ERNST BILLGREN Vår tanks på 80-taletweblisher.textalk.se/gallerilarsbohman/20101011-13/paper.pdf2010/10/11 · ERNST BILLGREN – åttiotalets ikon | Bo Nilsson 21 I den yngre generationen

Vår tanks på 80-talet

ERNST BILLGREN

Vår tanks på 80-talet

6 En serie händelser 1982

7

8

9

10

En sund konstsyn baserar sig på

Sanningen är

Det som skiljer mästaren från novisen är

Insikt och flit leder till

I det enkla livet finns

En perfekt målning beskriver

Kubismen försökte fånga rörelsen men fann

Känslighet och uppriktighet är första steget mot

All bra konst speglar

Den sista stunden den sista dagen minns konstälskaren

Att måla är en handling som börjar med ödmjukhet och slutar med

Att utvecklas är att gå från postmodernist mot

Den unge konstnären griper efter

döden

början till slutet

ödmjukhet

modern konst

falsk självkänsla

det okända

känslighet och uppriktighet

torrbollarnas och de medelgodas smak

uttrycket och närvaron

bilden som ingen människa målat

ödmjukhet och slutar med gammal skåpmat

meningslös rappakalja

en illusion

13 av 900 möjliga kombinationer ur Besserwisser-maskinen 1983 Maskinen finns digitalt på www.vadarkonst.com

11Besserwissermaskinen 1984, 35 x 69 x 10 cm

döden

början till slutet

ödmjukhet

modern konst

falsk självkänsla

det okända

känslighet och uppriktighet

torrbollarnas och de medelgodas smak

uttrycket och närvaron

bilden som ingen människa målat

ödmjukhet och slutar med gammal skåpmat

meningslös rappakalja

en illusion

12Tysklands flagga 1982, 53 x 22 cm

13Svart sittande kvinna 1983, 81 x 49 cm

14NN 1982, 58 x 78 cm

15Runt hela jorden 1983, 72 x 59 cm

16Flickan på mattan 1983, 230 x 180 cm

17Tatuerad man blir attackerad av kobra 1982, 61 x 37 cm

18Rävpanel 1984, 18 x 68 x 50 x 7 cm

19Blå kvinna 1982, 43 x 38 cm

ERNST BILLGREN – åttiotalets ikon | Bo Nilsson

20

ERNST BILLGREN – åttiotalets ikon


21

I den yngre generationen är Ernst Billgren ”a household name”. Det innebär att alla känner till honom. Han är med andra ord en celebritet. Men som Edgar Morin skriver i sin banbrytande bok Tidens anda som försöker beskriva vår tid och dess berömmelse innebär en cele-britet en person som är berömd för sin egen skull. Det behöver inte betyda att personen är en välkänd konstnär, forskare eller författare. Det finns med andra ord ingen koppling mellan berömmelsen och personens bedrifter. Skulle man fråga ett selektivt urval av allmän-heten vad Ernst Billgren är känd för skulle svaren deviera åt en

mångfald olika håll. Någon skulle säga att han är en TV-personlighet som har varit med på Fångarna på fortet, andra skulle säga att han är en rockmusiker som har spelat med Olle Ljungström och Dregen, en tredje skulle påstå att han är en filmskapare som är mest känd för en TV-deckare i konstnärsmiljö, en fjärde skulle hävda att han är en arkitekt som har byggt hela byar i Phuket. Han skulle också kunna bli karakteriserad som författare till både konstteoretiska och skönlit-terära verk. Ytterliggare en person skulle kunna beskriva honom som en konsthantverkare med extrema glaspjäser i oefterhärmlig stil.

ERNST BILLGREN – åttiotalets ikon


22

Det skulle inte heller vara omöjligt att förknippa honom med tennis. Är han inte den där tennislegen-daren som alltid delar ut priset till vinnaren i Båstadtennisen? En samtida till Björn Borg, men med Torben Ulrichs smak för bohemiska excesser. Kan en människa rymma allt detta eller är det ett uttryck för en schizofren fantasi i vår samtid? Ernst Billgren har verkligen alla verksamheterna på sin agenda och lite därtill. På sistone har han utvecklat en faiblesse för golf och det skulle inte förvåna mig om han började designa golfbanor i ett formspråk som liknade de djur som han har gjort till sina vänner. Med andra ord är tankesättet ”att bli vid sin läst” inte gångbart på Ernst Billgren. Han expanderar hela tiden

sitt territorium och lägger under sig nya områden som man allra minst väntar sig.

Man kan fråga sig vad denna upptäckariver är uttryck för, men när man skärskådar den lite när-

Ernst delar ut konst till sjuka barn.


23

mare kan man konstatera att det inte är tillfälligheternas spel som styr skeendet. Man får snarare en känsla av att Ernst Billgren rik-tar sitt spegelglas mot det sam-hälle och de attityder som omger honom. Men han teoretiserar aldrig kring dessa samhällsfenomen på ett distanserat och intellektuellt sätt. Han förhåller sig affirmativ till dem eller kanske skulle man säga att han går in i dessa projekt med hull och hår. De senare årens intresse för deckare, golf, tennis och bostadsklipp i Thailand kan man kanske likna vid en klassresa för medelklassen. Skillnaden är att Ernst Billgren inte bara accepterar dessa medelklassvärden, han går in i dem genom att gestalta dem som en konstform. I detta avseende

har han vissa likheter med Andy Warhol, men Warhols klassresa från fattig gruvarbetarson till ”the very rich” i New York har inget med det svenska folkhemmet att göra som Ernst Billgren gestaltar. Möjligen skulle man kunna tänka sig att Ernst Billgren i sitt mogna konst-närskap också tog steget upp i den kulturella överklassen Han har ju sedan länge lämnat ”det konst- närliga proletariatet” för en solid ekonomisk bas som en småföreta-gare. På min näthinna kan jag se honom strutta fram på en häst på Strandvägen för att kunna behärska hästen i full galopp under höstjak-ten på något av de stora godsen. Självklart iförd en jaktdress med bohemiska inslag som inte följer de gängse konventionerna. Det är helt


24

uppenbart att Ernst med sitt måleri föreställande djur och slottsmiljöer redan har skaffat sig en inträdes-biljett till de stora godsens salon-ger. Det är få i samtiden som har lyckats fånga en förgången epok med ett söndervittrande kulturarv med samma precision som Ernst Billgren. Men hur hamnade han egentligen där?

För många i den yngre genera-tionen är det inte ens känt att Ernst Billgren började sin bana som konstnär. Det är kanske den om-ständigheten som har gjort att han nu i sitt senaste projekt söker sig tillbaka till utgångspunkten i sitt konstnärskap. Åttitalet. Det finns nämligen många som sätter likhets- tecken mellan Ernst Billgren och åttiotalet, men man får inte glömma

att Ernst Billgren var elev vid Valands Konsthögskola mellan 1982–87. Även om han en del av denna tid redan hade etablerat ett rykte om sig som en lovande konst-när. Det var i mitten av åttiotalet som jag träffade Ernst för första gången. I ett källarrum på Valand i Göteborg som då låg på Hisingen hade han etablerat sin konstnär-liga workshop som var i full gång med en konstnärlig produktion för kommande utställningar. Det var således inte en elev som tre-vade sig fram efter sin stil, utan en färdig konstnär med en hög grad av sofistikering. Det var Ernst som en gång för alla desavouerade den gamla föreställningen om konstsko-lorna som ett fredat territorium där man i lugn och ro kunde få utveckla


25

sitt konstnärskap till fulländning. Med Ernst Billgrens inträde på scenen blev eleverna betraktade som efterblivna om de inte hade haft sin första separatutställning under skoltiden.

Till Hisingen hade Valands Konsthögskola flyttat under de revolutionära åren på sjuttiotalet då konsten skulle solidarisera med arbetarklassen. En del av den stämningen fanns kvar under Ernst Billgrens tid på Valand, även om den dogmatiska propagandismen bara fanns som en kvarleva hos delar av lärarkåren. Ändå tycks detta ha varit ett incitament för Ernst Billgren att börja sin klass-resa inom konsten. I hans åttio-talsmåleri kan man fortfarande se spåren av hans juvenila beund-

ran för det klassiska måleriets mästare, men centrum i hans åttio-talsmåleri har sitt ursprung i hötorgs-konstens triviala värld. Det är inte svårt att se hötorgskonsten som Ernst Billgrens tillskott och kom-mentar till klasskampen. Men från politiskt korrekt håll bland Valands lärarkår ansågs hötorgskonsten med sin sockersöta sentimentalitet vara ett förräderi mot den sanna politiska konsten som baserade sig på den ryska revolutionens avant-gardistiska estetik. Ernst Billgren sågs därför som en klassförrädare. Men hans intresse för hötorgs- konsten var inte ett intellektuellt högtflygande intresse för mass-kulturen som sådan. Det var ett genuint intresse för en folklig kultur som också tog sig uttryck i


26

en livsstil som var baserad på en återvinningsestetik från Myrorna, som inte bara var bohemiskt chic. För övrigt en trend som Ernst och Helene Billgren utvecklade under sin tid i Göteborg och som i sam-band med deras flytt till Stockholm och Östermalm blev en kulturell motvikt mot åttiotalets hedonist- iska märkeskultur i Stockholm. Kanske är det ändå inte Ernst Billgrens förtjänst att återvinnings-estetiken på senare år har blivit en kulturell trend också i Stockholm särskilt på Östermalm där second handbutikerna växer fram som svampar ur marken…

I Ernst Billgrens fall var hötorgs-konsten inte bara en gränsöver- skridare mellan masskultur och finkultur. Den hade också andra

sidor som intresserade honom. Hötorgskonsten var inte särskilt mån om sin kvalitetsmässiga status, utan förordade massproduk-tion. Ernst Billgren har alltid haft det processekonomiska tänkandet för handen och med hötorgskons-tens legitimitet kunde han mång-faldiga ett motiv, utan att fastna i en finkonstens mästerverksestetik där uniciteten var det enda gångbara. Det innebar att konsten kunde få en spridning till många människor (ett folkligt ideal), utan att han för den skull hamnade i Andy Warhols trycktekniska upprepningar. Ernst Billgren målningar var ju trots allt original som bar spår av konst- närens hand, även om han ibland tycktes lika smart som en företa-gare i sitt hushållande med de


27

konstnärliga resurserna.Med sin implementering av

hötorgskonsten fick Ernst också andra fördelar. Han kunde tillåta sig att utmana gränserna mellan konsten och konsthantverks- området, utan att träda över den förbjudna gränslinje mellan den fina konsten och den tillämpade konsten som många av konstens förespråkare ville vidmakthålla under slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. En gränsmark-ering som idag framstår som hopplöst föråldrad då gränssnittet mellan konst/design/konsthant-verk är ett synnerligen attraktivt fält för de yngre konstnärsgenera-tionerna. Det var dock aldrig konst-hantverkets smaksnobbism som Ernst Billgren tillfogade via mosaik

och trolldegsliknande skulpturala utvidgningar av sina verk. Hans upp-hävande av mediets renhet för en blandform är radikal estetik som har sina rötter i sjuttiotalets excess-er i amatörkonst och terapeutiska sysselsättningar som Ernst Bill-gren ofta benämner pyssel när han hänvisar till dessa delar i sina verk. Också i detta avseende fastslår Ernst Billgren att konsten inte bara är en kulturellt högtstående verk-samhet, utan också en trivial och tillämpbar aktivitet som vem som helst ute i stugorna kan ägna sig åt.

Ur hötorgskonstens fatabur kom-mer också en innehållslig aspekt som tycks ha intresserat Ernst Billgren. Det är hötorgskonstens nära förbindelse med den nordiska naturen. Här finns inte bara de


28

obligatoriska hötorgsmotiven som råmande älgar vid skogstjärn och solnedgångar som Carl Johan de Geer och Ernst Billgren massprodu-cerade i samband med en happen-ing på Göteborgs Konstmuseum trots en uttalad kitschvarning. I denna natur finns det en naturlyrik som ligger nära folksjälen, där naturen ger uttryck för ett nordiskt temperament. Naturen framstår som resonanslåda för det mänskliga psyket i den nordiska kulturkrets-en. Ernst Billgren förmår på något underligt sätt syntetisera alla dessa olika impulser och fenomen till något som transcenderar sitt ur-sprung och blir mer än summan av de olika delarna. Märkligt nog blir hötorgskonsten en accelerator för Ernst Billgrens ”politiska ” ambi-

tioner att bredda intresset för konst över alla klassgränser.

Åttiotalet har fått dåligt rykte om sig för dess ekonomiska exces-ser och dåliga smak. Det har lett till att man idag skyr åttiotalet som något pinsamt. Men åttiotalet är en intressant brytpunkt då folkhem-met krackelerar. Det är därför det känns befriande att Ernst Billgren vågar gå tillbaka till åttiotalet för att vi skall få perspektiv på den medelklassiga uppkomlingsmen-talitet som har genomsyrat samhäl-let under nittiotalet och tjugohun-dratalets första decennium. Kanske kommer detta klassresande ta sig mer högtflygande uttryck i fram-tiden, säkert inte i realiteten, men väl som en slags estetisk lek.

BO NILSSON

29And tar is bad 1989, 107 x 88 x 60 cm

30Yggdrasil 1982, 70 x 40 cm

31Triptyk 1982, 70 x 50 cm

32Blommor 1982, 60 x 70 cm

33Karta 1982, 51 x 59 cm

34Virvel 1982, 47 x 54 cm

35Syn 1982, 76 x 70 cm

36Stor blå kvinna 1982, 130 x 120 cm

37Försvunnet berg 1982, 76 x 101 cm

Leif Nylén

38

Jag inhämtar denna kunskap i Ernst Billgrens lilla roman, Arkitektur, litteratur, textil och frisyrer från 1998. Den sätter förklarande mått på varför det tog så lång tid för den kvinnliga bartendern på Bahnhof Zoo att fylla de ölglas som Tore Berger och jag i sista stund skulle avsluta vår korta vistelse i Berlin med. Vi höll på att missa tåget, jag tror inte att vi hann dricka upp.

Det var hösten 1988, vi hade bland annat betraktat och begrundat muren. Ett år senare fanns den inte längre, eller var åtminstone genom-bruten och ohyggligt meningslös, förpassad till historien. ”Det finns inga murar längre, men desto flera hål” skulle jag senare komma att avsluta en sång för Blå Tåget med – och försökte väl höja ett varnande

finger för en triumfatorisk men i mitt tycke ihålig kapitalism. Fast det var nog ändå med murens på en gång reella och symboliska fall i november 1989 som 80-talet slutade. För en gångs skull höll den politiska historien jämna steg med kronologin. 1990 var jag tillbaka i Berlin och kunde köpa muren i små bitar, fortsättningsvis var allting till salu men ingenting gratis.

Från Berlin 1988 minns jag hur Tore och jag stretade i isande mot-vind längs en bred gata, Tore hade halsbränna och en nyss stängd restaurang vägrade att bjuda på ett glas vatten. Vi var på väg mot ett inneställe för ny kultur och musik som jag läst om – men som den som höll i kartan vände jag den uppoch-ned. Det dröjde ett bra tag innan jag

”Det skall ta exakt sju minuter att tappa upp ett anständigt glas öl. Ölen bör krönas med en krona av skum, 1,5 cm hög”.

Leif Nylén

39Utslängd 1982, 49 x 58 cm

Leif Nylén

40

begrep att jag bytt det heta inne mot ett kylslaget ute. Det var väl knap-past första gången som jag vände kartan uppochned och gick vilse i 80-talet.

En sommardag 2009 närmar jag mig Solna Centrum för att leta efter böcker på biblioteket om Ernst Billgren och den svenska 80-talskonsten. Plötsligt är det något som skymtar bakom ett träd: något med mosaik, tegel, brons, djur. Närmare bestämt ett liggande rådjur och ett rävhuvud som sticker upp ur en tunna. Eller är rådjuret i själva verket en hjort – kanske Ovin, Isol, Rinos, Alda, Rigis eller Wero, talande hjortar som figurerar i den nyss nämnda romanen. Räven inbillar jag mig stå för konstnären själv: det finns många rävar i Ernst

Billgrens konstnärskap, som ju lika mycket präglats av djärvhet som av rödblond list. För naturligtvis är det en Billgren-skulptur. Beskyd-daren heter den – jag tar den som ett tecken på att jag kanske är på rätt väg.

Men jag saknar några böcker och beger mig till Stockholms stadsbibliotek. Mitt emot ligger Systembolaget, lika bra att passa på. Före mig i kassakön står en kvinna med hårt knutna, spetsiga flätor som hon har vridit upp så att de liknar horn. Kanske föreställer hon någon subkulturell stil som jag inte känner till – själv har jag inte sett någonting liknande utom hos Ernst Billgren, där konstfullt fläta-de och hornlikt formade frisyrer spelar en viktig roll. Det får bli ett

Leif Nylén

41

tecken till på att jag är på rätt väg. Fast vart?

När jag åtog mig att skriva någon-ting till den här boken var det för att den skulle gälla Ernst Billg-rens 80-talskonst. Den är för all

del svårhanterlig och utmanande nog vad gäller stil, motiv, mate-rial, betydelser. Men den håller sig fortfarande någorlunda inom konst-livets och konstnärsrollens ramar. Från början av 90-talet expanderar hans konstnärskap till ett alltmer storslaget småföretag som prövar nya, gränsöverskridande samman-hang. Varför inte författa en roman eller tre? Varför inte skriva manus till en teveserie, spela in den med kända regissörer, skådespelare, politiker – och ställa ut scenografi-erna? Varför inte ta steget ut i medievärlden, bli en verklig (fast egentligen nog fiktiv) ”kändis”, ställa upp på allt från morgonsoffor till Fångarna på fortet – och några månader vara ”Sveriges mest omskrivna person”? Att hälften av

Helene på skulpturpromenad.

Leif Nylén

42

uppmärksamheten handlade om själva uppmärksamheten är intres-sant nog, gör den till ren och skär mediekonst, jämförbar med Andy Warhols eller Jeff Koons. Fast jag tror att Ernst Billgren hittat på sin väg alldeles själv.

Han har någonstans sagt att det på hans mors tyska sida finns en historia av idel soldater, på hans fars svenska sida handlar det mest om bilmekaniker. Krig är kanske främst en fråga om strategisk prak-tik, bilmekanik en fråga om prak-tisk teknik: Ernst Billgren är i sin konstnärsroll lika mycket strateg som tekniker. Någonstans har han också sagt att han tidigt på 80-talet som konstnärlig målsättning bestämde sig för att skriva upp lappar med motiv/material som han måste uttrycka eller använda: mosaik till exempel, att göra en öppen spis i mosaik som till sist ställde frågan ”har jag verkligen gjort det här?” Som ett sätt att komma förbi både tidigare smak (strategi) och kunnande (teknik). Mosaikskulptur blir arresterad av polisen.

Leif Nylén

43

Jag föreställer mig att Ernst Billgren på 90-talet medvetet förhöll sig till massmedia ungefär som till mosaik- bitarna, ett okänt material att för-söka kombinera till motiviskt över- raskande mönster: ”har jag verkligen varit med i Fångarna på fortet?”

Jag har verkligen ingenting emot Ernst Billgrens expansiva variant av en förändrad konstnärsroll, även om jag inte alltid gillat resultatet. Men jag är glad att slippa beskriva och försöka tolka den – hans 80-tal är hanterligare. 80-talet passar bra också därför att jag då fortfarande var verksam som konstkritiker i Dagens Nyheter och någorlunda följde med i det aktuella, nya eller unga. 1991 slutade jag, eftersom jag tyckte att jag gjort mitt – om inte konsten upprepade sig så gjorde åt-

minstone jag det. Ungefär samtidigt skapade Ernst Billgren mosaik-klädda urnor som gavs namn efter några av samtidens konstkritiker. En fick passande nog heta Leif.

Till det unga och nya som jag mötte på 80-talet hörde Ernst Bill-gren. Först på en utställning 1986 på Galleri Sassi på Österlånggatan (av någon anledning räknas den inte in i hans ”biografi”). På Ahlner snett emot ställde Hans Eriksson (som snart skulle kalla sig Fruls Tilpo) ut. Jag recenserade dem tillsammans, såg åtskilligt som förenade dem, inte minst ett in-flytande från 60-talskonstnärer som Dick Bengtsson och Bruno Knut-man – i sin tid på en gång typiska och särlingar. Jag placerade dem också i närheten av Jarl Ingvarsson.

Leif Nylén

44

Om Ernst Billgren skrev jag:

Att han har sett mer än en gång på Dick Bengtsson är tydligt nog. Och när han i ”Badrumsaltare” omger en sockervaddssuddig målning av en kyrka i snö med en tung mosai-kram som bl a innehåller en bit av en svastika så uppfattar jag det som en direkt referens till Dick Bengtssons förbryllande kombinationer av hakkors och idyll. Och just det där sättet att hantera någonting vardagligt och trubbigt som om det handlade om att bal-ansera på en knivsegg eller bolla med handgranater som är typiskt för Dick Bengtssons konst – det präglar också Ernst Billgrens. Med en bit av ett campingbord som ”duk” målar han upp idealbilden av en enplans-

villa i mexitegel och kompletterar med en bit buteljglas till ytterdörren som ett slags ”varuprov”. Men bilden är flack och stel, glaset har sprickor, där finns mer av skräck än av längtan och mer av för-fall än av dröm – som om det redan är för sent eller varit på tok redan från början. Och så är det med åtskilliga av Ernst Billgrens målningar, där finns ett slags ideologikritik, fast inte be-greppsligt uppenbar, utan försåtligt försänkt i idiom och spänningsfall, patina och parafraser. Men hans egen-art fungerar långtifrån bara ironiskt, negerande. I ”Finskt landskap” t ex knåpar han med hjälp av hötorgsschabloner, glasyrtjock färg och en smula annat ihop en nordisk sommarnattsstämning väl

Leif Nylén

45

så hisnande som om Richard Bergh eller Edvard Munch varit i farten.

Uppenbart gillade jag det jag sett. När Dagens Nyheters konstkri-tiker 1987 åtog sig uppdraget av Lunds konsthall att välja ut vardera tre samtida svenska konstnärer bestämde jag mig snart nog för Jarl Ingvarsson och Fruls Tilpo. Mitt tredje val? Jag övervägde Ernst Billgren, men bestämde mig till sist för Jan Runefelt - en representant för det naivistiskt realistiska, samhällskritiskt ladd-ade ”stockholmsmåleri” jag som kritiker stöttat i slutet av 70-talet. Jag skulle väl ändå inte lägga mig platt för 80-talet? Det var ett bra val. Men varför föredrog jag Ingvarsson och Tilpo framför Billgren?

Kanske helt enkelt därför att jag stött på honom sist. Men kanske också för att jag tyckte att Ingvars-son var en bättre, friare målare och att det fria fallet hos Tilpo var mer hand-löst. Billgren höll trots allt virtuost balansen på den där knivseggen. ”Det är mot Ernst Billgrens natur att förlora i någon-ting, vad det än kan vara”, skriver Carl Johan De Geer i sin bok om honom. Och jag har väl emellanåt känt mig inte bara besegrad av den provokativt infallsrika motiv- och materialrikedomen i hans verk utan också chanslöst överspelad – där finns liksom ingen plats för mig att returnera. Ernst Billgrens konst är allt annat än monoton, men den är rätt monologisk.

Leif Nylén

46

Tillbaka till 80-talet. Om det är någorlunda rimligt att påstå att det – åtminstone i ett västerländskt perspektiv – slutade med Berlin-murens fall 1989, när började det? Det är mera diffust. Kanske – ur ett svenskt perspektiv – redan 1976, när borgarna vann valet och en affischslogan som ”satsa på dig själv” plötsligt tycktes ligga mer rätt i tiden än tal om politisk soli-daritet och samhällelig gemenskap. 1975 hade folket besegrat USA i Vietnam, segern laddade liksom ur den antiimperialistiska kraft som hade samlat och präglat den sven-ska vänstern - nu var det istället splittringen som slog igenom. Det stora ”Tältprojektet” som 1977 var tänkt som en mobiliserande nystart för den progressiva kulturrörelsen

blev snarare en imponerande slut-punkt. Visst fanns det nya fronter där man kunde ta upp striden, främst gällde det kanske ”stad-skampen” mot husrivningar och trafikledsprojekt, som tog sig uttryck i husockupationer, brigad-måleri, gatuteater, sittdemon-strationer mot bilismen. Och så uppstod ju punken med sitt gräs-rotsperspektiv och sin rebellroman-tik, även om den till skillnad från proggen saknade en politisk utopi. Vänstern hade närt en dröm om en ny, radikal folkrörelse – och inför kärnkraftsomröstningen 1980 sam-lades man i en front som utgjordes av allt möjligt alternativt, vänster-organisationer, miljöaktivister, fredsrörelsen, punkare med mera. Det skrevs sånger, gjordes skivor,

Leif Nylén

47

teaterföreställningar, utställningar, affischer. Men kärnkraftsförespråk-arna vann, visserligen ganska knappt och i socialdemokraternas beslöjande ”förnuftiga” variant. Kanske var det då 80-talet började?

Själv slutade jag egentligen som konstkritiker i Dagens Nyheter redan då, 1980, när jag bytte till en redigerartjänst på kulturredak-tionen. En orsak (bortsett från att jag genom livet haft en tendens att hoppa av olika saker) var att jag började känna mig alltför främ-mande i det samtida konstklimatet. När jag kom till Dagens Nyheter 1976 hade jag visserligen bakom mig både konsthistoriska studier och redaktörskap för två konst-tidskrifter, litteraturkritik, någon experimentell diktsamling, diverse annat. Men det jag främst tyckte att jag hade med mig var 70-talets försök att skapa alternativ till den etablerade kulturen, den kommer-siella såväl som den institutionella. Plus naturligtvis en marxistiskt Flickor tittar på Stor Norge i spegel.

Leif Nylén

48

inspirerad ideologikritik, som jag försökte tillämpa på diverse gamla gudar. Det fanns ideologiska slöjor att avslöja också inom konsten, lik-som radikala alternativ – innehålls-liga, stilistiska, organisatoriska – att stödja. Men precis i slutet av 70-talet tyckte jag en första gång att det kunde vara dags att lägga av. Jag iddes inte längre streta emot den klassicerande målerirenässans som Ulf Linde dirigerade i bak-grunden av Konstnärsbolaget, jag förstod mig inte heller på det slags nymodernism som präglade många av debututställningarna på Galleri Mejan. Om det här var konsten i tiden så var jag inte längre hemma där. Något år senare skulle jag sammanfatta det en i sångvers till Blå Tåget:

Nog kan man tro att samtiden är ett nybyggt annex till Moderna Museet

gamla kostymer sitter som gjutnasamtiden söker man i det förflutna

nymodernistisk är tidsdekorengamla plåster för den nya såren

Men då hade jag väl egentligen börjat förstå att postmodernismens tid redan var inne. Jag bläddrade i Kris, den poststrukturalistiska idévärldens främsta forum. Jag lärde mig namn som Derrida, Lyotard, Baudrillard, på ett ungefär begrepp som ”intertextualitet” och ”dekonstruktionen av subjektet”. Fast jag tyckte egentligen inte att idéerna – bortsett från att konstruk-tionen av dekonstruktionen blivit

Leif Nylén

49

så mycket krångligare – skilde sig värst mycket från de vi hade haft i mitten av 60-talet. Fast då kallade vi gärna ”intertextualiteten” för ”metakonst” och ”dekonstruktionen av jaget” för ”rollspektrum”, jaget var det inte heller då just ingen som ansåg sig tro på, åtmin-stone inte i avantgardiska kretsar.

Läs t ex Per Olof Enquists Hess. Eller Michel Butors prosamaskiner. Och den demonstrativa nivellering av estetiska värdehierarkier som anses höra 80-talet till var ju egent-ligen allmängods redan på 60-talet, även om det tog lite andra former. Sen kom det sena 60-talet, engage-mangskrav, ny realism, andra samarbetsformer och roller, så småningom rann det kanske ut i sanden. Men måste man verk–

ligen börja om från gå?Nå, jag slutade inte skriva kritik

i Dagens Nyheter. Vid sidan av min tjänst på redaktionen fortsatte jag att recensera ömsom konst och ömsom litteratur – en kritikerroll som jag hittade på alldeles själv, eftersom det egentligen var noga med skillnaden. Och jag skrev om många av 80-talets mer uppmärk-sammade unga konstnärer, fast lite från sidan, som om jag inte rik-tigt brydde mig om de många nya idéerna. På såväl 60- som 70-talet hade jag varit ”inne” i tiden, ofta tvärsäkert propagerat för än den ena och än den andra estetiska och politiska övertygelsen. Nu, lite utanför det tidstypiska, tyckte jag att jag hade en friare och öppnare kritikerroll. För all del,

Leif Nylén

50

jag var väl inte direkt främmande i samtiden, men min hemkän-sla handlade mer om rockmusik, klädstilar, nya tecken inom ung-domskultur, media, reklam som jag nyfiket försökte tyda. Jag läste visserligen Flash Art, för att någor-lunda hålla mig a jour med tysk häftighet, italiensk transavant-gardism, ”bad painting” från New York och annat 80-talsaktuellt – fast pop- och modetidskriften The Face intresserade mig egentligen mer.

Det var någonting paradoxalt med 80-talets konstklimat. Å ena sidan en konst som hämningslöst blandade stilar, material, motiv. Å andra sidan en diskussion som liksom ”re-sakraliserade” konsten, tycktes försöka återställa en för-lorad aura. Ett extremt brett tilltal

kombinerades med ett smalt och inåtvänt mumlande om innehål-let. Viktiga utställningar – Ibid till exempel – ägde gärna rum i rått alternativa lokaler, men innan-för råheten var det egentligen rätt anspråksfullt och fint i kanten. Och fritt fram inte bara för en tungvrick-ande postmodernism utan också för en minimalism som blivit närmast akademisk i sin en gång provocer-ande subtilitet. Utanför det alter-nativa väntade en expanderande konstmarknad ivrigt på det unga och nya – priserna sköt i höjden. I mitten av 90-talet hade åtskilliga av de nyss unga redan blivit professorer.

Visst, jag generaliserar våld-samt. Och det var mycket i den tidstypiska 80-talskonsten som

Leif Nylén

51

intresserade, engagerade, fasci-nerade mig – men jag förstod mig inte riktigt på ramverket, preten-tionerna.

Precis i början av 90-talet var det dags för mig att sluta med konst- kritiken för gott. Perspektivet från sidan eller från en annan tidsanda kändes inte fritt eller inspirerande längre – det var snarare som om jag småsprang för att hinna ifatt någonting som jag varken riktigt brydde mig om eller hade något alternativ till. Till det allra sista jag recenserade hörde en utställning med Ernst och Helene Billgren på Göteborgs konsthall.

Vad har det här med Ernst Billg-rens 80-talskonst att göra kan man rimligen fråga sig. Inte ett dugg, eller på sin höjd lite grann. Men när jag väl börjat skriva får jag av en av de ansvariga för boken höra att det egentligen inte var tänkt att jag skulle skriva om Ernst Billgrens Finland minns.

Leif Nylén

52

konst utan snarare om 80-talet. Då fick det bli så här: en liten del av mitt 80-tal.

För att sätta punkt för den här texten tar jag en sväng förbi konst-hallen Saltarvet i Fiskebäckskil, jag bor där på sommaren. Konst-hallens permanenta samling in-nehåller en liten målning av Ernst Billgren från 1987. Flinta heter den, och föreställer – eller innehåller är kanske ett bättre ord när det gäller hans konst – två noggrant målade småfåglar som matar varandra och en stiliserad silhuett av Fred Flinta. Den är mycket vacker, på ett ömsint vis.

Till sist: Ernst Billgren – som brukar lyckas det mesta han före-tar sig – är naturligtvis också bra på trummor. Man kan till exempel

höra honom i bandet Oslo på en cd-skiva som ingår i hans bok Histo-rien om allt. Han är nog bättre än jag. Fast möjligen mindre originell.

LEIF NYLÉN

Leif Nylén

53Hudson Jet 1983, 200 x 300 cm

54Fågelmöte 1983, 35 x 60 cm

55Bärplockerskan 1983, 37 x 76 cm

56Järtecken 1984, 140 x 150 cm

57Mor och barn 1986, 129 x 183 x 10 cm

58Björnar 1985, 70 x 123 cm

59Fyra färger 1982, 60 x 45 cm

60Herre i sitt eget hus 1983, 32 x 41 cm

61Hackspett med vadderad ram 1986, 46 x 69 cm

Ständig förnyelse på Ernst Billgrens vis | Sophie Allgårdh

62

I Ernst Billgrens åttiotalsproduk-tion fastnar jag för en målning som med sitt återhållna uttryck och sin svärta seglar för sig själv. Skiss- artad men samtidigt stabil utgör den en kontrast till den flört med folklig hemestetik och grälla kitsch som blivit Billgrens signum. Vanligen skildrar han märkliga händelser, men här handlar det om ett existentiellt drama.

Jag tänker på Vår tanks, den första målning Billgren gjorde sedan han kommit in på Valand 1982. I förgrunden står två män framför en stridsvagn, en tung kloss i bildens mitt. Männen är tryckta mot varandra i ett far-

och sonförhållande, den ene kortare, den andre längre. Med plac-eringen i de korsande diagonalerna bryter Billgren självsvåldigt mot de kompositionsregler som anger hur dramatik skapas i en bild. I denna skärningspunkt arrange-rade 1800-talets historiemålare sin döende eller döde hjälte. Med den stränga symmetrin tillintet-görs scenen, men så är hädanfärd också målningens övergripande tema. Ödet tycks förseglat och slutstriden utkämpad. Flyktväg och horisontlinje saknas och det finns ingen värmande eldstad i sikte. De två männen har endast varan-dras svurna brödraskap i det flacka

Ständig förnyelse på Ernst Billgrens vis



63Vår tanks 1982, 70 x 101 cm


64

vinterlandskapet, ett symboliskt ingenmansland. Fotspåren i den packade snön framför deras fordon vittnar om rastlösa försök att hålla värmen i den hårda kylan.

Över 2000 stridsvagnar deltog i striderna vid Stalingrad mellan 1942 och 1943, beskrivet som ett av världshistoriens grymmaste slag med förluster på mer än en

och en halv miljon människor. Någonstans utanför staden – dag-ens Volgograd – försvann Billgrens ostfrisiske morfar. Släkthistorien kantas av stupade män. Hans mam-mas farfar dödades i fransk-tyska kriget medan andra släktingar strök med i första världskrigets skyttegravar. Men Billgren berättar inte historien om vem som segrade eller förlorade; här finns ingen stor-maktspolitik.

Vår tanks rör frågor om männis-kans uppgörelse med gemenskap, ensamhet och död. De två männen uppträder inte som soldater i vapen-rock och stövlar utan har gjorts till individer ställda mot krigets förstörelsemaskiner. Billgren ryck-er bort oss från slagfältets fasor och stridsvagnen blir till slut enbart

Ernst i ateljén 1982.



65

ett tecken för död och förintelse. Fyrtio år efter morfaderns försvin-nande frammanar Billgren bilden av en människa han bara hört talas om. Jag tänker mig att det är mor-fadern som står där i en fantasi-bild tillsammans med barnbarnet Ernst, den kortare av de två. Anlets-dragen hoppar han över och mål-ningen träder fram som ett suddigt fotografi med barndomens leksaks-tanks i bakgrunden. Billgren har inte satt någon ram på verket, som för att bevara det nakna och oskyd-dade uttrycket, karaktären av en dagboksanteckning.

När Ernst Billgren började på Valand placerade han ett antirevo-lutionärt plakat med texten ”Vägra göra revolt” på sin ateljévägg. För ingenting är mer slentrianmäs-

sigt än en konstnär som bryter mot traditioner, anser han. I böcker och filmprojekt synar han hävdvunna sanningar och gisslar tysta överens-kommelser inom konstvärlden. Som debattör i offentligheten strör han sentenser och resonemang omkring sig i ett försök att locka ut meningsmotståndare på mattan.

Andras åsikter viftas bort som konventioner, produkter av den tid vi råkat födas i. Billgren rispar på vår självbild och jag får lust att slå tillbaka. Hans resonemang är inte vattentätt. Om det är något konst-närskap som framstår som nyskap-ande under 1980-talet så är det hans eget. Den uppstudsiga parollen i ateljén var möjligen ett mantra för att bli kvitt de inre kraven. Billgren gjorde klart för sin omgivning att


66

han hellre lever i nuet än går om-kring och försöker göra om världen och konsten.

Målningen Ständig förnyelse är stagnation (1987-92) är en giftig kommentar till den modernism som, enligt Billgren, alltjämt håller konstscenen i sitt grepp. Jag är en del av traditionen och så här blir det när jag vänder mig till konst-historiens suveräna förråd av symboler och konventioner, tycks Billgren snäsa av. I målningen presenterar han en 1500-talsdam med snörd midja, bredbrättad röd sammetshatt och ett rådjurskid – en leksakssouvenir med vitprickig päls. Billgren har utfört en valhänt kopia av Lucas Cranach den äldres porträtt av Judith med Holofernes avhuggna huvud och gjort sina

egna magiska tillägg. Som i dröm-men möts grader av verklighet och den blodbesudlade kvinnan blir det nyfödda djurets ömma beskyddare.

I Cranachs målning håller Judith ett fast grepp om Holofernes huvud, men Billgren är ingen Linn Fernström som låter huvuden rulla. Den avkapade skallen i bildens nedre vänstra hörn ersätter han med en man som har huvudet i be-håll. Från målningens ram blickar två mosaikfåglar ned som tysta vittnen. Inom kort flyger de ut i världen med budskapet om Judiths makabra bragd för att rädda sitt folk. Med en postmodern gest stjäl Billgren slutligen Lucas Cranachs signatur – den bevingade draken. Billgren hävdar att han värdesätter slumpen mer än planering. Men



67

spontana sammanstötningar som i Ständig förnyelse är stagnation föregås av intuitiva val och det vet en logiker som han.

Efter ett politiserat sjuttiotal med många förutsägbara konstverk banade Billgren väg för ett mer avslappnat och anarkistiskt förhål-lande till bildkonst. Med finurliga illusionsnummer raserades bar-riärer mellan fin- och populärkul-tur. Njutningsfullt lät Billgren deko-rativa uttryck frottera sig med det upphöjda och serena. Ett virtuost men ibland också medvetet hafsigt expressionistiskt måleri förenades med egensinniga inredningsobjekt och skulpturer. Om amerikanen Julian Schnabel skakade liv i åttio-talets konstscen i New York genom att föra in krossat porslin i sina

målningar, så gjorde Billgren mosaikerna till sitt adelsmärke, både som ornamentala tillägg i sitt måleri och som fristående skulpturer.

År 1987 presenterade han Livsstil, en monumental mosaik-skulptur som på en gång gjorde anspråk på att vara öppen spis, triumfbåge och plint. I dekoren framträdde en kvinnlig naken-modell, grönhövdade änder och ett magnifikt hjorthuvud i en ut-mattande horror vacui-lek. Billgren röjer en skamlös vurm för femtiotalets inredning med mosaiklagda prydnadsbord och grytunderlägg. Intrycken från mormoderns hem på de ostfrisiska öarna i nordvästra Tyskland lade grunden till en personligt utfor-


68Livstil 1987, 120 x 140 x 62 cm



69

mad mytologi och föreställning om Tyskland. Där fanns gott om kitsch och folkkonst och Billgren kommer tillbaka till mormoderns plast-hjort, som i själva verket var en termometer. I samma hem dröjde sig grumliga värderingar från Hitlertiden kvar som ett märkligt dån i bakgrunden.

Liljeforsrävarna i de skruvade interiörerna och de oförutsägbara kollisionerna mellan högt och lågt i Billgrens måleri har bidragit till ett mer tillåtande konstklimat. På konsthögskolornas avgångsutställ-ningar sipprar hans inflytande in på olika nivåer. Elevernas synbara intresse för hem- och salongsin-teriörer där djur och människor lyder under samma livsbetingelser är ett tecken på fenomenet. Också

i Nathalie Djurbergs barocka ler-animationer och i Linn Fernströms grymma scener ljuder ett billgren-skt eko.

Billgren gjorde sin entré i ett konstklimat där måleriet död-förklarats otaliga gånger. Den abstrakta expressionismen och sjuttiotalets politiska konst hade sjungit sin svanesång. Hungern var stark efter ett känsloladdat måleri som vågade spela på sentimentala strängar, som tog ut svängarna och inte duckade för stora format och djärva gester. I brytningsskeden samspelar flera krafter och den nyfigurativa rörelsen fick skjuts av en finansiell högkonjunktur. Den här gången kom det konst-närliga initiativet inte från New York eller Paris utan från Tyskland.


70

Där lanserade De nya vildarna (Die neue Wilde) sitt häftiga måleri med monumentala dukar som med starka färgkontraster, råa mate-rial och mörka konturer pendlade mellan kyla och hetta, vemod och aggressivitet. I den uppmärksam-made utställningen Känsla och hårdhet på Kulturhuset i Stockholm 1982 visades de nya Berlinkonst- närerna. Det är samma år som Billgren börjar på Valand och är öppen för de nya signalerna från Tyskland. Med stora anspråk och heroiska gester lockades trans-avantgardet i Italien vid samma tid av ödesmättade och mytologiska motiv från Antiken.

I Sverige framstod Ernst Bill-gren och Max Book som det nya måleriets representanter. Men entu-

siasmen för det figurativa måleri som med nationella särdrag svepte över västvärlden delades inte av alla. I den amerikanska tidskriften October varnade medarbetaren Daniel Buchloh för det förestäl-lande måleriets förbund med sam-hällets konservativa krafter. Han pekade på mellankrigstidens Die neue Sachlichkeit och Pittura metafi-sica som oroväckande paralleller. De båda stilarna krattade enligt honom vägen för det fascistiska måleriet i Tyskland och socialreal-ismen i Sovjetunionen. I sin histo-riska summering ställde Buchloh även Pablo Picasso i skamvrån. Picasso som efter sina radikala formexperiment under 1900-talets början plötsligt ägnade sig åt ett so-bert och klassiskt figurativt måleri.



71

Buchlohs resonemang innehåller tänkvärda passager, men i sin vilja att leda i bevis nyanseras inte bilden. Inget nämns om den subver-siva dimensionen i Anselm Kiefers citatsprängda målningar där teman om skuld och försoning tvingas upp till ytan i ett traumatiserat Efter-krigstyskland. Landets såriga 1900-talshistoria kommenterades också av flera av de andra ”vildarna”. Det rörde sig inte om en klädsam pose utan om en djup och genomlevd erfarenhet.

Också hos Ernst Billgren finns en ambition att söka sig tillbaka till en nollpunkt, förstärkt av hans tyska bakgrund. Vår tanks förmed-lar denna inriktning men också målningen Arv (1986) där han med en grå runslinga frambesvärjer en

forntid. Liksom sina europeiska kollegor återkallar han ett förflutet genom mytologiska och kulturhis-toriska symboler. Den kyliga färg-ställningen vittnar om influenser från det samtida tyska och italien-ska måleriet.

I två målningar från åttiotalets mitt – Stort finskt ljus (1985) och Finskt ljus (1986) – låter sig Billgren likt en romantiker från förra sekel-skiftet svepas med av den nordiska melankolin i ett landskap som genomströmmas av ett varmrosa skimmer. Långt ut på vattnet ljuder de ensamma tangotonerna från strandkanten, rakt igenom den oän-dliga ljusa natten. I den ena mål-ningen vilar två ekor i det väldiga landskapet, i den andra avtecknar sig mörka skär mot sommarhimlen.


72

Med sina finska sommarnatts-scen-er knyter Billgren an till en interna-tionell diskussion om ett ljusdränkt måleri med nordiska förtecken. Samma år som han började sina studier på Valand ägde den ameri-kanske curatorn Kirk Varnadoes mycket uppmärksammade utställ-ning Northern Light rum i Wash-ington. De nordiska konstnärerna runt 1900 och deras förtrollade och melankoliska landskap inspirerade en ung generation i början av åt-tiotalet att följa efter.

Helheten får inte skymma delarna, påminner Ernst Billgren, en inställning som också präglar 1500-talets konstnärer. Hans måleri hamnar ibland lite olyckligt i skug-gan av de många engagemangen inom film-, litteratur-, musik- och

mediadebatter. I hemlighet dröm- mer han om att stänga dörren för samtiden och krypa ned i Lucas Cranach den äldres stora måleri-verkstad.

SOPHIE ALLGÅRDH



73Arv 1982, 125 x 210 cm

74Fröken tekanna 1983, 35 x 50 cm

75Flicka med ficklampa 1983, 123 x 166 cm

76Minne 1989, 70 x 110 cm

77Nordiskt ljus 1986, 120 x 195 cm

78Arv 1984, 100 x 160 cm

79Diana 1986, 75 x 130 cm

80Bosättning 1986, 70 x 70 cm

81Yggdrasil 1986, 70 x 75 cm

82Borg 1985, 130 x 110 cm

83Fågelhem 1987, 173 x 90 cm

84Baderskan 1985, 25 x 70 cm

85Pånyttfödelse 1989, 240 x 550 cm

86Andpar med barometer 1988, 42 x 70 cm

87Skogsbrynet 1988, 125 x 250 cm

88Hermelin 1986, 130 x170 cm

89Hörnlandskap 1988, 67 x 61 x 64 cm

90Gult landskap 1983, 48 x 70 cm

91Hermelin 1984, 48 x 70 cm

92

93Bilar 1983, 149 x 153 cm

94

95

Tidigare böcker av Ernst BillgrenVad är konst?, Bokförlaget Langenskiöld, 2008

Historien om allt, Boken om filmen, 2006

Kommittén, Bokförlaget Langenskiöld, 2003

J.L.Runeberg, Fänrik Ståls sägner, illustrerad av Ernst Billgren.

Boken är på finska. WSOY Förlag, 2003

Min kamp, Bokförlaget DN, 1999

Arkitektur, litteratur, textil och frisyrer, Galleri Lars Bohman, 1998

Vägen – en antologi om att göra bra konst, med Jan Åman, Bonnier Alba, 1995

Böcker om Ernst BillgrenMålningar, Arnstedt & Kullgren, 2008

Makalös inspiration, Läckö slott, 2007

Tjyvar, Galleri Lars Bohman, 2006

Carl Johan De Geer, Albert Bonniers Förlag, 2000

Sucker and Housecalls, Galleri Lars Bohman, 2000

Helsingfors Festspel, Helsingfors Konsthall, 1996

Galleri Wang, Oslo, 1995

Galleri Anhava, Helsingfors, 1994

Svensk nutidskonst 2, Bo Nilsson, Förlaget Sören Fogtdal, 1993

Asimutal, Raster Förlag, 1993

Billgrens på Göteborgs konstmuseum, 1991

Instruktionsbok, Steg för steg, Norrköpings konstmuseum, 1989

Galleri Krister Fahl, 1989

Runor, Galleri Krister Fahl, 1987

96

Grafisk form och original: Sofia Liljander

Text: Sophie Allgårdh, Bo Nilsson och Leif Nylén

Fotografi: Ernst Billgren, Marcus Hansen, Tord Lund m.fl.

Tryck: Jernström Offset, Stockholm

Papper: Arctic Volume White 200g

Upplaga: 1000 ex

Utgiven av Lars Bohman GalleryISBN: 978-91-977157-7-5

Documents

ERNST BILLGREN Vår tanks på 80-taletweblisher.textalk.se/gallerilarsbohman/20101011-13/paper.pdf2010/10/11 · ERNST BILLGREN – åttiotalets ikon | Bo Nilsson 21 I den yngre generationen