1

Balkan

Disposition:

1. Balkan

2. Romerska riket 509 fKr – 365 e Kr

3. Bysans 300 - 1453

4. Osmanska riket 1300 - 1923

5. Bosnien

6. Serbien

7. Kroatien

8. Montenegro

9. Makedonien

10. Albanien

11. Balkankrigen 1912 - 1913

12. Jugoslavien 1918 - 1991

13. Tito 1892 - 1980

14. Jugoslaviska krigen 1991 - 1999

15. Summering

1. Balkan

Jag har som ung gymnasist fängslats av nobelpristagarens Ivo Andric´s roman Bron över Drina, i

vilken han skildrar en månghundraårig period (1500 – 1900) för invånarna i staden Visegrad som

ligger utmed floden Drina.

Jag har också länge närt en önskan att för egen del få en förklaring till eller i vart fall en bättre

kunskap om de förhållanden som utlöste jugoslaviska kriget 1991 – 1999. Jag har under hand insett

att ämnet på grund av sin komplexitet kräver mycket omfattande studier. Churchill uttalade att

denna del av Europa hade ”för mycket historia”.

Balkan har under tvåtusen varit skådeplatsen för konflikter/konfrontationer. Området anses vara ett

av de mest krigsdrabbade regionerna i världen. Detta har lett till att vår syn på Balkan färgats av

våldsamma och barbariska händelser. Man ha till och med namnsatt bilden av en man från Balkan –

Homo Balcanicus, en ociviliserad, primitiv, rå, irrationell och våldsam figur – ofta orakad och berusad.

Begreppet balkanisering har getts den innebörden att imperier eller stater upplösts under

våldsamma förhållanden.

I det följande ska jag försöka sammanfatta vad jag fått fram om Balkan.

2

Balkanhalvön Balkanhalvön (turkiska ”berg”, geografiskt och historiskt namn) avgränsas av Adriatiska havet i väster, Joniska havet i sydväst, Medelhavet i söder, Egeiska havet, Hellesponten, Marmarasjön och Bosporen i sydöst samt Svarta havet i öster. Halvöns nordliga gräns är omtvistad men ibland anges floderna Donau-Sava-Kupa/Kolpa samt ner till Kvarnerviken (vid hamnstaden Rijeka) utgöra dess nordliga gräns.

Balkan omfattar följande länder som är helt belägna på Balkanhalvön:

Albanien

Kosovo Bulgarien Bosnien-Hercegovina

Grekland Makedonien Montenegro

Följande länder är delvis belägna på halvön.

Kroatien (ej nordöstra delen)

Serbien (ej Vojvodina)

Turkiet (enbart östra Thrakien)

Rumänien (enbart Dobrudzja) Slovenien (enbart Primorska, Notranjska och del av Dolenjska)

Italien (enbart Triesteprovinsen och del av Goriziaprovinsen)

Namnet Balkan betyder "bergigt" på turkiska. Största delen av Balkanregionen består av bergskedjor som breder ut sig från nordväst till sydöst. De viktigaste bergskedjorna är Dinariska alperna i Kroatien och Pindosbergen i Grekland. I öst i Bulgarien finns Balkanbergen (Stara Planina på bulgariska) och Rhodopebergen som följer en riktning längs gränsen till Grekland i västost.

Karpaterna från Rumänien fogas samman med bergen på södra Balkanhalvön. Många av de här bergskedjorna är ojämna, ett fåtal har bergstoppar på 2900 m mellan Karpaterna och Balkanbergen.

Klimatet är hårt i norr och vid bergsområden med extremt kalla temperaturer i vinterperioden. I söder under vintern är temperaturen något mildare. Under århundraden har miljön i många skogar förstörts.

Demografi

Balkanhalvön har över 75 miljoner invånare. Majoriteten av befolkningen är sydslaver, men det finns ett signifikant antal andra folkgrupper. I den sydslaviska folkgruppen räknas serber, montenegriner, kroater, slovener, bulgarer, bosniaker och makedoner. Albaner och greker talar andra icke-slaviska språk, medan rumänska språket tillhör gruppen av romanska språk. Det finns även mindre folkgrupper av bl.a. ungrare, turkar, tyskar och romer som är utspridda i regionen.

Eftersom en stor slavisk population flyttade in i Balkanområdet (kroater och serber) från nordöst under 500-talet blev många icke-slaviska folk på Balkanhalvön påverkade av den slaviska kulturen, och deras språk innefattar många ord av slaviskt ursprung. De flesta serber, montenegriner, greker,

3

bulgarer, makedoner och rumäner tillhör ortodoxa kyrkan, medan kroater och slovener till största delen är katoliker.

Osmanska rikets långvariga ockupation av Balkanhalvön medförde att många slaviska folk, bosniaker och andra folkgrupper övergick till islam. Detta skedde mest i Bosnien-Hercegovina, Albanien, Makedonien, Serbien, Grekland och Bulgarien. Många kristna på Balkan blev starkt påverkade av den turkiska kulturen. Detta har lett till en mycket varierande kulturell och social struktur på Balkanhalvön idag.

4

2. Romerska riket ( 509 f Kr- 365 eKr)

Vi måste återigen starta med det romerska riket…..en kort sammanfattning.

Republiken grundades då Roms sista kung Tarquinius Superbus störtades 509 f.Kr., och varade i över 450 år. Under senare delen av republiken fördes flera inbördeskrig, och epoken slutar antingen i Julius Caesars mord (44 f.Kr.), slaget vid Actium (31 f.Kr.) eller då Gaius Octavianus fick hederstiteln Augustus (27 f.Kr.).

Den romerska republiken kännetecknades av patriciernas och plebejernas klasskamp. Republiken regerades av två för ett år valda konsuler. Deras viktigaste uppgift var att leda republiken i krig. Konsulerna valdes av senaten, som endast bestod av patricier. År 451 f.Kr. utfärdades de första skriftliga lagarna, som kallades de tolv tavlornas lag.

Den romerska republiken besegrade alla sina gamla fiender på den Apenninska halvön, och då Rom blev större fortsattes krigen mot länderna runt medelhavet. Efter de tre puniska krigen besegrades Karthago, och Rom underkuvade till slut alla sina fiender. Den snabba tillväxten och rikedomarnas ojämna fördelning orsakade inrikespolitiska spänningar, vilket ledde till blodiga inbördeskrig.

Romerska kejsardömet avlöste den romerska republiken genom Octavianus/ Augustus. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat.

Sedan romarrikets delning 395 e Kr efter Theodosius död har många stater i världen ansett sig vara arvtagare till romerska riket. Bysantinska riket kallade sig romerska riket. Karl den store lät sig år 800 krönas till romersk kejsare, och titeln kejsare har använts av andra riken som hävdar ett romerskt arv, bland annat tysk-romerska riket, tyska kejsardömet, Österrike, franska kejsardömet och ryska kejsardömet.

Romarna utvidgade sitt imperium på Balkan under de två sista seklerna före Kristus genom koloniseringen av de Illyriska stammarna. Romarna la under sig Dakien (Rumänien), Thrakien (Bulgarien) och Grekland. Vägar och vatteförsörjning byggdes ut, pensionerade legionärer befolkade området och anlade städer som Salonae/Solin (Split), Emona (Ljubljana) mfl. Ilyrierna rekryterades till armén och bland framstående män kan nämnas generalen Septimus Severus som även blev kejsare 193 e Kr samt Diocletianus som var ”kroat” som hundra år senare reformerade hela imperiet.

Balkan var en smältdegel av olika folkstammar. Där fanns olika folkslag kelter,daker, Thraker mfl, under 200-talet invaderades Balkan av Goterna (de sk Västgoterna)som drevs ut av Justinianus på 500-talet. Under 3-400 talen kom hunnerna, följda av iranska alaner (osseter) på 4 – 500 talen. Då kom även avarer och slaver. Den slaviska dominanerade från 600 talet, de befolkade dagens Bulgarien, Serbien, Bosnien och norr Grekland. Senare kanske 620 kom slaviska stammarna kroater och serber, vilka kan ha varit besläktade med varandra. Deras ursprung kan ha varit Centraleuropa (Polen och Tjeckien.

Serberna bosatte sig i dagens sydvästra Serbien (Kosovo) och spred sig till Montenegro och Herzegovina.

5

Kroaterna etablerade sig i dagens Kroatien och i större delen av dagens Bosnien.

De slaviska stammar som tidigare invandrat till området assimilerades av serberna och kroaterna eller fördrevs.

3. Bysans (300 – 1453)

Bysanti´nska riket, Bysans, Byzans, benämning på östromerska riket från 300-talet till 1453, framför allt syftande på perioden från 600-talet, då grekiska ersatte latin som officiellt språk. Bysantinska riket präglades starkt av den grekisk-ortodoxa kyrkan och utövade ett omfattande kulturellt inflytande på Östeuropa.

Efter det att västra delen av romerska riket upplösts på 400-talet fortlevde östra delen med Konstantinopel som huvudstad. Imperiets historia uppvisar stora svängningar. På 500-talet återerövrade kejsar Justinianus I en stor del av västra medelhavsområdet. På 600-talet erövrades Nordafrika och Syrien av muslimerna samtidigt som slaver och avarer lade under sig Balkanhalvön. På 800- och 900-talen återtog Bysantinska riket flera förlorade provinser och upplevde en storhetstid omkring år 1000.

År 1204 erövrades Konstantinopel av det s.k. fjärde korståget, varefter imperiet delades mellan västeuropeiska härskare (latinska kejsardömet). Ett antal korsfararstater upprättades därefter på bysantinskt territorium. Bysantinska riket överlevde i form av mindre grekiska stater och återuppstod 1261, då Konstantinopel återtogs. Under dynastin Palaiologos existerade därefter Bysantinska riket som småstat till 1453, då Konstantinopel slutligen erövrades av de osmanska styrkorna.

En rad olika historiska händelser brukar få tjäna som det romerska rikets övergång i det bysantinska:

1. Diocletianus regeringstid 284-305 innebar att romerska riket för första gången delades i ett pars Orientis och ett pars Occidentis och hans administrativa reformer övertogs av bysantinarna. (Rikets delning började med Diocletianus quadrumvirate (tetrarki) 293, en regeringsreform som syftade till att effektivisera administrationen och kontrollen av riket. Han delade riket i två delar och tillsatte två överkejsare, augustus, som styrde från Italien respektive Grekland med sina underkejsare, caesar).

2. Konstantin flyttade rikets huvudstad till sin nygrundade huvudstad Konstantinopel 330 (Byzantion) vilket kom att bli det bysantinska rikets centrum under nästan tusen år.

3. Theodosius I regeringstid 379-395 innebar kristendomens seger över den romerska religionen och vid hans död 395 delades det romerska riket slutgiltigt i två delar.

4. Den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus tvingades abdikera 476 under trycket från vandaler och goter vilket gjorde den östromerske kejsaren till ensam romersk härskare.

5. Under Justinianus I (527-565) upplevde riket sin första kulturella och politiska blomstringstid. Bysans som stormakt i östra Medelhavet och många av den bysantinska konstens centrala verk härstammar från Justinianus regeringstid.

Östrom undgick de förödande invasionerna som Västrom genomled under 200- och 300-talen.

Antikens urbana kultur var starkare i öst och kunde bättre stå emot de invaderande stammarna som

dessutom attraherades mer av Roms rikedomar. Under 400-talet erövrades de västra delarna vid

flera tillfällen medan den östra halvan bara vid något tillfälle tvingades avge tribut. Theodosius II

utökade Konstantinopels murar och gjorde staden ointaglig för inkräktarna. Genom förhandlingar

6

med goterna lyckades Zeno regera vidare i öst medan väst slutligen kollapsade 476. På 500-talet

mötte bysantinarna sina arvfiender: Persiska riket i öst och slaverna och bulgarerna i norr.

Justinianus och dennes general Belisarius återerövrade dock Nordafrika, Apenninska halvön och södra delen av den Iberiska halvön. Justinianus omgestaltade även den romerska medborgarrätten (ius civile) i sin Corpus Juris Civilis. Anmärkningsvärt är att denna lagsamling författades på latin, ett språk som vid det här laget knappt kunde förstås längre. Justinianus lät också uppföra Hagia Sofia på 530-talet. Kyrkan blev snart centrum för kejsarkulten och den östligt ortodoxa kyrkan. Trots att Justinianus lät stänga det nyplatonska universitetet i Aten framstår hans regeringstid också som en kulturell blomstringsperiod med den episka poeten Nonnos, den lyriska poeten Paulus Silentiarius, historikern Prokopios och filosofen Johannes Philoponos.

Justinianus lämnade tyvärr sina efterträdare en tom statskassa och de lyckades inte hantera de nya invasioner som hotade på alla fronter. Langobarderna invaderade Apenninska halvön medan Balkan intogs först av avarerna och efter dem bulgarerna. På 600-talet erövrade Persiska riket Egypten, Palestina, Syrien och Armenien. Perserna besegrades visserligen och dessa territorier återtogs av kejsar Herakleios 627 men araberna, som just enats genom uppkomsten av islam, gjorde då sitt oväntade intåg i historien och tog ett utmattat Bysans på sängen och alla sydliga provinser gick förlorade under 600-talet. Med Karthagos fall 698 kom Mesopotamien, Syrien, Egypten och exarkatet i Afrika att inlemmas i den muslimska världen. Även langobardernas frammarsch på norra Apenninska halvön fortsatte; Ligurien föll 640 och exarkatet i Ravenna 751, vilket bara lämnade mindre områden på södra Apenninska halvön under bysantinsk överhöghet.

Hellenisering

Det riket förlorade i omfattning vann det dock i enhetlighet. Herakleios helleniserade slutligen riket genom att under den senare delen av 500-talet göra grekiska till officiellt språk.[3] Latin slutade användas officiellt och den romerska titeln augustus ersattes av den grekiska basileus (Βασιλεύς, "kung"). Denna utveckling anser många historiker så grundläggande för det bysantinska rikets brytning med sitt romerska förflutna att Herakleios regeringstid brukar få tjänstgöra som den tidpunkt då östromerska riket blev bysantinskt. Vid denna tid hade också den kristendom som utövades i riket fjärmat sig från kristendomen i de forna västliga utposterna. Den arabiska erövringen av de sydliga bysantinska provinserna, där monofysitism fortfarande utövades, förstärkte den östligt ortodoxa kyrkan i resten av riket.

Den urbana kulturen förföll i riket samtidigt som Konstantinopel blev den största staden i den kristna världen. Konstantin III (641-668) delade upp riket i ett system av militära provinser kallade thema och lyckades avvärja arabiska erövringsförsök tack vare den överlägsna bysantinska flottan, den grekiska elden, Konstantinopels murar och skickliga fältherrar som Leo III (717-741).

Efter belägringen 717, då araberna led fruktansvärda förluster, utgjorde inte längre kalifatet något allvarligt hot mot Bysans. Istället vände sig araberna mot seldjukerna och lyckades därigenom till slut fördriva de bysantinska trupperna från östra och centrala Anatolien.

Frankerna kung Karl den store blev 800 krönt till romersk kejsare. Titeln justerades till tyskromersk kejsare i mitten av 900-talet och samma titel skulle senare föras över på regenten av huset Österrike (Habsburg). Det frankiska riket och Bysans slöt 811 ett avtal om att gränsen mellan de båda rikena skulle dras vid floden Cetina söder om Split. Befolkningen väster därom kom att tillhöra den katolska kyrkans inflytelsesfär och den slaviska befolkningen fick då kroatiska namn. Öster om denna gräns kom bysantinska kyrkan och serbiska namn att dominera. Demarkationslinjen drogs alltså genom

7

nuvarande Bosnien och området blev alltså redan på 800-talet mötesplatsen eller vägkorsningen mellan stora och olikartade europeiska kultursfärer.

Bysans under Basileios II, ca år 1025

Bysantinska rikets makt var som störst under de makedoniska kejsarna i slutet av 800-talet, under 900-talet och i början av 1000-talet. Under den här perioden dyker vikingarna/väringar/varjager upp i Bysans.

Väringar (fornisländska væringjar, möjligen ungefär 'edsvurna'), medelgrekiska Ba´rangoi, benämning på framför allt nordbor under vikingatid och tidig medeltid, företrädesvis i deras egenskap av legosoldater i Bysantinska rikets väringagarde från 900-talet till 1100-talet. Väringarna användes dels som vanliga legosoldater i strid, dels som kejserlig livvakt. Långt ifrån alla väringar var skandinaver; åtskilliga var slaver, och på 1100-talet var en betydande andel engelsmän. Den mest kände väringen var den blivande norske kungen Harald Hårdråde, som tjänstgjorde i gardet 1034–43.

1054 nådde relationerna mellan den grekiskspråkiga östliga kyrkan och den latinspråkiga västliga en slutgiltig kris. Separationen proklamerades aldrig, den så kallade stora schismen var i praktiken kulmen på en separationsprocess som pågått under flera sekler. Konflikten resulterade i tillkomsten av den romersk-katolska och den östligt ortodoxa kyrkan. De båda bannlyste varandra ömsesidigt 1054 i den sk ”striden om filioque” . Denna strid hade sin bakgrund i katolska kyrkans uppfattning om den Helia Ande (utgående från Fadern och Sonen) medan Konstantinopels ansåg att den Helige Anden endast var uttryck för en förening mellan Herren och församlingen. Under hand ökade klyftan mellan de båda kyrkornas syn på religionen och dess utövande, den ortodoxa kyrkan präglades alltmer av traditionsbundenhet till den ursprungliga kristenheten.

Den bysantinska kollapsen ledde också till att Serbiska kungadömets makt växte och Serbiska kejsardömet bildades under Nemanjić-dynastin 1346.

Tre bysantinska stater återstod - kejsardömet Nicaea, kejsardömet Trabzon och despotatet Epirus.

8

Då Bysans begärde hjälp från väst krävdes i gengäld att de båda kyrkorna skulle återförenas. En sådan återförening övervägdes, och genomfördes formellt men de ortodoxa medborgarna kunde inte acceptera den romersk-katolska läran. Visserligen sändes begränsade mängder västerländska legosoldater till undsättning men i princip valde man att passivt bevittna Bysans undergång då turkarna, även kallade osmaner, erövrade bit för bit av det gamla riket.

Bysantinska rikets historia

330

Konstantin gör Konstantinopel till huvudstad.

395

Romerska riket delas permanent efter Theodosius I:s död.

527 Justinianus I blir kejsare.

532-537 Justinianus bygger Hagia Sofia.

533-554 Justinianus generaler erövrar Nordafrika och Apenninska halvön från vandaler och ostrogoter.

568

Apenninska halvön förloras till langobarder.

634-641

Arabiska arméer erövrar Levanten och Egypten. Under de efterföljande decennierna erövrar de först större delen av Nordafrika och senare även Sicilien.

730-787 813-843

Ikonoklasmen. Större delen av de romerska territorierna går förlorade.

1054

"Stora schismen": Kyrkan i Rom bryter med Konstantinopel.

1071

Romanos IV besegras av seldjuker i slaget vid Manzikert. Större delen av Mindre Asien förloras samtidigt som normander övertar de sista bysantinska positionerna på Apenninska halvön.

1204

Konstantinopel ockuperas av korsfarare. Latinska riket bildas.

1261

Konstantinopel befrias av Mikael VIII Palaiologos.

1453

Konstantinopels fall för Osmanska riket innebär slutet för Bysantinska riket

9

4. Osmanska riket (1300 – 1923)

Riket grundlades i västra Anatolien i slutet av 1200-talet av en stam oghuziska turkar som skulle komma att bli imperiets aristokrati, oserna, och förse det med dess härskarätt, den osmanska dynastin. De osmanska turkarna erövrade, på Bysans och andra turkiska rikens bekostnad, stora delar av Anatolien och Balkan under 1300-talet. Den bysantinska huvudstaden Konstantinopel belägrades och intogs. Konstantinopels fall år 1453 betydde att det Osmanska rikets plats som stormakt var säkrad.

Osmanerna ansåg till en början inte att Konstantinopel var värt sitt pris men med kanonens ankomst utgjorde stadens murar inte det oöverstigliga hinder de, med undantag för korsfararnas erövring, varit under tusen år. Konstantinopels fall kom till slut den 29 maj 1453 efter en två månader lång belägring ledd av Mehmet II. Den siste bysantinske kejsaren, Konstantin XI, dog i striderna på Konstantinopels gator.

På 1500- och 1600-talen var riket som mest betydelsefullt och hade sin egentliga höjdpunkt under sultanen Süleyman den store, även om dess största territoriella utsträckning nåddes först år 1683 då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.

Mehmet erövrade sedan Mistra 1460 och Trabzon 1461. Han betraktade sig själv som Östroms rättmätige arvtagare och innan seklet var över hade han gjort Konstantinopel till sin nya huvudstad och erövrat hela Mindre Asien och större delen av Balkan. Samtidigt gjorde Ivan III, storfursten av Moskva, anspråk på kejsartiteln och rollen som den östligt ortodoxa kyrkans beskyddare. Hans sonson, Ivan IV blev den förste tsaren, en titel som kommer från "caesar", och både han och hans efterföljare betraktade Moskva som det tredje Rom, Roms och Konstantinopels rättmätiga arvtagare. Sålunda kom både Osmanska rikets och Rysslands ledare att betrakta sig som bysantinarnas arvtagare ända tills de båda rikena gick under i början av 1900-talet.

Slaget om Wien år 1683, där osmanerna i ett försök att inta den österrikiska huvudstaden besegrades av en polsk-tysk armé, satte gränsen för osmanernas expansion i Europa. På grund av en korrumperad administration och en föråldrad militär organisation tog framför allt England och Frankrike allt mer över handeln i Medelhavet. Detta bidrog till den successiva militära tillbakagång och det gradvisa ekonomiska och politiska förfall som drabbade Osmanska riket under 1700-talet.

Stora landområden förlorades, dels till stormakter som Österrike-Ungern och Ryssland, dels till folk inom Osmanska riket som gjorde uppror och bildade självständiga stater (till exempel Grekland, Rumänien och Serbien). Besittningarna i norra Afrika övertogs i huvudsak av Storbritannien (Egypten) och Italien (Libyen).

Königsmarck, Otto Wilhelm, 1639–88, greve, tysk-svensk militär, fältmarskalk 1676. Otto Wilhelm Königsmarck kom till Sverige 1660 och blev 1679 generalguvernör över Pommern men gick 1685 i tyske kejsarens, sedan i Venedigs tjänst. Herostratiskt ryktbar blev Königsmarck då han vid Athens belägring 1687 fick skulden för att Parthenon (använt som turkiskt krutförråd) besköts och lades i ruiner.

10

Den ungturkiska revolutionen 1908 återinsatte det osmanska parlamentet, vilket hade upplösts av sultanen Abdul Hamid II 1878, och markerar början av den andra konstitutionella perioden i riket. Revolutionen var även en milstolpe i upplösningen av Osmanska imperiet. Den möjliggjordes av ett osannolikt samarbete mellan reformsinnade pluralister, turkiska nationalister, västligt orienterade sekulära grupper, och alla som gav sultanen skulden för det kaotiska tillståndet i imperiet. Det efterföljande försöket att tränga undan monarkins institutioner och administration för att ersätta dem med konstitutionella institutioner och ett valsystem – dvs att ersätta den absoluta monarkin med en konstitutionell monarki, eller republik enligt vissa grupper – var dock inte lika enkelt eller så oblodigt som regimskiftet. Samtidigt fortsatte av imperiet att splittras under trycket av nationalistiska revolter.

Viktiga resultat av den ungturkiska revolutionen 1908 var:

det gradvisa skapandet av en ny styrande elit avsättning av Sultan Abdul Hamid II till förmån för Mehmed V 1909 öppnandet av en väg för konsolidering av den civila och militära förvaltningen,

kuppen 1913. Ungturkarna och en rad små organisationer kom 1913 att gå samma i Utskottet för

enhet och framsteg (CUP). CUP blev det nya kraftcentrumet i den Osmanska politiken. armeniska revolutionära federationen, vars mål var en suverän armenisk stat, ersatte

den elitgrupp av köpmän, hantverkare, präster m.fl före 1908 armeniska elit, som hade varit sammansatt av köpmän, hantverkare och präster vilkas mål hade varit att få fler rättigheter inom Osmanska riket.

en intellektuell och nationalistisk elit ersatte de muslimska albanerna som samverkat med den tidigare sultanen. De nationella albanerna ville förena alla albaner, som tillhörde tre olika religioner, under en fana, och krävde reformer till gagn för alla albaner och inte bara de muslimska

vissa grupper, som judarna, till exempel den judiska, kopierade ungturkarnas kupp och störtade den konservativa styrande eliten och ersatte den med ett nytt och reformvänligt högsta råd.

lättnader för politiska och religiösa fångar, s.k. samvetsfångar. Exempelvis kunde 'Abdu'l-Bahá (1844 – 1921), son till bahá'í-trons grundare Bahá'u'lláh (1817 – 1892), resa till Frankrike, Storbritannien och USA efter att ha levt nästan hela sitt liv i fångenskap.

Efter första världskriget besegrades riket slutligen och tvingades att kapitulera. En turkisk nationalistisk revolution med Kemal Atatürk i spetsen motsatte sig det osmanska styret och Ententens (1:a världskrigets segrare Storbritannien, Frankrike, Ryssland) uppstyckning av riket. Efter ett krig mot Grekland och andra återerövrades en del av de områden som hade förlorats (däribland İzmir och västra Armenien) och republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923, med i stort sett de gränser som landet har än idag. Samvetsfångarna blev helt fria.

11

5. Bosnien

Nuvarande Bosnien och Hercegovina kom på 500-talet att befolkas av invandrande slaver, som beblandades med lokala grupper. Landet kom att behärskas av županer (furstar), av vilka de flesta hade inlemmats i den katolska kyrkan på 900-talet. Det rörde sig dock inte om någon djupgående kulturell dragning åt väster; under medeltiden fungerade området snarare som ett gränsland mellan den katolska och den ortodoxa kulturkretsen. Redan på 900-talet försökte både kroatiska och serbiska härskare lägga under sig delar av Bosnien. I början av 1100-talet erkände županerna Ungerns överhöghet, och 1168 erövrade serberna det sydliga området Hum.

Omkring 1318 blev Stefan (Stjepan) Kotromanić ban (härskare) över Bosnien. Han återtog Hum 1326. Handeln med omvärlden gynnades genom öppnandet av silver- och blygruvor. Stefans son Tvrtko I (1353–91) kröntes 1377 till Bosniens förste kung. Riket drabbades emellertid av inbördeskrig på 1400-talet, och 1448 utropade en av de stridande furstarna sig till herceg ('hertig') av Hum, som därför kom att benämnas Hercegovina ('hertigdömet'). Den inre splittringen försvagade landet, och 1463 underkuvades det av Osmanska riket. Ungern återerövrade dock för en tid delar av landet. Hercegovina föll slutligen för turkarna 1492 eller 1493, medan ungrarna behöll delar av norra Bosnien ända till 1520-talet.

1878 ockuperade Österrike-Ungern provinsen och annekterade den 30 år senare. Som en följd av den osmanska förlusten i det rysk-turkiska kriget 1877–1878 överlämnades Bosnien-Hercegovina av Berlinkongressen till Österrike-Ungern för att de skulle ”besätta och förvalta” provinsen. Detta resulterade i en modernisering av provinsen men också att stora delar av den muslimska befolkningen fråntogs sin mark och emigrerade samtidigt som katolska bosättare koloniserade landet. 1908 annekterades Bosnien-Hercegovina formellt av Österrike-Ungern. Serbiska nationalisters harm över detta var en del av motivet till skotten i Sarajevo som dödade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand 1914 vilket utlöste det första världskriget.

Direkt efter första världskriget, 1918, kom Bosnien och Hercegovina att bli en del av Sloveners, kroaters och serbers stat, ett försök att samla de sydslaviska delarna av Österrike-Ungern. Efter bara två månader gick denna stat samman med segermakten Serbien i Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, under serbisk kung och serbisk dominans. Detta omvandlades sedan 1929 till Kungariket Jugoslavien.

Efter första världskriget hamnade landet i kungariket Jugoslavien och efter andra världskriget i Socialistiska federationen Jugoslavien. Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt från Jugoslavien 1992, men efter Bosnienkriget som följde på självständighetsförklaringen är landet sedan fredsavtalet i Dayton 1995 uppdelat i två administrativa entiteter och ett distrikt: Federationen Bosnien och Hercegovina, Republika Srpska och Brčko-distriktet.

12

Under andra världskriget drabbades Bosnien-Hercegovina av inbördeskrig och omfattande etnisk rensning. Under den tyska ockupationen blev Bosnien-Hercegovinas judiska befolkning näst intill förintad. Antalet serber som mördades i Jugoslavien under andra världskriget var minst 347 000, medan andra pekar på en siffra upp till 750 000. Den lista som gjordes 1964 av den federala byrån i Belgrad visar personer födda i Bosnien-Hercegovina och som miste livet under krigsåren 1941-1945. Listan är dock inte fullständig och innehåller namnen på 179 173 personer. Den bekräftar att den serbiska civilbefolkningen led de största förlusterna i regionen. Enligt listan var de dödade 72,1 % serber (129 114), 16,5 % muslimer (29 539), 4,4 % kroater (7 850) och 7 % av annan etnicitet. Särskilt utsatta var muslimer i östra Bosnien och Hercegovina längs floden Drina på gränsen till Serbien och Montenegro medan serber var utsatta i hela landet.

Draža Mihailović ledde den kungatrogna armén (četniks) och ville återskapa kungariket Jugoslavien. Han förde ett gerillakrig mot ockupationsmakterna och dess kollaboratörer i landet. Efter att Ustaša-regimen i Kroatien och Bosnien-Hercegovina inlett sin stora utrensning av icke-kroater och muslimska bosniaker (som de ansåg vara kroater av muslimsk tro) blev målet hos den serbiska četnik-rörelsen att skapa en etnisk och religiöst homogen stat, som precis som Ustaša-rörelsen fick som mål att ”en tredjedel av skulle drivas ut ur landet, en tredjedel dödas och en tredjedel tvångsomvändas till rätta kyrkan”.

Våren 1943 bildades den av Himmler grundade 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar. Förbandet behövde utbildas i Tyskland och fick återvända till Bosnien i februari 1944. Samtidigt hade många bosnienserber anslutit sig till četnik-rörelsen. Titos partisaner hade medan Handschardivisionen utbildades deltagit i strider mot četnik-förbanden. Handschardivisionens soldater fick endast undantagsvis möta några četniker i strid; i stället sattes de in i strider mot partisanerna. När de tyska styrkorna retirerade från området i september 1944 lämnade ett stort antal av soldaterna förbandet och anslöt sig ofta till just partisanerna.

Efter att Titos partisaner befriade landet från Nazityskland 1945 blev Bosnien en republik i den nya socialistiska federationen Jugoslavien. Landet industrialiserades snabbt under 1950- och 1960-talet. Socialismen i Jugoslavien (Titoismen) blev säregen eftersom den var självständig från Sovjetunionen. Tito styrde landet fram till sin död 1980.

Jugoslaviens sönderfall, det bosniska kriget

Efter Titos död växte nationalismen hos de olika folkgrupperna i Jugoslavien och konflikter bröt först ut i Kosovo och kom sedan att spridas till de övriga delrepubliker. Serbien påstod sig vilja ena hela Jugoslavien, vilket många uppfattade som ett försök att genom centralisering av statsfederationen Jugoslavien skapa ett ”Storserbien”. Majoriteten av bosnierna var villiga att stanna inom Jugoslavien så länge det fanns någon sorts etnisk maktbalans i detta nya Jugoslavien. Denna etniska maktbalans utgjordes av Slovenien och framför allt Kroatien. Dessa båda delrepubliker förklarade sig självständiga 1991. I en folkomröstning 1992 röstade majoriteten av de bosniska kroaterna och bosniaker för ett självständigt Bosnien-Hercegovina medan de flesta bosniska serber bojkottade

13

omröstningen. Bosnien-Hercegovina blev en självständig stat som Republiken Bosnien och Hercegovina den 5 april 1992 och erkändes som sådan av FN, EU, USA, Ryssland och Kina men inte av den bosnienserbiska folkgruppen och Jugoslavien (Serbien och Montenegro).

Den bosnienserbiska separatiströrelsen under ledning av Radovan Karadžićs SDS-parti hade redan under hösten 1991 utropat autonoma serbiska områden i Bosnien. I och med Bosniens självständighet utropades nu en ”serbisk republik” (Republika Srpska) i likhet med den som tidigare utropats i Kroatien. Med hjälp från den jugoslaviska armén och trupper från Serbien och Montenegro expanderades den självutnämnda ”serbiska republiken” genom att man ockuperade omkring 70 procent av Bosniens territorium. Detta var början på Bosnienkriget där 110.000 människor fick sätta livet till varav var hälften civila varav 83 % var bosniaker. Kroater och bosniaker var allierade när kriget bröt ut, men 1993 utbröt dock inbördes strider. I takt med att den bosniska armén skaffade sig fler vapen och blev mer organiserad, befriade man också mer territorium främst i centrala Bosnien där kroaterna omringades, vilket 1994 resulterade i den bosnisk-kroatiska federationen. Under 1995 fick de bosniska och kroatiska styrkorna övertaget. Kriget tog slut 1995 efter Natos och andra internationella organs påtryckningar med bland annat Natos bombkampanj Operation Deliberate Force.

Landet har lite mer än 3,8 miljoner invånare, och dess huvudstad är Sarajevo. Landet befolkas av tre konstitutionella folkgrupper: bosniaker, serber och kroater.

Enligt data från 2000 från CIA World Factbook är landets etniska uppdelning 48 % bosniaker, 37,1 % serber, 14,3 % kroater och 0,6 % övriga.

Federationen BiH befolkas av cirka 73 % bosniaker, 23 % kroater och cirka 4 % serber, den andra entiteten Republika Srpska befolkas av 88 % serber, 8 % bosniaker och 2 % kroater och Brčko-distriktet av 40 % serber, 39 % bosniaker och 20 % kroater.

Landet är potentiell kandidat till medlemskap i Europeiska unionen (EU) och fick i april 2010

en så kallad MAP (Membership Action Plan) av Nato, som är det sista steget innan fullvärdigt

medlemskap i försv I Österrike-Ungern.

6. Serbien

Nuvarande Serbien erövrades ca 580–620 av slaver, som i sin tur underkuvades av ett troligen iranskt folk, serberna. Dessa hade på 700-talet assimilerats med slaverna, som övertog folknamnet. Serberna styrdes av furstar, županer, vilka på 800- och 900-talen införde den ortodoxa kristendomen. Ofta tvingades županerna erkänna bysantinsk överhöghet. På 1000-talet var Duklja (senare kallat Zeta, nuv. Montenegro) det viktigaste serbiska riket, men på 1100-talet övertogs positionen av Raška. På 1200-talet var detta ett kungarike, som blev en regional stormakt med egen ärkebiskop (1219) och gruvdrift. Under Stefan Dušan (1331–55), som kröntes till tsar 1346, erövrades stora områden i Grekland. Efter 1371 splittrades dock Serbien i furstendömen, vilka underkuvades av turkarna. I serbisk tradition skedde detta främst genom slaget vid Kosovo polje 1389, men först 1459 erövrades Serbien slutgiltigt.

14

Nemanjići-dynastin regerade under perioden 1167-1371. Detta inledde en storhetstid. På 1200- och 1300-talen blev en stor del av Balkan (inkluderat Makedonien, östra Hercegovina, eller Hum, Epirus, Thessalien och Albanien) erövrat av Serbien. År 1346 krönte Stefan Dušan sig själv till tsar, men riket splittrades och upplöstes efter hans död år 1355. De splittrade serbiska adelsfamiljerna förlorade därpå viktiga slag mot det osmanska riket år 1371 och den 28 juni 1389 i slaget vid Kosovo Polje, medan Zeta (sedan 1500 kallat Montenegro) bevarade sin oavhängighet. Från 1459 var Serbien en del av Osmanska riket.

Som en del av Osmanska riket fick den serbiska befolkningen färre rättigheter än vad man hade haft under de kristna härskarna, även om livegenskapen avskaffades. De kristna bönderna diskriminerades vid konflikt med muslimska då rättsväsendet favoriserade utövare av islam. Den serbiska befolkningen hade inte rätt att lära sig läsa och skriva, äga musikinstrument och fram till 1800-talet var de även förbjudna att äga vapen.[4] Dessutom införde osmanerna "blodskatt", vilket innebar att kristna bönder som var befriade från reguljär militärtjänst kunde bli tvungna att lämna sina söner som slavar, för att dessa sedan skulle bli muslimer och ingå i den osmanska armén. Blodskatten avskaffades senare under 1600-talet.

Serberna, ledda av Đorđe Petrović, gjorde uppror mot osmanerna år 1804 och igen år 1815. Vid fredsavtalet i Bukarest den 28 maj 1812 fick Serbien en autonom status inom Osmanska riket. Furstendömet Serbien etablerades den 21 november 1815. Den osmanska administrationen av området avslutades 1835 och de sista osmanska militära styrkorna lämnade landet 1867. Vid Berlinkongressen år 1878 (som hölls efter det rysk-turkiska kriget 1877-1878) fick Serbien full självständighet. Kungadömet Serbien upprättades den 6 mars 1882. Efter balkankrigen åren 1912-1913 erövrade Serbien även Kosovo, Sandžak och dagens Makedonien.

Den 28 juli 1914 förklarade Österrike-Ungern krig efter mordet på tronföljaren Franz Ferdinand i Sarajevo av en serbisk nationalist, Gavrilo Princip (se skotten i Sarajevo), vilket utlöste första världskriget.

Den 28 juni 1914 mördades den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans maka på öppen gata i staden Sarajevo i Bosnien. Mordet förövades av den 19-årige studenten Gavrilo Princip, medlem av den serbiska underjordiska organisationen Svarta handen. Organisationen hade förgreningar långt upp i den serbiska militär- och polisledningen.

Mordet väckte stor indignation runt om i Europa, men uppståndelsen lade sig snabbt. Mer än tre veckor senare, 23 juli, inleddes den s.k. svarta veckan med ett österrikiskt ultimatum till Serbien: Wien krävde österrikisk medverkan i en omfattande polisutredning, en intern serbisk uppgörelse med de Habsburgfientliga kretsarna, garanti mot likartade framtida händelser samt svar inom 48 timmar.

Redan 5–6 juli hade österrikarna skaffat sig en återförsäkring i Berlin om stöd i händelse av en internationell konflikt. Serbiens svar kom fem minuter före tidsfristens slut och gick Wien till mötes, även om man avvisade österrikisk medverkan i mordutredningen och svarade undvikande om den begärda "utrensningen". Svaret uppfattades dock av omvärlden – inklusive kejsar Vilhelm i Berlin – som tillfredsställande. Så såg man inte saken i Wien, och

15

uppenbarligen inte heller i Serbien, som samtidigt mobiliserade och flyttade regeringens säte från Belgrad till det mindre utsatta Niš. Österrike bröt förbindelserna med Serbien samma dag, 25 juli, och inledde mobilisering av den del av den österrikiska armén som var avsedd för krig mot Serbien.

Den österrikiska militärledningen, som 1913 missat chansen till en uppgörelse med Serbien, var nu fast besluten att agera kompromisslöst. Därmed var ett lokalt krig oundvikligt. Den tyska utrikesledningen, som inte ansåg sig kunna svika Österrike, sökte först begränsa konflikten genom att sätta press både på ryssar, britter och fransmän. Ryssland ville inte överge Serbien och den panslavistiska sak man så länge underblåst. Läget blev allt mer desperat efterhand som låsningarna i allianssystemet blev uppenbara; vägen mot det stora krigsutbrottet fick drag av oundviklighet.

De tyska beslutsfattarna blev nu sin egen försvarsplanerings fångar. Sedan Ryssland och Frankrike ingått allians 1894 hade tyskarna måst räkna med risken för ett storkrig på två fronter. Generalstabschefen Schlieffen hade 1905 dragit upp riktlinjerna för en senare i detalj genomarbetad plan enligt vilken Frankrike först skulle besegras i ett blixtkrig i väster – varefter det tyska kejsardömets samlade resurser skulle vändas mot Ryssland. Mobilisering i Frankrike förutsågs gå raskt medan det skulle ta lång tid för ryssarna att mobilisera och uppmarschera. För att hinna slå Frankrike innan Ryssland blev ett reellt hot måste Tyskland

16

också mobilisera snabbt och utnyttja det överlägsna tyska transportsystemet för uppmarschen.

Schlieffenplanen förutsatte ett stort svep med 35 armékårer genom det neutrala Belgien (ursprungligen också Nederländerna) för att kringgå de franska gränsbefästningarna mot Tyskland. Med kraftsamling till högerflygeln skulle de tyska arméerna sedan genom en omfattningsrörelse väster om Paris i sydöstlig riktning inringa hela den franska fältarmén. Planens absurda konsekvens blev att Tyskland, för att (eventuellt) kunna föra krig mot Ryssland och stödja Österrike i den akuta konflikt som uppstått på Balkan sommaren 1914, skulle tvingas att först anfalla Frankrike. Logiken drev militärledningen att söka tvinga kejsaren och hans regering att mobilisera så snabbt som möjligt. Om ryssarna mobiliserade tidigt skulle hela krigsplaneringen komma i gungning.

Efter första världskriget upprättades Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike den 1 december 1918. Landet bytte namn till kungariket Jugoslavien den 3 oktober 1929.

Landet blev i april 1941 under andra världskriget ockuperat av axelmakterna. Delar av Serbien ockuperades av Ungern, Rumänien och Bulgarien som samarbetade med det nazistiska Tyskland. Serbien reducerades och av det som återstod av landet bildades en tysk lydstat ledd av general Milan Nedić. Under Nedić ledning förföljdes och mördades många judar och Belgrad deklarerades snart som den första "judefria" (Judenfrei) huvudstaden i Europa. Samtidigt upprättades en motståndsrörelse, tjetnikerna, av Draža Mihailović. Rörelsens mål var att återupprätta monarkin, bekämpa nazisterna och skapa ett Storserbien som skulle omfatta Serbien, Bosnien-Hercegovina och stora delar av Kroatien. Tjetnikrörelsen använde sig av etniskt rensning för att uppnå sina mål och människor av annan etnisk börd än serbisk (främst kroater, bosniaker och albaner) mördades. Tjetnikerna opererade i Serbien, Bosnien-Hercegovina och delar av Kroatien som ju var tänkta att ingå i det nya Storserbien. Flera extremnationalistiska organisationer av annat etniskt ursprung än serbiskt var nazistkollaboratörer och de bedrev etnisk rensning mot serberna. Man har kommit fram till att minst 347 000 civila serber mördades under kriget. Det korrekta antalet kommer nog aldrig att fastställas då en stor mängd dokument och personbevis både från före och under kriget förstördes.

I slutskedet av andra världskriget avrättade partisaner urskillningslöst den ungerska minoriteten i Vojvodina; minst 35 000 fick sätta livet till enbart för att de hade ungerskt ursprung. Efter kriget tog partisanrörelsen makten och den 29 november 1945 proklamerades den federala folkrepubliken Jugoslavien av Josip Broz Tito. Serbien blev en av sex delrepubliker i statsfederationen. Jugoslavien regerades av kommunistpartiet fram till upplösningen 1992.

Under början av 1990-talet valde alla delrepubliker utom Serbien och Montenegro att lämna federationen Jugoslavien vilket motsattes hårt av den dåvarande centralregeringen i Belgrad. Flera krig följde sedan upplösningen av Jugoslavien. Dessa krig brukar kallas för de jugoslaviska krigen och Serbien var en stridande part i samtliga krig med undantag för den väpnade konflikten i Makedonien 2001. Som ett resultat av dessa krig var Serbien och Montenegros relation till Slovenien, Kroatien, kroaterna och bosniakerna i Bosnien-Hercegovina länge ansträngda men är idag betydligt förbättrade.

Efter upplösningen av Socialistiska federationen Jugoslavien bildade de två kvarvarande delrepublikerna Serbien och Montenegro Förbundsrepubliken Jugoslavien som år 2003 bytte namn till Statsförbundet Serbien och Montenegro. Relationerna mellan de två delrepublikerna i statsförbundet var dock ansträngda och efter att en folkomröstning i maj år 2006 i Montenegro uppvisat att ungefär 55,5% var för Montenegros självständighet utropade Montenegro sig som en

17

oberoende stat den 3 juni 2006. Den 5 juni 2006 erkände Serbien detta i och med att de själva förklarade sig självständigt från unionen som därmed upplöstes.

Den 17 februari 2008 förklarade den autonoma provinsen Kosovo sig självständig från Serbien. Serbien och bland annat FN:s säkerhetsråd har inte erkänt förklaringen medan omvärldens reaktioner har varit splittrade. Självständighetsförklaringen ledde till protester från den serbiska sidan och utmynnade i kravaller och protestmarscher i Belgrad och i flera städer runt om i landet. Protester ägde även rum av serber i Bosnien-Hercegovina och Montenegro. En del fall av kravaller har noterats då flera utländska mål attackerats, däribland ambassader, konsulat och köpcentra. Den 21 februari 2008 organiserade den serbiska regeringen en massprotest i Belgrad mot Kosovos självständighetsförklaring som samlade uppemot 500 000 - 1 000 000 demonstranter.

Från 19 december 2009 kan serbiska medborgare resa utan visum till länder i Europeiska unionen. Under de följande nio månaderna sökte 4 000 serber asyl i Sverige, vilket är en kraftig ökning jämfört med 421 under hela 2009. De flesta är romer. EU-kommissionär Cecilia Malmström hotade i oktober 2010 att återinföra visumtvånget om inte Serbiens och Makedoniens regeringar får stopp på flyktingströmmen.[9]

Den längsta floden i Serbien är Donau (588 km), som i nordvästra delen av landet utgör gränsen till Kroatien. Donau utgör även en del av gränsen till Rumänien. Floden Sava utgör södra Vojvodinas gränser och rinner in i Donau i huvudstaden Belgrad. Andra betydande floder är Tisa, Tamis och Begej i Vojvodina, Velika Morava och Drina i det centrala Serbien. Drina utgör gränsen till Bosnien-Hercegovina.

Den ortodoxa kristendomen är den dominerande religionen i landet och de flesta serber tillhör den serbiska ortodoxa kyrkan.

Ortodoxi har länge varit införlivad i den serbiska nationella identiteten och den mäktiga serbiska ortodoxa kyrkan har stort inflytande i samhället. Trots den serbiska ortodoxa kyrkans dominerande ställning i Serbiens kulturella liv tillhör många serbiska medborgare andra trosriktningar, särskilt islam, katolicism och protestantism. Största delen av ungrarna är romerska katoliker. En majoritet av albanerna är muslimer, men även ett stort antal är katoliker. I Sandzak-regionen finns en avsevärd muslimsk (bosnisk) minoritet. Det flesta muslimer är sunniter.

Religionsfrihet finns inskriven i serbisk lagstiftning och alla religioner är i princip likställda. Under de jugoslaviska krigen på 1990-talet utnyttjades dock ortodoxa religionens starka ställning i nationalistiskt och politiskt propagandasyfte mot andra folkgrupper.

7. Kroatien

Under slutet av 500-talet erövrades området av slaviska folkgrupper. Kroaterna kristnades under

700- och 800-talen av katolska kyrkan, men använde sitt slaviska språk i liturgin.

Kring år 800 existerade två kroatiska furstendömen, Dalmatiska Kroatien vid kusten och

Pannoniska Kroatien i inlandet; båda blev vasallriken under karolingerna, men furstarna i

Dalmatien återvann snart sin självständighet. En av dessa, Trpimir I (ca 845–864) blev anfader för

de flesta senare kroatiska härskare (Trpimirovićdynastin). Tomislav I, som ca 924 kröntes till

Kroatiens förste kung, fogade Pannoniska Kroatien till sitt välde och kontrollerade även delar av

Bosnien. Efter det att Trpimirovićdynastin dött ut började László I av Ungern 1091 att expandera i

18

Kroatien, vilket fortsattes av hans efterträdare Kálmán. År 1097 stupade den siste kungen av

Kroatien, Petar Svačić. År 1102 förenades Kroatien i personalunion med Ungern (Pacta Conventa)

och erövrades slutgiltigt ca 1105. Kroatien ingick i personalunion med Ungern fram till 1918.

Ungerns kung företräddes i Kroatien av en ståthållare, ban, men Kroatien hade sin egen riksdag,

Sabor, där adeln och kyrkans ledare var representerade. Efter 1202 förlorade Ungern stora delar av

Dalmatien till republiken Venedig.

Stora delar av Kroatien erövrades efter 1450 av det turkiska Osmanska riket, som besegrade

Ungern 1526. År 1527 valde kroaterna Ferdinand I av Habsburg till kung. Stora delar av det genom

turkiska erövringar förminskade Kroatien kom från 1578 att ingå i den från Wien direktstyrda s.k.

Militärgränsen. Till denna flyttade under 1500- och 1600-talen serber från Osmanska riket för att

tjänstgöra i den habsburgska armén; i utbyte respekterade kejsaren deras religion och sociala

organisation. I freden i Karlowitz (Sremski Karlovci) 1699 återfick det habsburgska väldet en del av

Kroatien från Osmanska riket.

Dalmatien och den del av Kroatien som inte erövrats av turkarna upplevde renässans, reformation

och motreformation i likhet med övriga katolska delar av det habsburgska väldet. År 1780 infördes

tyska som förvaltningsspråk i de habsburgska länderna, och Ungern införde 1790 ungerska i sina

områden. Kroaterna fick för en tid behålla latinet. Åren 1809–13 ingick delar av nuvarande

Kroatien tillsammans med delar av Slovenien i Napoleons illyriska provinser med slaviskt

förvaltningsspråk.

Vid mitten av 1830-talet skapade kroatiska intellektuella ett kroatiskt nationellt språk som motvikt

till Ungerns magyariseringssträvanden. Kroatiens adelsmän var samtidigt missnöjda med Ungerns

19

ekonomiska politik. År 1848 utropade Josip Jelačić som nyutnämnd ban Kroatiens självständighet

från Ungern. Kroatien stödde Österrikes kamp mot Ungerns uppror 1848–49, varigenom man

hoppades befästa sin självständighet. Kroatien blev dock kronland under Österrike 1849. År 1867

återfick Ungern Kroatien, som fick viss autonomi, men Kroatiens inflytande över budget och

beskattning var minimalt. Vissa försök gjordes att magyarisera landet, dvs. göra det mer ungerskt,

och 1883 blev ungerska officiellt språk inom järnvägsväsendet. År 1874 infördes en skol- och

förvaltningsreform i de civila kroatiska områdena, vilket missgynnade serberna i Kroatien.

Militärgränsområdet återfördes under Kroatiens förvaltning 1881, varefter serberna utgjorde 25 %

av Kroatiens befolkning.

Under slutet av 1800-talet uppstod hos såväl den kroatiska som den serbiska medelklassen i

Kroatien missnöje med Ungerns ekonomiska politik och med beroendet av Habsburg. År 1905

bildades kroatisk–serbiska koalitionspartier i Dalmatien (under Österrike) och i Kroatien. Efter

Österrike–Ungerns sammanbrott 1918 förklarade sig Kroatien självständigt, men anslöt sig efter

förhandlingar med slovener och serber till den första jugoslaviska (sydslaviska) staten, Serbers,

kroaters och sloveners kungarike (från 1929 benämnt Kungariket Jugoslavien) under den serbiske

monarken.

År 1904 grundades Kroatiska bondepartiet, som var emot samgåendet med Serbien och som fick

merparten av kroaternas röster under hela mellankrigstiden. Partiet bojkottade tidvis parlamentet

(Skupština) i Belgrad och sökte upprätta en självständig kroatisk bonderepublik. År 1928 mördades

bondepartiets ledare Stjepan Radić i parlamentet, och kunglig diktatur infördes i Jugoslavien 1929.

Delar av oppositionen flydde utomlands, bl.a. kroatiska nationalister, som nu bildade

organisationen Ustaša ('rebell'). Genom en serbisk–kroatisk kompromiss och en uppgörelse 1939

med regenten fick Kroatien tillbaka sina politiska institutioner och blev en autonom provins, som

innefattade en del av Bosnien och Hercegovina.

Under andra världskriget skapades med stöd av Tyskland och Italien Oberoende staten Kroatien

(1941–45), som inkluderade Slavonien, en del av Dalmatien samt så gott som hela Bosnien och

Hercegovina. Under ledning av Ante Pavelić styrdes staten av Ustaša, som begick folkmord på

statens judar och romer. Serberna skulle också elimineras genom massmord, fördrivning och

tvångsomvändelse till katolicismen. Många av Ustašas offer, inklusive tusentals kroatiska och

bosniska kommunister och andra motståndare till regimen, mördades i det beryktade

koncentrationslägret Jasenovac.

Kroatien var tillsammans med Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Serbien, Montenegro och Makedonien en av delrepublikerna i federationen Jugoslavien fram till 1991 då landet efter demokratiska val beslöt att lämna federationen.

Den 25 juni 1991 utropade Kroatien sin självständighet från Jugoslavien. De väpnade konfrontationer som brutit ut i början av året med den jugoslaviska armén (JNA) och serbiska separatister kom nu att utvecklas till ett fullskaligt krig känt som det kroatiska självständighetskriget. Kriget varade i knappt fem år och avslutades formellt den 12 november 1995 då Erdutavtalet slöts mellan Kroatien och Jugoslavien som då bestod av Serbien och Montenegro. De sista FN-soldaterna lämnade Kroatien år 1998 då de sista jugoslaviska trupperna lämnade östligaste Kroatien.

20

I landets norra och nordöstra del domineras terrängen av fält, sjöar och åsar. I Lika och Gorski kotar domineras landskapet av tätt skogbeklädda berg. Den smala adriatiska kustremsan (Istrien och Dalmatien) är mestadels bergig. Landet kallas stundom "de tusen öarnas land"[10] eftersom det finns ungefär 1233 öar vid kroatiska kusten.

Kroatien har ett blandat klimat. I nord och öst är det kontinentalt, vid kusten medelhavsklimat och i landets sydcentrala delar råder höglandsklimat.

Det högsta berget är Dinara på 1 830 meter över havet och den största sjön är Kozje. Den längsta floden är Sava.

Serber i Kroatien

Före det kroatiska självständighetskriget utgjorde den största minoritetsgruppen etniska serber närmare 13% av befolkningen. Under krigsåren lämnade många etniska serber Kroatien av politiska och/eller ekonomiska skäl. Då Kroatien genom Operation storm år 1995 återtog det serbhållna området Krajina flydde uppskattningsvis 250 000 till Serbien, Republika Srpska och andra delar av världen undan förföljelse och tvångsdeportering av de kroatiska styrkorna. Den kroatiska regeringens officiella ståndpunkt är att alla de serber som flydde eller lämnade landet under det kroatiska självständighetskriget ska och bör återvända till Kroatien om de så önskar. Ekonomiskt stöd har lett till att uppemot 120 000 Kroatienserber återvänt de senaste åren.

Den 14 april 2011 dömde Internationella domstolen i Haag den kroatiske generalen Ante Gotovina till 24 års fängelse för begångna krigsbrott under hans deltagande i Operation Storm. Den tidigare chefen för inrikesdepartementets specialpolis, Mladen Markač, dömdes till 18 års fängelse. Den tredje åtalade vid tribunalen, den tidigare biträdande försvarsministern Ivan Čermak, som 1995 ledde arméns styrka i staden Knin, friades. Åklagarna hade yrkat på 17 års fängelse. Både Čermak och Markač överlämnade sig frivilligt till FN-tribunalen när de åtalades 2004, medan Gotovina greps i Spanien. De fällande domarna överklagades av Gotovina och Markač. Den 16 november 2012 fann rätten dem båda oskyldig på samtliga åtalspunkter och de försattes genast på fri fot.

Den vanligaste religionen är romersk katolicism (89,2 %). Den största minoritetsreligionen är serbiskt ortodoxa (5,0 %) och därefter sunniislam (1,3 %) och protestantism (0,3 %). Övriga religioner utgör sammanlagt 5,6 %.

8. Montenegro

Montenegro [mɔntəne:´gru], serbiska Crna Gora, stat på Balkanhalvön i södra Europa; 13 812

km, 621 700 invånare (2012). Montenegro beboddes under antiken av illyriska stammar, men

erövrades på 100-talet f.Kr. av romarna. Efter den slaviska invandringen på 600-talet kallades

området först Duklja, därefter Zeta och från slutet av 1200-talet Crna Gora ('Svarta berget'); detta

blev i sin venetianska form Monte Negro benämning på området. Montenegro kom att bebos av

ortodoxa slaver, vilkas furstar tidvis tvingades erkänna utländska makter som överherrar, t.ex.

bulgarer och bysantinare. På 1180-talet drogs Montenegro in i dynastin Nemanjićs samlade

serbiska rike. Under dynastin Balšić, som utslocknade 1421, och Crnojević (till 1516) kom

Montenegro gradvis under först Venedig och senare Osmanska riket.

Osmanernas erövring av Montenegro var fullbordad 1499, men de lyckades inte etablera någon

effektiv kontroll över landet, som kom att styras av sin ärkebiskop, vladika, vald av

21

folkförsamlingen. År 1697 blev denna titel ärftlig inom familjen Petrović Njegoš. Under Petar I

(regerade 1782–1830) reorganiserades Montenegro och erkändes av Osmanska riket sedan

territoriet fördubblats. En kulturell höjdpunkt nåddes under diktarfursten Petar II (1830–51).

Efterträdaren Danilo II (1851–60) antog en världslig furstetitel och genomförde en omfattande

administrativ och militär modernisering. Montenegro fick internationellt erkännande på

Berlinkongressen 1878 och utropades 1910 som kungadöme under Nikola I.

I samband med Balkankrigen 1912–13, där Montenegro deltog på Serbiens sida, fick Montenegro

delar av Novi Pazar och Metohija. I första världskriget slöt Montenegro åter upp på Serbiens sida,

men besattes av österrikiska trupper 1916. Då dessa drog sig tillbaka 1918 ersattes de av serbiska

styrkor. Serbien framtvingade med stöd av proserbiska montenegriner kungens avsättning och

Montenegros anslutning till den nya staten Serbers, kroaters och sloveners kungarike (från 1929

kungariket Jugoslavien), under den serbiske monarken.

Under andra världskriget kämpade partisaner och četnici både inbördes och mot de italienska och

tyska ockupationsmakterna. Dessutom fanns en montenegrinsk separatistisk rörelse under ledning

av Sekula Drljević, som samarbetade med italienarna och utropade Montenegros självständighet

1941. Efter kriget blev Montenegro en av den Socialistiska federativa republiken Jugoslaviens sex

delrepubliker; se vidare Jugoslavien (statsbildning på Balkanhalvön 1918–91). I samband med

Jugoslaviens upplösning 1991 framtvingade den serbiske presidenten Milošević ett maktskifte i

Montenegro som tillsammans med Serbien stannade kvar i det "Restjugoslavien" som återstod och

som våren 1992 omvandlades till Förbundsrepubliken Jugoslavien.

Relationerna mellan de två delrepublikerna blev dock allt sämre, inte minst sedan Serbien

genomfört författningsförändringar som montenegrinerna ansåg vara till deras nackdel, och under

den västinriktade och reformvänlige presidenten Milo Đukanović ökade kraven på självständighet

för Montenegro. Det fanns dock samtidigt en stark proserbisk minoritet som ville fortsätta

samstyret med Serbien. Efter ingripande från EU och segdragna förhandlingar gick den

montenegrinska regeringen 2003 motvilligt med på att ingå i den lösare organiserade Unionen

Serbien och Montenegro. Kravet från Montenegro var att landet efter tre år skulle få hålla en

folkomröstning om självständigheten. Den 21 maj 2006 hölls en sådan omröstning, där 55,5 % av

väljarna röstade för ett självständigt Montenegro. Därmed lämnade Montenegro den

gemensamma unionen och utropade sig 3 juni samma år som en suverän stat. I de första allmänna

valen efter självständighetsförklaringen samma höst vann den sittande regeringen, sedan 2003

med Đukanović som premiärminister, en övertygande seger. Đukanović lämnade dock kort

därefter posten som regeringschef för att ägna sig åt sin affärsverksamhet, men återkom 2008 som

premiärminister (och till den åtalsimmunitet som posten medförde) sedan italienska myndigheter

börjat utreda hans ev. inblandning i den omfattande cigarettsmugglingen från Montenegro.

Đukanović och hans parti DPS återvaldes med god majoritet vid parlamentsvalet i början av 2009.

Det självständiga Montenegros främsta politiska mål var att bli medlem i EU och NATO. Till det

senare fick Montenegro 2008 en inbjudan om medlemskap så snart nödvändiga reformer

22

genomförts och landet deltar sedan 2006 i NATO-samarbetet PfF (Partnerskap för fred); 2007

ingick EU ett s.k. stabiliserings- och samarbetsavtal med Montenegro som året därpå lämnade in

en ansökan om fullt medlemskap. För ett sådant krävde dock EU ytterligare reformer, inte minst på

det rättsliga området, däribland åtgärder mot den utbredda korruptionen.

Med den gamla förbundspartnern Serbien har relationerna av och till varit frostiga, bl.a. sedan

Montenegro hösten 2008 erkände Kosovos självständighet.

9. Makedonien Makedonien, stat på Balkanhalvön i sydöstra Europa; 25 713 km2, 2,1 miljoner invånare (2012). Makedonien gränsar till Serbien i norr, till Albanien i väster, till Grekland i söder och till Bulgarien i öster. Huvudstad är Skopje (486 600 invånare, 2012). Landet erkändes 1993 av FN under namnet Former Yugoslav Republic of Macedonia (FYROM).

HISTORIA EFTER ANTIKEN

Under 400- och 500-talen invandrade slaviska stammar till området, som under medeltiden tillhörde dels Bysantinska riket, dels olika serbiska och bulgariska riken, innan det vid 1300-talets slut kom under Osmanska riket. Då detta försvagades under 1800-talet började Serbien, Bulgarien och Grekland att strida om inflytandet i området.

Efter Balkankrigen 1912–13 delades det makedonska området mellan dessa tre länder. Som ett led i en hårdhänt assimilationspolitik sände den nybildade staten Jugoslavien serbiska kolonister till "sin" del av Makedonien, som benämndes Sydserbien. Det bulgariskt inspirerade VMRO:s terrorverksamhet mot myndigheter kom i första hand att gå ut över civilbefolkningen. Eventuellt kvarvarande probulgariska stämningar i Makedonien försvann under andra världskriget, sedan Bulgarien ockuperat Makedonien och startat en bulgariseringspolitik. Med löfte från Titos partisaner om en egen republik inom efterkrigstidens Jugoslavien organiserades en befrielserörelse, och 2 augusti 1944 utropades Makedonien som egen republik. Eftersom Makedonien var beroende av federala bidrag ställde sig republiken ofta på centralmaktens och serbernas sida.

Sedan Slovenien och Kroatien brutit sig ur federationen förklarade sig dock Makedonien efter en folkomröstning självständigt 1991. P.g.a. grekiskt motstånd, framför allt mot landets namn som grekerna såg som sitt, försenades det internationella erkännandet. Våren 1993 kunde landet väljas in i FN under det provisoriska namnet FYROM (Före detta jugoslaviska republiken Makedonien).

Under den första självständighetstiden hade Makedonien stora ekonomiska problem, och dessa förvärrades av republikens utsatta läge. Till följd av deltagande i FN-blockaden mot Jugoslavien (dvs. Serbien-Montenegro) och p.g.a. det grekiska handelsembargot mot Makedonien (februari 1994–september 1995) blev landet ekonomiskt isolerat. Det grekiska embargot upphävdes sedan Makedonien gått med på att byta ut den symboltyngda Verginastjärnan på sin nationsflagga mot en historiskt mer neutral solsymbol. Hela tiden har dock FN-ledda förhandlingar i namnfrågan pågått mellan Grekland och Makedonien utan att en slutgiltig lösning kunnat nås. Konflikten trappades snarast upp då NATO- och EU-medlemmen Grekland 2008 lade in sitt veto mot ett makedonskt medlemskap i de två organisationerna så länge namnfrågan var olöst. Förhoppningarna om att komma till en för alla godtagbar lösning ökade något efter regeringsskifte i Grekland hösten 2009.

23

Inrikespolitiskt har Makedonien präglats av etnisk spänning mellan de slaviska makedonierna och den stora albanska befolkningsgruppen (omkring en fjärdedel av befolkningen), som under lång tid känt sig diskriminerad. Den senare har framställt krav på självstyre och eventuell anslutning till Albanien. I samband med konflikten mellan serber och albaner i Kosovo 1998–99 blev även situationen i Makedonien, som fick ta emot stora mängder flyktingar, alltmer labil. De tilltagande spänningarna utmynnade så småningom i en konfrontation mellan makedoniska styrkor och den albanska Nationella befrielsearmén (UCK). Internationellt ingripande hindrade dock konflikten från att urarta i ett regelrätt inbördeskrig och fick parterna att ingå det s.k. Ohridavtalet i maj 2001, ett avtal som ger den albanska befolkningen utökade rättigheter. En djup misstro lever dock kvar mellan de två folkgrupperna, som på de flesta håll lever var för sig.

Efter att tidigare ha varit en del av Osmanska riket kom det historiska Makedoniens territorium att efter Balkankrigen 1912-1913 delas upp mellan Grekland, Serbien, Bulgarien och Albanien.

Det område som idag utgör Makedonien utgjorde en del av serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (1918-1929) och därefter kungariket Jugoslavien (1929-1941) där det gick under namnet Vardarbanovina. Under andra världskriget (1941-1945) delades området mellan Bulgarien och det av Italien ockuperade Albanien. I slutet av kriget blev området en av de sex jämställda delrepublikerna (Slovenija, Hrvatska, Bosna i Hercegovina, Serbija, Crna Gora och Makedonija). Makedonskan var ett av de tre officiella språken i socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien och delrepubliken fick namnet Folkrepubliken Makedonien, 1963 ändrat till Socialistiska republiken Makedonien. 1991 utträdde republiken ur den jugoslaviska federationen och har sedan dess varit indragen i namnkonflikten med Grekland (se nedan). Makedonien var en av de delrepubliker i det forna Jugoslavien som aldrig drabbades av krig.

När Jugoslavien började falla sönder efter Josip Broz Titos död 1980 såg nationalistiska krafter i grannländerna möjligheten att dra fram gamla argument mot Makedoniens status som nation. Det finns bulgarer och greker som betraktar Makedonien som en ”konstgjord stat”, utan någon makedonsk nationell identitet. Makedonska språket ses i Bulgarien som en bulgarisk dialekt. Grekland hävdar en historisk rätt till namnet Makedonien. Dessutom kallar serbiska nationalister Makedonien för ”Sydserbien”[5]

10. Albanien Albanien, stat på den västra delen av Balkanhalvön i sydöstra Europa; 29 000 km2, 2,8 miljoner invånare (2012). Albanien gränsar i norr till Kosovo, i nordväst till Montenegro, i öster till Makedonien, i söder till Grekland, i sydväst till Joniska havet samt i väster till Adriatiska havet. Huvudstad är Tirana (587 100 invånare, 2012).

Albanien har legat i skärningspunkten mellan olika stormakter, språk och religioner. Greker och romare, goter och bysantiner, serber och bulgarer, sicilianare och venetianare, turkar, italienare och tyskar har alla lagt under sig området för kortare eller längre perioder. Under romartiden räknades det som en del av provinserna Illyrien och Epirus. När romarriket delades år 395 kom det att lyda under Östromerska riket. Bergsstammarna behöll dock i stor utsträckning sin självständighet. Under 1100-talet bildades den första albanska staten, men den blev kortlivad. Då turkarna försökte invadera området lyckades nationalhjälten Georg Kastriota, mer känd under namnet Skanderbeg (av det turkiska Iskanderbeg = furst Alexander), ena de olika stammarna i ett gemensamt motstånd och under ett kvartssekel hålla turkarna stången. Efter Skanderbegs död 1468 kunde dock turkarna införliva Albanien i sitt rike, och landet förblev, trots flera uppror, under turkisk överhöghet fram till början av 1900-talet.

24

I mitten av 1800-talet uppstod en nationell rörelse, som kämpade för rätten att använda det albanska språket men som så småningom växte till en alltmer revolutionär, nationell befrielseorganisation. Den 28 november 1912 sammankallades i staden Vlorë en nationalförsamling, som utropade Albanien till en självständig stat. Balkanförbundets stater (dvs. Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro), som hösten 1912 i första Balkankriget hade gått till angrepp mot och lyckats besegra turkarna, hade dock planerat att dela upp Albanien mellan sig. Först efter andra Balkankrigets slut 1913 kunde Albaniens gränser fastställas och självständigheten erkännas. Albanernas förhoppningar om att alla områden som vid denna tid hade albansk majoritetsbefolkning skulle komma att ingå i den nya staten, som t.ex. provinsen Kosovo, kom dock på skam. Albaniens självständighet skulle garanteras av en internationell kontrollkommission. Denna satte in en preussare, prinsen av Wied, att styra landet. En folklig revolt tvingade honom att lämna landet efter endast ett halvår.

Trots att Albanien var neutralt ockuperades det under första världskriget i olika omgångar, och efter krigets slut diskuterade segermakterna hur landet skulle delas upp. Störst inflytande fick Italien, som under några år höll trupper i landet. Albanerna gjorde dock uppror 1920; en nationell regering bildades i Tirana, som blev huvudstad, och den proitalienska regeringen i staden Durrës störtades. Efter flera års inre strider kunde Ahmed Bey Zogu, en klanhövding från norr, ta över makten 1925 med bl.a. jugoslavisk hjälp. Han styrde diktatoriskt och lät 1928 utropa sig till kung Zog I. Under honom blev Albanien alltmer beroende av det fascistiska Italien. När Albanien våren 1939 besattes av Mussolinis trupper var landet de facto en italiensk koloni. Zog flydde utomlands med statskassan.

I september 1943 kapitulerade Italien för de allierade. De italienska ockupationstrupperna ersattes med tyska, men då hade redan en partisanarmé inlett kampen mot inkräktarna. Partisanerna bestod av olika motståndsgrupper men anfördes av Enver Hoxha, ledare för det 1941 grundade albanska kommunistpartiet. Den 29 november 1944 hade landet av egen kraft befriat sig från utländska trupper, men redan i oktober hade Hoxha bildat en provisorisk regering. Den 14 mars 1946 utropades landet till Folkrepubliken Albanien och en författning antogs.

Efter kriget hade Albanien blivit mycket beroende av Titos Jugoslavien och var på väg att slås samman med Kosovo till Jugoslaviens sjunde delrepublik. När Stalin bröt med Tito 1948 bröt emellertid också Hoxha med Tito. Albanien kom, till skillnad från andra kommunistländer, att konsekvent hålla fast vid den stalinistiska tolkningen av marxism-leninismen. Det jugoslaviska inflytandet förbyttes i en skarp albansk-jugoslavisk fiendskap, och även om förbindelserna så småningom förbättrades kvarstod frågan om albanerna i Kosovo som en stridsfråga.

Albanien blev 1949 medlem i COMECON, 1955 i Warszawapakten (samt i FN) och erhöll ett omfattande sovjetiskt bistånd mot att Sovjetunionen fick en flottbas i Dürres. När Sovjetunionen efter Stalins död åter närmade sig Jugoslavien, ville man att Albanien skulle göra detsamma. Samtidigt krävde man att Albanien skulle inrikta sig på att odla jordbruksprodukter till övriga öststater och köpa industrivaror från dessa. P.g.a. kraven försämrades de goda relationerna mellan länderna. När Albanien tog Kinas parti i den sino-sovjetiska ideologiska konflikten, bröt Sovjetunionen 1961 förbindelserna med Albanien, varvid man fick lämna basen i Dürres. Albanien lämnade i sin tur COMECON 1962. År 1968, efter den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien, utträdde Albanien också ur Warszawapakten. Sovjetiskt bistånd byttes mot kinesiskt, men då Kina på 1970-talet dels upptog förbindelserna med USA, dels sökte förbättrade relationer med Jugoslavien, tog Albanien avstånd också från Kina. När det kinesiska biståndet upphörde 1978, var Albaniens isolering nästan total. Då Enver Hoxha avled 1985 tilläts inga utländska delegationer närvara vid begravningen. Hoxha hade då suttit längre vid makten än någon annan europeisk ledare. Han hade präglat hela det moderna Albaniens historia, och kring honom hade en omfattande personkult

25

uppstått. Den forne partisanledaren höll sig kvar vid makten genom skicklighet, men också genom stor hänsynslöshet. Inte minst stödde sig Hoxha på militären och den fruktade säkerhetspolisen, Sigurimi. Oliktänkande avrättades, fängslades, internerades i arbetsläger eller förvisades inom landet, och politiska konkurrenter rensades ut.

Albanien var vid Hoxhas död Europas fattigaste land. Flera års missväxt hade förvärrat den redan svåra ekonomiska situationen som skapats av många års isolering och kraftig befolkningstillväxt. Hoxhas efterträdare, Ramiz Alia, insåg att Albanien behövde hjälp utifrån och började införa försiktiga reformer. Några genomgripande förändringar var det dock inte frågan om, och när förbättringarna uteblev spred sig missnöjet bland befolkningen. Trots isoleringen var många också medvetna om omvälvningarna som pågick i resten av Östeuropa. Kraven på demokratisering även av Albanien ökade, samtidigt som alltfler albaner försökte lämna landet, de flesta på överfulla gamla fartyg till Italien. Efter omfattande studentdemonstrationer i december 1990 i huvudstaden Tirana gick det allenastyrande Albanska arbetarpartiet med på att också andra politiska partier fick bildas. Trots detta fortsatte flyktingströmmen från Albanien.

De första fria parlamentsvalen ägde rum 31 mars 1991. De blev en stor framgång för Arbetarpartiet som fortfarande hade ett starkt stöd på landsbygden. Det största oppositionspartiet, det demokratiska partiet, bildat av intellektuella och studenter, hade stora framgångar i städerna. En regering bildades under Fatos Nano, och Ramiz Alia utsågs till president. Omfattande protester mot de usla ekonomiska förhållandena i landet och en generalstrejk gjorde dock att den nya regeringen redan i juni fick avgå till förmån för en koalitionsregering, där både Arbetarpartiet och Demokratiska partiet ingick. Samtidigt bytte Arbetarpartiet namn till Socialistpartiet. I det nyval som hölls i mars 1992 vann oppositionspartierna stort och Demokratiska partiets Sali Berisha ersatte Ramiz Alia som president. En kampanj inleddes för att utrota kommunismen. Bl.a. ställdes en rad ledande kommunister inför rätta, däribland Alia, Hoxhas änka Nexhmije och Fatos Nano. Rättegången mot Nano kritiserades hårt av bl.a. Amnesty International, och Socialistpartiet talade om ett politiskt straff. En form av godtyckligt yrkesförbud infördes också mot personer som haft viktiga poster under kommunisttiden.

I maj 1996 skulle parlamentsvalet hållas på nytt. Socialistpartiet hade dock haft stora framgångar i de lokala valen, och av rädsla för att förlora regeringsmakten tog Demokratiska partiet till uppenbart valfusk, något som också bekräftades av internationella observatörer. Trots detta bildade partiet på nytt regering, nu tillsammans med några mindre partier. Kritiken ökade dock mot Berisha, som börjat styra landet alltmer enväldigt och samlat alltmer makt i egna händer genom att göra sig av med sina konkurrenter och ta full kontroll över massmedierna. Han använde sig därvid av samma slags metoder som under Hoxha-tiden. Bl.a. lät han säkerhetspolisen, SHIK, trakassera politiska motståndare på ett sätt som påminde om Hoxhas fruktade Sigurimi.

Missnöjet med regimen exploderade på nyåret 1997, då de s.k. pyramidspelen kollapsade. Dessa var ett slags investeringsfonder som fungerade enligt kedjebrevsprincipen. De flesta albaner hade lockats att satsa alla sina tillgångar i dessa fonder, som till en början kunde betala ut stora vinster. Pengarna tog dock snart slut, och många albaner förlorade då allt. Under våren 1997 spred sig våldsamma oroligheter över hela Albanien, men värst drabbades den södra delen. Vapenlager och butiker plundrades, och ren laglöshet rådde på många platser. Till sist tvingades regeringen be omvärlden om hjälp att återställa ordningen, och soldater, främst från Albaniens grannländer, ingrep i den s.k. Operation Alba. Berisha tvingades utlysa nyval. Inte oväntat vann Socialistpartiet valet som hölls den 29 juni. En månad senare utsågs partiets generalsekreterare, Rexhep Mejdani, till ny president. Ny premiärminister blev Fatos Nano, som släpptes ur fängelset under oroligheterna.

26

Den nya regeringens främsta uppgift blev dels att samla in de vapen som fortfarande var i omlopp och återta kontrollen över hela landet, dels att få fart på ekonomin. De två första löstes någorlunda medan ekonomin kom att drabbas hårt av den nära en halv miljon stora flyktingströmmen från krigets Kosovo 1998–99. De flesta flyktingar kunde dock återvända och tillsammans med bl.a. Internationella valutafonden inledde regeringen ett ambitiöst ekonomiskt reformprogram. Också på en rad andra områden satte man i gång reformer, alla med syftet att förbereda Albanien för medlemskap i västliga organisationer som EU och NATO.

I valet 2001 fick Socialistpartiet egen majoritet men partiet har hela tiden haft stora inre problem. Bl.a. har Fatos Nano, ur det "gamla gardet", flera gånger avsatts men återkommit som partiledare för att slutligen avgå efter valet 2005, som vanns av Demokratiska partiet under Sali Berisha. Nano efterträddes som socialistpartiledare av Tiranas populära borgmästare Edi Rama. Nano stöddes inte heller av sitt parti i flera försök att bli president; i stället utsågs 2002 kompromisskandidaten Alfred Moisiu till statschef som efterträddes 2007, men först efter flera omröstningar i parlamentet, av Demokratiska partiets Bamir Topi. Parlamentsvalet sommaren 2009 ledde till en mycket knapp seger för Demokratiska partiet, vars ledare Sali Berisha därmed kunde fortsätta som premiärminister. Den knappa marginalen ledde dock till uttalade misstankar om valfusk och parlamentsbojkott från socialisternas sida.

Albanien var i slutet av 2000-talets första årtionde fortfarande ett av Europas fattigaste länder, men även om mycket återstod att göra hade reformerna ändå varit så framgångsrika att landet 2006 fått ingå ett s.k. stabiliserings- och associeringsavtal med EU, ett första steg mot medlemskap. För ett sådant krävdes dock ytterligare reformer, inte minst att man på allvar tog itu med den utbredda korruptionen och den organiserade brottsligheten. Däremot blev Albanien, tillsammans med Kroatien, i april 2009 fullvärdig medlem i NATO.

Den moderna Albaniens territorium var vid olika punkter i historien en del av de romerska provinserna Dalmatien (södra Illyrien), och Moesia Superior. Den moderna republiken blev självständigt efter kollapsen av Ottomanska riket i Europa. Albanerna hade under nästan fem århundraden varit i hjärtat av ett spretigt imperium där de hade en privilegierad ställning som administratörer och generaler och spridningen av ottomanska kulturer inom hela Balkanregionen. Albanien blev självständigt 1912, och efter andra världskriget blev en kommunistisk stat under den auktoritära regimen av Enver Hoxha, en period som varade fram till 1991.

Den albanska huvudstaden Tirana, är hem för 421.286 av landets 2,831,741 personer. Fria marknadens reformer har öppnat landet för utländska investeringar, särskilt i utvecklingen av energi-och transportinfrastruktur. Albanien är en parlamentarisk demokrati med en övergångsekonomi.

Albanien är bland annat medlem i Förenta nationerna, NATO och den centraleuropeiska frihandelsorganisationen CEFTA men också och en av de grundande medlemmarna i unionen för Medelhavsområdet. Albanien ansökte om EU-medlemskap den 28 april 2009 och erhåller tillsvidare en potentiell kandidatstatus.

Under antiken beboddes dagens Albanien av illyriska stammar som albanerna anser sig härstamma från. Under en lång tid utgjorde Albanien en provins i romarriket. Efter romarrikets delning tillhörde området det östromerska riket. På 900-talet trängde slaverna fram norrifrån, särskilt serberna, som mot slutet av 1100-talet hade bildat ett mäktigt kungadöme, vilket bland annat omfattade hela Albanien. Från mitten av 1300-talet sönderföll det serbiska riket genom osmanernas erövringståg.

27

Albanerna blev alltmer självständiga i och med att den serbiska statsbildningen blev allt svagare men de tvingades snart kämpa för sin självständighet mot osmanerna. Trots sin numerära underlägsenhet lyckades de under sin ledare Georg Kastrioti, mera känd som Skanderbeg, genom gerillakrig hålla stånd mot turkarna ända till 1479. Efter den osmanska erövringen tvingades en tredjedel av albanerna på massflykt till södra Italien. Majoriteten av de som stannade kvar konverterade till islam. Dessa kom att spela en viktig roll i Osmanska rikets historia, vilket återspeglas i det faktum att inte mindre än 29 av de osmanska storvesirerna under åren 1482–1908 var albaner. Albanien var osmanskt i mer än 450 år men behöll under hela denna tid sina egna seder, bruk, kultur och språk.

År 1912 uppnådde Albanien sin självständighet. Drygt 50 procent av albanerna hamnade dock i grannländerna. Albaniens självständighet skulle säkras av en internationell kontrollkommission, som 1914 satte den preussiske prinsen Wilhelm av Wied att styra landet, men ett folkligt uppror tvingade honom att lämna landet redan efter ett halvår.

Efter första världskriget hotades Albanien att ånyo delas upp. Albanerna var emellertid förvarnade och kunde avstyra detta vid en fredskonferens i Paris 1920. Efter interna stridigheter övertog Ahmet Zogu, en klanledare från norra Albanien, makten 1925 med hjälp från bland annat Serbien. Han utropade Albanien till ett kungarike och gjorde sig själv till kung år 1928.

Under andra världskriget ockuperades landet av italienska och tyska trupper. De kommunistiska partisanerna, under ledning av Enver Hoxha, förde en motståndskamp och i slutet av 1944 hade landet av egen kraft befriat sig från utländska styrkor. Albanien förvandlades till en socialistisk folkrepublik och det enda tillåtna partiet var det albanska arbetets parti. Redan efter några år blev relationerna till Jugoslavien och Sovjetunionen mycket spända. På 1970-talet upprätthölls goda förbindelser endast med Kina, men dessa försämrades dramatiskt efter några år. Diktatorn Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992. Flerpartisystemet återinfördes men drabbades av en kris efter rapporter om valfusk 1995. Konkursdrabbade investeringsfonder ("pyramidspel") utarmade 1997 en stor del av befolkningen och i slutet av mars det året utbröt ett uppror, som resulterade i total anarki och förde landet till randen av inbördeskrig och sammanbrott. Därefter har Albanien stabiliserats.

11. Balkankrigen 1912 - 1913

Balkankrigen, två militära konflikter på Balkanhalvön 1912–13, vilkas utgång innebar ökad spänning i området och bidrog till utlösandet av första världskriget.

Bakgrund

Under 1800-talet växte på det osmanska rikets bekostnad kristna stater fram på Balkanhalvön. När Turkiet 1911 råkade i krig med Italien öppnade sig en möjlighet för de nya staterna att dela de återstående turkiska områdena på halvön. Men först den 13 mars 1912 kunde Serbien och Bulgarien genom rysk förmedling komma överens om en framtida delning av Makedonien. I maj samma år slöts ett motsvarande avtal mellan Grekland och Bulgarien, dock utan att man specificerade de framtida gränserna. De tre länderna bildade tillsammans med Montenegro ett hemligt anfallsförbund, Balkanförbundet, riktat mot Turkiet.

Första Balkankriget 1912–13

I oktober 1912 angrep Balkanförbundet med numerärt överlägsna stridskrafter Turkiet, som led förkrossande nederlag på alla fronter. Till slut återstod av Turkiets europeiska besittningar bara

28

Konstantinopel (nuvarande Istanbul) med närmaste omgivning. Vapenvila ingicks genom förmedling av stormakterna. Vid fredsförhandlingar i London i december 1912 tvingades Serbien att retirera från Albanien, som erkändes som egen stat.

Efter ungturkarnas revolution i januari 1913 återupptog Turkiet kriget men tillfogades nya förluster. I freden i London i maj 1913 fick Turkiet till Balkanförbundet avträda alla kvarvarande områden på Balkanhalvön utom Konstantinopel och ett område närmast norr om Marmarasjön. Bland de allierade uppstod sedan oenighet om delningen av bytet. Bulgarien gjorde anspråk på större delen av de erövrade områdena med hänvisning till sina stora krigsinsatser. Serbien vägrade att retirera till linjen Kriva Palanka–Ohrid i Makedonien, som tidigare överenskommits med Bulgarien. Grekland, som under striderna hade nått Thessaloniki några timmar före bulgarerna, höll fast vid staden, samtidigt som man gjorde anspråk på Thrakien.

Andra Balkankriget 1913

Den 1 juni 1913 startade kriget på nytt, då Bulgarien anföll Serbien och Grekland i Makedonien.

Rumänien, som stått neutralt i det första kriget, tog tillfället i akt att anfalla Bulgarien för att hävda

sina anspråk på Dobrudsja-området. För att söka återfå något av sitt förlorade territorium gick

Turkiet också in i kriget mot Bulgarien och tog Edirne (Adrianopel). Efter stillestånd den 31 juli slöts

freden i Bukarest 10 augusti 1913. Montenegro och Serbien delade Novi Pazar. Serbien liksom

Grekland erövrade delar av Makedonien, medan Bulgarien fick nöja sig med den östligaste delen av

Makedonien samt Thrakien ned till Egeiska havet. Rumänien fick en bit av Dobrudsja, och Turkiet

behöll området fram till och med Edirne.

Krigens följder

Genom Balkankrigen förlorade Turkiet nästan alla sina europeiska besittningar. Militärt kom de båda

krigen att fungera som en teknisk förövning till första världskriget. Utgången av de båda krigen

pekade också politiskt fram mot världskriget. Österrike-Ungern upplevde nu ett växande hot från ett

expanderande Serbien, som närmade sig Ryssland. Bulgarien sökte därför stöd för sina

revanschplaner hos dubbelmonarkin, medan Rumänien hoppades på ryskt skydd mot Bulgarien.

Balkankrigen avser de två krig som ägde rum i sydöstra Europa 1912 och 1913. Första Balkankriget bröt ut den 8 oktober 1912 när Bulgarien, Grekland, Montenegro och Serbien (se Balkanförbundet), med stora delar av sin etniska populationer under det osmanska suveränitet, anföll det Osmanska riket vilket avslutade dess 500-åriga styre på Balkan i ett sju månaders långt fälttåg som resulterade i Londonfördraget.

Andra Balkankriget bröt ut den 16 juni 1913 då Bulgarien var missnöjd över fördelningen av bytet i Makedonien, som gjorts i hemlighet av dess tidigare allierade, Serbien och Grekland. Deras arméer slog tillbaka den bulgariska offensiven, gick till motattack och trängde in i Bulgarien, medan Rumänien och Osmanska riket tog tillfället i akt att ingripa mot Bulgarien och gjorde territoriella vinster. I det resulterande Bukarestfördraget förlorade Bulgarien de flesta av de områden som vunnits under det första Balkankriget.

29

12. Jugoslavien 1918 - 1991

Jugoslavien, statsbildning på Balkanhalvön 1918–91, bestående av Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien–Hercegovina, Montenegro och Makedonien. Österrike–Ungerns sammanbrott i första världskriget skapade möjligheter för grundandet av det mångnationella Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, som utropades 1 december 1918. Kung Alexander upplöste 1929 parlamentet, och samtidigt döptes landet om till Jugoslavien.

Vid andra världskrigets utbrott förklarades Jugoslavien vara neutralt, men anslöt sig efter tysk press till den s.k. stålpakten 1941. Beslutet ledde till en statskupp i Belgrad, vilken resulterade i att Jugoslavien invaderades av tyska, italienska, bulgariska och ungerska trupper. Med tyskt stöd grundades ett autonomt Kroatien under vilket Bosnien–Hercegovina lydde. Ledarna för denna stat bistod tyskarna under förintelsen och bedrev utrensningar av serber och muslimer. Därtill fanns en serbisk lydstat samt en kungatrogen och en kommunistisk motståndsrörelse. De allierade tvingade den jugoslaviska exilregeringen i London att samarbeta med de sistnämnda, som under Titos ledning och med Röda arméns assistans intog Belgrad i september 1944.

Monarkin avskaffades officiellt 1945, och Tito blev Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslaviens ledare. Tito vägrade att ställa sig bakom den sovjetiska utrikespolitiken och drev en egen linje i den alliansfria rörelsen. Även genom avskaffandet av kollektivjordbruken 1953 och förekomsten av företag som stod under de anställdas kontroll markerades avstånd till det sovjetdominerade Östeuropa.

Trots decentraliseringar av beslutsprocessen i Jugoslavien levde såväl spänningar mellan republikerna som reella skillnader mellan det rika nord och det fattiga syd kvar. Tito dog 1980, men Jugoslavien hölls samman av kommunistpartiet. Slobodan Milošević blev Serbiens ledare 1987 och började driva en nationalistisk politik. I kombination med kalla krigets slut resulterade den i att gamla självständighetskrav kom upp till ytan. Kroatien och Slovenien förklarade sig självständiga i juli 1990. Som svar gick den serbiskkontrollerade jugoslaviska armén till angrepp. Efter förhandlingar proklamerades eldupphör i Slovenien i juli 1991, men i andra delar av Jugoslavien fortsatte striderna

13. Tito 1892 - 1980

Josip Broz Tito, egentligen Josip Broz, född 7 maj 1892 i Kumrovec, en liten by i Zagorje i nordvästra Kroatien-Slavonien i Österrike-Ungern (nuvarande Kroatien), död 4 maj 1980 i Ljubljana, var en jugoslavisk, av kroatisk och slovensk börd, kommunistisk politiker och statschef. Han var regeringschef från 1945 och president från 1953 till sin död 1980 i den Jugoslaviska socialistiska federationen. Den särpräglade socialistiska politik som Tito förde under sin tid som ledare för Jugoslavien har kommit att bli känd som Titoism.

Tiden före 1945

Då Kroatien 1913 ännu var en del av Österrike-Ungern, anslöt Tito sig som 21-åring till den habsburgska armén. Han var redan som ung politiskt engagerad. Han gjorde karriär i armén och avancerade till översergeant, men efter första världskrigets utbrott togs han 1915 till fånga av ryssarna. Två år senare rymde han till Sibirien och anslöt sig till Röda armén. 1920 återvände han till Zagreb och anslöt sig till Jugoslaviens kommunistparti. Han dömdes 1928 till fem års fängelse för medverkan i bombkastarmålet. Inför domstolen förklarade han: "jag är icke skyldig... ty jag betraktar

30

denna domstol som icke behörig, utan endast partiets domstol". Snart förbjöds partiet, och Tito arbetade illegalt i partiet i 20 år. År 1937 hade han arbetat upp sig till partiets generalsekreterare.

Jugoslavien hade förklarat sig neutralt under andra världskriget. Trots detta anslöt man sig, under hård press från Tyskland, till Stålpakten år 1941. Denna pakt garanterade internationellt politiskt samarbete och stöd vid krigssituationer mellan Tyskland och Italien. Detta ledde till statskupp i Belgrad. Då invaderades Jugoslavien av Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien.

Under kriget var partisanerna de enda som gav frekvent motstånd mot de tyska trupperna. Četnikerna var monarkister i Serbien, Ustaša var fascister i Kroatien, medan partisanerna bestod till stor del av kommunister ur alla folkgrupper. De som flydde från den tyskkontrollerade statens förtryck och den nationalistiska aggression som četnikerna visade, vände sig till partisanerna. Partisanerna sade sig vilja skapa tolerans mellan folkslagen, deras motto var "broderskap och enighet". Det bildades en befrielsearmé år 1942 som leddes av Tito. När Italien kapitulerade år 1943 kunde partisanerna erövra stora områden i Istrien, Kvarner (Rijeka) och vissa delar av Dalmatien (Zadar). I krigets slutskede tog partisanerna hämnd på kroatiska fascister, slovenska vitgardister och deras familjer i vad som kom att kallas Bleiburgmassakern.

De allierade samarbetade med Tito eftersom han kämpade emot tyskarna. Winston Churchill lovade Tito materiell hjälp för att underlätta krigföringen. Röda armén tågade in i Belgrad med Tito år 1944. Tito blev nationell hjälte när han befriade sitt land från Tysklands grepp. Jugoslavien fick en ny struktur med sex republiker: Slovenien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro. Även det mycket folkfattigare Albanien var mycket nära att bli Jugoslaviens sjunde delrepublik men kunde efter inledningsvis obetydliga motsättningar inte upptas i unionen, vilket ledde till stora spänningar mellan de två i förhållande till det övriga östblocket relativt självständiga länderna.

Efterkrigstiden

Till en början fick Tito efter andra världskrigets slut stort stöd ifrån Sovjetunionen och Josef Stalin. Stalin trodde vid denna tid att han hade en pålitlig allierad i Tito och att Jugoslavien skulle bli en stark allierad inom östblocket. 1948 blev dock Jugoslavien utsparkat ur Kominform då de menade att Jugoslavien styrdes av nationalister och inte kommunister. Detta ledde till en bitterhet mellan östblocksländerna och Jugoslavien till en början, men efterhand normaliserades relationerna länderna emellan. Jugoslavien var en socialistisk och alliansfri stat som hade en ledande roll i De alliansfria staternas organisation.

Tito ville se till att få enighet mellan Jugoslaviens folk, där många grupper hade gjort sitt bästa för att bekämpa varandra under andra världskriget.

Jugoslaviens ekonomi under Tito skilde sig starkt ifrån Sovjetunionen och övriga östeuropeiska socialistiska länder under den här tiden. Tito valde bort den statliga planekonomin och införde en socialistisk marknadsekonomi, som istället för att vara uppbyggd på statligt ägande inriktade sig på "social egendom", med arbetarnas egna beslut rådande i administreringen av företagen. De jugoslaviska företagen exporterade både till de västliga och östliga marknaderna. Jugoslavien deltog även i flera industriella och infrastrukturella projekt i Afrika, Europa och Asien.

Människorna i Jugoslavien fick lov att resa utomlands och många jugoslaver kom under början av 1960-talet att emigrera till västeuropeiska länder som Sverige, Tyskland, Österrike, och övriga länder som då hade ett enormt behov av arbetskraft. Tito uppmuntrade människor att åka utomlands för att se till att de kunde tjäna pengar där som de senare skickade hem till Jugoslavien för att på så sätt

31

göra landet rikare. Olika fördelningssystem gjordes för att minska skillnaderna mellan de rika och industrialiserade norra delarna av Jugoslavien och det fattigare och agrarare södra Jugoslavien. Tito var även en stor filmälskare och såg till att uppmuntra film- och musikskapare inom Jugoslavien. Bland annat var Jugoslavien den första kommuniststaten att delta i Eurovision Song Contest, och den årliga filmfestivalen i Zagreb var en given höjdpunkt på den internationella evenemangsarenan. De liberaliseringar som i motsats till det övriga östblocket ägde rum inom det starkt federativa landet stod likafullt i motsatsförhållande till hans starkt auktoritära ledarprofil med en utbredd korruption inom polis- och militärväsende.

I slutet av Titos liv försvagades hans ställning. Han lyckades aldrig helt överbrygga splittringarna mellan de jugoslaviska folken trots bland annat en ny administrativ reform 1974 som syftade till att låta de norra rika delarna av landet få behålla mer av det deras industrier producerade. Vid Titos död 1980 höll CIA det för sannolikt att ett inbördeskrig skulle komma att bryta ut i landet, vilket även skedde knappt 11 år efter hans död, man trodde dock att upplösningen skulle komma tidigare[källa

behövs].

Efter Titos död

Tito begravdes i Dedinje, en stadsdel i huvudstaden Belgrad, nu en del av Serbien.

Tito har efter sin död fått mycket kritik för sitt ledarskap i de stater som en gång utgjorde den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. I synnerhet i Slovenien och Kroatien skapar hans namn ännu kontroverser. I mars 2009 krävde Janez Janša, ledare för det Slovenska demokratiska partiet och före detta premiärminister, att alla statyer föreställande Tito skulle avlägsnas och förpassas till museer i Slovenien. Vidare krävde han att alla gator och torg som fortfarande bär hans namn skulle byta namn[1]. Under 2008 organiserade föreningen den kroatiska kulturrörelsen två demonstrationer och samlade namnunderskrifter för att ändra namnet på "Marskalk Titos torg" i centrala Zagreb till det ursprungliga namnet "teatertorget"[2].

Folket, som under Titos styre, haft en tämligen liberal tid sett ur synvinkeln från de kommunistiska staterna i Europa som befann sig bakom järnridån, blev dock oroade vid Titos död. Tito hade varit den sammanhållande kraften i Jugoslavien som både lett till en inre ro mellan de olika etniska grupperna men också en unik alliansfrihet som allmänt kallades den ”tredje vägen” och bl.a. innebar medborgarnas rörelsefrihet och möjlighet till såväl arbete som undervisning/utbildning i både öst och väst.[3]

Det finns dock inslag av ”Titostalgia” (Tito-nostalgi) i de forna jugoslaviska republikerna. Man kan se Titos ansikte på souvenirer och nyttosaker runt om i dessa länder. Många omständigheter efter Titos död i form av krig och ekonomisk tillbakagång gör att det finns en nostalgisk längtan till den relativt ”trygga tiden” då Tito styrde landet. För många utgjorde också Tito den sanna bilden av den balkanske mannen, centraleuropeén samt kosmopoliten. Den politiska efterkrigstidsbilden av Tito gjorde honom till ett med staten Jugoslavien vilket även ges uttryck i en av dåtidens slogans: "Vi är alla Tito".[4]

Företrädare:

Förste

ämbetsinnehavaren

Jugoslaviens premiärminister

1945–1963

Efterträdare:

Petar Stambolić

Företrädare: Jugoslaviens president Efterträdare:

32

Ivan Ribar 1953–1980 Lazar Kolisevski

14. Jugoslaviska krigen 1991 - 1999

var en serie av krig och väpnade konflikter mellan 1991 och 1999 inom området som före 1991 utgjorde landet Jugoslavien.

De jugoslaviska krigen brukar delas in i följande krig:

Krigen under Jugoslaviens upplösande: 1. Kriget i Slovenien (1991) 2. Kriget i Kroatien (1991-1995) 3. Kriget i Bosnien och Hercegovina (1992-1995)

Konflikten i och omkring Kosovo: 1. Kriget i Kosovo (1998-1999)

Nato-kampanjer mot Serbien och Republika Srpska: 1. Nato-bombningar av Republika Srpska (1995) 2. Nato-bombningar av Serbien (1999)

jugoslaviska krigen, väpnade konflikter som utbröt 1991 till följd av upplösningen av

Socialistiska federativa republiken Jugoslavien (SFRJ) till ett flertal självständiga republiker.

Bakgrund

1974 års jugoslaviska författning, som tillämpades fullt ut efter Titos död 1980, innebar en långtgående decentralisering. I landets sex delrepubliker (Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien samt Slovenien) och två autonoma områden (Kosovo och Vojvodina i Serbien) uppstod regionala makteliter. Kommunistpartiet och armén utgjorde de viktigaste sammanhållande faktorerna.

Under 1980-talet drabbades Jugoslavien av en djup ekonomisk kris med kraftigt sjunkande levnadsnivå och växande klyftor mellan nord och syd. Den decentralistiska författning som antogs 1974 uppfattades av många serbiska intellektuella ha styckat upp Serbien och förvägrat serberna en "nationalstat" inom federationen. Enligt författningen var nämligen "det inre Serbien", dvs. det som blev kvar när man tog bort provinserna, inte konstitutionellt definierat. Det innebar att provinserna kunde påverka lagar som endast gällde "det inre Serbien" samtidigt som de var representerade på federal nivå vid sidan av moderrepubliken. Därför krävde många serber att man skulle genomföra författningsändringar för att underställa provinserna den centrala regimen i Belgrad. Samtidigt nådde den östeuropeiska kommunismens sammanbrott Jugoslavien. Kommunistpartiet sprängdes i januari 1990. I Slovenien och Kroatien besegrades kommunisterna i fria val i april; i Kroatien blev den nationalistiske Franjo Tudjman president. I Serbien däremot behöll kommunisterna, nu benämnda socialister och förespråkare för serbisk nationalism, makten vid val i december.

Slobodan Milošević, som tillträdde posten som Serbiens president 1987, försökte genom ett nationalistiskt symbolspråk genomdriva en centralisering av Serbiens styre, en process som kulminerade i de allvarliga inskränkningarna av Kosovos och Vojvodinas autonomi 1989–90.

33

Framför allt albanska protester mot de konstitutionella förändringarna slogs brutalt ned. De serbiska centraliseringskraven stötte på motstånd i framför allt Slovenien. Slovenerna föreslog i stället att man skulle införa "asymmetrisk federalism", vilket innebar att varje republik själv skulle få välja i vilken utsträckning den ville ingå i federationen.

När det stod klart att den jugoslaviska federationen skulle upplösas krävde den serbiska regeringen att de områden som önskade skulle få förbli inom federationen. I linje med förslaget stödde man serberna i Krajina, som i december 1990 förklarade sig autonomt. I mars 1991 träffades Tudjman och Milošević; vid det tillfället skulle de enligt senare uppgifter ha kommit överens om en delning av Bosnien och Hercegovina mellan Kroatien och Serbien.

Förlopp

Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga i juni 1991. Den federala armén ingrep mot de nya staterna men drogs efter ett par veckor tillbaka från Slovenien. I Kroatien däremot fortsatte förödande strider mellan kroatiska styrkor och den federala armén samt serbiska friskaror. Städer som Vukovar i östra Kroatien och Dubrovnik vid Adriatiska havet utsattes för omfattande förstörelse. Striderna upphörde i januari 1992, då Kroatien och Slovenien erkändes av EU och en rad andra länder. Serbiska separatister understödda av Belgrad kontrollerade vid tillfället en tredjedel av Kroatiens territorium. FN beslöt i februari att upprätta en fredsbevarande styrka, UNPROFOR, i Kroatien. De bosniska politikerna, som mer än andra tidigare hade visat vilja att kompromissa för att rädda Jugoslavien, hade efter Sloveniens och Kroatiens utträde att välja mellan att förbli inom en av Serbien dominerad union eller att utträda.

Då Bosnien och Hercegovina i april 1992 proklamerade sin självständighet, upprepades mönstret. Serbiska friskaror med stöd av den federala armén gick till angrepp och hade efter en tid besatt två tredjedelar av republikens territorium. Även kroatiska styrkor ingrep i kriget. Huvudstaden Sarajevo utsattes för långvarig serbisk beskjutning och en belägring som endast i ringa mån kunde lindras genom hjälpsändningar skyddade av FN-förband.

Serbiens angrepp på Kroatien samt Bosnien och Hercegovina syftade till kontroll över områden med stor serbisk befolkning för att möjliggöra en senare anslutning till den nya Förbundsrepubliken Jugoslavien, bestående av Serbien och Montenegro, som utropades 27 april 1992. Omfattande tvångsvisa folkomflyttningar, s.k. etnisk rensning, genomfördes framför allt i de av serber ockuperade områdena men även i områden kontrollerade av kroater och bosniaker.

Kriget krävde under sitt första år tiotusentals offer. Över två miljoner människor fördrevs eller tvingades fly från sina hem. Alla parter, särskilt den serbiska sidan, har enligt internationella brottsutredningar begått grova brott mot de mänskliga rättigheterna, mot civila och mot tillfångatagna fiender i läger. Antalet dödade i kriget var länge oklart och siffror om 200 000–350 000 nämndes. På senare tid har dessa emellertid reviderats ned till ca 100 000.

Internationella reaktioner

Omvärldens reaktion på kriget var splittrad och relativt långsam. Rädslan att underblåsa utbrytning ur federationen och själv bli militärt indragen i konflikten spelade uppenbarligen in i EG:s, USA:s och FN:s avvaktande hållning. Hösten 1991 beslutade man att tillsätta den s.k.

34

Badinterkommissionen för att utröna hur EU skulle ställa sig till utträdena. Kommissionen valde att med ledning i Jugoslaviens författning från 1974 förespråka att republikerna tillerkänns utträdesrätt under förutsättning att de uppfyller vissa kriterier gällande minoritetsrättigheter. Därigenom kunde man kring årsskiftet 1991/92 erkänna Sloveniens, Kroatiens samt Bosnien och Hercegovinas självständighet, samtidigt som serbiska krav på gränsändringar kunde förkastas. Däremot accepterade EU p.g.a. grekiskt motstånd inte Makedoniens begäran om erkännande förrän statens namn 1993 ändrades till Före detta jugoslaviska republiken Makedonien.

Omvärlden lade tidigt ansvaret för kriget på Jugoslavien, särskilt på den serbiska regimen och dess nationalistiska ambitioner. I juni 1992 införde FN vittgående sanktioner mot landet. Hösten 1993 inrättade FN:s säkerhetsråd en internationell tribunal avseende krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien. Efter stora personella och finansiella problem kunde tribunalen inleda sin verksamhet i Haag. Sommaren 1995 väcktes en rad åtal, bl.a. mot den bosnienserbiske presidenten Radovan Karadžić och överbefälhavaren Ratko Mladić (f. 1943).

Nya krigsfronter

Frontläget i kriget mellan de bosniska serberna och regeringssidan förblev i huvudsak oförändrat från hösten 1992 till sommaren 1995. Ställningskriget präglades av lokala framstötar och förlustbringande utnötningsstrider, vilka inte minst drabbade Sarajevo och dess inneslutna befolkning, av vilken 10 000 dödades under den längsta belägringen av en europeisk stad i modern tid. I maj 1993 utbröt krig i full omfattning mellan Sarajevoregeringen och den bosnienkroatiska utbrytarstaten Herceg-Bosna, vars milisstyrkor (HVO) inledningsvis varit allierade med regeringsarmén mot serberna. Kriget mellan regeringssidan och bosnienkroaterna, som fick betydande militärt understöd från Kroatien, var blodigt och förvirrat och hade ett betydande inslag av etnisk rensning. Kroaterna kontrollerade Hercegovina men även en rad isolerade områden i centrala Bosnien. Staden Mostar var delad, och den bosniakiska delen utsattes för mer omfattande förstörelse än Sarajevo. Striderna upphörde i april 1994, sedan ett fredsfördrag förhandlats fram under amerikansk medling.

Krajinakriget

Läget i Kroatien normaliserades inte i enlighet med FN-beslutet, och återintegreringen av Kroatien gick sakta. Lokala strider mellan serber och kroater utbröt vid flera tillfällen, och det kroatiska missnöjet med FN-truppernas närvaro tilltog. I maj 1995 erövrade överlägsna kroatiska styrkor den serbkontrollerade delen av v. Slavonien i en blixtoffensiv, och praktiskt taget hela den serbiska befolkningen fördrevs till n. Bosnien och många mördades. I augusti upprepades samma mönster i större skala när kroaterna erövrade Krajina. Den enda återstående serbkontrollerade delen av Kroatien var ö. Slavonien, som i enlighet med Daytonavtalet återintegrerades med Kroatien 1997.

Srebrenicas fall

I juli 1995 angrep bosnienserbiska styrkor, anförda av överbefälhavaren Ratko Mladić, Srebrenica, den nordligaste av tre enklaver som förblivit i regeringssidans händer i Drinadalen. Srebrenica hade av FN:s säkerhetsråd proklamerats som ett skyddat område, men de fåtaliga FN-trupperna på plats ingrep inte. Hela den muslimska civilbefolkningen tvångsdeporterades till regeringskontrollerat område. Omkring 5 000 män tillfångatogs av serberna och antas ha fallit offer för omfattande massakrer. Srebrenicas fall hade ett avgörande inflytande på

35

omvärldens agerande. Från att under de två första krigsåren huvudsakligen ha satsat på humanitär hjälp hade de västliga stormakterna i februari 1994 enats om ett ultimatum, som kunde tvinga serberna att dra bort sitt belägringsartilleri från Sarajevos omgivningar. Västländernas motstånd mot aktiva truppinsatser var starkt, främst p.g.a. rädslan för att FN-förbanden skulle utsättas för vedergällning, men efter Srebrenicas fall sände ett flertal västländer stridande förband till en s.k. snabbinsatsstyrka (Rapid Reaction Force), ursprungligen avsedd som ett stöd för de svagt beväpnade FN-trupperna ur UNPROFOR. Efter ännu ett granatanfall mot civila i Sarajevo i augusti 1995 inledde NATO en två veckors luftoffensiv mot artilleriställningar och olika strategiska mål på bosnienserbiskt område. Samtidigt hade starka kroatiska styrkor omgrupperats från Krajina och gick till anfall tillsammans med regeringsarmén i v. Bosnien. När vapenvila ingicks i oktober hade serberna förlorat så mycket terräng att de kontrollerade endast de omkring 50 % av republiken som tidigare internationella fredsplaner tilldelat dem.

Daytonavtalet

I november 1995 inleddes intensiva förhandlingar om ett fredsavtal för hela det forna Jugoslavien på den amerikanska flygbasen i Dayton, Ohio. Utgångspunkten var de delningsplaner som lagts fram under tidigare medlingsförsök. Daytonavtalet ingicks 21 november och undertecknades i Paris 14 december. Enligt avtalet delades Bosnien och Hercegovina i två "enheter", Republika Srpska (Serbiska republiken) och den sedan 1994 på papperet existerande Bosniakisk-kroatiska federationen. En ny konstitution innehöll svaga gemensamma institutioner, medan enheterna skulle bibehålla skilt militär-, polis- och rättsväsen. En internationell styrka, IFOR, skulle insättas under ett år för att övervaka trupptillbakadragande och demobilisering. De internationella styrkorna hade emellertid inget entydigt mandat att garantera den rörelsefrihet och återflyttningsrätt som Daytonavtalet innehöll. Samtidigt som avtalet satte punkt för ett tre och ett halvt år långt krig riskerar det att bekräfta den med våld genomförda etniska uppdelningen av landet.

Kosovokriget

Kosovos vittgående autonomi enligt 1974 års författning beskars kraftigt genom Slobodan Miloševićs centraliseringspolitik 1989–90. Kosovoalbanerna svarade under Ibrahim Rugovas ledning på inskränkningarna med att upprätta parallella institutioner i provinsen, som förklarades oberoende i september 1990, och bojkotta deltagande i serbiska val. "Republiken Kosova" blev emellertid aldrig internationellt erkänd, och de serbiska myndigheterna svarade med massavskedanden, trakasserier och inskränkningar i yttrandefriheten.

Efter Daytonavtalet framstod det som om självständighet för provinsen var utesluten, vilket radikaliserade vissa albanska grupper, samtidigt som Ibrahim Rugovas ickevåldspolitik förlorade trovärdighet. En gerillagrupp vid namn UCK började 1996 genomföra attacker mot serbiska säkerhetsstyrkor och gjorde sig även skyldig till mord på civila samt kidnappningar. De serbiska styrkorna svarade med oproportionerligt övervåld mot albanska byar, vilket kulminerade i en massaker på ett 40-tal albaner i Drenica i mars 1998. Efter en serie diplomatiska påtryckningar samlades parterna i det franska slottet Rambouillet i februari 1999 för att förhandla fram ett avtal om autonomi för albanerna. När man misslyckades med att få serberna att skriva under avtalet inledde NATO bombningar mot Jugoslavien. Avtalstexten har i efterhand kritiserats, eftersom den tycktes ge NATO fullt tillträde till Jugoslaviens hela territorium och innebar en trolig serbisk förlust av Kosovo tre år efter avtalets undertecknande.

36

Den serbiska sidan svarade på bombningarna med fördrivning av hundratusentals albaner från Kosovo, samtidigt som flera tusen soldater och civila dödades. Uppskattningsvis 800 000 människor fördrevs eller flydde Kosovo under kriget, dvs. närmare 50 % av den albanska befolkningen. Efter 79 dagars bombningar gick de serbiska styrkorna med på en reträtt, och en styrka som formellt låg under FN, KFOR, marscherade in i enlighet med FN-resolution 1244. KFOR och UNMIK (Förenta Nationernas mission i Kosovo) har emellertid haft stora problem med att uppfylla resolutionens mål om att garantera säkerheten för provinsens minoriteter. Den massiva flykten och fördrivningen har sedan krigsslutet drabbat serberna, av vilka två tredjedelar har tvingats lämna provinsen efter kriget och över tusen civila har dödats i olika terrorattacker. Romerna har varit en särskilt utsatt grupp, men även andra minoriteter har drabbats av våldet. Dessutom har den utbredda kriminaliteten, människohandeln och narkotikasmugglingen resulterat i en mycket svår situation för befolkningen, oberoende av etnisk tillhörighet. Kosovo utropade i början av 2008 sin självständighet, vilken erkänts av en rad stater, bl.a. Sverige, dock inte av Serbien.

Makedonienkonflikten

Efter Slobodan Miloševićs fall i oktober 2000 kunde de makedonska och jugoslaviska regeringarna reglera olösta gränsfrågor länderna emellan. I Kosovo uppfattades gränsjusteringarna som ett slag i ansiktet och en bekräftelse på att provinsen fortfarande ansågs tillhöra Serbien. Gränsjusteringarna och Bushregeringens signaler om ett minskande intresse för Kosovo mobiliserade albaner på båda sidor gränsen. Våren 2001 inleddes operationer mot makedonska polisstyrkor och militär av en organisation med beteckningen UCK (Nationella befrielsearmén, inte att förväxla med Kosovos befrielsearmé). Organisationen fick betydande materiellt och personellt stöd från det officiellt demobiliserade UCK i Kosovo. Makedonska UCK sade sig kämpa för albanska minoritetsrättigheter och krävde bl.a. inrättandet av en federal statsbildning. Makedonska regeringssidan menade å sin sida att UCK efter en federalisering skulle kräva utträde. Efter medlingsförsök av EU undertecknade parterna i augusti 2001 den s.k. Ohrid-överenskommelsen. Avtalet garanterade albanerna rätt att bruka albanska i det nationella parlamentet. Makedonien förband sig att arbeta för att öka den albanska andelen inom polisväsendet och administrationen. Dessutom har ett albanskspråkigt universitet inrättats i Tetovo. UCK:s tidigare krav om en federalisering av Makedonien kom emellertid inte upp på dagordningen.

Våldet har dock inte upphört efter överenskommelsen i Ohrid. Inte långt efter avtalets undertecknande uppstod en ny organisation, Albanska nationella armén (engelsk förkortning ANA). ANA har under 2003 vid upprepade tillfällen utfört attacker mot makedonska poliser och civila och arbetar för en förening av alla albaner i en gemensam statsbildning. Utvecklingen har skapat en osäker situation i landet, där det före 2001 hade rått ett relativt lugn mellan folkgrupperna. Misstänksamheten stärks naturligtvis av den mycket svåra ekonomiska situationen.

Natos bombningar av Serbien inleddes den 24 mars 1999, utan FN-beslut och i strid med FN-stadgan. Vid middagstid ljöd på tioårsdagen luftsirener över hela Serbien för minnet av krigets offer. Radiostationen B 92 citerar på sin hemsida den nuvarande premiärministern Mirko Cvetkovic, som frågar sig om bombningarna kunde ha undvikits: ”Vi vet svaret. Bara förnuftet kan besegra ondskan”. Inrikesminister Ivica Dadic säger till B92:

”Oavsett orsaken till bombningarna skulle de inte ha utförts i en demokratisk, civiliserad värld. Det var ett brott mot vårt folk.”

37

Under 78 dagars bombningar dödades över 3000 människor. Landets infrastruktur bombades sönder. Human Rights Watch har uppskattat antalet civilia dödsoffer till omkring 500. Skadorna uppgick till över 200 miljarder kronor, enligt serbiska källor. Förre svenske statsministern Ingvar Carlsson hörde till de som protesterade 1999. Han skrev i brittiska The Guardian om en …

”… mörk tid när makt allenast är rätt och när lag växer ur gevärspipan.”

Det var ett besynnerligt krig. USA och de allierade i Nato kallade det cyniskt för en ”humanitär intervention”. Amerikanska piloter släppte bomber från hög höjd, civila oskyldiga drabbades återkommande. Av misstag bombades en kosovalbansk flyktingkonvoj med många dödsoffer. Clusterbomber användes liksom utarmat uran. Smarta bomber betonades i propagandan. Men de flesta bomber var inte smarta. Några hamnade i grannlandet Bulgarien. De militära effekterna var begränsade. Det var Bill Clintons och de europeiska socialdemokratiernas krig.

Nato drev ut ut alla serbiska trupper ur Kosovo, som nio år efter bombningarna utropade sin självständighet i februari 2008.

Var bombningarna ett bra sätt att hantera diskrimineringen av kosovoalbaner i Serbien? Naturligtvis inte. Kriget har skapat djupa sår hos alla parter i regionen. Kosovoalbanerna är självständiga, men fattiga, arbetslösa och beroende av 15 000 Natotrupper i området. Serbien har hamnat utanför välståndsutvecklingen i Europa, med starka nationalistiska grupperingar än i dag.

OSSE hade våren 1999 ett par tusen fredsbevarande observatörer i Kosovo. Det hade funnits fredliga vägar som kanske tagit längre tid men som kunde fått andra och mera positiva konsekvenser för folken på Balkan. Bombningarna kan lätt ses som USA:s genrep för kommande krigsäventyrligheter efter elfteseptember.

USA:s militära vinst av kriget blev den stora militärbasen Camp Bondsteel i Kosovo, ett stycke USA på Balkan, byggt av Kellogg Brown & Root, ett dotterbolag till ökända Halliburton. Den förre finske presidenten Martti Ahtisaari fick 2008 Nobels fredspris för att han efter USA:s direktiv föreslagit ett Kosovo med övervakad självständighet.

Summering

När man talar om Balkan kriget så pratar man om 6 inblandade länder/republiker. De länder som var förbundsrepubliken Jugoslavien var Slovenien, Kroatien, Bosnien-Herzegovina, Serbien, Makedonien och Montenegro.

Alla dessa länder styrdes av en president och ett parlament med fem kamrar. Vart fjärde år så hölls det ett val.

Jugoslavien bildades efter första världskriget och var redan då ett stort “orosmoln”. Det var ett underutvecklat land som hade ett gammaldags jordbruk som inte höll för att försörja landets 21 miljoner invånare.

38

Det har alltid varit en stor spänning mellan länderna och invånarna och detta var en del av det som gjorde att kriget bröt ut.

Den ekonomiska krisen

En av de två stora orsakerna till att kriget bröt ut var att det blev en ekonomisk kris i landet. Jugoslaviens dåvarande ledare kommunisten Tito lyckades bygga upp landet så att det stod sig väl gentemot de andra öst staterna. Han höll dessutom Sovjet på avstånd och ville inte blanda sig för mycket. Han ville bevara Jugoslaviens oberoende, han samarbetade med en del neutrala länder. Han fick dessutom en ledande roller i de alliansfria staternas organisation.

Jugoslaverna fick det bättre ställt och en större rörelsefrihet jämfört med andra öst européer, dom fick resa utomlands för att arbeta och ville man så fick man flytta för gott.

Turismen blev också en viktig del, och landet började tjäna en hel del på turistnäringen, samtidigt som man fick utbyte med västerlänningar.

Men om man jämför Jugoslavien med västvärlden så stod de sig inte lika bra som mot öststaterna. Den ekonomiska tillväxten gick långsamt mycket långsammare än västländerna, det fanns inga fria oberoende tidningar, och inga fria demokratiska val. De Jugoslaver som hade flyttat på sig såg att det måste ske en förändring. Men de som sa något blev hotade av Titos hemliga polis.

Josef Tito var Jugoslaviens ledare, han bröt sig loss från Stalin 1948, han ville skapa ett samhälle som var federalistiskt. Han ville dessutom att Jugoslavien skulle försöka vara så fritt och oberoende som möjligt.

När Tito dog så blev det bara mer och mer problem, eller så var det problemen som blev uppenbara. Det var även så att det hade kommit en ny författning som sa att makten skulle delas mellan de sex olika republikerna. Presidentposten skulle cirkulera mellan de som satt med i rådet som skulle styra landet.

Den stora stenen i den Jugoslaviska politiken blev ekonomin, några ville att staten skulle ha mindre makt, de andra ville att socialismen skulle få en starkare ställning. I slutet av 80-talet var det riktigt krisigt för ekonomin. Det stora fallet kom under ett och samma år, 1990 då störtdök industriproduktionen med hela 23 %, det blev en enorm arbetslöshet. Det blev så pass stark inflation att det krävdes mer än den dubbla summan för en vanlig måltid. Som värst var inflationen uppe i 2700%. Då fick regeringen upp ögonen för vad som höll på att hända. Plötsligt blev det löne och pristopp i sex månader, många företag fick betala tillbaka sina lån, dom utländska företag som ville investera i landet fick skattefrihet.

Regeringen fortsatte att dra åt sträckbänken, och missnöjet fortsatte att gro. Fler företag gick i konkurs, ännu flera blev arbetslösa. Man smyghöjde löner och priser och snart tog inflationen fart igen. Dinaren som var valutan var snart inte värd någonting mot övriga valutor. 1991 innan det stora kriget bröt ut var inflationen uppe i 120%.

Utbrytningar: Den andra orsaken till varför kriget i Jugoslavien bröt ut var nationalism. Den ekonomiska situationen blev bara värre och värre, därför kom snart krav på förändringar, bort med kommunismen och bryt upp federationen. Kraven på ökat självstyre växte och växte. Dom första som

39

ville bryta upp var kroaterna och slovenerna. Kroaterna ville bryta sig loss och bli självstyrande pga. att de hade det lite ekonomiskt bättre ställt än övriga länder, dom var även betydligt stabilare. Serbien som stod och vacklade sade nej direkt, och detta var en stor del av orsaken till kriget. Serberna ville skapa ett sorts stor Serbien, det skulle vara Serbien och de ställen i de andra länderna som hade serbiska områden. Samtidigt så förhindrade de Slovenien att bryta sig ur och sätta nya gränser. Serberna som var mycket missnöjda tog saken i egna händer, många anslöt sig till den serbiska gerilla gruppen, denna grupp slogs i Kroatien, man pratar om att det var drygt 40000 serber som hade anslutit sig.

Anledningen till att de slogs just inne i Kroatien var för att dom ansåg att den serbiska minoriteten behövde hjälp att slå sig ifrån kroaterna.

Den kroatiska patriotismen växte, nu skulle man kämpa för att få sitt fria och oberoende Kroatien, därför började man slåss med serberna för att de hade varit de största motståndarna till att Kroatien skulle få vara ett fritt land. Det bildas i Kroatien ett nationalgarde, detta blir början till den kroatiska armén som senare utkämpade hårda strider mot framför allt serberna. De fanns dem som ställde sig utanför nationalgardet och bildade små beväpnade trupper, som agerade på egen hand och efter egna idéer. Serberna gjorde likadant och ingen av varken dom beväpnade serbiska och kroatiska grupperna lydde order från någon.

I både Serbien och Kroatien hade det nu bildats nationalistiska grupper som var helt oförsonliga, de står mot varandra beväpnade till fullo, saken blir inte bättre av att serberna har fått stöd av den Jugoslaviska krigsmakten. De har fått allt från stridsflygplan till krigsfartyg, det alla väntar på är att ett stort inbördeskrig ska bryta ut, vänner blir plötsligt fiender pga. att de är av en “annan sort”, där länder kommer att förstöras helt. Hatet började ta överhanden över allt, det var ingen som verkade vilja ha fred utan alla var inställsamma på att det skulle bli krig, ett våldsamt krig. När kriget bröt ut blev det bara värre och blodigare strider för varje dag, det var ingen som ville ge sig.

Slutsats: Det är inte bara pga. utav den ekonomiska krisen som det blev ett krig på Balkan, det ligger längre tillbaka i tiden än så. De länder som bildade Jugoslavien en gång i tiden hade inte särskilt mycket övers till varandra. Att lägga ihop dem från början var nog en rätt dum idé. Samtidigt så var det många länder som var lite “maktlystna”. Serbien hade redan en stor makt och skulle de bli självständiga skulle de få en minskad makt över de andra länderna. Detta var väl också en av anledningarna till att de inte ville skapa självständiga och oberoende stater. Kroatien ville ha självständighet för att de kunde klara sig bättre på egen hand, deras ekonomi var bättre än de andra ländernas så det blev lite av en börda för dem att hjälpa de andra i republiken, Kroatien var även stabilare.

När Tito dog blev det lite av ett kaos, det fanns ingen ledare som kunde ta efter honom och fortsätta hålla ihop Jugoslavien till ett. Tito var kanske inte den bästa men han lyckades att hålla ihop allt. Även när han var levande så fanns där problem, men de “existerade” inte, utan det var efter hans död som allt blossade opp. Det fanns så många människor som ville bestämma, men ingen ville samma sak.

40

Samtidigt som befolkningen blev mer och mer oroad, detta leder till att de tar saken i egna händer och då kan det bara gå på ett sätt. Hur det slutade vet vi redan.

Nato

Atlantpakten och därmed NATO har fått nya signatärmakter och således utökat sitt medlemsantal ett antal gånger: Grekland och Turkiet 1951, Västtyskland 1955, Spanien 1982, det återförenade Tyskland 1990–94, Polen, Ungern och Tjeckien 1999 samt Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovenien och Slovakien 2004. År 2009 tillkom Albanien och Kroatien.

Källor:

Björn Kumm, Tito Folkets diktator, (Historiska Media 2009)

Sanimir Resic, En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall (Lund 2006)

Ivo Andric´, Bron över Drina (Bonniers 1960)

Nationalencyklopedien NE.se

41

42

43