regi THERESA TRAORE DAHLBERG producen t DAVID HERDIES/MOMENTO F ILM (SWE) medproducen t er ESTELLE ROBIN YOU/LES F ILMS DU BALIBARI (FRA), SA ÏDOU RICHARD TRAORE/SEYDONI BURK INA S.A . (BF ) & F ILM I VÄST (SWE) f o t o IGA MIKLER & SOPHIE WINQVIST k l ippning ALE X ANDRA STRAUSS & MARGARE TA L AGERQVIST origin a lmusik CHRISTOFFER ROTH, SEYDOU RICHARD TRAORE & JENNY WILSON f ä rgl ä ggning HECTOR MORA l jud CHRIST IAN HOLM & ANDERS K WARNMARK l judmi x ERIK BJERKNES l judde sign THOMAS JÆGER postproduk tionsledare NICLAS MERITS grafik BARFUTURA producerad med stöd av SVENSK A FILMINSTITUTET/ANTONIO RUSSO MERENDA & CECILIA LIDIN, NORDISK FILM & T V FOND, DOHA FILM INSTITUTE, AIDE AUX CINÉMAS DU MONDE, CENTRE NATIONAL DU CINÉMA ET DE L’IMAGE ANIMÉE, FRANSK A INSTITUTET, KONSTNÄRSNÄMNDEN, REAK TOR SYDOST, FILMBASEN ut veckl ad med stöd från THE CREATIVE EUROPE PROGRAMME OF THE EUROPEAN UNION i samarbete med SV T, DR, YLE, AFRIDOCS, RUV distribution FOLKETS BIO

MOMENTO FILM presenterar

en film av THERESA TRAORE DAHLBERG

www.folketsbio.se

Official SelectionVISIONSDU RÉEL

2017

Official SelectionSHEFFIELDDOC FEST

2017

INTERVJU MED REGISSÖRENNär Theresa Traore Dahlberg ser tillbaka på de filmer hon gjort blir linjen plötsligt ganska klar: hon porträtterar människor ge-nom fragment; genom nedslag i deras rum. Utifrån platserna har historierna sedan rullat in.

Efter Taxi Sister, som filmades i Senegal och som var hennes examensfilm på StDH, kände hon ett sug efter att berätta fler historier från Västafrika; inte minst om Burkina Faso, där hon själv vuxit upp. - Jag minns det röda dammet, mopederna, hur skolan kändes som ett fängelse men hur mina klasskamrater betydde precis

allt. Jag minns också när jag helt plötsligt blev medveten om att det fanns förväntningar på mig som ung kvinna, förväntningar från samhället som skilde sig från hur det var för mina bröder. Just då man inte längre är ett barn och inte ännu vuxen.

Någon tipsade om CFIAM - yrkesskolan i Ouagadougou där tjejer som ramlat lite mellan stolarna i tillvaron lärs upp till bilmekaniker. - När jag kom dit kände jag att det var just en plats jag blev nyfiken på. Jag tyckte dessutom det var spännande att följa tje-jerna tiden innan de ska göra sina första stora val i livet. En övergångsperiod; precis som landet de lever i vid samma tid, året innan det första riktigt demokratiska valet 2015.

Theresa, som säger att hon är hjärtstyrd i allt hon gör, värjer sig mot att sätta en politisk stämpel på Ouaga Girls: - Jag ville berätta om unga tjejer i Burkina som inte så ofta syns annars. Jag vill se fler filmer om kraften som kan komma ur det kollektiva. Och jag ville berätta om den här platsen, tjejer-nas plats, där de får vara sig själva och skapa sin egna ordningar och värdesystem där det finns utrymme att vara komplicerad, vara trött, och ha ett helt känsloregister. Skolan är verkligen deras tryggaste spot.

Förtroendet byggdes långsamt; Theresa spenderade flera må-nader på skolan innan hon började filma en av klasserna. Det hjälpte också att hon kunde visa dem Taxi Sister; visa hur hon filmat Boury i hennes vardag; när hon kör taxi i Dakar, men också i sorg när pappan går bort. - På så sätt kunde jag förklara hur jag gjort filmer baserade på någons liv tidigare, hur det jag filmar kommer att användas. Annars är det lätt att en osäkerhet sprider sig kring vad det ska bli av allt. Och framförallt kan många tycka att deras liv är oin-tressant och vardagligt, men genom att se det jag gjort innan så fattar man att det handlar om vardagen och att det kan bli en bra film utan explosioner, blod och pengar. Att tystnader och mellanrum kan kännas. Jag fick ju dessutom förtroendet att vara med tjejerna i en rad känsliga situationer; hos psykologen på skolan, eller när de gick ut för att festa till exempel.

I Theresa Traore Dahlbergs Ouaga Girls möter vi en grupp unga kvinnor som av olika anledningar hamnat på bilmekanikerskolan i Ouagadougou. Det är inget de valt själva, men i ett land med en ungdomsarbetslöshet på 52 procent är jobben en het fråga. De unga kvinnorna befinner sig precis i det sköra skede i livet när deras drömmar, önskningar och mod ställs mot åsikter, rädslor och samhällets förväntningar på vad en kvinna ska vara. Pricksäkert och poetiskt gestaltar Theresa Traore Dahlberg deras sista skolår, och lyckas samtidigt ge en bild av landets omtumlande historia och samtid. En spännande långfilmsdebut och coming-of-age-film med mycket värme, skratt, smärta och djup.

Theresa Traore Dahlberg är född 1983 och uppvuxen omväxlande på Öland och i Burkina Faso. Hon har en bak-grund som filmare, producent, konstnär och modell. Våren 2017 är hon aktuell med sin slututställning på Kungliga Konstakademin.

Theresa Traore Dahlberg har levt i fyraårsintervaller större de-len av sitt liv; föräldrarna träffades när de båda var utbytesstu-denter i Washington: mamma som nu är agronom, lärare på lantbruksskolor och som jobbat med skogsprojekt och brunns-projekt för SIDA. Och pappa som är ekonom och musiker och som byggde upp den första musikstudion i Burkina Faso. - Innan dess fanns det inga möjligheter att spela in i Burkina, de få som kunde tog sig till Europa för att göra det. Pappa utbil-dade folk i ljudproduktion och gjorde sådana där rent praktiska saker som att starta en kassett- och senare, en cd-fabrik till ex-empel. Han gjorde musikvideor och grundade Burkina Fasos motsvarighet till STIM. I Ouaga Girls har vi jobbat mycket med musik från min pappa; livespelningar från 70-talet som vi hittade och som Christoffer Roth nu gjort egna versioner av. Förutom dem har Jenny Wilson också bidragit med en låt som har fångat känslan av ungt och skört äventyr utan tydligt slut.

Tillbaks till uppväxten; tidigt bestämde sig alltså Seydou Ric-hard Traore och Eva Traore Dahlberg för att bo fyra år växelvis i Sverige och i Burkina Faso. Och så blev det, i princip. Theresa levde sina första fyra år i Ouagadougou och sedan där under högstadietiden igen. Mellan fyra och tio och under gymnasiet bodde hon i Skogsby, mitt på Öland.

Vad har du fått med dig från dina respektive kulturer? Vad vet du som jag inte vet? Theresa funderar länge på svaret på den frågan där vi sitter försjunkna i två slitna läderfåtöljer i hennes ateljé på konsthög-skolan, Mejan, på Skeppsholmen i Stockholm. - Det är intressant, för vad är kultur? Kultur för mig är så mycket mer än vilket land man kommer ifrån. När du frågar tänker jag på många olika saker; om jag förenklar frågan till vad jag fått med mig från mina föräldrar till exempel. De blir liksom representanter för de två olika länderna, men det hela leder till någon öppenhet, tror jag. En nyfikenhet och öppen-het... och att olikheter som tex klädstil, religion och språk inte behöver leda till att man inte har något gemensamt. Jag har ofta haft känslan att jag står lite utanför och tittar in. Eftersom mitt utseende inte varit normen vare sig i Sverige och Burkina så har

jag försökt hitta min trygghet på andra sätt. När jag har rest har jag ofta känt att jag platsat i flera världar - och ändå inte - sam-tidigt. Konstigt nog är det just det som i förlängningen blir ens trygghet. Och när man till slut hittar kärnan som är ens egen, då blir det en frihet. Jag har nog också fått med mig att allt inte måste vara på ett beprövat sätt. Att man kan göra på sitt eget sätt, hitta egna vägar.

Och mycket riktigt har hon sladdat in i olika världar, oftast lite från sidan och säger att hon gillar just det. Att ta saker på upp-studs. Eller lite underifrån. Så var det när hon kom in på Mejan där hon nu tar sin master i fri konst. Så var det på StDH: hon blev antagen till både dokumentärfilmsregi och TVproducent-utbildningen och så var det redan i New York: ”Jag flyttade dit för att jag vantrivdes i Stockholm - där jag av någon anledning pluggade ekonomi - och jag visste att jag ville jobba med film och dokumentärt foto fast jag hade aldrig haft sådana förebilder; eller; jag kände ingen som jobbade med det. Jag vågade liksom inte ens säga det till någon. Så jag åkte dit själv och hittade ett kollektiv i Bushwick med andra tjejer som nu har gjort en massa bra; Jackie Mapei som rappar, Malin som numera fotar för New York Times, Lykke Li var där när jag var i Sverige för visum-ansökningar, Sandra som började på Konstfack sedan. Det var långt ut i Brooklyn, innan det blev gentrifierat. Vi hamnade bara där, tillsammans, i början av vuxenlivet, utan koll, i en stad med många fallgropar. Vi hade alla flyttat dit för att vi inte hittat vår plats här. Och jag som bara vuxit upp med bröder fick äntligen systrar.

Då blev Theresa upptäckt som modell och hon vill knappt prata om det ”för jag var såpass gammal och jag var kritisk till mo-dellindustrin redan då. Med en mamma som är en växt- och skogsperson! Det blev jättekonstigt att jobba med det när det var så långt ifrån ens identitet, men nästan också en aha-upplevelse som eggade ens feministiska sidor. För mig blev det en möjlig-het att tjäna pengar och på det sättet assistera gratis när det kom till det jag verkligen ville göra; att jobba med dokumentärfoto; för National Geographics till exempel. Jag kunde betala min hyra och få arbetsvisum men samtidigt växte en superfrustra-

tion över att hela tiden behöva bli vald av andra, att folk ständigt ser på en med en kritisk blick, att sätta sig i en tävlingssituation om och om igen”.

Uppsidan var de dokumentärfotografer hon kunde lära från, men samtidigt; ”hierarkin, den finns överallt. Fast man får in-syn och inblick i den konstnärliga processen”. Hon assisterade också spelfilm men hamnade alltför ofta i situationer där hon fick gå och köpa vegetarisk kattmat till regissörens son; i stora produktioner där alla talar i walkie talkie och där man inte ser varandra. ”Jag ville ju jobba närmare, tajtare. Framförallt för-stod jag att jag måste göra mina egna grejer och att jag måste göra min egen film om den ska göras. Ingen annan gör den åt mig”.

Hon slutade modella och började plugga Real Estate och job-bade som hyresmäklare - vilket var ganska enkelt för kontakt-nätet var stort och alla flyttade hela tiden. - Mäklarfirman var som ett New York i mini-format. De som jobbade var skådespelare, författare eller regissörer som be-hövde ett extraknäck. Vi jobbade ju helt på provision vilket var stressigt, men många lyckades få igenom deals precis just när de skulle sluta för att satsa på konsten. Det var en intensiv tid då telefonen ringde dygnet runt och om man visade en lägenhet och kunden ville hyra den var vi tvungna att springa tillbaka till kontoret innan någon annan hann dit för att skriva kontrakt. Flera gånger kom vi försent.

Efter ett halvår hade Theresa tjänat ihop tillräckligt för att fi-nansiera studierna vid Parsons, The New School, där hon plug-gade experimentell - och 16mm-film. Med de arbetsproverna kom hon sedan in på StDH.

När Theresa började hänga kring tjejerna på CFIAM hade hon jobbat med TVproduktioner av olika slag under flera år. Som SVT-serien Två på resa; hon hade filmat Lars Lerin i Brasilien och Erik Gandini och Tarek Saleh i Sarajevo, hon hade frilansat

för en massa organisationer och filmat på Haiti bland annat. Men trots att hon och tjejerna på CFIAM på ytan hade helt olika liv, gick Theresa under åren med Ouaga Girls igenom un-gefär samma saker som några av de hon filmade. De gör många val, det gjorde även Theresa. - När jag började var jag mer eller mindre singel och väntade inte barn, men under de fyra åren fick jag två bonusbarn, plus en bebis, jag började plugga igen, jag hade blivit kär och till och med gift mig - vilket egentligen var rätt långt från vad jag kun-nat föreställa mig. På fyra år hinner det hända mycket.

Och trots att Theresa hade vunnit tjejernas förtroende blev de-ras närmaste omgivning nu en utmaning: - Det där är alltid svårt när man filmar på en plats där situa-tionen är tuff; ekonomiskt. Och därför var vi från början tyd-liga med att vi bara skulle filma under en lektionsdag i skolan. Men jag ville efter ett tag verkligen följa och filma tjejerna även utanför skolan; just för att de är i den där tiden när man känner sig alltmer vuxen och ändå inte är ”in charge of your own life”. När livet händer dig medan du är upptagen av att försöka förstå vem du är.

Så när tjejerna ville gå ut på kvällen, på en spelning eller till en bar blev Theresa lite ofrivilligt ansvarig. Hela tiden blev det ett problemlösande på plats, i situationer som inte kunde för-beredas. Klubbägare som skulle övertalas i timmar, papper och underskrifter till höger och vänster.

Det tog tid att skapa ett bra flow under filmningarna. Theresa ville ha ett blandat team på plats, vilket också blev en utmaning när den svenska fotografen inte talade franska och ljudpersonen från Burkina Faso inte talade engelska. Ljudteknikern var också van vid ett helt annat sätt att filma; mer CUT!, högljutt och en regissör som pekar med hela handen. Medan Iga Mikler som står bakom det överjordiskt vackra fotot arbetar med minimala medel för att störa så lite som möjligt på inspelningsplatsen.

- Vi kommunicerade via knackningar med knogarna och jag tog i varje scen bilder med telefonen som jag visade dem båda.

En tredje utmaning var det politiska livet i Burkina Faso. - När vi började filma hade det varit lugnt i 27 år i landet. Demonstrationer ledde till det år av transition som föregick det första riktigt demokratiska valet, men under det året kände man liksom hur det puttrade i hela landet. Det fanns plötsligt mili-tärer överallt och vi fick inte filma på vissa platser. Vi hamnade hos polisen en gång när vi råkade filma på en militärbas utan att veta om det. Något skört fanns i luften, och samma sak gällde ju tjejerna.

Vad har hänt med dem sedan du filmade? - Rätt många; sex, kanske sju av dem, jobbar som bilmekani-ker. Två, tre har fått barn och lever i sina familjer och är väldigt strängt hållna.

Var det svårt att inte berätta för mycket om deras bak-grund? Att vara här och nu i filmen? - Ja, jättesvårt, klippningen har blivit väldigt viktig i det av-seendet; i att hålla balansen, att inte söka sensation. Att skydda dem. Jag ville fokusera på deras humor och sköna jargong. Men det blev ju väldigt känsligt, ofta, hos psykologen till exempel. Jag har känt ett stort ansvar i att inte överskrida integritetsgrän-serna.

Hon har just fått brev från filmfestivalen i Cannes som haft Ouaga Girls uppe till diskussion och som prisar just närheten till tjejerna hon förmedlar till publiken och Theresa är stolt över att filmen faktiskt blev det hon ville från början. - Ja, jag ville ju utgå från platsen och skildra tjejerna. Det där med att gå i en skola som utgår ifrån feministiska värderingar - western feminsistic ideas - och samtidigt leva i hem med mes-tadels traditionella, burkesiska värderingar när det kommer till killar och tjejer, relationer. Och på detta, en massa nya typer av förväntningar på hur en lyckad modern kvinna ska vara och bete sig. Jag funderade mycket på hur man kan vara fri.

När vi ses i ateljén på Mejan, ”min cave” som Theresa kallar den, har hon en månad kvar till slutinstallation. En masterut-bildning på två år är till ända; hon har gjort videoloopar, filmen The Ambassadour’s wife, jobbat mycket med glas och målat en del. Och hunnit vara med att vara mammaledig ett år dessutom. Hon håller upp en glaspjäs mot ljuset; ”kolla, det ser ju ut som Öland!” Formerna lever sitt eget liv när hon experimenterar, och i rummet finns också överblivna kretskort från en fabrik söder om Stockholm och garn som hon tagit med hem från Burkina Faso. Garn från kvinnor som blivit utstötta i samhället, som tvinnar, säljer dem och har lyckats bli självförsörjande på det sättet. Av kretskorten och garnen bygger Theresa en flera meter hög skulptur av dokumentär konst. Hon verkar lugn som en filbunke även om ett stort arbete återstår; ”men det växer ju fram och jag har ju hela materialet här!” säger hon, ögonen glittrar trots nattvak och pollenallergi. - Ofta börjar man med en grej men så slutar det i något an-nat. Det här arbetet till exempel; med en fascination för ett material och dess historia som sedan har blivit något större. Det är skillnad mot när jag jobbar med film där det är mycket som måste smalna av - här är det precis tvärtom, säger hon och visar två glas som fått brinna på extremt hög värme. ”Folk sa till mig att de förmodligen skulle explodera i ugnen, men kolla så fina de blev!”

Glasen är verkligen speciella. Som miljoner små kristaller som formar mönster. - Jag har tänkt mycket på det där med att skapa sina egna regler - för vilka regler är det egentligen vi utgår ifrån? Jag letar hela tiden efter mitt ”element of surprise”. Kanske är det därför jag älskar dokumentärt berättande. Jag skulle nog aldrig kunna skriva ett manus från scratch. Min fantasi kickar igång när jag har tydliga gränser och ramar. Så, här måste jag skapa ett mo-ment där jag inte har kontrollen och där allt kan hända.

Men hon vet ju också att hon och många med henne berättar ungefär samma sak om och om igen; fast på olika sätt, i olika uttryck. - Det jag berättar är nog ofta om ett kollektivt utanförskap och kraften som kan komma av när folk går ihop. Om mönster och system och ifrågasättande av maktstrukturer och den fria viljan. Och om dem som inte riktigt har den självklara platsen i de strukturer som finns.

I sommar kommer hon ställa ut en del av det hon på gjort på Gävle konsthall; i höst ska hon skapa ett rum på Kulturhuset i Stockholm - hon är en av tio som får göra det - hon ska vara gästbildredaktör för Bang och hon jobbar med ett transnatio-nellt solidaritetsprojekt med study groups och researcharbete i Tensta Konsthall. I sommar visas Ouaga Girls i Schweiz, Shef-field, i Marocko och kanske i Sydafrika. Sedan väntar visningar i Nordamerika. Men just nu finns ingen ny långfilm i huvudet. - Jag har tänkt på det, jag måste typ vara kär i ett projekt för att komma igång, och då krävs det att man kommit över sin gamla kärlek först. För sedan drömmer man om den och lever med den nya i flera år. Det är den där uttömmande känslan. Lite som att få ett barn. Och jag är fortfarande kär i Ouaga Girls.

Intervju: Christina Höglund

FILMOGRAFILångfilm OUAGA GIRLS . . . . . . . . Ouagadougou, Burkina Faso, 2017 

KortfilmerTAXI SISTER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Senegal, 2011 UTOMJORDINGEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Sverige, 2010ALLA ÄR INGET SOM JAG . . . . . . . . . . . . . . . Sverige 2010ON HOLD . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . USA, 2009CLEANT KORTHUS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Sverige, 2010LOOKING FOR ROOM . . . . . . . . . . . . . . . . . . USA, 2010PROCASTISTATION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . USA, 2006

PRODUKTIONSUPPGIFTERRegi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Theresa Traore DahlbergMed . . . . . . . . . . . . . . . .Bintou Konate, Chantale Nissougou, . . . . . . . . Mouniratou Sedogo, Catherine Nea, Dina Tapsoba, . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Marthe Ouedraogo, Rose Kientega, . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Adissa Balboné & Nathalie Yanogho Producent . . . . . . . . . . . . . . . . David Herdies/Momento FilmSamproducenter . . . Estelle Robin You/Les filmes du Balibari, . . . . . . . . . . . . . Saïdou Richard Traore/Seydoni Burkina S.A. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .& Film i VästFoto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Iga Mikler & Sophie WinquistKlippning . . . . . . . . Alexandra Strauss & Margareta LagerqvistOriginalmusik . . . . Christoffer Roth, Seydou Richard Traore . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .& Jenny WilsonLjudredigering . . . . . . Christian Holm & Anders KwarnmarkRe-recording Mixer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Erik Bjerknes

Ljuddesign . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Thomas JaegerPostproduktion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Niclas MeritsMed stöd av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Svenska Filminstitutet, . . . . . . . . . . . Nordisk Film & TV Fond, Doha Film Institute, . . . . .Cinema Du Monde, Konstnärsnämnden, Reaktor Sydost . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .& Filmbasen Kreativa EuropaI samarbete med . . . . . . . . . .SVT, DR, RUV, Afridocs, YLE.Längd och format . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 minuter, DCPLand och år . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sverige 2017Distribution . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Folkets Bio