Kandidatuppsats

Den analfabetiska ön Om runinskrifternas relation till centralplatser

under folkvandringstiden i Sverige.

Författare: Viktoria Sandberg

Handledare: Mats Larsson

Examinator: Ludvig Papmehl-

Dufay

Termin: HT15

Ämne: Arkeologi

Nivå: Grundnivå

Kurskod: 2AE30E

i

Abstract

This essay studies the runic inscriptions from the Migration period in Sweden and their

connection to central places. The essays main focus is to identify the find location of the

runic inscriptions and through that investigate if they appear in or nearby a central place

from the same time period. The essay is divided into three different parts, in the first

part I locate the runic inscriptions location of discovery. The second part contains

locating defined central places or central areas in or nearby the location of the runic

inscriptions. In the last part I separate the runic inscriptions and the objects material on

which it is found upon, in order to identify if it is the inscription itself, or the object

itself, which can be linked to centrality in the landscape. The result of the study shows

that 10 % of the treated runic inscriptions are found in a defined central place during the

Migration period in Sweden. 67 % of the runic inscriptions has been found in defined

central areas, which all together means that 77 % of the treated runic inscriptions are

connected to centrality in the landscape during the Migration period in Sweden.

Furthermore, 15 % of the inscriptions can possibly be linked to central areas and the last

8 % show no connection to any sort of centrality in the landscape.

Keywords

Central places, runes, runic inscriptions, migration period, central areas, Sweden

Tack

Tack till min handledare Mats Larsson, för all handledning under de senaste 16

månaderna och inte bara under arbetet med uppsatsen. Jag vill även passa på att tacka

bröderna Leif och Per Stille för intressanta tankar, stöd och uppmuntran i min strävan

mot att bygga broar mellan arkeologi och runologi. Slutligen vill jag även tacka T, för

utan dig hade de senaste 16 månaderna inte ens varit möjliga.

ii

Innehåll

1 Inledning ____________________________________________________________ 1

2 Bakgrund ___________________________________________________________ 1 2.1 Frågeställningar __________________________________________________ 2 2.2 Struktur _________________________________________________________ 2

2.3 Metod och teori ___________________________________________________ 2 2.4 Underlag ________________________________________________________ 3

3 Terminologi _________________________________________________________ 4 3.1 Folkvandringstiden ________________________________________________ 4 3.2 Centralplats och centralområde ______________________________________ 4

3.3 Runor och signum _________________________________________________ 4

4 Forskningshistorik ____________________________________________________ 5 4.1 Centralplatser ____________________________________________________ 5 4.2 Runinskrifter _____________________________________________________ 6

4.2.1 Runinskrifter och centralplatser __________________________________ 7

5 Källkritisk reflektion __________________________________________________ 7 5.1 Centralplatser ____________________________________________________ 7 5.2 Runinskrifter _____________________________________________________ 8

5.2.1 Placering ____________________________________________________ 8

5.2.2 Datering _____________________________________________________ 8

5.2.3 Underlag ____________________________________________________ 9

6 Materialet ___________________________________________________________ 9 6.1 Runinskrifternas geografiska placering _______________________________ 10

6.1.1 Överlagring _________________________________________________ 14

6.2 Runinskrifternas relation till centralplatser ____________________________ 15

6.2.1 Skåne ______________________________________________________ 15

6.2.2 Blekinge ____________________________________________________ 17

6.2.3 Halland ____________________________________________________ 18

6.2.4 Gotland ____________________________________________________ 19

6.2.5 Småland ____________________________________________________ 20

6.2.6 Östergötland ________________________________________________ 21

6.2.7 Västergötland _______________________________________________ 22

6.2.8 Bohuslän ___________________________________________________ 24

6.2.9 Södermanland och Uppland ____________________________________ 25

6.2.10 Värmland __________________________________________________ 26

6.3 Centralitet - Runföremålets material eller runinskriften ___________________ 27

7 Diskussion __________________________________________________________ 28

8 Sammanfattning ____________________________________________________ 29

iii

Referenser ___________________________________________________________ 30

Bilagor ______________________________________________________________ 35 Bilaga A, Tabell över runinskrifter _____________________________________ 35

1

1 Inledning

För ett och ett halvt år sedan så satt jag i soffan och bläddrade högaktningsfullt igenom

originalutgåvan av andra bandet av Ölands runinskrifter av Sven Söderberg och Erik

Brate som jag samma dag hade lyckats lägga vantarna på i det lokala antikvariatet.

Försiktigt vände jag varje skör sida med de vackra kopparsticksbilder av Ölands

runstenar och en mindre besatthet började växa fram där jag satt i soffhörnet. Några

månader efter det så hade jag sökt in till arkeologi I vid Linnéuniversitetet, blivit

runstensfadder till åtta av Ölands runstenar och tackat för mig på mitt dåvarande arbete.

Under det år som gått så har många timmar spenderats rotandes och grävandes efter allt

som rör runinskrifter; i gamla obskyra bokhandlar, i människors garageloppisar mitt ute

i ingenstans, i bibliotek, på nätet och i databaser. Exakt vad det är som gör att jag blir

smått galen när det kommer till dessa gamla, kantiga, enkla och fullständigt underbara

små tecken har jag faktiskt ingen aning om, men genom att behandla dessa under den

sista uppsatsen på kandidatnivå så känns det som om jag sluter cirkeln.

Om ni läste mellan raderna så kan ni säkert lista ut min andra besatthet här i livet

förutom runor, nämligen Öland. De två har alltid hängt ihop mer eller mindre sedan jag

satt där i soffhörnan med tindrande ögon och bläddrade i Ölands runinskrifter, men min

kärlek för ön började redan när jag susade runt på min allra första cykel med stödhjul i

Algutsrum.

Så återkommer vi till det där rotandet och grävandet, för hur mycket jag än har rotat och

grävt så har jag inte lyckats hitta spår av en runinskrift äldre än cirka 750 e.Kr. på ön.

Den här avsaknaden av runor på Öland, som annars i princip gömmer en vikingatida

runsten bakom varje enbuske, har i det närmaste fått mig att klättra på väggarna. För

inte kan väl hela ön ha bestått av analfabeter ända fram till början av vikingatiden?

’Varför?’ har därför blivit något av ett bittert mantra och något som jag inte kommer

kunna besvara genom den här uppsatsen eftersom det ter sig omöjligt att besvara en

fråga som grundar sig i avsaknaden av något. Jag har därför istället försökt gå bakvägen

genom att se om runinskrifter förekommer på folkvandringstida centralplatser i Sverige,

det vill säga mellan 400–550 e.Kr. Varför jag har valt att se till centralplatser och

runinskrifter under den här perioden är för att jag tidigare i höstas läste Karl-Oskar

Erlandssons (2010) magisteruppsats om öländska centralplatser under romersk järnålder

och folkvandringstid, där han menar att han kan urskilja sju stycken centralområden på

ön under perioden (se 3.2 för terminologi) (Erlandsson 2010:55). Där och då väcktes

tanken att utforska relationen mellan runinskrifter och centralplatser.

2 Bakgrund

Bakgrunden till uppsatsen finner vi i Svante Fischers avhandling från 2005, Roman

Imperialism and Runic Literacy – The Westernization of Northern Europe (150–800

AD). I avhandlingen så argumenterar Fischer (2005) för att runorna skapades och ägdes

av män som tillhörde kleptokratiska samhällen i norden under de första århundradena

e.Kr. som var i nära kontakt med det romerska imperiet. En kleptokrati är kort och gott

ett samhälle av tjuvar vars grundläggande förutsättning är att det har funnits en

imperialistisk makt och en imperialistisk marknadsekonomi på platsen sedan innan, där

kleptokratin kan ses som ett dotterbolag. Fischer (2005) menar att kleptokratier ofta

förekommer som ett instrument till att introducera och reproducera litteracitet i andra

samhällen som inte har litteracitet (Fischer 2005:15). Fischers (2005) hypotes utgår från

att det går att kartlägga platser med litteracitet och dess kontinuitet genom samma

2

metod som används för att kartlägga centralplatser (se 4.1), men där han har lagt till nya

kriterier som han menar definierar en kleptokrati. Dessa innefattar att platsen i fråga

måste omfatta stora mängder guld, en hallbyggnad, minst en vapengrav innehållande

importerade regalier, djur samt spelföremål. Andra föremål som Fischer (2005) anser

vara indikationer för en kleptokrati är bildstenar och gravklot (Fischer 2005:193f).

Utifrån dessa kriterier så behandlar han sedan konkreta exempel på platser mellan

främst romersk järnålder och vendeltid i Blekinge och Södermanland för att styrka sin

hypotes. Han visar både på platser där kriterierna möts där det även funnits samtida

runfynd (Fischer 2005:218), men han visar även på platser som borde ha haft en lång

kontinuitet av litteracitet utifrån hans kriterier, men som inte kan styrkas genom fynd av

äldre runinskrifter (Fischer 2005:204ff). Min uppsats tar sin avspark i Fischers (2005)

hypotes, men istället för att se till kleptokratier så behandlar jag runinskrifternas relation

till centralplatser och istället för att utgå från platsen för att leta runfynd så utgår mitt

arbete från att lokalisera platser utifrån de funna runinskrifterna. Likaså har jag valt att

fokusera djupare på bara en tidsperiod till skillnad mot Fischer (2005) som

övergripande behandlar en period på 650 år.

2.1 Frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att besvara frågeställningarna nedan samt att den även skall

fungera som ett grundläggande arbete för framtida forskning. Jag hoppas även att

resultatet ska bidra till den tvärvetenskapliga forskningen mellan runologi och arkeologi

genom att bidra till nya frågeställningar och tankar som rör ämnet.

Var förekommer det runinskrifter under folkvandringstiden i Sverige?

Förekommer runinskrifterna på eller i närheten av en folkvandringstida

centralplats?

2.2 Struktur

För att läsaren lättare skall kunna följa min arbetsgång kommer jag här att förtydliga hur

uppsatsen är uppbyggd. Arbetet är indelat i tre olika delar, den första delen behandlar

runinskrifterna och lokaliseringen samt kartläggandet av deras geografiska placering för

att kunna urskilja var det förekommer runinskrifter i Sverige under folkvandringstiden.

Den andra delen omfattar lokaliseringen av möjliga centralplatser i förhållande till de

redan kartlagda runinskrifterna för att kunna urskilja relationen mellan dem. Den tredje

delen utgår från att se till runinskrifternas förhållande till centralplatser och genom det

särskilja mellan runföremålens material för att urskilja om det är runföremålets material

som eventuellt kan sammankopplas till centralplatser eller om det är runinskrifterna i

sig.

2.3 Metod och teori

För att besvara mina frågeställningar så använder jag mig av en kvantitativ

forskningsmetodik som utgår från insamling av data, i det här fallet data om

runinskrifternas geografiska placering samt relevanta centralplatser, för att sedan

analysera datan för att finna en struktur då en kvantitativ analys alltid måste ligga till

grund för slutsatser och tolkningar (Eggeby & Söderberg 1999:26). För att

sammanställa och visualisera datan så använder jag dels tabeller och dels en

3

överlagringmetod i ett geografiskt informationssystem, ett så kallat GIS-program. En

överlagringsmetod utgår från att föra in data i GIS-programet, i det här fallet

centralplatsernas och runinskrifternas geografiska placering, för att sedan överlagra

resultaten för att på så sätt kunna analysera och urskilja eventuella mönster eller

samband när det kommer till runornas geografiska placering samt deras placering i

relation till centralplatser (Hall, Alm, Ene & Jansson 2003:144). Samma program

använder jag även för att skapa kartor som visualiserar datan, vilka visas som

illustrationer i kapitel 6 i uppsatsen. Det GIS-program jag arbetar med är version 10.3.1

av ArcGIS.

Arbetet tar sin teoretiska utgångspunkt i ett positivistiskt perspektiv som strävar efter att

grunda tänkandet på vetenskaplig fakta, att genom empirisk och kvantitativ forskning

försöka hitta egenskaper hos studieobjektet som återkommer även i andra fall och

situationer för att kunna kartlägga en regelbundenhet (Wallén 1996:26f). Den

positivistiska forskningstraditionen har i hög grad tenderat att vara materialistiskt

inriktad, mycket på grund av att materiella fenomen ansetts möjliga att observera på ett

mer objektivt sätt än andra fenomen (Sohlberg & Sohlberg 2013:262). Den största

fallgropen under mitt arbete är frågan om objektivitet vilket enligt många är något som

inte existerar fullt ut, något även jag ställer mig bakom, då all fakta på något sätt är

påverkat och grundat på sociala regler och relationer oavsett hur objektiv

undersökningen än må vara (Johnson 2010:44). Den främsta kritiken mot positivismen

är dess generaliserande samt strikta vetenskaplighet och objektivitet vilket under

striderna i slutet av 1960-talet resulterade bland annat i inriktningen hermeneutik,

tolkningslära, som ett alternativ och motpol till den positivistiska inriktningen (Wallén

1996:28). Grunden till det anti-positivistiska synsättet var att naturvetenskaper och

samhällsvetenskaper är skilda i sin natur och kan därför inte grundas på samma

forskningsideal (Andersson 2014:18f). Kritiken mot det anti-positivistiska synsättet

riktar sig mot bland annat den subjektiva tolkningen som inriktningen resulterar i, vilket

är kvalitativ forskning, vilket innebär att det inte finns några allmängiltiga, objektiva

och generaliserande sanningar (Andersson 2014:31). Dock så framhäver Matthew

Johnson (2010) att då arkeologi anser sig vara ett vetenskapligt ämne så måste

generalisering och generell teori utgöra en central komponent inom ämnet (Johnson

2010:42). Han nämner även att gapet mellan dessa två inriktningar har börjat jämnas ut

och att allt mer arkeologisk forskning utgår från en kombination av vetenskapliga

tekniker för att besvara tolkningsfrågor (Johnson 2010:48).

2.4 Underlag

Det främsta underlaget till arbetet kring runinskrifterna är Lisbeth Imers avhandling

Jernalderens Runeindskrifter i Norden (2015b) som fungerar som en katalog över

Nordens runinskrifter. Utöver Imers katalog så använder jag även den senaste versionen

av den nedladdningsbara Samnordiska runtextdatabasen, som sköts och underhålls av

professorerna Lena Peterson och Henrik Williams vid Uppsala universitet samt

redaktionella medarbetare, för runinskrifternas koordinater. Sammanlagt så behandlas

39 runinskrifter i uppsatsen.

Lokaliseringen av centralplatser sker via litteraturstudier. Två framstående forskare

angående järnålderns centralplatser är Charlotte Fabech och Jytte Ringtved som

tillsammans har skapat en hierarkisk modell för hur man kan definiera en centralplats

från järnåldern i Skandinavien genom att se till vissa fyndkategorier. Deras forskning är

i mångt och mycket grunden till många andra studier som berör järnålderns

centralplatser (se 4.1).

4

3 Terminologi

3.1 Folkvandringstiden

Birgitta Hårdh (2003) beskriver det folkvandringstida Nordeuropa, mellan 400–550

e.Kr., som en tidsperiod som präglas av både tradition och nyordning. Periodens

krigiska karaktär återspeglar tidens samhälle och anses vara en viktig faktor i det

politiska livet vilket även bidrog till behovet av allianser och ära. Guld var av en central

betydelse som i sin tur spelade en stor roll i hierarkiseringen av samhällena och

konkurrensen dem emellan. Guldet återspeglar även de överregionala kontakterna och

nätverken under perioden, vilket även ger indikationer på den stora mobiliteten under

folkvandringstiden. Tidiga kungasäten eller residens bör därför ha haft en avgörande

roll för dels förmedling, mottagning och gåvoutbyte mellan dessa överregionala

kontakter (Hårdh 2003:42f).

3.2 Centralplats och centralområde

Begreppet centralplats används idag för många olika sorters bebyggelser, ofta definieras

de som boplatser men även större områden kan uppfattas som centrala (Helgesson

2008:240). Det arkeologiska konceptet centralplats förklarar Charlotte Fabech (1999)

som en plats som kan innehålla flera olika centralplatsfunktioner, samt ett rikt och

varierande fyndmaterial. Begreppet bestämdes efter diskussioner vid en konferens i

Danmark 1989 och är inte menat att beskriva någon annan funktion mer än att platsen

var central (Fabech 1999:455f). Fabech (1999) menar att centralplatsens funktion var

beroende av den residerande eliten på platsen, vilket betyder att centralplatsens funktion

kan ha varierat betydligt genom skiftande maktförhållanden (Fabech 1999:471). Lars

Lundqvist (1998) definierar termen centralområde som ett större område där även

centralplatser kan ingå, som omfattar en förtätning av centralplatsindikerande fornfynd,

fasta fornlämningar samt indikerande platsnamn. Gemensamt för de två begreppen är att

de fungerade som maktutövande platser (Lundqvist 1998:192). Det medför att arbetet

behandlar både centralplatser och centralområden då båda termerna används inom

forskningen.

3.3 Runor och signum

Runalfabetet har fått namnet futhark på grund av att de är de sex första runorna i

runalfabetet (Stålblom 1994:25). Det finns olika versioner av futharken, då runornas

antal, utseende och ljudvärden varierar under olika tidsperioder under de omkring 1500

år som den var i bruk (Stille 1999:20). Den runrad som behandlas i den här uppsatsen är

den första och äldsta versionen som helt enkelt kallas den äldre futharken. Det är

futharkens utveckling genom tiderna som har möjliggjort en etablering av den relativa

kronologiska dateringsmetoden av runinskrifter (Stille 1999:27ff).

Runinskrifters signum består oftast av runinskriftens beläggställe, landskapsvis i

Sverige och landsvis i övriga länder. De förkortade platsnamnen återföljs sedan av ett

löpnummer. Runinskrifternas signum fungerar i det stora hela som ett ID-nummer,

exempelvis G 88 är förkortningen av Gotland 88, vilken är Kylverstenen på Gotland. I

arbetet förekommer även andra signum som KJ, som står för Krause och Jankuhn 1966.

Yngre fynd kan ha andra signum än de ovan då de inte tillhör de äldre

katalogiseringarna. Likaså kan många runinskrifter ha fler än ett signum om de har

5

blivit katalogiserade mer än en gång. Signumen är det som främst används för att

lokalisera runinskrifter i den samnordiska runtextdatabasen.

4 Forskningshistorik

4.1 Centralplatser

De skandinaviska centralplatserna från järnåldern har länge intresserat forskare vilket

har resulterat i många, och långa, intensiva studier och utgrävningar som exempelvis på

platserna Uppåkra, Birka och Gamla Uppsala (Rundkvist 2011:13). En ofta använd

modell för att identifiera dessa platser från järnåldern är skapad av Charlotte Fabech &

Jytte Ringtved (se fig. 1). Pyramiden delar in centralplatser i tre olika nivåer där en

centralplats kan ha en lokal, regional eller överregional betydelse. De framhäver även

att en plats med lokal centralitet kan ha varit obetydlig i ett överregionalt perspektiv

(Fabech 1999:457). Under en konferens i Stockholm 1997 så berättade Charlotte

Fabech (2001) om hur de tidigare årens guldfynd återfanns på boplatser och hur

guldfynd då kan vara en indikation på att boplatsen var av betydande vikt under

romersk järnålder och folkvandringstid. Utöver guldföremål så kan även platsnamn och

platsens kommunikationsförbindelser vara viktiga att se till för att kunna lokalisera

centralplatser från romersk järnålder och folkvandringstid. Vidare så menade hon att

guldföremål av olika typer kunde användas för att urskilja eventuella boplatshierarkier,

liksom silverskatter, runstenar och rika gravar visar på detsamma under vikingatiden

(Fabech 2001:189f). Fabech bygger dock sin forskning på det sydskandinaviska

materialet vilket betyder att modellen inte utan reservation kan användas på platser som

ligger utanför detta område. Exempelvis så visar Dagfinn Skres (1999) forskning om

järnålderns centralplatser i Norge istället på att det är tillgången till fertil mark och

resurser som skall anses vara den största indikationen på en centralplats i just det

området, för rika gravar och guld kan enbart förekomma på en sådan plats (Skres

1999:422). Likaså menar John Ljungkvist (2006) att en viss reservation till modellen

måste finnas om en studie inte behandlar samma material och tidsperiod som modellen

utgår från. Han menar då att modellen måste omkonstrueras beroende på vilken del av

Skandinavien och järnåldern som studeras. Exempelvis så ingår hjälmar i modellens

översta skikt som visar på en överregional plats men nio hjälmar från yngre järnåldern

har hittills funnits i Mälardalen, vilket logiskt sett inte kan innebära att Mälardalen har

haft nio överregionala centralplatser under en och samma period. Likaså skulle både

Gamla Uppsala och Valsgärde enligt modellen ses som två överregionala centralplatser

trots att de bara ligger 2,5 kilometer ifrån varandra (Ljungkvist 2006:31). Som tidigare

nämnts så adapterade även Svante Fischer (2005) centralplatsmodellen för att kunna

definiera de platser som hade relevans för hans avhandling om järnålderns runor och

kleptokratisamhällen (Fischer 2005:193). Dock är det viktigt att notera att Fabech inte

går djupare in på vad dessa betydande platser är eller deras funktion annat än att de är

just centrala (Fabech 1999:455f), vilket gör att termen centralplatser är väldigt

övergripande och kan omfatta boplatser med många olika funktioner. Birgitta Hårdh

(2003) påpekar även att metallrika boplatser ökar för varje år som går vilket

komplicerar begreppet och även hur det växande materialet skall tolkas (Hårdh

2003:41). Därför har en del forskare gått ytterligare ett steg längre i ett försök att smala

av begreppet, exempelvis så benämner Martin Rundkvist (2011) istället centralplatser

som elitplatser, eller elitboplatser, i sitt arbete angående Östergötland under järnåldern

för att undvika omedvetna associationer och för att bättre kunna specificera och

6

definiera dessa platser. Där utgår han från att det var på centralplatser som eliten i

samhället fanns, även om platsen i sig kan ha haft en eller flera andra olika funktioner

(Rundkvist 2011:12). Andra försök i att försöka precisera termen har bland annat gjorts

av Bertil Helgesson (2008) som menar att termen bör användas mer kritiskt än vad den

ofta görs (2008:239). Med Ulf Näsmans och Dick Harrisons definition av termen som

utgångspunkt så utformade han kriterier för vad som karaktäriserar en centralplats,

vilket bland annat omfattar specialiserad hantverksproduktion, kult, långväga kontakter,

styrande elit, försvar och krigsmakt, mångskiftande bebyggelse, stor yta,

platskontinuitet samt olika typer av fynd kopplade till Ringtveds och Fabechs modell

(2008:242ff). Trots det så saknas det fortfarande en enhällig definition av termen och

Helgesson (2002a) skriver att en enhetlig definition möjligtvis aldrig kommer att finnas

och likaså att en enhetlig definition kanske inte behövs (Helgesson 2002a:31). Dock så

vidhåller Helgesson (2008) att graden av en plats centralitet inte styrs av universella

regler utan att de alla måste diskuteras utifrån sina egna förutsättningar (Helgesson

2008:241).

Figur 1. Charlotte Fabechs och Jytte Ringtveds hierarkiska modell skapad utifrån Sydskandinaviska fynd.

Från Fabech 1999:456.

4.2 Runinskrifter

Runinskrifter har sedan länge varit starkt kopplad till språkforskningen, en indelning

som bara växte sig starkare under 1900-talets början (Wallette 2008:102, 108). Då

runologi av tradition främst är en språklig disciplin så har det även resulterat i en mängd

forskning med den inriktningen, men det är inget jag kommer att behandla djupare här.

Dock så har även den arkeologiska vetenskapen på många sätt bidragit till forskningen

kring ämnet, exempelvis så har forskning utförts gällande de vikingatida runstenarnas

sociala kontext, placering i landskapet, spridning och uppkomst (Stille 1999:13),

runinskrifters datering (Gräslund 1999) samt runinskriftens ursprung och

spridningsvägar (Gustavson 2002, Williams 1996). De äldsta runinskrifterna har dock

på många sätt hamnat något i skymundan i jämförelse med forskningen om de yngre

runinskrifterna men en fråga som i stort sett alltid har intresserat forskarna angående de

7

äldre runinskrifterna är deras ursprung, en fråga som än i dag fortfarande inte har

genererat ett för alla godtagbart svar (Andersson 2013:122).

4.2.1 Runinskrifter och centralplatser

Otto v. Friesen (1924), som byggde vidare på språkforskaren Sophus Bugges forskning

under den senare delen av 1800-talet, menade att herulerna fram till år 500 hade ett

stamsäte på Fyn och Jylland. Den här strategiska placeringen för handel och

kommunikation med Europa, och då framförallt det romerska riket, samt deras ställning

som handelsmän, menade Friesen (1924) gjorde herulerna till de enda skriv- och

läskunniga folket i Europa utanför den klassiska odlingen. Herulerna skulle sedan ha

lärt den övriga germanska befolkning i Norden att läsa och skriva genom

handelsvägarna som utgick från dagens Danmark (Friesen 1924: 46ff, 72f). Utifrån

runbrakteaternas geografiska spridning menade han att handelsvägarna skulle utgjorts

av hållpunkter längs Sveriges och Norges västkust, samt via Öland, Gotland,

Östergötland, Södermanland och Mälardalen på östkusten (Friesen 1924:64ff). Friesen

var därför till viss del inne och nosade en del på kopplingar mellan runinskrifter och

centrala platser, genom att se till runor på guldbrakteater och deras spridning genom

handelsvägarna som ledde till och från Fyn och Jylland (Friesen 1924:71f). Idag menar

forskningen på det motsatta när det kommer till runornas ursprung, Kent Andersson

(2013) nämner att istället för att runorna skulle ha varit skapade utanför Norden, med

samtida eller utdöda alfabet som inspirationskälla, så framhåller man idag istället att

runorna är skapade i Norden. Detta på grund av att nordborna måste ha varit välbekanta

med skrift och bokstäver långt innan runraden kom till. Runorna själva torde vara ett

resultat av romersk påverkan och eget identitetsskapande vilket även tyder på att

runorna under sin äldsta fas var starkt förknippade med samhällets översta sociala skikt,

vilket omfattar de människor som hade kontakter med romarriket (Andersson

2013:122). Likaså skriver Helmer Gustavson (2002) att runorna hör hemma i en

aristokratisk omgivning, då de äldsta runorna hör hemma på föremål såsom smycken

och vapen (Gustavson 2002:20). Även Svante Fischer (2005) nämner att det går att anta

att alfabetiska germanska människor under perioden gärna ville visa upp skriftsystemet,

att det var eliten som var bärarna av alfabetism och att det därför går förvänta sig

runinskrifter i rika gravar från perioden (Fischer 2005:65f). Intressant att notera är att

även om dessa slutsatser verkar baseras på en generellt accepterat antagande där dessa

värdefulla föremål med runinskrifter kopplas samman till en aristokrati, liksom

värdefulla föremål rent generellt kopplas samman till en aristokrati samtidigt som

värdefulla föremål även kopplas samman till centralplatser, så ter det sig inte som om

någon faktiskt har fastställt att det verkligen är så fullt ut. Likaså är det de dyrbara

metallföremålen med runinskrifter som nämns mest frekvent, så som smycken och

vapen. Runinskrifter på mindre luxuösa material såsom sten eller ben nämns inte i

samma utsträckning i detta sammanhang.

5 Källkritisk reflektion

5.1 Centralplatser

Som jag nämnde i kapitlet angående forskningshistorik så kan definitionen av

centralplatser skilja sig mycket åt beroende på vilket område och vilken tidsperiod som

studeras. Definitionen av termen centralplats är ett omdiskuterat ämne, från många olika

8

håll, vilket har resulterat i olika definitioner och tolkningar av termen. Det här medför

möjligheten att informationen som jag tar del av kan vara missvisande beroende på hur

termen har tolkats och beroende på vem som tar del av tolkningen. Termens

komplexitet och de förhållandevis sena initiativen till att specificera och fördjupa

innebörden av begreppet kan ha resulterat i att termen har använts på många olika sätt i

olika delar av Sverige under olika tider. Min utgångspunkt för behandlingen av

centralplatser är helt enkelt att centralitet bygger på att platsen varit central i förhållande

till något annat (Lihammer 2007:161) och även att en plats med lokal centralitet kan

vara obetydlig i ett överregionalt perspektiv (Fabech 1999:457), vilket inte gör den

mindre central i ett lokalt perspektiv. Likaså är resultatet beroende på om, och hur väl,

ett område har undersökts tidigare. Ett negativt resultat i att försöka lokalisera en

centralplats kan vara på grund av att det inte har funnits en centralplats, att platsen inte

har undersökts eller att platsen inte har undersökts tillräckligt väl för att kunna definiera

den som en centralplats. Amatör-metalldetektorister har varit viktiga för att kunna

lokalisera och definiera dessa centralplatser i både Danmark och Sverige, men Sveriges

hårdare regler angående bruket av metalldetektorer kan vara en bidragande faktor till att

färre centralplatser har påträffats i Sverige än i grannlandet (Rundkvist 2011:13).

5.2 Runinskrifter

Då jag använder den Samnordiska runtextdatabasen (SRD) till framförallt

lokaliseringen av runinskrifternas fyndplatser, men ibland även för antikvarisk

information, så är det viktigt att poängtera att en så pass omfattande databas ändock inte

kan vara helt felfri. För att undvika fallgropar så använder jag dels den senaste

versionen av databasen som senast uppdaterades 2015-05-19, dels jämför jag även

uppgifterna mellan databasen och Lisbeth Imers katalog (2015b).

5.2.1 Placering

Att föremål rör på sig är ingen nyhet, vilket givetvis komplicerar arbetet när man arbetar

med föremåls geografiska placering. Uppsatsen kommer att behandla runföremål som

har olika bakgrunder, exempelvis som deponeringsfynd, gravfynd, lösfynd, enkelfynd

och även runstenar som står kvar på sin ursprungliga plats. Det kan kännas aningen

vanskligt att behandla vissa av de ovanstående fyndförhållanden, men jag anser ändock

att dessa är viktiga att ta med i underlaget till arbetet även om enskilda runinskrifter på

något sätt hamnat på villovägar från dess ursprungsområde, för fallet kan lika gärna vara

det motsatta. Det finns dock ett antal runinskrifter som inte kommer att behandlas i

arbetet på grund av deras okända ursprung.

5.2.2 Datering

De flesta runinskrifter kan inte bli definitivt daterade, men de kan bli relativt daterade

genom den runtypologiska dateringsmetoden som utgår från runornas stilistiska

förändringar genom tiderna. Runor kan även dateras via föremålets typologi eller den

språktypologiska metoden som utgår från språkets förändring genom tiderna. De kan

även bli daterade via arkeologiska dateringsmetoder om de blev återfunna i en

arkeologisk kontext (Imer 2015a:31ff). En del inskrifter som behandlas i den här

uppsatsen har blivit funna i sådana kontexter vilket har gjort dateringen väldigt säker,

medan andra runinskrifter kan ha en mer osäker datering. Runföremål kan även vara

utsatta för tradering vilket betyder att de kan återfinnas i en kontext från en annan

tidsperiod än den de tillkom i, vilket även komplicerar dateringen av runinskriften och

9

föremålet den förekommer på. Viktigt att nämna är att en del runinskrifter som

behandlas i arbetet har en datering som kan sträcka sig utanför de år som vi kallar

folkvandringstiden, då de är relativt daterade genom metoder som inte följer de

arkeologiska ramarna för olika tidsperioder. Exempelvis så förekommer det i arbetet

runinskrifter daterade till 375/400–560/70, även om dateringen sträcker sig utanför

ramen för den definierade perioden så anser jag att dessa runinskrifter måste tas med

som underlag då huvuddateringen ändå ligger i folkvandringstiden. En föremålskategori

vars datering är omdiskuterad är guldbrakteater, vilka förekommer i stor utsträckning i

arbetet. Dessa guldhängen anses dock ha skapats under mitten av 400-talet (Andersson

2013:146), på grund av det så har jag valt att placera in de föremålen som

folkvandringstida i tabellen (se bilaga A), även om Imer (2015b) inte uppger en datering

för dem i sin katalog.

5.2.3 Underlag

Underlaget för runinskrifterna i Sverige kan anses som torftigt i jämförelse med det

senare materialet eller det omfattande materialet som återfinns från samma period i

Norge och Danmark. Mycket troligt så har det funnits väldigt många fler inskrifter än

det antal som kan redovisas idag, då runinskrifter kan ha utsatts för exempelvis erosion,

återbruk, försvinnande eller att många runinskrifter helt enkelt inte har återfunnits än.

Det är välkända faktorer som kan försvåra eller omöjliggöra iakttagelser i materialet,

vilket i sig även kan försvåra analyser och jämförelser inom materialet (Palm 1992:50f).

Jag kan på grund av det bara utgå från runinskrifter som har överlevt på ett eller annat

sätt, vilket givetvis kan betyda att mitt arbete skulle kunna ha producerat ett annorlunda

resultat om underlaget hade sett annorlunda ut. Likaså har underlaget påverkats av mitt

eget urval, vilket i sin tur kan påverka resultatet, då jag medvetet har valt att behandla

vissa runinskrifter och uteslutit andra.

6 Materialet

I det här kapitlet kartlägger jag varje folkvandringstida runinskrift som har en

dokumenterad fyndplats. På grund av uppsatsens storlek så redovisas informationen om

runinskriften genom en tabell i bilagorna (se Bilaga A). Sammanlagt har 19

runinskrifter utgått på grund av deras okända fyndplats. Det rör sig om fem inskrifter

från Gotland, sju från Skåne, tre från Småland, en runinskrift vardera från Bohuslän,

Närke och Medelpad samt en inskrift vars ursprung är helt okänt. Samtliga 19 inskrifter

finns på guldbrakteater. Likaså har jag valt att inte behandla fyra runinskrifter vars

osäkra datering sträckte sig över en, av mig ansedd, för lång period. De runinskrifterna

förekommer på en skifferlansspets från Lappland samt på runstenar i Bohuslän,

Värmland och i Blekinge. Återstår gör 39 inskrifter som behandlas nedan, varav åtta är

så kallade lösfynd vilka jag ändå har valt att behandla då min tanke är att chansen finns

att runinskriften ändock hörde till närområdet. Utifrån kartläggningen av

runinskrifternas geografiska placering kommer jag sedan att redogöra för de

centralplatser och centralområden jag har funnit genom litteraturstudier som berör de

berörda områdena. Slutligen så skiljer jag på runföremålens material och deras koppling

till dessa platser för att urskilja om det är materialet eller runinskrifterna i sig som

eventuellt har en relation till dessa centrala miljöer.

10

Nr. 1 Signum: G 45 Nr. 2 Signum: KJ 86 Nr. 3 Signum: KJ 110

Nr. 4 Signum: G 205 Nr. 5 Signum: G 204 Nr. 6 Signum: Fv1993;234

Nr. 7 Signum: IK 241,1 Nr. 8 Signum: G 98 Nr. 9 Signum: IK 55

6.1 Runinskrifternas geografiska placering

11

Nr. 12 Signum: IK 267 Nr. 10 Signum: Vg 5

Nr. 15 Signum: Vg 134 Nr. 14 Signum: Vr 1

Nr. 11 Signum: Vg 207

Nr. 13 Signum: NOR1997;24

Nr. 16 Signum: IK 97 Nr. 17 Signum: G 88 Nr. 18 Signum: KJ 29

12

Nr. 19 Signum: Sö 32 Nr. 20 Signum: G 89 Nr. 21 Signum: IK 181

Nr. 26 Signum: Vg IK 639

Nr. 22 Signum: IK 184

Nr. 25 Signum: Vg 288 Nr. 27 Signum: IK 591

Nr. 24 Signum: IK 183 Nr. 23 Signum: IK 185

13

Nr. 34 Signum: IK 11 Nr. 35 Signum: G 264

Nr. 31 Signum: IK 385

Nr. 36 Signum: U 877

Nr. 33 Signum: IK 57,2 Nr. 32 Signum: IK 241,2

Nr. 28 Signum: IK 610 Nr. 29 Signum: IK 611 Nr. 30 Signum: Ög 178

14

Nr. 39 Signum: NOR1994;27 Nr. 37 Signum: Vg 63 Nr. 38 Signum: KJ 87

Figur 2-40. De folkvandringstida runinskrifternas geografiska placering. Illustration: Viktoria Sandberg

2015.

6.1.1 Överlagring

För att sammanställa resultatet av lokaliseringen av runinskrifterna så kommer jag nu att

överlagra resultatet av de enskilda kartläggningarna av runinskrifternas geografiska

placering från föregående avsnitt.

Figur 41. Överlagring av de folkvandringstida runinskrifternas geografiska placering. Illustration:

Viktoria Sandberg 2015.

15

Utifrån överlagringen så är det tydligt var runinskrifterna förekommer men även var de

inte förekommer under folkvandringstiden i Sverige, med undantag för de runinskrifter

funna i Bohuslän, Närke, Medelpad och Lappland som utgick från underlaget. Den

största koncentrationen av runinskrifterna finner vi i de sydligaste delarna av Sverige, i

området kring Vättern och Vänern samt på Gotland. Utifrån överlagringen är det även

tydligt vilka områden som skall behandlas när det kommer till sökandet efter

centralplatser i relation till runinskrifternas geografiska placering.

6.2 Runinskrifternas relation till centralplatser

I det här avsnittet behandlar jag centralplatser utifrån runinskrifternas geografiska

placering, även centralområden samt möjliga centralplatser och centralområden

behandlas på grund av termens komplexitet. Utifrån kartläggningen av runinskrifterna

så är det tydligt vilka landskap som skall behandlas när det kommer till runinskrifternas

relation till centralplatser, nämligen Skåne, Blekinge, Gotland, Halland, Småland,

Väster- och Östergötland, Bohuslän, Värmland, Södermanland samt Uppland. Min

avsikt är inte att redogöra för varje central miljö i landskapet utan att utgå från

runinskrifternas placering för att på så sätt kunna se ifall de förekommer i eller i

närheten av en centralplats eller ett centralområde, vissa avstickare kan ske om jag anser

att det kan ge en bredare bild av området. För att förtydliga runinskrifternas identitet så

kommer jag att nämna runinskrifterna vid deras nummer i tabellen (se Bilaga A). För att

förtydliga resultatet av litteraturstudierna så kommer överlagring att ske i samband med

varje enskilt landskap.

6.2.1 Skåne

Figur 42. Centralitet och runinskrifter i Skåne. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.

Tio runinskrifter i Skåne har lokaliserats, vilka fanns på platserna Väsby (nr. 32),

Fjärestad (nr. 9), Lindholmen (nr. 18), Börringe (nr. 3), Kläggeröd (nr. 16), Åsum (nr.

34) och Hammenhög (nr. 12), samt tre runskrifter som fanns i Uppåkra (nr. 27, 28 och

29). Samtliga runinskrifter förekommer på guldbrakteater utom runinskriften från

16

Lindholmen (nr. 18) som förekommer på en benamulett. I Skåne finner vi att

centralplatsindikationerna är vida utspridda och många. Det hela kompliceras än mer

när Skåne är den region som omfattar Sveriges främsta centralplats från perioden, vilket

i sin tur påverkar arbetet med att urskilja vilka platser som är centrala i jämförelse med

andra (Helgesson 2002b:33). Runinskrifterna i Uppåkra (Nr. 27, 28 och 29) påträffades

under en utgrävning av platsen. Uppåkra, som tolkas vara en av Sveriges största och

viktigaste centraplatser under järnåldern, har dels en lång kontinuitet samt ett väldigt

rikt fyndmaterial, framförallt från folkvandringstiden. Fynden består bland annat utav

fibulor, guldgubbar, guldbrakteater, smycken, glas, vapen och importerade föremål

(Hårdh 2003:45). Utöver det så uppskattas platsen ha tagit cirka 40 hektar mark i

anspråk, platsen tolkas även ha fungerat som ett centra för både makt, handel,

produktion och kult. Under samma period finner vi att västra Skåne innehåller en hel del

rika fynd, även guld, vilket indikerar att det förutom Uppåkra fanns stormannamiljöer i

det övriga området där Uppåkra fungerade som den ledande enheten (Hårdh 2003:76).

Om tanken då är att det större området kring Uppåkra även tillhörde centralplatsen

Uppåkra på ett eller annat sätt så är nästa fråga hur stort området var som centralplatsen

dominerade (Hårdh 2008:220). Runinskrifterna i Lindholmen (nr. 18), Börringe (nr. 3),

Kläggeröd (nr.16) samt Åsum (nr. 34) befinner sig alla inom 2–3 mils avstånd till

Uppåkra och kan mycket väl tillhöra stormannamiljöerna som i sin tur svarade till

Uppåkra. Dock så återfinns en stor koncentration av prestigefynd i Dybäcksområdet

som sträcker sig från Skånes centrala sydkust upp till Genarp i norr, där även alla de

ovannämnda runinskrifterna ingår, som kan antyda att området fungerade som någon

typ av centralområde under senromersk järnålder och folkvandringstid (Hammarstrand

Dehman & Helgesson 2014:10). Bertil Helgesson (2002b) har i sin avhandling

behandlat järnålderns samhällen, centran och regioner i Skåne, i vilken Helgesson

(2002b) förslår att mellan 300 – 550/560 e.Kr. så var hela Skåne indelat i fem olika

regioner vilka han benämner som centralområden, där även en centralplats ingick i varje

region. Utifrån Helgessons kartläggning av dessa områden så skulle Dybäcksområdet ha

fungerat som ett eget centralområde, ett område som runinskrifterna i Lindholmen (nr.

18), Börringe (nr. 3), Åsum (nr. 34) och Kläggeröd (nr.16) i sådana fall tillhör.

Runinskrifterna i Fjärestad (nr. 9) samt runinskriften i Väsby (nr. 32) skulle då tillhöra

Uppåkraområdet. Runinskriften i Hammenhög (nr. 12) skulle i sådana fall tillhöra

centralområdet tillhörande centralplatsen Järrestad (Helgesson 2002b:156f). Viktigt att

framlyfta i den här diskussionen är att fyndmaterialet skiljer sig åt mellan östra och

västra Skåne (Stjernquist 2003:203), samt att även om Järrestad anses vara en

centralplats under större delen av järnåldern så utgår tolkningen i huvudsak från fynd

från 300-talet samt från fynd efter 600-talet, vilket har medfört en teori om en ännu inte

funnen permanent stormannagård under folkvandringstiden (Söderberg 2003:167).

Sammanfattningsvis finns tre runinskrifter på en centralplats och de övriga sju i ett

centralområde som i sin tur omfattar en centralplats.

17

6.2.2 Blekinge

Figur 43. Centralitet och runinskrifter i Blekinge. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.

Tre runinskrifter i Blekinge har lokaliserats, vilka fanns i en depå på ön Tjurkö i

Augerums socken strax söder om Karlskrona (nr. 22, 23 och 24). Samtliga runinskrifter

förekommer på guldbrakteater vilka även fungerar som centralplatsindikationer, i

samma depå fanns även två solidi som var slagna för Theodosius II (408–450 e.Kr.)

Det här området är ett av de områden som Svante Fischer (2005) har definierat som en

elitistisk kleptokrati. Hans definition är främst baserad på fynden av guldbrakteater samt

fyndet av en tidig vendeltida frankisk svärdsknapp på ön Sturkö, ön bredvid Tjurkö,

samt även genom fyndet av den äldsta kvinnliga båtgraven vilken är daterad till

övergången mellan folkvandringstid och vendeltid (Fischer 2005:220ff). Anna

Lihammer (2007) menar liksom Fischer att Augerumskvinnan kan vara ett tecken på en

elit i området under folkvandringstiden, sammantaget med de andra ytterst få och

utspridda andra indikationer som finns i Augerum (Lihammer (2007:101). Lihammer

menar även att områdets strategiska läge, i närhet till farleder och bördig jord, kunde ge

möjligheter till kontaktnät och välstånd. Dock framhäver hon även att det inte finns

någon anledning att förvänta sig att eliten i Augerum kontrollerade hela östra Blekinge

utan att Blekinge måste ses som ett område med flera olika bygder och att den regionala

eliten som äldre forskning har sökt ännu inte har funnits (Lihammer 2007:104f). Platsen

Västra Vång som befinner sig cirka två mil från Augerumsområdet blir därför intressant

i den diskussionen, då platsen tolkas som en centralplats. Arkeologiska undersökningar

på platsen har visat på en omfattande bebyggelse med lång kontinuitet från yngre

romersk järnålder ända fram till vikingatid. Platsen har även en strategisk placering för

både agrar verksamhet samt för kontaktvägar. Fynden från platsen omfattar både stora

gravmiljöer, rika, ovanliga och importerade fynd men även fynd som tyder på

järnhantering och smideshantverk (Görman & Henriksson 2006:171). De tre

deponerade runinskrifterna befinner sig alltså cirka två mil från närmsta definierade

centralplats, i ett område som eventuellt kan ha fungerat som ett centralområde.

18

6.2.3 Halland

Figur 44. Centralitet och runinskrifter i Halland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.

En runinskrift i Halland har lokaliserats, vilken fanns i Eskatorp (nr. 7). Eskatorp ingår i

Fjärås socken vilken är Hallands mest fornlämningstäta socken enligt Gisela Ängeby

(2001), där merparten av fornlämningarna utgörs av gravar (Ängeby 2001:9f).

Runinskriften förekommer på en guldbrakteat, som anses vara en centralplatsindikator,

dock så har jag inte lyckats lokalisera en garanterad folkvandringstida centralplats i

området. Fyra kilometer öst om Eskatorp, i Tom, har dock en boplats dokumenterats

vars karaktär påvisar en central boplats under både bronsåldern samt under äldre

järnåldern. På platsen har minst 12 hus kunnat säkerställas, varav ett hus med en mätbar

längd på cirka 50 meter som genom 14C-datering har daterats till 380–440 e.Kr., vilket

tolkas vara en hall. Bebyggelsen på platsen ser ut att upphöra någon gång under

folkvandringstiden (Ängeby 2001:10). Ängeby (2002) argumenterar dock för att Tom

skall anses som en centralplats på grund av områdets många fornlämningar, den

fördelaktiga placeringen i närhet till farleder och god jordmån samt förekomsten av den

stora byggnaden som enligt Ängeby (2002) lyfter in byggnaden i en elitistisk miljö.

Viktigt att påpeka är att platsen i övrigt i stort sett helt saknar centralplatsindikerande

fynd från romersk järnålder och folkvandringstiden (Ängeby 2002:67f). Lars Lundqvist

(2000) menar dock att centralplatsen under folkvandringstid snarare kan finnas på andra

sidan viken, på Onsalahalvön, på grund av områdets fornborgar och det

centralplatsindikerande namnet Onsala, även om området i det stora hela är relativt

fyndfattigt (Lundqvist 2000:79).

Utökar vi sökområdet så finner vi en plats vid namn Slöinge, cirka 7 mil söder om Tom

och Onsala. Platsen har tolkats som en centralplats som grundades cirka 375 e.Kr.

Boplatsen befinner sig på ett uppsatt läge i landskapet vilket tolkas ha varit för att synas

eller för att ha visuell kontroll över landskapet. Platsen skall ses tillsammans med det

övriga boplatsområdet som sammanlagt uppgår i cirka tre hektar. Platsen har en

kontinuitet som sträcker sig över cirka 600 år och vars centralplatsindikationer ständigt

ökar från och med dess etablering. Från folkvandringstiden har det gjort fynd som tyder

på att specialiserad hantverksproduktion har skett på platsen. Även fynd som indikerar

handel och import har gjorts, så som fragment från glasbägare vars ursprung tros vara

19

Sydösteuropa eller det frankiska området. Under vendeltiden ser platsen även ut att få

en religiös betydelse genom fynden av den stora mängden guldgubbar och stora hallar,

då även rikare och mer unika fyndföremål börjar uppträda (Lundqvist 2000:58f).

Runinskriften förekommer alltså cirka 7 mil från närmsta identifierad centralplats, samt

cirka fyra respektive sju kilometer från de möjliga centralplatserna i Tom och Onsala,

och skulle därför kunna ingå i ett område som tillhörde endera platserna.

6.2.4 Gotland

Figur 45. Centralitet och runinskrifter på Gotland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.

Nio runinskrifter på Gotland har lokaliserats, vilka fanns på platserna Martebo (nr. 35),

Visborg/Visby (nr. 31), Östra Ryftes (nr. 33), Djupbrunns (nr. 4 och 5), Ethelhem (nr.

8), Kylver (nr. 17), Sutarve (nr. 20) samt Almung (nr. 1). Sammanlagt finns sex av

runinskrifterna på guldbrakteater, en inskrift förekommer på ett förgyllt reliefspänne i

silver, en på en runsten och en på en bildsten. Liksom i Skåne så infinner sig en del

problematik i att försöka lokalisera centralplatser på Gotland. Centralplatsindikationerna

är vitt spridda och omfattande i mängd då Gotland är det mest guldrika området i

Sverige under folkvandringstiden tillsammans med Västergötland och Öland

(Andersson 2011:89). I sin avhandling om Gotlands bygder och gårdar så behandlar

Gustav Svedjemo (2014) även perioden 200–600 e.Kr. Hans spatiala analyser visar att

de bevarade stengrunderna från perioden befinner sig i byliknande bildningar, eller

bygder, och större gårdar under romersk järnålder och folkvandringstid. Dessa bygder,

samt de större gårdarna, var olika typer av centran för ledarskap vilka inkluderar olika

typer av produktion och byteshandel mellan dessa grupper. Han framhäver dock att det

ännu inte är klarlagt hur dessa bygder var organiserade under den här perioden, men

hans tolkning utgår från tanken att släktband var grunden till relationerna mellan dessa

olika sorters centran och att det fanns många släktgrupper på ön (Svedjemo 2014:227f).

Han lyfter även fram att Gotland inte visar på samma hierarkisystem som exempelvis

Danmark under samma period, där maktgrunden utgick från en armé istället för

släktband (Svedjemo 2014:189). Kerstin Cassel (1998) föreslog i sin avhandling om

Gotland under romersk järnålder att det inte har funnits någon central makt på Gotland,

20

utan att ön istället var uppdelad i flera mindre samhällen som i sin tur var ledda av

familjer som var bosatta i mindre centran. Cassel identifierar några av dessa centran för

att påvisa avsaknaden av en aristokrati samt för att styrka teorin om dessa flera mindre

centran, så som på platserna Sojvide och Broa som befinner sig cirka 2,5 kilometer från

varandra, men hon behandlar långt ifrån alla. Det tycks alltså inte ha funnits någon

aristokrati på ön som var separerade från bönderna, vilket i sin tur betyder att ledarna

var en del av det vanliga samhället och att de även var delaktiga i produktionen (Cassel

1998:161, 167ff, 173ff, 181). Cassels (1998) analys överensstämmer även med

Svedjemos (2014) analys enligt Svedjemo, där de större gårdarnabeskrivs som jämt

spridna över ön vilka troligen fungerade som centrala gårdar och centran som Cassel

föreslår, även under folkvandringstiden (Svedjemo 2014:190). Sammantaget medför det

givetvis en problematik när det kommer till att identifiera folkvandringstida

centralplatser på Gotland. Det ter sig mycket möjligt att de utgångspunkter och modeller

som används för att identifiera centralplatser i resten av Skandinavien helt enkelt inte är

lika, eller inte alls, applicerbara på Gotland. Ändock så påvisar Gotland en stor rikedom,

produktion och långväga kontaktnät under folkvandringstiden som även indikerar öns

status och betydelse. Även om jag inte kan behandla runinskrifternas relation till

centralplatser på Gotland så vore det missvisande att inte behandla det alls. Därför har

jag istället valt att betrakta hela Gotland som ett centralområde, där djupare definitioner

och identifikationer av samhällets struktur och organisation fortfarande återstår att

utforskas.

6.2.5 Småland

Figur 46. Centralitet och runinskrifter i Småland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.

En runinskrift i Småland har lokaliserats, vilken fanns i Hedenstorp (nr. 13). I området

kring Hedenstorp finns ett flertal registrerade gravfält och gravar, där de flesta anses

höra hemma under mellersta järnåldern och då framförallt folkvandringstiden. Bland

annat så har man funnit gravfynd som bronsfibulor, bronsringar, glas, knivar, en

lansspets samt runinskriften som förekommer på ett remändebeslag i brons. I samband

med gravfälten så har det legat eldstäder i anknytning till dessa gravar, vilket tolkas

höra till kulten och ett rituellt bruk. Sammantaget så präglas landskapsutnyttjandet i

21

Hedenstorp under äldre järnåldern enbart av gravläggande, vilket även den totala

avsaknaden av husgrunder i området talar för (Ameziane 2009:11, 18). Bo Karlson,

Anette Lindgren och Ådel Vestbö Franzén (2008) nämner även att Sagaholmshögen

återfinns i området och att återbruket kring bronsåldershögen även är ett tecken på

platsens speciella kultiska betydelse (Karlson, Lindgren & Vestbö Franzén 2008:13).

Cirka 5 kilometer sydöst från platsen finns än mer gravar, daterade till förromersk- och

romersk järnålder. Fynd från platsen omfattar bland annat ett kulthus, sju

vapenutrustningar och två ryttargravar (Nordin 2013:5ff). Problematiken är då hur det

här området söder om dagens Jönköping skall definieras, tydligt är att den har spelat en

stor roll i den kultiska sfären av samhället men aktiviteterna måste ses i relation till det

omgivande landskapet då de är en del av ett sammanhang (Ameziane 2009:18).

Området visar på en koppling till kulten, gravarna i området visar på en lång kontinuitet

och gravfynden indikerar en elit, men kan man kalla det en centralplats? Om vi utgår

från att en centralplats skall omfatta vissa kriterier samt att den skall vara central i

jämförelse med något annat så skulle platsen kunna benämnas som central. I vilket fall

som helst så måste gravarna ha ingått i ett större, då levande, samhälle som ännu inte

har påträffats och vars definiering därför är okänd. Sammantaget bidrar det dock till att

jag inte kan identifiera runinskriftens relation till en centralplats eller till ett

centralområde, men det är mycket möjligt att platsen kan ha varit en del av ett möjligt

centralområde eller centralplats med tanke på kontinuiteten, fynden och kulten som

funnits på platsen.

6.2.6 Östergötland

Figur 47. Centralitet och runinskrifter i Östergötland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.

Två runinskrifter i Östergötland har lokaliserats, en i Vadstena (nr. 30) och en i

Skärkind (nr. 38). Östergötland har tillskillnad från dess grannlandskap en låg

arkeologisk profil där rika gravar och platser är sällsynta. Martin Rundkvist (2011) har

lokaliserat vad han kallar för elitboplatser i Östergötland, istället för den mer vanliga

benämningen centralplatser. Liksom många andra forskare som har utgått från Fabechs

och Ringtveds modell för centralplatser så har Rundkvist fått adaptera föremålen i

pyramiden utifrån förutsättningarna som finns i Östergötland (Rundkvist 2011:28). De

22

områden som vi är intresserade av är Vadstena och Skärkind, ser vi till Vadstena först

så ingår runinskriften (nr. 30) redan i modellen för centralplatsidentifikationer genom att

den förekommer på en guldbrakteat. Rundkvist (2011) skriver att Vadstena visar på en

kontinuitet som en betydande plats under både romersk järnålder och folkvandringstid,

även om han inte specifikt går in på olika fyndföremål (Rundkvist 2011:35). Marita

Sjölin (2015) har i en rapport behandlat ett romartida gravfält i vilken hon även

sammanställt olika sorters centralplatsindikationer i Vadstenaområdet. Olyckligtvis har

hon redovisat indikationer från både romersk järnålder och folkvandringstid under

samma kategori, men i området finner vi bland annat platsnamn, säkra gravfynd med

tillägg på en komplett vapenutstyrsel samt romerska importer. Utifrån kartläggningen

anser Sjölin (2015) att Vadstenaområdet helt klart har haft en centralplatsfunktion under

både äldre och yngre järnåldern (Sjölin 2015:16f).

Ser vi sedan till vår andra runinskrift i Skärkind (nr. 38), så är det ett runstenslösfynd.

Rundkvist (2011) har markerat ut platsen som en eventuell elitboplats i sitt arbete, dock

är det inte tydligt vad som ingår i hans definiering av platsen som en elitboplats

(Rundkvist 2011:34). Skärkinds socken intar dock en särställning i och med de bevarade

stensträngarna som sammanlagt uppgår i över 50 000 meter vilket visar på en

omfattande bebyggelse under romersk järnålder och folkvandringstid (Helander

2008:5). Karin Lindeblad (1996) nämner att Linköpingsområdet, dit runstenen

eventuellt skulle kunna höra, oftast har velats ses som det viktigaste området i

Östergötland under 500–600-talet, då med hänvisning till historiska källor och

vendeltida gravar och fynd. Dock så saknas det arkeologiskt underlag för att styrka

påståendet om områdets betydelse under folkvandringstiden (Lindeblad 1996:54f).

Sammantaget så har jag inte lyckats identifiera en centralplats i närheten av runstenen i

Skärkind, medan runbrakteaten i Vadstena förekommer på en centralplats.

6.2.7 Västergötland

Figur 48. Centralitet och runinskrifter i Västergötland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.

Sex runinskrifter har lokaliserats i Västergötland, vilka funnits på platserna Noleby (nr.

37), Trollhättan (nr. 25 och 26), Prästgården (nr. 15), Grumpan (nr. 11) samt Magatan

(nr. 10). Runinskriften i Grumpan (nr. 11) förekommer på en guldbrakteat som är ett

23

depåfynd och runinskriften i Noleby (nr. 37) är ett runstenslösfynd. Lars Lundqvist

(2000) visar att runinskrifterna befinner sig i ett område med en del spridda

folkvandringstida centralplatsindikationer som dock påvisar en mycket stor

koncentration cirka en mil sydväst om Grumpan respektive nordöst om Noleby, på

platsen Saleby. Lundqvist (2000) menar att fyndkoncentrationen som visas på platsen

har få motsvarigheter i övriga Västergötland. Föremål som har funnits på platsen är av

en exklusiv natur som bland annat omfattar både guld och vapen vilket gör Saleby till

en tydlig centralplats i området (Lundqvist 2000:107).

Ser vi till runinskriften i Prästgården (nr. 15), som återfinns på en amulettsten, så finner

den sig relativt ensam i landskapet i jämförelse med de ovan nämnda runinskrifterna i

Grumpan och i Noleby. Dock så finner vi cirka en mil norr om platsen, i dagens

Falköping med omgivning, en del folkvandringstida centralplatsindikationer även om de

inte alls är lika framträdande som de i Saleby. I området har man bland annat funnit

stora mängder guld, två vapenfynd samt halskragen från Ålleberg. Lundqvist (2000)

menar på att området kring nordöstra utkanten av Falköping torde kunna uppfattas som

en centralplatsmiljö (Lundqvist 2000:112ff).

Runinskrifterna i Trollhättan (nr. 25 och 26) återfinns på två brakteater varav den ena är

ett depåfynd och den andra ett enkelfynd. De hittades i dagens Trollhättan men

förekommer ändock i ett område rikt på järnåldersgravar, även om många idag är

borttagna. Knappt en mil öst om fyndplatserna så finner vi järnåldersboplatsen Vittene,

på platsen har man funnit ovanliga huskonstruktioner och anläggningar samt stora

mängder guldföremål som har tolkats som hantverksmaterial. Sammantaget så tolkas

platsen som en verkstads-/hantverksplats under äldre järnåldern med en tydlig central

betydelse. Platsen har en lång kontinuitet då dateringarna sträcker sig från förromersk

järnålder fram till vikingatiden, men det dominerande materialet är främst från

förromersk järnålder, romersk järnålder och folkvandringstiden. Även en

huskonstruktion som tolkas som en hall återfinns på platsen som är daterad till mellan

300–500 e.Kr. (Fors 2008:85f).

Runinskriften i Magatan i Flistad socken, (nr. 10), förekommer på ett runstenslösfynd

som idag finns på Historiska museet i Stockholm. Området är rikt på järnåldersgravar,

men det verkar även vara det enda. Jag har inte lyckats lokalisera en folkvandringstida

centralplats i socknen eller i angränsande socknar. I Skövde, två mil söder om Magatan

och Flistad, så ser läget lite annorlunda ut. I området har man nämligen funnit en av

Sveriges största guldskatter, Timboholmsskatten som är daterad till folkvandringstiden.

Guldet torde vara samtida med ett treskeppigt boningshus som fanns på platsen vilket

möjligtvis skulle kunna indikera om bosättningens status (Ängeby & Forenius 2012:11).

Andra utgrävningar i Skövde har även visat på hantverks-/verkstadsboplatser från

folkvandringstiden (Ängeby & Forenius 2012:47ff). Sammanfattningsvis så tycks det

som att runinskrifterna i Trollhättan samt i Grumpan och Noleby befinner sig i ett

område tillhörande en centralplats. När det kommer till runinskrifterna i Magatan och i

Prästgården så har jag inte lyckats finna en närliggande identifierad centralplats, möjligt

är dock att runinskriften i Prästgården kan tillhöra det större centralmiljöområdet som

Lundqvist (2000) hänvisar till.

24

6.2.8 Bohuslän

Figur 49. Centralitet och runinskrifter i Bohuslän. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.

En runinskrift har lokaliserats i Bohuslän. Den fanns i Svarteborg (nr. 21) på en

guldbrakteat i en grav. Då runinskriften förekommer på en guldbrakteat så anses den

vara en centralplatsindikator. Niklas Ytterberg (2015) beskriver att Munkedalsområdet,

där även Svarteborg ingår, förekommer centralt i Bohuslän med goda förutsättningar för

kommunikation då området befinner sig centralt mellan kust och inland och att området

länge har fungerat som ett kommunikativt centrum (Ytterberg 2015:6).

Munkedalsområdet tycks ha haft en dominerande särställning i jämförelse med de

omgivande bygderna under folkvandringstiden enligt Bengt Nordqvist (2009). Enligt

Nordqvist (2009) så är det få områden i västra Sverige som kan visa på samma mängd

komplexa funktioner inom en och samma bygd som Munkedalsområdet. I området har

det återfunnits exklusiva fynd från folkvandringstiden, bland annat guldtråd, ett

ändfragment av en större halsring samt sex stycken guldhalsringar som återfanns i

Dingle, cirka två kilometer söder om Svarteborg. Även folkvandringstida vapenfynd,

fornborgar samt stora och många gravfält återfinns i området. Området visar även på en

mängd olika komplexa centralplatsfunktioner, exempelvis finns indikationer om både

rättskipning och kult. Området tycks även ha haft en kontinuerligt stor betydelse som

fortsätter ända in i tidig medeltid. Munkedalsområdet torde alltså kunna ses som ett

centralområde som då även omfattar centralplatser (Nordqvist 2009:44f).

Sammanfattningsvis så ingår runinskriften i ett centralområde.

25

6.2.9 Södermanland och Uppland

Figur 50. Centralitet och runinskrifter i Södermanland och Uppland. Illustration: Viktoria

Sandberg 2015.

På grund av komplexiteten som rör dessa två angränsande landskap så har jag valt att

redogöra för dem tillsammans, då vi finner en liknande problematik i de här områdena

som i Skåne. Två runinskrifter har lokaliserats i Södermanland, i Berga (nr. 2) samt i

Skåäng (nr. 19) som båda ingår i Trosa-Vagnhärad socken. De båda runinskrifterna

finns på runstenar som står cirka fem kilometer från varandra, båda är även placerade

vid gravfält och runstenen i Skåäng bedöms stå på sin ursprungliga plats. Problematiken

i att försöka lokalisera en centralplats i närheten av runstenarna är inte avsaknaden av

centralplatsindikationer, utan att det snarare verkar finnas för många indikationer

spridda i området. Området är väldigt rikt på både guld och gravar och runstenen i

Berga står vid ett gravfält där dateringen sträcker sig mellan romersk järnålder fram till

vendeltid. Cirka 3 kilometer sydväst respektive 6 kilometer syd om dessa runstenar, i

Tuna, så återfanns 1774 Sveriges hittills största guldskatt om drygt 12 kilo som blev

deponerad i marken på 500-talet e.Kr. Platsnamnet Tuna är även en

centralplatsindikation (Gustafsson 2014:6, 8). Svante Fischer (2005) föreslår att Tuna

eventuellt skall ses som en central distrubuteringsplats för guld och att större delen av

Hölebo och Daga härad, där Trosa-Vagnhärad socken ingår, troligtvis har varit en

kleptokratisk högborg från senare delen av folkvandringstiden och framåt (Fischer

2005: 208ff).

Två runinskrifter har lokaliserats i Uppland, i Dragby (nr. 6) samt i Möjbro (nr. 36),

varav den förstnämnda förekommer på en krukskärva i en grav och den sistnämnda på

en runsten vilken är ett lösfynd. Båda fyndplatserna befinner sig knappt 15 kilometer

från Gamla Uppsala där vi finner de stora gravhögarna som anlades under 500-talet och

som tolkas som gravplatser för det ledande samhällsskiktet (Ramqvist 1999:208).

Området visar i det stora hela på en väldigt lång kontinuitet och komplexitet. I området

runt Gamla Uppsala har det på senare år gjorts arkeologiska undersökningar som bland

annat visar på stora boplatser med lång kontinuitet som under äldre järnålder utvecklar

en stark agrar ekonomi, vars dateringar även omfattar folkvandringstiden. Dessa äldre

boplatser runt om Gamla Uppsala har skapat en del ännu icke helt bekräftade teorier

26

som i det stora hela utgår från att boplatsernas expansion, eller en omflyttning av dessa

boplatser under mitten av järnåldern, resulterade i Gamla Uppsalas etablering (Anund,

Duczko, Göthberg, Price & Wikborg 1997; Frölund 2005; Fors 2014). Enligt Hjärthner-

Holdar, Lamm och Magnus (2002) så kan Gamla Uppsala, i kombination med Helgö i

Mälardalen, tillsammans ses som huvudcentrat i regionen under perioden (Hjärthner-

Holdar, Lamm & Magnus 2002:161ff). Därmed borde områdena som runinskrifterna

återfinns i, i både Uppland och Södermanland, även ingå i ett eller flera större

centralområden. Jag vill dock poängtera att jag inte menar att framhäva att bygderna

utgör en enhet i området i varken Södermanland eller Uppland, men att de troligen ändå

ingår i samma samhälle som kretsar kring Gamla Uppsala och Helgö som enligt

Hjärthner et al. (2002) utgör centrat i Uppland och Södermanland, liksom den liknande

situationen som behandlades i Skåne.

6.2.10 Värmland

Figur 51. Centralitet och runinskrifter i Värmland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.

Två runinskrifter har lokaliserats i Värmland, vilka fanns i Stommen (nr. 39) och i

Järsberg (nr. 14). Runinskriften på runstenen i Stommen (nr. 39) återfinns i ett område

som även omfattar Värmlands enda kända vapengrav från övergången mellan romersk

järnålder och folkvandringstid. Pernilla Schedin (2000) behandlar järnålderns kontakter

i Värmland i sin avhandling, där nämner hon att det i samma område förutom

vapengraven även funnits andra rika fynd i både gravar och som lösfynd i form av

guldbrakteater, ett reliefspänne, ett korsformigt spänne, guldhalsringar samt

betalningsguld. Hon menar även på att området som stort fungerade som ett centralt

område för både regionala och överregionala kontakter under äldre järnåldern. Området

skall även omfatta mindre områden som i sin tur innehåller familje- eller släktbaserade

gårdar (Schedin 2000:230f). Runinskriften på runstenen i Järsberg, (nr. 14), står på

samma plats där den en gång restes. Schedin (2000) skriver att de centrala och sydöstra

delarna av Värmland, där vi även finner runstenen, omfattar flertalet gravar med till viss

del rik utrustning. Föremålen hon nämner är keramik och järnföremål som spännen,

spikar och nitar. Hon nämner även att områdets kontaktnät förmodligen sträckte sig

främst österut och söderut mot Västergötland (Schedin 2000:231). Dock nämner inte

27

Schedin (2000) området i en kontext som omfattar centralitet på något sätt, inte heller

har jag lyckats finna andra tolkningar om området ur ett centralt perspektiv.

Sammanfattningsvis så ingår runstenen i Stommen i ett centralområde, medan runstenen

i Järsberg inte verkar ingå i, eller förekommer i närheten av, en centralplats eller ett

centralområde.

6.3 Centralitet - Runföremålets material eller runinskriften

Om vi ser till runföremålens material och dess koppling till de olika centrala miljöerna

så är det uppenbart att föremålet i sig är en viktig faktor. Exempelvis så förekommer 24

av 39 runinskrifter i arbetet på guldföremål, vilka i sin tur har sin plats i den hierarkiska

centralplatsmodellen. Dessa runföremål är alltså centralplatsindikationer i sig vilket gör

det otydligt i frågan om det är runinskriften som kan anses vara kopplad till centralitet

eller om det är föremålet i sig. Efter att ha kartlagt runinskrifterna och deras relation till

centralplatser kommer jag nu att sammanställa resultatet samt särskilja runföremålets

material och dess relation till de olika centrala miljöerna. För att lättare visualisera

resultatet har jag valt att sammanställa det genom en tabell.

Resultatet visar på att majoriteten av runinskrifter återfinns i centrala miljöer, närmare

bestämt 30 av 39 runinskrifter. Runinskrifterna som förekommer på guld är dock de

enda som återfunnits på centralplatser vilket även försvårar separationen mellan

runföremålet och runinskriften. Ser vi till runinskrifterna funna i centralområden så

finner vi majoriteten av alla runinskrifter där, centralområdena omfattar även den största

materiella diversiteten. Att flertalet runinskrifter kan kopplas samman till ett

centralområde kan ha sin grund i fyndomständigheterna då många runinskrifter återfinns

i deponerings- eller i gravsammanhang, sammanhang som ofta är avskilda från

boplatsen vilket är det som oftast definieras som en centralplats (Helgesson 2008:240).

På grund av det är det tydligt att runinskrifter har en tydlig relation till framförallt

centralområden under folkvandringstiden i Sverige. Detta trots att totalt sex inskrifter

möjligtvis skulle kunna addera till antalet, eftersom de befinner sig i möjliga

centralområden. Den mest intressanta kategorin i det här sammanhanget är de

runinskrifter som inte tycks finnas i en central miljö, vilka uppgår i tre till antalet och

där samtliga återfinns på sten. Fenomenet kan ha sin grund i många olika faktorer,

exempelvis att området ännu inte har undersökts tillräckligt väl eller att området faktiskt

Föremålsmaterial Centralplats Centralområde Möjligt centralomr.

Ingen uppg.

Guld 4 16 4

Förgyllt silver 1

Brons 1

Sten 7 1 3

Ben 1

Keramik 1

Totalt 4 26 6 3

28

inte var av en central betydelse. Om det sistnämnda är det rätta så kan det tyda på att

runinskriften även hade en plats även i mindre uppseendeväckande samhällen. Att

samtliga runinskrifter förekommer på sten, och inte på mer luxuösa material, skulle i

sådana fall kunna styrka det.

7 Diskussion

Inledningsvis så är det många faktorer som kan ha påverkat resultatet av min uppsats,

vilka jag nämnde i kapitel fem. Den främsta problematiken som har uppstått under

arbetets gång är de många och olika tolkningar av centraliteten i landskapet, de olika

benämningarna för dem och likaså hur väl utforskade områdena har varit. Den

problematiken har även medfört att jag i vissa fall har fått ta ett eget ställningstagande

till informationen jag tagit del av, vilket även kan ha påverkat arbetets resultat.

Onekligen är begreppen centralplats och centralområde, samt tolkningarna och

definitionerna av dessa, mycket mer komplexa och flerdimensionerande än vad man kan

tro vid första anblick.

Utifrån resultatet av mitt arbete så förekommer runinskrifter på många olika platser i

Sverige under folkvandringstiden, med en större koncentration i de sydligaste delarna

av landet samt på Gotland och i området runt Väster- och Östergötland. Intressant i

sammanhanget är att de största koncentrationerna av runinskrifter finner vi även i de

områden som i övrigt visar på en stor rikedom under perioden. Intressant att notera är

att det i Götaland endast finns två landskap som ännu inte har en folkvandringstida

runinskrift, nämligen Dalsland och även Öland som ändock anses vara ett av de rikaste

områdena i Sverige under perioden (Andersson 2011:89). Till skillnad från det stora

antalet runinskrifter på Öland från vikingatiden och framåt så är endast en runinskrift

känd i Dalsland, vilken dessutom är medeltida (Källström 2014). Att runinskrifter

förekommer i mångt och mycket i rika områden under folkvandringstiden kan

återkopplas till bland annat Gustavssons (2002:20), Anderssons (2013:122) och

Fischers (2005:65f) tankar om att runinskrifter tillhörde samhällets översta skikt, och

likaså att det var på centralplatser som samhällets översta skikt fanns (Rundkvist

2011:12). Dock så tycks resultatet av mitt arbete visa en mer nyanserad bild, i alla fall

under folkvandringstiden.

För att sammanställa resultatet av runinskrifternas relation till centralplatser så har

sammanlagt fyra runinskrifter funnits på centralplatser, 26 runinskrifter har funnits i ett

centralområde, sex runinskrifter har funnits i vad som möjligtvis skulle kunna vara ett

centralområde och slutligen tre runinskrifter som inte har kunnat relateras till varken ett

centralområde eller centralplats. Sammanlagt befinner sig 77 % av de behandlade

runinskrifterna i en central miljö i landskapet, oavsett föremålsmaterial, där den

övervägande majoriteten återfinns i centralområden. Dock så återstår 15 % som endast

möjligtvis kan tillhöra ett centralområde och likaså 8 % som inte har kunnat återknytas

till någon form av centralitet, ett resultat som mycket väl kan bero på såväl avsaknaden

av forskning som arkeologiska utgrävningar. Dock så kan det även betyda indirekt att 8

%, och möjligtvis fler, av de folkvandringstida runinskrifterna faktiskt inte tillhörde de

centrala miljöerna och därmed samhällets översta skikt, vilket i sin tur antingen kan

påvisa en relativt tidig spridning av runinskriften från eliten till det övriga samhället

eller att runinskriften aldrig endast tillhörde eliten. För att validera eller dementera den

möjligheten så är ett förslag för framtida forskning att se till runinskrifters relation till

centrala miljöer både under tidigare och senare perioder. Ser vi till den andra möjliga

förklaringen så visar resultatet på att en övervägande majoritet av de folkvandringstida

runinskrifterna finns i centrala miljöer, nämligen 77 % av det behandlade

runinskrifterna. Om den övervägande majoriteten återfinns på dessa platser finns

29

möjligheten att de runinskrifter som möjligtvis, och inte alls, idag verkar ha en relation

till centraliteten i landskapet möjligtvis skulle kunna fungera som indikationer för

centrala miljöer, liksom guld och andra föremål som ingår i Fabechs och Ringtveds

(1999:456) modell för centralplatsindikationer. Det förklarar dock inte de fall av

identifierade centralplatser eller centralområden som ännu saknar runinskrifter. För att

validera eller dementera den möjligheten så skulle det även här behövas vidare

forskning och framförallt fler arkeologiska utgrävningar i de berörda områdena. Något

som har uppenbarat sig under arbetets gång är skillnaderna mellan de behandlade

centrala miljöerna, som deras status, ekonomi och funktion, men som ändock har en

gemensam nämnare i de funna runinskrifterna i relation till dessa. Det ter sig aningen

olustigt att runinskrifter har funnits på plats i Uppåkra, men inte till exempel på Helgö i

Mälardalen eller i Slöinge i Halland som ändock anses vara de mest betydande

centralplatserna i de områdena, samtidigt som runinskrifter förekommer på mycket

mindre uppseendeväckande platser i jämförelse med dessa. Den mest intressanta

infallsvinkeln för framtida forskning i det här sammanhanget skulle vara att särskilja på

centralplatserna och centralområdenas funktion och nivå av centralitet där runinskrifter

har funnits, för att på så sätt kunna urskilja om det finns ett mönster eller någon

gemensam nämnare mellan de olika platsernas status, ekonomi och funktion. Det skulle

även vara intressant att se till eventuella kontaktnät mellan dessa platser.

Avslutningsvis så ter sig mitt hopp att en dag finna en runinskrift äldre än 700-talet på

Öland vara något större idag än i början av hösten, då resultatet av min uppsats visar på

att runinskrifter främst finns i centralområden under folkvandringstiden och Erlandsson

(2010) tycker sig kunna urskilja inte mindre än sju centralområden på ön under romersk

järnålder och folkvandringstid. Fram till dess får jag nöja mig med mina kopparstick av

de vikingatida runstenarna från Öland, och möjligtvis börja fundera på varför Dalsland

bara har en ynka runinskrift från medeltiden.

8 Sammanfattning

De behandlade folkvandringstida runinskrifterna i Sverige förekommer i Skåne,

Blekinge, Gotland, Halland, Småland, Väster- och Östergötland, Bohuslän, Värmland,

Södermanland samt i Uppland. De områden där störst antal runinskrifter har funnits är

på Gotland, i området kring Vättern och Vänern samt i de sydligaste delarna av Sverige.

Runinskrifter som inte har behandlats i det här arbetet har utgått på grund av deras

osäkra datering samt på grund av okända fyndomständigheter där information om

fyndplats saknas. Resultatet visar att 10 % av det behandlade runmaterialet förekommer

i direkt anknytning till en centralplats, däremot har 67 % av runinskrifterna funnits i

centralområden vilket troligen beror på att många runinskrifter funnits i exempelvis

depå- eller gravsammanhang då det generellt är boplatser som definieras som

centralplatser. De resterande runinskrifterna består av 15 % som möjligtvis kan knytas

an till ett centralområde, men där områdena saknar tillräckligt med forskningsunderlag

för att kunna definiera dem som centrala. Slutligen är det 8 % av runinskrifterna som

inte tycks befinna sig i eller i närheten till vare sig en centralplats eller ett

centralområde. Sammantaget så har 77 % av det behandlade runinskriftsmaterialet

återfunnits i en central miljö i det folkvandringstida Sverige. Arbetets resultat har även

bidragit till många möjligheter för framtida forskning, syftet med uppsatsen var även att

det skulle fungera som ett grundläggande arbete för framtida forskning samt att det

skulle bidra till fler frågeställningar rörande ämnet.

30

Referenser

Ameziane, J. (2009). Industri i Hedenstorp – Eldstäder på rad och en

järnframställningsplats. (Arkeologisk rapport 2009:05.) Jönköping: Jönköping läns

museum.

Andersson, K. (2011). Guldålder – Svenska arkeologiska skatter. Uppsala: Baldersons

förlag.

Andersson, K. (2013). I skuggan av Rom – Romersk kulturpåverkan i Norden.

Stockholm: Atlantis.

Andersson, S. (2014). Om positivism och hermeneutik. Lund: Studentlitteratur.

Anund, J., Duczko, W., Göthberg, H., Price, N & Wikborg, J. (1997). Gamla Uppsala –

centralplats och omland. Arkeologisk förundersökning på ostkustbanan 1996-97. (UV

Uppsala Rapport 1997:26). Linköping: Riksantikvarieämbetet.

Cassel, K. (1998). Från grav till gård: romersk järnålder på Gotland. Diss. Stockholms

Universitet. Stockholm: Stockholm Studies in Archaeology 16.

Eggeby, E & Söderberg, J. (1999). Kvantitativa metoder – för samhällsvetare och

humanister. Lund: Studentlitteratur.

Erlandsson, K-O. (2010). Öländska centralplatser under romersk järnålder och

folkvandringstid. Magisteruppsats, Institutionen för kulturvetenskaper. Kalmar:

Linnéuniversitetet.

Fabech, C. (1999). Centrality in sites and landscapes. I: Fabech, C & Ringtved, J. (red.)

Settlement and Landscape. Højbjerg: Jutland Archaeological Society, ss. 415-422.

Fabech, C. (2001). The Spatial Distribution of Gold Hoards in Southern Scandinavia

and the Geography of Power. I: Bente, M. (red.) Roman Gold and the Development of

the Early Germanic Kingdoms. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, ss. 189-

204.

Fischer, S. (2005). Roman Imperialism and Runic Literacy – The Westernization of

Northern Europé (150–800 AD). Diss. Uppsala universitet. Uppsala: Dept. of

Archaeology and Ancient History.

Fors, T. (2008). Vittene – en hantverks-/verkstadsplats från järnåldern. Lic.-avh.

Göteborgs Universitet. Göteborg: Univ.

Fors, T. (2014). Brons- och järnålder i Uppsala län – uppdragsarkeologisk

kunskapsöversikt 2013. (Länsstyrelsens meddelandeserie 2014:06) Uppsala:

Länsstyrelsen Uppsala Län.

Friesen, O. V. (1924). Rö-stenen i Bohuslän och runorna i Norden under

folkvandringstiden. Uppsala: Lundequistska bokhandeln.

31

Frölund, P. (2005). Gamla Uppsala – En bosättning från äldre järnåldern vid Berget.

(Avdelningen för arkeologiska undersökningar rapport 2005:1) Uppsala:

Upplandsmuseet.

Gräslund, A-S. (1991). Runstenar – om ornamentik och datering. Tor 23. Uppsala, ss.

113-140.

Gustafsson, P. (2014). Särskild Utredning – Trosaskogen. (Arkeologiska meddelanden

2014:02). Nyköping: Sörmlands museum.

Gustavson, H. (1938). Runor och bokstäver – tal och skrift. I: Agertx, J & Varenius, L.

(red) Om runstenar i Jönköpings län. Jönköping: Jönköpings läns museum 2002, ss. 17-

34.

Görman, M & Henriksson, M. (2006). Maskbilden från Västra Vång: ett keltiskt avtryck

i Blekinges äldre järnålder? Fornvännen – Journal of Swedish Antiquarian Research

2006:3, ss. 168-183.

Hall, O., Alm, G., Ene, S & Jansson, U. (2003). Introduktion till kartografi och

geografisk information. Lund: Studentlitteratur.

Hammarstrand Dehman, K & Helgesson, B. (2014). Dybäck 46:6, Ö Vemmenhögs

socken. (Sydsvensk arkeologi rapport 2014:24). Kristianstad/Malmö: Sydsvensk

Arkeologi AB.

Helander, A. (2008). Väg 210, delen trafikplats Norsholm-Herseberga. (UV Öst rapport

2008:44). Linköping: Riksantikvarieämbetet.

Helgesson, B. (2002a). Uppåkra in the 5th to 7th centuries: the transformation of a

central place and its hinterland. I: Hårdh, B & Larsson, L. (red.) Central places in the

Migration and Merovingian Periods – Papers from the 52nd Sachsensymposium.

Uppåkrastudier 6. Acta Archaeologica Lundensia Series In 8°, No. 39. Lund, ss. 31-40.

Helgesson, B. (2002b). Järnålderns Skåne – Samhälle, centra och regioner. Diss.

Stockholms universitet. Stockholm: Almqvist & Wiksell international.

Helgesson, B. (2008). Med en fot i vattnet – Centrala platser i Skåne och på Själland. I:

Carlie, A. (red). Öresund – Barriär eller bro? Kulturella kontakter och

samhällsutveckling i Skåne och på Själland under järnåldern. Stockholm: Makadam

förlag, ss. 239-256.

Hjärthner-Holdar, E., Lamm, K. & Magnus, B. (2002). Metalworking and Central

Places. I: Hårdh, B & Larsson, L. (red.) Central places in the Migration and

Merovingian Periods – Papers from the 52nd Sachsensymposium. Uppåkrastudier 6.

Acta Archaeologica Lundensia Series In 8°, No. 39. Lund, ss. 159-183.

Hårdh, B. (2003). Uppåkra i folkvandringstiden. I: Hårdh, B. (red.) Fler fynd i centrum:

Materialstudier i och kring Uppåkra. Uppåkrastudier 9. Acta Archaeologica Lundensia

Series In 8°, No. 45. Stockholm, ss. 41-80.

32

Hårdh, B. (2008). Öresundsområdet i folkvandringstid. I: Carlie, A. (red). Öresund –

Barriär eller bro? Kulturella kontakter och samhällsutveckling i Skåne och på Själland

under järnåldern. Stockholm: Makadam förlag, ss. 211-238.

Imer, L. 2015 a. Jernalderens Runeindskrifter i Norden – kronologi og kontekst. Diss.

Köpenhamns universitet. Köpenhamn: Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab.

Imer, L. 2015 b. Jernalderens Runeindskrifter i Norden – katalog. Diss. Köpenhamns

universitet. Köpenhamn: Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab.

Johnson, M. (2010). Archaeological theory – an introduction. Oxford: Blackwell.

Karlson B., Lindgren, A & Vestbö Franzén, Å. (2008). Södra Munksjöområdet –

Historisk dokumentation och kulturhistorisk värdering. (Byggnadsvårdsrapport

2008:63). Jönköping: Jönköping läns museum.

Källström, M. 2014. Värmland och Dalsland. http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-

fornlamningar-och-fynd/runstenar/runstenar-i-sverige/varmland-och-dalsland/ [2015-

11-17].

Lihammer, A. (2007). Bortom Riksbildningen – Människor, landskap och makt i

sydöstra Skandinavien. Diss. Lunds Universitet. Lund: Dept. of Archaeology and

Ancient History.

Lindeblad, K. (1996). Borgs socken – förändringar i tid och rum 200–1200 e.Kr. I:

Lundqvist, L., Lindeblad, K., Nielsen, A-L & Ersgård, L. Slöinge och Borg –

stormansgårdar i öst och väst. (RAÄ UV skrifter nr 18). Linköping:

Riksantikvarieämbetet, ss. 53-77.

Ljungkvist, J. (2006). En hiar atti rikR – Om elit, struktur och ekonomi kring Uppsala

och Mälaren under yngre järnåldern. Diss. Uppsala Universitet. Uppsala: Dept. of

Archaeology and Ancient History.

Lundqvist, L. (1998). Centralplatser och centralområden i Västsverige. I: Larsson, L &

Hårdh, B. (red.) Centrala platser – Centrala frågor. Stockholm: Almqvist & Wiksell,

ss. 189-203.

Lundqvist, L. (2000). Järnålderns centra – exempel från Halland och Västergötland.

GOTARC Serie C. Arkeologiska Skrifter No. 35. Göteborg.

Nordin, P. (2013). Ryttargravar från äldre romersk järnålder vid Odens sjö. (UV

Rapport 2013:65). Linköping: Riksantikvarieämbetet.

Nordqvist, B. (2009). Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år. (UV Väst

Rapport 2009:25). Linköping: Riksantikvarieämbetet.

Palm, R. (1992). Runor och regionalitet. Studier av variation i de nordiska

minnesinskrifterna. Runrön 7. Uppsala: Institutionen för nordiska språk.

33

Ramqvist, P.H. (1999). Gene och den mellannorrländska bebyggelsen under äldre

järnålder. I: Burenhult, G. (red.) Arkeologi i Norden 2. Stockholm: Natur & Kultur, ss.

206-213.

Rundkvist, M. (2011). Mead-halls of the Eastern Geats – Elite settlement and Political

Geography AD 375–1000 in Östergötland, Sweden. Stockholm: Kungl. Vitterhets

Historie och Antikvitets Akademien.

Samnordisk runtextdatabas. (2015). Institutionen för nordiska språk. Uppsala

universitet. Finns på: http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm.

Schedin, P. (2000). Möte med Värmland – Om kontakter under järnåldern. Diss.

Göteborgs universitet. Göteborg: Univ.

Sjölin, M. (2015). Krogarängen ett romartida gravfält. (Arkeologiska

Uppdragsverksamheten Rapport 2015:17). Stockholm/Linköping: Statens Historiska

Museer & Arkeologiska Uppdragsverksamheten.

Skre, D. (1999). Aristocratic dominion and landownership in Norway 200–1100 AD. I:

Fabech, C & Ringtved, J. (red.) Settlement and Landscape. Højbjerg: Jutland

Archaeological Society, ss. 415-422.

Sohlberg, P & Sohlberg, B-M. (2013). Kunskapens former: vetenskapsteori och

forskningsmetod. Malmö: Liber.

Stille, P. (1999). Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland – en studie i

attribuering. Runrön 13. Diss. Uppsala universitet. Uppsala: Institutionen för nordiska

språk.

Stjernquist, B. (2003). En rik kvinna i Järrestad. I: Söderberg, B. (red.) Järrestad –

Huvudgård i centralbygd. Riksantikvarieämbetet Arkeologisk Undersökningar Skrifter

no 51. Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, ss. 175-212.

Stålblom, G. (1994). Runristningar – Från spjutspetsen i Stabu till Anna i Älvdalen.

Stockholm: Fabel Förlag.

Svedjemo, G. (2014). Landscape Dynamics – Spatial analyses of villages and farms on

Gotland AD 200–1700. Diss. Uppsala Universitet. Uppsala: Univ.

Söderberg, B. (2003). Järnålderns Järrestad. I: Söderberg, B. (red.) Järrestad –

Huvudgård i centralbygd. Riksantikvarieämbetet Arkeologisk Undersökningar Skrifter

no 51. Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, ss. 109-174.

Wallette, A. (2008). Rötter och identitetsskapande i antikvarisk och historisk forskning.

Runor i Kronobergs län, Kronobergsboken 2008. Växjö: Smålands museum, ss. 99-111.

Wallén, G. (1996). Vetenskapsteori och forskningsmetodik. Lund: Studentlitteratur.

Williams, H. (1996). The origin of the runes. I: Looijenga, T & Quak, A. (red.) Frisian

runes and neighbouring traditions. Amsterdam: Rodopi, ss. 211-218.

34

Ytterberg, N. (2015). Avrättad på Galgeberget. (Bohusläns museum rapport 2015:10).

Uddevalla: Bohusläns museum.

Ängeby, G. (2001). Ensamgården vid Orred – långhus från äldre järnåldern. (UV Väst

Rapport 2001:14). Linköping: Riksantikvarieämbetet.

Ängeby, G. (2002). Gårdar från bronsålder till tidig medeltid vid Tom på Fjärås

Bräcka. (UV Väst Rapport 2002:20). Linköping: Riksantikvarieämbetet.

Ängeby, G & Forenius, S. (2012). Järnframställning vid en ensamgård från romersk

järnålder till folkvandringstid. (UV Rapport 2012:151). Linköping:

Riksantikvarieämbetet.

35

Bilagor

Bilaga A, Tabell över runinskrifter

Nr. Signum Fyndplats Fyndgrupp Föremål Datering Källa

1 G 45 Almungs–Havdhem sn. Enkelfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:8)

2 KJ 86 Berga–Trosa-Vagnhärad sn. Enkelfynd Runsten 375/400-560/70

(SRD 2015)

3 KJ 110 Börringe–Börringe sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:30)

4 G 205 Djupbrunns–Hogräns sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:49)

5 G 204 Djupbrunns–Hogräns sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:50)

6 Fv1993;234 Dragby-Skuttunge sn. Gravfynd Krukskärva U 400-t (SRD 2015)

7 IK 241,1 Eskatorp-Fjärås sn. Enkelfynd Brakteat (F) FVT (Imer 2015b:64)

8 G 98 Ethelhem-Ethelhem sn. Lösfynd (åker) Reliefspänne 475-525 (Imer 2015b:65)

9 IK 55 Fjärestad-Fjärestad sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:71)

10 Vg 5 Magatan-Flistad sn. Lösfynd (dok.) Runsten U 500-t (SRD 2015)

11 Vg 207 Grumpan-Sävare sn. Depåfynd Brakteat (C) Ca. 500 (SRD 2015)

12 IK 267 Hammenhög-Hammenhög sn.

Enkelfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:109)

13 NOR1997;24 Hedenstorp-Sandseryd sn. Enkelfynd Remändebeslag U 400-500 (SRD 2015)

14 Vr 1 Järsberg-Kristinehamn sn. Stensamling (In situ)

Runsten 520/530-560/570

(Imer 2015b:139)

15 Vg 134 Prästgården-Kinneved sn. Enkelfynd Amulettsten 375/400-560/70

(SRD 2015)

16 IK 97 Kläggeröd-Slimminge sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:148)

17 G 88 Kylver-Stånga sn. Gravfynd Runsten 375/400-460/70

(SRD 2015)

18 KJ 29 Lindholmen-Svedala sn. Enkelfynd Benamulett 460/70-560/70

(Imer 2015b:168)

19 Sö 32 Skåäng-Trosa-Vagnhärad sn. Enkelfynd (In situ)

Runsten 375/400-560/70

(SRD 2015)

20 G 89 Sutarve-Stånga sn. Lösfynd (äng) Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:273)

21 IK 181 Svarteborg-Svarteborg sn. Gravfynd Brakteat (M) FVT (Imer 2015b:274)

22 IK 184 Tjurkö-Augerum sn. Depåfynd (solidi 408-450)

Brakteat (C) 375/400-520/30

(Imer 2015b:284)

23 IK 185 Tjurkö-Augerum sn. Depåfynd (solidi 408-450)

Brakteat (C) 375/400-520/30

(Imer 2015b:285)

24 IK 183 Tjurkö-Augerum sn. Depåfynd (solidi 408-450)

Brakteat (A) 375/400-520/30

(Imer 2015b:285)

25 Vg 228 Trollhättan-Trollhättan sn. Depåfynd Brakteat (A) Ca. 500 (SRD 2015)

36

26 Vg IK 639 Trollhättan-Trollhättan sn. Enkelfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:293)

27 IK 591 Uppåkra-Uppåkra sn. Boplatsfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:308)

28 IK 610 Uppåkra-Uppåkra sn. Hustomt Brakteat (A) FVT (Imer 2015b:309)

29 IK 611 Uppåkra-Uppåkra sn. Hustomt Brakteat (frag.) 375/400-560/70

(Imer 2015b:310)

30 Ög 178 Vadstena-Vadstena sn. Depåfynd Brakteat (C) U 500-t (SRD 2015)

31 IK 385 Visborgs kungsladugård-Visby sn.

Enkelfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:329)

32 IK 241,2 Väsby-Väsby sn. Enkelfynd Brakteat (F) FVT (Imer 2015b:332)

33 IK 57,2 Östra Ryftes- Fole sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:340)

34 IK 11 Åsum-Södra Åsum sn. Enkelfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:347)

35 G 264 Martebo kyrka-Martebo sn. Lösfynd (kyrka) Bildsten m. runor 375/400-460/70

(Imer 2015b:178)

36 U 877 Möjbro-Hagby sn. Lösfynd (äng) Runsten 375/400-560/70

(SRD 2015)

37 Vg 63 Noleby-Fyrunga sn. Lösfynd (mur på gård)

Runsten 460/70-560/70

(Imer 2015b:191)

38 KJ 87 Skärkind-Skärkind sn. Lösfynd (gamla kyrkan)

Runsten 375/400-460/70

(SRD 2015)

39 NOR1994;27 Stommen-Gunnarskog sn. Lösfynd (medeltidshus)

Runsten 520/30-560/70

(Imer 2015b:265)