁlosoﬁoch dess mottagande Peter Antman

Att vilja sa mycketEn studie i John Landquists filosofi och dess mottagande

Peter Antman

Detta ar en internetversion av min c-uppsats i idehistoria,Att vilja sa mycket, Idehistoriska uppsatser nr 25 (Stockholm, 1991).

Peter Antman ager upphovsratten till denna text, om inget annat specifikt anges. Den far

darfor inte spridas vidare i nagot kommersiellt eller icke-kommersiellt sammanhang utan

mitt samtycke. Daremot gar det bra att lasa den har, eller att ladda hem den for privat bruk.

Det gar sjalvklart bra att gora lankar till dessa html-versionen, men sidorna far inte laggas

upp for allman access pa nagon annan server.

2

Innehall

1 INLEDNING 5

2 FILOSOFIN 112.1 INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112.2 FILOSOFISKA ESSAYER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13

2.2.1 Tiden: detta trolska och ogripbara vasen . . . . . . . . . . . . . . . 142.2.2 Tillbaka till det autentiska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162.2.3 Kunskapen om livet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 172.2.4 Immanent livsfilosofi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18

2.3 VILJAN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 192.3.1 Traditionsuppgorelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202.3.2 Viljans ontologiska status . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 222.3.3 Det fundamentala i livet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242.3.4 Friheten och personligheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 252.3.5 Ett historiefilosofiskt embryo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 262.3.6 Viljan och det moderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 272.3.7 Intuition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28

2.4 MANNISKOKUNSKAP . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 292.4.1 Kritiken av allmanbegreppen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 302.4.2 Kunskapsteorin som blir ontologi . . . . . . . . . . . . . . . . . . 312.4.3 En expressivistisk psykologi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 362.4.4 Det historiska begreppet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 372.4.5 En humanistisk utopi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39

2.5 AVSLUTNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40

3 MOTTAGANDET 433.1 INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 433.2 INTRADET PA PARNASSEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43

3.2.1 Vad ar filosofi? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 443.2.2 En trang litterar scen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 483.2.3 Var gar konflikterna? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51

3.3 ADJO TILL UNIVERSITETET . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 523.4 KULTURSKRIBENTEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 543.5 DEN MOGNA FILOSOFEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55

3.5.1 Livsfilosofins betydelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 563.5.2 Mellan idealism och radikalitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58

3.6 DEN SISTA STRIDEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 623.7 AVSLUTNING: JOHN 50 AR . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64

4 SLUTORD 67

3

4 INNEHALL

5 LITTERATUR 71

Kapitel 1

INLEDNING

Sedan fem till tio ar tillbaka har en mangd olika forskningsprojekt, uppsatser och av-handlingar skrivits om tiden i Sverige runt forsta varldskriget. Pa nagot satt ver-kar det harintresset for hur Sverige sag ut innan socialdemokratins verkliga genombrott under 30-taletha att gora med just socialdemokratins, eller den svenska modellens, bortty-nade. Vad vardet som glomdes bort? Vad fanns det for olika alternativ? Vad for-vantade sig manniskornasom levde da, utan facit i hand, av framtiden? Dessutom ar sakert in-tresset for just den harperioden kopplad till den kritik av positivismen som pa allvar borjade ta fart under 70-taletoch som har lett till ett lite mer pluralistiskt universitet. Aven dar tycks rorelsemonstretgalla. Uppsalaskolan etablerades strax efter sekelskiftet, men dess verk-liga storhetstid in-tradde under trettiotalet. Vad fanns det for alternativ till den? Var verkligen dess framtid sasjalvskriven?

Om man kopplar bort segrarblicken och forsoker se tiden fran sekelskiftet fram till 30-talet lite mer ur dess eget perspektiv framtrader en oerhort turbulent period dar valdigt lite arsjalvklart. Om vi, vilket ofta sker, ser pa det nya Sveriges framkomst som kampen mellan ettprogressivt arbetarparti och en konservativ och gammalsvensk tra-dition - ”klass mot klass”- riskerar vi att missa nagonting, smaborgerligheten, libe-ra-lerna. For mig tycks de inte allssa obetydliga som eftervarldens historieskrivning ofta latit oss tro. Denna smaborgerlighetkan lite schematiskt sagas tro starkt pa den en-skilde individens kraft och pa utvecklingeni allmanhet, ofta med betoning pa dess ideella si-dor. Nar man pysslar med den har tidenar det ocksa latt att slas av den furiosa ut–givningen av olika filosofiska texter. Aldrig hardet val oversatts och introducerats sa manga filosofiska inriktningar tidigare i Sverige - ettdrag vi kanske kanner igen i dag. Utan tvekan gick debattens vagor hoga - en osaker ochsokande tid trader fram

En av de verkligt betydelsefulla personerna under den har tiden hette John Landquist.Han forde en intensiv kamp mot Uppsalaskolan och for sin egen filosofi, och med en starkposition i svenskt kulturliv kunde han fora ut sina ideer pa bred front. Kanske kan mantill och med saga att han ar ett tecken i tiden, just att han kunde agera som han gjordesager nagot om tiden sjalv. Men vad har man haft att saga om Landquist de fa ganger dethar skrivits om honom? Jo, man har kopplat ihop honom med den konservative FredrikBook och sedan mer eller mindre avfardat honom som forlegad och tillhorande historiensskrapkammare.1 Men Landquist var liberal, en borg-are med en for tiden modern syn pafilosofin, men samtidigt kan man finna manga element som paminner om Book och detgamla Sverige. Formodligen var det lattare for de som levde da an for oss att se dessaskillnader, men ska vi skriva arlig historia sa bor vi trots det ova upp var kanslighet infor

1Se fr a Konrad Marc-Wogau, Studier till Axel Hagerstroms filosofi (Falkoping, 1968), 195-208,samt den modernare Staffan Kallstrom, Den gode nihilisten (Stockholm, 1986), 88-95, som bada gorjust detta.

5

6 Kapitel 1. INLEDNING

dessa skillnader.

Det finns inte mycket skrivet om John Landquist, han ar en ratt bortglomd per-son. Menunder de senaste aren har han borjat dyka upp lite har och var - inte som hu-vudper-son, -men som en referens och ett maste nar man skildrar den tid det har handlar om. Det ar somom 10- och 20-talets historia ar omojlig att skriva utan att ta med Landquist.

Hans biografi ar annu inte skriven, men ar man nyfiken pa Landquist finns det trots detett del litteratur. Den sjalvklara ingangen ar Staffan Bjorcks artikel om honom i Svensktbiografiskt lexikon och John Landquists sista och tredje fru, Solveig Landquists,bok Dengoda viljan: Ett liv med John Landquist. Dessutom har han sjalv skrivit ett antal memoar-liknande texter, framfor allt i bockerna Som jag minns dem och I ungdomen. Den mestfullstandiga - men darmed inte sagt basta - biografin over Landquist ar min John Lan-dquist: Den bortglomde filosofen, som framfor allt forsoker pavisa hans stora betydelseunder 10- och 20-talet. Om John Landquists filosofi och hans betydelse kan man framforallt lasa i Crister Jacobsons Pa vag mot tiotalet, som behandlar Landquists inflytande patiotalisterna, och i Jean-Francois Battails Le mouve-ment des idees en Suede a l’age dubergsonisme, dar Landquist ar huvudpersonen i hans skildring av den bergsonska filosofinsinflytande i Sverige, samt i Kjell Krantz Alf Ahlberg-bio-grafi. John Landquists garninginom psykologin har Jan Barmark och Ingmar Nilsson skrivit om i Lychnos.

Men inte i nagon av dessa texter har man agnat nagot storre utrymme at Landquistsfilosofi, inte heller har man uppmarksammat det mottagande han filoso-fiska verk fick. Justom dessa tva saker handlar denna uppsats.

For den som inte innan vet sarskilt mycket om John Landquists person ar sakert dennauppsats val specialiserad och nargangen kallmaterialet, darfor ar en kort presen-tation avhonom befogad.

John Landquist foddes den 3 december 1881 i Stockholm. Han vaxte upp i en ut-praglat borgerlig miljo - hans far, Axel Landquist, var kyrkoherde i Katarina for-sam-lingpa Sodermalm. Hosten 1899 skrev han in sig vid Uppsala universitet och bor-jade stu-dera litteraturhistoria, men bytte tidigt inriktning till filosofi. I Uppsala umgicks han mesti litterara kretsar. Tillsammans med forfattarna Sigurd Agrell och Sven Lidman, samt denblivande konsthistorikern Harald Brising bildade han vanskapskotteriet Les quatre diables.Aven Sigfrid Siwertz kom att inga i gruppen, och i utkanten figurerade den unge och argelitteraturkritikern David Sprengel och den blivande Bergsonoversatt-aren Algot Ruhe.2

Landquists tillvaro praglades av franska symbolister, flanormentalitet och scho-penhauersk pessimism. Samtidigt var han engagerad i Verdandi i Uppsala och i Radika-la klubben i Stockholm och han anger sjalv att han under tiden kampade for att ta sig urlivsledan och for att finna en filosofisk motivation darfor.3 Varen 1907 till-bring-ade hani Paris tillsammans med bland andra Siwertz och forfattaren Anders Osterling. Har fannhan sin filosofiske mentor Bergson och tillsammans med Siwertz diskuterade han dagligenBergsons doktorsavhandling Essai sur les donnees immedia-tes de la cons-cince. Nu ha-de han funnit sin filosofiska vag och pa kort tid skrev han sin doktorsav-handling Viljan,

2Peter Antman, John Landquist: Den bortglomde filosofen, Seminarieuppsats for Idehistoriskainstitutionen vid Stockholms universitet (Stockholm, 1988), 5f. Agrell och Lidman debuterade sompoeter 1903 och Siwerts 1905. Sprengel kom med tiden att utveckla ett intensivt hat till Landquist,framst for dennes roll som Strindbergsutgivare. Se David Sprengel, ”John Landquist som kritiker”,Dagen 19/4 1914; idem, ”Vara Strindbergsentreprenorer” och ”Den nye Ballhorn” Nya Dagligt Al-

lehanda 16/2 och 18/2 1915. ”[U]nge John Landquist kan narmast karaktariseras som en liten EllenKey i byxor (kortbyxor) - och man vet, hur pass mycket Strindberg tyckte om Ellen Key”, heter det tex i ”Vara Strindbergsentreprenorer”.

3John Landquist, Som jag minns dem (Stockholm, 1949), 33, 145; idem, I ungdomen: Scener ur

den forlorade tiden (Stockholm, 1957), 10, 165.

7

som bemottes med stor skepsis fran filosoferna i Uppsala.4 Daremot kom den att betydamycket for forfattare och den bildade allmanheten. Crister Jacobson har i sin avhandlingovertygande visat att forfattare som Siewertz, Gustaf Hellstrom, Ludvig Nordstrom ochSven Lidman tagit djupa intryck av Landquists praktiska filosofi i sina egna spekulationerover viljan och friheten.5

John Landquist kom att verka utanfor universitetet och blev under 10-talet en av demest uppburna litteraturkritikerna. Mellan 1910 och 1922 var han gift med Elin Wagner.Utan tvekan stod han i centrum av den litterara generation som fatt namnet tiotalisterna,han var nara van med samtliga och som litteraturrecensent pa DN agerade han som derasideolog och allierade och forde fram dem pa bred front.6

1912 blev han av Bonniers erbjuden arbetet att redigera Strindbergs samlade verk - vil-ket formodligen ar det som Landquist ar mest kand for. Under 10-talet var han ocksa del-aktig i den forsta introduktionsvagen av Freud och psykoanalysen. I ett verk om Frodinganvande han Adlers teori om kompensation for att forsta Frodings diktning. ”Ar 1916 in-nebar synsattet nagot revolutionerande nytt”, skriver Carl Fehrman och me-nar att den blevnagot av kutym.7 1927 kom hans oversattning av Freuds Drom-tyd-ningar ut ef-ter samradmed Freud sjalv.

Han rorde sig alltsa pa flera fronter samtidigt. Dels var han litteraturrecensent ochpaverkade pa det sattet den allmanna opinionens smak och val av litteratur. Dels varhan litteraturhistoriker och skrev om personer som Froding, Hamsun med flera, och vardarigenom delaktig i att forma bilden av det forflutna, vilket han aven gjorde genom attagera som utgivare av olika forfattares samlade skrifter och brev. Till detta kommer att hanlaborerade med en litteraturteori - han ville alltsa dess-utom vara med och paverka sjalvalitteraturhistoriens inre. Vid sidan av detta var han kulturdebattor och var pa det sattetmed och styrde den storre kultursynen, och kunde pa det sattet ocksa fora ut sin filosofi,en filosofi som han dessutom arbetade med som mer profes-sionell filosof - med framstafunktionen att paverka sin generations forfat-tare. Han spe-lade sa-ledes manga roller ochvar inflytelserik inom dem alla.

1936 borjade ett nytt kapitel i hans liv nar han tilltradde som professor i psyko-logi iLund - till slut kom han tillbaka till universitetet. Trots hans bristfalliga kunskaper inommodern, experimentiell psykologi kom han att satta avgorande spar i svensk psy-kologioch pedagogik. ”Som metodiker kan val somliga av oss beteckna sig som auto-didakter.Men hans inflytande var desto storre, da det gallde sjalva grundsynen pa stu-diet av detpsykiska livet”, skriver en av hans elever apropa hans garning.8 Under denna tid gav hanut den ett otal ganger omtryckta Pedagogikens historia och - vid sidan av Marc-WogausFilosofin genom tiderna - 1900-talets mest omfattande svenska filosofi-antologi, De filo-sofiska masterverken.

1938 gifte han sig med Solveig Bohlin, hans tredje fru, och 1940 fick de dottern Ma-ria. 1947 flyttade de upp till Stockholm igen och han fortsatte sitt arbete vid Aftonbladetsom han inlett under 20-talet. Han skrev en mangd bocker och var bland annat delaktig

4Antman, Landquist, 11ff.5Crister Jacobson, Pa vag mot tiotalet, tva studier: Nagra principfragor i svensk litteraturkritik

1900-1910; Viljeproblemet i svensk litteratur 1900-1910 (Uppsala,1961), 25,118, 127,167, 170f, 178,198, 207f, 215ff, 250, 302, 310-315.

6Antman, Landquist, 18f. Sven Stolpe anser att Landquist t o m ar den mest betydelsefulla avdem alla: ”Han har lart dem tanka, han tecknar ofta mer komplicera oden an de sjalva gor, [...] hanslivsaskadning har en helt annan rikedom an deras”. ”Elan vital personifierad” i Moten med John

Landquist: En vanbok, red. Jan Agrell (Lund,1961), 97.7Carl Fehrman, Forskning i forvandling (Stockholm, 1972), 85ff.8Torsten Husen, ”Den akademiska lararen” i Moten med John Landquist: En vanbok (Lund,1961),

58.


i rabaldret runt Sartres introduktion i Sverige. Landquist tog tydligt stallning mot AndersWedbergs angrepp pa Sartre.9

1974 dog John Landquist. Rubrikerna talade sitt tydliga sprak: Den ”siste huma-nisten”hade gatt bort.10

John Landquist verkade under hela det moderna Sveriges framvaxt, han dog lagom tilloljekrisen och det borgerliga maktovertagandet 1976. Men det ar min fasta overtygelse atthans verkliga betydelse i svensk kulturliv var som storst mel-lan 1912 och 1936. Artalenar inte absoluta, men 1912 blev han erbjuden editionen av Strindbergs samlade skrifteroch 1936 drog han sig tillbaks till en professorstjanst, dessutom var han mer an lovligtotydlig under kriget da han holl pa Tyskland. 1938 kom Saltsjobadsavtalet. Darmed varden smaborgerliga period som gjort Landquist stor over.

Lat oss aterga till uppsatsen huvudamne, Landquists filosofi. Fran borjan var det me-ningen att den skulle ta sin utgangspunkt i hans filosofi for att stracka sig ut till en skildringav tiden i allmanhet, fran den abstrakta tanken ner till det sociala och ekono-miska livet.Den ansatsen har jag inte lyckats genomfora - framfor allt eftersom uppsat-sen da skulle hablivit kanske dubbelt sa tjock - men den har anda paverkat utseendet pa uppsatsen.

Utgangspunkten var och ar ett forsok att tillampa en metod och teori som jag for-soktformulera11 Kortfattat gar den ut pa att man borjar med den yttersta formen, det som per-sonen i fraga sjalv har givit upphov till - texterna - for att sedan soka sig vi-dare till under-liggande formlager. Texten pekar sa att saga utanfor sig sjalv mot andra mer omfat-tandefor-mer, vilket varken innebar att texten ensam betingar det som ligger utan-for den - idea-lism - eller att det som ligger utanfor texten helt betingar den, materialism. Texten ar badesjalvstandig och osjalvstandig. Sjalvstandig eftersom den ar med och formerar den formsom till exempel kan kallas svensk filosofi, eller svenskt kulturkli-mat, och osjalvstandigeftersom den ar paverkad av att just inga i denna form, eftersom detta satter granser for vadsom kan sagas och hur det sags. Anledningen till att man borjar med den abstrakta formenar for att undvika reduktion, att undvika det allt for vanliga sattet att skriva sa kallad materi-alistisk historia. Istallet for att borja med en ut-laggning om ti-dens sociala och ekonomiskavillkor, oftast en narmast pliktmassig kort presentation, och sedan placera in ideerna sombrickor bland dessa villkor, gar man an-dra vagen. Forhoppningsvis kan det leda till en litemer dynamisk historieskrivning.

Tyvarr har jag inte lyckats genomdriva programmet fullt ut. Om det medfor att det aromojligt att overhuvud taget genomdriva den teoretiska ansatsen kan jag inte ta stallningtill har, men ansatsen satter granserna for denna uppsats.

Uppsatsen bestar darfor av tva delar. Den forsta behandlar Landquists egna filosofiskatexter. Den andra hur dessa texter togs emot i pressen och hur Landquist agerade for attforsvara dem.

Del ett utgors av en narlasning av hans tre framsta filosofiska verk, Filosofiska es-sayer, Viljan och Manniskokunskap. Jag har valt att behandla dem var for sig i krono-lo-gisk ordning. En annan mojlighet hade varit att behandla dem en masse, fordelen hadevarit att man fatt ett samlat grepp pa hans filosofi, vilket kanske hade gjort den lattare attvardera. En nackdel hade varit att vissa nyanser i hans filosofi hade forsvun-nit. For detforsta ar bockerna valdigt olika, de har inte samma filosofiska status, och det enklaste sattetatt pavisa detta ar att skildra dem i sin egenart. For det andra ut-veck-las hans filo-sofi under

9Thure Stenstrom, Existentialismen i Sverige: Mottagande och inflytande, Acta univ. Ups. Historialitteratum 13 (Uppsala, 1984), 181-206.

10Carl Fehrman, ”Den siste humanisten”, Svenska Dagbladet 4/4 1974.11Peter Antman, Idehistoria och kritik: Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv utifran den kritiska

teorins tradition, Seminarieuppsats for Institutionen for vetenskapsteori vid Goteborgs universitet(Goteborg, 1989).

9

aren, den genomgar vissa betydelsefulla forandringar som har en del att saga om Landquistsjalv men kanske ocksa om tiden. Sist men inte minst ar del tva ocksa kro-nologisk, och foratt forsta vissa av reaktionerna hos mottagarna bor man kanna till just det enskilda verkets,inte Landquists filosofi i allmanhet. Kanske kan den forsta delen sa-gas vara praglad avorden ”i synnerhet”, den ar med andra ord mycket de-taljerad och kanske aningen svar forden icke alltfor filosofiskt bevandrade.

Del tva bestar av ett antal nedslag i kulturdebatten med utgangspunkt fran Landquistsfilo-sofi, men den handlar inte enbart om hans filosofi utan ocksa om hur han etablerarsig och agerar pa den kulturella scenen. Den borjar 1906 med reaktionerna pa Landquistsde-butverk, Filosofiska essayer, och slutar 1931 med nagra artiklar till hans 50-arsdag.

I reaktionerna pa hans filosofiska verk kan man i samma andetag lasa in flera olikanivaer. For det forsta sker en vardering av filosofin utifran den tidens matt-stockar, vi kanse vad den hade for betydelse da och kanske dessutom lara oss nagot om den. For detandra tar recensenterna stallning for och emot och darigenom gar det att avlasa vad detfanns for alternativ till Landquists filosofi. Pa det sattet far vi en konkret inblick i var olikafilosofiska skiljelinjer gick. Dessutom kommer personliga och pro-fessionella konflikterupp till ytan som handlar om vem som far filosofera och vem som har ratt att verka somkulturskribent. Till sist handlar det pa ett mycket allmant och kanske outalat plan om detallmanna kulturklimatet. Hur sag det ut? Vilka var det som bar upp det?

Det viktigaste materialet ar ett antal recensioner och debattartiklar i samband medrecensionerna.12 For bakgrundsteckningar och for att fylla ut bilden nagot har di-versesekundarlitteratur och artiklar av och om John Landquist anvants. Aven har ar de-taljri-kedomen stor eftersom jag velat ge en sa levande bild av tiden som mojligt - att fa mota deolika personerna med deras egna ord.

Jag hoppas att jag sa smaningom kan komma tillbaka till amnet och ge den storre bak-grund jag inte ger har. Forhoppningsvis kan den har uppsatsen utgora en nyansering ochgrund till en sadan skildring. Inte bara for mig sjalv.

12Utan hjalp av Barbro Cardell pa Bonniers arkiv hade denna del inte varit mojligt. Ett stort tacktill henne for alla artiklar som jag fick fatt pa den vagen.


Kapitel 2

FILOSOFIN

2.1 INLEDNING

John Landquist kom att utveckla en egen historiefilosofi. I centrum av hans tan-kande starlivet. Livet ar stravan, det ar vilja, enligt Landquist. Men det ar inte nagon all-man livsstromeller varldsvilja. Livet ar varje individuell manniska och hennes vilja. Ska man forsta histo-rien och vad kunskap ar, sa maste man utga fran den konkreta mannis-kans erfarenheter,hennes psykologiska vasen.

Landquists filosofi ingar i ett monster. Kring sekelskiftet tradde en rad sa kallade livs-filosofer fram och havdade att filosofin tagit miste i sina ambitioner att grunda en abso-lut kunskap pa naturvetenskapens metoder. I stallet menade de att man maste utga franmanniskan. Men inte manniskan som tankande varelse utan som le-vande. Det ar i livet definner filosofins grund. Sinsemellan tolkade de olika livsfiloso-ferna livet pa olika satt menderas stravan att na den konkreta manniskan var gemen-sam.

Livsfilosoferna var dock inte ensamma i denna stravan. Man kan saga att de var en grenpa det ”konkretas” trad. Det hor till bilden. Landquists filosofiska forsok kan aven placerasin i en storre stromning.

Sedan Kants och Hegels dagar kan man, lite grovt, saga att den kontinen-tala filosofinpendlat mellan utropen ”Tillbaka till Kant” och ”Mot det konkreta”. Till det senare ut-ropethar Hegel ofta verkat inspirerande och det har tagit sig uttryck i en stra-van att overskridaKants formalistiska och abstrakta filosofi - man har sokt sanka ner det kun-skapsteoretiskasubjektet i historien och samhallet.1

Forsoken att overskrida Kant ser lite olika ut beroende pa om man betonar subjekteteller det samhalle eller den historia som subjektet sanks ner i. Landquist beto-nade sub-jektet, vilket far vissa konsekvenser for hans filosofi. En annan som betonar subjektet narhan vill overskrida Kant ar Martin Heidegger. Ja, Heideggers och Landquists kritik av Kantoverensstammer faktiskt pa nagra centrala punkter.

1926 skriver Martin Heidegger - i efterklangen av nykantia-nismens valde - i Sein undZeit att filosofin maste overskrida Kant. Problemet med Kant, menar Heidegger, ar ”att hanunderlat att utar-beta nagon foregripande /foregaende/ ontologisk analytik av subjektetssubjektivitet.”2 Visserligen forde Kant in tiden i subjektet, men han fattade tiden i analo-gi med rummet och inte som nagonting specifikt for subjektet. Dessutom var subjektet, iDescartes efterfoljd, en aldrig ifragasatt punkt. Subjektet an-sags stabilt och sakert - det

1Se t ex Paul Lubcke ed., Var tids filosofi (1982), sv overs. (Stockholm, 1987), 291-294; Sven-Eric Liedman, ”Hegel i Sverige: Varfor inte?”, Haften for kritiska studier 6/1978, 8; Charles Taylor,Hegel (1975), sv. overs. (Stockholm/Lund, 1986), 669-711.

2Martin Heidegger, Varat och tiden (1927), sv. overs., del 1 (Lund, 1981), 45.

11

12 Kapitel 2. FILOSOFIN

Jag, som beledsagar intuitionen ”Jag tanker, alltsa finns jag” hade inte satts i fraga. Just detforsoker Heidegger gora. Och han gor det med tiden som ledstjarna. Subjektet ar, enligthonom, sa att saga drabbat av tid. Innan det kan yttra en kun-skapssats sa lever det redantidsligt - det kunskapsteoretiska subjektet satts i gung-ning.3

Hegel framforde en liknande tanke. Det kantska subjektet och dess katego-rier framstodfor Hegel som formella och innehallslosa. Darfor maste en fraga stallas: vilken ar subjektetserfarenhetshistoria, som gjort att den uppfattar sig och arbetar med de kate-gorier somden gor? Hegel historiserade subjektet. Men hans historiserade sub-jekt ar inte de enskildamanniskornas medvetande, utan ett storre subjekt: varldsanden, sjalva grun-den i tillvaron,substansen.4 Detta som ett exempel pa den andra vag man kan ta forbi Kant.

For att forsta bredden i stravan mot det konkreta kan papekas att en person som MaxHorkheimer under 30-talet kunde uttrycka en liknande tanke som Heidegger. Kant aktive-rade fornuftet, gjorde det kritiskt, men beholl det av-skiljt och abstrakt. Transcendent. Detstod utanfor varldsforloppet. Kants aktiva subjekt maste darfor san-kas ned i den historiskastrommen.5 Men Horkheimer valde den hegelska vagen. Trots att man utgar fran sammagrundproblem hos Kant kan man na valdigt olika filosofiska standpunkter. Horkheimer ochLandquist gar overhuvud taget inte att jamfora.

Det gar att tala om en tredje rorelse, som for ovrigt pa intet satt ar homogen. Tvamoment i den ar historismen och existensfilosofin. Historismen uppstod parallellt med Kantoch Hegel och framfor allt Hegel blev utsatt for deras kritik. Hegel ansags gora vald pahistorien med sina be-greppsliga konstruktioner. Istallet maste varje kultur och epok sessom nagot i sig vardefullt och individuellt, vart att undersoka i sin sarart. Historien medall dess konkreta myller av individualiteter gar inte att pressa in i ett te-leo-logiskt schema,menade man. Existensfilosoferna an-sag a sin sida att Hegels system var ett overgrepp pade manskliga indivi-derna, som bara blev brickor i andens framfart. I stallet skulle denkon-kreta manniskan uppmarksammas, hennes manskliga existens, hen-nes liv i varlden.6

I Sverige konvergerar dessa tendenser i filosofen John Landquist. Vi skulle kunna gehonom olika epitet: existensfilosof, historiefilosof, livsfilosof, bergsonian el-ler den sisteforetradaren for den Geijerska personlighetsfi-losofin.7 Men han ar ocksa nagot eget.

Landquists filosoferande borjade i ett klimat av efterbostromi-ansk nykantia-nism a laBurman samt den framspirande superkantianismen hos Hagerstrom. Men ocksa i ett litterartklimat dar schopenhauersk pes-simism var legio; en pessimism som sekel-skiftet drop av.8

Landquist laddar upp for uppgorelse och alldeles automatiskt blir Kant hu-vudfienden.Det rena fornuftets Kant, fenomenalismens Kant. Precis som Heidegger tar Landquistvagen over tidsproblematiken.

Kants uppfattning av tiden klyver jaget i ett idealt - trancsen-dent - jag och i ett em-piriskt jag, menar Landquist. Darmed tappar det ideala jaget kontak-ten med till-varonoch det empi-riska jaget blir underordnat naturlagarna. Det empiriska jaget blir darfor heltdetermine-rat, medan det ideala jaget tar plats i ”de fornuftiga andarnas rike”.

Men jaget ar nagonting helt, menar Landquist. Det ar ett psykolo-giskt-and-ligt jag som

3ibid. Se fra §6, ”Uppgiften att destruera ontologins historia”, 40-49.4Se t ex GWF Hegel, ”Foretal till Andens fenomenologi” (1807), sv. overs. i Kris 20/21.5Kanske framfor allt uttryckt i Max Horkheimer, ”Traditional and critical theory” (1937) i Critical

Theory: Selected Essays, eng trans. (NY, 1972).6Se t ex Lubcke, 19f; Herbert Marcuse, Reason and revolution: Hegel and the rise of social theory

(1941), 2nd ed. (London, 1977), 251-267; Fjodor Dostojevskij, Anteckningar fran kallarhalet (1864),sv. overs. (1985; Stockholm, 1989).

7Som historiefilosof eller bergsonian sag samtiden honom. Se t ex. kapitlet ”En nutida svenskhistoriefilosof”i John Gustavson, Omkring det moderna kulturproblemet (Uppsala, 1924), 105-153.Som personligetsfilosof ser Thure Stenstrom honom i Existentialismen i Sverige, 67f.

8Antman, Landquist, 6ff..

2.2. FILOSOFISKA ESSAYER 13

skapar historia, och som upplever tid. Tiden gar inte att fatta i analogi med rum-met: ”Tidenar livets form”, skriver han.9 Subjektets tidslighet och historiskhet spranger det abstrakt-empiriska jaget. Men samtidigt kan han beromma Kant. Ty ”darmed att Kant renade denmoraliska varlden fran all naturalism och flyttade den utanfor feno-men-varlden, naturensvarld, sa lamnade han en mojlighet oppen for ett his-toriskt betraktelse-satt [...] Det galldeatt flytta in ‘frihetens inre un-derbara varld‘ i det historiska livets kamp.”10 Kant fattade ti-den som fe-nomenvarldens form, men Landquist menar att tiden ar noumenvarldens (tingeti sig) form, och darfor kliver denna del in i den konkreta mansk-liga historien. Ty historienar historien om det and-liga upphojandet hos mannis-kan.

Narheten till Hegel ar uppenbar, men Landquist hade inte mycket till overs for dennetankare. ”Hegel var en metafysisk diktare” heter det pa ett stalle11, han ratio-naliseradesonder individualiteterna. Istallet hyllar Landquist historis-men, den spirande historiskavarldsaskadningen, som han kallar den. ”Om Hegels cen-tralbegrepp ar for-nuftet, sa arhisto-riska skolans livet.”12 Och det ar livet Landquist vill fanga, sadant det ar i och forsig. Men den historiska skolan har hittills bara arbetat intu-i-tivt och aldrig utarbetat enhallbar filosofi, menar han. Just det vill Landquist ta pa sig och darfor ut-veckla en logik,en psykologi och en kunskapsteori som passar dess be-hov.13

Men nu har vi givit oss ivag allt for langt. Lat oss i stallet borja dar Landquist sjalvborjade, med Filosofiska essayer.

2.2 FILOSOFISKA ESSAYER

Hosten 1906 kom John Landquists forsta bok ut, Filosofiska essayer. Det ar talande att detjust var en bok som tar upp filosofiska amnen. Trots att Landquist skulle bli mest kandsom Strindbergsutgivare och litteraturkritiker var den filosofiska inriktningen en standigunderstrom i hans forfattarskap, kanske ar den till och med ar hans grund.14 Han forsoker,fran och med denna bok och en lang tid framover, artikulera en varldsaskad-ning, ett sattatt se pa verk-ligheten, som kan bestamma hans ovriga aktiviteter. Jag ar bojd att havda attLandquists egentliga intresse ar filosofin och att vi bor se honom som filosof, trots att hanhela sitt liv kom att verka utanfor fackfilosofiska sammanhang.

Det ar just som filosof vi ska folja honom har. I Filosofiska es-sayer borjar hans forstasteg att bilda sig en varldsbild. Boken bestar av ett antal essaer om amnen som det irra-tionella i livet, den religiosa kanslan, om tankandet med kanslan och om ti-den, samt tvalitterara es-saer. Landquist har sjalv angivit att essan om tiden ar den vikti-gaste.15 Det arde tankarna han dar formulerar som han kommer fortsatta ar-beta med; hans uppgorelsemed Kants tidsuppfattning ar grunden for hans fortsatta fi-losofe-rande. Den centralastetanken i Landquists filoso-fiska forfattarskap forblir den han for-mulerar redan har: tidenar en metafysisk realitet. Tiden ar en mansklig erfara-renhet, en psyko-logisk erfarenhetuppkommen genom manniskans identitetsutveckling och hennes ak-tivitet.

De andra essaerna bar inte lika klart framtidens pragel, men ar trots det vik-tiga. Idem borjar han laborera med en antropologi och en kun-skapsteori. Tankar som med tiden

9John Landquist, Manniskokunskap: En studie over den historiska och den konstnarliga kunska-

pen (Stockholm, 1920), 202.10John Landquist, Erik Gustav Geijer: Hans levnad och verk (Stockholm, 1924), 344.11ibid., 428.12ibid.13John Landquits selbsdarstellung i Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (Stockholm, 1925), 119.14Kjell Krantz skriver t ex i Filosofen i exil: Publicisten och folkbildaren Alf Ahlberg, Gothenburg

Studies in the History of Science and Ideas 10 (Goteborg, 1989) om Landquist: ”det var utan tvivelfilosof han ville vara”, 142.

15Ahlberg, Lexikon,119.


kommer ta allt fastare form; faktiskt redan tva ar senare i hans doktorsav-hand-ling

2.2.1 Tiden: detta trolska och ogripbara vasen

Lat oss borja med tidsessan. ”For att fatta tid maste man upplefva tid”, skriver Landquist.16

Tiden ar av praktisk harkomst, den uppkommer i kanslan av kampen for tillvaron. Tiden arsaledes, enligt Landquist, inte en transcendent form, inte en fastlagd askadning sasom Kantville se den.17

Kants filosofi har varit enormt befruktande for den europeiska tanken, anger han, menfor var moderna tid ar den utlegad: hans system ar ”en hel lifrustkammare af gamlaforrostade begrepp.”18 Det ar darfor dags att artikulera en ny syn pa tillvaron. En syn sominte likt Kants satter en absolut grans mellan tanke och vara, utan som vill fanga livet idess helhet. Livet ar mycket rikare an den abstrakta, pa naturveten-ska-pen fotade, kunska-pen, menar Landquist. ”Kants naturvetenskapliga logik innefattar ej hela verkligheten, ochdarfor blir det nodvandigt att spranga den.”19

Men hur? Landquist staller en implicit fraga: vad ar egentligen tid? Han kom-mer framtill att tid inte kan vara en sinnlig form. Kant fat-tade tiden efter rumsfo-restall-ningen,han tankte sig tiden med hjalp av bilden av en linje.20 Men, menar Landquist, att tanka sigtiden pa det sattet innebar att tiden blir likt ett allmanbegrepp, en abstraktion av den kaotis-ka tillvaron. Och allmanbegreppen fangar ingenting av vikt, menar han. Kunskapens kallaar manniskan sjalv och hennes upplevelser. Rummet upplever vi genom vara yttre sinnen,menar han, och darfor ar rummet nagot yttre och perifiert som inte beror manniskans egent-liga innehall.21 Istallet maste man undersoka sjalva cen-trum, livet sjalvt. Och vad finnerLandquist dar? Jo, den konkreta mannis-kan, en psykologisk varelse.

”Existens tillkommer ursprungligen blott kanslan af mig sjalf och mina till-stand”.22

Det ar den enskilde individen som ar stalld i varlden, med sina upplevelser, kanslor ochstravanden, vilka inte gar att fanga i nagra allmanbegrepp. Darfor maste en annan kun-skapskalla gora sig gal-lande: de subjektiva, teleologiskt fargade kanslobe-greppen.23

Kanslan blir for Landquist den formedlande lanken mellan tanke och vara. Kanslanar det forsta. Varje teoretisk askadning ar en avledning av de upplevelser man-niskan hari varlden. Och den forsta upplevelsen ar upplevelsen av tid. ”Vi ha en kansla af sjalfvaofvergangen, af identitet och forandring pa samma gang, och denna kansla ar tiden i dessembryon-iska stadium.”24 Tiden ar sjalva livets form, det som kannetecknar li-vet. ”Tidenar immanent i lifvet sjalft”,25 skriver Landquist, och inget axiom som star over livs-flodet.26

Landquist vill alltsa utveckla en immanent livsfilosofi och dari-genom over-komma denkantska dualismen mellan sinnlighet och fornuft, mellan sinnlighet och fri-het. Hos Kantar fornuftet frihetens omrade. Men friheten ligger utanfor varldens sam-manhang eftersomvarlden endast ar atkomlig via forstandet. Forstandet fattar allt via rummets och tidensformer, och darmed ar allt yttre fullstandigt determinerat eftersom rum-met och tiden laggerett raster av kausalsammanhang over varlden, vilket innebar att ingen frihetshandling armojlig i den sinnligt tillgangliga varl-den. Friheten har istal-let ett eget omrade dar fornuftet

16John Landquist, Filosofiska essayer (Stockholm, 1906), 98.17ibid., 116.18ibid., 69.19ibid., 73.20ibid.21ibid., 89.22ibid., 119.23ibid., 72f.24ibid., 80f.25ibid., 114.26ibid., 75.


lagstiftar over sig sjalv och dar det kan starta egna kau-salked-jor. Enligt Kant ar manniskansa som fri tillhorig en intelligibel varld vilken lyder ”under lagar, som aro oberoende avnaturen och saledes icke empiriska utan grundade endast i fornuftet.”27

Den gransen vill Landquist upplosa genom att fora in tiden i for-nuftets do-maner -vem vill leva i den intelligibla varldens tidsloshet? undrar han.28 Friheten for-verkligasi varlden och hanger darmed intimt samman med ti-den. Frihet ar utveckling inom denmanskliga historien, och utveckling och tid ar samma sak.

Men han stravar inte mot en monism. Varlden ar tudelad, den ar ma-teria och ande,men anden ar inkarnerad i varlden. Men det ar inte Hegels varldsande, utan livet, livet ivarje manniska. Rummet och tingen beskri-ver Landquist som utspridda utan na-got inresammanhang. Bland tingen finns ingen utveckling, ingen egentlig forandring. Men livetverkar bland dessa ting. ”Hvad som kannetecknar lifvet i motsats mot den oorga-niska na-tu-ren ar just sammanhanget”, menar han.29

Livet ar alltsa nagot andligt. I oss har vi en standig livsdrift, en-ligt honom, en stravan attexpandera. Men samtidigt finns en stravan att halla ihop, att finna nagot enhet-ligt; och detenhetliga uppkommer genom jagets sjalvmedvetande. I kampen mot till-varons brutalitetkonstitueras manniskans jag och jaget ar den arkimediska punkt, som gor att vi over huvudkan uppleva tid. Tiden ar sjavmedvetandets form uttrycker han det.30 Men i ja-get ochi sjalvmedvetandet ligger djupast viljan - viljan till framsteg, till sammanhang. Viljan aralltsa det som ligger djupast och det ”som satter tidens ur-verk i gang”.31 Tiden ar denandamalsstravande, sjalvmedvetna fri-hetens form. Den ar en form som forutsatter badeteleologin och det me-kaniska, enligt Landquist, ty den uppkommer nar det teleologiskasatter sig emot och forsoker ta det mekaniska, naturen, i sin tjanst.32

Men nar Landquist forsoker fanga tiden hamnar han i forlagenhet. Tiden gar namligeninte att satta i en formel.33 Tiden, detta ”trolska och ogripbara vasen”34 , ar ju kopplad tillvarje individ, tiden ar individuell, den ar kopplad till varje individs egna upplevelser. Denblir sa att saga en per-sonlig handelse. Landquist forsoker uppamma na-gon sorts forsta or-sak, men utan att hamna i en forsta orsak. Darfor kan han bade saga att ”[s]jalfmedvetandetsidentitet betingar tiden”35 och att ”[u]tan tiden upp-stode intet jagmed-vetande”.36

Bada tva tycks betinga varandra. Tanken ar annars hos Landquist att tiden uppstar ur tillexempel den enkla upplevelsen att om jag atervander till en plats nar ett an-tal ar forflutitsa upplever jag platsen som oforandrad men att jag sjalv forandrats un-der tiden.37 Jagetblir sa en arkimedisk punkt, darfor att det ar jag som upplevt att mitt jag ut-vecklats. Mensamtidigt ar jaget ingen fast punkt, ty det ar ju just det som genom-gatt for-andring. Darforblir tiden sa ogripbar for honom.

Men Landquist kan trots det inte lata bli att finna sin arkime-diska punkt - aven om han

27Immanuel Kant, Grundlaggning av sedernas metafysik (1785), sv overs. (1920; Goteborg, 1987),102. Se av. tredje antinomin i idem, Kritik der reinen Vernunft (1781; Stuttgart: Philipp Reclam Jun.,1985), 488ff (enligt andra utgavans (1787) paginering 472ff).

28Landquist, Filosofiska essayer, 126.29ibid., 75.30ibid., 81.31ibid., 111.32ibid., 120.33ibid., 73. Se aven: ”Tiden forblir alltid mer eller mindre obestamd och uppnar aldrig den genom-

skinliga och fasta ordning, med hvilken kropparna i rummet ligga grupperade for oss.”, 89.34ibid., 76.35ibid., 116.36ibid., 118.37ibid., 121. Detta galler forstas allt mindre under den moderna tiden, da en stad kan ha bytt skep-

nad pa nagra ar, utan snarare upplevelsen av antingen odlad - sedan generationer - eller orord natur.


ar inte konsekvent - i viljan.38

Tiden och viljan blir pa satt och vis uppenbarelser i varlden som kommer ur det bla.Dessutom ar det en extremt subjektivistisk lara. Han kan ibland uttrycka sig som att varjemanniska har sina egna rums- och tidsupplevelser, sitt eget rum och sin egen tid.

2.2.2 Tillbaka till det autentiska

Ar detta irrationalism och hur kan man tala om en gemensam tid?Landquist stretar emot att bli kallad for irrationalist. ”Fornuftet ar principen for allt

sammanhang, saledes afven for tidssammanhang”.39 Aven kansloupplevelser skulle isadana fall vara fornuftiga handelser.40 Men detta kan inte fangas med de tradi-tionellafornuftsbegreppen, menar Landquist, och darfor maste fornuftets granser sprangas.41 Hanvill utoka fornuftets domaner. Livet ar fornuftigt och kan forstas, men det kan bara forstasgenom histo-risk vetenskap, genom poesi eller musik. ”Dansen ar det ‘rena‘ fornuftets mestgraciosa form”, kan han skriva utan att darra pa pennan.42 Landquist vill saledes fornuftigtutlagga livet och tiden och hans filosofiska projekt kommer att utvecklas mot att skapabegrepp som passar detta andamal.

Landquist aterfor andligheten till en irrationell upplevelse for att sedan ratio-nellt sokafanga den.

Att vi kan uppleva gemensam tid beror, enligt honom, pa att vi ar ratt lika va-randraoch att vi inte alltid ar nyskapande. Ofta ar vi ned-sjunkna i vanan, och i vanan be-ter vi ossnastan som natur. ”Darfor att vart lif vanligen forflyter med ungefar samma hastighet, hardet varit mojligt att bilda fiktionen om den objektiva tiden”.43 Vi kan ana vad Landquist villgora upp med. Det ar den industrialiserade tiden, det ar tagen som obe-tingat gar, klockansom med precision bestammer arbetsdagens langd. Det ar mas-sam-hallets troghet. ”Det ardock icke tiden, som ar obeveklig, utan tingen i rummet, som oryggligt rora sig pa ett visstklockslag”.44 Landquist vill hitta tillbaka till det au-tentiska, unika och personliga. Det ardarfor han gor uppror mot de abstrakta begrep-pen, mot na-turvetenskapen och allt somhotar att dra ner individens andliga skaparlusta i det oorga-niskas troghet. ”Den dummapassiva individen t. ex. har en viss analogi med rummet.”45

Och darmed beger vi oss in i hans antropologi. Lanquist kanner en stark motvilja motmassamhallet:

Den moderna statens, vetenskapens, industriens arbetsmekanism hotar att,fastan kulturprodukt, vaxa upp till en andra materiell natur, hvars blinda ma-skineri krossar det lefvande och vardefulla.46

Arbetsdelningen har gjort oss opersonliga, tycks han mena, vi har alla blivit dus-sinman-niskor.47 Den religiosa kanslan for livet har forsvunnit. Rationaliseringsprocessenhar splittrat varlden, den religiosa kanslan for livet har forsvunnit, darfor kan ingen langre

38ibid., 114f.39ibid., 78.40”Den vardefullaste kunskapen ar icke den naturvetenskapligt begreppsliga men den som

upplefvelsen ger.” [min kurs.], ibid., 127.41Det ar just dessa granser som Kant ville finna och sakerstalla for att fornuftets verksamhet skulle

kunna ses som sakert; Landquist stravar saledes delvis tillbaka till tiden fore Kant.42ibid., 78.43ibid., 87.44ibid., 88.45ibid., 18.46ibid., 50.47ibid., 18f, 50.


tro pa ett allharskande fornuft. Istallet menar han att det ar slumpen som allt som oftast be-stammer varldens gang. ”Aldrig skall nagon som Hegel an en gang soka skildra for-nuftetssuverana gang genom varldshistorien med ansprak pa att blifva hord.”48 Detta ef-tersomalla manniskor ager en akilleshal - vi ar alla fysiska, bundna till naturen, och natu-ren ari sig meningslos. Gentemot manniskans motivstravanden satter naturen slumpen och detirrationella, den ar det absolut anders. Den viktiga fragan for Landquist ar om det innerst ivarlden ar det mekaniska eller teleologiska som harskar.

”Lifvet ar en oafbruten, ofta smartsamt kand kamp mot tyngdlagen, som vill stracka allakroppar i stabil nivellerande jamvikt mot marken”.49 Landquists reaktioner pa det modernasamhallet vaxer ut till en existentiell antropologi. Manniskan ar stalld ensam i varlden.Hon fods med ett overskott av energi, men omgivningens tillrattalagd-het kros-sar henneshoga forhoppningar. For att overleva maste hon anpassa sig. Hon maste bilda begrepp omvarlden, lara sig vad som ar farligt och vad som ar at-bart. Med sitt lilla for-nuft lyckashon genomlysa blott delar av helheten och hennes bildning ar egentligen inte en autentiskkunskap om livet utan blott en rustning runt den skropliga kroppen for att skydda sig mottill-varons brutalitet.50 ”Den stupida massan har makten”, skriver Landquist, och menarbakterierna, men det kan lika garna tolkas som det till natur vordna massamhallet.51

Ur upplevelsen av livsenergi och de brustna forhoppningarna vaxer den reli-giosakanslan fram: nagonstans maste alla vara mojligheter kunna forverkligas! Men i det mo-derna samhallet finns inte ens denna langtan kvar, ty genom naturvetenskapens fram-vaxthar manniskan fatt storre makt over naturen, hon kanner sig saker pa sig sjalv och ”hardarvid blifvit mindre religios [—] rymden har for manniskornas blickar blifvit allt klarareoch tommare.” Men darmed tappar ocksa manniskan kontakt med livet. Livet blir tomt ochme-ningslost eftersom all denna kunskap endast ror vid periferin.52

Landquist vill hitta tillbaka till centrum igen och detta centrum finner han i livet.Manniskan har en livsdrift, en omedveten vilja till enhet - hon kan fortfa-rande tro. Men atttro handlar inte om religosa dogmer for Landquist. Inte heller om en langtan till ett evigtoch rofyllt hinsides dar livets realiteter upphort. Tron ar pa livet och person-lig-heten. ”Forperson-ligheten gifves ingen slump” ty personligheten ar nagot som man-nis-kan mastekampa sig till.53 Hon har ett genius, som han uttrycker det, vil-ken star over det animalis-ka. Genom personligheten far manniskan insikt i att ”varldsordningen har moralisk andliginnebord.”54 Manniskan bar pa en oand-lig mangd mojligheter och dessa forverkligas ge-nom viljan. Vara och bora ar inte splittrade utan manniskan forverkligar sig i varlden. Dethon beho-ver ar en tro pa livet och Landquist skriver: ”Var tid fordrar en kon-fessions-los religion.”55 Det ar livsstravandet som skan-ker mening at livet. ”Den rent immanentaarbetsgladjen ar ett bevis pa tillvarons for-nuftighet.”56

2.2.3 Kunskapen om livet

Men livet gar inte att komma at med naturvetenskapen eftersom den inte har nagot attgora med det goda. Manniskan har en plikt, att realisera sin personlighet, och forstan-dets”objektiva kategorier komma icke at dess outsagliga, sig stadse utvecklande sub-jektivi-

48ibid., 4f.49ibid., 7.50ibid., 10-26.51ibid., 22.52ibid., 47ff.53ibid., 27.54ibid., 51.55ibid., 57.56ibid., 62.


tet”.57 Men livet, menar han, gar att for-sta genom kanslan - det ar poeterna som ar livetsuttolkare. Landquist ef-terstravar en direkt och autentisk kontakt med livet som inte arformedlad via abstrakta kategorier. Han vill na in i dess konkreta rikedom.

Detta blir en fraga som lange foljer honom. Fragan ar: pa vilket satt kan man na kontaktmed livet? Senare svarar han: genom in-tuitionen. Men i Filosofiska essayer ar det genomkanslan, eller som han skriver i tidsessan: ”En kansla kan endast af samma kansla begripasoch tiden endast af tiden sjalf . For att fatta tid maste man upp-lefva tid.”58

I essan ”Om tankandet med kanslan” soker han utveckla detta. Jag beror det bara somhastigast eftersom han senare gar ifran dessa tankar.

Landquist utvecklar en extrem nominalism. Ord ar bara flatus vocis, de ar likt ”sedlari var hand”.59 Orden och begreppen vi anvander ar alltid riktade, likt en stralkas-tare lyserde upp delar av verkligheten men later resten forbli i dunkel. Begreppen ar i sig sjalvaprovisoriska, de ar fiktioner som uppkommit genom erfaren-heten. De antar objek-tivitetendast genom att vi stoter pa de fenomen de betecknar till-rackligt ofta.

Men det finns nagonting hos manniskan som fangar en mycket storre del av tillvaron,och det ar kanslan. ”Kanslan af olikhet ar ju sjalslifvets forsta och fundamen-tala yttring,och ur den utdifferentierades sedan hela begreppsvarlden.”60

Orden vi anvander ar inmangda med kansla, enligt Landquist; varl-den lever i oss iforsta hand som en stamning.61 Just detta gor att att vi over-huvud kan tanka storre tankaroch fanga mer komplexa fenomen, till exem-pel livet. Kanslan fangar namligen, enlig Lan-dquist, i en akt storre delar av varl-den an begreppen kan gora. Kanslan ar grun-den till varkunskap.

Landquist anvander ett speciellt namn for detta kanslotankande: heniden. Heniden ardet organ, eller den psykologiska process, som satter oss i kontakt med verk-ligheten, denar ”en dubbelvarelse af tanke och kansla [...] af form och materia”.62 Men egentligen ardet svart att ange vad de skulle kunna vara for nagot, senare overgar han till begreppetin-tuition.

Landquist tanker sig att heniden kan overlappa den kantska dualismen mel-lan sinnlig-het och forstand. Framfor allt ger henidtankandet uppkomst till konst och re-li-gion. Denar livsmystikens organ.

2.2.4 Immanent livsfilosofi

Utan tvekan kan vi saga att Landquist soker artikulera en livsfilosofi. Dessutom en livsfi-losofi med klart optimistiska toner. Manniskan ar inte i grunden bestamd - eller determi-nerad - av naturen eller naturlagarna. Hon ar en andlig varelse med vilja; en andlighet ochvilja som hon forverkligar i historien.

For Landquist ar begrepp som tid, vilja, jag, personlighet, utveck-ling, and-lighet ochfrihet enormt framtradande. Men lika viktigt ar ordet immanent, som visserli-gen inteforekommer lika ofta som de andra. Landquist gar emot en abstrakt uppdelning av demanskliga formagorna. Anden verkar har och nu pa jorden, inte i en transcendent varld.Men det ar inte nagon hegelsk varldsande utan enstaka individer, som sa att saga ar utkas-tade pa jordet utan nagon mojlighet att forlita sig pa nagot annat eller nagon an-nan an sigsjalva. En trans-cendent varldsplan kan inte komma pa fraga eftersom varje individ ar nagotsare-get, en-ligt Landquist. Dessutom forankrar han det grundlaggande i sin filosofi i olika

57ibid., 57.58ibid., 98.59ibid., 140.60ibid., 157.61ibid., 147.62ibid., 167.

2.3. VILJAN 19

existenti-ella upplevelser, inte i det fornuftiga tankandet. Utan tve-kan ar det en uppgo-relsemed den tyska transcendentalfilosofin. Men Landquist ar ingen Feuerbach. Han blir aldrigmaterialist. Fortfarande ar det andliga och teleologiska det viktiga. Pa satt och vis kan manse hans filosofi som ett sprangt hegelskt system, dar fornuftet omvandlats till psykologi.

Dessutom vet vi - genom Landquist sjalv - att den ar ett forsok till uppgo-relsemed schopenhauersk pessimism. Lycka ar, enligt Landquist, inte att komma utan-for devarldsliga stravandena, att slippa undan den eviga viljan. Friheten ligger inte utanfor fe-nomenvarlden utan ar en kamp i varlden. Friheten forverkligas genom histori-ens kamp,eller snarare ge-nom varje individs kamp.

Landquists tidsutlaggning paminner mycket om den Bergson gjorde i sin doktorsav-handling 1889. Men Landquist havdade livet ut att att han inte stott pa Bergsons filosofiinnan Filosofiska essayer.63 Bergson kom sa smaninom att bli en av hans stora laromastare,och darfor har det varit viktigt for honom att inte framsta som epigon, med stor sakerhetkan jag skriva under hans eget pastaende. Hade han last Bergson hade han aldrig an-vanthenidbegreppet for att beskriva det tankande som nar varldens inre, utan begreppet intui-tion, vilket var sa framtradande for Bergson, och som senare blir Landquists ”sesam oppnadig”.

Varifran kom impulserna? Rent filosofiskt och idehistoriskt ligger historiska skolan naratill hands. Windelband hade Landquist sjalv studerat for 1904 och Dilthey var nog intehelt obekant.64 Dessutom holl psykologin pa att introduceras i Sverige. Nara ligger ocksaNietzsche. 1909 skriver han att Nietzsche for den moderna mannis-kan be-ty-der ”ingen-ting mindre an en - religion” och att hans verk ar ”den kulturskatt, af hvil-ken framtidenskall byggas”.65 Hans nasta filosofiska verk handlar om viljan. Det ar det kar-di-nalproblemsom vaskats fram ur de forsta fiosofiska spekulationerna. Viljan ar, for Landquist, det ka-raktaristiskt manskliga.

2.3 VILJAN

1908 kom doktorsavandlingen ut pa Bonniers forlag undet titeln: Viljan: en psykolo-gisk-etisk undersokning. Han hade arbetat med den i forcerat tempo och pa tva ar astad-kommitden dittills digraste filosofiska avhandlingen - 350 sidor - i svensk historia.66

I sin uppbyggnad har den en helt annan filosofisk stringens an Filosofiska es-sayer.Landquist granskar, diskuterar och avfardar en mangd psykologiska och filoso-fiska teorier,allting i relation till det centrala problemet: viljan. Sallan finner han en te-ori som star isamklang med sin egen. Den ar nagot helt nytt inskarper han gang efter annan. Han kamparfor att omvandla filosofin, en om-vandlig med fa foregangare, enligt Landquist sjalv. Mennagra namn dyker upp ibland: en Leibnitz, en Fichte, Kirkegaard, Nietzsche och Bergson.

Men skalar man bort utanpaverket, alla namn och problemomra-den, kvarstar en filoso-fisk mosaik som sprudlar av uppslag och pastaen-den, men som ar svar att binda sammantill en enhetlig teori. Den filosofiska stringensen ar delvis bara yta. Det ar inte ett djuptfilosofiskt verk, men ar inte enklare att sammanfatta for det. Sammanhangen sak-nas. Be-greppen staplas pa varandra eller ligger bredvid varandra i en utstrackt kedja, dar det arnast intill omojligt att avgora vil-ket eller vilka begrepp som ar mest grundlaggande ochvilka som ar avledningar. Fast som Landquist sjalv ut-trycker det sa kan inte ”den verkli-ga viljeprocessen i sin lefvande enhet pa nagot satt beskrifvas; men den kan konst-narligt

63Antman, Landquist, 11.64John Landquist, ”Mina Uppsalaar” i Uppsala minnen, hagkomster och livsintryck 18, uppl. 2

(Uppsala, 1937), 301.65John Landquist, ”Nietzschebiografier”, Svenska Dagbladet 16/2 och 2/3 1909.66Landquist, ”Mina Uppsalaar”, 303.


meddelas och etiskt varderas”.67

Viljan ar en i hogsta grad etisk avhandling, en hyllning till livet och till fri-he-ten. Viljanar ingen satanisk makt som haller oss fangna, den gor oss fria, menar han. Den utgor inteheller en egoistisk maktfilosofi, utan vill visa pa manniskans inneboende mojligheter.

Avhandlingen presenteras som en monografi over frihetsproblemet.68 Men for att forstavad frihet ar maste man, enligt Landquist, borja med att forsta viljan. Predikatet fri tillkom-mer endast en vilja, skriver han.69 Viljan ar den grund som frihe-ten reser sig pa. Om mansager att nagon ar fri, sa innebar det att man ser personen som en vilja, som ett handlandesubjekt. Men vad ar da vilja? Vilken vag maste man ta for att forsta viljan?

Landquist ger en forsta hanvisning: ”En studie ofver friheten blir en studie of-ver viljan[...] och en studie ofver viljan blir en studie ofver det manskliga lifvet ofver hufvud, dessvillkor och formaga.”70

Det huvudsakliga felet hos tidigare filosofer som behandlat fri-hetens och vil-jansproblematik ar att de bortsett fran det konkreta livet, menar han. De har stangt in detmangfasetterade livet i abstrakta begrepp. Vagen ur detta ar, enligt Landquist, att narmasig psykologin.

Viljan ar nagot omedelbart i livet som inte kan harledas ur nagot annat, den ar ett sarskiltoch oupplosligt psykologiskt faktum. Och endast genom att oppet narma sig detta psyko-logiska faktum kan friheten och viljan forstas.

Landquist fortsatter har sin kamp mot den abstrakta filosofin. Filosoferna har hittillsinte haft nagot ”sammanhang med det psykiskt verkliga”.71 De har utgatt ifran att tankenar det forsta. Nar de sokt be-svara fragor om vilja och frihet har det alltid varit fran ettperspektiv dar jaget gors till objekt i en reflektion. Jaget staller sig sa att saga utanfor sigsjalv, och darmed uppkommer illusionen av att jaget alltid ager fullt medve-tande om sinahandlingar och mojligheter. Enligt Landquist leder detta till en ab-strakt och transcen-dentfilosofi. Jaget gors till ett fast och bestandig centrum, gentemot vilket ett annat fast ochbestandigt stalls: naturen. Dessa blir tva fasta punkter som star mot varandra.72

Men manniskan ar i forsta hand inte en reflekterande varelse, en-ligt Landquist, utanett handlande jag som ar omedelbart aktivt. Hon ar i forsta hand enga-ge-rad i det praktiskaoch darfor ar reflektionen ett avlett fenomen. Innan tankandet kom-mer li-vet, som denprocess ur vilken reflek-tionen over varlden reser sig.73

2.3.1 Traditionsuppgorelsen

Eftersom det har handlar om friheten delar Landquist upp den dittillsva-rande filosofin i tvagrupper: indeterminister och determinister.

Indeterministerna beskrivs av honom som den filosofi dar viljan i varje ogonblick kanvalja vad som helst av ett antal mojligheter. Viljan ar enligt indeter-mi-nis-terna fullkom-ligt fri. Den har inga andra bestam-ningsgrunder an sig sjalv. I varje en-skilt fall nar enmanniska valjer stal-ler hon upp ett antal motiv eller mal, vilka hon ratio-nellt tanker ige-nom for att sedan valja ut det mest passande. Motiven ar skilda fran viljan - det viljandesubjektet - och kan som ur en kortlek valjas hur som helst.74

67John Landquist, Viljan: En psykologisk-etisk undersokning (Stockholm, 1908), 10.68ibid., III.69ibid., 3.70ibid., 4.71ibid., 113.72ibid., 10, 13-18, 52f, 63.73”I handlingen, icke i reflexionen, ligger var sakraste befrielse.”, ibid., 220.74ibid., 83-88.

2.3. VILJAN 21

I grunden leder indetermi-nismen all-tid till godtycklighet, menar Landquist, eftersommotiven inte har nagot med viljan att gora. En viljemytologi kallar han den. Viljan stalls uppsom en fast punkt, en substans som egentligen ar skild fran varlden.75 Landquist menar attiden om en helt fri vilja upp-kommmit ur reflektionen efter det att valet ar gjort, eftersomdet da verkar som om det hade varit mojligt att handla annor-lunda. Men i forsta handar vi handlande manniskor, och i handlingen samlar sig viljan och motivet till en enhetdar inget annat kan finnas. Viljan och motivet forvandlas sam-ti-digt. Den vilja som inde-terministerna beskriver och tar till insikt for fri-heten star egentligen utan-for varlden, me-nar Landquist, den star utan sammanhang med de verk-liga manniskornas agerande.76

Deterministerna beskriver viljan som betingad av nagot annat an sig sjalv. Viljan ar ofri.Manniskan ar ett empiriskt subjekt som alltid ar underkastad kausali-tetsla-gen. Staller manupp kausaliteten som ett lag-begrepp innebar det att en handelse med nodvandighet alltidar betingad av en annan. Landquist menar att denna askadning bygger pa ett rumsbegrepp.Manniskan ar verksam inom rummet och i det finns inga kvalitativa skill-nader, endastkvantitativa. Manniskan ar som en byggkloss i rummet enligt determi-nisterna, anser Lan-dquist. Deterministerna gor ett lika abstrakt sprang som indeterminis-terna, menar han, dehypostaserar viljan eller sjalen till nagot fardigt, till en utstrackt substans, och darmed re-duceras varlden till ting, som ligger utom va-randra och om vilka man kan gora exaktamatematiska be-rakningar.77

Varken indeterminister eller deteminister forstar vad viljan egentligen ar, tycker Lan-dquist. Bada forhaller sig abstrakt till varlden och missar darmed det vasent-liga, det kon-kreta livet. Indeterministerna forlagger viljan utanfor varlden i en tankens sfar dar viljanintellektuellt har full kontroll over sina handlingar. Men i tankens varld ar viljan endast ettallmanbegrepp. Samma galler for deterministerna trots att de place-rar viljan i varlden. De-terministerna tanker sig att varlden kan fangas i gene-rella lagbe-grepp, som kausalitet ochrum. Men pa samma satt som den konkreta vilja smiter undan inde-terministernas allmanttankta vilja, sa smiter den undan deterministernas allmant tankta kausalitetsbegrepp.78

Hans kritik formar sig till en total uppgorelse med traditionen. I grund och botten ardet Platon han gor upp med. Enligt Landquist finns inget suverant kunskaps-subjekt, engud eller varldsande som kan fanga hela varldens pro-cesser. Den Platonska idevarlden arendast en varld av former och gene-rella lagbundenheter. Men verklighe-ten ar i grundenindividuellt innehall, enligt Landquist: ”Genom lagarna kommer man aldrig till individen,och det ar den som ar fri.”79 Verkligheten bestar av individuella ting och indivi-duellasjalstillstand.80 De individuella tingen kan subsumeras under lag-be-grepp ty de ager ingenutveckling, de ar enbart olika varandra till kvantiteten. Men de psykologiska tillstanden arutveckling, de ar kvalita-tiva. Och kvaliteter ar nagot stan-digt nytt, enligt honom, som intekan pressas in i nagra allmanbegrepp.

Den hittillsvarande filosofin och metafysiken har saledes varit statisk, menar han. Va-rat har hypostaserats till en oforanderlig sub-stans, vare sig det galler tankens former ellermateriens utstrackning och darigenom ligger det utanfor livet.81 Men varat ar, enligt Lan-dquist, forandring. ”Sjalens handlingar ar dess vara, i denna ska-par den sig.”82

75”Det finnes [...] intet medvetande om att vi kunnat handla pa ett annat satt. Det ar ett transcendentpastaende.” ibid., 100.

76ibid., 94-101.77ibid., 118-126.78ibid., 133-142.79ibid., 134.80ibid., 118f.81ibid., 71f,133.82ibid., 72.


2.3.2 Viljans ontologiska status

Hans filosofi ar dualistisk. Det existerar tva olika varldar, eller vara-re-gioner, enligt ho-nom. Den ena andlig och den andra materiell. Dessa varldar styrs av olika vasenslagar. Denmateriella varldens - naturens, som bestar av enskilda ting - vasenslag ar rummet och denandliga varldens ar tiden. Eller som han skriver: ”Den ena lefver i tiden, den andra askadasoch tan-kes i rummet.”83

Den vara-region som ar viktig for honom ar andens. Han har sale-des inte lamnat idea-lismen, men latit den ta plats i varlden, eller i histo-rien. Trots att tingen ex-is-te-rar utanfordet manskliga medvetandet sa ar den andliga varlden - det manskliga - en be-tingelse foratt vi ska kunna tala om varlden. Den existerar forst for oss. Det vik-tiga for Landquistar alltsa att atervanda till det vasentliga: den manskliga aktiviteten. Oftast, me-nar han,glommer vi oss sjalva eftersom vart handlande ar omedelbart. Sjalva grunden till att vi kantanka over naturen eller reflektera over oss sjalva forsvinner i sin sjalvklarhet. Och det ardarfor ideerna om naturens makt over manniskan eller om en ideal idevarld kan uppkom-ma. Men dessa blir endast abstrakta konstruktioner och dar-for maste vi, en-ligt Landquistsre-cept, atervanda till livet for att se vad manniskan i grunden ar. ”Intet ex-isterar utomgenom individen; det ar individen sjalf man maste kanna.”84

I andens varld ar inte tanken det primara utan de individuella sjalstill-standen, enligtLandquist. Men det ar inte en kaotisk varld, den har en riktning eftersom livet ar te-leologiskt. Men det ar inte teleologiskt i den meningen att det ar forutbe-stamt eller attdet stravar mot ett speciellt mal. Det ar teleologiskt dar-for att djupast i livet finns viljan.Och ”viljan ar af teleologisk art, sat-tande och genomdrifvande andamal”.85 Men viljan aringen allomfattande malsattande vilja, den har sin plats i individerna och varje indi-vid ar isig samtidigt sluten och oppen. Sluten darfor att hon ar helt originell - varje in-divid ar sinegen kvalitet - oppen darfor att hon stravar framat och kan ta in intryck ut-ifran och framforallt att hon kan uttrycka sig. En inte helt oaven jamforelse vore Leibniz monader, men medfonster och utan en preetablerad harmoni. Den drift som Leibniz tillskriver mo-naderna -apeti-tus - skulle da motsvara Landquists vilja.86

Nar Landquist beskriver viljan anvander han ofta ord som ur-sprunglig, malinriktad,kvalitet, vardeskapande, oatkomlig, nyskapande och individuell. Narmare ar svart att kom-ma. Ibland tycks viljan konstitu-era jaget, men lika ofta anges viljan som jagets egen.87

Ett forsok till sammanfattning skulle bli ungefar sa har: Den andliga varlden ar liv,och livet ar alltid individuellt. Men allt individuellt har inte karaktaren av/hos ett subjekt,ett enhetligt jag. Djuren har liv men ingen karaktar, de ligger narmare den ma-te-riellatrogheten. Livet ar sa att saga graderat, enligt Landquists filosofi.

Det hogsta, mest energiska och omedelbara uttrycket for livet ar viljan. Viljan finns somen kraft i livet, den ar livets samling till en kraftpunkt, ”viljan [...] be-tecknar jaget sjalft.”88

Genom viljan kan indivi-den samla sig till ett enhetligt jag, till en personlig-het, som hanforedrar att uttrycka det. Denna personlighet ar inget fardigt ting utan ar standigt staddi forandring. Men forandringen kommer inte utifran, den ar per-sonlighetens eget verk.Inte heller ar den skapad i ett tankandets avskildhet. Viljans hogsta uttryck ar hand-lingen.Egentligen gar vilja inte att skilja fran handlingen, dessa ar ett och det samma. Ty varje

83ibid., 172.84ibid., 308.85ibid., 139.86En jamforelse han sjalv inte drar sig for: ”I hela litteraturen, vare sig den aldre eller den yngre,

har jag icke funnit nagot som star sa nara denna har gifna framstallning och skiljedom som Leibniz.”,ibid., 101ff.

87ibid., 65.88ibid., 6.

2.3. VILJAN 23

handling i varlden ar all-tid fullkomligt nyskapande, ing-enting uppre-par sig. Det finnsinte ett jag som forst vill en handling och sedan utfor den. Det sker samtidigt, efter-som detjag som gor handlingen forvandlas samtidigt med den. Varje hand-ling ar en up-penbarelse ivarlden av nagot kvalitativt nytt. Men efter-som det ar en personlighet som handlar innebardet inte bara att handlingarna ar en mangd slumpar-tade inhopp i verklig-heten. Karaktarendanas genom handlingen, nagot tillkommer och nagot bevaras. ”Manniskan blir en karak-tar genom att handla lika mycket som hon handlar pa grund af sin karaktar. Hon fornyasoch skapas genom sina handlingar. Handlingen och karaktaren forma och starka hvarandraomsesidigt.”89

Landquist menar alltsa att karaktaren blir till i sina handlingar. Handlingen avslojar intenagot fast bakomliggande medvetande. Handlingen ar karaktaren, det nya, det som visarsig.90 Eller som Landquist uttrycker det: ”Viljandet [...] ar afgo-rande, ar verk-sam-het.”91

Aven att uppratthalla jagets enhet, personlig-hetens kontinuitet, kraver vil-jans styrka. Skavi folja Landquist standiga betoning av handlandet sa ar aven detta uppratthal-lande enhandling, men en handling som inte ”visar” sig. Detta kallar han for omedveten vilja.92

Men trots att han hela tiden betonar att viljan ar handling sa me-nar han att be-slutetar det viktigaste momentet i viljan. Handlingen ar alltid en foljd av beslutet, en foljd somofta gar automatiskt. Det som finns i handlandet ar alltid ”beslutets alltjamt lefvande ochfasta vilja.”93 Men han anger ytterligare ett moment i handlingen: over-laggningen. I over-laggningen prover jaget sig sjalv, motivet och medlen.94 Framfor allt pro-vas moti-vens ochmedlens varde och mojligheter. Dessa jamfors med den egna per-sonligheten. ”Min person-lighets intressen aro principen, med hvilken jag jamfor de mojliga handling-arna”.95 MenLandquist har ju tidigare fornekat mojligheten av ett fritt val mellan olika motiv i kritiken avinde-terminismen? Han forsoker ga runt proble-met pa tva satt. Overlaggningen forebadarviljeakten och ar inget konstitutivt moment. Dessutom ar det ingen intellektuell hallningutan forsiggar i form av kansla, intuition och tro pa mojlighe-terna. Overlaggningen skullesaledes mer vara en kansla for det ratta, for det som over-ensstammer med mitt jag. Yt-terligare ett pro-blem finns. Varje handling ar kvalitativt ny och darfor kan den inte varaoverlagd, ty da vore den forutbe-stamd. Nar overlaggningen verkligen sker ar det redan ettbeslut. Det ar forst i beslutet som viljan trader in och da ar motivet eller malet ett med be-slutet. Viljan ar alltsa annu obestamd sa lange vi overlagger, enligt honom. Forst i beslutetar viljan verksam och da finns endast ett motiv och det ar ett med beslutet.96

Beslutet ar ett innerligt jasagande till motivet fran var personlighet, en obe-skriflig lefvande foreningsakt mellan viljeobjektet och vart jag.97

Tidigare har han havdat att viljan visar sig i handlingen, men nu menar han att jagetvi-sar sig i beslutet, det ar ”dess starkaste uttryck”, som han skriver.98 Med beslutet ska-pas na-got nytt, ett kvalitativt sprang har tagits och personligheten har foran-drats. Detkvali-tativa sprang som beslutet framkallat kan dock inte veten-skapligt forklaras. Det arav mystisk art, en ”sagogafva”, ett ”Sesam oppna dig” som vi alla ager.99 Beslutet formar

89ibid., 177.90ibid., 72.91ibid., 15.92ibid., 68-75.93ibid., 39.94ibid., 30.95ibid., 40.96ibid., 51f.97ibid., 25.98ibid.99ibid., 26.


individen, utmejslar henne: jaget skapar sin egen bildningshistoria genom beslu-ten. Menbesluten ar aldrig slutgiltiga, ty nya mojligheter ligger framfor jaget.

Overlaggningen kan i Landquists filosofi narmast likstallas med den aristo-te-liskamojligheten. Nagot driver oss mot tingen, mot att agera, enligt Landquist. Viljan kastaross mot varlden och innan vi handlar har ”vi en insikt, en drom, ett svarmeri om tingen,som bar oss mot dem”.100 I viljan ligger redan inbakad mojligheten, motivet, an-damalet,eftersom viljan ar riktad.

I andens ontologiska region finns mojligheten som en kategori. Mojligheten ar person-lighetens makt att forverkliga sig sjalv. Pa ett stalle anvander Landquist en liknelse som gartillbaka till Platon:

Mojlighetens intuition lyser alltid ofver viljan. Makten ar dess sol. Utanden ligger manniskan stilla som ett fartyg i tjocka.101

I Staten anvander Platon denna solmetafor for att forklara det hogsta goda och dess for-hallande till verkligheten. Solen lyser upp varlden och gor det mojligt att ha kunskap omden, den ger konturer. Samtidigt ar solen det som gor att varlden existerar, att den lever ochvaxer. I en jamforelse skulle solstralarna vara mojligheterna, det som gor att viljan far enrikt-ning i varlden, att den har nagot att handla for. Det ontologiska villko-ret ar att maktenager existens. Makten gor att viljan kan existera i varlden, att den inte bara blir en hopplosonskan instangd i ett ”langtans lif i tysta rymder”.102

2.3.3 Det fundamentala i livet

Detta gor det annu svarare att fa en bestamd uppfattning av hur dessa foreteelser hangersamman. Ett alltfor enkelt forsvar vore att saga att li-vet ar flytande, att allt ar statt i for-andring och att inget har en ontolo-gisk forrangstallning, en forenkling han faktiskt sjalvgar emot. Pa flera stallen hanvisar han till olika arkimediska punkter, eller pastar att det i ossmaste finnas en karna.103 Eller som han skriver i sin kritik av determi-nismen: kau-sa-liteten”kommer aldrig till ett forsta faktum, en nodvandighet hvilande pa sig sjalf” ef-tersom det”djupa och vasentliga [min kurs.] i oss ar att vilja.”104

I inledningen till avhandlingen forklarar Landquist att han inte tanker dis-ku-tera sittproblems ontologiska, metafysiska och kunskapsteoretiska si-dor, endast de psykologis-ka.105 Men om och om igen gor han ontologiska utta-landen. Det talas om va-senslagar,vasen och vasentligheter. Han kan inte halla det ute. I sin kritik av den tradi-tionella filosofingor han sjalv nya stallningstaganden vad galler ontologin, men aven gallande metafysiken.

Landquist kritiserar ju -som vi sett - den tidigare metafysikens transcenden-ta-lism ochdess hypostaserande av fasta substanser for att de soker finna en ofor-anderlig grund tillverkligheten. Max Horkheimer har i essan ”Zu Bergsons Metaphysik der Zeit” kritise-rat Bergsons traditionsuppgorelse for att pa nytt hamna i en hypostaserad och ab-straktsubstans.106 Hans kritik traffar aven Landquists filosofi - ”den isolerade och forevi-gade

100ibid., 48.101ibid., 29.102ibid., 29f.103ibid., bla 66, 75, 241.104ibid., 126.105ibid., IIIf.106Likheterna mellan Landquists och Bergsons tidsfilosofi ar stora. Det racker med en titt i t ex

Var tids filosofi for att upptacka det. Bergsons karnpunkt ar att han soker en omedelbar erfarenhetbakom den filosofiska traditionen och kritiserar den for att ha glomt den avgorande skillnaden i verk-ligheten, den kvalitativa. For Bergson ar jagets substans dess standiga forandring; gentemot de fastasubstanserna staller han saledes likt Landquist forandringen. Lubcke, 279ff.

2.3. VILJAN 25

vaxlingens ide ar lika statisk och abstrakt som vilket hypostaserat be-grepp”.107 Vaxlingengors till nagot absolut, till en ny substans som ska kasta sitt toa-talt for-klaran-de ljus oververkligheten. De upphojer sa, om vi foljer Horkheimer, ett moment i tillva-ron till absolutforklaringsgrund och har darmed inte lam-nat den statiska metafysiken.

Kanske ar Landquist inte lika konsekvent som Bergson, ty nar Landquist vill uttryckadet vasentliga sa ar det alltid viljan som det han-visas till. Viljan ar det funda-men-tala,det ar viljan som ar forandring och det ar den som ligger bakom alla individu-ella fe-nomen. Landquist verkar till och med distansera sig fran sin grundtes att allt ar indivi-duellt nar han soker fanga tillvarons grund: ”Grundviljandet ar en maktig bolja som pasin rygg bar de enskilda viljornas smarre vagor.”108 Pa denna viljans rygg kan-ner kan siglika saker som Zenon gjorde pa skoldpaddans rygg: Landquist ersatter den tra-ditionellamedvetandefilosofin med en vilje-metafysik. Kanske ar det darfor han har sa svart att sjalvvara konsekvent.

Men att Landquist sjalv hypostaserar en substans innebar inte att hans pro-jekt ar dis-kvalificerat. Snarare visar det pa hans egen in-stallning till sin omvarld. Varlden ar stadd istandig forandring, pa nagot satt gar tillvaron framat. Men det ar inte en naturalis-tisk evolu-tionsteori han propagerar for. Framstegen sker i andens varld, inom kultu-ren. Att det skerframsteg beror pa tre saker: viljan ar vardeskapande, den ar tid och den ager minne. Vil-jan ar riktad mot framtiden: ”Det ar ljuset fran framtiden som brinner i nuets handling.”109

Men samtidigt star viljan pa nagot: det av sig sjalv bej-akade forflutna. Viljan ar dessutomindivi-duell, varlden bestar ju enligt honom en-dast av individer: ”Hvad vi finna i det and-liga arbetet ar till slut blott - var egen vilja.”110 Var egen vilja. I grunden ar det endastden som med sakerhet existerar for oss. Nar han ska forklara forandring och ut-vecklingfinns intet annat att ga tillbaka till an de in-di-viduella vardeskapande handling-arna. Dessaforblir oformedlade och elitis-men ligger darmed nara till hands.

2.3.4 Friheten och personligheten

Men avhandlingen hade ju som mal att utreda friheten? Landquist menar att friheten intear en ide man kampar for. Frihet ar att gestalta och forverkliga sina andamal, inte ”att viljafor att vilja fritt” eftersom det ”strider mot lifvets omedelbarhet att gora fri-hetsiden tilldess praktiska medelpunkt.”111 Friheten ar saledes nagot inre, det ar nar ja-get helt agersig sjalv.112 Och jagets samling ar ett resultat av viljan. Friheten ar saledes ett resultat avvil-jan.113 Friheten ar nagot som uppstar i varlden genom ak-tiviteten, den ar en handelse.Landquist har en definition: ”friheten ar ja-gets makt att forverkliga sina an-damal”.114

Tidigare har hela tiden viljan statt i centrum. Genom viljan konstituera-des ju ett enhetligtjag. Men fri-heten hanger samman med jaget. Jagets enhet ar ”frihetens ar-kimediska me-delpunkt, genom hvilken man ror sig sjalf och varlden”.115 Frihet finns alltsa endast for desom ager ett bestandigt jag. Med jaget menar han i det har samman-hanget, for det forsta,att varje manniska ager ett individuellt jagmedve-tande, en intui-tion av jaget, och, for det

107[”die isolierte und verewigte Idee des Wechsels ist ebenso statisch und abstrakt wie irgendeinhypotasierter Begriff”.] Max Horkheimer, ”Zu Bergsons Metaphysik der Zeit” (1934) i Gesammelte

Schriften Band 3 Schriften 1931-1936 (Frankfurt am Main, 1988), 246.108Landquist, Viljan, 61.109ibid., 178.110ibid., 65.111ibid., 148.112ibid., 151.113ibid., 148.114ibid., 150.115ibid., 241.


andra, att det finns en erfarenhet av att det i li-vet sjalvt finns en standig stravan till sam-man-hang, samt, att var och en ager en jagets gnista, en va-sentlig uppgift att forverkligasom ar hennes egen och som varje manniska kan komma till insikt om.116

Varje manniska ager en jag-kansla av nagot slag, menar han. ”Jag har en mer ellermindre abstrakt kanslorepresentation afven af mitt eget jag, och den blir kon-kretare el-ler intuitivare ju mer utpraglad min per-sonlighet ar.”117 En utpraglad person-lig-het ar ensom ager enhet. Denna stra-van finns i livet sjalvt och det ar den som Landquist kallarvilja. Med den sista jag-karaktaristiken kommer vi narmast hans fri-hetside. Jaget inne-barnamligen inte det faktiska jaget ”utan det jag som vi vilja, som vi fattat som vart andamal attforverkliga. Darmed blir friheten jagets makt att forverkliga och aga sig sjalf.”118 I grundenar friheten saledes inte att kunna gora vad som helst, utan att bli en personlighet. Frihetentillkommer endast de personer som har tillrackligt stark vilja att forverkliga sin innebo-endepersonlighet - att bli en ut-praglad karaktar, som han brukar uttrycka det.

Detta ar en mojlighet som tillkommer manniskan som manniska, det ar Landquistshumanistiska credo - att skapa sig sjalv.119 Men varfor blir inte alla mannis-kor utpragladepersonligheter? Vad ar det som fattas? Utifran sin filosofiska position kan han bara ge ettsvar: de har inte till-rackligt stark vilja.

Danandet av vilja, av personligheten, kan beskrivas som en kulti-verings-pro-cess, darmanniskan stiger hogre och hogre i andlighet. De flesta lever pa en vegetativ niva. Destyrs mest av vanan och olika irrationella drifter, de ar forsjunkna i tillvaron och kan enligtLandquist jamforas med tingens materialitet och inordnas under rummets ka-tegori.120 Dehar inte valt sig sjalva, utan snarare valt bort sitt eget jag till forman for under-kastelse.

Ju mer jaget kultiveras, ju mer utmejslad viljan blivit, desto starkare blir viljan ochdesto storre blir personligheten eftersom de be-tingar varandra. ”Den som har, honom blirgifvet; den som ager och soker kunskap skall alltid fa an mer”121, tycker Landquist.

Ur detta utvecklas embryot till en historieteori. Fa ar de stora individualite-terna, mendet ar de som skapar historien och bar upp kultu-ren, de ar utvecklingens avantgarde. ”Denstore mannen ar utvecklingens ledare, vardenas utformare och indivi-dualiteten historiensmal.”122

2.3.5 Ett historiefilosofiskt embryo

Lat oss ta ett steg tillbaka. Manniskan ar, enligt Landquist, verksam i varlden. Den si–tua-tion hon standigt befinner sig i karaktariseras av tre existentiella villkor: det for-flutna, nuetoch framtiden. Dessa kan om-slutas av en rambeteckning, tiden. Tiden ar, som vi vet, iLandquists filo-sofi den andliga varldens vasensform. Manniskan lever i ti-den, hon leverunder de tre existentiella villkoren. Viljan ar tidens motor och tiden ar li-vets - eller viljans- form. Han betonar nuet i den existentiella triaden. Det ar nuet som ar standigt levandeoch nyskapande.123 Men samtidigt kan han inte forbise traditionen. ”Just var formaga attbestamma oss af min-nen och af dem bildade forestallningar om varden ar ett vasentligtvillkor for var frihet.”124 Om inte minnet fanns kunde ingen kon-tinuitet aga rum och ingenvardeokning ske. Utan minnet kunde personligheten inte dana sig sjalv, ty den skulle vid

116ibid., 150.117ibid., 41.118ibid., 151.119ibid., 27.120ibid., 198f, 300.121ibid., 161.122ibid., 325.123ibid., 174.124ibid., 217.

2.3. VILJAN 27

varje handling forlora sig sjalv. Minnet, menar Landquist, ar att saga ja till sitt eget forflutnaoch bara det med sig som ett eget beslut, det ar viljans verk.125

Men varje minne ar individuellt. Minnet bestar av de egna erfa-renheterna och dessakan ingen annan ha. Att minnas 10 ar skulle ta 10 ar, menar han, och att full-standigtforsta nagon annan skulle innebara att bli den andra.126 Egentligen ar det fel att saga attmanniskan lever i ti-den, snarare lever hon med den. Tiden ar namligen, en-ligt Landquist,inte en abstrakt och overindividuell tid. Varje individ har sin egen tid. Tiden ar en erfarenhetav kvalitativa skillnader, av jagets handlingar och foran-dring. Egentligen utvecklar haninte sitt tidsbegrepp mer i avhandlingen an i Filosofiska es-sayer, men nu hanvisar han tillBergson. Nar Landquist skriver om tiden gor han det ofta som om den vore en realitet, menen an-nan realitet an till exempel rummet och tingen. Men i forlangningen av hans man-niskosyn ar tiden ett resultat av viljans kvali-tetsska-pande aktivitet. Den ar precis somviljan en oforutsagbar handelse i varlden.

Individen bar sin egen erfarenhetshistoria och historien skapas genom indi-vi-dernasagerande. Inget overindividuellt existerar i hans filo-sofi. Inte ens tiden. ”Darmed ar gifvetatt man ej kan forutsaga fram-tida lif och handlingar.”127 Jaget ar kas-tat mot fram-tiden med det forflutna som utgangspunkt. Men varje aktivitet ager rum i nuet. Endast”ogonblickets vilja [...] har konkret individuellt lif.”128 Och det ar endast det kon-kreta livetsom visar upp varlden, endast det kan vetas som redan hant. Landquist far sjalv samman-fatta:

Hvarje viljande ar en nyskapelse [...] [och] hvarje framtida viljande ar en nysyntes, en skapelse, som forandrar karaktaren och som sadan naturligen ickekan forstas forran just i och med det att man aktivt ge-nomlefver den. Dartillkommer att hvarje framtida lage, som skall krafva handling af oss, ocksa arindividuell, ej kan forutsagas.129

Historiska skeenden kan saledes aldrig forklaras enligt Landquists filo-sofi. De kanbara visas fram och forstas ty ”hvar individuellt vardefull handling ar ett mysterium”.130

Och historien ar de viljestarka mannens historia, dessa ”[d]e hemligt utvalda”, vilka tjanarsom forebilder for oss andra stackare - som frihetens personifierare.131 Varje manniska barpa denna mojlighet, men den ar fa forunnad att utveckla. Detta menar han ar det etiskamomentet i hans filosofi eftersom ”friheten till slut ar ett med det goda lifvet.”132

2.3.6 Viljan och det moderna

Som avslutning vidgar vi ringen nagot och tittar over kanten pa den filoso-fiska diskur-sen.Precis som Filosofiska essayer ar Viljan praglad av me-taforer vilka visar pa de storre pro-blem Landquist brottas med, de visar pa hans samtidssyn. I Viljan dominerar metafo-rerfor den handlingskraf-tige mannen. Landquist har sjalv angivit att Viljan var ett forsok attta sig ur sekelskiftets handlingsforlamning och flanormentalitet samt Schopenhauers greppom honom. Gentemot ”de sma automatiska promenader i kapp och galoscher, som vissafilosofer alska taga som exem-pel pa ‘handling”‘ staller Landquist befalhavaren for en tor-pedbat pa fi-entligt vatten: han maste saker halla malet framfor ogonen, vara tyst och djarv,

125ibid., 178.126ibid., 170.127ibid., 170.128ibid., 178.129ibid., 173.130ibid., 177.131ibid., 323.132ibid., 337.


spand intill det yttersta och handla i ratta ogon-blicket, begagna alla mojligheter for att”med elegant styrka boja ut viljans makt-bage”.133 En annan metafor ar hans jamforelseav viljans styrka med krigarens rust-ning.134 Men samtidigt tvekar han. Egentligen ar detju konsten han haller hogst. Den konstnarliga och etiska viljan kraver mer kraft an ”vissabrutala och hardhudade ‘handlingsmanniskor‘ med sina starkare armbagar och bullrandesegrar”.135 Han upp–skattar de stora faltherrarna, nationalhjaltarna, reli-gionstiftarna, menrynkar pa nasan at kapitalets man, dessa ”som haft tillfalle att bega de stora hemliga brot-ten”, som fortal, affarsbedragerier, konkurser med mera.136 A andra sidan kan han jamforaja-get med en stark in-dustriman som stillsamt ”later sina tjanare, de flinka vanorna, de hyr-da fore-stallning-arna utfora hvardagens arbete och blott i betydelsefulla ogonblick traderfram och sager sitt fasta och tydliga bud.”137

Han tilldelar garna ungdomen viljans sporrande kraft. Det ar den som om-vandlar varl-den medan de aldre forvaltar den.138 Mot denna ungdomsdyrkan staller han en annan meta-for for nedsjunkenheten, for viljelosa, ”burgna kramarfamil-jer”.139 Framgangens man, demed de verkliga viljorna, ar faltherrarna, stats-mannen, affars-man-nen, veten-skapsidgarnaoch diktarna.140 Men till affars-mannen och till penningen har han - som vi sett - ett ambi-valent forha-llande. Gentemot folket finns det daremot ingen ambivalens: den stora mas-sanar amorf och utan kontur, ”den ar odedicerad, latt suggere-rad”.141

Avhandlingen praglas saledes mycket mindre av den fortvivlan infor moder-ni-seringsprocessen som han uttryckte i Filosofiska essayer. I Viljan hyllas handlingen ochinitiativet. Men ofta antar den hyllade handlingen en aristokratisk pragel. Landquist halleren viss distans till en aktivitet, den ekonomiska, som ju inte pa samma satt kan sagas oka detand-liga varde som ar sa viktigt for honom. Nagot kollektiv ar det over-huvud inte fraganom. Den store mannen ar idealet. Samtidigt maste inskarpas att han ofor-blom-merat hyllarforandringen. Allt statiskt ar forhatligt, livet maste fri-go-ras ur sin tranga kostym och latasblomma fritt. Eller rattare sagt, de som kan ta for sig ska gora det.

Det ar lattare att utrona Viljans influenser. I sin kultursyn ar Landquist pra-glad avNietzsche, som han ocksa ger nagra hyllningens ord, och i sin filosofi ar han bergsonian.Windelband avfardar han som person-lighetsmystiker - vad ar han sjalv? - och Rickert somabstrakt kulturde-terminist.142

2.3.7 Intuition

I avhandlingen betonar Landquist gang pa gang att individen ar nagot hem-lighetsfyllt somaldrig gar att fa full kunskap om. Varje nyskapande hand-ling ar nagot originalt som intekan aterforas pa en orsak. Vi kan knappast saga att han i Viljan forsoker ut-veckla en kun-skapsteori. Den kunskap vi kan ha ar om det som visar sig, som framtra-der i varlden. Skaman ange nagon form av kunskapskalla i Viljan sa ar det kanslan. Ett kan sagas: annu har

133ibid., 61f.134ibid., 30.135ibid., 34f.136ibid., 111.137ibid., 153.138ibid., 179.139ibid., 196.140ibid., 232.141ibid., 264. En ambivalens och inriktning som han delade med sina generationskamrater, tiotalis-

terna. Se t ex Kurt Bergengrens beskrivning av tiotalisterna i ”De borgerliga som avslojade kapita-lismen”, Aftonbladet 18/8 1979: ”Mer eller mindre direkt beskrev de foljderna av en alltmer cyniskliberalism i det ekonomiska livet.”

142Landquist, Viljan, 312ff.

2.4. MANNISKOKUNSKAP 29

han inte fullt studerat sin Bergson. Enligt Bergson finns det ett prioriterat kun-skapsorgansom direkt nar kontakt med livet: intuitionen.

1911 publicerade John Landquist artikeln ”Diktens originalitet” i vilken han med krafthavdar intuitionen och inlevelsen som det kunskaps-organ som kan forsta en dikt. Tankarnagar tillbaka till avhandlingen. Varje handelse ar unik och kan inte redu-ce-ras till nagotannat - den kan inte or-saksforklaras. Landquist menar att den kompara-tiva metoden somanvandes vid universiteten ar fullstandigt meningslos for att forsta dikt-verk. Endast viaintuitionen kan det goras.143

For ovrigt producerade han inga filosofiska skrifter under en langre tidspe-riod. Istallethade han klivit in i det konkreta livet som jour-nalist och kulturdebattor.

Forst under tjugotalet atervande Landquist till den filosofiska grundadran for att lanseraen historiefilosofi - den historiska askadningen som han kallade den - pa bred front.

I ett antal essaer i bockerna Det levande forflutna (1919), Erik Gustav Geijer (1924)och Humanism (1931) samt i en selbsdarstellung i Alf Ahlbergs Filosofiskt lexi-kon (1925)ger han levande sammanfattningar av sin historiesyn.

Men den mest genomarbetade utlaggningen sker i boken Manniskokunskap som kom ut1920. Den kan utan tvekan ses som John Landquists filosofiska huvudverk och testamente.Borta ar det romantise-rade och utsmyckade spraket. Han har istallet ta-git sig an uppgiftenatt inte bara inspirerat pavisa utan aven argumentera och diskutera varje sak for sig. Bokensansprak ar enorma: att omfatta hela den manskliga kunskapen, men framfor allt att fornyaden. Darfor ar en utforlig diskussion beratti-gad.

2.4 MANNISKOKUNSKAP

Kunskapsteorin maste bli en teori om den praktiska manniskokunskapen, historieskriv-ningen och konsten, uttrycker Landquist det i inledningen. Den hittillsvarande filosofinhar forbisett detta. Filosofin har bara varit inrik-tad pa allmanbegreppslig kunskap och omden nagonsin trott att den fangat det specifikt manskliga sa har den tagit fel, enligt Lan-dquist. Ty det ”viktigaste foremalet for tankandet: livet gar icke in i allmanbegrep-pen.”144

Trots det har filosofin och logiken gjort ansprak pa att tacka hela tankandet, men det ar ettansprak som han vill tillbakavisa.145 Tankandets domaner maste utokas till man-niskan.”Manniskan ar for manniskan kun-skapens foremal framfor andra.”146 Man-niskan ar ingetallmanbegrepp, hon ar en levande och handlande individ och det ar denna in-dividualitetsom kunskapen om henne maste komma at, enligt Landquist. Som vi ser ar det sitt gamlaprojekt som han har vill fullfolja.

Landquist menar att logiken hittills endast rort vid tillvarons yta. Den har samman-fattat tingens egenskaper under olika lagbegrepp, men aldrig natt tingen i sig. Menmanniskokunskapen staller ett annat krav en-ligt Landquist: ”att innesluta kunskap omsina foremal sadana de aro i sig sjalva.” Han havdar att manniskokunskapen har denformagan, att den kan na en omedelbar kontakt med en omedelbar verklighet.147 Och ef-tersom hans fi-losofi foreskriver att verkligheten ar individuellt psykologiskt liv sa masteocksa manniskokunskapens begrepp och tillvagagangssatt ha den karaktaren. Fanns intemanniskokunskap menar han att varlden skulle vara kaos och utan utveck-ling. Eftersomnu varlden inte ar sadan maste det ex-istera nagot sadant som mannisko-kunskap, ty det ar

143John Landquist, ”Diktens originalitet”, ursprungligen i Dagens Nyheter 13/8 och 15/8 1911,omtryckt i Essayer (Stockholm, 1913).

144Landquist, Manniskokunskap, 21.145ibid., 1f.146ibid., 5.147ibid., 5.


i forsta hand mannis-kan som konstituerar varlden.Manniskokunskapen innesluter tre problemomraden som vart och ett maste fungera

efter denna kunskaps villkor: en logik, en psykologi och en kunskapsteori.Hans diskussion om logiken gar att dela upp i tva delar: dels i en kritik av den

allmanbegreppsliga logiken och dels i en utlaggning av man-niskokunskapens spe-ciellalogik. Kritiken av allmanbegreppen har en nara koppling till hans kunskapsteori, som sasmaningom utmynnar i en teori om livet. Lat oss borja dar. Hans teori forutsat-ter i sin turen psykologi. Ur detta framtrader sedan hans egen logik.

2.4.1 Kritiken av allmanbegreppen

”Livets betydelsefulla verkligheter lata blott tanka sig i historiska begrepp och i konst-nar-liga symboler.”148

Allmanbegreppen fangar det gemensamma och generella, det som alltid ar. Enligt Lan-dquist fangar de det gemensamma hos en mangd indivi-duella foremal. Dessa foremal, me-nar han, har inget samband med varandra, de ligger utom varandra. Denna sambandsloshetoch mangfald overvinner allmanbe-greppen genom generaliseringar. Han menar darfor attallmanbegreppen inte nar verkligheten som den ar, de fangar inte inne-hallet utan bara ettomfang av bestamningar. Allmanbegreppen har egentligen ing-enting med verkligheten attgora, de ar endast konstruktioner. ”Naturvetenskapen ar en veten-skap om det allmanna ochdarfor om det overkliga.”149 Tankegangarna kanner vi igen fran tidigare.

De historiska begreppen maste daremot fanga det enskilda och icke aterkom-mande.150

Endast da kan de sagas na historiens vasen. Fa har upptackt detta enligt Landquist. Menmed Dilthey och Windelband borjar insikten att den historiska kunska-pen ar nagot heltannat an den naturve-tenskapliga; den historiska kunskapen handlar namligen, enligt ho-nom, om de enskilda handelser som utgor historien - darfor maste de ocksa ha en annanuppbyggnad.151

Den som verkligen forstatt problematiken ar Heinrich Rickert. Dennes bragd ligger iatt han pavisat att det gar att skapa begrepp for historiska handelser och att dessa begreppinnesluter kunskap, och att de dessutom ar nagot helt annat an allmanbe-grepp.152

Hur tankte sig Rickert dessa begrepp? I enlighet med Windelband utgick han ifran attman tillampar tva olika metoder pa sitt material. Naturvetenskapen anvander en generali-serande begreppsbildning och his-torievetenskaperna en individualiserande.

Verkligheten, menade han, ager en outtomlig mangfald i tva rikt-ningar: en extensiv, vil-ket innebar att det i rummet och tiden existerar en outtomlig mangfald ge-staltningar, ochen intensiv, vilket innebar att varje sadan individuell gestaltning ocksa ager en outtomligmangfald. Den varld som kunskapen narmar sig kan saledes i sig sjalv inte ha nagon enhet.Vetenskap ar att via begreppskonstruktion overvinna denna outtom-lighet. Saledes mastebade natur- och kulturvetenskaperna valja ut viktiga egen-skaper ur detta kaos for att ska-pa begrepp. Naturvetenskapen gor det ge-nom generali-sering och ge-nom att underordnaden extensiva outtomlighe-ten under olika lagbegrepp. Den historiska vetenskapen berorinte den extensiva mangfalden men maste pa nagot satt gora urval i den intensiva. Ric-kerts princip for detta urval, for den individuella be-greppsbildningen, ar att satta historiskahandelser - unika men ooverskadliga i sig sjalva - i for-bindelse med ett kulturvarde. Detta,menar han, gor de individuella begrep-pen objektiva.153

148ibid., 21.149ibid., 28.150ibid., 12.151ibid., 25f.152ibid., 40.153ibid., 11f, 27ff.


Men en sadan filosofi kan inte Landquist ga med pa. Han menar ju i stallet att verk-ligheten i sig sjalv gar att ha kunskap om. Landquists fi-losofi utgar fran en dua-lism. Denena sidan i denna dualism representeras av ett andarnas rike och i detta rike rader inte kaosutan malinriktad vilja. Rickert oppnade logiken for historisk begrepps-bildning - dari liggerhans fortjanst - men han stannar enligt Landquist kvar i abstrak-tionerna nar han inte forstaratt historieskrivningen skiljer sig fran naturvetenskapen, inte ”blott genom sin metod utanaven sitt innehall”.154

Manniskokunskapen har alltsa ett helt annat objekt, det histo-riska livet, dy-namiken,vilket ontologiskt och inte bara kunskapsmassigt har en helt annan karaktar an naturen.155

Historikern soker na kunskap om den form som det historiska objektet sjalv utgestaltat,vilket inte ar outtomligt eftersom objektet, den agerande individen, redan gjort urvalensjalv. Historikern moter inte en ooverskadlig mangfald, han moter en re-dan far-dig form,”en av de historiska objeketen sjalva enligt vardeprinciper urvald och gestaltad verklighet,som det galler for honom att inleva sig i.”156

Den historiska verkligheten ar en varderande ande som utvaljer och begran-sar. I histo-rien danas personligheterna och det ar dessa som ar historikerns objekt. Dessa har av sigsjalva skapat en enkel enhet som det galler for historikern att forsta

Detta far flera konsekvenser. Urvalsprincipen ar inte abstrakt och godtycklig utan finnsi livet sjalvt. Att forsta historien innebar inte att konstruera begrepp utan att forsta dennasom den verkligen var, att na den originala formen. Darfor kan Landquist havda att historiskkunskap ar ome-delbar; och sa faller han tillbaks pa sin avhandlings onto-logiska villkor:”Det andliga livets enkelhet framgar ur en viljas varaktighet och upp-riktig-het.”157

2.4.2 Kunskapsteorin som blir ontologi

Nar Landquist undersoker den historiska logiken ar han tvungen att uttala sig om hur verk-ligheten ser ut eftersom han menar att det ar den som paverkar logikens utseende. Att detgar att ha kunskap om verkligheten beror, enligt honom, inte pa nagra transcen-dentalakunskapsvillkor, nagra a priori, utan pa hur varlden ar konstruerad.

Det finns en naturlig overgang fran hans logik till kunskapsteorin. Heinrich Rickertvar nykantian och han kritiseras av Landquist for att vara alltfor abstrakt och frammandeinfor den verkliga historien.158 Pa samma satt har han ju tidigare kritiserat Kant och gorsa aven i denna kunskaps-teoretiska utlaggning. Bada kritiseras for att de fortingligar detmansk-liga handlandet. Det konkreta jaget reduceras till ett teoretiskt jag, som tar platssom en del i den begreppsliga konstruktionen. Pa detta satt fjar-mar man sig fran livet.Sjalva kardinalpunkten ar att bade Rickerts och Kants filosofier gar ut pa att vi aldrig kanfa kunskap om verkligheten som den ar i sig. Tingen ar alltid kunskapsobjekt for oss ochi detta trader det manskliga tankandet in som ett betingande raster. Att vi kan tala om atttingen har former beror pa att det ar vi sjalva som ger tingen sina former, vi tilldelar demsa att saga intellektets former.

Men Landquists filosofi gar ut pa att varje individ formar sig sjalv i varlden och attdenna form ar direkt tillganglig for kunskap, utan nagra formedlande askad-nings-former.Detta ar hans kunskapsteori enkelt uttryckt.

Lat oss ga in i den mer i detalj. Landquists kunskapsteori blir al-drig ren kun-skapsteori.Kunskapen ar en del i den konkreta livsprocessen och darfor kan kunskap al-drig avskiljassom ett omrade for sig bortom li-vet. ”Kunskapsteorien och teorien om livet aro oupplosligt

154ibid., 29.155ibid., 12.156ibid., 36.157ibid., 45.158ibid., 41.


forenade.”159 Kunskapsteori och ontologi smalter samman. Att stalla fra-gan hur vi farkunskap om livet och vad livet ar, innebar det samma. Enligt Landquist kan saledes enkunskapsteoretisk fraga aldrig stallas utan att samtidigt den ontologiska dimensionen be-handlas.

Den kunskapsteoretiska fragan lyder: finns det en kunskapsfor-maga som di-rekt kanuppleva livets omedelbara enhet, och hur ser den i sa-dana fall ut?

For att besvara fragan tar han en omvag via Kant och ur kritiken av Kant - som arfundamental160 - vaxer sa hans egen position fram.

Kantkritiken

Landquist inleder med samma typ av kritik som han levererat forut. Kant inordnar detempiriska jaget och darmed psykologin i den sinnliga foreteel-sevarlden. Allt empiriskt arenligt Kant underordnat kausaliteten och exis-terar for kunskapen endast som feno-men.Denna fenomenvarld - som ar den enda man kan ha verklig kunskap om enligt Kant - arbestamd av rummets och tidens principer, vilka subjektet sjalv lagger pa fe-nome-nen. Kantplacerar saledes det som Landquist anser som ett ting i sig och som originalt aktivt inomsamma kategorier som tingen. En omojlighet for Landquist.

Men hans kritik fortsatter och blir langt mer grundlaggande an ti-digare. Den ar intehelt latt att folja.

Enkelt uttryckt pastar Landquist att tiden ar det fundamentala i Kants filosofi och attKant har missuppfattat tidens vasen genom att skilja den fran det konkreta sub-jek-tet, ochatt Kants lara darmed faller platt till marken.161

Inom parantes kan sagas att Landqist inte ar ensam om att havda att tiden ar det vik-tigaste i Kants filosofi. ”Med tidens hjalp skapar var fantasi de kategorier, som ‘dikte-rar‘ natur-lagarna”, skriver en kantkommentator, som ocksa han menar, likt Heidegger, attKants tidsuppfattning ar fundamental for forstaelsen av hans filosofi.162 Fantasin star alltsafor in-billningskraften.

Att redogora for Landquists genomgang av Kant och hans argu-mentering aroverflodigt, den ar knappast fullodig och nar han kommer till sjalva kardinalfragan, omdet transcendentala medvetandet kan skapa en tidsuppfattning eller ej, lutar han sig motsin egen kunskapsteori: Det transcendentala jaget kan inte ge upphov till eller for-sta tideftersom det aldrig upplevt tid. Han ror sig saledes inte pa Kants domaner.

Men vi kan ta det som en intackt for att han forsoker kullkasta hela det kant-ska sy-stemet och att han ocksa tror att han gor det, ty Landquist menar att ”Kants lara om ti-denbildar [...] sjalva karnan i hans teoretiska filosofi.”163

Vad han i sjalva verket gor ar att han inleder sin kunskapsteori med en be-trak-telse overtiden. Kants kunskapsteori visar sig, enligt Landquist, bygga pa en fel-aktig kon-ception avtiden. Men att tiden ar fundamental for forsta-elsen av kunskaps-teorin haller han med om.For att forsta manniskokunskapen maste man forsta vad tiden ar.

Landquist behandling av Kant ar inte sarskilt ovanlig. Hegel, till exempel, an-sag attKant bara plockat ihop kategorierna, men att det kvarstod att visa hur de his-to-riskt vaxt

159ibid., 229.160Jan Barmark och Ingemar Nilsson svavar lite pa malet i sin ”Manniskokunskap och psykologi:

En essa om John Landquist”, Lychnos 1987, 141-142, nar de skriver att han ville ”fylla ut en luckahos Kant”. Kjell Krantz daremot anser att det ar en total uppgorelse Landquist ar ute efter, och pa denpunkten har han alldeles ratt, 142f.

161Landquist, Manniskokunskap, 196.162Arsenij Gulyga, Immanuel Kant (1977), sv. overs. (Goteborg, 1990), 126f.163Landquist, Manniskokunskap, 196.


fram, det kvarstod att skriva en subjektets erfarenhetshistoria.164 Saledes ar det tiden som igrunden kan visa upp det transcendentala fornuftets enhet. Landquist ut-vecklar en liknandetanke-gang: ”Varje tidsmedvetande ar innehallsfyllt; det ar fyllt av jagets his-toria. Dennahistoria gor jaget till personlighet.”165

Att stalla en kunskapsteoretisk fraga utan att innan eller sam-tidigt stalla en ontologiskar som att lara sig simma pa land lar Hegel ha uttalat sig.166 Landquist foljer den uppma-ningen.

Men vad ar det for ett jag som Landquist talar om och hur kan det ha en er-fa-renhetshistoria? Han har inte lamnat sitt gamla tankande bakom sig. Jaget ar den kon-kreta,empiriska personen som ar verksam i varlden. Om inte manniskan hade ett minne sa fannsingen forfluten tid for henne. Tiden ar inget kroppsligt ting, den hor samman med jagets er-farenhet och sjalvmedvetande. Jaget infogar sig inte i en tid, hon infogar sig inte i rummetstid, utan hon infogar rummet, orten, i sin tid, menar han.167

Det ar det reala, innehallsrika jaget, som genomlever tid och i dettagenomle-vande fattar denna tid. Tiden ar den andliga livsprocessens form. [...]Ur med-vetendet och det reala jagets varaktighet och ur denna kalla ensamthamta vi verklighetens begrepp.168

Att over huvud kunna tala om verkligheten innebar att det existerar ett realt jag somupp-lever tid. Medvetandet om var varaktighet ar saledes villkor for att ”fatta tingens be-stand.”169 Varje medvetandetillstand om vart inre och det yttre maste beledsagas av det re-ala jaget. Det ar endast det som kan skanka varaktighet at medvetandet. Substantialitetensbe-grepp kan forst bildas genom det reala jagets tidserfarenhet. Landquist byter saledes utKants transcendentala jag - eftersom det inte kan bilda nagot som helst begrepp om tid ochsubstantialitet - mot det konkreta ja-get.

Tva fragor installer sig: Hur konstitueras ett jagmedvetande och vilket ar tidsmedvetan-dets satt att tanka sig sjalv?

Tiden och intuitionen

Den senare fragan soker ett kunskapsteoretisk svar. Vi borjar med den. Landquist vill fin-na ett satt att fa kunskap om den manskliga aktiviteten, om livet sjalvt. Som vi vet an-serhan att livet ar en process som formar sig sjalv, en utformning som individerna star for.Livet sjalvt ager inre sammanhang och enkelhet, dessutom ar det individuellt. Tiden ar engrundsten bade i medvetandet och i livet. Landquist havdar att tid ar skeende. Ett skeendear, enligt honom, nagot absolut, det ar nagonting som stiger fram. Detta skeende kan intekonstrueras av ett fornuft eftersom det ar en verklig handelse i varlden; ”det kan bara vara

164I ”Forordet” skriver Hegel t ex: ”Att leda omkring en oforanderlig form av vetande subjekt

bland det som ar forhanden [...] det motsvarar inte [...] vad som kravs: namligen den rikedom somspringer fram ur sig sjalv och de sig sjalv bestammande olikheter mellan gestalterna.” (15) Hegelmenar att det kommer ”an pa att uppfatta och uttrycka det sanna inte som substans utan lika mycketsom subjekt” (16), och sammanfattar sin metod: ”Andens omedelbara existen, medvetandet, har somsina tva moment vetandet och den foremalslighet som ar negativ till vetandet. Genom att andenutvecklas i detta element och dar utlagger sina moment, sa kannetecknas dessa av denna motsats,och de upptrader alla som medvetandeformer. Vetenskapen om denna vag ar vetenskapen om denerfarenhet, som medvetandet gor.” (22).

165Landquist, Manniskokunskap, 203.166Ingvar Johansson, ”Pa andra sidan objektivism och relativism”, Haften for kritiska studier

2/1988, 54.167Landquist, Manniskokunskap, 197.168ibid., 197f.169ibid., 197.


verkligt och upplevas i denna sin verklighet.” Tid ar en handelse som upplevs. Men enligtLandquist finns det nagot som uppfattar denna upp-levelse samtidigt och det ar en upp-fattning som likt upplevelsen ar enkel. Ja, upplevelse och uppfattningen av upple-velsensammansmalter i hans filosofi till en oupploslig en-het. Denna formaga kallar han intuition.”Intuitionen ar ett inre seende av det verkligt andliga”, skriver han.170

Syntesen sammanfattar olika egenskaper under allmanbegrepp, den haller samman ob-jekten i dess yttre manifestationer. Men objekten betraktas inte i sin andliga enhet. Livetar daremot andlig enhet och kan darfor bara fattas av en uppfattning som ar enkel, menarLanquist. Vi kan-ner igen det fran kritiken av allmanbegreppen.

”Tiden ar livets form.” Och tidsmedvetandets satt att uppleva sig sjalv ar in-tuitionen.”Vara och veta ar i livet en akt”, och varat ar li-vet sjalvt, enligt Landquist.171 Intuitionen arsaledes livets fattning av sig sjalv och denna uppfattning ar omedelbar, ”den fattar foremaletsjalvt i dess eget livsflode.”172 Kunskapen om livet ar saledes inte formedlat via nagrakategorier, det ar direkt upplevt och ingen fiktion, det ar inte en be-greppslig konstruktion.Landquist sammanfattar: ”Livet i sin inre, enkla, individuella sida ar salunda intuitionensobjekt och kan endast fattas av intuitionen.”173

Landquist ar saledes identitetsfilosof. Vad det galler livet, sa ar tanken over li-vet ochlivet sjalvt identiskt. Tanken nar livet som det ar i sig sjalv. Men kan denna upp-fattningverkligen meddelas? Ar inte alla ord och begrepp just skilda fran livet ge-nom att alltid ute-sluta sidor av det, genom att reducera livsflodet. Ordet bord kan ju till exempel anvandas ombade ett och alla bord, orden ar i sig sjalva abstraktioner. Landquists filo-sofiska forebild,Bergson, tyckte ungefar sa. Orden utvecklas i mannis-kans kamp mot den yttre naturen ochkan jamforas med en yttre rustning. Forstaelsen av livet kan darfor egentligen inte uttryc-kas i ord, utom moj-ligen i poesin. Men vad har da denna upplevelse for giltighet, kan denverk-ligen gora ansprak pa sanning eller akt-het? Ar det inte snarare en mystisk upplevelsebortom det medelbara?

Landquist menar att sa inte ar fallet. Intuitionen ar, enligt ho-nom, giltighets-sat-tande.Den gor, vad han kallar, existentialomdomen om verkligheten. Ett existential-om-dome ari hans filosofi det samma som ett pastaende att ”detta ar sant”. Men efter-som tanke ochvara samman-fal-ler i en identitet, enligt honom, sa ar tankens sanning inte ett med-delandeav nagon slags overensstammelse; det handlar inte om korrespon-dens.174 Tankens sanningar att vara ett utryck for livet. Livet ar giltig-hetssat-tande, me-nar Landquist. Sanning-en ar nagot som uppenbarar sig, som lyser igenom i livspro-ces-sen.175 ”Vara och giltig-hetssattande intuition aro tva vasentliga och oskiljaktiga si-dor hos livet.”176 Och dettakan inte kallas irrationalism, tycker han, utan snarare en ut-okning av tankens do-maner.Landquist anser att aven intuitionen ar en teoretisk akt, den ar ”en art av intel-lektuell verk-samhet” och denna verksamhet ar, menar han, fullt lo-giskt bestam-bar.177 Vi aterkommertill detta i hans utlaggning av det historiska begrep-pets logik och av symbo-len, som arhans svar pa dessa fragor. Symbolen ar namligen den form som in-tuitionen medelar siggenom.

170ibid., 201.171ibid., 202.172ibid., 203.173ibid., 212.174ibid., 221.175ibid., 202.176ibid., 204.177ibid., 209.


Jag och Du

Lat oss nu ga till den forsta fragan: hur konstitueras det medvetna jaget? I sin avhand-lingmenade Landquist att jaget konstituerade sig sjalv i sin en-samhet genom viljans kraft ili-vet. Jaget var individens samling till en personlighet i stravan att forverkliga sig sjalv.

I Manniskokunskap anser han att jaget konstitueras i en gemen-skap - utan gemen-skapen vore jaget ingenting, heter det nu. Det fanns icke. I en formel fangas hans nyastandpunkt: intet jag utan ett du.

En fullstandigt ensam manniska skulle aldrig kunna skapa sig en uppfattning av sitt jageller sin omvarld, menar Landquist. Han skulle inte kunna satta en grans mel-lan sig sjalv,det inre, och den yttre naturen. Han skulle vara ”en serie opersonliga till-stand.”178 Forst engrans kan skapa ett jagmedvetande hos individen. Men denna grans kan aldrig utgoras avnatu-ren, a la Fichte.179 ”Att minnas, det ar att minnas en annan manniska”.180 Landquistmenar saledes att forst motet med en annan manniska satter den grans som konstituerar detegna jaget. Ty om minnet forst konstitueras av ett annat jag sa har en solitar individ ingenhistoria. Och som vi minns sa kan ett jag utan egen erfa-ren-hetshistoria inte uttala sig omvarlden, enligt honom. ”Ett du inleder varldens ge-stalt-ning.”181 Dess narvaro gor att jagetskapar ett medvetande om sig sjalv, ytter-varlden och den andre, detta du.

Genomgaende i Landquists filosofi ar ju kritiken av medvetan-defilosofin, eller en fi-losofi som satter tankandet och tankandet over det egna jaget i forsta rummet. Landquistspoang ar nu att visa att denna in-stallning ar ett specialfall och inte tillvarons grund. ”Dettafilosoferande ar ett alster av en speciell teoretisk installning pa tillva-ron.”182

Medvetandefilosofin kan foras tillbaka till Descartes kanda Cogito ergo sum. In-neborden i denna sats ar att den forsta sakra intuition manniskan har ar om sin egen ex-istens: jag tanker, alltsa finns jag. Tankandet gar sa fore existensen. Darefter kan kun-skapen om varlden och andra individer vaxa fram. I forlangningen ger detta upphov tilliden om det transcendentala jaget som ger varlden sina bestamningar - hos Fichte gar detsa langt att jaget sjalvt satter varlden som ett motstand for sina handlingar och Hegel me-naratt varldsanden i en process skapar sig sjalv, varlden och historien.

Gentemot detta menar Landquist att den forsta intuitionen ar av en annan manniska,ett du. Descartes sats kan omformuleras: ”Du finns, alltsa existerar jag”. Och detta ar inteen intuitiv transcendent sats utan en intuitiv empirisk, menar han. Den kun-skap dennaupplevelse formedlar ligger utanfor jaget. Ett du kan, enligt Landquist, al-drig finnas i etta prio-riskt forstand, ty detta forstand vaxer fram forst nar motet med ett du har erfarits.”Uppfattningen av tid, vilja, jag och du gar i begreppet fore alla katego-rier”, sammanfattarhan sin filosofi.183

Om det var problematiskt att i avhandlingen visa pa hur jaget konstituerades och vadsom kunde anges som fundamentalt sa har han i Manniskokunskap givit sin losning avproblemet:

Det forsta ar den intuitiva erfarenheten av det verkliga, och urerfa-renheteni denna erfarenhet ar upplevelsen av ett du. Denna erfarenhet vacker jagmedve-tande. Jagmedvetande ar tidsmedvetande. Ur den forsta dunkla dubbelupple-vel-sen av ett jag och ett du spirar tiden upp. Tidsmedvetande ar vetande omett jag som varar och ett du som varar.184

178ibid., 212.179ibid., 213ff.180ibid., 213.181ibid.182ibid., 216.183ibid.184ibid.


I sin selbsdarstelleung uttrycker han det lite mer prosaiskt: ”Den levande intuitionenar intuitionen av ett samhalle.”185 Samhallet ar dock, for Landquist, inte den materiellaor-ga-nisationen, inte institutioner och eko-nomi, utan en andarnas gemenskap.186

Men ett problem kvarstar: hur far man kunskap om andra mannis-kors enhet-liga jag?Trots att han anser att ”intuitionen av det verkliga jaget [...] tillika [ar] intui-tion av demanniskor som bestamt och be-stamma jaget” sa ar hans filosofi sa individua-listisk - denerfarenhets-historia varje individ har beror i grunden endast individen sjalv - att in-tui-tionen, sammansmaltningen mellan upplevelse och uppfattning, med svarighet direkt kanoverforas till att galla intuitionen av andra mannis-kors liv.187 Den ”genomskinliga skil-jande hinnan mellan dem ar ogenom-tranglig: den ene kan aldrig bli den andre.”188 Mentrots det menar han att det gar att fa verklig kunskap om andra in-di-vider, framfor allthis-toriska individer. Hur gar detta till?

Svaret finns i hans psykologi. Manniskan har en psykologisk dis-position, menar Lan-dquist, som gor att hon kan komma i kontakt med och leva sig in i andra manniskors liv.

2.4.3 En expressivistisk psykologi

Dilthey menade att grunden till att en manniska kan forsta en annan man-niska just lig-geri det att hon ar en manniska sjalv. I en annan manniskas uttryck kan man kanna igen sigsjalv och darigenom na en direkt forstaelse.189

Landquist menar nagot liknande. Varje manniska bar pa en oandlig mangd avmojligheter, anlag som Landquist kallar det. Men en manniska kan aldrig forverkliga alladessa anlag. I den historiska och personliga proces-sen utgestaltas vissa bestamda drag hosmanniskor, ett urval av anlagen sker.190

Men manniskan ar medveten om sina mojligheter, hon ar medveten om de anlag somhon aldrig forverkligat. Hon lever, enligt Landquist, ett dubbelt liv: dels hen-nes verkligaliv, dels ett undantrangt liv av anlag, ett de ”ofoddas undervarld” och ”drommens skog”.191

Tack vare sina anlag kan en manniska forsta en annan manniska; hon kan forsta enoandlig mangd utgestaltade karaktarer aven fast hon sjalv ar begransad av sitt verkliga liv.”Den enskilde hamtar materialet till sin insikt om det annorlunda artade manniskolivet ursina icke for-verkligade anlag.”192

Det mojliga forstar det reella. Darmed har han en psykologisk grund till man-niskokunskapen. ”Anlagets varld ar den psykologiska forut-sattningen for mannis-kokun-skapen. [...] Detta anlag gor honom samhorig med manskligheten.”193

185Ahlberg, Lexikon,121.186Landquist anknyter ”narmast till Dilthey och dennes hegelianskt fargade ide om ett ‘historiens

rike‘ utanfor och oberoende av ‘naturens rike”‘, skriver Kjell Krantz, 142.187Landquist, Manniskokunskap, 218f.188ibid., 153.189Dilthey skriver t ex: ”the first condition for the posibility of history as a science lies in the recog-

nition that I myself [is] an a historical being, that the one who examines history also makes history”.Citerat ur Michael Ermarth, ”The transformation of hermeneutics”, The Monist, vol. 64 2/1981, 182.Stora likheter finns mellan Diltheys och Landquists filosofi. Se t ex Kurt Mueller-Vollmer, ed., The

Hermeneutics Reader (Oxford, 1986), som skriver: ”Dilthey thought at first that psychology couldprovide a firm basis for his enerprise [...] he began to create his own [...] which aimed at investigatingthe structures of human mental activities and their inherent order. [...] In Dilthey’s view, understan-ding as a methodological concept has its roots and its origin in the process of human life itself: it isprimarily a ‘category of life‘”, 24f.

190Landquist, Manniskokunskap, 173-179.191ibid., 173, 175.192ibid., 15.193ibid., 175.


Processen att satta sig in i en annan manniskas personlighet och att forsta denna via sinaegna oforverkligade anlag kallar Landquist inkan-nande - en forsvensk-ning av DiltheysEinfuhlung. Inkannandets foremal ar andra manniskor och dess karak-taristik ar att laggain liv i dess foremal. Landquist lutar sig mot det som brukar kallas analogiar-gumentet ochmot en expressivistisk teori.194

Eftersom foremalet for inkannandet ar en annan manniska sa kan man utga fran attaven denna manniska ar en personlighet, en andlig enhet. Genom analogi fran sina egnaupplevelser, sin sjalviakttagelse, kan saledes den forstaende och inkannande personen utgaifran att hans objekt ager en sjal, precis som han sjalv. Darigenom kan han utga ifran attdet bakom dess uttryck finns en personlighet, en personlighet som just kommer till uttrycki sina handlingar.

Inkannandet innebar ett aktivt engagemang i den andra sjalens - personlig-he-tens - inreliv. Inkannandet ar att fa en direkt kontakt med den andras inre, en direkt upplevelse av denandras enhet.

Men att inkanna kan aldrig overga till att vara, erkanner han. Inkannandet nar aldrig ini den andras ”produktiva karna” utan forblir vid en forstaelse av dennes sjalsliga innehall.Det finns hela tiden en spanning mellan den un-dersokande och det undersokta som Lan-dquist jamfor med en dialog.195 Den spanningen ger inkannandet en egenart, den blir, enligtLandquist, objektiv. Inkannandet har namligen en kvalitet som det undersokta saknar, denvar-derar sitt objekt och staller det i relation till objek-tets egna varderingar, till ett kultu-rellt vardesystem och till sina egna varderingar. Detta me-nar Landquist ar omoj-ligt fordet handlande objektet sjalvt eftersom det omedelbart le-ver sitt liv. Inkannandet ar darforsamtidigt engagemang, vardering och distans.

Den spanningen menar Landquist ger upphov till en objektiv his-torieveten-skap. Dethistoriska livet sjalvt ar varderande och endast en historievetenskap som sjalv ar varderandekan kallas objektiv. Att vardera ar enligt Landquist att falla omdomen, vil-ket endast armojligt om histo-rikern forstar foremalets vardering. ”Att forsta betyder att den uppfat-tande utover genomlevandet av foremalets vardering sjalv varderar denna var-dering.”196

Han maste sa att saga gora en dubbel manover, en dubbel var-dering. Landquist beskrivermanovern som att man provar foremalets egna varderingar i forhal-lande till dess sam-tids, samtidigt som man provar dessa bada varderingar i forhallande till den historiskavardeverkligheten i stort.197 Den historiska vardeverkligheten likstal-ler han med ”de yp-persta his-toriska foreteelserna pa samma omrade.”198 En person som age-rar i histo-rienkan aldrig fullt avgora sin egen roll eller betydelse, det kan endast de ef-terkommandegora.199

Landquist har nu gatt varvet runt och kopplat ihop manniskokun-skapen med histo-rievetenskapen. ”Intuitionen” ar namligen ”varderande pa angivet satt.”200 Intuitionen argiltighetssattande, den faller omdomen, dar-for ar vardering ett omdome.

2.4.4 Det historiska begreppet

Men aven har finns en spanning, menar Landquist. Det ar inte samma sak att ha ett om-dome som att falla ett.201 En intuition kan man ha - en upplevelse gransande till mysti-ken

194Taylor gor en utmarkt genomgang av expressivismen, 17-49.195Landquist, Manniskokunskap, 169.196ibid., 233.197ibid., 234.198ibid., 236.199ibid., 235.200ibid., 234.201ibid., 170.


- men inte forran den meddelas kan den fa allmangiltighet. Men hur ser den form ut somintuitionen medddelar sig med, har den en egen logik?

”Det historiska begreppet ar den historiska verkligheten sjalv, som i det intu-i-tivatankandet overgar fran varats till giltighetens form.”202 Det historiska begreppet? Ja, in-tuitionen vill han nu ge en begreppslighet som skiljer sig fran den syntetiserande kun-skapsformagans allmanbegrepp.

Att det historiska begreppet ska vara individuellt och dessutom fanga det in-dividuella isin enkelhet, det vet vi. Dessutom ska det fanga li-vet som det ar i sig sjalv. I det historiskabegreppet ska det som vi redan berort i hans teori inrymmas.

Landquist menar att det historiska begreppet endast har innehall. Det subsu-merar medandra ord inte objektets individualitet, dess innehall, under allmanna termer, utan visar framinnehallet i en enkel och indivi-duell bild. Detta innehall ar objektets egen historia.203 Denfaststaller den personlighet den undersoker i hennes karna, i hen-nes tids-foljd och i henneshandlingar.204

Landquists utlaggning av det historiska begreppet paminner mycket om her-meneutikenoch framfor allt om den hermeneutiska cirkeln. Begreppets innehall ar hel-heten av dessdelar. Helheten ar den vasentliga personligheten som ska forstas och fangas i dess olikahandlingar. De delar som bygger upp begreppet ar de vasentliga handlingar som anses varaut-tryck just for personligheten. Personligheten - helheten - be-tingar saledes delarna, menutan delarna vore hon ingenting eftersom det ar i delarna hon kommer till uttryck. Varje delinnehaller darfor helheten.205

Men det historiska begreppet medfor tva problem: For det forsta har Landquist inte dis-kuterat dess logik, endast havdat att det fangar det individuella och att det ar hermeneutisktuppbyggt. For det andra kan man undra vad skildrandet av olika in-dividuella handelsereller personligheter som bara framtratt en gang - eftersom histo-rien ar engangig - har forvarde.

Bada dessa fragor soker han besvara genom en teori om symbo-len. ”Det ar genom sinkaraktar av symbol, som den individuella historiska bilden upphojes till be-grepp.” Dess-utom ett betydelsefullt sadant. Symbolen har namligen, menar Landquist, en logisk bygg-nad som gor att den kan fanga det individuella, aven det motsagelsefulla, och presenteradet i en individuell framstallning. Samtidigt far de historiska gestalterna och handelsernabetydelse som symboler. De uppstalls som forebilder, som symboler, vilka representerar enkulturepok eller nagot gemensamt manskligt.206 I sin enastaen-de-het framstar symboler-na som nagot att folja och strava efter, ty det ar dessa gestalter som format den historiskaverkligheten och kulturen. De ar idealen, Zarathustra. Darfor ar historien viktig, enligt Lan-dquist.207

Symbolen ar alltsa en individuell bild. Men den drar till sig lik-nande bilder ur livetssfar. Symbolen mattas med bilder. Men genom att varje bild den drar till sig och som denbetecknar ar individuell sa menar Landquist att den fangar den enhet som redan foreliggeri verkligheten. Darmed overkommer den inte nagon individuell mang-fald. Samtidigt fast-staller den det rent individuella och har darfor inte subsumerat en mangfald av ting undersig. Symbolen ager salunda, enligt honom, ”ett perspekti-vist-iskt djup” som fangar livet iett icke allmant begrepp. Detta ar vad vi kunde kalla intui-tio-nens medelbara omdome.208

Den ager dessutom, enligt Landquist, en rent formell logik. Den har dock en logisk

202ibid., 273.203ibid., 12,65.204ibid., 51.205ibid., 65ff.206ibid., 68f.207ibid., 73.208ibid., 68


egendomlighet som ar dess styrka. Den ager flera bety-delser. Landquist menar att trotsatt den skiljer sig fran den klassiska logiken sa foljer den anda de tre s.k. tanke-lagarna:identitetssatsen, mot-sagelsesatsen och satsen om det uteslutande tredje.209

For att vara en uttalad erfarenhetsfilosof - i sin egen bemarkelse - gor han na-gotmarkligt for att visa symbolens logiska overensstamelse med tankelagarna. Han me-nar attdet finns tva betydelser i begreppet en-tydigt: logisk och ontologisk entydig-het. Felet medden klassiska logiken ar att den blandat in den ontologiska entydigheten i logi-ken. Hanmenar sale-des att den klassiska logiken baserar sina uteslutningar pa erfa-renhe-ten. Atten manniska inte kan vara aven en rav, till exempel, ar for den klas-siska logiken sjalvklart.Men enligt Landquist ar det en erfarenhetssats, inte en logisk. Rent logiskt skulle saledesmanniska och rav kunna vara det samma, anser Landquist. Darfor har symbolen en logik;symbolen ar logisk entydig, men den ager flera system av bety-delser, vilka kan vara oforen-liga i erfarenheten, men som tankandet kan ha intresse av att sam-man-halla. I tanken kansaledes manniskan vara en rav. Symboliskt.

Landquist formulerar sedan om de tre tankelagarna sa att det for symbolen galler attden inbegriper den klassiska logiken samt att den drar in eller negerar de bety-delsefullalikheter eller olikheter som foreligger.210 ”Den princip, som bildar symbolen, ar salundalikhetens princip. [...] I sym-bolen sammantankas oforenliga men liknande indi-viduellaobjekt till en meningsfull helhet.”211

Bade diktkonst och historievetenskap anvander symboler. De har samma objekt ochfungerar pa exakt samma satt. Skillnaden ar att diktarens objekt ar ideala - han uppstallerfiktiva symboler som trots det ska fanga livet i dess karna. Den historiska symbolen daremotar baserad pa en reel tidsfoljd om vilken den faller exi-sten-tialomdo-men.

Darmed har Landquists livs- och historiefilosofi tagit sig igenom de tre pro-blemomradena och visat att den kunskap som manniskokunskapen ger upphov till i na-gonmening ar fornuftig och att den har en egen logik som dock foljer de generella tan-ke-lagarna. Men framfor allt har han forsokt visa att intuitionen inte ar nagot mystiskt ochir-rationellt, utan bottnar i fornuftig verksamhet.

2.4.5 En humanistisk utopi

Men Manniskokunskap innehaller ocksa nagot annat, fast det inte ar fram-tradande. Deninnehaller en kommentar till moderniseringsprocessen.

Tidigare genomstrommades tillvaron, enligt Landquist, av magi. Mellan olika ting ochforeteelser ansags finnas en andlig forbindelse eller likhet. Men denna magiska kraft ivarlden har naturvetenskapen brutit ner. Vad det galler tingens varld bekymrar det inteLandquist, dar finns ju inte denna forbindelse enligt honom.

Men magin hade ett positiv innehall och detta innehall lever vi-dare i konsten - ochi historien - ty dar existerar den andliga forbindelsen. Varlden har ”profanerats”, for attuttrycka det med Marx ord, eller seku-lariserats, med ett modernare uttryck. Varlden hartappat sin allomfat-tande mening och splittrats upp i olika kompetensomra-den med sinegen logik. Tillvaron kan inte langre ses som enhetlig och individen kan inte ses som natur-ligt inkorporerat i ett sadant system. Men denna varldens forlo-rade hemlighetsfullhet har,menar Landquist, internaliserats i konsten. ”I konstskapandet har [...] magin utveck-lat sigpa det harligaste satt”.212

Landquist betonar nu mer an nagonsin tidigare att individen lika mycket ar en produktav yttre tryck som av inre stravan. De elitistiska dragen i Viljan ar drastiskt nedtonade.

209ibid., 82-89.210ibid., 88.211ibid., 89.212ibid., 127.


”En personlighets gestalt ar en gemensam skapelse av individens utvidg-ningsstravan ochomgivningens tryck.”213 Omgivningens tryck forhindrar ofta indivi-den att realisera sinamojlighe-ter och onskninger, och hotar att dra ner henne i automa-tism.214 Men anlagenfinns dar och dessa blommar ut i drommar eller i konstnarligt skapande - i konsten kommertillvarons mening till uttryck.215 Dar ar manniskan fri, dikten ar hennes plats for befrielse.

Ur konsten vaxer en utopisk kraft fram som eggar och inspirerar manniskan, eftersomden visar pa mojligheten att vara sjalvstandig och fullstandig. Poetiskt formu-le-rar Lan-dquist konstens kraft:

Sasom manen drar havsvattnet ur klippornas tranga klyftor, skall konstendraga manniskans kansloliv mot det oppna ur instangning i kroppens och om-givningens fangelse.216

Skalden visar denna mojlighet hos manniskan och oppnar via symbolerna den, enligtLandquist, vardefullaste kunskapen: den om manniskornas sam-horighet.

Konsten skanker saledes mening och samhorighet at en splittrad, patrang-ande och av-sakraliserad verklighet. Den manskliga gemenskapen ar en andarnas ge-menskap. Men detar ingen andarnas gemenskap i den kantska ”intelligibla varlden” utan har och nu, genomhistorien, i denna varld.

2.5 AVSLUTNING

Under tjugotalet gor han flera andra utlaggningar av sin historiesyn i olika bocker. I enessasamling, som utkom 1919, finns till exempel en uppgo-relse med Schopenhauer darden kamp han fort fran Filosofiska es-sayer gors synlig.

Endast genom att se tiden som en realitet kan en optimistisk historie- och mannoskosynexistera, menar Landquist217 Det saledes inte enbart ett tekniskt (filosofiskt) fel att beskrivaallmanbegreppen, och framfor allt askadningen, som det enda sattet att forsta verkligheten,utan ocksa ett moraliskt, ty det leder till resignation.

Schopenhauers, Kants och i slutandan Platons fel ar att de gor ti-den till en tom form,eftersom tiden i deras filosofier stangs for utveckling och fri-het, enligt Landquist. Dentomma tiden fangar manniskan likt ”ekorren i sin bur”, skriver han.218

I essan betonar han minnet pa ett satt han inte gjort nagon annanstans. Minnet ar envasentlig utrustning som gor att de individuella var-dena kan vaxa.219 I min-net acku-muleras vardena och traditionen. Indivi-dualiteterna brukar han ju annars se som en vil-jans skapelse, men nu anger han att ”[i]ndividualiteten ar en bildning av vara minnen.”220

Eller mer poetiskt ut-tryckt: ”Minnena vidgar vart maktomrade over tiden, spranger vartbero-ende av det flyktiga sinnliga nuet och hojer oss darmed over natur-proces-sen.”221

I en senare essasamling, 1931, heter det att ”[l]iksom termerna upplysning och fornuftkannetecknade upplysningstiden, sa kannetecknar ordet utveckling var tid.”222 Denna ut-veckling karaktariseras av Landquist, dels som en existentiell spanning mellan minnet och

213ibid., 174.214ibid., 175.215ibid, 169f, 182.216ibid., 169f.217John Landquist, Det levande forflutna: Betraktelser over samtida fragor (Stockholm, 1919), 197.218ibid., 199f.219ibid., 202.220ibid., 205.221ibid., 204.222John Landquist, Humanism: Inlagg (Stockholm, 1931), 239.

2.5. AVSLUTNING 41

malet, vilkas samspel ”ar den egentliga sjalsutvecklingen”, och dels som en spanning mel-lan den nyskapande individen, som maste patvinga massan sitt nyskapande, och den mot-straviga massan.223

Under denna tid skriver han ocksa en selbsdarstellung till Alf Ahlbergs Filosofiskt Lex-ikon. Den ar till storsta delen en sammanfattning av Manniskokunskap. Har ger han sigsjalv ett antal samanfattande epitet: ”Landquist ar empirist, intuitivist, realist, indeterministsamt evolutionist [...] i sin syn pa minnet som bevarande och frihe-ten som nyska-pandemakt.”224

Har anger han ocksa en bestamd skillnad fran Bergson. Denne har utvecklat sin lara isammanhang med biologin. Landquist daremot har satt den i samband med his-torien ochestetiken, och i forlangningen med det goda livet. Han anger ocksa - evigt stravande attpatala sin egen orginalitet - att han funnit sig ha narmat sig den geijerska personlighetsfilo-sofin.225

Forutom Manniskokunskap sa ar ocksa en bok om Geijer hans stora verk under tjugo-talet.

I den presenterar han den ”historiska varldsaskadningen” - enligt Thure Stenstrom pahans mest inspirerade satt226 - och satter in den i ett historiskt samman-hang.

Landquist anger storstilat att den historiska askadningen borjat bryta sig fram i skildalander och att den ar den nya tidens livsaskadning. Den storsta influensen till detta ar Berg-son. Men eftersom Bergson aldrig agnat sig at det historiska livet maste man ocksa soka sigtillbaka till Dilthey. Dock mest for inspirationen eftersom Dilthey, enligt Landquist, bristeri analytisk och systematisk kraft.227

Den forsta verkliga representanten for den historiska askad-ningan ar Erik GustafGeijer, havdar Landquist. Han nar livet med storre varme och konkretion an na-gonsinde storsta tyska filosofer.228 Annars for han tillbaka dess rotter till Herder och Vico.229

Kant prisas men avfardas - hans stora poang ar den absoluta skillnaden mellan naturla-gar och normer. I och med att han flyttade normernas varld utanfor naturens opp-nade hanmojligheten for ett historiskt betraktelsesatt. ”Det gallde att flytta in ‘frihetens inre under-bara varld‘ i det historiska livets kamp.”230

Fichte och Schelling anges som de forsta stora omvalvarna, vilka for in ett historisktbetraktelsesatt i sina system eftersom de gor varat historiskt.231 Daremot Hegel har haninte - i linje med Geijer sjalv232 - mycket till overs for. Hegel var fram-mande for historis-mens uppfattning, han rationaliserade sonder livet och kunde inte fanga det en-gangiga.233

”Hegel var en metafysisk diktare”.234

Men de verkliga pionjarerna ar den historiska skolan, vilka hela tiden stod i oppositiontill Hegel. Uppkommen som en reaktion pa upplys-ningens abstrakta fram-tids-tro fangarde det enskilda i historien och ser varje kulturepok som nagot vardefullt i sig. Det ar dentraditionen som Landquist anser sig fullfolja genom att utveckla en filo-sofisk begrepps-

223ibid., 250, 266f.224Ahlberg, Lexikon, 122.225ibid., 121.226Stenstrom, 48.227Landquist, Geijer, 302f.228ibid., 315.229ibid., 339.230ibid., 344.231ibid., 344, 365.232Svante Nordin, Romantikens filosofi: Svensk idealism fran Hoijer till hegelianerna (Lund, 1987),

161.233Landqist, Geijer, 381, 428f.234ibid., 428.


apparat till dess intuitivt fattade historiska askadning.235 Men han kriti-se-rar dem for ensak: det organiska statsbegreppet. Livet kan aldrig forstas i biologins bil-der, menar han. Tydet som karaktariserar historien - minnet och den nyskapande hand-lingen - sak-nar mot-stycke hos organismen.236 Men det ar inte den historiska sko-lans kon-servatism han kriti-serar, ty ”en historisk varldsaskadning ar i sig varken kon-servativ eller revolutio-nar.”237

Man kan saga att Landquist i sin filosofi forsoker inkorporera bade ett kon-servativt ochett utvecklingshyllande grepp. Det forflutna be-varas i minnet. Vi lever inte som vindflojlari nuet. Men nuet ar alltid nyskapande och oppnar sig mot framti-den. Det grundlaggandedraget, det han kampar for, ar utan tvekan en optimistisk fram-stegsfilo-sofi. Den historiskaskolan bevarar saledes traditionen for att framtiden ska vara ett stan-digt okande varde,darmed gar varlden framat.

Landquist far avsluta med tva programatiska formuleringar:”Den historiska uppfattningen soker och gestaltar vardets tillblivelse och vaxt mitt i

verk-ligheten.”238 ”Den fruktar icke fornyelsen”.239

235ibid., 429f.236ibid., 309ff.237ibid., 313f.238ibid., 358.239ibid., 314.

Kapitel 3

MOTTAGANDET

3.1 INLEDNING

Nu hojer vi blicken fran Landquists filosofiska verk, hans texter, for att rikta oss mot desammanhang, den kontext, som Landquist var inblandad i. Vi utokar den filosofiska cir-keln till att galla aven debatterna om hans filosofi.

Landquist ar inte en fullstandigt fri och autonom aktor. Hans agerande sker i ett storresammanhang. Landquist sjalv reagerar pa olika tendenser i tiden, likval som Landquistsperson ger upphov till motinlagg eller medhall.

Tanken ar saledes att skildrandet av olika konflikter som Landquist varit in-blandadi samt det kulturella mottagandet av hans filo-sofiska bocker har nagot att saga om badeLandquist och tiden. Reaktionerna placerar in Landquist i en stromning, eller som en barareav vissa stromningar i tiden, som man ar for eller emot. Landquist kan sa-ledes sagas utgoraen utlosare av vissa konfliktsituationer som finns i hans samtid och vilka synliggors genomLandquists agerande.

I stallet for att redogora for en slags kulturstromning eller kulturtillstand och sedanplacera in Landquist som en bricka i dessa, ses Landquist som ett handlande sub-jekt somi sina handlingar och i reak-tionerna pa dem oppnar sprickor mot den storre sam-tid somhan agerar i och samtidigt ar en del av.

Denna del ar saledes koncentrerad till Landquists person. Men huvudsyftet ar att viakoncentrationen fa en inblick i storre samman-hang. Landquist blir genom sin of-fentlighetoch sin snabbhet att ta till debattens form en miniatyr av nagot storre. Nar man dessutombetanker att han under 10-talet kom att bli en valdigt betydelsefull kul-turperson sa kanman med gott samvete saga att de konflikter som uppstod genom Landquists agerande arbetydelsefulla konflikter.

Landquist var under sitt liv inblandad i atskilliga konflikter och debatter. Nagra harvarit verkligt betydelsefulla medan andra kanske mest har handlat om makt-kamp pa entrang kulturscen. Nedan koncentreras pa det mottagande de tre filosofiska bockerna fick ochLandquists egna reaktioner, men vi gor ocksa utflykter i annat av be-ty-delse. Pa det sattetfar vi pa samma gang samtidens vardering av Landquist och en in-blick i olika skiljelinjer.

3.2 INTRADET PA PARNASSEN

Hosten 1899 inledde John Landquist sina studier vid Uppsala universitet. Fran borjan ha-de han tankt inrikta sig pa litteraturvetenskap. Men bort-stott av professor Schucks at-ti-tydtill litteraturen borjade han studera filosofi i stallet. Samtidigt umgicks han i ett unglit-terartvanskapsgang. Han debuterade som litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och borjade arbe-

43

44 Kapitel 3. MOTTAGANDET

ta pa boken Filosofiska essayer. Under hosten 1906 holl han ett fore-drag in-for Filosofiskaforeningen i Uppsala utifran tidsessan i den kom-mande boken. Filosoferna i Uppsala varavvisande och professorn i teore-tisk filosofi, Anders Burman, blev, enligt Landquist, maktaforgrymmad och lar ha fallt uttalandet att ”L:s filosofi liknade en fjaril som man inte kunderora utan att det skona stoffet foll av”.1 Darmed hade han skaffat sig en motstandare avrang inom universitetsvarlden.2

Samma host kom boken ut. Den 11 november stod den med bland Bonniers litteraranotiser i Stockholms Dagblad. Den forsta recensionen stod att lasa i Uppsala Nya Tidning14 november och den sista i tredje numret av Ord och Bild 1907. For en sentida be-traktareframstar det som om den fick offant-ligt stor uppmarksamhet for att vara ett debutverk.Jag har funnit hela 23 artiklar, redaktionella kommentarer oberak-nade. Men nio styckeningar i samma tidning: Stockholms Dagblad. Dar fordes en in-tensiv debatt, som senare harka-raktariserats som en uppgorelse mellan olika gruppe-ringar inom den unga litteraturen.Mer om det nedan. Aven for samtiden framstod det som ett evenemang pa den svenskabok-marknaden, dar ”fiender” attackerade varandra och kanslorna tog overhand.3

Det intressanta ar inte de personliga pahoppen i sig, men motiven bakom. Varfor blevreaktionerna blev sa starka?

Mottagandet gar fran fullstandigt avfardande, dar Landquist be-skrivs som far-lig forfilosofin4 och for samhallet,5 over mer likgiltiga reaktioner dar boken ses som god, vacker,val skriven men utan djup, till hogt prisande dar Landquist hyllas som for-nyare av svenskfilosofisk litte-ratur,6 en ungdomens uttolkare och ideal.7

Allmant kan det sagas att boken fick ett blandat mottagande. Med ett undan-tag. Ettgenomga-ende drag hos recensenterna ar att han beroms for sin stilistiska for-maga och sinkonst-narliga begavning.

Men fragan ar om denna ordkonst har nagon plats inom filosofin? Ingen re-cen-sentser i Landquist en traditionell filosof, som utreder olika specialproblem - fore-tra-delseviskunskapsteoretiska - med precisa be-grepp. Det kan ju inte heller sagas vara Landquistspretantion. Men innebar det att Landquists funderingar och teorier, hans for-sok att be-lysa allman-manskliga problem i essans form, inte har nagon plats inom filo-so-fin? Denprincipiella fraga detta utvecklas till ar: Vad ar filosofi?

3.2.1 Vad ar filosofi?

I ett antal mindre betydande recensioner - med signatur och utan - kommer mer popu-larainstallningar till filosofin i dager. Man kan saga att de utgor en forsta, ytterst opro-blema-tiserad, vy over vilka installningar till filosofin man kunde ha.

I Goteborgsposten och Orebros Dagblad avfardas boken som tomma spe-ku-lationer.Man tycker visserligen att Landquist har ett vackert sprak, men det lyckas inte dolja tan-kens grundhet och odslighet. Bada recensenterna tycker att boken ar ett samme-lsurium avologik och motsagelser. I GP ar artikelforfattaren uppbragd over hans ambi-tion att forklara

1Landquist, ”Mina Uppsalaar”, 301f; idem, Som jag minns dem , 132f.2Antman, Landquist, 10.3Birger Liljekrantz,Svenska Dagbladet 22/5 1909; redaktionella kommentarer i Aftonbladet 5/1

1907, ochStockholms Dagblad 17/12 samt 29/12 1906. Om recensionerna i det foljande inte harnagon speciell rubrik star enbart namn pa recensenten och tidningen. I dessa fall ror det sig alltsa omrecensioner av Landquist bocker.

4Harry Meurling, Aftonbladet 5/1 1907.5i[var Conradson], Stockholms Dagblad 17/12 1906.6Allen Vannerus, ”Anmalan av Psyke, tidskrift for psykologisk forskning, forsta haftet”, SvD 8/11

1906; idem, SvD 20/12 1906.7Fredrik Book, ”En ny essayist”, Goteborgs Handels- och Sjofartstidning, 6/2 1907.

3.2. INTRADET PA PARNASSEN 45

och dessutom kritisera Kant. Tonen ar: Filoso-fin ar ett all-var-ligt amne, sa bort med di-na inspirerade sprakgirlanger. Filosofin ar en specialdisci-plin som for att na djupt mastebegransa sig.8

I Figaro och Nya Dagligt Allehanda ar recensenterna mer tveksamma. Det ar en lasvardbok, anser man, som kan ge lite forstroelse - men egentligen har allt sagts forut, med storredjup och skarpa.9

I Social-Demokraten och Karlstads Tidning ar de mycket positiva. Antligen ar detnagon som kan skriva om filosofi pa ett levande satt. ”En bok, som hvarje bild-ningssokandebor skaffa sig”, skriver signaturen JH i Karlstads Tidning. Har skymtar asikten fram attfilosofin ar nagot mycket mer an fackfilosofernas ”varldsfranvanda” ter-mer. I Social-Demokraten jamfors Landquist med Nietzsche, det patalas att tankarna tankts forut menatt boken trots det ar uppfriskande.10

Redan i dessa allmant hallna och korta recensioner skymtar konflikten om filo-sofinshemhorighet. Vem far filosofera och hur ser filo-sofin ut?

Vem far filosofera?

Konflikten fors upp till ett principiellt plan i tva recensioner av filo-soferna Karl Hedvalloch Hjalmar Meurling. Bada skolade i Uppsala under Anders Burman och ingaende i grup-pen runt Axel Hagerstrom.

Karl Hedvalls recension ar den forst som publiceras. Det ar som om han le-gat bereddi startgroparna.

Hans budskap ar latt att tyda: Landquists bok ar en kata-strof som filosofi, den ar ettoforblommerat uttryck for irrationalism och som sadan har den ingenting att gora in-nanforvetenskapens portar. Invektiven haglar. Hedvall sager inte sa mycket om vad filo-sofi borvara, desto mer om vad den inte far vara. Landquists bok ar inte till-rackligt djup, intetillrackligt grundlig, inte tillrackligt vetenskaplig. Den ar en poetisk vision, ett uttryck forpersonliga upplevelser, och poesin har inget att gora inom filoso-fin. Det sa redan Kant.Hedvall menar att filo-sofin inte har med nagra personliga egen-skaper att gora. Filosofinar en ren vetenskap, likt fysiologi och geologi. Att kalla Landquists bok for fi-losofi vore,enligt Hedvall, som att kalla den kanslo-massiga upp-levelsen man har nar man kikar ner idet glittrande vattnet fran en ”lustkutter” for hy-drografi.

Enligt Hedvall har erfarenheten inte nagot med sanning att gora. Sanningen ar ett ob-jektivt och transcendent system av satser. En antrozentrisk eller psykologisk te-ori fangarenbart detta ”ovetenskapliga hvardagstankande”.

Det star alldeles klart att Hedvall ar djupt missnojd med Landquists satt att fi-losofera,ja, egentligen ar det inte filosofi Landquist sysslar med. Men det racker inte med att kritise-ra Landquists filosofiska for-sok - det later kanske hart, men Hedvall ar hard - makten skaocksa visas. Den typ av filosofi som Landquist sysslar med tilltalar endast kvinnor, ”kvinn-liga man”, ”tankesvaga” och andra lagt sta-ende, skriver han. Och den typen av tankandear for evigt avstangt fran kunskapens gar-dar, ”vetenskapens sanna kalla och korrektiv.”Landquists filosofi, och med honom all Gefuhlsgeschwatzigheit a la Nietzsche maste utan”prut afvisas af vetenskapen.” Budskapet gar inte att missforsta. Enligt Hedvall har Lan-dquist spekulationer ingenting att gora med filosofi eller vetenskaplighet. Daremot ar detkonst, ty dar far kanslorna gora sig horda. Konsten ar kanslornas doman.11

Harry Meurlings recension star i Aftonbladet i januari 1907. Da har redan flera striderutkampats - och Meurling vill ga in pa nagra filo-sofiska detaljer. Meurling menar, likt Hed-

8B. B-m., ”Flera ‘tankebilder”‘, Goteborgsposten, 24/12 1906; Orebro Dagblad 13/12 1906.9Q., Nya Dagligt Allehanda 27/2 1907; Figaro 29/12 1906.

10G-g.B., Social-Demokraten 22/12 1906; J.H., Karlstads-Tidning 17/12 1906.11Karl Hedvall, Uppsala Nya Tidning 14/11 1906.


vall, att boken egenligen ar lyrik och att Landquist bor halla sig till det omradet. Filosofinforpliktigar till stringens och logik, och det kan Landquist inte leva upp till. Om det var enreligiost inspirerad person som framlagt Landquists tankar sa kunde man tillata det, menen akademiker far inte bete sig sa.

Ett senare utalande av Meurling ar vart att citera:

Den som laser filosofi pa spann i tanke att klara av s k livsfragor han kom-mer ej till filosofin med det ratta larjungasinnet. Fil ar ej en motsvarighet tillre-li-gionen i den meningen att man skulle gen filoso-fien far varden att levapa. Filosofi ar vetenskap, men det ar ej reli-gionen.12

Det kunde mycket val vara en sammanfattning av standpunkten i recensio-nen.

Meurling lyckas med en mycket marklig formulering nar han vill visa att Landquistar en fara for filosofin. Farligast av allt i Landquists filosofi ar dennes grund-pastaende atttiden skulle vara av fornuftig art, ty om all verklighet har tidens form skulle det leda till attall verklighet skulle vara fornuftig, vilket Meurling finner orim-ligt.

For det forsta ar det en forvanskning - eller ett missforstand - av Landquists standpunkt.Egentligen ar det svart att veta vad han menar. Kanske handlar det om vem som ska fafilosofera. Vore all tillvaro for-nuftig sa hade varje manniska lika stor ratt att filosofera,och alla hade samma tillgang till det fornuftiga. Sa ar nu inte fallet menar Meurling ochsu-mmerar: ”sa lange herr Landquist gor ansprak pa att vara filosofisk skrift-stallare, arhan utsatt for det mest tragiska sjalfbedrageri, ty han hindras harige-nom att tillvarataga sinverkliga begafning.”13

Lat oss stanna upp och fundera lite over vad dessa - faktiskt ratt elaka och argsinta- artiklar egenligen ger uttryck for. I dem kommer filosofins specialisering till ut-tryck.Filosofin hade traditionellt setts som alla kunskapers krona, som ocksa skulle in-kluderamoraliska fragor. Men en stravan hade funnits fran Kant till positivismen och nykantianis-men att gora den teoretiska filosofin till en exakt vetenskap. Strategierna var olika, menen gemensam karak-taristik kan sagas vara att det alltid gatt till genom av-gransningar ochutestangningar. Det ar det Hedvall och Meurling forsoker. Filosofin ska goras lika veten-skaplig som naturvetenskapen - det nya idealet.

Kant dristade sig att aven behandla etiska, religiosa och este-tiska sporsmal. Det finnstill och med de som havdar att detta var Kants egentliga intresse; sa inte Uppsalafilosoferna:det enda som har plats i det filosofiska riket ar den teoretiska filo-so-fin och den ska stravaefter full-standig objektivitet.

Det finns en sida i bada recensionerna som mycket val kan tolkas som for-akt, men likamycket som ett tecken pa en specialiseringsprocess. Filosofin ar enligt de bada filosofernaen intern disciplin dar man endast samtalar med de redan invigda, med spe-cialisterna.Varken Hedvall eller Meurling vill egentligen fora ett samtal med Landquist, bada skriveratt de gor det mest av plikt. Landquist ar inte en vardig sam-talspartner.

Landquist stod inte svarslos - det gjorde han nastan aldrig - och fast det ar pa Hedvallsrecension han svarar galler den ocksa Meurlings.

Aven Landquist kan tricken att sparka undan benen. I Hedvalls re-cension kan-ner hanen ”allvarsdrypande” ton, tjock av sentimentalitet sa fort Hedvall talar om veten-skap ochlogik. ”Har rojer sig ett slags Gefuhlsgeschwatzigheit, som ar verlogen.” Pa satt och vis hardetta en dub-bel poang. Hedvall kan inte sjalv leva upp till den av ho-nom hyllade objek-tiviteten. Men det kan ocksa ses som ett svar pa ett filosofiskt pro-blem. Manniskan ar alltid

12Citerat ur Svante Nordin, Fran Hagerstrom till Hedenius: Den moderna svenska filosofin (Lund,1984), 64.

13Meurling, Aftonbladet 5/1 1907.


kannande, menar Landquist, och hennes objektivitet forsvin-ner nar hon for-nekar detta -da ar hon verlogen.

Gentemot kravet pa en skarp grans mellan vetenskaplig filosofi och vardags-kunskapeller religion staller Landquist en pluralistisk filo-sofi. Han ar darfor inte sen att tillbakavisarationalisternas maktansprak: ”Det ar ett ironiskt ode att just rationalister-nas kriticism blirdet mest dogmatiska af allt i varlden.”

Filosofi ar, enligt Landquist, en kulturell foreteelse. Istallet for att borja med abstraktateoretiska utlaggningar menar han att filosofin ska ta sin borjan i manniskans problem.Filosofen bor erkanna tillvarons mangfald och darmed inta en mer odmjuk och nyfikenattityd. Filosofin ”ar ett hundraportadt Thebe”, och om Hedvall vill sta och vakta en avdessa far han sta dar, skriver Landquist ironiskt och menar att han i vilket fall som helstinte tanker ga den vagen.

Sanningen ar inte nagot man har fix och fardig i sin hand, svarar han, den kan sokas pamanga vagar. Avfardandet av tidsspekulationerna menar Landquist enbart visar upp intole-ransens och inte vetenskapens sanning. Sjalv gor han inte ansprak pa att ha lost ”detta detsvaraste af alla problem”. Men han har forsokt, och det kan ingen ta ifran ho-nom. ”Detar sa latt, doc H., att vara trollkarl nar man bollar med de abstrak-taste be-grep-pen; nagraomarkliga handrorelser och svart har blifvit hvitt.”14

Konflikten ar tydlig och den ar den samma som kunde avlasas i de mer all-mannarecensionerna.

Att tilltala

Aven en annan filosof av facket - den psykologiskt inriktade Allan Vannerus - gav Lan-dquists bok en recension.

Hans forsta artikel kom innan Filosofiska essayer givits ut och tog upp en ar-tikel itidskriften Psyke av Landquist, essan ”Om tankandet med kanslan”. Landquist far berom,framfor allt for att den ar skriven sa att allmanheten kan lasa den. Vannerus tycker attuppsatsen ar tanke-vackande och anger att Landquist ar ratta personen att skriva mer omam-net.

En inte ointressant iaktagelse gor Vannerus nar han misstanker ”att vi ga en period af‘stimmungsphilosophie‘ till motes”. Han tycks inte beklaga det.15

Vannerus finner Landquists stil tilltalande men ser den inte enbart som ett utanverk,utan som resultatet av ett ”rikt och kansligt tempera-ment.” Med Landquist har svenskfilosofi fatt nagot sa sallsynt som en lyriker, menar han, som inte i forsta hand anvanderdet abstrakta tankan-det ”utan den stamningsbundna fantasin”. ”Att var filo-sofi icke blivitfattigare genom denna ackvisition ar sjalfklart.”

Vannerus ar dock inte helt nojd och tycker att Landquist brister i logisk skarpa. Mendet viktiga har ar den samtalsvillighet som Vannerus ger uttryck at. Landquist ma ha fel ivissa av sina spekulationer, men han ar en vardig filosofisk de-batt-motstandare.16

De blivande vannerna Anders Osterling och Erik Heden tycker bada att Landquist visarupp en personlig begavning som badar gott infor fram-tiden. Bakom Osterlings recensionhors ett glatt utrop over att nagon kan skriva filosofi med livet som bakgrund utan att fastnai interna och torra begrepp.17 Heden daremot tycker att Landquist visar for lite aktning forfilosofins arbetssatt, men att det a andra sidan finns en fortjanst i det, ty darigenom harLandquist mojligheten att vara oppnare for livet.18 I grans-landet mellan vetenskap och

14John Landquist, ”Genmale till docenten Karl Hedvall”, Uppsala Nya Tidning 17/11 1906.15Vannerus, SvD 8/11 1906.16Vannerus, SvD 20/12 1906.17Anders Osterling, Skanes Nyheter 17/11 1906.18Erik Heden, Ord och Bild 3/1907, 188-190.


lattfattliga framstallningar, mellan filosofi och littera-tur kommer Landquists begavning attblomma ut som bast, anser de bada.

Aven vannen Fredrik Book placerar in Landquist i granslandet mellan veten-skap ochlitteratur. Men Book ar helt utan forbehall vad det galler logisk stringens och annat; det ar,enligt Book, snarare nagot som talar till Landquists fordel.

Book anser att Landquist ingar i essaisternas tradition fran Montaigne. Han ser i Lan-dquist ”en essayistisk begafning af forsta slag.” Essan har inte rent vetenskap-liga syften,menar Book, men kan ocksa dar-for fanga tillvaron pa ett mycket betydelse-ful-lare sattan den torra och knivskarpa logiken. Livet visar upp sa manga sidor och de filo-sofiskasys-temen kan endast fanga enskilda bitar av detta. Daremot kan essan som arbe-tar medstamningsladdade bilder fanga livets myllrande rikedom.

Sa som Book hojer Landquist till skyarna, maste nog recensionen ses som en vantjanst.Det betydelsefulla i den ar Books installning till fi-losofin, som ar mycket lik Landquists.

Book menar att boken har mycket att saga till den lasande all-manheten och att denfangat manga av de problem som ror ungdomen. Ja, han vill i Landquist se ett ideal for denyngre generationen, en person ”som formar motarbeta kulturens forflack-ning.”19

3.2.2 En trang litterar scen

Men det som fortjanar epiteten litterart evenemang och fientliga utspel agde rum i Stock-holms Dagblad. Har tillkommer tva dimensioner: litteratur och politik. Gustaf Otto Adel-borg ar ocksa den ende recensenten som av-fardar Landquist, bade hans bok och hansperson, helt och hallet. Inte hel-ler stilen faller honom pa lappen.

I debatten, som varar en och en halv manad, kommer en tydlig konflikt upp till ytan:den mellan tva unga litterara grupper som strider om en plats i offentligheten. Darmed ardet nastan omojligt att skilja de fa argumenten fran de personliga pahoppen. Men det gartrots det att ur-skilja de tre problemkomplexen: filosofi, politik och littera-tur-kotteri.

Pa ett filosofiskt plan - visserligen mycket outforligt uttryckt - propagerar Adelborgfor en absolut grans mellan filosofi och livsvisdom. Filosofin maste bearbetas ”med klartlogiskt tvingande vapen”. Men det intressanta vetandet anser han ligger utan-for filosofinsomrade, livets rikedom. Men att na dit genom att diskutera tiden, eller for-soka tillratta-visaKant genom livsargument ar omojligt, menar han. Filosofin nar namli-gen aldrig det verk-ligt viktiga, enligt Adelborg. Dit nar man endast genom inre visshet. Endast den inre viss-heten ger upphov till betydelsefull kunskap. Livet ar sale-des, i hans tappning, otillgangligtfor kunskap. Livet kan man endast ha en inre upple-velse av, vilket kan formedlas i poesin.For ovrig tycker han att Landquist brister i ”klar stallning ofver hufvud.”20

Den forsta att svara pa kritiken ar Landquists gamle van Sigfrid Siewertz. Han sagerinte mycket om Landquists filosofi, men menar att det ar en rik bok, full av livgo-randetankar och att det i forsta hand ar en kon-kret filosofi, en konstnarsfilosofi.21

En knapp manad senare svarar Landquist sjalv. Da har striden re-dan rasat och avslutatsav redaktionen.

Landquist lagger an ungefar samma ton som i svaret till Hedvall: vad har du for rattatt doma mig? Den inre visshet som Adelborg han-visar till ar inte bara luddig, en-ligtLandquist, den leder ocksa till dog-matik och till tro pa att man har ratt ”att doma ofverandras varlds- och lifsaskadningar.” Landquist rekommenderar Adelborg att forst gora enor-dentlig inventering av sin egen filosofiska standpunkt.

Landquist ser alltsa samma position vaxa fram ur Adelborgs ”inre visshet” som ur Hed-valls filosofiska position. Han menar att det finns tva traditioner av visshets-ansprak. Den

19Book, GHT 6/2 1907.20Gustaf Otto Adelborg, ”Ny literat-filosofi”, Stockholms Dagblad 28/11 1906.21Sigfrid Siwertz, ”‘Ny litterat-filosofi‘: Ett svar”, Stockholms Dagblad 12/12 1906.


ena ar spekulativ, sokande och relativ, den tror att det finns nagot sant i varje asikt och attvar och en ar sann i det han bejakar. Den andra utgors av systemfilo-so-ferna och de somtror de kan na en direkt extatisk kontakt med Gud. Dessa anser att det finns ett Ena, enenhetlig och fardig varld som, om den bara sokes pa ratt satt, kan upp-tackas.

Trots att Adelborg talar om inre visshet och betydelsefull kun-skap hamnar han, enligtLandquist, i samma dogmatiska position som rationalisterna. Mot Adelborgs ”profetiskaansprak” staller han tvivlets vag. ”Lat oss dricka varlden, fordjupa oss i det objektiva, i alltsom erbjuder sig.”22

Adelborg svarar pa Landquists kritik, men tonen ar resignerad och bitter. Han arforvanad over att Landquist visat en ”viss human vilja”, men avsager sig vi-dare samtal- med Landquist vill han inte diskutera den inre vissheten.23

Den grundlaggande konfliken gar egentligen inte mellan forhal-landet till den teoretis-ka filosofin, men i olika forhallningssatt till livs-filosofin, till livet. Adelborg kom senare attbli en forkampe for Kierkegaard och Landquist for Bergson. Adelborgs in-vandning motLandquist ar att han ar allt for sekulariserad. Den inre vissheten ar en re-li-gios upplevel-se som inte har med filosofin att gora. Landquist daremot anser att fi-losofin inte ar nogsekulariserad, filosofin maste, menar han, ner pa jorden.

En konflikt mellan tva grupper borjar bli synlig. Adelborgs huvud-invand-ning motLandquist ar just dennes stallning till religionen. Att den abstrakta vetenska-pen seku-lariserar eller ”profanerar” religionen gor ing-enting enligt Adelborg. Men Landquist ar”personligt profanerande”, vilket leder till ”skymfande yttre afstandsta-gande” fran reli-gionen. Darfor maste man ta avstand fran Landquist som forfattare, ef-tersom han kanforleda svaga personer.24

Sigfrid Siwertz tillbakavisar anspraken med ironin som hjalp: ”Det existerar ingen pliktatt vara religios. Det galler pa samma satt som satsen: Det existerar ingen plikt att varagenial. For detta bor afven ni vara tacksam, hr A.”25

De personliga aversionerna kommer till ytan och en skribent ry-ter ifran: ”det krusasoch krypes pa ett satt som slaende erinrar om det fran politiken bekanta ackliga fjasket forsocialisterna.”26 Konflikten utokas till en politisk.

Landquist var i sin ungdom medlem av Verdandi i Uppsala och Radikala klubben iStockholm, och sag sig sjalv livet ut som liberal och frisinnad, trots starka kontakter medkonservatismen. Han kom sa sma-ningom att sta nara flera socialdemo-kra-ter, bland andraErik Heden, Ludvig ”Lubbe” Nordstrom och Hjalmar Branting sjalv.27

De han far emot sig star i en konservativ tradition som vill halla religionen fri fran tvivel.I grund och botten handlar det om att man, likt Hedvall, inte anser att ett an-tropologisktsynsatt pa den kunskap man finner be-tydelsefull ar rimligt. Religionen kan inte vara enkansla och drom som uppstatt ur ett hart jordeliv, den ar en absolut sanning.

Men att den stora konflikten ar mellan tva litterara grupper be-hover man inte ens lasamellan raderna for att forsta.

Adelborgs inledningsartikel ar till storsta delen ett personligt pahopp pa Landquist. Detar formatet av Landquist att tro sig kunna belysa manskliga problem over huvud. Han haren bristande personlig enhet och ar fullkomligt oredlig. Han be-skrivs som grund, nervosoch visar, enligt Adelborg, en ”fullkomlig brist pa grundligare psyko-logisk sans”. Skriva

22John Landquist, ”Om den inre vissheten”, Stockholms Dagblad 29/12 1906.23Gustaf Otto Adelborg, ”Om ‘den inre vissheten‘: Ett kort svar till hr Landquists utredande

genmale”, Stockholms Dagblad 10/1 1907.24Adelborg, Stockholms Dagblad, 28/11 1906.25Siwertz, Stockholms Dagblad 12/12 1906.26i[var Conradson], Stockholms Dagblad 17/12 1906.27Antman, Landquist, 20f, passim.


kan han inte alls. Budskapet ar ett och endast ett: bort med Landquist fran den litteraraparnassen.28

I Siwertz motkritik fors striden mellan rivaliserande grupper fram. Vem ar denne Adel-borg, undrar han, som kan komma med sadana ove-derhaftiga uttalanden och tro sig fagehor? En ”ung, fullkomligt okand” student, vars monstruosa stil ”dammar torrt ur kollegi-ehaftena.” Siwertz ironiserar med vass penna over Adelborgs formagor. ”Allt dunklare ochkonturlosare blir A. mot slutet af sin artikel. Skymningen sanker sig dar-ofver, en ljusetslanga och odsliga agoni.”29

Bakgrunden till de personliga pahoppen ges i en redaktionell kommentar och ett berik-tigande av John Landquist.

Den redaktionella kommentaren - som minst sagt ar lika delaktig i stridighe-terna -undrar vad det ar for underligt med John Landquists bok eftersom saken borjat anta pro-portioner som om det gallt ”samhallets val och ve.” Man menar att rykten bor-jat sprida sigom Adelborgs ”rysliga attentat” innan artikeln publicerades. Vanner till Landquist skulleda ha forsokt stoppa artikeln via varnande brev och telefonsamtal, ”ett slag af censur franutomstaende, som star tamligen ensamt.”

Men tidningen tog ”utan tvekan in den fruktade artikeln” och menar att Siwertz artikelhar den enda fortjansten att den ”visar att van-skapen annu har sin plats i Norden.”30

Landquist svarar i sitt beriktigande att han aldrig deltagit i na-gon censure-rande verk-samhet. Men anda skymtar de personliga tvisterna fram nar han papekar att Adelborg gattrunt och visat upp manuskriptet for flera stycken i Uppsala.31

Det ar en liten varld det ror sig om och litterara tvister blir per-sonlig agg.

Den 17 december innehaller tidningen hela fyra artiklar plus re-daktionskom-mentar.En av dem ar Landquists beriktigande. De andra be-skrivs i malande ordalag av redaktionensom ”tre fiender” som till-sammans - ”helt tillfalligt” - bemoter Siwertz kri-tik. De tre arforfat-tarna Gustaf Ullman, Adelborg sjalv och en ung forfattare under pseu-donymen ”-i-”.32

Intresset har vants bort fran Landquist. Bade Ullman och ”-i-” skriver att de arfullstandigt ointresserade av boken, de har inte last den. Anda tycker ”-i-” att Adelborgskritik ar berattigad, ”endast litet for mild”. Ullman prisar Adelborgs klara re-sonemang -vilket med all respekt i varlden inte kan bekraftas - och menar att det vik-tiga nu ar publi-cistisk takt. Mot denna har Siwertz forsyndat sig.

Vad skapar denna blindhet? Invektiven fyller bade den Adelborgska och Siwertzskatexten. ”-i-” ger svaret. Det handlar om de litterara kot-terierna. Siwertz har forsyndat sigeftersom han ar van med Landquist. Skribenten vill skapa en gemensam front mot de lit-terara vantjanster som han anser trangt in i konsten. Ett ”pojkvalde” har spritt sig, fulltav ”ungdomlig omogenhet och arrogans”, dar fjask och vantjanster bar fram obetydligatalanger.

Adelborg skriver sjalv att han inte vill befatta sig med Siwertz person efter-som hanendast anvander en insinuant ton, och avfardar honom som en ung forfattare med glattadelegans.

28Adelborg, Stockholms Dagblad, 28/11 1906.29Siwertz, Stockholms Dagblad, 12/12 1906.30Stockholms Dagblad 12/12 1906. Maria Palm havdar i artikeln ”Klara Johnsson, Fredrik Book

och den ‘Adelborg-Conradsonska skolan”‘, Svensk Litteraturtidskrift 4/1974, att det gjorts flera stryk-ningar av redaktionen i Adelborgs artikel for att fa bort de varsta pahoppen,18.

31John Landquist, ”Ett beriktigande”, Stockholms Dagblad 17/12 1906.32Det hela sker under rubriken ”‘Ny litterat-filosofi‘: Inlagg i diskussionen om John Landquists

filosofiska essayer” och delaktiga ar Gustaf Ullman, ”En erinran till en litterar debatt”, Gustaf Ot-to Adelborg, ”En kort forklaring med anledning af hr Sigfrid Siwertz ‘svar”‘ och peudonymen -i-,Stockholms Dagblad 17/12 1906.


Tre dagar senare publiceras en kommentar av Siwertz. Genom antydningar undrar hanvilka som egentligen utfor vantjanster och vem som ar pojke. Bakom pseu-do-nymen ”-i-”anar han Ullmans skyddsling Ivar Conradson. Och apprapa pojkvalde ar val ”-i-” lika ungsom jag menar Siwertz, eller kanske till och med yngre.33

En grupp unga forfattare anklagar en annan grupp lika unga for-fattare for att varaytliga, skriva daligt och att deras framgangar beror pa vantjanster och kryperi. Den andragruppen ger tillbaka med samma mynt. Och bakom de ”tre fienderna” ser man plotsligt trevanner som gemensamt bekampar Landquist, Siwertz och deras vanner.34

I ett kaseri pa julafon i samma tidning beskrivs med ironi det litterara klima-tet i Stock-holm. Unga skalder klattrar pa varandra. Snobbism och kotterier ar vardag och formaga ardet alls inte fragan om, utan att vara en omtyckt person som gar ratt kladd, kan svanga sigmed de ratta fraserna och kanner ratt personer. Huvudpersonen heter Putte - identifierbarsom Ivar Conradson - och beskrivs som en obehaglig typ.35

Litterara fejder i tidningarna kom att bli vardagsmat. Ur debat-ten kan utlasas att denunga generationen forfattare, fodda pa 80-talet, nu borjade gora sina debuter. Och att en likaviktig ingrediens i debuten som att ge ut sjalva boken var att etablera sig i den kulturellaoffentlig-heten, att skapa uppmarksamhet runt sin person.

De forsta aren efter sekelskiftet kan beskrivas som en mediali-sering av kul-turutbudetoch framfor allt som en tid da ett antal unglitte-rara grupper slogs om vem som skulle blitongivande i den nya litteraturen.36

3.2.3 Var gar konflikterna?

Texten Filosofiska Essayer, Landquists agerande i den kulturella offentli-gheten och denkulturella offentlighetens reaktioner placerar in Landquist i ett sammanhang och visar sam-tidigt hur detta sammanhang ser ut. Den plats han far beror bade av hans eget age-rande ochvilka positioner som ar mojliga att inta. Han ar ju sjalv med och konstituerar offentlighe-ten, men det innebar inte att valmojligheterna ar oandliga.

Landquist tilltalas i pricip av alla som en samtalspartner vad det galler litte-ra-tur. Hananses vara en god skribent och konstnarlig skildrare. Med ett undantag. Och undantagetfor fram en konflikt just inom det konst-narligt-litterara faltet. Landquist upp-levs som enutmanare utifran en an-nan ung litterar grupps ideal och position. Dar handlar striden omvem av de unga som ska fa betydelsefulla stallningar i offentlighe-ten, med moj-lighet tillmakt att fora fram sitt program, men ocksa till inkomster.

Det handlar ocksa om en intern konflikt mellan vad vi kan kalla tva konku-re-randelivsfilosofier, och i forlangningen mellan tva install-ningar till politiken och samti-den.

Landquist tillhorde de sk stockholmsnovelisterna och var nara van med samt-liga somkom att utgora tiotalisterna. De propagerade for en borgerlig och verklig-hetstill-vand pro-

33Sigfrid Siwertz, ”Ny litteratfilosofi”, Stockholms Dagblad 20/12 1906.34Maria Palm skildrar gruppen som ”en samling strebrar”, som inte var ”sarskilt nograknade med

medlen.” (s. 24) Adelborg beskriver hon som en auktoritar person, flitig i studentlivet, men med

starka fiender inom Verdandi. Kring Adelborg bildades under tiden 1906-1908 ett litterart kotteri,med bla Gustaf Ullman och Klara Johnson, med Conradson som impressarie. (s. 22) Klara Johnssonarbetade pa Stockholms Dagblad och var den som skrev red-kommentarerna i den litterara fejden.Hennes aversioner mot Siwertz var bekant sedan tidigare genom elaka recensioner. (s.18) Gemensamtfor gruppen var en stark motsatsstallning till stockholmsnovelisterna, till vilka bade Landquist ochSiewertz horde, och till socialt engagemang, sjalva hyllade man dikten som gav uppenbarelser. (s. 23)

35Erik Norling, ”Skalden: En studie”, Stockholms Dagblad 24/12 1906. Se av. Palm, 22.36Se t ex Krantz, 138ff, 163f; Claes-Goran Holmberg et al menar i En svensk presshistoria (Stock-

holm, 1983) att ”[d]en moderna draken, tidningen for nastan alla” foddes med sekelskiftet och att enny typ av skribenter darmed kom fram, daribland Book och Landquist. ”De lyckosamma tidningarnakunde numer locka de tongivande opinionsbildarna.”, 110ff, 123f.


sa. Adelborg och hans vanner stod mot stockholmsforfattarna och kravde gent-emot demprovinsens foretrade. De stravade efter en idealistik-religiost far-gad litteratur. I efterhandvet vi att tiotalisterna och Landquist - som deras forsvarsad-vokat - blev oerhort betydelse-fulla, medan Adelborg och Conradsson hamnade i skymundan. Men 1906 var det strid pakniven, och det handlade om framtiden.37

Pa ett store plan kan en splittring i det allmanna tidsklimatet skonjas. Gransen gar mel-lan de som garna ser en mer konkret filosofi, som handlar om mannis-kans fun-damentalaproblem och som kraver en smidigare begreppsapparat och ett opp-nare for-hallningssatt,och de som i filosofin ser en allvarlig och svar sysselsattning for experter, som kraverstring-enta begrepp. Den senare standpunkten behover inte vara en standpunkt hos denframvaxande fackfilosofin, utan kan lika garna vara ett stallningsta-gande for bo-stromskspekulation.

Ror vi oss till de mer konkreta stallningstagandena blir gran-serna lite suddi-gare, menar trots det skonjbara. En position ar den som anser att det ar tid for en prak-tisk filosofi sombehandlar manniskans si-tuation och utsatthet och att detta kraver ett an-nat forhallningssatttill filosofin. En mellanposition intas av de som tycker att den traditio-nella eller vetenskap-liga filsofin ar en viktig syselsattning, men att det ar lika vik-tigt att satta det i relation tillmer konkreta och manskliga problem, utan att gora an-sprak pa begreppens tyngd. Dentredje standpunkten star Hedvall och Meurling for, som inte anser att vem som helst farfilosofera. Filosofin ar en vetenskap och endast den som god-kants i fackgemenskapen arvard att samtala med.

Hedvalls vaktande vid vetenskapens portar skulle Landquist fa kanna pa, ty den portHedvall bevakade var universitetets. Domen var strang: har har du inte att gora.

3.3 ADJO TILL UNIVERSITETET

Hosten 1908 blev John Landquist fardig med sin avhandling. Hans handle-dare, Karl Re-inhold Geijer - professor i teoretisk filosofi, tillika psykologiskt inriktad - radde Landquistatt vanta med att lagga fram avhandlingen. Geijer var tjanstledig och kunde darfor inteagera till dess basta. Landquist anger sjalv att han var ivrig att fa det over-stokat - darforfojde han inte radet. Aven Burman var borta fran universitetet och i hans stalle var Hedvalltill-forordnad.38

Enligt Svante Nordin var det en disputation omgiven av rykten, som dess-utom satt endel spar i svensk litteratur. Bade Landquist sjalv och Jean-Francois Battail anser att dis-pu-tationen var omgiven av intriger. Landquist forsokte bland annat fa Book som andraop-ponent, vilket inte lyckades. Som tredje opponent verkade Siwertz.

I ett brev till Hedvall skrev Burman att avhandlingen skulle rivas i stycken. Taktiska stegvidtogs. Bedomningen av den skedde i universitetets korridorer och kolle-gierum. Hedvallholl sin opponering infor sektionen och yrkade pa ett slatstruket B, vil-ket aven Burmangjorde brevledes. Mot detta opponerade sig Karl Reinhold Geijer och den kon-ser-vativehistorikern Harald Hjarne som ville ge Landquist Med berom god-kant, vilket skulle in-neburit en karriars-mojlighet inom universitetet. Axel Hagerstrom yrkade pa en medelvag.Genom kompromisser tillerkandes han ett Ba. Allt var klart in-nan disputa-tionen, somagde rum i en till bradden fylld forelasningssal, for ovrigt den storsta pa universitetet. Somforste opponent agerade Harry Meurling. Men bade han och andra opponenten - psykologenSidney Alrutz - var beskedliga mot Landquist.

37Se t ex Stenstrom, 27ff; Palm,22; Jacobson, 60f, 66.38Bast skildras detta i: Landquist, ”Mina Uppsalaar”, 302f; idem, Som jag minns dem, 133; Svante

Nordin, Hagerstrom, 23f; Jean-Franohois Battail, Le mouvement des idees en Suede oa l’ocge du

bergsonisme (Paris, 1979), 22f. Se aven Antman, Landquist, 13f.

3.3. ADJO TILL UNIVERSITETET 53

Det har sagts att man aldrig var ute efter att underkanna av-handlingen. Att gora dethade varit en skymf mot professor Geijer. Det rackte med att ge Landquist ett sa lagt betygatt hans chanser inom uni-versitetet var avskurna.39

Battail anar starka utomfilosofiska aversioner mot Landquist. Man hade inte gatt sa hartfram, menar han, om det enbart gallt intellek-tuella standpunkter.40 Det ar mycket mojligtatt det fanns personliga skal, Uppsala var inte sa stort, men vi vet att ocksa att Hedvallredan 1906 hade stallt upp sig som sanningens vakt gentemot Landquists, som han tyck-te, irrationella filosofi. I grunden handlar det darfor om ett fi-lo-sofiskt stall-ningstagande.Landquists filosofi var inte vetenskaplig i uppsalafilosofer-nas mening och darfor hade deninte pa universitetet att gora.

En inte oviktig bakgrund var de filosofiska positionerna pa uni-versitetet. Om-kring1905 hade Hagerstrom samlat en krets larljungar kring sig. Annu sags han av de flestasom den legitima arvingen till Burmans bostromskt-kantianska rationalism.41 Men nagotvar pa gang. 1905 publice-rade Hedvall ett ”Oppet brev” till forsvar for Hagerstrom, somblivit snavt bedomd vid en professurskonkurens i Lund. Den riktade, enligt Nordin, upp-marksamheten pa en ny krets filosofer i Uppsala.42 En ny filosofi med bas i en samlingyngre manniskor holl saledes pa att ta gestalt. Relationerna till den al-dre filosofin var inteklar, och den brytning med Burmans filosofi som Hagerstrom skulle komma att gora lagenbart i luften. Men det ar skal nog for att tanka sig att Landquist blev en god yttre fiende,med vars hjalp man kunde visa upp enighet inom leden.43

Men hela det filosofiska Sverige var inte nojda med bedomningen. Landquist fick efteratbrev fran Hans Larsson, Efraim Liljequist och Vitalis Norstrom - alla viktiga filosofer - darsamtliga ansag att avhand-lingen blivit for snavt bedomd.44

Hur sag da recensionsmottagandet ut? Tyvarr ar det svart att dra nagra storre slutsatsereftersom jag endast funnit tre recensioner.

Allen Vannerus beskriver den som ett levande konstverk och an-ser att Landquist har engod framtid som essaist eftersom han kan forena intuition och logiskt forstand. Han tilltalarLandquist men haller inte med hans filosofiska slutsatser. Vannerus anar under den levandeframstall-ningen nagot absolut. Landquist tycks ”hypostasera viljan som en abstrakt prin-cip”. Han kritiserar Landquist for att vara allt for individualiserande och for att det helautmynnar i ”personlighetskult och nietzsche-anism”.45

De bada andra recensenterna uppskattar Landquists bok och be-rommer dess levandenarhet till livet. Bada ar fullstandigt eniga om att det ar god och berikande konst. Men enspricka oppnar sig mellan dem. Ar detta filosofi eller inte? Sven Rosen ger be-sked: ”dettaar konst, ja, ut-sokt konst, men icke vetenskap, detta ar sjalfull poesi, men icke filosofi.” Tydet ar inte Kant.

Filosofi ar begreppets klarhet, menar Rosen, men bakom alla Landquists bil-derforsvinner begreppen i godtycklighet. Men som livsskildrare har han mycket att saga tillden bildade allmanheten, sa lange han inte har filoso-fiska ansprak. Han bekla-gar att denhar getts ut som doktorsavhand-ling. Men Rosen vill anda sluta Landquist i sina armareftersom han sa tydligt och bestamt havdar individens roll i his-torien.46

Birger Liljekrantz haller med Rosen att det inte ar vetenskap, men menar att det for den

39Battail, 23.40ibid.41Se t ex Svante Nordin, Den Bostromska skolan och den svenska idealismens fall (Lund, 1981),

169, 176; idem, Hagerstrom, 36.42Nordin, Hagerstrom, 36.43Antman, Landquist, 13.44Landquist, ”Mina Uppsalaar”, 303.45Allen Vannerus, Ord och Bild 1909, 284-287.46Sven Rosen, Stockholms Dagblad 16/9 1909.


skull kan vara filosofi. Vetenskapen handlar till sin defi-nition om det gene-rella, om lagaroch kontinuiteten. Det vill han inte for-neka. Men livet ar sa mycket mer, menar Liljekrantz,och det ska filosofin fanga: ”afven under begreppens isbroar forstar han [Landquist] att latalifvets backar porla”.

Landquist beroms for att ha tagit sig an en av de storsta psyko-logiska upp-gif-terna itiden, att skildra viljan, och darmed fort fram pro-blem som annu inte synts till i den svens-ka filosofiska diskussionen. Han har lagt grunden till en ny filosofi, me-nar Liljekrantz, ochtycker sig hora Zarathustras rost, ceasarviljan och den harda kam-pen. I Landquist ser han”en filosofisk ciceron af rang” som kan hoja Sveriges kultu-rella niva.

Endast ett problem finns. Landquists filosofi ar alltfor indivi-dualistisk. Hans frihets-filosofi finner ingen pardon hos Liljekrantz. ”Hur skulle det langre bli mojligt att opereramed manniskor, i skolorna, i sam-hallet, i fall vi i sista hand ansage, att mannis-koviljanfaller utanfor na-got slags lag eller kontinuerligt sammanhang.”47

Det ar inte helt latt att avgora, men har verkar det som bade det konservativa lagret ochdet liberala vill lagga beslag pa Landquist. Det konservativa med en restrik-tion: frihetsfi-losofin.

3.4 KULTURSKRIBENTEN

Universitetet var av forklarliga skal stangt for Landquist och han fick soka sin utkomstpa annat hall. Narmast till hands lag den publicistiska verksamheten. Efter en sejour paKungliga Biblioteteket kom hans verk-samhet helt att inriktas pa litteraturkritiken.48

John Landquist blev med tiden en av de mest uppburna kritikerna i landet och var densom pa bred front forde fram och forsvarade de sa kal-lade tiotalisterna.49 Utan att overdrivakan man saga att han var en av ti-dens litterara smakdomare som till stor del avgjordevad som lastes och saldes. Med sin starka position kunde han ocksa fora ut sin filosofiskagrundhallning - under 10-talet var den formodligen mer inflytel-se-rik an Uppsa-laskolans.

Som kritiker utvecklade han en mycket vass penna och manga var de stri-dig-heter hanvar inblandad i. Framfor allt stod stridigheterna under 10-talet mellan ho-nom och hansgamle van Fredrik Book.50

Brytningen med Book kan ses ur flera perspektiv. Filosofiskt stod de varan-dra naraoch hamtade bada sin grundkonception fran Bergson, bada betonade intuitio-nen som denledande kunskapskallan. Men Fredrik Book hade anammat den hogerakti-vis-tiska tolk-ningen av Bergson, framfor allt filtrerad via Barres, och stod nara ungho-gerns organ Detnya Sverige och Adrian Molin. For Landquist daremot var Bergson en liberal filosof, enfri-hetens apostel som inte hade nagot att gora med Barres tolkning.51 Birger Lijekrantzlovord over Landquist passade egentligen battre pa Book.

Book holl dessutom pa det storsvenska och var en hangiven kriti-ker av Landquistsvanner, tiotalisterna.52 Ett skal till ovanskap sa gott som nagot. Med all sa-kerhet speladesakert sjalva den polemiska karaktaren i att vara ledande kritiker i ett sa li-tet land som

47Birger Liljekrantz, SvD 22/5 1909.48Staffan Bjorck, ”John Landquist”, Svenskt biografiskt lexikon, band 22 (Stockholm,1979), 237.49Battail, 25; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av nittonhundratalet, vol.1 (Stockholm,1965),

24,121; Krantz, 139ff.50”Animositeten mellan dessa ledande kritiker var [...] ett betydelsefullt faktum i Sveriges tranga

litterara varld, o manga fenomen fick sin plats bestamd av kraftspelet mellan dessa motsatta poler”,skriver Bjorck, 239.

51Battail menar att Bergson kunde anvandas i de mest motsatta lager, fran hoger till vanster, franAdrian Molin over Landquist till Algot Ruhe.

52John Landquist, Tankar om den skapande individen (Stockholm, 1970), 15f; Linder, 24,26; Feh-reman, Forskning i forvandling , 110.

3.5. DEN MOGNA FILOSOFEN 55

Sverige in. Det var over-flodigt med tva Book eller Landquist. Vagen till en egen profilgick via avgransning.

Landquist inledde sin brytning med Book i en recension i Ord & Bild genom nagraelaka ord - mer behovdes inte.53 Men den verkliga bryt-ningen kom en kort tid se-nare narde stallde sig pa var sin sida i Strind-bergsfejden, en strid som Landquist varit delaktig i attiscensatta, och i vilken han tog stallning for Strindberg.54

Strindbergsfejden ledde inte bara till en permanent brytning med Book utan ocksa tillatt samtiden fick upp ogonen for den unge kritikern.55 1911 blev han fast an-stalld litte-raturkritiker pa Dagens Nyheter och med Fredrik Book som Svenska Dagbladets dito varskyttegravarna gravda.

1912 paborjade John Landquist utgivningen av August Strindbergs samlade verk paBonniers. Hans tidigare forsvar av Strindberg var nu grund-ligt bekraftad; Landquist ha-de valt sida i 10-talets litterara och politiska klimat och pa de flesta satt av-sagt sigsitt romantiska och levertinska forflutna. Hans vanner och bundsforvanter blev libera-leroch socialdemo-krater. Kanske kan man till och med saga att han tillhorde tio-talets kul-turradikaler.56

Tiden hos DN varade till 1917 da Otto von Zweigberg, chefredak-toren, lyckas spar-ka Landquist efter en lang tids ovanskap.57 Fram till 1924 stod John Landquist utanfast anstallning da han anstalldes av Aftonbladet. Han fortsatte visserli-gen sin kritiker-verksamhet, men agnade ocksa tiden at att skriva ett antal bocker.

Sommaren 1917 bodde han i Kopenhamn dar han tagit upp sina filo-sofiska studierigen. Meningen var att det skulle bli en bok om viljefilosofen Vitalis Norstrom.58 Den sagdock aldrig varldens ljus. Istallet blev det en egen filosofibok, Manniskokunskap.

3.5 DEN MOGNA FILOSOFEN

Mottagandet av Manniskokunskap ser delvis annorlunda ut om man jamfor med de ti-di-gare bockerna. Filosoferna vid universiteten holl sig borta, trots att det var Landquists mestfilosofiska bok. Kanske berodde det pa att han inte langre var ett hot mot den pro-fessionellafilosofin. Landquist holl istallet till i den allmankulturella sfaren - dar just uppsalafiloso-ferna tyckte att han horde hemma. Han var en forfattarnas filosof, som man inte behovdesam-tala med.

53Solveig Landquist, Den goda viljan: ett liv med John Landquist (Stockholm, 1975) 45f. Lan-dquist angrade sitt tilltag och skrev ett brev till Book: ”I mer an en manad har jag varit olycklig forden svara forlopning jag gjort mig skyldig till”. Brevet ar daterad 3/7 1910 - fem dagar senare gickhan till fornyad attack (se nedan). Rolf Arvidsson, ”John Landquist och Fredrik Book: vanskap ochbrytningen” i Svensk Litteraturtidskrift 3/74, 27f.

54Strindbergsfejden inneholl en mangd dimensioner och Landquist hade ingen framtradande plats i

den som helhet. Men vad det galler Strindbergs betydelse som litterar fornyare och svensk huvudfigurvar Landquist en av hans ivrigare forsvarare, nagot han inledde med artikeln ”Strindberg har ratt!”i Aftonposten 8/7 1910, som till stor del var riktad mot Book. Jacobson, 100f; Solveig Landquist,39; John Landquist, John Landquist om Strindberg, personen och diktaren, ed. Solveig Landquist(Stockholm, 1984), 40f.Landquist hade dessutom under arbetet med en bok om Heidenstam 1909formedlat en fejd mellan denne och Strindberg, vilken hade stora likheter med den verkliga fejden.Landquist,Som jag minns dem, 34f; idem, Om Strindberg , 30-39.

55Linder, 23.56Antman, Landquist, 17f.57Landquist, Som jag minns dem, 69; idem, I ungdomen , 139,143, 158f. Skiljelinjen gick vid

Finlandsfragan - Landquist var hangiven Finlands sak. Men splittringen hade funnits dar innan, detvar Bonnier sjalv som sag till att Landquist fick en plats vid tidningen, inte Zweigberg.

58Landquist, Som jag minns dem, 129; idem, I ungdomen, 159.


3.5.1 Livsfilosofins betydelse

Tystnaden ar anda talande. Uppsalafilosoferna brukar ses som den har ti-dens mest in-fly-telserika filosofer. De kom sa smaningom att inspirera forfattare och andra kulturba-rare.Utan att vara alltfor generaliserande kan man pa-sta att om Landquists bok kommit ut under30-talet sa hade den bemotts med uppsalafilosofiska argument, kanske inte av filo-sofernasjalva, men av andra inom Landquists eget gebit. Den talande tyst-naden i motta-gandetav hans bok tycks alltsa saga att uppsalafilosofin fortfarande holl sig inom sitt ny-ligenavgransade universitetsamne, att dess betydelse annu inte var sar-skilt stor.

Ytterligare en sak pekar i den riktningen. Ett genomgaende drag i recensio-nerna arhovligheten mot Landquist, och trots att i princip alla har nagon invandning mot hans fi-losofi - framfor allt for att den utmynnar i mystik - sa godkanns han av samtliga somsamtalspartner. En anledning kan sakert vara John Landquists uppburna stallning som kul-turskribent - man kunde inte angripa honom utan att rakna med veder-gallning.59

Men vid sidan av maktperspektivet gor sig nagot annat gallande. Samtliga re-censenterutgar fran en gemensam grund, att livsfilosofin ar betydelsefull och att den ar den domi-nerande filosofin i tiden. De invandningar man gor mot Landquists bok sker hela tideninnanfor det perspektivet. Skillnaden gar inte mellan tva fundamentalt olika satt att se pafilosofi utan ar variationer pa samma tema.60

Ror man sig ned till de enskilda recensionerna blir perspektivet givetvis lite mer splitt-rat, men grundlinjen kvarstar.

Per Hallstrom menar att boken har viktig praktisk betydelse, men att den stal-ler allt forhoga krav pa intuitionen.61 Att den individuella man-niskan ar mannis-kostudiets viktigasteobjekt har alltfor ofta glomts bort. Istallet har varldens otillgang-lighet och kaos betonats.”Vi maste ha var-den, om mojligt ratta varden”, skriver han och menar att trots logiken harmanniskan alltid stravat efter att lara kanna den andra manniskan. Enligt Hallstrom mastefilosofin tillbaka till livet.

Om logiken kan understodja detta ar det bra och Hallstrom menar att just det har filoso-fen Richert lyckats med, han har vunnit en blygsam plats at historien. Att Landquist sedanutokat detta till att galla aven dikten och konsten ar beundransvart. Sa langt slar han foljemed Landquist.

Men egentligen gor han halt vid Rickert. Den historiska verklighe-ten ar namligen tillsitt inre ooverskadlig, menar Hallstrom. Landquists filosofi ar ”ett pro-gram for den idealehistoriker, som aldrig funnits”, menar han. Intuitionen ar en vag till kunskap om manniskan,men den nar aldrig anda fram, den ar bemangd med mansklig osaker-het. Landquists dromom total overensstammelse mellan, abstrakt uttryckt, askadning och ob-jekt kommer aldrigatt uppfyllas.

Per Hallstrom menar att det hos Landquist sjalv ar latt att upp-tacka intuitio-nensosakerhet eftersom han missforstatt samtliga forfat-tare han tolkat. Pa sa satt har han mar-kerat tva granser. Dels den filoso-fiska, men ocksa en litterar. Det sista ar inte sarskilt

59Kjell Krantz beskriver i sin bok om Alf Ahlberg Landquists uppburna stallning. Enligt honomar Landquist ett paradigm for den frie skribenten, det ar han som banar vag och hjalper andra. NarAhlberg efter en misslyckad universitetskarriar i Lund flyttar upp till Stockholm ar det till Landquisthan far ett rekomendationsbrev for att kunna ta sig in pa kulturscenen och na fram till ratt personer,68, 138-142, 145.

60Att livsfilosofi var gangbart och nagot dominerande under denna tid kan man fa en aning omi Sven Linner, Livsforsoning och idyll: En studie i rikssvensk litteratur 1915-1925 (Uppsala, 1954)och i Jan Stenkvist, Den nya livskanslan: En studie i Erik Blombergs forfattarskap till och med 1924

(Stockholm, 1968).61Per Hallstrom artikel, ”Manniskokunskap”, ar fran SvD, men den ar varken daterad eller

fullstandig. Men den finns i Bonniers arkiv, darfor har jag valt att anvanda den.


forvanande, Per Hallstrom var namligen Fredrik Books vapendragare i Landquists och den-nes litterara gral under 10-talet.

Men de tva tvivel han anfor ar tvivel som gar igen hos fler, de tycks vara kar-dinalpunkterna: Kan man ga forbi Rickert och kan intuitionen gora ansprak pa total kon-taktmed verkligheten?

Men trots invandningar ar de flesta overens om att Landquists bok ar ”en verk-lig bragd”62 , ett tungt vagande inlagg i den svenska debat-ten,63 som fortjanar upp-marksamhet aven av den lasande allmanheten.64 Algot Ahlstedt menar i en under-danigrecension i Aftonbladet att Landquists intuitionsbegrepp alltfor mycket narmar sig det mys-tiska, men att den trots det ar verklighetsorienterad. Dess stora kvalitet lig-ger nam-ligen iatt den ar sa livsbejakande.65 Vad man an har att saga om Landquists filosofi sa beroms hanfor sin inriktning pa livet.

John Landquist representerar nagot som alla recensenterna kan-ner igen, en ny inrikt-ning som ar pa vag att introduceras i Sverige. Signaturen B.E. menar att det ”i vara dagar”sker nagonting i filosofin ”en livsprocess [...] ett sprangande av gamla for-mer for tankandeoch be-greppsbildning”. Han ser det nya i intuitionsfilosofin.66

Aven Leon. L-d. ar inne pa samma linje. Landquists bok bar pa ett ”betydelsefullt bud-skap” som pekar framat mot en ”fruktbringande arstid for tan-kande[t]”. Ty aven fast hansintuitionsbegrepp ar magiskt sa bryter det upp fran den stela begreppsfixeringen, framforallt uppskattas kritiken av Kant.67

Men intuitionen kan ocksa bli en kraftigare vattendelare. Alf Ahlberg menar att intui-tionen endast kan ga tva vagar, antingen ar den mystisk a la Bergsons eller ocksa ar den ensyntetiserande logisk kraft som hos Hans Larsson. Landquist lutar for mycket at det forstahallet, men det diskvalificerar varken intuitionen i sig eller John Landquist ef-tersom manmaste vara tacksam for varje bidrag i denna fattiga debatt, fortsatter Ahlberg.68 B.E. villdaremot inte aterfora intuitionen till logiken utan ser en annan poten-tial i den. Intuitio-nen ar det kraftfullaste sattet att komma bortom materia-lismen menar re-censenten, denleder namligen i slutandan till tron. Landquist har visat hur intuitionen gar religionen tillmotes, menar han, och ”nasta steg i det intuitiva tan-kandet borde bli att gora religionensverklighet till en sjalvstandig egenart vid sidan av, ja, varfor ej framfor [...] historien ochkonsten”. Sa talade en idealist pa den tiden. Den andlighet Landquist labo-rerar med skatillbaks till den overhistoriska fallan. Kanske be-ror B.E. helt enkelt det som intuitionen foren sekulariserad generation ersatte, namli-gen tron.69

Landquist far rollen att kristallisera olika filosofiska posititoner. Hans filo-sofi verkarvara oppen for manga tolkningar - kanske for att den ar sa luddig - och moj-lig att sa attsaga boja till sin egen favor. Han lyckas till och med locka fram en gammal bo-stromian.Recensionen ar osignerad men genom stilen och formuleringarna kan man sluta sig till attdet ar Karl Pira som ligger bakom den. Det Landquist sager har sagts forut av Bostrom ochda pa ett mycket battre satt, menar han. Landquist upp-marksam-mar inte det eftersom han

62John Gustavson, ”En bok om manniskokunskap”, Stockholmstidningen 16/1 1921.63Alf Ahlberg, ”Manniskokunskap: John Landquists nya bok”, Goteborgs Handels- och

Sjofartstidning 17/12 1920; Leon. L-d., ”John Landquists bok om Manniskokunskap: Ett djarft ochstorstilat verk”, Nya Dagligt Allehanda 22/12 samt 23/12 1920.

64Algot Ruhe, ”Svensk litteratur just nu”, Folkets dagblad Politiken 7/12 1920; B.E., ”Frantankandets verkstad: En ‘livsprocess‘ pa filosofins omrade”, Svenska Morgonbladet 11/2 1921; B.E.,Ostgoten 16/2 1921.

65Algot Ahlstedt, ”Historiens och konstens filosofi”, Aftonbladet 17/4 1921.66B.E., Svenska Morgonbladet 11/2 1921.67Leon. L-d., , NDA 22/12 samt 23/12 1920.68Alf Ahlberg, ,Goteborgs Handels- och Sjofartstidning 17/12 1920.69B.E., Svenska Morgonbladet 11/12 1921.


ar sa obevandrad i filosofihistorien och skral med logiken, men slar omed-veten om det ettslag for Bostrom och darmed for den tidlosa Guden. Framfor allt beroms Landquist for atthan tagit sig forbi ”den tankesvaga naturalism” som beharskar samtiden enligt Pira och forhans personlighetsfilosofiska standpunkt. Aven fast recensionen egentligen gar ut pa att forafram Bostroms filosofi sa upp-tacker Karl Pira nagot som fa andra patalat hos Landquist,hans beroende av den svenska tra-ditionen. En tradition som for ovrigt helt forsvann under30-talet.70

3.5.2 Mellan idealism och radikalitet

De tva tyngst vagande recensionerna stod rektorn John Gustavson och vannen Erik Hedenfor. Bada samtalar med Landquist, mellan Heden och Landquist uppstar det en debatt medintressanta utsvavningar och John Gustavson publicerar fyra ar senare en bok dar Landquistges stort ut-rymme71, men mellan de bada recensenterna reser sig en av-grundsklyfta.Heden vill gora upp med idealismen och tyskeriet medan Gustavson upp-marksammar justdet idealistiska och tyska och tar avstand fran det som fjarmar sig dar-ifran.

Den nya livskanslan

John Gustavsons recension ar svepande och berommande och nar han kriti-serar Landquistar det svart att se vad han menar vore battre. Framfor allt beroms Landquist for att han in-troducerar och gor ett inlagg i den tyska filoso-fiska debatten. Gustavson menar att forsoketatt overskrida Rickert ar lovvart, men kommer pa den punkten med kritik. Landquist lyc-kas inte med det han forutsatter sig, han forblir inom Rickerts sfar och forblir darmed ocksairrationalist. Gustavson motiverar det inte namnvart men hanvisar till Vitalis Norstrom ochFichte.72 For att battre forsta hans position maste vi ga till hans bok Omkring det modernakulturproblemet.

John Gustavson malar i ett kapitel om John Landquist, ”En nutida svensk historiefilo-sof”, upp en bild av den moderna kulturen som han menar genomgar en djup kris. Dennakris har drabbat nykantianismen och dess uppdelning av verkligheten ”i en full-komligtamorf massa - innehallet - och en abstrakt, tom formvarld.”73 Verklighetens utveckling harsprangt de gamla systemen, innehallet pockar pa. Mot detta har en ny livsfilosofi vuxitfram som tar sin utgangspunkt i livet.74 Gustavson menar att det ar en monistisk filosofisom hamtar sina utgangspunkter fran innehallet istallet for formen. For denna inriktning arLandquist en fullodig representant.

Gustavson haller med Landquist att historien inte konstitueras av nagra trans-cendentella principer utan av materialet - historien - sjalvt. Men sedan vill han inte foljalangre. Landquist faller namligen i en psykologiserande falla, enligt Gustavson.75 Lan-dquist gor enligt honom tva fel. For det forsta utgar han fran att den historiska verk-ligheten

70[Karl Pira], Dagens Tidning 14/1 1921. Thure Stenstrom har uppmarksammat just detta nar hankallar Landquist den siste personlighetsfilosofen. I sin undersokning av existentialismens mottagandei Sverige uppmarksammar Stenstrom att en specifikt svensk existentialistisk version - personlighets-filosofin med rotter i Schelling silad via Geijer och Bostrom - gjorde att Sverige inte var oppet forinfluenser utifran. Utifran det perspektivet tonas Landquists beroende av Bergson ner och hans starkainriktning pa kulturen och historien blir mer forstaelig, 43ff, 67f.

71John Gustavson, Kulturproblemet . Ett kapitel ar vikt at Landquists filosofi och ar en inkannandekritik av dennes position. Till dags dato ar det den mest intrangande analys som gjorts om Landquistsfilosofiska garning.

72Gustavson, Stockholmstidningen 16/1 1921.73Gustavson, Kulturproblemet, 105f.74ibid., 107.75ibid., 114f.


och de histo-riska begreppen fullkomligt sammanfaller, han ar en naiv realist. For det and-ra forankrar han all kunskap och vardesattning inom den psyko-logiska varl-den.76 Genomindividualiseringen av kunskapen och den naiva realismen menar Gustavson att Landquistnar en position dar han fornekar helhetsbe-grepp som feodalism med mera. Men framforallt missar han de andliga menings- och vardehelheterna. ”Ett overindividuellt andligt livformar han ej att rakna med.”77 John Gustavson vill helt en-kelt undvika den relativismsom ligger implicit i Landquists filosofi: ”Genom att full-standigt forankra var-dena inomdet psykiskas sfar gor man dem med nodvandighet del-aktiga av det blott psy-kologiskassubjektivitet, tillfallighet, relativitet och pro-blema-tisk-het.”78

John Landquists filosofi gor darfor att innehallet blir lika amorft som hos ny-kantianerna, menar han. Eftersom han gor den relativa psykolo-giska kunskapen absolutleder Landquists filosofi till en panteism dar alla skillnader suddas ut.79

Men vad satter Gustavson istallet? Innehallet i varlden menar Gustavson ar vissa abso-lut giltiga varden. En ny livskansla har brutit fram i och med Nietzsche som sprangt ”sigur subjektivismens skuggvarld for att fatta posto i en vardenas objektiva varld.”80 Men detar inte en veten-skapens och rationalismens varld utan sjalva kultu-rens forutsattning.81

Dessa varden ar inte nagra historiska skapelser trots att de uppen-barar sig i historien, ut-an ar overempiriska, och man kan enbart na dem genom intuition och de har ingentingmed det som normalt kallas kunskap att gora, de kan inte rationali-se-ras. Dessa tankar harframfor allt forts fram av Vitalis Norstrom som menar att det ar i kanslan man omedelbartupple-ver de absoluta vardena.82 Gustavsons filosofi ar pa flera satt sjalvmotsa-gande. Aena sidan fornekar han kunskapens transcendens, a andra sidan havdar han att vardena arjust transcendenta. Pa den forsta punkten slar han folje med Landquist, den an-dra punktenskulle Landquist aldrig halla med om. Gustavsons kritik ar av intellektualis-men, av inrikt-ningen pa teoretisk kunskap, inte av nagot evigt och upphojt. Pa satt och vis narmar han sigdarfor B.E. och Pira i deras krav pa en reli-gios verklighet som ligger bakom varlden. Gus-tavsons filosofi ar ett motgift mot den tillta-gande sekularise-ringen, Landquists daremotar ett forsok att forsta den och skapa be-grepp som kunde fanga seku-lariseringen. Jamforman Gustavson och Landquist fram-star John Gustavsons filosofi som konservativ och JohnLandquists som radikal. Det ar skillnader man sag da, och som vi bor strava efter att se aveni dag.

Bort fran tyskeriet

Enligt John Gustavson stod en ny tid for dorren, kapitalismen hade spelat ut sin roll ochden nya livskanslan och de absoluta vardena skulle bilda en ny kultur.83

Erik Heden trodde ocksa pa en ny samhallsordning, men den han slogs for var socialis-men, vilket far honom att kritisera Landquist fran ett helt annat perspektiv. I det har falletframstar istallet Landquist som den mer konservative.

Heden ar den oforsonligaste av samtliga recensenter. Visserligen papekar han att det aren tankevackande bok som ar vard att lovorda och att det han kritiserar egentli-gen ar denrorelse som Landquist ar en del av - ja, han gar sa langt att han skriver att Landquist ar ensa sansad person att han kan hantera dessa ideer men att de blir far-liga for mer tankesvaga

76ibid., 117-124.77ibid.,124f.78ibid., 126.79ibid., 150ff.80ibid., 68.81ibid., 70.82ibid., 70f.83ibid., 3ff.


- men egentligen ar han ute efter fundamenten till Landquists filosofi.84

Framfor allt vill Heden gora upp med den idealism som han anser beharska Sverige. Tilldetta kopplar han tre saker: Forst och framst vill han forsvara naturveten-skapen och denklassiska logiken mot dess vedersa-kare, for det andra - vilket ar kopplat till det forra - villhan forsvara allmanbegreppen som en vag till kunskap, eller egentli-gen som det enda sattetatt kontrollera kunskapen, och for det tredje vill han gora upp med det tyska inflytandet iSverige och bergsonianismen.

Den spekulativa tyska filosofin har sitt grepp om Sverige, anser han, och be-klagar attaven frisinnade svenskar har givit vika for tyskeriet. Heden menar att en stark riktninginom filosofin - till vilken hor ett antal onamda tyskar och Bergson - stravar bort franden klassiska logiken och dess sanningsbegrepp. Eftersom detta sanningsbe-grepp liggerbakom all naturvetenskap, enligt Heden, sa ar det ocksa en attack pa den.

”Har da naturforskningen gjort bankrutt i vara dagar?”, undrar han och sva-rar i sammaandetag: ”Tvartom, den har aldrig vunnit sa ly-sande resultat.” Det ar det som ar problemetfor idealisterna papekar han. Naturvetenskapen har namligen forkla-rat ”manniskan for ettnaturvasen bland andra sadana” och det klarar inte den drom-mande idealisten. Istallet kon-struerar hon en skon sfar som star bortom naturvetenska-pen och natur-lagarnas varld. Meneftersom man sagt adjo till det klassiska sanningsbe-greppet finns det inte nagon mojlighetatt kontrollera dessa resultat, darfor ar de inget annat an fantasier.85

”Individualitetens vasen ar lika oatkommlig for oss pa naturens omrade som pa sjalens”,skriver Heden och menar att Landquists starka boskillnad mellan ting och manniskor in-te haller. Naturvetenskapens be-grepp lyckas heller aldrig faststalla alla de individuellaegenskaper ting ager. Man kan inte begara den formagan av kunskapen som handlar omdet allmanna. Antingen kan intuitionen jamstallas med intelligensen, och da tvingas mananvanda allmanbegreppen eller sa hamnar man i mystiken.

Varfor ar da denna mystik sa farlig? Heden gor en poang av talet om indivi-duellahistoriska begrepp som far politiska konsekvenser:

Begar man exempel pa sadana begrepp, far man bl. a. till svar: ‘begreppetGoethe‘. [...] Ah, fragar man, ar da varje manniska ett be-grepp? Raknade t. ex.Goteborgs stad 205.944 begrepp vid arskiftet? Men nej, sa ar icke meningen.Hamnarbetaren Pettersson och kontors-bitradet Lundstrom skola ej smickrasig med att ga omkring som le-vande begrepp. Det ar blott de stora mannensom aro begrepp [...].

Bakom vilar en elitism - vem ska avgora vilka som ar de stora och varfor? Idealismenskonmalar verkligheten, menar Heden, den far den att se battre ut an vad den verkligen ar.Den far det att se ut som om rattvisa och frihet finns. ”Men denna billiga op-timism ar justvad tiden icke tala. Skola vi komma ur det radande elandet, maste vi forst vaga se elandet iogonen.”86

Landquist vet vem han debatterar med, och hans svar ar helt in-riktat pa de politiskadimensionerna. John Landquist tar ocksa avstand fran det tyska och kastar till-baks Hedenskritik av Bergson: ”Med forfaran skulle dr Heden genkanna sina argument mot Bergsoni tyska patrioters kritiker av den franska filosofin under kriget.” Genomgaende i sin bokme-nar Landquist ar en kritik av ”det ledande tyska filosofiska tankandet” och dessutom arhan ju sedan gammalt kritisk mot kantianismen.

Istallet vill Landquist placera in sig i en fransk filosofisk tradition fran Descartes tillBergson och menar att denna framfor allt handlar om en intuitionistisk fri-hetslara, som

84E[ri]k H[ede]n, ”Modern filosofi” I och II, Social-Demokraten, 11/1 och 13/1 1921.85Heden, 11/1 1921.86Heden, 13/1 1921.


han arbetat vidare pa. Den manskliga gemenskapen byggs, enligt Landquist, upp av friaindivider som igenkanner varandra i sin individualiet.

Uppbrottet med allmanbegreppen bli darfor till en forutsattning for friheten enligt Lan-dquist: ”Alla autokrater fram till tsarismen och bolsjevismen ha hyllat denna den klassiskalogikens uppfattningen om det individuellas vardeloshet i sig sjalvt och som foremal forkunskap.” Heden har missuppfattat vad befrielse ar och vad socialde-mokratin star for, me-nar Landquist, och implicit att det i Hedens tankande ligger aukto-ri-tara drag.

Landquist gor nagot mycket overraskande, som jag inte har sett nagon an-nanstans hoshonom, han anlagger sitt pespektiv pa socialdemo-kratins kamp. De flesta manniskor aralienerade, de ar endast allmanbe-grepp och malet for socialdemokratin ar att ”lyfta pro-letaren upp till varde som individualitet i sig sjalv”, skriver Landquist. ”Socialdemokratinskamp ar fran logisk synpunkt just en kamp till forman for det indi-vi-duella historiska be-greppet gentemot individens forfall till ett allmanbegrepp i upp-fatt-ningen.” Hans elitistiskfargade filosofi har givit vika for synen att alla manniskor bor ha mojligheten att utvecklasin individualitet. Dessutom ar svaret ett satt att slass pa Hedens egen plan-halva. 87

”Intellektualismen, tron pa den antika logiken, vagar jag kalla den franska fi-losofinsklassiska tradition. Mot den vander sig medvetet Bergson”, svarar Heden och undvikerden politiska fragan om friheten. Kunskapen far vi via erfarenheten, den ome-delbaraaskadningen, patalar han. Men det fornamligaste sattet att kontrollera kunska-pen pa aroch for-blir det logiska tankandet.

Heden vajer for mojligheten till godtycke, och godtycke ar just vad idealis-men ledertill. Det finns bara tva vagar upprepar han pa nytt infor det harda faktum som natur-lagarnastaller: att godta dem och gora det basta av situationen eller att idealistiskt dromma bortnaturlagarna. Det sista har Bergson valt att gora och denna farliga falla ar det nara attLandquist faller i.88 Vi kan forsta hans starka betoning av kontrollen av kun-skapen om vigar tillbaka till ett par tidigare artiklar i vilka han skri-ver om Book och Landquist. Densom Heden egentligen ar ute efter ar Book, om vilken han skriver:

Hans skrivsatt speglar ock var tids ledande egenskap: viljan. I all sinsjalvupp-tagenhet har han ett mal, som han arligt slass for. Malet ar inte precishogt [...] klassvaldets bibehallande.89

Och bakom betoningen av viljan tycks alltid Bergson spoka. Heden forklarar har medutmarkt tydlighet varfor han inte tal Bergson och varfor denne inte kan raknas in i en fri-hetlig filosofi:

Nu ar emellertid Bergsons predikan om manniskans upphojdhet over natur-lagarna och om en sarskild, upphojd, okontrollerbar kunskaps-formaga en ut-markt grundval for unghogertron pa den utvalda, kultur-barande overklassensratt att utan kontroll eller allman lag forfoga over underklassen.90

Hedens vilja att kunna kontrollera kunskapen visar sig ha sin grund i viljan att begransaden starkes ratt och ar ett forsvar for den rattvisa lagen.

87John Landquist, ”Intuitionsfilosofins innebord, ett replikskifte: Ett inlagg fran dr John Lan-dquist”, Social-Demokraten 24/1 1921.

88E[ri]k H[ede]n, ”Intuitionsfilosofins innebord, ett replikskifte: Ett svar”, Social-Demokraten 24/11921.

89Erik Heden, ”Tva kritiker: Doc. Fredrik Book”, Social-Demokraten 10/1 1914.90Erik Heden, ”Tva kritiker: Dr. John Landquist”, Social-Demokraten 10/2 1914.


3.6 DEN SISTA STRIDEN

Uppsalafilosoferna behovde inte bry sina huvuden med Landquist, han hade ju inga pre-tantioner pa en universitetsstol - de holl helt enkelt till i olika varldar. Men sa for-blev detinte, varldarna skulle pa nytt stota ihop och rabaldret runt Filososfiska essayer och Viljanfa sin fortsattning.

1927 seglade namligen en filosofisk strid upp pa den svenska parnassen. Hans Larssonlamnade sin professur i teoretisk filosofi i Lund och ansokningsgangen kom att bli myckethard. Svante Nordin har ingaende beskrivit det avancerade intrigspel som uppsalafilosofer-na an-vande for att fa sin kandidat Einar Tegen tillsatt. I striden kom kraftiga motsattningarmellan lundafilososfin och Uppsalaskolan, men lun-dafiloso-fin fick respit genom att AlfNyman gick segrande ur striden.91

John Landquist var en av de sokande.92 Nagot han enligt sig sjalv gjorde mest somforstroelse, vilket kanske kan betvivlas.93 De tva sak-kunniga fran Lund, Hans Larssonoch Efraim Liljequist, kompetensforkla-rade Landquist, men satte honom inte i forsta rum-met. Arvid Grotenfelt, en finsk filosof, kompetensforklarade aven han Landquist och sattehonom som 3:e kandidat. De bada uppsalafilosoferna Axel Hagerstrom och Adolf Phaleninkompetensforklarade daremot Landquist. De ansag att han brast i sin penetrering ochfixering av begreppen, samt att hans teorier var lud-diga och osammanhangande.94

Tillsattningen gav upphov till en mangd klago- och stridsskrif-ter.95 En av dessa het-te Uppsalafilosofin och sanningen och bakom den lag Landquist. I den attack-erar hanHagerstroms och Phalens filosoferande, framfor allt Phalen gar han hart at. Pamfletten ut-mynnar i en rasande kri-tik av Uppsalaskolan som helhet och som feno-men. Landquistmenar att den som filosofiskolan ar ytterligt dogmatisk och darmed ofiloso-fisk eftersomden forskjuter allt annat tankande an sitt eget. Han varnar for dess makt-lystnad och siar,att om uppsalafilosofin genom sakkunnighets-institutionen lyckas be-satta alla fi-losofiskastolar kommer det svenska filosofiska klimatet att fortvina.96 ”Fran universite-ten kommadaremot att stromma unga rader av uppstyltade, av en kvasi-logisk vrede be-satta ErasmusMontanusar, som varhelst de fa tillfalle, [...] skola forkunna sin antimeta-fysiska abraka-dabra”.97

Pamfletten var mycket polemisk och Nordin menar att dess slagkraftighet gjorde intryckpa manga.98 Marc-Wogau gar sa langt att han havdar att den lamnat ma-te-rial till de flestasenare angrepp som upp-salafilosofin utsattes for.99

Manga av formuleringarna, bade hos Landquist och hans mot-standare kanns igen frande tidigare motena. Uppsalafilosoferna ser ingen filosof i Landquist, han har inte pa uni-versitetet att gora - det kunde de rada over, det var dar de hade sin makt. Men Landquistbesatt en helt annan position nu som ledande kulturskribent - hans asikter hade tyngd ochfick ge-nomslag. Striden runt professuren tycks ha vackt Landquists strids-vilja mot upp-saliensarna, ty varje nytt tillfalle till kritik tog han beredvilligt tag i.

91Bast beskriven ar den i NordinsHagerstrom , 77-88. Se aven Marc-Wogau, 195-208, ochKallstrom, 77-116.

92Nordin, Hagerstrom, 78.93Landquist, Som jag minns dem, 134.94Nordin, Hagerstrom, 24, 81f.95ibid.,82f.96ibid,. 83. Marc-Wogau, 198.97John Landquist, Uppsalafilosofin och sanningen: Nagra ord om tva sakkunniga for tillsattandet

av filosofiprofessuren i Lund (Stockholm,1929), 29.98Nordin, Hagerstrom, 83.99Marc-Wogau havdar att Landquist berattat for honom att han aldrig last nagon av Phalens skrifter,

hans skulle ha tagit sin kritik ur luften: 196, 198. Landquist skriver i en av sina bocker att Hagerstromsenare uttyckte anger over sin harda bedomning: Som jag minns dem, 134.

3.6. DEN SISTA STRIDEN 63

Nar Allen Vannerus gav ut en bok om Axel Hagerstrom var Landquist inte sen att draut pa korstag och det ar nu som termen vardenihi-lism fotas om Hagerstroms filosofi. Lan-dquist varnar for uppsalafiloso-fins kulturnedbrytande konse-kvenser - den rationaliserarsonder och slanger pa sophogen det som haller ihop samhal-let, det som ar dess karna,vardena.100

1933 kom ytterligare ett tillfalle att slipa varjorna. Svante Bohman - en av Hagerstromslarjungar - la fram en avhandling som trangde in pa de uppburna litteratur-historikernasomrade. Utifran den Uppsalienska metoden visade han att Esaias Tegner inte alls varsa pa-verkad av Kant och Fichte som bade Albert Nilsson och Fredrik Book havdat isin Tegnerforskning. Istallet menade Bohman att Tegner pra-glades av ”det na-turligamedvetandet”. Det naturliga medvetandet var en term som upp-salafilosoferna an-vandenar de ville pavisa fordomar. Det naturliga medvetandet ar inte genomtankt och fullt avmotsagelser och myter, menade de, och om det skulle stallas mot en strikt tanke skulledet falla platt till marken. Tegner skulle alltsa vara oovertankt och det hog-sta i hans diktpaverkat av nagot slags allmant och luddigt vetande.101

Fredrik Book rasade i tva artiklar i Svenska Dagbladet och at-tackerade Bohmans av-handling, men framfor allt uppsalafilosofin som hel-het. Det enligt honom barbariska re-sultatet menade han var ett direkt resultat av den filosofiska metoden, vil-ket skulle visa padess undermalighet. Har ska stammas i backen, tafsa inte pa vart om-rade - Book vill attavhandlingen underkanns.

Aven Landquist tradde in pa scenen, denna gang fran en battre position an na-gonsin,som chefredaktor for kultur och politik pa Aftonbladet, och avlossade en kraftfull salva iartikel ”Den pekoralistiska doktorsavhandlingen”. Landquist menade att Bohman domde utTegner darfor att denna inte filosoferade enligt Uppsalaskolans krav, ett grepp som histori-kern Landquist inte kunde kanna annat an vamjelse infor. Historikern ska forsta, aven detolikartade, inte doma.102

Books och Landquists angrepp blev inte obesvarade. De yngre filo-soferna AndersWedberg och Stig Hadenius besvarade kritiken, men menade att Uppsalaskolan inte kun-de ses som en enhetlig askadning. Alla de-lade inte Hagerstroms hoga uppskatt-ning avavhandlingen, meddelade de. Dock, filosofin ar en varderingsfri vetenskap och ”diktarfilo-sofer” bor inte hymlas med.103

Detta Landquist sista mote med den ursprungliga uppsalafilosofin kan val sa-gas sluta0-0. Uppsalafilosofins intrang pa de stora och firade litteraturhistoriker-nas om-rade lycka-des de sla tillbaka. Ingen for-sokte sig pa det igen. Man lyckades radda sin egen genre ochmota tillbaka filosoferna till deras eget fack.104 Kanske kan man saga att nagon slag ohe-lig fred slots: ni gor vad ni gor och vi gor vad vi gor. Den littera-turhisto-riska in-riktningsom de tre humanisterna stod for kordes daremot over av den kompara-tiva och empiris-tiska litteraturvetenskap som blivit allt storre inom uni-versitetet. Uppsalafilosofin tog sinhamnd bakvagen, men mest ge-nom att Books och Nilssons po-sitioner helt enkelt blivitomoderna.105

100Marc-Wogau, 199ff. Kallstrom, 93.101Nordin, Hagerstrom, 67, 135f. Marc-Wogau, 205.102Nordin, Hagerstrom, 68f. Marc-Wogau, 205f. Kallstrom, 86.103Nordin, Hagerstrom, 69. Kallstrom, 77ff, 87.104Nordin, Hagerstrom, 68ff. Marc-Wogau, 206f. Kallstrom, 90f.105Se Thomas Forsers et al Humaniora pa undantag (Stockholm, 1978), dar Forsers och Kurt Aspe-

lins bidrag skildrar just den kampen.


3.7 AVSLUTNING: JOHN 50 AR

Mitt under radande strid - om man nu kan kalla det sa, det rorde sig ju trots allt om en periodpa sex ar - fyllde John Landquist 50 ar. Som vanligt med uppmarksammade per-soner gavdet upphov till nagra artiklar. Pa satt och vis kan artiklarna ses som uppsu-meringar avLandquist garning. Han kom visser-ligen att verka ytterligare i manga ar, ja, 1935 blevhan professor i psykologi i Lund, och han var sakert en betydelsefull kultur-skribent medalderns och erfarenhetens ratt. Men han var inte langre en ledande person - hans filosofigick i graven nar den verkliga offensiven inleddes for det nya Sverige under 30-talet.

Kanske sager inte den har typen av artiklar sa mycket om vilken stallning en person har -det ar ju trots allt hyllningsartiklar. Jag tror anda det kan ha sitt varde att se hur tongangarnagar och vilken aspekt man valjer att betona. Att Landquist ar en bety-del-sefull person idet svenska kulturlivet ifragasatter ingen av skribenterna. Olle Holmbergs ord tycks galla:”Landquists ara och varde aro icke bestridda, och hans posi-tion i var nu-tida kultur ar sastark den behover vara.”106

Nastan overraskande ar det Landquists filosofiska sida som be-tonas aven fast han forden stora publiken mest var kand som litteratur-kritiker. Tre av de fyra skri-ben-terna tyckerdessutom att detta bor belonas pa nagot vis, med en larostol vid nagot uni-versitet ellergenom att valjas in i Svenska Akademien.107

Ivar Pauli daremot anser att Landquist gjort sin fornamsta insats ”som litte-ra-turhistoriker och litterar essayist”. Han har ”mer an en gang sagt ratta ordet i ratta ogon-blicket” skriver Pauli, men tvekar lite nar han beskriver Landquists position. Han ar badefrisinnad och konservativ. Pauli anar nagot religiost hos Landquist, en pietet for havd-vunnaideal och traditioner. Darfor, menar Pauli, kan Landquist trots sitt frisinne och sin djarvhetkanna sig hemmastadd i en politisk hogermiljo.108

Nagot liknande papekar ocksa C. Bjorkman som hyllar Landquists indivi-dualistiskafilosofi och inriktning pa de stora mannen. Han menar att han i sin libera-lism ocksa harkansla for de hogre vardena. ”Den gamle liberalen John Landquist ar namligen i grund ochbotten en god borgare, ty han vet att manniskoslivet fordrar ord-ning och hog disciplin, ochhan vet att disciplinen liksom vardigheten ar halsans tukt”. Landquist ar ingen radikal, hanhor hemma i de sansades lager.

Bjorkman patalar att Landquists forfattarskap har en filosofisk motivering och att han- trots att han ”blev Bergsons forste och framste profet har i landet” - har en allde-lesegen filosofisk hallning som bottnar i hans egna upplevelser. I akademin hor han hemma!,avslutar Bjorkman sin artikel.109

Olle Holmbergs artikel ar inget annat an ett lovtal over Landquists person: som lit-teraturhistoriker tillhor han de framsta i svensk historia och som filosof ar han en av debetydelsefullaste i samti-den. Men kanske kommer han anda sanningen nara nar han skri-ver att Landquist ar ”den ende for en storre grupp av lasare verksamme filoso-fen i singeneration.” Det ar inte som filosof av facket han fatt betydelse utan genom sin inverkanpa en generation av forfattare. ”Han framlade en filo-sofi som kunde ha prak-tiskt intresseaven for romanforfattare: en realis-tisk, optimistisk, i viss man aktivistisk filosofi, som ge-nom tro pa li-vet gjorde livsskildring legitim.” Holmberg menar tiotalis-terna, de forfat-tare

106O[lle] H[olmber]g, ”John Landquist 50 ar”, DN 2/12 1931. Holmberg var Landquists nara vanoch var den som stred mest intensivt for att han skulle fa professuren i Psykologi. Se Bjorck, 240;samt Barmark och Nilsson, 143ff.

107Olle Holmberg, DN 2/12 1931; Hans Larsson, ”John Landquist: Till 50-arsdagen den 3 decem-ber”, Aftonbladet 1/12 1931; C. B[jorkma]n, ”Filosofen bland svenska litteraturkritiker”, NDA 2/121931.

108I[var] P[auli], Social-Demokraten 2/12 1931.109Bjorkman, Nya Dagligt Allehanda 2/12 1931.

3.7. AVSLUTNING: JOHN 50 AR 65

”som nu bildar karncellen i svensk kultur”.110

Ser vi tillbaks pa mottagandet av forsta boken kan vi konstatera en sak. De re-censentersom i Landquist sag ett forfattaramne och som ansag att det var en verk-samhet han bordeagna sig at istallet for filosofin fick delvis ratt. Han utmanade aldrig universi-tetsfilosofinoch hade ingen som helst inverkan pa den, han blev istallet en for-fattarnas filosof, det vardar han hade sin betydelse. Om Landquist i Sverige delvis var unik i den rollen sa var handet inte ur ett internationellt perspektiv. I samband med att filosofin specialiserades ochblev allt mer svartillgang-lig togs klassiska filosofiska fra-gor om det goda livet over avkonstnarer och forfattare - livets filosofi blev en ”ren” kulturangela-genhet.111

Hans Larssons artikel ar i det har sammanhanget den intressantaste. Larsson var ju sjalvfilosof och dessutom tillsammans med Landquist och Hagerstrom en av de mest inflytelse-rika.112 Visserligen hade han kanske storre frihet att skriva om Landquist nu nar han intelangre var professor. Hans Larssons artikel kan utan tvekan ses som ett sen-kommet inlaggi de infekterade striderna om vem som skulle eftertrada honom.

Bade Hagerstom och Phalen inkompetensforklarade ju Landquist och me-nade attManniskokunskap var ett sammelsurium av osammanhangande och ologiska tan-kar. Lars-son menar istallet att just den boken ar ett vik-tigt inlagg i den filosofiska debat-ten. ”Lyck-ligtvis har man i vara dagar mer oga for att vetenskapligheten har manga former, varde-ra med sin for-tjanst - och sin begransning.” Eftersom Landquist har en akta filoso-fisklaggning borde han ha fatt en plats inom universitetet, menar han.

Hans Larsson finner nagot i Landquists filosofi som tilltalar ho-nom, aven om den inteoverensstammer med hans egen filosofi. Men vad? Jo, Landquist ar en konkret filosof, hanlyckas infora ett konkret material i de abstrakta filosofiska katego-rierna, vilket far dem attleva.

Han menar att sjalva kardinalpunkten i Landquists filosofi och speciellt i hansutlaggningar om tiden handlar om livets mening, ”och det ar just fortjansten hos alla JohnLandquists skrifter att de fa en att kanna detta samanhang.” Och bakom denna stra-van attfinna tillbaka till den eviga livskanslan anar Larsson en religios drivkraft, en driv-kraft somLandquist skulle ha haft aven om han aldrig stott pa Bergson.

Visserligen ar han djupt influerad av Bergson, fortsatter Larsson, men han blir aldriglika flytande, lika fangad i det eviga livsflodet som Bergson, ty Landquist har en dimen-sion som denne saknar, historien och det bestandiga. ”Till och med nar han just talar omdet standigt nya, ligger bestandighetstanken under.” Bestandighetstanken far en-ligt Lars-son just sin betydelse i att den handlar om meningen med livet. Bestandigheten gor enligtLandquist att manniskan kan utvecklas, att hon kan bli en per-sonlighet. Bestandigheten fardarfor en etiskt betydelse hos Landquist, menar han. Pa den punkten skiljer han sig sommest fran Bergson, men det ar ocksa den som Hans Larsson uppskat-tar mest.113

Pa satt och vis ar Larssons artikel nagot av en historiens ironi. Han uppmark-sammarLandquists filosofi just nar klockan borjat klamta for den. Hans Larssons egen filosofis-ka garning borjade sitt forfall vid samma tidpunkt, aven fast den fick konst-gjord andninggenom Alf Nyman. Varken den eller Landquists filosofi lag langre i takt med realiteterna.Den idealistiskt fargade humanism, som bade Larsson och Landquist stod for, och det bild-ningsbegrepp som horde samman darmed dog ut i och med att det so-cialdemo-kratiskaSverige vaxate sig allt starkare under 30-talet. Dar passade Hagerstoms ratio-nalism battre.

110Holmgren, DN 2/12 1931. Crister Jacobson har i Pa vag mot tiotalet visat att Landquists inverkanpa tiotalisterna var stor och nastan genomgaende.

111Se fra H. Stuart Hughes, Consciousness and Society : The reorientation of European Social

Thought 1890-1930 (1958), revised ed. (New York, 1977), 395-401, 405ff,431.112Nordin, Hagerstrom, 23.113Larsson, Aftonbladet 1/12 1931.


Snarare tillhorde Landquist och Larsson den smaborger-liga period som man kan saga atttio- och tjugotalet utgjorde.

La oss avsluta med Larssons hyllningsord till Landquist och den typ av filo-sofi hanstod for och som Larsson sjalv kunde kanna igen sig i. Det ar den doende sva-nens sang:

Forskare av Landquists typ ha sin styrka mindre i oangripbarheten an i rike-domen av tankar; mindre i begreppens an i askadningarnas klarhet, mindre ibevisandet an i pavisandet.

Det ar ord en uppsalafilosof eller analytisk filosof aldrig skulle skriva un-der. Det varde som tog makten vid universiteten, darfor har vi ocksa vetat sa lite om John Landquistsfilosofi, trots att den en gang var betydelse-full. Sa skrivs en vinnarnas historia.

Kapitel 4

SLUTORD

Det ar utan tvekan sa att det ar svart att placera in Landquist i nagot fack. Var han kon-servativ eller radikal till exempel? Socialist var han inte, men innebar det att han per defi-nition var konservativ? Det tror inte jag.

Hans filosofi innehaller element som pekar at flera hall. A ena sidan finns drag vi kankalla kulturkonservativa. Han hyste en stark pietet for det forflutna och ta-lade li-vet ut omvissa hoga varden som fanns i samhallet och som manniskan borde folja. Han beundra-de ocksa mycket de ”stora mannen”, men inte det moderna samhal-lets, som politiker ochforetagsledare, utan adeln och milita-rer. Ska man dra en konsekvens av detta sa alskadeLandquist de som han pa nagot satt tyckte inkarnerade nationen, det allmanna, medan hantyckte betydligt mindre om sarin-tressena. Dessutom visar han, framfor allt i Filosofiskaessayer, en fru-stration infor det moderna samhallet, den linjara tiden, maskinerna, natur-vetenskapen. Nagonting har gatt forlorat, tycks han mena.

Samtidigt ansag han sig sjalv vara liberal och utvecklade en filosofi som stalldemanniskan och individen i centrum. Varje kollektivistisk filosofi, saval marxis-men somkonservativa filosofier om samhallet som en organism, avfardade han med av-sky. I cen-trum av hans filosofi star ocksa begreppet utveckling - ingenting forblir vad det ar, me-narLandquist, allt forandras, gamla forhallanden gar under och nya upp-star. Men den utveck-ling han tror pa, atminstone i sin filosofi, ar inte en materiell, utan en andlig. Det ar vardenasom utvecklas, menar Landquist. I egentlig mening ar det val bara de enstaka individernasom utvecklas, som blir personligheter, men dessa in-divider ger upphov till varden somsedan kan fa allman betydelse. I sin senare filosofi har han delvis lamnat individcentrering-en och menar att ett jag forst konstitueras i en ge-menskap, att man forst infor ett du kanuppfatta sig sjalv som ett jag. Man kan saga att detta tyder pa att Landquist gatt i en merkonservativ riktning, men det behover inte betyda det. Till ex-empel Sartre menar i sin filo-sofi att medvetandet om det egna jagets ansvar forst upp-star i motet med en annans blick.Formodligen kan man saga att Landquists filosofiska utveckling ar en utveckling inom ettexistentialistiskt program, som senare ocksa kom att genomforas pa olika satt av vara storaexistensfilosofer. Varfor inte jamfora med Husserls livsvarldsbegrepp?

Ser vi pa Landquists garning i den litterara varlden framtrader ocksa denna dub-belhet.Han var nara lierad med Stockholmsnovelisterna, eller tiotalisterna, och propa-ge-rade foren borgerlig, verklighetstillvand prosa. Det viktiga i litteraturen var, enligt Landquist, in-te det estetiska, inte konsten for konstens skull, utan hur val den lyckades skildra livet.Litteraturen skulle skildra manniskan i hennes konkreta tillvaro, hur hon re-agerade ochagerade infor olika existentiella situationer, vilka val hon gjorde, vilken mo-ralisk halt honvisade upp, och sist men inte minst hur hon behandlade sin mojliga frihet. Utan tvekan gickLandquist i spetsen for den tidens moderna prosa.

I Strindbergsfejden valde han Strindbergs sida och darigenom hade han ocksa pa manga

67

68 Kapitel 4. SLUTORD

satt valt sida aven i sin framtida garning. Strindbergsfejden fungerade ju som den tidenslitterara och politiska vattendelare. Under hela sitt liv beundrade han och skrev om Strind-berg (forsta artikeln om Strinberg publicerade han 1905 och sista 1973) - han var en avvar tids storsta Strindbergskannare. Men nar han pa alderns host blev tillfragad om vilkaforfattare han beundrade mest svarade han att Strinberg var den stor-ste prosaforfat-tarenoch att Heidenstam var den storste poeten.1 Heidenstam? For oss kanske det inte la-ter samarkligt, men hade man varit med i Strindbergsfejden och tagit stallning, sa innebar det attman uppskattade antingen Strindberg eller Heidenstam. Jag tror inte att det framst hand-lar om att Landquist pa alderns host kunde vara generos, det pekar snarare in i hjartat avhans ambivalens. Aret innan fejden hade han skrivit en bok om Heidenstam och under denbrinnande striden holl Landquist fast vid att den hand-lade om sak och inte person, mankunde tycka att Strindberg hade ratt utan att tycka illa om Heidenstam. Precis som i sinfilosofiska och politiska hallning stod Landquistt mitt-emellan aven i den litterara. For attta tva kanda namn, som var eller hade varit Landquist vanner, stod Landquist mittemellanden kon-servative Fredrik Book och den radikale Erik Heden. Med bada hade han kontro-verser, han kritiserade bada men fick ocksa motta kritik, men om det stalldes pa sin spets savalde han sida, och den sida han valde var Hedens - de bada kampade till exempel intensivttillsammans for att Book inte skulle fa sin professur i litteraturhistoria. Anda ar det sa atthan lag mycket narmare Book an Heden, vad galler den filosofiska grundsynen.

Kanske ar det just ordet ”mittemellan” som karaktariserar Landquist. Han hade vant sigbort fran den aldre prosan, men i ett storre perspektiv - och det handlar inte om sa mangaar - framstar han som en klassisist. Modernismen forstod sig Landquist aldrig pa. Redan1914 stod det klart for de nyare forfattarna, da han med stora athavor gick at den unge ParLagerquist.2 I borjan av 30-talet framstar Landquist som en representant for en konservativoch foraldrad prosa utan kontakt med den nya litteraturen.3 Landquist forstod till exempelheller inte Astrid Lindgrens eller Ingmar Bergmans stor-het - ”Det sjunde in-seglet” tycktehan var misslyckad eftersom smultronen var overkligt stora.4 Det ar alltsa inte bara sa atthan intog en mellanposition under den tid som har skildrats, han intar - tillsammans medmanga andra - ocksa en position mellan det gamla och det nya Sverige. Kanske kan detforklara manga av hans for oss ambivalenta asikter.

Men vad kan det har betyda? Nar Landquist borjade pa universitetet och nar han gjordesin debut som skribent och forfattare radde i Sverige en slags sekelskiftsde-ka-dens inomlitteraturen, som bedrevs enligt 90-talets estetiska program. Den uttrakade och belevadedandyn var mode och forfattarna poserade i svarmod och pessimism. Jag tror man kan sagaatt starka romantiska stromningar harskade i Sverige.

Varfor Landquist valde att gora upp med detta och soka sig till en mer opti-mistiskvarldsaskadning vagar jag inte svara pa. Men att det hanger samman med en storre ut-veckling och de konvulsioner Sverige genomgick tror jag star utom tvivel. Den verkligamoderniserings- och industrialiseringsfasen borjade i Sverige under 1890-talet. Det var ti-der for drivkraftiga individer, forhoppningar borjade knytas till framtiden, sa-ker och tingforandras och det gallde att hoppa pa taget om man skulle vara med och paverka framti-den. Det forsta decenniet av 1900-talet fanns ocksa en enormt stor kull av ungdomar somfotts under 80-talet. Det blev vanligt att man hyllade undomen som nagot speciellt, de hadekanske ett alldeles eget uppdrag att fylla, inte bara att som tidi-gare fylla de platser somstod till forfogande.

1John Landquist, ”Sjalvportrattet/81”, VI 31/5 1972.2Gosta Lilja, Det moderna maleriet i svensk kritik 1905-1914 (Malmo, 1955), 258; Sprengel,

”John Landquist som kritiker”, Dagen 19/4 1914.3Gunilla Domellof, I oss ar en mangfald levande: Karin Boye som kritiker och prosamodernist,

Acta Universitatis Umensis Umea Studies in the Humanities 77 (Umea, 1986), 16-22.4Solveig Landquist, 142, 209f.

69

Landquist verkade mitt uppe i det har och i centrum av hans filosofi kommer ett drag itiden till uttryck - viljan. Nu gallde det att vilja, att sta pa sig. Vad skulle han an-nars valja?Det gamla byrakratiska Sverige gick under, de olika barriarerna mellan klas-ser och grupperborjade sakta luckras upp. Det var inte langre sa sjalvklart att lag stallning i samhalletautomatiskt innebar att man forblev dar, inte heller var det sa sjalvklart att arvda anor ochpositioner i framtiden skulle visa sig vara de viktigaste. Det var individens tid. Och om manvalt bort det patriarkala, men anda inte kande hemho-righet inom arbetarrorelsen kvarstodinte nagon kollektiv hemort. Vad kunde man da gora annat an att hylla utveckling och viljai allmanhet, nagon konkret ort dar man kunde verka fanns ju inte for dessa personer.

Anda stammer inte bilden helt. Man kunde ju rimligen ocksa valja att hylla vetenska-pen, den ekonomiska verksamheten och anda tro pa individen och viljan. Varfor har Lan-dquists filosofi sa manga romantiska drag? Lamnade han aldrig det gamla? Ar hyllandet avutvecklingen och den realistiska romanen bara utanverk?

Aven har pekar kanske Landquists position in i centrum av tidens konvulsio-ner ochmojliga val. Sigfrid Siwertz har beskrivit den unkna stamning som unga studen-ter upplev-de vid universitet, hur den filosofi som bedrevs dar allt mer hade fjarmat sig fran samhalletoch den allmanna kulturdebatten.5 Gamle Bostrom hade, trots sin ra-tio-na-lism, anda spe-lat en roll utanfor seminarielokalerna, men Burmans nykantianskt far-gade bostromianismhade inga sadana pretantioner. Man kan saga att filosofiprofes-sio-nen vant sig inat, ochgjort sin egen sanning till den enda intressanta.

Hur upplevde en ung student detta, en ung student som hade insupit sekel-skif-tetslitterara och kulturella stamningar? Landquist poangterade gang efter annan att nagot hadeskett, att man levde i en ny tid, som kravde nya begrepp och ett nytt satt att filoso-fera for attman skulle kunna forsta samtiden. For honom var inte kraven pa ex-akthet, pa naturve-ten-skaplig relevans, viktigt. Det enda viktiga var att finna en varlds-askadning med vilken mankunde forsta och leva i den moderna varlden. Just i den am-bitionen var han kanske omo-dern, han tankte sig att man kunde skapa en fullstandig varldsaskadning, en som kundeforklara sjalva grunden i tillvaron, i en varld som just gick mot fragmentering och specia-lisering. Men samtidigt, och dar finns en falla for oss som tittar tillbaka med hela dennaturvetenskapliga utvecklingen och dominansen i ryg-gen, lag Landquist ratt i tiden, hanfangade upp nagot som manga av hans generations-kamrater kande, och om-satte det i enlivsfilosofi.

Livet hade borjat trada fram bakom 1800-talets officiosa fasad. Men det blommadeinte riktigt ut. Nagonting annat kom i stallet for det rigida arhundrade som hade klaratsav, tekniken, larmet - ja allt vad vi forknippar med det moderna. Den unga ge-nerationenlevde i ett glapp mellan tva tider. Samtidigt som man ville titta framat med klara ogonfanns en brustenhet hela tiden narvarande, nagot holl pa att ga forlorat. Denna kansla avforlust omsattes i en livsfilosofi dar man forsokte ta sig forbi det me-kaniska samhalle somman tyckte var pa vag att vaxa fram. Men vagen gick inte over social kamp, utan genomatt i tillvaron sjalv hitta en plats dar man pastod att det natur-liga och au-tentiska fannskvar, namligen i livet. Ja, pa manga satt blev livet och de olika livsfilosofierna en sortsforlangning av religionen, eller kanske ett religost behov, i en allt mer sekulariserad varld.

Jag tror att man utifran dessa tankegangar lattare kan forsta Landquist och hans betydel-se. Det ironiska, inte for oss men for Landquist, ar dare-mot att sett ur ett storre perspektivsa var Landquists filosofiska position len del i den professionalise-ringsprocess som de oli-ka universitetsdiciplinerna genomgick. Genom att sa hart profi-lera sig sjalv kom han underen tid skapa ett eget ut-rymme for sin typ av filosoferande, och underbyggde darigenomboskillnaden mellan fackfilosofi och den kultur- och for-fattarfilosofi han sjalv lanserade.Under ett tjugotal ar fungerade hans filosofi som ett varumarke pa en ny professionell mark-

5Nordin, Den bostromska skolan, 175f.

70 Kapitel 4. SLUTORD

nad, de fria skri-benternas. Jag tror man kan saga att nar det kom till hans konfrontation medUppsa-lasko-lan i slutet av 20-talet och i bor-jan av 30-talet sa var den boskillnaden redanklar, socialt accepterad, men daremot den filosofi Landquist levt av pa vag att forsvinna.Det fanns nya varianter som passade ti-dens krav battre.

Ur filosofiskt perspektiv bor man givetvis jamfora Landquists filosofi med Uppsalasko-lans, ja, overhuvud narma sig den som en filosofi bland andra som kunkure-rar om logik,rimlighet och sanning, men ur ett idehistoriskt perspektiv fyller de olika funktioner och foratt ge Landquist rattvisa bor han ses i det sammanhang han verkligen horde hemma, ja, somhan faktiskt var med och skapade. Jag hoppas att jag atminstone lyckats antyda det har, ocheventuellt lagt en grund som gar att arbeta vidare fran.

Kapitel 5

LITTERATUR

Adelborg, Gustaf Otto, ”Ny litterat-filosofi”, Stockholms Dagblad 28/11 1906.Adelborg, Gustaf Otto, ”En kort forklaring med anledning af hr Sigfrid Siwertz ‘svar”‘,

Stockholms Dagblad 17/12 1906.Adelborg, Gustaf Otto, ”Om ‘den inre vissheten‘: Ett kort svar till hr Landquists ut-

redande genmale”, Stockholms Dagblad 10/1 1907.Ahlberg, Alf, ”Manniskokunskap: John Landquists nya bok”, Goteborgs Handels- och

Sjofartstidning 17/12 1920.Ahlberg, Alf, Filosofiskt lexikon (Stockholm, 1925).Ahlstedt, Algot, ”Historiens och konstens filosofi”, Aftonbladet 17/4 1921.Antman, Peter, John Landquist: Den bortglomde filosofen, Seminarieuppsats for Av-

delningen for idehistoria vid Stockholms universitet (Stockholm, 1988).Antman, Peter, Idehistoria och kritik: Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv utifran den

kritiska teorins tradition, Seminarieuppsats for Institutionen for veten-skapsteori vidGoteborgs universitet (Goteborg, 1989).

Arvidsson, Rolf, ”John Landquist och Fredrik Book: vanskap och brytningen” i SvenskLitteraturtidskrift 3/74.

Battails, Jean- Francois, Le mouvement des idees en Suede a l’age du bergsonisme(Paris, 1979).

B. B-m., ”Flera ‘tankebilder”‘, Goteborgsposten, 24/12 1906.B.E., ”Fran tankandets verkstad: En ‘livsprocess‘ pa filosofins omrade”, Svenska Mor-

gonbladet 11/2 1921.B.E., Ostgoten 16/2 1921.Bergengren, Kurt, ”De borgerliga som avslojade kapitalismen”, Aftonbladet 18/8 1979.Bjorck, Staffan, ”John Landquist”, Svenskt biografiskt lexikon, band 22 (Stock-

holm,1979).B[jorkma]n, C., ”Filosofen bland svenska litteraturkritiker”, Nya Dagligt Allehanda

2/12 1931.Barmark, Jan och Nilsson, Ingemar, ”Manniskokunskap och psykologi: En essa om

John Landquist”, Lychnos 1987.Book, Fredrik, ”En ny essayist”, Goteborgs Handels- och Sjofartstidning, 6/2 1907.[Conradson], i[var] , Stockholms Dagblad 17/12 1906.Domellof, Gunilla, I oss ar en mangfald levande: Karin Boye som kritiker och pro-

samodernist, Acta Universitatis Umensis Umea Studies in the Humanities 77 (Umea,1986).

Dostojevskij, Fjodor, Anteckningar fran kallarhalet (1864), sv. overs. (1985; Stock-holm, 1989).

Ermarth, Michael, ”The transformation of hermeneutics” i The Monist, vol. 64 2/1981.

71

72 Kapitel 5. LITTERATUR

Fehrman, Carl, Forskning i forvandling (Stockholm, 1972).

Fehrman, Carl, ”Den siste humanisten”, Svenska Dagbladet 4/4 1974.

Figaro 29/12 1906.

Forser, Thomas et al, Humaniora pa undantag (Stockholm, 1978).

G-g.B., Social-Demokraten 22/12 1906.

Gulyga, Arsenij, Immanuel Kant (1977), sv. overs. (Goteborg, 1990).

Gustavson, John, ”En bok om manniskokunskap”, Stockholmstidningen 16/1 1921.

Gustavson, John, Omkring det moderna kulturproblemet (Uppsala, 1924).

Hallstrom, Per, ”Manniskokunskap”, Svenska Dagbladet, odaterad, Bonniers ar-kiv.

Heden, Erik, Ord och Bild 3/1907.

Heden, Erik, ”Tva kritiker: Doc. Fredrik Book”, Social-Demokraten 10/1 1914.

Heden, Erik, ”Tva kritiker: Dr. John Landquist”, Social-Demokraten 10/2 1914.

H[ede]n, E[ri]k, ”Modern filosofi” I och II, Social-Demokraten, 11/1 och 13/1 1921.

H[ede]n, E[ri]k, ”Intuitionsfilosofins innebord, ett replikskifte: Ett svar”, Social-Demokraten 24/1 1921.

Hedvall, Karl, Uppsala Nya Tidning 14/11 1906.

Hegel, GWF, ”Foretal till Andens fenomenologi” (1807), sv. overs. i Kris 20/21.

Heidegger, Martin, Varat och tiden (1927), sv. overs., del 1 (Lund, 1981).

Holmberg, Claes-Goran et al, En svensk presshistoria (Stockholm, 1983)

H[olmber]g, O[lle], ”John Landquist 50 ar”, DN 2/12 1931.

Horkheimer, Max, ”Zu Bergsons Metaphysik der Zeit” (1934) i Gesammelte SchriftenBand 3 Schriften 1931-1936 (Frankfurt am Main, 1988).

Horkheimer, Max, ”Traditional and critical theory” (1937) i Critical Theory: SelectedEssays, eng trans. (New York, 1972).

Hughes, H. Stuart, Consciousness and Society : The reorientation of European SocialThought 1890-1930 (1958), revised ed. (New York, 1977).

Husen, Torsten, ”Den akademiska lararen” i Moten med John Landquist: En van-bokred. Jan Agrell (Lund,1961).

Jacobson, Crister, Pa vag mot tiotalet, tva studier: Nagra principfragor i svensk lit-teraturkritik 1900-1910; Viljeproblemet i svensk litteratur 1900-1910 (Uppsala, 1961).

J.H., Karlstads-Tidning 17/12 1906.

Johansson, Ingvar, ”Pa andra sidan objektivism och relativism”, Haften for kri-tiskastudier 2/1988.

Kant, Immanuel, Kritik der reinen Vernunft (1781; Stuttgart: Philipp Reclam Jun.,1985).

Kant, Immanuel, Grundlaggning av sedernas metafysik (1785), sv overs. (1920;Goteborg, 1987).

Krantz, Kjell, Filosofen i Exil: Publicisten och folkbildaren Alf Ahlberg, GothenburgStudies in the History of Science and Ideas 10 (Goteborg, 1989).

Kallstrom, Staffan, Den gode nihilisten (Stockholm, 1986).

Landquist, John, Filosofiska essayer (Stockholm, 1906).

Landquist, John, ”Genmale till docenten Karl Hedvall”, Uppsala Nya Tidning 17/111906.

Landquist, John, ”Ett beriktigande”, Stockholms Dagblad 17/12 1906.

Landquist, John, ”Om den inre vissheten”, Stockholms Dagblad 29/12 1906.

Landquist, John, Viljan: En psykologisk-etisk undersokning (Stockholm, 1908).

Landquist, John, ”Nietzschebiografier”, Svenska Dagbladet 16/2 och 2/3 1909.

Landquist, John, ”Diktens originalitet”, Dagens Nyheter 13/8 och 15/8 1911, samt Es-sayer (Stockolm, 1913).

73

Landquist, John, Det levande forflutna: Betraktelser over samtida fragor (Stockholm,1919).

Landquist, John, Manniskokunskap: En studie over den historiska och den konst-narliga kunskapen (Stockholm, 1920).

Landquist, John, ”Intuitionsfilosofins innebort, ett replikskifte: Ett inlagg fran dr JohnLandquist”, Social-Demokraten 24/1 1921.

Landquist, John, Erik Gustav Geijer: Hans levnad och verk (Stockholm, 1924).Landquist, John, Uppsalafilosofin och sanningen: Nagra ord om tva sakkunniga for

tillsattandet av filosofiprofessuren i Lund (Stockholm,1929).

Landquist, John, Humanism: Inlagg (Stockholm, 1931).Landquist, John, ”Mina Uppsalaar” i Uppsala minnen, hagkomster och livsintryck 18,

uppl. 2 (Uppsala, 1937).

Landquist, John, Som jag minns dem (Stockholm, 1949).Landquist, John, I ungdomen: Scener ur den forlorade tiden (Stockholm, 1957).Landquist, John, Tankar om den skapande individen (Stockholm, 1970).Landquist, John, ”Sjalvportrattet/81”, VI 31/5 1972.

Landquist, John, John Landquist om Strindberg, personen och diktaren, ed. SolveigLandquist (Stockholm, 1984).

Landquist, Solveig, Den goda viljan: ett liv med John Landquist (Stockholm, 1975).Larsson, Hans, ”John Landquist: Till 50-arsdagen den 3 december”, Aftonbladet 1/12

1931.

Leon. L-d., ”John Landquists bok om Manniskokunskap: Ett djarft och storstilat verk”,Nya Dagligt Allehanda 22/12 samt 23/12 1920.

Liedman, Sven-Eric, ”Hegel i Sverige: Varfor inte?”, Haften for kritiska studier 6/1978.

Lilja, Gosta, Det moderna maleriet i svensk kritik 1905-1914 (Malmo, 1955).Liljekrantz, Birger,Svenska Dagbladet 22/5 1909.Linder, Erik Hjalmar, Fem decennier av nittonhundratalet, vol.1 (Stockholm,1965).Linner, Sven, Livsforsoning och idyll: En studie i rikssvensk litteratur 1915-1925 (Upp-

sala, 1954).Lubcke, Paul, ed., Var tids filosofi (1982), sv overs. (Stockholm, 1987).Marcuse, Herbert, Reason and revolution: Hegel and the rise of social theory (1941),

2nd ed. (London, 1977).Marc-Wogau, Konrad, Studier till Axel Hagerstroms filosofi (Falkoping,1968).Meurling, Harry, Aftonbladet 5/1 1907.

Mueller-Vollmer, Kurt, ed., The Hermeneutics Reader (Oxford, 1986).Nordin, Svante, Den Bostromska skolan och den svenska idealismens fall (Lund, 1981).Nordin, Svante, Fran Hagerstrom till Hedenius: Den moderna svenska filosofin (Lund,

1984).Nordin, Svante, Romantikens filosofi: Svensk idealism fran Hoijer till hegelia-nerna

(Lund, 1987).Norling, Erik, ”Skalden: En studie”, Stockholms Dagblad 24/12 1906.Palm, Maria, ”Klara Johnsson, Fredrik Book och den ‘Adelborg-Conradsonska sko-

lan”‘, Svensk Litteraturtidskrift 4/1974.P[auli], I[var], Social-Demokraten 2/12 1931.[Pira, Karl], Dagens Tidning 14/1 1921.Q., Nya Dagligt Allehanda 27/2 1907.

Rosen, Sven, Stockholms Dagblad 16/9 1909.Ruhe, Algot, ”Svensk litteratur just nu”,Folkets Dagblad Politiken 7/12 1920.Siwertz, Sigfrid, ”‘Ny litterat-filosofi‘: Ett svar”, Stockholms Dagblad 12/12 1906.Siwertz, Sigfrid, ”Ny litteratfilosofi”, Stockholms Dagblad 20/12 1906.

74 Kapitel 5. LITTERATUR

Sprengel, David, ”John Landquist som kritiker”, Dagen 19/4 1914.Sprengel, David, ”Vara Strindbergsentrepenorer”, Nya Dagligt Allehanda 16/2 1915.Sprengel, David, ”Den nye Ballhorn”, Nya Dagligt Allehanda 18/2 1915.Stenkvist, Jan, Den nya livskanslan: En studie i Erik Blombergs forfattarskap till och

med 1924 (Stockholm, 1968).Stenstrom, Thure, Existentialismen i Sverige: Mottagande och inflytande, Acta univ.

Ups. Historia litteratum 13 (Uppsala, 1984).Stolpe, Sven, ”Elan vital personifierad” i Moten med John Landquist: En vanbok, red.

Jan Agrell (Lund,1961)Taylor, Charles, Hegel (1975), sv. overs. (Stockholm/Lund, 1986).Ullman, Gustaf, ”En erinran till en litterar debatt”, Stockholms Dagblad 17/12 1906.Vannerus, Allen, ”Anmalan av Psyke, tidskrift for psykologisk forskning, forsta haftet”,

SvD 8/11 1906.Vannerus, Allen, SvD 20/12 1906.Vannerus, Allen, Ord och Bild 1909, 284-287.Orebro Dagblad 13/12 1906.Osterling, Anders, Skanes Nyheter 17/11 1906.

Documents

Att vilja sa˚mycket - ABC-klubbenm9339/bib/landqvist/landquist-book.pdf · 1997-11-12 · Att vilja sa˚mycket En studie i John Landquists ﬁlosoﬁoch dess mottagande Peter Antman