DSSODQGV VNRJDU (Q URPDQ DY /DUV )RUV · 2ydqsn ghwwd odqgvnds kdgh hq jnqj hq ehujvnhgmd uhvw vlj .DQVNH VRP IRUQWLGD +LPDOD\D 0HQ GHW YDU I|U HRQHU DY WLGHU VHGDQ 6HGDQ GHVV KDGH

$Page 1: DSSODQGV VNRJDU (Q URPDQ DY /DUV )RUV · 2ydqsn ghwwd odqgvnds kdgh hq jnqj hq ehujvnhgmd uhvw vlj .DQVNH VRP IRUQWLGD +LPDOD\D 0HQ GHW YDU I|U HRQHU DY WLGHU VHGDQ 6HGDQ GHVV KDGH$
1

Lapplands skogar

En roman av Lars Fors

co All rights Lars Fors

2

Introduktion

3

I den månadslånga dagens land Jorden, planeten jorden. Det enda vi vet. Vi människor. Ensam rusade jorden genom mörkret på sin väg runt sin sol. Den lutade så pass att dess ena kalott regelbundet belystes och värmdes upp. På denna kalott - i Polcirkelns land - rådde då den månadslånga dagen. Solen lyste dygnet runt. Den stod högt på dagen och lågt på natten. Men, i en vid cirkel rörde den sig den sig längs den arktiska horisonten, hela varvet runt. Det är här vi börjar, gott folk. Det är här vår historia började. Molntäcket var tätt denna dag. Under molntäcket duggade ett lätt regn. Ett böljande landskap bredde ut sig åt alla håll. Mil efter mil av ödemark utan människor. Bara skog, skog och åter skog så långt ögat kunde nå. Man kunde tro att inget mänskligt liv fanns att se. Men, faktiskt kunde ett öga urskilja något annat än gröna träd på den oändliga ytan. Det som utmärkte sig var mycket litet. Men det var helt klart något annat än växtlighet. Det var en människa. Han, människan, såg ut att vara sysselsatt vid en apparat. En maskin var det, apparaten. En borrmaskin. Den hade mast, slangar och hjul. Allt komplicerat sammansatt till en tingest i syfte att tränga ned i det hårda berget under skogsmossan. Mannen som arbetade med borrmaskinen, en ung man, hade kort och svart hår och såg mycket koncentrerad ut. Han var koncentrerad för att det han gjorde skulle bli rätt. Till slut lyckades han. Han fick upp borröret ur underjorden. Meter för meter lade han ut borrkärnor på marken bredvid sig. Det tryckluftsdrivna borragregatet stånkade och frustande. Han

4

slog av maskinen och sedan blev det bara tyst. Bara vindens sus kunde höras. Han tittade på sitt verk. Han tog upp ett av de perfekt cylindriska proverna i sin hand och lyfte dem mot det arktiska ljuset. Han smekte dess lena, sträva yta. Och han såg stolt ut. Mannens uppgift var att ta upp prover ur berget under honom. Prover som skulle kunna berätta var den värdefulla malmen fanns. Den värdefulla järnmalm hans arbetsgivare så passionerat trängtade efter. Annars, förutom järnmalmen, var det mesta här av granit. För de växter som hoppades få ut något av att växa här var graniten en mycket näringsfattig bergart. Inga blomsterängar trivdes här. Det var mest lingonris under granarna och blåbärsris under de korta björkarna. En granitödemark. Men gammalt. Mycket gammalt. Landets berggrund var miljarder år gammal. Från tider när inte ens dagens luft fanns. Kanske det inte ens fanns levande varelser vid den här tiden. Bakterier och alger – ja, kanske det. Ovanpå detta landskap hade en gång en bergskedja rest sig. Kanske som forntida Himalaya. Men det var för eoner av tider sedan. Sedan dess hade tidevarv avlösts av tidevarv. Och till slut, millimeter för millimeter, har dessa berg slipats ned till ingenting. Endast rötterna av den gamla bergskedjan finns ännu kvar. Och först nu, först nu hade den järnmalm den en gång gömt blottats på nytt. Järnmalmen, just den järnmalm som den unge mannen vid borrmaskinen letade efter. Mannen var inte den förste att vara här. Långtifrån. Men landet befolkades ändå sent jämfört med andra platser på jorden. De första bofasta människorna kom inte hit förrän vid slutet av människornas medeltid. Människorna, jordbrukarna, de första bofasta människorna här, odlade potatis. Potatis trivdes i den sura jorden. Jordbrukarna röjde upp för små jordbruk. De små, isolerade

5

jordbruken blev civilisationens öar i mil efter mil av gran och tall på den näringsfattiga marken. När mannen vid borren tänkte på de som funnits här före honom var faktiskt inte dessa människor han tänkte på. Han tänkte på några andra. Han släppte stenbiten och såg ut över vidderna nedanför sig. Det var en annat land än nybyggarens land han såg. Det var sameland han såg framför sig. Hans land. Aslak var same. Så långt Aslak kunde se var landskapet bara sameland i hans ögon. De - samerna - var här först. De hade följt renhjordarnas vandring mellan vinterland och sommarland sedan urminnes tid. Skogen i öster var vintervistet. Fjällen i väster var sommarvistet. Uppdelade på samebyar hade Aslaks folk flyttat så länge de kunde minnas efter sina renar. Längs fyra stora älvar. Älvar som fortfarande var oexploaterade av moderna tiders vattenkraftverk. Älvarna tog sitt vatten från fjällen i väster. De tog sitt vatten från den sidan av fjällen där lågtrycken drev in från Atlanten. Molnen klättrade över Skanderna - i väster fanns rester av den gamla bergskedja ännu kvar - och föll där som snö och regn. Och när vindarna nådde detta östra slättland hade den mesta nederbörden redan fallit. Bara snålblåsten fanns kvar. Snålblåsten land. Tja, så skulle mången innevånare här beskriva det. Men det var inte alltid kallt och blåsigt. Du kunde ibland bli torrt och hett. Detta hände när högtrycken från öster vann. De vann ibland över de atlantiska lågtrycken. Då kunde det bli både varmt på sommaren - och - kallt på vintern. Det västliga maritima klimatet ersattes under dessa perioder av det östliga kontinentala klimatet. Finväder, som de bofasta kallade det. Här var mycket glesbefolkat. Det fanns långt fler renar än människor. Varje bofast hade kunnat äga tio renar, om någon

6

hade delat upp dem så. Ja, landet var väldigt. Och folktomt. Varje människa hade kunnat haft en egen kvadratkilometer för sig själv. Och en egen sjö. Aslak tänkte på turisten han hade hittat förra sommaren. En man från Holland som hade lyckats förvirra sig utanför stugbyn där han hyrt in sig. "Plötsligt", berättade holländaren, blev han varse att han var helt ensam i naturen. "Ingen skulle ha hört mig om jag fått en hjärtattack". Så skräckslagen hade han sannerligen varit. Aslak hade blivit bekant med turisten. Han hade berättat om hur många som bodde här i hans land. - När ni är å få, hur får ni människorna att räcka till alla samhällsfunktioner? Bara snöplogningen av så mycket vildmarksväg måste ju sluka massor av folk? - Vi har arbetslösa också, hade Aslak svarat mannen. Mannen hade tappat hakan av förvåning. Aslak skrattade för sig själv. Ingenting var roligare än dessa okunniga människor, var de än må komma ifrån, tänkte han. Plötsligt hördes en sirenstöt. Aslak såg ned mot skogen. Längs en mycket rak röjning i vegetationen låg två järnskenor ovanpå tvärgående svarta timmerstockar. På dessa räls dök ett lok med en lång rad vagnar upp. Tåget Aslak såg var ”Lapplandspilen”. Lapplandspilen som ringlade sig fram längs Malmbanan. Den dagliga leveransen av människor från den södra delen av landet. Turister. Tåget fylld av upplevelsefolk. Aslak skrapade ihop sina tillhörigheter och reste sig upp. Han packade ihop borrutrustningen. Han slängde upp sin ryggsäck över axeln och började gå. Snart var han försvunnen från den kala bergshöjden uppslukad av den skira försommargrönskan. - Pappa! - Få hit den! Den är min! - Nej, den är min.

7

Jag hör att mina barn bråkar. Det handlar om något i en låda. Jag går fram för att se vad det är de kivas om. Upptäcker att det är en gammal kniv. Som de hittat i en vindslåda med fjällutrustning. - Ge mig kniven, ungar, ni kan skada er på den! Den är vass. Jag tar kniven i min hand. Den är tung. Omsluten av en nött läderslida. Lädret har ingen stadga eftersom hårdpappen inuti kommit bort. Knivbladet känns genom lädret. På lädrets yta syns spåren av tre kraftiga rispor. Djupa skåror. Tvärs över. Inristade av knivseggen och svärtade med sot, det vet jag. Det var så man gjorde efter varje gång det inträffat. Att man lyckats tippa en gäst i forsen. Det är lätt att slinta med handen och skära sig. Varför hade sådana här knivar ingen parerstång? - Varför ser den ut så där, pappa? Runt toppen på skaftet, gjort av renhorn, är en rad fjäll inristade i panorama. Men jag kan inte uttyda vilka fjäll det ska föreställa. - Är det din kniv, pappa? - Nej, det är det inte! - Vems är det då? - Det är pojke som jag kände en gång för länge, länge sedan. Nej, en flickas. Nej, kanske var det bådas kniv. - Vilken pojke? - Vilken flicka? - Det är en lång historia. - Berätta, pappa! Vad hette de? - Vet ni, de var nog kära i varandra. Väldigt kära. Men en olustig känsla träffar mig som en stöt. Och om den kan jag inte berätta för barnen. Att de kanske lika gärna hatade varandra. Eller, ibland älskade. Ibland hatade. Hur kunde det bli så tokigt? - Berätta om pojken, pappa, pockar min son på. - Nej, berätta om flickan, bönar min dotter.

8

- Men ni orkar inte höra hela den långa historien. - Jo, det gör vi visst. Min son och dotters blickar är nu kristallklara. Obönhörligt glupande efter sagan de fått korn på. Jag suckar. Drar kniven ur slidan. Känner försiktigt på knivseggen. Den är slö närmast handtaget. I mitten är den hackig av skador och längre ut, mot spetsen, är den fortfarande vass. Efter alla dessa år. Jag känner på blodskåran. Hette det så? Blodskåra … - Sätt er ned. Så här var det. Hör ni på nu? - Ja! svarar de unisont. Nu är jag fast, tänker jag. - Så här var det. Det började en helt vanlig dag, alldeles efter midsommartid. Nej. Jag måste dra mig till minnes själva upprinnelsen till alltsammans. Och det var följande: Några unga kvinnor och män. Som hade sina vanliga liv. Precis som vilka människor som helst. De gjorde sina saker och deras liv var väl egentligen ganska bra. Men, nu är det inte så att allt alltid bara fortsätter som man tänkt sig. Så är det, barn … Och det är just det som inträffade för just dessa personer. Dessa magiska försommardagar.

9

Forsen

10

Samling

Severin, en ung man med mellanblont hår i pagefrisyr, kom i ett jetplan på tio tusen meters höjd in över det norrländska inlandet. Hans vän, José, som hade ett hårt krullat, svart, kort hår och ljust brun hy, satt bredvid honom. Framför dem i planet satt en gruvchef i sällskap med två besökare från afrikanska gruvor. Severin kunde skymta hur gruvchefen bjöd sina gäster på drinkar från flygplanets bar. Framför honom satt också en så kallad incentivegrupp, en typ av belöningsresa. Gruppen bestod av styrelsefolk från ett svenskt bilföretag. De var på teambuildingresa. Deras guide höll dem på muntert humör med kvickheter om deras potens - de vara bara män - och förestående utmaningar. Utmaningarna som snart skulle ske i Lappland. Bakom Severin fanns vanliga passagerare som han själva. En blandad kompott av fjällvandrare, hemvändare, tjänstemän och företagare med anknytning till gruvstaden. När flygvärdinnan klarat av de exklusiva gästerna längst fram drog hon fram serveringsvagnen. Dagens lunch bestod av råvaror med anknytning till destinationsorten. Renklämma och lingondricka. - Kan du vara snäll och fälla upp ditt bord? Flygvärdinnan log mot Severin. Severin, som hade resebyråns broschyr i handen, stoppade snabbt ned den i stolfickan framför sig. Severin högg in på lunchen. Samtidigt nådde skrattsalvorna honom från incentivegruppen framför dem. Incentivegruppens guide hade vid det här laget klätt sig i lappmössa och sjöng på samiskt vis – det vill säga: han ”jojkade”. han fick sin grupp att sjunga med i något som en riktig same närmast skulle ha ryst till om han hört.

11

Efter jojken fortsatte guiden med nya upptåg. Ett av dem gick till så att han promenerade genom planet, framifrån mot bakdelen, med skylten "Polar Arctic Circle" på magen. Eftersom deltagarna därmed passerat "The Arctic Circle" uppmanades de av guiden att svepa ännu en drink med vargtass - en lokal drink blandad på lingondricka och vodka. Severin skrattade åt upptåget. Förvånad över hur vuxna människor kunde bete sig. Efter att han druckit sitt kaffe och flygvärdinnan plockat bort deras plastmuggar, meddelade flygkaptenen i högtalaren att vädret på destinationen var tio grader varmt med lätt regn. Landning skulle ske inom några minuter och passagerarna uppmanades att spänna på sig säkerhetsbältena. Flygplanet lämnade solen och sänkte sig ned i molnen. Men istället för att lugnt glida ned bland molnen föll planet hundra meter. Severin stirrade på sin kompis. Medan han själv blev road, så blev José alldeles stel av flygrädsla. José knöt sina händer om stolskarmen så att fingrarna vitnade. Han tordes inte titta ut trots att han satt närmast fönstret. Om han hade haft modet att se, som Severin hade, så hade han i revorna mellan molnen kunnat skymta ett grönt, böljande landskap av tändstickslika tallar. Han hade kunnat se hur kala, gröna, bergskullar här och var höjde sig i landskapet. De oändliga skogarna ersattes här och där av myrar som i sin tur sprack upp i blänkande sjöspeglar. Severins kompis slappnade dock snart av. Han glömde för ett ögonblick sin rädsla. Och, nu kunde han inte längre stå emot att som Severin ta in vyerna av det enorma landskapet. Ett landskap som inte verkade ta slut åt något håll. Skräcken tog visserligen tag i honom på nytt när planet gjorde en kraftig gir. Flygkaptenen ville komma i läge för landning. En stor älv under en bro skymtade snabbt förbi under planet. Men trots sin rädsla kunde han denna gång inte hålla sig från att titta ut. Han

12

såg ett samhälle breda ut sig på ett lågt berg. Samhället som bredde ut sig, var staden Kiruna. Till vänster om staden reste sig en brant bergssida upp genom regnskyarna. Till höger om staden reste sig ett annat berg. Staden själv verkade vara placerad på ännu ett berg, ett mindre berg, mitt emellan de två stora bergen. När Severin lät blicken vandra vidare, bortom staden, kunde han i fjärran se små gula hål vid horisonten. Det var, jo, så måste det vara, tänkte han, solen som någonstans ifrån, kanske genom blåa hål i det annars så kompakta molntäcket, lyste på vassa fjälltoppar i fjärran. - Nu är vi äntligen där! tänkte han och log. Planet dunsade hårt i landningsbanan. Det studsade upp och tog mark igen. Piloten vände motorerna och den kraftiga inbromsningen sög tag i passagerarna. Utanför flygplanet var asfalten blöt av regn. Planet stannade i slutet av landningsbanan, vände sig sakta om och taxade fram mot flygplatsbyggnaden. Där stannade det slutligen. Severin hörde säkerhetsbälten klicka sig lös och passagerna reste sig mot sina väskor i bagagehyllorna. Snart trycke sig den långa kön av passagerare förbi honom ut mot avstigningstrappan. Severin log vid kontakten med den fuktiga, lite råa luften. Han såg hur afrikanerna framför dem ryggade tillbaka och drog upp sina rockar runt halsen. Gruvchefen lade dock sina armar runt axlarna på dem, som för att skydda dem och visa att det inte var så farligt som det såg ut. På plattan såg Severin ett bord med plastmuggar, tillbringare och, som det såg ut, någon form av kött skuret i skivor. Bakom bordet stod en ung kvinna. Kvinnan hade kort, mörkt hår med snagg baktill. Hon log trotsigt mot Severin medan hon pojkaktigt hängde på sin ena höft. Bredvid kvinnan stod en man. Mannen var Aslak. Den samme Aslak som nyss tagit sig från borrningen upp på berget. Mannen som just bytt till sitt andra jobb.

13

Flygpassagerarna gick förbi på höger sida om bordet med Aslak och kvinnan. Men incentivegruppens guide svängde av, vände sig om och vinkade in sin grupp till vänster om bordet. - Välkommen till Lappland! Han fortsatte på sin hemmagjorda samiska. - Boris-Boris! Det skulle föreställa en hälsning på samiska. - Nu måste ni fylla på era utsvultna magar. - Får jag presentera Aslak och Ylva - två vilda lappmarksbarn! De ska bli era vildmarksguider idag. Gruppdeltagarna synade Aslak och Ylva. - Litar ni inte på dem? - Det skulle inte jag heller ha gjort om jag var ni. Men eftersom jag är här bara för er, så går jag i god för dem. Ta för er av deras ”nödproviant”. Ni kommer att behöva den. Deltagarna tittade igen på Aslak och Ylva. Som bara log. - Är det Vodka igen? undrade någon i gruppen. - Absolut! svarade Aslak. Absolut Vodka. Severin tittade misstänkt på drinkarna när han passerade bordet. Välkomstkommitté ute på flygplansplattan? Som om de hamnat på en utpost i en bananrepublik. Han kunde inte hålla sig från att stanna upp och gå fram till kvinnan. - Vad är det för kött? - Torkat renkött. Så klart, svarade hon och tittade pillimariskt på honom. Severin skrattade tillbaka och hade velat dröja sig kvar en stund, men José skyndade på honom. Nåväl, annars såg allt väldigt modernt ut, tänkte Severin. Väl inne vid bagageutlämningen plockade de upp sina ryggsäckar och begav sig mot utgången. De gick fram till den första buss de såg. - Går den här bussen till Jukkasjärvi? - Nej, den ska in till staden. Det går ingen buss till Jukkas. - Kan man gå till Jukkasjärvi?

14

- Nej, nej. Ni måste ta bussen från staden ut till byn. Severin skyggade mot duggregnet och kände med händerna på sin tröja som redan började bli fuktig. Han kände sig bortkommen och övergiven. Och inte gav busschauffören honom några ledtrådar att hålla sig vid heller. - Tur för er att ni inte var här i morse. Det var det värsta skyfallet jag varit med om. Sedan fortsatte han mumlande om någon sommarstuga. Någon sommarstuga efter någon älv. Som nu var bortspolad på grund av rekordregnet. I ögonvrån såg Severin tjejen och killen från flygplattan lasta en gul minibuss med sina bord och serveringstillbehör men han bemödade sig inte med tanken att fråga dem om hjälp med transporten. Busschauffören hade redan tagit ifrån honom det lilla självförtroende han hade och folk verkade vara så främmande på denna plats. Nu kom incentivegruppen kom ut på parkeringsplatsen. Guiden tog fram en liten trumpet och samlade sin grupp till tonerna av en hemsk fanfar. Framför honom körde en annan buss fram. Dess chaufför steg ur och öppnade bagageluckorna längs bussens sidor. Gruppen började lasta in sina resväskor. Kanske var det den senaste förfriskningen, eller den förra, men en av de tyngre männen snavade på sin väska och störtade i asfalten. José var snabbt framme och hjälpte honom att resa sig. - Tack, unge man, det var snällt av dig, du vet, jag har inte varit så långt norrut tidigare. Han gav killarna sitt handslag. - Vart är ni på väg? - Vi ska ut på forsränning. José blev förvånad av denne, till synes så klumpiga man, skulle ut på samma typ av äventyr som han och Severin. Men han fick en idé. - Kan inte vi få åka med? Vi ska också åka forsränning. Kanske det är på samma ställe?

15

Gruppens guide var framme vid dem. Han hade hört samtalet och avbröt dem. - Tack grabbar, det var vänligt gjort. Han gav dem var sin hundra kronors sedel som dricks för deras insats och vände sig sedan mot den äldre mannen för att se hur han hade klarat sig. Den äldre mannen borstade av sig och visade med händerna att allt var okey. - Kan inte pojkarna få följa med oss, de ska tydligen till samma ställe? Guiden såg bekymrat på pojkarna. - Går det inte någon reguljär buss? Han ville inte blanda in någon utomstående i gruppen. Programmet syftade till att stärka gruppkänslan. Det passade sig inte med obehöriga. Men mannen som nyss ramlat gav honom en sådan blick att han inte kunde säga nej. - Nåväl, ni får sitta längst bak. Incentivegruppens buss rullade ut på landsvägen. Den blev omedelbart omkörd av den gula minibussen som Severin nyss sett. Severin följde den med blicken medan guiden började att prata i bussens mikrofon. Passagerarna svarade med grabbiga skratt på guidens vågade skämt. Severin och José blev snart förlägna och tittade generat på varandra. - Ni ska veta - guiden tog sats. När man har varit i Lappland är det inte mycket man senare kommer ihåg. Han sneglade demonstrativt på fickpluntan med sprit i sin bröstficka. Men det lilla man kommer ihåg, grabbar, det kommer man ihåg resten livet! - Hurra för Lappland! Hurra för Volvo! Deltagarna riktade sina hurrarop till mannen som tidigare föll. Denne rodnade eftersom han normalt var chef för dem alla och fortfarande kände sig förlägen efter sitt fall på asfalten. Männen i incentivegruppen skrattade nu självmant åt det mesta de såg från bussen. Guiden gav sig själv ett stillsamt

16

leende. Det här går bra, tänkte han. Nu litar de på mig, men de vet samtidigt inte riktigt var de har mig. De har ingen koll. De är barn på nytt. Till och med deras chef har sänkt garden. Han känner att han inte hela tiden måste hålla sin auktoritet på topp. Han kan slappna av och bara njuta av utsikten. Bara jag har kommandot, tänkte guiden nöjt. Guiden visste precis att balansera sitt skrämmande machobeteende från vildmarken mot sin andra sida, den trygga konferensmanagern. Han mötte varje förväntning från deltagarna med en vild lögn om vildmarken och vad de skulle utsättas för. När han såg att de blev oroliga, avslöjade han att allt var påhittat. - Ljuger han om allt? undrade deltagarna. Innan de hann sätta sin attityd till det, kom nästa drag från guiden. - Ni ska veta - han blev allvarlig och deltagarna väntade spänt på vad han skulle säga. - Jag såg redan från början att ni var tuffa grabbar. Deltagarna kände att de växte inombords. - Och ni vet väl att ni klarar av dubbelt så mycket som ni själva tror? - OK, OK jag tror er. Men, det ni kanske inte visste, det är - han höll på orden - att ni orkar tio gånger så mycket som morsan tror! Skratten exploderade och ville aldrig ta slut. I och med det senaste skämtet lade de här människorna från och med nu all sin tillit till sin guide. Han hade dem i sin hand. Nu var de beredda att lotsas genom upplevelser de annars inte skulle vara mottagliga för. Istället för att i bitter konkurrens snegla på sin kollega eller avundsjukt stå på tå inför sin chef, skulle de nu uppleva om det regnande eller inte. Ta in naturens dofter. Dess vildhet och skönhet. De skulle utmana vildmarken. Tillsammans. Och sedan njuta av den fysiska tröttheten i någon bar långt in på kvällen.

17

Av guidens psykologiska insikt i sina gruppmedlemmar inre förstod inte Severin och José mycket av, men de hade ganska roligt. ”Vad är det för ställe vi har kommit till?”

Det var Teresia som tillsammans sina tre vänner hade beslutat sig för att göra en resa hem till Teresias hemtrakter. Teresia hade packat och packat om sin fjällutrustning. Hon hade fått ge råd till sina mindre resvana vänner om vad de skulle ha med sig till Lappland. Nu satt hon äntligen på Lapplandspilen som ilade fram genom Norrlands skogar. Hon hörde signalklockorna på ensliga växlar i vildmarken komma och försvinna i fjärran. Hon hade mycket att prata om med sina reskamrater och det mesta skedde till skratt över lustiga kommentarer till allt de såg genom tågfönstret. Utanför fönstret såg hon skogar av gran, tallbackar, sjöar och jättelika myrar passera. Ibland kämpade sig tåget upp för en backe tills det nosade på något ensamt kalfjäll. Ibland rusade det utför mot sjöar och myrar. Malmtåg, ibland fulla av malm, ibland tomma och på väg tillbaka, hade på vissa mötesplatser stannat för att släppa förbi Lapplandspilen. Teresia var dock lite ängslig där hon satt och snurrade fingrarna i sitt röda, tjocka hår. Och det var nog inte så konstigt, det var flera år sedan hon besökt sitt hem däruppe i norr. Till de hemtrakter hon hade pratat med sina vänner så mycket om. Teresia såg på det landskap som passerade utanför tågkupén. Hon hade nyss meddelat de andra att de nästan var framme. Teresia hoppades verkligen att det skulle bli en lyckad resa. Att hennes vänner skulle tycka om Lappland. Hennes hemland. Skulle de tycka att det var litet? Ödsligt? Töntigt? Och vad skulle de tycka om alla människorna - hennes släkt och vänner - som levde där. Långt ifrån allt. Människor som saknade allt man tog för givet i en storstad.

18

Hon anade naturligtvis inte vad som nu verkligen skulle hända. Ingen skulle ha kunnat föreställa sig det. Men så var heller inte Teresia fullt och fast medveten om hur speciellt hennes eget land var. Hon hade bott alltför länge här för att tillfullo förstå hur djupt det redan märkt hennes föreställningsförmåga. Hur mycket hon själv var van att se och som för storstadsbor var alltför märkligt för att helt och hållet kunnat förstå. - Titta, skrek skrek en av tjejerna och sträckte sig över de andra mot fönstret. Därute hade en älgfamilj skrämts upp och flydde i travande passgång in i terrängen. Teresia såg oroat på älgarna. De hade tur, tänkte hon, älgarna blev inte påkörda av tåget. Och det är faktiskt konstigt, tänkte hon vidare. Trots att tågen gått här, på världens tyngst belastade järnväg sedan snart ett sekel - som pappa brukade säga - hade inte de vilda djuren lärt sig att väja. De försökte ofta komma undan genom att fly längs järnvägsspåret. Och då blev de påkörda. Teresia hade upplevt det en gång. Hur lokföraren fått stanna tåget. Hur han gett sig ut med yxa. Mitt framför ögonen på passagerarna. Hur han inför deras häpna ögon huggit ihjäl dem. Huggit ihjäl de stackars stympade djuren, innan han kunde fortsätta med tåget igen. På båda sidor om tjejernas kupé satt andra passagerare. Åt ena hållet, i en egen kupé, satt två äldre män, noggrant klädd i rätt fjällvandrarkläder med knickers och noga packade ryggsäckar av senaste modell tillsammans med två unga män från Tjeckoslovakien. De unga männen luffade runt i Västeuropa på billigaste sätt, klädda i kläder som verkade ha gått ur mode för länge sedan. Bredvid de slitna ryggsäckarna hade de plastkassar för det som inte fick plats ryggsäckarna. I kupén åt andra hållet från deras kupé klingade det av ölflaskor och skräniga röster. Männen här skulle hem till staden

19

efter att ha arbetat på byggen hela veckan. De hade börjat sin fest och skulle inte komma att avsluta den förrän nästa dag. Bortanför dem upptogs resten av vagnen av en stor grupp scouter. Med sin ledare. En ledare som hade fullt upp med att hålla ihop sin grupp. En grupp som bara ville springa åt alla håll i tåget. Tåget stannade. Tjejerna drog nyfiket ned kupéfönstret och hängde ut. - Varför har vi stannat här? Här är ju totalt öde. Det var alldeles tyst i det gröna landskapet framför dem. Ett svagt brus kom från samma håll som tågets lok. Det växte snabbt. Plötsligt small det bara till. Ett mötande tåg i full hastighet passerade decimetrar från deras ansikte. Tjejerna trycktes tillbaka in i kupén av lufttrycket. Efter chocken tittade de på de andra. Och skrattade av förvåning. Tåget ryckte igång igen. Det ökade farten. Det gick snabbare och snabbare. Ett tag tycktes det vinna i distans. Men, så saktade det in igen. En liten sliten byggnad visade sig. Det stod ” Sjisjka, 400 meter över havet” ovanför entrédörren på byggnaden. - Sjisjka, vad är det för ställe? - Det var här den kände samekonstnären bodde, upplyste Teresia. - Vad gjorde han? - Tecknade renar. - Bara renar? - Ja, och en och annan järv. Flera hundra renar åt gången, slog Teresia fast. Teresia hade velat berätta mer om denna egendomliga konstnär, men hon kom inte på något mer att säga. Tjejerna tittade på henne med förundran och förväntan om mer information, men när den inte kom vände hon sig ut mot hållplatsen.

20

Det stod en gumma på grusperrongen. En liten, färggrant klädd äldre kvinna, som tittade upp mot det stora tåget. Konduktören steg av och bytte några ord med samekvinnan. Han vände på stoppskylten och hjälpte henne sedan att ta sig upp på tågets trappsteg, en halvmeter över perrongen. Visselpipan ljöd, konduktören vinkade mot lokföraren och tåget ryckte igång igen. Norrut. - Att bo så här, Teresia, undrade undrade en av tjejerna, medan hon fascinerat lät den ena myren avlösa den andra utanför tågfönstret, det måste vara … intressant? - Det här blir vår sista färd. Vi kommer att gå vilse i Lappland, eller så äter isbjörnarna upp oss, sa en annan av hennes vänner. - Isbjörnar! Teresia kände sig förnärmad. - Teresia, berätta om Jukkasjärvi. Vad gjorde du i en sådan by när du växte upp? Hur många bor där? Kan du samiska? - Jag är inte same. Hon funderade. - Jag sydde mycket. Hon funderade vidare. Vad kunde hon mer berätta om sin uppväxt? Sin folkdräkt kanske. Vad hon gjorde om somrarna ... jagade mygg? Tåget fortsatte. Snart var det upp i rätt hastighet igen. Efter att ha lagt forsar och sjöar bakom sig i en till synes ändlös mängd, förändrades landskapet. Nya formationer i terrängen trädde fram. På vänster sida dök grå malmlavar och gråbergstippar upp. Jättelika grushögar. På höger sida bredde snart en stadsbebyggelse ut sig. Det var Staden. Inramad av två stora gruvberg. Teresia och tjejerna slutade prata och såg under tystnad ut över samhället som bredde ut sig framför kupéfönstret. Härifrån, i Svenskdalen, för hundra vår sedan, i skiftet mellan 1800-tal och 1900-tal, blickade en gång en annan grupp av människor ut över det som snart skulle bli en stad. Det var den

21

tidens arbetsnomader. Rallarna. Järnvägsrallarna. De var de första arbetarna som såg in över platsen där staden skulle byggas. De såg in i det nya århundradet, lika förhoppningsfulla som ödemarken framför dem var fantasieggande. - Är det värt att ta upp familjen? frågade en av arbetarna gruvdisponenten. Allt var osäkert i detta isolerade och avlägsna Nordens Klondike. Inte minst att få ihop kapital till den jättelika satsningen. Många var turerna innan pengarna fanns för att sätta igång. Det var först när landets finansfamilj och den svenska staten gemensamt beslutat sig för att satsa på världens största malmfyndighet, som den gigantiska satsningen tog form. Och det skulle inte bli en barackstad. Det bestämdes tidigt. En mönsterstad skulle det bli. - Jo, det var värt att ta upp familjen! svarade gruvdisponenten. Gruvarbetaren flyttade upp med hela sin familj och började arbeta i den nya gruvan. Och snart försåg han och Kirunas andra gruvarbetare Europas stålverk med järnmalm. I fred, en välsignelse. Under två världskrig, kanske också en förbannelse. - Tjejer, nu ska vi stiga av! Ryggsäckarna vältrades ned från bagagehyllorna. Remmar spändes och stövlar drogs på. En svettig kö längs gången utanför Emelies och tjejernas kupé bildades. Efter att ha passerat lokstallar och järnvägsförråd, barngårdar och parkerade ellok, stannade tåget. Teresia hoppade först av alla i gänget ut från tågtrapporna och ned på perrongen. Där upptäckte hon en man som verkade känna igen henne. - Hej pappa! Kramar. Teresias såg på sin yrvakna pappa att han hade väntat länge på det försenade tåget. Den för honom antagligen nyss så

22

ödsliga stationen, myllrade nu plötsligt av förväntningar, ryggsäckar och människor på väg åt alla håll. - Hur är det med flickan min? Jag trodde aldrig ni skulle komma. Tåget var så sent. Teresia kände hur hennes far stolt synade sin dotter från topp till tå. Men hans blick var också ängslig, som om han ville undersöka om hon på något sätt tagit skada av vistelsen i storstaden. Tjejerna hälsade artigt i tur och ordning. Det var faktiskt ännu ett sällskap som var på väg in. De som kom med bil. De skilde sig från de tidigare sällskapen eftersom de inte var här för nöjes skull. Det var ingen semesterresa de gjorde. Långt därifrån. Bilsällskapet bestod av två medelålders män. En kortare, kraftig man och en längre, lite gängligare man. De hade just vikit av från Europaväg fyra och körde nu längs en mindre, regional väg. Vägen smalnade av och blev allt knaggligare. Även landskapet blev allt ödsligare. Efter någon timme körning bredde fullständig ödemark ut sig på båda sidor. Bilen passerade både odlingsgräns och polcirkel. Samhällena längs vägen var inte mer än byar, och snart var de bara gårdar. Till slut var allt bara ödemark. Långa raksträckor i intet. Raksträckor över jättemyrar som slutade i fjärran backkrön. Chauffören, den kraftigare mannen, hade kört länge. Han satt stelt men avslappnat och stirrade vilsamt på vägen. Han medresenär lät regelbundet sin blick fastna på något i terrängen till dess att det passerats av bilen. Medresenären pratade om än det ena, än det andra. Han hade snart berört allt han dagligdags gått och tänkt på. Föraren hm:ade som svar till allt hans passagerare sa. Plötsligt rusade en älgko över vägen. Föraren väjde och hamnade med ena däcket utanför vägrenen. Bilen krängde och

23

han fick kämpa en del för att få upp den på vägen igen. Till slut kom han upp på, men då hördes en kraftig smäll. - Vad var det? - Någonting tungt! Vi körde på något! sa föraren med tydlig tyskt accent. - Bromsa! vi måste se vad det var. De bromsade in och gick ur bilen. En bit tillbaka, på vägbanan, låg en älgkalv. Föraren tittade längre bort. Där stod den första älgen, den som orsakat allt. Den stirrade på de båda männen. - Jäkla älg, svor han, medan han vände blicken mot den påkörda kalven. Föraren gick fram till den skakade kalven. Den andades fortfarande och dess hjärta bultade iögonfallande. Svarta ögon fyllda av fasa mötte männens blickar. - Den lever. - Jaha, tror faan det, svarade tysken. Nu måste vi slå ihjäl den. Med någonting. - Det borde duga med en sten. Föraren såg sig om. Till hans medresenärs förskräckelse bar han upp en stor sten ur diket. När föraren lyfte stenen för att krossa kalvens skalle, vände sig hans kompis bort i vämjelse. Han hörde studsen av det första slaget. Två nya slag följde. Det sista knakade när kalvens skallben gav vika. Innan föraren slängde ifrån sig stenen, lyfte han den på nytt och tittade allvarligt mot sin medresenärs rygg. Han såg ut som om han funderade på om han skulle göra något mer. Eller om han inte skulle göra det. Hans tankar avbröts av två korpar som kraxade ovanför hans huvud. De fanns där plötsligt utan att han sett dem. Korparna distraherade honom. Deras kraxande fick honom kanske att tänka ett varv till. Vad det nu än var han hade i tankarna.

24

Han tittade tillbaka på den andre mannens rygg, sedan mot djurkroppen. Han tog antagligen någon form av beslut och slängde han iväg stenen istället för att göra något annat. Han drog älgkroppen av vägen och torkade av händerna på gräset i diket. När medresenären till slut vände sig om och såg vad föraren hade gjort med det påkörda djuret, lät han släppa ifrån sig en grimas av äckel. De båda vandrade tillbaka till bilen utan att säga ett ord. Bilfärden fortsatte under tystnad. Efter en stunds körniing såg de en ny grupp älgar vid en myrkant och båda ryckte till. De kunde dock pusta ut efter att ha passerat de nya älgarna utan missöden. De ville inte se mer av dem. Hur granna de än var där med sina imponerande kroppshyddor. Granarna och tallarna landskapet var här småväxta jämfört med sina fullvuxna kusiner längre söderut. De verkade utnyttja varje ledig plätt i landskapet runt stora myrarna och de bottenlösa tjärnarna. Himlen ovanför den ensamma bilens färd genom ödemarken, var täckt av tunga regnmoln. Illavarslande regnmoln som tågade lågt och dramatiskt fram över bilen och lappmarken omkring dem. Till och från drog regnskurar ned över männens bil. För att föraren skulle kunna se vägbanan räckte det oftast med att han tillfälligt slog på vindrutetorkarna. Men ibland var regnskurarna så häftiga att han måste låta torkarna måste vimpa allt de förmådde tills han skulle kunna se var han körde. Han slog på bilradion, men bruset i den dåliga mottagningen gjorde den till en plåga istället för nöje. - Hur många timmar har vi kört sedan vi vek av från stora vägen, undrar föraren. Passageraren tittade på sin klocka: - Ca tre timmar.

25

- Tar inte ödemarken slut snart? - Där är det, ropade passageraren, och pekade mot en vägskylten vid kanten av vägen. De bromsade in. - Ja, se på … föraren svängde av. Han lämnade vägen de följt så länge. - Nu kan det inte vara långt kvar. Han slappnade av och började gnola på någon slags marschvisa. Nu hördes hans tyska accent ännu tydligare. Framför dem saktade en grön, fullpackad herrgårdsvagn ned, blinkade och svängde av till höger. Det var ett gäng tjejer som nyss anlänt till området med tåg. Det var Teresias sällskap. Tysken körde om dem och sedan ikapp en buss som plöjde genom vattenpölarna på vägen. Bussen var incentivegruppens buss där Severin och José fått lift med. Föraren i bilen körde om bussen i en nedförsbacke. Medresenären i bilen kunde inte undgå att smittas av den festliga stämning som skymtade genom bussfönstret, men föraren raljerade bara sarkastiskt över det han benämnde som”galningarna i bussen". Efter att de kört om bussen fortsatte de på en bro över en stor älv.

Teresia log igenkännande när hennes pappas bil anlände till hennes hemgård. Pappan parkerade mitt framför hennes födelsehem. På förstubron stod Teresias mor. Teresia steg ur bilen. Hon gick fram och på förstubron kramade hon om sin mor. De andra tjejerna satt först kvar i bilen och studerade Teresias förehavande. De blev nyfikna på hur hennes kompis skulle ta sig ut i sin hemmiljö. Lika intressant som det alltid är att se förvandlingen av en "kollega" i ett visst sammanhang bli till barn i ett annat. Omöjligt att

26

maskera. Hur pinsamt det än kunde vara. När de njutit av det pinsamma ett tag fick de dock en helt annan sak att intressera sig för. En hund ylade åt hela spektaklet från en hundgård. En stor hund. Den var större än en schäferhund. Dess varglika päls växlade mellan grått och vitt. I den av stickelhår sträva pälsen fanns svarta ränder. Förutom sin uppmärksamhet på de nya gästerna hade den också sina sneda ögon inställda på något annat. En ung man en bit längre bort. Mannen gick fram till hunden. Antagligen gick mannen fram för att försök lugna ner den. Tjejerna, vars intresse nu bara ökade, steg en efter en ur baksätet och såg sig nyfiket omkring på den lilla gården. De såg på huset med Teresia och hennes mor. Där fanns också en förrådsbyggnad. Dessutom någon slags vedbod. Och så hundgården igen. De sneglade sneglade åt mannens håll. Han märkte det. Log blygt mot dem. Snart kunde han inte bara stå där och glo. Han slet sig från sin hund och kom fram och hälsade. Mannens isblå ögon lyste från ett långsmalt, vitt ansikte. Hans hår var ljusblont och mycket rakt. Kortklippt. Nära ena tinningen bildade det gnistrande håret en stor virvel. Hans beigebruna murarskjorta var nedstoppad i ett par nummer för stora, men klädsmamma vadmalsbyxor. Breda hängslen höll upp byxorna med dubbla knappar. Man skulle kunnat uppfatta hans klädsel som efterbliven om det inte vore för den medvetna stil han bar dem på. Han ville nog se ut just så, tänkte nog tjejerna. De tre kvinnorna kråmade sig nästan omärkligt, men det märkte mannen. Han sög girigt åt sig av deras uppmärksamhet. - Vad är det för konstig hund? Mannen harklade sig av överraskning. Som om han inte hade trott han skulle behöva öppna mun denna förmiddag. - Det är en grönlandshund.

27

Denna hundras var något nytt för alla tre kvinnorna, men den gav genast associationer till något mycket exotiskt. Polartrakter. Snö och is. Draghundar naturligtvis. - Jag har den som draghund. Kvinnorna förväntade sig att mannen skulle utveckla sitt resonemang men det gjorde han inte. Trots att han nog kände trycket av att säga något mer. - På vintern. Med den repliken förstod de att det inte fanns så mycket mer att säga om den saken. Det var nog tusen saker de skulle vilja fråga mer om, inte minst på grund av mannens själva uppenbarelse, men de tolkade alla hans svar som om hans vilja var att helt enkelt inte säga mer. Mannen luktade sågspån eftersom han hade kapat ved på morgonen. Långa avkvistade björkstammar var avkapade till en hög av tre decimeter korta stumpar framför vedboden. Han hade tänkt klyva kubbarna med yxa till färdig brasved, men, det såg han nu, det skulle han inte hinna idag. Arbetet i byn började om en halvtimme. Ett arbete som, efter mötet med sin systers kompisar från storstan, kändes lite i vägen. - Jag ser att ni har träffat min bror redan! Teresia kom fram till mannen och gav honom en jättekram. - Henning! Hur är det med min egen lilla skogarnas son? - Åh, han har börjat jobba för turisterna i byn, som alla andra, ropade mamman. - Snart gör ingen ett hederligt arbete här omkring, sade pappan, som stått och betrakta vad som skedde på hans vändplan, men inte utan en viss stolthet i rösten. - Jag måste över till byn med båten, sa Henning. Ska ni följa med? - Det går inte! svarade Teresia snabbt. Vi ska till fjälls imorgon och har jättemycket att göra innan dess. Emelie tittade besviket på Teresia. Och Teresia uppfattade omedelbart hennes

28

kompisars intresse för Hennings "till byn med båten". Och hon anade en konflikt. En konflikt mellan tjejernas eventuella impulser och hennes eget ansvar för allt de måste hinna göra innan fjällvandringen. - Äsch, det tar inte lång tid, Teresia! Ni lämnar mig och åker sedan hem igen. Dina kompisar får se byn från sjösidan. Och du vet ju hur man kör båten! Henning vädjade till sin storasyster. Teresia tittade först på sin far och sedan på sin mor, ängslig över att hon ställde till det med mat och allt. - Åk ni, sa mamman. Jag har inte börjat med maten än. - Var försiktig när du flödar motorn så den inte blir sur. Ja, det där vet du ju, åk nu. Här hinner ni vara, muttrade pappan. Emelie väntade spänt på Teresias svar. Vad skulle hon svara? Ja, vad kunde Teresia göra alls åt situationen. Hon var besegrad, förrådd av alla. - OK. Henning rodnade när tjejerna åter och förväntansfullt vände sig mot honom. Vad flickorna nu kunde vilja honom. Han visste i vart fall inte vad han skulle säga. Om det nu fanns något att säga. Hans räddning kom dock från oväntat håll. Ett trumpetande Klå-klo-klå hördes på himlen ovanför dem. Alla tittade upp för att se vad det var. Henning fick därmed chansen att säga något vettigt och kunde påpeka att det var det nya vildsvanparet. Han log mot dem. Flickorna studerade honom. "Den här mannen hade säkert svar på allt i naturen häromkring", såg de ut att tänka. Henning rodnade och vände sig bort eftersom han inte hade något mer att säga. Nåväl, snart ringlade sig sällskapet ned mot en brygga vid den stora sjön. Grönlandshunden ylade grovt och kraftfullt i protest, ja, för att inte säga desperat, när han insåg att han inte fick följa med. Flickorna vände sig om och lyssnade förundrat på det vilda skriet. De stannade upp av förvåning när Hennings

29

pappa röt till. De upplevde svordomarna som väl starka men de fick dock hunden tyst. Henning var först framme vid båten. Han höll i den så att alla säkert kunde stiga i. En av flickorna satte sig förväntansfullt i fören på båten efter att Henning pekat ut platsen för henne, De två andra och Teresia satte sig baktill mittemot Henning. Teresia kontrollerade åror, slangar till motorn och bottenproppen. Henning fumlade mer än vanligt på grund av trycket han kände som skeppare. Han var visserligen van att transportera turister till vardags, men nu var det hans systers vänner. Kanske var han lite osäker eftersom han denna gång var lillebror till en av passagerarna, kanske var det bara för att tjejerna var just tjejer för honom. Han ställde sig i vart fall bredbent i båten, vände sig mot motorn och gjorde ett kraftigt ryck i startsnöret. Som tur var för hans självkänsla vrålade motorn igång omedelbart och båten tog fart. Teresia höll stadigt i relingen, men de tre andra tjejerna ramlade åt varsitt håll. Båten ökade snabbt i fart. Samtidigt som aktern grävde sig djupt ned i vattnet, reste sig fören med tjejerna i, upp över den spegelblanka sjön. Teresia som satt mittemot Henning längst bak i båten. Hon verkade hitta någon invand vana där hon satt vid sin bror. Antagligen hade hon minnen från tidigare båtfärder med Henning. Redan när Teresia bara var några år gammal, hade hon suttit uppklämd i fören, där tjejerna nu satt, tillsammans med Henning. Hennes far hade kört längst bak med säker hand, klädd i svart helgkostym. Mor hade suttit i båtens mitt klädd i långskjol och huckle - den lappländska slöjan - runt sitt huvud. Pappa hade just köpt utombordsmotor och fått sin första egna

30

träbåt från byns båtbyggare. Hemmet hade han byggt på tomten som modern fått köpa av sin släkt i byn. När kyrkklockorna ekade från kyrkudden i den gamla 1600-talskyrkan, sköt respektive familj ut var sin lång forsbåt ut i vattnet vid stränderna runt om den stora sjön. Motorljuden hördes från alla håll. Båt efter båt reste sig mot skyn och lämnade ett vitt skum efter sig i vattnet. I varje båt, skyltande med hela sin familj, radade familjemedlemmarna upp sig på rad. Längst fram, högt över vattnet, satt småbarnen, inte de minsta för de satt i famnen hos sina mödrar, men de pojkar och flickor som vågade sig ända fram till spetsen på båten. Längre bak i båten, där årorna utgick, satt de vuxna. Det var äldre barn, föräldrar och deras föräldrar. Längst bak styrde den vuxne mannen sin utombordare, stolt över att få ta hand om hela sin familj. Sjön var stor och kall. Dess vatten kom från glaciärer och fjälljokkar högt uppe i fjällen i väster. Bara för några veckor sedan hade vårfloden kommit. Då hade isen släppt i älven och vattnet från omkringliggande skogsmarker hade hunnit runnit till. Denna vecka hade fjällfloden anlänt. Snön i fjällen hade äntligen, efter en lång och hård vinter, släppt sitt grepp. Resultatet lät inte vänta på sig. Vattennivån var nu den högsta för sommaren längs älvens många forsar och sel. Floden. Duortnoseatnu på nordsamiska, Tornionjoki på finska eller Tornionväylä på meänkieli. Torne Älv. Språket skiftade på dess väg. Över femhundra kilometer lång. Från fällen i väster, bara några kilometer från Atlanten. Till Bottenviken i öster. Men för folket i Jukkasjärvi, bara just denna bit av floden, kort och gott ”älven” på svenska. På detta vatten visade familjerna upp sina respektive ekipage för varandra. Tävlade i båtstorlek och motorstyrka. Det var familj mot familj. Klan mot klan. När de kört över sjön svängde de alla av och riktade in sig mot kyrkudden. Motorljuden avtog. Båtarna lade sina förar i

31

vattnet. Någon i varje båt ställde sig i längst fram med en lång träpåk för att ta emot vid stranden. Mamma, i Teresias båt, flyttade som vanligt bak till akterbrädan bredvid sin man där hon tog hand om styrpaddeln. Sällskapet närmade sig hembygdsgården och Teresia vaknade upp från sina barndomsdrömmar. Längs fram i båten kunde tjejerna se långsmala forsbåtar med utombordsmotorer sida vid sida längs stranden de var på väg mot. - Håll i er! Båten kanade upp på grusstranden samtidigt som Henning snabbt fällde upp motorn. Tjejerna steg av över fören medan Henning balanserade gunget i båten genom att stå bredbent mitt i tills alla kommit av. Vid det här laget hade alla tre sällskap kommit på plats. Flygresenärerna, tågresenärerna och bilresenärerna. Nu skulle de bara samlas ihop. I fönstret ut mot sjön, inne i hembygdsgården, stod en man och såg i riktning mot Teresias sällskap. Han höll båda händerna på fönsterkarmen och stod helt stilla. Hans blick svepte ut över Jukkasjärvi sjö. Men även om hans blick var där ute, var hans tankar var inte ute på Jukkasjärvi sjö. Nej, de var någon annanstans. De var helt inom honom. Där inne var de djupt fjättrade utan möjlighet att komma lös. De var fjättrade till föremålet som inte längre fanns kvar i det verkliga livet. Han tankar upptogs helt och hållet av hans fars minne. Han visste nu att han aldrig mer skulle få träffa honom. Han skulle aldrig få höra hans röst. Aldrig mer behöva lyssna på vad han hade att säga. "Gör så, Ossian". "Så fungerar det, Ossian". "Bra, Ossian".

32

Aldrig mer skulle han få höra de orden. Men medan orden ringde i hans öron, sjönk han allt djupare ned på sina armar. Tyngden mot fönsterkanten ökade. Och nu såg han inte längre ut mot sjön. Hans blick hade fastnat på något annat. En liten fluga kröp längs fönsterrutans kant. Den stirrade han på. Som om den hade sett vad som försiggick inom honom. Som om den kunde läsa hans tankar. Som om den kunde se det stora mörkret inom honom. Var det det som åter började röra på sig därinne? undrade han. Var det det som rörde sig uppåt. Från något djup inom honom. Mot honom själv. Var det Mörkret igen? Mörkret som han inte hade något försvar mot. Han kände sig försvarslös. Prisgiven. Prisgiven för det som var så skrämmande. Det som grep efter honom. Men vad var det egentligen som skrämde honom så mycket? Var det hans far? Varför i så fall? Vad hade han gjort honom? Vad hade han, Ossian, kanske underlåtit att göra? Fadern hade aldrig varit nöjd med honom. Det visste Ossian. Hur mycket Ossian än hade försökt att var honom till lags. I allt. I vad han än gjorde kände Ossian att han inte dög. Och Ossian hade slitit. I ishockeyn. Trots blåmärken. Till och med trots utslagna framtänder. Men ingenting hade räckt. Trots att han blev den bäste. I alla idrotter. Sedan var det vildmarken. Färderna i vildmarken tillsammans med hans far. Ossian hade alltid varit rädd på de vida fisketurerna. Han hade alltid varit rädd att fadern skulle sätta honom på prov. Ossian tänkte på den gången vid den stora älven i fjällen. Den de skulle vada över. Det hade hans far bestämt. Fastän Ossian var så liten och hade varit så rädd. - Hoppa i, Ossian, var inte en hare. - Nå, Ossian, hur blir det?

33

Hur han hade gjort? Visst hade han hoppat i. Vadat efter sin far. Så skräckslagen en liten pojke någonsin kunde bli. Gång på gång hade Ossian utmanats av sin far. I älv efter älv. Till slut hade han gjort det osannolika. Han hade vadat förbi sin far. För att visa honom att han inte var en "hare". Kanske också i trots. För att visa att han var bättre än honom. Ossians far hade trots sin pojkes mod den gången inte visat någon stolthet över sin son. Istället hade det kommit som en chock för honom. Att han son hunnit ikapp och till och med överträffat honom. Ossians far hade till och med tappat balansen av överraskning. En överraskning han inte velat visa för sin som. Och Ossian hade istället för uppskattning bara sett förvåning och rädsla i sin fars ögon. Varför? För att han, Ossian, nästan fått sin far på fall? För att han förudmjukat sin far där i forsen. Kanske det. Kanske inte. Han hade i vart fall inte inte mått bra efter händelsen. Hans far hade inte gett honom någon klapp på axeln. Ingenting hos hans far hade tytt på att Ossian gjort bra ifrån sig. Istället hade Ossian bara fått en ursinnigt trotsig blick av sin far. Som om hans far sett sin son som ett hot. Som om Ossian hade försökt sätta honom på plats. Ossian hade aldrig velat utmana sin far. Han gjorde bara sådant som han trodde att hans far ville att han skulle göra. Men hur mycket han än försökte fick han aldrig den blick han så gärna ville ha. Blicken av erkännande. Ossian växte upp ändå. Trots sin far. Och det fanns snart ingenting han inte klarade. Det fanns ingen utmaning han inte måste ge sig på. Gång på gång. Som om det kunde fylla hans tomhet. Hans tomhet som snart hade blivit hans ensamhet. En outhärdlig ensamhet. En ensamhet som drev honom mot ännu värre utmaningar i vildmarken. Ingen klarade snart vildmarken som Ossian. Alla såg det. Men ingen - ingen såg hur ensam Ossian var. På randen av sin inre avgrund utvecklade Ossian ett försvar. Samma försvar som han hade när han trodde att han skulle falla

34

omkull och dras med i vadets kalla vatten. Han kunde göra värre. Han kunde trotsa mörkret och skräcken. Han kunde överflygla mörkret och skräcken med något som var tuffare. Och här formades Ossian. Här formades han till den som vågade. Och hittills alltid lyckats. När allt tycktes förlorat. Och det var när alla andra såg allt som förlorat som han såg de nya utmaningarna. När andra bara retirerade av rädsla. Och nu stod Ossian framför ett fönster på hembygdsgården och stirrade på dess karm. Flugan fortsatte att krypa mot Ossians fingrar. Den lilla flugan. En fluga skrämde honom mer något annat just nu. Där den kröp mot hans vitnande knoge. Närmare. Och närmare. Om det inte vore för ljudet som distraherade Ossian. Ett avlägset motorknatter närmade sig över sjön utanför fönstret. Som plötsligt slocknade. Ljudets utslocknande fick Ossian att lyfte blicken från flugan. Kanske var det hans nyfikenhet. Eller hans rädsla. Som åter igen drev honom framåt. Och tillbaka från kanten. Ossian samlade sig. Han släppte taget om fönsterkarmen. När han släppt taget om fönsterkarmen lämnade han fönstret inne i Hembygdsgården. Han begav sig ut på verandan utanför huset. Där ute gick han ut för att möta båten. Nu såg han vem som körde båten. - Henning! ropade han hängande över serveringens räcke. Bra att du kom. Idag gäller det! Aslak, Ylva, du och jag ska köra. Henning upptäckte Ossian. - OK, svarade Henning. - Vad ska du köra? undrade Teresia och vände sig mot sin bror. - Forsränning, svarade Henning. Inne på hembygdsgårdens reception hängde föreståndaren över bokningsliggaren. Liggaren som innehöll bokningar på alla turistgrupper som skulle anlända idag. Han var spindeln i nätet

35

för det som nu skulle ske. Om han nu fick ihop alla trådar, det vill säga. Han stirrade på liggarens stora vita blad. Han hade slagit upp den på glassdisken. I liggaren organiserade han allt. Bredvid sig hade han den svarta telefonen, gjord i bakelit. Kommunikationen mellan honom och den yttre världen. Med kunderna. Här var verkligen världens centrum, tänkte han. Detta var en bekant situation för honom. En inte helt igenom bekväm situation. För, han visste, att precis när han skulle greppa bokningsläget. Precis då, då brukade telefonen ringa. Alltid med ett viktigt samtal. Och inte nog med det. Samtidigt som telefonen ringde trängde sig ett tjog ungar upp framför honom för att köpa glass. Han hade försökt lösa detta orimliga arrangemang, alltså telefonens placering mitt framför glassdisken, men kom varje gång fram till samma svar: - Nu är det högsäsong och alla måste kunna göra flera saker samtidigt. Hans blick sökte sig över de blyertsritade modulerna i den breda liggaren. - Nu ska vi se … vi har incentivegänget … sexton personer, det blir två båtar. Vi har Gruvbolagets tre personer, de är en VIP-grupp och bör ha en egen båt eftersom det är en speciellt exklusiv grupp, även om det är för få passagerare för en gummiflotte. Vi har också två lösisar, det vill säga personer som inte hör till någon grupp. De ska komma med bil, men det ser inte bra ut. De har betalat väldigt mycket bara för att få åka idag under alla förhållanden, men två är för få. Flotten kommer att flyta som en kork i forsarna. De kommer inte att känna kraften i vågorna. Vi skulle behövt fler passagerare i den båten, tänkte han bekymrat. Då kom Ossian in i receptionen. Han sökte efter uppgifter och visste att föreståndaren alltid hade spännande saker på gång som bara Ossian kunde lösa. - Hur är läget? Blir det någon forsränning idag?

36

Föreståndaren vred sig irriterat om och tänkte säga något dräpande, men just då avbröts han av telefonens skarpa ringsignal. Det var gruvchefen som ringde från gruvbolagets kontor inne i Kiruna. - Nu kommer jag med mina afrikanska gäster. Är allt klart? Innan föreståndaren hann svara rusade ett tjog ungar in framför disken för att köpa glass. Där kom de, tänkte han. - Ett ögonblick. Föreståndaren lade ifrån sig telefonluren och pekade med sitt finger mot barnen framför honom som ville köpa glass, och vinkade sedan med tummen åt Ossian som nyss försökt störa hans koncentration över liggaren - ”ta du det där”! Ossian förstod vinken och gick omedelbart i klinch med alla mynt som skulle vändas och läggas ihop för att räcka till rätt glass åt rätt barn. "Han utstrålade att ”Här skulle små drömmar realiseras". Medan han sålde ut glassen avslutade föreståndaren sitt samtal med gruvchefen och vände sig mot forsrännaren: - Vi har ett problem! Vi har två lösisar som vi varken kan sätta i egen båt eller neka till att åka idag. Trots dagens höga vattennivå i älven kommer de inte att få en bra upplevelse, de kommer att bli besvikna eftersom båten blir för lätt med bara dem i. - Jag vet vad vi ska göra, avbröt Ossian borta från glassdisken. Föreståndaren vände sig undrande mot honom - Jag har några brudar som står där ute. Han blinkade mot Föreståndaren på ett sätt som skulle få honom att förstå att han hade lösningen på problemet. Föreståndaren tittade misstroget på honom. - Ok! Ossian såg på föreståndaren och klämde i med ansiktsuttrycket - ”där satt det”. Föreståndaren lade på luren. - Det är OK, hämta dem på en gång. Men hur vet du att de vill följa med, förresten?

37

- Det fixar jag, svarade Ossian medan han rättade till snusnäsduken, speglade sig i glassdisken och försvann ut. Inne i hembygdsgårdens personalrum satt Aslak och Ylva. De var tillbaka från flygplatsen. Där hade deras uppgift varit att välkomna incentivegruppen till den forsränning och till det Lappland de var lovade att få uppleva. Innan nästa punkt på programmet hade de tagit chansen att lufta sina yllesocksförsedda fötter i personalrummet. Det var så skönt att ta av sig de täta gummistövlarna. Helst uppslängda på fikabordet. Så, där satt de med fötterna i vädret. Ylva såg tankfull ut. Inte därför att hon hade sina yllesocksförsedda fötter på bordet. Nej, hon hade ett helt annat bekymmer. Ylva oroade sig över rapporterna från sin stadens ornitologiförening där hon var en aktiv medlem. Hon tittade på Aslak. - Det ryktas, sa hon oroligt, att fiskmåsar från vissa lokaler söderut slutat försvara sina bon. Hela gräsandskolonier är utan ungar. Hur kan det vara möjligt? Vad är på gång? Är det miljögifter som orsakar massdöden? undrade hon. Aslak lyssnade på Ylva, men med spelat intresse. Han var ganska ointresserad av fåglarna hon pratade om. Han såg istället på Ylvas ansiktsdrag. Ylvas ansikte, som gav ett väldigt handlingskraftigt intryck. Han undrade - skulle hon passa in i på fjället? Bland renarna. Aslak var, vid sidan om jobbet som gruvborrare oh forsrännare, även renskötare. Ylva var vältränad. Hon skulle glatt hänga med i arbetet en lång renskötardag, tänkte Aslak Hon var alltid snabb i sina reaktioner. Det hade han sett i forsarna. Ja, hon kunde dem bättre än han. Vilket inte sa så mycket, tänkte han och skrattade för sig själv. Han hade aldrig känt sig som en riktig forsrännare. Nog klarade han sig. Men det var inte hans element. En same körde inte fors. I alla fall skulle han far ha sagt så. Om han nu hade vetat att Aslak körde forsbåtar med

38

turister i. Far hade alltid förebrått honom för allt ”onödigt” Aslak sysslade med ”vid sidan om” det riktiga värvet – renskötseln. - Lyssnar du på mig, Aslak? utbrast Ylva. - Jojo … klart jag gör! Men det var just det han inte hade gjort. Han hade ingen aning om vad Ylva pratat om. Aslak försökte desperat återkalla vad Ylva sagt. Innan Aslak helt avslöjats av Ylva hände något som räddade situationen för Aslak. Ett av hembygdsgårdens köksbiträden stormade in i fikarummet. Mellan fingrarna i sin ena hand hade hon en rykande cigarett och i sin andra hand höll hon en kopp rykande kaffe. Hon tittade granskande på Aslak och Ylva. Hon stirrade på deras yllesockor. Yllesockor som så provokativt var uppslängda på det bord hon gärna skulle vilja ställa sin kopp kaffe på. Sedan tände hon på alla kanaler av ilska. - Ta bort de där mögliga fötterna från mitt bord! utropade hon argt. Aslak och Ylva tappade helt bort sin dialog som ju just var på väg att hetta till. Istället tittade först chockat på köksbiträdet, sedan hjälplöst på varandra. Innan konflikten eskalerat till bråk hände ännu en sak. Ossian kom in. Han hade letat efter just Ylva och Aslak och när han nu funnit dem hade ett viktigt meddelande till dem. Stämningen i fikarummet kändes dock som om han kunde skära luften med kniv. Han stirrade på trion framför sig. Vad som just utspelats här begrep han inte. Men det nu än kunde vara, så ville han inte blanda sig i det. Det där fick de fortsätta med en annan gång. - Upp och hoppa, tjejer och killar! Vi har ett problem att lösa åt Föreståndaren. - Vad säger du? undrade Ylva. - Att ni ska ta ned era äckliga fötter! Röt köksbiträdet. - Nej, jag menar vad Ossian sa, undrade Ylva.

39

- Kom nu, det är snabba ryck som gäller! Ossian puttade ned Ylva och Aslaks fötter från bordet så att de dunsade i golvet för de oförberedda forsrännarna. - Aj, det där gjorde ont! Ömkade sig Aslak. Vi kommer, ta det lugnt. Snart satt endast köksbiträdet kvar i fikarummet. Nöjd med sin rykande kopp kaffe och cigarett. Hon sög djupa bloss på cigaretten medan Aslak, Ylva och Ossian masade sig iväg på gården utanför fikarummet. Ossian var redan ute på hembygdsgårdens veranda som vette ned mot sjön. Sjön som Henning nyss kört över med sin syster Teresia och hennes kompisar. - Henning! Stoppa tjejerna, ropade han utanför serveringen. - Varför då? - Gör det, jag kommer! - Teresia, vänta, ropade Henning till sin syster. Hennes kompisar vände sig om i båten. - Ni ska inte åka! - Inte? Teresia såg frågande på honom. - Ni hinner åka hem senare. Ni ska med på älven med oss, ropade Ossian som hunnit fram till Henning. Teresia tittade först på de andra och sedan på Ossian uppe på verandan. Hon tittade på Ossian. Hon lade märke till hans stora kniv, nedstucken i en läderslida, hängandes och dinglades i en decimeterlång läderrem. Ovanför svarta läderbyxor, avbrutna av ett brett skärp full av nitar, hade han ett svart linne som blottade muskulösa axlar. Hans ansikte sprack snabbt upp med intagande charm så fort han log, något han mycket väl visste om. Hans ljusa kalufs föll nätt och jämt ned på hans axlar. Teresia reste sig osäkert i båten och gjorde ansatser att stiga ur. Hon tittade frågande på Henning, men Henning var redan på väg att möta Ossian nedanför verandan. Snart stod Henning och lyssnade på något Ossian viskade i hans öra.

40

- Det är Okey, nickade Henning till Teresia när han fått all informationen om Ossians plan. Ni får det helt gratis! Teresias kompisar studerade Teresia. Teresia bara gapade av förvåning. Att killarna bara så där tog för givet att de skulle bestämma över henne och hennes kompisars planering. - Ett unikt erbjudande, ni kan inte säga nej, sa Ossian och log så han nästan fick käkarna ur led. - Ska vi åka forsränning? Vad kostar det? undrade någon av Teresias kompisar. - Ingenting, svarade Henning. - Nä, nu får du ge dig! utstötte Teresia argt och blängde på Henning. Nu fick det vara nog! Mamma väntar med maten och vi måste förbereda fjällvandringen. - Jag känner dina föräldrar, jag kan förklara allt för dem. Snälla Teresia, bönade Ossian. Ylva som till slut fått på sig stövlarna och anlänt ute på verandan, såg Ossian, Henning och deras offer nere vid stranden. Hon himlade med ögonen åt en som förstod henne, köksbiträdet, som också anlänt med sin kaffemugg på verandan och intresserat studerade Ossians manöver nere vid stranden medan hon njöt av sin cigarett. Framför Teresia och tjejerna stod nu Ossian, Henning och Aslak. Ossian lyckades med en oövervinnelig ansträngning locka fram ett motvilligt leende av Teresia. Det var dödstöten. Sedan var hon fast. Teresia insåg att slaget var förlorat - Okey! sade hon bittert. - Grabbar … hon vände sitt ansikte bort från sina kompisar för att dölja sitt rodnande ansikte. Teresias kompisar förstod nu att de var på väg in i något mycket spännande.

41

Förväntningarnas sjö

Så var dagens stora transport igång. Aslak körde fram en rostig minibuss till ett av förrådshusen på hembygdsområdet. På ett släp lastade han och Henning upp fyra gummiflottar tillsammans med paddlar och åror. De spände fast allt med kraftiga spännremmar. I ett annat förråd utrustade Ossian och Ylva passagerarna med flytvästar, stövlar och regnkläder. Tjejerna häpnade över hängselbyxor och stövlar som de drunknade i. Bilresenärerna, föraren och passageraren som nyss anlänt, lyssnade noga till Ossians utrustningsråd. Bilresenärerna var precis klara när incentivegruppen, stärkta av ännu en vargtass, tågade ut från viprummet på hembygdsgården. Guiden deras gav dem alla en klapp på axeln innan han puffade in dem till Ossian i utrustningsboden. Snart var Teresia och hennes kompisar, bilresenärerna och incentivgruppen med sin guide, rustade till tänderna inför det förestående äventyret. Guiden och hans grupp steg åter på sin lyxbuss tillsammans med Aslak och Henning. Emelie och tjejerna fick plats i minibussen med Ossian som förare. Ylva övertalade bilresenärerna om att det mest praktiska var att hon åkte med dem i deras bil och visa vägen. Föreståndaren hoppade i sista stund in i den bilen. Alla lämnade hembygdsgården. Till Ahamukka, en vik någon mil bort, anlände först en privat bil, en gul buss, populärt kallad ”Gula Faran” av forsrännarna, samt en komfortabel turistbuss fylld av lagom salongsfähiga medelålders män ständigt påhejade av sin guide. När incentivedeltagarna kom ur bussen, såg de, till guidens kommentarer, hur forsrännarna slet med gummiflottar, motorer och paddelutrustning. Båtarna rutschade en efter en ned i vattnet.

42

Tjejerna tjusades av den febrila verksamheten i väntan på vad som skulle hända med dem. De kunde se hur guiden snart stod framför två av båtarna och höll Aslak och Henning om axlarna. Han berättade antagligen för dem om vad som gällde för just hans grupp. När han var klar blåste han i sin trumpet och männen i incentivegruppen steg i Aslaks och Hennings båtar som sedan sköt ut i vattnet. Teresia, tjejerna och bilresenärerna hamnade alla i Ossians båt. Endast Ylvas båt var tom på passagerare men också den var snart ute på sjön. Därute på sjön vrålade den ena motorn efter den andra igång. Innan de hann gå upp i varv trycktes de ned i vattnet av respektive förare så att deras båt kunde köra iväg med sin last. När alla båtar lämnat viken stod föreståndaren ensam kvar på stranden. Han tittade på när gruppen styrde ut mot sjön, men kunde inte riktigt slappna av. Han såg att Ossian hade lyckats få med de där tjejerna han hade lovat, men han hade kapat åt sig dem alla medan Ylvas båt var helt tom på passagerare.. Nåja, det där fixar Ylva till bara hon kommer ikapp Ossian ute på sjön, tänkte han. Nej, det var något annat som inte stämde, det kände han. Men han kunde inte komma på vad det skulle vara. Nåväl, tänkte han, om det var något han inte komma på vad som var fel så var det väl bara att åka tillbaka till hembygdsgården. Det som drabbade föreståndaren när han kom tillbaka till receptionen var köksbiträdet. - Ska ni inte ta med alla när ni åker iväg? - Vad menar du? - Titta efter själv - två stackare väntar i souvenirbutiken på att få åka forsränning idag. Hon vevade bakåt med sin tumme. Sportchefen tänkte. Han tog sig till sin omöjliga reception och upptäckte då en lapp klistrad på telefonen, en lapp han inte sett förut.

43

- Jäklar, det här hade aldrig hänt om vi hade haft en vettigt organiserad reception. Nu kom han ihåg. Två lösisar, två yngre killar, skulle också åka med idag. Och de kom inte iväg till Ahamukka. Vad skulle han ta sig till? Samtidigt sneglade han ut genom fönstret. - Matlådorna! Han frös till is. - Matlådorna! Hur kunde han glömma dem? Utan dem kunde forsrännarna inte kunna laga till någon vildmarkslunch. Han kände hur håglöshetens kalla vätska rann ned längs sin rygg. Han måste ta sig samman. - Vi brukar lösa det mesta. På något sätt, tänkte han tvångsmässigt. Han tog tag med båda händerna i glassdisken och slöt sina ögon. Han tänkte så hårt han bara kunde. Tankarna malde. - Han hade det! - Det måste gå … om han bara agerade snabbt. Han slängde sig på backelittelefonen. - Flyghamnen, svarade piloten i andra änden. - Vad glad jag är att ni inte åkt än, utropade sportchefen. Är gruvisarna hos er? - Vi ska just lasta in dem i planet. - Gör det, vänta sedan på mig innan ni startar, jag är där på rödaste minuten! Föreståndaren väntade inte på svar utan slängde på telefonen. Kanske ville han också krossa den. Vem vet. Han sprang in i souvenirbutiken och fick syn på två män med ryggsäckar. Det var Severin och José. De två som nyss anlänt med flyg och fått lift med bussen med guiden och hans grupp. Men de hade anmält sig för sent i receptionen och därmed missat transporten ut till Ahamukka. De två strosade omkring i den välfyllda souvenirshopen i källaren till hembygdsgården. Deras fantasi hade gripit dem, nu

44

när de äntligen var framme i äventyrens land. Men de var två olika människor som också påverkades på olika sätt av allt de redan sett. Det nya landet de kommit till hade redan klyvt dem i två olika förhållningssätt. Två olika sätt att förhålla sig till hur man skulle tackla det förestående äventyret. De hade till och med hunnit trassla in sig i en het diskussion. - Scott, han som kom tvåa till Sydpolen i början av seklet, han är min idol, berättade Severin. - Men, han kom ju inte först? undrade José. Det gjorde ju Amundsen. - Jo visst, men Scott hade stil. Han hade moraliska principer - en klassisk upptäcktsresande! - Vad är principer värda om man inte lyckas? - Därför att det inte är värt någonting att lyckas om man gör det på fel sätt. Amundsen var så hänsynslös att han åt upp de hundar som dragit slädarna! Kallar du det att vinna. José skulle just argumentera för den mer resultatinriktade Amundsen, när han fick syn på något han gillade. En karta. - Den här måste vi ha. Så att vi kan se varenda sten på vägen genom forsarna. Han gick till kassan och betalade flickan bakom disken. - Tänk om det är fel på kartan? Severin smålog mot sin vän för att se om han förstod poängen. Men hans vän förstod inte alls poängen. José läste redan kartan som en tidtabell. Noga och konsekvent. - Titta här! Man kan se på metern när hur mycket älven faller! José var verkligen i sitt esse. Severin tittade på José och tänkte. Hans kompis José var en sådan människa där detaljen betydde allt. När han nu köpt en karta skulle han komma att studera den kartan så noga att allt annat skulle komma i andra hand. Som naturen. Eller landskapets förmodade storslagenhet. Severin, han själv, hans eget mål var att istället att fjärma sig från detaljerna och istället

45

se de stora dragen. Då föll allt smått på plats av sig självt. Det var hans sätt att se på världen. José tänkte, å andra sidan, istället att hans kompis Severin var en drömmare. Visserligen var Severin en estetiker, tänkte José. Oh, det var nog bra om man hade råd att tänka så. Men, tänkte han med kartan i hand, han själv ville utnyttja varje sekund av det äventyr han skulle ut på. Och då var det detaljerna som gällde. Dessutom blev han lugn när han kunde förlora sig helt i ett projekt. I alla dess detaljer. Glömma allt annat. - Är det ni två som ska med på forsränning? avbröt sportchefen de två. Han bad dem att följa med honom. De måste iväg så fort som möjligt. På vägen till minibussen passerade de utrustningsförrådet och där ryckte han med sig två flytvästar och två regnställ. Stövlar hade de redan på sig. Så snart föreståndaren fått in dem i minibussen, startade han den knattrande dieseln, gasade allt han kunde och slirade iväg mot flyghamnen. Ett moln av damm följde dem. När de kom fram till flyghamnen lastade föreståndaren ut fyra matlådor samt två ynglingar framför den förvånade piloten. - De här killarna kanske kan sitta i mitten av flygplanets baksäte och hålla i lådorna? Han pustade ut och vände sig mot Severin och José. - Ni har verkligen tur idag. Ni ska få flyga fram till forsarna! - Flyga? Både Severin och José gapade av förvåning. Båda stirrade storögt bort mot sjöflygplanet. Sjöflygplanet var en röd Beaver i klassisk modell. Med gruvföretagets platschef och de två mörka angolanerna - han kände igen dem från flygresan - förpackade i grälla, gula regnkläder. Samma färger som fotbollslaget där hemma, tänkte Severin.

46

När föreståndaren låtit informationen landa i José och Severin kända han att allt snart var på plats i hans snabba plan. Han visste precis vad han skulle göra. Föreståndaren ledde embarkeringen av planet med van hand och snart behövde han bara skjuta ut pontonplanet ut i sjön med sin ena fot. Allt var packat och klart. Han stod lugnt och betraktade flygplanet medan piloten startade propellermotorn. Han lämnade inte platsen förrän han hade försäkrat sig om att sjöflygplanet startat och tuffade ut på sjön. Beaverns motorljud steg över sjöytan och blev snart till ett öronbedövande dån. Efter några hundra meter - flygplanet var tungt lastat - släppte pontonerna från vattenytan. Motorljudet klingade av. Efter några hundra meter stigning gjorde flygplanet en tvär gir och satte kurs österut, mot den stora sjöns utlopp en mil nedströms. Iväg var Severin, José, två afrikaner, gruvföretagets chef samt vildmarkslunchen forsrännarna skulle tillaga. Nu, tänkte sportchefen som stod kvar på jorden - nu borde allt ha gått i lås. Allt borde stämma nu. Någonting inombords sa honom dock fortfarande, att trots att vissa dagar verkade odödliga, var det nog ändå inte självklart att han skulle komma ihåg dem om några år. De dagarna var allt för vanliga. Men, och det kunde han ju inte veta just nu, denna dag skulle ändå komma att utveckla sig till en dag som de inblandade aldrig skulle glömma. När föreståndaren kom tillbaka till hembygdsgården, satte han sig på en sten vid stranden av den stora sjön. Efter en stunds funderande började hans blick söka längs stranden. Föreståndarens blick stannade upp vid vissa stenar och vid båtbryggan. Bryggan, som var pålad, var nu så djupt i vattnet att den mer såg ut som en flytbrygga. Föreståndaren studerade en av stenarna. En sten som nästan var dränkt av sjön. Jo, insåg han nu, så här högt hade vattnet i sjön aldrig tidigare varit. Han

47

lyfte blicken mot horisonten. Och där borta, tänkte föreståndaren, där borta startade båtarna just nu. Den häftiga fjällfloden i år, den senaste veckans ihållande regnväder och morgonens extrema skyfall. Naturligtvis, tänkte han. Självklart var det allt det här skjutsat ut allt vatten i älven just nu. Farligt mycket vatten. Om han hade kontrollerat vattennivån imorse och då sett vad han nu såg skulle han ha avblåst dagens forsränning. Men det var en sådan där morgon då allt hände och vattennivån i älven var det sista han tänkte på. Föreståndaren tittade sedan ned i backen, men han förstod att det inte längre var något han kunde göra. De var rutinerade, forsrännarna, och de hade Ossian med sig. Han kunde läsa vatten och ta de rätta besluten. De borde klara av det. Ossian … Han bytte tankegång. Han undrade över Ossian. Föreståndaren funderade över hur Ossian tog det där med far sin. Förestånadaren hade faktiskt pratat faktiskt med Ossians far så sent som dagen innan olyckan. Då skulle han ut med sin hembyggda kajak. Ossians far hade sagt att han tyckte att vi gjorde det för lätt för oss med våra gummibåtar. Han hade berättat hur han körde alla de stora forsarna i sin enkla kajak. Ensam. Sedan hann det bara gå några dagar. Föreståndaren fick höra att han drunknat. Han hade själv varit en av eftersökarna. Det var ingen vacker syn att hitta Ossian far. Dagen innan hade föreståndaren fått skjuts in till staden av Ossian. Ossian hade kört så körde han så fort att föreståndaren fått be honom att ta det lugnt. Flera gånger. Föreståndaren vred sitt huvud från ena sidan till den andra, som i en långsam huvudskakning. Inom honom växte oron. - Jag måste … Föreståndaren blev abruten av en gäll röst – köksbiträdet – som ropade från restaurangen.

48

- Midnattsolsgänget är här! För ett par decennier sedan var det dollarturisterna som gällde. De amerikanska kryssningsgästerna kom i mindre grupper och åkte forsränning i träbåtar styrda av de legendariska bröderna Johansson i Jukkasjärvi. Gästerna var välklädda damer och herrar. Efter dem kom midnattsolsgrupperna. De var just nu hembygdsgårdens stora gästgrupp. De landade med chartrade jetplan utanför staden och kom ut i bussar till hembygdsgården på kvällen. De ville se byns museum, kyrkans berömda altartavla och äta rökt sik före midnattssolståndet. Föreståndaren hade försökt att utvidga denna verksamhet, men det hade visat sig svårt att få dem att göra något annat än det de redan gjorde. Under det senaste decenniet kunde föreståndaren se en ny generation av gäster växa fram. Det var vildmarksfararna. De var yngre och mer självständiga. De hyrde kanoter. Sjöflyget tog dem till avlägsna fjällsjöar. Efter en vecka hämtades de upp av hembygdsgårdens minibuss vid någon av de stora älvarnas nedre delar. Då hade ibland kanoterna gått sönder. Ofta hade personerna skavanker efter vilda äventyr. De var både fysiskt och psykiskt omskakade. Vildmarken var vildmark och det kunde ingen utrustning i världen hjälpa. Men vem kunde erbjuda något liknande? Riktig vildmark. Knappast någonstans i Europa kunde någon erbjuda det han hade, tänkte föreståndaren. Sedan kom gummibåtarna. Han trodde först att de skulle gå sönder i första bästa fors. Men, de höll. De inte bara höll för påfrestningarna, de öppnade helt nya sätt att ta sig ned för de stora älvarna. Tänk om man kunde åka flerdagsturer med dem? När han köpte den andra gummibåten trodde han att veckoturer i dem skulle bli den nya trenden. Så blev det dock inte. En veckotur med guide blev ganska dyr för dessa

49

tågluffarmänniskor. Och att bara hyra ut gummibåtarna utan förare ville han inte. Det kunde helt enkelt vara för farligt. Men, så dök en ny grupp gäster upp. De nya gästerna var mer eller mindre VIP-personer. Företagsgrupper. De åkte bara korta dagsturer eftersom de hade tider att passa. Allt måste ske mellan precisa klockslag. Allt måste ske med hög kvalité. Mat, guider, utrustning. Allt måste ske professionellt. Kostnaderna var inget problem. Det var inga problem att ta betalt, för dessa gäster hade mycket av den varan. Därför kunde föreståndaren för första gången sätta riktigt bra priser. Dessa gäster, eller rättare sagt deras företag, hade råd att betala. Och verksamheten lovade mycket för framtiden. Hur? Exklusiva vildmarksäventyr, på kontorstid, skulle man kunna säga, tänkte föreståndaren. Föreståndaren funderade vidare en stund. Men bara en stund. Sedan begav han sig in i hembygdsgården tillsammans med köksbiträdet. Till nästa midnattsolsgrupp. Ute på Luspajärvi dämpade det disiga vädret ljudet av de fyra gummibåtarna som strävade över sjön. Teresia satt i Ossians båt tillsammans med sina kompisar och bilresenärerna. Tjejerna satt i två par mittemot varandra. Alla var de vända mot Ossian som pratade på i båtens akter. Han pratade om i vilken riktning den så kallade Mordudden låg och pekade omkring sig. Bilföraren, som satt närmast Ossian, ville veta mer om Mordudden, men då hänvisade Ossian bara till att en av de andra forsrännarna, Henning, kunde berätta mer senare under färden. Ossian var ingen berättare, han var bara allmänt pratsam. I alla fall med så mycket tjejer i båten. Teresia såg Ylvas tomma och därmed snabba båt komma ikapp. I rushen på stranden hade hon tydligen blivit utan passagerare. Hon defilerade upp jämsides med deras båt och avbröt Ossians i hans ”ljugande” med ett snett leende mot Teresia:

50

- Tro inte ett ord på vad han säger! Teresia log eftersom Ylvas leende inbjöd till det. Ylvas korta hår stod på ända, som om hon nyss vaknat, men det bekom henne inte. Istället knöt hon en snusnäsduk runt sin hjässa. Som en pirat. - Jag behöver några i min båt! Vilka kan jag få av dig, Ossian? Ossian tittade på sina passagerare. - Ni två kan hoppa över till Ylvas båt, svarade han och pekade på bilresenärerna. Ni måste hjälpa till att tynga ned Ylvas motor. Båtarna tuschade lätt mot varandra. - Gud vilka snygga axlar han har, viskade en av Teresias vänner, en mörk kvinna, Kristin, till en annan i kompisgänget, en ljus kvinna, Elisabet, som hon satt och tryckte sig mot. Ossian hörde att de två kvinnorna viskade om honom, och han blev mickrad. - Ta tag i repet från den andra båten! nickade han åt den ljusa Elisabet. Hon blev förvånad över att han tilltalade henne men hon reagerade inte mer än så. Vadå ta tag i några rep här? Tänkte hon. Den mörka Kristin knuffade dock uppfordrande på henne. Res på dig! Ta tag i repet från den andra båten! Nu reagerade Elisabet. Hon försökte stå på golvet. Ett golv som bara var en gummiduk. Hon sträckte sig över mot den andra båtens sidoponton. Vinglade ostadigt. - Håll i henne, så hon inte ramlar i vattnet! Kristin tog tag i Elisabets byxbak. Elisabet var mer utåtriktad än Kristin och det utnyttjade Kristin så att hon ibland sköt Elisabet framför sig när hon ville ha något gjort. Elisabet å andra sidan hade lätt för att prova nya saker. Kanske så lätt att hon ibland befann sig i situationer hon inte visste hur hon ta sig ur. Å andra sidan kunde hon då känna en viss trygghet i att kunna retirera tillbaka till Kristins trygga famn.

51

Kristin såg Elisabet fumla med repet men hon såg också att hon lyckades räcka det till Ossian som sedan med hjälp av repet kunde fixerade de båda båtarnas långsidor mot varandra. När båtarna var fastsurrade vid varandra klättrade bilresenärerna över till Ylvas båt. Ylva placerade dem på var sin sida om henne, och sedan gav hon gas åt motorn och körde därifrån. - Vi kommer att få tre personer till i vår båt - de ansluter senare, berättade Ylva för sina nya passagerare. Bara för att hennes nya passagerare inte skulle känna sig bortkörda från oönskade på Ossians båt. Bortflyttade som de nu var från hans båt. Efter att Elisabet satt sig tillbaka på ena pontonen bredvid sin Kristin tittade hon på Ossian. Hans motor hade stannat när han hade saktat in bredvid Ylvas båt. Hans grönbruna ögon såg funderande tillbaka på henne. De mötte hennes ögon. Elisabets ögon såg på Ossian. Hon såg ett ansikte med en rak näsa ovanför en fyrkantig haka. Han hade rena drag med jämna vita tänder. Medan hon tittade på honom vände han sig om mot motorn och började pillra med choken. Efter lite pillrande ställde han sig upp på den gungande gummibottnen och placerade sitt ena knä på en av pontonerna. Med ett ryck i startsnöret fick han motorn att rassla igång. Eftersom pontonen där motorfästet var fäst flöt så högt, så snurrade propellern i luften. Motorn skrek torrt innan han lade sin kropp över den så att propellern tyngdes ned i vattnet. Där tog ett gurglande ljud över och alla i båten kände hur båten åter tog fart. Efter att Ossian startat motorn föll Elisabet in i sina egna tankar. Hon gjorde så ibland. Hon vandrade faktiskt iväg i sina tankar. Inte bort ut ur båten. Mer inåt. In i henne själv. Oh där inne var hon tillbaka hemma.

52

Elisabet var tillbaka till den fashionabla stadsdelen i storstaden. Till livet runt affären. Modeaffären. Hennes föräldrars berömda klädshop. Om den senaste säsongens trender. Alltid så rätt. Alltid så precis i tiden. Så perfekt. Där Elisabet alltid skulle passa in. Vilket hon också gjorde. Med stolta föräldrar. "Vilken vacker dotter" kunde hennes föräldars bekanta säga. I en värld där utseende och märket på tröjan betydde allt. Av allt detta förstod Elisabet inte mycket. Bara att det var viktigt. Det var viktigt att alltid vara "rätt". Att vara rätt öppnade alla dörrar. Och hon var rätt. Det innebar att överallt där hon dök upp blev hon uppskattad. Så verkade det vara i alla fall, tänkte hon. Hon fick alltid de jobb hon sökte. Där hennes kompisar gav upp hade Elisabet inget motstånd. Det var som om hon hade ett osynligt vapen när hon var rätt klädd och med rätt uppförande. Då vek människorna i hennes närhet undan. De vek undan på ett egendomligt sätt. De gjorde allt för att vara henne till lags. Mer än hon ville, till och med, tänkte hon ibland. Eftersom hon egentligen aldrig behövde kämpa för någonting kunde hon ibland känna få den egendomliga känslan av att hon själv tappade kontrollen. Elisabet var trots all uppskattning ensam. Varför visste hon inte. Hur hittar man dem? undrade hon. Vad är en vän? Det kanske bara är ett talesätt, tänkte hon. Hennes tillvaro och all hennes energi gick till att känna av vad världen krävde av henne. Istället för vänskap fylldes Elisabets värld av andra människors uppmärksamhet. Mot hennes person. Men vem var då hennes person? Det kunde hon inte klura ut. Behövdes den? Så såg Elisabets liv ut. Den framgångsrika kvinnan. Den framgångsrika kvinnan som alla ville säga att de var bekant med. Som alla ville ha något av. Som hon måste kunna ge något till. Som hon måste finnas till för. Man kan tro att det var ett bekvämt liv. Att mötas av vänlighet överallt. Och, om hon stötte på motstånd - exempelvis ett arbete hon inte fick - så

53

visste hon precis hur hon skulle gå tillväga. Hon visste precis hur hennes leende skulle se ut. Hur hon skulle vässa outfiten med en snävare kjol. En dress som framhävde hennes perfekta linjer. Ja, det var inte något problem. Det som oroade Elisabet var undantagen. De var inte vanliga. Men de fanns. Och de var mycket obehagliga. Rent av obegripliga. Det fanns människor som plötsligt vände på klacken och bara gav henne en hatisk blick innan de gick. Hon förstod aldrig orsaken. Det enda som kunde klara henne ur sådana situationer var reträtt. Allt blev sju resor värre om hon försökte öka sin charm i sådana fall. Hon fick helt enkelt sjunka ihop och titta åt något annat håll. Där inget fanns att se. Där hon blev mycket ensam. Outhärdligt ensam. Där fick hon vänta tills någon behagade kalla på henne igen. En rysning gick genom hennes kropp. Biblioteket. Hon kom ihåg den där dagen på biblioteket. Folk hade strömmat in i stadsbiblioteket. Alla skulle till samlingssalen. Längst fram hade talarstolen stått. Längst bak var en diaprojektor uppriggad med sikte på en stor vit duk vid sidan av talarstolen. Elisabet hade ordnat med projektorn. Hennes klädsel, en vit skjorta med krås och raka ljusa byxor med påsydda pressveck, hade hon tänkt skulle ge ett strikt och professionellt intryck. Hennes blonda, gulvita hår hade varit hårt uppsatt i svinrygg. Hon hoppades att hon kunde stråla av skärpa och intelligens. Hon sorterade bilderna som hon så noggrant valt ut. Hon var stressad eftersom hon nyss fått rusa iväg i sista stund för att leta efter en ny projektorlampa på stan. Och nu såg hon över kaffebordet. Kaffet i termosarna borde räcka, tänkte hon. Kakor, bullar och koppar likaså. Hon tittade på klockan. Det var fem minuter kvar. - Jag hinner repetera föredraget en sista gång, tänkte hon och drog sig tillbaka till sitt skrivbord längre in i biblioteket. ”Vi på stadsbiblioteket hälsar er hjärtligt välkomna till

54

författarjubileet”., repeterade hon för sig själv. Det här blir bra, hade hon tänkt. Hon kände redan av tillfredställelsen i mötet med publiken. Och hon visste att hon kunde göra intryck. En hand på hennes axel fick henne att rycka till. Det var bibliotekarien. Hennes chef. - Det här har du skött bra! Nu kan du slappna av. Jag tar över nu. - Men …! Hon hade protesterat. Hon hade försökt att visa sitt förstående. - Om du ställer dig vid kaffebordet, så börjar jag inleda till de fina bilderna du plockat ihop! Fortsatte biblotekarien. Inom henne växte ilskan, men hon visste inte vad hon skulle göra av den. Bibliotekarien var snart redan framme vid podiet och knäppte på mikrofonen. Elisabet reste sig och gick fram och ställde sig lydigt bakom kaffebordet. Två kvinnor kom omedelbart fram och bad om kaffe. När de hade fått var sin kopp skyndade de vidare till bibliotekarien. - Vad fint ni har ordnat idag, sa de insmickrande till bibliotekarien som omedelbart sög åt sig av berömmet. - Be om en kanelbulle av min assistent vid kaffebordet! Så där snål är vi ändå inte, sa hon frikostigt och slängde en uppfordrande blick mot Elisabet. Elisabet försökte hinna med serveringen samtidigt som bibliotekarien började sitt föredrag. Inom henne växte dock vreden. Men hon hade inte någonting att rikta den mot. Istället hade hon börjat darra i händerna. Darrningen hade gjort henne rädd. Hon försökte skärpa sig. Istället för skärpa kände hon svimningskänslor. Svimningskänslorna kom bara närmare och närmare. Det var då hon spillde kaffe på en besökare. - Men snälla barn, vad gör du? Ropade kvinnan. Bibliotekarien stannade upp i sitt föredrag och tittade mot kaffebordet. Elisabet sa ingenting. Hon var helt stum bakom serveringsbordet. Hon visste först inte var hon skulle ta vägen. Sedan visste hon. Att hon måste ta sig därifrån. Hon såg allt

55

som hände omkring henne som genom en tunnel. Plötsligt hade hon vänt sig om, lämnat kaffebordet och sprungit ut ur biblioteket. Väl ute på gatan hade hon inte vetat vart hon skulle ta vägen. Hon hade strövat stelt och planlöst omkring. Tills svimningskänslorna hade släppt. Det var lättare med män än denna bibliotekarie. Män var lätt att handskas med. Elisabet hade lärt sig att leka med män. Och naturligtvis tyckte hon om dem. De var "gulliga". De kunde vara sexuellt tilldragande. Hon visste hur hon skulle få dem. En liten skiftning i sina rörelser. En exponering av en tafatt, bortkommen kropp. "Hjälp mig". Och ett sugande leende. Snap. Så var de fast. Enkelt. Det som oroade Elisabet att just denna enkla lek kunde gå överstyr. Den kunde bli helt fel. Detta hände vid tillfällen när det inte gick att droppa killarna när hon tyckte att det var dags. Vissa män bet sig fast i henne. Det som började som romantik slutade i att männen bara ville få omkull henne. Vad var det de som fick dem att förändras så? De förändrades från kavaljerer till frustande kåtbockar. Det var skrämmande och fullständigt obegripligt för Elisabet. När Elisabet upptäckte att hon var tillbaka i båten var den första hon såg Teresia. Hon tittade på henne. Det var som om hon suttit och studerat hennes tankar. Hon visste inte om hon skulle rodna eller försöka le. Men innan hon fick svar från Teresia vände sig Teresia bort från henne. Som om Teresia ville tänka klart. På det hon sett hos Elisabet. Teresi förstod inte vilka tankar Elisabet hade haft. Hon undrade bara över hur frånvarande Elisabet kunde vara. Ibland mitt i situationer när de allihop i tjejgänget var fullt upptagna av något. Teresia kunde ibland få känslan av att Elisabet var en tjej som både hade allt och samtidigt inget.

56

Och nu satt hon där på en gummiponton, tänkte Teresia. Hon såg att Elisabet betraktade Ossian vid motorn. Hon verkade vara fascinerad av hans brottningsmatch med den. Vad han gjorde och hur han gjorde. Elisabet studerade hur Ossian drog åt skruvarna på motorfästet. Han gav ett intryck av både vighet och styrka. När han fått ordning på motorn såg han åter rakt in i hennes blågrå ögon. Hon hade satt upp sitt vita hår i hästsvans eftersom hon trodde att det var praktiskt när de skulle vara på sjön. Hon hade kritvita jeans och en vit skjorta dekorerad med spetsbroderier. Ossian tittade intresserat på henne. - Undrar om hon anar hur blöt hon kommer att bli? Och han studerade henne än mer - Hur kan hennes bröst vara så perfekt förpackade i den skjortan … han fick lust att bara råka beröra … Plötsligt skrek motorn till - propellern hade kommit ovanför vattenytan - och Ossian kvicknade till. Han slängde sig åter med sin kropp ovanpå motorhuven. - Sätt dig längre bak på pontonen, tjejen! Så att jag får hjälp att tynga ned båten! Han visade Elisabet genom att hoppa med stjärten på pontonen där han satt. Elisabet flyttade sin bak försiktigt närmare motorn. - Ännu mer! Ossian log förmildrande till sitt kommando. När Elisabet kommit så nära motorn hon kunde slutade propellern att skrika. Den gurglade nöjt ned i vattnet och båten sköt fart igen. - Tack. - Ossian heter jag. - Elisabet. Elisabet studerade intresserat Ossian. - Vad är man om man är en sådan som dig? - Forsrännaröverstyrman, svarade Ossian och såg på Elisabet. - Överstyrman? Undrade Elisabet.

57

- De första forsrännarna fick den titeln. På de gamla träbåtarnas tid. Och vad gör du till vardags? - Bibliotekarie. Men jag läser vidare. - Varför det? - Jag trivs inte på mitt nuvarande arbete. Jag gillar inte min chef. Elisabet kände illamåendet över händelsen där hemma. Hur illamåendet vällde upp inom henne. Hur ilskan började koka inom henne. - Varför inte bara byta bibliotek? - Jag vill bli något annat. - Vadå? - Jag vet inte. Något där jag får uttrycka mig mer. - Och det är? Ja, vad då? Vad ville hon göra? Hennes oro tog tag i henne på nytt. Underhuggare till sin chef? Hur länge då? Hennes nyligen så artiga leende mulnade. Hon vände ansiktet från honom och såg missmodigt ut över sjön. Hennes ögon sökte sig ned i det svarta vattnet framför båten. Ossian, som såg hennes förändring, undrade om han sagt något dumt och blev orolig. - Hjälp mig Elisabet - ta rodret åt mig. Elisabet vände sig tillbaka och såg på honom. - Jag? - Ja … du. Ossian tog hennes högra hand och satte den på det runda staget som stack ut från motorn. - Håll om den. Det är gasreglaget. Du styr genom att röra spaken åt höger eller vänster. När du vrider på den så gasar eller saktar du in. Elisabet stelnade av nervositet och koncentrerade sig med handen på staget och blicken fästad på Ossian. - Precis så … se sedan framåt … jättebra, Elisabet. Elisabet rörde försiktigt på styrarmen. Lite fram och lite tillbaka. Provade att vrida på gasreglaget. Hon kände kraften i motorn. Och att det faktiskt var hon som styrde. Hon tittade på

58

de andra som spänt följt hennes körning. Hon gav Ossian en varm och förtrolig blick under den lugg som nu började falla ned ur hans lugg. - Tack. Därefter vände hon sig ut mot vattnet och log för sig själv. Ett brådmoget leende. Och vattnet var inte lika svart längre. Hon körde istället rakt över det. Elisabet var den som nu körde båten och hon njöt i högan sjö. Det var en gammal verksamhet som detta sällskap gett sig in på. Stakning uppför forsarna och forsränning nedför dem hade pågått sedan urminnes tider. Älvarna var Lapplands pulsåder. Men forsränning var en svår konst, och oräkneliga var de människor som omkommit i de våldsamma forsarna. Träbåtarna var bräckliga, ranka och strömmarna var oberäkneliga. Så kom gummibåten. Föreståndaren var den första att prova den. Han såg att de var sjövärdiga. Han förstod också att han kunde ta med sig passagerare på de lättflytande pontonerna. I och med denna insikt var en ny turismaktivitet född. Forsränning i gummibåt!. Föraren styrde med åror som fästes på en träställning. Passagerna fick var sin paddel och instruktioner om hur de skulle göra av rorsman. När han skrek: - Vänster sida paddlar fram och höger sida paddlar bakåt! Så vips, roterade båten. Företåndaren lärde sig att styra gummibåten. Till exempel kunde han styra sig till rätt position ovanför forsen genom att traversera, det vill säga, han snedställde båten och rodde bakåt. För att klara de stora motvågorna i forsen ropade han: - Full fart framåt! och passagerarna plöjde rakt igenom forsen. För gummibåtarna var de vita hålen den största faran. Ett sådant sög fast båten, skakade sönder den, välte och spolade ut

59

passagerarna. Om de hade tur, slapp de undan att fastna i de vita, tumlande vattenmassorna. Sådant fick naturligtvis inte ske. En forsförare måste ta hand om sina passagerare även i den vildaste fors. Och forsrännarna lärde sig sin sak. De visste snart hur de skulle köra säkert. De lärde sig snart till och med hur de kunde fördela passagerarna i båten och därmed balansera flytförmågan för bästa framkomlighet. Snart upptäckte dock forsrännarna att det blev roligare för passagerarna om föraren avsiktligt gjorde båten obalanserad medvetet. Lagom obalanserad. Förarna placerade flera passagerare längst fram, så att båten sjönk ned i fören. När sedan motvågor och vita hål slog i båtens för kunde inte passagerarna värja sig. Passagerarna i fören formligen drunknade i kaskader av skum. Och ju blötare passagerare blev, desto nöjdare blev de. Fler tricks uppfanns på de glada upptågen i forsarna. Passagerarna såg inte hur rorsman snedställde båten i forsarna. Båten mötte nästa våg precis så mycket att effekten blev maximal. Alla blev blöta. Ja, en riktig rorsman var en sann underhållare. En artist som snart förväntades ge en riktigt underhållande föreställning. En rorsman var inte bara en och samma rorsman. Den ene kunde vara en helt annan än den andre. De såg sitt hantverk genom var sitt eget raster av personliga erfarenheter, succéer och misslyckanden. Ossian var den starke forsrännaren som från början tog i så att årorna gick av. Lika hårdhänt som han åkte över sina motståndare i stadens ishockeylag. I längden kunde han dock inte hålla på att förbruka åror på det sättet. Föreståndaren påpekade att hans år-konto var för högt. Att han bröt av för många åror. Dock, Ossian den som först upptäckte hur saker skulle göras på rätt sätt, var sig det gällde skidåkning eller klättring. Och naturligtvis upptäckte

60

han snart hemligheten med rorsmannens yrke. Att han tjänade på att arbeta med älven, inte mot den. Han lärde sig läsa vattnet. Att utnyttja dess kraft. Ingen kunde rida strömmarna som Ossian. Ylva var också en läsare av älvens strömmar. Hon placerade sig omärkligt i position redan hundratalet meter ovanför den tänkta passagen, och sedan gled hon bara rätt på. Exakt. På bara ren teknik. Hon var dessutom den av forsrännarna som, när pratet i båtarna blev allt för fixerat vid dramatiken, först nämnde naturupplevelsen. Gummibåtarna, sa hon, gjorde att hon kunde närma sig allt det vilda utan att störa. ”Vi kör i forsar som knappt någon sett inifrån förr”, kunde hon säga till de andra hetlevrade killarna. Hon gled fram i selen så ljudlöst att älgar och fåglar inte flydde. ”Svan, Storlom, Silvertärna - ja - alla dem kunde man få se på nära håll.” , berättade hon lyriskt. Hennings ornitologiska kunskap var minimal. Liksom hans intresse för fåglar. Men han kunde identifiera ”arterna” sjöfågel, flyttfågel och pippifågel - som han utryckte det. Mer än så behövdes inte. Men, det var inte det som var intressant, menade han. Han ville först och främst slå fast att detta egentligen inte var vildmark. Landet var gammal kulturmark. Generation efter generation av nybyggare hade präglat trakten. Nybbyggarna var män som visste hur man rände i forsarna, intygade Henning. Henning var inte sämre än att han själv hade byggt en gammaldags forsbåt. Han hade ensam byggt en lång och smal sådan, visserligen med hjälp av gubbarna i byn, förstås. Tillsammans hade de sedan ränt ned för älven innan tjäran torkat på båten. Av dessa gubbar, numera annars mest aktiva på ljugarbänken i byn, hade han fått höra historierna om de gamla flottarna. Om de gigantiska tjärflottarna som styrdes ända ned

61

till Bottenhavet. Om hur byns kyrkböcker försvunnit ned i vattnet den gången då länsmans forsbåt hade tippade i forsen. Aslak var forsrännare trots att han aldrig lärt sig simma. Det var för kallt i hans hembys fjällvatten för sådana vattenlekar. Men hans folk var så van att utmana naturen, att detta med forsränning ändå bara var ännu ett sätt att riskera livet, tänkte han. Han var den i gänget som hade lättast att le under ränningarna, eller som han kallade dem, ”upptågen”. Han hade lätt för att skratta. Kanske ett resultat av hans livsinställning. ”Svenskarna” kom ständigt med nya saker, som gummibåtar, och han tyckte om att få vara med. De andra forsrännarna undrade dock över hans körning, som inte såg smidig ut, men som alltid på något förunderligt sätt slutade bra. ”Det måste vara magi”, sa de och tittade på varandra. Ossian och Ylva slog av motorerna. Det blev tyst. Tyst, så när som på oväsendet från incentivgängets båtar hundra meter bort. Det var då hon hörde ljudet från himlen ovanför henne. När hon vände sig om och tittade upp i molnen, urskiljde hon ett sjöflygplan. Det hon såg var en DHC-2 Beaver som flög in över dem. Plötsligt började flygplanet sjunka och det såg ut som om det skulle komma rätt på gummibåtarna. Deltagarna i båtarna stirrade mot det pontonförsedda vidundret som snabbt närmade sig. Hon tittade på de andra för att se hur de reagerade på hotet från skyn. ”Det ser ut som om det kommer att störta på oss!” borde en oinvigt tänka, förmodade hon. Planet rätade upp sig precis innan det nått forsbåtarna. Alla kunde se maskinens underrede och pontoner passera bara några meter ovan deras huvuden. Flygmotorn vrålade vilt i deras öron. Alla utom förarna slängde sig ned i båtarna. - Nu gjorde han så igen! sa Ylva.

62

Själv undrade hon än en gång hur piloten fått sitt flygcertifikat. I båtarna kravlade sig passagerarna, chockade, upp igen. Flygplanet steg i skyn, vände och kom tillbaka. - Nu kommer det igen! Denna gång varvade dock motorn istället ned vilket innebar att piloten lugnt kunde landa med sin rödmålade järnfågel. Vid landningen sprutade pontonerna av vatten på båda sidor. Motorn tystnade. Vidundret flöt stilla fram mot gummibåtarna. När sjöflygplanet dök ned från molnen, hade Severin trott att han skulle dö. Viktlösheten var en chock för honom. För att inte tala om den annars redan så flygrädde José. Severin hade hela flygresan hört hur en av afrikanerna skojat med piloten: - Gör något roligt, flyg lite tuffare! Till slut tröttnade piloten på tjatet, såg gummibåtarna nere på sjön - och dök. Utplaningen, för att de inte skulle slå i vattnet, fick Severin inne planet, att känna som om han skulle sjunka genom stolarna. En så kallad "fosterfördrivning", enligt piloten. Även om det skulle vara för mycket att säga att afrikanen som provocerat fram pilotens manöver blivit vit i ansiktet, så märktes i alla fall en tydlig förändring i hans sinnesstämning efter intermezzot. Han sa inget mer om busflygning. När flygplanet landat steg piloten ut och ställde sig bredbent på dess ena ponton, med handen i ett fast grepp om ett av vingstagen. - Har ni inte glömt någoting? Förarna i båtarna tittade på varandra. Sedan tittade de frågande tillbaka på piloten. Piloten öppnade passagerardörren där Severin och José satt med två stora lådor i knäna. Piloten tog tag i en av lådorna, lyfte ut den och ställde den på pontonen. - Det kanske går bättre med de här?

63

Nu såg förarna, Ossian och Ylva, de båda matlådan. De bet sig i läppen. - Aj, aj, aj! Ylva rodde fram med sin båt. Hon började med att ta den första lådan. På vingliga ben steg afrikanerna ut på flygplanets pontoner. Ylva såg hur afrikanerna ängsligt stirrade på den lilla, bräckliga gummibåten med bilresenärerna i. Sedan såg de på Ylva. De hälsade försiktigt på henne. En kvinna skulle styra båten, kunde det stämma? Jo, det stämde, måste de ha tänkt. Och kvinnan som anvisade dem plats i båten var bestämd. De fick var och en sin bestämda plats bredvid bilresenärerna som redan fanns där. Severin, som nu stod tillsammans med José på flygplanets ena ponton, tittade på Ylva. Severin kände igen tjejen med den där tuffa blicken från flygplattan och han såg att hon lagt märke till att han hade dykt upp igen, Här, på ett sjöflygplan. Hon pekade på en annan båt för honom och José. - Ni får sitta där! Båten hon pekade på var Ossian. Där satt redan fyra tjejer. Varför han och José inte skulle sitta med sina passagerare från flygplanet förstod han inte. Kanske afrikanerna och gruvchefen var för fina för att dela plats med honom och José? Vem vet, tänkte han. Väl i Ossians båt bad Ossian Severin och José att sätta sig längst fram. På båda sidor om och framför Ossian satt redan de fyra tjejerna. Alla passagerare i Ossians båt fick en paddel i handen och sedan började Ossian instruera dem. Han berättade hur de skulle hålla sina paddlar. Han talade om för dem vilka kommandon de skulle vara uppmärksamma på. Själv hade han fällt upp motorn och riggat upp två stora åror fästade i två metallklykor på roddställningen av trä mitt i båten. Han flyttade fram och satte sig på en sittbräda mitt i roddställningen för att därifrån kunna hantera årorna.

64

Det stora sällskapet på dagens forsfärd var nu komplett. Fyra båtar drev sakta fram på Luspajärvi. Här fanns incentivegänget med sin skrävlande guide i Hennings och Aslaks båtar. De låg längst fram. Efter dem kom gruvchefen med sina båda afrikanska gäster och de två bilresenärerna i Ylvas båt. Ossian, som låg sist, hade tagit hand om Emelies kompisar och dessutom fått sig tilldelad Severin och José som därmed kommit ikapp efter sin vådliga flygresa. Från sjöns ände, dit de var på väg, hörde passagerarna i Ossians båt ett tjut som följdes av en knall. - Det lät som en fyrverkeriraket? - Det är det, svarade Ossian. Det kommer från incentivegruppen längst fram. Fler knallar hördes. - Det är guiden som skjuter raketer från sin båt mot den andra båten, berättade Ossian. Han kallar det exocetrobotar. En sådan där exocetrobot som sänkte britternas skepp i kriget vid Falklandsöarna nyligen. Passagerarna i Ossians båt stirrade förvånat mot båten med de lågflygande raketerna . Framme vid Hennings och Aslaks båtar hade det påhittade kriget snart upphört och kanonröken drev iväg över vattnet. De nyss lite försoffade passagerarna var nu upplivade och på bushumör. Nu stannade dock även deras båtmotorer. Aslak och Henning fällde upp propelleraxlarna ur vattnet. När de bullrande båtmotorerna tystnade kunde passagerarna nästan känna tystnaden över sjön. Tystnaden underströk lugnet på vattenytan. Men så fort båtfolket hade vant sig vid stillheten, hörde det något. Det de hörde var ett nytt ljud. Ett lågt, bullrande brusljud. Alla tittade förväntansfullt åt öster, i älvens

65

riktning. Vad kunde det vara som nu hördes? Alla lyssnade intensivt. Det de nu hörde, det var forsen. Det var forsen framför dem. Passagerarna spände sina ögon i riktning mot den punkt där sjön tycktes sluta. Själva forsen hade varit svår att upptäcka på det här avståndet, några hundra meter bort, om det inte vore för granarna bortanför forsen. Granarna såg nämligen ut som om de var kapade till hälften. Som om granarna inte hade någon nedre del utan istället sköt upp direkt från vattenytan. Så såg det i alla fall ut för en som aldrig hade närmat sig en forsnacke förut. Passagerarna kunde inte riktigt få ihop bilden i sina huvuden. Forsrännarna däremot visste att så uppenbarar sig en fors. Så ser en fors ut just innan du sugs in i forsen. Snart började passagerarna se vita, dansade vågtofsar, som trotsigt kastade sig upp över vattenytan längst bort. I Incentivegruppens båt kontrasterade Hennings ljusa och spretiga kalufs mot Aslaks svarta, i backslick, inför forsen, blötkammade hår. Aslak hade lagt undan sin båtmössa. Nu händer det obegripliga. Ja, inte kanske för Henning och Aslak. Inte ens för guiden kanske. Men för passagerarna som inte varit med förut. För plötsligt ställde sig Aslak och Henning upp och såg ut som om de skulle överge sina båtar och dyka i vattnet. - Då stiger vi av, som överenskommet! ropade Henning till guiden. Guiden såg runt på sina passagerare. Sedan svarade han. - Stopp grabbar, ni får inte lämna oss nu! Han vände sig mot sin grupp. Till synes för att få hjälp. - Nu har de förvildade skogsbarnen fått för sig något igen. De ska lämna oss! Han såg på sina förvånade passagerare. Passagerarna betraktade honom oroligt. Vad betydde detta? De hörde forsens muller allt tydligare. Är detta möjligt? Att allt inte är förberett och klart inför en hotande fors.

66

- Grabbar, det finns bara en sak vi kan göra! Guiden bestämmer sig för att komma sin grupps räddning. - Vi måste jojka tillbaka dem! - Jojka? Affärsmännen i båda båtarna såg ut som levande frågetecken. - Jo, just det. Jojka, konfirmerade guiden. Guiden ställde sig upp i båten. Han sträckte sin arm mot skyn som för att ta hjälp av gudar. Gudar osynliga för hans passagerare. Hans ögon slöts. Nu hörde incentivgruppen sin ledare började sjunga. Han sång var rytmiskt. I en entonig men stark rytm. - Na-na-na-na-na … Na-na-na-na-na … Passagerarna visste inte vad de skulle tro. Hade de hamnat ovanför en stor och livsfarlig fors utan förare? Var det här ett skämt? Dånet från forsen ökade. Guiden upprepade sitt primitiva läte. Det läte som de helt oskyldigt skrattat åt tidigare under bussfärden. Men nu var det allvar. Skulle de, eller skulle de inte - jojka? Till slut tog deras chef i gruppen ton. Han som hade fallit omkull på flygplatsen. Han började imitera guidens sång. Det förlöste den paralyserade stämningen i båtarna. Snart kom de andra passagerarna med. Först halsdarrigt. Sedan allt starkare. Snart med en väldig kraft. Snart skrek de. Forsen närmade sig. Ju närmare de kom forsen ju mer ökade dånet från forsen. Snart drunknade guidens hemmagjorda jojk i forsens muller. Till och med passagerarnas desperata skrik blandades med forsens starka röst. Så bar det av Aslaks båt gick först in över forsnacken. Han slängde sig över årorna och skrek:

67

- Paddla allt ni kan! Bara då kan vi klara det! Företagsfolket var plötsligt som gjort av ett stycke. Kommandot ”paddla” och ”paddla inte” följdes blint och omedelbart av deras ovana skrivbordsarmar. De gick in i den ena vågen efter den andra. Tvärstopp och kalldusch. Paddla! Tvärstopp och kalldusch. Paddla! Över dånet hördes forsrännarnas stridsrop: - Yahoo! Yahoo! En ljödstöt for över forsen. Det var guiden som hejade på med sin trumpet. Efter Henning och Aslaks båtar kom Ylva och Ossian. I Ylvas båt försökte den ena bilresenären sitta stadigt medan hans kompis dunsade i båtbottens duk. Innan han hann sätta sig upp igen sköljdes han ned igen av en ny våg. Afrikanerna var helt desorienterade – ”var försvann sjön?” Ylva berättade för dem att de just klarat av en fors. ”Jaså – på det viset”. Kommer det fler? Jodå. Många fler, nickade Ylva till svar. I Ossians båt skrek tjejerna av förstjusning. Severin och José tog i med paddlarna så att de nästan sprack. Fyra båtar med blöta och lyckliga, nyblivna forsrännare spolades snart ut nedanför dagens första fors. Skratten var hjärtliga, stämningen salig. - Såg du? - Vilken dusch jag fick! - Vad jag tog i! Incentive-gänget dunkade Henning och Aslak i ryggen: - Det där gjorde ni bra! Förarna sög rutinerat åt sig av berömmet. De vilade sig tillbaka på sina sitsar, nöjda med att ha levererat. Nu var passagerarna på deras mark. Forsrännarna

68

var inspiratörerna och de obestridda ledarna. Föreställningen kunde börja, tänkte de vant. Efter den första, vilda forsen fortsatte båtarna att bara glida ned längs en mindre vild ström. Forsarna var tillfälligt slut. Det innebar att förarna måste fälla ned sina utombordsmotorer och starta dem igen för att avverka den nya sjö de hade anlänt till. I Ossians båt fick Elisabet ännu en gång styrarmen i sin hand. Hon blev åter igen smickrad av förtroendet att få styra och tog uppdraget på största allvar. Hon ropade friskt åt de nya passagerna framtill – José och Severin - att flytta på sig så att hon skulle kunna få fri sikt att se var hon skulle köra. José kände sig i vägen för Elisabets rop och försökte luta sig åt olika håll. Snart satt han bara där utan möjlighet att sysselsätta sig med någonting. Bara att skygga för den där tjejens ”sikte” ut över älven. Mycket olustigt. Elisabets mörka kompis som nu hade blivit ensam på sin ponton utan sin bästa vän, Elisabet. Hon var irriterad över att Elisabet var mer intresserad av Ossian med sin motor. Hon kände sig ensam där på sin gummiponton. Ensam i världen. Ensamhet var det värsta hon visste. Ja, hon hade inte ens en pojkvän. Honom hade hon nyss bett fara åt helvete. Och där kunde han få stanna, det hade hon bestämt för sig själv. Men som singel var hon som en smörklick i en stekpanna. Hon kunde inte uthärda ensamheten. För Kristin var detta outhärdligt. Det var Kristins mor som hade gjort slut på Kristins far. Och ändå hade han bara levt för henne och Kristin. I allt han förmådde. Det var han som lagade maten. Det var han som städade. Han var den som tog hand om Kristin. Även när Kristines mor behövde försvinna några timmar. Till slut försvann Kristins mor för gott. Hon försvann till andra män. Kvar var bara Kristin och hennes far. En far som nu

69

ännu mer blev hennes allt. Han kunde som ingen annan se henne. Hon kunde vända sig till honom i allt. Ja, de två stod varandra mycket nära. När så Kristins mor äntligen kom tillbaka gick det inte som Kristin och hennes far tänkt. Kristins mor hade med sig nye man. Det klarade inte Kristins far av, så han bröt ihop. Kristin blev lämnad åt sig själv. Hon hade hädanefter ingen att vända sig till. Men om någon trott att Kristin skulle bli paralyserad av situationen, så hade denne helt fel. Kristina gjorde på sitt speciella sätt för att slå tillbaka mot sin mor. Hon gjorde det genom att vända sig till moderns nye man. Hon gick i säng med sin moders nye man. Med sin unga kropp fick hon därefter makt över honom. Ja, han blev som besatt av henne. Hon kunde snart styra över honom med sitt lillfinger. Därmed kunde hon ge honom korgen. Och återvända till sin mors famn. För att bikta sig. Den värsta bikt en mor hade kunnat föreställa sig. Först då insåg Kristins mor vad hon gjort mot sin dotter. En dotter som på detta sätt gav sin mor dödsstöten som mor. Kristins mor klarade det inte. Hon gav sig av. Denna gång gav hon sig iväg så långt att Kristin aldrig skulle kunna nå henne. Åren gick. Åren gick för Kristin, utan livstecken från mor. Hon var snart säker på att aldrig få ett livstecken. Då, när Kristin hade ge upp, då dök ett mystiskt brev utan avsändare. Brevet innehöll inte mycket. Det som låg i brevet kändes som ett löv som blåst i Kristins väg. Ingen text, bara ett fotografi. Hon grabbade tag i fotografiet. Fotografiet föreställde en hjälparbetare i Uganda. Omgiven av svarta, föräldralösa barn, där fanns Kristins mor. På kortet log Kristins mor mot Kristin. Kristin stoppade på sig kortet. Hon bar det med sig överallt. Hon tittade på det ofta. Hon undrade över vad hennes mor hade velat säga med att skicka henne det kortet. Men hon kunde inte förstå vad meningen med att sända ett sådant kort utan avsändare kunde vara. Det enda Kristin hade kvar av sin mor

70

kortet. Det enda hon kanske kunde kräva av sin mor. Skulden dem emellan var alltför stor. Kristin hade funderat en hel del över hur hon skulle leva sitt liv . Om hon hittade en man istället för sin far skulle allt bli bra igen. Så tänkte hon. Då skulle hon kunna bli en bättre mor än sin egen mor. Hon skulle bli en bättre människa. Och det vad det hon ville. Till varje pris. Män fanns överallt. Och män var inte Kristins problem. Problemet var kanske deras. De kunde inte veta vem de riskerade att lära känna i Kristin. Detta gjorde henne mycket farlig för män. Vare sig de var långa eller korta. Fula eller snygga. Starka eller svaga. Vilka som än kom i vägen för denna farliga vulkan av passion som var Kristin hade anledning att vara rädda. Kristin såg på José, den mörke unge mannen, som verkade mest bortkommen av alla där framme. Han hade gröna ögon. Han mötte hennes mörkbruna och log försiktigt tillbaka, osäker på hur mycket i vägen han var där framme tillsammans med sin kompis Severin. Kristin granskade honom och jämförde honom med hans ljusare kompis. Hon såg att han hade vadlånga byxor av alpmodell med benfickor. Ovanför det en friluftsskjorta med så många fickor att man kunde tro att det var en fiskeväst. Hon log mot José. José blev osäker. Log hon åt mig? Är det något fel på mig? Plötsligt slängde Kristin en blick mot Elisabet och sedan tillbaka mot José. Hon klippte med ögonen, tydligt avseende sin vän Elisabet men med ett budskap till José att han inte behövde ta Elisabets kommandon när hon styrde båten på allvar. José slappnade av vid hennes leende och slängde en ängslig blick först åt Elisabets håll, sedan tillbaka till Kristin. Han studerade Kristin blygt. José såg på den mörka kvinnan som satt där på ett - det uppfattade han som man - medvetet och självsäkert sätt. Hon hade satt upp sitt långa, svarta hår i en stor knut i nacken.

71

Nedanför den en svart, åtsittande, urringad t-shirt som framhävde hennes byst. Det kunde han se trots hennes flytväst. Nedanför t-shirten snäva, svarta, elastiska byxor som nådde ned halvvägs på vaderna. Det som skrek om henne, var de röda läpparna, hennes målade naglar och de illröda stövlarna. José hade aldrig sett sådana stövlar, tänkte han. Kunde det vara något italienskt? Han såg att ett kristet kors hängde i en kedja runt hennes hals. Så hörde han henne säga något. Hon pratade långsamt och uttalat på varje ord. Han lade märke till att hon hade en lätt släpande, hest röst. - Nu är Elisabet igång! José sträckte på sig. Han hade visserligen uppfattat Kristins påstående. Men förstod han vad hon menade med det hon sa? - Igång med vad? Vågade han fråga. - Hon ska styra. Styra allt och alla. Hm, tänkte José, vad menade hon med det nu? - Varför det? - Bara för att hon är sådan. Hon borde styra sig själv istället. ”Styra sig själv”, tänkte Jose. Och hur gör man det? Han måste fråga henne. - Jaså. Gör du det? - Jag får min vilja igenom utan att styra andra. - Jaså. Hurdå? - Genom att vara mig själv. Och nu har jag fått dig på kroken. - Va? - Dig. José såg osäkert tillbaka på den Kristin. Drev bruden med honom? Ville hon göra honom till åtlöje? Han kände hur självförtroendet, det lilla han hade, bara rann ut ur honom. Och det såg Kristin. Hon måste slå till bromsen. Fånga in killen. För nu hade hon honom som i en ask. - Hur är du? - Hur menar du? - Är du bestämd?

72

José tittade forskande på Kristin. - Ja. Han kände att han måste svara ”Ja”. Vad skulle han annars säga? Att svara nej? Nej, det gick inte - Det kände jag! Kristin skickade en bekräftelse till José som han inte kunde tacka nej till. Han tog åt sig så mycket han bara klarade. Oavsett hur osäker och tappad han än kände sig nu var det otänkbart att retirera. Han måste hoppa på det här. Han måste kunna hålla ställningarna. Trots denna förödande kvinnas hela kraft på hans bräckliga manlighet. Han flyttade närmare Kristin. Bort från sin vän Severin. Men han vågade inte se henne i ögonen på en gång. Inte än. Istället spanade han forskande, leende ut över vattnet utan att se ett enda dugg av det han tittade på. Och i hans huvud var det tomt. Kvinnan hade erövrat honom. José var en av tusentals som detta land ömkat sig över bara ett decennium tidigare. I panik hade de lämnat sitt fädernesland som jagade dem som råttor. Aldrig tidigare hade ett folk flytt just hit från en land så långt borta. Men eftersom svenskarna nästan bara var svenskar vid denna tid var de nyfikna på de nya innevånarna. José hade varit en av dem. Men han kom med hemska minnen. Intervjuerna kom José ihåg. Eller, rättare sagt förhören. Förhören om vad hans föräldrar ”egentligen” gjorde. Militärernas förhör. De som ville veta bara mer och mer av honom. De hade försökt att ta reda på om hans familj var regimkritiskt. Det var då han lärde sig att ljuga. Trots att han bara var ett barn. Han försökte verkligen att säga de rätta sakerna. Och att undvika att säga de saker som inte fick sägas. "Nej, de pratar aldrig om politik", hade han sagt. "Jo, de tycker om att leva i vårt land", hade han sagt. Chile. Hans hem på jorden. Santiago de Chile.

73

Hur skulle han kunna välja? Allendes Chile? Det socialistiska? Kaoset? Eller Pinochets Chile? Reaktionens Chile. Våldets och ordningens Chile. Så hade han tänkt – José – som helst bara ville ut och spela fotboll med de andra grabbarna. Men han förstod att hans svar var livsviktiga. Han svar skulle avgöra om hans föräldrar skulle finnas kvar när han nästa gång kom hem efter att ha spelat fotboll med grabbarna. Hans ord under militärens förhör brände sig in i honom. De kändes snart som knivar. Knivar som kunde döda. Flykten från Chile till Sverige kom José mycket väl ihåg. Det var hans föräldrar som körde honom till flygplatsen. De hade packat hans leksaker, hans kläder och några skolböcker. Ett foto av dem tillsammans fanns med i väskan. Han hade suttit i knäet på dem. Chocken på flygplatsen kom han ihåg. Chocken när hans pappa och mamma lämnade honom ensam . De lämnade över honom till flyktingsmugglarna. De som skulle rädda honom ut ur repressionens Chile. Han kommer ihåg hur hans föräldrar log mot honom. Men han kommer också ihåg hur nervösa de var. Han kommer ihåg att han vände sig om efter dem. De hann bara vinka kort, innan de vände sig om och sprang. De hann bara springa en kort bit innan flera militärer spärrade deras väg. Så mycket hann han se. Det sista han skymtade var när soldaterna grep hans föräldrar. De arresterade hans far och mor. Och allt var slut. Det spelade ingen roll vad hans räddare sa till honom när planet hade lyfte. De försökte trösta honom och få honom på andra tankar. De pekade ut alla bergen under flygplanet. Han hade till och med fått se Aconcagua – över 7000 meter över havet. Men ingenting hade hjälpt för att lugna ned kaoset i hans inre. Ovanför Andernas bergsmassiv skildes han definitivt från allt det som varit hans liv framtill då.

74

Han var säker på att planet skulle störta. Att det skulle störta där hans föräldrar aldrig skulle kunna hitta honom. Aldrig någonsin. Trots att hans räddare berättade för honom om fotbollslaget som gjort det några år tidigare. Fotbollslaget som hade störtat över de skrämmande, ändlösa bergen. Hans räddare berättade att trots alla eftersök hade man inte hittat dem. Alla hade varit säker på att fotbollsspelarna hade dött. Ända tills två av dem stapplat fram i en by nedanför Anderna. Fotbollslaget hade visat att det alltid fanns hopp, sa José räddare på flygplanet sagt. Livet hos bonden, i hans styvfamilj i Sverige, kom José mycket väl ihåg. Han kom ihåg litet på åkern och i ladugården. Han som hade varit ett stadsbarn. Ett stadsbarn med berg i fjärran. I Skåne fanns inga berg. Bara hans styvföräldrars förebråelser om nyttan av hårt arbete. Han hade utfört detta hårda arbete. Han hade varit tvungen att jobba hårt eftersom hans fosterföräldrar hade honom bara för att få allt detta arbete gjort. När José slet på fälten och i ladugården kunde han samtidigt se på hur styvföräldrarna själva kunde sitta på verandan och bara lata sig. José rymde till slut mot närmaste storstad. Josés maniska energi och matematiska fallenhet gjorde det lätt för honom att hitta ett arbete. I Stockholm fick han göra skärgårdsbolagets tidtabeller. Han hade lätt för sådant. Så lätt att han äntligen kunde börja drömma. Drömma om det han ville göra. Att planera sin egen resa. Iväg från alla människor som inte betydde något för honom. Kanske kunde han hitta det enda han längtade efter. Sin far och mor. Detta var hans drivkraft i allt han gjorde. När han en dag satt på planet mot norra Sverige, var det samma drivkraft som fick honom att göra det. En hemlig önskan om att få se sina föräldrar igen. Och även om de inte fanns här, här i Lappland, hade han ändå påbörjat sin resa.

75

Severin såg Josés intresse för den mörka kvinnan och kände sig som det tredje hjulet. Han flyttade sig närmare Teresia, som satt på Ossians högra sida. - Är ni från samma gäng? - Ja. - Severin heter jag. Plötsligt visste han inte hur han skulle fortsätta. Han såg ut som en fiollåda i ansiktet. Emelie tittade förvånat på honom. Som om Severin egentligen var från en annan planet men nu tagit orden i sin mun. Hon såg in i hans grönblå ögon ovanför hans blå kosackskjorta på beiga friluftsbyxor i armémodell. Hennes blåbruna ögon sökte i hans osäkra ansikte efter en orsak till att han plötsligt tilltalat henne. Emelie väntade en kort stund, men, när han inte sa något mer, vände hon sig tillbaka mot de andra tjejerna. Den hon pratat med innan Severin gjorde sin framstöt. Severin hade misslyckats igen. Hans tankar gick tillbaka till sitt förra misslyckande. I stadshushallen där hemma. Hans bidrag till en utställning med modellhus inför satsningen på den nya stadsdelen. Han hade varit stolt, för han visste att han hade fallenhet för arkitektur. Att montera modellen på utställningen hade varit ett pillergöra som krävt koncentration. Tyvärr hans hade tankar dragits som av en magnet. Till henne. Som var flera år äldre. De hade gjort slut. Eller rättare sagt, hon har gett honom korgen. Men han hade inte kunnat avbryta dialogen inombords. Kunde han ha gjort annorlunda? Fanns det ändå inte några utsikter till att de skulle kunna bli ihop igen? Han var arg på henne. Han borde glömma henne efter allt hon gjort. Som sårat honom så. Och ändå. Han kunde inte glömma henne. Skulle hon locka på honom så skulle han omedelbart smälta och krypa tillbaka. Det var han smärtsamt medveten om. Just därför var

76

han så rädd för henne. Hon kunde få honom i vanmakt. När som helst. Så hade hon kommit in i utställningshallen. Hon hade genast spanat in honom. - Oh nej, hade han tänkt. Det är hon! Han hade känt sig knäsvag. Hon hade kommit fram till hans bord. - Hej Severin … Han hade svarat kort. För att inte visa sig angelägen. Hejat tillbaka men låtsas titta i sina papper. Kvinnan hade naturligtvis genomskådat honom. Hon kunde sin Severin. Hon kände att hon hade total makt över honom. Hon såg dessutom ut att trivas med det. Hon gungade rytmiskt på sina höfter och gick självmedvetet vidare. Hon svängde dessutom demonstrativt med sin handväska för ytterligare demonstrera sin makt över Severins sinne. Ja, hon svängde sin väska så demonstrativt att den oavsiktligt slog i hans modell. I sista stund såg han vad som hände och försökte desperat sträcka sig mot sin modell så att den inte skulle åka av bordet. Men istället för att rädda modellen hade han fumlat och ramlat mot den. Det värsta hände. Modellen hade kraschat i golvet. Därmed var allt hans arbete till ingen nytta. Allt slit för att bygga en arkitektmodell hade gått i bitar. Han stirrade på delarna som låg utspridda framför honom. Kvinnan blev först överraskad över vad hon ställt till med. Men snart var hon helt nöjd. Hon verkade tycka att Severin förtjänade katastrofen. Severin tittade bedrövat på henne. ”Behövde du göra så?” ”Ja”, tycktes hennes ögon svara. Med ett utmanade kroppsspråk svävade hon iväg för att se vad de andra utställarna hade att visa. I gummibåten hade José följt Severins tafatta kontaktförsök i gummibåten. Med den där Teresia. Nu satt Severin där och

77

gapade igen. Som en fisk, tänkte han. Typiskt Severin. Severin kunde göra slut på vilket tillfälle som helst på nolltid. José kom också ihåg den där dagen i utställningshallen. Han hade hittat Severin direkt. Plockande i spillrorna av sitt vackra bygge. - Klart att det är Severins bord, hade José tänkt och skrattat inombords. Som han har ställt till det! José hade stor respekt för sin väns begåvning som blivande arkitekt. Han hade sett att han hade en speciellt känsla för färg och form. Men, att bygga ett hus på Severins ritningar ... nja ... skulle det hålla? Severin var nog duktig. Men han var också för lekfull. Kanske för för aningslös, tänkte José Han gick fram till Severin. - Hon var här, hade Severin sagt när han upptäckt José närvaro - Var det hon igen! Undrade José leende. - Hon, Ja! Svarade Severin uppgivet. - Äh, bry dig inte om det där! Tröstade José sin vän. Han tittade på sin klocka. - Båten går snart. Vi måste skynda oss! Severin stuvade undan sitt projekt i en låda och lade det bland lådorna gemensamt för de andra utställarna. De två begav sig ut ur stadshuset, mot hamnen. Deras plan var att ta turbåten ut i skärgården. De trodde de hade koll på avgångstiden och behövde ingen turlista. José hade alla tidtabeller i huvudet. Det var han som hade gjort dem. För alla skärgårdsbåtarna. Av det skälet var han inte varit så talför vid det här laget. Jobbet dröjde sig kvar i form av tidtabeller i huvudet hans. Han hade tänkt på den båt han och Severin skulle ta ut i skärgården. Det var en specialbåt som bara skulle gå den dagen men den hade ändå varit med i tidtabellen. Snart hade de varit de framme vid rätt brygga. En grupp människor hade varit redan där. - Vi har fem minuter kvar, hade han sagt till Severin.

78

En man ur gruppen som också väntade på båten hade vänt sig om mot José. - Jag kom för fem minuter sedan. Då gick båten mitt framför ögonen på mig. Men jag har tidtabellen i min hand. Där står det att den inte skulle gå så tidigt. José hade letat i tidtabellerna inom sig. Och stelnat till. Severin hade sett hans förskräckta ansiktsuttryck. - Vad är det? - Kom! Följ med, hade han viskat. - Men båten då? José hade inte stannat förrän de hade kommit en bit bort från hamnen. Då hade han ställt sig framför ett skyltfönster. Han hade stirrat tomt på reklamen. Som för att han komma på vad de nu skulle göra. - Jag har gjort fel, hade han sagt lågt. - Vadå fel? - Jag har satt avgångstiden tio minuter senare än vad som gäller. - Så det blir ingen tur till …? hade Severin undrat. José hade skakat bistert på huvudet. De båda hade stirrat in i skyltfönstret. Deras drömmar för de närmaste dagarnas ledighet rasade samman i besvikelse. I besvikelsen sjönk de in i bilderna som fanns i skyltfönstret framför dem. Där, i skyltfönstret, fanns något helt annat än vad de två männen hade planerat. Där fanns fiskeexpeditioner mellan hissnande fjäll. Där fanns inga skärgårdskobbar. Bara vilda forsar. Där fanns hjordar med renar. - Du Severin! sa José sagt samtidigt som han fick något drömskt i blicken. Resten är historia, kanske de senare skulle kunna säga. Och nu satt José här i en gummibåt med Severin. Han var ganska nöjd. Faktiskt jättenöjd. Han och Severin hade tagit sig ända upp i Lappland. Nu skulle det stora äventyret börja. Och inte bara det. Det som nyss inträffat i båten hade fått hans

79

självförtroende att explodera. Hans självförtroende jäste till följd den erövring han kände att han gjort av kvinnan i svart en bit i från honom. Kristin. Han kände på namnet. Sedan slängde han en blick mot henne för att se om hon fortfarande uppmärksammade att han var med i båten. Och det gjorde hon. Skönt. Han kunde åter le och se ut över vattnet igen. Han hade situationen sparad som på en bank. På andra sidan den nu helt bortkomne Severin satt fortfarande Teresia kvar. Teresia var klädd i militärens gröna byxor och pappas rutiga skjorta. Hon hade en snusnäsduk om huvudet för att tämja sitt motspänstiga, röda hår. Hon såg på sina kompisar med sina runda glasögon. - Jag ska flytta tillbaka så fort jag är klar med utbildningen! Här på älven, överraskad av hur lyckat det blev att ta med sina vänner på forsränning, kunde Teresia inte vara annat än stolt över att detta var hennes egentliga hem. Hon såg med trygg blick på sina vänner, och nickade som bekräftelse på att hon verkligen visste vad hon ville. Ossian som mest varit upptagen med att lära Elisabet att styra båten, hörde Teresias spontana kärleksförklaring till sin hembygd. Han hade träffat Teresia då och då genom hennes bror Henning, men hade sedan trott att Teresia försvunnit från stan för gott. En av alla dessa tjejer som bara flyttat iväg och förmodligen aldrig skulle återkomma. ”Snart var vi bara gubbar kvar häruppe” hade han ofta tänkt med stigande desperation. Det han nu hörde gjorde honom förhoppningsfull. Kanske Teresia flyttar tillbaka? Han visste att hon var lite svag för honom. Han var van att de var det. Att tjejerna snabbt blev kära i honom. - Bra! Han log mot Teresia. När Teresia hörde hans kommentar tappade hon tråden i sin diskussion med Emelie och vände sig mot honom. Hon blev genant glad och överraskad av att han hade lagt märke till vad

80

hon sagt. Och som hon brukade göra, när någon gav henne en komplimang, använde hon sin tillgjorda barnröst: - Till dig! Hon rodnande. Men avsikten att deklarera sin lojalitet till den eftertraktade ungkarlen Ossian gick inte att förneka. - Bra. Till mig. Ossian såg nöjd ut efter hennes svar. Och han gjorde ännu en inteckning. En inteckning i sitt reservstall av kvinnor. Ossian tog lekfullt tag i hennes knä och skakade det som om han hade velat säga något mer. Men det blev inget mer. Och det behövdes inte. Teresia satt där som avklädd och log bara saligt mot honom. Teresia blev både upplyft och sänkt av Ossians korta inhopp i hennes samtal med Emelie. Upplyft därför att hon inte kunde låta bli att beundra honom och kasta blickar efter honom. Hon hade träffat på honom som en av Hennings barndomsvänner. Och ibland hade det hänt att han uppmärksammat henne. Han hade gett henne den där blicken. Hon hade visserligen känt hur det hade värmt inom henne. Trots det kunde hon kunde inte riktigt begripa varför han hade sådan inverkan på henne. Hon kände sig illa till mods. Hon kände hur hennes humör sjönk som en sten. Varför måste hon känna på det här sättet? Tänkte hon. Det var ju helt löjlig! Hon kände ilskan bubbla upp inom henne. Som om hon inte hade någon egen vilja eller självrespekt. Varför? Hon blev så arg. Hon kände till och med hur hennes knytnäve knöt sig där nere mellan hennes ben. Slå till honom? Rakt i nyllet. Borde hon göra det? Nej, snälla Teresia, tänkte hon skamset. Man kan inte bara göra på det sättet. Snälla Teresia … vad är det på väg att bli av dig? Hon försökte rycka sig ur sina destruktiva tankar. Såg sig omkring efter de andra båtarna. Elisabet, som på hans andra sida satt och styrde båten, hade ryckt till när hon hört Ossians och Teresias samtal. Hon tappade tillfälligt koncentrationen i styrningen när hon försökte

81

uppfatta vad de pratade om. Ossian såg att båten tappade kursen och vände sig tillbaka mot henne. - Styr! Skrek Ossian. Elisabet blev förskräckt och började irra med styrspaken. Eftersom hon inte heller tidigare visste var hon skulle styra utan bara höll kursen exakt som Ossian senast justerat hennes hand, kunde hon nu inte hitta till - var det nu var - det hon nu skulle styra mot. Som tur var för henne, grep Ossian in igen, som med sin hand på hennes fick henne att fullfölja en ny kurs. Hans hand gjorde att hon slappnade av och hon log mot honom. Sedan fäste hon åter igen sina ögon långt bort över vattnet framför båten.

82

Forsens röst

Bredvid dem kom plötsligt en träbåt med utombordsmotor körandes uppströms. Mannen som körde båten hade inte flytväst. Hans lille son, som satt i fören och plockade med några fiskeredskap, hade på sig något gammalt slitet flytetyg, kanske mest för syn skull. Pojken stirrade storögt på sällskapet som kom glidande med strömmen mot honom och hans far. - Ska ni verkligen fortsätta idag? ropade mannen på finsk-klingande svenska. Jag har inte sett så mycket vatten i älven under hela mitt liv. Det är inte bra. Inte bra, poängterade han igen. Incentivegruppens guide, i Aslaks båt, lyssnade på mannen i träbåten. Guiden hade varit med åtskilliga gånger på dessa forsränningar. Han visste mycket väl att det var längre ned på älven det gällde. Han såg att vattentrycket i älven var enormt och tittade frågande på Aslak – kommer du att klara det här? Aslak började också undra hur de skulle klara dagens forsränning, och han tittade på de andra forsrännarna. - Grabbar och tjejer, vad tror ni om det här? Är det klokt att köra i sådant här högvatten? Vem vet hur det ser ut längre ned? Ni vet vad jag syftar på. Han såg åt Ossians håll, men Ossian ville inte bekräfta hans aningar. Ossian funderade faktiskt över mannens ord. Men sedan försjönk han i sig själv. - Vad var det med vattnet idag? Tänkte han oroat. Den känsla han nu kände var ny för honom. Och han kunde inte sätta fingret på den. Han kunde inte få grepp om vad det var som oroade honom. Oron malde inom honom. Hans oro väckte i sin tur tankar. Tankar som inte kändes bra. Otäcka tankar som steg upp inom honom. Otäcka känslor som, om de

83

skulle ta över hans sinne, kändes som mycket skrämmande. Vad dessa känslor än var, så ville han inte att de skulle ta över. Han försökte analysera vad allt detta handlade om. Jo, hans far hade drunknat. Det var sant. Var det det som rörde sig inom honom? Var de känslorna på väg att komma fram? Igen? Han måste slå ifrån sig alla tankar på Honom. Han måste få bort dem. Iväg med dem! Bort med farsan! Nu var det något annat som krävde hans koncentration. Han måste trycka ned fadern djupt. Han fick inte komma upp. Han behövde istället all kraft att hitta vad som var fel på vattnet. Han måste göra sitt jobb. Hans passagerare såg på honom. De tittade utforskande på hans bekymrade anletsdrag. De märkte hur han tystnade. De oroades av hans förändrade framtoning. Hur han förändrades från den charmige guiden till den skrämmande, hålögda mannen. En man de inte sett tidigare under färden. Även Elisabet blev orolig när hon såg på honom. Hon strök ängsligt sin hand mot hans hand. Den hand som nyss hjälpt henne. Men nu för att nå honom. Kanske hon kunde hjälpa honom? Tänkte hon kanske. Snart kvicknade dock Ossian till igen. Han började gnida sina händer mot varandra. Såg uppfordrande på sin besättning. - Nu ni! Deltagarna i hans båt såg först förvånat på honom men sedan sträckte de förväntansfullt på sig. De tydde honom som om något av vikt var på väg att hända. Ylva hade sett Ossians reaktion men kunde inte släppa tanken på mannen i båten och på vad han sagt om vattenståndet i älven. Hon funderade på vad mannen i båten hade sagt. Var det en allvarlig varning? Eller var han bara berusad? Sådant hade man ju sett förut, tänkte hon. Men, om det var sant, det mannen i träbåten hade varnat för, så var inget hon kunde göra något åt

84

nu, tänkte hon. De var redan på väg att genomföra dagens forsränning. All är som vanligt, intalade hon sig. Istället för att grubbla mer doppade Ylva sin träkåsa i älven, fyllde den med kristallklart vatten och bjöd en av afrikanerna i båten att dricka. Denne såg först på vattnet, sedan avvaktande på Ylva. - Kan man dricka det? - Jo! svarade Ylva glatt. Han smakade försiktigt. Vattnet smakade friskt. Smaken av det kalla vattnet fick mannen att skina upp och le. Den andra afrikanen såg bekymrat på Ylva och undrade om det inte fanns krokodiler i floden. Ylva skakade lugnande på huvudet, fick tillbaka kåsan från den förste afrikanen och fyllde den på nytt. Hon sträckte fram den till även honom. Forsrännarna stängde av motorerna och fällde upp dem igen. Sjön tog slut och vattnet började strömma fortare igen. Älvfåran ringlade sig nu genom ett svagt sluttande land. Här var urberget var hårt och motståndskraftigt och stora stenblock hindrade älvens framfart. Den våldsamma bergrunden skapade den ena forsen efter den andra. Inga mjuka sandstränder, bara blockiga, vilda rännor, om än avbrutna av lugna sel. De hade snart passerat de första forsarna – Luspa och Kuusenkoski, Granforsen. De fortsatte längs Tynnyrinkorva, där forsen gick i en krok och Rapakoski, Gyttjeforsen. Sel - det vill säga långsmala sjöar, sträckte ut sig mellan forsarna. Sankmarker, myrar och sanka granbestånd avlöste varandra. Videbuskar trängdes mellan stora stenar. På gräsytorna växte Rödblära och Skogsnäva. Än vajade gula daldockor som små solrosor mot resenärerna, än lyste vita hjortronblommor från ängar på myrtuvorna längs stränderna. Landskapets mäktighet lade en filt av tystnad över passagerarna. Att prata kändes hädiskt. Naturen runt omkring

85

dem åt sig sakta in i deras medvetande. Utan att tänka på varför, sänkte de rösterna där de pekade och berättade vad de såg. Deras sinnen skärptes. Det stora och vida omkring dem trängde sig på. De såg alla ut över älven. De såg längs strömriktningen. Som för att utröna framtiden. Var och en verkade drömmande i sig själva. Som om den starka strömmen under dem kunde ge svar på just deras frågor i sina liv. Ingen sa något. Plötsligt, bakom en krök, uppenbarade sig en stor rentjur med jättelika horn. Aslak, vars båt gled först, satte fingret mot munnen för att visa incentivefolket att de nu skulle vara tysta. Passagerarna såg andlöst på djuret. Kanske var de också spända på hur lång tid det skulle ta innan rentjuren upptäckte dem. Som svar på deras fråga hoppade den till. Den hade upptäckt dem. Nu lyfte den sitt huvud från betet. Stirrade på dem. Kristin ryckte till vid åsynen av det magnifika djuret. Sedan sjönk hon i förtrollning. Varelsens blick hypnotiserade Kristin. Djurets blick gick rakt in i henne. Därinne krokade rentjuren fast henne. De krokade fast i varandra. Kristin och rentjuren blev ett enda. Från något djupt inom henne sträckte sig detta enda hela vägen bort till det kraftfulla och graciösa som hade uppenbarat sig på land. Medan hon såg på varelsen på stranden började hennes tankar att vandra iväg. De vandrade iväg tillbaka till hennes hem. Till det som var hennes. Men denna gång var det inte till hennes mor eller far. Det var istället till hennes passion. Hennes målande. Plötsligt var hon säker. Det var den! Här fanns bilden som funnits i hennes huvud! Motivet som hade gäckat henne så länge. Bilden av det där rådjurslika väsendet. Nu stod det där. Mitt framför henne. - Jag vill måla, sa hon tyst för sig själv.

86

Dig … Hon hade mött det motiv som hon aldrig fick fatt i där hemma. Varelsen i gläntan. Djuret framför henne, på stranden, försvann lika omärkligt som den uppenbarat sig. Efter några majestätiska steg var den bara borta. Hon vände sig besviket om mot Ossian. Som om det var hans fel att djuret försvann. Ossian hade inte alls brytt sig om rentjuren. I väntan på nästa fors, som han nyss skapat förväntningar inför i sin båt, hade han plockat fram en Rapala, ett speciellt fiskedrag som passade i strömmande vatten, och riggat upp den baktill på sin båt. Om inte för annat, så gjorde han allt detta bara för att komma iväg från de mörka känslor som mannen i träbåten nyss hade utlöst hos honom. Ossians hade en beundrare i sitt pyssel med fiskelinor och beten. - Jag får sik i selen med det här draget, berättade Ossian och tittade på José. - Med kastspö och fluga kan jag få röding. Fin röding. Han blinkade mot José som inte visste hur lycklig han skulle vara för den blicken. Ossian var fri från motorn - den styrde Elisabet. Och när han var klar med fiskeredskapen lutade han sig tillbaka. Han tog tillfället att njuta. Det var i sådana här situationer Ossian verkligen njöt. På färd i vildmarken. När tiden upphörde att gälla. När Ossian bara kunde vara sig själv. Han hade ett okomplicerat sätt att vila och hämta kraft. Han fick den ur de stora skogarna och de höga fjällen. De vilda forsarna. När han bara var här och nu. Han kände att han var en del av allt detta. Detta var hans normala tillstånd, tänkte han.. Inte ens Elisabet, som han nyss lagt så mycket möda på att få till det han ville, verkade spela någon roll just nu.

87

Elisabet satt fortfarande bredvid Ossian och styrde. Hon såg ut att vara nöjd med sin roll vid motorn. Handfast som den var. Lika skrämmande som det var för Elisabet – hon hade svårt att hålla kursen – var det hennes nya uppgift som en blåslampa under hennes självkänsla. Att få styra båten var mycket välgörande. Hon visste egentligen inte alls hur hon skulle vara för att bli godkänd i detta landskap. Mannen bredvid henne, Ossian, verkade dock vara nöjd med henne där hon höll i styrarmen. Som om hon gjorde nytta. Att hon räknades. Hon av alla. Hon gjorde ju egentligen inget … Ändå fick hon erkänsla av denna för henne okända man. Känslan hade träffat henne som en varm våg. Och vågen spred sig i Elisabets kropp. Den fick varje fiber att slappna av och få varje muskel att bara må bra. Sällan hade hon erfarit denna underbara känsla, tänkte hon. Liknande känslor hade träffat Elisabet tidigare. Känslor som varit så ovanliga men som hon alltid längtat tillbaka till. Det var som inre lugn som bara blåste iväg all oro. Dessa stunder var som en alldeles stilla vattenyta. En vattenyta, stilla som en spegel. När detta inträffat hade lugna sjö tagit plats inom henne. Ett lugn utan krusning. Bara ett skönt och stabilt lugn. Hon överraskades av det som hänt henne nu. Det var så sällan hon kände så här. Så avslappnad som hon kände sig. Hon visste inte var stillheten kom ifrån. Bara att det var så länge sedan hon erfarit den sist. Och Elisabet njöt av stunden. Hon skulle ha velat ta på den om hon hade kunnat. Be den stanna. - Snälla … snälla du, bad Elisabet inom sig. Så tänkte flickan som satt i en båt. I en båt på en sjö mellan två stora forsar på en älv långt upp i Lappland. I en av de andra båtarna satt en av forsrännarna och såg mor båten med Ossian och Elisabet. Det var Teresias bror Henning. Han med grönlandshunden.

88

Henning – han var sällan han längre borta ifrån byn än så här – han var trogen sin bygd. En riktig byfåne skulle en del ha kallat honom. Men han hade sina projekt. Han hade slitit så hårt för att skapa ett nybyggarmuseum. Samlat gamla föremål från byborna. Jo - han ville ha verkligen skapa ett sådant. Men. Det som hände idag splittrade honom. Just nu tappade han motivationen för sin stora föremålsamling. Han hade tittat på en av sörlänningarna. En av de kvinnliga deltagarna. Elisabet hette hon visst. Vad var det för konstigt med henne egentligen? Han kände att något rann ut ur honom så fort han såg på henne. Han tappade kraft. Han försökte återkalla sina planer för hembygdsmuseet men de bara bleknade. Vad hade hänt? Ville han slänga alla stora planer på sophögen? Ville han byta ut allt han var engagerad i sin hemby. Ville han byta ut allt detta mot något helt annat? Byta ut det mot vadå? Han kände inte igen sig. Han kände verkligen inte igen sig själv. Och det oroade honom. Aslak satt också och såg på tjejerna i Ossians båt. Han studerade dem noggrant. Aslak beundrade storstadsborna. Det var någonting lätt över dem, tänkte han Stadsborna skrattade åt allting. Visserligen skrattade han också åt allting. Men han skrattade på ett gravallvarligt sätt. Inte som dessa sörlänningar. De skrattade på ett lätt sätt. Ett oansvarigt sätt. Som om de inte tog någonting på allvar. Han undrade om de var lyckligare än hans folk. Var de bättre än hans folk? Kanske var det hos dessa människor som han skulle söka sin framtid? Kanske skulle han lämna sitt eget folk. Hans eget folk - hade hans eget folk någon framtid. Nej, lura dig inte, Aslak, avbröt sig själv. Du är same, Aslak. Du är inte svensk. Det här är inte din plats. Han kunde höra

89

med sin inre röst. Varför sitter du här i en gummibåt? Och kör turister? Du som borde hjälpa din far på fjället. Hans far behövde honom verkligen i den förestående renskillningen. Det visste han. Och han skämdes. Han hade fick lust att hoppa av båten och försvinna in i skogen när han tänkte på sin far. Han ville fly tillbaka till de sina. Om han kunnat. Men det gick nu inte, det visste han. Han var här nu, och han hade ett jobb att sköta. Ett jobb lika viktigt som geologijobbet som han tagit ledigt ifrån. Teresia var verkligen hemma igen. Hon kände det speciellt i denna stund. När de gled fram längs älven. Hennes sinnen visste redan allt det här. Myggornas surr. Doften av kåda från granarna. Hon hade varit borta från sitt hemby alldeles för länge. Så kändes det nu när hon var här igen. Hon blickade ut över blötmyrarna. Hon såg de vita hjortronblommorna. Hon undrade hur mycket hjortron det skulle bli i år. Om en månad skulle hennes föräldrar ut och plocka dem. Och sedan sylta in dem. Sylta in dem till våfflorna på höstkanten. Teresia såg på sin bror Henning, vars båt närmade sig hennes. Just nu rodde han baklänges för att komma jämsides. Teresia tittade på honom. - Varför ror du bakåt så där? - Jag traverserar. Hon såg stolt på sin bror och kunde inte dölja sin beundran. När hade han lärt sig allt det där, hennes bror? Han som alltid bara varit hennes lillebror. Nu var det han som visste vad som skulle hända. Hon bara följde med. Hade ingen talan alls. Ingen talan alls. Det störde Teresia att hon var så beroende av sin lillebror här ute på älven. För att inte tala om Ossian. Skepparen i hennes egen båt. Som hela tiden gjorde sig till för Elisabet. Vad trodde killarna att de var egentligen? Machomän som skulle ta hand om dem?

90

Kvinnorna … typiskt, tänkte hon. Mönstret gick igen överallt. I storstaden. I hennes hembygd. Speciellt i hennes hembygd, tänkte hon. Rena medeltiden. Kvinnan skulle stå vid spisen. Mannen skulle vara ute och skaffa försörjning. - Nej, tänkte hon argt. Det här går jag inte med på. Hon såg bistert mot Ossian och Henning. Mig imponerar ni inte på! Och Elisabet - den stackars flickan. De stackars fickan som Ossian just nu lindar kring sitt finger. Severin, arkitektstudenten som äntligen glömt misslyckandet på modellbyggtävlingen där hemma, och snart även det misslyckade kontaktförsöket med Teresia, var helt fascinerad av landskapet omkring sig. Som den renässansmänniska han var, ville han alltid skapa något ingenjörsmässigt för att uppleva allting ännu mer. Han började drömma om en flotte som han konstruerade i sitt inre. En sådan som Henning nyss berättat om. Han funderade hur den skulle kunna bli flytmässig. Hur den skulle kunna klara forsarna. Man skulle kunna sova på den, tänkte han. Bo i den. Vilket bohemliv det skulle vara … José hade först charmats av Ossians fiskeprylar. När han sedan vänt sig tillbaka mot Kristin för att få bekräftelse av henne för sitt fiskeintresse hade hon negligerat honom. Istället hade hon helt gått upp i den där rentjuren. Hon verkade helt ha glömt bort honom. Redan! tänkte han. För att ha något att locka tillbaka Kristins uppmärksamhet med hade han kommit ihåg kartan han hade köpt i souvenirshopen på hembygdsgården. Den borde vara något att imponera med, kanske? Han studerade snabbt kartan. Frågade Ossian i smyg var på kartan de var just nu. Sedan vände han sig mot Kristin. - Vi har åkt halva vägen!

91

Han möttes av Kristin förvånade blick. Och tystnad. José hade inte märkt av den fridfulla stämning som tagit plats i båten efter att rentjuren dykt upp. Hans intresse hade helt tagits upp av sin karta. En karta som han ju bara måste avslöja för de andra. När han tittade sig omkring möttes han dock av idel irriterade blickar. - Tyst! Tyst! Han rykte till av förvåning. Sedan tysnade han och skiftade över i ett skamset ansiktsuttryck. För att rädda äran artikulerade han ljudlöst mot Severin för att åtminstone få bekräftelse från honom om sin upptäckt på kartan. Tyvärr gav Severin honom en lika irriterad min som de andra. Men han fick lite hjälp. En flock ripor kacklade plötsligt upp ur björkriset och flaxade iväg. Det räddade José en aning. Ylva tittade upp i skyn för att kanske se orsaken till att riporna skrämts upp. Hon skuggade ögonen med sin hand. Och hon hittade det hon sökte efter. Ett par korpar. Hon fick snabbt upp en kikare ur en av plastboxarna i båten. Hon följde korparna koncentrerat. När hon tog ned kikaren lutade hon sig bakåt och funderade. Det var något konstigt med vissa fågelarter, tänkte hon. Det var därför hon tittade så noga. Hennes ornitologivänner söderut hade gjort observationer som oroade. ”Ta t.ex. vissa måsarter”, hade hon börjat säga - de försvarade inte sina bon längre! Och deras ägg gick sönder. Det hade till och med hänt att de fallit ned från skyn. Utan orsak. Ingen förstod varför. Och hon kunde inte släppa sina allvarliga aningar. Kanske det var en smygande miljökatastrof som närmade sig? - Pang! Pang! Ossians röst small över vattnet. Han var i färd med att låtsas skjuta efter riporna som flög upp. - Nu borde man ha haft med sig geväret!

92

Han följde riporna som om han hade en hagelbössa i händerna. Kristin följde Ossian med förvånad blick. Till skillnad från José var hon inte ett dugg imponerad av Ossian och hans göranden. - Varför det! Varför ska du döda dem? Ossian överraskades av hennes arga röst men försökte ta tillbaka kommandot över situationen genom att bara le. Men Kristin gav sig inte utan såg på honom lika argt. När han snart inte riktigt visste var han skulle placera sin blick, vände han sig om och sökte stöd hos Elisabet. Elisabet svarade med ett tillmötesgående leende. Men när hon mötte Kristins uppretade ögon, skiftade hennes leende över i ett vädjande ansiktsuttryck. Ett vädjande som riktade sig både till sin vän Kristin och sin rorsman Ossian. Något resultat nådde hon dock inte med sina medlingsförsök. Ossian såg lika pressad ut och Kristin såg lika elak ut. Snart skiftade Elisabet över i ett hjälplöst uttryck. När José såg fåglarna flyga upp såg han sin chans. Nu kanske han både kunde avleda de andras irritation över hans kartläsande och dessutom reparera sin manliga stolthet gentemot Kristin. José tog i och ropade. - Får man skjuta dem? Kristin, som nu kände sitt försvar av alla värnlösa fåglar utsättas för ännu en lömsk attack, förvånades över Josés totala brist på mänsklighet: - Nej, varför ska man göra det? Ylva avbröt den irriterade dialogen med sin neutrala röst: - Man får skjuta dem om man har jägarlicens. - Hur får man en sådan? - Jag gick kurs tillsammans med några andra tjejer! Svarade Ylva. Vi läste om djur och gjorde prickskytteprov med gevär. - Pratade ni om hur ni skulle döda de små liven på den där kursen? muttrade Kristin.

93

Ylva tittade forskande på den upprörda Kristin. Försökte sätta sig in vad Kristin egentligen var ute efter. Men sedan återgick hennes tankar till den som hon tyckte, nyttiga kursen som hade kallats "Jägarexamen". - Vi sjöng en och samma sång varje gång vi träffades. Ylva, som var en uppskattad körsångare i stadens kyrka, stämde upp med klar och ren stämma :

Till nordliga landen

Vi kommo med våren. I vassen vid stranden som fordom om åren

vi byggde vårt bo i kärlek och tro.

En afton vi summo

så tysta i säven, och plötsligt förnummo

en båt, där i stäven En jägare stod.

Han sökte vårt blod.

Då log mot oss livet, nu skövlas det sköna. Må vem det blir givet

att mördaren löna ej straffa så kallt

att han mister sitt allt.

Ossian, Aslak och Henning tittade häpet på varandra. De skakade på sina huvuden för att visa sitt totala oförstående för Ylvas sorgesamma sång, och som de såg det, ömkliga visa.

94

- Nu får du skärpa dig, Ylva! Ossian värjde sig högt mot det kvinnliga vemodet. Sedan vände han sig mot forsrännarna. - Grabbar! Forsrännare - Er plikt - Er ära - Vår sång! Henning och Aslak visste precis vad han menade. De stämde upp i motsången så att det ekade mellan båtarna.

Jag var ung en gång för längesen,

en rännare med färg. Alla jäntor var som vax uti min famn.

I alla torp i alla byar hade jag en liten vän,

ifrån Riksgränsen till Jukkasjärvi by

Jag har spelat på mitt munspel Längs med forsens alla sel.

Jag har spelat för de sötaste jag vet Jag har dansat över forsarna

med älvor och med rån, medan daggen gått till ro på ängens gräs.

Haderianhadera, haderianhadera,

ifrån Riksgränsen till Jukkasjärvi by

Teresia hade visserligen hört allt glam och stoj man kunde tänkas höra av sin bror och hans kompisar under deras uppväxt. Pojkars "inte ta i tjejer"- noja. Löjliga pubertetsnyp i baken. Men detta ... det var något nytt. Otyget var upplyft till en helt ny nivå. Var det verkligen hennes bror som sjöng med i det där? - Är de så här hela tiden? undrade Teresia vänd mot Ylva. - Mmm … Ylva nickade. Men Ylva brydde sig inte om killarnas – för henne ovidkommande – sånger så länge till. Hennes fältbiologiska blick hade redan upptäckt något nytt.

95

Hon pekade mot en liten utbuktning i stranden. - En simsnäppa! En liten fågel med grått huvud, vit haklapp och tunn, spetsig näbb simmade runt i snäva cirklar. Den gjorde så för att larver skulle virvla upp från den dyiga älvbottnen. Den hade ett rostrött band som gick från nacken längs med vardera halssidan. Två breda rostgula sträck gick längs med den svarta ryggen. ”Phalaropus lobatus”, tänkte Ylva. Vintern tillbringade den med att guppa omkring mitt ute på Indiska Oceanen. Men nu - i denna pöl. - Det är honorna som tar initiativet till parningen, tillade Ylva. Teresia tittade förvånat på Ylva. Ja, Simsnäppan gjorde faktiskt allt på tvärs med konventionerna. Hon hade vackrare fjäderdräkten än hannen. Det var hon som valde rätt göl. Hon stod för sången. Stred mot andra honor om sitt revir och lockade till sig hannarna. När hon lagt beslag på en hanne, befruktats och kläckt sitt ägg så lämnade hon hannen och äggen. Den stackars hannen fick ta hand om ruvningen och ungarna. Själv stack hon söderut. - Menar du det? undrade Teresia som själv var medlem i den feministiska föreningen Rödstrumporna nere i storstaden. - Att det var ombytta roller? - Japp! - Där ser ni grabbar! - Vilken toffel, sa Ossian. - Vadå toffel? Det är klart att mannen kan sköta ungarna lika väl som kvinnan! Tog Teresia strid. Arg och harmsen. - Är det sant, Ylva? Gör fågeln så? Sticker hon från mannen och lämnar honom med allt ansvar? undrade Aslak. - Så är det! sa Ylva. Aslak ändrade ansiktsuttryck som om han sålt smöret och tappat pengarna. Chockad över att lappmarken kunde härbärgera en sådan fågel. Men, tröstade han sig sedan, fågeln

96

bodde bara här en kort tid. Bara under midnattsolstid. Som turisterna. Men Teresia var nöjd. Hon myste och spanade i sin inre tillfredsställelse ut över vattnet. Där fick de! Rödstrumporna hade rätt. Könsrollerna behöver inte vara som de är. Det är bara patriarkal uppfostran som förvrider könsrollerna. Titta på Simsnäppan! Där har ni något att lära, killar. Severin, som följt kampen mellan könen, vare sig det gällde djur eller människor, skrattade. Sedan tittade han på den kvinnliga forsrännaren igen. Den där Ylva … vilken tjej! Hon var så säker på sig själv. Så säker på allt hon gjorde, verkade det som. Det enda som fick honom att släppa henne med blicken var en hård röst som ekade över vattnet från hennes båt. - Ossian sa att du kunde berätta om Mordudden, Henning! ropade bilresenären, en av de två som kommit med bil. Bilresenären var fullständigt ointresserad av könsroller men hade inte glömt den av Ossians utlovade och kanske pikanta historien. Hans tyska brytning och hårda ton såg ut att störa Henning, tänkte Severin. Han kände sig till och med själv illa till mods av mannens framtoning. - Äh, det är inte så mycket att berätta, svarade Henning för att komma undan det han kände som ett kommando. - Jo, berätta för oss, tjatade dock hans andra passagerare. - OK. Han släppte årorna och bad företagsgruppens chef att ta över dem. De bytte plats. Severin såg Henning sätta sig som en tupp uppe på en av de stora plastboxarna som var surrade vid båtens pontoner. Han lade omsorgsfullt in en portionssnus av märket Röda Lacket, trummade på det stängda doslocket och började berätta. - Jag börjar inte med händelserna på Mordudden. Jag måste börja långt tidigare än så ... Mordudden får du höra om när vi kommer fram till rastplatsen.

97

Därmed hade han, för en stund i alla fall, kommit undan tyskens fordran. Severin hade svårt att höra Hennings berättelse för nu började de närma sig nästa fors, Saarikoski. Saarikoski var en lång, grann fors som snodde sig runt en ö. Därav namnet. ”Ö-forsen”. Henning verkade inte oroa sig för om företagschefen klarade av att ro hans båt. Han bara avbröt sin berättelse då och då för att ge korta instruktioner till honom. Borta från sin båt signalerade Ossian sin tacksamhet till Henning för att han slapp berättandet, som han inte var speciellt bra på, med en tumme i vädret.

98

Drömmarnas ö

Båtarna närmade sig nu rastplatsen i rask fart. Rastplatsen fanns på ön mitt i forsen. Teknisk sett var rastplatsen lite knepig att ta sig in till. Men den var därför också en chans för forsrännarna att visa för sina passagerare i hur finurligt de kunde lura vattenvirvlarna runt ön. Därmed startade dagens dans. Den ena piruetten efter den andre. Aslak tog täten och var först framme vid rastplatsen. Där gjorde han sin dans. Han utförde en kombination av snabba traverseringar, finjustering för att komma i läge, smet in vid klippkanten och - alldeles efter den - vinklade han båten, rodde baklänges för glatta livet och kom in! Hur det gick till, det hann passagerarna inte begripa. De befann sig plötsligt bara i lugnvattnet utom räckhåll för forsen. Aslak vände sig om för att se hur det gick för de andra. Han såg Ossian förbereda sig för intagningen. Samtidigt såg han Ylva spotta i nävarna och sedan gå upp jämsides med Ossian. Eftersom två båtar inte kunde gå in samtidigt måste någon ge företräde. Ossian gav efter. Överraskad av Ylvas manöver. Men, tänkte, Aslak, han hinner fortfarande nödbacka ut ur strömfåran och in i bakvattnet innan rastplatsen och sedan göra om försöket. Vad som förvånade Aslak var Ylvas tilltag. Hon rörde inte årorna alls. Han höll andan. - Tror hon att …? - Har du sett på … - Hon gör det! - Det var som … Hon hade bara glidit in bakom klippkanten. Där han själv nyss fått manövrera allt han förmådde för att ta sig in. Hon gled in utan att röra en fena. Perfekt på plats bredvid honom. Med en nöjd blick på Aslak.

99

- Det var som faan, sa Aslak. Ingen har lyckats med det tidigare. Inte ens Ossian. Vilken precision! Ylva ryckte lyckligt på axlarna. Aslak såg Ossian komma ut ur sin av Ylva framtvingade extra runda. Han manövrerade som vanligt skickligt och vant in i bakvattnet. Men han slängde långa blickar efter Ylva. Som om han blivit lurad på något. Aslak kunde riktigt känna hans ilska mot Ylvas rygg medan Ylva låtsades som ingenting. Snarare såg hon ut som om hon tänkte: "Där fick han". Aslak såg med illa dold skadeglädje på när den irriterade Ossian anslöt bredvid Ylvas båt. Men Ossian fick inget tillfälle att skälla på Ylva för manövern innan klippan. En av afrikanerna i hennes besättning såg beundrande på henne efter hennes framfart i forsen. Han kunde inte ta in att det var en kvinna som lotsat honom genom farorna. Men eftersom han inte visste hur man skulle tilltala en sådan amazon frågade han istället: - Var har du dina barn? Ylva svarade inte. - Vad tycker din man om att du gör det här? Ylva skrattade och räckte honom istället handen så att han kunde stiga iland. När Ossian lagt till klättrade Elisabet upp på en av gummipontonerna. Hon balanserade framåt och allt hade nog sett väldigt vackert ut, om inte båten knuffats till när passagerarna framtill började hoppa ur båten. Hon tappade balansen och gjorde en vinglig dans framför en häpen Ossian. Han tog sats och lyckades fånga henne när hon, på något otroligt sätt, lyckades dansa ned från pontonen framtill och ned på fast mark. Och, där fick Ossian en chans att känna på henne, tänkte Aslak och smålog. Elisabet kände sig tillintetgjord i famnen på Ossian och hon inte visste var hon skulle ta vägen. Hon såg sig om på rastplatsen.

100

- Kan jag hjälpa till med något, Ossian? Bedjande. Ossian tittade på Elisabet. - Gör ingenting nu, Elisabet. Ossian började langa iland utrustning från sin båt. Innan alla stigit ur sina båtar, hade Aslak redan börjat göra upp eld. När Elisabet kommit fram till honom vid eldplatsen, brann redan en brasa. Hon tittade på Aslak när han började gå runt och bjuda på lätthalstrat renhjärta med öl. Han avbröt sig och stannade upp framför Elisabet. - Ta det här, Elisabet. Till dig och Ossian. Elisabet tog ett par flaskor öl och sedan gråsvarta, rykande köttbitar på en servett av Aslak. Hon gick tillbaka till Ossian som var klar med förtöjningen. Där knaprade Ossian tankfullt i sig de små bitarna av renhjärta ur Elisabets hand. Medan han åt hängde hon sin handväska på honom och åt själv utan att släppa honom med blicken. Nu hade Aslak, Ylva och Ossian landat sina båtar vid rastplatsen. Endast Henning var kvar. I hans båt rodde en av hans passagerare och själv var med berättandet inne i skogarnas stora epos. Före sent tog han tillbaka årorna och missade därmed den virvel bakom stenen som var avtaget till rastplatsen. Han skjutsades iväg av den starka strömmen men lyckades med extra ansträngning nå land mycket längre ner. Därifrån fick han och hans passagerare sedan gå till fots längs stranden för att komma tillbaka till rastplatsen. När de kom upp till rastplatsen stod resten av incentivegänget och skrattade åt dem - "vi var bättre än er". De hade fascinerat sett på när Ylva och Ossian roterat in sina båtar i bakvattnet framför rastplatsen. Nu förstod de, om inte annat tack vare guidens ironiska kommentarer, att kompisarna i Hennings båt var mindre lyckade forsrännare. Att de hade missat själva rastplatsen.

101

Guiden fortsatte kommentera sakernas tillstånd vid elden. Kvick i sina kommentarer om allt som hände kring sin grupp. - Man får starkt hjärta av att äta det här! trugade han och bjöd. - Förra året hade jag med mig läkare från en hjärtkongress. De var väldigt petiga med maten. Resonerade och analyserade. Och jag trodde faktiskt att de aldrig skulle börja äta! De bara diskuterade hjärtan. Alla skrattade. När tjejerna serverades renhjärtat, vände röken och hela företagsgänget förgiftades med hostattacker till följd. - Den röken ryker på tänker snuskiga tankar! Fy på er grabbar! Grabbarna skrattade men tjejerna log ansträngt. Snart åt dock alla under tystnad. Deras ögon skvallrade om aromens verkan på i gommar. Den svaga röksmaken från det möra köttet smälte på deras tungor. Så hade alltså dagens forsrännarsällskap nått halva vägen för dagens tur. Trots att de kom från så vitt skilda bakgrunder och världsdelar som de faktiskt gjorde började en samhörighet sprida sig bland dem alla. De kände sig mer och mer som ett gäng. Deras hövdingar var forsrännarna. Alla på rastplatsen hörde till samma klan. - Pappa! - Kan jag få hålla i kniven? - OK, men se till att hålla den så här, säger jag till min dotter. Jag lägger kniven i hennes öppna lilla hand. Visar med rörelser hur hon ska tälja från sig själv. Inte mot sig. Jag berättar också om hur man späntar stickor för att göra upp eld. Tänker på hur jag brukar klyva vedpinnarna genom att placera knivbladet ovanpå en stående vedklabbe och sedan med hjälp av en annan vedklabbe banka på knivbladet så att det spräckte klabben.

102

- Ni vet inte hur många saker man kan göra med en kniv! berättar jag. Man kan rensa fisk och man kan flå en ripa. Och det behövs i vildmarken. För att man ska få något att äta. Jag tänker, men det vill jag nog inte berätta, kanske när de blir äldre - att man kan ta död på en ren med ett nackstick. I alla fall hade Aslak sagt så. "Räkna tre kotor nedanför skallbenet. Där sticker du. Sedan faller den ihop som en trasdocka. Känn på ögonen. Om den inte blinkar, då är den död". Aslak hade tre knivar. Men då var han också same. De flesta hade bara en kniv. En del hade den för syns skull. Hängandes och dinglandes vid höften. På den tiden var det inte förbjudet att ha kniv på allmän plats. Och det var nog lika bra att det förbjöds. Att folk hade kniv med sig på krogen var inte bra. Det kunde sluta illa. Även om de bara sa att det var i självförsvar. Men till skogs kunde den behövas. Att försvara sig mot vilda djur ... t.ex. björn. Nej, då räckte nog inte en kniv. Rastplatsen låg på en vacker höjd vid ungefär halva vägen av forsfärden. Jag kommer ihåg att rastplatsen med tiden har fått spår efter alla turistgrupper. Nu, när ingen är där längre, känns det egendomligt att ströva omkring på kullen. Som om alla dessa tusentals gäster fortfarande står och äter av den halstrade siken. Jag undrar vad de tänker när de ser ned på Saarikoskis tvära, vackra böj nedanför sina fötter. Vackert. Självklart. Och lite spända inför den riktigt stora fors som följer kanske. Den riktigt farliga fors som forsrännarna bara antytt under vägen hit. Men, jag märker också att det är något ännu starkare som utspelas inom dem. Ryckta från sin vardag och utslängda med främmande människor. Forsrännarna kan de inte få något vettigt ur. Undflyende som forsrännare är. De vill inte lova

103

något. Det är så mycket som kan gå fel på en färd. ”Lika bra att säga si, eller att säga så, tids nog får vi se", som de brukar säga. I det miljö passagerarna nu hamnat i släppte plikter och vardag sitt grepp om gästerna. Och gästerna släppte i sin tur en bit från marken. Som ballonger. Inom dem var plötsligt allt möjligt i deras liv. Djupt inne i deras innersta själsliga fogpunkt rubbades något förlegat. Något som de hittills bara tagit för givet. Något gammalt i sina liv. Att bara så lite rubba ett sådant själsligt fäste kan kännas farligt - och härligt. Rent av syrerikt. Jag såg det i deras ögon. Hörde deras tacksamma kommentarer på yttre saker som inte hade skett. "Vilket fantastiskt härligt väder" - när det regnade. "Vilken gourmetlunch" - när fisken var vidbränd. De var lyckliga. Eller bara tankfulla. De tänkte nog över sina liv. Som i ljuset av allt detta omkring dem kändes tomt. Eller värdefullt. "Man kanske skulle bryta upp - kosta vad det kosta ville". Så kanske de tänkte. Jag vet inte. Men samma sak utspelades gång på gång. I grupp efter grupp av gäster. Tecken på drömmar. Sommaren igenom. Ända tills forsrännarna spydde åt halstrad fisk framåt höstkanten och vattnet i älven tog slut. Då inga fler gäster längre hittade hit. Det fanns två gäster med på denna resa som inte var här för nöjes skull. De hade helt andra skäl. Åtminstone gällde det den ena av dem. Europa var nämligen delat av en järnridå sedan årtionden. Den innovativa turismverksamhet som föreståndaren längs Torne älv hade startat förekom inte på andra sidan järnridån. Där hade människorna fullt upp med att bara överleva. De hade fullt upp med att bara överleva fångläger, improduktiva arbeten och angivare. Deras samhällen hade körts i botten så pass att de snart var på gränsen till kollaps. Trots mörkret på andra sidan muren var folket på den ljusa sidan inte alltid medvetna om hur lyckliga de var. De trodde att

104

de fåtaliga besöken från den andra sidan var av artighet. Eller av turistiskt intresse. Inget kunde vara mer fel. Denna naiva syn gällde även vårt sällskap. Våra ungdomar hade hittills uppskattat de två männen som hade anlänt med bil till byn. De två männen som hade tagit sig ända upp till Lappland. Ungdomarna hade artigt frågat dem om inte ”Östtyskland ändå var ett intressant experiment i demokrati”, väl medvetna om alla rykten som florerade om förtrycket bakom ”Järnridån”. Kanske var det bara fördomar, att kommunismen var så dålig, tänkte de kanske. Kanske de borde vara mer nyfikna på fördelarna med socialismen? Men, vårt sällskap kunde inte drömma om hur fel de hade. Även om de vetat, hade de nog inte kunna föreställa sig en människa av den typ som just nu vandrade runt bland dem på rastplatsen. Den ena av passageraren, föraren, var tysk. Rickard var hans namn. Rickard, tysken, lämnade för en stund sin bilkompis för en promenad ut i skogen runt rastplatsen. Han behövde det eftersom han hade mycket att fundera över. Saker som låg så långt ifrån de vackra vyerna omkring honom som man kunde komma. Det var de svåra förhållandena i sitt hemland han tänkte på. Den akuta energikrisen. Bristen på kol. I ett land som hade en av världens rikaste kolförekomster. Kolindustrin stod på avgrundens brant. Ingen där hemma visste hur de skulle klara nästa vinter. Vad var det för klantskallar till nationsledare som låtit kolgruvorna vanskötas så att de kollapsade när de bäst behövdes? tänkte han indignerat. Vanskötseln som lett till kollaps av energiförsörjningen mitt i vintern. Han kokade av ilska inombords när han tänkte på det. Han hade nyligen fått tillfälle att träffa kolindustrins politruker. Han hade inbjudits till ett möte där de ansvariga för

105

energiförsörjningen hade lovat att berätta vad de hade att komma med för att lösa krisen. På mötet hade dessa ledare pratat sig varma om sin framgångsrika socialism. Sedan hade de skyllt alla motgångar på kapitalisterna i väst. Väst hade bojkottat och saboterat Östtysklands alla ansträngningar att utvecklas, hävdade de. I synnerhet hade utvecklingen av modern teknik hämmats av imperialisterna från väst. Detta hade drabbat energiproduktionen i fäderneslandet. Fick de bara rätt utrustning så skulle de klara av högre kolproduktion, hade de lovat. Det Rickard förstod, var att hans land behövde komma ikapp västvärldens teknologiska försprång. De behövde med andra ord västvärldens tekniska know-how. Och han - Rickard – förstod att han var den som kunde komma åt den informationen. Han hade erfarenhet av spionage. I och med att han förstått allt detta, hade han beslutat sig. Han skulle hämta hem den teknisk know-how som fanns i väst. Det var hans jobb. Jobbet innebar att leverera sekretessbelagd industrikunskap till Öst-Tyskland. Rickard hade rekryterat en svensk man, den begåvade civilingenjören Sigurd, som informatör. Sigurd var väl meriterad inom svensk kärnkraftteknologi och inom den strategiskt viktiga halvledarelektronik som växt fram i väst efter andra världskriget. All denna kunskap hade utvecklats i väst under det kalla krigets skugga. Kunskap som Sigurd snart levererade till Rickard för vidarebefordran till hemlandets industri. Svensk kärnkraftsteknologi låg långt framme i världen. Dessutom kunde han även leverera säkerhetsklassad teknologi från USA som användes på licens i Sverige. Den var värdefullaste delen av informationen. Men, nu hade folket i Sverige folkomröstat om kärnkraften. De röstade för att lägga ned sina kärnkraftverk! Hur kunde de vara så dumma? undrade han. Vad var det egentligen för fel på det här folket – svenskarna? Deras beslut innebar, och det var

106

det allvarliga för Rikard, dessutom att Sigurd inte hade mer att leverera. Men, tänkte Rickard. Han kanske kunde använda honom på något annat sätt? Jo, det fanns andra industrier som låg långt framme. Sveriges gruvindustri. Det hade han lovat kolindustrin därhemma. Därför var han nu tillsammans med Sigurd på väg till världens mest avancerade järnmalmsgruva - den i Kiruna. Sigurd skulle på anställningsintervju som chefsingenjör. Gruvan ville ha hans ingenjörskompetens. Rickard hade helst sluppit att bli sedd tillsammans med Sigurd i gruvstaden. Men han hade ett annat problem. Ett problem som oroat honom allt mer under den senaste tiden. Var Sigurd att lita på? Den svaghet som var en fördel i värvandet av Sigurd - hans sjukliga behov av att verka betydelsefull - kanske var på väg att utvecklas till en nackdel. Var Sigurd en person som läckte hemlig information om sitt uppdrag till andra? Rickard hade blivit alltmer oroad ju mer han lärt känna sin informatör. Han kände sig helt enkelt tvungen att följa Sigurd på nära håll denna gång. Även om västs underrättelsetjänst därmed hade chansen att avslöja hans och Sigurds relation. Om Sigurd inte kunde hålla tätt så måste Rickard göra det enda rätta. Han måste i så fall likvidera sin informatör. Även om det gällde en av den östtyska underrättelsetjänstens värdefullaste spioner. Rickard var dock den som hade både fullmakt och plikt att avgöra om det skulle ske. Och i så fall ta Sigurd luras med till en sådan plats. Fastän Rickard gjort sig av med agenter tidigare bar det honom emot att avrätta Sigurd. Han hoppades verkligen att Sigurd var en framtidsman. Det skulle bli en fjäder i hatten för honom om han kunde utnyttja Sigurd på det sätt han tänkt. En ej så fin fjäder om det visade sig att hans informatör var falsk. Hela hans sinne var ockuperat av problemet. Medan hans tankar malde vidare upptäckte han att han hamnat långt ifrån de

107

andra. Han såg sig om och upptäckte snart elden. Han måste gå tillbaka till Sigurd, tillbaka till sin informatör, tänkte han. Tillbaka till sin möjlighet. Och till sitt problem. Den fjärde kvinnan i Teresias gäng, Emelia, hade dragit sig en bit bort från skratten vid röken för att njuta av renhjärtat. Emelie hade jeans till en grovt ribbstickad bomullströja med hög krage. Håret var knutet i två råttsvansar. Ett guldgult hår som annars snabbt kunde bli för flygigt. Som hela tiden hamnade i hennes ögon så att hon ständigt måste blåsa bort det för att kunna se klart. Kanske lite som hennes personlighet. En ande som var i ständig rörelse. Mellan högt och lågt. - Emelie heter jag! Hon sträckte fram sin hand till Sigurd som ensam stod och tittade ned i marken. Som den sjuksköterska hon var undrade hon hur det var fatt. - Här står du och filosoferar? - Jaha, ja just det, det kanske man kan säga. - Hör du ihop med Afrikagänget? Försökte Emelie för att få igång konversationen. - Nej, men både de och vi ska till Kirunagruvan imorgon. Sigurd berättade för henne att han var expert på halvledarelektronik inom ASEA. ASEA var ett sveriges största företag. Han hörde till en av de kunnigaste inom svensk kärnkraftsteknik. Tyvärr var han nu tvungen att byta bransch. Sverige skulle avveckla sin kärnkraft. När han sagt det fastnade hans blick på ett gult märke, en rockknapp fästad på Emelies tröja. "Atomkraft - Nej Tack!". - Hm ... Nåväl, muttrade Sigurd. Han var så pratsjuk såå han ville ändå prata vidare om sig själv. - Gruvteknologin här i Kiruna hör till den främsta i världen. Kanske blir det min nästa karriär. Det får Rickard avgöra. - Är Rickard din chef?

108

- Ha, ja det kan man tro! svarade han vresigt. - Jag ska säga dig - visst var det Emelie du hette? Han närmade sig Emelie hemlighetsfullt och sänkte rösten. Rickard är diplomat. En riktigt trist typ. Och egentligen, måste jag säga, är jag lite rädd för honom. Han blev tankfull. Emelie såg frågande på honom. - Ursäkta, Emelie, glöm det jag sa. - Varför det? undrade Emelie artigt, fastän hon egentligen inte var intresserad att veta mer. - Jag får inte säga mer, svarade Sigurd och sträckte på sig, i kraft av sin förmodade betydelse. Plötsligt steg Rickard fram, till synes från ingenstans. Sigurd tog snabbt ett steg tillbaka och blev blossande röd i ansiktet. Emelie skulle just till att hälsa på Rickard, när hans blick slog ned i hennes ögon. Hon kom, genant, av sig. Hans blyblå ögon fick Emelie att känna sig kall inombords. Hon släppte alla ansatser att bekanta sig med honom, backade, vände sig om och gick tillbaka till de andra tjejerna. Hon hörde hårda ord utväxlas bakom henne. Vad var det där för en typ egentligen? tänkte hon skrämt. - Hur är det med dig, Emelie? Du ser alldeles blek ut. Har det hänt något? undrade Emelies kompisar när hon kom tillbaka från samtalet med Sigurd. Emelie svarade inte. Hon såg bara fundersamt och allvarligt tillbaka på de andra. Tjejerna rycktes dock ur den oro som Emelie nyss spridit. - Vet du var vi är, Severin? Det var José som ville bli uppmärksammad av tjejerna. Severin, som var mer intresserad av att bekanta sig med tjejerna, tittade först irriterat på José, sedan överslätande på tjejerna. José gav dock inte upp utan halade fram sin karta. Hans avsikt var att bli uppmärksammad av tjejerna, men eftersom

109

han inte kände dem än, riktade han sig mot Severin igen. Han var troligen den ende i gänget som visste exakt var de var, sa han provokativt. Han fick inget svar av Severin. - Stoppa undan den där kartan och njut av naturen istället, José! - Men vet du att vi är miltals från närmaste väg? försvarade sig José. - Så där är han, min kompis! Severin blinkade med ögonen mot tjejerna. Tjejerna tittade på José. Han i sin tur kände sig uthalad till allmänt åtlöje av Severin. Han såg sig omkring. Sedan vek han ihop kartan och tog sikte på en liten kulle några tiotals meter från elden. Dit gick han och satte sig. Med utsikt över älven. - Så där håller han på! Planerar och fantiserar. Hela tiden på väg någon annanstans. Severin förväntade sig medhåll av tjejerna. Men de såg istället ängsligt efter José och det fick Severin att känna sig elak och alltså ingen succé hos tjejerna. Han försökte reparera sin misslyckade sociala entré. - Det är ingen idé att försöka samarbeta med honom. Han fungerar bara om han får sköta allt på sitt eget lilla vis. Men då blir det perfekt, intygade Severin för att ge José något erkännande. Då kan han gå på högvarv hur länge som helst! Severin sökte förgäves efter bekräftelse i tjejernas ögon, men fick bara förvånade blickar som svar. Nej, det där blev inte heller bra ... Severin gav upp. Han ville nu bara sjunka ned genom jorden och försvinna. Kvickt. Han behövde inte vänta länge på att någon annan skulle ta över. Teresia hade varit overksam alldeles för länge. För länge för att hennes behov av att göra något viktigt och nödvändigt för att få finnas till skulle må bra. Hon vände sig mot sin lillebror som skötte grillningen av fisken.

110

- Se upp, Henning! Du måste peta in mer pinnar i elden. Annars slocknar den! Hon gick fram till elden och gjorde ett försök att själv stoppa in ved under halstret. Henning, som höll i fiskhalstren, petade ut hennes vedpinnar tillbaka ut ur elden. - Fisken bränns om elden blir för stor, sluta med det där! Låt mig sköta halstringen. - Vad då bränns, du måste ju röra på halstren och vända på dem hela tiden! Teresia gav sig inte. - Vadå röra på halstren! Vad vet du om det egentligen? Ossian såg att syskonen var på väg att råka i bråk. Han avbröt deras dispyt genom att vända sig till Elisabet. - Vi behöver färska löv. Kan du gå och skära några gröna buskar, Elisabet? Här – ta min kniv. Elisabet kände omedelbart ansvaret och tog Ossians kniv som en artig scout och vände sig mot Kristin. - Kristin, vi har fått ett uppdrag! Kom med mig. Elisabet tog Kristins hand och drog iväg mot snåren en bit bort. Kristin såg tappad ut bredvid den bestämda Elisabet. - Vad ska vi samla? - Ved! Scouten Elisabet var redan inne i sin barndoms scoututflykter. Vedpinnar, Kristin! - Hur ska de se ut? Stora eller små? - Men Kristin! Nog vet du väl hur man plockar ved. Efter en stund var de tillbaka. Elisabet placerade en prydlig packe torra vedpinnar och kvistar framför elden. Kristin, irriterad vid det här laget, slängde nonchalant en fuktig, rutten björkstubbe rakt i elden framför Ossian. Elden fräste ilsket för att sedan nästan slockna av den obrännbara stocken. Inför Kristins handfasta bidrag till lägerelden blev Ossian tyst. Han tittade tillbaka på Kristin men hon sa ingenting. Hon såg bara ut att njuta av att hans eld nästan slocknat. Ossian såg dock att Henning var tillbaka i balans. Hans syster hade tystnat efter Ossians avbrott av deras diskussion och

111

Henning kunde lugnt fortsätta grillningen. Samt sin långa berättelse om nybyggarna i trakten. Bra, tänkte Ossian. En som nu också betraktade Henning var Elisabet. Hon var stolt över sitt bidrag till elden och när hon nu inte har något att göra, började hon följa Hennings förehavande vid elden. Hon tittade noga på hur han vände på fisken. Eftersom han samtidigt fortsatte sin berättelse från de stora skogarna fångades hon snart av hans röst. Han tittade upp på henne. Elisabet mötte Hennings isblå ögon. Vilken berättare han var! Tänkte hon. Hon fascinerades av hans berättarröst och intensiva inlevelse. Han skulle kunna göra intryck på vem som helst därhemma, tänkte hon. Hon fortsatte att studera Henning. Han hade någonting speciellt. Något hon gärna skulle ha velat utforska. Hon undrade om han läste mycket. Vad läste de här uppe? Var han en läsande människa? Kanske skrev han poesi. Hans berättarröst fick hennes fantasi igång. Tänk om att mannen vid elden var en oupptäckt poet? Men, sedan såg hon på hans överläpp. Snusen hans, den var inte söt. Den såg ut som om den skulle kunna falla ur när som helst. Var han en byfåne? Henning såg åter igen in i Elisabets intensiva ögon. Han mötte hennes blick. Men, också hennes rastlösa framtoning. Och samtidigt hennes, som från en reklambild för glasögon, fint ritade anletsdrag. Hennes välklädda, kanske inte för vildmarken, men från en annan värld, slanka kroppsfigur. Innan han hann skydda sig mot det, slog något in i Henning utan att han ens hann försvara sig. Någonting skar förbi hans vakna person och in i hans djupare medvetande. Det kändes både behagligt och otäckt. Han hade ingen kontroll på vad som skedde. Han såg in i hennes ögon gång på gång, som både för att ömsom slita sig från dem och ömsom drunkna i dem. Och han blev rädd. Han önskade att han kunde hitta något fult i det hans

112

såg. Något lågt som han kunde förakta. För att komma tillbaka i balans. Men han hittade inget sådant. - Sedan då! Fortsätt berätta! Rickard, som ville höra historien klart, väckte Henning ur hans drömmar med sin hårda röst. - Det brinner i fisken, Henning! ropade Teresia. Severin såg att Henning var åter i skottgluggen för sin syster. Hon verkade inte sky några medel att tillrättavisa sin bror, tänkte han. Hon stod antagligen för nära honom för vanlig hänsyn men hade kanske varit borta från sin familj nog länge för att inte förstå att han var en egen, vuxen man nu. Jo, så var det nog. - Vad är det med dig! Sluta klaga på allt jag gör. Ilskan vällde fram ur Henning. Mer än som kanske var nyttigt för den stackars fisken som kom för nära elden och började brännas. Ossian ville hjälpa Henning så att han inte misslyckades med sikhalstringen. Han drog fram en buske med gröna löv. De löv som han nyss hoppats att Elisabet skulle ha hämtat innehöll bara döda grenar. Elisabets vedpinnar, för att inte tala om Kristins stubbe, var absolut fel. Därför hade han nu hade själv hämtat kvistar med gröna löv. - Vi röker fisken så här, så blir det perfekt! När Henning lyfte på halstren sköt Ossian in de gröna buskarna och lade dem ovanpå elden. Elden slocknade nästan av alla färska, gröna löv. Men snart tog elden fart igen. Som han förutsett. Fräsande och rykande. Den tjocka röken smaksatte långsamt fisken. Efter några minuter lyfte Ossian ut de två jättelika halstren av fastsvetsade armeringsjärn. Han brände sig nätt och jämnt på handtagen. - Titta här Elisabet. Halstrad sik. Lättrökt. Hur läckert som helst! Sikarna låg svartbrända tätt mot varandra. Han plockade varligt upp en de på ytan sotiga fiskarna. Håll den åt mig, Elisabet!

113

Han lade fiskkroppen i hennes händer ovanpå ett tunt, ljust bröd. Med sin kniv skar han en linje längs fiskens sida. En naturlig fåra öppnade sig. Med tummarna trollade han bort det svarta skinnet och det vita köttet lyste fram. Med ett ryck lyckades han dra ur ryggraden så att filéerna snyggt ramlade ned i det ljusa, mjuka Rieskabrödet, som han redan smörat. Han knep ihop brödet om fisken och slöt Elisabets hand runt allt. Var så god, Elisabet! När Elisabet åt av Ossians delikatess såg hon hur Henning ställde sig upp och försvann ur hennes synfält samtidigt fiskens arom intog henne. Den rökta konsistensen. Det salta, saftiga fiskköttet. Istället för att se Henning såg hon på Ossian. Fisken och brödet fördelades till alla förväntansfulla passagerarna. Ylva tittade bort mot Josés håll. Ska han inte ha någon mat? Hon såg honom sitta ensam på en sten. Men han såg också ut att stortrivas i sin ensamhet. Med utsikt över älven. Han rökte på en cigarett av märket Camel. Ylva såg på honom och tittade sedan drömmande in i elden. Ylva tänkte på när hon själv såg utsikten från den stenen för första gången. Bara natur så långt ögat nådde. Fridfullt. Outforskat. Eggande. Hon fick lust att gå fram till honom med fisk och bröd. Men han var inte längre ensam. Kristin hade också sett José på sin sten. Nu satt hon där. Severin stod med de övriga tyst och åt. Inte visste han att så mycket kunde utspela sig på så kort tid framför en lägereld. Han stirrade in i elden och funderade över det som nyss utspelats sig framför hans ögon. Som om sanningen fanns att se i glöden.

114

Ossian letade i matlådorna. - Hur ska vi kunna servera kaffet? - Hurså? undrade Ylva. - Vi har inga muggar med oss! Ossian såg tankfull ut. Det är en incentivegrupp vi jobbar med, sa han. De har betalat mycket och det ser väldigt illa ut om inte allt är perfekt. Guiden, en bit bort, såg på honom och förstod att något hakat upp sig. En miss i planeringen? - Kolla öskaren i båtarna, Ylva! Jag tror att vi hade för många idag. Ylva gick ned till båtarna. Snart var hon tillbaka, med flera öskar. Hon såg frågande på Ossian som genast sken upp. - Bra, jag visste väl det! Han tänkte koncentrerat. Och han hade en plan. Var hans plan var realistisk? Gick det att lura incentivefolket så grundligt? Skulle de tro honom? Han lade märke till Elisabet som studerade honom. Kanske ... - Elisabet! Vi har ett problem. Du kanske kan hjälpa mig med det. Elisabet blev glad av hans uppmärksamhet och gick villigt fram till honom. Ossian visade henne kaffet, helflaskan med punsch och fem stycken små öskar. Han förklarade. Vi gör vi så här ... och sedan så här ... det löser allt. Han gav Elisabets en kram. Hon log och fnittrade. Oavsett vad det var han ville att hon skulle göra. Allt hade hon kunnat göra för denne man. Bara för att det var han. Ossian bad guiden att samla ihop sin grupp. Han och Elisabet ville berätta om den speciella trolldrycken. Den var så speciell att den måste drickas på ett alldeles speciellt sätt. "Vi måste dela på trollbägarna, ty så var det skrivet i den uråldriga ceremonin". Gruppen samlades förväntansfulla framför Ossian och Elisabet. Elisabet började. Hon berättade engagerat och allvarligt om vad som nu skulle hända. Hon gjorde allt med ett inbjudande

115

leende. Ett leende som bara hon kunde. Hon sköt fram sina bröst. Hon gestikulerade yvigt och sträckte sina armar mot himlen när hon, som om det var en dagisgrupp, avslöjade mysteriet med andarna omkring dem och den magiska trolldryck de skulle invigas i. Var hon fick berättelsen ifrån visste hon inte ens själv. Hon hittade bara på efterhand. - Vilken skicklig lögnare, tänkte Ossian. Och hon såg ut att lyckas. Hon gav en intensiv blick till var och en i församlingen, en glimt förbi deras blick och rakt in i dem. Guiden häpnade. "Hon kan verkligen förleda ... imponerande." Gruppens chef tappade hakan och smälte till smör inför Elisabet. Som en ljudlös motorsåg gick hon rakt igenom hans bröst och krossade hans hjärta. Och sällskapet ville absolut mottaga hennes gåva. Javisst! Langa fram den så får vi smaka den direkt! Elisabet var inte okänsligare än att hon snabbt kände att hon hade gruppen i sin hand. Hon snedställde sina höfter. Vilade utmanande på dem. Såg under den lugg som under resan blivit ganska ostyrig. Det var olikt skötsamma henne. Detta var en annan Elisabet. En vild hon. Hon erfor i situationen en sådan makt att om hon skulle bett dem hoppa i älven, så skulle de ha gjort det. Så kände hon. Hon som hitintills bara känt sig i vägen. Nu kände hon en stark revansch. En djup tillfredsställelse. Och den var hon beredd att utnyttja. Ossian hällde rykande hett kokkaffe från den jättelika, sotiga kaffepannan, i fyra små öskar. Elisabet såg allvarligt på männen, djupt i ögonen, som för att inte släppa greppet om deras själar. Hon vände sig sedan om och hällde något i öskaren. Det kaffet blev starkare än normalt, tänkte Ossian. Det ska bara vara lite punsch. Hon hällde i allt! Bara inte någon ramlar ur båten efter det här. Han skruvade nervöst på sig.

116

Forsrännarna stod på linje med var sitt öskar, när Elisabet bad gruppens chef stiga fram. Hon tog det första öskaret ur Aslaks händer och bad honom att dricka. Han tvekade en sekund. I normala sammanhang skulle ett liknande öskar vara helt oacceptabelt - att dricka ur en hink! Men nu var de inte i något normalt sammanhang. Ossian höll tummarna. Skulle mannen göra det eller skulle han inte göra det? Jo - mannen tog öskaret med sina båda händer. Först stannade han upp en sekund. Tittade på kvinnan framför sig. Funderade. Men - så drack han! Kamraterna hurrade och följde efter. Saken var biff. Elisabet hade segrat. Ossian hade lyckats. Och forsrännarna – De hade gjort det igen. Guiden hade noga studerat hela arrangemanget. Han visste hur svårt det kunde vara att få med en grupp på något de inte förväntat sig. Men här - hur i all världen lyckades ungdomarna få hans deltagare att dricka direkt ur hinkar! Trolldryck ... det var allt en trolldryck, det kunde han skriva under på. Han såg med en lång, beundrande blick på Elisabet. Hon skulle kunna jobba åt mig, tänkte han. Ossian tog glatt emot erkännandet från guiden. Sedan såg han på Elisabet. Det märkte hon, och hon gav honom en lång blick tillbaka. Hennes självsäkra ögon var som en spark i magen på Ossian. "Du har mig just nu, men akta dig för att släppa mig, Ossian. Jag är inte självklart din. Du måste anstränga dig om du vill ha mig". Ossian lydde nu lydigt alla Elisabets infall för hur de skulle samla in öskar och kaffepanna. Han gjorde som han blev tillsagd. Som en dräng. Tankfull och förvirrad. Han var inte van att bli så påverkad av en brud. De andra deltagarna smålog till varandra efter vad de sett. Teresia hällde upp kaffet med specialsockret - det så kallade forsrännarkaffet. Istället för hinkar delade de på forsrännarnas egna träkåsor.

117

- Det är för att vi ska våga köra den sista forsen! sa Teresia till sina vänner. Hon sa så för att få dem att känna sig delaktiga i Teresias forsrännarhumor. Delaktig som hon var med en bror som, även om de hade sina konflikter, var en av forsrännarna själva. Delaktig efter som hon var stolt över att vara en av dem som kom från dessa trakter. Hon kände sig rent av som en av forsrännarna när hon hällde upp av det alkohol spetsade kaffet. De enda som inte skrattade var Rickard och Sigurd. Den ene mörk i blicken, den andre slokörad. Bundna till varandra som de var. Omaka som par de var. Rickard funderade och såg mot Severins håll. Plötsligt stod Rickard bredvid Severin. När han frågade Severin om Emelies namn, fick Severin en obehaglig känsla. En smak av fientlighet. En fara. Men han kunde inte förklara den för sig själv. Vad det var för slags fara? Han fick dock inte tid att fundera över den känslan. De skulle snart stiga i båtarna igen. Han hörde att Aslak kallade ihop förarna. - Vattnet är oroande högt. Vad tror ni, kan vi köra Pauranki idag? Ylva och Henning såg bekymrade ut. - Klart att vi kan, sa Ossian. Aslak suckade. Han hade normalt stor respekt för Ossian, men nu började han oroa sig på riktigt för honom. En oro han inte känt tidigare. Om det berodde på att Ossian själv var annorlunda idag, eller om det berodde på den våldsamma forsen, eller båda, det kunde han inte bli klok på. Ossian var i vart fall inte så koncentrerad som han brukade vara. - Kom, nu kör vi skiten ur Pauranki! svarade bara Ossian och började plocka ihop lägerutrustningen.

118

Aslak tittade åt Ylva och Henning, men lyfte sedan sina händer i en uppgiven gest. Därefter började även han att packa ihop grejorna. Snart flöt alla gummiflottarna omkring dem på älven igen. Färden fortsatte. Mot den riktigt stora forsen.

119

Malströmmen

Dimman var tät när den slukade dem. Eftersom förarna inte snart inte längre såg varandra, ropade de efter varandra mellan båtarna. Som för att förvissa sig om att de andra fanns kvar. Ylva, oförmögen att se mer än några meter, dunsade tungt in i en stor sten. Hela besättningen föll omkull. - Ser ni något? - Nej! - Det är skieddiy! sa Aslak. Trolldom. - Varför skulle det vara det? - För att vi passerat den gamla, försvunna kyrkogården! svarade Henning, som om det var den naturligaste sak i världen. - Låg den här? - Ingen vet var den låg. - Menar du att den gamla kyrkogården skulle ge sig till känna på det här sättet? Med dimma. - Nej, dimman är här för att vi hädade! svarade Aslak allvarligt. - Hädade vadå? - När ni jojkade före första forsen, det skulle ni nog inte ha gjort! Guiden skrattade och svarade genom att blåsa i trumpeten så att det ekade mellan båtarna. - Sluta blåsa i den där, det är nog otäckt som det är! ropade någon i den täta dimman.

Högt i skyn, ovanför dimman, befann han sig. Där flög han på sina svarta vingar. Flaxande framåt över älvens vatten. Han såg ned genom tjockan. Där nere var älven grå. Han hörde den brusa. En dov underton trängde upp ur älvens vatten. Av vattnets tyngd på den steniga bottnen, kanske. Nu såg han

120

båtarna glida, till synes utan kontakt med varandra, med strömmen. Han såg sig noggrant om. Han visste vad han skulle göra. När han väl valt sitt mål. Sitt offer. Då, först då, gick han till handling. Han siktade noga, drog in sina vingar, föll mot målet. Väl nere högg han med sin stora näbb. Han högg med näbben i huvudet på sitt byte. Sedan kände håret och hjässan på sitt offer i sina klor. Han lyfte igen. Sedan hörde han skriket efter sig. Ett skrämt och argt skrik. Så valde han samma mål igen. Han dök och gjorde om samma sak. Och orsakade ännu ett nytt skrik. Han upprepade attacken ännu en gång. Han hörde ännu en gång skriket efter sig. - Vad är det som händer? ropade någon efter att ha hört de tre skriken. Det blev helt tyst igen. Bara älvens brus och ton. Alla väntade. Ingen sa något på en lång stund. - Det var en fågel som attackerade de två svenskarna i Ylvas båt! - Hur kan den hitta oss i dimman? - Det måste ha varit en korp! sa Ylva. Bara den är en så skicklig flygare. Hon tänkte efter. Slog i sin inre bok över fåglarna i Lappland. Corvus corax. Fågeln som gjorde det oväntade. Den måste det vara, tänkte hon. Den intelligenta fågeln. Fågeln som kunde lära sig mer än hundra ord. Som kom ihåg fraser. Som kunde bilda egna unika meningar. Fågeln som hade bevisats kunna resonera. I förhållande till sin kropp lika stor hjärna som en schimpans. Kunde luras, som när de gömde mat, tänkte hon. Låtsades placera maten på ett ställe när den i verkligheten hade

121

lagt den på ett annat. Kunde till och med förstå hur en sak påverkar en annan på så sätt att den kunde använda verktyg. Kunde … - Den knorrar och muttrar och visslar! sa Aslak som om han läst Ylvas tankar. - Korpens kraxande ljud är mystiskt. De älskar musik. Korpen var den som lärde människan att sjunga. Jo, så var det. - Lägg fram trumpeten! ropade han åt guiden. Guiden skrattade avvärjande. Men hans passagerare pockade på honom. ”Gör som han säger!”. Han lade trumpeten framför sig på gummipontonen. Om inte annat för att bevisa för Aslak att han bara svamlade med sitt prat om hädelse. Så blev det bara tyst. Efter en kort stund hördes ett flaxande. - Han tog den! Min trumpet! Tystnaden återkom. - Bra, muttrade någon. En svordom uttalades. Det blev tyst igen. - Nu kommer den igen! var det någon som ropade. Ingen vågade säga något. Bara vänta på vad som skulle hända. Utan att andas. - Den tappade något! Alla väntade spänt. - Det är ett mynt! sa Henning. - Väldigt gammalt. Det ser ut som ett sådant där … medeltida. Eller ännu äldre mynt. Korparna, tänkte Henning. Det var Hugin och Munin som flög över Asgård och Midgård. Hugin och Munin. De såg allt. Efter sina flygningar återvände de till guden Oden för att

122

berätta vad de sett. Hm, tänkte han vidare. Han erinrade sig att de två korparna var olika varandra. Hugin var den hågade. Eller tanken. En slags avsikt. Munin var den som brydde sig. Han var minnet, själva medvetandet. Munin var vad som var. Hugin var vad som var på gång. Tillsammans skapade de ordningen eller sanningen. Personifierad av den allvetande Oden. Ja, korparna var sannerligen vikingarnas värld. - Aj! Han skrek till. Kraftiga vingslag hördes. - Det var en annan korp som tog tillbaka myntet! Henning lät uppriven på rösten. Hur gick det där till? - De ville säga något med att göra så där, försäkrade Aslak. Det var ett omen. Han riktade sig till de andra forsrännarna. Ta det försiktigt i Pauranki, grabbar och tjejer! Det var en varning till oss. Aslak sjönk djupt ned i egna tankar. Han sa inget mer. Var det en eller var det två korpar? Eller var det kanske till och med något helt annat? För Aslak var inte den gamla, bortglömda kyrkogården intressant. Inte heller vikingarnas värld. Hans förställningar var mycket äldre än så. När han såg en korp såg han inte en fågel vilken som helst. För Aslak hade allt omkring honom en avsikt. Träd. Stenar. Och korpar i synnerhet. I sin barndom hade han hört de förbjudna historierna. Om schamanen som kunde vandra in i korpens kropp. Flyga som korpen. Flyga var som helst utan begränsningar. Mellan denna värld och den Andra. Den Andra Världen. Den som kanske egentligen var den verkliga. Som människorna bara såg när en reva i världen slets upp. En reva i världen. Det som kunde hända vid skymningen.

123

När inget gick att se riktigt klart. Det som utspelades i magisk tid. I magisk tid kunde allt hända. Att en reva i världens väv öppnade sig. När en sådan öppnade sig kunde man se in i en dunkel värld. Aslak hade sett en sådan reva. Och det hade hänt att han vågat sig in i den. Genom att gå in i en korp. Han hade tagit över fågelns korp. Väl där hade han flugit in över till sin barndoms land. Han hade känt hur hans vingar hade arbetat för honom. Hur lätt han kunde flyga. Där, i luften, hade han knyckt på nacken och kunnat se sin barndoms fjäll. Långt borta. Borta vid blånande fjäll. Han hade flugit dit. Ända fram. Och där hade han landat. I renarnas kalvningsland. I vårvinterlandet. Där fadern vaktade sina renar mot vargen. Hans far hade känt igen honom. Aslak, sin son. Där han satt på en gren. Och det var inget konstigt med det. Det såg han på sin fars igenkännande blick. "Jag ser att det är du, Aslak". Då hade det bara känts varmt och starkt i Aslaks fågelkropp. Han hade velat stanna kvar där. På sin gren och bara se på renhjorden. Men någon hade ropat på honom. Från den andra sidan. Från den vanliga världen. Det var hans mors oroliga röst han hade hört. Hans mor tyckte inte om hans vilda färder. "Har du varit där igen, Aslak?" frågade hon ängsligt när han var tillbaka. Strängt. Men det gjorde inget. För han visste att hon visste. Hon visste mycket väl var Aslak hade varit. Men det inte fick sägas högt. Inte längre. Inte sedan de förlorat det. Sitt land. Landet de inte längre ägde. Nya herrar hade sedan ett sekel tagit över. De bodde numer i svenskarnas land. Alla båtarna gled sakta vidare med vattnet. Ingen sa något. Bara lyssnade. En ton. Jo, visst var det en ton. Den vibrerade genom dimman.

124

Av en flöjt. Alla lyssnade fascinerat. Flera toner bildade en melankolisk melodi. Snart kände en av de yngre passagerarna igen melodin. Hon letade inom sig efter texten.

Oh its gets dark, it’s get lonely On the other side from you

I pine a lot, I find the lot Falls through without you

Det var Kristin som kände igen sången och började sjunga

I'm coming back love, cruel Aslak My one dream, my only master

Too long I roam in the night I'm coming back to this side to put it right

Tonerna grep omkring sig i hela sällskapet. Fler började gnola med. - Aslak, är det du som spelar? undrade någon. Flöjten tystnade. Dimman lättade, lika snabbt som den kom. Personerna i sällskapet såg varandra igen. Förbandslådan kom fram. För bilresenärerna Rickard och Sigurd. Aslak funderade på varför just tysken och hans kompis hade attackerats. Han hade förstått det om det hade varit guiden med sin hemska trumpet och vanvördiga jojk. Han tänkte på tyskens dialekt och till synes ointresse för forsfärden. Liksom hans kompis. De hörde liksom inte alls hit, tänkte han. Dimman var snart helt borta. Men minnet av de underliga fåglarna i vit-tjockan var inte borta. De etsade sig fast i deras sinnen och ville inte gå iväg. Som om de inte lämnat dem utan

125

fanns kvar någonstans i närheten. Passagerarna tittade upp i skyn. Kanske var det en varning. Det hade känts så gravallvarligt där inne i dimman. Som ett besök i en främmande värld. Färden fortsatte. Älven öppnade sig i korta, glittrande forsar. Långa, lutande strömmar. Stämningen i båtarna tinade upp igen. - Nu kommer vi till Trappan! sa Ossian plötsligt. Förväntansfullt. Bakom Trappan fanns ett stort hål. Alla fyra båtarna positionerade sig. I detta extrema högvatten väntade sig forsrännarna att det skulle att bli något alldeles extra. De ville pricka hålet men samtidigt parera för att, om det var för stort, undvika det. Ossian gick in först. - Ge järnet nu! Hans passagerare paddlade med all den entusiasm han laddat dem med. Trappan kom. Passerades. Men crescendot uteblev. Det fruktade hålet hade förvandlats till en lång, böljande våg. Så kunde det gå ibland. Varje våg och varje hål hade sin egen klimax beroende på det aktuella vattenståndet. Ena dagen livsfarlig. Andra dagen harmlös. Men det förstod inte Ossians passagerare något av. Att de just passerat över ett potentiellt livsfarligt hål. De bara tittade på honom. Varför skrek han så där? Det där var väl ingenting ... och Ossian, som förstod att det var lönlöst att förklara, han bara skämdes. Hålet i älven, som inte fanns, skapade nu istället ett hål inne i honom. Ett hål av förnedran som han måste fylla med något. Han blev kokande arg. De ska minsann få se! När vi kommer till den Stora Forsen. Ett antal mindre forsar avlöstes nu av små sel. Stora och små krämpor gjorde sig påminda hos passagerarna.

126

Den ena afrikanen i Ylvas båt hostade så hårt så att det ekade över vattnet. I Ylvas båt undrade redan Ylva varför han hostade så. - Han bodde ett tag i Goma, Östra Kongo, i gruvdistrikten där, svarade hans vän. Jag varnade honom för livet i de sämre kvarteren i staden, men han ville inte lyssna på mig. Han levde som en sjöman i hamn. Så gick det som det gick. Han drog på sig en infektion. Han vände sig mot sin hostande kamrat. - Vilken visste du inte! Hans hostande vän svarade inte. - Efter insjuknandet tillfrisknade du. Enligt vad du sa. - Men det kan inte vara hela sanningen! fortsatte afrikanen och vände sig tillbaka mot Ylva. - Han har inte varit sig lik, det kan jag intyga, jag som känner honom. För sedan dess verkar det som om han får alla upptänkbara åkommor. Han har ingen motståndskraft mot sjukdomar alls. Afrikanen skakade på huvudet och såg bekymrat på Ylva, sedan förebrående på sin hostande vän. Tillbaka i Ossians båt, fick samtidigt Emelie och tjejerna tid över till sig själva, i den lugna, relativt händelselösa strömmen. - Titta på undersidan av mina fingertoppar, de är alldeles skrumpnade, som russin! - Mina nagelband är av! - För att inte tala om mina naglar! Elisabet spretade med sina fingrar och höll upp dem. - Styr! sa Ossian. - Oops! Elisabet styrde upp igen med ett rodnande skratt. - Du tar allt så allvarligt, sa hon med sin klara röst, klingande ut mot de andra båtarna. Det var menat som ett skämt för att muntra upp honom. Men när hon tittade på honom såg hon att han var allt annat än lättad. Ossians ansikte hade istället mörknat och hon blev förskräckt. - Förlåt, Ossian, jag menade inte ... - Det är inte det.

127

Hans röst var tjock samtidigt som han nervöst spanade i älvens riktning. - Vi är där nu. Elisabet tappade bort sig, såg tomt ut över vattnet, visste inte riktigt hur hon skulle vara för att passa in. Hon tittade på Ossian och förstod då att hon skulle vända blicken framåt. De andra i båten hade redan förstått att de var framme.

De fyra små gummiflottarna hade avverkat de flesta forsarna och merparten av dagens tur. Talvimaa-trappan var den senaste. Totalt skulle de innan dagens slut avverka fyrtio km och falla sextio meter. På bådas sidor om dem passerade taigans barrskog till synes utan ände. Det de nu inte såg nere i sina små flytetyg, var att landskapet runt omkring dem sakta formade sig som ett jättelikt kar. Kilometer efter kilometer på ömse sidor av älvfåran. Av till synes oändliga vidder av tallskog. Det här var ingen skog som någon turist gick och traskade i. Möjligtvis kunde man hitta någon sällsynt geolog som var ute och kartlade den så kallade Paurankiskölden. Älgskyttelaget var här på hösten. En och annan markägare inspekterade då och då sina ägor. Omärkligt för våra passagerare, men tydligt för korparna som med sina vakande öga såg ut över den märkliga, vida utförsbacken, ledde det tysta landskapet allt sitt vatten ned i en väldig ränna. I denna ränna rusade fjällens vattenmassor. I denna ränna ville den vita pulsådern ha med sig allt. Den ville ha med sig förra sommarens förmultnade växtdelar. Den ville ha med sig drivved. Till och med djärva träd som chansat genom att växa för nära stränderna, ryckte den med. Endast klippblock orkade stå emot. Men bara en tid. Bara för en si så där hundra år. Därefter vältes även de undan eller smulades sönder.

128

På några hundra meter skulle forsen falla tjugo meter. Paurankiforsen, ”den olydiga pojken”, var den största forsen i det norra flödet av Torne Älv. Från vår- och fjällflod till sen höst skiftade vattennivån och därmed kraften i forsen. Idag, som ett resultat av både vårflod och störtregn, var kraften huvudlös. Bara rå styrka. Den geografiskt intresserade hade redan 1916 kunnat läsa i Svenska Turistföreningens årsskrift om den hårda forsen vårt sällskap nu skulle dras ner i: ”Pauranki är den svåraste och farligaste i hela Torne Älv, är en fjärdedels mil lång och nedvräker fruktansvärda böljor. Mitt i denna fors höjer sig några fasta klippor. Mot dessa bryter sig den framstörtande vågen”. Resande uppmanades att tåga båten i en liten kanal norr om forsen. Om man var så klok så kunde som bonus till livhanken dessutom hitta den ytterst ovanliga orkidén Calypso Bulbosa, den s.k. Nornan. Nornan var en orkidé som i de fornnordiska sagorna levde i hallen vid Yggdrasils rötter intill Urdarbrunnen. Yggdrasil, ”Världsträdet”, sträckte sina grenar så att det täckte hela himlen där det lät dagg falla över världen. Under Yggdrasil fanns den heligaste platsen där gudarna dagligen samlades till ting. Där tog Nornan vatten ur brunnen och sand från marken omkring den jättelika asken för att ösa över trädet så att dess grenar inte torkade eller ruttnade. Nornorna avgjorde alla levandes öde genom att spinna på livets trådar. Kanske var det orsaken till att den växte just här. Vid den stora forsen. Av alla platser i den vida ödemarken. Själva forsen Pauranki kunde delas in i två avsnitt. Den övre, Niskan, och den nedre, den Pahta. Niskan Pauranki vred sig i en lång båge med stora vågor och enstaka valsar, det vill säga vatten som rullade tillbaka i vitt

129

skum bakom stora stenar. Den var stor och mäktig. Men körbar. Forsavsnittet Pahta Pauranki föregicks av en rak forssträcka bestående av snabbt strömmande, men inte speciellt vilt vatten. Dock delade sig strömmen längst ned. Dels i en stenig, okörbar högerström. Dels i en ström som bildade en tratt mot det så kallade ”Nålsögat”. Nålsögat uppstod när forsen pressades ihop mellan stora klippblock för att sedan falla flera meter. Efter fallet kastade sig vattnet tillbaka och bildade en stående våg. En våg som ömsom reste sig flera meter upp i luften. Ömsom föll samman så att den då och då kunde bilda en livsfarlig vals av tumlande vitvatten. Det som Turistföreningen registrerat redan 1916. När förarna kommit ur det första forsavsnittet, Niskan Pauranki, spanade de alltid nervöst mot Nålsögat några hundra meter ner. Nålsögat de måste igenom. Nålsögat som inte gick att undvika. Nålsögat som både lockade och skrämde. Här måste förarna sikta precis rätt. Och det måste göras i en snabbt rusande ström där forsrännarna lätt kände sig som om de var smörklickar i en stekpanna. Så fort de kände att de låg exakt rätt ovanför Nålsögat gav de full hals till besättningen att paddla framåt. Och det behövdes. Dels för att inte fastna framför Storvågen, vilket vore en mardröm, dels för att gå in i crescendot med högsta fart för effektens skull. Och om det var någonstans föraren kunde ge full valuta för pengarna till sina passagerare, så var det här. I Nålsögat. Men om det var något som också kunde skrämma, så var det också denna punkt i den stora forsen. Djävulshålet. Det namnet uttalades från och till när incidenter inträffade. Alltid med låg röst. Aldrig för passagerarna. Men nu tillbaka till vårt sällskap. De som stod inför dagens styrkeprov. Vare sig de var medvetna om det eller inte, var detta kanske deras livs mest dramatiska ögonblick. De flesta av

130

dem kom från samhällen där livsavgörande beslut och handling sällan krävdes av dem. I deras trygga liv hade samhället för länge sedan rensat bort utmaningar som krävde handling av verkligt allvar. De var för det mesta omhändertagna av föräldrar, skola eller företag och invaggade i att om de misslyckades med någonting så fick de alltid en andra chans att göra om. Det var en ”rättighet” i deras ombonade liv. Nu var allt annorlunda. Om de inte hade anat det ännu så hade deras kroppar känt det, redan innan forsen. Det var därför alla små krämpor bara försvann. Kroppen förstod. Om någon var förkyld så försvann snoret i näsan. Om någon bara var illa till mods av någon annan orsak så försvann det också kvickt. Kroppen anande och började mobilisera. Adrenalinet pumpade ut i deras ovana kroppar. Utan att de egentligen förstod det själva, bubblade energin ut i deras lemmar för att ge järnet. Forsrännarna visste det. Guiden visste det också efter att förlett åtskilliga avdankade företagsledare ut i den vilda forsen. Guiden hade förberett sina företagsledare grundligt. Det hade börjat med locktoner om lappmarken i gästernas hemmiljö. I konferensrummen. Det hade trappats upp under själva resan. Å ena sidan hade han förberett dem för kraftprovet genom att hota med vildmarken och få dem att samla sig inför uppgiften. Å andra sidan hade han genom att fylla dem med sprit avtrubbat deras värderande och kritiska sinne. På allt detta hade han lagt förväntningar om deras potens och manlighet med sina ständiga skämt om deras förmåga. ”Teamet” var laddat som aldrig förr. Forsrännarna hade vid det här laget fullständig auktoritet efter sina uppvisningar i de inledande forsarna. Och de behövde det. När de nu skulle åkalla deltagarnas hjälp i forsen hade det ett syfte. De behövde helt enkelt deltagarnas kraft. Mer än vad deltagarna insåg själva. De insåg inte ens själva att de för första gången i sina liv gjorde något på fullt allvar. Något som handlade om liv och död.

131

Det enda undantaget i gruppen var den hostande kongolesen. Han hade visserligen varit med om liv och död. Men har var också märkt av döden. Han hosta påverkades inte av den förestående forsen. Inget i världen kunde bota hans hosta och sjukdom. En sjukdom som knappt någon i världen ens visste namnet på. Ännu. Men det var en helt annan historia, som man säger. Än så länge. Långt, långt bort från de polarskogar han nu skulle uppleva som de sista i sitt liv. Sett från de anländande båtarna hade nu vattnet format sig till ett stort upp och nedvänt ”V”. Bortanför V:ets spets försvann vattnet. I tidigare forsar hade deltagarna sett trädtoppar sticka upp bortanför forsnacken. Nu syntes inte ens träden bortanför. Det gjorde dem alla stilla. Nervöst stilla. Alla deras eventuellt kvarvarande krämpor försvann som en vindpust. När passagerarna riktade sina ögon mot forsnacken såg de vita kaskader av vatten som höjde och sänkte sig i fjärran. Kaskaderna hoppade upp i luften och slängde sig handlöst ned. Dånet växte och hade en mörkare ton än vid tidigare forsar. - Herre Jesus! sa Henning nervöst, efter att han ställt sig upp för att se bättre. - Tyst nu, Henning! svarade Ylva, som för att lägga sordin på den upphetsande stämningen. - Ossian, visst tar du det lugnt nu? vädjade Aslak för sig själv som en besvärjelse. - Point of no return! ropade Ossian. Henning såg också på Ossian. Sökte efter kraft ur hans entusiasm. Ossians motto, tänkte Henning, var som kung Karl X:s, den svenske kungen som gick med hela sin armé på nattgammal is över havet och därmed erövrade Skåne - ”Allt i hasard”. Undrar vilket motto jag ska ha? tänkte han. - Då kör vi, ropade Ossian, som om han hört Hennings undran. - Yahoo! Yahoo!

132

- Varför var det ett omen, Aslak? ropade Emelie, som fortfarande var kvar i den mystiska dimman tidigare, en aning på fel ställe mentalt, som vanligt, medan hennes röst drunknade i dånet. Men även om Aslak hört henne, hade han ändå inte svarat. Alla forsrännarna hade nu mentalt gått in i sig själva. De hade bara fokus på forsen nu. Inget annat. Några fiskare vid älvens högra strand stannade upp och stirrade på båtarna. De sa ingenting. Bara följde dem med blicken. De hade flugfiskat här i många år. Ingen av dem hade haft anledning att fundera över forsens kraftfulla djupfåra. Deras intresse hade sökt grynnorna. De små bakvattnen som fisken gömde sig i. Gummibåtarna var en ny företeelse för dem. När de såg dem första gången, bara för några år sedan, hojtade de och skrek varnande till forsrännarna. Åk inte där! Det är Pauranki. Den går inte att köra! När deras varningar inte hjälpte förundrade de sig över den nya företeelsen. Att bara köra där för nöjes skull! Visst har de hört historierna om de legendariska män som förr i tiden hade kört i forsen, men det var inget som låg inom deras föreställningsvärld. Snarare skrämdes de av historierna om folk som oavsiktligt dragits ned i den stora forsen och omkommit. Hemma på hembygdsgården, tittade föreståndaren på klockan. Han avbröt kassarbetet och slängde en blick ut mot älven utanför fönstret. - Nu är de där. Köksbiträdet ryckte till när hons såg föreståndarens allvarliga blick. Sedan nickade hon medkännande. Hon höll kvar ögonen på sin chef. Hon kände igen den där svarta blicken. Hon hade sett den ute i forsen, men tidigare bara vid allvarliga och dramatiska situationer. Och - när konkurrenter till hembygdsgården dök upp - förstås. Då kunde föreståndaren se

133

så där arg ut. Köksbiträdet skrattade för sig själv. Hon vände bort ansiktet för att inte avslöja sig. Jo, nog var det föreståndaren allt, den blicken kände hon igen. Men, han blev allvarlig igen. Det måste vara något allvarligt på gång när föreståndaren såg ut så där, tänkte hon. Föreståndaren tänkte tillbaka. När bara han själv hade kört kajak nedför forsarna var det enkelt. Han hade bara sig själv att oroa sig för. Koncentrationen kom alltid som ett brev på posten. Och det var koncentrationen allt hängde på. Med rätt vilja kunde man köra omöjliga forsar. När gummibåtarna kom anställde han förare, men så länge de var ett kamratgäng kunde de skapa den speciella magi som behövdes för att göra det där omöjliga. Han log inom sig. Hur ”tokigt” det kunde låta inför rekognoseringen av en svår fors: "Man ska inte äta innan". "Skratta inte". "Ha aldrig publik". "Man ska inte rekognosera, resultatet av det blir bara att man sedan inte kör". Nåja, tänkte han, det sista var kanske att ta i. Men, när man samlade den där riktiga viljan inom sig så att den tillsammans med kroppen blev till ett - ja, då blev man oövervinnelig. Sedan må det vara hänt att man inget kom ihåg efteråt, sådant hände, men det kanske bara var ett mått på hög koncentration, tänkte han. Som det skulle vara.

134

Den olydiga pojken

Så kom den. Ossian, Henning, Ylva och Aslak drogs som i ett pärlband över forsnacken. Dånet var öronbedövande, men man kunde fortfarande höra kommandon mellan båtarna. - Det är allvar! skrek forsrännarna till sina besättningar. De behövde inte säga att det faktiskt var på riktigt allvar. Den känslan gav forsen själv till passagerarna. Fastän forsrännarna kört här otaliga gånger mötte ett scenario de själva inte kände igen. Vita vågtoppar hade de sett. Men vitskummande vågväggar som ställde sig som troll mot dem, det hade de inte sett. Än hotade lodräta, fradgande väggar att stoppa och välta båtarna baklänges, än öppnade sig gapande hål som hotade att suga fast dem. - Paddla framåt, ge allt! ropade Ossian. Det första trollet tog fast i hans båt, lyfte den högt, och släppte sedan båten vidare. Henning följde efter, men hans båt kastades omedelbart snett åt höger. Ylva ändrade sig när hon såg Hennings misslyckade manöver och försökte styra undan Ossians våg. Hon lyckades och hennes passagerare defilerade storögda mellan monstervågor som vrålade på båda sidor av båten. Aslak manade sina passagerare att paddla rakt på Ossians våg. När han nådde den såg han de som satt främst försvinna under en kaskad av vatten. När motvågen nådde honom själv var han tvungen att ta spjärn mot roddställningen för att inte spolas ut ur båten. När han kommit ur allt vattnet letade han efter Ossian. Han upptäckte då att Ossian fastnat i ”Japanvalsen” snett framför honom. Namnet var efter att den långväga gäst som ramlat i där

135

en gång. Aslak såg hur Ossian slet med årorna utan att komma loss och tänkte ”behövde han verkligen ge sig på den nu, en dag som det här?” - Yahoo! Hördes från Ossian. Hans besättning ropade med. Fascinerade. Men bara en stund. För det riktigt kokade runt om dem. Och under dem. Severin och José tittade på varandra. “Ska det vara så här, eller är något fel?” Och Emelie skrek inte. Hon hade slutat paddla. Hon hade fått flera kallsupar. Det kändes som på ett badhus. Och det var något som hade gått fel. Något stämde inte för Ossian. Orsaken var att här, i Japan-valsen, hade Ossians far kommit tillbaka. Det var i denna fors det hade hänt. Det var här han hade dödats. Ju längre Ossian satt fast i valsen, ju närmare steg hans far upp ur djupet. Det var som om fadern riktigt tog tag i Ossians sinne. Sög ned honom. Trots att Ossian kämpade emot. Snart sökte han inte längre hjälp av sina passagerare. De bara stirrade på honom. Ossian slöt han sig inom sig själv. Ursinnig. Och började gråta. Som ett barn. Som ett tjurigt barn. Och slet med årorna. Gång på gång. Han skulle aldrig ge upp! Det måste gå, tänkte han. Först efter evig tid, som han upplevde det. Först efter en övermänsklig ansträngning, släppte pappan sitt strupgrepp på honom. Och gav upp. Och nu, först nu, svarade båten på Ossians krampaktiga årtag. Han gled ur Japan-valsen. Utan sin far. Ut på älven igen. I riktning mot Aslak och Ylva. Ossian var tillbaka. Aslak hade oroligt följt Ossians vådliga äventyr i Japan-valsen. Han kunde till slut pusta ut. När Ossian var med igen. Men.

136

Han hade själv problem. Dånet från forsen var öronbedövande och kraften nästan övermäktig. Han själv blev bara mindre och mindre. Och då - mitt i kaoset – nåddes Aslak av den egendomliga känslan. Han upplevde det som om tiden stannade upp. Allt rörde sig som i ultrarapid. Overkligt. Suggestivt. Det var en sugande rörelse drog i honom. Mot vattnet. Underifrån. Lockande. Oemotståndlig. Det var som om något vill dra ned honom. Förgöra honom. Om det inte hade varit för … Jo, så var det … om det inte varit för att det fanns något annat där. Samtidigt. Jo, så var det, tänkte Aslak. Han kände det. Och han lyfte sin blick. Jo, där var de. De två korparna. De cirklade över forsen. Ovanför dem. Han kunde inte höra deras kraxande. Han kunde se att de såg på honom, det uppfattade han tydligt. Eller kanske var det en avsikt han kände. Plötsligt blev han helt lugn inombords. Bara lugn. - Gick det bra för dig? Det var Ylva som ropade på honom från sin båt. Han vaknade till. Jo, allt var bra … Aslak överraskades av det han såg omkring sig. Vrålet och skyarna av vatten. Ändå kände han kraften som samlades inom honom. Och han gjorde sig beredd. Sedan gick han igång. Som en krigare. Ylva pustade ut när hon såg att Aslak var med. Att Ossian kommit ur Japan-valsen och var ikapp. Men sen var det Henning. Ylva såg hur Henning till höger om henne fortsatte att driva iväg på tok för långt åt höger trots förtvivlade försök att ta sig tillbaka till huvudströmmen. Tillbaka till kungsådran där hon, Aslak och Ossian fortsatte.

137

- Henning! traversera vänster, så att du kommer in i strömfåran igen, ropade Ylva. Men Henning kunde inte längre höra henne. Han gled bara längre och längre bort. Alltmer fel. - Henning har brutit en åra, ropade Ylva, som en sista gång försökte bry sig om hur det gick för honom. Sedan måste hon koncentrera sig på sitt eget öde. De hade gått ur Niskan Pauranki och älven hade lugnat ned sig. En titt på stranden avslöjade dock att det gick fort. Mycket fort. Ylva klättrade upp på roddställning så att hon kunde stå högt och spana nedåt älven. - Oh gudars skymning, jag ser Nålsögat. Jag ser det … upprepade hon lågt för sig själv. Jag ser det … Sedan sög malströmmen tag i hennes båt. Hon svarade på strömmen med att snabbt sätta sig ned, ta tag i årorna och ro snett baklänges. På så sätt att hon kunde positionera sig exakt. Men, det gick inte den här gången. Hon kunde inte positionera sig rätt. Istället gled hon av den lilla upphöjning av vatten som här var strömfåran. Hon försökte frenetiskt att komma tillbaka i fåran, men hon orkade snart inte kämpa emot mer. Till slut försvann hon bland klipporna till höger. Hon missade den enda kända möjliga vägen – den som gick genom Nålsögat. Severin, borta i Ossians båt, studerade Ylva och hennes båt. Det sista han såg var att tysken ställde sig upp och måttade ett slag med sin paddel. Så såg det i alla fall ut. Forsen gjorde att tysken vinglade till och tur var det, tänkte han. Paddeln hade annars träffat ingenjören, hans egen kompis. I huvudet. Absurt hur sinnena kunde lura en när man är i stress, tänkte Severin vid den osannolika bilden av händelsen. Nedanför Ossians och Severins båt slängde Aslak en blick tillbaka på Ossians båt. Han lade märke till hur Ossians passagerare såg på sin skeppare. De försökte tyda honom. Jo, så såg det ur som. Som om de tänkte ”går det bra det här?”

138

- Ossian, ta det lugnt nu, tänkte Aslak. Han önskade att Ossian skulle ta det lugnt. Men han såg att Ossian inte tänkte göra det. Han förstod att Ossians snarare riskerade att göra något överilat. Göra något som han skulle ångra. Men, nu måste Aslak vända sig framåt. Nu gällde bara honom själv och hans besättning. Var och en måste klara sig själv nu. Han visste, i det han sett av Ylvas misstag, att han måste parera avdriften. Så mycket hade han räknat ut. Men han visste inte bara hur han skulle göra. Han kände också den rätta där känslan för det han skulle göra. Den som en riktig forsrännare ska känna innan en stor fors. Ja, han riktigt fylldes av kraft. Det var som om forsen styrde hans åror. Han var själv inte kraften. Han var snarare ett verktyg för forsen enorma kraft. Han gjorde det han blev ”tillsagt” att göra. Med sina armar. Med sina långa åror. Och därmed kände han hur hans båt lyfte på ryggen av vatten. Rakt in i tratten mot Nålsögat. Guiden, som satt i hans båt, såg framåt och tittade sedan på Aslak, slängde sedan paddeln på båtgolvet och skrek: - Håll i er nu, grabbar! Aslak kunde inte göra mer nu. Han såg framåt och nedåt. På sin domare. Odjuret där framme reste sig i intervaller. Djävulshålet. Måtte jag komma på den rätta bråkdelen av sekunden, tänkte han. I sin tunnelsyn hann Aslak se att den jättelika vågen precis föll samman framför hans båt. Det ledde till att han inte drabbade av hålets fulla kraft. Men, det räckte och blev över. De gick in i vågen som om det hade gått in i en tvättmaskin. Aslaks grep om årorna så att hans knogar vitnade. När vågen tog honom och hans besättning var det med kraften av en lagårdsvägg. Men, de gick rakt igenom väggen. Och ut. De hade lyckats komma igenom. Väl ute ur Nålsögat hissnade de av den våldsamma resan ut ur infernot. Det tog någon sekund för Aslak att komma tillbaka.

139

Båten var vattenfylld, men alla var med, mer eller mindre sittande. Han vände sig tillbaka för att se hur det skulle gå för de andra. Han såg att Henning kört fast i stenskravlet långt söder om Nålsögat. Som ett under kom Ylva spolandes fram mellan klipporna. Det var första gången någon åkt där, tänkte han. Och, så var det Ossian. Aslak spände ögonen som en hök mot den båt som just balanserade sig in mot Nålsögat. Han såg Ossian sugas in. Han såg att Ossian skrek något, men också att hans passagerare inte svarade. - Kom igen nu för faan! ropade Aslak allt han kunde. Ylva, som var framme vid Aslaks båt, vände sig också om mot Ossians båt och busvisslade för allt vad tygen höll. Den sista bilden av Ossians båt som nådde Ylva och Aslak innan den försvann i Nålsögat, var när den tippade framåt och dök, som om de såg båten uppifrån. Det de såg var sex personer, jämt och prydligt sittande på var sin ponton i gummibåten. I mitten satt Ossian vid årorna. Längst fram satt Teresia och Emelie. Han hade i sista stund placerat dem där. På var sin sida om honom satt Elisabet och Kristin. Längst bak hade han placerat Severin och José. Ossian hade gjort allt som stått i hans makt. Avdriften som tog Ylva, den hade han parerat. Det skulle bli en perfekt träff. Men han kände inte igen sig. Nålsögat var inte bara Nålsögat idag. Visserligen fanns den där, som vanligt, den stora vågen. Storvågen. Storvågen som idag var jättelik. Den riktigt reste sig som ur ett vilddjurs gap. Större än han någonsin tidigare sett. Men det var något mer också. Som inte skulle finnas där. I den. I hålet framför vågen. I den låg Han. Söndersliten. Rullande. Tumlande.

140

Den som Ossian inte ville inte se. Inte Honom. Och inte nu. Men det var bara det han såg. Som erfaren förare borde han träffat vågen en halv sekund senare, det hade varit bättre, det hann han tänka. Sedan såg han bara sin far igen. Och mäktade inte mer. Djävulshålet och hans far. In i det gick han räddningslöst förlorad. Först träffade vågen Teresia och Emelie som satt längst fram. Sedan var det hans tur och kvinnorna på ömse sidor om honom i båten. De slängde sig efter honom. Han kände Elisabets naglar borra sig in översidan på hans vänstra hand. Kristin grep hårt om hans högra arm. Sedan blev allt tyst. Ingen i båten hann känna någon smärta, bara att tiden tog slut. Rovdjuret slöt sin käft om dem. Det släppte inte iväg någonting. Severin och José längst bak kunde bara se tjejerna försvinna ut i vattenmassorna. De kunde se hur Ossian kastades fram och tillbaka framför dem med ena foten fast i en av båtens linor. De satt som på en kork i en kokande kittel. Studsande åt olika håll. Flera gånger åkte de hiss upp och ned. Severin undrade om han hade gjort något fel. Han ville hjälpa Ossian men han vågade inte släppa taget. José stelnade utan tankar. Han höll sig så krampaktigt i roddställningen att han såg ut som en fastsurrad docka. Till slut vände gummibåten i luften. Severin blev viktlös och José spolades hårdhänt överbord. När Aslak såg Ossians båt gå runt hade han upplevt att ett nästan omärkligt lugn lagt sig över forsen. Som om den fått det den ville ha. Att forsen själv var nöjd. Han tittade upp i skyn. Men där fanns inte längre korparna. Sedan såg han mot Nålsögat. Han förstod att katastrofen inträffat.

141

Han såg på Ylva. Hon stod i båten och bara stirrade uppåt forsen. I en grimas begravde Aslak huvudet i sina händer. När han tittade upp igen såg han hur Ossians båt och passagerare kastades upp och ned i Djävulshålet. Varje sekund i skådespelet gjorde ont i honom. Hålet måste släppa sitt offer, tänkte han. Snart. Annars skulle det bli Ossian och hans passagerares död. Alla väntade. Och höll andan. Så, plötsligt. Plötsligt studsade en tom båt upp ur hålet. I upp och nedvänt läge. Inga av dess passagerare syntes till. Aslak förstod, att nu gällde det. Han såg Ylva slänga sig på sin roddplats. Jag måste göra detsamma, tänkte han. Vi måste bromsa in båtarna! Plocka upp alla vi kan! Aslak riktade båten i färdriktningen och började ursinnigt ro baklänges. Det gick det tungt eftersom hans båt var vattenfylld. Paddla bakåt, allt ni kan! vrålade han till sina passagerare. Han hoppades förtvivlat att Ossian och hans passagerare snart skulle dyka upp ovanför honom och Ylva. Om någon dök upp alls. Den första Aslak fick syn på var Teresia. Hon flöt på rygg med benen nedströms. Hon såg ut att ha klarat sig bra. - Var är Henning? frågade hon så fort de drog upp hennes blöttunga kropp. - Vi vet inte än. Sedan kom de andra, en efter en. José var nästa. Sedan kom Kristin drivande. Hon låg med ansiktet nedströms men uppåtvänt. Hennes händer var knäppta i höjd med bröstet. Inom henne ekade rösten: ”Är det min tur nu, mamma? ”Mamma, varför gick du ifrån mig?”

142

”Jag hade behövt dig nu. Fastän jag svek dig så djupt. Är detta mitt straff?”. Hon kände hur hennes lungor tog in allt mer vatten. När José halades in henne, som en blöt säl, såg han att hon förlorat sina röda stövlar. Hon kved. Han såg hur paniken lyste från hennes ögon. Först hördes inget. José blev orolig. Han klatschade till henne på kinden. Först då hördes ett pip, som från en gris. - Hon får inte luft, vad ska vi göra! Pipljudet övergick till ett gällt skrik. Sedan försökte hon säga något. - Jag fick ingen luft … jag fick ingen luft! Hon skrek på ett viskade, gnissligt sätt. På grund av allt vatten i lungorna. Vatten som nyss nästan kvävt henne. Men hon var tillbaka. Äntligen kunde hon andas igen. Sedan kom Ossian och Elisabet drivande. Under vattnet, i Djävulsögat, hade Ossian mött den ruttnande kroppen. Kroppen som legat flera dagar ute i älven, delvis äten av fåglar, delvis av fiskar, uppsvälld, hade simmat efter honom. Ossian hade försökt komma undan. Han hade inte velat att han skulle få tag i honom. Liket. För det var så han hade sett ut. Det var så han hade sett ut när Ossian hittat honom bakom en sten. Efter att han letat dag och natt. Han hade försökt att få honom upp på land. Och det hade han fått. Sedan hade han suttit bredvid sin far, bara Gud vet hur länge. Han hade velat hålla om honom, men kadavret hade bara skapat förakt. Så, han frös sig genom den natten. Där han bara blev mindre och mindre. Tills de andra hittade honom som ett förvridet barn. Där under vattnet, mitt inne i Djävulshålet, hade Ossian känt hur han inte kom upp. Elisabet hade försökt hålla i honom. Hon hade hållit i honom trots att han sparkat och slagit henne för att komma lös. När han såg att det var Elisabet som var där under vattnet med honom, och inte hans far, vände allt. Nu fick han

143

kraften tillbaka och han började simma uppåt. Med henne. Han räddade henne. När han såg de andra behövde han bara hålla fast henne i hennes flytvästkrage. Ta henne först! ropade han. Uppe i båten var Elisabet inte ändå inte tillbaka. Hon höll sina vitnande nävar hårt mot sitt bröst och hennes blick var långt borta. Hon grät tyst. När hon satt sig upp i båten, tog Rickard och lade sin arm över hennes axlar. Han tröstade inte, bara studerade hennes ansikte. När Sigurd stirrade på henne, viftade Rickard irriterat bort honom. Aslak hade börjat räkna. - Två saknas, vilka är de? Det borde vara en kille och en tjej. - Severin är borta. - Och Emelie. - Där flyter kläder. - Det är någon i kläderna. - Det är tjejen, ropade Aslak. Upp med henne, fort! Han lutade sig utanför båten och lyfte Emelie med sina armar runt hennes mage. Som om hon hängde som en sadel i hans grepp. Hon spydde. Hennes flytväst var borta. - Se till att hon andas! Aslak tittade på hennes vita ansikte. Ögonen rullade. Så fastnade hennes ögon på Aslak. Hon skrek, andades häftigt och skrek igen. Aslak satte sig på roddarplatsen och tog henne i famnen, som en jättebaby. Han höll henne hårt och började vagga henne fram och tillbaka. Hon grät häftigt, men snart inte lika otröstligt. - Såja, såja, allt är över nu, sa Aslak stilla. Hon grep hårt om hans midja och lutade sitt huvud mot hans bröst. - Var är Severin, mumlade Ylva och tittade sökande över forsen. Hon såg åt Aslak, och han svarade med en forskande blick tillbaka på Ylva.

144

- Ser du något? Ylva och Aslak tittade mer och mer på varandra som för att söka svaret hos någon annan än från forsen. De hörde hur José desperat ropade efter sin kompis. Han stod och lutade sig ut ur båten. Någon gjorde ansats att ta tag i honom, men José ramlade inte ut. Han bara stod där, sträckt och smärtsam. Kristin satt och bad. Blundande. - Gud, hjälp honom! Hon såg upp efter sin bön. Vad är det där? - Vad menar du? undrade Ylva. - Under er båt! Hon pekade under Ylvas båt. Ylva böjde sig ned och tittade under båten där hon stod. Hon grep efter något sörjigt i vattnet. Ett par långbyxor utan någon i. - Nej, där! ropade Kristin. Ylva tittade efter Kristins pekande arm. Jo, visst var det någon i vattnet längre bort. Utan flytväst med ansiktet ned i vattnet. Hon slängde sig på årorna och krängde båten åt det håll kroppen flöt. Nästan framme slängde hon årorna och grep efter kroppen. Hon fick ett tag i en arm. Men. En stor sten dök upp i strömmen. Kroppen studsade mot stenen. Och strandade. Ylva tappade greppet. Hennes båt gled ifrån kroppen. Hon kunde inte längre nå den. Hon såg den försvinna bort från henne. Inom några sekunder måste hennes hjärna komma på en lösning. Hon kände hur hennes flotte snabbt gled iväg nedströms. Bort från Severin. Hon såg hans kropp stöta och skvalpa mot stenen. Då beslutade hon sig. Hon tog sats och kastade sig i en båge genom luften och dök i älven.

145

Hon krålsimmade allt hon kunde. Strömmen var stark, till och med i bakvattnet från den sten som Severin fastnat i. - Lite till, så är du framme, Ylva! Ropade Ossian som tagit över årorna i Ylvas båt och försökte ro in hennes flotte i det bakvatten som hon kämpade i. Ylva såg stenen, men hon kom närmare alltför långsamt. Hur skulle hon orka? Men hon måste orka … det var killens enda chans, om han fortfarande var vid liv, tänkte hon och satsade ännu mer. Plötsligt sögs hon upp mot stenen. Valsen nedströms stenen hade dragit henne till sig. Men, nu ville valsen också dra ned henne. Den rullade som en frustande, grön och vitskummande tombola. Vattnet var inte simbart, det bara bubblade. Hon började sjunka. Desperat kämpade hon mot suget nedifrån. Hon kom upp. För att snabbt dras ned igen. Igen. Och igen. Plötsligt rörde hennes ena hand vid något i vattnet. Hon grep efter det, men sjönk samtidigt. Om hon släppte, skulle hon spolas iväg. Om hon höll sig kvar, skulle hon drunkna i den medtryckande virveln, tänkte hon. Hon kände att hennes medvetande började omtöcknas, men hon höll sig kvar. Samtidigt som det kalla vattnet som spolade hennes kropp började bedöva henne. - Ta dem, nu kommer de! skrek Ossian och rodde allt han förmådde. José grep tag i trasorna. Ossian slängde sig från årorna och lutade sig mot vattenbyltet. Tillsammans sög de tag och vräkte upp de två kropparna över gummipontonen på båten. Ylva flämtade efter luft. Hon tittade upp med en vild och frågande blick. - Du gjorde det, Ylva. Du gjorde det, sa Ossian.

146

- Gjorde vadå? Ylva var ännu inte riktigt med. - Du drog undan Severin från stenen! - Du räddade hans liv! - Ropa inte hej än! Ossian såg allvarlig ut när han försökte tömma Severin på vatten. Severin var inte vid medvetande. Han andades inte ens. - Neej! ropade Ylva. Vi får inte förlora honom! Hon kom snabbt på benen och knuffade undan Ossian och José. Severin låg, grå i ansiktet på roddarställningen. Han hade puls, det konstaterade hon efter att ha känt på hans halspulsåder. Hon grep om hans näsa och påbörjade konstgjord andning. Tittade på bröstet och blåste igen. Fortsatte. Det måste gå, sa hon andfådd, mellan inblåsningarna. Efter några minuter rosslade det till inuti Severin. Ylva, dödens trött och lite yr, såg in i Severins nu öppna, grönblå ögon. Hon slöt sina läppar mot hans och – nej - hon blåste inte in. Hon bara höll läpparna, lätt berörande, mot hans läppar. - Severin? sa hon ömt. - Är du OK? Severin såg in i hennes ögon. Han andades och undrade över de vackra ögon som såg på honom. Egendomligt, tänkte han. Hennes ena ögat var blått och det andra var grönt. Han kände Ylvas omfamning. Hennes blöta hårtestar irriterade hans näsa. Han kände på henne. Hon var varm. Hennes bröstkorg välvde sig mot honom när hon andades. Han grep tag i hennes skjorta. Och bara höll fast. Först kände han sig som en liten, liten pojke. I takt med att hans ångest släppte hittade han tillbaka till sin kropp. Förnam hur han låg. Kom ihåg vad han just varit med om. Att han överlevt. Men hur låg han? Han smekte Ylvas mage för att riktigt bli säker på var han var. Det gick upp för honom att det var en kvinna. En av forsrännarna. Tjejen med namnet Ylva. Det var hennes ögon som såg på honom. Det var hennes läppar som berörde hans. Hans båda händer kände på hennes midja. Den andades. Inte

147

häftigt. Bara lugnt och friskt. Hon svarade på hans hårdare grepp om sin midja genom att mjukare hålla om honom. Hennes varma famn sög hans händer mot hennes bröst. Hon ville det, kände han. Hans andra hand sökte sig mot det ben hon hade mot hans. När han vidrörde hennes insida kände han henne släppa sin famn om honom. Bara ömt. Det betyder inget, kändes det säga. Du får ta på mig. Vi slappnar av bara. Hans otålighet retades. När hon kände det måste hon bestämma sig. Inte nu. Kära Severin. Severin klarnade. Lösgjorde sig med en stark känsla av tacksamhet. Men också rodnande inför kvinnan han gripit efter. Henning hade kämpat i stenröset för att få loss sin båt. Men med bara en åra hade det gått dåligt. Han hade inte kommit lös från stenarna. Runt omkring honom hade forsen dånat. Hans passagerare hade sett allt räddare ut. Till slut hade han fått ta ett beslut han inte tidigare tagit. Han hoppade ur båten och i vattnet. Det var så pass grunt här att det var möjligt. Med all sin kraft lyfte han i båten. Sakta släppte stenarna sitt grepp. Och båten gled iväg. Han hann precis bli uppfiskad av passagerarna sina innan båten dunsade i nästa stenröse. - Jäklar! Nu sitter vi fast igen! Den här gången fick fler hoppa i och lyfta. När flotten släppte släpade de efter i vattnet. De riskerade att bli lämnade vind för våg i forsen. De kom upp i båten. Snart fastnade de igen. Proceduren upprepades om och igen. För varje gång åt sig känslan av vanmakt sig allt djupare in i Henning. Dels på grund av den oerhörda fysiska ansträngningen, dels på grund av rädslan av att helt tappa greppet om situationen. Han var fortfarande den obestridde ledaren i båten, men en alltmer påtaglig overklighetskänsla åt sig in i honom. Han tänkte på sin syster, och undrade var hon

148

var. Undrade vad hon tänkte om honom. Att han skulle misslyckats så totalt. Henning hade först motstridiga känslor när han anslöt sig till de andra. Han kände att han inte hållit måttet. Han borde i tid ha sett att han skulle dras iväg mot stenröset. Samtidigt var han lättad över att han äntligen sluppit ur helvetet. Stenkistorna. Han har ändå gjort det omöjliga, han hade kommit igenom. När han såg förödelsen i de andra båtarna, alla ansikten och Ossians upp och nedvända båt, kände han att det lättade en aning. Det var Ossian som åstadkommit allt detta. Den oövervinnelige Ossian. Det var blöta, apatiska och huttrande stackare som hostade och grät. Överallt. När forsrännarna i de andra båtarna hade fått grepp om sin egen situation, hade de börjat leta efter Henning. - Där kommer Hennings båt, ropade Teresia, som hela tiden sedan hon kom upp från vattnet, spanat efter sin bror. Hon såg honom på långt håll. Hans självlysande ögon. Overkliga ögon. Snart var han framme vid dem. - Hur är det med dig, Henning? undrade Teresia, nyss sjuk av oro, nu med en forskande blick på sin bror. Han svarade inte. Han bara stirrade tillbaka på henne. Med isblå blick. - Vad hände er? frågade hon utan att vänta sig ett svar Teresia tittade på sin bror. Något hade hänt med honom under minuterna ensam med stenar, dånande fors och panikslagna passagerare. Han var inte den Henning hon var van att se. Han gav ett splittrat och förvirrat intryck samtidigt som hon upplevde att han spände sig för att göra sig till på något sätt. Som om han låtsades vara starkare och tuffare än han var. Hon hoppade över i hans båt och satte sig bredvid honom. Där satt hon kvar. Det var ett allmänt eroderat gäng forsrännare som gled i strömmen efter att ha överlevt århundradets största Pauranki.

149

Forsrännarna hade tränat sig för att klara svåra forsar. Men de har inte lärt sig att hantera de svåra känslor som nu skulle ta tag i dem. När den omedelbara dramatiken lagt sig, kom maran över Ossian. De fruktansvärda minuterna i Djävulshålet började bygga sin mosaik inom honom. Men innan alla hemska ögonblick som dröjde sig kvar i hans huvud hade honom fast, såg han sig desperat omkring efter en avledning. Han fick syn på Elisabet. Hennes frånvarande blick och stumma gråt. Tyskens kyliga omfamning. Sigurds oblyga blickar på hennes kropp. Först såg han på henne. För att se om hon hade spår av skador. I ansiktet. På kroppen. Men han såg inga sådana. Känslan av att han skadat henne där under vattnet sved inom honom. Han överväldigades av skuldkänslor. Det obegripliga i vad som verkligen hände där i Djävulshålet återkom. Hans far. Elisabet. Vad var det som hade hänt egentligen … - Låt Elisabet komma till mig. Han tog bort tyskens arm från Elisabet och bytte ut den mot sin egen. Elisabet ryckte till, såg skrämt på Ossian, men lugnade sig när han lutade hennes huvud mot sitt bröst med sin andra arm. Han instruerade tysken att ro, men med en röst som mer var ämnad att trösta Elisabet. Ossians händer darrade så fort han försökte ta dem ifrån Elisabet. Hans kropp värkte. Han blödde lätt från ena fotleden. Att snabbt gå vidare, det var normalt Ossian måtto, men nu han hade smärtor i bagaget. Han tänkte på mötet med sin far. Han såg Djävulshålet hela tiden framför sig. Kände smärtan efter dess våldsamma misshandel av hans kropp. Därför höll han Elisabet ännu hårdare. Och Elisabet sög åt sig. Hon upplevde det som omtänksamhet. Det var det inte. Men hennes oförmåga att leva sig in i vad Ossian verkligen kände, det hjälpte henne för tillfället. Det underlättade för

150

henne att uppleva Ossian som den som just nu fyllde hennes behov. När José drev omkring ensam i forsen tog något gammalt över i hans inre. Hjälplösheten. Känslorna från när hans föräldrar lämnade honom ensam på flygplanet från Pinochets Santiago de Chile. Ensam drev han omkring i forsen. Så såg han det svarta, långa håret, utslaget på en flytvästkrage. Det var Kristins. Och nu satt hon under hans ena arm på en upplåst gummiponton. Utan sina röda stövlar. Drivandes med honom på en flod långt upp i Lappland. Han tyckte om det. Trots det hemska som nyss hade hänt. Han kände ändå sig rik på något sätt. Han höll om henne som man gör med en dyr sak. Och Kristin kurade. Lutade sig mot honom. Tryggheten. Den just nu lugnande punkten. José. Inte så bortkommen som hon tidigare uppfattat honom. Bara lugn. Var det så hon skulle tolka honom? Hon var ovan vid sådana män. Kanske hon inte sett dem tidigare? Var det därför hon alltid valt fel? Severin såg sig omkring. Den totala skadebilden i dagens stora turistarrangemang började nu klarna. Lätt hypotermi, det vill säga nedkylning, på sina håll. Andningsstillestånd och blåmärken på andra. Hostan hos afrikanen hade förvärrats. Han blödde näsblod efter en förflugen paddel. Han såg att företagsgruppens chef hade fått sin arm ur led. En man ur hans personal lirkade tillbaka den i rätt läge, spände fast den mot kroppen med ett skärp och rekommenderade sedan sin chef att ta det lugnt med tennisen ett tag. Vid nästa sel såg Severin hur sjöflygplanet landade och plockade upp gruvgänget. Tysken och ingenjören följde med dem. De andra tre båtarna, med resterande passagerare, rundade snart den sista kröken innan upptagningsplatsen.

151

Incentivegänget hade verkligen fått vara med om ett äventyr. Mer än de hade önskat, kanske. De hade kanske utvecklats från styrelseproffs till järngäng. Frågan var om de förutom chocken också kände sig som om de hade segrat. Kanske. Han betraktade guidens försök att svetsa samman ”trupperna”. - Vi får säga som finnarna i vinterkriget. Striderna var hårda och svåra, men vi vann! Något enstaka skratt, någon förlupen svordom eller bara förundrade blickar mötte honom. Gruppens ordinarie chef, sin fastsurrade arm till trots, tittade förvånat på guiden innan han började prata med var och en i sin styrelse. Orolig över tillståndet i sin grupp, kanske. Han kände det som om det var år sedan han hade ramlat där på flygplatsen. Han hade beställt en tuff resa uppe i Lappland. Och tuffare än så här kunde det väl knappast bli. Frågan var väl snarare om det var värt det. När Severin vände sig mot stranden såg han föreståndaren och sportchefen. De var alldeles stilla. De verkade ha uppfattat att ”det värsta hade hänt”. Undrade säkert om någon drunknat. Båtarna angjorde land. Föreståndaren och sportchefen kunde konstatera att alla som skulle vara med var med. Inga drunknade. Sedan hämtade de filtar från minibussen. Hjälpte passagerarna i land och svepte varm ylle om dem. Guiden såg föreståndaren i ögonen. Ingen av dem två behövde säga något. De behövde båda fundera över vad detta skulle komma att innebära för affärerna. Föreståndarens mörka blick träffade sedan forsrännarna som dolkstötar. De kände anklagelserna om sitt misslyckande. ”Det var det här som inte fick ske” tycktes hans blick säga dem. Han kunde känna en viss medömkan med Henning, som lyste av återhållet sammanbrott. Men, med Ossian, nej, där fanns ingen

152

pardon att ge. Och Ossian flydde undan med sin blick, tog i så han nästan gick av när båtarna skulle upp på släpkärran. Han svingade sig högt upp ovanpå de staplade gummibåtarna för att surra fast spännbanden, vinglade till och ramlade nästan baklänges. - Inga fler olyckor, röt föreståndaren sammanbitet och spände onda ögat i den stackars Ossian. Incentive-gänget hämtades upp av sin buss. Ingen trumpet ljöd från dem denna gång när de åkte iväg. Lika bra att man fick slippa höra den, tänkte Severin. Sportchefen bjöd de kvarvarande ungdomarna på cigaretter. Kristin tog emot, bröt av filtret, tände med darrande hand och sög in ett djupt halsbloss. Elisabet tog två stycken med filter. Som om hon såg en chans till frälsning. Hade inte du slutat röka? undrade Kristin. Emelie frågade Elisabet om hon fick låna en cigarett. - Du kan ju inte röka, du hostar ju bara, sa Elisabet och tittade på henne. Emelie hostade. Hon gav cigaretten till Severin som stod och tittade på henne som ett fån. Han tackade ja. Drog ett bloss och hostade. - Severin röker inte, sa José till Kristin. Emelie och de andra packade in sig i minibussen vars vindrutor omedelbart immade igen av alla blöta kläder. Bussen startade och stretade iväg på en gammal skogsbilväg. Backkrön upp och myrland ned. Kalhyggen, föryngringsytor och björkskog. Emelie satt bredvid Aslak. Han tog hennes hand då och då, tittade på henne för att se hur hon mådde. Inne i bussen, med filtar om sig, började hon att tina upp. Hon såg sig omkring i landskapet. De var borta från älven, tänkte hon. Vad var detta för land egentligen? Så annorlunda. Så vresigt och vilt. Det var som om man skadade sig så fort man tog i något här. Så farliga saker. Utan varningsskyltar.

153

Hon sneglade på Aslak. Log mot honom när han utforskande såg på henne. Tyckte om när han sa ”Så ja Emelie!” Hans leende. Det gillar jag, tänkte hon. Hon studerade hans ansikte. Det tyckte hon också om. Men det skrämde henne. Hans drag var annorlunda. Avlägsna. Ett annat folks. Åtskilda från hennes sedan tidernas gryning. De lockade. Som om de bröt sig in hos henne. Vare sig hon ville det eller inte. Hans lätt sneda ögondrag gömde en del av hans blick på henne. Hans kraftiga kinder. Nej. Kindknotor. Så vindbitet och solbränt. Han måste ha sett många landskap. Vidder. Hon kunde inte riktigt placera honom. Vän eller främmande varelse? Och det verkade som om allt detta inte bekom honom. Vilken typ av kompass hade han som hon inte hade? Hon såg att Kristin satt och höll om Elisabet. - Elisabet, nu drar du och jag på närmaste pub och delar på en flaska vin! Elisabet skrattade där hon började tina upp i sin blöta, frusna kropp. - Vi lämnar de här galningarna, så får de ta livet av sig själva bäst de vill! - Jag har aldrig varit med om en sådan grundlig ansiktsrengöring, svarade Elisabet. - Du måste bättra på mascaran, Elisabet, fortsatte Kristin medan hon ömt petade bort blöta hårtestar från Elisabets ansikte. - Hur är det med er? frågade Ylva, vänd mot dem från framsätet, där hon satt och trängdes med sportchefen och föreståndaren. Hon lade sin hand på Severins knä. Hennes fråga besvarades från baksätena först med tystnad, men sedan kom det första skämtet efter olyckan. - Om vi stoppar i en pollett, får vi då åka en omgång till i tvättmaskinen? Severin kände sig tvungen att visa Ylva att han inte var så mjuk som han hittills visat.

154

- Och mangeln, försökte Henning. Men hans plågade röst påminde allt för mycket om det som hänt, och det blev tyst igen. Teresia som helst ville att hennes bror skulle vara tyst och vila så mycket som möjligt, lade sin hand på hans underarm och lät den ligga kvar där: "Säg inget och gör inget. Var försiktig så att du inte går isär. Någonting med dig stämmer inte". Aslak tittade roat på Kristin och Elisabet. De var egentligen ganska roliga, sörlänningarna, tänkte han. De var inte längre så stela som när de kom. Och, riktigt vackra att skåda, renspolade som de var. Snart sov alla utom chauffören. Och Henning. Henning kunde inte sova. Han såg stelt ut genom bilrutan. Borrade ned sina fingrar i sin systers röda hår vars huvud han nu hade i sin famn.

155

Staden

156

Den lilla byn vid älven

- Jag vill vara som Ossian! säger min son. - Jag vill vara som Ylva! säger min dotter. - Tyckte Elisabet om Ossian? - Var Ossian kär i Elisabet? Mina barn är i den åldern när den ena frågan avlöser den andra i en till synes oändlig följd. "Varför det? … varför då?". Kanske frågar de mer för att få höra sina egna frågor formuleras än för att få ett svar. - Nu ska jag bjuda dig på trolldryck! säger min son till sin syster. - Nej! Jag ska bjuda dig! Det är jag som är Elisabet! - Men snälla ni, ni får inte leka med era träkåsor, säger jag. - De är konsthantverk och jättedyra. Ni fick dem som doppresenter. Ställ tillbaka dem i vitrinskåpet! Det är Aslak som gjort dem åt er. Ni måste sitta ned igen för jag ska berätta mer. Vi ska nämligen till byn. Det kommer ni att tycka om. Ungdomarna var vid det här laget lugnade och halvt nedsövda av bussresan hem från forsarna. Blöta och huttrande som de var kände de sig tvingade att stiga ur på gräsmattan framför hembygdsgården. Där ställde sig föreståndaren framför dem. Han synade sina gäster oroligt. Även om tjejerna egentligen bara hade varit med för att tjänstgöra som utfyllnad för att båtarna skulle bli jämnt packade. Han kände att han måste vara försiktig. Förekomma deras reaktioner på något sätt. Han visste att de hade överlevt döden med en hårsmån. Att upplevelsen skulle kunna sätta djupa spår i dem. Om han inte kunde förhindra det på något sätt. Få dem att tina upp. Att söka stöd och värme hos varandra. Han funderade.

157

- Kan vi få bjuda er på något? Kanske en helkväll här på hembygdsgården? Han såg inbjudande på sällskapet framför sig. Vände sig till köksbiträdet, som stod med en cigarett i ena handen en bit ifrån honom. - Det blir Lappkok! sa hon. Föreståndaren hade redan snabbkonfererat med henne och då bestämt sig för att slå till med något alldeles speciellt. - Om ni vill ha det? Hon skiftade snabbt från friskt påstående till osäker rädsla för att få ett nej. - Det är klart ni vill prova Lappkok! sa föreståndaren genast för att ta bort biträdets osäkra replik. Och han log mycket brett. - Lappkok? undrade Emelie, vänd mot Aslak. - Åh ... det är allt möjligt, sa Aslak och lade huvudet på sned mot Emelie. Alla ingredienser kommer från en ren, fortsatte han som för att tekniskt förklara vad Lappkok var för en kulinarisk kreation. Jag har smakat hennes Lappkok en gång och vet att hon kan konsten att laga det! Han nickade åt köksbiträdet. Som omedelbart genererades av komplimangen genom att bli röd i ansiktet. Lappkoket hade dock inte imponerat på de andra. - Jag vill duscha, sa Kristin. - Jag fryser, lade Elisabet till. Föreståndaren fångade in deras hjälplösa reaktioner. - Vi har rökbastun igång! Föreståndaren pekade tvärs över gården, en bit nära älven. - Rökbastu? Emelie vände sig frågande mot Teresia. Teresia förstod genast att Hembygdsgården ville bjuda på något extra. Rökbastu, tänkte hon, det hade inte ens hon själv badat. Bara den vanliga vedeldade bastun hemma hos sig. Emelie såg att Teresia redan var på väg att lägga ihop ett och annat. - Jag och Henning kan hämta era ryggsäckar hemifrån mig så att ni kan få ert ombyte efter ni har badat färdigt.

158

Hon hade en annan tanke med sitt förslag än att bara underlätta för sina vänner att utnyttja erbjudandet om rökbastu. Hon var orolig för Hennings tillstånd och såg nu sin chans att snabbt få hem honom. Hon slog till. - Jag är tillbaka med era packningar på ett ögonblick! Emelie såg hur Teresia vände sig om mot bryggan. Där hennes och Hennings båt låg kvar nere vid stranden. Hon tog tag i Hennings skjorta och drog honom efter sig. Ned till båten. Där lade hon ut, startade motorn och fräste iväg med ett vitt skum efter sig. Med fören uppkäftigt rest över vattenytan och Henning uppflugen i fören. Där han tankfullt stirrade tillbaka på Emelie. Kvar utanför hembygdsgården stod Emelie och de andra. Övergivna av sin reseledare. Kanske snart utan kläder på detta okända ställe. De hade ingen aning om vad som skulle hända. ”Rökbastu”? Skulle de bli grillade sakta över elden som den där stackars fisken på forsränningen? Siken som Ossian hade rökt med sin lövbuske. - Följ mig! Ossian tog initiativet, vinkade med sin hand och började gå mot rökbastun. Han vände sig om för att försäkra sig om att alla följde med. - Rökbastu? Är det olika avdelningar för tjejer och killar? undrade Emelie. Olika avdelningar? Nej. Inte ens några avdelningar. Denna rökbastu var mycket enklare så. Framför henne stod snart ett brädskjul, tre gånger tre meter stort. Ur brädskjulet pyste vattenånga ut genom en decimeterbred spalt längst ned mellan brädpanel och grund. Som om detta inte räckte i mystik hände plötsligt det oväntade. Rökbastuns bräddörr slog upp framför sällskapet. Ut ur skjulet stormade en man. Efter honom bolmade vattenånga som ur ett svart hål. Bland ångorna kunde sällskapet skönja hans

159

svettiga ansikte. När ångorna skingrades såg mannen Emelie och hon såg honom. Båda som i chock. Mannen fann sig dock snabbt. - Klart och betalti, det var det! sa han på brett lokalmål. Dialekten var en blandning av Kirunas rikslika svenska, tornedalsfinskans i-ändelser och lite gnäll, som kunde tolkas som karikatyr på samiska. Han presenterade sig som Bastu-Emil. Mannen som hade rätt att tala om hur en riktig bastu skulle se ut och hur den skulle eldas. Av det han berättade förstod Emelie att han var den stora auktoriteten på bastubadandet konst i trakten. Hon visste inte om hon skulle bli rädd för mannen. Han pratade om bastubadandets konst. Han såg på henne för att få hennes gillande. Tjejernas blickar talade dock sitt tydliga språk: Här skulle inte badas! - Finns det inte någon dusch på det här stället? undrade Elisabet. Kristins blick sa: - Tro inte att ni ska få mig till något primitivt. Vad ni nu håller på med här i byn. Bastu-Emil tittade förvånat på Kristin. Tog av sig sin slitna skärmmössa. Ville de inte? Något så unikt som min rökbastu? Det var minsann inte vilken turist som helst som hade fått bada i den ... - Jag har eldat och stått i sedan imorse för att ni skulle få prova på en riktig bastu. Och det är inte en vanlig bastu. Det är en äkta rökbastu. Godkänd av Bastuakademien. Ossian, som uppfattat det skrämda stämningsläget i gruppen, kom på sig själv. Gänget var här för första gången, tänkte han. Kanske första gången norr om huvudstaden. Det är klart att de kände sig rädda. Han ställde sig framför gruppen som avvaktande försökte värdera vad Bastu-Emil hade sagt. - Rökbastu är något helt underbart, lade Ossian till. Värmen är så mjuk att hettan inte riktigt känns. Det kan inte beskrivas,

160

bara upplevas. Med det sagt kände han att han började vända stämningen i gänget. - Emil har slitit sedan i morse för att ni skulle få en fantastisk upplevelse! Egentligen var det Ossian som beställt rökbastun åt forsrännarföreningen ARA men det behövda han ju inte säga nu. - När ni tänker på bastu så tänker ni säkert på era fjuttiga, torra, ljumma bastuaggregat ni har där nere i söder. Men det här är något helt annat. Det är inte ens bara en riktigt vedeldad bastu. Den här bastun kallas rökbastu för att det är just röken som gör den så mild och stark samtidigt. Ni kan bara inte missa detta tillfälle! Emelie tittade på de andra. De hade litat på Ossian i forsarna. Hur det hade gått visste de. Han ville nog väl. Men han vågade för mycket … men nu var det en gång så att de inte hade någon annan att lita på. Och alla ”experter” på plats verkade vilja ha in henne i den där rökbastun. - Rökbastu, vad säger ni tjejer? sa Kristin. Värre kan det ändå inte bli. Osäkra skratt. Smutsiga och blöta som de var. Emelie kände på sina fuktiga kläder - vi kör! - Här har ni handdukar. Köksbiträdet bar fram en trave vita frottéhanddukar. Män här och kvinnor här, fortsatte hon, och pekade på två plankor på var sin sida dörren, uppallade på stora vedkubbar. Emelie ville ha av sig de från forsvattnet fortfarande klistrigt blöta kläderna och snart var de alla i full färd att klä av sig. Köksbiträdet höll fram handdukarna till tjejerna. Emil servade killarna. Sedan tågade alla utom Aslak in i det svarta hålet innanför dörren.

161

Det Emelie nu skulle uppleva var en ny värld i hennes unga liv. Väl inne i rökbastun var utrymmet litet men outgrundligt på grund av mörkret. Alldeles svart när dörren stängdes. En mjuk, fuktig, av rök kryddad värme omslöt dem henne. Det blev tyst. - Var är du Elisabet? undrade Kristin. - Jag sitter häruppe. Med Ossian. - Luta dig bakåt, Elisabet! Man kan ligga raklång på översta britsen. Gör så här, sade han och lutade sig tillbaka på träbritsen. - Vad gör ni egentligen däruppe? undrade Kristin och kisade uppåt samtidigt som hon höll för munnen på grund av den starka röken. - Var kommer värmen ifrån? undrade Emelie. - Titta i hörnet! sa Ossian uppifrån översta bänken. - Emil har gjort en brasa i stenkistan där och låtit den brinna sedan morgonen, med stängd dörr. När alla stenarna var riktigt heta, då släckte han elden och vädrade ur. Så nu är det bara att basta. Det lät som om Ossian ville att de andra skulle ägna sig åt att njuta av bastubadandet och inte prata så mycket. Själv ville han ägna sig åt Elisabet. Däruppe. - Basta! Emelie smakade på ordet. Bastudörren öppnades och Aslak kom in med en back öl samt massor av ångande kalluft. - Bra, öl och rökbastu, då kan sommarens ARA-möte börja! - Oh nej! suckade Ylva. Det också. - Vad är ARA? undrade Emelie. - Arctic Rubber Association - forsrännarföreningen, svarade Aslak - Gummiklubben, raljerade Ylva sarkastiskt. Langa upp två öl till oss! sa Ossian när han hörde att ölen anlänt och satte sig upp tillsammans med Elisabet. De öppnade de sina ölburkar och dinglade med benen från översta laven.

162

- I bastun råder sanningen, som vi säger i Bastuakademin! klargjorde Aslak och tittade på Emelie … Och det var nog sant, tänkte Emelie och såg på de halvnakna människorna som inte hade andra attribut än svettiga kroppar och rödblossiga ansikten. - Punkt ett; kan vi godkänna dagordningen? började Aslak. - Ja! ropade Ossian. Ölen finns på plats! - Kan vi välja in våra nya medlemmar - Severin, José, Kristin, Elisabet och Emelie? - Ja! ropade både Aslak och Ossian unisont. Aslak förklarade för Emelie. I ARA hade de ingen ordförandeklubba. Alla beslut klubbades genom att alla mötesdeltagare tog en rejäl klunk öl. Aslak höll uppfordrande upp sin ölflaska inför de andra i bastun. Badarna följde efter och gjorde likadant. Det blev tyst. Endast ett svagt kluckande hördes. Och sedan: - Ähhh! från Ossian och Aslak. Elda på i bastun, Severin! Använd sleven där och släng vatten på stenarna. Severin gjorde som han blev tillsagd. - Tischhh, fräste det från stenarna, och het vattenånga rullade in över de nya, stolta ARA-medlemmarna. - Är vi beslutsmässiga? ropade Ossian uppfordrande till de andra. - Jaa! Ropade Severin till svar. Ett antal djupa klunkar öl följde som föreningsklubba. - Tischhh! Nytt vatten kastades på stenarna och alla duckade igen för de heta ångorna från de sotbrända stenarna. - Du vet … sa Ossian till Elisabet. Raap … ursäkta … du vet, började han om. Det kan aldrig bli för varmt i en bastu. Men en ljummen bastu är inte bra, man kan till och med bli förkyld. Han såg förståndigt på Elisabet. Men med Severin vid spakarna där nere – han nickade förtroendegivande åt Severin - så är det ingen fara! Han nickade igen, uppfordrande till Severin. Med

163

det ville han säga: ”Fortsätt att slänga på vatten så där – för att se till att de heta stenarna hålls blöta.” Elisabet ville först ge något slags förståndigt svar till sin ölbroder uppe på laven, men klartanken nåde henne och hon började istället skratta. Severin kände sig dock som en viktig person där han satt och kastade vatten på stenarna så det fräste. Han kände att han utvalts för en viktig uppgift i denna exotiska värld. - Här kommer riset, sa Aslak, som åter varit utanför bastun och nu hämtat in ett antal knippen lövruskor. Han gav en till Severin. Sedan började han piska sin rygg. Som snart blev röd. - Det är bra för blodomloppet, förklarade han och visade att Severin skulle göra likadant. - Och för att alla ölen inte ska stiga er åt huvudet, lade Ossian till. Så piskade de sig själva och höll på i den sotiga rökbastun. De bara bastade helt enkelt. Och drack öl. Glömd, åtminstone här inne, var den kalla och våldsamma forsen de nyss upplevt. Minnet av händelserna därute suddades ut. Dåsigheten tog över. I den mjuka värmen. Severin tittade på Ylva. - Berätta, Ylva, om ditt och Ossians reklamgrej, sa Aslak. - Äh, vi fick sitta i en kanadensare och forsränna i Trappan, svarade hon motvilligt. Om och om igen. Jag har inte frusit så mycket i hela mitt liv. Jag trodde aldrig att de skulle bli klar med sitt fotograferande. - Och så fick du knäppa upp blusen! Ylva rodnade förläget tillbaka på Severin. - Men du … avbröt Severin henne. Den reklamen har jag sett och den var jättebra. Var det verkligen ni - du och Ossian, som var med på bilderna? Ylva tittade ömkligt på honom. Som om det hela hade varit under hennes värdighet att deltaga. Elisabet var dock imponerad av Ossians filmambitioner och tog tag i hans ena knä. Ossian i sin tur myste som ett nöjt barn

164

av Elisabets beundran. Han sneglade på Elisabet som såg honom djupt i ögonen … Du Ossian … du Ossian, viskade hon beundrande. Det blev dock för mycket för honom. - Grabbar; slutklämmen. Slutklämmen! ropade han som ett svar på det han uppfattade som Elisabets förklemande beundran. Framför Severin spelades nu ett beteende upp som hade kunnat få tjejerna att smita iväg till äldre och mognare män. Om de bara hade funnits i närheten. Vilket de inte gjorde. - Var inte orolig, min lilla sockertopp, jag är ju här, skallade Aslak och Ossian mot varandra i perfekt kör. De upprepade samma ramsa igen, nu med tvingande blickar mot Severin och José att följa med, bara avbrutet av flirtande blinkningar åt tjejernas håll. Sedan halsade de i sig det som var kvar i ölflaskorna. - När är ARA-mötet slut, undrade Emelie, vänd mot Ylva. - Nu, svarade hon bestämt, som för att få slut det. - Jag har blivit så svart om fingrarna, sa Elisabet. - Det är sot, det gör ingenting, förklarade Ossian. Den försvinner när vi hoppar i sjön. - Hoppar i sjön? Vilken sjö? - Vi har ingen dusch. - I älven. Känns det igen? Aslak visade Emelie med armarna hur han låtsades ro i en gummibåt. Aslaks teater om att de var tillbaka i forsarna igen utlöste skratt som knappt gick att avsluta. Åt situationen. Kanske för att de var så trötta. De bara satt där. I den svarta och sotiga rökbastun. Det Ossian sade om att värmen var mjuk var sant. Värmen var så mjuk att de inte behövde springa ut för att kyla av sig. De bara njöt. Pratade lågt med varandra. Om dagen. Om det som hände i forsen. De kände sig som ett enda gäng. Allihop. Den berusande ölen hjälpte till. - Är vi lappländare nu, allihop? undrade Emelie.

165

- Ja! ropade alla i mun på varandra. - Sist i är en kruka! Ossian grep tag om sin handuksknut på magen, steg ned från översta laven och öppnade dörren. Tillsammans med heta vattenångor stapplade han ut ur rökbastun och ut på gräsmattan. Där kände han det fuktiga, svala gräset mellan sina tår. Han drog in den kalla kvällsluften … ahh … som han kände i sina lungor. Och blundade. Sedan kom han ihåg de andra och vände huvudet tillbaka mot bastun. - Kommer ni inte? Inne i bastun kände Emelie den dova, stickande rökdoften kontrastera mot det friska draget utifrån. Den kallare utomhusluften smekte skinnet på deras smalben. Ljuset utifrån strålade in genom ångorna som i en gotisk kyrka. Hon såg när killarna en efter en trampade ut efter Ossian och på hans enträgna rop. - Vi kommer, ropade hon, i en ton som om hon länge trugats att komma ut men inte ville. Hon hade just börjat trivas i mörkret och i den fuktiga, milda värmen. Motvilligt och obekvämt började hon röra på sig. Till sist kom hon ut. Där ute spanade hon ned mot grabbarna nere vid sjön. Ossian simmade redan med blicken vänd mot dem. José var spritt språngande naken och vadade försiktigt ut i den sandiga, men av runda moränstenar hårda sjöbottnen. Tjejerna stirrade ned på dem. Killarna upptäckte tjejerna uppe på stranden. Och stirrade tillbaka. Emelie såg Kristin bli förste av tjejrna framme vid strandkanten där hon satte ned sina varma fötter i det kalla vattnet. - Titta bort, era karlslokar! Hon tronande sakta ned i vattnet med blicken fästad på killarna. De, som på Kristins skarpa

166

uppmaning, inte skulle titta, tittade ändå. Hon gav ifrån sig ett darrande rop när polarvattnet omslöt henne. Oiii … oiii. José ville närma sig Kristin, men hennes ”hit men inte längre, kompis”-blick kylde av honom lika mycket som vattnet han var på väg ned i. Emelie såg att José var satt och kraftig i kroppen men rörde sig på ett sätt som om han ville visa att han var lätt och rörlig. Väl nere vattnet tog dock en avlägsen känsla över ur hans pojkminnen. Han kom ihåg havet vid sitt barndoms Valparaiso vid Stilla havet. Därhemma. Hans minnen spelades upp. Han kom ihåg hur Humboldtströmmen hade känts. Här som där samma kalla vatten. Men här kyld av älvens ström. Och han kände igen samma tröghet i vattnet och viktlösheten i snopp och pung som från sin barndoms bad. Elisabet, å andra sidan, var smal och perfekt, startade som om det var på catwalken när hon plötsligt snavade på en sten och drösade omkull i plask och tjut. När hon kom upp igen skrämde Ossian henne genom att plötsligt dyka upp ur vattnet framför henne. Hon skrek först till men sedan blev hon glad för den uppmärksamhet han gav henne. Emelie såg efter Aslak. Han var den sista att hoppa i. Han var rädd för djupt vatten. Han hade aldrig deltagit i skolans simundervisning. Simma, varför det? Detta svarta, farliga som man bara borde hålla sig ifrån. Nej, vatten var inte en sames element, tänkte Aslak tvärsäkert. - Hoppa i nu, badkruka där, ropade Emelie. - Gör det själv, om du törs, försvarade sig Aslak tjurigt. Som svar fick han fick en skrämd blick av Elisabet, en ilsken blick av Kristin och en försiktigt nyfiken blick av Emelie. Allt detta tvingade honom sammantaget till sjöss. När han vadade ut såg Emelie med förundran på honom. Hans seniga och stumt kraftiga kropp, vit som ett lakan. Hon

167

fastnade i sina tankar medan Aslak fegt plaskade ned i vattnet och skrämt ropade över kallchocken. Även hans kropp utstrålade ödemark, tänkte hon. Som en vandrare som spanat över vida skogar. Som en odelbar bit av vildmarken runt omkring henne. Hon själv, lite rultig och med oskuldfull rättframhet, gick djupare och djupare tills hon bröstsimmade. För första gången kände hon sig i överläge gentemot den stackars badkrukan Aslak. Hon simmade fram till honom och gav honom en tycka-synd-om-blick. När hon var nära honom tog hon hans hand under vattnet. Sedan sjönk hon ned i egna tankar. Hon undrade hur allt blivit så här. Hon var så långt hemifrån. Tänk om … tänk om bara mamma och pappa sett henne nu, tänkte hon. Men parallellt med denna hemlängtan smög sig en annan, en pirrande känsla sig fram i henne. Det var som om hon lämnat något. Som inte gick att få tillbaka. Oron växte inom henne. Hon försökte framkalla den trygga bilden av sina föräldrar igen, men den var borta. En annan bild trängde sig på. En bild av en annan Emelie i en sjö långt uppe i norr. En Emelie som gjorde något hon egentligen inte fick göra. Men ändå gjorde. Hon undrade över denna inre, kluvna känsla. En förnimmelse av att hon tog ett avgörande steg. En känsla som hon inte kunde sätta fingret på. - Hallå Emelie, sa Aslak stilla. Jorden kallar! Emelie sken upp av igenkänning mot Aslak och mötte hans blick. Den outgrundliga blicken från Aslak. Den glada blicken. Och varma. Severin såg Ylva tufft krålsimma förbi honom. Själv rörde han sig lite stelt med sin kropp för att se mer manlig ut. Han var en gröngöling i den nya värld han introducerats in i. I forsbåtarnas land. De oändliga skogarnas land. I Ylvas land.

168

Men något hade hänt med honom. Det kända han. Det var som om ett gift injicerats i hans kropp. Ett gift av en beroendeframkallande drog. En drog som fick honom att på något sätt vilja ha mera av denna värld. En längtan som han inte tidigare haft. Som var på väg att vakna. Men han kunde inte själv, inte ännu, ana de höjder - och den plåga - detta gift skulle komma att ge honom. Lyckligt ovetande. Men sugande var känslan han erfor. Där han betraktade Ylvas krålsim från vattnets yta. Så plaskade ungdomarna på i sjön Jukkasjärvi. Sjön i det långa selet mellan forsarna. Av vattnet från fjällen i väster. De var fortfarande varma. Bastuvärmen hade gjort deras kroppar till värmekaminer. Sjön hade chockat dem till klarhet och den inbördes attraktionen eldade på helt meningslösa vattenlekar som ändå var så meningsfulla lekar. Ingen av dem saknade den omtalade midnattssolen. Den ruvade ovan tunga regnmoln, som för att inte avslöja sig för tidigt. Istället för att visa sig skickade den ett stilla duggregn så att de skrikiga lekarna klingade av. Ungdomarna stannade upp och tystnade. De blundade för att känna vattendropparna mot sina ansikten. Emelie hörde ett motorljud hördes i fjärran. Det ökade i styrka och närmade sig sakta. Hon vände sig om och ut mot sjön. Snart varvade en träbåt ned sin motor och gled rakt mot dem. - Hej på er. Det var Teresia som återvänt med ryggsäckarna. - Fick ni inte nog av vatten i forsarna? Hon lastade av tjejernas ryggsäckar ur båten och upp på stranden. - Var är Henning? - Han mår inte bra, jag ska åka tillbaka till honom på en gång. Ni följer väl med nu?

169

- Vi ska äta inne på hembygdsgården, sa Emelie. Teresia stelnade till. - Men mammas mat då? - Vi ska äta Lappkok här på hembygdsgården. - Jaså … Teresia såg tankfullt på henne. Hennes tankar bröts mot lappkoket som gick i konflikt med hennes egna planer för sina vänner. Nu visste hon inte hur hon nu skulle göra. Emelie förstod att hon lagt ett lagt streck i räkningen för Teresias planer. Men trots sympatin för den person som hittills hade varit hennes reseledare var Lappkoket alltför spännande för att släppa. Hon såg på henne för att utröna hur hon skulle reagera. - Ring när ni är klara! sa hon plötsligt och korthugget. Hon fick något blekt, stelt och bittert över sina ansiktsdrag. Till Emelies förvåning steg hon i båten. Där drog hon ilsket igång motorn och plöjde trotsigt iväg över sjön. Med rytande motor. - Vad hände? undrade Severin. - Hon blev arg, svarade Emelie. - Äh, vi ringer henne efter middagen så ordnar sig allt, sa Ossian. Teresia snedtänder så lätt, men det är inget att ta på allvar. Emelie tittade på Kristin och Elisabet. Det var Teresia som var upphovet till hela deras resa. Nu var hon bara borta. Bara de var kvar nu. - Notdragningen har startat! Skynda er! På med kläderna. Vi måste dit och titta, sa Ossian plötsligt. Och entusiastiskt. - Notdragning? - Det är en lokal fiskemetod. Man får massor av sik på en och samma gång. Sällskapet steg upp ur vattnet och letade rätt på sitt ombyte. Snart var de klädda i torra och fräscha kläder och tillbaka utanför hembygdsgården.

170

Utanför hembygdsgården stod ett hundratal människor. De var samlade runt Emil. Bastugänget uppfattade det de såg som någon slags budgivning. - 35 fiskar! skrek någon i folksamlingen. - 200 fiskar! skrek någon annan. - Slut på budgivningen, ropade Bastu-Emil och lyfte sina händer i en avslutande gest. Han hällde ned alla inlämnade lappar i sin snickarkeps, satte den på huvudet och vände blicken ut mot sjön. Hundra meter ut kunde Emelie se en träbåt närmade sig. I båten rodde en man baklänges medan en annan man såg ut att göra ingenting. Kanske höll han takten. De två männen skrapade snart upp sin båt på stranden med två linor på släp från sjön. De ställde sig med några meters avstånd från varandra och började hala in linan till noten de släpat på. Emelie kunde se att noten – det speciella fiskenätet – på väg upp. Stämningen bland de församlade steg. De stirrade på nätet i männens händer. - Oooh … hördes det som ett förväntansfullt sus från de församlade. Bastu-Emil eldade på genom att uttrycka publikens förväntningar: - Hur mycket fisk får vi? Karlarna tog snart i för att slutligen för att få upp hela nätkassen på land. Och - vips – där låg hela härligheten inför allas ögon. Härligheten? Nja – inte riktigt. Förvåningen var istället total. - Va! - Det kan inte vara sant! - Nä, nu … När chocken lämnat Bastu-Emil, tog han tag i storfångsten och lyfter upp den till allmän beskådan - en gammal stövel. Skratten drev som en våg genom folksamlingen.

171

Det dröjde en stund innan skratten ebbade ut. Pinsamt, pinsamt, tänkte Emilie. Men Emil själv tog inte nederlaget speciellt hårt. Nu hade han fullföljt traditionen. Den årliga notdragningen i byn. Och det var viktigt. Strunt i att de inte fick någon fisk. Det var hantverket som räknades. Och vad var byn utan hantverket? Ingenting. Det var i alla fall hans mening. Hans bestämda mening. Därför hade notdragningen åter igen genomförts. Årets kanske mest spektakulära återkommande arrangemang i byn. Ylva hade, innan de andra gått till notdragningen, meddelat att hon hade ett eget ärende. Till föreståndaren. Hon skulle snart vara tillbaka, hade hon sagt. - Hon ska upp till Ayatollan, hade Ossian replikerat och smålett sarkastiskt. Så medan de andra hade gått på fiskearrangemanget hade Ylva sökt upp föreståndaren på huvudkontoret. Huvudkontoret var samma rum som föreståndarens privata tjänstebostad i loftet på hembygdsgården. När hon dök upp tittade föreståndaren och sportchefen förvånat upp bakom hundratals kvitton sorterade i högar på stolar och bord. - Du lovade att jag skulle få min lön idag, sa Ylva försiktigt, rädd för att störa den, som hon uppfattade, djupt koncentrerade stämningen hos de två byråkraterna. Föreståndaren såg först ut som om han bara skulle fortsätta att leta efter något viktigt papper i alla dessa högar, men sedan såg han upp på Ylva. - Hm … hur mycket har du kört? Ylva undrade. Visste han inte det? - Kört … ja … vad kan det bli … ett tiotal gånger kanske, svarade hon svävande.

172

Föreståndaren tog upp en stor åkarplånbok och bläddrade fram ett antal tusenlappar. - Tack. Ylva tittade fascinerat på de stora, grågröna sedlarna. - Hur känns det efter olyckan idag, Ylva? - Jo vars, vi överlevde ju. Hon tittade tankfullt på föreståndaren. Henning verkar inte må så bra. Vi andra har nog klarat oss. Och Ossian ... - Ossian, äsch, tala inte mer om honom, avbröt föreståndaren och såg plötsligt argt på henne. Ylva ryggade tillbaka vid föreståndarens plötsliga humörförändring. Men hon sa inget. Hon ville inte ta ställning vare sig för föreståndaren eller Ossian. Om vems felet till forsolyckan hade varit. Ylva vände sig om för att gå tillbaka och ta trappan ned till gården. När hon lämnade kontoret hörde hon de två männen prata om sitt nyss avbrutna arbete. - Tror du att vi får ihop halvårsbokslutet inom en kvart! - Ja, det går! Bara vi vill! Ingen annan än föreståndaren hade kunnat tro att halvårsbokslutet skulle kunna vara klart inom de närmaste dagarna, tänkte sportchefen. Ingen som såg kaoset på företagets kontor. Kontoret som också var föreståndarens privata lägenhet. Sportchefen, som helst hade velat ha ett organiserat kontor med prydliga hyllor av verifikatpärmar, hade för länge sedan gett upp hoppet. Dock utan att röja en min. När Ylva kom ut på gräsplanen utanför hembygdsgården flockades flickorna från ridklubben runt henne. De hade väntat på just Ylva. De överöste henne med böner. - Ja, ja, OK, jag blir med i ert lag, sa hon och följde efter till platsen framför hembygdsmuseet. Där hade Emil just utannonserat nästa evenemang på hembygdsdagen – den årliga dragkampstävlingen.

173

Ossian och de andra var redan där. Det gällde nu ARA:s ära och stolthet. ”Jag har anmält oss”, hade Ossian sagt till de andra. Severin, José, Emelie, Kristin och Elisabet accepterade förvånat sitt nya engagemang och lyssnade uppmärksamt på Emils regelgenomgång. När Emil presenterade ARA-gänget gick ett sus genom publiken. Kanske mest av spelad förväntan. När han presenterade motståndarlaget gick publikens blickar till de stackars flickorna i ridklubben. Sedan det blev tyst. Hur skulle detta gå? verkade alla tänka. Ossian visade ARA-medlemmarna hur de skulle stå. Vad som viktigt för att vinna. Borta hos flickorna i ridklubben höll Ylva samling. Hon försökte peppa sitt lag. De stod i en ring runt henne. Hon visade hur de skulle hålla i repet. Och flickorna försökte så gott de kunde. De hade dock för små händer för att riktigt kunna greppa runt det, så de kompletterade tagen med att också klämma fast det i sina armhålor. - Är ni klara? undrade Emil. - Ok. Då startar vi. Pang! Dragkampen startade. Publiken hejade på småtjejerna. De tyckte synd om dem. Men de såg att de skulle förlora. - Aj! Skrek en av flickorna. Hon viftade grimaserande sin hand som hon skadat. Emil avbröt dragkampen tillfälligt. Ett sorl hördes från publiken. Man undrade vad som skulle hända nu. Skulle de ge upp? Nehej. Inte? Så formerades lagen på nytt. Och Ylvas lag var på plats igen. Jubel och applåder mötte de tappra småtjejerna. Dessutom hade de fått förstärkning. En kraftig förstärkning.

174

Emil hade ersatt den skadade flickan med sig själv. Det innebar att flickorna nu hade ett ankare som heter duga. Dragkampen kunde starta på nytt. Severin kände hur kampen gick fram och tillbaka. Och tiden gick. Som i alla krig, tänkte han ”Det som skulle vinnas så snabbt”. Men som aldrig tog slut. Småflickorna såg dock ut att bli allt aggressivare. Och ARA allt bittrare. Dessutom märkte Severin att ARA började förlora centimetrar. Emil hade gjort skillnad. Om Severin uppfattade kampen som snart förlorad så gjorde hans lagkampsledare det inte. Ossian upptäckte en liten pinne som stack upp ur marken som ingen annan sett. Han tog spjärn mot den. Och manade sitt lag till ännu en insats. Sedan tog han i allt vad han orkade. Men det var bara ett fel med det hemliga tricket. Hans jordpinne gjorde bara att han kunde stå emot. Han lyckades inte dra omkull Emil och hästflickorna. Det stod stilla. Minut för minut. Severin drog för allt tygen höll. Men han kunde inte begripa varför inget avgörande nåddes. Och nu började han dessutom känna sig yr av den stumma tokansträngningen. Emelie, Kristin och Elisabet bakom honom gav sakta upp. Kraften rann sakta ur ARA:s stolta lag. Repet bakom Emil och Ylva var långt. Flickan som skadat sin hand var för arg för att ge upp. Hon studerade kampen från sidan. Och fick en idé. Kunde det gå vägen? Jo, varför inte! Hon tog tag i repstumpen bakom sitt lag och drog den runt hörnet på hembygdsgården, dit ingen såg. Bakom husknuten stod en av klubbens hästar. Hon gjorde fast draglinan i hästens sadeljord. Sedan klatschade hon till hästen på stjärten. Rycket blev kraftigt. Flickorna slog publiken med häpnad. Severin som vid det här laget var utmattade intill döden, tappade tillsammans med de andra i laget taget i repet och föll

175

baklänges. Ingen märkte hur dragrepet ringlade sig bort från planen och hur spåren av fusket travade iväg. Publiken kunde inte få nog av glädje. De skrek högt. De tog tag i ridflickorna och bar iväg dem på hyllande axlar. Kvar blev bara ARA-medlemmarna. Besegrade. Överraskade. Severin begrep ingenting. - Maten är klar, ropade köksbiträdet och synade den Severin. Med darrande ben hade han bara att följa efter henne. Han staplade in i hembygdsgården. Till dess matsal. Matsalen var inramat av ett stort vargskinn på ena sidan och foton från hembygden på den andra sidan. Timrade väggar, furubord och trästolar i sirlig allmogestil. När de satte sig ned smög Aslak in en back öl. Han sköt hemlighetsfullt in den under det stora furubordet. - Är det ARA-möte igen? undrade Severin. - Jag kan då aldrig förstå hur någon kan lita på forsrännare, sa köksbiträdet och gav Aslak en föraktfull blick. Severin hade precis satt sig kring bordet när hembygdsföreningens ledning passerade matsalen, på väg mot styrelserummet. Föreståndaren, med halvårsbokslutet i armvecket, stannade upp och presenterade sällskapet för styrelsen. Severin såg hur han gick fram bakom Emelie och höll om hennes överarmar som en kram och skojade om ”tuffa brudar från söder” som Aslak fiskat upp. Läkaren, som så många alla andra i byn redan hade hört talas om dagens forsolycka, frågade försiktigt Severin hur det kändes i lungorna så här efteråt. Han hade inte väntat sig något mer utredande svar. Men han frågade för att stämma av Severins allmäntillstånd efter att ha hört att han hade haft andningsstillestånd. Ordförande tittade stint på honom genom sina kraftiga glasögonbågar. Hans ansikte såg ut som om han tuggade på ord

176

som han inte fick fram. Och det var kanske lika bra det. Vad Severin inte kunde veta var att middagen framför honom påminde honom om varför han var ordförande. Om det som hänt under förra styrelsemiddagen. Den förre ordföranden - Gud, sörj för honom, mumlade han för sig själv - var känd för att aldrig missa en representationsmiddag. Och den gången hade han plötsligt fått en köttbit i halsen. Och dött på fläcken. Kanske ett straff för att han jämt åt på hembygdsföreningens bekostnad? Den nya ordförande såg på lappkoket som köksbiträdet dukade fram. Han rös när han såg grytan med alla köttbitarna. Nej, det här var inget trevligt minne. Han vände på klacken och haltade vidare mot styrelserummet med sina hemliga släktforskningsark i handen. Hårt knipna i sin gamla skogsarbetarnäve. Byns laestadianiska predikant satt också med i styrelsen. Han hade hört talas om ”galenskaperna” ute i forsen och letade med sin blick efter Ossian. När han hittat honom klev han fram till honom. Han lade sin hand tungt på hans axel och klämde åt. Ossian kröp ihop av skräck. - Hur känns det där inne efter din fars frånfälle? undrade predikanten. Anklagande. Ossian svarade inte utan bet av en kapsyl från en öl och log osäkert mot Elisabet. - Ossian, jag kände faktiskt din far, försökte nu predikanten på allvar. Han var inte Guds bästa barn, men jag lovade honom att se efter dig. Och, det löftet kommer jag att hålla! Ossian lyfte ölflaskan och tog flera djupa klunkar öl. Severin försökte fånga predikantens blick men lyckades inte. Han kände sig obekväm i predikantens auktoritära närhet men kunde inte göra annat än att bara sitta där och se fånig ut. - Gud hör bön, även när det är som svårast, Ossian lille! Och inför Gud är vi alla barn, det ska du veta! hörde Severin honom säga i ett försök att hitta en svag punkt hos Ossian. Men Ossian

177

drack bara ännu mer öl som svar vilket Severin följde som reaktion på den olustiga situationen. Predikanten tittade på Severin med hela sin auktoritet. Severin ville krypa ut ur rummet ända till predikanten till slut gav upp sina försök att med sin stränga blick få in ungdomarna på den ”smala vägen”. Severin såg hur han blev kokade av ilska. Han tog först några steg mot styrelserummet. Men framför styrelserummets entré stannade han. Han vände sig om och stirrade stint på syndaren Severin. Hur kunde en så trevlig ung man slösa bort sitt arma liv på det sättet? Tänkte han. När Jesus fanns. Som kunde förlåta våra synder! Han tänkte på den store väckelsepredikanten i bygden. Mannen som på 1800-talet hade lyckats öppna de granithårda och sodomitiska ödemarksbornas hjärtan. Hur han hade lyckats få dem ”blödiga” och ångerfulla och på så sätt sluta med sitt hejdlösa supande. Nu såg predikanten samma supande bland dessa ungdomar. Ungdomarna som han hade framför sig var inte som de skötsamma ungdomarna i hans församling. Nej, där var det ordning och reda. De var inte som dessa bortbytingar! Och sörlänningarna i sällskapet såg ut att ta lätt på livet. Hade de ingen skam i kroppen? Han blev arg över vad han såg. Orolig för sin församlings ungdomar. Han beslutade sig för att han måste varna församlingsborna för denna livsstil. Varna dem för dagens syndiga leverne på nästa storsamling i kyrkan. Ve dessa syndare! tänkte han när han vände sällskapet ryggen. När han gick in i styrelserummet hörde han hur gänget bakom honom skallade; ”Var inte rädd sockertopp, jag är ju här!” ”Var inte rädd sockertopp, jaag äär häär!”

178

Hembygdsföreningen startade sitt möte. Sportchefen var sekreterare och föreståndaren var föredragande. De väntade på att den viktigaste mötesdeltagaren, banken, skulle komma. - Kan vi släppa in banken någon annan väg än genom matsalen? undrade läkaren med tanke på oljudet från den begynnande och troligen snart vilda festen i matsalen. - Jag kan be San Pac sätta sig på trappan och fånga in honom, föreslog sportchefen. - Vem är San Pac? - Det är hon i disken. - San Pac? - Det låter som varumärket på soppåsarna? Han kunde inte slita sig från det udda namnet. - Emil har hämtat henne från Thailand, sa föreståndaren med en förebrående, lite hemlig röst. För att släta över i det känsliga ämnet måste han tillägga att Emil var nöjd med hennes städning av sitt torp. Det hade aldrig strålat så blankt på någon gammelungkarls diskbänk tidigare i byns historia! Inte innan Ninh damp ned här i byn i alla fall. Ordföranden brast ut i ett så gnissligt skratt så att han började hoppa på sin stol. Läkaren försökte hålla sig för skratt men kunde inte hjälpa att han också brast ut i ett kvävt skratt. Predikanten såg strängt på sportchefen som var upphovet till den osunda diskussionen. Hans tankar vandrade iväg Predikanten tänkte på kvinnorna i dessa trakter. Och på männen. Dessa ensamma, karga män i sina ärvda släktgårdar. Med sina gamla mödrar som fortfarande bodde kvar i hemmet. Gubbarna dog ju tidigt. Av hårt gruv- och skogsarbete. Men var hade alla unga kvinnor tagit vägen? Ja, det visste han nog. Det var resultatet av moderna tider. Av att kvinnfolket bara skulle ”utveckla sig själva”. Flytta från byn och utbilda sig till något "fint" i storstaden.

179

Vad var det för fel på den gamla stammens kvinnor? undrade han. De som såg det som guds gåva att få ta hand om sitt hem. Och sin man. Var var allt på väg egentligen? Han tänkte på hur det var när han var ung. Han gjorde som män alltid gjort i församlingen. Han reste över fjällen och ut till havet. Till Atlantens byar under Lofotens dystra bergväggar. Till grannlandet Norge. Ett fattigt land. Men med en gudfruktig befolkning. Där blev han respektfullt mottagen som den välbärgade svensken. Folket i fjordarnas land bodde i en karg och hård miljö. Han blev erbjuden en ung och vacker nordnorska. Hon var mycket yngre än honom och såg blygt och med respekt på honom. Inte överlägset som kvinnorna därhemma. De två trolovade sig med varandra och hans blivande fru lämnade sitt hemland och sin bygd för ett främmande liv med honom. Hemma i byn var han redan en centralpunkt i församling så det var inte mycket hon kunde ifrågasätta av sin nya status. Hon fick ett bra liv ekonomiskt och födde honom en stor skara Guds barn, hela tolv stycken. Nordnorskan blev respekterad som predikantens fru av de andra kvinnorna och hon skaffade sig en och annan förtrogen vän i församlingen. Och det behövde hon. För att kunna prata om sitt öde med någon. För tidvis drabbades hon av svårt vemod. Men hon höll det för sig själv. Hon var rädd att omtalas som en kvinna med ”dåliga nerver”, som man sa i byn. När hon kände melankolin komma brukade hon ställa sig framför diskbänken. Där såg hon ut genom fönstret. Hon fäste sin blick långt bort. Någonstans i fjällen i väster. Över dem och ned i de gröna fjordar hon inte längre kunde se. Predikanten, hennes äkta hälft, märkte när nordnorskan blev ”på det viset”. Han blev arg när hon blev frånvarande. Och han var tvungen att trycka ned sin självförebråelse. Förebråelsen av att han inte gjort rätt mot den en gång så värnlösa flickan.

180

Denna vackra nordnorska som trots ”vår store guds vishet” ändå hade lämnat sin själ någon annanstans. Men vad kunde han göra åt det? Ingenting. Han vankade av och an mellan rummen i barnrikehuset. Är hon i de tankarna nu igen? grubblade han. Hade hon inte det vida bättre här i det rika industrialiserade Sverige? Hur kunde hon jämföra sitt gamla Norge med sitt nya fosterland. De hade ju bara fisk och fårskötsel därborta. Uppskattade hon inte den lycka han försökt ge henne? Kvinnorna i detta land. Ninh var en annan av dem. Sportchefen hade sagt åt henne att hon skulle vänta in bankmannen utanför hembygdsgården. Visa honom vägen in till styrelserummet. Utan att han skulle behöva konfronteras med Ossians festande gäng i matsalen. Därför tog hon av sig diskhandskarna, gick ut på bron och satte sig för att vänta på bankmannen. När hon satt och väntade där på bron såg hon på byggnaderna runt hembygdsgården. De hade börjat bli vardag för henne nu. Timringarna och servicehuset. Just det att hon äntligen började känna sig lite hemma i byn med Emil och människor här, fick henne att drömma sig bort ett ögonblick. Långt bort. Till sitt gamla hem. Hon tänkte på stränderna i sitt avlägsna Hua-Hin. I Thailand. På ungdomskamraterna. På sina föräldrar. Till dem hon hade skickat så många brev till. Stolta brev. Hon hade berättat om hennes och Emils torp. Om bilen, husvagnen och motorbåten. Hur bra hon och Emil tjänade. Kort sagt - hur bra hon hade fått det i sitt nya land. Nej, allt var inte bra, avbröt hon sig i sina rosa tankar. En del saker i sitt nya liv upplevde hon som, ja rent av, egendomliga. Att semester för gubben var att köra husvagnen till den närmaste vägkorsning utanför byn, och bo där - det kunde hon inte begripa. Det kunde naturligtvis vara så att han gjort så

181

tidigare, innan han gifte sig med henne. Men nu var han gift med henne … nej, det gick absolut inte för sig. Och han hade haft fler egendomliga sätt att leva sitt liv på. Som att ställa av värmen i torpet och flytta in i bastun över vintern. För att spara elström. Hon kände ilskan inom sig. Hade han förväntat sig att hon skulle gå med på något sådant? Nej, gud bevars. Nåja, det var innan hon kom och ”rörde om”, som han uttryckte det. De sederna hade hon ändrat på. Emil fick syn på henne när han kom ut från utrustningsförrådet, där han stuvat not- och dragkampsutrustning från hembygdstävlingarna. - San Pac, sitter du här? Han sken upp och skyndade sig fram som för att ge henne en kram. Hon log tillbaka och kröp barnsligt ihop med kroppen beredd på en pappakram. Emil satte sig vid henne, men en halvmeter ifrån och de såg ut som om de bara var bekanta. Ninh flyttade sig mot honom. Sedan satt de där som två obekanta som väntade i samma väntrum, förutom det att det ändå fanns en bestämd samhörighet mellan dem. Emil var stolt över att ha fru och hem. Nu. Ett tag hade han faktiskt ställt in sig på bli ungkarl. Kvinnorna var ”svårflörtade” i byn. Och de var alldeles för få. Eller, de var inte för få från början. När han växte upp. Då var de lika många som pojkarna. Men de blev med tiden allt färre. Orsaken var att de nästan alla flyttade från byn. Varför flyttade inte också han? Tja, var skulle han flytta? Och vem skulle ta hand om gården? Vem skulle ta hand om ”morsan”. Nu när farsan gått och dött. Nej, Ninh hade varit en välsignelse. Hon hade verkligen ”vänt upp och ned” på allt när hon kom. Och han, Emil, hade varit så lycklig för det. Ingen fick kalla honom för ”enslingen ute i skogen” längre. Nej, istället verkade det som om Ninh

182

uppskattade hans hus och skogsägor, tänkte han. Naturligtvis skulle ”morsan” därhemma tas om hand. Morsan gnällde visserligen då och då över städningen - men det fick hon göra. Han sa ingenting om det till Ninh. Han bara tittade med sympati mot Ninh när morsan hackade på henne. Och det förstod Ninh. Att han stod på hennes sida. - Snälla ni, nu får ni lugna ned er! Severin såg köksbiträdet plockade nervöst i ARA-bordets tallrikar. Han hade själv hade ätit ur jättegrytan som innehöll alla möjliga och nästan omöjliga delar av en ren. Han hade blåst ut och sugit i sig märgen ur benpiporna. Han hade kryddat med riven, torkad renlever. Rentungan hade varit en läckerhet. Renblodet som bakats med vetemjöl till blodpalt hade lagt sig som stenbumlingar på botten i hans mage. Klimpen var god till dess att de fick veta att den var gjord på renens hjärna. Den salta, heta och extremt feta renbuljongen konkurrerade med iskall mjölk. Som inte var av lättmjölkskaraktär. Han hade fått sig berättat av Ossian att en maträtt av en sådan här karaktär gjorde det möjligt att vistas flera dagar i strapatsrik vildmark utan mat. Severin smålog när han såg hur Elisabet gav honom artigt en förstående nick medan hon försökte sedan svälja ännu en bit ur den vilda grytan. Severin tyckte att det blev roligare för varje öl som langades fram, och nu satt han bredvid Ylva. Hon hade under middagens lopp trängt sig in mellan honom och José med förevändningen ”hur känns det efter allt som hände i forsen?”. Severin hade inget emot hennes sällskap och rörde sig så mycket han bara kunde för att få råka ta i henne. Det var dock inte bara köksbiträdet som tyckte att festen höll på att urarta. Inne i styrelserummet hade bankens man, som visats in av Ninh, börjat spetsa sina öron över oväsendet som bara ökade.

183

Föreståndaren fick till slut nog. Han reste sig upp och öppnade dörren till matsalen. - Kan ni inte fortsätta någon annanstans, vi hör inte vad vi beslutar! Han tittade förargat på Ossian som var den som skrek mest. Ossian tystnade. Elisabet kramade hans hand. Han tittade ned i sitt knä. Hon såg med medömkan på honom. - Drick inte mer nu, Ossian. Severin uppfattade det som om något svart fladdrade till över hans ögon. Han hörde att de andra blev helt tysta. Elisabet såg ut som hon hade slutat att andas. Hon stirrade tomt på honom. Ossian drog undan sin hand från hennes och knöt den mot sin mage. Sedan stirrade han stelt mot bordskanten. Men så tycket Severin att han verkade hitta han fast mark igen. Han vände sig mot de andra och log genant. Som om han precis avvärjt att avslöja en hemlighet. Severinn kunde andas ut. Småpratet tog fart igen. - sch, här kan vi inte sitta! Vi måste få se midnattssolen. I den här jävla byn regnar vi bara in. Vi sticker in till stan, vet jag! Ossian var tillbaka. Severin var mätt. Jo, han skulle nog kunna gå tio mil på den här maten! Om han nu lyckades resa sig upp igen. En nyfiken blick från Ylva och hennes hand på hans fick hans blod att ta fart igen. Frågan var väl närmast vart det skulle ta honom. ”Till stan? Vad innebar det?” - Är ni tillbaka nu? ropade Teresia och Hennings mor när hon hörde dörren öppnas. Hon skymtade sina vuxna barn från köksfönstret men undrade genast var deras sällskap tagit vägen. De skulle ju äta och sova hos dem, hade ju Teresia sagt. - Det är bara vi, svarade Teresia håglöst. Modern hörde genast på sin dotters röst att allt inte var som det skulle. Därför mötte hon dem redan i hallen när de tog av sig skorna. Hon såg först på Teresia och sedan på Henning. Förstod att det var något som var fel med Henning. Henning

184

gav henne en snabb, nervös blick och sedan tittade han bort. Teresia berättade att hon skulle hämta sina gäster senare. Deras far kom in och frågade modern om inte maten var klar snart. Så gjorde han alltid så här dags. Han frågade Henning om hur turen i forsarna hade gått. - Katastrof, svarade Teresia. I föräldrarnas närvaro föll hon omedelbart in i sin gamla roll som förebrående och gnällande storsyster. Långt borta var hennes beundran och respekt för den nya Henning hon sett som forsrännare ute på älven. Fadern såg först förvånat på Teresia. Sedan utforskande på Henning. Henning bara skakade skamset på huvudet. Föräldrarnas oroliga och förebrående blickar lastade ned hans sinne som tunga stenar. - Det gick verkligen åt helvete. Fadern hörde på Hennings röst att något allvarligt hade inträffat. Modern blev omedelbart oroad och det innebar, eftersom det var just hon, att hon började steka upp gårdagens pitepalt samtidigt som hon lyssnade noga på vad som nu skulle sägas. Det var Teresia som berättade. Med iver eftersom hon var rädd för det som hänt Henning. Utan hänsyn till att Henning själv skulle kunna ha berättat allt. På sitt sätt. Om han fått tid på sig och hämtat sig till det. Men hon kunde inte hjälpa det. Teresia var på det sättet. När hon kände sig stressad eller hotad måste hon göra något. För att komma undan oron. Stoppa ned den någonstans och sätta fart i en vild mental flykt till något annat. I detta fall drev henne oron för sin bror henne att berätta alla detaljer på ett sätt som skulle oroa mamma så mycket som möjligt och reta pappa så mycket som möjligt. Kanske för att lasta över oron på dem. För att, som under hennes uppväxt, få dem att ta hand om allt. Henning hummade bara med. Ju mer hon berättade, ju mer rastlös och orolig blev han. Fadern började snart förstå vidden av olyckan och var därför, eftersom det var just han, den förste

185

att hugga för sig från den rykande stekpannan så fort de första paltbitarna börjar bli klara. Han stoppade en bit på sin gaffel och kompletterade den med en smörklick som han tog med spetsen av kniven. Sedan svalde han allt som en kompakt läckerhet. - Varför hamnade du utanför strömfåran och ut bland stenarna? undrade han. Han blev bara mer och mer frustrerad och irriterad över det Teresia berättade. Henning bara tog emot. Han hade inget att säga till sitt försvar. Ingenstans att ta vägen. Han kunde snart inte sitta still på stolen. Han vände och vred sig som om han ville rymma från middagen. När hans mor sköt fram en tallrik palt petade han bara med sin gaffel i maten. - Har du tappat talförmågan, pojk? blev pappans nästa och katastrofala replik. Han var nu så orolig för sin son att han inte längre kunde hålla igen. Kunde inte pojken tala om vad som hänt? Det var droppen som fick bägaren att rinna över. - Förbannade helvete! skrek Henning. Han kunde inte längre sitta på sin inre krutdurk. Han reste sig och grep hårt om stolkarmen. Smärtan från forsupplevelsen hade sopat undan hans bräckliga självkänsla och blottat honom för föräldrarnas närgångna utforskande. De tog honom för given och ville omedelbart vika ut och in på honom i tron att det bara var de som kunde rädda honom. Eftersom han aldrig för dem lämnat hemmet och bytt till ett eget liv på riktigt, kunde de heller inte respektera denna hans egen integritet. Hans överlevnadsförmåga slog dock till. Det gjorde på så sätt att hans ilska riktades blint mot varje varelse som försökte stänga in honom. Som hans mor. Men hon förstod ingenting. - Snälla lilla Henning! vädjade hon och försökte stilla sitt barns förtvivlan genom att närma sig honom. Hon försökte rätta till snusnäsduken som han hade runt halsen. Hennes oro för honom kunde bara stillas genom att hon fysiskt fick rå om

186

honom. Hon trodde inte att han själv kunde ordna upp något inom sig själv på egen hand. - Låt bli det där! Henning tog fatt i tallriken, lyfte den och krossade den mot bordet i krampaktigt raseri. - Men kära någon, lille Henning, vad gör du? utropade modern förebrående. Hon blev rädd för våldsamheten i Hennings utbrott och reagerade på det enda sätt hon visste när ilska drabbade hennes närmaste. Hon gick ännu närmare, i sin gränslöshet. Hon tog tag i Henning axel i ett desperat försök att blidka honom. Henning å sin sida, såg vilt på henne som svar. Han tog tag i hennes hand och slängde undan den. Modern tjöt till av överraskning och smärta. Henning tittade först skrämt på sin mor. För vad han gjort. Därefter hann hans stumma ilska ikapp honom. - Kom inte en centimeter närmare, borrade han varnande fram. - Och vad skulle du då göra - slå din egen mor? ojade sig hans mor både desperat och - eftersom hon var kränkt - hämndlystet. - Ja, sa Henning och bet fast orden. - Ska du slå din egen mor, är du inte klok, pojke? utbrast fadern harmset och trappade därmed upp striden. Henning kände blickarna på sig och skämdes, men hans inre ilska gick inte att stillas. Eftersom han inte kunde säga något till sitt försvar längre måttade han istället en spark mot benet på den stol han höll framför sig. Stolen förvandlas till kaffeved och familjen hukade inför den våldsamma ilskan som vällde ur honom. Henning tittade förvirrat framför sig. Han släppte den nu löjliga stolkarmen från sina händer. Inom honom hade en motsatt drift tag i honom. Flykten. Han vände på klacken och gick mot verandadörren, slet upp den så att övriga personer i rummet undrade om också den skulle gå sönder, gick ut på verandan och försvann samtidigt som verandadörren slog igen med en smäll. ”Den höll”, såg de andra familjemedlemmarna ut att tänka, och andades ut.

187

- Sluta nu, allihop, viskade den nu skotträdda Teresia. Hon började bli rädd att hennes familj ändå inte var kapabel att rida ut denna konflikt. Därför höll hon tyst. Någonting sa henne att hon denna gång inte borde sätta igång med någonting. Varken med hjälp av prat eller något handfast som att hitta på någon aktivitet för att avleda. - Det måste väl finnas någon hyfs även för honom, svarade fadern. - Jag borde försvinna från det här hemmet, sa modern med gråten i halsen och började slamra med kastrullerna i diskhon. Jag står här hela dagarna och passar upp er och inget får jag för det. Hon började gråta och torkade sina blöta händer på diskhanduken. Hon gick mot trappan och begav sig upp på husets andra våning. Teresia och Harald fortsatte att prata om forsolyckan. Teresia berättade, nu försiktigare och försonligare om sin bror. Men Harald värderade. ”Jag har ju sagt åt honom att …”. Han undrade om han sagt för lite till sin son om vad han borde göra i både det ena och det andra. Detta gjorde att Teresia drogs med igen och växlade över till sin gälla, gnälliga och lite barnsliga röst där hon satt och biktade sig för sin far. Om hur hennes bror var. Plötsligt öppnades verandadörren och Henning kom ångande in och förbi dem. Han tog trappan upp till sitt rum. Fader och systern stirrade frågande på varandra. De hörde att bråket tog förnyad fart när Henning anlänt till övervåningen. - Vad in i helvete gör du i mitt rum? Henning blev åter upprörd. - Men snälla, kära lilla Henning. Vad är det med dig? hördes modern försvara sig, eller rättare sagt, trotsa sin son. - Bäddar hon åt mig, i Hennings rum? Teresia blev förskräckt. Kunde hon inte låta honom vara ifred nu, när han var så ur balans? Hon förstod att mamman använde henne som ett verktyg för att komma åt Henning genom att göra saker som

188

hon kunde motivera i Teresias intresse. Som att sätta in och bädda en extrasäng åt Teresia i Hennings rum. Men Teresia hade inte krävt att få sova i sin brors rum. Och definitivt inte under denna uppslitande konflikt. Teresia hoppade upp från matsalsbordet och rusade upp för trappan. När hon anlände på övervåningen mötte hon sin mor, dels med ett uppskrämt ansikte, dels med himlande ögon menande bakåt mot en rasande Henning. Hennings arga, upproriska ansikte fick Teresia att ilskna till. Vad hade han, lille Henning, för rätt att se ut så där! - Vad är det med dig Henning? Teresias röst var befallande när hon försökte nå till den en gång så mycket mindre, och fogligare lillebrodern. - Ut med hela skiten, ropade Henning utan hänsyn till hennes auktoritära ton och börjar slänga de sängkläder mamman hade bäddat för Teresia. På Teresia. Först blev Teresia förvånad. Men när hon bombarderades av kuddar och sängkläder blev hon bara svart inuti. - Bara för att du inte kan köra forsränning ska väl inte jag drabbas av det! Var ska jag nu sova? Teresia hade tappat all inlevelseförmåga för sin bror och kände sig kränkt när han på detta sätt gav sig på henne fysiskt. - Ja, inte i mitt rum i alla fall, vrålade Henning. - Det är väl inte ditt rum, din jävla tölp, skrek Teresia. Hemmapojke där. Skaffa dig något eget! Det sista ångrade Teresia så fort hon uttalat det. Djupt. - Jag menar … - Ja, vad menar du? Henning stirrade på henne. Och lugnade ned sig. Teresia tittade ångerfullt i golvet. Hon hade inget mer att säga. Allt skulle ändå bli fel. Inget gick att rätta till. Hon bara väntade på Hennings nästa drag. - Ta skiten! Ta mitt rum. Jag går. Henning motade lugnt undan sin syster och gick ner för trappan.

189

Henning kände en egendomlig kraft strömma genom sin kropp. En helande kraft. För första gången på länge han kunde minnas kände han sig hel. Inifrån och ut. Han skulle göra det, tänkte han. Nu skulle han göra det. Han hade aldrig varit så bestämd. Han fortsatte ned i köket. I köket satt fadern och knackade med naglarna mot det stora furubordet. Modern, som tagit på sig sin huckle som hon knutit hårt under hakan – hon tog alltid på den vid orostider - vred sina rödblossiga händer hårt i varandra. Hon grät, glunkande i medömkan över sin egen förtvivlade person. Teresia satt kvar i extrasängen i Hennings rum med en hög sängkläder runt om sig. Hon samlade ihop dem i sin famn och kramade dem. Hon tänkte på det hon sagt till Henning. Att han var en dålig forsrännare. En hemmapojke. Hon förstod att det hade skurit djupt i honom. Han hade en skör stolthet. En bräcklig sådan. En som hon hade tyckt om. En stolthet som hon hade vela vara försiktig med. Få den att växa sig ännu starkare. Nu hade hon raserat allt. Hon hade krossat honom. Hur kunde hon göra det? Hon skämdes. Djupt. Oron klättrade upp ur henne. Den ville ta över hennes tankar och beslut. Vad hade hon gjort! Hon var precis beredd att sätta igång med någonting. Bädda någon säng med alla sängkläderna i sin famn. Springa ned och ösa sin oro över föräldrarna med nya anklagelser över sin bror. Men det var någonting som fick henne att inte göra det. Det var något hon uppfattat hos Henning. Han hade inte bara varit irriterande. Inte bara varit ilsken och motbjudande. Det hade funnits någonting i hans blick. En egendomlig bestämdhet. En beslutsamhet. Den talade till hennes eget inre. Fick henne att inte rusa iväg i tanke eller handling denna gång. Vad det egentligen var kunde hon inte lista ut. Men den gjorde henne fundersam och nyfiken. Hon bara satt kvar mitt i alla sängkläderna.

190

Där hon satt kunde hon se ut genom det enda fönstret i sovrummet ut mot gården. Och där var han. Henning. Hennes bror. Han gick lugnt och beslutsamt över planen och satte sig i sin bil. Med en start som fick gruset att spruta röjde han iväg längs familjens egen väg. Ut mot den allmänna vägen. Och försvann.

191

Bergets människor

Mina barn kiknar av skratt. - Fick de bara en stövel? frågar min son förvånat. - Jag vill lära mig att rida! fordrar min dotter. - Nu ska ni få höra. Nu har vi varit i byn. Och ni hörde hur det var där. Konstig? Ja, det kan hända. Men det kommer mer. I närheten av byn fanns det en stad. En stad som låg på ett berg och vars namn var Kiruna. Och folket som bodde i Kiruna tyckte att de bodde i världens bästa stad. Om det nu säger något om denna lilla stad på berget. Ni vet, barn, ibland när jag under mina resor passerat ett litet, oansenligt samhälle, så brukar jag tänka så här: Trots att en liten plats kan tyckas isolerad och obetydlig så kanske det ändå finns människor där som upplever denna oansenliga, ja kanske till och med tråkiga ställe, som så nära himmelriket på jorden de kan komma, Ja, åtminstone den bästa av tänkbara världar. I deras lilla värld. Eller stora värld. Man vet aldrig vilka erfarenheter människorna på den lilla platsen har. Kanske de rent av har rest jorden runt flera gånger. För att sedan slå sig ned just här. Så var det för vår lilla stad på berget. Kiruna. Men det speciella med Kiruna var att den låg öppen för fjällens alla vindar. Det var jämt blåsigt. Och kallt. Därför måste människorna hitta på roliga saker att göra. Hela tiden. Även om de sakerna ibland kunde te sig ganska egendomliga för en betraktare utifrån. Betraktare som dock var ganska sällsynta. Och stadens innevånare kunde ju inte veta att de var egendomliga. De visste inget annat. De trodde att alla människor gjorde som de gjorde.

192

Vägen var öde och himlen gömde fortfarande sin blå rymd. Istället för midnattssolen rörde sig regnskyar hotfullt över landskapet. På båda sidor om vägen bredde tall-myr-landskapet ut sig åt alla håll. Mil efter mil. Allt var tyst förutom det skira fågelkvitter som överallt påminde om den bråda tid naturen erbjöd sina små innevånare. Det var sen kväll men helt ljust. Emellertid bröt något mot den de vida landskapets harmoni. Ett gäng vingliga ungdomar strövade framåt längs vägen. Mot den närbelägna staden Kiruna. En av dem - hans namn var Ossian - hade lovat att de skulle få lift utan problem. Men, då var han också ganska berusad. Gång på gång hade han försökt. Att få lift med de sällsynta bilarna. Förarna i dessa bilar hade bara stirrat skräckslaget på dem. Och sedan kört vidare. Oavsett hur ungdomarna svor efter dem. Kristin kom till slut fram till var problemet låg. Killarna. - Vi måste gömma dem. Iväg med er in i skogen! - Var då? - Var som helst, bara vi slipper se er. Vi ropar på er så fort vi får lift. Männen protesterade men efter flera påstötningar från Kristin gav de upp. De traskade motsträvigt undan från vägen. Ned i diket. Kristin hyschade dem vidare in bakom närmaste träd. För att de verkligen inte skulle gå att se från någon bil. Utan värdighet, kände killarna. Kristin ställde sig på ena sidan vägen. Hon hade sett att bilarna körde mitt i vägen. Från båda håll. Hon undrade vad som skulle hända om två bilar kom från båda håll samtidigt ... Nåväl. Nu hörde hon något i fjärran. Bara från det ena hållet, som tur var, kanske.

193

Två stora bilar, amerikanare med suffletterna nedfällda, närmade sig sakta. Dunkljudet av Elvis Presleys Jailhouse Rock hördes över landskapet. Kristin såg frågande ut men Ylva verkade veta precis vad det var som hände. - Åh, inte de igen! utropade hon. - Kom igen nu, tjejer, sa Kristin och gjorde sig i ordning genom att skjuta fram benet och armen med liftartummen i vädret. Utmanande. Till varje pris. Kristin visste vad hon gjorde. Och bilarna saktade mycket riktigt in. I bilarna, på de breda sätena, satt tre personer i framsätena och några i baksätena. Förarna såg nyktra ut men inte passagerarna. Killarna i bilarna var bakåtkammade med mycket flott i håret och tjejerna hade lysande rött läppstift. - Det är rakettjejen! sa en av killarna igenkännande och nickade åt Ylvas håll. - Hej på er busar! svarade Ylva. Får vi åka med er? - Klart ni får, kexen, hoppa in, svarade en av raggarkillarna. - Vi har några killar med, visst får de åka med också? - Vilka killar? undrade raggaren. Han fick upp ögonen på männen som var på väg ut från skogen. En av dem kände han igen. - Ossian, tjänis på dig! ropade han. Är det du, din rackare, som står och gömmer dig i skogen? Om raggaren såg glad ut i mötet med Ossian, så gjorde chauffören det inte. Han gillade inte alls vad han såg. Grabbar hade de så det räckte i bilen, tänkte han. Hans slutsats var att de liftande tjejerna fick vara. Han beslutade sig istället för att trampa ned gaspedalen. - Schiiit! skrek det i bildäcken när den första bilen med en rivstart gav sig av. - Sorry brudar, ropade raggaren till de liftande tjejerna. Även hans bil rivstartade så att han nätt och jämt lyckades hålla kvar sin ölburk i handen. Bilarna försvann i en flod av besvikna svordomar. Längre och längre bort.

194

Larmet avtog. I den mulna midsommarnatten var bilåken snart borta. Ungdomarna var åter igen ensamma. På den öde vägen. - Hur långt är det kvar? undrade Kristin. Som var säker på att hon lyckats bättre ensam. I alla fall utan männen. - Så där en och en halv mil, svarade Ossian nedstämt. - En och en halv mil! Är du inte riktigt klok? - Vem var det som kom på den här idén? - Ossian! - Ni var ju med på det allihop. - Inte jag! - Inte jag heller! - Ni var med på det allihop! - Sällan gosse. - Nu slutar ni att hacka på mig! Ossian vände på sin vingliga klack och gick åt andra hållet. Tillbaka mot byn. - Den där förbannade besserwissern! Kristin lyfte argt sitt huvud och började gå åt andra hållet. Bitterheten spred sig bland ungdomarna. Vare sig de var för eller emot äventyret. Ja, vid det här laget var det bara en för. En nytt fordon var på väg vid horisonten. Ungdomarna kisade och spanade om de hade bättre tur denna gång. När fordonet uppenbarade sig framför dem blev de dock besvikna. Det var en stor timmerbil med släpvagn. Den såg ut som, där den ringlade sig fram, än till vänster, än till höger, som om den knappt lyckades hålla sig kvar på den smala vägen. Så stor var långtradaren. Och tung. - Woom … sa det när den dundrade förbi sällskapet. Högt lastad med långa timmerstockar. Det var knappt någon i sällskapet som lyckades hålla sig kvar på vägens kanter när luftdraget pressade dem mot dikessnåret. Medan de andra bara vände sig bort från det dammande ekipaget, stirrade Aslak tillbaka med en frågande blick på

195

timmerbilen. Han tycktes försöka räkna timmerstockarna. Bekymrad över det han såg. - Där for min mina renars urskog iväg! Han hötte med näven efter den skenande timmerbilen. Som försvann i fjärran. Med Aslaks urskog. Tystnaden var åter plågsam. Men inte fullständig. Nu hördes något från horisonten. Det var faktiskt så. En bil? Nej, till det hade ingen kvar något hopp. Men det var faktiskt en bil vid horisonten. Om det nu spelade någon roll. Men vänta nu … den där bilen kände de igen … - Emil! Och San Pac. Det var den gula bussen. Den som hade hämtat dem efter forsränningen. Ylva viftade allt vad hon kunde mot den välkända minibussen. Nu är ni efterlängtade! Emil saktade först ned vid Ossian. Men när han inte fick någon ögonkontakt med honom så rullade han fram till de andra. De hoppade glatt in i den gula bussen. - Backa tillbaka till Ossian, Emil! Emil suckade men gjorde Elisabet till viljes. Ossian hoppade inte in i bilen. Han bara fortsatte sitt vandrande tillbaka mot byn. Förödmjukad av och bitter på Kristin. Och de andra som alla förrått honom. På den öde vägen skedde egentligen inget märkligt, men det egendomliga var ändå att en buss med ungdomar backade bredvid en tjurig man som inte ville hoppa in. Till slut ledsnade dock Emil. - Nu får den fan bestämma sig! Han stannade bussen och lade in ettans framåtväxel. Med en hård skräll. - Nej, vänta, ropade en upprörd Elisabet. Hon steg ur bussen, sprang fram till Ossian och hängde sig på honom. Ossian fortsatte dock att gå och försökte bara att milt kränga sig fri från henne.

196

- Kooom Ossian, ropade plötsligt den hittills så sura Kristin. Just hennes röst fick Ossian att stanna upp. Ossiaaan … Kristins lite hesa röst sonderade som en fiskekrok för att få fatt i Ossians själ. Det blev napp. - Kom till oss, Ossian … med avsikten MIG. Ossian var som en fisk på betet. Elisabet, som inte kände att det inte var hon som höll i kastspöet, passade ändå på och drog honom in i bussen. Gliddörren small igen. Kristin smålog ut mot landskapet.

Infart upp till staden

Nu äntligen, det hördes på motorljudet, fick Emil ge full gas mot Kiruna. - Jag ska vara ordningsvakt och San Pac ska lyssna på något popband. Men jag gillar inte popmusik, muttrade Emil. - Han kan bara lyssna på Frank Sinatra! Ninh petade gubben sin i magen. Och så ska han se Allan Ladd på vår video! Bara Allan Ladd. I svartvitt. Om och om igen. Var inte Allan Ladd en filmstjärna på 50-talet? - Bättre än ditt eviga Sound of Music, rev Emil ifrån. Ett jävla sjungande! Och hon har ingen sångröst, Ninh. Fast det kan du ju inte rå för, Ninh. Han nickade åt sin fru men såg menande på ungdomarna. - Och din morsas Borta Med Vinden då? kontrade Ninh. Tårarna sprutar varje gång. Hon har nog aldrig gråtit över något annat. För annars är hon som flinta. En pansarmormor. - Vilka videokvällar ni måste ha, anmärkte Ylva. Emil, som normalt inte hade någon farstu mellan tanke och handling, visslade snart på sången ”Varför försaka en stilla liten kyss” och var redan framme i staden i sin sinnestämning. Han var nöjd med betalningen som han skulle få som

197

ordningsvakt och funderade redan på var han skulle gå och fiska på nästa ledighet. Ossian var glad igen eftersom det första han letat i bussen efter, en öl, fanns där. Vilket gäng jag har hamnat i, tänkte Kristin. Är alla på det här viset häruppe i obygderna? Ingen verkar vara riktigt normal. Efter några kilometer körde Emil över en stor bro. Två svagt strömmande älvar strålade samman under bron och bildade en sjö nedanför. Ossian bad honom sakta in. Han letade efter något längs ena stranden. Han fick till slut syn på en båtbrygga. Fokuserade sina ögon på detaljer. Jo, så var det, tänkte han. Så högt hade vattnet aldrig varit så vitt han kom ihåg. Elisabet undrade vad Ossian såg men han svarade bara: - Nu lämnar vi alla forsarna bakom oss. Dit vi är på väg forsar det av annat. Öl och fest. Det var nämligen Ljusets Festival i den av midnattssolen drabbade staden Kiruna ikväll. - Vilken midnattssol? undrade någon, som inte sett en enda sådan hittills. Granskog ersattes snart av björkskog med inslag av tallar. Varken tallar eller björkar verkade dock ha växt klart. Eller, blev de inte större? Gästerna i Emils buss visste inte riktigt. Innan de kom på sig att fråga förändrade sig landskapet framför dem igen. Dimmolnen skingrade sig tillfälligt. Rakt fram till vänster syntes en väldig, gråsvart vägg genomkorsad av vågräta ränder. Ränderna var gruvlavarna på det jättelika Kirunavaara. Till höger om gruvberget bredde samhället ut sig på ett mindre berg. Ytterligare till höger om stadsbebyggelsen stack ännu ett topp upp - Luossavaara. De båda bergen på ömse sidan staden skymdes av moln så att sällskapet inte kunde se hur höga de var. Det förstärkte intrycket av att de var på väg

198

upp till en stad bland molnen. Men det var ett samhälle. Så såg det i alla fall ut att vara. Emil körde in i samhället. Kristin tittade åt alla håll under tystnad. Hon såg på bebyggelsen i den höglänta staden som de passerade igenom. Ossian och Aslak, som naturligtvis var vana vid synen, sneglade på henne för att se hur hon skulle uppfattade deras stad. De visste inte om den var för liten. Eller löjlig på något annat sätt. Deras stad. Kristin stirrade. När minibussen tog backarna upp mot stadens centrum kändes det som att hon fördes rakt in i molnen. Snart var de i tät tjocka. Öde gator passerade. Bodde ingen här? Vad var klockan? Det var så ljust. Men så var de framme. Bussen stannade och Emil slog av motorn. Bilens skjutdörr åkte upp. In strömmade sorlet av människor. Kristin hörde också ljud som av en fiol. Folkmusik av något slag. Luften hon andades in var annorlunda. Den smekte hennes kinder på ett annat sätt än den nere i granskogen. Kallare. En snål vind blåste rakt genom hennes kläder. Hon steg nyfiket ut ur bilen och ut på asfalten. Hon såg Ossian ta Elisabets hand. Själv vände hon sig efter José som omedelbart blev glad när hon grep om hans underarm. Tillsammans trängde hon sig in i folkvimlet tillsammans med honom. Hon såg att Emelie och Aslak gick med varandra. Ylva och Severin följdes också åt. Ossian och Elisabet gick först. Med jämna mellanrum stannade han upp, vände sig om och vinkade med sin keps som han plockat upp ur sin benficka. Så att andra inte skulle komma bort i vimlet. Ossian plöjde genom folkhavet, ständigt visande Elisabet än det ena, än det andra, hela tiden avbruten av igenkännande vänner. Kände han hela staden? undrade Elisabet.

199

Aslak stannade vid ett sameslöjdstånd, hejade bekant på gumman och förklarade för Emelie hur de samiska konsterna skulle se ut. Det var knivar, kåsor och pungar. Allt smakfullt tillverkat av renens skinn eller horn. Ylva hade stoppat Severin vid naturskyddsföreningens bord och visade på flygbladen om den senaste kampanjen. ”Urskogen var värd att bevara” sa hon uppfordrande till Severin. José höll försiktigt om Kristin, stolt som aldrig förr, men tog ny riktning hela tiden, eftersom varken han och Kristin visste vad de borde se. Kristin ville backa upp José och gör sig mjuk i hans omfamning, lite undrande men också försiktigt förtjust i denna typ av osäkra kille som hon inte varit så nära tidigare. Snart stannade Kristin upp med José framför en öppen plats. Här dansade folkdanslaget. Gubbar och gummor med dragspel och en kvinna med nyckelharpa. Det var den som de tidigare hört som så fiollik. Två par med medelålders människor, färggrant uppklädda i Jukkasjärvi bys heliga färger, hoppade omkring. För Kristin såg det hela ut som ett frenetiskt studsande på knickersben och näbbstövlar. Kristin ville först skratta åt alltsammans, men hon påverkades snart av dansarnas entusiasm. Det var något obändigt över dessa knicke-bockar. De verkade vara gjord av ett alldeles speciellt virke. En dansande naturkraft. I sin litenhet. I trots mot elementen. Inom Kristin öppnades en mental dörr. Hon njöt riktigt av denna arktiska kulturvilja. Dimman tätnade ännu mer och allt som skedde på torget kapslades in i en egen liten värld, som om det inte existerade något utanför. Hon kände att hon hade allt hon kunde önska sig här och nu. Den intressanta José i sin hand och allt det egendomliga omkring dem.

200

Genom dimman hördes Kristin gitarr. Inte en som spelade en melodi utan ljudet av någon som stämde ett instrument. Någon knackade i en mikrofon. Hon och José följde nyfiket efter alla människor som gick åt ett enda håll. Snart var hon framme vid ett kravallstaket. Innanför avspärrningen var det tomt sånär som på två personer. Ninh och Emil. Emil var klädd i vaktuniform och stod vid den enda öppningen till planen där någon slags biljettförsäljning skedde. Eller borde ha skett. Ninh stod på andra sidan planen nedanför scenen och applåderade entusiastiskt. Uppe på scenen befann sig några män som stämde sina instrument. Vad var detta? Det vill säga den tomma planen. Kristin vände sig mot Ylva. Ylva berättade att det var så här det gick till i Kiruna. Ingen ville betala, alla förväntade sig att det skulle vara gratis. I brukssamhället hade gruvföretaget alltid tagit hand om sina innevånare. Ordnat och fixat. På det offentliga kontot. I världens bästa samhälle. En sak var att gruvarbetarna dog en för tidig död på grund av sitt hårda arbete. En annan sak var att de inte behövde kasta avundsjuka blickar på någon rik och adlig överklass. En sådan fanns inte. Det lilla som fanns i samhället hade alla tillgång till. Kristin så att en av de långhåriga artisterna tog mikrofonen och ropade över planen till publiken på andra sidan. Han skämtade om bristen på midnattssol och publik på nära håll. Om han med det trodde att folk skulle betala och ställa sig innanför kravallstaketet så trodde han fel. Folket var inte villiga att röra på sig. Eller, de var inte villiga att betala för det. Artisten var dock så professionell att han drog igång ändå. Hans prat handlade om världsläget. För det var det han tänkte sjunga om.

201

Världsläget var inte alls bra. I tre decennier hade världen hållits i ett järngrepp. Av terrorhot. Hotet av ett nukleärt domedagskrig. Det tänkte sångaren sjunga om. Hans generation trodde att de skulle dö i ett sådant. Att världskriget kunde starta vilken sekund som helst. Från något välfyllt lager av interkontinentala robotar som var och en hade sin egen stad inprogrammerad. Sin egen stad att förinta. Kanske även denna obetydliga lilla stad på berget. Sångaren tog de första tonerna på sin gitarr. Han möttes av spridda rop från trängseln utanför avspärrningarna. Hur skulle det här gå? Sångaren sökte desperat efter någon i publiken som han kunde ta stöd av. Kristin tyckte synd om honom. Hon vinkade bakom kravallstaketet. Hon log mot honom. Sångaren sken upp när han upptäckte henne. Hans självkänsla fick en knuff och hans professionalism som artist tog över. - Ett, två, tre… Kristin hörde en egendomlig, ensam men vacker visa rullade över planen bort mot henne.

Långt ute på Tysklands hedar

blev vi hejdade av en transport, en konvoj av NATO-raketer

på väg mot okänd ort ... Deras tyngd fick marken att skälva

Där vi satt i vår bil och såg på. "Där är döden" sa Lena från Småland.

"Den är avlång och silvergrå." "Den ska till ett bergrum..." sa Anders

"... och riktas mot Leningrad. Där finns ett torg med små gummor

som säljer rönnbärsmarmelad." "Vår död väntar nog i Sibirien eller kanske i Texas" sa jag.

Varje stridsspets har ett nummer Som står för en särskild stad...”

202

När refrängen tog vid sjöng Kristin med. Hon hörde dessutom att alla omkring henne började sjunga. Alla verkade vara lika rädda för kärnvapenkriget som sångaren berättade om. Sångaren kände äntligen att han fått gensvar. Och det var tur det. Om han inte fått fart på scenen snart så skulle han ha frusit fingrarna av sig. Men nu fick han upp värmen. Och han ville så gärna tala om att de alla tillsammans satt i samma båt. Att de alla älskade sitt kära Europa. Det värmde honom när han såg hur Kristin klämde i med refrängen.

Jag vill leva i Europa,

jag vill älska och sjunga här, jag vill skratta och gråta och dansa

jag är yr och förlorad och kär, när jag tänker på hela Europa

Och på oss som hör hemma här.

José stod bakom Kristin, omfamnade henne. När han kände att hon frös höll han hårdare som för att ge henne all sin värme. För varje ny låt blev det dock allt arbetsammare att hålla värmen med hjälp av rockgalarörelser. Kristin vände sig mot Aslak som stod och höll om Emelie. - Ska det vara så här kallt? - Så länge det inte kommer snö så klarar vi oss, svarade han, till synes på fullt allvar. Kristin som inte visste om hon skulle tro på att det kunde bli så allvarligt, var till slut tvungen att vädjande se på Ossian där han stod med Elisabet i sina armar. Ossian reagerade omedelbart på Kristins vädjande blick genom att släppa Elisabet och börja sedan leta i sina tankar efter en lösning. Han kom snart på vad de skulle göra. - Kom, vi går på Mommas Krog!

203

Värmen mötte dem som en vägg på Mommas krog. Det luktade öl och rök. Ett högt sorl av röster flöt omkring. På ena sidan skymdes baren av folk på höga barstolar. På andra sidan bredde kroghavet ut sig. De som inte rökte hade laddat med en snusprilla. Det visade sig omöjligt att hitta ett eget bord för vårt sällskap, så de fick sprida ut sig på olika bord, par för par. I detta brukssamhälle var bildning ett ideal. Folkbildningen genom Arbetarnas Bildningsförbund. Man gick i studiecirkel eller på facklig kurs. Ämnena i tiden var medbestämmandelagen eller löntagarfonder. Samhället ville fånga upp den radikalisering som gruvstrejken medfört ett årtionde tidigare. Snart skulle borgarna släppa ifrån sig makten över företagen, tänkte de skötsamma socialistiska innevånarna. Det var här Severin och Ylva fick plats. Vid ett bord med för kvällen förrymda, kvinnliga kursdeltagare från stadens folkhögskola. Kvinnorna inlemmade omedelbart både Ylva och Severin i sina arbetarrörelsediskussioner. - Severin, jasså, det heter du! sa en medelålders kvinna som genast med kroppsspråket visade att hon ville berätta en hemlighet. För Severin. För att han var intressant. För att han var man. Hon började. - Jag som trodde att det var så seriöst att gå på facklig kurs. Pyttsan, utstötte hon föraktfullt. Det tror jag vad jag vill om. Efter vad jag sett. På dagen avbröt kursledarna ständigt kursen för sångstunder. Och det var inte vilka sångstunder som helst! Kursledarna flörtade med de kvinnliga deltagarna. Och på kvällen när man trodde att det skulle vara samkväm. Då började orgien! Kvinnor och män bytte rum och partner i en enda röra. Ja, du skulle inte tro det, unge man. Jag hoppas ni unga inte är på det sättet. Hon lade moderligt sin hand på hans. Severin skrattade förläget men Ylva såg ont på kvinnan. Hon hade sett att kvinnan inte bara såg på ett moderligt sätt på

204

Severin. Severin kände Ylvas fingrar flätas hårt in i hans andra hand. Under bordet. - Vad diskuterar ni på er kurs? Frågade Ylva kritiskt för att få kvinnan tillbaka till sin kurs. - Sveriges politiska röst i världen så klart, svarade kvinnan - Socialdemokraternas röst i världen! instämde en annan kvinna. Olof Palmes röst i världen. Kvinnorna lyste av överflödande, nyss av på kursen uppumpad entusiasm. De såg stolt på Severin och Ylva. Som om de väntade sig beröm. Reaktionen kom dock från ett helt annat håll. Två tjeckiska turister, fjällvandrare, som kommit med tåget dagen innan och som suttit och vänt på sina fåtaliga mynt i ett hörn i närheten av bordet, reagerade. - Olof Palme? De hade känt igen namnet och kvickande till. Först märkte inte kvinnorna att tjeckerna lade sig i. Kvinnorna fortsatte att prata i mun på varandra. I sin iver att få berätta om Olof Palme. Men så upptäckte de plötsligt att deras bordsgrannar inte kunde svenska. När det skedde stannade deras ordflöde av. Till en stapplande rännil på knagglig engelska. - Sverige har övergett de baltiska länderna! fortsatte tjeckerna. Det blev helt tyst vid bordet. Severin och Ylva förstod att något osannolikt hade yttrats av de efterblivna gästerna. Tjeckerna som uttalat orden uppfattade det snart som om de hädat i en kyrka. Först blev de alldeles lamslagna över den effekt deras ord fått på sällskapet. Sedan återhämtade de sig. Eftersom de sagt A så måste de säga B. Antagligen, tänkte de kanske. Tufft gav de sig vidare in i striden. - Sverige lämnade ut de baltiska flyktingarna till Sovjetunionen. Idag stöder ni ockupationen av de baltiska staterna. Och de fortsatte.

205

- De enda som slåss för oss i Östeuropa är Ronald Reagan och Påven! Chocken var total. Tystnaden riktigt fastande i bordet. Så tyst det nu kan bli på Mommas Krog en sen kväll. Kvinnorna tittade på varandra. Men de samlade sig snart. Vad menade de stackars östblockarna? Kvinnornas såg på varandra igen. Kvinnorna bestämde sig för att ha överseende med sina okunniga grannar från öst. Hur skulle tjeckerna kunna förstå? Förstå att de svenska socialdemokraterna var vida överlägsna de flesta i världen i synen på solidaritet! De beslöt att leda in samtalet på något som kunde bevisa deras tes. Något land riktigt långt bort. Sydafrika kunde passa. Eller Angola. Långt, långt bort. - Ni verkar inte förstå den solidaritet vi visar med världens alla förtryckta folk. Olof Palme är känd för att stå upp för de svaga. - Och Ronald Reagan, lade de till med ett roat leende. En B-skådis, vad kan en sådan göra åt terrorbalansen med kärnvapen? Det är ju lika tokigt som att Påven skulle kunna göra något! - Nej, Sverige behövs i världen som en neutral röst mitt emellan öst och väst, som en blandekonomi mitt emellan kapitalism och planekonomi. Vi kan ju inte bara ensidigt kräva att ryssarna river Berlinmuren! sade kvinnorna som slutkläm och skrattade hjärtligt. Tjeckerna förstod inte poängen med det sista men blev ändå glada eftersom kvinnorna bjöd dem av sina öl. - Skål! Kvinnorna vände sig till Ylva och Severin för att få stöd. Ylva och Severin skålade lydigt tillbaka medan de sneglade på de okunniga stackars tjeckerna. Efter att alla fått sig några djupa klunkar av det svenska samförståndsölet tog kvinnorna upp kurssången:

Alla tillsammans tillsammans för människans rätt

206

… Severin tänkte. Tillsammans … Ja, med nog många öl innanför västen kände de sig verkligen tillsammans. Oavsett Olof Palme. Han såg sig omkring för att se var de andra försvunnit och upptäckte Kristin och José en bit bort. Borta vid Kristin och Josés bord hade tjejerna indianinspirerade pannband och killarna murarskjortor som hängde utanpå byxorna. Deras politiska inriktning var inte den etablerade, socialdemokratiska, samhällsbärande. Nej, de var i opposition mot det mesta av det etablerade i samhället. Man skulle kunna kalla dem för det "progressiva bordet" efter den musikstil de gillade. Musikstilen kännetecknades av en blandning av pop och folkmusik med mer eller mindre uttalat vänsterbudskap. Vid det här bordet diskuterades det hemska med popgruppen Abba - inkarnationen av den avskydda kommersiella musiken – och det ”justa” med det progressiva bandet Hoola Bandoola Band. De sjöng:

Kiruna, Kiruna, vad blev det av dig?

allt det du drömde och talade om Kuponger, rabattkort och andra reklamtricks

Var det som vi väntade av livet en gång?

Kristin och José förstod inte samhällskritiken men de fann snart något annat som man var passionerat för vid detta bord. En doft av haschrök. Både Kristin och José bjöds av de hemmagjorda cigaretterna. De fann en gemensam, stillande, apatisk njutning efter några djupa halsbloss. Sedan sjöng de med på ren känsla utan att begripa vilka butikskuponger som avsågs.

207

Så var det att sitta vid det detta bord. Det var här 68-vänsterns kvarlämnade hippies-wannabees satt. Utklingade efter 70-talets haschrökande. Hjärncell för hjärncell. De som bara var ”cool”. Eftersom ingen var pryd vid detta bord började också Kristin och José också kyssas och hångla av bara farten - eller kanske rättare sagt - av bara ruset. Ossian och Elisabet hade hittat plats vid ytterligare ett annat bord. En gammal flamma till Ossian satt redan här och blev genast glad. Och förhoppningsfull. Hon såg sin chans att få tillbaka honom och flyttade sig närmare. Kanske trodde hon att hennes chanser att få tillbaka honom hade ökat genom hennes nya politiska engagemang. Som hon kunde använda som lockbete. - Folk som du och jag, Ossian ... började hon. - Vi representerar folket. "Vanligt folk". Och du som jobbar och sliter tungt i gruvan, Ossian … du borde vara med oss. Engagera dig. - Jag är ingen gruvarbetare, svarade Ossian stolt. Jag är skipreparatör. Vi gör det gruvarbetarna inte törs. Vi arbetar bara i schakten, resten får gruvisarna ta vid efter oss. Ossian var säker på sin sak. Och drack ännu en öl. Kvinnan såg att Ossian började bli berusad och satte sig ännu närmare honom. Hon såg att något tryckte honom och stack in handen under hans skjorta och på hans rygg. Och mycket riktigt. Snart kom det: - Ågren, Ågren, mumlade han. Det var ett mildare ord för ångest. Ordet ångest fanns inte här i trakten. - Jag försökte komma rätt, men det gick inte! stönade han. Ossian var mentalt tillbaka långt ute i forsen. De hittills undanträngda, skrämmande bilderna tog chansen att komma fram tack vare berusningen. Kvinnan lutade sitt huvud mot hans hals och grep tag med sin andra hand om hans byxlinning. Styrkan i alkoholen

208

överraskade Ossian, som den brukade göra, och en fallucka inom honom var på väg att gå upp. - Farsan, farsan … sluddrade han och grep om kvinnans ölglas. Varför skulle du försvinna för mig? Hur kunde du bara. Drunkna. Du som alltid lovade att komma tillbaka. Var du än for iväg så kom du alltid tillbaka. Alltid. Ända till nu. Jag borde ha varit med dig. Då hade det aldrig hänt. Den nygamla kvinnan vid hans sida hörde hans ord. Hon tackade sin lyckliga stjärna och flyttade sig tätt intill honom. Medan Ossian var under sin attack var Elisabet under en annan attack. En av killarna vid bordet, med gitarr, hade spanat in henne. Mannen med gitarren har tagit på sig en gruvhjälm och stolt proklamerat för Elisabet att han var den ende riktiga gruvarbetaren vid bordet. Att vara gruvarbetare stod högt i kurs vid detta bord – ”han var en riktig arbetare” - och han fick därför de andra flickorna vid bordet, de i svartvitrutiga palestinaschalar, att se med bävan på sin hjälte. Elisabet kände snart att hon var i centrum av uppmärksamhetens värld när denne guru riktade sig enbart mot henne. - Vi gruvarbetare i Kiruna, vi håller upp hela landet! På våra axlar. Han greppade gitarren och började sjunga för Elisabet:

Hon var fattig Hon var ärlig

Och en stolthet för sin bygd För en rik blev hon begärlig Och så tog han hennes dygd

Snart var Elisabet med i refrängen:

Sådan är kapitalismen Otack är den armes lön

209

Den gitarrspelande gruvarbetaren var inte politiskt renlärig, han var mest intresserad av att få omkull en tjej innan kvällen var slut. Han visste att tjejerna vid detta bord var anhängare till Kinas Mao Tse Tung och Sydvietnams befrielserörelse FNL. Vad det representerade var inte så viktigt, men de hade en särskild svaghet för "riktiga arbetare". Sådana träffade de sällan trots att de bodde i ett så utpräglat gruvarbetarsamhälle. Två av bordets medlemmar förde ett djupt koncentrerat samtal om Mao Tse Tung och gerillarörelser. Om vilka som egentligen var ”Fisken i vattnet” bland ”Folket”. Alltså vilka politiska rörelser som hade rätt att finnas till. Vilka som i deras ögon var politiskt korrekta. Vilka som hade dragit de korrekta slutsatserna av ”massornas historia”. Insett den ”historiska materialismens historiska och objektiva nödvändighet”. Insett … ja, så skulle de ha kunnat hålla på i dagar. I marxism-leninismen underbara värld. - Pol Pot och de Röda Khmererna, är det kambodjanska folkets soldater, precis som Mao deklarerade! deklarerade en Leo Trotsky-lik ung man. - Fel! Enligt Stalin är det arbetarna som ska genomföra Proletariatets Diktatur! Inte bönderna! svarade en Lenin-lik annan arg ung man som hade läst en något annan fraktion av deras gemensamma biblar. - Men mördade inte Pol Pot alla intellektuella kambodjaner? undrade en av tjejerna i palestinaschalar. Naivt. - Äh, revisionistisk propaganda! De enda som dog var folkets förrädare som äntligen hade fått göra ett hederligt arbete i jordbruket, svarade Leo Trotsky. Att den politiska radikalisering som drabbat landet Sverige efter gruvarbetarnas strejk ett decennium tidigare hade klingat ut, det hade dessa människor inte uppmärksammat. De ville inte förstå det. Och vad fanns det att ersätta den vackra revolutionsromantiken med? Ingenting. Det var kanske så den

210

andra tjejen i palestinaschal – drömmande - tänkte när hon halsade sin öl och trotsigt började sjunga:

Vi slår tillbaka

Vi går mot seger Och Vietnamns folk går mot seger nu

Sången var taktfast och snart sjöng även Ossians gamla flamma med. Mannen med gruvhjälmen växlade över till denna sång för att hålla kvar sin förtrollning av Elisabet. Aslak och Emelie hade hittat ett bord med två bekanta ansikten. Bilresenärerna. Tysken och ingenjören som var med på forsränningen. Rickard och Sigurd. Emelie fick genast olustkänslor när Sigurd höjde på ögonbrynen till välkomnande. Han försökte snart att på alla sätt få tillfälle att prata med Emelie. Han ville berätta hemligheter om sitt viktiga jobb, det förstod hon. Precis som han försökt på rastplatsen under forsränningen i går. Men hon ville inte höra på. Dessutom verkande hans egendomliga kamrat, Rickard, hela tiden ha ett vakande öga på vad än Sigurd gjorde. Varför? Nåväl, tänkte Emelie, bara hon slapp prata med den otäcka tysken. Och som tur var, det såg hon snart, var tysken engagerad i en diskussion med ytterligare en man vid bordet - det lokala kommunistpartiets representant. Det lokala kommunistpartiets representant hörde till gammelkommunisterna i staden. Ja, det vill säga de som inte utvandrat till drömlandet och blivit avrättade av Stalin på 30-talet. Eller rättare sagt - barnen till dem. De litade helt och hållet på att Deutsche Demokratische Republik – Östtyskland - och de andra förebilderna bakom den ”anti-fascistiska” muren skulle "hålla stånd mot kapitalismen i väst". De fick något glasartat i blicken när den ”rätta kommunismen” på tal. Om

211

bara ungdomarna längre borta vid maoisterna, vid Ossians och Elisabets bord, också hade förstått det! kanske de tänkte. Emelie såg med förundran på de två kommunisterna. Hon upplevde det som att mannen från kommunistpartiet såg Rickards besök i staden som mycket välkommet. ”Broderfolket”, som mannen hela tiden sa om de östtyska gruvarbetarna. Med sorg har han fått höra av Rickard hur den kapitalistiska blockaden i väst - naturligtvis var det den - som ”fått de östtyska gruvorna till katastrofens rand”. Rickard berättade i sin tur att de ibland fått flytta människor från vissa bostadsområden vid kalla dagar när leveranserna av kol upphört. Kirunakommunisten såg ut att förstå att ”nu eller aldrig måste kamraterna få hjälp”. I detta fall var det hans plikt att hjälpa dem med strategisk ingenjörskunskap. Naturligtvis ville de svenska kapitalistiska staten hindra detta, så det måste ske inkognito, det intygade han. Och halvledarteknik, sa han, nog hade vi ha kamrater som kunde det! Vilken historia, tänkte Emelie och såg förundrat på Aslak. Han såg tillbaka på Emelie med tveksam min. Han skakade misstroget på huvudet: ”Tro inte på det där, Emelie”. - Imorgon kan jag ordna ett besök i den mest datoriserade delen av produktionen i gruvan! föreslog kirunakommunisten. Rickard så nöjd ut. Han tog sin kirunavän i hand. Han var på väg att nå sitt mål. Att placera ut Sigurd i LKAB:s underjordsgruva. Kanske kunde han slappna av. Om inte … Rickard tittade misstänkt på Sigurd som på alla sätt försökte få igång en diskussion med Emelie. Det han såg försatte honom i tankar. Men bara en kort stund. Han såg sig omkring i kroglokalen. Han hörde gänget vid Ossians och Elisabets bord sjunga. Hörde hur de sjöng för Vietnam. Jäkla maoister, tänkte han irriterat. Och han uppfattade dem som just maoister. Fiender.

212

Rickards kommunistiska värld var delad. Mellan Sovjetunionen och Kina. Mellan Brezjnev och Mao. Och det kunde han stå ut med. I alla fall för stunden. För att han annars var så nöjd med vad han uppnått ikväll. Men maoisternas sång irriterade honom. Till slut vände han sig till partibrodern vid sin sida. Uppmanade honom att istället ta upp den ultimata arbetarsången. Internationalen. Rickard och det lokala kommunistpartiets representant stämde upp med kraftfulla stämmor. Maoisterna hörde dem snart. Och svarade med att försöka överösta "revisionisterna" med sin vietnamsång. Som tog i ännu mer. Som i sin tur försökte överösta maoisterna. Aslak och Emelie hukade sig under sången som de inte hade någon relation till och bara såg på varandra. De tog varandras händer och tittade sig om för att se om de kunde försvinna från kommunisterna till något annat bord. I detta vilda landskap. På Mommas Krog i Kiruna. En vanlig kväll. Ideologiernas kamp gick som vågor mellan borden på Mommas Krog i takt med den tilltagande fyllan. Än så länge räckte sången som vapen. Men i baren anade bartendern vad som var på gång och skyndade på kvällens artist. Han vinkade på henne från en av de mer skyddade borden. Artisten var en späd liten kvinna. Hon tog plats på en pall och lyfte upp sin akustiska gitarr. Sedan började hon sjunga. Rakt ut i det gungande bushavet. Reaktionen lät inte vänta på sig. - Va faan är det där? - Håll käften! Får vi höra henne nu? - Håll käften på er själva! Om ni inte skulle vara så gapiga så skulle vi höra något! Otroligt nog genomträngde den späda, lite sträva sångerskans röst det råa publikhavet:

213

En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran

… Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten

… Och fyllan växer till på Mommas krog

När hon kom till refrängen var det som om taket på krogen skulle lyfta:

Det är då som det stora vemodet rullar in

Och från fjället blåser en isande, gråkall vind

Bartendern smålog när han såg att han hade lyckats avvärja en hotfull situation. Istället för stigande aggression hade han vänt känslorna till vemod i de lättrörda själarna. Mitt i det högljudda melankolin hände något vid ingången. Ett nytt gäng bråkade sig in. Ingen av dem appellerade till arbetarromantiken. Tvärtom. Om den hittills typiska kroggästen hade, kvällen till ära, dragit på sig sin svarta skinnväst på den under hela dagen redan använda skjortan, stoppat ned sina vita tubsockor i de en gång för alltid inköpta, svarta, oputsade skorna och låtit kulan pysa ut framtill och skåran synas baktill, så var de nya kroggästerna helt annorlunda. Blankputsade myggjagare, pressveck på de grå byxorna toppade med kavajer. Och, som kronan på det nyliberala verket, var sin propra Cowboyhatt i oförliknelig Dallasstil festivalen till ära. Nyliberalerna var överlag i konflikt med de flesta här inne men det bekymrade dem inte det ringaste. Istället tågade de fram till bartendern och beställde var sitt glas vin. Ett glas vin på Mommas Krog. Alltså in en öl. Bartendern bara gapade.

214

Han hade inte vant sig vid den nya ”satsa-på-dig-själv”-vågen ännu. Nyliberalerna var dock säker på sin framtoning. En av dem såg sig omkring. Ingenting av det han såg förvånade honom. Han upptäckte Ossian. Den på halvdekis druckne Ossian. Han gick fram till honom. - Är småfolket redan på fyllan? kläckte han ur sig. Han klappade Ossian på huvudet, säker på att Ossian annars skulle tippa omkull om han istället skulle petat på honom i sidled. Vid det här laget var både Ossian och Elisabet under var sin långt gångna attack. Men nu upptäckte Ossian plötsligt att han satt och kramade fel tjej. Hans gamla flamma. Var var Elisabet? - Elisabet! Elisabet! Elisabet hörde Ossians rop och insåg att hon hamnat i famnen hos helt fel person. Hos den gruvhjälmsklädda gitarristen. Hon såg till sin förskräckelse Ossian ge sig på hennes kavaljer och hon nyktrade till på ett kick. När Ossian just skulle måtta ett slag mot sin konkurrent i gruvhjälm fick han en ryggdunk från oväntat håll. Den kom från nyliberalen. Vars flin var outhärdligt. Ossian blev ursinnig. Han vände sig om och slängde sig på den propert klädde mannen. Tumultet övergick snabbt till allmänt handgemäng. Oordningen spred sig. Fler och fler på puben kom på att de hade något viktigt och definitivt att säga till någon annan. Ölsejdlarna flög snart genom luften. Elisabet var som paralyserad i händelsernas centrum. Hon hörde hur sångerskans röst drunknade i vrålen. Rösten blev allt osäkrare. Den sista refrängen kom inte. Elisabet såg att sångerskan desperat letade efter bartendern. En bartender trängde sig fram till hennes pall. Med hans hjälp lyckades hon slutligen fly med sin gitarr ut i köket. Elisabet såg Aslak och Emelie skyndade förbi.

215

- Kom, vi sticker! sa Aslak till Emelie och tog hennes hand. - Severin och José, skynda er! Elisabet var förtvivlad och skrek på hjälp. Aslak hörde henne och vände sig om. Aslak sprang fram till Ossian och tog tag om hans midja. Sedan drog han den vilt fäktande Ossian baklänges, ut ur lokalen. Elisabet följde efter. På vägen ut såg hon Emil bege sig in på krogen. Men han kom omedelbart ut igen med huvudet före. Emil spottade dock bara i nävarna och begav sig in igen. Men Elisabet hade klarat sig ut ur infernot. Bara Gud visste vilka som just nu kröp under borden där inne, tänkte hon. Vilka som lyckades klara sig från smockorna som ven genom den tjocka luften. Elisabet såg på infernot. Med hjärtat i halsgropen och Ossian under armen. Och hon visste inte vad hon ska göra av honom. Hon ville hjälpa den stackaren men kände sig förlägen inför alla människor eftersom han var så berusad.

216

Mot ljuset

Plötsligt hörde Elisabet rocklåten Jailhouse Rock i vimlet och två stora amerikanare plöjde sig sakta genom de utkastade kroggästerna. De stanna framför henne och Ossian. - Ossian ponken, vad fan har du gjort? Det var raggarkillen de tidigare träffat. - Du är ju packad! Han såg ut att riktigt tycka synd om Ossian. Tittade anklagande på Elisabet vars blick bara bad om hjälp. Till slut hoppade killen ur bilen. Han försökte få kontakt med Ossian. - Och sörlänningarna har ni dragit hit! Det går utför med dig, Ossian. Han värderade Elisabet med sina ögon. Funderade. Hans blick gick tillbaka till den stackars Ossian. Och sedan tillbaka till vårt Elisabet. Han funderade igen. Elisabet kände att mannen hade deras öde i sina händer. Och att hans blick var fientlig. Hon kände att hon inte hade något att hämta hos honom. Hon var nog bara en ”08:a” för honom, som hon hade hört sägas inne på krogen. ”08:a” på grund av riktnumret till storstaden. Vad skulle hon göra? Ossian kunde inte hjälpa henne. I det tillstånd han var i. Aslak verkade dra sig undan på sin kant. Och han var ju same. Det var inte säkert att han kände sig hemma bland alla dessa ”svenskar”. Mannen studerade Elisabet igen. Hon kände att domen var nära. - Hoppa in i bilarna! Vi kan inte lämna er här i dimman. Mannens barska tonläge tog inte ifrån Elisabet den lycka hon kände. Lyckan att hon skulle bli räddat från detta hemska ställe. Sällskapet fördelade sig på de två bilarna. Glatt.

217

Med en suck av lättnad. Glada att få slippa iväg från Mommas Krog och denna värld av droger, svikna drömmar och ilska. Som en liten karavan rullade de ut från torget. Raggaren berättade att de var på väg ut på stadens raggarunda. - Och det är? - Fråga inte så krångligt, slappna av, ni är inte i storstaden nu! Aslak och lutade sig tillbaka i det sköna sätet med Emelie under armen. Emelie, som genast trivdes i raggarbilen, kände sig som en prinsessa där hon gled fram och ropade till alla fotgängare de mötte. Nåja, fotgängarna var inte så många, i medeltal en per kvarter. Men det var lika roligt varje gång. Dimman såg inte ut att lätta men de kände snart igen gathörn och fotgängare. - Vi kör i cirklar, sa Severin, som om han hade upptäckt något som de andra inte gjort. - Var är du ifrån? undrade raggarkillen med medömkan i rösten. Emelie berättade tacksamt om sina hemort som för att ge något i gengäld för att de fått följa med, om det nu det var något att ge. Mannen kanske hade något lite intresse för världen där utanför. Men mannen verkade inte alls ha något sådant intresse för världen där ute, så snart berättade Emelie mest för att övertyga honom om att de platserna fanns. Mannen blev bara mer bekymrad ju mer han fick höra. - Ja, ja, det räcker, det är söder om byn, jag förstår. Ni har det inte så lätt, jag menar att bo i södra Sverige. Men, jag slipper då åka dit. Jag behöver inte oroa mig. - Men hur går det med jobben? Är det inte kris i gruvan? Ska den inte läggas ned? Emelie hade följt ekonominyheterna om gruvkrisen i regionen. Krisen som många ekonomer förklarat med att Kirunas dyra underjordsgruva inte längre kunde konkurrera med billiga dagbrott i underutvecklade länder.

218

Raggarkillen tog sig om näsan. Grimaserade. Tittade tillbaka på Emelie. Men han sa ingenting. Emelie som förväntade sig ett svar blev osäker. Hade hon sagt något olämpligt? - Det som kommer nu är bara ”data”, fortsatte raggaren, för att få samtalet att gå vidare. Och turism. Alla ska bli turistvärdar. Det kommer inte att finnas några gruvarbetare eller renskötare i framtiden. Och du - lappdjävel där! ropade han kärleksfullt mot Aslak. Du har väl sprungit tillräckligt efter dina renar. Aslak verkade inte ta allvarligt på ordet "lappjävel". - Han är kabeltattare, förklarade Aslak överseende för Emelie. - Kabeltattare? - Kabeltattare är ett annat ord för "elektriker i gruvan". - Nu är det tredje gången gillt vi passerar den här korsningen, sa Severin och försökte se lustig ut. - Nu vet jag vad vi gör, sa raggarkillen. Normalt tyckte han att han gjorde det han skulle. Och det var att köra runt på staden och skrika åt medelsvensson. - Vi kör till toppen! Frågetecknen spred sig i bilen. Hos våra gäster. Men de fick inga svar. De två bilarna vek av och letade sig ut ur centrum. Emelie kunde se hur de körde genom villakvarter. Genom stilla, tysta stadsdelar. Snart körde de upp för en brant uppförsbacke. V8-motorerna mullrade oroligt. Men de båda chaufförerna såg det som en värdig utmaning. Att det inte var någon match att klara serpentinvägen. För de var stolta över sina åk. Dimma och serpentinväg. Passagerarna började må illa. - Han spyr! Elisabet ropade till de andra. Bilarna stannade och Ossian fick spy nedför den branta sluttningen. Övriga killar hoppade ur bilarna och korsade sina pisstrålar under glunkande samtal. Torftiga samtal. Det var i alla fall så Emelie uppfattade dem. Bilarna drog vidare i sin klättring upp för berget.

219

Aslak trivdes i baksätet med guld i sina armar. Hans Emelie. Ossian kämpade förtvivlat från att inte spy igen. I takt med tillnyktringen skämdes han alltmer inför Elisabet. Emelie blev allt mer förväntansfull i takt med att bilarna tog sig högre upp i molnet. Förväntansfull av ödsligheten. Utkastad i element som hon inte hade erfarenhet av. Hon visste inte heller var de var. Hon visste nästan ingenting om de som tagit hand om dem. Ingen aning om vad som väntade henne. Plötsligt stannade bilarna. De var på plan mark. Ortsborna såg ut att veta vad som gällde men gästerna såg ut att inte alls veta vad som gällde. Situationen stod och vägde. Vägde mellan vadå? Ingen visste men ändå förnam hela sällskapet en sekunds total samhörighet. En samhörighet som trängde sig på. Vad var det som hände? - Ossian, Ossian, vakna! Elisabet skakade i Ossian. José kände sig obekväm med Kristin. Han visste inte riktigt vad eller hur han skulle vara där de nu suttit omslingrade alltför länge. Emelie gjorde sig fri från Aslak och Ylva tog sig ur Severins famn. Det var då det hände. Alla stannade upp i det de gjorde. Och bara stelnade till. Den vita tjockan framför dem sprack upp. En gnistrande vit, bullig slätt bredde ut sig nedanför och runtom dem. Den blev större och större. Rätt som det var så dök ett svart berg upp i andra av den vita slätten. - Titta! Det var gruvberget – Kirunavaara - som framträdde med sina horisontella gruvlavar. - Titta! I förgrunden framför berget stack ett ståltorn upp med en klocka på som ur ingenstans. Stadshusets klocktorn nere i staden.

220

Några höghus visade sig, likaledes utan fast mark under sig, bara fästade i den vita molnslätten. En besynnerlig känsla spred sig bland ungdomarna. Inte bara inför den egendomliga scenen framför dem. Det var också något i deras nackar. En mild värme. De vände sig alla om. Och slogs av bländning. En bländning som gjorde ont i ögonen. Midnattsolen. Det var midnattsolen. Äntligen midnattsolen. Äntligen. Sörlänningarna var först ut ur bilarna. De hoppade och skrattade och kisade mot den arktiska solen. En sol som tangerade skogsvidderna. Skogsvidder som oändligt bredde ut sig mot norr. Det största sammanhängande otillgänglighetsområdet i Europa. Ja, åtminstone i det fria Europa. Och fria kände sig våra ungdomar. De infödda eftersom de var så upplivade av de färska, konstiga, men ändå härliga sörlänningarna. Sörlänningarna eftersom de nu för första gången kände den arktiska värmen och ljuset som log mot dem. Allihop, från alkohol tillnyktrande, av denna surrealistiska värld berusade, började de dansa. De dansade som på en ö i himlen. Ingen ville att tiden skulle ta slut. Våra ungdomar dansade. Var och en med sig själv. Och med sin sol. På denna deras jord. Och jorden hade sin gång. Polardagen var bjuden till gäst och hon sparade inte på läckerheterna. Sakta avtäcktes jungfrulandet. Nedanför dem blommade oändliga hjortronmyrar. Myriader mygg skulle snart förpuppas på våtmarkerna. Miljoner flyttfåglar väntade på dem. Hungriga med skrikande ungar.

221

Om ungdomarna med blicken följde de vidsträckta vidderna åt väster, såg de hur bergen sakta reste sig och blånade. Längre bort sprack de upp i vresiga fjäll. Klasar av bergstoppar var uppdelade i klungor. Avskilda av djupt skurna dalgångar. Snön täckte fortfarande fjällryggarna. Där glaciärerna inte ännu på länge skulle smälta fram. Ossian hade kvicknat till inför skådespelet. Han visste hur det såg ut där borta. Han hade varit där. Där. Och där, tänkte han. Alla äventyr. Han kunde peka på varje dalgång. Där var det stället. Där var det andra stället. Aslak såg ut över sitt land. På sin samebys vårbetesområde. Omöjligt att förklara för Emelie. Liksom hos Ossian var detta hans ensamhet. Att inte kunna förklara allt han såg framför sig för någon som inte varit där. Sörlänningarna, å andra sidan, försökte transformera bilden av det de såg. Från denna himmelska ö. Till något de kände till. Men vad skulle det vara? Stunden var för unik för att kategorisera. Omöjlig att jämföra med något de tidigare upplevt. Men. De kunde skapa en ny arketyp till denna upplevelse djupt ner i sina minnen. De skulle aldrig mer uppleva just denna främmande känsla. Inte just denna. Men just nu kände de den. Och den var stark. Den var så stark att de skulle komma att relatera andra händelser i sitt liv till just denna stund. Och de skulle komma att jämföra de händelserna med denna. Men om det visste de inget om ännu. För allt var stilla. Som i andakt. Och som i bön.

222

Sakta vaknade en efter en ur transen. De kollade sina klockor. Det var sent. De lurades av ljuset. Som förledde dem att tro att det fortfarande var dag. - Nu drar vi! Raggarna hade sett det här förut och hade fått slut på öl. - Nej, jag vill inte, sa Elisabet. Det är så vackert här. Hon upplevde det som hon satt på en annan planet. Att hon satt nära den violetta atmosfärens tak och blickade ut över ett månlikt landskap. - Elisabet, jag måste hem! Ossian kramade om Elisabet. Jag har ett farligt jobb. Jag måste hinna sova några timmar. Jag kan inte stanna längre. Aslak tittade på Emelie. Samma budskap. - Kan vi inte ha partaj hos Teresia imorgon kväll? undrade Ossian. Vi kan göra en brasa i skogen … Emelie kom att tänka på Teresia. De hade övergett henne där vid bastun. Låtit henne åka hem ensam med sin båt. - Kan vi ringa henne? Finns det någon telefonkiosk i närheten? - Jo, svarar Aslak. Han försökte förklarade vägen med tecken i luften. Till någon telefonkiosk han gav sken av att känna till. Man kan ringa gratis, det är något fel på just den automaten, intygade han. Televerket kände inte till felet ännu. Emelie kramade om Aslak. Hon stod och såg efter sin räddare. Som övergav henne. - Aslak ville ta med mig till Kallkällestugan imorgon kväll, viskade Emelie till Elisabet hemlighetsfullt. - Jag hämtar dig hos Teresia imorgon kväll, ropade Ylva till Severin. - Det är lugnt, rakettjejen, sa Severin och smålog. Emelie såg att Severin såg mycket stolt ut. Raggarbilarna försvann nedför berget. En svag, kall vind rörde vid ungdomarna.

223

Den himmelska ön hade åter igen fått kontakt med verkligheten. De börjar traska ned för berget till fots i en för vintern iordningsställd slalombacke. De passerade grå, ödsliga gruvkaserner. Klättrade över stängsel. Balanserade på randen till dagbrott. Väl nere i det sovande Kiruna kunde de gå mitt i gatan. Det fanns ändå ingen trafik. De passerade villaområden och hyreshus. Vid ett radhus såg Emelie en bil som stod och puttrade. Hon stannade och tittade på bilen. För det var något egendomligt som utspelade sig framför hennes trötta ögon. En kvinna sprang med kassar in och ut mellan huset och bilens bagagelucka. I bilen satt två barn. De ropade till kvinnan: - Är du inte klar snart, morsan? I bilen satt en man. Han såg ut att ha förlorat tålamodet för länge sedan. Nästan förståndet, såg det ut som. Vad våra ungdomar inte kunde förstå – naturligtvis – var att mannen bara ville iväg till hembyn. Han kunde inte begripa vad hans fru höll på med. Var hon inte klar snart? Han rusade bilens motor med gaspedalen. Stirrade tomt framför sig. Gasade igen. Så fortsatte det. Ungarna skrek på kvinnan. Som skyndade sig med den ena påsen efter den andra. Mannen gasade på gaspedalen. Om och om igen. Argt. Till slut satte sig kvinnan i framsätet. Hon stängde bildörren med en smäll. Tände en cigarett och drog ett djupt halsbloss. Vände sig mot sin man. Blåste röken rakt i ansikte på honom. - Nu är jag klar, älskning! Mannen hostade till av cigarettröken. Sedan gasade han på bilens motor. Allt han kunde. Han backade häftigt ut på gatan framför vårt sällskap. De lyckades nätt och jämt hoppa undan så att de inte blev påkörda. Mannen slog in ettans växel och

224

bilen hoppade framåt i ryck. Snart fick den dock fart och försvann i en rök av avgaser. Emelie tittade förvånat efter bilen som hade så bråttom. Sedan tittade hon undrande på de andra. Hotades samhället av en stor katastrof? Var denna bil den sista eftersläntraren som äntligen lyckades ta sig iväg? För nu var det tyst igen. Nej, samhället var inte hotat av ett kärnvapenanfall. Det var det veckofrekventa rallyt ned i Dalen. För alla i staden som härstammade från Torne Älvdal. Bort från det blåsiga Kiruna och vardagen. Ut till paradiset i hembyn där granarna var lite längre och badvattnet en grad varmare. Och så mycket, mycket annat. Emelie hittade ingen telefonkiosk. I alla fall ingen som fungerade. De drev ned genom staden. Kanske var det flödande ljuset. Kanske var det tillnyktringen. Hon upplevde snart en egendomlig lätthet och frihet där hon gick. Det var ljust som på dagen, men solen lyste bara på husens tak. Nästan vågrätt från norr. De passerade egendomliga höghus med balkonger som såg ut som små hissar. Vända mot gruvan på andra sidan staden. Severin berättade om vad man skulle lägga märke till i arkitekturen. Det hade han lärt sig på utbildningen. Snart stod de framför kyrkan, den kanske egendomligaste byggnaden. De förvånades över den ovanliga formen. - Den ser ut som en lappkåta. Som samernas hyddor. - Gud vad du kan, grabben, men nu är jag trött, sa Kristin. Plötsligt, som från ingenstans, stod en liten man mitt ibland dem. Sällskapet tittade förvånat på honom. När de kommit över den första förvåningen ställde de sig i en ring runt mannen. Mannen plirade mot dem med små ögon i ett läderartat och fårat ansikte. Ingen sa något. Sällskapet bara studerade mannen och han studerade dem.

225

Han var mycket egendomligt klädd. Det började med näbbstövlar på fötterna och fortsatte med läderbyxor på benen. Två olika knivar hängde vid höfterna, en större och en mindre. Jackan var färggrann men sliten - en så kallad kolt. Han hade snört den kring midjan med hjälp av ett brett, nitförsett bälte. Runt halsen hade han en snusnäsduk sammansnörd av en bred ring gjord i renhorn. Hans mössa, med skärm, kröntes av en stor röd tofs, som fallit på sidan. Men det egendomligaste var repet. En lasso, virat svärs över kroppen i flera varv. Lasson var väl använt men styvt. Egendomligt eftersom det verkade vara hans verkliga sysselsättning. Att använda det. Då borde det hänga där som ett väl använt , slappt rep. Men det här repet var flätat av hårda nylåntrådar och var därför väldigt styvt. Mannen studerade sällskapet. Som om han undrade över vad han ville säga dem. - Vi flyttade, sa han med en lätt ansträngd röst. - Flyttade till sommarlandet. - Flyttade tillbaka till vinterlandet. Alltid samma stig. Mor och far. Med min bror. Vi hade så mycket renar så att hjorden fyllde upp hela myren. Det var den här myren. Men någon myr är det ju inte mer, förstås. - Vårt kapell var himlen. Jag var ung då. Och här låg jag och räknade stjärnorna. - Så var det i många år. - Här. - Där ni står nu. - Men, sedan ändrades allt. För varje år hördes alltmer oväsen. Renarna blev nervösa. De blev nervösa av allt hamrande och spikande. Svenskhus byggdes överallt. Som stenar på fjället. Sedan kom alla människorna. De var snart så många att de inte gick att räkna. Som fjällämlarna på våren. Precis! Han verkade ha hittat det rätta ordet.

226

- Fjällämlar! Fjällämlar är vad ni är! Han skrattade hånfullt. Upprepade sig. Skrattade och upprepade sig igen. Sällskapet funderade på något att säga men kom inte på vad. Och lappgubben verkade inte vänta på något svar. Det var som om de, sällskapet framför honom, var hans scen. Men det var inte till dem han pratade. Det var till någon annan han pratade. Om dem. Men den eller de han pratade till var inte här. Kanske var det någon av personerna i hans berättelse? Som inte längre fanns. Men som ändå hörde vad ha sa? Han gav dem inget svar. Lappgubben vände sig om och började gå. Västerut. Märkligt. Hans gång var … rullande. Som om han inte tog några riktiga steg. Bara flöt fram över marken. - Titta här! Kristin stod och tittade på en bronsstaty. Alla vände sig om. En liten bronsstaty. En manslängds hög. De hade inte sett den. Förrän nu. - Den ser ut som … han. De samlades alla runt den ensamma statyn. Lasson kände de igen. Klädseln. Till och med blicken. De studerade fascinerat den ensamma, förstenade lappgubben. Kunde den riktiga samen förklara? De vände sig tillbaka mot lappgubben. Men han fanns inte kvar. Ingenstans. Hur kunde han försvinna så snabbt? Eller var det de som stått så länge framför statyn av lappgubben? - Det var han. Skulpturen. Kristin kände på bronsstatyn framför sig. - Sluta med det där. Att antyda sådant … Emelie såg oroligt på henne. Det är otäckt som det är! Du gör det inte bättre med sådant prat. Ingen sa något på en lång stund. Bara funderade. Tittade på varandra. Sökte sig omkring med ögonen. - Vi sätter oss där borta, föreslog Severin. De gick upp längs en grässlänt, satte sig ned och lutade sina ryggar mot en liten,

227

gammal trästuga. Bredvid dem hade någon gömt något under en presenning. José upptäckte madrasser och filtar. Snart låg de bekvämt med ansiktena vända mot den egendomliga kyrkan. I kanten av den stora plan som utgjordes en vägkorsning med omkringliggande, planterade gräsplaner. Vilan gjorde dem tröttare och tröttare. Molnen rörde sig ovanför deras huvuden mot en blå himmel. De låg bekvämt på rygg och småpratade. Severin och Emelie låg med sina ansikten vända mot varandra. Severin tittade på henne. - Hur känns det? Han behövde inte förklara. Att han menade forsolyckan. Emelie svarade inte. Hon tittade på honom som om hon letade efter bilder inom sig. Hennes ögon rörde sig oroligt. Severin väntade. Han såg hur hon sänkte blicken. Som för att känna efter vad hon kände. Hon såg bekymrad ut. Det gick en stund. Men, så såg hon ut att samla sig. Hon tittade rakt in i hans ögon. - Det var hemskt, Severin. Medan det varade. Det var hemskt. Men det gick. Jag är inte rädd längre. Det känns mycket bättre när du frågar mig. Tack. Och du? Hon såg på honom. Hans blick fick något jagat över sig när hon ställt sin fråga. En pojkes snabba rädsla som gjorde honom liten. Men snart fångades hans blick upp. Stabiliserades. Något vände. Hans ögon fylldes som av en varm våg. - Ylva räddade mig. Hon gjorde verkligen det ... jag kommer alltid ha henne att tacka för mitt liv. Han drog fram sin ena hand ur filten och tog hennes hand. Hon blev överraskad. Över hans framsträckta hand. Hon svarade med att lägga sin andra hand över hans. De såg på varandra. Utforskade varandras blickar som om de vore barn. En lång stund.

228

Severin undrade vad som skulle hända. Så sköt hon hans hand ifrån sig. Osäkert men avsiktligt. Severin kände att hon bröt den korta stund av magisk samvaro de hade haft. Varför förstod han inte. Hon vände sig från honom. Och han saknade henne omedelbart. Ensam på sin kant. Han funderade på om han kunde sträcka sig efter henne. Nej. Hon hade avvisat honom. Men han kunde inte se hennes blick. Som besviket stirrade framför sig. Ensam på sin kant. Ungdomarna kunde inte hålla tillbaka sömnen. Till det var de alltför utmattade. Omkring dem låg det vida, ljusa Kiruna alldeles tyst. Det var midnatt i midnattsolens land. En midnatt som stannade upp en kort stund. En stund när inte ens fåglarna sjöng. När den förstenade världen höll andan. En polardagens egen omstart inför nästa intensiva ljusvarv. När vibrationerna i marken nådde dem sov de alla. Ändå oroades de. Skakningarna gick in i dem och trängde sig in i deras drömmar. Fick drömmarna att ändra kurs. Både Emelie och Severin var åter tillbaka i forsen. Dess kraft slet dem isär. De svalde vatten. De kvävdes. Det skulle inte gå bra … inte bra alls … de skulle inte klara sig … de skulle dö. Innan allt hopp var ute ändrades allt. Det klarnade upp. På en helt annan plats. De låg mitt på en slätt. På andra sidan denna slätt rörde sig något. Till en början var det svårt att avgöra vad det var. Det rörde sig som en platt bröddeg som tänjdes och for fram och tillbaka. Över svaga ojämnheter på slätten. Men snart såg det vad det var. Det var en stor renhjord. Jo, så måste en sådan se ut. De hörde människor ropa. Antagligen renskötare. Vallhundar skällde. Och hjorden. Den närmade sig som en flod. Som en springflod som rusade över en torr flodbädd. Både Severin och Emelie ville fly men kunde inte. Hjorden närmade sig. Vibrationerna i marken kändes tydligt. Deras kroppar lydde

229

inte. Renskötarna hade upptäckt dem och hojtade åt dem att flytta på sig. Lappgubben. Lappgubben de mötte inatt. Det var han som skrek åt dem. - Försvinn! Men de kunde inte röra sig. De bara låg kvar. Lealösa och utan kraft. När renhjorden vällde in över dem. Hovar överallt. På dem. Som knäckte deras ben. Som ... vi dör. Vi dör ... - Vad är det med dig, Severin? Sluta skrika så förskräckligt, ropade José och skakade i honom. - Va? Vi dör ju ... vad händer? Vad gör du José? Både Emelie och Severin satte sig upp. Uppskrämda som om de hade sett ett spöke. - Vad var det som hände? - Förlåt, sa Severin skamset. Jag vet inte vad som tog åt mig. Severin och Emelie lade sig ned igen. Vända mot varandra. De tvås ögon möttes. Ingen av dem sa något. De bara såg på varandra som om det var det de måste göra och ingenting annat. Sekunderna gick. Minuter. Vibrationer. En andra gång. De orkade inte fundera över vad det var som rörde sig. De ville bara sova. De orkade inget mer. Men de hade varandra. På något egendomligt sätt hade de varandra. Och somnade. Lövsångaren sjöng över sina barn. Det var morgon. Myggor surrade och bet i sällskapet. Ungdomarna måste täcka sig helt med filtarna. Det smällde i dörren till den lilla trästugan som de hade legat nedanför och sovit. Irriterande. Gång på gång. Till slut måste Kristin sätta sig upp och försöka stilla sin nyfikenhet. Hon upptäckte orsaken till oväsendet. Det var en äldre kvinna. En gumma som snabbt pinnade fram och tillbaka mellan ett hyreshus och den lilla stugan de vilade mot. - Vad gör hon? Kristin stirrade.

230

Gumman märkte det. - Har ni vaknat nu? Kristin och José tittade frågande tillbaka. De tittade sedan på varandra och sedan åt Emelie och Severin. Som fortfarande snusade och sov. - Om ni stiger upp så ska ni få kaffe inne i stugan, fortsatte gumman som inte verkade behöva något svar. Kristin och José ruskade liv i Emelie och Severin. - Vakna! Vi ska få kaffe. - Hur osannolikt det än lät. - Upp och hoppa! Långsamt rörde sig ungdomarna lös från nattens sömn. De steg upp och lade tillbaka filtar och madrasser där de hittat dem. Tacksamma över lånet. Från vem det nu var. Den lilla stugan var rödmålad och mycket enkel. Som ett litet pepparkakshus men med en mycket enkel brädfordring. Inne i stugan fanns två stycken små våningssängar på var sin sida det lilla köksbordet. I ena hörnet fanns en vedkamin med kokplattor bredvid en träbänk. Ovanför träbänken hängde enkla husgeråd. Det tog inte lång tid förrän hela gänget satt samlade runt det lilla bordet inne i stugan. Gumman serverade kaffe med stora läfsor till. Läfsorna var söta kaka med kanel-smör-socker-fyllning. Gumman var mån om att alla skulle få sitt kaffe och sin läfsa. När hon var klar ställde hon sig mot den lilla köksbänken och såg ut genom fönstret. När hon hade ställt sig där fick hon en drömmande blick. Hon började berätta. - Här på denna förstubro stod min moster när hon bara var fjorton år och skulle resa ensam till Amerika. Våra släktingar i Amerika hade skickat biljetter till henne. Min mamma berättade för oss barn hur ledsen hon hade varit. Att hennes syster skulle lämna mamma och hennes familj.

231

- Hon kom aldrig tillbaka hem igen. Min moster. Hon blev kvar i Amerika för gott. Gumman fortsatte sin berättelse för ungdomarna medan de fortsatte äta läfsor och dricka kaffe. - Pappa täljde sedan skidor och skidade över till Norge. Där tog han tjänst som sjöman. Han seglade i många år. Han berättade att han seglat in alla vägar till USA. Han brukade berätta om Panamakanalen. Efter några år skickade han efter mamma. Jag föddes i Chicago. Men depressionen var hemsk. De berättade att de såg människor äta ur soptunnorna. Jag var fyra år när de flyttade tillbaka till Kiruna. Eftersom jag bara kunde engelska kallade de mig finnunge i skolan. Och pappa fick bara AK-arbeten. Arbetskompaniet. Lågbetalda arbeten för arbetslösa. Det var svåra tider även här i Sverige. - Är det din stuga? Gumman berättade om stugan. Den var gammal. Faktiskt den äldsta som fortfarande fanns kvar från den tiden. I alla fall bland de vanliga arbetarbostäderna från stadens tillblivelse. Hennes morfar kom hit före familjen. Som skräddare. Sedan kom de andra. Förutom han, mormor och alla åtta barnen, höll en bokhållare till i det lilla brädskjulet. - Allihop? - Allihop. Hon såg ut genom fönstret. En stund drömde hon sig åter igen bort. Till den tiden. Ungdomarna såg också ut genom fönstret. Som om de där kunde se vad den gamla gumman tittade efter. Kanske till det nymornade gruvsamhället. Till detta nordliga, skandinaviska Klondyke. Det måste vara det samhället den mystiska samen pratat om i natt, tänkte de. Det var här han hade drivit sina renhjordar. Innan gumman och hennes släkt slog sig ned på den lilla slätten. Mitt på samernas urgamla flyttled.

232

Gumman upptäckte något utanför fönstret. Ungdomarna tittade förväntansfullt på varandra. Vad var det nu hon såg? - Nu kommer gubben min! En äldre man steg in och hälsade. Han knackade sin pipa på vedspisen och blåste i den över diskhon. Sedan satte han sig på en pall. Han tog en sockerbit mellan läpparna, stack tyst fram kaffekoppen mot gumman. Hon hällde upp. Han tog kaffekoppsfatet i ena handen och hällde försiktigt lite av det skållheta kaffet ur koppen ned på fatet och började sedan sörpla av kaffet från fatet. Gumman stannade upp en sekund som för att se om han klarade det hela utan att spilla. Gubben svarade hennes med ett självsäkert, roat ansiktsuttryck som för att säga: "Där ser du". Han blinkade till ungdomarna för att vara säker på att de förstått hur rätt han hade. Att han visst klarat det hela utan att spilla något. Att dricka kaffe på fat. - Jag brukar säga till ”honom” att vi ska åka till Amerika och se var jag föddes! Fastän han var där sa hon ”honom” om gubben. Hon såg på honom men påståendet var mer riktat sig till ungdomarna. - Men det har han inte varit det minsta intresserad av! Hon riktade sig fortfarande till ungdomarna. Men någonting i hennes ton avslöjade ändå att det var något hon kommunicerade med sin gubbe om. Kanske hon var besviken på honom för att han aldrig velat följa henne för att se på platsen där hon var född. Kanske staden Chicago var alltför avlägsen och farligt främmande för att hon själv skulle ens ha vågat. Kanske hon inte ville återse sin tidigaste barndoms land. Gubben nickade instämmande på huvudet. Outgrundligt ruvande på sitt svar. Gumman fortsatte utan att ha fått något svar. Som om hon kanske inte heller hade förväntat sig något svar.

233

- Men det kanske var lika bra det. Allt som hände. På det sätt det hände. Det var därför mina föräldrar kom tillbaka från Amerika. De hade det inte så lätt däröver. Hon såg otåligt på sin man. Som om han, efter alla dessa år, plötsligt skulle komma med ett svar. Men han grimaserade bara, på något sätt, instämmande från sin plats på bänken. - Se bara hur det gick för min andra moster! sa hon på ett sätt som fick sällskapet att förstå, att det fanns ännu en sedelärande historia att berätta och vars sensmoral inte kunde ifrågasättas. - Hon som for till Brasilien som flicka. De lovades guld och gröna skogar. Ja, i alla fall gröna skogar. Som skulle röjas för jordbruk. Men det blev inte som de tänkt sig. Klimatet var ohälsosamt. Jordbruket tungt. Gud så de fick lida! Hon var en av de få som överlevde. Hon fick till slut möjlighet att hälsa på i Sverige efter alla år. Jag träffade henne. Jag såg på hennes händer. De var så grova. Av hårt arbete i djungeln. Stackars henne. De hade det så svårt där nere. - Och så var det kommunisterna! sa gubben plötsligt. Sällskapet såg spänt på honom. Han som hittills inget sagt. Bara gjort olika saker hittills. Knackat pipan. Druckit kaffe på fat. Gett ungdomarna blickar som kommentarer till gummans alla berättelser. - De for också till sitt förlovade land. Sovjetunionen. Det skulle vara arbetarnas paradis, sa de när de for iväg. Paradis? Pyttsan! Stalin avrättade nästan allihop. Och de som lyckades ta sig hem med livet i behåll, de blev hånade av sina gamla partikamrater. ”Veklingar som inte klarade av hederligt arbete” sades det. Ingen brydde sig om vad de hade fått uppleva. Men de berättade heller ingenting. De skämdes väl för det val de hade gjort. Kanske för sina barn. Men jag såg att de var märkta för livet. Han lade sin blick ut genom stugans fönster och det blev tyst i stugan igen.

234

Gubben såg ut genom fönstret. Med tankar som måste tänkas om och om igen. Som för att se om det inte i alla dessa människoöden fanns någon rim och reson. Han och gumman hade stannat kvar i Kiruna under hela sitt liv. Nog hade han haft lust att göra som andra. De hade funnits många i det äventyrliga gruvsamhället som vågat äventyret. Att emigrera. Emigrera vidare kanske det skulle kallas. De var barn av immigrantbarn. Till gruvstaden. Men så här på ålderns höst var han ändå nöjd. Han och gumman hade klarat sig bra. Många hade inte gjort det. - Men titta! Nu är de här! De som ska ha filtarna ni sovit i. Gumman tittade ut genom fönstret. På planen nedanför stugan samlades en stor klunga människor. Människor som, det såg ungdomarna direkt, var märkliga på något sätt. Kvinnorna var klädda i långa kjolar och hucklen. Till och med barnen hade ankellånga kjolar. Flickorna hade långa flätor. Männen spankulerade omkring i kavaj och keps. Högtidsklädda. Med tummarna på kavajslagen. De gav ett ålderdomligt intryck. En känsla av sekelskifte. Spår av artonhundratal. - Upp och hoppa nu, ungdomar! Nu ska ni gå på Storsamling i kyrkan. När ni är klara så äter ni med mig och gubben. Ungdomarna tittade förvånat på varandra, men gumman var bestämd. Hon schasade på dem. De hade ingen chans att protestera. - Gå nu, så står jag klar med maten när ni är klar med besöket i kyrkan! Sällskapet tog vägen förbi ett krematorium och sedan in i den röda kyrkan, som var svart inuti. Som Kirunas egna innevånare. Röda utanpå och svarta inuti, som predikanten i Jukkasjärvi brukade säga. Men om det kunde ju inte vårt sällskap veta något om. De satte sig helt enkelt ned bland folket på de hårda kyrkbänkarna.

235

Kristin kände sig först bekväm med den andakt som den rustika, svarta av träbalkar, resta kyrksalen gav. Vid podiet satt tre allvarstyngda män. Den förste mannen talade i ett molande trav som gav en egenartad stillhetskänsla. Den andre mannen översatte vad den första sa till finska. Det var något suggestivt över predikantens entoniga, förebrående röst. Den startade som en tunn vädjan, men reste sig medan minuterna gick, till en tung banna som rullade ut över den försvarslösa församlingen. Som ingen stackare kunde fly från. Eller ville fly. Effekten lät inte vänta på sig. En stund in på predikan hördes snyftningar från några av hucklen höljda kvinnor. Predikanten lyfte på ögonen och noterade det. Kristin insöp hela skeendet. Med hull och hår. Hon riktigt njöt av predikantens piska över småfolket. Kanske hon just nu var långt ut i hednaland, men detta hade samma allvar som den katolska kyrka hon själv hade biktat sig i som liten. Som hade varit hennes själs räddning. För allt ont hon gjort. Eller inte hunnit göra. Hon sjönk sakta ned i den ena händelsen efter den andre som hon så djupt skämdes för. Där hon inte var det guds barn, som predikanten där framme menade, tänkte hon. Visste han att hon var en sådan kvinna ... hans röst fångade sakta hennes skuld. Predikanten ökade takten i predikan. Kristin bävade. Några grövre röster trängde sig fram i den gråt som rörde sig i församlingen. Grymtande, gnisslande och snart bölande. Kristin lyssnade intensivt för att höra var gråten kom ifrån. Det var män som grät. Män … kunde det vara män som grät? Så, till slut - mitt under seansen - ställde sig en man upp. Det första Kristin såg var, att han sakta grät. Snart började han gå mellan kyrkraderna. Han gick gråtande över till en annan bänkrad. Där omfamnade han en annan man. Kristin ryckte till. Vad var det där?

236

Männen grät. Kramade varandra. Ömt. Inte som efter fotbollsmatch. Kristin stirrade. Vad gjorde gubbarna? De såg alldeles nedbrutna ut. Kristin gled ut ur magin. Domedagspratet släppte sitt grepp om henne. Snabbt glömde hon bort sina synder och bara insöp skådespelet. Hon gapade över de egendomliga männen. Vad var det för sorts män hon såg framför sig där i folkhavet? Predikantens röst ljöd över den darrande församlingen. - Hur orkar du tro? Du syndiga, stackars, ömkliga människa. - Hur öppet är ditt hjärta? - Hur långt är det till din barnatro? - Blöder ditt hjärta i Jesus Kristus dyra Namn och Blod? Till och med predikantens röst bröt samman i gråt medan alltfler i församlingen sökte upp någon annan för att be om förlåtelse. För någon gärning. För någon förflugen tanke. Kanske för ännu ej gjorda synder. Den tredje mannen på podiet tog över. Kristin kände igen mannen. Det var predikanten från Jukkasjärvi. Han som hackat så på Ossian vid middagen i byn. Vid det där lappkoket. Hans fördömande röst kände hon igen. Nu dånade samma röst ut över den stackars församlingen. Kristin såg med en rysning på honom. Hon ville inte se in i hans ögon. Men hon såg hur de sökte sig över församlingen. Och där kom de. Predikantens ögon. Hon såg hur hans svepande blick hoppade till. Han hade upptäckt henne. Och stannat upp. Nu kände hon hans blick rakt in i sina ögon. Hur hans predikan ändrade kurs. Först sökande. Sedan tvärsäker. Hon kände att han talade till henne. Kristin kröp ihop i bänken. Efter en stund kände hon att han predikade om henne. Kristin knäppte snabbt sina händer och såg ned på sina knän. Som i bön. För att komma undan.

237

- Och i allt ont som görs i Kiruna, så nog finns Ossian och hans anhang med. - Förbannat vare er syndare! Må ni brinna i helvetet! Kristin tittade upp. Allt fler av bönemötets besökare började vända sig om för att se vilka vilsna själar predikan handlade om. Hon kände paniken närma sig. Hon måste därifrån. Innan mannen fick tag i hennes själ. Så att han inte fick henne att bryta ihop. - Kom, vi går, viskade hon till de andra. Uttittade och skyldiga utan att helt förstå vidden av sina synder började sällskapet leta efter närmaste utgång. De reste sig upp, skamsna, och började gå mellan kyrkbänkarna. Mitt i vimlet upptäckte Kristin Ninh och Emil. De som skjutsat dem in till staden. Hon kvävde en hälsning när hon såg Ninh sätta sitt finger över sina läppar. Emil tittade inte upp utan såg ut att vara djupt försjunken i sina egna tankar. Kanske i guds tankar. Vad som sedan sades inne i kyrkan visste de inte, för hela gänget smet ut genom den stora pärleporten av trä. När de bänkade sig framför gummans och gubbens måltid i hyreslägenheten var de inte helt säker på vad de varit med om. Men de såg att gumman var nöjd. ”Hennes ungdomar” hade fått andlig spis. Nu väntade lekamlig spis. Renskav och potatismos och lingonsylt. Hon frågade om maten var salt nog. Så fort de började äta undrade hon om de inte skulle ta mer mat. - Ät! Ät nu, trugade hon. Stolt över att hon lyckats tillaga renskaven på just det sätt hon var stolt över att kunna göra. - Ät! Ät nu, trugade gubben. Stolt över att hans hushåll minsann inte var knusslig med maten. Själv satt gumman inte med vid bordet. Hon hade en hög pall vid diskbänken varifrån hon övervakade ungdomarna och gubbens måltid. Där, i förkläde, petade hon i sig mindre bitar från grytan på ett tefat med en liten gaffel.

238

Ungdomarna åt. Och tog mer. Medan de funderade. På dygnet. Dygnet häruppe. Var det bara ett dygn som gått sedan de anlänt till denna nordliga värld? Eller var det två dygn … Kan tiden gå långsammare ibland? De kunde inte få vägledning av ljuset. För solen snurrade bara runt horisonten. Runt, runt och runt. De hade slutat att se på sina klockor. Det var ingen idé när ingen ändå la sig för att sova på kvällen. De tittade på de varandra. Hur hade de hamnat här? Vad var det de hade upplevt där inne i kyrkan? Vad skulle hända nu? De hade för länge sedan tappat all styrfart på vad de själva tänkt att göra. Bekvämt såg de bara det ena efter det andra serveras dem i denna osannolika bygd. Inte som hemma i storstaden. Där, hemma i storstaden, gällde att alltid hålla sig framme och profilera sig. För att synas. Före alla andra. Annars existerade man inte. Här hade man fullt upp att bara existera. Och lita till de andra. Ensam överlevde man nog inte, kanske de tänkte. I alla fall inte med alla dessa osannolika händelser som de drabbats av under det senaste dygnet. I detta land fanns fem egendomliga familjetyper. De kunde tyckas vara långt ifrån varandra men var nog bara var extremer från var sitt väderstreck i detta norrskenets land. För den förste, den kavata, tornedalska familjen var livet en praktisk historia där man inte trodde sig kunna lita på känslor och relationer. Föräldrarnas uppgift var att först hålla barnen hela och rena och senare i livet hålla dem sysselsatta så att de inte grubblade för mycket. Om de lyckats spara undan några slantar så gick det i bästa fall till att styra barnens liv och i sämsta fall till att barnen hamnade i arvstvister kring hemmanet.

239

En person i denna familjetyp var bara en familjemedlem och ingen egen personlighet. Personen skulle inte sticka ut utan bara ”vara som folk”. Gruppen var allt och individen inget. Att läsa mitt på dagen var skamligt. På dagen skulle alla göra nytta och dra sitt strå till stacken. Hos den andra familjetypen, den religiösa, laestadianiska familjen fick man inte sätta sin tro på sig själv och människorna. Människan var till sin natur syndig och ofullständig och måste ständigt be om förlåtelse. Endast Gud gick att sätta tillit till. Endast Gud fick fylla människans sinne. Jämför ”Gud är stor” med ”Guds frid”. All litteratur och konst som inte kom från Gud var frestelser som ledde till en syndig livsstil och därmed till helvetet efter döden. I bokhyllan skulle bara laestadianiskt godkända böcker finnas. Politiskt fördelade sig dessa familjetyper på en skala mellan totalitär kommunism och högkyrklig borgerlighet. Det egendomliga var att man kunde hitta båda riktningarna inom en och samma familj. Det kunde falla sig så att fadern var stalinist och modern var laestadian. De två familjetyperna hade uppstått i ett fattigt gränsland – Tornedalen - mitt emellan det svenska och det finska språkområdet. Man skulle kunna kalla detta folk för en halvkultur på grund av den hårda miljö de måsta överleva i samt till följd av det stora avståndet till respektive länders kulturcentra. Samerna hade levt i detta lands fjäll så länge någon kunnat föreställa sig. Från första början hade de varit räddningen för skogens utsvultna nybyggare under missväxtår. Som tack förbjöds de sedan att använda sin gamla flyttningsled mellan de två stora malmbergen när gruvarbetarnas bostäder skulle byggas. Deras fjällripa blev till namn på staden och deras kultur såldes ut i stadens souveniraffär. Inget kunde dock hindra dem från att fortsätta sina tjugomilavandringar mellan fjäll och skog i spåren av sina renhjordar. Tjurskalligt

240

nostalgiska över den livstil de var på väg att lämna. Sin nomadiska livsstil, sina grälla dräkter och sin magiska sång – jojken. Den fjärde typen av människa, gruvarbetarna, fanns bara i Malmfälten. Dessa människor kom först som fria rallare men bosatte sig sedan här när järnvägen var klar. De var liksom tornedalingarna ordkarga men inte rädda för att säga ifrån. De gömde sig inte i skogen utan gick samman och strejkade så att hela nationen skakade. De var inte lika skuldtyngda som laestadianerna, de hade inte så många nyanser i sitt språk och slagsmålen på Mommas Krog stod i en klass för sig, men de hade en hederskodex: Man sparkar inte på den som ligger! Det hade inte varit som det var här uppe om inte en femte typ av människa gett sin injektion till detta landområde – den förgiftade sörlänningen. Sörlänningen, hon kunde vara en kvinna hoppat in tillfälligt som sjuksköterska. Sörlänningen, kunde också vara mannen som gjorde sin militärtjänst på Jägarskolan i staden. Två som aldrig kom hem igen. Kanske de redan från början hade flytt från någonting. Hur som helst, de kunde inte stå emot landet och friheten häruppe. Istället kom de att betrakta sig själva som infödda där de jagade ripor på de oändliga fjällvidderna eller målade akvarell i Abisko nationalparks kanjon. I varje generation lyckades de genom sina insatser lyfta staden ännu en bit framåt i sin egendomliga utveckling. Tillsammans kokade alla dessa människor ihop en märklig soppa. De kunde tåla snöstormar och de rädde sig inte för att tvätta kläderna i isvak när det behövdes. De skapade en av landets största konstsamlingar och deras byggnader fick arkitektpriser. Men de hårda vintrarna och arbetet höll på att frysa dem till is inombords. Och så hade väl skett, om det inte hade varit för mentaliteten. Tuffheten i språket och värmen i handslaget. Ingenstans på jorden hälsade man människor som vågade komma tillbaka efter sitt första besök med orden:

241

- Nej, men har man sett på faan - är det du din jävel som har hittat hit igen? Ungdomarna väntade på vad som nu skulle ske. De tittade på varandra, men det var gubben som skulle ge ledtråden till vad som skulle hända. - Jag var fjorton år när jag började i gruvan, sa han och blickade ut genom fönstret mot gruvberget. - Och jag såg en liten pojke, den minsta av alla, gå där bland de stora farbröderna med sin unikabox, svarade gumman för att snabbt ta tillbaka initiativet på historien. - Det var han! - Det var nog inte så lätt alla gånger, fortsatte hon när hon nu tagit kommandot igen. Men så var det på den tiden. Visst var det så, gubben? Mannen såg bistert ut genom fönstret. Han tittade på gruvlavarna som avtecknade sig mot gruvberget. Efter en kort stund kom han ihåg ungdomarnas närvaro. Såg nyfiket på dem. - Ni ska besöka gruvan! - Kan man det? - Gå till turistbyrån, de vet. Snart hade de ätit klart, rejält mätta. Efter alla backningar. Det gamla paret följde dem ut på hyreshusets entrétrappa. Ungdomarna kramade om dem. En värme dröjde sig kvar. De kände att de redan saknade det gamla paret. Med sina gåtor. Med sina funderingar över det sekel de genomlevt. Över alla som försvann. Över de som blev kvar.

242

Mörkret

- Gör vuxna på det sättet? - Gör vadå? - Är uppe hela natten. Utan att sova. Vi måste ju jämnt sova. När det är som roligast. Det är orättvist. Jag vill också vara uppe hela natten. - Vuxna är de ju inte egentligen, när de gör så! svarar jag. - Vad är de då – barn? undrar min son. - Hm. Jag funderar. - Hur kan det vara ljust på natten? undrar min dotter. - På vintern går solen inte upp ens på dagen. Men det är en helt annan historia. Nu måste ni gå och lägga er. - Vilken stad var det, pappa? säger min dotter för att slippa gå och lägga sig. - Den finns inte mer. Den fanns där bara för en sak. De hade hittat järnmalm där och därför hade de grävt en gruva. En djup gruva. De grävde bara djupare och djupare. De kunde de göra eftersom det fanns hur mycket malm som helst. Till slut hade de grävt ett så djupt hål att till och med staden föll ned i hålet. Med hus och gator och allting. Men då, vid det laget, var alla människor och bilar borta. De hade flyttat vidare. Men innan dess, under mer än hundra år, bodde de och arbetade de vid det stora hålet. På sommaren, när det var midnattssol, så gjorde det inte så mycket att de var tvungen att jobba djupt ned i jorden hela dagen. För när de kom upp så lyste ju solen. Hela natten lång. Men på vintern var det värre. Då kunde det hända att det stackars folket inte fick se solen på flera månader. Så de blev nog lite speciella. Lite annars. Människorna. - Vad tror ni hände våra vänner nu?

243

Mina barn ögon tindrar. Man kan se hur de förflyttas. Med bävan. - Bra. Då börjar vi. Håll i er, ungar ... Så gav de sig iväg. Mot stadens turistbyrå. Det var dag nu i staden och de såg människor och bilar. Ungefär en människa och en bil samtidigt i varje gathörn. Efter en stunds irrande - ja, så stor var inte staden, så hittade de turistbyrån. Där ställde de sig i kö tillsammans med en stor grupp turister. Tjejerna kände igen de två äldre männen i knickers som hade varit med vid tågresan upp till Lappland. - Hej, är det ni? Vårt sällskap vände sig om. - Henning, vad gör du här? - Vad gör ni här? - Vi ska ned i gruvan! - Där jobbar jag! - Vad gör du här då? - Jag lämnar information om dagens forsränningar till turistbyrån. Åt hembygdsgården. - Ska du ut och köra forsränning idag? - Nej, jag ska jobba! Jag menar jobba i gruvan. Det är mitt riktiga jobb. Ska ni till turistgruvan? Sällskapet nickade förväntansfullt. - Jag kommer och hämtar er! När ni är klar i turistgruvan. Jag ska visa er den riktiga gruvan. Henning rörde ömt på Elisabets axel. Som om han ville säga "jag kommer att vara där". Sedan försvann han. Elisabet, som snabbt skinit upp som en sol, försökte se efter honom där han försvann i vimlet. Men han var borta. De köpte var sin biljett på turistbyrån. Därefter satte de sig, i den av oräkneliga underjordsturer, skamfilade turistbussen. De fördes ut ur Kiruna och på en bro ned mot gruvbergets fot.

244

Innan de fick beträda underjordsgruvan måste de stanna till vid gruvarbetarnas manskapshus och utrusta sig. Rejäla stövlar, gula gummirockar och hjälmar. Det var bara ett dygn sedan de utrustades med liknande utrustning, tänkte Kristin. Positivt var dock att de denna gång inte utrustades med vattentäta byxor. En förbättring, tänkte hon. Men nu har hjälmar tillkommit. På hjälmarna fanns både hörselkåpor och lampa. Måste man alltid skydda sig så våldsamt i denna trakt? Hon försökte föreställa sig vart de var på väg. Till en mörk, blöt, kall och bullrig plats. Antagligen, av utrustningen att döma. Djupt ner. Djupare ned under jordens yta än hon någonsin tidigare varit. Det var nu vid foten av det berg som härbärgerade världens största underjordsgruva. Berget hade en gång i tiden rest sig över landskapet i all sin prakt. Där uppe, som en rygg i berget, hade malmådern legat i dagen. Orörd sedan istiden. Hem för en och annan fjällripa. Namnet fick berget efter just fjällripa. Kiruna på samiska. Gruvbergets gamla topp fanns inte längre kvar. Den hade fraktats iväg till stålverk runt hela världen för länge sedan. Efter att toppen kapats bröt gruvarbetarna malmen i dagbrott. Ett halvt århundrade senare räckte inte dagbrottet heller till. Men malmkroppen var så enorm att inte ens geologerna kunde se något slut. Nedåt. Och när dagbrottet inte räckte till för att komma åt den värdefulla järnmalmen, gick gruvarbetarna under jord. Djupare och djupare. Med några års mellanrum sprängde man ut nya huvudnivåer. Först på 275 meters djup. Sedan 320. Sedan 420 meters djup. Nu befann man sig 540 meter under det gamla gruvbergets topp. Varje huvudnivå blev ett samhälle för sig med produktionsanläggningar och matsalar. Där fanns fronten med sina borraggregat, nattliga sprängningar och lastmaskiner. Där fanns störtschakten som matade malmen till de jättelika stenkrossarna. Där fanns monster till

245

malmhissar, så kallade skipar, som i svindlande fart skickar upp malmen till jordytan genom kilometerdjupa schakt. Efter att ha blivit utrustade lastades våra vänner in i bussen på nytt och påbörjade den egentliga underjordserövringen. Kristin såg att bussen körde rakt mot en bergvägg. Men istället för att stanna in framför det berg som tornade upp sig framför dem, körde bussen rakt på. Hon hann bara upptäcka ett svart hål. Det blev mörkt omkring henne och motorljudet av den egna bussen slog emot henne från väggarna på båda sidor. Hon var inne i en tunnel. Den så kallade snedbanan. Inne i Luossavaara-Kirunavaara Aktiebolag – LKAB. Utanför bussen såg Kristin den torra grå bergväggen upplyst av gula lampor som i ett pärlband försvann inåt. Nedåt. Att det var nedåt, det kände hon. De rullade utför i en brant backe. Längre och längre ned i berget. Efter någon minut bromsade bussen in och hon såg att chauffören gjorde en snäv sväng. De färdades i en serpentinväg. Sedan fortsatte han utför igen. Svängde igen och fortsatte. Hur långt ned ska vi? Kristin kände hur de bäddades djupare och djupare ned i denna värld av sten och mörker. Hon kände samma klaustrofobiska känsla som när predikanten försökt få fatt i hennes själ. Bara med skillnaden att härifrån kunde hon inte gå ut. Hon bara transporterades djupare och djupare ned i avgrunden. Men, så stannade plötsligt bussen. Passagerarnas hjälmförsedda huvuden riktades ängsligt ut i mörkret. Det var något som rörde sig ute i snedbanan. Det glimmade och bländade med strålkastare mot dem. Nu hörde de varelsen. Den mullrade. Den rörde sig sakta, på något sätt klev förbi, utanför bussens fönster. Skrämmande. Som en jättespindel, med stora griptänger och stålvassa spjut. Vad var det där? Ett förhistoriskt monster?

246

- Ett mobilt borraggregat, upplyste bussens chaufför. Bussen fortsatte ned längs den vindlande snedbanan. Nu ville inte Kristin längre ned. Men innan paniken fick henne fast hörde hon ordet "slutdestination". Bussen stannade. Innebar det att de var framme i helvetet? Hennes grav? Bussen hade nått sin slutdestination och passagerarna klev ut. Luften var rå och sval. Inte helt olik den lukt man kunde känna på vissa ställen i storstädernas tunnelbana. Luftens kändes tät. Av den stendammstunga luften. Väggarna var fuktigare än längre upp. Golvet, utanför den asfalterade vägen, bestod av krossad sten, något så när utjämnad för att människor inte skulle snava eller för att de slitna dieseldrivna personbilarna, som de sett i snedbanan, inte skulle få punktering. Guiden ledde dem in i en för turister speciellt iordningställd turistgruva. - Det var det här Henning varnade oss för! sa José. Att vi skulle bli turister! - Han lovade att han skulle komma och hämta oss! sa Elisabet som litade på Henning. - Tror du han hittar ända hit ner? svarade Kristin som för att markera hur utlämnade de var. Guiden berättade om gruvan och bad dem följa henne. De promenerade i halvmörker på det skrovliga berggolvet. Snart var de framme vid en rasborrningsmaskin. De kände igen den. När de såg den förra gången var det i snedbanan. En sådan var det! Borrmaskinisten, som stod vid borraggregatet, hälsade med en trygg, bullrande gruvstämma. - Under för- och eftermiddagsskiftet borras hål likt en solfjäder i taket. - När kvällsskiftet är slut tar laddarna vid. Och till natten när de flesta gått hem, ser skjutarna till att spränga ned malmberget. Efter sprängningarna måste gruvgångarna vädras ut. Nästa förmiddagsskift ägnar sig de mest erfarna

247

gruvarbetarna, de så kallade skrotarna, åt att med speciella järnspett peta ned ännu lösa stenar från taket och på sätt säkra miljön. För lastarna. Guiden bad alla att ta på sig sina hörselskydd. När alla gjort så vände hon sig mot mannen vid aggregatet. Han gjorde något med sina spakar. Plötsligt och utan vidare förvarning släpptes helvetet löst. Ett dån som åskådarna inte trodde fanns. Vibrationerna vällde över dem. Hamrade mot deras hjälmar. Det här är helvetet, tänkte Kristin. Guiden var nöjd. När maskinen äntligen tystnade log hon skadeglatt. Hon tröstade dem med att säga att de slapp höra själva sprängningen. Men, sa hon, man kunde både höra och känna vibrationerna av de nattliga, så kallade skjutningarna, inne i staden på natten. I styrcentralen på 540 meters nivå, där den stora produktionsdatorn stod Teresias bredvid sin far. Han var en av dess operatörer och idag hade han tagit med sig Teresia för att visa henne hur man gjorde i praktiken. Hur man kunde styra detta vidunder av automatisk databehandling. Teresia hade snart klarat av sina civilingenjörsutbildning i storstaden. Hennes far hade först undrat varför hon inte ville läsa till något som passade kvinnor bättre, som han uttryckte det. Men efter hennes enträgna protester hade han tills slut gett efter. Hon skulle få läsa in ett "manligt" yrke. Och det hade hon snart gjort. Hon hade bra betyg och var väldigt intresserad av sina ämnen. Skulle absolut återvända till hemorten. Söka arbete i gruvbolaget. Och nu var hon här på sommarlov. Hennes far hade ordnat så att hon skulle få deltaga i ett studiebesök för några afrikanska representanter idag. En angolansk duo. Dessutom hade en arbetssökande civilingenjör skickats med studiegruppen. Där

248

fanns också en man som bröt tydligt på tyska. Varför han var med förstod han inte. Teresia var lite nervös under detta besök. Hon var visserligen nära sitt mål att skaffa sig en utbildning inom ett mycket manligt dominerat yrke. Men det var ändå ovant att fullt stå ut som kvinna på en sådan arbetsplats. Hur skulle hon vara? Hon hade studerat männen på styrcentralen under morgonen. Hur de stod och hur de talade. Deras gester och uttryck. Kort sagt, hur man var på denna arbetsplats. Det skulle nog gå det, tänkte hon. Och till syende och sist - det var ett jobb som skulle utföras. I hennes fall inom det som benämndes ADB - Automatisk Databehandling. Där var hon minst lika kunnig som männen på utbildningen. Troligen bättre. Hon kunde sin stordator. Runt Teresia och hennes far stod de två afrikanerna samt östtysken Rickard med sin arbetssökande toppingenjör Sigurd. Teresia kände igen dem alla eftersom de deltagit på forsränningen dagen innan. Afrikanernas studiebesök var sedan länge planerat men Rickard och Sigurds besök hade förannonserats i all hast denna morgon. När Rickard och Sigurd anlänt hade Teresias far omedelbart känt en underlig känsla inför det som han uppfattade som det "omaka" paret. Teresia hade hållit med. Jo, det var något egendomligt med den där tysken, hade hon inflikat. Nåväl. Teresias far började genomgången av studiebesöket. - På väggen framför er ser ni hela flödet som produktionsdatorn sköter, började han Från lastning till uppfordring. Jag behöver inte göra någonting så länge allt flyter som det ska - "inga händer" visade han. Lampor fanns på de ritade linjerna. De indikerade statusen för någon verksamhet. Statuslamporna kunde till exempel visa att ett tåg var inne och väntade på malm. - Längst till vänster har ni störtschakten från brytningsnivån. På TV-monitorn under tavlan kunde Teresia se när

249

lastmaskinerna tippade. Lastmaskinerna kom direkt från skivrasbrytningen med sin last. - Titta där, nu blinkar lampan på tavlan. Det betyder att ett tåg håller på att fyllas med malm. Titta sedan vidare längs linjerna på tavlan åt höger. Där släpper ett annat tåg sin last i en tippficka. Han visade hur malmen matades ned i krossarna, hur den föll vidare ned till transportbanden på fördelningsnivån och hur den slutligen släpptes ned i krossfickorna. Från krossfickorna hämtade skiparna malmen och tog upp den 700 meter till förädlingsverken ovan jord. Teresia såg plötsligt hur hennes far upptäckten lampa på tavlan som blinkade rött. - Där har något hänt, sa han lite förvånat. Han lyfte omedelbart en telefonlur på panelbordet framför sig. - Nu ringer jag driftsansvarig man vid krossarna, inflikade han till Teresia. Teresia nickade för att visa att hon förstod. Och att hon var införstådd i vad det handlade om när man "ringde till driftansvarig". Vilket hon inte var. Men det kunde väl inte vara något konstigt med det, tänkte hon lugnande för sig själv. Gruppen runt dem såg med stora ögon på Teresias far, hans bekymrade min och den blinkande röda lampan. - Varför är det stopp i 53:ans kross? frågade han i telefonen. - Vet inte? Då får ni väl masa er ut och se efter! Krossen ligger på kritiska linjen. Ni vet att ingenting på den får stå still! sa han irriterat och mumlade något om att krossmaskinisterna tog för långa kaffepauser. Den kritiska linjen var den logiska transportkedja från brytningen till skipar, upp i malmbehandlingsverk och vidare ut till malmtågen, som just nu skulle prioriteras. Malmtypen kunde vara av en speciell kvalité som någon kund ute i världen var lovad just då. Alla i gruvan som arbetade med sämre malmkvalitéer fick då stå tillbaka samtidigt som de som

250

arbetade på kritiska linjen skulle piskas på. Precision och snabbhet i leveransen var livsviktigt för gruvbolaget. En annan telefon - en röd - ringde plötsligt. Ilsket. - Hoppsan ... huvudkontoret, sa han och tittade på Teresia. Han grimaserade över att situationen utvecklats så allvarligt att huvudkontoret ringt på den röda telefonen. - Ja, vi vet! Det är antagligen ett skut som fastnat i 53:ans kross! svarade han. - Ja, ja, den ska snart vara igång, jag lovar! - Jäklar! sa han efter att ha lagt på luren. Han såg både bedrövad ut och tittade frustrerat på Teresia. Henning hade lyckats få ledigt från sitt skift vid krossarna för att hämta sina vänner från turistgruvan. Han hade hämtat dem med en minibuss och kört dem till sin arbetsplats. Han ville visa dem den riktiga gruvan. Nu öppnade han dörren till styrcentralen på 540 meter. Han steg in tillsammans med Elisabet, Kristin, Severin och José. - Hej på er! Teresia och hennes far tittade förvånat på varandra efter att de hade upptäckt vem som kom. Sedan såg Teresia vilka Henning hade med sig. - Elisabet, Kristin och Emelie! utropade hon förvånat. Och glatt. - Är det du, Teresia! Sa de förvånat när de upptäckte Teresia. - Är det här du ska syssla med när du är klar med utbildningen? Teresia fick nu växla från sitt "förståndiga" och processansvariga jag till tjejen som inte var mer än de andra i tjejgänget, vilket avkrävde henne en viss ansträngning. Hennes ansikte skiftade från stelt allvarlig till impulsivt barn. Hon blev förlägen och gjorde sig liten. - Om jag får! sa hon med barnröst som svar till sina kompisar.

251

Hennes far stördes av det plötsligt barnsliga i Teresias framtoning och grimaserade. Men sedan vände han sig om och tittade på gänget. Han tittade på Henning. - Var ska ni ta vägen? Du borde vara på nivån nu. Det är stopp i 53:ans kross! Henning var obekväm med att behöva möta sin far så snart efter familjegrälet kvällen innan. Där hade han ju sagt både det ena och det andra och han såg omedelbart på sin fars ansiktsuttryck att denne inte hade glömt alla hans hårda ord. Han hade dock med sig hela sällskapet från forsränningen dagen innan och han var nu deras guide i gruvan. Han tuffade till sig. - Äsch! sa Henning. Det där klarar de själva! Hennings far som var sårad av sin sons uppförande kvällen innan, hade svårt att inte låtsas om vad som hänt. - Det verkar inte så! svarade han barskt. Men sedan mildrade han sin barska min genom att förklara för Henning att krossmaskinisterna hade sprängt flera gånger men inte fått stenproppen att släppa. - Jobbar inte Molotov idag? undrade Henning. Om jag inte minns fel så ska han vara på sitt skift nu! Det borde lösa sig så fort han hinner dit. När han laddar och skjuter så lär väl även det där skutet flyga sin väg. - Nu går vi, Teresia! sa Henning. Ska du följa med? Teresia tittade osäkert på sin far. - Gå du, jag har fullt upp här, svarade han henne. - Gå ni två också! han nickade till Rickard och Sigurd. Han vände sig mot sin son. - Henning, du får ta med dessa två killar också. De behöver se berguppfordringen. - Ni får se hela flödet om ni följer med min son! sa han till Rickard och Sigurd. På det sättet blev han av med dem. Sedan vände han sig till afrikanerna.

252

Ni väntar här. Gruvingenjören är på väg ned. Ni får följa med honom när han inspekterar hur skutborrarna fixar bort stenproppen. Då kommer ni att få se hur det går till. Så blev han av med även dem. Sällskapet följde Henning ut ur styrcentralen. Ut ur det kalla lysrörsljuset. En svart, fuktig och sval gruvluft grep tag i honom. Som om han hamnat i ett drivhus för svampar. Han gick längs en gruvgång men var snart ute i ett underjordiskt landskap som öppnade sig i bergrum åt alla håll. Han var nu i de förarlösa tågens bergssalar. Det var här Henning till vardags sprang och jagade ”elfel”, som han brukade säga. Som överallt i den stora underjordsgruvan var det mesta kallt, hårt, bullrigt och fullt av enorma krafter. Ingenting ville hålla ihop eller fungera mer än tillfälligt. Hennings jobb gick bara ut på en sak - att få berget upp till ytan - kosta vad det kosta ville. Gula halogenlampor punktbelyste här det vida spårområdet. Ovanför spåren hängde elektriska lokledningar fästade i stentaket. Snart var han framme vid ett tippläge. Ett tippläge var en anordning som gjorde det möjligt för malmtågen att automatiskt tippa av sin last. Henning förklarade. Elmotorer med däck var monterade längs tipplägets kanter. Det skulle fånga upp tåget för att sedan sakta driva det över ett gapade, svart schakt. Mellan spåren i tipplägena löpte ett extra räls. Detta böjde sig ned och upp i schaktet som en jättelik båge av stål. Här skulle vagnarnas underrede fällas ned och släppa av sin malm. - Vi är alltid rädda för tågen. Bullret och våra hörselskydd gör att vi inte hör dem när de kommer. Henning såg tankfull ut. Han tog åter sats och fortsatte att berätta. - En av mina kolleger försvann plötsligt för en tid sedan. Vi fick leta efter honom på hela spårnivån.

253

- Hittade ni honom? - Jo. Han nickade hemlighetsfullt. - Var då? - Här och där. Hans vänner tänkte först fråga honom vad han menade med "här och där", men plötsligt gick det upp för dem vad han menade. De bara grimaserade till bilderna de såg framför sig. - Håll er nära mig. Ett förarlöst tåg är just på väg in! Henning satte på sig sina hörselskydd och tecknade till de andra att göra samma sak. Ljudlöst anlände ett tåg ut från en svart tunnel. Ljuset från dess strålkastare var först det enda som syntes men snart framträdde en hel rad gula vagnar. Inte stort som ett riktigt tåg. Mer som ett större tivolitåg i höjd med en vuxen människa. Tåget hade kört fram i långa och trånga bergstunnlar kilometervis utan förare. När loket kom fram till ett av tipplägena klämdes det fast mellan tipplägets däck. Där bromsades det upp. Däckens elmotorer startade och började sakta dra tåget framåt. Loket passerade schaktet och den första malmvagnen, till brädden fylld av sten, följde efter. Det var nu det våldsmamma hände. Vagnens botten var en gigantisk fallucka som öppnade sig rakt ned i schaktet. Tonvis malm med ruschade bakåt och ut i avgrunden. Med ett förfärligt brak. Kraften i den fallande stenen tryckte på vagnens fallucka med så våldsam kraft att hela tågsättet kastades framåt. Däcken, som nyss dragit fram tåget, klämde nu åt på båda sidor och försökte bromsa tåget. Kraften i den fallande stenen från vagnens fallucka gjorde nämligen att den framåtriktade kraften attackerade hela tipplägets konstruktion. Däcken skrek bromsande i högan sky. Som om de vore käkarna hos en Tyrannosaurus Rex.

254

Gänget höll förtvivlat om sina hörselskydd och tittade på Henning. Var allt OK? Det kaotiska oväsendet avslutades först när den uppåtgående stålbalken i mitten av och över schaktet tvingade vagnens fallucka upp igen. Därmed hade hela vagnens last störtat i avgrunden. Nästa vagn anlände. Dramatiken upprepades igen. Och igen. Tills hela tåget passerat. Det luktade bränt gummi. Henning tog av sig öronskydden. De andra gjorde som han. - En gång hände det att en av bolagets anställda mördade sin fru. När han gjort det åkte ha till arbetet som vanligt på morgonen. Parkerade sin bil på vår parkering. Tog sig till arbetsplasten. Det var här han arbetade. Sedan vet ingen något mer om honom. - Var hittade ni honom? - Vi hittade honom aldrig. Inte ett spår. - Vart tog han vägen då? Henning ryckte demonstrativt på axlarna och pekade ned i tippschaktet. - Om ni slänger ned något här - stort som smått - så försvinner det. Inga spår blir kvar. Kanske … kanske någon stålarbetare i Tyskland klagar över att malmen är oren när han matar sin stålugn. Men, det är inget jag hört talas om. Så ... om någon vill försvinna från jordens yta så är det här hålet det rätta stället för det. Henning såg tankfullt på sitt sällskap. Som om han funderade på om det scenariot var relevant eller inte. Var det det? För vem då? Äh ... nu glömmer vi det! - Häng med, nu går vi vidare. Sällskapet formade sig till en kö efter Henning. Längst bak stod Rickard. Han hade Sigurd framför sig. Det var en person i sällskapet som faktiskt funderade på om Hennings historia var relevant. Han studerade just nu nervöst

255

sin kompis framför sig medan han höll så kort avstånd han bara kunde. Så till slut - efter alla tankar fram och tillbaka de senaste dagarna. Efter de senaste underrättelserapporten hemifrån angående hans vän Sigurd. För Rickard stod nu allt äntligen klart. Han skulle göra det. Och han skulle göra det nu. Rickard tog plötsligt ett extra dubbelsteg framåt och snodde sig runt och upp framför Sigurd. Sigurd som gått i egna tankar i kön efter Henning med bara Rickard efter sig, överraskades av sin Rickards plötsliga uppdykande framför sig. Sigurd stannade upp för att se vad Rickard ville honom samtidigt som han såg de andra fortsätta efter Henning. Han såg frågande på sin medresenär. In i Rickards ögon. Och det var inte en väns ögon han såg. Ögonen han såg in i skrämde honom. Rickards kalla ögon. Han ryste av obehag. - Kom med, Sigurd! hörde Sigurd honom säga samtidigt som han kände hans arm om sin axel. Rickard vände honom och Sigurd kände hur han blev föst tillbaka mot tippläget. Sigurd förstod inte vad Rickard egentligen ville honom. Men han kände hur Rickard bestämt föste med sig honom samtidigt som Rickard spanade på ett nytt inkommande tåg. Växlande mellan lugnande ögon på Sigurd och kalkylerande blickar på tåget. Sigurd oroligt mot tåget. Nu träffade tåget träffade däcken i tippläget. När han vände sig tillbaka mot Rickard mötte han Rickards ögon. Hans beslutsamma, grå ögon. Samtidigt tog Rickard tag i hans axlar och snurrade runt honom igen. Sigurd var nu placerad med ryggen mot tippschaktet. Rickard tog ett hårt tag om Sigurds båda överarmar. Nu gick allt upp för Sigurd. Det gick upp för honom vad Rickard tänkte göra med honom. - Det kan inte vara sant? tänkte han.

256

- Jo! svarade blicken hos hans vän. Sigurd stod på kanten till schaktet alldeles efter tippläget. Med ryggen mot avgrunden. Han hade Rickard framför sig. Någonting i Sigurds kropp hade registrerat en dissonans i relationen med Rickard. Ingenting medvetet. Det hade hänt när de var på forsränningen. På rastplatsen. När Rickard avbröt hans samtal med Emelie på rastplatsen. Det hände i forsen. När paddeln dunsade ned alldeles vid honom. Då var det en av deltagarna, Severin, som sett men inte riktigt själv trott på vad han såg. Det visste Sigurd inget om. Men någonstans inom sig hade även Sigurd registrerat även det som hände med paddeln. Och nu hände igen. Känslan av dissonans i hans kropp. Sigurd registrerade det inte medvetet, men hans kropp gjorde det. Den spände sig och gjorde sig beredd att ta spjärn. Hans ena fot tog ett steg tillbaka på den lilla kant som skilde honom från avgrunden. Då kom den. Knuffen. Knuffen var kraftig. Sigurd förstod att avsikten var att vräka honom ned i schaktet. Att döda honom. Knuffen blev dock inte tillräckligt kraftig. Han ramlade inte baklänges. Han bara vinglade på stället. Hans ena ben hade parerat knuffen. Rickard såg undrande ut. Han såg lika förvånad ut som Sigurd själv överraskades av att han inte föll Då kom Rickards nästa knuff. Den var hårdare än den förra. Rickard hade tagit sats och knuffat igen. - Ned med dig i schaktet! lyste det ur Rickards ögon. Och denna gång kunde Sigurds kropp inte hindra fallet. Han hade nått schaktkanten. Han hade bara möjlighet att vaja på kanten. Och sedan falla baklänges. Vilket han gjorde. Han skrek.

257

Severin gick efter José sist i kön efter Henning sedan Rickard och Sigurd omärkligt avvikit och vänt om. Han hörde skriket bara några sekunder innan nästa tåg skulle börja köra över tippschaktet. Några sekunder senare hade oväsendet varit så öronbedövande att han omöjligt kunde ha hört Sigurds skrik. Men nu hann de höra det. Han hann till och med vända sig om och se Sigurd försvinna över schaktkanten. - Är det sant det jag ser? - Jo, det är sant! - José, häng på! Snabbt av bara helvete! Severin tog tag i en skärrad och till en början oförstående José. Han sprang allt han kunde med José hängandes efter sig mot tippläget. Framme vid kanten såg han två armar som desperat krälade i det grova gruset alldeles ovanför schaktet. Sedan såg han Sigurd. Hur han hängde i schaktkanten. Hans vita ögonglober lyste av ångest. Men han hade haft en osannolik tur. Mittskenan i tippschaktet hade kommit mellan honom och det fria schaktet. Severin såg på tåget. Det började precis dras ut över schaktet av däcken på båda sidor tippläget. Om några sekunder skulle Sigurd mosas till oigenkännlighet. Han såg allvarligt på José. En chockad José som vid det här laget insett vidden av vad som höll på att hända. - Hinner vi? - Jo. Båda slängde sig på knä i det grova gruset och sträckte sig efter Sigurds händer. De greppade dem och försökte dra. Han var tung. Mycket tung. De vände sig om i ett desperat försök att se om hjälp fanns. Rickard stod bara och såg på! Henning och de andra var försvunna. De var ensamma. - Dra, José! ropade Severin. - Aaahhh! José hade tagit spjärn mot det järn som utgjorde kanten på schaktet och slet så ansiktet blev rött av

258

ansträngning. Sigurd gled, men som det kändes för dem, oändligt sakta, upp ur tippschaktet. De fick fatt i hans jacka och sög tag på nytt. De såg med skräck på hur loket närmade sig. När tåget bara var några meter från dem hördes braket av malmen som föll ur den första tågvagnens rörliga underrede. Kraften var så enorm på loket att det slungades framåt. Mot Sigurd. De både slet i Sigurds kropp och slängde sig baklänges. Framför deras fötter skar lokets rostfria hjul som knivar. Båda såg på varandra. Sedan på Sigurd. Hans kropp som låg som ett bylte och knuffades av varje passerande hjul. När som helst skulle hjulen komma att tugga i sig Sigurd slappa kropp. - Sug tag i honom! Dra bort honom! Snabbt! De fick Sigurds kropp undan hjulen. Sedan låg de raklånga och pustade ut. Severin såg Sigurd resa sig upp. Framför sina räddare. Vit i ansiktet. Han såg att Sigurd stirrade på Rickard en bit bort bakom honom och José. En röd flamma färgade Sigurds ansikte. Han skrek något obegripligt. Pekade på Rickard. Severin förstod först inte Sigurds ilska. Varför den med sån våldsamhet riktads mot Rickard. Sedan trodde han sig förstå. - Tro det, tänkte han. Hans vän hade inte gjort någonting för att rädda honom. Severin försökte höra vad Sigurd försökte säga i sitt skrikande. Det gick inte längre. Nästa vagn hade redan gått in i tippläget med full kraft. Severin var tvungen att hålla sina händer för öronen inför oväsendet som utlöses än en gång. Severin var tvungen att vänta till tågsetet hade passerat. Oljudet lade sig igen. - Är du OK? Sigurd säckade ihop på sina knän. Han stirrade tomt på de två räddarna men sa inget. De hjälpte honom upp. De synade honom. Han såg ut att få tillbaka styrkan. De bedömde att han kunde stå på egna ben.

259

- Kom Sigurd, vi går efter de andra. Severin började oroa sig för att han skulle tappa bort Henning bland alla dessa svarta, vindlande gruvgångar. Rickard var redan på väg från dem och efter Henning. - Konstig prick, det där? Rikard, hans kompis. Tysken, tänkte Severin. Han såg på José. De följde den väg Rickard och Henning nyss försvunnit efter. Severin vände sig gång på gång om mot Sigurd för att se om han hängde med. Sigurd verkade hänga med. Henning stod med de övriga i gänget och väntade. Han hade inte förstått vad som hänt borta vid tippläget, bara att de hade fyra eftersläntrare. För de andra hade han just berättat att de nu måste dela upp sig i två grupper och åka hiss efter varandra. Henning öppnade hissdörren och släppte in Emelie, Kristin och Elisabet. Förvånad steg han undan när Sigurd burdust rusade fram och ställde sig bredvid Emelie inne i hissen. Han fann sig dock snabbt och stängde hissens gallergrind och tryckte på en knapp märkt ”560”. Hissen tog fart nedåt. Sigurd vände sig mot Emelie i den trånga hissen. Han tog fram ett brev ur sin jacka och gav det till henne. - Kan du hålla det här åt mig? Visa det inte för Rickard. Göm det, viskade han. Emelie tog motvilligt emot brevet. Hon försökte läsa vad som stod på det, men Sigurd avbröt henne. - Du får inte läsa det. Han ledde hennes händer att stoppa in det innanför sin jacka. Emelie körde ned det i jackans innerficka och drog igen fickans blixtlås. Hon funderade först över brevet, men blev snart helt upptagen av den svarta, vattenindränkta, skrovliga stenväggen som passerade utanför hissdörren. De rörde sig nedåt. Bara nedåt. Var det 560 meter det stod på den smutsiga knappen?

260

De var snart framme på den nya nivån. Steg ut i ett svart, fuktigt och svalt bergrum. Henning tryckte på knappen 540 och stängde hissgallret. Hissen åkte upp igen. Tom. Sigurd ställde sig omedelbart en bit ifrån de andra och såg ned i berggolvet. Elisabet och Henning stod och pratade med varandra. - Var är vi nu? - Vi är på 560 meter. Här kan man se en av skiparna. - Skip? - Det är en av de sex malmhissar som hämtar upp malmen från gruvan. Tjugo meter ovanför dem stod den andra gruppen tyst och lyssnade på vattendropparna i mörkret. De tre männen tänkte mycket men sa ingenting. José såg ned i marken. Severin kastade ängsligt frågande blickar mot Rickard. Rickard planerade. Djupt koncentrerad. Hopträngda med Rickards kalla varelse slogs kvartetten av iskyla. Teresia förstod inte den plötsligt så betryckta stämning som slagit klorna i den lilla gruppen. Hon hade ju inte varit med vid incidenten vid tippläget. Men stämningen fick henne att känna sig ensam. Medan de väntade på hissen. Hon såg dock på stålvajrarna att den snart skulle vara uppe hos dem. Tjugo meter ned hörde de andra hur hissen stannade hos dem däruppe. Dess rullande, susande ljud upphörde och bromsarnas knackade till. Efter en kort stund knackade det till när bromsarna släppte igen och det rullande suset hördes åter. Snart hörde de en röst eka i schaktet. Det lät som Teresias. Hissen anlände. Teresia som längtat från den tryckande stämningen i hissen var först ute. - Alla här? Henning avbröt sitt berättande för Elisabet med att lägga sin hand på hennes underarm och vände sig till den nu samlade gruppen. Han lade inte märke till att Sigurd och Rickard stod på var sin sida av gruppen. Ensamma. Nervösa.

261

Severin försökte få ett tillfälle att berätta för Henning om vad som nyss hänt vid tippläget några hundra meter ovanför. Hennings ignorerade dock honom. Kanske hade han fullt upp redan med sin guidning och sin uppmärksamhet på Elisabet. - En skip väger 32 ton tom. De lastar 45 ton malm. Den är 18 meter hög. Den löper längs fyra geiderlinor och dras av ytterligare 6 linor. Varje lina är 1500 meter lång och väger 20 ton. Den utvecklar en effekt av 4,5 megawatt när den kommer farande i 17 meter per sekund. Vi i LKAB använder mellan 1 och 2 procent av hela landets energi. När en skip tas i drift efter reparation kan den utveckla en maxeffekt av 30 megawatt med 12 000 amperes maxström. Därför måste vi meddela de nationella elkraftmyndigheterna så att de kan parera suget efter energi i elkraftnätet vid sådana tillfällen. De gör det genom att släppa på mer vatten i fjällens vattenkraftverk. Så energikrävande är en enda skip. - Följ mig. Henning rättade till sin gruvlampa och började raskt vandra in i mörkret. Tjejerna höll för säkerhets skull i varandras kläder och skyggade lite med sina huvuden när de följde honom. Taket kändes lågt. Efter dem kom Severin och José och sedan Rickard och Sigurd. Severin och José snavade på det grova golvet. Rickard och Sigurd gick spänt ett par meter parallellt med varandra. Snart kände de alla att de gick i en gruvgång igen. Elisabet gick och tänkte på det Henning nyss berättat för henne om gruvan. Skipar och linor och vad det nu var för något. Det där begrep hon inte mycket av. Hemma i sin välordnade stadsdel fanns inte sånt. Där fanns stil, design och hur man borde vara. Välordnat. Passande. Inte som här. Den här världen var hemsk. Hur kunde Henning arbeta här? Men. Hon tyckte om att höra hans röst. Det fanns något känsligt i hans sätt att berätta om all denna svarthet. Detta mörker av

262

sten, järn och råa ljud. Han hörde inte hit. På något sätt passade han inte in. Precis på samma sätt som han hade sett ut i minibussen efter forsolyckan. Som om han vore misshandlad. När hon såg efter honom märkte hon att han väntade på en chans att prata med henne. Vilket hon ville. Hon gick upp bredvid honom. Det var då hon märkte att det var något mer i mörkret. De var inte ensamma. Röster. De hörde röster komma mot dem. Arga röster. - Det går åt helvete det här! - Äh, vi klarar det! - Släpper det nu, då kommer allt på en gång! - Vi hinner upp och säkra innan något mer släpper! - Skipen borde stoppas omedelbart, den är livsfarlig! - Skipen ligger på kritiska linjen, så huvudkontoret kommer inte att stoppa den! Elisabet såg tre karlar stövla fram ur mörkret. Den förste av männen hade lagt ett järnspett över axeln. Den andre bar på en enorm mutterdragare. Den tredje höll en stor slägga samt grova linor över ena axeln. Alla var svarta i ansiktet, hade leriga stövlar och blöta arbetskläder. När hon upptäckte dem hoppade hon skrämt åt sidan. För att männen skulle få passera. Elisabet stod som förstenad medan karlarna passerade. Förskräckt över dessa underjordens vresiga uppenbarelser. Vad var det för typer? Hon såg stint på den tredje mannen. Trots smutsen och alla kraftattributen började hon skönja ett ansikte. Hon kunde inte slita sig från det. Och ansiktets ögon verkade ha fastnat på henne. Hon blev rädd. Men.

263

Vad var det för egendomligt med det där ansiktet? Hon stirrade. Ansiktet såg på något sätt skyldigt ut. Avslöjat. Skamset. - Det ser ut som …? - Nej, det kan inte vara sant! Elisabet bara stirrade. Det svarta ansiktet hon fixerat sprack sakta upp i ett leende. Ett brett leende med vita tänder. Väldigt vita eftersom ansiktet annars i övrigt var så svart. Först blev hon rädd. Sedan tappade hon hakan av förvåning. Kunde det vara sant? - Ossian, är det du? Mannen skrattade och log ännu mer brett. - Det är ju du, Ossian! sa hon och strålade. Elisabet släppte fram ett både förväntansfullt och nervöst skratt. Hennes första impuls var att slänga sig om halsen på honom, men hon stoppade sig halvvägs i rörelsen. Tittade på sina ljusa kläder under skyddsjackan och sedan mot honom. Hon gick istället fram och bara kände med fingrarna på hans blöta overall. Männen blev först lika förvånade som Elisabet blivit inför dem. De undrade vilka de udda besökarna var. Var det folk från huvudkontoret som har ryckt ut för att kontrollera deras arbete? Och Ossian. Ossian kunde inte tro sina ögon. I detta blötsvarta helvete, vid de livsfarliga schakten, mötte han Elisabet. Ljusa Elisabet. Han skämdes först. Han ville inte visa henne hur han kunde se ut. Att det var här han höll till. Men, han kunde heller inte bärga sig. Han ville bara ta i henne. Men det kunde han ju inte, inte i den lump han stod och gick i. - Aahh … lät hans röst. Hungrigt. Efter Elisabet. Hur skulle han kunna hålla sig tillbaka? - Nu har jag dig! Nu kommer du inte undan. Han slängde av sig repen och släppte släggan med en tung dunk i golvet.

264

Elisabet kiknade av skratt och kröp ihop framför honom, både som om hon ville bli omfamnad och lekfullt rädd för all smutsen på honom. Ossian höll en omfamning på distans framför henne. Därefter drev han sin kvinna mot gruvgångens vägg. Elisabet både vände sig om mot väggen och mot Ossian som för att avgöra vem hon skulle luta sig emot när utrymmet tog slut. Väggen blev bra att luta sig mot. Hon slöt ögonen. Ossian läppar mötte hennes, men allt annat hos de två människorna höll avstånd. Det blev tyst. En lång stund. De andra vände sig förläget om mot varandra. - Jag blir alldeles svart i ansiktet! Elisabet gled ur Ossians virtuella famn. Och sökte skydd hos Kristin. När hon kände hennes närhet vände hon sig tillbaka. Mot den snopna Ossian. Den salige Ossian. Hon sträckte sina armar, raka framför sig med knäppta händer, tryckta mot sin kropp. Motsägelsefullt. - Kom nu, pojke! Vi kan inte stå här hela dan, sa en av de andra männen bestämt, som nu fått nog av pussandet. Ossian kvicknade till och log mot gänget som bara stod där och studerar hans varelse. Men så hann ansvaret för arbetet ikapp honom och han vände sig mot Henning. - Vi har problem med skipen! Det är stor risk för att stenblock lossar. Ni kan inte vara här. - Ok! svarade Henning kort. Ossian såg forskande på Henning. Förstår du inte allvaret … ? … Vad är felet? - Vi ska bara ta oss en snabb titt på skipen! sa Henning irriterat och vände sig tjurigt om mot Elisabet. Ossian vände sig också mot Elisabet för att förstå vad det var för fel på Henning. - Kom nu Ossian! Arbetskamraterna var less på Ossians lekar. Männen stövlade vidare med sin tunga utrustning.

265

När Ossian vände sig om stod Elisabet fortfarande kvar som den sista i gruppen att fortsätta in i gruvgången. Hon tittade tankfullt efter honom. Henning ropade efter henne. Henning. Varför ropar han på henne, tänkte Ossian. Och varför var Henning så sur mot honom? Det var inte likt honom. Han måste tillbaka in i schakten igen. Med de andra. Ossian tänkte. Måste tillbaka in i schakten? Annars inget han tidigare reflekterat över. Bara skämtat om och sedan gett järnet med grabbarna. Med vilka hemska uppgifter som helst. Bara för att de var bättre än gruvisarna. Gruvisarna som inte vågade göra det skipreparna gjorde. Så tänkte Ossian, skipreparen. Men Elisabet då? Som han erövrat. Fick han behålla henne? När skulle de gå upp för henne att han inte var i samma klass som henne. Att han bara hade ett skitigt, visserligen välbetalt, men ... inget att vara stolt över. Se bara på hans verktyg. Som från jättarnas land. Enorma klubbor och spett. Vad hade Elisabet för verktyg? Pennan. Sin skönhet. Miljöer där han bara skulle drulla bort sig i. Den fina världen. - Kom nu, charmgossen! skämtade de andra skipreparatörerna med honom. Ossian. Forsrännaren. Gruvkarlen. Nej, skipreparatören. Skitsamma. In i mörkret med dig bara! Bort från det ljusa. Bort från alla. Bort från allt. Ingen kommer att bry sig. Henning fortsatte med sitt sällskap in i gruvgången. Plötsligt kände de en kraftig luftström. Mot dem. Henning stannade upp och bredde ut sina armar i en stoppgest åt båda håll. Kanske lite överdrivet. Men han måste visa Elisabet att han var en viktig person här nere. - Stanna här. Han lyste framför sig i cirklar så att konturerna av ett schakt om tio meters bredd framträdde framför dem. Gänget stannade

266

försiktigt bakom hans rygg. När Henning riktade lampan uppåt såg alla att schaktet hade en öppning uppåt. - Hör ni susningen? - Jag hör den, vad är det? - Det är motvikten som kommer på sin väg upp genom schaktet. Titta ut i schaktet nu. Suset ökade. Plötsligt rusade något genom schaktet. En stor gråsvart klump passerade i mörkret. Tyst. Snabbt. Uppåt. - Var det där motvikten? - Japp. - Hur djupt är schaktet? - Det är tvåhundra meter ned till botten och femhundra meter upp till markytan. Gänget stod tyst och tittade in i schaktet. Uppåt och nedåt. Avlägsna röster hördes uppifrån i schaktet. Vinddraget ökade kraftigt. Ett dovt susande ljud närmade sig. De tittade på varandra eftersom de inte kunde se något annat. - Det är skipen som är på väg nedåt för att fylla på malm. Stå inte för nära schaktet nu! Stålvajrarna i schaktet började vibrera istället för att gunga fram och tillbaka. En stark luftström tryckte dem tillbaka från schaktet. Plötsligt fylldes schaktet av ett höghus i gult stål. Det passerade mycket snabbt, men eftersom det var högt som ett flervåningshus tog det ändå mer än ett ögonblick att passera. Metallvidundret. Så var det borta. En stark luftström sög nu mot schaktet. Henning höll ut sina armar som för att hindra att någon drog ut i mörkret. En

267

rysning gick genom personerna på kanten. På kanten till den lilla tunnel som mynnade ut i det djupa schaktet. Emelie backade. När hon gjorde det råkade hon ställa sig på Severins fötter. Severin tappade balansen, ramlade baklänges och Emelie föll över honom. Dunsen i berget blev hård för båda och de tappade sina hjälmar. I Emelie rusade blodet snabbt till skräck, mer än vad händelsen borde orsaka. Hennes tankar rusade iväg. Långt bort. Till forsen. Till olyckan. Där hon åter igen kände att hon drunknade. Hennes panik från forsen kom tillbaka. Hon kände åter igen att hon var på väg att dö. Och var var Aslak? Varför var han inte här? Så kom hon tillbaka. Hon kände hur hon låg på ett kallt, svart, blött golv. Hon tittade på personen som låg bredvid henne. Det var Severin. Var var hon? Gruvan. Hon var i gruvan. Hon tittade på Severin. Han hade slutna ögon. - Severin, vakna! Severin kvicknade till och såg ett ansikte ovanför sig. - Är det du, Ylva? Var är vi … är vi i fara … drunknar jag … - Nej, det är jag, Emelie. Hon skakade i honom. Hon hade sin hand på hans bröst. Och den gjorde avsedd verkan på Severin. Han kom långsamt tillbaka. Såg Emelie på ovanför sig. Studerade hennes ansikte. Såg hennes sökande medkänsla. Hur hon började le. När Henning hunnit fram till dem satt Emelie höft mot höft med den liggande Severin. Henning pustade ut och himlade med ögonen åt de andra. - Kom vi måste vidare! Det är inte bra att vistas här just nu. De hårda rösterna ovanför dem hördes igen. - Det är Ossian och pojkarna som stökar där uppe, sa Henning. Han tittade försiktigt på Elisabet och log ängsligt. Metalliska ljud nådde dem. Ljud som skvallrade om våldsam aktivitet.

268

Ett av de metalliska ljuden närmade sig. Det studsade fram mellan stålställningar och berg. - Akta er! Backa. Ett järnspett uppenbarade sig plötsligt när det drämde in i en av bergväggarna. Bergbitar lossnade och gav sig av vidare nedåt. Tillsammans med spettet. Alla lyssnade. Lyssnade för att utröna hur djupt schaktet var. Men det förblev tyst. Helt tyst. Så djupt var det. Allvarligt tittade de på varandra. - Jag vill tillbaka nu, sa Emelie och tittade in i den svarta bergväggen. - Äh, vi hakar på de andra. Severin tog hennes hand. De reste sig båda två och nickade åt Henning att allt var OK. En bit bakom dem hörde de Rickard och Sigurd argumentera. Ordentligt. De tittade tysta på de två som bara verkade bråka allt våldsammare. Sedan vände de sig om efter de andra. Henning hade redan tagit täten och var på väg ut ur gruvgången. När de vände sig tillbaka mot Rickard och Sigurd hörde de dem skrika åt varandra. Men Severin och Emelie kunde inte höra vad de skrek om eftersom nya oljud plötsligt nådde dem någonstans uppifrån schaktet. Rösterna var hårda, bittra och hatiska. Emelie kände hur det knöt sig i hennes mage och Severin blev allt oroligare över vad som skulle hända. - Titta där! sa Emelie. En hiss. Den kanske går upp ur gruvan. Hon pekade på en gallergrind som hennes lampa upptäckt inne i en liten gång i bergväggen som de inte tidigare sett. Hon tog Severins hand och drog med honom till hissen. Väl framme fanns inga tydliga skyltar om ovanjorden. Det såg inte ut som de kunde nå markytan denna väg. När de skulle vända sig om för att gå ikapp de andra såg de vad som hände borta vid schaktkanten. Både han och Emelie stelnade till inför scenen framför dem.

269

Djupt, djupt ned

Det Severin såg var Rickard och Sigurd, invecklad i en våldsam envig. Envigen utspelades farligt nära det jättelika, svarta schaktet. Deras liggande kroppar kring vred sig kring varandra på gruvgolvet. I ett svettigt, krampaktigt nappatag om varandras hår och halsar. Bredvid dem steg knappt skönjbara, fuktiga ångor sakta upp ur avgrunden. Ångor som såg ut som varelser. Varelser som ville se vad som pågick på klipphyllan framför dem. Med sina osynliga ögon. - Ropa på de andra, Severin, snälla, viskade Emelie. - Vad gör de galningarna? undrade Severin. Är de inte riktigt kloka? Severin skulle just till att ropa på Henning, när han såg det hemska. Hur Rickard lösgjorde sig från Sigurds grepp. Hur Sigurd stod försvarslös på alla fyra framför Rickard. Hur Rickard tog sats och riktade in en våldsam spark mot Sigurds huvud. Han såg hur Sigurd huvud först handlöst kastades bakåt och sedan framåt i rekyl. Sigurd föll ihop vid schaktets kant. Hans vän stampade med sin gruvstövel på hans huvud. Huvudet rullade våldsamt av klackens snärt. Rickard stannade upp en sekund. Han studerade sin gamle vän. Sedan samlade han sig. Knäböjde en bit. Hoppade upp i luften. Ovanför Sigurds huvud. Och landade på skallen. Med båda stövlarna. Skallen gav vika. Med en skör knäck. Sedan studerade han sitt verk. Han såg ut att äcklas. I vad han stod i. Emelie satte händerna framför sitt ansikte. Hon ville inte se mer. Severin gjorde en ansats att ropa igen. Men han hade tappat andan ännu en gång. Fick inte fram ett ljud. Istället såg han när

270

mannen där framme välte den livlösa kroppen över kanten och ned i avgrunden. Kroppen försvann. Mannen, Rickard, stod framför schaktet som profilen av en gam. En gam som just smakat på sitt lik och flämtade med blicken ned i avgrunden. Severin och Emelie ropade. Allt de kunde. - Henning! Henning! En skräll uppifrån schaktet dränkte dock deras röster. Ett metalliskt, kraschande, explosionsliknande ljud. Stenblock kom studsande mot väggarna inne i schaktet. När det värsta oljudet var över hördes röster. Arga röster. Svordomar och skällsord. Någonstans däruppe. Men det var inte det som skrämde Severin och Emelie. Det var gestalten framme vid schaktkanten. Rickard. Rickard vände sig sakta om i deras riktning. De såg hur han förvånat upptäckte dem. Han kisade mot dem. Han var helt stilla. Som ett rovdjur som flämtande inför det bytesdjur han just upptäckt. Sakta började han gå mot dem. Severin räknade på om han och Emelie kunde genskjuta Rickard och springa ut ur gruvgången och ikapp de andra. Hoppet om att komma undan grusades dock när de såg Rickard dra fram en pistol. Synen av pistolen kändes som en kniv i Severin när han såg den blänka i Rickards hand. De kunde inte fly förbi honom. - Kom, sa han hårt och bestämt till Emelie. Han tog Emelies hand, vände sig om, öppnade hissdörren och slet in henne i hissen. Han tryckte på den nedersta knappen. Hissen startade med ett ryck. Nedåt. Det smällde högt i deras öron. Klingade ljud hördes och skälvde i hissens stålgardin. Det var pistolkulorna som nådde dem. De kunde se Rickard sikta på dem. Måtte hissen låta dem försvinna ur sikte!

271

Gruvgolvet försvann ovanför dem. De tittade på varandra och pustade ut. Plötsligt small det till i taket. - Han skjuter i taket!. De ställde sig mot hissväggarna för att bli en så liten måltavla som möjligt. Hissen hade inga täckande väggar åt något håll, så de såg bergväggen passera. På ena sidan ringlade sig en spiraltrappa i samma schakt som hissen. - Helvete! - Vad är det? - Han kommer efter oss i trappan! Trappan vibrerade tydligt. Snart såg de ett par skor som närmade sig ovanifrån. Det var Rickard. Han var snabb och rörde sig ursinnigt. - Era förbannade små …! Både Severin och Emelie tittade apatiskt mot den trappspringande Rickard när han höjde pistolen och siktade på dem. Ett skott gick av men missade. Han siktade igen. Men sedan tvärnitade han. Trappan var slut. Den följde inte hissen längre ned. Rickard försvann, svärande, ovanför deras huvuden. Severin och Emelie tittade på varandra. Och andades ut . Han tog hennes hjälmbeklädda huvud mot sin hals. Lindade en av hennes lockar runt sitt finger medan hans blick stirrade i en av bergväggarna som passerade utanför. Snart stannade hissen. - Var är vi? - Jag vet inte! Något motbjudande ställe. Antagligen. Severin lyste med sin pannlampa. Under tiden hade Henning, intet ont anandes om vad som nyss hänt vid skipschaktet, åter igen tagit täten och vandrat in i en anslutande tunnel. I slutet av denna tunnel stannade han upp för att vänta in eftersläntrarna från skipschaktet.

272

Richard dök upp. Han var andfådd men gav ändå ett kontrollerat intryck. - Emelie och Severin ville gå tillbaka till kontrollcentralen, sa han till Henning. Jag och Sigurd följer med dem. Vi väntar på er där. José såg långt förbi de andra. Han hade funderat över incidenten och Rickard ända sedan han och Severin dragit upp Sigurd ur tippläget. Han kunde inte få någon rätsida på det som hänt. Vad var Rickards roll i det hela? Det hade sett ut som om Rickard lämnat sin kompis i sticket där vid tippläget. Om inte … När han försökte ta till orda avbröt Henning honom med en följdfråga till Rickard. - Hittar ni dit då? Henning var förvånad över det osannolika i att Severin och Emelie helt plötsligt och på egen hand skulle vilja bege bort från de andra. Men om Rickard sa så så var det väl så ... Henning hann dock inte tänka så mycket mer på det. Från krosshallen kom överingenjören från huvudkontoret i sällskap med afrikanerna. Han såg irriterad ut. Och började omedelbart prata med Henning. Som för att ha någon att prata med om sitt problem. - Vi måste få igång 53:ans kross! ropade han för att överösta bullret inifrån krosshallen. - Och mitt i allt elände fick jag besökare att dra på. Som om jag inte har nog att göra! Han nickade åt sina två följeslagare. Afrikanerna. - Kross 53 ligger på kritiska linjen. Vi förlorar miljoner på det här! Han skakade först på huvudet, men sedan såg han ut som om han - först nu – hade upptäckt Hennings ovanliga sällskap. Han såg frågande på dem och vände sig mot Henning igen. - Jaha du! Han log mot Henning. - Din far sa att du hade besök.

273

Han tittade på Hennings gäster och kände sig tvungen att nicka välkomnande. Sedan fortsatte han. - Jag ska bege mig in till skipschaktet och göra en kontroll av skipen, sedan ska jag upp och övervaka hur driften kommer igång igen från styrcentralen. - Jag har fyra personer som kommer efter mig från skipschaktet, svarade Henning. Kan du ta med dem upp till styrcentralen? - Det är lugnt, lita på mig! Han verkade road av att få den uppgiften av Henning. - Jag kanske skulle bli din guide istället? Överingenjören log, klappade Henning på axeln och gick sedan tillsammans med sitt afrikanska följe vidare åt det håll Hennings grupp just kommit från. Henning sökte med blicken efter Richard – undrade var han tog vägen så snabbt. Men han såg honom inte. Nåja, tänkte han, överingenjören tar med sig dem alla fyra. Han vände sig mot sin grupp. De såg oroligt på honom, så han kände att han måste försöka lugna dem med lite information. - Framför er har ni skutkrossnivån! skrek han för att överrösta bullret. De vände sina blickar ut i en egendomlig jättesal. Det var krosshallens guldimmiga värld. Bergväggarna såg ut som de de sett tidigare. Men de gula lamporna var fler. Därför var allt också mer gult än tidigare. I olika nyanser. Åt alla håll. Från salen hördes ett tungt tuggande buller. - Här grovkrossas malmen som matas fram från de schakt där tågen tippade sin malm. Just nu är det kris eftersom en av de viktigaste krossarna har kört fast. Den är full i stenblock, så kallade skjut, och måste sprängas loss. Med dynamit. Han skrattade och tittade på Kristin och Elisabet. Kanske för att imponera lite. Genom att göra sig till talesman för det

274

brutala livet här nere. Så djupt ned under allt vad civilisation hette. Kristin och Elisabet tittade på Teresia för att stämma av hos henne om det Henning sa var OK eller vansinne. Teresia svarade genom att inta en förståndig ställning. Det var här hon skulle arbeta i framtiden och därför ville hon ge intryck av att hon redan klarade av det här stället. Det här vilda stället. Kristin tittade ut i krosshallen. I botten av bergutrymmet stod kärror och grova verktyg bland vattenpölar och grova slangar. Mitt framför henne, på den mellersta våningen, stod de jättelika skutkrossarna och tuggade stenblock. De var konstruerade i flera våningar. Ovanför krossarna låg traversvåningen. Däruppe stack matarmaskinerna fram sina tungor ner i krossarna. En travers, lika bred som hela hallen, rörde sig uppe i skyn. Inga människor syntes till. Luften var torr och stoftfylld. Var hon än försökte stöda sig, fick hon smuts på sina fingrar. Smutsen bestod av ett lager dam med olja under. Men trots den skrämmande miljön kunde hon känna en viss trivsel. På något egendomligt sätt kändes allt overkligt ombonat. Kanske för att allt var i samma färg. Dammgult. I det svaga ljuset. All naket berg var kamouflerat av fint dam. Som om allt var täckt av lavar och mossor. Och fullständigt vindstilla. - Kom med! ropade Henning och vinkade med armen sin. Kristin gick ut på en svindlande stålbro med golv av grovt galler. Rakt ut i intet, som det kändes för henne. En siren bölade genom det övriga bullret. Hon såg på Henning. Något farligt? Henning såg ut att förstå sirenens budskap. Han visade med en grimas - ingen hade hört honom om han försökt skrika - att Kristin inte behövde vara orolig. Sedan han snurrade med ena handen för att visa att de skulle skynda på. Så mycket förstod

275

Kristin. Att de bara hade att följa honom. Vart han än gick såg Elisabet et ut att tänka. Ända in i helvetet, tänkte Kristin. Snart var Kristin framme vid en torftig barackdörr. Henning knackade på. Eftersom ingenting ändå hördes förutom de dånande krossarna, väntade han inte på något svar, utan öppnade dörren. Han vinkade in Kristin. In i det som visade sig vara en rastkur. Inne i rastkuren fanns två träbänkar. Längst in satt två män i dammiga overaller med sina hjälmar på bordet. Mellan gubbarna fanns en kokplatta med en kaffekanna. Gubbarna hade var sin engångsplastmugg framför sig. Väggarna var tapetserade till minsta kvadratcentimeter med stora utvikningsbilder. Alla visade nakna, unga kvinnor. Kristin tittade storögt på alla bilderna. När hon tittade på Teresia för att få en reaktion från henne, tittade Teresia bort. "Dessa jävla gubbar", såg Teresia ut att tänka. Det här hade borde vi ha fått slippa, Henning! Hon såg stint på honom. Men innan han han fatta vinken, fortsatte han. - Nu har ni fått besök! Henning log mot de två gubbarna. Som för att ställa dem inför fullbordat faktum. De två männen såg skräckslagna på varandra, men sade ingenting. Inte ett barr. De bara stirrade in i var sin vägg. Paralyserade av att få uppleva den dagen - för det hade aldrig hänt - kvinnor fick inte arbeta under jord utan dispens - att just deras kur skulle översvämmas av unga kvinnor. - Det här är Smocken och Molotov! Henning presenterade gubbarna för sitt sällskap. - Visst kan vi sätta oss ned? fortsatte Henning, mer som en vädjan än en fråga, och tecknade åt sitt sällskap att göra så. Gubbarna visade ingen reaktion. De fortsatte att se, på vad det nu var att se, där i bergväggen.

276

Plötsligt hördes en explosion från krosshallen. Och nu reagerade de båda gubbarna. De gav varandra en klentrogen blick och skakade på huvudet. Vad betydde de klentrogna ansiktsuttrycken? … Kristin undrade. Men hon fick inget svar. Än så länge var detta ett obegripligt språk för Kristin. Men mer skulle komma. I denna underbara värld. Henning plockade ned plastmuggar från en hylla och satte fram några till sitt sällskap. - Är kaffet som det brukar vara hos er? undrade han. Inget svar. - Vilken kokning är ni på? - Tredje! svarade Molotov Besökarna ryckte till, chockade av att höra gubben svara. - Vadå tredje? undrade Teresia försiktigt. Irriterad på sin bror över att ha stött på en företeelse som hon inte hade hört talas om. Om inte annat inför sina kompisar. Hon ville inte känna sig bortkommen inför dem. Här, i den miljö hon var ämnad att hamna i efter sin utbildning. - Tredje kaffekoket idag! svarade Henning. På samma kaffesump som imorse. Det brukar vara förvånansvärt starkt ändå! Molotov suckade och tog på sig hjälm och handskar. Därefter stirrade han upp i taket. Ingen sa något. Alla väntade. På att något skulle hända. Plötsligt öppnades dörren utifrån med ett brak. In steg en krossmaskinist. Hans namn var Friskus. Han ställde sig mitt framför Kristin. Och stirrade på henne. Kristin visste inte vad som förväntades av henne. Men någonting ville han. Så mycket förstod hon. Hon tittade skrämt på Elisabet som inte heller hade begripit vad som förväntades av Kristin.

277

Både Kristin och Elisabet kröp ihop och såg bedjande upp på den jättelika varelsen. Och begrep ingenting. Inte förrän Friskus bestämt vinkade åt dem. Först då förstod de. Att de skulle flytta på sig. De satt nämligen på hans plats. Snabbt flyttade de på sina små stjärtar. Friskus dunsade tungt ned i sin overall och hjälm. Som rätt man på rätt plats. Han syntes pusta ut. Tog fram något ur sin overall. En snusdosa. Sedan stirrade han på Kristin. Samtidigt som han använde tre av sina fingrar till att forma en enorm snuspaj ur snusdosan. Kristin gapade inför skådespelet. Hon anade hur stor pajen kunde bli. Kunde han få in den där jättesnusen under sin läpp? - Jo, där gick den in! Kristin och Elisabet svalde båda som om det var de själva som svalt superprillan. - Som i Stockholm! sa han, nöjd med att allt nu var på plats. Gubbarna riktade nu sitt intresse på Molotov. Han hade plockat upp en bunt dynamitgubbar och lagt dem i sin famn. Ur en av bröstfickorna tog han fram en rulle tjärad plasttejp. Den svarta tejpen lindade han runt dynamitgubbarna tills de bildade ett paket. Han halade fram en kniv med rött skaft av Moratyp. Sedan skar han av tejpen mellan paketet och rullen. Han suckade tungt, reste sig upp, öppnade dörren och gick ut ur kuren. Med en smäll stängde han dörren efter sig. - Nu djävlar! sa Smocken. - Äh! sa Friskus, som ville förringa det som nu skulle hända. Som om detta hände varje dag. Vilket det också kanske också gjorde. Men han kanske ville avdramatisera det hela inför sina gäster. Kanske för att han faktiskt lite grann börja ta dem till sig. Kanske han till och med började de få ett viss behov av att beskydda dem från allt det våldsamma här nere. Hans gäster hade trots allt kunna vara hans egna barn.

278

Kristin, Elisabet och José var helskärpta men begrep ändå inte vad det var som var ”nu djävlar”. Det Smocken sagt innan han försvann ut i dimman med sina dynamitgubbar. De blev alltmer intresserade av detta gåtfulla, underjordiska språk. Och om vad dessa främmande varelser gjorde och hur de levde sina liv här nere. Elisabet kände sig som en antropolog i främmande land. På jakt efter de legendomspunna gruvtrollen. De som bara fällde ett ord i nödfall. De som man fick tolka kroppsspråket hos för att hitta ledtrådar till vad de egentligen ville. Kristin var bara här och nu. Stirrande på dessa manlighetens outgrundliga variationer. Hur såg deras kvinnor ut? För de hade väl sådana? José söp in alla beteendemönster som en bandspelare. Hur de gjorde. Hur de såg ut. Han såg symbolerna. Den ene gubbens bröstficka fylld av olika typer av pennor. Specialuppgifter? Kanske det … Den andres överdrivet kraftiga glasögon. Skyddsglasögon? Kanske det … men kunde han se genom de okularen? Såg han någonting alls? Och tuffingen som nyss försvann ut ... med en packe dynamitgubbar i sin näve ... vilka killar! José var mycket imponerad. Han hade egentligen väntat på ett tillfälle att informera Henning om den allvarliga incidenten vid tippläget. Men han kom ständigt av sig. I denna fascinerande värld. - Friskus har försökt att spränga loss 53:ans kross men inte lyckats! sa Henning lågt till sitt bortkomna sällskap. Men nu har Molotov gått ut, fortsatte han. Då ska vi nog få se! - Se vad då? undrade Elisabet försiktigt. - Ja, inte se kanske, men däremot höra! svarade Henning och log hemlighetsfullt. Medan alla höll tummarna, för vad det nu var Molotov skulle åstadkomma där ute, fyllde Friskus på rykande kaffe i alla utplacerade muggar. Därefter tog han en sockerbit i munnen, tog lös ena muggen ur den andra – plastmuggen var dubbel –

279

och höjde muggen med kaffe några decimeter upp i luften. Därifrån hällde han sedan det rykande kaffet i en lång stråle ned i den tomma muggen. När det var klart vände han processen och hällde tillbaka kaffet i ursprungsmuggen. Han upprepade proceduren några gånger. Först när han i sina fingrar kände att temperaturen var lagom, sa han: - Som i Stockholm! Och började sörpla i sig kaffet. Besökarna tittade försiktigt i sina muggar och smakade av kaffet. Kaffet som var bryggt på tredje koket. Gruvarbetarna var från början rallare. Fria och starka. När järnvägsbygget upp till lappmarken var klart fortsatte en del av dem till stora vattenkraftbyggen längre in i fjällen. Eller något annat äventyr. Men alla gjorde inte det. En del av dem stannade kvar. De sökte sin lycka i det begynnande gruvsamhället. Som gruvarbetare. Deras första uppgift i gruvbrytningen var avtäckningen. Att med spade skyffla undan all jord från malmådran. Sedan borrade de hål i berget för hand. De laddade och sprängde. De handlastade malmen i hästdragna malmvagnar som rullade ned till malmtågen. Malmtågen ringlade sig sedan vidare genom fjällkedjan mot den isfria hamnen långt borta vid Atlanten. Medan de slet i gruvan tvättade deras fruar kläderna i isvakar i stadens sjö - Luossajärvi. Laxsjön. Sakta, i hög- som i lågkonjunktur, i krigs- som i fredstid, byggde de Världens Bästa Stad. "Jo, det var värt att stanna" som gruvdisponenten hade försäkrat. Men Georg Dimitrov, verksam i Kommunistiska Internationalen, riktade mellan krigen en vädjan till gruvarbetarna ovan polcirkeln att besinna sitt ansvar. Att de hade sin del i Nazisttysklands militära rustning. När de så aningslöst levererade malm till Hitler. Och mycket riktigt. När kriget inleddes, var det vid Ofotenfjorden det började. Den enda isfria hamnen som

280

malmen kunde nå ut till de tyska stålverken. Winston Churchill var just i färd med en invasion av malmbanan när Wehrmacht hann före. Och gruvarbetarna höll andan och bröt malm. Malmtågen gick. Dygnet runt. Pionjärstaden blev rik. På sin ålders höst kunde gruvarbetarna från stadens bergstopp blicka ut över världens till ytan största stad. På välfärdssamhället de gett sina bästa år för. Deras söner upptäckte snart att all malm de såg var slut. Men det fanns mer. Mycket mer. Under jord. Världens största system av gruvgångar började ta form. I konkurrens med nya gruvor runt om i världen mekaniserades gruvbrytningen. Snart var det den mest avancerade i världen. Till och med gruvarbetarna mättes och tidsstuderades. Alla deras handgrepp skulle kontrolleras. Tills det blev en plåga. En dag sa de stopp. De lade ned arbetet. I det konfliktfria svenska samhället hände det oerhörda. Vild strejk utbröt i Malmfältens gruvor. Det började vid den lilla gruvan nära Paurankiforsen. Snart strejkade fem tusen gruvarbetare. De höll ut under långa, kalla och mörka dagar i polarskenets vinterland. När strejken var slut och arbetarna återvände till arbetet nere i mörkret, hade landet de bodde i förändrats. Verkan av efterkrigstidens största strejk spred sig i landet Sverige. Chockvågorna från gruvorna i norr sopade undan bilden av samförståndslandet. En strejkvåg gick över nationen. Ingenting blev som förut. I Olof Palmes socialdemokratiska Svea Rike. Men det var här allt började. I en rastkur som denna. - Pang! Kristin tappade nästan sin muggar när nästa explosion kom. - Nu djävlar! sa Smocken. För andra gången. Hon såg att Henning spetsade öronen sina. Hon hörde ett nytt, tuggande ljud

281

- Jo, nu är krossen igång! - Molotov, han kan verkligen ladda! Henning myste segerrikt mot sina gäster. Även gästerna kände sig tillfreds med att produktionen på den kritiska linjen äntligen var igång igen. Om det nu var det de förstod. För det var så mycket man kunde förstå här nere. Beroende på hur man betraktade det. Kristina studerade väggtapetseringarna en gång till och log sedan åt Teresia. Teresia blev illröd i ansiktet och blängde på Henning. Henning kände sig obekväm med sin systers anklagande blick och beslöt sig för att avsluta studiebesöket. Han steg upp och skyndade på de andra att dricka upp sitt kaffe. Då reagerade Smocken. - Men nu djävlar! Kristin undrade om det skulle något mer över hans läppar, men några fler ord kom inte över hans läppar. Men, tänkte Kristin, det var något annat också. Hon tyckte sig se ett oartikulerat ansiktsuttryck hos Smocken. Ett besviket ansiktsuttryck. De är nog människor … män …ändå, tänkte hon, innan hon lämnade rastkuren och gubbarna åt sitt öde och följde efter de andra. Nere på 750 metersnivån stängde Severin och Emelie hissen bakom sig. Hissen startade omedelbart och började röra sig uppåt. - Tryckte du på någon knapp för uppfärd i hissen? - Nej, gjorde du? Severin och Emelie tittade förskräckt på varandra. Hur kunde de göra något så dumt! tänkte Severin. Att låta Rickard hämta upp hissen! Severin tryckte desperat på alla av damm täckta knappar. Utan resultat. De såg sig omkring. De stod i ett bergrum med ett schakt i igen. Någon slags gas rörde sig i det svarta rummet. Den stack i näsan. Mycket starkt.

282

Ättika, tänkte Emelie. Ammoniak, tänkte Severin. De lade armarna över sina munnar och försökte andas genom sina skjortärmar. Bredvid dem fanns en slags maskin med en strut som pekade ned i en jättelik, djup metallkorg. - Det där måste vara skipen. Emelie gick fram till ett rörräcke och kikade ned i den jättelika malmhissen. Det hon såg fick henne att omedelbart reagera. Hon stönade till men ville inte öppna munnen på grund av de starka gaserna. Med sitt finger pekade hon nedåt. Severin skyndade sig fram och tittade ned. Han grimaserade i avsmak. I den tomma botten låg en människa. - Det måste vara Sigurd. Severin hostade åt ammoniakgasen. De vände sig mot varandra med kväljande ansiktsuttryck. Samtidigt som de stod där hörde de småsten vina i schaktet. Vissa stenar studsande mot metallen i skipen. Vissa stenar slog ned i kroppen. När de såg det ryggade de tillbaka av rädsla för att själva bli träffade av stenarna. Plötsligt började maskinen med struten att skaka. Emelie och Severin snavade över varandra för att hålla sig undan den väldiga apparaten. Oljudet ökade till ett dån när stenar börjar rutscha ut ur struten och ned i skipen. Stenar, cirka sju cm stora, så kallade kattskallar, vällde fram. Ned i skipen. Från mataren de stod bredvid. Kroppen i botten begravdes snabbt i en kaskad av dam och sten. Skipen gungade ned av trycket. De sex väldiga vajrarna som allt hängde i vibrerade. Snart var malmhissen full av sten och mataren slutade fylla på skipen. Ljudlöst och smidigt lyfte hela höghuset av sten och gav sig iväg uppåt. Emelie och Severin såg våning efter våning av jätteskopan passera. De kände ett vinddrag som sög upp i schaktet efter det accelererande monstret. Snart var det så tyst att de kunde höra småstenarna som kom farande och studsade i botten av schaktet framför dem. Severin tog fast i Emelies arm och pekade sedan mot hissen de kom

283

med. Linorna i mitten var på väg nedåt. Det innebar att hissen skulle komma ned. Med Rickard. De tittade ned i schaktet. Där fanns en spiraltrappa av stål fäst i den gallerbrygga de stod på. Stegen ledde ned till någon slags botten. De slängde sig mot spiraltrappan. Precis när de började klättra ned för stegen såg de Rickard. Han stod bredbent i hissen som precis anlänt. Hans blick hade fixerat dem. I sin ena hand hade han pistolen. Severin och Emelie rusade ned för trappan. Väl nere lyste med sina pannlampor de åt alla håll efter en flyktväg. Bara svarta väggar reste sig mot dem från alla håll. De hade slutligen nått botten på det sju hundra meter djupa skipschaktet. De kunde inte komma längre ned. De var i gruvans absoluta botten. Under havets nivå. Fastän de startat ovanpå ett högt berg. De rörde sig försiktigt mot den del av bergväggen som såg ut att ligga längst bort. Efter några meter såg det dock ut som att gången inte ledde någonstans. De vände tillbaka. Rickard stod nu mitt i schaktbottnen. Lugn och överlägsen. De såg på honom. - Rickard, vad vill du oss? undrade Severin Mannen framför dem svarade något, men han hörde inte vad han sa eftersom nya oljud nådde honom från schaktet. Ljud som överröstade honom. Ljuden han kände igen från tidigare. När de flydde från honom förra gången. Severin tänkte igenom situationen. Om han kunde distrahera Rickard kanske Emelie kunde smita förbi och klättra upp till hissen? Jo, det kunde gå … Han tog tag i Emelie och började gå mot Rickard. Men sedan hände något som fick allt att ställa sig på ända. En luftstöt slog plötsligt honom och Emelie. Den var så kraftig att de föll baklänges. Rickard, tydligen drabbad av samma sak, vinglade till. Han hade dock ett så hårt fokus på

284

Severin och Emelie, att han snabbt kom i balans igen. Nu såg han åter igen ut att veta precis vad han skulle göra. Både Severin och Emelie kände att allt var slut. Rickard höjde pistolen och siktade på dem. De blundade. Det var då det jättelika monstret nådde dem. Framrusande som ett tåg ner genom skipschaktet. Med en fruktansvärd kraft. Smällen. Smällen fick marken att skaka under Emelie och Severin där de låg. En skur av stenar sprutade runt om dem. De väntade på att dö. När första stenen skulle krossa dem. Vilken av dem som skulle göra det. För de var många. Ingen sten krossade dem. Till slut upphörde stenraset. Men det blev inte tyst. Något annat var på gång. Något annat som fyllde dem med ... fasa. Ljudet. Vad var det för ljud? De måste öppna sina ögon. De gjorde det. De såg efter vad det var som framkallade det vinande ljudet. De hade en gul vägg framför sig. Ett höghus i stål. Kraschat och förvridet. Det var skipen som nyss åkt upp mot markytan de såg. Den hade kommit ned igen. Men inte på något kontrollerat sätt. En katastrof hade inträffat. Skipen hade fallit ned genom det sjuhundra meter djupa schaktet. Men var det för ljud som sjöng ovanför dem? Som av ett vinande oväsen i schaktet. De måste resa sig upp för att se vad det var som lät så skrämmande. Vad som var på väg ned. Efter en stund såg Severin de var svarta ormarna av tvinnat stål som ringlade sig ner från ovan. Ormarna fyllde schaktbottnen tillsammans med ett hoande, fräsande ljud. Alldeles framför dem. I detta bergets bottenrum i underjorden.

285

De kunde inte hålla sig ifrån att titta på det skrämmande skådespelet där de satt och höll om varandra . De såg det förvridna stålmonstret lindas in i den ena stålvajern efter den andre. Sedan blev allt stilla. - Är du OK? Severin grep efter Emelies hand. De hjälpte varandra upp. Länge stod de bara där och tänkte inget alls. Bara höll varandras händer. Det var helt tyst sånär som på några svagt knastrande ljud. Skrämmande ljud. Inget hade kunnat få dem att närma sig högen av förvridna stållinor och groteska järnplåtar. De förstod att högen var livsfarlig. De fortsatte bara att stå still. De behövde inte stå där för evigt. Snart nådde dem ett nytt ljud. En motor. En dieselmotor. Bakom dem, från ett annat håll, letade sig ett lyse fram. Ljudet av en truck nådde dem. De hörde att trucken närmade sig. Knöligt, över lösa stenar på tunnelns botten, kämpade den sig fram till Severin och Emelie. De gapade stumt framför fordonet. - Hallå där! ropade föraren. - Vilka är ni? - Är ni inte klok? - Vad är det som har hänt? ropade Severin som svar. - Vad som hänt? Ha! Det var en jävla fråga ... - Hela skipen med alla linorna har rasat. - Är det någon som hamnat under? undrade den främmande rösten. - Jo, det ligger en människa under allt skrotet. - Är det ni?

286

- Vilka vi? - Emelie och Severin! - Vem är du då? Truckföraren tar loss hjälmlampan och lyste på sitt ansikte. - Ossian! Emelie tjöt förvånat till. Ossian steg ned från sin Uni-Mog-truck och kom fram till dem. Hans vita tänder log brett i det svarta ansiktet. Teresia var på väg upp med sina gäster. Henning hade sagt adjö och återvänt till sin arbetsplats. Nu stod hon tillsammans med Kristin, Elisabet, Emelie, Severin och José stod framför hiss M0. M0:an var den stora personalhiss som skulle ta dem upp till ytan. Hon såg att Severin höll om Emelie. Själv stod hon en bit ifrån dem och pratade med sin far. - Vad sa Henning innan han lämnade er? Fadern var orolig för Henning sedan bråket kvällen före. - Han sa ingenting, ville inte prata med mig om det, svarade Teresia med oroligt. - Du får ta med dem hem och se till att Severin och Emelie får vila hemma hos oss. Polisen kommer att kalla dem till förhör. Ni kan väl ordna något trevligt ikväll. Grilla något eller så. Jag och mamma ska bort ikväll och kommer hem sent. Teresia nickade. Mitt i det hemska som hade hänt Severin och Emelie tänkte hon att det passade utmärkt att föräldrarna skulle resa bort. Hon skulle kunna ge hela gänget en helkväll hemma hos sig själv. Hon började redan planera för vad de skulle kunna göra. Hissen M0:an anlände och stannade framför dem. De öppnade grindarna och gick in i hissen. Runt om dem stod svartsmutsiga gruvarbetare som tittade nyfiket på dem samtidigt de låtsades titta bort. Hissgrinden gick igen och hissen tog snabbt fart. Teresia trivdes när hon såg sina vänner titta på varandra med förtjusta blickar medan hissen ljudlöst susade upp genom

287

berget. Någon minut senare saktade hissen in. Grindarna öppnades. De var ute i friska luften. Mot Teresia strålade solen från en blå himmel. Hon såg fjällen torna upp sig i fjärran väster. De hade kommit till Alphyddan. Restaurangen för alla de som arbetade i förädlingsverken ovan jord. På det gamla gruvberget. Teresia ledde dem in i restaurangen. De fick sitta med utsikt mot fjällen. - Ingen bantarmat, det här! Anmärkte någon i sällskapet och tittade på den stora portionen Korv Stroganoff. Dränkt i brunsås. - Har de inga grönsaker här? - Har du inte sett ärtan där i hörnet? - Jag har två! Teresia skrattade. Åt pikarna. Stolt över den överväldigande miljön hennes vänner fått se. Trots den otäcka händelse som drabbat Emelie och Severin. Hon såg på Emelie och Severin. De såg upprivna ut men verkade hitta någon slags kraft i varandras sällskap. På 750 metersnivån, i hisschaktets botten, hade Ossian snart börjat svetsa sig igenom det jättelika nystanet av stålvajrar som omgav den kraschade skipen. Ju längre in i härvan han kom, desto större var chansen att han stötte på en människa. Inte för att han trodde att någon kunde ha överlevt under allt detta våldsamma stål, men han borde åtminstone kunna hitta spår av kroppen. Hittills hade han dock inte hittat en enda ledtråd. Från orten hördes ljudet av en dieselbil av personbilstyp. LKAB:s haverigrupp var här. Ossian gjorde ett uppehåll i sitt arbete och började prata med de nyanlända männen. På Kiruna Polisstation satt polischefen i diskussion med några medarbetare med anledning av gruvolyckan.

288

- Det är något i det här som jag inte begriper! sa han och kliade sig i huvudet. - Vi ska alltså leta efter en man som ramlat ned i skipen. Antingen har han sedan förts upp till ytan och hamnat i malmbehandlingsverken, eller så har han följt med ned igen när skipen rasade. Dessutom ska en annan person ha kommit under en skip som rasat genom hela schaktet. 700 meter! Otroligt. - Du har telefon! Han reste sig och gick iväg mot sitt rum. De andra fortsatte och diskuterade fallet. Polischefen kom tillbaka. - Fallet är nedlagt för vår del! - Nedlagt? - Precis! Nedlagt! Det var från högsta ort. Säkerhetspolisen tar över fallet. - Säkerhetspolisen? - Fråga inte mig, jag vet inte mer än er om det här! Han såg lika förbryllad ut som sina kolleger. På Hennings arbetsplats, i krosshallen, dånade krossarna på som vanligt. Dygnet runt. I alla fall med korta avbrott på produktionslinjen. Som idag. Kanske krossfickorna under krossarna skulle bli fulla snart. Olyckan i skipschaktet kunde komma att proppa igen flödet av malm när en av skiparna inte kunde göra sin del i uppforslingen. När Henning lämnat gruvkuren hade han varit tvungen att säga adjö till sina vänner. Han hade några timmars arbete i krosshallen innan dagens skift var till ända. Efter några mindre el-jobb såg han på klockan. Han kunde inte intressera sig för jobbet som vanligt. Han tänkte på Elisabet. Vad han och hon pratat om under hennes studiebesök. Dessutom var det dags för eftermiddagsrast. Han beslöt sig för att bege sig till den speciella el-kur som han hörde till. Rastkuren för elektrikerna vid krossarna under jord.

289

I krosshallens ena ände fanns en vägg som skiljde utrymmet från den stora bullrande hallen. Innanför väggen var det lugnare. Här fanns verkstad för krossmekanikerna. På andra våningen i utrymmet huserade elektrikerna med sitt reservdelsförråd. Och sin rastkur. Det var eftermiddagsfika och alla elektrikerna strålade samman från krossarnas olika nivåer och hallar. Stämningen vid verkstadsborden utanför rastkuren var uppsluppen. Alla kände att det snart var helg. Nu började den närma sig - helgen med fisketurerna och långfärderna i fjällen. Elektrikerna var uppspelta och började avrunda inför dagens sista rast. Henning kvickande till och kom tillbaka till verkligheten. Plötsligt såg Henning hur två av elektrikerna stelnade till. De stod framför sina respektive verktygslådor på var sin sida bordet. Händerna hade de placerade på sina höfter. Henning stannade upp och undrade vad som var på gång. Då hände det. De båda elektrikerna öppnade sina respektive verktygslådor. Grävde blixtsnabbt efter något. Nästan på ögonblicket höll de var sin elströmsmätare i sina händer och gjorde mantelrörelser mot varandra. En duell! I riktig Vilda Västernstil. Henning skakade på huvudet – de lekte som barn! Alla gick in i kuren. Henning hade en alldeles speciell överraskning idag. Han hade köpt punsch och cigariller. Fredagen till ära. De äldre gruvisarna tittade häpet på hans försök att vara högtidlig. - Vad skådar mitt norra öga? utropade en lång gruvarbetare. - Cigariller? - Och punsch! Vad var det egentligen? Punsch var inget han sett på år och dar. Nåja, det var väl sprit, och då visste han vad det var, tänkte han. - Grabbar, det här är inte tillåtet! sa en kort elektriker.

290

Trots detta, försiktigt, med andakt, smuttade han ändå på den söta nubben. - Cigarillerna. Kan vi prova på dem också? undrade den Långe. - Javisst, ta för er, bjöd Henning. Upprymda, med skämt om ungdomens fyllesvängar, steg stämningen snabbt i kuren. - Jaha, sa den långe, nu är jag snart i Kaisepakte, mitt drömställe i fjällen. Varje helg, så klart. För att höra vargarna tjuta. Han vände sig till Henning. - Du är OK, grabben! Med det ville den långe säga att Henning var fullt godkänd i hans ögon. Vilket inte ville säga lite för att komma från denne ärrade ”elare” från 540 meters nivån i världens största underjordsgruva. Den Långe visste att Henning var fjällintresserade, och det var inte alla i Hennings ålder. Det var vanligare att ungdomarna idag levde som raggare och bara söp bort skallen, brukade han säga. - Det gör du riktigt grabben, fortsätt med ditt fjällintresse! Då håller du sig borta från dansställen och damer. Du vet det där med damer, det går fort. Jag menar att göra en dem på smällen. Sedan är det kört. De vet jag så förbannat väl. - Hör du du, du - har inte du en ny dam själv på gång, din skojare! avbröt den Lille den långe. - Äh, det där är ingenting! Sluta tjata om det. Du borde kanske själv ha en käring som ser efter dig? Så att du inte super ihjäl dig vid din fiskeark! Det där sista var den Långe stolt över att ha fått till. Travers-Åke, som normalt inte yttrade ett ord vid fikabordet, tog plötsligt till orda. - Jag såg någon som flaxade ute på sjön nedanför fjället Kaisepakte förra sommaren! Jag tog min båt och körde ut till stackaren där ute, och drog upp honom i båten. Jag räddade

291

honom från att drunkna. Vem tror ni det var? Han såg sig om efter ett svar i arbetslaget. - Det var han! Det var HAN. Travers-Åke pekade trumpet åt vänster. Mot den Lille. Den Lilla himlade med ögonen. Försökte ge sken av att berättaren inte var tillräknelig. Småskrattade och försökte med en spelad min av överlägsenhet vifta bort allting. Men fåordiga Travers-Åke var inte nöjd. - Om han var tacksam? Sällan gosse, han var full som en alika och blev vrång på mig. Jag fick en utskällning. Den Långe skrattade av förvåning. - Skällde du ut honom? Den lille rodnade och försvarade sig trumpet. - Ingen ska åka runt i båt och spionera på mig! Den Långe stirrade på Henning. Som för att ha någon vettig hjärna att dela sin förvåning med. I detta hopplösa sällskap. Henning kunde inte annat än skratta åt sina äldre kolleger. Han fick ofta göra det. De gamla rävarna hade en alldeles speciell still när de var på sitt arbete. De har alltid något upptåg för sig, tänkte han. Och nu hade Hennings tilltag med punsch och cigariller släppt anden ur flaskan. Han var tvungen att vända sig mot den lille. Den Lille drog fram ett glasögonfodral ur bröstfickan. Alla tystnade och samtalsämnet var avslutat. Det var också hans avsikt. För det som nu skulle ske skulle antagligen bli ett sådant skådespel, anade Henning, att om det spelats upp på de av de stora teaterscenerna så borde det renderat en liten Oscarstatyett för bästa huvudroll. Han såg hur den Lille rörde sig sittande still på pallen. Stilla men ändå som om han stod på tåget på väg till sin ark vid fjällsjön i Kaisepakte. - Ni vet, när turisterna på tåget frågar mig om vägen, så säger jag att jag ska stiga av i Kaisepakte. Kaisepakte uttalade han långsamt som en norrlännings karikatyr av en storstadsbos mer högdragna dialekt

292

- Sedan! sa han, medan han graciöst satte på sig gruvskyddsglasögonen. - Sedan tar jag på mig de här brillorna och tittar uppåt fjället! Han demonstrerade hur onåbar han vid det här laget skulle komma att vara. Bara han och Kaisepakte. - Endast de stackars turisterna förstod ingenting, tänkte Henning. Den Lille var en sådan arbetare - han var egentligen kabeltattare, som elektrikerna populärt kallades här nere - som kunde iscensätta en teater. En teater på sin arbetsplats, hela arbetsskiftet långt, enbart som ett resultat av att han fått nya arbetsskor för dagen. Det kunde börja med att han blåste upp sig till fikat på morgonen med anspelningar på att han minsann låg så bra till hos förmannen att han skulle få en alldeles speciell present idag. Nyfikenheten bland kollegerna växte. Han annonserade sedan att han var kallad till celebert besök hos förmannen nere på basarnas kontor. När han gjort det besöket stövlade han demonstrativt ut från förmanskontoret med en rekvisition till förrådsmannen. Från förrådet kom han snart med en skokartong. När han gått runt med den ett tag så annonserade han att nu skulle han äntligen öppna den. Ur kartongen trollade han fram nya arbetsskor med stålhätta. Han trädde på skosnörena på ett till synes väldigt professionellt sätt. Han fick fram skofett ur sin oändligt rika verktygslåda, där allt fanns. Han putsade och fejade vid alla tillfällen under dagen. Ingen kunde konversera honom utan att hålla sig från att intressera sig för hans blänkande skor. Ännu en dag under jord, brukade Henning tänka. Utan att kunna hålla sig för skratt. Dörren öppnades och in kom Dansken och Finnen. De var inte mer generade än att de anat festligheterna och ilat till undsättning. Finnen blev snabbt på bästa humör när han såg punschen och ville bidra med sina vildmarkshistorier.

293

- I Finland … började han. Som han brukade börja. Alla förstod av tidigare erfarenhet att nu skulle en historia komma som inte skulle gå av för hackor. - I Finland var det så kallt att det inte räckte med att komma inomhus när jag hade varit ute i skogen. Jag fick elda bastun till kokpunkten och sedan sitta där ett dygn innan jag blev människa igen. Elektrikerna skrattade åt historien som sådan. Inte för att det verkligen var så. Mer åt den fantastiska i historien. Men de lät innehållet passera utan kommentarer. Dansken, som också lyssnat, noga, ville dock inte överse med sanningen. - Av det du säger är nittio procent lögn! Finnen ryckte till och stirrade tillbaka på sin kollega. - Och resten, tio procent, är rent svammel! Hur dessa två, efter dispyter av detta slag, kunde arbeta så effektivt som de faktiskt gjorde, var en gåta för alla omkring dem. Men kanske hittade varandra i sammandrabbningar som dessa. Hur som helst - meningsutbudet skulle nu komma att nå de högre höjderna, tänkte elektrikerna i kuren. Den långe och den lille, som kunde de här killarna, motade snällt ut Dansken och Finnen ut ur kuren. I och med det, avvärjde de en eskalering av landskampen, åtminstone inom elkurens väggar. De hörde svordomarna utväxlas i ståltrappan ned mot mekarnas kur. - Mekare …! sa den lille och tittade på den långe. Travers-Åke, som tinat upp av den diskussion han nyss startat – den om fylleriet på fjällsjön – ville fortsätta att uttrycka sig. Han vände sig till Henning. - Blir det nå pippa ikväll? Henning blev illröd i ansiktet. Henning visste att det var så man pratade med varandra här nere, och det var inget ont i det. Någon slags omsorg och kollegial ryggdunkning. Men denna gång blev han inte bara

294

bortkommen. Han fylldes av en strimma värme. Inte minst mellan höfterna. Och sedan i bröstet. Han tänkte på Henne. Vilket han kanske inte hade mycket för. Travers-Åke ledde snart hans tankar på mindre rosa vägar. Travers-Åke hade köpt villa, herrgårdsvagn och hund. Sist ville frugan, eller lika älskvärt uttryckt – kärringen - köpa en sådan där takfläkt som alla andra fruarna hade i kvarteret. Som han till slut fått köpa på konsumentkooperativet. Den snurrade där hemma i taket nu. Han fick inget svar på sin fråga till Henning (vad skulle han ha svarat?) så han svarade själv. - Först fru, sedan ungar! Han blev tankfull. Mer än vanligt. I alla fall för honom. - Vad ska man göra sedan? - Ska jag skilja mig och börja om på en ny kula? - Jag hinner än! Han tittade kaxigt Henning. Som för att ge sig själv det erkännandet. Att han inte var lastgammal än. Förmannen kom nu in i kuren. Han satte sig ned. Och såg sig omkring. Det gick redan rykten där nere på basarnas kontor. Om vad som bjöds och inte bjöds på i "elarnas" rastkur. Nu måste han få ordning på gubbarna sina. Ta kontrollen. Han använde strategin med det lyfta fram det gemensamma mellan honom och gubbarna. Påminde gubbarna om den senaste firmafesten han som förman hade ordnat. - Var tog ni vägen på sista arbetsplatsfesten? - Ni tål ju ingenting! Han spelade förvånad. - Och du! Han tittade på den Lille. - Du föll bakom soffan redan innan vi hunnit till Folkets Park! - Vilka killar! Hur ska jag klara mig med sådana som er? Han kopplade ihop förmågan att festa, som han uttryckte det, med förmågan att arbeta.

295

- Och du! Han vände sig mot den långe. På Folkets Park. Man ska inte äta biffen genom att spetsa den med gaffeln mot tallriken, sänka huvudet till bordskanten och sedan slita åt andra hållet med tänderna? Gör du så hemma i byn? Nä, grabbar det här går inte! Han reste sig upp som för att visa att nu måste de börja arbeta. Fikarasten borde vara slut för länge sedan. För att inte tala punschen. Den hade han inte sett. Det låtsades han åtminstone. Han reste sig för att gå ut ur kuren. När han öppnade dörren från kuren så stod Ossian där. - Tjenare Henning! Henning blev överraskad över Ossians ankomst, trots att han och Ossian tidigare gjort upp om att följas från arbetet idag. Ossian var omtyckt bland elektrikerna, och Henning kände sig smickrad inför sina arbetskamrater av besöket. - Hörde du vad som hände Severin och Emelie? - Nej, vadå? - Jag berättar på vägen, kom nu! Henning gick ut ur kuren och krängde av sig säkerhetssele och verktyg. De joggade lätt nedför stegen från elverkstaden ned till verkstaden. När de öppnade ståldörren till krosshallen vällde bullret från krossarna in. De stängde dörren och bullret kvävdes. Travers-Åke tittade efter grabbarna från elkuren. - De bara leker, grabbarna! tänkte han. Ledigt hit och dit. Nåja, snart har de villa och kärring och då är allt det roliga slut. - Var inte livet mer än så? Han var kvar i den fråga som allt oftare kom till honom. Ossian och Henning tog sig upp till markytan. På berättade Ossian om olyckan vid skipen. Vid omklädningsrummen passade de på att bada bastu. Det var fredag och snart helgledighet för bastubadarna. Där inne pågick den vanliga tävlingen om vem som kunde sitta längst i den hetaste värmen.

296

Med de vanliga vinnarorden: ”Jag har det varmare hemma i farstun”. Innan bussen ut i samhället startade fick Ossian och Henning problem att stiga på. En verkstadsarbetare hade tillverkat en stege i företagets verkstad. Det var inte tillåtet men vanligt och mannen skulle absolut ha den hemma i villan. Han gjorde allt han kunde för att prångla in den i bussen och passagerarna fick ducka. Efter ett antal försök och många svordomar från de andra passagerarna fick stegen slutligen plats i bussen. - När vi kommer in till så stan hoppar vi av nära Systembolaget och köper öl, sa Ossian till Henning Bussen körde iväg längs den väg som förband gruvan med staden. Väl inne i Kiruna spanade Ossian och Henning efter brudar längs trottoarerna. På Systembolaget handlade de öl. Plötsligt såg de Aslak i kön. - Vi åker ut till Teresia i din bil, ropade de till honom.

297

Raketen

298

Hem till byn

Mamma kommer in där jag sitter. - Vem pratar du med och varför leker ungarna under köksbordet? frågar hon mig. - Jag är Severin! - Jag är Emelie! - Nu rasar skipen, kom så flyr vi! - Men kära någon! Vad har du tutat i dem? undrar mamma. - Berätta mamma! Kände du dem? Mina barn skriker i mun på varandra. - De är klart att jag kände dem, svarar hon. Hon tittar på mig och skakar på huvudet. Ni var ju ganska vilda ni. - Berätta, mamma! ropar mina barn. - Ja, jag ska berätta! Lugna ned er nu barn. Få se nu, var ska jag börja … - Henning. Henning han var en clown. Han kunde göra konster. Och han kunde berätta historier. Han kunde allt om historia. - Och Aslak. Aslak kunde trolla med sin flöjt. Han lockade fram en mus hemma hos mig och farfar. - Varför det? - När han lockat fram den så slog Ossian ihjäl den. - Slog han ihjäl den? - Vad dum han var! - Nja, inte det kanske. Men, Ossian var så tuff av sig. Och ni vet inte vad han kunde ställa till, den pojken! Den rackaren. - Och så var det Kristin. Vilket vackert hår hon hade! Men hon var nog farlig för killarna. - Varför det? Undrar min dotter. - Hon behövde bara blinka så gjorde de allt för henne. - Om jag blinkar, gör brorsan som jag vill då? - Tids nog, lilla flicka. Tids nog vet du nog, flicka!

299

- Jag ska inte alls göra som syrran vill! - Nej, inte som hon vill, men … - Sedan hade vi José. Jag undrar vad han sökte, egentligen. Han var så tjusig. Han visade mig hur man dansar Salsa. Han kom ju från de trakterna. Där man dansar Salsa, menar jag. Men det var något oroligt över honom. Något plågat. - Och Elisabet. Hon kunde prata hon. Man hörde hennes röst över alla andra. Hon hade läst alla böcker. - Teresia var en väldigt duktig flicka. Hon sydde sina egna kläder. Hon tyckte att jag passade upp killarna alldeles för mycket. Att jag borde sitta ned och vila. Att pojkarna var bortskämda. - Ylva var en riktig pojkflicka. Och hon hade en så fin florabok med lupp. Hon undersökte alla mina krukväxter. Och, tro det eller ej, men hon hittade en blomma som jag inte själv visste att jag hade! Jag lyssnar på mamma och ser på barnen. Deras ögon tindrar av förtjusning över hennes beskrivningar. Jag förstår att de måste uppleva medlemmarna i det här gänget som mycket spännande. Och de är de naturligtvis. Om inte annat så gör händelserna omkring dem spännande. Dessa sömnlösa dygn. Denna långa dag. Som aldrig verkar ta slut. Gänget har klarat forsarna och de har klarat sig ur Mommas Krog i Kiruna. Vilket inte vill säga lite. De har vallats upp till midnattssolen av raggarna i staden och bekantat sig med natten i midnattssolens stad. Träffat några av denna natts, eller dags, egendomliga innevånare. Underjorden hade de besökt och överlevt. Minnet av människorna där ska aldrig försvinna. Varken av döda eller levande. Så våldsam har deras bekantskap varit. Nu hoppas de bara på att få vila. Och bara få vara med varandra. Utan att något våldsamt händer.

300

När Teresia och hennes vänner tagit sig ut från gruvområdet, satte de av mot byn. Teresia körde sin fars bil. I baksätet satt Emelie och Severin bredvid varandra. José hade Kristin i knäet och Elisabet satt i framsätet bredvid Teresia. Personerna i bilen pratade inte så mycket utan tittade mest på landskapet som passerade förbi. De såg skogen söder om staden återkomma. Skogen de kände igen innan besöket i staden. Skogen med de lite längre träden. Barrträden. För barrträd hade inte funnits inne i staden. Staden uppe på det blåsiga berget. Snart var de framme i Teresias föräldrahem. I hundgården ylade grönlandshunden av upphetsning och förväntan. Som vanligt när något hände på den ensliga gården. Teresia såg sin mor stiga ut på förstubron. Hennes mor sökte oroligt efter Henning med blicken. När hon inte upptäckte honom i bilen fick hon ett förtvivlat uttryck över sitt ansikte. Men Teresia lugnade inte ned sin mor. Istället spädde hon på sin mors oro genom att berätta om gruvolyckan. Undrade om polisen hört av sig till henne. De hade de inte, svarade hennes mor, chockad över det inträffade. Hon såg oroligt på Severin och Emelie. - Jag har gjort i ordning så att ni kan sova i gäststugan, sa hon som om det hade kunnat vara till någon hjälp. Sällskapet tittade intresserat i riktning mot gäststugan. Teresia bad dem följa med henne för att se hur den såg ut och sedan gick allihop dit. Väl inne i stugan kände de lukten av utvädrad stugfukt och rena lakan. En dubbelsäng och två enkelsängar var bäddade för dem. Alla utom Kristin och José, som stannade kvar inne i stugan, gick ut på verandan. Där samlades de och såg nedåt backen mot sjön.

301

- Visst är de fina! Vårt nya svanpar! De har blivit ett par, de där två, denna sommar. Svanar är trogna varandra hela livet ut, sa Teresia och pekade på sjöytan nedanför Svanparet klistrade sig omedelbart fast på ungdomarnas näthinna. De hypnotiserades av parets simmande lovar runt varandra. Var och en i sin egen värld. I sina egna drömmar. Emelie rodnade lätt och vände sig bort från vildsvanarna. Hon tänkte på Aslak och färden till Kallkällestugan som han hade lovat innan han hade lämnat henne på midnattsolsberget. Hon såg frånvarande ned i marken och log för sig själv. Även Severin såg tankfullt ut mot sjön. Tänkte på Ylva och hennes jobb. Att hon lovat honom där uppe på berget att ta med honom ut på raketbasen ikväll. Där det var raketuppskjutning i natt. Elisabet var den som längst stod kvar och såg på vildsvanarna. Undrade var Ossian var just nu. Hur han hade sett ut där nere i den djupa gruvan. Hur han hade kysst henne. I mörkret. När skulle hon få se honom igen? Med ett skört leende, litet inåt henne själv, följde hon parets simmande runt varandra nere på sjön. - Vi måste hämta era ryggsäckar från hembygdsgården! sa Teresia. Vi tar båten. Visst följer ni med allihop? - Vi stannar här! ropade Kristin inifrån stugan i befallande ton till José. De övriga följde efter Teresia. Snart ringlade sig sällskapet ned mot bryggan vid den stora sjön. De lämnade Kristin och José åt sig själva. Grönlandshunden ylade igen när den förstod att den inte fick följa med. Teresia lade ut båten. Severin och Emelie satte sig i fören. Började prata. Om Rickard. Om Sigurd. Om upplevelserna i gruvan. De undrade varför polisen inte kontaktat dem än. De tittade länge på varandra medan båten plöjde över den stora sjön. De anande

302

båda hur den andre mådde inombords. Först forsen. Sedan gruvan. Varför? Ingen av dem hade ett svar. Men de höll varandras händer hårt. Utom synhåll för Elisabet och Teresia. Teresia frågade ut Elisabet om Ossian. Om och om igen. Så ofta att Elisabet började undra varför Teresia ville veta allt Ossian. Kände Teresia inte honom sedan tidigare? Det var som en utfrågning. Deras samtal var spänt och dessutom verkade Teresia ville varna Elisabet för Ossian. Varför, undrade Elisabet medan de färdades över sjön. Teresia hade följt Ossians och Elisabets förehavanden. Ända sedan Ossians djärvt flörtande med Elisabet på Luspajärvi dagen innan. Det där löjliga pratet om att Elisabet skulle sitta närmare honom på pontonen för att "trycka ned motorn". Hur han till varje pris skulle ha henne att styra båten under hans överinseende. Ja, det där hade man ju sett tidigare, tänkte hon. Att Ossian var på det sättet. Men skulle hon varna Elisabet för honom? Eller skulle hon låta Elisabet göra sitt misstag och låta sig dumpas så fort Ossian ledsnat på henne? Risken var kanske att han behöll henne. Det ville hon inte. Det ville hon absolut inte. Hon kände en smygande ilska gentemot sin vän Elisabet. I alla fall mot den som en gång varit hennes vän i storstaden. För nu var de långt från storstaden, tänkte hon. Här var det andra regler som gällde. De anlände till hembygdsgårdens brygga. Den första de träffade på var sportchefen. Den sportchef som hade haft ett sånt besvär att få ihop deras forsränning för två dagar sedan. Han gick i cirklar utanför hembygdsgårdens personalingång. - Hej! - Ingen reaktion. - Var har du våra ryggsäckar? Nu stannade han upp. Irriterad över att bli störd i sina tankar. Han hade, som alltid, ett stort problem. Med någon turistgrupp.

303

Med logistiken. Eller med något annat viktigt. Som föreståndaren som vanligt försummat - tyckte han. Han, som egentligen visste bättre om hur man borde sköta den här anläggningen. - De finns i utrustningsförrådet! På vägen till utrustningsförrådet mötte de Ninh. De blev glada att se henne. Överöste henne med frågor om gårdagskvällen. - Kom du och Emil hem någon gång? - Klarade sig Emil helskinnad från slagsmålet? Ninh verkade ta det hela med ro. - Så där är de alltid! Kirunaborna. - All sprit dricker de upp på en gång. Sen börjar de slåss. Så gör de här i byn också. Några somnar snart medan några börjar köra båt. Sedan gör någon något tokigt. Som att att lägga fiskenät och sedan trassla in sig i dem. Vissa tror de är oövervinneliga och ska lyfta något tungt. Andra gråter ut hos köksbiträdet. - Jag har fått höra allt! sa köksbiträdet som stod vid personalingången på restaurangen och rökte. - Allt! Hon skakade på huvudet. Hon hade nog sett allt, tänkte Teresia. Medan tjejerna och Severin letade efter sina ryggsäckar i byn var Kristin och José helt ensamma i den lilla gäststugan. Kristin låg på dubbelsängen och såg ut genom panoramafönstret mot tallkronorna på den blå himlen. José satte sig försiktigt satt sig på dubbelsängens ena kant och log mot henne. De två var mer intresserade av varandra än av något annat just nu. Deras plötsliga tvåsamhet kändes först utmanande. Men, de kände båda att de valt varandra. Och att de valt bort de andra. Nu angav Kristin tonen. Hon såg allvarligt på José. Såg på honom under lugg. Log så undflyende att José inte tvivlade längre.

304

- Kom närmare mig … viskade hon. José sögs mot henne. Han rörde sig osäkert. Fumligt tog han henne runt midjan. Gömde sitt ansikte genom att föra sina läppar mot hennes mun. Kristin svarade på hans kyss. De körde fingrarna i varandras hår. Vred och vände på sina huvuden. Sökte varandras höfter. Stjärtar. Tryckte sina sköten mot varandra. José sköt fram sitt ena lår mellan hennes ben. De flyttade sina intresserade händer till varandras byxlinningar. Kristin drog upp Josés skjorta. När hon sedan drog upp sin egen T-skirt, satte hon hans kupade händer på sina runda bröst. Hon knäppte upp Josés byxor som han sparkade ned på golvet. José svängde runt Kristin så att han kunde hålla hennes båda, bara bröst i sina händer och samtidigt kyssa hennes mun snett bakifrån. Kristin sträckte sina armar uppåt och bakåt så att hennes bröst skulle skjuta fram i hans händer. Hon körde fingrarna i hans hårbotten och slöt sina ögon. Josés ena hand smekte hennes ena kind. För hålla hennes mun stilla i hans. Hans andra hand smekte henne över hennes bara mage och nedåt. Försökte knäppa upp Kristins byxor. Vilket inte var så lätt. - Sätt dig framför mig! Kristin vände sig om mot honom. Hon förde hans huvud mot sitt ena bröst. Medan hans läppar sökte sig mot hennes bröstvårta, försökte han åter knäppa upp hennes åtsittande byxor. Han öppnade hennes byxknapp och drog ned hennes dragkedja, men byxorna satt kvar. - Vänta José! Jag lägger mig ned. Kristin lade sig på sängen med sina fötter mot honom. - Dra i byxorna! Kristins byxor gled av. Både José och Kristin drog själva av sig sina underbyxor. Skjorta och T-shirt. De skrattade försiktigt mot varandra. Kröp nära, slingrade sig tätt. Greppade varandras bakar. Smektes. De suckade njutningsfullt.

305

För Kristin var José en ovanlig kille. Han var blyg. Men, kanske det var det som intresserade henne. Just det att han fick hennes passion att inte dra iväg med henne. Hon ville vara försiktig med honom. Inte genera honom. Men hon kunde inte hålla sig. Hon ville smeka honom. Egga upp honom. José blev nervös. Han kände att stunden var här. Ingen återvändo. Han måste hålla måttet. Han hade gärna sett att Kristin varit mer försiktig och tillbakadragen. Men, så var det inte. Hon var inte försiktig alls. Hon utmanade honom. Så, nu gällde det. Och han blev rädd. Rädd för att han nu helt enkelt måste ligga med Kristin. Nu. Kristin inväntade honom. Men. Det var något som utspelade sig ovanför deras huvuden. Något som vid en första blick inte verkade ha något med vårt älskande par att göra. Ovanför Kristins och Josés lilla gäststuga flög vildsvansparet. Majestätiskt som bara vildsvanar kan flyga. Men så skulle det inte fortsätta. Inte alls. Långt därifrån. Plötsligt dök den ena svanen från den gemensamma ritten över landskapet. Det var helt oväntat och makan förstod inte varför. Hanen seglade som i stall ned mot sjöytan. Förtvivlat försökte han klamra sig fast vid sin flygning men det blev inga vingslag. Bara kramp. Han plaskade i vattnet. Makan dök efter honom i en vid sväng ned mot sjön. Hon bromsade upp med vingarna och sträckte fram sina simfötter för att ta vatten. Hon simmade brådskande fram till sin make. Han darrade. Sprattlade. Hur han än gjorde blev allt fel. Han fick kallsupar. Han rullade runt. Hon petade med näbben på honom. Som för att hjälpa. Ingenting hjälpte. När makan inte orkade längre slaknade han helt. Det räckte inte att hans maka bet i honom. Han var helt död. Och sjönk.

306

Vattnet slöt sig kring vildsvansmakan. Hon var ensam. Helt ensam på vattnet. Och vi är vi tillbaka i Gäststugan. I gäststugans säng ville José komma in i Kristin. Så hade han i alla tänkt sig det hela. Men så skulle det inte bli. Det var inte meningen. Han hade lust men han var för nervös. Hans erektion räckte inte till. Just det hände som inte fick hända. Att han svek. Han kunde inte. Han försökte ursäkta sig genom att nervöst småskratta. Han försökte igen. Det hjälpte inte. Han kände katastrofen närma sig. Det värsta tänkbara. Han kunde inte. Kristin försökte hjälpa honom genom att smeka honom men det hjälpte inte heller. Sakta blev situationen jobbigare och jobbigare. José var pressad över allt förstånd och kände kallsvetten bryta fram. Kristin förstod inte vad det var som var fel och inom henne växte en allt olustigare känsla fram. En känsla som inte fick komma. Känslan av att hon inte var värd. Hade inte killen lust till henne? Var hon inte attraktiv för honom? Vad skulle hon annars tro? Hon blev förtvivlad. Vad var det för fel på henne? Från att ha varit så lockande för varandra började de båda söka efter en anledning att avbryta allt och komma ifrån det hela. Kristin tittade mot fönstret. Över Josés axel. Mer och mer utled på Josés tafatta smekningar. När Kristin låg där och tittade ut genom fönstret var det något som fångade hennes intresse. Men vad var det hon såg? Jo – så var det. Det var en ekorre. En lite söt ekorre. Med en lång svans. Som tittade på henne. Som tittade på José. Så hoppade den till. Men den försvann inte. Den bara fortsatte att titta. Tydligen väldigt intresserad. Av dem? Kristin blev mer och mer nyfiken. Hon log mot den. Vilken liten söt varelse!

307

Snart kunde hon inte hålla sig längre. Hon började skratta. José hörde det omedelbart. Till sin fasa. Och han blev utom sig. Han kände skräcken rusa genom sitt huvud. Skrattar hon åt mig? - Titta José! Kristin pekade på ekorren som intresserat följde dem. José vände sig förvirrat om. Han såg ekorren. Den hoppade upp i luften av förvåning ännu en gång. José försökte se vad den egentligen gjorde. Vad var det var som var så intressant? Så intressant att Kristin avbrutit alla hans ansträngningar att försöka ligga med henne. Då blev det hela komiskt. Han började skratta. De skrattade båda två. Lade sig bredvid varandra. Ekorren blick hoppade mellan Kristin och José. José hade redan intecknat katastrofen och kunde lika gärna skratta. Han hade redan gjort bort sig så grundligt inför den här svarta, vackra, farliga varelsen som låg bredvid honom. Kristin. Inget gick att rädda längre. Kristin såg verkligen det komiska i det hela. Som om inte ekorren förstått det! Hon vände sig mot José. Petade honom i magen. De drog täcket över sina båda ansikten och kroppar. Under täcket kände de andedräkten mot varandra. José hade gett upp Kristin och Kristin betraktade José som en trevlig prick men inget mer. Kristin och José själar skildes vid denna stund åt från varandra. Om de nu någonsin varit speciellt nära varandra. Allt var förbispelat. Men de båda var glada igen. Då kom lusten för José. En väldig lust. Kristin skrattade först lite satirisk åt honom när hans ena arm låste hennes huvud i hans armveck och med den andra särade på hennes lår. Men hennes skratt bet inte på honom. Han var som stel i hela sin rörelse. Hans blick var stirrande. På henne. Inte med henne. Rätt var det var så kände hon något hårt tränga sig in mellan hennes ben. Hon togs på sängen. Kan man säga så? Kristin hade i vart fall ingen talan. Inget att sätta emot när han började.

308

Men Kristin njöt. Och José njöt. De berusades av varandra. Överraskade. Kåta. De stönade båda högt. I den lilla gäststugan. Ovan den stora sjön. När det gick för dem var det som en ljuv flod som forsade genom gemensamma kropp. Länge. Helt tömda i varandras orgasm. Tills allt var över. Och de bara låg där. Bredvid varandra. Sakta, sakta återvände de till verkligheten. Sakta. Men mot verkligheten. José satte sig oroligt upp i sängen. Genererad över hur han hade skrikit. Kristin överraskades av Josés tilltag. Tilltaget att bara lämna henne så där. Som att ge henne kalla handen. Han bara steg upp och började ta på sig kläderna! Hon blev arg. Ensam kvar i sängen. Lämnad. De sa ingenting mer till varandra. De två i den lilla gäststugan i skogen. I tystnaden som bara stördes av suset från tallarna utanför stugan. Och ljudet av en bil som anlände i närheten. Aslak körde in på Teresias tomt. Teresias mor hörde bilen och kom åter ut på förstubron till huset. Ossian steg först ut och hejade glatt på henne. Modern blev glad och log mot honom. Hon såg efter Ossian när han började böka i bilens bagage. Han framkallade något i henne som hon glömt. Något som hon självt upplevt för länge, länge sedan. Hon tänkte på sin man. När hon och hennes man träffades. För tidevarv tillbaka. Någonting hos Ossian påminde henne om honom. Den unge honom. Sin man. Så steg Henning ur bilen. Hon ryktes bryskt ur sina tankar. Blev mor igen. Mor till Henning. Grönlandshunden kände igen sin husse och gav full hals. - Tyst Marjak! skrek Henning till svar Marjak tystnade genom att omvandla sitt skrikiga ylade till ett melankoliskt, känslosamt och djupt brum.

309

Hennings mor såg oroligt på Henning. Henning såg trotsigt tillbaka på henne. - Varför är du gå-bort-klädd? undrade han. - Jag och pappa ska på middag! svarade hon med skuld i rösten. Kanske borde hon ha stannat hemma när Henning äntligen var hemma igen? - Ska jag visa vad som finns i frysen om ni ska grilla något? - Det är lugnt! Du behöver inte visa någonting alls! - Säkert? - Vi klarar oss själva! Henning lät irriterad. - Jag måste gå på en gång. Jag får skjuts ute vid vägen om några minuter. Pappa åker direkt från sitt jobb. - Är det säkert att ni klarar er själva? undrade hon igen. - Ja! sa Henning högt och vrångt. Hans mor skyndade sig iväg över gårdsplanen och mot stora vägen. - Jag har bäddat i gäststugan! Jag tror att två av Teresias vänner är där nu, ropade hon efter sig. - Gå nu! - Vi lastar in ölen i gäststugan, Aslak! Ossian gick bort mot gäststugan för att se vilka som var där. José var just på väg ut på stugans veranda med händerna i fullt sjå med att stoppa ned skjortan i byxorna. Han såg Ossian komma gående mot stugan. - Kristin! Skynda dig! Ossian kommer! viskade han till Kristin. - Äh! Det gör väl ingenting! svarade Kristin medan hon började ta på sig kläderna. Långsamt och nonchalant. Ossian var framme. Han såg Kristin genom dörröppningen. José flyttade blicken mellan Kristin och Ossian. ”Hon kunde ha tagit på sig”, tänkte José. Kristin tittade stint på Ossian, utan något för sina bröst. Utan att försöka skyla sig.

310

Ossian leende försvann och han stelnade till. Blev osäker. José väntade på en sarkastisk kommentar från Ossian men den kom inte. Ossian såg bara förbryllad ut. Aslak och Henning ropade längre bort. De ville ha hjälp och Ossian fick en anledning att försvinna. Och det gjorde han. Utan ett ord. Kvar stod José. Han funderade först över Ossians märkliga reaktion. Han hade sett bortkommen ut. Ossian av alla. Sedan på Kristin. Varför gjorde hon så? Han förstod inte något av situationen. Så han lämnade den. Situationen. Mentalt. Han lämnade Kristin. Istället vandrade han inåt sig själv. Han erfor en egendomligt, motsägelsefull, ny slags känsla. Han hade inte känt den tidigare. Dels en slags stolthet som han inte tidigare erfarit. Han tittade förhoppningsfullt mot Kristin. Han hade hoppats att hon sett tillbaka på honom. Men det gjorde hon inte. Hon gav honom inte den minsta blick tillbaka. Det sårade honom djupt. Men, det tog inte från honom den sköna känsla han hade inombords. Den andra känslan. Att han nyss legat med henne. Och tillfredsställt henne. Så mycket förstod han. Men sedan då? Han visste inte hur han skulle vara om han stannade kvar hos Kristin. Ingen aning om hur han skulle bete sig. Han var tvungen att ge upp. Mitt i segern. Han började långsamt gå mot de andra. Kristin drog på sig sin t-skirt. Hon såg sig omkring i stugan. Fick syn på ett målarstaffli som stod lutad mot väggen. Hon blev glad vid synen av staffliet och gick fram och ställde upp det på golvet. Hon plockade bland färgtuberna som hörde till. Flyttade staffliet ut på verandan. Ställde in det för målning. Hon tittade ned mot sjön. Mot tallarna på kullen närmast. Hon letade med blicken ned mot skogsbrynet som vätte mot sjön. Det var då såg hon den. Älgkon. I gläntan. I gläntan, tänkte hon. Det är ju den gläntan! Den som flera gånger visat sig för

311

hennes inre syn. Som hon hittills aldrig fått fatt på därhemma. Nu hade hon den. Oh, så vackert! Hon kom ihåg hur snabbt rentjuren de hade sett på forsränningen hade försvunnit. Stå kvar där, mumlade hon och lät penseln leda sin hand över det vita arket. Killarna var snart tillbaka vid gäststugan för att ställa ned ölen på verandan bredvid Kristin. Älgkon hörde det och sprang iväg. - Typiskt! reflekterade Kristin och ondgjorde sig över att tingen inte följde hennes vilja. Hon slängde en irriterad blick mot killarna. Killarna, som inte lagt märke till Kristins älgko, hade hört ljudet av en motorbåt nerifrån sjön. De stannade upp för att se vilka det var som var på väg in. - Det är ju Teresia! - Hallå! Passagerarna nere i båten som var på väg in upptäckte killarna upp vid gäststugan. - Är det ni? Hördes från båten. Ossian, Aslak och Henning småsprang ned mot bryggan. José slängde en fåfäng blick mot Kristin men när han såg att hon fortfarande bara var djupt försjunken i sitt målande, slog han ned sin blick i marken. Snart började också han gå ned mot de andra. Men sakta och dröjande i hopp om ett under som kunde ge honom anledning att vända. Nere vid bryggan utbröt kramkalas. Alla hjälpte Teresia att dra upp båten under skratt och skämt. Tillsammans vandrade sedan alla utom Ossian och Elisabet upp längs stigen, livligt pratande, till gäststugan. Elisabet hade sett fram emot att träffa Ossian igen. Hon hade inte sett honom sedan mötet i underjordsgruvan. Då hon knappt känt igen honom. Så annorlunda han hade sett ut i sin

312

gruvmundering, hade hon tänkt. Är det samma Ossian? Hon hade först blivit förskräckt. Sedan imponerad på något besynnerligt vis. Sedan hade han försvunnit med sina arbetskamrater. In i mörkret igen. Utom räckhåll för henne. Och hon hade inte kunnat få honom ur tankarna. När Elisabet nu äntligen fick se Ossian igen blev hon besviken. Hon upptäckte honom redan från båten. Hennes glada igenkännande försvann när hon såg hans ansikte. Han såg frånvarande ut. Inte glad att se henne. Hon steg iland och såg att han bara såg tankfull ut. Hon blev orolig och undrade om något var fel. Var han inte glad att se henne? Hade han ledsnat? Hon kände sig tom inombords. Ensam. Men så upptäckte Ossian henne. Trots att han redan tidigare borde ha upptäckt henne. Hans ansikte lyste upp i ett igenkännande leende. Ett sådant där leende som bara han kunde ge henne, tänkte Elisabet. Hon blev strålande glad. Fylldes åter av värme och energi. Hon måste fram till honom omedelbart. I hans famn. Fort. Väl framme kröp hon ihop i hans omfamning. Han höll hårt i henne. Han var åter den björn som hon så gärna ville känna sig trygg i. Hon kände hans kropp mot sin och pressade sina höfter mot hans. Ossian kände det och hans händer letade sig försiktigt ned på henne. I takt med att hans lust bubblade upp i honom vaknade en annan del i honom. Den som bara ville ha Elisabet. Som en vällustig smärta. Smärtan i längtan berusade honom och han blev orolig. Elisabet kände hans oro och förnam en svag pirrning, blandad med lätt rädsla. Hon tittade upp ur kramen och letade efter de andra. De stod upp vid gäststugan. Hennes man var trög och stel där han stod och Elisabet kände att hon måste bryta sig ur hans omfamning. Men bara försiktigt. Hon tog hans hand och började dra honom upp mot de andra. - Kom Ossian! Kom! Vi går upp till de andra!

313

Uppe vid stugan var Teresia i färd med att rumstera om i stugan genom att flytta på bord, stolar och sängar. Hon märkte att något hänt i dubbelsängen och bäddade om den i all hast. - Kristin! Du målar? utropade Elisabet när hon tagit henne och Ossian upp till stugan. Elisabet tittade intresserat på motivet och försökte göra Ossian delaktig i Kristins målande. Ossian krängde sig dock försiktigt ur hennes hand och tittade bara undflyende mot Kristin. Kristin gnolade på som om ingen annan var där, men den som hade varit uppmärksam hade kunnat se att hon var mycket medveten om just hans närvaro. - Hör ni, Allihop! Teresia försökte samla alla inför kvällens fest. - Vad ska vi hitta på till i kväll? Har ni idéer? Hon kände ett passiva avståndstagande från Henning men viftade bort det från sina tankar. För nu hade hon mycket att stå i. De skulle laga mat. Hitta på roliga saker. Hon vill visa hur fint det var på Tallholmen. Hennes stolthet. Hennes hem. Men hon skulle inte lyckas utan svek. - Jag och Emelie ska iväg ikväll! sa Severin. Emelie nickade instämmande och kikade försiktigt på Aslak. - Jag lovade Ylva att skjutsa ut Severin till henne i samband med att jag och Emelie åker till Vittangiälven. Vi ska ta min båt upp till Kallkällestugan. ”Jo, jo!” grimaserade Kristin där hon stod och målade. Det kunde hon minsann tro. Att Aslak ville röva bort stackars Emelie. Till sin stuga någonstans. Teresia ryckte till för varje avbokning hon fick och kände sin stora fest rinna ut mellan sina fingrar. Men hon stålsatte sig. Trots att känslan av splittring lade sig över dem lovade hennes planer ändå så mycket spännande inför kvällen. Det små strecken hennes vänner lade i hennes planer kunde inte hålla henne tillbaka. Hon drog Elisabet med sig och gick iväg för att

314

inspektera frysen och matkällaren. Ossian och José tog var sin öl och satte sig ned nedanför verandan. Kristin följde dem i ögonvrån medan hon fortsatte att måla passionerat i sin egen värld. Kramkalas igen. Aslak, Severin och Emelie satte sig i Aslaks bil efter att först ha ropat efter Kristin utan resultat. Bilen rullade iväg. De kvarlämnade kände sig först övergivna men sedan fick Teresia igång dem. Nu skulle det bli fest!

315

Kallkällestugan

Aslak körde längs den smala vägen ut mot raketbasen. Vägen var byggd uppe på en milslång moränås som ringlade sig i nordsydlig riktning. Markvegetationen under tallarna var så tunn att den här och där spruckit upp ovan på den lösa moränsanden. Mellan åsarna bredde gräsmyrar och tjärnar ut sig. Våtmarker. Ovan dem, högt upp, var de iakttagna. Ett öga betraktade dem utan att veta vad det såg. Ett öga som i svindlande fart svepte fram över landskapet. Ögat visste själv inte vad det såg. Det bara samlade in bilder. Ylva, som arbetade på raketbasen, såg genom det ögat. Hon följde ögats snabba ritt över landskapet. - Nu passerar den rakt över oss. Jag kan uttyda den långa moränåsen, sa hon tyst för sig själv. När Aslak, Emelie och Severin anlände till raketbasen stannade de framför vaktkuren som bevakade det inhägnade området. En fjärrstyrd kamera vände sig mot dem. Vaktbilen dök upp. En uniformerad vakt steg ur och frågade ut Severin genom stängslet. Efter sina svar fick Severin godkänt för att komma in på raketbasens område. Vakten erbjöd sig att köra honom till Radarberget. Innan Aslak och Emelie lämnade honom hos vakten gav Emelie honom en kram. - Väntar hon på dig? Ylva? Är du säker? Emelie stod och såg efter vaktens bil när den for iväg med Severin. Emelie vände om och satte sig i bilen. Aslak körde en kort bit och svängde av på en hårdtrampad jordväg ned mot Vittangiälven. Framme vid vattnet stannade Aslak bilen.

316

Han var inte helt van att åka upp till Kallkällestugan på sommaren. Det fanns inga renar i denna trakt så här års. De var just nu uppe i fjällen med de andra renskötarna. Desto bättre, tänkte Aslak. Det hade bara blivit generande att komma med en svensktjej till renskötarstugan. Även om han stolt skulle ha bräckt kompisarna från samebyn. En fräsch kvinna direkt från storstaden. Vid stranden låg tre smala forsbåtar med varsin liten utombordsmotor. En av dem tillhörde samebyn. De två andra tillhörde raketbasen. Det syntes tydligt att de senare var raketbasens, för de var mer påkostade. Den förra var mer sliten. En lasso låg kvar på botten av samebyns båt. Aslak visade Emelie hur hon skulle ta tag i sidan av båten. Tillsammans baxade de ned den smala forsbåten ut i det lugna vattnet i en liten vik i den annars strida älven. Emelie kunde stiga i torrskodd eftersom Aslak sedan sköt ut båten vadande i sina stövlar. Hon satte sig i båtens för och han ställde sig baktill. Med en trästör stötte han i älvbotten för att skjuta ut båten fri från land. Han ställde sig gränsle i riktning mot akterspegeln. Med ett kraftigt ryck i startsnöret så fick han den lilla motorn att hosta igång och Emelie kände hur båten sköt ut i älven. Hon såg på Aslak som för att kontrollera att allt var i sin ordning, men sedan vände hon sig framåt. Båten började sin färd motströms och upp efter älven. Emelie hängde ut över fören och där hon såg vattnet försvinna under sig. Det svarta vattnet ned till den djupa bottnen gjorde henne först yr. Men snart gick det så fort att hon inte längre såg något genom vattnet. Hon som svävade fram över vattenytan. Kände sig på något egendomligt sätt mäktig. Flickan från söder. I en båt någonstans i lappmarken. På båda sidor av Emelie passerade tät, mörkt grön granskog. Vildmarksälven ringlade sig in mot Skandinaviens egen taiga. Mil efter mil av obebodd ödemark. Ingen bebyggelse. Inga människor. Bara urskog.

317

Den mörka granurskogen de färdades i var en dunkel värld av mossor och lavar. Färggranna mattor gömde mark och stenblock. Fallna trädstammar hade stora svamptickor i sin bark. Ibland ersattes den dystra granskogen av tallar. Denna, tallurskogen, var ljusare. Men den hade också sekelgamla, tjockbarkade träd. Träd som överlevt brand efter brand. Förstenade skogar av torrakor och silverfuror. Som efter varje brand hade fått sällskap av björk och asp som tagit över som lövbrännor i såren av den förödda vegetationen. Men bara för att efter ett sekel åter tas tillbaka av barrskogen. Först av gran. Sedan av tall. Till det att nästa brand återkom. I skydd av den täckande barrskogen växte den raggiga skägglaven. Bara i sig ett bevis på att luften var så klarren i de vidsträckta polarskogarna. För där fick den andas ren luft. Och det var dessa barrträdens visa skägg som så ofta räddade fjällens renhjordar när de under vintern tog skydd i skogslandet. Vid de tillfällen då de inte kunde komma åt sin vanligaste föda, renlaven, som frusit inne under hård isskare. Här, i dessa tassemarker, levde skogens alla innevånare. Det var skalbaggarna i de murkna träden och det var huggormarna i sina hålor. Det var harar och rävar. Ripor skrattade ”käv käv kä-hä-hä-hä-hä-hä” och lyfte flaxandes genom tallriset. Det var här älgen klev med sina stora kliv över tuvorna. Kringströvande järvar och lodjur som följde sina jaktstråk. Ibland passerade en vargflock till ljudet av vadarfåglarnas parningsrop över myrar och myrsjöar. Hoande ugglor jagade skogssorkar under månljusa nätter och knattrande hackspettar jagade larver under intensiva sommardagar. Oändligt antal mygg och knott fanns som stapelföda för alla fågelungar. I denna seklernas orörda skog rörde sig källälven fram. Källan till den stora älven. Ringlande. Sökandes. Från fjällen i fjärran. Från bäckarna i uråldriga björkskogar där harr och

318

öring kunde leka. Källälven letade sig ibland rofyllt, ibland brusande, ned till byn som gett den sitt namn. Vittangi. Där den förenade sig med Modern. Torne Älv. Det var hit som urfolken en gång sökte sig i tidernas gryning, på jakt efter vildren. Då, när de kom första gången, mötte de den orädda lavskrikan vid sina eldar. Fläsktjuven. De överraskades av orre och tjäder som bullrigt flög upp framför dem så att kvistar och grenar bröts i ett brak. Ibland gick till och med en spelgalen tjädertupp till yr attack under försommarens vilda spel. Vad tänkte dessa de första gryningens människor om denna förtrollade skog? Vilka historier väckte den mystiska skogens outgrundliga, nattliga ljud i deras blottade själar? Var det så här deras gudar framträdde? De magiska. De mystiska andar som gömde sig under stenar. Som de offrade till. Vid offerplatserna. Seiterna. I landet som inte tillhörde någon stat. Landet som bara hade storlommens ödsliga rop som sin egen ensamma nationalsång. Tidevarv passerade. De första fria jägarna blev samer. De slutade att gillra fångstgropar för vildrenarna och började följa hjordarna som boskapsskötare på skidor istället. Efter dem kom nybyggarna. Med skattefrihet och drömmen om en egen gård. Och rätt som det var, syntes en geolog komma traskande i jakt på järnmalm. Som letade efter så viktiga saker. För samhället hundra mil bort. Så kom det sig så att den unge konstnären hittade hit. Han som, när han såg skogarna, omedelbart blev fast. Fast i bilderna. I ljuden. I trollens land. I tomtarnas gömda salar. Betraktad av blickar som följde honom i kvällsdunklen på kvistbrytande stigar. Halvdränkt av myrarna men förtrollad av skogarna. Han kunde inte få nog av bilderna. Ingen hade sett dem som han. Och när han efter en het sommar skissat klart reste han hem. Och var borta.

319

Konstnärens spår försvann. Han glömdes bort av skogens djur. Inte ens Berguven skulle komma ihåg sin vilsne, traskande gäst. Men hans spår fortsatte någon annanstans. För han tog med sig en bit. Inte en bit renhorn eller malm. Nej, han tog med sig tomtarna och trollen. I sagor till alla barn. Långt, långt borta från detta lands skogar. För där förstod varje barn. De smekte hans teckningar med sina händer och bilderna blev för alltid en del av deras liv och fantasi. Om den där världen. Som fanns någonstans. Landet Någonstans. Aslak och Emelie följde älvens lopp allt djupare norrut. Aslak kände vägen noga men han var tvungen att anstränga sig för att inte köra på sten i den ibland mycket grunda älvfåran. Snart fick de gå i land. Han bad Emelie att gå längs stranden medan han drog båten förbi speciellt steniga partier. Aslak hade fullt upp men Emelie hade det inte. Hon strålade och vandrade nyfiket medan hon strök sina händer mot videsnårens ullkuddar längs stränderna. Pliktskyldigast vände hon sig om för att se om Aslak behöver hennes hjälp men eftersom han såg så viktig ut där han höll på med sitt, slappnade hon av och gick vidare. - Vad var det här för konstig sten? Emelie vred och vände på en tung sten som hon plockat upp eftersom den hade en så konstig, degig form. Aslak ryckte till vid åsynen av stenen. - Släng bort den där! Den ger otur! - Varför det? undrade Emelie trotsigt fastän hon hörde hur irriterad Aslak lät. - Det är ett ont föremål! - Ont vadå? Emelie blev bara mer intresserad av Aslaks motstånd. Aslak drog upp båten mellan två stenar och gick fram till Emelie. Han tog hennes sten och vägde den kritiskt i sin hand. - Om du nu bara måste veta det, så bringade sådana här stenar otur till mitt folk.

320

- Vi var slavar … förstår du det! Slavar! - Var det en gruva? frågade Emelie ängsligt. Aslak nickade. Han såg bistert ut mot älven. Men det var mycket länge sedan. Mycket länge sedan. Men vi kommer aldrig att glömma det. - Vilka var det som gjorde så? - Det var ditt folk. Svenskarna. Aslak lät inte arg. Bara konstaterande. Men så såg Emelie att Aslak tog sats för att berätta något. Nu såg han arg ut. - Och nu är de här igen! Nu med skogsmaskiner. Rena monster om jag får säga det. Emil har du träffat. Han kör en av maskinerna. Du skulle bara se hur det ser ut efter att han plöjt fram i skogen! Som en åker! Allt är dött! Ödsligt. Inget att äta för våra renar. Ingenting. Värdelöst. Emelie hade satt sig ned bredvid Aslak. - Men allt häromkring ser ju så orört ut! Tror du verkligen att de kommer att hugga ned all den här skogen? - De tar en liten bit i taget! Om vi protesterar så säger de bara att det är denna lilla bit. Men nästa år är de tillbaka. Och då är det en annan liten bit. Folk inne i Kiruna ser inte när de fraktar ut skogen till sågverken. Men i byn kan man se deras lastbilar. Tidigt på mornarna, innan folk vaknar. Vargarnas land är snart borta för alltid! - Finns det vargar här? - Inte just nu. Men för några år sedan hade vi en hel flock. - Vart tog de vägen? - Någon sköt dem! - Va! Vem sköt dem? - Aslak vände sitt ansikte från Emelie. Han sökte i terrängen efter något att flytta diskussionen till. Men det ville inte Emelie alls. Hon undrade var vargarna tog vägen. Hon älskade vargar.

321

Hon hade visserligen aldrig sett någon i vilt tillstånd. Men hon hade tecknat av dem. Läst om dem. - Har du sett någon varg? Aslak såg hemlighetsfull ut. Emelie sökte hans blick men den ville inte möta hennes. Hon funderade. Hon blev mer och mer klok på varför han inte ville möta hans blick. - Det är du som skjuter dem? - Visst är det så, Aslak? Erkänn! Emelie knuffade i den nu så tröga, sega Aslak. Med uppfordrande, pockande händer. - Sluta nu, Emelie! Aslak gnällde och log besvärat för att besvärja kvinnan som redan hört för mycket. - Det är inte klokt, Aslak! Man får inte skjuta vargar. De är ridlysta enligt svensk lag. - Tänk om man sköt alla lejon i Afrika? Vad skulle du säga då? Emelie tittade stint på sin vän. Vännen som hon avslöjat. Aslak din rackare! - Se inte ut som om du inte hör någonting! Svara på min fråga! Aslak sa ingenting. Först på grund att han kanske inte ville säga någonting. Men, sedan var det något annat som drog till sig hans uppmärksamhet. Aslak blick blev plötsligt stilla. Men det var en koncentrerad stillhet. Emelie fick plötsligt den där känslan av att hon satt bredvid en vild främling. Hon tordes inte säga någonting. Hon bara väntade. - Hörde du? Viskade Aslak och såg Emelie rakt i ögonen. Allvarlig. Emelie såg förvånat tillbaka på Aslak samtidigt som hon spetsade öronen. - Är det ett bygge i närheten? viskade hon frågande. Aslak skakade bestämt på huvudet.

322

Emelie lyssnade. Noga. På det märkliga klappret. Det lät som om någon kastade bräder i en hög. - Vad är det då? - Det är björn … Aslak såg allvarligt på Emelie. Men också märkligt upplivad. Han vände huvudet mot båten som om han inventerade utrustningen de hade med sig. Han lade sin hand mot kniven som hängde vid hans höft. Tittade sedan frånvarande på Emelie. Emelie bara gapade tyst mot Aslak. Aslak bestämde sig. - Vi lämnar den här platsen, Emelie! De steg i båten och fortsatte. Emelie energi var för tillfället stillad. Och Aslak hade vunnit tillbaka sin Emelie. Emelie var åter hans trogne följeslagare. Som såg upp till honom. Litade på honom. Förundrades över allt han kunde i detta land. Vid nästa dragning av båten såg Emelie länge på sin vän. Beundrande och respektfullt. Där han balanserade på blöta stenar och drog och sköt på båten. - En björn … hon ryste vid blotta tanken. Det slog henne att en björn faktiskt hade stått där inne i skogen. Nära dem. Plötsligt flög en tjäderhona upp framför henne på stigen. Hon blev först uppskakad av den vilda fågeln. Hon följde intresserat hur fågeln flydde från henne. Sedan kände hon att någonting inte stämde. Fågeln rörde sig ostadigt. Liksom haltade fram i snåren. Den flög inte. Varför gjorde den inte det? Den måste vara skadad, tänkte hon. - Aslak! - Vi måste hjälpa fågeln! - Den är skadad! Aslak, som hade fullt upp med att få båten mellan några stenar, stönade och tittade upp åt Emelies håll. Han såg på

323

tjäderhönan där den sprang i cirklar, lockandes Emelie åt en annat håll än där hennes ungar fanns. Han mötte Emelies uppfodrande, ”hjälpa alla djur” attityd med: - Vad är det nu då? När han förstod vad som stod på skakade han på huvudet och log för sig själv. Han fortsatte slita med båten. Emelie såg först frågande efter Aslak, men sedan gav tjäderhönan ifrån sig sina ömkliga, kacklande ljud igen. Hon beslöt sig för att sig försiktigt närma sig fågeln för att visa att hon inte ville den något illa. - Stanna! Låt mig få titta på din vinge! Jag vet att du är skadad? Emelie försökte locka fågeln genom att låtsas att hon hade något i handen som hon brukade göra med gässen hemma, samtidigt som hon försiktigt gick framåt för att komma närmare. - Kom nu, Emelie! Vi måste vidare! ropade Aslak. Han fick inget svar. - Han bryr sig inte om dig, men det gör jag! viskade Emelie till tjäderhönan, med en moders tonfall, som för att vinna den undflyende fågelns förtroende. Hon beslutade sig för att ge den stackars fågeln en sista chans och fortsatte förföljandet. Längre bort från älven. Hon fortsatte att följa den irrande, haltande tjäderhönan. Djupare och djupare in i skogen. Tät granskog omgav henne snart. Hon kunde inte hålla sig från att stanna upp och sträcka sig efter en lång skägglav. Känna på den. Som ett uråldrigt hår, tänkte hon. Plötsligt knäcktes en kvist bakom henne. Var det Aslak? Hade han äntligen ändrat sig och kommit efter henne? Hon vände sig om. Nej, det var inte Aslak. Någonting fladdrade till bland granarna men hon kunde inte se vad det var. Egendomligt, tänkte hon. Hon såg sig oroligt omkring. Åt alla håll.

324

Emelie såg bara granar. Granar överallt. Mörka granar. Var var Aslak? Var var älven? En rysning drog längs hennes rygg. Var var hon? Hon såg sig omkring. Från vilket håll hade hon kommit ifrån? Ensamheten slog ned i henne som en bomb. Hönans kacklande och vinglande med sin hängande vinge lät inte ömklig längre. Den lät aggressiv. Fientlig. Knastret bakom granarna hördes igen men nu från ett annat håll. Den smygande rädslan kröp upp längs hennes nacke. - Tyst med dig, din nedrans … fågel! Tjäderhönan lyfte plötsligt och flög iväg mellan granarna. Tystnaden lade sig omkring henne. Tungt. Hon funderade på kvistbrytningarna hon hört. Vem, eller vad, hade gjort dem? Det kunde väl inte vara … nej, hon slog bort tanken. Men rysningen innanför hennes skjorta gjorde henne kall. Hon hörde inga ljud som kunde associeras med plank som kastas på varandra. Hon hörde ingenting. Allt var stilla. Skogen var som en varelse. Utan ansikte. Som en blind betraktare av henne. Hon ville ropa på Aslak men hon ville inte avslöja att hon gått vilse. Och den där fågeln. Den var borta. Eller var den det? Någonting var det ändå hon hört prassla i närheten. Hennes tassar kunde inte undvika alla ljud. Trots att hon var en mästare på att smyga ljudlöst. Och hon behövde inte se flickmänniskan för att veta var hon skulle nå henne. Hon kunde vädra henne. Bit för bit hade hon gjort sina lovar runt flickan i den täta granskogen. Det var så björnen noggrant förberedde sin attack. Hon var mycket noga med att när hon slutligen skulle gå till attack, då skulle bytet inte ha någon chans att komma undan. - Nej, det här går inte! sa Emelie till sig själv efter sitt planlösa irrande. Hon satte sig på en murken stubbe. Trots att den gav efter och blötte igenom hennes byxor.

325

- Jag måste lugna ned mig. Tänka efter. Hon kände att hon var andfådd. Uppjagad. Hon försökte åter igen att lugna ned sig. Kände försiktigt inom sig vad som var på gång. Varför kände hon så här? Behövde hon det? Naturligtvis inte! Ändå skrämde något henne där inne. Inom henne. Det ville få henne att springa. En röst. En röst som när hon lyssnade på den kände att den lömskt tog grepp om henne. Utplånade hennes tankar. Tog över hennes tankar. Med något annat. Innan … Att hon satt sig ned gjorde allt mycket enklare, tänkte björnhonan instinktivt. Adrenalinet i hennes kropp rusade ut i hennes kropp. Hon kunde skymta människan mellan granarna. Det här skulle bli enkelt. Om det inte hade varit något som störde henne. Något hade hänt som lade ett streck i hennes plan. Allt skulle ha gått automatiskt om inte en annat figur hade dykt upp. För det var plötsligt en annan varelse en bit ifrån flickan. En varelse som flickmänniskan inte verkade vara medveten om. Trots att det här också var en människa. Men det här var en människa björnhonan inte kunde ignorera. Hon hade sett honom tidigare. Hon hade verkligen mött honom. Björnhonans minne av mötena med den här människan var starka. Det hade varit sammandrabbningar. Han hade vid flera tillfällen kommit emellan henne och de renkalvar hon siktat in sig på. Denna människa följde alltid med när renhjordarna vandrade förbi på hennes marker. Nu var han här fastän inga renar vandrade här. Han hade redan han sett henne. Hon kunde uppfatta hans genomborrande ögon. Rakt på henne. Hon visste vad det betydde. Det betydde strid. En strid på liv och död. Hörde flickmänniskan som satt på stubben ihop med honom? undrade björnhonan. Flickmänniskan verkade inte vara medveten om hans närvaro. Kanske hon bara kände hans

326

närvaro. Det var något som störde henne där hon satt på sin stubbe. Björnhonan flyttade sitt fokus helt på mannen. Mannen vek inte en enda tum med sin blick. Han vred sitt huvud fram och tillbaka. Från sida till sida. Det var menat till henne, kände björnhonan instinktivt. Vad skulle hon göra? Skulle hon ta honom först? Hon backade omärkligt upp på sina bakben. Gjorde sig beredd till språng. När han lyfte handen och riktade den mot björnhonan retade det henne först ännu mer. Men, sedan ändrades allt. Björnhonan fastnade i sin rörelse. Istället för att röra sig framåt stirrade hon på mannens hand. Hans hand höll i något. En ring. Rakt mot henne. I ringen såg hon hans ena öga. Ett öga som stirrade genom ringen på henne. Björnhonan frös till is. Det här hade hon inte väntat sig. Den uråldriga, magiska ritualen att stirra på henne genom en kopparring. Hon kunde inget annat än komma av sig. Hon bara lade sig ned i mossan. Mannen fortsatte att stirra på henne. All kraft rann ur henne. Hennes instinkt talade till henne. Det här var något hennes art aldrig vågat ge sig på. Hon vände sig om och gav sig iväg. På hårsmånen av någon okänd gräns lyckades Emelie avvärja sin inre röst. Hon viskade nyktert till sig själv: ”Emelie lilla, ta dig samman!” Hon såg sig omkring. Tittade upp mot den blå himlen. Hon måste orientera sig på något sätt, tänkte hon. Hon måste ta reda på åt vilket håll hon skulle gå. Hon kisade mot solen. Försökte identifierade varifrån den lyste. Det var kväll så solen måste stå i väster tänkte hon. Hon och Aslak hade rört sig längs efter älvens södra strand. Det innebar att hon skulle gå norrut. Hon reste sig och började gå. Osäkert. Med en lätt darrning i knäna.

327

Snart säkrare. Snart till och med uppkäftigt. Hon skulle minsann inte ge upp, tänkte hon allt självsäkrare. Mannen med ringen stod och såg hur flickan letade sig tillbaka mot älven. När hon försvunnit ur sikte började han på sitt vaggande och rullande sätt vandra därifrån. Med ringen i fickan och lasson virad runt sin kolt. Jag måste skynda mig till Kallkällestugan, mumlade han. Innan det slår in … Emelies självförtroende växlade i takt med att hon ibland kände igen sig - en stubbe där och en sten här som såg bekant ut – och ibland inte alls kände igen sig. Sakta växte dock tecknen på att hon var på rätt väg. Känslan av igenkännande kom allt oftare. Ingen kunde bli gladare än hon när hon till slut äntligen var säker på att hon var på rätt väg. Granskogen glesnade. Hon såg älven. Aslak och båten. Glädjen sköljde över henne. Synen av allt fick landskapet omkring henne att se ljusare ut. Som om solen först nu riktigt började lysa fastän den hade varit där hela tiden. Och platsen kändes plötsligt vänlig igen. Älven lyste och brusade mot henne som en vän. Hon genomfors av en stark kraft av samhörighet. Kände sig märkligt tät inombords. Helare än vanligt. Stark. Urstark på något sätt. På ett nytt sätt. Något hon faktiskt aldrig tidigare känt. Inte på detta sätt, i alla fall, tänkte hon medan hennes humör bara blev mer och mer glatt och lättsamt. När Emelie var framme vid älven gick hon lugnt fram till Aslak. Han var färdig att åka vidare med motorns hjälp eftersom han hade nått nästa sel. Han såg på henne ironiskt, men det berörde henne inte. När han märkte att han inte kunde skoja eller driva med henne - hon verkade så självsäker - blev han själv osäker. Nåväl, såg han ut att tänka, då får vi väl åka vidare då.

328

Emelie satte sig i fören med ansiktet bakåt, vänd mot Aslak. Aslak startade motorn och körde ut på sjön. I ögonvrån sneglade han mot den nu fullständigt lugna kvinna som han nyss tänkt driva lite med. För hennes "fjant" med tjäderhönan. Om han bara hade fått göra det. Men det hade han tydligen inte fått göra. Han bara kände det. Emelie studerade sin vän. Sedan vände hon sig blundande upp mot vinden och insöp vattnets dofter och myggens knottrande mot ansiktet. Vildmarken kändes plötsligt som om den nu även var hennes. Inom henne växte den. Självsäkerheten. Ett svindlande självförtroende. Ett bubblande välbefinnande tog tag i henne och måste ut. Hon skulle ha kunnat regera världen om hon så hade blivit erbjuden. - Iiiiiiiihiiiiiiiiihiiii …! Aslak spärrade skräckslaget upp sina ögon inför det fasanfulla skriet. Fasanfullt eftersom det var så oväntat. Osannolikt. Är hon klok? Vackert eftersom det sjöng. Eggande eftersom det var så rått och vasst från en så skön varelse. I hans båt. Längst fram uppkrupen mot den spetsiga fören. - Iiiiiiiihiiiiiiiiihiiii …! Aslak log insmickrande, inkännande, som för att fånga varelsens gunst. Han släppte gasen på motorn. Båten tappade fart. Den lilla enhästars motorn puttrade en kort stund. Sedan hostade den fast i vattnet och dog. De såg på varandra. Emelie gav honom ett sugande avståndstagande. Aslak förstod ingenting. - Tänkte du lämna mig i skogen? Aslak var mållös och visste inte vad han skulle svara. Han bara gapade och såg på Emelie. - Du tänker kidnappa mig, eller hur? - Till din stuga i skogen! - Vad ska du göra med mig där? - Ska du göra mig till din slav? - Kommer du någonsin att släppa mig fri därifrån?

329

Aslak bara gapade. Runt om den lilla båten var vattnet blankt. Bara några ringar rörde sig i cirklar på väg från båten. Vågor som snart slukades av det tjärnsvarta vattnet. Emelie gick ned på alla fyra och kröp fram mot Aslak. Hon stannade först när hennes läppar nästan nuddade hans. Emelies ansikte framför hans. Hennes läppars knappt skönjbara leende. Hennes vilda blick som brände sig in i hans. Aslak drogs mer och mer ur balans. - Men något du inte räknat med, din flickrövare, det är att jag har avslöjat dig! Nu vet jag vad du är för en! Men, se det kommer inte att gå! Du får göra vad du vill med mig. Men tids nog så kommer du att slappna av. Och innan du vet något av. Innan du vet något. Så har jag förgiftat dig! Dödat dig. I din egen stuga. Aslak blundade när han förstod att Emelie kom ännu närmare. - Sedan tar jag över ditt land, min son. Och begraver dig utanför min stuga. - Till min stuga tar jag män som du! Den ena efter den andre. Och du kan inte göra någonting åt det. För du ligger djupt begravd i jorden. Aslak kunde inte behärska sig längre. Någonting inom honom var starkare än han själv. Han var retad till vansinne. Som ett vilddjur. Som ett djur som nu bara skulle ha henne. Hon. Emelie. Framför honom i båten. Helt försvarslös. Lockande. Hans. Aslak tog tag i Emelies armar och gjorde ansats att lämna akterspegeln på båten. Nu förstod Emelie vad som var på väg att hända. Men hon var inte rädd. Snarare ilsken. Över den frihet den där typen i aktern var på väg att ta sig. Emelie slängde sig bakåt.

330

Aslak fumlade för att gripa tag i hennes ben men Emelie var snabb och bestämd som ett kattdjur. Hon sparkade och klöste sig lös från Aslaks grepp. - Nix! Nej! Det trodde du, va? - Men så lätt är det inte! - Jag är inte någon liten … renkilling! - Du får mig inte … än! - Nu kör du vidare! På en gång! - Kör! - Till den där … den där stugan! Aslak sköljdes kall av Emelies skarpa omsvängning. Hans nyss pulserande begär ramlade av honom i spillror. Han blev helt tom i huvudet. Förvirrad. Över sig själv. Över Emelie. Mentalt greppade han desperat efter något som han borde göra just nu. Det enda i världen han just nu visste hur man gjorde var att starta motorn och köra väg. Och så blev det. Han ställde sig vinglande upp båten. Drog tafatt i startsnöret. Gång på gång. Emelie var klok nog att inte med en min kommentera hans försök. Till bådas lättnad och lycka puttrade motorn igång och båten sköt fart över sjön. Aslak pressade in alla sina vilda tankar in i skogen omkring sig. Och in i Kallkällestugan. Vad som måste göras där. Att allt var som vanligt. Till varje pris. Han knogar vitnade i sitt grepp om styrarmen. Emelie var tom i tanken. Helt tömd på innehåll. Tänkte inte på någonting. Bara vegeterade i båtens för. Märkligt närvarande i den natur hon såg omkring sig. Hon blundade mot fartvinden och höll sig fast i båtens reling. Kände träets stickor i sina fingertoppar. De passerade ett par polartärnor som flög över dem. Tärnorna fick dem att fästa tankarna på något annat än det nyss skedda. De såg på tärnorna som skickligt manövrerade över vattenytan. De smala, precisa vingarna, klippte så att fåglarna nästan såg ut som om de kunde svänga i räta vinklar.

331

Aslak kände igen fåglarna från sommarfjället och kom att tänka på sin bror. Undrade hur han lyckats att samla renarna inför den årliga kalvmärkningen. Han skulle behövas där nu, tänkte han. Emelie tänkte på utflykter i skärgården när hon såg tärnorna. Hur hon ibland följt dem så högt i skyn att de försvann. Så små de blev …. som om de upplöstes i himlen. Kanske de bodde där? Polartärnorna visste naturligtvis bättre själva. De visste mer om denna jord än de flesta andra. De hade kommit för bara några veckor sedan. Från den europeiska kontinentens kulturslätter. Från hoppet över Gibraltarsund och Medelhavet. De visste hur man flög över Sahara. Hur man korsade Kongos regnskogar. Godahoppsudden. Hur vilt det Södra Ishavet kunde vara. Antarktis. Ingen annan fågel flyttade som dem. Ingen skulle komma här och … - Förlåt mig, Aslak! sa Emelie sakta. Under färden över sjön hade hennes skuldkänslor för det hon tidigare sagt långsamt ätit sig in i henne. Hon förstod inte vad som hade rymts i henne. Vad som så plötsligt hade tagit över hennes sinne. Ett sinne som fått för mycket det senaste dygnet. Hon kände forsolyckan vid varje vickning i båten när de plöjde upp för de små forsarna. Som små ilningar i magen. Men inne i henne rymdes också det förfärliga hålet djupt nere i underjorden. Där Rickard nästan lyckats döda henne och Severin. Och Severin var inte här. Hon ville ty sig till Aslak. Kunde han förstå? Aslak stelnade först till. Sedan log han mer och mer mot Emelie. Osäkert. Snällt. Varmt. Men fortfarande skakad. Han var skakad djupt i sin självkänsla. Aslak styrde motorn halvstående. Ängsligt kikande han bakom varje krök i älven. Ibland satt han bekvämt med armen om

332

gasreglaget över lugna, små sel. Tiden, det vackra landskapet och den tröttande färden lockade till slut fram ett försiktigt leende dem emellan. Som, rätt vad det var, pyste ut i förläget skratt. Ett försiktigt skratt. Ett återhållet. Äntligen, efter en vindlande motorbåtsfärd, närmade de sig samebyns vinterstuga. - Vad fint det är här! sa Emelie lågt för att inte häda den stillsamma naturen omkring henne. - Tycker du? svarade Aslak förläget för att inte förhäva sig. Emelie såg att Aslak var stolt och att han tyckte om att visa upp sitt trakt för Emelie. Hon anpassade därför sitt sätt att benämna det hon såg för att inte stöta sig med det som hon kände var Aslaks hemlighet. Hon såg på den torftiga Kallkällestugan och såg att den inte hade några blomrabatter eller trädgårdsstolar, men hon nämnde inte denna iakttagelse. - Vad gör ni när ni är här på vintrarna? frågade hon artigt. - Vi vaktar renarna! Hjälper dem med betet. Nödutfordrar ibland. - Är du aldrig här på somrarna? - Det händer. Men mer sällan. Innan kalvmärkningen i så fall. - När är den? Kalvmärkningen. Vad är det? Emelie frågade utan att vänta på Aslaks svar. Aslak lät båten stranda framför stugan. Emelie som vid det här laget, trots det som nyss hänt, faktiskt ändå började känna sig hemma i sällskap med Aslak, hoppade ur båten och tog emot den så att Aslak sedan kunde hoppa ur. De lämnade båten lätt uppdragen på den mossiga stranden och gick fram mot stugan. De satte sig bredvid varandra på den enkla entrétrappan och tittade ut mot älven. - Vad gör du när du är här? - Fiskar, plocka bär. Jag har några fina hjortronmyrar i närheten. De ryckte båda till vid trumpetstöten som rullade över skogen.

333

Igen. Ännu värre. Den kom närmare. Dess ångest var så vida att ingen kunde lämnas oberörd. - Så förskräckligt skrik! sa Emelie. Aslak rynkade pannan. Så kom nästa trumpetstöt. Emelie och Aslak värjde sig. De rös vid det ensamma skriket. - Vad kan ha hänt? Varför låter den så ensam? Snart hörde de skriet bakifrån. När det skiftat mot lägre ton. De förstod att vildsvanen var på väg bort från dem. Emelie rös till. Aslak hade sett fram emot att hålla om Emelie där de satt på bron till hans stuga, men skriket planterade en olustig känsla inom honom. Han reste sig upp och vände sig mot dörren. Nyckeln hittade han genom att dra med handen mellan plankorna i takfodret. Han öppnade dörren och gick in. Emelie följde efter och kände en fuktig jordkällslukt när hon kom in i det mörka rummet. Aslak såg ut som att allt verkade vara det som det skulle vara och gick ut igen. Väl ute öppnade han fönsterluckorna och solljuset vällde in i stugan och på Emelie. Stugans interiör bestod av två väggfasta våningssängar på båda sidor av ett fönster. Framför ett dubbelfönster åt motsatta hållet stod ett slitet köksbord med en rödvitfärgad köksduk. Ett halvt utbrunnet och neddroppat stearinljus stack upp ur en liten kopparstake. Aslak vred på en liten transistorradio som stod på hyllan vid fönstret. Jo – den fungerade! Den knastrade igång ”Program Tre”, Musikradion. Aslak skulle just börja knäppa med fingrarna i takt med musiken när tonerna tystnade. "Extra nyhetssändning från Raketskjutfältet" läste en stiliserad, kvinnlig radioröst. "Vi vill påminna om den förestående raketuppskjutningen. Tillträdesförbud gäller inom zon A".

334

- Vi är utanför den zonen! upplyste Aslak Emelie som svar på hennes frågande ögon. - Vi rekommenderar alla inom Zon B att, som inte redan gjort det, att omedelbart ta skydd i ett skyddsrum nära er! - Äh! sa Aslak. Radions ordinarie nyheter tog vid och Aslak stängde av radion och gick fram till stugans värmekamin. Den fanns mot rummets ena sida i form av en vedspis med kokplatsurtag ovanpå. Aslak började sätta fyr i kaminen och bad Emelie att hämta vatten till kaffepannan från älven. När hon tog kaffepannan i handen och skulle gå ut avbröt Aslak henne genom att påpeka att det var mer praktiskt om hon tog med sig vattenhinken istället. Emelie kände sig bortkommen vid hans lite bryska kommentar men fann sig snabbt och snart stod hon på knä vid älven. När hon var tillbaka i stugan, kånkande på en skvalpande vattenfylld hink, pekade Aslak på en trasa som hon kunde använda för att torka upp det hon spillt på golvet. - Jag ska gå ut och hugga lite ved! sa han rutinerat. Kan du börja laga mat? - Ja visst kan jag det! svarade Emelie skyldigt. Vad har du tagit med dig för slags mat? Korv eller något? - Ingen korv här inte! svarade Aslak lite sarkastiskt. Jag har med mig Souvas. Lättrökt Souvas. Vet du hur man tillagar den? Emelie skakade på huvudet. Vad var Souvas för något? Men, det är väl något med renkött, tänkte hon. - Börja städa du så lagar jag maten! sa Aslak när han såg att Emelie inte verkade snappa någonting. Emelie såg först ut som ett frågetecken. Därefter kände hon ilskan växa inom henne. Hon gick ut och satte sig på bron. - Vad gör du där ute? hörde hon Aslak ropa inifrån stugan. - Jag gör vad jag vill! svarade Emelie. Aslak tog ned Emelies jacka som hon hängt på en krok inne i stugan. - Blir den inte lätt blöt, din jacka, när det regnar!

335

- Jag skulle då inte vara så dum att jag tog med en sådan här jacka till skogs. Den passar nog bättre i storstaden. - Låt bli min jacka! röt Emelie. Emelie var arg. Snart långt borta i tankarna. Undrade vad Severin och Ylva gjorde på Raketbasen. Undrade vad de andra kompisarna hos Teresia hittade på ikväll. - Vad har du för brev i jackfickan? - Vilket brev? undrade Emelie irriterat. Emelie reagerade plötsligt. Sigurds brev. Det hade hon helt glömt bort. Vad var det för brev?

336

Raketbasen

Ylvas föräldrar drömde om den naturvetenskapliga frontprofilen. Den välutbildade, skärpta, insiktsfulla, brillianta nobelpristagaren. Där de själva inte lyckats hoppades de på Ylva. Hon fick tidigt följa med på museer och tekniska utställningar. För henne blev det naturligt att laborera och testa. Myrorna i stugan. Sparvarnas ätvanor utanför hemmet. Pappas väderdagbok. Inget konstigt med det. Bara så som livet skulle levas. Och det fanns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Ylva kände tyngden av arvet. Trots det valde hon den naturvetenskapliga banan. Och den gick bra. Ständigt utfrågad av mamma och pappa. De hade stora förväntningar och Ylva gjorde så gott hon kunde. Så kom chansen. Inte så att hon medvetet visste att den var avgörande. Men den kom. Möjligheten att få praktisera långt upp i Lappland. På Europas raketbas. Och hennes meterologiska profil passade in. Det var bara att åka. Så kom det sig att flickan blev onåbar för sin uppväxts drömmar. Hon fick utforska sina egna drömmar. Träffa andra människor som valt den lilla, isolerade gruppen i tillvarons periferi. Centrum självt, som Ylva kände det. Där hon omedelbart passade in. Utan att behöva yvas eller väsnas i konkurrens. Där hennes insats var oundgänglig. Hon bara gjorde det som hon såg behövde göras. Och alla tyckte om Ylva. Hon var en sådan arbetskamrat som bara behövdes. Utan att man kunde peka på vad det var. Som raketbasen snabbt inte kunde avvara. Ylva satt nu djupt försjunken i sina tankar på sitt lilla kontor på Radarberget. Det var uppskjutningskampanj och det var nattskift som gällde. Nedräkningen hade pågått i åtskilliga timmar och allt verkade gå vägen. Men det var inte den tekniska nedräkningen som bekymrade Ylva. Det var breven hon hade framför sig på bordet. Handskrivna brev från

337

Tryggve. Tryggve arbetade på radarstationen långt bortanför fjällen i väster nära Nordatlanten. Hon såg bekymrad ut. Tänkte igenom vad som hänt gällande breven hon hade framför sig. Hon tänkte på följande sätt. Sist vi träffades, då bråkade vi och vi fick inte tid att reda ut vad som var fel. Eller rättare sagt, jag bad dig Tryggve att helt enkelt att dra dit pepparn växer, var det nu kan vara i dessa trakter. När du, ledsen och bedrövad, åkt iväg så ångrade jag mig. Tyckte att jag hade varit orättvis mot dig. Så skickade jag ett försoningsbrev till dig. Men innan du fick det, det tar en vecka att nå dig per brev, ringde du upp och skällde ut mig. Du sa att du haft ett helvete i flera dagar och nu fick det vara nog! Som om inte jag också haft det tungt. Men jag försökte släta över det jag sagt. Det jag uttalat i vredesmod vid sista träffen. Men det hjälpte inte. Du verkar vara otröstlig. Och jag som hade skrivit ett så fint brev till dig! Där jag verkligen hade berättat hur mycket jag älskade dig. När du hade fått häva ur dig, gud vet allt, i telefonen, lade jag på och jag såg vårt förhållande som avslutat. Fastän jag inte hade velat det! Jag grät i floder i min ensamhet på Radarberget. Bara arbetet på raketbasen kunde skingra mina tankar. Till slut skrev jag ett avskedsbrev till dig. Jag sa saker om dig som inte gick att ta tillbaka. För att göra slut på min inre smärta och längtan en gång för alla. När jag sedan postade brevet kände jag mig stabil och jag kände på något sätt att jag avslutat något. Jag försökte glömma dig. Körde forsränning på fritiden. Jag räddade en gäst. Hans namn var Severin. Jag tyckte mycket om honom. Ville visa honom mitt fantastiska arbete i natt. Han är faktiskt snart här. Så ikväll när jag anlände till nattskiftet, då låg brevet där i internposten. Från dig. Det underbaraste brev jag någonsin fått av någon man. Du måste ha läst mitt första brev, tänkte jag. Jag veknade inombords. Mina gamla känslor för dig vällde fram. Varmt.

338

Så kom kallduschen. När jag kom ihåg det. Det där hemska brevet jag skickat till dig. Hur kommer du att ta det? Du kommer aldrig att förlåta mig för det jag skriver om dig där! Och jag kunde inte hindra det att nå dig när jag väl postat det. Vad skulle jag göra? Snälla, förlåt mig, Tryggve. Severin, var är du? Vakten sa att du skulle vara här när som helst. Då knackade vakten på hos Ylva. Hon öppnade och såg Severin. Slängde sig om halsen på honom. Kramade och överöste honom med pussar. Severin blev alldeles överväldigad. Visst hade han längtat efter Ylva, men detta mottagande. Sanslöst. Men härligt. Härligt. Ylva tog Severin i handen. - Kom Severin! Nu ska jag visa dig Landsat! Ylva ledde in Severin i radarstationens monitorrum. Väggarna var täckta av dataskärmar. Under dem fanns skrivbord med tangentbord och ännu fler dataskärmar. Män i hörlurar och mikrofoner satt och arbetade. De såg upp på Ylva när hon passerade med sin gäst och hejade gästfritt innan de dök ned i sina arbeten igen. Ylva pekade på en av skärmarna som tittade ner från väggen. - Det där är Landsat, Severin! sa hon med eftertryck. Severin tittade lydigt mot skärmen. - Landsat är en nyuppskjuten jordresurssatelit som vi har fått i uppdrag att styra och ta ned data från. Att vi kan göra det bättre än någon annan det beror på att raketbasen ligger på så extremt nordliga breddgrad. - Titta ut där! Ylva pekade ut genom en av fönsterrutorna. En jättelik parabolantenn fastsatt på ett betongfundament avtecknade sig utanför byggnaden. Dess skärm öppnade sig snett rakt upp mot skyn. - På den tar vi ned signalerna.

339

Ylva tog Severin under armen och vred honom lekfullt in mot rummet igen. - Och nu tittar du på den här skärmen! Hon pekade. - Ser du att det rör sig? Sakta ... sakta ... Ylva kunde inte dölja sina ögons intensiva förväntningar på Severins reaktion. Severin fixerade bilden med blicken. Jo, visst rörde det sig! - Det är jordytan som rör sig … Ylva tittade på Severin för att se hur han skulle ta det hon sa. - Menar du att det är jorden vi ser här? frågade Severin allvarligt och med viss bävan i rösten. - Japp! sa Ylva glatt, självsäkert och triumferande. - Det du ser är bilderna som satelliten Landsat skickar till oss, en gång i minuten! Fotograferat från 40 mils höjd! Dess kamera har en upplösning av 80 gånger 80 meter. Ylva frossade i Severins häpna ansikte. - Vad är det vi ser just nu? undrade Severin som var helt uppe i den svartvita bilden. - Vad ser det ut som? sporrade Ylva honom och klämde hårt om hans hand. - Sinaihalvön? Kan det vara det? Men det kan inte vara sant? - Jo! Svalde Ylva med djup tillfredställelse. Tillsammans stod de och tittade på dataskärmen. - Just nu är vi dessutom inblandade i ett TV-projekt! sa Ylva och såg på Severins reaktion. - TV-projekt? - Amerikanarna har skickat upp en satellit som kan sända TV direkt ned till tittarna! - Som man kan ta in på en vanlig TV-antenn? - Nästan! Man behöver en parabolantenn. Sen kan man se på hundratals kanaler. Oavsett land. - Det skulle kunna heta ”Satellit-TV”, föreslog Severin. Han såg drömskt på Ylva.

340

- Har du hört vad vi gör nu? sa en röst bakom dem på engelska. Ylva sken upp. - Mark! Vad roligt att se dig! Är du här igen? En man i fyrtioårsåldern steg fram till dem. Ylva presenterade Mark för Severin. Hon förklarade: Mark jobbade för Landsat som var ett amerikanskt projekt. Normalt höll han till i Washington och New York. Hon flikade in en viskande, lite hemlighetsfull kommentar, om att Mark nog tillhörde Pentagon, till Severin. Mark såg ut att förstå hennes ironiska kommentar och skrattade. Men någonting i Marks ansikte var dock väldigt allvarligt, märkte Severin. Han fick känslan av att Mark visste mycket mer än vad han gav sken av veta. Lite av samma kalla, skrämmande känsla som Rickard kunde förmedla, tänkte han och kände sig illa till mods. Bilderna av Rickard i skipschaktet flimrade förbi inne i Severin och han slutade le. Mark såg att Severin slöt sig inom sig. När han såg det släppte han lös ett charmerande och avväpnande leende så att Severin vaknade till. Severin förvånades över hans vita, jämna tänder. Kan man ha så där perfekta tänder? tänkte Severin. Jo, såg Mark ut att tänka, självsäker som han var. - Är det du och den där flickan som var med om olyckan i gruvan idag? frågade Mark. - Vilken olycka? undrade Ylva. - Hur kan han veta det? undrade Severin. Ylva måste ha berättat det. Men Ylva var ju inte med? Severin blev fundersam. - Nåväl, bryr er inte om min fråga! fortsatte Mark som såg att hans fråga förbryllade. - Nu ska jag berätta, fortsatte han och riktade sig nu även till Ylva. - Jag var på Wall Street vid min förra hemresa! De var mycket nöjda. De kan förutsäga världsmarknadspriset på vete betydligt

341

tidigare än förr. Allt tack vare oss på Landsat. Och tack vara er på raketbasen naturligtvis. Mark klappade Ylva på axeln. Severin förstod ingenting. Ylva såg det och gick fram till ett skåp. Hon låste upp dess plåtdörr. I kompakt ordning syntes ett fackverk av stora databand. Ylva lyfte ut ett band och räckte fram det till Severin så att han kunde känna på det med sina fingrar. - Jaha! Och … sa Severin oförstående. - Vi skickar regelbundet sådana band med flyg till USA och Mark. De innehåller bilder av markytan. Inga vanliga bilder. Det kallas databilder. Data som Marks datorer kan analysera och plocka fram all möjlig fakta om jordytan. T.ex. vilka grödor som växer där satelliten går fram. Vi kan faktiskt se hur bra Sovjetunionens veteskörd kommer att bli. En speciell färgsekvens skvallrar om just det. Fiffigt, va? - Ronald Reagan vill veta det! tillade Mark och skrattade. För ”kampen mot ondskans imperium”, du vet! - Mark tror att USA kan knäcka Sovjetunionen. Genom att rusta militärt. Genom att få den sovjetiska ekonomin att braka ihop under sina "militära utgifter och dåliga skördar”. Ylva skrattade åt sin egen satiriska förmåga. - Man kan tro att han jobbar för CIA! Lade hon slutligen till. Efter en blick på en plötsligt väldigt allvarlig Mark slutade hon skratta och funderade. Hon kände sig helt plötsligt inte helt bekväm med vad hon nyss sagt i hans närvaro. Hon vände sig till Severin. - Kom in till mig, Severin! De tog avsked av Mark och Ylva drog med sig Severin mot ett kontorsrum i anslutning till monitorrummet. - Här jobbar jag! Alldeles ensam. Ylva stängde dörren bakom dem. Hon rörde på höfterna och blinkade mot Severin. De tog tag om varandra. Severin kände igen hennes vältränade kropp mot

342

sin och glömde samtalet med Mark. De fäktades lekfullt med sina näsor mot varandra. Severin kände lusten rusa genom sig. Åter igen pekade nu vildsvanen med sitt finger. Skriet nådde dem genom det öppna fönstret. Det var så ångestfyllt att det bröt deras förtrollning och skar i dem. Det var vildsvansmakan som ropade för att påkalla uppmärksamhet till sitt öde. Förtvivlat. När skriet nådde det häpna paret var de tvungen att bara stanna upp och lyssna. Lyssna på ljudet. Tills det försvann. Tills det försvann någonstans därute. Över skogsvidderna kring Radarberget. De två vände sig sakta mot varandra igen. Trots det desperata skriket som satt sig i deras huvuden. Så förvirrande hade det varit. Skriket. De tog om varandra igen. Severin skulle precis sluta sina läppar mot hennes när han kände att hon hoppade till. Han tittade på hennes ögon och förstod att hon sett något bakom dem. Vad kunde det vara? Var det den där egendomliga Mark igen? - Hej Ylva! Hördes en mansröst med norsk brytning. - Tryggve … Ylvas röst och kropp slaknade. Severin vände sig om för att se vad som stod på. Där i dörröppningen stod en man i hans ålder och såg alldeles förkrossad ut. Severin kände hur Ylva sköt iväg honom från sig. Han förstod ingenting. Ylva gick runt Severin och sträckte sig mot mannen i dörren. Tryggve. - Tryggve, älskade! När kom du? Varför? Du ska inte vara här nu! Ylva var i chock. Hon agerade vanemässigt. Det var ju Tryggve som stod där. Hon måste släppa Severin. Istället hängde hon sig nu om halsen på Tryggve.

343

Severin kände hur han bara sjönk och sjönk. Hans knän höll på att ge efter. Han måste ut. Ut ur rummet. Han lyckas runda Ylva och hennes kille. Staplade ut ur kontrollrummet och ut ur radarbyggnaden. Ute på parkeringsplatsen kunde han känna knäna darra under sig. Vad hände? Han var här för att träffa Ylva. Men Ylva stod och kysste en annan man därinne. Det snurrade i hans huvud. - Severin! Kom nu. Vi åker nu! Det var Mark som ropade från en av raketbasens tjänstebilar. Severin uppfattade Marks blandning av inbjudan och kommando och rörde sig i trans mot bilen. Mark såg ömt på honom. Smekte passagerarsätet för att visa Severin att han skulle sätta sig. Severin satte sig. Mark tog ett stadigt tag i Severins axel och tittade fast på honom. - Nu åker du och jag ned till Raketrampen. Du och jag, Mr! Mark startade bilen och började köra ned för Radarberget efter den väg vakten och Severin nyss anlänt. Även om just nu kändes som dagar sedan för Severin just nu. - Jag ville prata med dig, började Mark. Även om du säkert undrar vem jag är. Mark sneglade på Severin för att se hur mycket han uppfattade av vad han sa. - Men först! Varför har du inget kort? Varken grönt eller rött! Jag kollade just med säkerhetschefen. Ylva har slarvat med det. Men, hon kanske har tänkt att du ska sitta på radarberget och dricka kaffe medan hon tjänstgör i bunkern. Under uppskjutningen. Hon och Tryggve har rött kort. Det innebär att de måste befinna sig i bunkern under uppskjutningen. Finns de inte där så ställs uppskjutningen obönhörligen in. Jag hade ett grönt kort. Det innebar att de ropar upp mig i huvudbyggnaden kort innan uppskjutningen. Men, när jag hörde att du inte hade något kort, så lämnade jag tillbaka mitt. Det innebär att jag kan ta hand om dig en stund utan att någon vet vad du och jag gör, Severin. Jag behöver nämligen fråga ut dig om det som hände i

344

gruvan tidigare idag. Men just innan jag hämtade dig fick jag information som jag omedelbart måste följa upp. Dit är vi på väg just nu. Sorry för allt besvär, Severin! Severin såg den mörkgröna tallskogen på båda sidor vägen passera under färden ned från radarberget. Någonstans hörde han en högtalares varnande röst skalla över landskapet. Mark såg ut att ha ont om tid. Han körde så att raketbasens röda kombivagn, av märket Volvo, sladdade på asfaltens grus. Grus som fortfarande låg kvar från vinterns halkbekämpning. Vid huvudbyggnaden svängde han mot raketbasens utfart. Bort från raketbasen. Severin var bedövad av katastrofen uppe hos Ylva. Han undrade var Mark körde honom. Jag vill inte vara med på det här, tänkte han. Jag vill hem. Eller åtminstone tillbaka till de andra och festen hemma hos Teresia. Han tog sats för att tala om för Mark att han bara ville stiga ur bilen. Att han bara ville ta sig därifrån på något sätt. Men, i första bästa kurva, utom synhåll för huvudbyggnaden, tvärnitade Mark. Han svängde snabbt - Severin kvicknade till - in på en oansenlig hårdgjord, oasfalterad skogsväg. Det såg ut som om Mark orienterade bland stigar och anslutande småvägar. Till slut stannade han bilen. Mitt i skogen, som Severin upplevde det. De steg ut och Mark lade sitt finger över sina läppar. De gick, smygande längs en stig. Efter en kort vandring stannade Mark upp. Framför dem tornade en egendomlig, jättelik strutformig byggnad upp sig. De gick fram till den och Mark öppnade en liten smal dörr. De steg in i byggnaden. En man stod framför ett öppet apparatskåp. Han stängde skåpet och vände sig förvånat om mot Mark och Severin. - Hej Emil! sa Mark. Severin kände igen Bastu-Emil som hade skjutsat in dem till staden dagen innan.

345

- Som du ser är det inte bara du och jag som trotsar reglerna inför uppskjutningen, sa Mark skrattande till Emil. Jag har en gäst! Känner ni varandra? Emil och Severin log igenkännande mot varandra. - Du får ta en snabb titt på raketen, Severin, medan jag pratar lite med Emil! Mark pratade lågmält och hemlighetsfullt med Emil medan Severin försiktigt såg sig omkring i den egendomliga salen. "Menar du det? Att han är här? Nu?" hörde Severin Mark bestört uttala. - Jag måste rusa iväg en kort stund, Severin! Emil får ta dig härifrån. Jag måste kontrollera en sak i närheten. Sedan ska vi prata, du och jag, Severin. Mark såg vänligt men bestämt på Severin. - Emil! Jag hämtar Severin om en lite stund där jag nu parkerat bilen. Se till att han kommer härifrån säkert! Emil vände sig mot Severin. - Har du inte med dig de andra i ditt sällskap? Severin skakade på huvudet. Han hade sjunkit tillbaka in i sin egen nedstämdhet igen och hade egentligen inte tänkt att prata med Emil. Emil berättade att det här var hans arbetsplats. - Ser du den där? Emil pekade bakom Severin. Severin lyfte blicken mot byggnadens tak. Nu såg han det helt igenom dominerande objektet inne i den jättelika byggnaden. Raketen. Den var vit och byggd i sektioner. Längst ned stack styrvingarna ut ovan munstycket. Ovanför dem kom sektionerna med raketsteg, fyllda med kompositkrut. Längst upp pekade nosen med nyttolasten, det vill säga noskonen som var fylld av diverse mätinstrument, mot hålet i byggnadens tak. Hålet pekade upp mot den blå himlen.

346

Varningslampor blinkade i skåpet Emil just stängt. För vad de varnade om hade han svårt att se men antagligen var det den förestående uppskjutningen som var farlig, tänkte Severin. - Nu måste vi försvinna illa kvickt härifrån! sa Emil efter att de tillsammans stått och observerat odjuret en liten stund. De vände sig båda om för att snabbt ta sig ut. Från uppskjutningsbyggnaden gick en hundra meter lång betongtunnel. Den kallades för "Suckarnas Gång" av ingenjörerna som arbetade med raketerna. Antagligen hade de sprungit alltför många gånger i betongtunneln mellan det skyddade kontrollrummet i ena änden och raketen i uppskjutningshuset i andra änden där Emil och Severin just nu befann sig. Kontrollrummet hade också ett populärt namn. Bunkern. En armerad byggnad. Tung och nedgrävd i marken. Här, nere i kontrollrummet, i "bunkern", befann sig just nu Ylva och Tryggve. På väg från bilen som tagit dem ned från radarberget hade de hållit varandras händer. Väl inne i bunkern hade de smitit in i fikarummet och kysst varandra. Hon hade känt hans längtan efter henne. Hon hade önskat att allt kunde bli bra. Så lika som de var. Hon och Tryggve. De hade parallella karriärer. Det skulle kunna bli så bra. Så perfekt. Men. Det hon gjort kunde inte tas tillbaka. Brevet. Det hon utlöst var redan på väg. Med fatal precision. Han kommer att läsa det, tänkte hon. Hon kände till och med att han anade det på något outgrundligt sätt. Mer för varje sekund. Ja, allt var oåterkalleligt förgjort. Det var egentligen så slut det kunde vara mellan henne och Tryggve. Hon kände redan den kommande ensamheten. Misslyckandet. Men.

347

Var var Severin? Hon ville inte såra honom som hon hade gjort. Hon tyckte om honom. Men vad hade hon gjort? Oavsett vad som nu hänt vill hon inte släppa Severin. Även om hon och Severin inte kunde hitta vidare. Hon tänkte tillbaka på den stund i forsen när hon gav honom livet tillbaka. Med sina läppar. Hur han hade känt på hennes blöta kropp. Hur det hade pirrat i henne trots utmattningen ... men Tryggve då ... som hon arbetat och älskat med. Hon tittade skuldtyngt på honom. Vad tänkte han? Vad förstod han? - Ylva, vi måste ta plats vid kontrollbordet! sa Tryggve mjukt men bestämt. Någon ropade på dem i påminnande ton inifrån styrcentralen. - Ylva, det är snart noll! fortsatte Tryggve. Ylva rycktes sakta ur sina tankar när hennes pliktkänsla och inövade rutiner väckte henne. Hon och Tryggve gick in i styrcentralrummet och satte sig vid sina bord. De lyfte blickarna mot sina respektive kontrollskärmar. Men innan Ylva uppslukades av den accelererande spänningen under högtalarnas nedräkning, slängde hon en sista skuldtyngd blick mot Tryggve. Hon kunde se hans ansikte. Det lyste av nedslagenhet. Varför det? Vad hade han sett av henne och Severin? Ylva kände ett lätt illamående men som tur var tog nu all vana över. Snart fick inte en tanke rum i hennes hjärna förutom hennes totala koncentration på den förestående uppskjutningen. Ute i uppskjutningsbyggnaden var just Emil och Severin på väg ut från sin förbjudna visit vid raketen. Ingen kunde se dem lämna byggnaden eftersom de tog den lilla smala dörr som vette ut åt ett annat håll än bunkern. Men när de öppnade dörren skymdes utgången av en människa. Människan skymde inte bara utvägen för Emil och Severin. Varelsen spärrade utgången. Ljuset utifrån gjorde att Emil hade svårt att se vem det var.

348

- Akta dig! Ur vägen! Emil viftade irriterat med armarna. Men mannen stod bredbent kvar och spärrade utgången. Emil stannade plötsligt framför Severin. Alldeles stel i kroppen. När Severin rundade Emil såg han varför han stannat så plötsligt. Emil stirrade på en pistol i mannens hand. Mannen med pistolen ... honom kände Severin igen. - Rickard … Severin blev stel av skräck. - Hur har du … Severin famlade med orden. Men han fick inte tid att ställa sin fråga färdigt. - Var har du din kompis? - Tjejen! - Emelie. Det var Rickard. Visst var det det. Den rösten gick inte att ta miste på, tänkte Severin. Severin kände igen den isande uppenbarelsen från olyckan i gruvan. Hur kunde han ha överlevt? Varför var han här? - Hon är med Aslak! Varför frågar du det? undrade Severin som tvivlade på att han var riktigt vaken. Hände det här? - De skulle till Kallkällestugan! - Var är det? Kallkällestugan? Rickard hade problem med uttalet på ett så udda ord i det svenska språket. Han riktade pistolen och blicken mot Emil. - Kallkällestugan! Javisst vet jag det. En bit upp efter älven. Men varför … - Vi har inte tid med frågor! Du följer med mig. Rickard pekade åter med pistolen mot Emil. - Ställ dig där! Han pekade på en plats utanför dörren. Emil ställde sig på den angivna platsen. Rickard gick snabbt fram till Severin. Han föste in honom, tillbaka in i uppskjutningsbyggnaden. Väl inne riktade han ett slag med pistolkolven mot hans huvud och Severin segnade ned.

349

- Men vad i … du din … Emil protesterade och försökte ta sig in i uppskjutningsbyggnaden, men Rickard spärrade ingången för honom. Han föste ut honom igen. - Visa mig vägen! Nu! - Severin dör om vi lämnar honom här! Raketen går av när som helst! Rösten i högtalaren fortsatte nedräkningen. Rickard siktade på Emil. Emil såg Rickard rakt in i hans blyblå ögon och om han inte förstått det tidigare, så förstod han nu att han hade med en verklig mördare att göra. Han gav Rickard lugnade handrörelser för att visa att han gjorde som han ville. Han ställde sig utanför byggnaden. Tankarna på Severin malde inom honom. Han visste att det skulle smälla om en kort stund i avfyringsbyggnaden. - 100, 99, 98 … Rickard såg att Emil ändå mobiliserade, trots pistolhotet, för att rusa in och rädda Severin. Därför ställde han sig framför dörren. I vägen för Emil. Med blicken stint fästad på Emil vände han sin kropp halvt inåt byggnaden där Severin låg. Han arm letade sig in bakom dörren och efter en snabb blick in i uppskjutningsbyggnaden, lät han ett skott går av. Han sköt honom, den galningen! tänkte Emil, och blev alldeles kall i kroppen. Hans kropp sjönk ihop stående på stället vid det dova ljudet av skottet inne i raketbyggnaden. Han fick dock inte tid att hämta sig. Med sänkt huvud fick han ett batteri av frågor från Rickard. När Emil svarat så gott han kunde tittade Rickard sig omkring. Han började med att fösa iväg Emil i riktning mot det Emil nyss kallat raketkyrkogården i sin berättelse om vägen upp till Kallkällestugan.

350

Uppskjutningen av raketen var på väg mot sitt crescendo. För varje sekunds nedräkning checkade datorerna tusentals detaljer för att säkerställa att varje liten funktion var rätt förberedd på raketen. Det var vid det här laget bara chefsteknikern som kunde interagera och avbryta den våldsamma urladdning som väntade. Han satt vid sitt kontrollbord i bunkern och hade precis fällt upp säkerhetslåset och hans finger rörde sig nervöst bara någon centimeter från den röda nödstoppsknappen. Han tittade på personalen i styrcentralen. Där satt forskarna från olika länder, tvärs över det kalla krigets frontlinjer, och väntade på data från raketens färd som kunde ge dem svar på norrskenets gåta. Som kunde skvallra om nattlysande moln. Svar som var beroende av att några explosiva sekunder från mark till stratosfär skulle avslöja atmosfärens mysterier. I ett samarbete över supermaktsgränserna som inte skedde någon annanstans på jorden. Där satt ingenjörerna på rymdbasen som höll tummarna för att ingen teknisk fadäs skulle skicka raketen i backen innan den utfört sitt uppdrag. Där satt de europeiska finansiärerna av raketbasen. De som snart skulle utvärdera uppskjutning och avgöra om nya miljoner skulle satsas här ute i ödemarken. Här satt Ylva. Hon mötte chefsteknikerns blick. När han tittade på henne nickade hon automatiskt ett "Okey" för att signalera att allt var som det skulle från hennes horisont. Inne i uppskjutningsbyggnaden pulserade röda varningslampor. Som om de visste att allt var inte som det skulle vara här inne. För på golvet framför raketen låg en människokropp. Men det var ingenting som datorerna kunde förutse. - 25, 24, 23 … Den monotona högtalaren gastade ut sin obönhörliga ström av siffror.

351

Severin låg i framstupa sidoläge på golvet framför den stora raketen. Han rörde sig. Han hörde klick och metalliska rörelser omkring sig. En fruktansvärd huvudvärk fick honom att röra på sig. - Var är jag? - Vad är det för röst som ropar ut med en massa siffror? - 15, 14, 13 … Han tänkte på kvinnan från utställningshallen där hemma. Som en pil träffade honom i magen. Han såg hennes ansikte. Hennes överlägsna leende. Hennes hårda avståndstagande. Så kysste han henne. Var hon tillbaka? Nej, det var inte hon. Forsen dånade runt om honom. Han tittade in i ett par vackra ögon. Det var Ylva. Hon som både hade ett blått och ett grönt öga. Älskade Ylva. Men hon släppte honom. Hon vände sig om och lämnade honom. En annan man omfamnade henne. Det gjorde ont. Väldigt ont. Om bara inte den där ständiga rösten skar så i hans öron. - 10, 9, 7 … - Helvete! tänkte han plötsligt. Han började förstå. Han kom ihåg varför han låg där han låg. - Raketen, jag måste ut! Severin försökte röra sig men hans armar ville inte. - Jag vill inte dö här! Snälla någon! Så hände det. Det som inte fick hända. Severin flög på något sätt. Men inte av egen kraft. När explosionen kom var han redan beredd på utplåningen inombords. Den var verkligen fruktansvärd. Som om en reva i världen slets upp. Hur kan någon vilja förstöra världen på detta sätt? han hans tankar tänka. Den dånande revan slöt sig. Tystnad. Det blev fullständigt tyst.

352

- Är det så här det känns? Livet efter döden ... Med en smäll hade raketen stuckit till väders. Dess bana var ställd till åttiofem grader mot jordytan för att den och dess raketsteg inte senare skulle falla tillbaka på raketbasens närområde. Den fräste sig genom troposfären innan den nådde Tropospausen vid femton kilometers höjd. Här lämnade den del av jorden som hyste allt liv. Efter att ha släppt av raketstegen fortsatte den upp genom Stratosfären och nådde inom minuter ozonlagret på nittio kilometers höjd. Den fortsatte sin ursinniga färd genom mesosfären där den nådde sitt mål – norrskenet i Jonosfären på mer än tio mils höjd. Här, i nästan vakuum och minus hundra graders kyla, nådde solens utbrott jordens atmosfär och styrdes in mot polartrakterna av planetens magnetfält. Det var på denna höjd de färggranna draperierna spelade för midvinterns innevånare nedanför. De draperier som inte syntes under den starka midnattssolen. Det som heller inte syntes för det mänskliga ögat var att den inkommande solvinden tryckte ned jorden atmosfär och till och med fick radiovågor att stanna av och till och med helt absorberas. Denna Polar Cat Absorption hade upptäckts i Kiruna. Kanske för att de som gjorde upptäckten själva redan hade känt av den. Vem vet. Kanske det var denna kraft som en gång hade hindrat dem från att åka vidare. Den kraft som så mystiskt fick vissa människor att bara stanna kvar i detta land. Man kan tro vad man vill om det. Men vid det här laget var vår raket framme vid sin slutdestination. Raketens nyttolast gjorde sitt jobb under loppet av sekunder. Under den svarta himlen och med den blå randen av atmosfär som fond mot den böjda jordhorisonten i fjärran öppnade sig instrumenten. Vacumbehållare öppnade sig och sög in atmosfärsprover. Spektrofotometrar läste av solens partikelströmmar och vidarebefordrade dess signaturer tillbaka ned till raketbasen.

353

Magnetometern mätte magnetfältens riktning i kontrast till dess riktning nere på markytan. Sedan vände raketen tillbaka i fritt fall med nedslag någonstans i den vida vildmarken. Han var oändligt trött. Men ändå på något konstigt sätt nyfiken. Hur såg det ut? Han öppnade försiktigt på sina hårt slutna ögon. - Är du OK, Severin! Severins tankar gjorde en saltomortal. - Vem frågar mig om jag är OK? Jag är väl inte OK? - Hör du vad jag säger? Frågade samma bekanta röst igen. Personen över honom skuggade honom med sin hatt. Det var Mark. Severin såg sig sakta om. Han låg på asfalten utanför raketbyggnaden. - Jag hittade dig i sista stund! - Om jag inte hade varit så dum att jag fått för mig att du var kvar därinne, stupid man, så hade jag inte öppnat dörren och hittat dig. - Vad i hela världen har du gjort? Om inte jag hade räddat dig så hade du varit helt sönderbränd vid det här laget. Det var verkligen sekunder det handlade om. Förstår du det? - Det är du som inte förstår! Severin satte sig upp. Hans hand sökte sig till ett sår ovanför sin panna. - Jag! Mark skrattade. Severin berättade. Han berättade om vem som dykt upp just när han och Emil skulle ge sig iväg. Att Rickard frågat efter Emelie. Emelie som var uppe i den där kallkällestugan med Aslak. Han avslutade med att fråga efter Emil. Var var Emil? Har Rickard mördat Emil? Mark ändrade nu karaktär på ett egendomligt sätt. Det var som om all medkänsla med Severin försvann och han såg kalkylerande och utforskande på honom. Severin såg i Marks

354

ögon att han tycktes lägga ihop den ena saken med den andra. Vilka saker han nu har att lägga ihop. Snart lugnade han ned sig. Istället blev han mycket bestämd. Ur sin jackan plockade han fram en polisbricka av amerikanskt ursprung och visade den för Severin. - Jag kan inte säga mer till dig, Severin! Men jag kan säga dig så mycket, att dina vänner, Aslak och Emelie, är mycket illa ute. - Rickard arbetar för Stasi – det Östtyska spionaget. Vi anande att han inte dog i gruvolyckan. Vi hade med en av våra i upprensningen och han kunde genast avgöra att Rickard inte fanns med bland resterna. Bara Sigurd. - Hur vet du allt det här, du är ju bara en person på Ylvas arbetsplats? Det högg till i Severin när han nämnde Ylva och han ångrade genast sin fråga. - Jag fick nyss veta att Rickard var här på raketbasen. Det var honom jag letade efter när jag lämnade dig med Emil. Samtidigt är du här. Han har frågat efter Emelie. Hade Sigurd någonting med Emelie att göra? Severin berättade om hur han och Emelie upplevt Rickard och Sigurd som otäcka individer. Medan han berättade kom han ihåg händelserna i gruvhissen. - Han gav ett brev till Emelie! sa Severin när minnet slog honom. - Vad då för brev? Var är det nu? - Vet inte … måste vara kvar i Emelies jacka! svarade Severin och tänkte. - Vi hade fått kontakt med Sigurd, men sedan hände något som vi inte hade räknat med, säger Mark. Det du säger förklarar allt. - Kom! Vi har inte en sekund över! Inte om vi ska hinna rädda dina vänners liv. Mark och Severin hoppade in i Marks bil. De körde ned mot raketkyrkogården. Mark hade med all tydlighet någon form av lokalkännedom här, på raketbasens område. De skyndade

355

genom en underlig samling stora föremål. Severin var tvungen att titta med stora ögon på det han såg. Raketer. Stora och små raketer. I en salig röra. Men han fick inte möjlighet att fråga. Mark höll hög takt. De sprang. - Det gäller Emelie! Din vän, Severin! Och Emils! De siktade Vittangiälven. Plötsligt slet ett pistolskott sönder stillheten i idyllen. - Ducka Severin! Släng dig ned! En snabb skottväxling skedde. Efter en för Severin olidlig stund av öronbedövande pistolskott och desperat tryckande mot den risiga mossmarken upphörde oljudet. - Vi har bara ett skott kvar båda två! Mark log. Helt obegripligt! tänkte Severin, som funderade på om han verkligen upplevde detta i verkliga livet. Han kan inte vara klok. Mark. Och vad är detta för en vansinnig plats? Raketer. Gamla, förvridna raketer. I en salig röra. När Mark och Severin reste sig upp startade en motorbåt nere vid älven. Severin såg att Rickard satt i dess för och att Emil styrde baktill vid motorn. De rusade ned till älvstranden. Han och Mark hjälptes åt att skjutsa den kvarvarande båten ut i vattnet. Mark såg ut att veta precis hus sådana här saker gick till. Han måste vara specialtränad, tänkte Severin när han såg Mark snabbt studera motorn. Han fick snabbt igång utombordaren. Mark sa åt Severin att sitta i fören när han gasade motorn på högsta varv. Den smala forsbåten reste sig i fören trots att Severin satt där. Baktill grävde båten ned sig så att Severin uppfattade det som om relingen runt Mark var lägre än omgivande vattenyta. Så började den vilda färden uppför älven. En färd som Severin inte i sina vildaste tankar någonsin hade kunnat föreställa sig.

356

Älven bestod omväxlande av blanka sel avbrutna av strömmande vatten. Strömmarna var inte som de riktiga forsarna han hade sett i den stora älven häromdagen, men det verkade inte enkelt att styra ändå. Så mycket kunde han tyda av Marks ansträngningar vid motorhandtaget. Att köra motströms var svårt. Det var som att balansera på slak lina. Minsta lilla avvikelse från strömfårans mitt hotade att kasta båten av forsen och in bland stenarna i land. Alltid, alltid hålla sig i kungsådran var det som gällde. Där det var mest vatten. Där vattnet var som kraftfullast. Där var stenarna färre. Severin skulle gärna ha velat njuta av den överväldigande naturen omkring honom där de susade fram, men han för var rädd att upptäcka Rickard och Emils båt framför dem. Efter varje ny krök av den ringlande älven fasade Severin för de skulle upptäcka deras båt. Och till slut gjorde de det. Vid den första skymten av båten de jagade var de oupptäckta. Severin kände oron och han ville egentligen inte att de skulle komma ikapp. Mycket snart såg han också att både Emil och Rickard sett dem. En ilning gick genom hans kropp. Mark förstod att den andra båten nu ökade farten för att komma undan. Så han ökade själv farten för att ändå komma ifatt den. Severin uppfattade Marks kamp vid motorn som att han kunde sin sak. Hans blick dammsög forsens virvlar på tillräckligt djupt vatten för motorn. Ibland fällde han snabbt fram motorn så att propellern skrikande övervarvade fri i luften. Oj, där var tydligen sten! tänkte Severin. Sedan plumsade propellern åter ned i vattnet innan båten tappade fart och riskerade att ryckas med av strömmen mot dem. Severin uppfattade snart taktiken: Innan varje fors körde Mark med högsta fart in i älvens bakvatten - det vill säga där strömmen vänt vid sidan av huvudfåran och var på väg tillbaka uppströms. Det gjorde att

357

Mark inte bromsades av forsen. Inte förrän han snett ur bakvattnet svängde rakt in i huvudströmmen och upp för den. Med hjälp av farten han fått i bakvattnet. Upp i forsnacken tills nästa lugnvatten tog vid. - Han är skicklig på det här, Emil! sa Mark och spanade efter båten de förföljde. - Men inte lika skicklig som mig! lade han till med ett leende. - Men, nej, nu vet jag! Han är skickligare än jag! Han sinkar dem. På något sätt låter han mig komma närmare och närmare. Emil, din listiga räv! Om du hade velat så hade du kört skiten ur mig. För länge sedan. Men nu gör du så här. Släpp mig närmare. Lite i sänder. Du ska få medalj, Emil. Om vi går iland med det här förstås. Varje krök av älven förde dem närmare Rickards och Emils båt. Severin tittade på Mark. Mark såg tillbaka på Severin. Lugnt men bestämt. Han hade vänsterhanden i ett hårt grepp om båtsargen och motorhandtaget i sin högra hand. Nära till sin pistol i hölstret under sin ena axel. - Varför skjuter de inte på varandra, undrade Severin? I den andra båten var stämningen både sammanbiten och aktiv. Emil hade fått veta att det enda som hindrade Rickard från att skjuta honom direkt, det var att han kunde köra båten. Snabbt. Emil funderade över antalet kulor som har avlossats. Hur många var det? Troligen hade mannen bara en kula kvar. Om den andra båten kom ikapp, vilket han faktiskt sett till att den snart skulle göra, vad skulle då Rickard att göra? Skjuta sin kula mot förföljaren? Hade han sedan kvar en kula att hota honom med? Att mannen hela tiden hade siktet inställt på honom fick honom dock att misstänka att han var den som först skulle få sätta livet till. Om han misslyckades i någon av forsarna.

358

Mark kände till Rickard av de skriftliga rapporter han hade fått. Han hade full respekt för hans kapacitet. Hans hänsynslöshet. Hans formidabla förmåga att få sina saker gjorda. Han skulle faktiskt velat träffa den personen. Om det hade varit möjligt. Men det var det inte. Inte någonsin. Det kalla kriget mellan jordens två supermakter hade pågått under hela Marks liv. Liksom Rickards. Ingen fredsaktivist i världen kunde upphäva detta krig. Troligare var att världen exploderade av att någon till slut tryckte på den röda knappen på någon av sidorna. Kanske på grund av någon felaktig underrättelserapport. Kanske hans. Eller Rickards. Nu stod de båda ärkefienderna mot varandra. I var sin ranka forsbåt for de som två robotar efter varandra. Vad skulle de göra när de brakade in i varandra? Skulle han skjuta mot Rickard först? undrade Mark. Vad hände om han missade? Han såg att Rickard hade sin pistol i handen. Snart såg han Rickards ögon. Han antog att Rickard tänkte likadant som han själv. Båda ville skjuta först men var högst osäkra på om de kunde träffa på sin enda chans. Rickard vände sig om upp mot forsen. Letade han efter lugnvatten? Så att han kunde sikta säkert? Mark studerade Emil på det nu korta avståndet mellan dem. Emil såg lugn och koncentrerad ut. Egendomligt. Att Emil lyckats minska försprånget utan att Rickard upptäckt att det skett avsiktligt. När Marks och Severins båt sakta närmade sig Rickards och Emils började båda båtarna finmanövrera. Mark ville lägga sig bakom den andra båten så att Rickard inte fick möjlighet att sikta med sin pistol. Emil märkte detta och hjälpte till genom att lägga sin båt så att han själv skymde sikten för Rickard. Rickard märkte dock detta och Emil fick snabbt sluta med den manövern på uppmaning av Rickard. Nästa fors var större än de tidigare och Emil gjorde sig automatiskt redo för denna.

359

Emils motor avslöjade snart att han slagit i den nya forsen. Ljudet blev dovare och det hördes på ljudet att motorn fick det tyngre. Nu sköt Marks båt fram bredvid dem. Emil såg Mark sikta mot Rickard. Ska han skjuta ... undrar om han träffar? hann han tänka. Då gjorde Rickard någonting oväntat. Han stoppade ned pistolen sin och grep om den långa stakpinnen på botten av båten. Med den ställde han sig upp och riktade den mot fören på Marks båt. Med kraft körde han den i träet på den andra båten och tryckte ifrån. Mark såg förvånad ut och vinglade till när forsen sög tag i hans nu lite snedställda köl. Hårt. Hans båt kastades åt ena sidan och bort från Emils båt. Mark slängde ifrån sig sin pistol och försökte desperat få fason på sin båts krängande ut från kungsådran. Och han lyckades. Men tyvärr för mycket. Nu gick hans båt med full fart tillbaka mot mitten av forsströmmen så att den gick rakt emot Emil och Rickards båt. Marks båt slog i den bakre sidan av Emils båt med ett brak. Emil kände smällen. Men hela hans koncentration gick till att hålla båten i kurs mitt i strömfåran trots kollisionen. Och han klarade det. Han red med balans vidare upp mot forsnacken. Med Rickards pistol i ansiktet. Mark och Severin hade inte lika tur. Deras båt slängde kraftigt i en pendlande rörelse mitt på den rygg av vatten som den kraftiga forsen spolade mot dem. Till slut gjorde Mark ett fel med rodret. Ett mycket litet fel. Den hårda forsen fick åter ett grepp om deras köl. Forsen slungade dem handlöst från strömrännan. Iväg mot ett stenröse vid sidan av forsen. Med ett brak som överröstade forsen knäcktes Marks och Severins båt. Fortsätt så där, tycktes Rickard förmedla med ett hånleende borta i sin båt.

360

Festen

Hemma hos Teresia var Teresia i sitt esse. Hon hade sina kära vänner från storstan. Hon hade till och med Ossian. Äntligen hade hon Ossian hos sig. Hemma hos sig. Hennes tankar snurrade snabbt. Hon visste att hon kunde samla och entusiasmera alla. Oavsett motstånd. Att hon också kunde sabotera allt, det var det bara hennes bror som ansåg. - Nu gör vi så här! Teresia använde sin gälla barnröst för att inte framträda för tydligt. Men energisk var hon. Det märkte allihop. - Vi börjar med att bada nere vid vår badsjö! Hon fnittrade till, åter igen för att skyla över sin bestämda hållning. - När vi är klara med det så grillar vi på grillplatsen på Tallåsen. Där har vi utsikt över älven! Teresia satte igång som en osalig ande mellan kylskåp och matkällare. Mellan linneförråd och förråd. Gänget följde villigt alla hennes instruktioner. Tog emot kylbagar och handdukar. Ossian och Henning såg till att lämpligt antal öl också kom med. Snart stod det packade gänget och bara väntade på avmarschsignal från överbefälhavaren Teresia. Henning skakade på huvudet för att visa de andra att hans syster var precis så spattig som det verkade. - Visa dem vägen Henning! Gå nu då! Henning ryckte på axlarna men lydde. Sällskapet marscherade efter varandra längs tallåsen. Ingen betvivlade att Teresia hade koll på läget. Och det passade alla. Kristin hade hittat tillbaka till sitt målande. José pyste fortfarande av manlig stolthet även om föremålet för denna inte längre verkade vara intresserad. Tur var kanske det, tänkte han, Kristin var alldeles för mycket för honom. Ossian och Elisabet var helt upptagna av varandra.

361

Henning grönlandshund ylade när de gav sig iväg mot badstranden. - Tyst med dig Marjak! ropade Henning. - Ta med honom till badstranden! föreslog Kristin. - Ser du efter honom då? Han måste vara ständigt kopplad! - Klart jag gör! Sa Kristin och sken upp. - Marjak, din söta varg! Hon gick fram till hundgården och hukade sig mot grönlandshunden. När Marjak såg Kristin komma mot honom med sina händer gnidande mot sina lår i ömhetsbetygelser åmade han sig av att bli uppmärksammad. Åmningen lät som en djupt sjungande morrning. Kristin tog ett koppel som hängde på grinden och pressade sig in i hundgården utan att Marjak lyckades ta sig ut. Hon lyckades koppla honom efter flera försök. Väl ute ur hundgården och med kopplet i Kristins hand gjorde han ett glädjeryck och fick nästan omkull henne. Hon fann sig dock snart och kände sig dubbelt viktig och betydelsefull med denna kraftfulla varelse i sin hand. Hon omvänt släpades gående fram och stannade upp för att kela med den överaktiva polarhunden. Som inte fått dra en släde sedan snön försvann. Vilket inte i och för sig var länge sedan, i detta land. Så promenerade sällskapet iväg längs efter tallåsen. Tallåsen var ännu en av dessa oräkneliga moränåsar som istiden hade lämnat kvar efter sig. På detta ställe gick den parallellt med den stora sjön och mynnade ut i en liten badsjö med det blottade morängruset som strand. Vyn ned mot sjön öppnade sig för sällskapet. Glada i sinnet slog de sig ned i sanden och bredde ut sina handdukar och ställde ned sina korgar. - Vad fint det är här! sa Kristin till sin kelgris. - Helt Ok! utropade José och tittade på Kristin. Utan gensvar. Teresia såg nöjd ut när hon hörde Kristins kommentar om hennes badplats. Hon bytte om till badkläder innanför en stor

362

badhandduk. Snart kom den rödhårige Teresia ut ur handduken, lite vitare i skinnet än sina kompisar, och sprang ned mot sjön. Hon kände med tårna i vattnet. - Sist i är en ekorre! ropade hon. Hon tog sats och sprang ut i sjön så att vattnet sprutade kring hennes ben. - Vad då ekorre? undrade Kristin. - Det är väl någon lokal sedvänja att säja så! sa José i ett sista misslyckat försök att bli uppmärksammad av Kristin. Teresia simmade ut i sjön. - Var är du på väg, Teresia? - Jag ska simma till andra stranden och tillbaka! ropade Teresia mellan simtagen. - Är det något prov hemma i er familj? Kristin försökte uppskatta hur långt Teresia hade kvar innan hon nådde den andra stranden. Hon ropade och hejade på henne. Snart såg hon Teresia vända och börja simma tillbaka mot dem. Kristin steg upp. Med pekfingret hötte hon åt den fastbundna Marjak att vara duktig och snällt vänta på stranden. Hon hade bundit honom i en björk. Hon gick sakta ned i vattnet. Snart sjönk hon ned och tog några simtag ut mot Teresia. De möttes en bit ut i vattnet och där slog de sedan följe tillbaka. Teresia började bli trött av sin långsimning och Kristin längtade redan tillbaka till sin hund. Väl uppe på land igen svepte Kristin in sig i sin handduk och överöste Marjak med kramar och beröm. Men denna gång var hennes kramar inte besvarade. Marjak hade bytt intresse från sin tillfälliga matte Kristin till något helt annat. När hon försökte krama honom försökte han bara kränga sig ur hennes grepp. Han försökte till och med ställa sig på bakbenen. Kristin såg att han vädrade något. - Varför gör han så där?

363

- Han vädrar älgkon du målade av! Och för guds skull, släpp honom bara inte. Då lär du inte få se honom på en vecka eller två. Kristin blängde argt men älskvärt på Marjak. - Vem är du egentligen, min burriga …? José och Henning tittade avundsjukt bort mot Ossian och Elisabet. Paret sprang ut i vattnet. Och dök. Kom upp framför varandra. Elisabet skrek till. - Din fräcka …! Hon skvätte vatten upp i ansiktet på Ossian. Ossian skrattade och låtsades fly från henne genom att tafatt slänga sig i vattnet. Elisabet följde efter i sina försök att dränka honom. Ossians och Elisabets vattenlekar avtog efter en stund och de tog sig andfådda och skrattande upp på stranden igen. Där fortsatte deras fnissande på den gemensamma handduken. Snart reste de sig upp. - Vi ska följas åt på toaletten i Teresias hus! ropade Ossian till Henning och José. - Jaha, konstaterade Henning och José uppgivet och ännu mer avundsjuka. Ossian och Elisabet tog med sig sin lånade, stora handduk och gav sig iväg. Men inte mot Teresias hus. De vände sig hemlighetsfullt om innan de vek av från stigen och försvann in i tallskogen. Där vandrade de omslingrade och fnissande om varandra. Runt om dem reste sig tallskogen. Kvistfria tallstammar stod som pelare i urgamla kyrkor. En nötskrika ropade mellan träden. En gök hördes långt borta. De båda ungdomarna sökte sig allt djupare in ibland talldungarna. - Där är fint!

364

De såg en glänta som såg speciellt grön ut. Där bredde de ut handduken på den torra och jämna mossan och kände de sig som om hela världen bara var uppfunnen bara för just de två. Ossian var förälskad i Elisabet. Och den här gången kändes det annorlunda, tänkte han. Han fick lust att lämna något. Börja något nytt. Med Elisabet. Elisabet representerade något annorlunda för honom. Hennes axellånga ljusa hår. Hennes leende. Hennes lite sköra, nervösa men också sprudlande framtoning. Och så vacker hon var när hon gick mot honom. Han kunde bli galen bara av att se på henne. Så främmande. Hon representerade någon slags person från en annan typ av liv än han var van vid. Hon jobbade i storstaden. Med böcker och sådant. Vad skulle han kunna göra där? Fanns det något för honom där? Det var klart att det fanns, ville han intala sig. Elisabet var förälskad i Ossian. Hon följde honom med sin blick när han gjorde alla sina saker. Han var som ett smycke för henne. Hur han rörde sig. Hans utstrålning av kraft. Hur han klädde sig. Kunde hon ta med sig Ossian till storstaden? Visa upp honom för hennes vänner där. Gud vad imponerade de skulle bli! Skulle hon själv kunna passa i sådana där vildmarkskläder? Se så där exotisk ut. Jo, hon skulle vilja det. Hon skulle faktiskt vilja hänge sig åt något helt annat än det där hemma. Hon skulle vilja släppa och kasta bort sin kontrollerande sida. Jo, så var det! Förgås och födas i ett nytt och friare liv. Som i detta land. Fanns det någon plats för henne i Ossians land? Kanske. Kanske inte. Hon blev osäker på sig själv. Lite nedslagen. Hon försökte växla över sina tankar på Ossian. Han hade en sida som skymtade fram då och då. En vilsen. En väldigt snäll Ossian. När han var så skulle hon vilja rå om honom. Kanske hon kunde ta hand om honom även när han såg

365

så förtvivlad ut? Absolut! Klart hon kunde. Hon kunde till och med känna en våg av moderlig åtrå mot honom. Ossian och Elisabet höll allt hårdare om varandra. Kysstes och smekte varandra där på filten. I den avskilda gläntan. I skogen på tallåsen. Passionen startade den ena känslan efter en andra i dem båda. Elisabet kände Ossian muskulösa rörelser omfamnande och smekande henne, eggande och pirrande. Ossian kände Elisabets vekhet och lätta kropp att hålla om. Hennes barm skymtade under hennes skjorta och helt plötsligt hade han hennes runda bröst i sina kupade händer. Men. Han blev osäker. Hur blir man tillsammans med en som Elisabet? Hon var så annorlunda jämfört med de tjejer han hade erövrat tidigare. Måste han också vara annorlunda än han varit mot tidigare tjejer? Hur skulle det gå till? Han visste inte. Visste faktiskt inte hur man gjorde. Han höll om hennes stjärt och det väckte ännu mer inom honom. Hon kändes i hans läppar som om hon ville ha honom fastän hon var skör. Elisabet slappnade i sin tur av mer och mer i Ossian omfamning. Hon ville ge sig åt honom. Kan jag inte få göra det? tänkte hon. Jag vill ju det ... De hade inga kläder kvar att ta av. Och Ossian var beslutsam. Nu borde tjejen under honom ovillkorligt och helt passivt öppna sig för honom. Som om hon gav upp sin person och lät honom göra vad han ville med henne. Och Elisabet ville släppa allt hon höll i och ge sig hän. Sluta tänka.

366

Det var då de båda älskande plötsligt nåddes av den dova, trumpetande stöten över landskapet. Det var vildsvansmakan. Hon hade sökt överallt efter sin make i ett fåfängt försök att hitta honom vid liv. Nu var hon tillbaka. Utan honom. Overkligt men desperat sjöng hon till alla som ville höra. Allt smärtsammare i kvällens gång. Men de älskande lyssnade inte. Även om det skulle vara till dem. Tillbaka inne hos Elisabet. Vildsvanens skrik hade fastnat i henne. Hon lyckades inte att sluta tänka. Varför blev Ossian så frånvarande? Var var han? Hon sökte hans blick för att få bekräftelse. Ser du mig inte Ossian? Och inne i Ossian. Där såg han ingenting. Ingenting av det allra viktigaste. Varför kämpade hon emot honom? Han tog tag i hennes båda handleder och tryckte dem ovanför hennes huvud och ned i mossan. Hon stönade. Men inte av lust. Hon snyftade. Tjejen grät! Vad var det hade som hänt? Och vildsvanens skrik. Vad var det för något? Han hade aldrig hört något liknande. Elisabet kämpade förtvivlat med att hålla gråten borta. Hon ville att ”rätt” sak skulle ske nu. Inte att hon hamnade i samma situation som tidigare. Att hon skulle bli rädd. För att sedan få panik. Men gråten kom. - Nej, Ossian. Nej, Ossian. Jag vill inte. Sluta. Hör mig. Snälla. Ossian blev allt mer desperat. - Vad säger tjejen?

367

”Sluta”. Varför det? Är det något som är fel? På mig? På henne? - Det måste vara henne det är fel på. Hon kanske har lurat mig! Hon ville kanske aldrig ha mig. Hon ville bara att jag skulle blotta mig för att kunna skratta åt mig. Och nu gråter hon ... De gled isär. Ossian kände ensamheten och besvikelsen ta plats inom honom. Han blev arg. Han kände hur han rasade inombords där han låg i sin nakenhet. - Går du nu, så får du gå själv! sa Ossian, både hotande och bittert. Elisabet greppade efter sina trosor och drop på sig dem. Hon tog resten av kläderna i famnen och tittade sig omkring. Var var hon? Hur kom hon hit? - Vi ses borta vid de andra! sa Elisabet ängsligt och låtsades som om allting bara var som det skulle. Att om de bara hoppade över det som hänt så skulle allt sedan bara kunna fortsätta som om ingenting hade hänt. Hon gick. Men för Ossian hade allt redan hänt. Han begrep ingenting. Vad var det för en konstig brud? Dessutom - hon bara gick ... När Elisabet rest sig och börjat gå ifrån Ossian, grep ångesten Ossian med full kraft. Varför lät han det ske? Var försvann hon? Var försvann allting? Han borde kanske inte låtit sina känslor rusa iväg. Han hade blivit arg. Han kanske skulle ha bett om ursäkt? Men för vadå? Nej! Ingen förvirrad tjej skulle få honom att bli mjuk. Han letade i sitt inre efter något att gripa efter. Han var ändå Ossian. Den bästa forsrännaren. Han som fick vilken tjej han ville. Som alla ville vara vän med. Så knöt han ihop sin säck. Igen. Aldrig mer

368

skulle han öppna den igen, tänkte han. Det lovade han sig. Jävla Elisabet! Hon kunde dra åt helvete! Det sved inne i Ossian. Det gjorde ont i honom. Det var precis som om en hemlig dröm hade spruckit. Vad var det för konstig dröm? Eller var det bara han själv som börjat bli mjuk och velig? Klarade han inte av sådana tjejer? Ja, han var djupt sårad i sin själ. Ju mer han funderade över det inträffade, ju mer upptäckte han att han faktiskt hade blottat en sida av sig själv som han alltid fått smussla undan. En sida som han aldrig velat kännas vid. En svaghet. En vekhet som han hatade. Hans fars bild flimrade förbi. Varför kom bilden av hans far upp? Just nu. vad hade han att säga Ossian? Ingenting, tänkte Ossian bittert. Inte hade han fått lära sig något av sin far, inte. - Känslor, äh! Ut och arbeta! Sedan fiske och jakt. Så var hans fars värld. Och nu var han borta. Lika bra det, tänkte Ossian. Gubbjävel! Något inom honom lättade. Han tänkte på samma vis igen. Gubbjävel! Det lättade på nytt. Då kom bilden av den där natten upp. Den natten när han hade suttit och vakat över faderns döda kropp. Ossian kände hur kaoset av skuldkänslor och ilska välde fram inom honom. Han blev rädd. Bara rädd. Men hans mor då. Bilden av modern kom till honom. Mamma. Älskade mamma. Hans mor hade alltid försökt att se honom. Hon hade förmågan att trösta Ossian. Och det hade räddat en viktig bit av Ossian. Även om han skulle vara duktig även hos henne. Duktig skulle han vara. Så var mor. Relationer, sa hon, det var inget man kunde lita på. Ensam är du stark, Ossian! Och hon var stark mot hans far. Trots hans rullande på krogen och hans kvinnoaffärer. Hon höll ihop familjen. Och i allt detta var Ossian hennes ögonsten. Hela hans uppväxt stod han i centrum för sin hennes uppmärksamhet. Även när hon oroligt började registrera att Ossian började dra till sig flickor. För det gjorde

369

han. Och han blev allt mer intresserad av dem. Men hans mor släppte aldrig sin särställning hos honom. Hon såg alltid till att få en ensam stund med honom när det behövdes. Ossian beundrade sin mor. Hon var nog den vackraste kvinnan i världen, tänkte han. Han brukade sitta och se på henne där hon stod framför fönstret därhemma. Han kunde inte föreställa sig att hitta en sådan tjej till sig själv. Jo, förresten. Det fanns en. Han sista tanke var inte medveten. Men den fanns där. Och den skrämde honom. Trots att han inte ännu faktiskt var medveten om den. Men det skulle han bli. Elisabet letade sig fram i tallskogen. Två korpar kraxade i träden. Där hon gick på mossan kände hon hur de började cirkla kring henne. Tätare och tätare runt om henne. Det kändes som de blev allt mer närgångna. - Ge er iväg, era …! Hon började gråta när hon röt åt dem att försvinna. Men de gav sig inte iväg. Hon blev räddare och räddare. I takt med att korparna kom allt närmare skrämde de henne alltmer. Hon började springa. Fortare och fortare. Undan från de svarta fåglarna. Men hon sprang lika mycket för att undkomma inre svarta fåglar som de attackerande korparna omkring sig. Vad hade hon ställt till med? Hon förmådde inte tänka klart. Men det hade hänt förut. Att hon hade varit tvungen att i panik fly från något hon själv inlett. Hade det hänt igen? Vad hade Ossian varit för henne? Vem var han? Vad ville han henne? Hon rusade. Hon rusade fortare och fortare. Nu tappade hon taget. Efter ett kraftigt knak under benen föll hon handlöst i mossan. Hon hade snavat på en torr gren. Elisabet låg med ansiktet i fuktig mossa. Hon lyssnade.

370

Hon hörde inte kraxandet från korparna längre. Var de borta? Hon tittade sakta upp. Såg sig omkring. Korparna var borta. De var faktiskt borta. Men det var någon annat där. Hon lyfte försiktigt på huvudet. Det var då hon såg den. Älgkon. Hon såg rakt in i ögonen på den. En älg. Kristins älgko. Den Kristin fångat på sin akvarell. Älgkon såg på Elisabet. Men bara några sekunder. Sedan tog den spjärn med framfötterna. Och sprätte iväg som om den träffats av en elstöt. Brakandes iväg genom tallskogen. Elisabet var åter ensam. Hon började fundera var hon kunde vara. Var Teresias hem fanns. Hur skulle hon hitta tillbaka dit? Älgkon … älgkon som nyss rusat iväg framför henne. Tänk om den kom från Teresia stuga? Hon reste sig upp och försökte leta sig fram åt det håll älgen försvunnit. Hon började gå. Efter en stund hittade hon den. Gläntan. Hon kände igen gläntan. Den glänta som älgkon Kristin målat av hade befunnit sig. Hon var tvungen att stanna upp. Det var en så vackert plats. Hon satte sig ned på marken. Myggen bet hennes halvnakna kropp och hon började ta på sig sina kläder. Efter att hon fått på sig dem satt hon kvar i gläntan. Hon tittade på träden. Körde fingrarna lätt genom lingonriset. Hon kände fukten mellan sina fingrar. Det lugnade henne. Elisabet försökte sitta still för att ge möjlighet för hennes skrämda tankar att som flagor i ett vattenglas sakta få lägga sig på botten. Och där satt hon kvar. Josés relation till Kristin och Hennings relation till sin syster gjorde att de bådas situation vid badstranden alltmer hade

371

förlorat sin meningsfullhet. José tog snart rätt på sina grejor och talade om att han skulle gå tillbaka till huset. Han hittade Elisabet i gläntan. Han såg att hon gråtit och han satte sig tätt inpå henne. Höll om henne försiktigt. Ville trösta henne. - Du ler, Elisabet! sa han för att försöka få henne att le lite. - Där ser du, jag visste det! - Elisabet sken upp. Hon gav José en kompispuss. Rakt på munnen. José var både stark och svag. Han var krossad av Kristin men väldigt stolt. Stolt över vad han faktiskt lyckats med. Med Kristin. Att ge henne det han kände att hon verkligen tyckte om. Han flöt fortfarande på sin oövervinneliga känsla av förmåga. Så stark att han kysste Elisabet tillbaka. Passionerat. Han tog henne på brösten och försöker välta omkull henne. Elisabet vaknade snabbt upp ur sin sinnesfrid. Kände mannens inkräktande armar på sin kropp. Elisabet skrek. Högt. Och José vaknade till. Han kom av sig helt och hållet. Elisabets skrik var som en hink kallvatten på hans erotiska rus. Tjejens skrik skapade panik inom honom. Han blev fullständigt lamslagen. Vad hade han gjort? En sådan där var han väl inte! Men skräcken och avskyn i Elisabets ansikte talade sitt tydliga språk. - Förlåt Elisabet, det var inte meningen! bönade han desperat till den han nyss lyckats trösta men nu tydligen bara skrämde. - Ge dig iväg! Bort med dina händer från mig! Elisabet var både rasande och ledsen. Hon lade sitt ansikte i sina händer och stödde dem mot sina sammanhållna knän. Hon började gråta. José begravde skamset sitt ansikte i sina uppsträckta händer. Nu dök Kristin dök upp i gläntan med Marjak i koppel. Hon var andfådd.

372

- Vad är det Elisabet? Vad har hänt? Varför sitter du här? Hon tittade misstänksamt på José. José kände att han höll på att sjunka genom jorden. Eller, rättare sagt, morängruset. Om han någonsin känt att han skulle vilja försvinna från jordens yta, då skulle det vara nu. Hellre tusen felaktiga tidtabeller än det här. Mot stackars Elisabet. Inför Kristin. Han? Att han var sådan! Nej, aldrig i livet. Han kunde inte stå ut med den bilden av sig själv. Naturligtvis var han inte en sådan! Han reste sig upp, släntrade slokat iväg, gick skamset ur vägen Teresia som just kom rusande och försvann sedan ur sikte från alla tre tjejerna. När Teresia hade dragit igång planeringen inför kvällen med sitt käcka ”Vad ska vi hitta på ikväll?” hade Henning tittat på sin syster. Han tänkte på konflikten de haft kvällen innan. Han kände hur utanför Teresias engagemang han var och sa därför ingenting. Nu var Teresia så i gasen att få sina kompisar nöjda att hon inte såg honom, sin egen bror, tänkte han. Se, nu sätter hon igång igen! Precis som min mor … Jag kan bli galen på alla hennes göranden! Alltid ska saker göras. Lösningen på alla problem. Hennes lösning är alltid hålla igång alla människor. Hindra dem från att stanna upp och tänka efter. Men han kunde ändå stå ut med det denna gång. För han tyckte om att ha alla nya vänner söderifrån hemma hos sig. När José lämnade badplatsen steg Henning upp och gick åt andra hållet. - Dit går han alltid för att sura! upplyste Teresia Kristin. - Vad då dit? - Äh! Inte vet jag. Han är så där ibland, min bror. Går undan och sitter och surar någonstans när han inte får som han vill. Henning gick iväg längs en stig som bara han kunde. Till sitt alldeles eget ställe. Här satte han sig ned. Hit hade Henning tagit sin tillflykt sedan barndomen. Många gånger. Här hade han suttit och väntat på att föräldrarna ska

373

börja söka efter honom. Han brukade sitta och bara vänta. Vänta tills fick känna förtvivlan. Ångra sig. Fundera över vad de gjort fel. Mot honom. Och äntligen, äntligen fick han känna hur de led. Tystnaden omkring honom gjorde allt vackert. Sjön var spegelblank. Endast en flock gräsänder vilade sovandes på dess metalliska yta. Inom honom släppte bitterheten och ensamheten från festens utanförskap för ett ögonblick. Han översköljdes av sköna hämndkänslor. Mot de som eventuellt saknade honom. Och njöt av att de kanske led. Han hoppades att de gjorde det. Medan han bara satt på sin plats som ingen annan visste om. Men kanske? Kanske fanns det en person som han skulle ha velat visa sin hemliga plats? Jo, han hade velat vilja visa den för henne. Men bara henne. Bara henne. Men hon var inte hans. Storlommens magiska läte kallade i fjärran. Gång på gång. Den förstärkte hans medömkan med sig själv. Vad ville den? Locka honom iväg? Nej, han ville bara sitta kvar. Ännu en stund. Och bara njuta. I sitt sköna vemod. Ännu en stund. När Henning och José hade lämnat badplatsen vände sig Kristin mot sin nyvunne vän. - Men du är fin, Marjak! Hon borrade in sitt mörka hår in i hans raggiga päls. Och Marjak myste. Morrade förnöjsamt till svar. - Dig kan jag lita på i alla väder, fortsatte hon pratande i hans grova stickelhår. Du är inte som människorna. Svekfulla och nyckfulla. Hon såg sig omkring på badplatsen. Bara hon och Teresia var kvar. Och Marjak förstås. - Följ med mig, Kristin, så sätter vi igång grillen, sa Teresia. Hon och Kristin började gå mot grillplatsen som hon sett ut, halvvägs tillbaka mellan badplatsen och Teresias hem. De hann

374

precis börja förbereda grillbrasan när de hörde Elisabets skrik. De rusade genast iväg i riktning mot skriket. När Henning till slut dök upp vid grillplatsen på väg tillbaka från sin hemliga sjö fann han allt klappat och klart att bara tända på. Inspirerad av den framdukade, halvt upptinade renfilén piggnade Henning till i sitt inre. Nu skulle det grillas! Strunt i syrrans planer. Teresia skulle inte få en syl i vädret. Det vill säga inte ens en fläskbit i elden (ett gammalt ordspråk från Teresia och Henning hem). Det avsåg fågeln Lavskrikan. Den ville alltid stjäla men när rätt man var på plats vid grillningen så blev det ingenting. Henning hade bytt den plågsamma overksamheten på badstranden där han bara hade att sitta och se på sin systers upptåg inför kompisarna mot grillmästare på hemmaplan. Han hade först försökt att dra till sig sympati genom att sätta sig i skogen och göra sig onåbar, men det hade ju inte gått något vidare. Ingen hade ropat på honom. Det var annars det han hade varit van vid att hans föräldrar hade gjort. Han började nu förstå att andra människor inte gjorde så. Han måste sluta med det, tänkte han Men, nu hade chansen att ta kommandot över festen. Och det fanns att göra. Om det fanns! Älgfilén skulle tillredas med grillolja. Den skulle blandas med tomater, lök och gurkor som nyss växt klart i det midnattsolsljuset. Allt odlat i familjens ambitiösa växthus. Och mandelpotatis. Pappan hade förgrott mandelpotatisen i lådor på husets solsida. Han hade varit extra noga med att inte lämna dem ute vid frostnätter. På så sätt hade pappan lyckats få fram årets färskpotatis redan i midnattsolstid. Snart dök den förvirrade och deprimerade Ossian upp hos Henning. Sedan dök den förvirrade och lika deprimerade José upp på samma ställe. De var båda förkrossade och tystlåtna.

375

Tacksamt tog de emot grilluppgifter från Henning. Och mera öl. De sågade ved. De högg veden. De späntade veden med yxa och kniv. José vaknade sakta upp ur sin mardröm tack vare Hennings handfasta aktiviteter. Snart stortrivdes han med att mata den stora elden med ris som snabbt flammade upp. Mitt i allt började Henning dra i en tjärstubbe som han sparat från vinterns avverkning i skogen. Samtidigt anlände Elisabet, Kristin, Marjak och Teresia från gläntan. Ossian och José, som egentligen bara ville fly från tjejerna, fick nu anledning att släppa all sin frustration i ett ursinnigt baxade för att få ned tjärstubben i eldstaden. Henning, som kände hur den tunga stubben flög i händerna på sina manliga vänner upplevde sig snart som en härförare inför det stora anfallet. Gentemot sin syster var han nu oövervinnelig. Hon skulle inte ha en chans att ta tillbaka initiativet. När tjärstubben tog eld och sprakade upp i den starka terpentindoften, spred sig ett varmt, intensivt sken på Kristin och Elisabet. Henning tittade stolt på dem där de satt tillsammans och mysstirrade in i elden. Hans kompisar sneglade också i smyg på dem, fullständigt utpumpade och flämtande men med hopp om att tjejerna skulle ägna dem ett uns av tacksamhet. Vilket de inte gjorde. Elisabet och Kristin gav dem ingen uppmärksamhet utan ägnade sig bara mer och mer åt varandra. I desperation över detta blev grabbarna allt grabbigare och skämten dem emellan passade snart bättre för unga pojkar på skogsarbete än för kvinnor överhuvudtaget. Mitt i alla denna maskulinitet kände José en ny sorts gemenskap. Det var något omedelbart med Ossian och Henning, tänkte han. Någonting robust och renhårigt. Den långsammare dialekten. Den grovstavigare ordföljden. Inte Severins, i ortsbornas ögon, lite feminint trippande på orden. Inte hans egen grötigare plattskånska. Ossian och Henning sjöng fram orden på något skönt sätt. Speciellt vackert var det

376

när de svor. Det var ren sång. Rakt ut med alla känslor. Sedan var det slut. Inga kvardröjande låsningar kvar där inte! Tömda på grälsjuka blickade de renhårigt fram mot nästa uppgift i livet, tänkte José vidare. Vare sig det var en ny tjärstubbe eller en dödligt farlig fors. Vilka killar! Glöm konstlade förhållningssätt och upplåsta viktigpettrar! Här var man accepterad för den man var. Inte vem man låtsades vara. Bara man kunde svinga yxan. För den var viktig. Kunde man inte leva så här? undrade José. Man jobbar tillsammans när man ville ha något gjort. Därefter tar man sin ränsel och går och fiskar. Ensam och fri. Kanske bara med en jakthund som enda sällskap. Hundarna, tänkte José. Till och med de verkar vara fria här uppe. Titta på Hennings grönlandshund. Den kunde inte skälla. Men så den ylade! José smälte inombords när han hörde den yla som en varg. Den var som Henning och Ossian. Som Ossian i alla fall. Tillgiven. Stark. Henning hade berättat, att rätt som det var, så slogs grönlandshundar våldsamt om rangordningen. En stund senare slickade de ömt varandras sår. Men Henning var inte som Ossian, tänkte José. Han hade något eftertänksamt i blicken. Något drömmande. Inte som sin syster Teresia, tänkte han, som verkade ha som viktigaste uppgift i livet att ständigt ha något att göra. Och när uppmärksamheten föll på henne började hon prata barnspråk. Men någonting otillfredsställt skymtade i hennes ögon. Mellan alla hennes göranden. Och nu brann hon för Ossian. Det såg han. Intressant. Där borta vid lägerelden. Vad kommer att hända nu? undrade José och slängde på ännu mera ris i brasan. Han smygtittade på Teresias lovar runt Ossian.

377

Ossian ville fortfarande ha Elisabets uppmärksamhet. Men hur han än stod i med både det ena och det andra så tittade hon inte åt hans håll. Istället var det Kristin som fångade Elisabets hela uppmärksamhet. Varför skulle hon försöka komma emellan honom och Elisabet? undrade han. Han avskydde vad hon gjorde. - Ta det lugnt med eldandet, tjejerna brinner ju upp av hetta! sa Ossian till José för att bli synlig för Elisabet. Han sneglade på henne. Ingen reaktion. Inget kunde få Elisabet att se på honom som hon gjort de senaste dagarna. Han kände sig ensam. Men det skulle han inte förbli länge till. Teresia hade förstått vad som hänt mellan Elisabet och Ossian, men det bekymrade henne inte. Tvärtom. Hon slängde istället giriga blickar efter Ossian. Blickar som Ossian till en början inte alls uppfattade. Han var för svedd av det som hänt mellan honom och Elisabet och det förstod Teresia. Men när hon hade Ossians upprepade försök att få kontakt med Elisabet utan att lyckas, beslöt hon sig för att gripa efter sin chans. - Ossian, kan inte du kamma ut mitt hår! Det har blivit så tovigt! Ossian tittade på Teresia. Han släppte vedpinnarna. - Sätt dig bakom mig, Ossian. - Här, ta den här hårborsten. Ossian satte sig på knä bakom Teresia. Hon fick plats mellan hans knän som hon tog tag i med sina händer. Ossian rörde försiktigt i hennes hår. - Nog törs du ta i det Ossian. Det är bara hår. - Inte så bara, Teresia! Det är vackert. Ditt röda hår. Vad tjockt det är! Ossian provade med kammen. Han kände efter hur han skulle göra för att kamma ut hennes röda tovor. Och snart visste han

378

precis. Teresias hårtestar böljade ut i ett skimrande svall i hans händer. Ingen annan än Ossian visste hur man gjorde saker. Ingen. Utan ansträngning. Teresia kände det. Hon visste det. Det var Ossian som var så. Hon slappnade av. Hon lutade sitt huvud i hans händer. Hon sköt också fram sina bröst. Ossian måste luta sig fram. Oj, tänkte han och svalde. Hennes händer kände på Ossians vadmuskler. Ibland knep hon i dem. Då hoppade han till. Han måste då lägga sina händer på hennes axlar. Som han grep tag i. Som om han ville äga dem. När hon tittade upp på honom var det med de där speciella ögonen. Ett ljust grönt och ett mörkt grönt öga. Egendomligt. Vackert. ”Du kan bara sträcka dig efter mig”. ”När du vill”. Ossian flämtade. Han blev darrig på handen. Och han kände att Teresia kände det. - Nu är det bra, Teresia, sa Ossian för att rädda sig. Han steg upp, tog några vedpinnar och stoppade in dem i elden. Teresia kommenterade Ossians alla göromål med elden och grillningen. Som en följd av hennes kommentarer tinade han upp mer och mer från sin tidigare sinnesstämning. Elisabet sjönk undan. Teresia framträdde. Han vände sig mer och mot Teresia. Härliga Teresia, började han tänka. Han satte sig bredvid henne och sprättade upp ännu en öl. Teresia gjorde detsamma. Hon är söt, Teresia, tänkte han. Och kände värmen av kvinnan bredvid sig. Det kändes lättare för Ossian. De två ägnade sig alltmer åt varandra. Omväxlande skrattande och skämtande, omväxlande allt mer intima. Så demonstrativt att Elisabet och Kristin började reagera. Med blickar som kunde döda. Nåja, nästan i alla fall. Men helt i Teresias intresse.

379

- Kom Ossian, vi måste dra upp båten och se till att den kommer in i båthuset! sa Teresia. Ossian såg in i Teresias ögon. Som var mycket bestämda. - Kom. Nu ... sa hon tyst men mycket träget. Ossian och Teresia reste sig upp vinglade iväg nedför stigen mot båtbryggan. De lyckades hitta varandras händer och Teresia sög tag kring Ossian midja. Där såg bara varandras steg ner för backen mot båthuset medan den ljusa natten höll andan. Väl nere i båthuset drog Ossian och Teresia tillsammans upp båten. Inte på det mer praktiska sättet, på var sin sida, utan i repet i fören. Med Ossian samtidigt omfamnande Teresia. De var båda lika intresserade att känna varandras kroppar som att få båten att röra sig. Men in kom båten till slut, vare sig de själva trodde det eller inte. Det var trångt runt båten så de fastnade i varandras famnar så fort de skulle ta sig någonstans inne i båthuset. Men det bekymrade dem inte alls. Snarare tvärtom. Plötsligt stoppade Teresia upp Ossian genom att ställa framför honom. Hon öppnade sin skjorta och släppte ut sina båda bröst. Hon log mot Ossian. Smek dem, Ossian! Hon lyfte sina armar och knäppte dem bakom sin nacke. Hennes bröst sköt ut som om de bara var gjorda för att Ossian skulle ta dem i sina darrande händer. Ossian kupade fingrarna som två lock över hennes bröstvårtor. Och blundade. Både lyfte, klämde och smekte i rundade rörelser. Sedan kysste han henne. Hon tog tag i hans höfter. Letade efter hans skärplås. Som hon öppnade. - Teresia, vet du hur fin du är ... Teresia smälte vid hans tafatta ord. Hon kände hans accelererade lust. Såg att det putade ut innanför hans gylf. Hon kände att han var attraherad av hennes kropp. Och den känsla gjorde henne kåt. Hon ville ge honom allt hon förmådde.

380

- Vänta Ossian! sa hon en självklarhet som förvånande honom. Hon vände sig om och sträckte sig efter ett stort renskinn som hängde på väggen. Hon slet bestämt ned det från sin stackars krok och bredde ut det på båtens bottentrall. Sedan gick hon ned på knä. Hon drog av sig skjortan. Lade sig bakåt på rygg och börjar pillra upp sin byxlinning. Ossian såg på henne. Han kunde inte tänka sig något underbarare. Teresias förväntansfulla ögon. Hennes runda vita bröst. De höfter och stjärt som började framträda. Han såg allvarligt på henne. Sögs mot henne. Ossian riktigt slet av sig byxor och skjorta. Han slängde sig bredvid Teresia och började kyssa hennes bröst samtidigt som hans hand letade sig in mot hennes sköte. - Stopp! Nu får du inte göra någonting! Plötsligt avbröt hon honom. Lekfullt men bestämt. Hennes hand letade sig ned innanför hans underbyxor. Hennes läppar sökte sig ned mot hans sköte. Ossian svarade på hennes attack med ett tungt stönade. Samtidigt med det hon gjorde med honom försökte han sträcka sig mot hennes sköte. Teresia stannade upp. - Låt bli det där! Nu ligger du still! Teresias befallande röst chockade honom. Han fick inget göra med henne. Bara hon med honom. Han hade bara att vrida sig i vällust och lättsam hjälplöshet. Tills hon släppte honom. Hon stirrade på honom. Full av förväntansfull åtrå. - Gör så med mig, Ossian! Ossian slängde sig över Teresias sköte. Hon reagerade genom att sträcka sitt ansikte uppåt och bakåt i ett kvävt stön. - Åh Gud, Ossian! Å Gud så skönt! Hon sträckte sin hals bakåt och grep hårt med sina händer i hans yviga hårkalufs. - Nu, Ossian. Nu, Ossian. - Kom in i mig! Djupt i mig! Skynda dig Ossian. Ossian greppade hela Teresia som ett byte. Trängde in i henne och höll om henne hårt. Och Teresia njöt. Hon ville bara

381

vara i Ossians våld. Helt och hållet. Utan några hänsyn. Och de två var fullständigt hänsynslösa mot varandra. Allt annat hade slutat existera för barndomsvännerna. Det borde ha stört dem att båten började vicka fram och tillbaka. Men det gjorde det inte. Inget kunde stoppa stormen i de älskande. - Hårdare! Hårdare! Teresias glupskhet retade honom. Utmanade honom. - Du ska få! Din lilla …! Han gick lös på henne med allt han hade att ge. Till slut gick det för dem båda med våldsam kraft. Båda stönade som två svin i en spilta. Brunstiga. Klagande. Var och av dem tömdes på allt de hade inombords. I våg efter våg. Den djuriska njutningen manglade dem som till redda skin som inte hade något kvar av innehåll. De borde vara lyckliga. Förenade. De hade fått varandras kroppar. Kramat musten ur varandra. Men. Någonting saknades. Redan i den avklingande orgasmens efterdyningar vaknade de upp ur ruset var för sig. I sina egna världar. Teresia kände bara övergivenhet. Var tog han vägen, Ossian? Inte var han hos mig. Han har njutit. Men inte med mig. Av mig, kanske. Hon hade bjudit på det hon mest av allt kunde ge Ossian. Och det har inte räckt. Och nu orkade hon inte sträcka sig efter honom. Fastän det var det hon så innerligt ville. Hon kände sig lämnad åt sig själv. Och hon tordes inte be om det hon mest av allt önskade. Att han skulle vara öm mot henne. Ossian vaknade ur det tömmande ruset när all hans kraft hade tömts i kvinnan under honom. Så länge han kunde minnas hade han gått och drömt om att få ligga med henne. Bara för att hennes kropp varit så märkligt tilldragande. Men nu, tänkte han nyktert. Vad väntade hon sig av honom nu? Han kände sig trängd i ett hörn. Varför ville hon dra ned honom på detta sätt? Vad krävde hon för det?

382

Och Elisabet. Det gjorde ont i honom. Hon skulle aldrig gjort så här. Hon var helt annorlunda. Så högrest i sitt sätt. Någonting som han bara kunde ana. Men, å andra sidan. Inte hon var inte som han. Han var egentligen inte värd henne. Det visste han nu. Efter att ha legat med Teresia. Hur kunde han göra det med Teresia? Bara några meter från Elisabet. Han tittade ned på Teresia. Kände föraktet. Mot den som ville dra ned honom och för alltid ta honom bort från Elisabet. Någonting inom honom avgjordes i denna stund. Både Teresia och Elisabet förbrukades i hans sinne. Den ena för att hon avslöjat hur han själv var och inte ville vara. Den andra för att hon avslöjat vad han inte var och inte kunde bli. Någonting som han hade drömt om. Tja, tänkte han, varför ska jag drömma om något som jag inte vet vad det är? Ingen av kvinnorna är för mig. Det vet jag nu, tänkte han bittert. Han såg överseende på Teresia. Rullade av från hennes kropp. Satte sig med ryggen mot henne och började ta på sig sina kläder. Teresia var förkrossad. Hon visste först inte vad hon skulle ta sig till. Men sedan kom hon ifatt sig själv och kom på vad hon borde göra. Hon skulle försöka svälja sin besvikelse. Stoppa ned den någonstans. Lång nere i sig själv. Där den inte riskerade att komma upp igen. Sedan skulle hon tvinga sina tankar till något annat. Till något som kunde göras omkring henne. Måste göras. Den gamle vanliga Teresia igen. Som kunde lösa allt genom att sätta igång och göra något. Något viktigt eller "nödvändigt". Hennes föräldrar var hemma när som helst. Det var bråttom. Bara hon orkade. Bara hon orkade denna gång … Ossian uppfattade det sammanbitna draget i Teresias ansikte och hennes snabba, snåla rörelser när hon tog på sig kläderna. Hennes avstängande signaler till honom fick honom att dra sig ifrån henne. Långt bort från henne. Som om deras samlag inte ägt rum.

383

Så kom det sig att de två ville inte visa varandra att de kom ihåg hur de nyss njutit. De visste helt enkelt inte vad de skulle göra av de känslor de väckt hos varandra. När Henning och José hade sett det nykära paret Ossian och Teresia lämna grillplatsen hade de tittat med tomma ögon på Elisabet och Kristin. Henning hade undrat vad han skulle hitta på för att få Elisabets uppmärksamhet. Hon verkade inte se honom, utan stirrade bara stilla in i elden, omfamnad av Kristin. - Följer ni med på jakt! fick Henning lite klumpigt ur sig och försökte fånga Elisabets blick. - Jakt med pilbåge! fortsatte han i ett försök att imponera. Tjejerna bara stirrade på Henning. - Jaga vad då? undrade till slut Kristin. - Ja, vadå … svarade Henning ... och såg ut som ett fån. - Älgkon som var här tidigare idag, till exempel … Henning var ganska berusad vid det här laget. José tittade frågande på honom och undslapp sig en rap. - Är du inte klok? utropade Kristin. - Min vackra älg i dungen! Kristin tittade på killarna som om de var från vettet. Och, så värst kloka var de väl inte vid det här laget. Efter alla öl. Men Henning kände sig tvungen att agera. José tittade på honom och undrade vad hans vän nu skulle föreslå. - Kom José! Henning tog mod till sig och viftade med sig José. De gick iväg mot gårdens uteförråd. Axel mot axel. Stödjande varandra. Kristin och Elisabet tittade med stora ögon efter dem. De hörde pojkarna ramla inne i förrådet. Eller riva ned något. Snart kom de ut. Med en pilbåge och en pil. Kristin och Elisabet studerade dem intresserat. - Menar de verkligen … de kan inte mena allvar … Kristin och Elisabet gapade och stirrade.

384

- Titta nu … ser du hur Henning håller i bågen! Kristin kunde inte hålla sig från att kommentera vad hon såg. - Nu lägger han en pil i bågen! sa Kristin. - Akta er! Sikta inte på varandra! utropade Elisabet. - Galningar! ropade Kristin oroligt. José och Henning tittade tillbaka mot Kristin och Elisabet. - Äh! - Kom, José, nu går vi och skjuter! Henning visste precis vad de absolut måste göra. - Brudar, ha! Kristin hade sett och hört vad som hänt mellan Ossian och Teresia. - Jaså, Teresia … hade hon tänk. Efter att de två turturduvorna försvunnit hade hon och Elisabet förundrat studerat Hennings och Josés tafatta försök att imponera på dem. När också de till slut försvunnit med sin idiotiska pilbåge hade de undrat vad som klappat som en lös planka nedifrån båthuset. Till slut hade Kristin struntat i ljudet och vänt sig mot Elisabet igen. En Elisabet som fortfarande behövde tröst. En tröst som Kristin var mer än glad över att få kunna ge. - Du är så snäll mot mig Kristin! sa Elisabet och lutade sitt huvud mot Kristins. - Det är för att du är så fin tjej! svarade Kristin allvarligt. - Så söt tjej! - Så vacker kvinna! upprepade hon. - Tycker du verkligen det? Du säger det ofta till mig! Elisabet såg forskande på Kristin. Hon letade efter sin väns omsorgsfulla mörka ögon. Och visst hittade hon dem. Men de var inte bara omsorgsfulla. De tycktes forska i Elisabets ögon. De såg glupskt på Elisabets ansikte. Som om de ville äga henne.

385

Kristins vackra ansikte fick det att kittlas inom Elisabet. Hon bara insöp Kristins varelse. Studerade hennes hår och axlar. Hals och läppar. I bakgrunden hördes åter igen klappret från båthuset. Det störde Kristin som inte ville att någonting skulle störa den Elisabet hon hade nära sig. Kristin satte sina händer mot Elisabets öron, som för att utestänga det distraherande ljudet. Hon tittade in i Elisabets undrande ögon. Hon närmade sina läppar mot Elisabets. Elisabets huvud var fast i Kristins grepp och kunde inte göra något för att komma undan. Men hon gjorde heller inget för att komma undan. Båda slöt sina ögon. Deras röda läppar rörde i varandra. Och kysstes. De kysste varandra. Elisabet tog tag i Kristins t-skirt och drog henne mot sig. Kristin släppte Elisabets huvud och lade sina armar runt Elisabet. Omfamnande. Elisabet förde sina händer bakom Kristins huvud. Hon tog tag i hennes långa, svarta hår. Rullade det kring sina händer tills allt håret fanns runt och mellan hennes fingrar. Deras tungor möttes. Som för att vinna över den andras vilja. I en både vild och stillsam kamp. Där tungorna och läpparna tog det ena efter det andra nya greppet för att dominera den andre. Elisabets vann. Med den eld som väckts i henne. Kanske kom den av den revanschlusta hon fick efter Ossians försök att erövra henne. Eller efter Josés övergrepp. Eller att hon var så påverkad av Kristin. Hennes bästa vän. Av hennes mörka ögon som hon, omedvetet, känt sugit efter något annat än bara vänskap. Vid flera tillfällen. Hennes byst som så uppkäftigt gungade framför hennes egna bröst. Kristins lår. De

386

som ofta på något medvetet sätt ställt sig framför henne. Och då rört i hennes ben. Kristin kapitulerade för Elisabets häftighet. Hon blev som förlamad. Kände Elisabets fingrar runt om hennes huvud. Och hennes läppar. Och ögon. De var inte längre de oskyldiga, lite aningslösa ögon som hon alltid tittat så mycket på. Det var något elakt. Skönt elakt över dem. Vad kan jag göra för dem, tänkte hon. - Vad vill du att jag ska göra med dig, Elisabet ... Kristin blundade samtidigt som hon sträckte sig mot Elisabets ena bröst. Tog på det. Elisabets båda bröst. I Kristins händer. Smekte dem. Snart kramade och drog hon i dem. Hon kunde inte få nog av dem. Elisabets fasta små … hon vill ta dem i sin mun, tänkte hon. Men först. Först ville hon … Hon släppte Elisabets läppar. Andades tung framför Elisabets mun. Tittade svart in i Elisabets blågrå ögon. Hon släppte sitt grepp om Elisabets bröst och tog Elisabets händer i sina. Sakta förde hon Elisabets händer in under sin T-skirt. Där lade hon sin väns händer på sina spretande bröstvårtor. Hon ryckte till av vällust. Kände till sin oändliga glädje att Elisabet tog tag i hennes båda bröst. Hon försöker i alla fall att få dem i sitt grepp, tänkte Kristin. Försök det, tjejen … de är nog för stora för dina små fingrar ... flicka lilla. Hon överraskades av att Elisabet oväntat satte sin panna mot hennes. Hur Elisabet tungt och ryckigt började andas i hennes egen mun. Elisabet masserade hennes bröst. Rytmiskt och krävande. Kristin slöt sina ögon. - Jo. Elisabet ... så ... viskade Kristin. Hennes hand letade sig ned mellan Elisabets ben. Fordrande.

387

Elisabet suckade. Släppte in henne. Kristin lyssnade på Elisabets andning. Hur hon började stöna av Kristins fingrar ovanpå hennes byxor. På hennes mus. Kristin försökte låsa Elisabets bäcken med sin andra arm. Slet i Elisabets byxlinning. - Du är så vacker Kristin! Jag skulle verkligen kunna! Men … Elisabets röst fick en mer desperat ton. - Men ... - Men vadå? Kristin stirrade på Elisabet samtidigt som hon försökte få av henne byxorna. - Det är fel, Kristin! Jag kan inte. Du måste förstå mig. Snälla Kristin. Kristin ville inte sluta. Absolut inte. Plötsligt klättrade Elisabet upp gränsle på Kristin. Lutade sina bara bröst mot Kristins bara bröst. Knöt hårt sina armar runt henne och borrar sin mun djupt in i Kristins hår. Som för att gömma sig. Kristin andades mot Elisabets hals. Kristin slutade. Slutade att göra det hon gjorde med Elisabet. Kristin kände bara Elisabets stenhårda grepp om henne. I Elisabets låsning visste hon inte vad hon skulle göra. Hon blev till ett barn. Hon började gråta. Fridfullt. Nästan ohörbart. I Elisabets famn. Och Elisabet fortsatte att hålla om henne. Hårt. Utan en enda tanke i sitt huvud. Predikanten svängde in från stora vägen in på den korta grusväg som ledde till Teresias och Hennings föräldrahem. Tillsammans med Teresias mor och far hade han deltagit i middagen. Fadern ville visa predikanten till hans hyggesrensning på hans marker tidigt nästa morgon. Predikanten behövde skaffa tjugo kubikmeter ved inför nästa vinter. När han svängde av den allmänna vägen och påbörjade den sista biten in till gården så tänkte han på ”ynglingarna”, som han kallade dem.

388

- Var jag för hård mot dem i min predikan i kyrkan? - De kanske är skötsamma ungdomar. Ungdomar som lika gärna skulle kunna tillhöra församlingen. Han ångrade sig. För vad han så hårt hade bannat i kyrkan. Jag får be dem om förlåtelse. För vad jag sa. I Jesus Dyra Namn och Blod. Jo, så tänkte han. Plötsligt och utan minsta förvarning dök en älgko upp ur skogen. Den stegade rakt ut i vägen för bilen och predikanten hann inte väja. De såg den stora älgkroppen passera framför ögonen och ovanför motorhuven. Men ingen smäll hördes eller kändes. Älgens jättekliv på de långa benen passade precis in över bilens motorhuv. Utan att någon skadades. Tvärniten kom på sekunden efter att älgen passerat och försvunnit in i skogen. Eftersom bilen fick motorstopp blev det tyst som i graven. Genom det öppna bilfönstret hördes ett vinande ljud. Det avslutades med ett smackande ljud när en fjäderprydd pil slog in i barken på närmaste tallstam. - Det var som …? Pappan såg forskande åt det håll pilen kom ifrån. - Vem skjuter pil på oss? undrade predikanten och tittade på honom. Pappan vände sig frågande om och tittade på mamman. Hon skakade oförstående på huvudet. Predikanten startade bilen på nytt och de rullade in de sista metrarna till huset. De steg ur bilen och såg sig omkring. Lyssnade på tystnaden. - Egendomligt! sa fadern och tittade på sin fru. Han gick fram till hundgården. Steg in genom den öppna dörren och knackade på hundkojan. - Hunden är borta! - Här är de inte! ropade mamman från gäststugan. - Jag ser att dörren till matkällaren är öppen! tillade predikanten med en ton i rösten som om han upptäckt något viktigt.

389

Harald ställde sig bredbent och satte sina händer som en strut runt sin mun. Han fyllde sina lungor med luft. En klagande, vemodig stämma lyfte ur hans hals och mot den blå himlen. Modern skakade skamset på huvudet inför predikanten och detta hedniska rop. Predikanten stirrade på honom. Han hade hört åtskilliga av sina församlingsbor ropa på Gud. Men det här hade han inte hört tidigare. Först ryste han vid det ockulta vemod ljudet väckte inom honom. Men sedan insåg han ändå att han befann sig hemma hos Henning och Teresias föräldrar. Hos några av hans trognaste församlingsmedlemmar. Fadern fick vara som han var. Han var ändå en av dem. Därför hade han tröstat modern. Många gånger, som vid hennes ängsliga fråga om hon skulle komma att få träffa sin ogudaktiga make i himlen, hade han svarat att ”Din man kanske står närmare Jesus än både du och jag”. - Gud bevare dig! brukade hon tacksamt svara honom. Lättad. - Fast nog kommer nålsögat att vara fan så svårt att ta sig igenom för en stalinist som honom! hade predikanten tänkt. Tyst för sig själv. Ett klart och distinkt yl hördes alldeles i närheten. Det var Marjak. - Där är de! nickade fadern. De hittade bortbytingarna uppe vid grillplatsen. Med den milsvida utsikten runt omkring sig. Där satt de, men inte för utsiktens skull. De ville värma sig. Från jättebrasan. Besökarna stannade upp inför vad de såg. Ungdomarna hade ryggen mot elden. De satt som nabbar och såg åt var sitt håll. Den enda som såg tillbaka på dem var Marjak. Ingen runt elden såg upp. Om bara predikanten, modern och fadern hade förstått. Hur oändligt trötta de var. Och hur berusade. Fadern förstod att ord inte lämpade sig nu efter en stum blick från Henning.

390

Henning såg på sin far. Beredd att försvara sig mot pappans eventuella insinuationer. Insinuationer som hade varit lätta att hitta källor till. Forsolyckan. Den sönderslagna stolen vid middagen föregående kväll. För att inte tala om bågskyttet. Han hade nästa skjutit predikanten. Å ena sidan ville hans skuldkänslor slita sönder hans inre för allt vansinne han hade lyckats hitta på. Å andra sidan vaknade en vulkan inom honom. En skrämmande kraft. Och den sopade undan alla skuldkänslor som försökte stå i vägen. Hennings blick klarnade. Han råa ilska var inte ful. Den var en oemotståndlig, vacker blyblå ström som fyllde honom. Ju mer han vågade släppa fram den, ju mer lugn blev han. Han studerade fadern. Som alltid hade klart för sig hur allt i livet skulle skötas. Aldrig en sjuk dag. Aldrig en minut sen på arbetet. Att göra rätt för sig. Till och med när arbetet var direkt skadligt. Tunga lyft och dålig luft. Han såg på sin far. Det var därför han hade så krokig rygg. Det var därför han hostade i ett. Skulle han, Henning, bli så? Nej, aldrig, tänkte han. Aldrig! Men nu stod hans far där och såg på honom. Inte just nu. Men senare. Då skulle all hårda orden komma. Med all förebråelser om vad Henning borde ha gjort. Vad skulle han göra då? Han kände ett svart, skrämmande mörker inom sig. Nej, det får inte hända. Henning blev livrädd. Men vad skulle han göra? Han blev säker på en sak. Hur han än gjorde skulle livet på gården bli omöjligt för honom. På gården, tänkte han. På gården. I byn.

391

Varför det? Han skrämdes först av tanken. Han aldrig tänkt den tidigare. Han försökte tränga undan en sådan hädisk tanke. Då – plötsligt. Något kom till honom. Hon. Hon den ljusa. Elisabet. Hon hade lett mot honom. Hon hade lyssnade intresserat på honom när han hade berättat om bygdens historia där vid elden under forsränningen. Hennes ljus riktigt strålade inom honom. Han vände sig om för att se efter henne. Hon satt också vid elden. Där satt hon. Han såg åt hennes håll. Han reste sig och gick och satte sig bredvid henne. Hon såg frusen och frånvarande ut. Han tog av sig sin tröja. Han lade den om henne. Hon tittade försiktigt på honom. Han tordes inte hålla om henne. Men hon behöll tröjan på och Henning satt kvar bredvid henne. Elisabet värmdes av Hennings tröja. Och av omtanken. Men hon orkade inte tacka honom. För Henning såg hon frånvarande ut. Men inne i henne själv pågick en kamp. En kamp hon inte utkämpat tidigare. Och denna gång kom hon inte undan. Hon var tvungen att ta den. Elisabets ena sida ville tillbaka till det som varit. Alltid varit. Hennes tillmötesgående mot alla människor. Hennes längtan efter uppmärksamhet. Att vara rätt. Men någonting skrek inom henne nu. Det ropade efter föda. ”Ge mig något verkligt, Elisabet”. Det var så starkt att hon inte kunde stoppa ned det. Försiktigt, försiktigt kände hon efter. Bit för bit. Vad det var som skrek inom henne. Hon kunde inte förstå det. Inte på ett logiskt plan. Inte på något plan hon tidigare kände till. Men ändå var det där. Verkligt. Handfast. Jo, det liknade något hon hade varit med om. På något sätt. Den där sällsynta stillheten

392

hon så sällan känt. Som tidigare kommit och snabbt försvunnit utan att hon kunnat gripa efter det. Så var det. Stillheten gick inte iväg. Inte den här gången. Men den var också annorlunda än alla tidigare gånger. Elisabet anade ett klipputsprång djupt inne i sig självt. Hon kunde hoppa ut från det och dö. Hon kunde stanna kvar. Bara sitta kvar. Var det så enkelt? Kunde hon sluta oroa sig för bråddjupet runt om klippan? Elisabet blev förvånad. Det kändes så. Att hon helt enkelt bara kunde sitta kvar där på klipputsprånget. Se över världen runt omkring. Och det var så skönt. När flagorna till slut lagt sig stilla på botten av hennes inre, spegelblanka tjärn, så märkte hon att hon satt med blicken rakt ned i marken framför sig. Hon hade inget behov av att se sig om. Inget behov av att kalibrera in vilka som fanns omkring henne. Stämma av hur hon skulle vara. Hon bara satt där, djupt i sin egen trygghet. Men hon kände närvaron av Henning. Men inte att hon behövde göra något för honom. Det var bara så skönt att han var närvarande. Utan krav. - Tack Henning. Henning, som inte väntat sig något svar av Elisabet, blev förvånad. Av hennes tonfall. Det lät så vuxet. Självsäkert. Därför var det också en sådan kraft i det. Det värmde honom. Gav honom någon slags styrka. Han blev bara glad. Tittade inte ens tillbaka på Elisabet. Kände bara att hon satt där bredvid honom. Att någonting hände just nu med Elisabet. Och oavsett vad det var som rörde sig i henne, så pågick det. Mycket medveten om att han inte borde störa det. Även om det skulle pågå hela natten lång. Men han skulle sitta kvar. - Teresia! Har du sett till vårt svanpar? Mamman var inte intresserad av svaret, bara att hennes dotter var vid sina sinnens fulla bruk. Teresia försökte läsa i sin mors ögon varför hon frågade så. - Jo, när vi kom hit idag!

393

Teresia såg på sin mor. Hon studerade hennes frågande blick. Hennes första tanke var att försöka förklara. Förklara varför de satt på det sättet. Med ryggarna mot varandra. Förklara för sin mor att allt snart skulle vara tillbaka till det normala igen. Det normala med att Teresia åter var hemma igen. Då hennes mor skulle stå och laga mat och pappa skulle snickra på huset. Men nu satt hon och hennes vänner på det här sättet. Som efter en katastrof. Ingen ansträngning i världen hade kunnat ändra på stämningen runt elden. Inte ens om hon hade försökt. Den Teresia som inte längre orkade. Det var någonting som hade hänt inom henne. Som fått henne att tappa styrfart. Hon som alltid annars visste vad som skulle göras. Nu visste hon inte. Teresia såg på sin mor. Hennes mor såg främmande ut. Hon hade aldrig sett ut på det sättet. Teresia undrade varför. Hon såg ännu en gång på sin mor. Studerade henne. Konstigt, tänkte Teresia, hon visste precis vad hennes mor tänkte. Vad hon skulle göra härnäst. Hon skulle börja laga mat. Hon skulle börja städa. Precis som om det skulle kasta tillbaka hela Teresias gäng till normaliteten igen. Så att Teresia och hennes vänner skulle bli ”som folk” igen. Som folk igen, det var ett av hennes mors favorituttryck. Det betydde att var och en gjorde nytta och var nöjd med sin lott. Att alla föll in i mönstret. Att ingen stack ut. Att ingen utmärkte sig. Det var första gången Teresia insåg hur hennes mor ville ha sitt hem. Sitt liv. Så ordnat och förutsägbart. Så grått. Och Teresia ville det inte. Nej, just det. Hon ville inte ha sitt liv på det sättet. Absolut inte. Teresia såg på sin mor. När hennes blick åter träffade sin mors ögon såg hon till sin förvåning att hennes mor såg med rädsla på Teresia. Precis som om hon anade hennes tankar om henne. Som om hon anade vilken slutsats Teresia höll på att ta. Teresia såg tillbaka rakt i ögonen på sin mor. På ett sätt hon

394

aldrig tidigare gjort. Utan underdånighet. Genomskådande sin mors förebrående ögon. Rakt igenom henne. Förbi henne. Teresia betraktade sättet hennes mor såg på henne. På ett främmande sätt. Hur hon slog ned blicken i marken framför sig. Hur hon vände sig om och gick. Nu ska hon sätta igång med någonting viktigt, tänkte Teresia, Bara för att ha något att göra. För att slippa ta in det hon nyss sett. Kristin kramade Marjak allt hon kunde. Han svarade genom att skjuta ifrån sig med bakbenen så att hans nos blötte ned hennes ansikte. Hon tappade nästan balansen och höll nästan på att ramla baklänges in i elden. När hon återfått balansen kände hon hundens sträva tunga över hela ansiktet. Han tyckte säkert att det vara salt och gott att slicka hennes hud. - Jag tror att du är min bäste vän, Marjak, sa hon så att de andra skulle höra henne. Kanske du är min ende vän, tänkte hon och såg djupt i hans sneda ögon. Hon kände det som om Marjak aldrig skulle kunna överge henne. Hon skulle aldrig behöva bli besviken på en sådan som han. En Grönlandshund. Jo, han kanske skulle rymma efter den där älgkalven. Hoppas bara att han då inte åt upp den. Men enligt Henning skulle han komma tillbaka efter inom vecka. Det kunde Kristin stå ut med. För, det skulle vara samma Marjak som innan han rymde. Lika kelsjuk. Lika härlig att krama. Varför kunde inte människor vara på det sättet? Kristin ville att de skulle vara på det sättet. Som Marjak. Och vilka kramar man fick tillbaka av Marjak. Förbehållslösa. Utan krav. Bara varma och kraftfulla. Så att man nästan ramlade baklänges. Marjak borrade in sitt björnhuvud in mellan Kristins ben. Hon fällde ned sin överkropp över hans rygg och ryade honom efter ryggraden. Han morrade på sitt brummande sätt och Kristin svarade ett likadant. - Kan du inte följa med mig hem, Marjak? sa Kristin och tryckte hundens stora huvud mot sin mage.

395

- Jag har tappat min kniv! sa Ossian. Ingen brydde sig. - Jag undrar hur Emelie har det just nu? undrade Elisabet - Bättre än vi i alla fall! svarade José.

396

Uppgörelsen

Aslak och Emelie satt ute på förstugebron och läste Sigurds brev. Kuvertet innehöll ett dokument i plast. De plockade ut dokumentet. En lista med nationer radades upp. Under varje nation fanns ett antal personnamn. Före varje personnamn angavs ett kort namn. Egendomliga, klischéliknande namn som ”hunden”, ”katten” och ”novisen”. Emelie och Aslak tittade på varandra. De kunde inte ge varandra något svar. Vad var det som hade varit så viktigt med detta brev? Som var så viktigt att Sigurd inte kunde behålla det? Emelie påminde sig att Sigurd sagt till henne vid överlämnandet att Rickard på inga villkor fick se brevet. Nåväl, nu var de båda döda och vad skulle de nu göra med brevet. De fick inte läsa det, hade Sigurd sagt. Det var nog bäst att de försiktigt stoppade tillbaka det i plastfickan och tillslöt det noggrant så att ingen kunde se att de öppnade brevet, sa Emelie. För att vara på den säkra sidan. Vem som nu än kunde tänkas att ha något emot att de läste brevet. Aslak var den som först uppmärksammade motorljudet nedströms älven. - Vem kan det vara? En långsmal forsbåt närmade sig. Emelie var den som först kände igen Emil i båtens akter. - Emil … sa hon förvånat men tyst för sig själv. Mannen framför Emil satt ihopkrupen och täckte delar av sitt ansikte. När båten tagit sig ur den sista vattenströmmen och planat ut i den lilla vattenspegel som inramade stugan, vred Emil av på gasreglaget och det ettriga tvåtaktsbullret övergick till ett enstavigt puttrande. Aslak gick fram till strandlinjen för att ta emot båten. Han fick en underlig känsla när han såg att mannen i fören inte visade sitt ansikte. En känsla av att något inte stämde. Något fientligt i atmosfären. Hans känsla

397

förstärktes av att Emil, som normalt hade ropat på honom och viftat och hejat, nu istället såg på Aslak med en djupt allvarlig blick. Emil ströp gastillförseln och motorn sluddrade till och tystnade. Emelie kände undermedvetet igen Rickard sekunden innan han tog bort snusnäsduken från sitt ansikte och blottade sin revolver. Hon och Aslak stirrade in i pistolmynningen. Rickard riktade den omväxlande än mot Emelie, än mot Aslak. Han tog bort snusnäsduken från sitt ansikte. När Emelie blev medveten om att det var Rickard som var framför henne, kände hon hur något kallt rann ned längs hennes rygg. Rickard stod upp i den smala forsbåten. Han såg på henne med samma blick som den där första gången de hade konfronterats med varandra. Den där dagen på forsränningen. På rastplatsen. När hon av medkänsla börjat prata med den till synes ensamma Sigurd. Hans ”kompis”. Då Rickard avbrutit dem och anklagande ställt sig framför henne. Den där fatala dagen med olyckan i forsen. Men hur kan han stå här? Det kan inte vara möjligt, tänkte Emelie. Han dog ju när skipen rasade ned över honom. Han kan omöjligt ha överlevt den kraschen! Men ändå, här stod han ändå, mot alla odds. Och vad ville han henne? Vad kunde ha drivit honom genom vildmarken så lång väg? Hit, till Aslaks stuga? - Var har du brevet? Rickards röst skar som en kniv i Emelie. - Vilket brev? Emelie svarade helt automatiskt för att få tid att förstå vad det var som hände. - Brevet du fick av Sigurd! Rickard lät irriterad. - Jag har inte fått något brev av någon Sigurd! Emelie förstod inte ens själv varför hon tog spjärn och trotsade Rickard. Rickard tog ett språng från båten och upp på strandens risiga mossa. Han viftade med pistolen åt Emil att gå ur båten. Emil gick fram till båtens för, hukandes för att inte vingla på mittentrallen. Väl framme vid fören tog han tag i repet som var fästat i främre tvärslån och hoppade iland. Han virade av vana

398

fast repänden i en av strandens videstammar och ställde sig sedan och tittade åt Rickards håll. - Jaha, tjejen! Vad är du ute efter egentligen? Rickard tittade bekymrat på henne. Han smålog. Som om han upptäckt att småfolket framför honom var mer avancerade än han först trott. Som om situationen helt plötsligt blivit mer intressant än han kunnat ana. Lite motstånd. Han skrattade åt sig själv. - Nåja, vi ska nog få fram det där brevet. Rickard höjde pistolen och siktade på Aslak. Aslak ryckte till och blev som paralyserad. Hängde som en fågelskrämma upphängd i sig själv. Han tittade skräckslaget på Emelie. Sedan bedjande. - Emelie, Emelie, berätta! skrek det ur hans ögon. Emelies hårdnackade - gud vet var hon fått det ifrån - motstånd vacklade. Hon förstod nu att Aslak riskerades att dödas. Om inte hon gjorde något åt det. Nu gjorde Emelie något som hon skulle komma att fundera över till den dagen hon en gång skulle lämna detta liv. Hon tog sats och slängde sig mot Rickard. Försökte ta av honom hans pistol. Rickard, som inte i sin vildaste fantasi hade kunna föreställa sig att denna oskyldiga flicka skulle göra något sådant, togs fullständigt med överraskning. - Emelie, vad gör du? Ropade Aslak av ren reflex, när hans flicka gjorde något så vansinnigt. Rickard vacklade bakåt, fullständigt överraskad. Han stod med ryggen mot vattnet och ett steg bakåt var mer eller mindre ett steg ned i älven. Han viftade förtvivlat med armarna utan att vinna tillbaka sin balans. Han ramlade, fortfarande stående, ned i vattnet. När Emil förstod att Rickard skulle komma att hamna baklänges i vattnet gick han till aktion. Han sprang fram mot mosskanten, satte ned sin ena hand i mossan och kastade sin kropp med fötterna före ned i vattnet efter Rickard. Han hade räknat ut att Rickard skulle att sjunka ned helt och hållet i det

399

meterdjupa vattnet. Men Rickard sjönk inte helt och hållet. Han lyckades hålla huvud och pistol över vattnet. Emil såg detta. Och hann inte fram i tid. Rickard sköt. Mot Emil. Emelie skrek i panik. - Nej! Emil! Emil hörde hennes skrik samtidigt som hans kropp träffades av kulan och vek sig. Mot vattnet. Hans huvud slog emot Rickards knä. Rickard tog sig upp på stranden. Han riktade pistolen mot Emelie. - Du står kvar där! Befallde han. - Men Emil … Emelie såg förtvivlat åt Emils livlösa kropp med ryggen uppåt i vattnet. - Jag skjuter dig på fläcken! Rickard behövde inte förklara mer. Emelie stannade upp. - Emelie! Aslak vädjade till Emelie. - Visa honom det förbannade brevet! Aslak måste få ett slut på galenskapen. Varför inte ge honom brevet? Han såg att Emil inte var död. Att Emil omärkligt rörde sig i vattnet mot strandkanten längre bort. Mot ett parti där mossmarken bildade en klyfta över vattenytan efter att den underliggande jorden spolats bort. Emelie tog fram brevet ur sin innerficka. Rickard tog det i sin hand. Han öppnade det för att se vad det innehöll. Nöjd stoppade han det i sin jackficka. - Jaha, mina vänner! Vad ska vi då göra med er? Han tittade sig omkring. Såg ut som han tänkte ut något. Så bestämde han sig. Han viftade med pistolen mot stugan. - Gå in i stugan! Innan han följde efter Aslak och Emelie gick han fram till Aslaks båt och plockade upp lasson från bottentrallen. Sedan föste han Aslak och Emelie framför sig in i stugan. Väl inne

400

såg han sig omkring. Han drog fram två av pinnstolarna och placerade dem med ryggarna mot varandra mitt i rummet. - Sätter er på stolarna! När Aslak och Emelie satt sig på stolarna med ryggarna från varandra, tog Rickard lasson och börjar binda de båda. Aslak försökte spänna sig för att senare kunna ta sig ur repen, men det märkte Rickard. - Sällan, gosse! Det där går inte. Han slog ett slag i magen på Aslak. Aslak sjönk ihop. Utan luft i lungorna. Nu drog Rickard rejält i repen. Emelie stönade av smärta och kvävningskänslor. - Ni kommer inte att lida länge! sa Rickard lugnande och frånvarande. Nu började Aslak förstå att situationen var mycket allvarlig. Rickard band Aslak så hårt att han kände alla chanser till flykt försvinna. Han var snart helt låst i repen. Klaustrofobiska känslor började smyga sig på honom. Han försökte att inte tänka på dem, men kunde inte hindra dödsångesten att stiga upp i honom. Snart började Aslak tappa kontrollen. Han började rycka och bända med hela kroppen. Rickard var klar med bindandet och riktade pistolen mot Aslaks tinning. Emelie som tidigare agerat utan tankar på konsekvenser försökte nu tänka. Hon måste komma på något. Men vad? När hon märkte att Aslak började rycka i kroppen förstod hon allvaret. Rickard kanske avrättade honom. För att få stopp på honom. - Aslak! Det är Emelie! Jag är här! Jag älskar dig! Gör inte så där! Gör ingenting nu! Rickard stod och vägde inombords. Han hade pistolen mot pojkens huvud. Lyssnade på flickans vädjan. Tittade på hur lasson verkade hålla för Aslaks kramper. Så avtog Aslaks ryckningar. Han lyckades fånga hans blick. Aslaks blick sa

401

honom att han lyckats återfå kontrollen över sitt psyke. Bra! Tänkte han. Då kan jag gå vidare i det jag måste. Han vände sig om och såg sig omkring i rummet. - Jag går ut nu! Om jag kommer in igen och om ni då har försökt göra er fria så … Han slängde en menande blick åt sin pistol. Emelie nickade i avsikt att lugna ned Rickard. Aslak tittade frånvarande ut genom fönstret. När Rickard gått ut satt de tysta. Med sina blickar åt var sitt håll. Ut genom var sitt fönster. De två ungdomarna satt alltså fastbundna inne i den stuga Aslak hade velat visa för Emelie. Hans eget ställe uppe vid Vittangiälvens källor. De kunde inte påverka situationen ett dugg. Bara tänka. Var för sig. Aslak tänkte. Tillbaka till sina tonår. På alla försommrar. När han hade fått i uppgift av sin far att tillsammans med sin bror avverka björkskog i stugans närhet. Hans far hade kört upp dem med båten och lämnat dem ensamma. De hade lämnats ensamma för att under några veckor hugga, kapa och klyva björk. Så att tillräckligt med ved skulle finnas till kommande vinterbete. När hela samebyn skulle vistas med alla renarna i skogslandet. Och så höll de på. Dag efter dag. Veckorna gick. Så en dag hörde de båten komma tillbaka med far. - Skynda er och packa ihop, pojkar! Nu bär det av till fjälls! Det är gärde nästa vecka. Sedan bar det av till fjälls. De gick längs renarnas urgamla flyttleder. Genom tallskogar, granskogar och över myrar. Längs fågelrika sjöar och tjärnar. Hela tiden med näsan mot fjällen i väster. Till renarnas kalvningland. Till renvajornas gängliga, halvvuxna kalvar. För att skilja och märka. Nu satt han här på en stol tillsammans med en flicka han egentligen inte kände. Bunden med sin egen lasso. Det var

402

faktiskt gärde nästkommande vecka. Vad skulle hans bror och far säga om han inte dök upp? Kommer de alls veta vad som hänt honom? Och vad kommer att hända honom och Emelie. Och Emil. Överlevde han? Kunde han komma in och rädda dem. Rickard måste ge sig iväg! Vad hade mannen för planer? Det var Emelie/EMIL? som först kände röklukten. Aslak hörde sprakandet först eftersom det var ett ovant ljud för honom när han satt inne i stugan. De förstod båda att Rickard satt eld på stugan. Och det var ingenting de kunde göra något åt. Att skrika var meningslöst. Att ta sig ur repen och springa ut? Knappast en lösning … Rickard väntade med sitt skjutvapen utanför stugan. Emil låg samtidigt under mosstäppan med kroppen halvt i vattnet. Han hade orkat snegla över mosskanten och då förstått vad Rickard höll på att göra. Bara Rickard kunde ge sig iväg innan hela stugan brann upp! Men, vad kunde han göra om Rickard mot förmodan försvann? Han hade sådana smärtor i buken att han knappt kunde bärga sig. Och vad spelade det för roll? Han såg Rickard sätta sig några meter från stugan. Rickard hade tydligen tänkt vänta ut att stugan brann ned innan han gav sig av. Då var allt förlorat ... Emelie såg ut genom det fönster som vette ut mot älven. När hon såg Rickard tända en cigarett och bekvämt sätta sig tillrätta förstod hon slutgiltigt att allt var över. De skulle inte klara sig. De skulle brinna inne. Hon tänkte på sin mamma och pappa. I alla fall mamma. Pappa hade hon aldrig träffat. Bara planerat att träffa. Gång på gång. Utan att hon lyckats söka upp honom. Nu skulle hon aldrig få se honom. Det förstod hon nu. "Jag vill träffa dig", hade hon sagt i telefon. "Inte nu, Emelie. Inte än. Jag har inte tid. Men snart, Emelie. Om du ger dig till tåls, Emelie".

403

Han ville nog inte träffa henne. Det förstod hon nu om inte förr. Och vad spelade det för roll, tänkte hon. Han brydde sig bara om sin nya familj. Hon, Emelie, betydde inget för honom. Ingenting. "Nu fick du som du ville, Pappa", tänkte hon. Nu behöver du inte träffa mig. Aldrig någonsin. Även om du någon gång kommer att vilja det. För då kommer det inte att gå, pappa. Hon tänkte på hans barn som levde med honom. Som hade honom hela tiden. Som var hos honom hela tiden. Mammas bild kom upp i hennes huvud. Mamma kommer att undra var hennes enda dotter fanns. Hon skulle ringa hem till Teresia. Nej, Teresia skulle naturligtvis ringa mamma. Mamma skulle svara: "Är det ingen som vet. Det kan inte vara möjligt. Vadå försvunnit ut i vildmarken?" Emelie tänkte på allt hon och mamma gjort. Hur hon alltid så blint ställt upp för Emelie. Så orolig. Så änglig. Eftersom hon bara hade Emelie. Som nu bara stuckit iväg på någon resa med sina kompisar. Lämnat henne. Emelie skulle aldrig få möjlighet att berätta vad hon gjort här uppe Lappland för mamma. Emelies mage knöt sig. Hon slutade att stirra ut genom fönstret. Där lågor började synas genom fönstret. Emelie hängde tungt med sitt huvud. Såg ned på sina knän. Emil blev allt dimmigare i huvudet. Han blev desperat vid tanken på att han inte kunde göra någonting åt situationen. Han fick inte tappa medvetandet. Men hjälpte det? Han kunde ändå inte göra någonting. Han såg håglöst nedåt älven. Var det så här det skulle sluta? Vid hans egen älsklingsälv. I hans älskade vildmarksflod. Där nästan ingen annan människa rörde sig. Där han brukade fundera över sitt liv. Över sin mor som just nu satt där hemma i köket. Skulle han dö före henne? Det kommer hon aldrig att klara. Och Ninh. Fina, rara, älskade Ninh. Vad gjorde hon just nu? Satt hon där på hembygdgårdens trappa och väntade på honom? Vad skulle hon säga när hon insåg att han aldrig skulle komma för att hämta henne efter arbetets slut?

404

Nu började han se syner. Hur många gånger har han inte suttit vid en fors och väntat på någon? Många gånger. Ibland för länge. Så länge att han till slut hörde deras röster i forsen. För han hörde dem igen. Nu kom de. Han såg dem nere vid forsnacken. Om det bara hade varit sant. Rickard ryckte till när han observerade människorna nere vid forsnacken. Han hade inte räknat med att de så snabbt hunnit upp honom. Det var ett sträck i räkningen. Måste han inleda en ny revolverstrid? Han tog fram revolvern. Såg sig om. Men så slog honom en tanke ... kanske. Jo, tänkte han, det borde gå. Han reste sig upp. Började smyga in i skogen. Åt det håll där buskaget såg som tätast ut. Han slängde en blick efter sig mot det brinnande huset. Bra, tänkte han! Det gick snart inte att rädda. Och ingen skulle kunna ana vad som stod på spel därinne. Han försvann in i den täta skogen. Riktningen hade han snart klar för sig. Han räknade om solens position gentemot aktuell tid. Sedan var det bara att räkna ut åt vilket håll han skulle gå för att nå vägen till raketbasen. När Mark och Severin såg den brinnande stugan blev de vaksamma. De stannade upp och lade sig i skydd. Kanske skulle de vänta här och bida sin tid. Vänta ut det som pågick där så att de kunde vara säkra på att de kunde gå fram utan risk. När Mark såg en hand vinka sakta vid strandkanten framför stugan stötte han till Severin. De såg på varandra. Vad kunde det där betyda? - Vad tror du, Severin? - Det kan inte vara farligt om mannen vinkar åt oss att komma! De ställde sig upp och tittade igen. Jo, mannen vinkade år dem att komma! Mark och Severin sprang det sista meterna fram till mannen i vattenbrynet.

405

Emil uppbådade allt han hade att skrapa ihop av kraft. Dimmorna kom och gick framför hans ögon. Han försökte att prata i hopp om att inte svimma. - Aslak och Emelie i stugan! Han försökte igen. - Aslak och Emelie i stugan! Men hans läppar lydde inte. - Han försöker säga något! - Emil, vi förstår inte vad du säger! Mark slogs plötsligt av en tanke. Han reste sig upp. Tittade mot stugan. Allvaret rann över honom. Kan det vara sant? Är det fortfarande möjligt? - Severin, låt bli det där! Kom! Kvickt! - Vi måste in i stugan! - Va? In i stugan? - Jag tror dina vänner är instängda där! Det gäller sekunder! Rickard rusade vårdslöst genom de täta videsnåren. Den var för tät för att han skulle kunna hålla kursen på längre sikt, men just nu behövde han bara lägga distans till Mark. Marken var till och från vattensjuk. Han svor till när han trampade fel. Vattnet trängde in i hans promenadskor. Det kändes slaskigt i strumporna. Myggen irriterade honom också. De var fler här i snåren och de verkade vara ett alldeles särskilt släkte på att bita. Han fick hela tiden klatscha med sin handflata på hals och på panna. De surrade in i öronen. När han försökte blinka så hade myggorna satt sig där också och han måste stanna för att försöka låta tårarna spola ut myggen ur sina ögon. Han var andfådd och droppen var när han fick mygg i halsen också. Hostande och svärande ondgjorde han sig över lappmarkens helvete. - Hur kan någon bo här? Rickard fick fler myggor i ögonen och han måste stanna för att gnugga dem ur ögonvrårna. Det var då han kände det. Att det var något som höll om hans ena ben. Hade han fastnat i några nya buskar och rötter? Nej. Så var det inte. Det rörde sig.

406

Han försökte öppna sina svidande ögon men han hann bara blinka innan han blev tvungen att krampaktigt knipa igen dem igen. Det var något brunt. Han sträckte handen nedåt. Hans fingrar kördes in i någon slags päls. Adrenalinet inom honom rusade. Han letade fram pistolen. Han lyckades öppna ögonen igen. Vad var det för slags djur som dansade kring hans ben? Det var inte stort. Det grymtade och han fick en känsla av lekfullhet. Det var då hörde han det. Braket i buskaget. Han kunde se, men bara genom floder av tårar. Det närmade sig med våldsam kraft och Rickard lyfte pistolen. Innan han hann trycka av något pistolskott, slogs han raklång och hårt baklänges. Väl nere kunde han inte få fäste i underlaget. Han kände kallt vatten mot ryggen. Det högg i hans händer eftersom var han än greppade var kvistarna vresiga och fulla av vassa kviständar. Så kom det första hugget. I hans ena ben. Han hörde hur lårbenet knäcktes. Han lyckades inte resa sig upp. Sedan läppte varelsen hans lår. Rickard såg så pass klart att han uppfattade två svarta ögon i ett stort, brunt huvud. Bakom allting en enorm kroppshydda. När han samlat sig för ett skrik, smällde det till och det blev svart framför honom. Han kände en fruktansvärd stank. Det svarta framför honom rörde sig på något egendomligt sätt. Det var fuktigt och han anade vita rader av något i en slemmig miljö. Det var då han hörde knaket. Det lät som de torra kvistar han trampat på under de senaste minuterna. Men knaket kändes denna gång inom honom. Först i båda tinningarna. Sedan på hjässan. Sedan var allt tyst. Rickard tänkte inte en enda tanke mer. Hans hjärna rann ut bland videbuskarnas rötter som en rödsprängd, grå gröt. Utanför den nedbrunna Kallkällestugan satt Aslak och Emelie. De satt långt ifrån varandra. Tittade åt var sitt håll. Mark och Severin lutade sig över Emil. Emil var vid medvetande och pysslades om av Mark.

407

- Jag tar hand om honom, Severin. Ta du rätt på tjejen. Severin reste sig och gick avvaktande fram till Emelie. - Får jag sätta mig ned, Emelie? Hon nickade. Severin satte sig och tog hennes hand. Han tittade åt samma håll som hon för att utröna vad hon såg. Han förstod dock att hon inte tittade för att se. Han blev bekymrad. Tänkte. Försökte föreställa sig hur hon tänkte just nu. När hon avbröt honom - Ta mig härifrån, Severin! - Jag vill aldrig mera vara här! Severin vände sig om mot Aslak. Aslak satt vänd mot askan och röken från den nedbrunna stugan. - Severin? - Ja! svarade Severin. Vad vill du, Aslak? - Ta med dig Emelie och åk härifrån. Jag vill stanna här en stund. Jag har en del att ta rätt på. Jag går hem. - Är du säker på att du inte vill åka ned med båten? - Helt säker! svarade Aslak bestämt. - Han är helt säker! sa Emelie och kramade Severins hand. - Severin, skynda dig! Viskade hon och lutade huvudet mot hans axel. Jag vill tillbaka till de andra. Teresia. Kristin. Elisabet. Mark hade snart sett till Emil så gott han kunde. Han verkade inte vara allvarligt skadad. Han blödde från ett sår i magen men Mark hoppades att han inte var alltför skadad i sina inre organ. Mark lämnade dem alla att sköta om Emil tills det han varskott raketbasens och helikoptern där. Det var bäst så. Då kunde han köra fortast möjligt nedför forsarna. Emelie och Severin satte sig tillsammans på Emils ena sida. Han hade fått ett renskinn som funnits i stugans redskapsbod under sig. Ovanpå hade han en yllefilt. Ingen av dem pratade. Emil såg på dem och de såg på honom. En bit ifrån dem gick

408

Aslak och letade i askan efter den falnande elden av hans samebys vinterstuga. Ingen sa något. Det var fyra människor som just nu inte orkade med någonting mer. De ville inte att något mer skulle hända. Deras världar hade skakats om så våldsamt att det skulle ta lång tid att återställa någon slags lugn i dem. Emil var dock lycklig och lättad över att hans skada inte skulle ta hans liv. Så kändes det i alla fall. Han skulle få återse Ninh. Och morsan. Kanske han skulle få stanna hemma en tid. Så att han hann repa sig. Vad det nu var där i magen som kunde ställa till det. Han hade aldrig varit sjukskriven tidigare. Med det skulle väl gå, tänkte han. Kanske han till och kunde se fram emot det. Att bli ompysslad där hemma. Han hade ju faktiskt överlevt ett mordförsök. Det om något borde borga för att han ändå kunde visa sig på byn. Även när han var sjukskriven. Emelie var naturligtvis skakad av allt som hänt. Inte minst av stunden inne i stugan. När hon hade trott att det skulle bli hennes sista stund på jorden. Men, så blev det ju inte. Hennes sista stund på jorden. Istället satt hon här, fysiskt oskadad. Och naturligtvis var hon lycklig för det. Men vad gjorde hon här egentligen? Hon måste påminna sig själv. Aslak. Hon hade följt med Aslak. Hela vägen till hans hemliga gömställe i de stora skogarna. Nyfiken hade hon varit. På honom. Hon hade upptäckt den ena sidan efter den andra av honom på deras väg upp längs älven. Men. Sedan. Här i stugan var det som om Aslak var en annan Aslak. Visserligen främmande och exotisk som tidigare, men … Det var något nytt över Aslak här. Något automatiskt. Något dystert över honom. Hon kände det som om han på något sätt inte uppskattade henne mer. Han var inte nyfiken på henne som han varit tidigare. Och just nu - varför kom han inte fram till henne? Han bara gick där och skrotade i sina gamla nedbrunna

409

prylar. Var det verkligen han som bjudit hit henne? Nej, tänkte hon. Det här var nog hans egen värld. Bara hans värld. Han ville inte släppa in någon annan här. Bara sina egna, de från hans eget folk. Samerna. Så var det nog. Undrar hur samiska tjejer är? undrade hon. Lagar de till souvas lika lätt som hon, Emelie, lagar till en pannkaka där hemma? Sitter de hemma i en sådan här stuga och väntar på att Aslak kommer dragandes med någon ren? Från fjället. Och sedan lugnt accepterar att han försvinner ut i de djupa skogarna några veckor till? Men så stack till i Emelie. De den där händelsen längs älven. Alltså inte forsolyckan. För den kunde hon förstå. Men den där andra händelsen. Efter tjäderhönan. Alldeles efter att hon hittat tillbaka till Aslak och båten. Vad hade hon gjort egentligen? Hur hade hon burit sig åt där i båten? Hon skämdes för vad hon sagt. Hur hon närmat sig Aslak. Hon såg åter hans chockade min framför sig. Hans blinda glöd. Som hon lyckades – råkade – tända. Hans förvirrade blick när han till slut – det var ju tur det, tänkte hon – körde vidare med båten. Nej, Emelie ville inte tänka mer. Inte på länge. Emelie tog Severins hand och stirrade ned på sina knän. När Severin ryckte till av förvåning släppte hon hans hand igen och vände sig mot Emil. Mest för att slippa förklara för Severin varför hon tagit hans hand. Severin rycktes mycket riktigt ur sina tankar när han kände Emelies hand i sin. Men han blev glad. Det passade honom bra. Han hade fullt sjå att hålla tillbaka de hemska känslorna av skilsmässan från Ylva. Trots händelserna vid raketen som nästan kostat honom livet var det Ylva som nu bubblade upp i hans tankar. Det som drog och slet i hans känslor. Han försökte hålla sveket ifrån sig. Jo, ett svek var det. Hur kunde hon bara locka in honom i sitt rum, kyssa honom. Egga upp honom. För att i samma stund släppa in en annan man? Och slänga sig i armarna på honom!

410

Han stod inte ens ut med minnesbilden av den där tjejen. Han försökte trycka ned den så djupt ned i sig själv han bara kunde. Emelies hand i hans hjälpte. Även om det bara var för ett ögonblick. Det fick lös hans tankar från den där tjejen. Han såg på Emelie och sedan tittade de båda omsorgsfullt, som i tandem, på Emil. Någonting gemensamt i de båda lade sig helt rätt när de bara fick ägna sig åt den sjuke. Det dröjde inte så länge innan de hörde helikoptern komma nedifrån älven. Raketbasens helikopter hade precis varit ute och sökt efter raketens nyttolast. Efter instrument och prover som hade varit hela uppskjutningens hela mening. Någonstans ute på de vida vidderna hade helikoptern hittat igen nedslagsplatsen bland förvridna metalldelar från nedslaget. När piloten återvänt till raketbasen hade han omedelbart fått i uppdrag av Mark att hämta en sjukling upp vid Kallkällestugan. Han hade sett röken från den ännu pyrande stugan på långt håll, så det var inte svårt att hitta. Stugan låg dessutom längs älven. Och nu var han här. Aslak visste hur man skulle vinka ned en helikopter. Det gällde att välja ut en tillräckligt stor, platt yta. En sådan hade Aslak utanför stugan. Han hade tagit ned helikoptern här tidigare i samband med älgjakten på hösten. Han bad Emelie och Severin att hålla i och täcka Emil med filten med sina ryggar mot helikoptern. Sedan ställde han sig uppkäftigt vid ena kanten av den plana ytan och började vinka ned helikoptern. Emelie och Severin tittade samtidigt som de grimaserade till följd av det starka lufttrycket från rotorbladen. De undrade om inte Aslak skulle hoppa undan eller huka sig när dånet av rotorbladen närmade sig hans huvud. Aslak visste dock vad han gjorde. Att gå undan skulle bara leda till att helikopterpiloten skulle förfölja honom. Att huka sig riskerade att leda till att helikoptern tappade orienteringen. Så istället stod Aslak bara där. I stormen av rotorbladen. Som en fågelskrämma som vägrade att gå av.

411

Med noggrant sikte på detta mänskliga landningsmärke lade sig helikoptern försiktigt ned på tuvorna. Rotorbladen gick ned på lägre varv men stannade inte. Här ville piloten inte stanna längre än nödvändigt. Han lösgjorde en bår och tillsammans rullade de över Emil på den. De bar fram den till helikoptern och fäste den längs ena sidan av helikopterns stativben. Aslak skyndade på Emelie och Severin att sätta sig i helikoptern och hjälpte dem på med hörselkåpor och säkerhetsbälten. Så fort Aslak vinkat av Emelie och Severin kände de att de lyfte rakt upp. De såg fascinerat på pilotens känsliga grepp om styrspaken. Hur han balanserade hela deras ekipage. Hur Emil där ute på båren intresserat försökte se utanför sin fastsurrade filt trots att han varit så medtagen nyss.. Efter att de sakta hissats uppåt ett tiotal meter kände de hur helikoptern lutade sig framåt och maskinen tog fart framåt. De hann vända sig om och se Aslak vinka åt dem. Där han snabbt bara blev en figur vid den svarta, utbrunna husgrunden. Där lugnvattnet utanför Kallkällestugan bredde ut sig som en vattenspegel. De kunde se den grågröna sjöbotten. Så grund var sjön. De såg älven under dem. Allt mindre och mindre. Forsarna, som hade varit så stora. Nu såg de ut som små rännilar av vitskum. Sedan tog skogarna över. Vida och böljande ut över det oändliga landskapet. I Emelie och Severins huvud spelades olika filmer upp vid synen av älven och skogarna. För den ena alla upptäckterna. Gruvan, pratet om vargar, björnen, tjäderhönan. För den andre den våldsamma jakten i båt upp längs älven. Utan ett ord fortsatte de färden mot raketbasen. Efter en stund började dock helikoptern gå ned. Så fort det gick … är vi redan framme? De båda ungdomarna lutade sig ut för att se på platsen de skulle landa på. En grupp människor, antagligen från raketbasen, stod och tittade upp på

412

dem. Antagligen var de nyfikna eftersom de kanske hade hört vad som hänt uppe längs älven. Att deras fastighetsskötare var skadad. Folket där nere höjde sina armar för att skydda sig för det lufttryck och det grus som rotorbladen röjde upp i luften framför dem. Sedan tog helikoptern mark. Emil lastades av och togs om hand av ambulanspersonal. Ambulanspersonal som alltid fanns på plats under uppskjutningarna. Severin såg Ylva bland raketbasens personal. Hon stod bredvid den där mannen. Hon kastade en tom blick tillbaka på Severin. När mannen hennes gick iväg stod hon kvar som förstenad och bara stirrade ned i marken. Vad hon ska göra nu? undrade Severin. - Kommer du Ylva? Såg han mannen ropa efter Ylva. Severin såg på Ylva. Nu gäller det, tänkte han med andan i halsgropen. Han tittade på Ylva. Och på mannen. Och på Ylva igen. Vad kommer hon att göra? Ylva vände om, utan att se på Severin, och började gå mot mannen. När hon var framme hos honom lade han sin arm om henne. De började gå. Han såg att mannen började prata. Om något tekniskt antagligen, tänkte Severin. Och Ylva svarade, såg det ut som. Som om hon föll in i argumentationen. De såg ut att fortsätta sin konversation medan de satte sig i en raketbasens bilar och körde iväg. - Stanna kvar i helikoptern! sa Mark, som väckte Severin ännu en gång denna dag. - Helikopter ska in till Kiruna. Ni kan följa med. Hade ni era kompisar i närheten? Ni kan hoppa av där. Severin tog plats i helikoptern med Emelie ännu en gång. De lyfte från raketbasens speciellt iordningställda helikopterplatta. Helikoptern lutade sig framåt och de var åter iväg. De följde vägen upp mot Radarberget. Severin kunde skymta Ylva och mannen. När de två steg ur bilen framför

413

entrén till radarstationen. De stannade upp och tittade upp mot helikoptern. Severin försökte se något av Ylvas ansiktsuttryck men de svischade så snabbt förbi ovanför dem att det inte var möjligt. Men Severin kunde känna Ylvas ansiktsuttryck. Eller kunde han det? Vem var hon egentligen? tänkte Severin. Jo, hon hade räddat honom. Där i forsen. Han hade känt på hennes blöta kropp. Till och med på hennes kropp … nej … han avbröt sina tankar. Eller var det så att han avbröts? För helt plötsligt hade han Emelies hand i sin igen. Hon hade blivit rädd när Radarberget försvann under dem och nästa dalgång öppnade sig som en avgrund under hennes fötter. När hon märkte hans blick på hennes hand, drog hon undan den. Med ett lekfullt skratt. Severin lade Radarberget bakom sig. Jo, så kände han det. Ylva var nog redan igång med nästa tekniska projekt. Vara sig han, Severin, var med eller inte. Det spelade nog inte ens någon roll. För henne. Så var det nog. Han ville inte hålla kvar den där tjejen, Ylva, i sina tankar längre Något annat tog över hans uppmärksamhet. Arkitektstudenten uppslukades av landskapets storslagenhet. Landskapet under honom. Inte tekniskt. Mer åt det storstilade hållet. Av hur vacker det var. Hans fantasi vandrade iväg med honom. Om landskapet. Om landet. Landet av möjligheter. Jo, så tänkte han. Varenda sjö. Varenda fors. Varenda bergstopp. Där kunde man forsränna, tänkte han och såg en fors. Och där kunde man vandra. Där kunde man bygga en stuga. Kanske en sån där flotte. Man kunde bo på den … Mamma har blivit allt mer tyst. Barnen har för länge sedan krupit upp i hennes famn. Hon håller dem tätt mot sig. Gungar fram och tillbaka i gungstolen. - Ni ska veta barn. Så här är det ibland. Det sägs att Gud ibland griper in i naturen och ändrar med sitt finger. Det kan

414

kännas som ett svagt skalv eller som en ljusblixt, nästan omärkligt. Men från det ögonblicket tar livet en ny riktning. Om man är uppmärksam så kan man se tecknen innan sådant sker. I naturen. Hos djuren. Ni vet, djuren kan meddela sig med oss. Men inte på det sätt vi är vana. De gör saker. Åkallar oss. Ibland. Då, när det händer, då måste ni vara vakna för det. Till exempel, barn - när ni nästa gång hör ett djur ropa. När ni hinner höra att det inte är ett vanligt rop. Att det är någonting i det som inte är som vanligt. Då ska ni lyssna. Lyssna mycket, mycket noga. Djuret vill kanske säga er något. Om det ni just då håller på att göra. Något som ni håller på att göra som inte går att ändra tillbaka. Något som blir oåterkalleligt. Barnen ser tankfulla på farmor. De frågar inget. Bara ser på henne. - Så kan det gå, säger hon som för att avsluta berättandet. - Och nu måste ni gå och lägga er. Hon klappar dem i baken och schasar iväg dem mot sovrummet. - Du får inte berätta allt för barnen, säger hon strängt. Till mig. Tids nog kommer de att få reda på saker och ting! Tids nog. Jag tittar på kniven en sista gång innan jag lägger in den i vitrinskåpet. Ser på dess skaft av horn. När jag gör det ser jag att de tre skårorna utanpå slidan syns ganska dåligt. Snart kommer de att helt försvinna. Men det är då jag ser dem ... fjällen. Fjällen! Jag ser vad inskriptionen på knivskaftet föreställer. Det var ju dit bussen var på väg! Jag vänder mig om efter barnen för att berätta, men farmor håller redan på att stänga dörren till deras sovrum. Jag går fram till dörren och kikar in. De sitter på varsin säng. Åt var sitt håll. Leker var för sig. Tankfullt. - Har du sett på ungarna? säger jag. - De sitter var och en i sin egen värld.

415

Farmor hyschar lätt och överseende med handen åt mig. Att jag ska låta dem vara. - Låt dem få vara där de är nu! svarar Emelie och stänger sovrumsdörren. - Det är så vackert med drömmande barn, Severin.

416

Avslutning

417

När solen inte längre lyser dygnet runt

Henning körde in sin fars herrgårdsvagn på Kirunas järnvägsstation. Järnvägsstationen som var belägen femhundra meter över havet. Kristin, Emelie, Elisabet, Teresia, Severin och José steg med ansträngning ur den till taket lastade och på fälgarna rullande herrgårdsvagnen. Men eftersom ingen här någonsin åkt första klass på sina resor, så var det inget som bekom dem. Tvärtom. De hade så roligt i famnen på varandra att bara det var värt resan. Till och med Marjak hade fått plats. I skuffen. På Kristins enträgna önskan. Nåväl, packningarna kom ut på asfalten. Var och en kånkade på sitt. Severin och José hade lätta packningar . De ställde ned sina packningar mellan tågperrongen och busshållsplatsen. I högtalarna hörde de stinsens utrop om den ankommande Lapplandspilen. Den som hade rullat hela natten från storstaden. På väg mot fjällen och hamnstaden ute vid Nordatlanten. Samtidigt körde en gul buss upp och parkerade framför stationen. Det var den bussen vårt sällskap skulle åka med till fjälls. Nu måste allt hända som inte hunnit hända under deras tre intensiva, för att inte säga omtumlande, dygn i området. Sedan skulle allting vara för sent. För sent för deras förväntningar och drömmar. Istället skulle besvikelserna bli till ärr och olustiga minnen. Elisabet tittade ängsligt efter Ossian bland alla människorna som var samlade mellan tåget och bussen. Emelie sökte efter Aslak. De sökte efter dem, inte för att de längre hade några drömmar om dem. Det var mer för att avsluta något. Få deras uppenbarelser att konservera sig framför sina ögon innan de slutgiltigt tog avsked.

418

När både tåg och buss samtidigt rullade in på järnvägsstationen började tjejerna att ta på sig sina ryggsäckar. Severin och José hann ge dem var sin kram. José och Kristin dunkade varandra i ryggen som pojkkompisar brukar göra. Elisabet ropade åt Hennings håll: - Hejdå Henning! Henning vaknade till och tittade åt Elisabets håll. Han grävde i fickorna. Fick fram en rikt utsirad kåsa. Strosade slängigt fram mot sällskapet. De hade precis vänt sig om och skulle ta steget upp på bussen då Henning ropade på Elisabet. Elisabet stannade upp och undrade vem det var som ropade på henne. - Ta den här, Elisabet! - Men vi kanske inte ses mer, Henning! Hur ska du få tillbaka den? - Jag vill inte ha tillbaka den! Jag vill att du tar emot den. Från mig. - Men vad gullig du är! Elisabets röst mjuknade och hon tittade eftertänksamt mot Henning. Hon gav honom en hård kram. Sedan vände hon sig om och steg upp på bussen.

Ossian och Aslak dyker upp

Severin, José och Henning stod på perrongen och letade med sina blickar efter att tjejerna skulle dyka upp bakom bussrutorna. Kristin dök först upp. Hon såg åter igen mot utkanten av stationen, letande med ögonen. Teresia kom sedan. Och så Emelie. De trängdes axel mot axel och försökte få ned bussrutan så mycket det gick. - Var god och stäng dörrarna! Ropade konduktörer borta vid tåget och blåste i sin visselpipa. Samtidigt startade bussens motor.

419

Teresia var den som upptäckte Ossian först. Han kom springande över perrongen. - Stopp! ropade hon. - Jag måste stoppa bussen en minut! Teresia och försvann från fönstret. När Ossian kom fram såg han den nyss av busschauffören stängda dörren gå upp igen. Teresia stod där. Ossian tittade besvärat bort. - Stäng dörren! Busschauffören var tvärarg. Ossian blick sökte efter Elisabet. Han upptäckte henne skymtande bakom bussrutan. Han vände sin blick ned i marken. Kände Elisabets blick på sig. Men han kunde inte se tillbaka. Inom honom ropade rösten: ”Se på Elisabet, Ossian. Kanske …”. Det var en röst han inte ville höra. Han hade precis lyckats radera den sorg och förnedring Elisabet utlöst hos honom. Han var redan på väg upp till ytan. Till sin trygghet. Till den Ossian han ville hålla sig till. Måste hålla sig till. Ossian fattade tag i José bakifrån och hängde honom om axlarna. För att ha någonting att göra där på asfalten. Han visste att José inte skulle protestera. José skulle ta det som en komplimang. Och den var så mycket enklare. Relationen till José. Som kille till kille. Mer förutsägbart. Med en förödande kraft på den osäkre José. Av Ossians manliga tillgivenhet. Ossian började le. Ett förläget, blygt leende. Han lyfte sin blick mot bussen. Han såg inte längre Elisabet. Men den var en annan person där. Som, så kände han det, redan sett på honom en stund. Mycket målmedvetet. Det var Kristin. När Ossian mötte Kristins blick var de med ett visst nymornat självförtroende. Som han var van att se på kvinnor. Med sin glimt av ”här är jag – vem är du?”. Den fungerade alltid. Dessutom kunde han luta ännu mer på Josés axlar för att visa att han var fullt engagerad där på asfalten framför bussen. Men allt detta fungerade inte nu.

420

Kristins blick var mörk och genomborrande. Ossians ögon såg hennes ögon mer än något annat. Han försökte gaska upp sig men det gick inte. Han ville istället sjunka ned på Josés axlar ännu mer. Gömma sig bakom dem. José blev först förvirrad av att träffas så nära av Kristins genomsträngande blick. Det utlöste en ”vill hon ändå mig något”-fantasi, men bara för en sekund. Men han förstod snart att Kristin blick riktade sig till Ossian. För att komma undan Kristins blick försökte han att lösgöra sig från Ossians omfamning genom att tag i hans händer. När han försiktigt grep om dem hände något som skulle slå både honom och Ossian i spillror. - Sluta tafsa på Ossian din jävla bög! Ossian spärrade upp sina ögon vid blotta anblicken av Kristins vredesutbrott. José gled snabbt ur Ossians grepp som på ett kommando. Kvar stod Ossian, helt oskyddad som om han vore tappad på asfalten. Kristin grep hårt med sin ena hand om karmen på bussrutan. De två följde varandras blick när bussen började rulla. Kristin flyttade bestämt sin andra hand från sin mage och ned på sin höft. Hennes hand grep sedan tag om kniven. Kniven! Ossian tappade andan. Hans kniv. Fästad vid Kristins höft. Hennes hand. Hårt knuten runt hans knivskaft. Synen av kniven i Kristins hårt knutna hand fick Ossian att vackla till. Han blev yr. Kunde inte stå på sina ben längre. José såg vad som höll på att hända. Han tog tag i Ossian under hans armar och höll honom mot sitt bröst för att han inte skulle falla ihop. Ossian kunde fortfarande inte slita sin blick från bussen. Över Josés axlar. Det sista han såg av Kristin var när hon satte sig ned i bussen. Men innan hon försvann var det

421

hennes blick. Hennes blick på honom. Hennes svarta blick. Han visste på en gång att han inte skulle kunna glömma den. Nu hände något helt oväntat på annat håll. Henning fick för sig något. Han rusade iväg mot tåget som precis börjat rulla. Slet upp en av tågdörrarna och klättrade upp i en vagn. Konduktören som såg den reglementsvidriga handlingen röt och viftade med armarna. Inom ett ögonblick kom ett par bilnycklar flygande, från en av tågkupéerna borta vid det accelererande tåget, och landade framför fötterna på Severin och José. Det var Hennings bilnycklar. Elisabet såg omväxlande mellan den vid staketet bundna Marjak och Henning som tagit sig fram till ett öppet fönster på tåget. Hon försökte förstå vad som hände. Till slut trodde hon sig förstå. Hon pussade busschauffören på kinden och sa sedan: - Vänta en sekund, åk inte utan mig! Hon sprang över asfalten till staketet. Knöt lös Marjak. Han blev alldeles till sig efter att stått och råmat efter Henning och slickade Elisabet på munnen. Elisabet sprang allt hon kunde tillbaka till bussen med Marjak glatt och vilt hoppandes i kopplet. Marjak som visste vad bussen innebar tog omedelbart sikte på ingången till bussen. När de närmade sig bussöppningen tog han ett tigersprång in i bussen med Elisabet som en vante flygande efter sig i kopplet. Marjak, som gjort detta många gånger, hoppade upp på ett säte och började flämta med tungan. Elisabet, som förstod att det var där hon skulle sitta, tog lydigt plats bredvid den stora polarhunden. Kristin, Emelie och Teresia stirrade på Elisabet. Elisabet skruvade sig trotsigt. ”Här sitter jag och det tänker jag fortsätta med”, tycktes hon tänka. - Du kan inte ta med Marjak på vår fjällvandring! - Han SKA med! var Elisabets fullständigt uttömmande svar. Kristin, Emelie och Teresia fastnade på sina säten av förvåning.

422

Elisabet blev själv överraskad över sitt bestämda svar om Marjak till sina vänner. Först tänkte hon ångra sig och släppa hunden. Men hunden såg ut att trivas så bra på sätet bredvid henne så att hon kom av sig. Istället började hon klia honom längs ryggen. Han åmade sig av vällust. Kommentarerna och blickarna från hennes vänner snart att åter på att få henne att släppa Marjak. Men hon gjorde det inte. Och det förvånade henne. Att hon bara satt kvar. Att hon faktiskt struntade i dem. Hon gav fullständigt fan i vad de pratade om bakom hennes rygg. Hon hade fått Hennings kåsa. Hon hade tagit hans hund. Och så skulle det förbli. Hon riktigt njöt av att ställa till det. Det var riktigt skönt. Att vara osams med hela världen. Ja, inte med Marjak. Inte med Henning. Var tog han vägen? Varför stack han med tåget? Hon tyckte om honom på något egendomligt sätt. Hon visste inte hur. Bara att han skulle komma tillbaka till henne. Var han än försvunnit. Var hon än tog vägen själv. Och hon hade ju Marjak. Djuret var på något sätt en del av Henning. Han skulle söka upp henne. - Åk nu! sa hon till busschauffören. När bussen började rulla rörde sig Elisabet med den. Det spelade ingen roll var hon var på väg, tänkte hon Hon var på något sätt förankrad djupt inne i sig själv. Fullständigt lugn. Som en osänkbar atlantångare. Hon hade tillbringat sin natt i en våldsam strid. Nu var den över. Det var morgon. Hon kunde vila. Hon satt i bussen och såg ut över landskapet tillsammans med Marjak. Undrar hur länge skulle det dröja innan fjällen syntes? Hon såg på björkskogen som passerade utanför bussrutan. Sedan somnade hon. Elisabet somnade lätt men gick snabbt ned i tung sömn. Hon var så oändligt trött. Och hon hade så mycket att ta igen. På asfalten stod Severin, Ossian, José och Severin och tittade. Den arge chauffören tvärgasade bussens motor.

423

För att få iväg eländet. Innan mer hann hända. Severin såg efter Emelie medan bussen försvann. Hon tittade på honom så länge hon kunde. Samtidigt var det som om hon såg någonting bakom honom. Han ville dock inte släppa Emelie med blicken. Så mycket de tillsammans hade varit med om. Han och Emelie. Han blev allt ensammare där han stod. Emelie allt mindre. Han såg efter hennes ögon. Sa hon något? Han kunde inte höra något. Men hon sa något till honom. Det var han säker på. Absolut. Sedan var hon bara borta. Och hans kropp rann ut i asfalten. Han kände sig så ensam. Så enormt ensam. Severin tittade ner i backen. Så desperat tom inombords. Som i ett vakum. Om det inte hade varit för … det var något annat också. Var det det Emelie hade sagt till honom. Som han inte lyckats tyda på hennes läppar. Han stod inte helt i något vakuum. Det var något annat också. Plötsligt kände han var det var. Han var iakttagen. Någonstans ifrån. Han vände sig om. Såg sig omkring. Men han upptäckte inte någon som stirrade på honom. Vad var det då. För något var det. Det kände han. Han gick efter i den folksamling som strömmade från stationen och ut på vägen. Han vände och vred på huvudet. Tills han såg det. När han skymtade den kortväxta gubben i vimlet. Han tvärstannade. Var det inte …? Jo, visst var det han! Gubben med lasson. Severin rusade. Han kryssade mellan människorna. När han kom en bit ut på vägen framför Kirunas järnvägsstation måste han ge upp. Han måste ha sett fel, tänkte han. När han vände sig om såg han det. Lasson. Det hängde på ett staket intill själva stationsbyggnaden. Han gick fram till lasson. Bredvid den låg en nattsvart hund bunden vid staketet. När han skulle säga något lockande till hunden svarade den med ett morrande. Svarta ögon i det svarta huvudet. Vilt. Severin backade för säkerhets skull inför det aggressiva djuret.

424

Mitt framför honom kom plötsligt en ung man. Han var vildmarksklädd och mycket spänstig. Han tog upp ryggsäcken, lösgjorde hunden och slängde lasson över sin fria axel. Mannen gick. Han följde samma väg som bussen tog. Severin såg efter honom. - Vart skulle han gå? - Det är mer än ett dussin mil till närmaste annan stad! Han funderade. Mannen med lasson vandrade lugnt vidare. På ett rullande, vaggande, flytande sätt. Han funderade. Det slog honom plötsligt. - Det var därför det var så här! I detta underliga land. Detta udda ställe. Det här stället låg så långt ifrån något annat att det fått en egen tyngdpunkt. En egen tyngdpunkt i sig självt. Därför var det så isolerat. Så eget. Men, tänkte han vidare. Folket här verkade inte bry sig så mycket om att de var så isolerade. De verkade må bra i alla fall. De gjorde sina saker. Drabbades av sina sensationer. Alltid i kontakt med Landet. Det var istället så att de tyckte synd om honom. Fastän det borde vart tvärtom! Varför var det så? Hm, tänkte han. De hade nog inte tid med annat. De måste bara leva. Hela tiden. När bussen körde ut ur Kiruna och satte kurs mot fjällen utspelades något underligt en bit därifrån. Det hände djupt ute i skogen norr om Torne älv. En björnhona bökade med sitt byte. Hon stod i en bäck där ett lealöst kadaver flöt än hit och än dit. Runt henne lekte två ungar. Hon hade ett bestämt uppsåt. Ett mål med det hon gjorde. Med sitt bökande. Och mycket riktigt. Snart hade hon lyckats kila fast det framtida matförrådet under några kraftiga björkstammar som befann sig under vattnet. Därmed var björnhonan nöjd. Inget syntes ovan vattenytan och ingen doft av förruttnelse kom ut i fria luften.

425

Om björnhonan visste att hon var betraktad, det kan vi inte veta. Men faktum var att det fanns betraktare en liten bit därifrån. Två svarta korpar svävade kraxande över en liten kulle som höjde sig över granskogen. Under korparna satt två människor. Den ene av dem var en yngre man och den andre var en äldre man. Den äldre mannen hade ett fårat ansikte. Fårat av väder och vind. Han bar traditionell samedräkt samt en lasson slängt i mossan bredvid sig. Männens sätt att sitta och röra sig tillsammans skulle även för en utomstående betraktare avslöjat den speciella relation de hade till varandra. Den äldre mannen undervisade den yngre. Medan han gjorde det hade han blicken fäst på björnhonan borta vid bäcken. Han verkade inte beröras av vad björnhonan gjorde. Snarare verkade han nöjd med tingens tillstånd. Den yngre mannen såg ut att inse något som den gamle mannen hade sagt. Han vände sig från björnen och mot den gamle medan han tog sig för pannan. - Så det var så det var! sa han. Den gamle mannen sa först ingenting. Efter en stund fortsatte han dock. - Du vet, Aslak, det är inte första gången Stalos har besökt oss. De har varit här tidigare. De onda har varit här tidigare. När jag fick budskapet om att de var här igen så började jag leta. Efterhand förstod jag att han var på väg upp till vår stuga. Han vände blicken upp mot korparna som fortfarande kretsade ovanför honom. - Och att du var i fara, min son. Den där flickan, föresten, du skulle inte ha tagit henne med till vår stuga. Det höll på att gå mycket illa för henne. Björnen gjorde ingen skillnad, förstår du. Björnens mål var Stalos. Inte flickan. Björnen kunde inte se skillnaden. Björnhonans uppgift var att stoppa Stalos innan han hann upp dig. Så hade jag tänkt mig det hela. Det var ren tur att

426

jag var på plats. I sanning verkligen i sista stund. Innan björnen tog den där flickan. - Men tillslut tog björnhonan den hon skulle ta. Hon tog Stalos. Vårt folks fiende sedan urminnes tider. Hon tog den där onda människan du gett i lag med Aslak. Och du klarade dig trots att jag inte hann fram i tid, min son. Det var märkligt, Aslak. Men nu är det kapitlet avslutat. Du behöver inte tänka mer på det, Aslak. I alla fall inte på den Stalo. Den gamle mannen blev tankfull. Han kanske funderade på händelserna vid Kallkällestugan. Det hände antagligen saker där som inte han själv riktigt förstod, kanske han tänkte. Aslak såg länge mot björnarna. Efter en lång stund vände han blicken tillbaka mot sin far. Hans far mötte hans blick. - Nu måste vi prata om annat, min son. Mannen tog Aslak på Axeln och pekade i en vid rörelse med sin arm över landskapet. Hans hand fastnade, pekande här och var. Aslak nickade för att visa att han förstod. Att där var ett landmärke. Att, där var ett annat landmärke. Hur renarnas flyttningsled mellan dessa två landmärken gick. Något som samen Aslak måste veta. Något han måste lära sig. Medan de två männen fortsatte sitt samtal kände sig björnhonan klar med sina bestyr. Hon skulle bege sig iväg med sina ungar. Hit skulle hon att återvända senare en annan gång. För att äta. När ett vitt litet föremål lämnade liket nosade hon på det. Det var inget hon fann intressant. Det fick flyta. Det vita, ett brev, guppade iväg i den strida skogsbäcken. För ingen att se. För ingen att upptäcka. För ingen att upptäckte …? Nja, det var inte helt sant. Det fanns en som såg brevet. Ett ensamt öga, högt uppe i skyn. Det var det enda öga som såg brevet förutom björnen själv. Bakom det ögat stod Han. Om Han, mannen bakom ögat bara visste. Då skulle han titta ännu noggrannare. Men det var inte det han sökte. Inte så små saker som ett brev. Han hade mycket

427

större visioner. Han väntade på att få se på vetefälten i Ukraina. Det var det han var så upptagen med. Han som hade letat så efter brevet. Vildsvanen simmade på spegelblankt vatten. Ensamt och lugnt. Den ljusaste tiden var på väg mot sitt slut. Midnattssolstiden. Men landet skulle ännu länge komma att flöda av ljus och värme. Nu myllrade det verkligen av liv. Landet var ett outtömligt förråd av föda. Ännu länge en tid. Men tiden var avmätt. En ny tid var på väg att ta över. Sakta gick Arktis över i lugnare rytm. Överallt. Det skulle födas och ätas. Växa och lära sig. Ung som gammal. Alla hade de den inre klockan. Tiden som var utmätt. Tiden som skulle räcka. För alla. Men alla fick inte vara med. Alla hade inte klarat testet. Inte vildsvanens make. Vildsvansmakan var ensam. Mycket ensam. Och ensam skulle hon ta sig an högsommaren i Lappland. Smärtan var stark. Smärtan av att inte kunna vara nära. Att få nära varandra. Att skapa det viktigaste. Som hon var menat för. Men hon var bara en av många. För de var så många. Lappmarkens befolkning. De som fick fortsätta. Som klarade testet. De som nu kände den oövervinneliga euforin i att klara. Övervinna. Mening uppfyllde varelserna i denna rastlösa värld. En kroppslig känsla av mening som om för att styra deras göranden att bara göra det rätta. För att överleva. Midnattssolen hade nått sin zenit och skulle snart försvinna. Den brådmogna, intensiva jungfrutiden var över för denna gång. Ännu en gång kom de alla. Hänförda, häpnande över de rika landet. Intensivt kastade de sig över livet. Utan rast och ro. Dygnet runt. Ingen hade tid att vänta.

428

Och så plötsligt. Plötsligt var magin över. Oavsett brännsår efter den ljusa tiden. Det var lika för alla. Men de som överlevt ville alla vidare. De ville ta den kommande högsommaren i anspråk. Suga ut varje uns av prakten innan det var för sent. Innan allt skulle lägga sig till vila igen. Till dess att jorden vred sig åt det andra hållet. Då den månadslånga dagen i polcirkelns land var slut. När solen inte längre lyste dygnet runt.

Documents

DSSODQGV VNRJDU (Q URPDQ DY /DUV )RUV · 2ydqsn ghwwd odqgvnds kdgh hq jnqj hq ehujvnhgmd uhvw vlj .DQVNH VRP IRUQWLGD +LPDOD\D 0HQ GHW YDU I|U HRQHU DY WLGHU VHGDQ 6HGDQ GHVV KDGH