Ett nordiskt rumHISTORISKA OCH FRAMTIDA GEMENSKAPER

FRÅN BALTIKUM TILL BARENTS HAV

RJ :S ÅRSBOK 2011/ 2012

Red. Jenny Björkman, Björn Fjæstad & Jonas Harvard

Norden – fem självständiga länder i Europas nord­västra hörn. Det är det ”hårda” Norden. Men det finns också ett mjukt Norden, som är en ideologisk och medial konstruktion, inte sällan med kommer­siella förtecken. Det handlar om jämlikhet, tillit, kort distans till makten, inklusivitet, flexibilitet, kärlek till naturen, luthersk arbetsetik samt spar­smakad och ljus estetik. Vi häruppe är inte så lite övertygade om de egna lösningarnas universella förträfflighet. Men varför är de tre baltiska länderna inte med i gemenskapen? Har det med den svenska stor­maktstiden att göra, med arvet efter Sovjettiden eller med något annat? I ”regionernas Europa” kan det också finnas plats för ett fördjupat nordiskt samarbete – kanske rentav en politisk union? Det finns argument både för och emot. En ännu svårare fråga är vad som är nordiskt. Handlar det om historia, nutidskultur eller sam­hällsekonomi? Vad har vi gemensamt som skiljer oss från omvärlden? Kanske mer än vi tror. Eller möjligen tvärtom. Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2011/2012, Ett nordiskt rum, vrider och vänder på Norden. Års­boken utsträcker det nordiska i sydöstlig riktning, men undersöker också den exotiska periferin norr om norr. Med stora övergripande penseldrag, både historiskt och i nutid, och med nedslag i belysande detaljer målas ett nordiskt rum upp som är på en gång välbekant och helt nytt.

Andres Andresen

Peter Aronsson

Nicholas Aylott

Stuart Burch

Inger Damsholt

Björn Fjæstad

Lizette Gradén

Norbert Götz

Jonas Harvard

Karl Magnus Johansson

Lisbeth Lewander

Pärtel Piirimäe

Valters Sˇˇcerbinskis

Kadri Simm

Sverker Sörlin

Sanna Turoma

Gunnar Wetterberg

Susanne Österlund­Pötzsch

stiftelsen riksbankens jubileumsfond

i samarbete med makadam förlag

Ett nordiskt rum

2011–––2012

isbn 978-91-7061-096-7

Ett nordiskt rumHistoriska ocH framtida gemenskaper

från Baltikum till Barents Hav

rJ :s årsBok 2011/2012

Red. Jenny Björkman, Björn Fjæstad & Jonas Harvard

makadam förlag

Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2008: Hållbara värden © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2009: Samtal i rörelse © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2010: Allt som tänkas kan © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2011–2012: Ett nordiskt rum © text och bild: enligt tryckortssida (sista sidan) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2012–2013: Tungan på vågen © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2013–2014: Läsning © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2014–2015: Alla dessa marknader © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se    

 

3

Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2008: Hållbara värden © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2009: Samtal i rörelse © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2010: Allt som tänkas kan © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2011–2012: Ett nordiskt rum © text och bild: enligt tryckortssida (sista sidan) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2012–2013: Tungan på vågen © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2013–2014: Läsning © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se      Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2014–2015: Alla dessa marknader © text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se    

 

Innehåll

6 Hem till norden Göran Blomqvist

1 . vad är norden?

11 det nya norden – hårt eller mjukt? Jonas Harvard

27 förbundsstaten norden Gunnar Wetterberg

37 med kartan som vägvisare i norden Norbert Götz

2 . vad är nordiskt?

61 låt det nordiska komma in Stuart Burch

73 medeltiden i montern Peter Aronsson

89 när världen lärde sig att gå nordiskt Susanne Österlund-Pötzsch

99 disco på skandinaviska Inger Damsholt

105 den klädda kroppen som nordiskt rum Lizette Gradén

3 . norden ocH Baltikum

tur ocH retur

111 Baltiska provinser eller en del av norden? Pärtel Piirimäe

121 lagar som gemensamt arv Andres Andresen

127 letterna i nordens spegel Valters Sˇˇcerbinskis

137 är nordisk demokrati en exportvara? Nicholas Aylott, Karl Magnus Johansson & Kadri Simm

4 . periferin

145 nordens arktiska periferi – fragment från ett fältarbete Lisbeth Lewander

159 det utvandrade norden Lizette Gradén

163 ryssland och den imaginära geografin Sanna Turoma

173 norden trots allt Sverker Sörlin

186 svenskarna överraskande positiva till utvidgning av norden Björn Fjæstad

190 Bildförteckning191 Medverkande

6

Hem till Norden

Inriktningen på Riksbankens Jubileumsfonds årsbok för 2011/2012 är lite annorlunda än de senaste tre årens brett tematiska. Även denna gång finns ett tema, ”Ett nordiskt rum”, men inspirationen kommer nu direkt från ett av våra forskningsprogram. 2007 utlystes nämligen anslag i Nord-iska rum, eller Nordic Spaces som programmet heter i sin internationella form. Stiftelsen (RJ) hade enats med sju andra finansiärer om att ta ett samlat grepp om det nordiska och försöka ge forskningen om Norden en välbehövlig stimulans. Genom att samfinansiera en öppen utlysning skulle vi kunna nå en vidare krets av forskare än vanligt. Så är det rimligt att tänka och arbeta för en stiftelse som RJ: samarbeten berikar svensk veten-skap. Forskare från alla ämnen och oavsett nationalitet inbjöds därför att mötas i detta nya nordiska rum!

Gensvaret från forskarna blev mycket gott. Efter en omfattande urvals-process kunde nio forskargrupper med dryga fyrtiotalet deltagare från elva länder plockas ut. Ekonomiskt är det en stor satsning, över 30 miljoner kronor. Det var dock inte det enda skälet till att finansiärerna bestämde sig för att i större utsträckning än vad som är vanligt inom humaniora och samhällsvetenskap arbeta med att hålla samman forskarkollektivet. Coach -ning är ett av nutidens – redan lätt slitna – modeord, men inom Nordiska rum har vi försökt oss på något sådant! Koordineringen har inneburit mervärden och synergier. Hemsidan har fungerat som ett lockande skylt-fönster för programmet. Forskarna har bjudits in till regelbundna gemen-samma aktiviteter. Från dessa sammankomster har vi som inte är direkt indragna i forskningsprogrammet underhållits med fängslande redogörel-ser om alla de originella uppgifter som en brokig skara forskare valt – eller om det är uppgiften som har valt, eller funnit, sin forskare! Den senare funderingen dyker upp emellanåt.

2012 är det formella slutåret för Nordiska rum. Med tanke på den fria forskningens natur, och på att engagerade forskare hellre skriver för evig-heten än för att finansieringen är på upphällningen, kommer resultat från programmet att redovisas även under åren därefter. Inom RJ har vi dock tyckt att det finns så många nya rön och perspektiv från Nordiska rum att vi med denna årsbok vill lätta på förlåten och släppa fram en del av resul-taten! Intresset för Norden är vi inte ensamma om – Föreningen Norden har utsett årsboken till sin medlemsbok 2012.

7

Arbetet med Nordiska rum visar hur fruktbart det kan vara att uppmärk-samma regioner. På sätt och viss signalerar det engelska namnet Nordic Spaces ännu tydligare att forskarna kan undersöka den mångfald av nord-iska rum som har formats och omformats under de senaste 200 åren. Texterna – och illustrationerna – ger spännande exempel på att Norden inte har varit någon oföränderlig eller opåverkbar enhet. Likaväl som det finns ett nordiskt ljus, finns det väl ett nordiskt mörker. Men ljuset verkar vara av speciellt och särpräglande slag, mörkret däremot universellt till karaktären. Det finns återkommande inslag i vad som förenar och vad som är särskiljande, men innehållet i begrepp som närhet, gemenskap och samhörighet skiftar. Som exempel på omvälvningar som påverkat regionen räcker att nämna Sovjetunionens fall och EU:s utvidgning. Pro-grammets bärande idé är att forska om och verka i ett vidgat nordiskt rum som även ger de baltiska länderna en självklar plats. Med några års per-spektiv på utlysningen har det slagit mig att denna ambition har drag av normativt ställningstagande. Om denna reflektion är korrekt, rör det sig om ett nog så intressant exempel på hur en grupp forskningsfinansiärer ville påverka föreställningarna.

Texterna i denna bok visar hur viktigt det är att problematisera begrepp som ”region”. Annars finns en risk att vi alla bortser från framväxandet av nya regioner eller från förändrade relationer mellan olika områden. Det är nödvändigt att betrakta regionala processer i ett större perspektiv, som går tvärs över kulturer, nationsgränser och historiska perioder. I takt med, och ofta som ett resultat av, globaliseringen ökar i vår egen tid uppmärksam-heten på regioner. Förbindelser och flöden i tid och rum förenar regioner som kan vara tätt sammanknutna eller befinna sig långt från varandra. Som en konsekvens av dessa kraftfulla processer tilltar behovet av jäm-förande studier av främmande kulturer och samhällen. Det ger humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning en nyckelposition. Jag tror att denna bok i sin anspråkslöshet illustrerar de rikedomar som står att vinna: nya pålitliga rön, omtolkningar av gamla sanningar liksom alternativa för-klaringar eller perspektiv som ifrågasätter det vi har tagit för givet, som avslöjar våra fördomar.

Göran Blomqvistverkställande direktörStiftelsen Riksbankens Jubileumsfond

1. Vad är Norden?

11

Det nya Norden– hårt eller mjukt?

Jonas Harvard

En fiskebåt kränger i Östersjöns svarta vatten. På däck sitter en flicka och huttrar. Det är andra världskriget och båten har lämnat Estland, styr mot Sverige. Flickan får en karriär som tecknare, illustrerar folkhemsidyllen och Astrid Lindgrens barnböcker. Kontrasten mellan krigets mörker och histo-riernas värme är tydlig i Ilon Wiklands bilder. Berättelsen om hennes livs-bana är också historien om Nordens roll under efterkrigstiden. Den varma freden bortom det kalla kriget och hotande bombväxlingar. Norden var vägen mellan kapitalismens och kommunismens system, välfärdsstaten var människornas väg.1

Många forskare har pekat på Nordens identitetslöshet efter murens fall. Vad händer med mellanvägen i en global värld?2 Det gamla Europa – Ungern, Tjeckien, Rumänien – blir snart det nya. När Jugoslavien bröts upp i republiker medlade nordiska representanter i konflikten, fortfarande som mellanhand. Men den frihet från allianser som var en styrka under blockens tid blir en svaghet när Europa öppnas österut, och Nordens blickar landar nu på Baltikum. I Estland, Lettland och Litauen finns en äldre, gemensam historia. Detta Nya Norden, för att parafrasera sociolo-gen och högerpolitikern Adrian Molin, synes symbolisera framväxten av en ny politisk intressesfär runt Östersjön, det gamla svenska väldets Mare Nostrum.3 Vad innebär denna förskjutning i österled för gemenskapen mellan de fem gamla nordiska länderna? Kanske kommer spänningar som dolts under en ytlig och aktivt underhållen gemenskap kring förment ”nordiska” värden nu att väckas till liv? Eller kommer ett annat Norden att växa fram, större, mer inklusivt?

region på vilken grund?

Frågan är vad en övernationell region ska bygga på. Historiska och kultu-rella band? Eller aktuella strategiska intressen inom ekonomi och politik? Denna artikel diskuterar det nordiskas flytande territorialitet utifrån två

det nordiska samarbetet har varit mjukt – det har främst handlat om kultur och folkbildning. Hur det blir i framtiden står just nu och väger.

I vissa frågor, till exempel homo-sexualitet, skiljer sig synen kraftigt mellan länderna runt Östersjön. Från Prideparaden år 2007 i Tallinn. Året före hade några del-tagare attackerats av motdemon-stranter.

c

12

perspektiv. Dels de institutionella arrangemangen, dels de värden som knyts till det nordiska.

Att diskutera en region som Norden blir annorlunda, kanske rent av ovant, så snart vi lämnar grundskolans atlas. Geografiämnet skiljer sedan decennier mellan det fysiska rummet och det föreställda. Sambanden mel-lan verkliga sjöar, floder och städer och de uppfattningar människor har om platsers betydelse är ofta oklara och förändras över tid.4 Merparten av de bilder vi har av världen byggs dessutom upp av olika slags representa-tioner. Kartor, fotografier, samtal, rörliga bilder och reseberättelser skapar tillsammans föreställningen om något som existerar bortom vår omedel-bara närhet. Varje region, historisk eller nyinrättad, utgör därmed både natur och kultur, innehåller såväl institutioner och böljande landskap som människornas växlande identiteter och referensramar.

Vi får heller inte vara naiva. Nationerna är inte längre den globala eko-nomins självklara byggstenar. Regionernas roll har ökat.5 Det växande in-tresset för Östersjöområdet och Barentsområdet är exempel på detta. Framväxten av nya regioner speglar därför också medvetna handlingar hos aktörer som eftersträvar vissa resultat. Oundvikligen vandrar forskningen i de stora processernas fotspår och plockar upp sådant som trillar av längs vägen. Detta gör ett kritiskt perspektiv extra viktigt. I vilken riktning är vi på väg? Går det att hitta en röd tråd i det flöde av människor och idéer, poli-tiska initiativ och naturförhållanden som kännetecknar Norden?

Den finske geografen Anssi Paasi pekar på en rad aktiviteter som växer fram ur den pågående kampen mellan alternativa sammanslutningsfor-mer i det globala systemet. Paraplybeteckningar på olika geografiska areor och deras tillskrivna innehåll blir etiketter som förbinder alltifrån avsikts-deklarationer och lagstiftning till ekonomiska subventioner med kultur-festivaler, forskningskonferenser och reklamkampanjer inom så kallad geo-branding.6

Själva begreppet Norden har länge sovit något av en törnrosasömn i dessa sammanhang. Institutionaliserat i övernationella samarbetsorgan och förkroppsligat i kulturella organisationer med statligt stöd har det tagits för givet, och dess innehåll sällan ifrågasatts. Sällan har det nordiska samarbetet präglats av hårda politiska överenskommelser. Andra ramar har fått företräde. Den nordiska försvarsallians som diskuterades i slutet av 1940-talet fick träda tillbaka för NATO och Warszawapakten, och i Europasamarbetet spelar Nordenbegreppet en undanskymd roll. Kanske håller detta nu på att förändras. Norden vaknar till liv. Europeiska unionens

Nordic Battle Group bygger på ett utvidgat Nordenbegrepp, eftersom styrkan innefattar även Estland och Irland. Soldater tränar här inför Nordic Battle Group på övningsfältet Revingehed i Skåne.

c

14

expansion och behovet av starkare allianser har skapat en drivkraft för att omvandla regionen till en verklig politisk makt.

mer mjukt än hårt

Traditionellt har Norden haft sin starkaste förankring som en värdegemen-skap kring mjuka frågor, gärna med kommersiella förtecken. I linje med sofistikerad design och konsensusmodeller på arbetsmarknaden är det typiskt nordiska allt annat än de burdusa vikingar utlandet halvt skämt-samt förknippar med länderna i norr. Norden har därför ibland fram-stått som en ideologisk och medial konstruktion, ett varumärkesskyddat begrepp som använts för att marknadsföra vissa sorters varor eller turis-tiska upplevelser, liksom särskilda lösningar på universella samhällspro-blem. Forskningen har uppmärksammat denna övertygelse om de egna systemens förträfflighet, och entusiasmen över att dela med sig av erfa-ren heterna har förlänat de skandinaviska länderna epitetet normentrepre-nörer.7

Vad händer med denna nordiska identitet när de nygamla banden öster-ut reaktiveras? Under kommunisttiden var Nordens öppenhet och goda samhällsmodeller förebilder för många oppositionella. Efter självständig-heten är det snarare ekonomisk tillväxt och konsumtion som efterfrågas. Hade det varit enklare att inlemma de baltiska staterna i en nordisk ge-menskap om Norden utgjort en hård sammanslutning av länder baserad på maktförhållanden och pragmatism? Kräver deltagande i nordiskt sam-arbete acceptans av värden som rimmar illa med självbilden hos länder vars födelse som egna nationer präglats av kamp och revolution?

Under 1900-talet har en rad institutioner växt fram som bärare av den nordiska tanken. På officiell nivå finns Nordiska rådet, instiftat 1952 och vars 87 ledamöter utses av de respektive ländernas parlament. Färöarna och Åland får representation genom Danmark respektive Finland. Nord-iska rådet följdes av Nordiska ministerrådet 1971, och de två organen är på många plan sammanvävda.

Man kan fråga sig vilket kulturellt och politiskt genomslag sådana initia-tiv haft och vad som karakteriserat dessa institutioner i kontrast till andra genomförda eller planerade initiativ. Exempelvis diskuterades efter andra världskriget en nordisk försvarsunion som aldrig blev verklighet. Som den norska historikern Ruth Hemstad visat, är det emellertid inte alltid de offi-ciella kanalerna som bär det nordiska. Skandinavismen, som länge ansågs ha dött ut 1864 efter svenskarnas svikna löfte att hjälpa Danmark mot Tysk land, levde kvar i en mängd gräsrotsorganisationer.8 Nordismen har fortfarande sina ideella sammanslutningar: Föreningen Norden etablera-des 1919 och existerar ännu. Trots att medlemsregistret skvallrar om svå-righeter med föryngring och förnyelse besitter man dock ett nätverk med otaliga lokalföreningar. Föreningens tidskrift, Nordens tidning, behandlar Nordiska rådets svan.

c

15

regelbundet teman som samarbetet över Öresund och framtiden för de nordiska språken.9

I en förlängning handlar det om var det nordiska finns. Om vi kallar något nordiskt, vad innebär det? Att det omfattar vissa länder, en viss histo ria? Eller att vi gjort oss till talesmän och -kvinnor för ett visst per-spektiv?

Att det nordiska gärna förknippas med kultur och folkbildning fram-går av posterna i Nordiska rådets budget för 2010, som ligger på om-kring en miljard svenska kronor. Lejonparten går till projekt inom kultur, film och medier, konst, barn och unga, samt utbildning och forskning. I posterna ingår ett särskilt ”nordisk-baltiskt mobilitetsprogram” för kultur. Där utöver görs betydande satsningar på närings- och socialpolitik liksom miljöfrågor. En mindre summa avsätts varje år för projekt inom jämställd-het. De Nordens hus som finns på bland annat Färöarna och Grönland, er-håller många miljoner kronor per år och fungerar som ett slags symboliska utposter för det nordiska.10 När Eyjafjallajökull under våren 2010, liksom Grimsvötn under försommaren 2011, fick Europas flygresenärer att koppla samman Island med naturens krafter och sårbar infrastruktur, framstod sannolikt satsningen redan år 1974 på Nordiska vulkanologiska institutet i Reykjavik som särskilt framsynt.

det nordiska i skymundan

Om än det läggs stora resurser på språkfrågor, ges veterligen inga sär-skilda bidrag till en form för det nordiska som ibland hamnar i skym undan, nämligen de olika institutioner som bedriver undervisning och forskning i ämnet skandinaviska studier. Sådana finns runt om i Norden och Europa, liksom i Nordamerika och Asien. Inriktningen ligger ofta mot de skandina-viska språken och äldre nordisk historia och mytologi. I flera av dessa sammanhang arbetar man utifrån ett vidare Nordenbegrepp. Department of Scandinavian Studies vid University of Washington inrättade redan 1994 ämnesområdet Baltic Studies, och ger för närvarande en lång rad kurser om förhållandet mellan Skandinavien och Baltikum, liksom särskil-da fördjupningar av utvecklingen i de baltiska staterna efter 1991. Inom Scandinavian Studies vid University College London har man nyligen bil-dat en forskargrupp med inriktning mot Norden/Baltikum och arrangerar nu seminarier om denna utvidgade region.

Nordiska rådet bedriver tillsammans med Ministerrådet också en pub-licistisk verksamhet. De utgivna skrifterna tycks tala ett dubbelt språk. Antingen är de listor över föregivet nordiska värden som jämlikhet och miljövänlig design eller självkritiska reflektioner över avsaknaden av en genuin gemensam nordisk agenda.11 Spänningen mellan essentialism och konstruktivism ger intrycket att det nordiska i Norden är något som måste stöttas, underhållas och frammanas. Att grannländer har betydande

16

17

utbyte, handel och kulturella kontakter är ingenting ovanligt, så ser det ut i Sydamerika, Asien eller var man letar. Grunden för sådana samarbeten är vanligtvis relationer mellan enskilda länder inom de större ramar som sätts av WTO eller liknande organisationer.

Så vad är poängen med Norden, varför en region ovanpå det nationella, under det europeiska? Strategiska syften i storpolitikens korridorer finns naturligtvis. Men därbortom, vad väntar? Har Norden en kommersiell, kulturell eller politisk bärkraft? Från departementshåll talar man ibland om en pragmatisk Norden-anda, som tas fram när det ger tillfälliga fördelar inom exempelvis jordbrukspolitiken.

Ett gemensamt nordiskt organ med större tyngd är Nordiska in ves te-ringsbanken, också den finansierad av Nordiska rådet, startad 1976. Även här representerar Norden något vidare, och investeringsbanken inkluderar sedan 2005 de baltiska länderna. Syftet är att underlätta kontakterna mel-lan företag i Norden och öka det ekonomiska samarbetet över gränserna. Den ökade integrationen har i många avseenden gjort det lättare för nord-iska länders företag att förlägga produktion till Baltikum eller använda bal-tisk arbetskraft. Förhållandet till Baltikum i ekonomiskt hän seende har dock fått sig en törn av den uppgång-och-fall-historia som utspelat sig de senaste åren. Där den nordiska självbilden gärna handlar om ideellt enga-gemang och mänsklig kapitalism, präglades den bankexpansion som skedde i Baltikum före kraschen framför allt av kommersiell spekulation, snarare än av ambitioner till samhällsuppbyggnad. År 2007 ökade utlå-ningen till handel och konsumtion med 70 procent. Omvänt har de efter-följande benhårda besparingsprogrammen som budgetsaneringen krävt drabbat viktiga samhällsfunktioner som skolor, sjukvård och bibliotek. Drastiskt uttryckt har de nordiska bankernas stora risktaganden i Balti kum tillsammans med den kraftiga konjunkturnedgången 2007–08 bidragit till en omvänd välfärdsstat, där privat vinning på kort sikt i nästa led har lett till försämrad samhällsservice – motsatsen till den klassiska välfärdsmo-dellen där privata vinster omfördelas till samhällsfunktioner och allmänt välstånd ökar befolkningens köpkraft.12

en nordisk union?

När Gunnar Wetterberg nyligen föreslog bildandet av en nordisk federa-tion (se sidan 27 och sidan 186 i denna bok), en sammanslutning med de olika staternas olikheter intakta, var det också främst på ekonomiska grun-der. En sådan federation skulle skapa världens elfte största ekonomi och ge Norden en plats i G20-gruppen. Wetterbergs huvudargument är att närmare integration ger konkurrensfördelar. I takt med Europeiska unio-nens ex pansion kommer olikheterna mellan medlemsländerna att öka, och de minsta gemensamma nämnarna att bli allt mindre. En nordisk federation skulle därför kunna bli en väl integrerad del av Europa och i

Levnadsnivån skiljer sig fortfarande mellan Norden och Baltikum. Även inom de baltiska länderna är varia-tionerna stora. Detta lettiska hus, som passeras av ett par med en dyr och modern barnvagn, var bebott ända in på 2000-talet.

c

18

många av seenden verka som en förebild. Ett starkare Norden skulle kunna lämna ett större bidrag till den gemensamma utvecklingen. Lite kritiskt kan förslaget betraktas som en övning i makrostatistik. Som Wetterberg riktigt frågar: Vad skulle människorna fylla en sådan federation med? Även han framhåller jämlikhet och kärlek till naturen som de mest centrala nordiska värdena, och han upprepar vad som hörts på andra håll, att re-gionen präglas av en unik kombination av individualism och stark tilltro till kollektiva lösningar. De gemensamma strukturella förutsättningarna gjorde tillsammans med den intensiva kommunikationen länderna emel-lan under 1800-talet att regionen homogeniserades. Av dessa anledningar skriver han ut de baltiska länderna ur den tänkta federationen; det saknas gemensam historia och kulturell gemenskap.13

Ett steg mot ett hårdare Norden, utan Baltikum, var den nordiska mili-tära union som föreslogs av Norges tidigare utrikesminister Thorvald Stoltenberg i en rapport 2009.14 De fem nordiska länderna skulle bilda en militär allians för att bevaka gemensamma intressen framför allt i Barents-regionen. Enligt nyligen läckta dokument avfärdade USA:s ambassadör i Oslo tankarna som ”drömmar i polardimma”, enbart användbara för att hålla ett öga på isbjörnar och ryssar.15

Existerande militära samarbeten som Nordic Battle Group, vilket inled-des 2004, baseras däremot på ett mer flytande Nordenbegrepp. Fredsbe-varande styrkor tycks ligga i linje med en nordisk tanke på att delta och bidra, men med krigen i Kuwait, Irak och Afghanistan har denna roll blivit allt tydligare politiserad, under amerikansk flagg. Nordic Battle Group är ett exempel på hur relationerna länder emellan leder till nya konstellatio-ner. Att stridsgruppen kallas ”nordisk” kan framstå som lite märkligt med tanke på att den utöver Sverige, Finland och NATO-medlemmen Norge även innefattar Estland och Irland. Tanken är att dessa stridsgrupper ska bildas gemensamt av flera länder och att två åt gången ska finnas beredda i händelse av behov inom Europa. Det är ett slags del av ett europeiskt försvar som inkluderar länder som inte är medlemmar i EU. Utgångspunk-ten är gemensamma ramar för den europeiska säkerhetspolitiken, men inriktningen vetter mot fredsbevarande och humanitära insatser. Från svenskt perspektiv framhålls dock arbetet med gruppen som en del i om-ställningen från ett försvar som ska skydda mot invasion till ett som är uppbyggt för att kunna genomföra specifika uppdrag.16

Initiativet uppmärksammades bland annat för att det grafiska lejonet i gruppens sköld fick sin penis bortretuscherad. Heraldikern beklagade sig och menade att förr var snöpta djur i sköldarna reserverade för dem som förrått staten. Men historisk korrekthet fick vika för det faktum att truppen numera innefattar både män och kvinnor, och utan synligt kön blev sym-bolen mer neutral. The Times anmärkte lite syrligt att stridsgruppen leddes av svenskarna, som inte varit i krig sedan 1809 – en sanning med modifi-kation, som beror på hur man räknar.17 Efter.

Före snöpningen.

19

norden sett utifrån

Att det nordiska perspektivet inte är oviktigt för omvärlden framgår av oroligheterna efter Muhammedteckningarna. Danska mejeriprodukter boj-kot tades i många muslimska länder, och andra nordiska företags kon-tor vandaliserades. Händelserna har på längre sikt påverkat säkerhetsläget för de nordiska soldaterna i exempelvis Afghanistan, vars landstillhörighet nu kan vara en belastning. De länder vars tidningar publicerade teckning-arna i en solidarisk aktion till försvar för yttrandefriheten, framstod utifrån som företrädare för en värdegemenskap utan respekt för islam. Detta fick konsekvenser för synen på Norden. Den berömda nordiska öppenheten, denna stolta exportprodukt som gärna framhålls i förhållande till exempel-vis EU, hamnade i konflikt med känslorna hos de djupt religiösa i och ut-anför Europa. Detta slags sekulariserade och rationella syn på debatt och diskus sion är ytterligare ett värde som framhålls som särskilt nordiskt; tolerans sägs prägla de nordiska länderna. Därför blir det ett hot mot den nationella självbilden när delar av befolkningen ställer sig bakom främlings-fientliga partier, inte bara i Danmark, utan även i Sverige, Norge och Fin-land.

Norden ingår också som ett element i Östersjöstrategin som presen-terades i juni 2009. Den utgår som namnet antyder från länderna runt Östersjön, där också Ryssland ingår, men framhåller dessutom behovet av samarbete mellan Östersjöländerna och Norge och Island. Det innebär att det skapats en intressesfär som innefattar de fem nordiska länderna plus Ryssland, Baltikum, Tyskland och Polen. Därutöver finns inom EU en sär-skild strategi kallad Nordiska dimensionen, som drar upp riktlinjerna för samarbetet mellan EU och angränsande länder utanför unionen som Ryssland, Norge och Island. Arbetet bedrivs inom så kallade Northern Dimension Partnerships och inriktas bland annat mot kultur, hälsa och miljö. Den politiska deklaration från november 2006 som ligger till grund för samarbetet talar om att utnyttja geografisk närhet, ömsesidigt ekono-miskt beroende, gemensamt kulturarv och gemensamma utmaningar till att ta ansvar för regionens utveckling och skapa ekonomisk tillväxt.18

Ett omstritt område inom Östersjösamarbetet är energipolitiken, som väckt liv i gammal misstro mot Ryssland. Spelet kring Nord Stream, gas-ledningen genom Östersjön, har satts i samband med Rysslands energi-politik gentemot Ukraina. Där ledde 2006 oklarheter i avtal och anklagel-ser om stöld till att gasleveranserna ströps under ett par dagar, vilket påverkade energiförsörjningen i en rad europeiska länder. Frågan reddes så småningom ut, men gav en obehaglig eftersmak då Ukraina slutligen 2010 fick förmånligare priser på gasen i utbyte mot löftet att Ryssland får behålla sin flottbas i Sevastopol vid Svarta havet i ytterligare 25 år. Att den sortens kopplingar mellan energipolitik och militära allianser skulle kom-ma till Östersjön framstår som en ovälkommen utveckling.19

20

Ett annat tecken på det kulturella avståndet mellan de nordiska länder-na och Ryssland är flödena inom turismen. Medan ryssar är välkomna och ofta välbeställda besökare i nordisk fjällvärld reser få nordbor till Ryssland. Är det en fråga om värderingar, priser eller säkerhet? Turism kan i många fall vara ett verksamt medel för kulturell integration, men det kräver for-mer som öppnar för ömsesidig förståelse.

Norge har ett särskilt intresse av väl fungerande relationer med Ryss-land, inte minst i betraktande av de omstridda energifyndigheter som finns i Arktis närhet. I det sammanhanget talar man om Barentsområdet som the High North, en gemensam intressesfär för Norge och Ryssland, och understryker vid lämpliga tillfällen att länderna delar en nordlig iden-titet. Långa och kalla vintrar och närheten till polarhaven har skapat nord-bor, eller på ryska severyane. I praktiken handlar strävan efter närmare samarbete om tillgången till de naturresurser och nya sjövägar som fri-görs när isen smälter. En ny nordlig passage kan förkorta sjövägen till Asien med upp till 40 procent.20

norden mot väster

Om det norsk-ryska samarbetet riktas norrut, finns i FN:s definition av kategorin Norra Europa ett västligare perspektiv. Där ingår utöver de nord-iska länderna och Baltikum även Storbritannien och Irland.21 Denna defi-nition av det nordliga anknyter till äldre föreställningar om ett västligt vatten-Norden, sammanbundet av de gamla sjövägarna mellan Skottland, Shetland, Orkneyöarna och norska kusten. I detta västliga Norden står haven i centrum, och de gamla banden till Island, Grönland, Färöarna och Svalbard utgör en naturlig del. På gamla kartor är detta ett mytiskt område där sjövidunder härskar och skepp förliser.

De regionala identifikationerna växlar långsamt över tid och ändras inte lika lätt som politiska och ekonomiska förhållanden. Östersjöstrategin inne håller utöver satsningar på ekonomi och miljö insatser för att skapa en regional identitet. Detta innefattar enligt beskrivningen marknadsfö-ringskampanjer för att öka medvetenheten om Östersjöns gemensamma kulturarv och man föreslår bland annat framtagande av en gemensam historiebok. En åtgärd som anses kunna stärka den gemensamma identi-teten vore att hela Östersjöregionen skulle stå som värd för ett idrotts-arrangemang på europeisk eller världsnivå.22

Insatserna för att understödja Östersjöidentiteten konkurrerar med de informationskontor som Nordiska ministerrådet redan driver i de nor-diska huvudstäderna, kallade Norden i Fokus. De har till uppdrag att öka kunskapen om Norden bland tjänstemän, politiker och journalister, och förutsätts ”vara en del av den nationella debatten”.23

En viktig fråga vad gäller kulturell harmoniering i ett utvidgat Norden gäller värdegrunder. Ett besvärligt tema med möjliga konflikter är sexuali-

21

teten. Skillnaderna i attityder gentemot exempelvis samkönade äktenskap är stora. Där befinner sig Sverige och Danmark respektive Lettland och Litauen i varsin ytterände av spektret med 71 och 69 respektive 12 och 17 procents stöd för att sådana bör införas i hela Europa.24 Medan Sverige ofta anses vara ett av de mest gay-vänliga länderna i Europa och år 1979 avklassificerade homosexualitet som en sjukdom, är det välbekant att homosexuella har en svår situation i både Lettland och Litauen. Lagstift-ningen är svag, och det förekommer att polisen angriper personer med annan än heterosexuell läggning.25

Om sexuella värderingar skiljer sig betydligt åt, finns en gemensam nämnare i den urbana kulturens materiella delar. Helsingfors, Stockholm, Oslo och Köpenhamn har mer gemensamt sinsemellan än de har med de olika ländernas småbyar på den allt mer avfolkade och därför pittoreska landsbygden. Den shoppingglamorösa märkesfetischismen är sig lik, vil-ket showroom man än besöker. Inför skyltfönstret är vi alla lika. Kryssningar över Östersjön stimulerar till att likartade miljöer byggs upp i städer som Riga och Tallinn. Gallerior och spaanläggningar blir delar i en modern kon-sumentkultur som får sin prägel av lokala minnessaker. Här försöker det nordiska hänga med och synas. Nordisk design säljer, säger marknads-föringsmanifesten. Eller skandinavisk möjligen. Nej, säjer danskarna upp-retat. Det är Dansk Design. Och man radar upp arkitekter, smäckra termos-kannor och Poul Henningsens lampor. Finland kontrar med Alvar Aalto och Marimekko och svenskarna framhåller Malmstensmöbler, Stig Lind-berg och Utmärkt Svensk Form. Folkhemsexperternas funktionalism och motstånd mot krimskramset har blivit varumärken som säljer inrednings-tidningar.

ett norden genom massmedier?

Kanske skulle en nytändning för det nordiska som ett gemensamt fält för värderingar och synsätt kunna ske via medielandskapet? Nyligen föreslogs inrättandet av en gemensam nordisk kulturkanal på tv, preliminärt kallad Nordic Arte, efter den fransk-tyska förebilden Arte, som sänder kvalitets-program inom kultur. Logiken bakom resonemanget är att den nordiska public service-televisionen redan sänder stora mängder kulturprogram, men att dessa placeras undanskymt i tablåerna, utkonkurrerade av popu-lära tv-serier och inköpta underhållningsformat. Med denna kanal skulle de nordiska länderna, enligt förslaget, få kvalitetsprogram under prime time.

Men trots att Nordiska rådets Kommitté för kultur och utbildning stöder projektet har intresset hitintills varit blandat; public service-bolagen ser satsningen som ett hot mot redan intecknade budgetar, och som alltid i kulturella sammanhang är det svårt att få privata finansiärer med på tåget. En sådan kanal skulle utan tvivel bidra till att stärka trovärdigheten hos

Nordisk design – enkel, stilren, praktisk. Arne Jacobsens ”Lilja” (3108), formgiven 1968.

c

22

den statsfinansierade televisionens folkbildningsuppdrag, men frågan är i vilken grad den skulle uppfattas som ett gemensamt nordiskt projekt. Att ett ökat utrymme för nordiska produktioner i tablåerna leder till fler tittare, förutsätter att programmen förmår konkurrera med den amerikanska tele-visionens väletablerade blandning av kända skådespelare och invanda be-rättarstrukturer. Att finländska tittare kan se isländska dokumentärer eller norska och svenska filmare samarbeta med gemensamt produktionsstöd innebär inte per automatik att det skapas en nordisk television.26

Skulle en nordisk kulturkanal bidra till att sprida de så kallade nordiska värderingarna? Så som de presenteras i en rapport från Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet formar kärnvärdena intrycket av en mjuk och medveten region: jämlikhet, tillit, låg maktdistans, inklusivitet, flexibilitet, respekt för naturen, protestantisk arbetsetik samt estetik. Dessa nordiska värden ska ligga till grund för Nordens synlighet och prägla kommunika-tionen med omvärlden; detta är vad som ska prägla Norden som varu-märke:

Norden skal brandes. Norden kan brandes globalt som værdi-region med afsæt i de værdier og den særegne kultur, vi har i vores region. Norden kunne i så fald differentiere sig på den glo-bale markedsplads – ikke på pris, men på en ”højere mening”, som vi knytter til vores produkter, ydelser og oplevelser.27

Intressant är här att värderingarna knyts till näringsmässiga fördelar. Este-tiken har en motsvarighet i framskjutna positioner inom design och funk-tionalitet, den protestantiska etiken sägs ligga till grund för nordisk arbet-samhet och effektivitet, tilliten föder innovationer, jämlikheten genererar vad som kallas välfärdsprodukter och respekten för naturen gör Norden särskilt framstående inom hållbar utveckling. I rapporten framhålls att dessa styrkepositioner redan existerar som ”globale nordiske kernekom-petencer” som är svåra för andra att kopiera.

utrymme för konflikter

Inom dessa områden ligger fröet till konflikter. Respekt för naturen låter bra. Men när fiskerinäringens prioriteringar ska upp till granskning står det klart att det finns ett Östnorden, med Sverige och Finland, och ett Västnorden. Där förenas de stora fiskenationerna Danmark, Norge och Island av sina långa kuster mot väldiga och artrika havsområden: Nord-atlanten, Norska havet, Nordsjön och Barents hav. Norge har jurisdiktion över ett vattenområde sex gånger så stort som landets markareal. Frågor om kvoter och risken för utfiskning av torsk, lax, sill och andra arter, liksom framtiden för omstridda verksamheter som sälfångst, betyder något helt annat för dessa länder än för exempelvis Finland. Detta hänger inte bara samman med fångsternas ekonomiska betydelse – på det till Danmark

Norden uppvisar inte en enad front vad gäller valfångst. Även synen på fiskerinäringen delar havsnationerna i Västnorden från länderna i Östnorden.

c

24

hörande Färöarna står fisket för mer än 90 procent av exporten – utan också med att fisket har långa traditioner i dessa länder, där stora delar av befolkningen definierat sig själv som kustbor, sjöfarare eller fiskare. I Väst-nordens fiskerikultur har traditionellt nordiska fenomen som obundna intresseorganisationer, vanligtvis betraktade som ett tecken på den starka demokratiska kulturen, en svagare ställning, och fiskeripolitiken blandas med regionala eller sociala insatser. Problematiken ställs på sin spets inför frågan om det är förenligt med respekt för naturen att fånga sjölevande däggdjur. De norska sälfångarna säger ja. Den svenska opinionen säger nej.28

De skandinaviska språken har tidigare gett en gemensam plattform, som tillsammans med historien motiverat samarbeten och legat till grund för tankar om en nordisk särart. Denna gemenskap riskerar nu att reduce-ras till en ytlig kulturell fernissa. Danmark sticker ut; resan mot ökad natio-nalism drabbar först flyktingar och immigranter, men i nästa led nordiska grannar. När Danmark gör ett vägval bort från mångkulturell ideologi och vill etablera en etniskt dansk kulturell kanon, vänder sig andra länder, in-klusive de nordiska, bort från den danska modellen. Universitetsämnet nordiska språk och nordistiken har på många håll fått träda tillbaka för ett starkare fokus på de nationella språken. En pikant detalj är att den litteratur som belönas med ett nordiskt pris sällan utgör någon stark exponent för en nordisk idealism. Nordiska rådets litteraturpris förste vinnare Eyvind Johnson låter visserligen emellanåt representanter för det norröna tala om den mänskliga industrialismen i sina böcker, men oftare är hans skandina-viska vänner i Paris jobbiga typer, danskar som inte vill låna ut pengar eller norrmän som bara pratar om skidor.29

De nordiska konstellationerna tycks bli allt flexiblare. Sammansättning-en av länder växlar beroende på sammanhang: Östersjösamarbetet, re-surskonflikter i Arktis eller militära insatsgrupper. Norden kanske allt mer blir summan av de olika ländernas bilaterala kontakter. För varför ska Is-land samarbeta med Finland i stället för med Storbritannien? Brittiska sparares vrede över förlusterna i Icesave blev visserligen en konflikt på regeringsnivå, men händelserna visar att det finns band som binder län-derna samman. Styrkan i sådana relationer talar emot framväxten av ett stor-Norden som utöver de fem gamla nordiska länderna inkluderar Balti-kum. Snarare kommer samarbeten att komma och gå, beroende på sam-manhang. Sverige har dock uttryckt ett särskilt intresse för att stödja de baltiska ekonomierna eftersom de är nya demokratier och verkar i samma ekonomiska region.

Mot ett utvidgat Norden över Östersjön talar därutöver de stora olik-heterna mellan de baltiska länderna. Medan Estland aktivt söker ett närma re samarbete med Skandinavien eftersträvar Litauen en starkare nationell identitet för att motverka globaliseringen. Trots att nordiska före-trädare stödde de baltiska ländernas frigörelse från den sovjetiska ockupa-

De isländska bankernas framgång-ar var för stora för att vara sanna.

c

25

tionen, torde viljan att underkasta sig inflytandet från en nordisk storebror vara begränsad.

vad är nordiskt?

Det uppfattade behovet av att stimulera en nordisk identitet är slående. Oavsett om detta skett genom informationskontor och publikationer eller genom gemensamma deklarationer av politiker, kommer denna specifika ram för övernationellt samarbete att med tiden få konkurrens av andra spontana likaväl som orkestrerade identitetsprojekt. Att skapa ett starkt regionalt varumärke är svårt när de olika länderna kan nå större konkur-rensfördelar för sina respektive varor genom att understryka deras natio-nella särprägel. Den typ av nordisk komplementaritet som ett närmare samarbete förutsätter kommer lätt i konflikt med mer prosaiska förhopp-ningar om arbetstillfällen och utmärkelser.

Utvecklingen väcker viktiga frågor om hur framtida samarbeten i regio-nen ska organiseras. I takt med att strategiska intressen blir allt viktigare, kommer Norden att omvandlas till en tillfällig allians – ett pussel där bitarna flyttas runt och olika partners, allt efter tillfället, blir utbytbara? Sannolikt har politiska ideologier som socialdemokratin och föreställning-en om välfärdsstaten haft stor betydelse för upprätthållandet av Norden som en kulturell gemenskap. Vad händer då när det politiska landskapet växlar till förmån för marknadsliberala regeringar? Ersätts den goda staten av den goda marknaden, som är gränslös?

I ett globalt perspektiv finns det alternativa tankar om Nordens framtid. Visionära geografer spekulerar i framväxten av en ny jätteregion, ett band över den norra hemisfären. Skapelsen benämns the Northern Rim och innefattar åtta norröna länder: norra USA och Kanada, de fem nordiska länderna inklusive Grönland, samt Ryska federationen. Argumentet går ut på att klimat, folkökningar och växande brist på naturresurser kommer att ge detta nordliga band en växande strategisk betydelse.30

I den sammankopplade värld där containerfartygen letar sjövägar ge-nom en nordlig passage och halvkloten förenas genom videosamtal är det lätt att få intrycket att Norden är det gamla, det som globaliseringen sprungit förbi. Den obegränsade kommunikationen erbjuder ett oändligt smorgasbord av identitetsmarkörer och samarbetspartners. Men teknikens roll ska inte överdrivas; att uppleva en gemenskap i rummet är alltid något annat, samhörighetens taktila materialitet. Kanske finns det ändå plats för en nordisk hand på nationernas axel, den säger: vi är bröder och systrar, som förr. Flickan på fiskebåten gjorde absolut inte den sista resan över Östersjön. ■

26

noter

1. Ilon Wikland & Rose Lagercrantz, Den långa, långa resan, Bromberg, Stockholm, 1995.

2. Marko Lehti & David J. Smith (red.), Post-Cold War Identity Politics: Northern and Baltic Expe-riences, Frank Cass, London, 2003.

3. Adrian Molin grundade 1907 tidskriften Det nya Sverige, där bl.a. hans gamle lärare Rudolf Kjel lén medverkade. Denne etablerade redan 1899 termen geopolitik. Se Rudolf Kjellén, Poli tiska handböcker. 3, Staten som lifsform, Hugo Geber, Stockholm, 1916. Se även Tunander, Ola. ”Swe-dish-German Geopolitics for a New Century – Ru-dolf Kjellén’s ’The State as a Living Organism’”, Review of International Studies, vol. 27, no. 3, 2001. Kjelléns plats i geografihistorien diskuteras i Mar-tin Jones, Rhys Jones & Michael Woods, An Intro-duction to Political Geography: Space, Place and Politics, Routledge, London, 2004, s. 5.

4. Mike Crang & Nigel Thrift (red.), Thinking Space, Routledge, London, 2000; Nicholas J. Clif-ford, Sarah L. Holloway, Stephen P. Rice & Gill Valentine (red.), Key Concepts in Geography, Sage, London, 2009.

5. Kenichi Ohmae förutspådde för 15 år sedan nationalstatens död. I dag talas det snarare om de olika organisationsformernas överlappande roller. Kenichi Ohmae, The End of the Nation State: The Rise of Regional Economies, Harper Col-lins, London 1995; Rick Fawn (red.), Globalising the Regional, Regionalising the Global, Cambridge University Press, Cambridge, 2009.

6. Se Anssi Paasi, ”Region and place: regional identity in question”, Progress in Human Geogra-phy, 27, 4, 2003 samt ”Bounded spaces in the mobile world: Deconstructing ‘regional identity’”, Tijdschrift voor economische en sociale geografie, vol. 93:2, 2002.

7. Christine Ingebritsen, ”Norm Entrepreneurs: Scandinavia’s Role in World Politics”, Cooperation and Conflict, March 2002, vol. 37.

8. Ruth Hemstad, Fra Indian summer til nordisk vinter: skandinavisk samarbeid, skandinavisme og unionsøpplosningen, Akademisk Publisering, Oslo, 2008.

9. Se t.ex. Nordens tidning, nr 4, 2010. 10. Forslag til Nordisk Ministerråds Planer og bud-

get 2010, Fremlagt af Generalsekretæren 2. juni 2009.

11. För kritiska röster, se Copyright Norden: The Nordic model – fact or fiction?, Nordic Yearbook 2008, ANP 2008:758, Köpenhamn 2008.

12. Eva Franchell ger detta perspektiv i ”Letter-na fick betala den svenska krisen”, www.norden.org/sv/analys-norden/tema/kan-vi-stole-paa-ban kerne, besökt 19/12 2010. Fredrik Rydström framställer däremot bilden av bankernas ansvar

som en mediekonstruktion i ”Greedy Scandinavi-an banks and irresponsible Baltic consumers; how the Baltic-Scandinavian media misses the target”, publicerat på www.lithuaniatribune.com 19/12 2010, besökt 27/12 2010.

13. Gunnar Wetterberg, Förbundsstaten Norden, Nordiska ministerrådet, Köpenhamn, 2010.

14. Clive Archer, ”The Stoltenberg Report and Nordic Security: Big Idea, Small Steps”, Danish Foreign Policy Yearbook, 2010.

15. http://euobserver.com/?aid=31641, besökt 14/1 2010.

16. www.forsvarsmakten.se/en/Organisation/Nordic-Battlegroup/, besökt 21/12 2010.

17. ”Military lion shorn of his equipment after women troops protest”, The Times, 15/12 2007.

18. Clive Archer & Tobias Etzold, ”The EU’s Northern Dimension: Blurring Frontiers between Russia and the EU North?”, Nordeuropaforum, nr 1, 2008.

19. ”Russia lowers Ukraine gas prices”, Finan-cial Times, 21/4 2010.

20. ”The High North – Challenges and Oppor-tunities. Perspectives on Norwegian-Russian Co-operation”, Tal av Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre vid Diplomat Academy, Moskva, 24/3 2009.

21. ”Composition of macro geographical (con-tinental) regions, geographical sub-regions, and selected economic and other groupings”, http://millenniumindicators.un.org/unsd/methods/m49/m49regin.htm, besökt 12/1 2011.

22. European Union Strategy for the Baltic Sea Region, Action plan, Brussels, 10/6 2009.

23. www.nordenifokus.se.24. Eurobarometer 66, Public opinion in the

European Union, TNS Opinion & Social, European Commission 2006.

25. Aleksandar Stulhofer & Theo Sandfort (red.), Sexuality and Gender in Postcommunist East ern Europe and Russia, Haworth, New York, 2005.

26. Udvalgsforslag om Arte Norden, Nordisk Råd, A 1519/kultur.

27. Norden som global vinderregion: På sporet af den nordiske konkurrencemodel, ANP 2005:777, Nordisk Råd og Nordisk Ministerråd, København, 2005.

28. Rapport från heldagsseminariet ”Fiskeripo-litik i de nordiska länderna – vägen till ett hållbart fiske?”, Sjöhistoriska museet, Stockholm, 13/10 2008.

29. Se t.ex. Eyvind Johnson, Stad i ljus: en histo-ria från Paris på 20-talet, Bonniers, Stockholm, 2000 [1927].

30. Laurence C. Smith, The New North: The World in 2050, Profile Books, London, 2011.

27

Förbundsstaten Nordengunnar WetterBerg

en realistisk utopi

Sällan har jag fått så starka reaktioner som efter ett par artiklar i Dagens Nyheter om att de nordiska länderna och självstyrande områdena borde gå samman i en förbundsstat. Upprinnelsen kan te sig udda. För några år sedan började jag excerpera för att i sinom tid skriva Skånes historia. Skå-ne ligger mitt i skärningspunkten för mycket av det som hänt i den här delen av världen. Efterhand började jag undra om vi möjligen fått perspek-tiven alldeles bakvända. Det märkvärdiga är kanske inte hur väl vi samar-betar med varandra, utan snarare att vi inte sedan länge gått ihop. Eng-land, Frankrike under tidig medeltid, Spanien på 1400-talet, eftersläntrarna Tyskland och Italien på 1800-talet – på många andra ställen har områden som legat varandra så nära (kulturellt, inte alltid språkligt) för länge sedan kommit samman.

Den gängse förklaringen är att Danmark-Norge och Sverige-Finland var så jämbördiga att ingetdera riket kunde lägga under sig det andra. Det är inte alldeles sant. Några gånger har det varit mer eller mindre nära, och då har det inte bara berott på de inblandade att det inte blivit av. Stormak-terna har varit måttligt intresserade av nordiska närmanden, vare sig det varit Hansan som motverkat Kalmarunionen, sjömakterna som velat hålla Öresund öppet under 1600-talet, Preussen/Ryssland längre fram eller USA/Sovjetunionen efter andra världskriget – och de har ofta funnit inre motsättningar att spela på.

Men nu är läget ett annat. För första gången på 600 år lämnar stormak-terna oss någorlunda ifred. Då borde det finnas utrymme att ta saken under mer rationellt övervägande. Det försöker jag göra i Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets årsbok 2010, Förbundsstaten Norden.

Redan Grundtvig på 1800-talet och den isländske författaren Gunnar Gunnarsson på 1920-talet argumenterade för att länderna skulle gå sam-man. Under andra världskriget hade unionstanken kraftfulla förespråkare lite varstans. Nordismen har sedan 1800-talet burits av kulturella och idealistiska stämningar, men i dag menar jag att det tillkommer starka ekonomiska och utrikespolitiska skäl.

är det realistiskt att samla nordens fem länder i en politisk union? eller en utopi utan verklighetsförankring?

28

världens tionde ekonomi

Jag började med en sifferlek. Resultatet var förbluffande. Förbundsstaten Norden skulle i dag ha drygt 25 miljoner invånare och en BNP på omkring 1 400 miljarder dollar, i samma härad som Spanien och Kanada, och bli en av världens tio största ekonomier.

Det öppnar två viktiga perspektiv. I och med finanskrisen har det inter-nationella samarbetet fått kraftigt ökad betydelse. När Bretton Woodssys-temet havererade i början av 1970-talet satte avregleringarna in, och de internationella organisationerna förlorade alltmer av sin roll. De senaste åren har man emellertid insett att finansmarknaderna inte klarar sig utan internationell reglering. Men under tiden har FN, WTO, IMF/IBRD och till och med OECD blivit alltför otympliga för att kunna nå svåra resultat i de förhandlingarna. Lösningen har blivit G20, som drar upp de stora linjerna och sedan låter de traditionella organisationerna verkställa dem. Antag-ligen är inte detta övergående: när klimatfrågan ska lösas är behovet av liknande mekanismer minst lika stort.

Problemet är att G20 ställer de nordiska länderna vid sidan av. Det förlorar både Norden och världen på. De nordiska länderna är mer fri-handelsvänliga än någon G20-medlem, de har också varit beredda att göra mer på miljöområdet. Genom att vara splittrade berövar de sina stånd-punkter deras talan i de viktigaste organen. Som förbundsstat vore Nor-den en självklar och konstruktiv deltagare.

starkare tillsammans

Men det handlar också om våra egna ekonomier. En sammanhållen eko-nomi med 25 miljoner invånare är långt mer slagkraftig och fruktbar än fem ekonomier på 10 + 5 + 5 + 5 + 0,5 miljoner invånare. Med mer gemen-sam lagstiftning, med en aktiv gemensam arbetsmarknad och med en sammanhållen forskningspolitik skulle Nordens tillväxtpotential bli påtag-ligt större än med dagens splittring.

Förbundsstaten Norden vore mindre ekonomiskt sårbar än de fem län-derna var för sig. De små länderna är starkt beroende av enskilda varor, branscher och/eller marknader, men konjunktursvängningarna blir mindre om man ser till Norden som helhet. Förbundsstaten skulle bli ett USA i miniatyr. Ju mer hemma vi känner oss i varandras länder, desto mer effek-tivt kan medborgarna parera konjunkturerna genom att flytta dit arbets-kraften behövs.

I själva verket har företagen och medborgarna redan tagit Norden ett gott stycke på väg mot förbundet. I Oslo lär var tionde anställd vara svensk, varje dag pendlar tre procent av Malmös befolkning över bron, och hälften av dem är danskar. Företagen har gått ännu längre. Halva finans- och för-säkringssektorn är nordisk, skogen, kraften och livsmedlen är på väg åt

29

samma håll, och internationella koncerner organiserar ofta sin närvaro på nordisk snarare än nationell bas.

längre än eu

Norden står inte alls i motsats till EU, utan förbundsstaten skulle tvärtom kunna stärka unionen. Norden skulle höra till de fyra–fem tyngsta med-lemmarna. Då borde frågan om medlemskap komma i ett annat läge för dem som är skeptiska. Jag förstår dem som drar sig för en union där det fransk-tyska direktoratet kan köra över ett Sverige eller Finland eller Dan-mark, men Spanien eller Polen hanterar man inte hur som helst. Och Nor-den vore gott och väl ett Spanien.

Dessutom kan det nordiska samarbetet gå betydligt längre än det euro-peiska. De gemensamma värderingarna i Norden lägger en grund för samarbete om lagstiftning, socialförsäkringar och beskattning som det kommer att ta generationer att nå inom EU. Det nordiska samarbetet kan fungera som exempel och vägröjare för hela gemenskapen. I boken har jag utvecklat vad en förbundsstat skulle kunna åstadkomma på olika områden, men låt mig här ta lagstiftningen och forskningspolitiken som exempel.

lagstiftning

Juridiken har hävd i det nordiska samarbetet. Genom gemensam lagstift-ning kan man bryta ned skrankorna mellan länderna. På den vägen kan man komma längre än EU har förutsättningar att göra inom överskådlig framtid. De nordiska juristmötena spelade en nyckelroll för att inspirera gemensamma projekt. Redan på 1870-talet började jurister samarbeta om gemensamma lagstiftningsprojekt. I sinom tid ledde det bland annat till

Förbundsstaten Nordenjämfört med tre viktiga länder i Europa ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– Yta tusen km2 Folkmängd BNP mdr USD miljoner inv.–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Förbundsstaten Norden 1 218 25 1 407

Förbundsstaten Norden

inkl. Baltikum 1 392 32 1 486

Tyskland 357 82 3 306

Frankrike 552 61 2 555

Storbritannien 244 61 2 259–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

BNP-källa: IMF 2010

30

att Norden fick en gemensam, radikal äktenskapslagstiftning av stor bety-delse för kvinnornas ekonomiska frigörelse.

Detta borde vara något att ta upp på nytt. Ibland heter det att de nord-iska länderna aldrig antagit så många gemensamma lagar som nu, men det är en synvilla. Vad man då hänvisar till är de EU-regler som oavlåtligt införlivas med de fem staternas rättssystem. Därutöver är det gemensam-ma arbetet magert.

Jag är inte jurist och kan inte bedöma vad som i övrigt är mest fram-komligt och angeläget, men jag har förstått att uppgiften att återställa en gemensam aktiebolagsrätt är en viktig uppgift, inte minst för att under-lätta näringslivets integrering.

Det mest akuta problemet är finansmarknadernas reglering. Det är en fråga som står högt på den globala dagordningen, men där de internatio-nella ramverk som förhoppningsvis kommer med stor fördel kan utvecklas i gemensam nordisk lagstiftning. Bank- och försäkringsväsendet är den sektor som under senare år har gått längst när det gäller nordiska fusio-ner; därför är en gemensam nordisk insats särskilt angelägen på detta område. I en förbundsstat borde en nordisk finansinspektion höra till de viktigaste gemensamma institutionerna.

Ett fascinerande projekt vore arbetsrätten. Den nordiska arbetsmark-naden är bara gemensam i så måtto att medborgarna kan röra sig över gränserna och obehindrat ta anställning i grannländerna. I praktiken har varje land sin arbetsrätt och sina kollektivavtal för sig. Det gör det svårare för företagen att hantera gränsöverskridande verksamheter. Om man skulle kunna harmonisera den arbetsrättsliga lagstiftningen vore detta ett stort steg framåt mot en integrerad nordisk vardag. Om arbetsmarkna-dens parter kan använda harmoniseringen som utgångspunkt för nor-diska kollektivavtal blir arbetsmarknaden långt mer gemensam än i dag. Då skulle också förbundsstaten med än större tyngd tala för den nordiska, avtalsbaserade modellen för arbetsmarknaden i olika internationella sam-manhang.

forskning och högre utbildning

Forskningen och den högre utbildningen är en viktig källa till näringslivets förnyelse. De nordiska länderna har breddat den högre utbildningen och når i dag en större del av ungdomskullarna än till exempel Tyskland, men problemet är: hur ska länderna klara den internationellt konkurrenskrafti-ga forskningen?

De nordiska länderna är i minsta laget för den mest kvalificerade forsk-ningen och högre utbildningen. Därför skulle en samordnad forsknings-politik kunna bli ett av förbundsstatens viktigaste bidrag till Nordens utveck ling. Förbundsstaten skulle dela ansvaret med länderna. Spetsforsk-ningen och forskarutbildningen skulle bli en gemensam angelägenhet,

Vilka löner som ska gälla för ut-ländsk arbetskraft i Sverige är så kontroversiellt att Byggnadsarbe-tareförbundet år 2004 genomförde en utomhuskampanj i form av en pastisch på klädreklam från tidigt 1990-tal.

c

31

32

medan de enskilda medlemmarna skulle förfoga över breddhögskolan och insatser man kan vilja göra av regionalpolitiska skäl.

Förbundsstatens instrument skulle vara ett gemensamt forskningsråd, några gemensamma forskningsuniversitet med utbildning från masters-nivå (Köpenhamn/Lund, Oslo/Göteborg, Stockholm/Uppsala, Aaltouni-versitet i Helsingfors, Reykjavik) och gemensamma forskarutbildningar, som inom varje ämne utnyttjar alla forskningsuniversitetens resurser. De gemensamma forskningsuniversiteten och forskarutbildningarna skulle höja kvaliteten och befordra forskarrörligheten inom Norden, men det gemensamma forskningsrådet skulle också lysa ut anslag vid universite-ten för att dra till sig internationella forskargrupper. Med sådana resurser skulle förbundsstaten få stor tyngd då EU:s forskningspolitik utformas.

Även på det nationella planet skulle det nordiska samarbetet få ökad betydelse. De gemensamma forskarutbildningarna och universiteten kom-mer så småningom att prägla lärarrekryteringen till hela den högre utbild-ningen. Alla ländernas institutioner och forskare borde få rätt att söka anslag hos varandras forskningsråd.

skissen

Det svåra är inte att skissa hur en förbundsstat skulle kunna se ut. Schweiz är en tänkbar förebild, med de fem länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige) och de tre självstyrande områdena (Färöarna, Grönland och Åland) som medlemmar. Förbundet skulle bara ha de befogen heter som medlemmarna uttryckligen uppdrar åt det. Utrikes- och säkerhetspoli-tiken skulle höra dit, den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspoliti-ken behöver samordnas, forskningspolitiken skulle säkert också tjäna på det.

Att länderna samlas i en förbundsstat betyder inte att all politik beslutas för förbundet som helhet. De nordiska länderna har en stark tradition av lokalt självstyre, med kommunerna och amter/fylken/landsting som an-svariga för stora delar av i synnerhet det sociala området, men med en nationell nivå som vakar över likvärdigheten. På samma sätt skulle för-bundsstaten Norden kunna verka, som arena för jämförelser och samver-kan utan att alltid behöva tvingande beslut för att komma vidare. Det mesta av beskattningen skulle ligga kvar i de enskilda länderna, det sociala området likaså, och kanske även socialförsäkringarna, så länge man inte tror det finns mer att vinna på ett gemensamt system.

Förbundsstaten behöver en författning, en lagstiftande församling och en regering. Hur de ska se ut måste medlemmarna komma överens om. Det kommer säkert att bli en lång process, men den skulle kunna börja med att Nordiska rådet beslutar om en förstudie om framtida alternativ för det nordiska samarbetet. När den har kommit med sina synpunkter och förslag kan medlemmarna börja förhandla. Sedan måste folken och

parlamenten säga sitt om förhandlingarnas resultat. Framåt år 2030 skulle de nordiska medborgarna kunna välja sitt första gemensamma ting.

förbundsstat mer effektivt än samarbete

Ja, men det räcker väl med fördjupat samarbete? blir ofta invändningen. Eller: varför bry sig om Norden, när integrationen inom EU omfattar så många fler? Eller: alla de här exemplen, dem kan vi ju förverkliga utan en förbundsstat.

Men så är det inte. ”Fördjupat samarbete” är väsensskilt från ”förbunds-stat”. I det fördjupade samarbetet förhandlas varje enskilt projekt för sig. Om inte alla fem länderna ser tillräckliga fördelar blir förslaget inte av. Så har det varit med många angelägna förslag genom åren. Om ”samarbe-tet” blir framtidens lösen är risken stor att Norden glider allt mer isär.

I en förbundsstat, däremot, kommer det hela tiden nya frågor att han-tera. Då kan var och en av medlemmarna låta gungorna betala karuseller-na – eftergiften den ena dagen möjliggör framgången dagen efter. Den gemensamma federationen skapar en helt annan ram och förutsättning för uppgörelserna än det lösliga samarbetet.

Jag begriper också att förbundsstaten kanske inte blir av, och att man i så fall får vara nöjd med vad man kan få. Det sista kapitlet i boken har jag kallat ”Sikta mot stjärnorna…”. Men om förstudien inte görs borde det om några år vara upp till bevis för dem som i dag ursäktar sig med de nuva-rande formerna. Vilka stora initiativ kommer vi att få se de närmaste åren? Finansmarknaden, arbetsrätten, forskningspolitiken?

den stora möjligheten

Ibland kan politiken göra skillnad. Det är politiken som bestämmer de in-stitutionella ramarna för vad vi gör. Den viktigaste institutionella ramen är de geografiska gränserna. Dem kan marknaderna inte göra något åt – tvärtom slår gränserna igenom i både handel och näringsliv.

Häromåret fick Paul Krugman ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sin forskning om ekonomi och geografi. Krugmans slutsatser är starka. Det spelar roll vem man är nära, det har betydelse att branscher, företag och kunnigt folk samlas på en plats.

Geografi är ekonomi, och den vilar i politikens händer. Från Schweiz grundande och Nederländernas frigörelse över Italiens enande till Tysk-lands återförening och Sovjetunionens sönderfall har den politiska geo-grafin gång på gång omskapats och satt djupa spår i historiens gång.

I all stillsamhet har nu Norden just en sådan möjlighet att förändra förutsättningarna för medborgarnas, näringslivets och kulturens utveck-ling. Den möjligheten är det ytterst ländernas politiker som måste förvalta. Om de bestämmer sig för att göra det, så har förbundsstaten alla förut-

33

35

sättningar att lyfta Norden till något mer än vad de splittrade länderna kan erbjuda medborgarna var för sig.

I svallvågorna efter DN-artiklarna frågade en journalist om jag tror att jag kommer att få uppleva förbundsstatens tillkomst. Då blev jag tvungen att räkna efter – och ja, om statistiken håller har jag kanske 25–30 år kvar att leva, och det borde kunna räcka. År 2040 är det ingen omöjlighet att vi har ett förenat Norden, även om processen skulle haka upp sig några gånger på vägen.

”At opregne alle de Fordele for Hverdagslivets Sysler, som sandsynligen vilde udspringe af Foreningen, overstiger langt min Evne”, skrev N.F.S. Grundtvig i sin pamflett för ett enat Norden för två hundra år sedan. Det är fortfarande svårt, men ändå troligt att fördelarna finns där, om vi vågar försöket. Förbundsstaten Norden kan höra till de områden i Europa som har de ljusaste framtidsutsikterna.

Det är en vision som ligger och väntar på handlingskraftig politik, över gränserna, både geografiskt och politiskt. Förbundsstaten Norden skulle kunna bli vårt viktigaste bidrag till globaliseringen; den skulle göra glo-baliseringen lättare att hantera för nordborna, men den skulle också bety-da att Nordens bidrag kommer bättre till sin rätt i det internationella sam-spelet. ■

I Nordiska ministerrådets och Nordiska rådets årsbok 2010, Förbundsstaten Norden, ut-

vecklar Gunnar Wetterberg ämnet (www.norden.org). Se också artikeln på sidan 186.

Maka på dig, Stockholm! Här kommer Aarhus (stavas åter så sedan 1/1 2011), kanske the New Capital of Scandinavia.

c

36

37

Med kartan som vägvisare i Norden

norBert götz

målarkonsten

I en låda på Skoklosters slott hittades år 1978 en karta över Nederländerna utförd år 1636 av den holländske gravören och förläggaren Claes Janszoon Visscher. Den var innan dess känd från Johannes Vermeers mästerverk Målarkonsten (från 1666 eller 1668).

I franska nationalbiblioteket i Paris finns det enda andra exemplar av kartan som bevarats till i dag, men det omfattar inte de texter och stads-vyer i norr som pryder det svenska fyndet. Norden ligger till höger på denna karta.

När Vermeer använde kartan i sin målning hade Nederländerna redan hunnit bli delade i Westfaliska freden, något som han antyder med vecket i mitten. Till vänster framför kartan poserar en modell som Klio, historie-skrivningens musa, med lagerkrans, foliant och trumpet. I målningens målares målning står hon som symbol för själva kartans idé.

Johannes Vermeers verk, som i dag finns på Konsthistoriska museet i Wien, förvärvades 1940 för 1,65 miljoner riksmark av den österrikisk-tyske konstmålaren med mera Adolf Hitler, ökänd bland annat för sin traditiona-listiska konstuppfattning och förföljelse av ”urartad” modernistisk konst. Tanken var att Målarkonsten skulle bli en huvudattraktion i hans planerade Führermuseum i Linz.

Trots denna betänkliga ägarhistoria i gränslandet mellan geografiska och historiska ambitioner är det målningens konstnärliga kvalitet – som så tydligt visar sig i framställningen av kartan – som är anledningen till att den i dag anses ha potential att bli världens dyraste konstverk om den någonsin skulle komma ut på marknaden.

kartor avbildar inte bara land, hav och bebyggelse utan även människors fördomar och förhoppningar.

Johannes Vermeer, Målar konsten, 1666 eller 1668.

c

38

carta marina

Om inte reformationen hade tvingat den svenske katolske kyrkomannen Olaus Magnus till exil i Italien, hade Carta marina et descriptio septentrio-nalium terrarum ac mirabilium rerum aldrig tillkommit. Den utgörs av nio kartblad som sammansatta har formatet 170× 125 cm. Kartan trycktes i Venedig 1539 till ära åt den vördade dogen Pietro Lando och senaten i Venedig samt till allmän nytta för den kristna världen.

Kartan tillkom efter tolv års arbete under vilka Olaus Magnus utvärde-rade sin egen resa till Nordkalotten, samtida kartor och ett flertal reserap-porter. Det var den första som förmedlade en geografiskt någorlunda pro-portionsenlig bild av Norden.

Det charmiga med Carta marina är att den inte enbart visar en topogra-fisk geografi, utan också ger betraktaren en civilisatorisk geografi grundad i samtida berättelser. På så sätt förankras kunskap om politik och religion, näringsliv och naturliga resurser, flora och fauna med mera i kartbilden.

Ju längre norrut, och i synnerhet ju längre ut i Atlanten kartan sträcker sig, desto farligare och mer fantastiska blir de fabelväsen och havsvidunder som befolkar den. Väster om Färöarna ser vi ön Thule och nära denna ett svinliknande havsmonster försett med en notis att det hade synts där så sent som 1537. Den sistnämnda begivenheten är dock flerbottnad: för-lagan till denna porcus marinus är en teologisk pamflett som var i omlopp i Rom detta år och som framställde monstret som ett förkroppsligande av vantron – eller kan det helt enkelt vara fråga om en vanlig tumlare?

Hur som helst, den spektakulära malströmmen känd som Moskenes-straumen är korrekt placerad vid Lofoten, och moskoviterna i öst uppträ-der både som köpmän och som soldater.

Olaus Magnus, Carta marina, 1539. c

39

Pieter van der Aa, La Suède, suivant les nouvelles observations, 1714.c

41

la suède, suivant les nouvelles oBservations

Kartor fångar in – och förvrider – rum och tid. Samtidigt är de rumsliga företeelser i sig själva. I vilken storlek kartan skulle tecknas var en viktig fråga före den digitala kartproduktionens fria skalering och skrollmöjlig-het.

Och vilken tredimensionell yta ska den platta till? Den nederländske kartografen och förläggaren Pieter van der Aa framställde kartan La Suède, suivant les nouvelles observations år 1714 i Leiden med måtten 30× 23 cm. Det liggande rektangulära formatet utnyttjade han till det yttersta till det turkosröda Stormaktssveriges fördel. Danmark-Norge och Ryssland fram-står snarast som en blygsam inramning, och Sverige får Varangerområdet som med sin åtkomst till Ishavet var ett omtvistat territorium delat med de angränsande länderna.

Två andra Östersjömakter som gärna glöms bort (och som själva gärna glömmer bort sin position vid Östersjön), de tyska staterna och Polen, är praktiskt taget frånvarande.

Märkligt nog får inte ens de svenska besittningarna i Tyskland plats på kartan. Det var dock just dessa som Karl XII återvände till i november 1714 efter många års frånvaro från Sverige.

Trots sin centrerade framställning visar således kartan ett rike på väg ut ur fokus och som i det stora nordiska kriget höll på att tappa mark. Allt det som utgör kartans mitt och som färgades blodrött – Karelen, Ingerman-land, Estland, Livland, Gamla Finland och det övriga Finland – samt de annorlunda färglagda öarna Ösel och Dagö gick förlorat 1721, 1743 och 1809, under loppet av mindre än hundra år. 1814 byttes därutöver resterna av Svenska Pommern, som inte är med på bilden, mot Norge, som är ofullständigt avbildat. Därefter blev det ovanligt att skära itu den skandina-viska halvön så som skedde här.

Sveriges export: Svenska firmor i utlandet, Svea rike, 1930.c

43

sveriges export: svenska firmor i utlandet

Stockholmsutställningen 1930, här markerad genom sin reklammast, framstår på denna karta som världens navel (eller ska man säga huvud, och naveln ligger någonstans vid Påskön?). Det som påminner om victory-tecknet är utställningssymbolen, arkitekten Sigurd Lewerentz knivbladsak-tigt stiliserade vingar. En teckning av den egyptiska fågelgudinnan Nekh-bet inspirerade honom till detta motiv, som stod för frihet och det önskade genombrottet för ny arkitektur och design.

Kartan var del av den statistiskt orienterade utställningen Svea rike inom den större Stockholmsutställningen med dess vägvisande funkis-arkitektur. Varken anpassningen av det afrikanska motivet som symbol för den svenska modernismen eller Afrikas uppdelning mellan europeiska kolonialmakter var dock kartans starkaste uttryck för det tidiga 1900-talets globalisering. De oansenliga talen bredvid de olika ländernas namn – som anger hur många svenska företag det fanns i respektive land – visar hur ett globalt ekonomiskt nätverk höll på att knytas innan den stora depres sio-nen och andra världskriget tillfälligt satte stopp. Kreugers tändsticks-monopol i en rad olika länder lyftes fortfarande fram som exempel på Sveriges ekonomiska styrka. Eftersom det saknades svenska företag i Sovjetunionen ansågs det inte nödvändigt att ens namnge denna stats enorma ljusgröna landmassa.

Observera att Sverige inte endast pryds av masten – som i verkligheten hade kommersiell ljusreklam under sina vingar – utan därutöver av tre röda kronor. Modernismens universalistiska anspråk blir lika tydliga som dess beblandning med nationella intressen i denna karta som påminner oss om kulturens och handelns roll som globaliseringens drivkrafter.

44

45

ser du världen som världen ser dig?

Det fanns en gång ett litet land någonstans i Europa som med belåtenhet åtnjöt beundran från alla håll. Landet var känt för sina urgamla demokra-tiska traditioner, sitt oberoende, sin företagaranda och sina storkoncerner. Det framstod som en fredlig ö i den stormiga världspolitikens hav, det förhöll sig neutralt medan andra länder förde krig och för att ingen i grann-skapet skulle komma på dumma tankar var det beväpnat till tänderna.

Kartor som är lagrade i våra huvuden har ganska lite med de verkliga geografiska förhållandena att göra och desto mer med associationer och värderingar. New York och Phuket kan kännas närmare än Sankt Peters-burg och Helsingfors. Som framgångsrik välfärdsstat (och kanske också till följd av EU-medlemskapet?) kan det verka som om Sverige snarare än Schweiz borde ligga i Västeuropas centrum. Under mellankrigstiden var Genève det nordiska samarbetets huvudstad, inte Köpenhamn, och det kan kännas overkligt att Europas geografiska mittpunkt ligger i närheten av den litauiska huvudstaden Vilnius, endast ett fåtal mil från Europeiska unionens östra gräns. Det är tack vare Kanarieöarna, Azorerna och Island som denna fiktiva punkt inte hamnar ännu längre österut.

I den avbildade annonsen gjorde en svensk dagstidning gällande att dess läsare får en världsbild som är bättre förankrad i verkligheten än den som många utlänningar har… Som om det fanns någon pressprodukt i Sverige som skulle kunna jämföras med kvalitetstidningar av typ Neue Zürcher Zeitung. Vem är det som tror att Sverige ligger i centrum?

Annons, Dagens Nyheter, 2006.

c

vestBlok kontra ØstBlok

Det är långt ifrån självklart att en Europakarta ska sträcka sig så långt norrut som Trondheim, Sundsvall och Tammerfors. Samtidigt hör det till ovanligheterna att se en karta över Europa där de södra delarna är bort-skurna, där Madrid, Palermo och Athen saknas.

Men det märkligaste med denna karta, som publicerades i maj 1948 i den danska utrikespolitiska tidskriften Fremtiden, är trots allt att både Schweiz och Sverige räknas till västblocket, medan Finland anses utgöra en del av östblocket. Tjeckoslovakien hade just sovjetiserats, och den finländska regeringen hade skrivit under ett försvarsavtal med Sovjet-unionen. Men det visade sig så småningom att dess innebörd var mindre uppenbar än vad kartan gör gällande.

Västunionen, som etablerats genom Brysselpakten, omfattade vid denna tidpunkt endast Storbritannien, Frankrike och Benelux – och inte något av de andra länder som här räknas till västblocket. Kartan var en dansk plädoajé för NATO innan denna organisation hade grundats, med en i detta historiska skede maximalt möjlig medlemskrets.

En mur eller ett staket snarare än en järnridå delar Norden och Europa hela vägen från Bottenviken rakt igenom Tyskland och Österrike ner till Makedonien. I denna polariserade bild av kalla krigets Europa finns inga flertydigheter utan endast antingen–eller, och anmärkningsvärt nog inte heller några amerikanska styrkor. Om denna teckning hade gett en verklig-hetstrogen bild skulle det inte ha funnits utrymme för det nordiska samar-betet under 1900-talets andra hälft, och Stalin hade knappast behövt nöja sig med kontroll över Östersjöns sydöstra delar.

Vestblok kontra ØstblokFremtiden, 1948.

c

46

karta över vår del av världen …

Afrika är en aning mindre än Grönland på kartor som använder Mercators projektion. Att Grönland inte allmänt är erkänt som en egen kontinent beror dock inte endast på dess blygsamma befolkningsmängd utan också på dess ringa verkliga yta, ungefär en fjortondel av Afrikas.

Fördelen med Mercators projektion är att den återger riktningar korrekt och därför gärna används på sjökort. Priset är att storleken på ytor över-drivs allt mer ju längre norrut de befinner sig. Nordpolen blir en linje med samma utsträckning som ekvatorn. Detta innebär inte att de allt mer dis-kuterade arktiska visionerna enbart är luftslott. Men eftersom manipula-tioner är oundvikliga i alla kartor får man räkna med att den valda tekniken är anpassad till kartans syfte.

Denna karta var omslagsbild för ett nummer år 1975 av Utrikespolitiska institutets tidskrift Internationella studier. Den visade ett ur svensk synvin-kel dystopiskt scenario över de territoriella följderna av de sjörättsliga reg-ler som då diskuterades och som 1982 utmynnade i FN:s havsrättskonven-tion. Det blev ett ekonomiskt zonkalas för oceaniskt belägna stater, medan länder i inlandet eller vid trånga hav som Östersjön fick nöja sig med en nitlott eller i bästa fall ett tröstpris.

Förlorarna har dock den potentiella fördelen att ha människor – eller rent ut sagt: konsumenter – och inte endast frutti di mare som grannar. Hur som helst drog Västnorden några huvudvinster. Det kan i sin tur leda till att färingarna och grönländarna i framtiden kommer att välja skils-mässa från Danmark.

Karta över vår del av världen…, Internationella studier, 1975.

c

48

51

tHe Baltic sea region as europe’s tHird core region

I Östtyskland var bananen symbol för västlig konsumtion och välmåga. Även i de geografiska och nationalekonomiska diskussionerna på det ti di ga 1990-talet gjorde bananer väsen av sig. Den franske geografen Roger Brunet myntade begreppet banane bleue för det befolkningstäta och industriellt utvecklade tillväxtområde som sträcker sig från London i norr till Milano i syd utan att hans hemland förunnats någon större bit därav.

Först när en annan tillväxtbanan identifierades längs den nordvästra Medelhavskusten, med Barcelona, Marseilles och igen Milano som cent-rum, ljusnade bilden något för Frankrike.

I Nordeuropa uppmärksammades dessa diskussioner – inte minst för att den obestridligt bananformade Östersjön verkade ha naturliga förut-sättningar att spela en roll i konkurrensen och att hav av konvention anses vara blå. Det som tyska aktörer försökte sälja som Neue Hanse och Brunet föredrog att kalla arc baltique blev således efterfrågat som en trendig Baltic blue banana.

På denna karta, som framställdes 1993 i det nordiska regionalpolitiska forskningsinstitutet NordREFO, saknas dock föreställningen om en tredje banan, och även Europe’s Third Core Region är – tvärt emot de uttalade intentionerna – svår att urskilja. Snarare verkar det som om Östersjö-regionen definieras i förhållandet till Bryssel, där en vågrörelse sprider idéer från centrum till periferi.

Det är också anmärkningsvärt att regionen inte på allvar är förankrad i Östersjön som sådan, utan snarare i de nordiska ländernas landmassa. De vid denna tid icke-EU-medlemmarna i Norden är markerade i mörk-grått samt mer eller mindre generöst avgränsade med den gröna strecka-de linjen.

Norge betraktas som del av ”västra Östersjöregionen” trots landets geografiska läge vid Nordsjön och Atlanten. Genom en äventyrlig kon-struktion inkluderas till och med Island i Östersjöregionen. Politiskt reali-serades detta projekt två år senare då den nordatlantiska ön blev medlem i Östersjörådet. Däremot förblir Polen och Tyskland samt den litauiska huvudstaden Vilnius offside på denna karta, och man är till och med villig att offra en karelsk skogstrakt för att hålla Sankt Petersburg och Murmansk utanför.

På en annan NordREFO-karta från denna tid som avser att visa Europas sammanhållning räknas London och Bryssel till det ”nordiska sociokultu-rella kärnområdet”. På grund av en vågliknande gränsdragning hamnar den tyska huvudstaden på den kartan utanför. Gränsen går ungefär vid Oranienburg strax norr om Berlin, en liten stad som är mest känd för kon-centrationslägret Sachsenhausen.

The Baltic Sea Region as Europe’s Third Core Region, The Nordic Countries: What Impact on Planning and Development in the Union?, 1995.

c

14

10. The European Natural Gas Grid in 2010

Minsk

SofiaSofiaSofiaSofiaSofia

PraguePrague

CopenhagenCopenhagenCopenhagenCopenhagenCopenhagen

HelsinkiHelsinkiHelsinkiHelsinkiHelsinki

Paris

TiflisTiflis

Budapest

Reykjavikykjavikykja

RomeRomeRomeRome

Livornoornoorno

Amman

Aleppo

KilisKilisKilis

Tripoli

VilniusVilniusVilnius

opje

VaVallelta

Oslo

Warsawa

Bucharestest

Moscow

BratislaBratislaBratislaBratislavavavaBratislavaBratislaBratislavaBratislaBratislavaBratisla

Madrid

TunisTunisT

Ankara

Kiev

Algiers

Mallorca

Ibiza

BrusselsBrusselsBrusselsBrusselsBrussels

Nicosia

Cairo

Tel Aviv

BeirutRabat

Lisbon

LondonLondon

Barcelona

Ferrol

Bilbao

Montoir

BactonBacton

Isle of GrIsle of GrIsle of GrainIsle of GrainIsle of Gr

Milford HavenMilford Haven

eessideeessideeessideeesside

SleipnerSleipnerSleipnerSleipnerBritanniaitanniaitannia

EkofiskEkofisk

DraupnerDraupnerDr

Tyra

HeidrAsgard

StatfjordStatfjord

BrentBrent

FrFrFriggiggigg

HeimdalHeimdalHeimdal

Fos-sur-mersur-mersur

Tonkin

PortoEmpedocleEmpedocle

Revithoussa

aaa

HuelvaHuelvaHuelv

Sines

CarCartagena

Istanbul

St.St.St.St.St. P P PSt. PSt.St. PSt.St. PSt. etersburgetersburgetersburg

RigaRigaRiga

Gijon

Le V

FosCavaouCavaouCav

53

tHe european natural gas grid in 2011

Delaktighet i det europeiska och globala nätverkssamhället är 2000-talets signum. En allt tätare ”glokal” sammanlänkning kopplar enstaka när-miljöer till varandra och till olika gemensamma plattformar. Nätverk läggs på nätverk läggs på nätverk läggs på nätverk, skulle Gertrude Stein kanske ha sagt. Är det kanaler och ledningar eller ådror och nervbanor vi ser när vi tittar på nätverksstrukturerna? Ser vi maskiner eller rosor?

I vilket fall som helst: alla är inte med i allt, och således visar denna karta över ett specifikt nätverk storskaliga ”grå fläckar” i bekanta trakter, ett utanförskap som Norden har gemensamt med några områden på Balkan (Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Albanien) och de välkända franska motståndsnästena (Korsika samt en gallisk by vid kanalkusten). På denna karta visas det euro peiska pipelinesystemet för naturgas, ett ämne som nordborna med sin rika tillgång till vattenkraft och sina selek-tiva kärnkraftssatsningar inte har känt behov av att bygga upp en infra-struktur för. Bristen på nordisk uppkoppling är således ett tecken på alter-nativa energiförsörjningsmöjlig heter, inte på låg energikonsumtion. Och som prominent leverantör till det europeiska brukarnätverket figurerar åtminstone de norska off-shore-områdena.

Den i Sverige och somliga andra strandstater kontroversiella gasled-ningen genom Östersjön (Nord Stream) – som blir världens längsta un-dervattenpipeline – visas här som en streckad linje. Påståendena om att projektets anfäder är Vjatjeslav Michajlovitj Molotov och Joachim von Rib-bentrop har inte haft någon lugnande inverkan ens i Stockholm, trots den implicita respekten för Sveriges alliansfrihet. Tydligen spelar, utöver eko-nomiska intressen, historiska erfarenheter stor roll för hur linjeföringen på olika kartor uppfattas.

The European Natural Gas Grid in 2011, Eurogas Statistical Report, 2010.

c

55

eurovisionsscHlagerstatistik

Eurovisionsschlagerfestivalen har mer än något annat forum bidragit till att den nya europeiska kartan efter kalla kriget har fått fotfäste i det all-männa medvetandet. Den nya närheten har dock inte varit okontroversiell. I den västeuropeiska diskussionen har det framställts som om de forna jugoslaviska och sovjetiska republikerna inklusive Kaukasus med gamla kontakter till varandra och östlåtar i bagaget regelbundet tillskansar sig höga poäng och har tagit över festivalen.

Och därvid tycks de krafter som i Hufvudstadsbladets bilaga Volt i maj 2008 identifierades som ”Warszawapakten” och ”Balkanblocket” vara allie-rade med varandra och till och med få stöd av avhoppare från NATO:s sydöstra flank. Däremot gör Västeuropa ett atomiserat intryck och verkar sakna vänskap och sammanhållning, ungefär som man kunde vänta sig från samhällen i ett senkapitalistiskt utvecklingsskede.

En blick på vinnarstatistiken sedan 1998 visar dock att detta som mest är halva sanningen. Även med hjälp av Israel, som med sin klezmermusik och på annat sätt kan räknas till Sydösteuropa, samt Azerbajdzjan har de förenade orientkrafterna endast uppnått sju vinster. ”Vikingaimperiet” som sträcker sig från Island i nordväst till Litauen i sydöst – och som också det har en benägenhet till ömsesidig poängutdelning – har sex seg-rar på sitt konto. Med sina sammanlagt åtta länder och något över 30 miljoner invånare har det sålunda varit betydligt effektivare än de sam-manslagna sydöstliga nätverken. Att imperiets musik, liksom övriga väst-europeiska bidrag, för det mesta har varit betydligt tråkigare än den långt mer spännande musiken från Balkan, Kaukasus eller Ukraina är en annan historia.

Eurovisionsschlagerstatistik,Hufvudstadsbladet, 2008.

c

värdesystem

För några år sedan publicerade den amerikanske statsvetaren Ronald Ingle -hart en uppsats med titeln ”Världens ’Sverigefiering’: Värdesystem i glo-balt perspektiv” (på tyska; på hans eget språk hade ett sådant påstående antagligen låtit för provokativt). Anledningen till denna titel var att Sverige regelbundet hamnar i övre högra hörnet av ett diagram över värdesystem där ett stort antal av världens länder har placerats i relation till varandra.

Av de representerade länderna är det allra mest i Sverige som invånarna strävar efter att förverkliga sig själva (till skillnad från att överleva för dagen), det vill säga de uttrycker postindustriella eller postmaterialistiska värderingar med prioritering av subjektivt välmående, självuttryck och livs-kvalitet. Samtidigt kom svenskarna på andra plats efter japanerna i sin omfamning av sekulär-rationella värderingar (till skillnad från motsatsen: traditionella värderingar).

Det intressanta är att i diagrammet, som är uppbyggt enligt dessa dimensioner, återuppstår sammanhängande kulturområden och konti-nenter. Med lite god vilja och en enkel gränsförskjutning neråt skulle man till och med kunna rädda Portugal, som här hamnat i det latinamerikanska fältet, till det katolska Europa. De nordiska länderna befinner sig nära var-andra och också nära den antagna idealtypiska framstegsdiagonalen, som hade framträtt än tydligare om inte kommunismen hade kastat en rad länder, bland annat dem i Baltikum, mot vänster (det vill säga åt över-levnads hållet).

Det roliga med denna typ av global kartering är att man kan iaktta kon-tinentaldriften, som annars är ett marginellt fenomen vid framställningen av kartor, från ett mättillfälle till nästa. Sedan denna karta gjordes med data från huvudsakligen år 2000 har både Japan och USA tappat ytter-ligare på sin respektive svaga dimension, medan Sverige har fortsatt sin raka diagonala bana uppåt och mot höger.

För att inte själva poängen ska undgå betraktaren skulle man kunna tänka sig att presentera den här figuren spegelvänt i kulturområden där det är brukligt att läsa från höger till vänster. Eller ska man tro att kartor talar ett universellt språk som alla förstår? ■

Värdesystem, Ronald Inglehart & Christian Welzel, Modernization, Cultural Change and Democracy, 2005.

57

c

2. Vad är nordiskt?

61

Låt det nordiskakomma in

stuart BurcH

Den sexiga, skandinaviska vampyren omgärdas av nordiskt ljus. Odjurets isiga, bleka hud går ton i ton med den vita snön som vilar tungt på marken och tallarna utanför huset, och harmonierar väl med inredningens stilrena, skandinaviska design. Blodet som sipprar över trägolvet intensifieras av de karakteristiskt mättade tonerna i denna innovativa, nordiska film…

Om min uppdiktade filmrecension låter trovärdig, är det för att den paro-dierar många av de egenskaper som generellt förknippas med Norden: en särskild sorts ljus, närhet till naturen, kvalitetsdesign, sex och ”högkultur”. Att kalla något nordiskt innebär dock att påstå två saker – dels att det finns fenomen som är unika för den del av världen vi kallar Norden, dels att dessa egenskaper eller kvaliteter kan iakttas över hela regionen oavsett kulturella, politiska, sociala och miljömässiga olikheter. De belägg som åberopas för att stödja den nordiska tanken är dock ofta så vaga att de förvirrar mer än klargör.

Ett sätt att komma ifrån svävande generaliseringar och truismer kan vara att jämföra två versioner av samma sak där den ena antas vara nord-isk, den andra inte. Genom att upprepa en sådan analys för ett antal olika fenomen skulle vi kanske kunna bygga upp en sammansatt bild av nordi-citet.

Vad vi behöver är en nordisk berättelse förflyttad till en annan plats. Den litterärt perfekta kandidaten är John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Två filmversioner har släppts i snabb följd: en svensk och en från det legendariska skräckfilmsbolaget Hammer. Kan någon på rak arm säga vilken av de två som är nordisk?

BBC-kritikern John Wilson anser att han kan, att redan de första minu-terna signalerar skillnaden – det handlar om ”färgpaletten på duken”. Låt den rätte komma in ”är stålblå och grå och en mycket, mycket stram film”. I den engelskspråkiga Let Me In ”verkar allt ha skruvats upp några steg”.

nordiskt ljus och nordisk design är begrepp som mer har klistrats på uppifrån än uppstått organiskt i var dagen.

Nordiskt ljusspel i filmen Låt den rätte komma in från 2008.

c

62

Men stämmer det verkligen? I den ena filmens öppningsscen tittar ka-meran från en hög utsiktspunkt ner på en isig väg som ringlar genom ett oländigt, snöklätt trädlandskap. Men det här är ingen nordisk vildmark utan Pajaritoplatån i norra New Mexico. Och det ser mer autentiskt nord-iskt ut än de smutsiga snödrivorna i en Stockholmsförort – som var spel-platsen för originalversionen.

Samtidigt är färgerna på Rubiks kub i de frusna händerna på den tolvåriga nordiska/amerikanska vampyren lika strålande i båda filmerna. Denna ikon från 1980-talet används för att symbolisera tidsepoken som filmerna utspelas i. Men bortsett från Rubiks kub och allt blod som sipp-rar, droppar och stänker är färgskalan i båda filmerna dämpad. Om något är det stålblå och grå mer framträdande i den amerikanska filmen. Medan en hel vägg i den svenske pojkens rum visar en tilltalande grön skog, har den amerikanska tapeten ett månlandskap med en avlägsen kall jord hängande i rymden.

Därför är det troligt att BBC-recensenten styrdes mer av förutfattade meningar än av vad han faktiskt såg på duken. Hans förförståelse skulle då möjligen kunna sammanfattas översiktligt i följande tankemodell:

Nordisk + film = dämpad + stram (intellektuell, ”högkultur”)Hollywood + film = färgglad + prålig (okultiverad, ”populärkultur”)

Människor hittar sålunda stöd för sina omedvetna förväntningar. Exem-pelvis är nordisk estetik förenad med en särskild uppsättning karakte-ristika. Nordbor förevigar också sådana myter själva. Ta skådespelaren Alexander Skarsgård, till exempel. Han spelar den 1000-årige, svensk-födde Eric Northman – en före detta viking som blivit vampyr – i den populära amerikanska tv-serien True Blood. När han blev tillfrågad huru-vida han hyst några betänkligheter inför att klä av sig naken inför kame-rorna svarade han – som en äkta nordisk patriot – att han ”inte tvekade en sekund. Jag är skandinav, för sjutton. Vi älskar att vara nakna!” Att Skars-gård är lika med skandinavisk är lika med sexig, sammanfattades också väl på om slaget av Rolling Stone under sommaren 2010, där den åtta gånger nominerade ”Sveriges sexigaste man” fotograferades naken och blodig med sin lidelsefulla medskådespelerska.

det nordiska ljuset

Samtidigt som John Ajvide Lindqvists barnvampyr löpte amok på 1980-talet pågick Scandinavia Today i USA. Detta amerikanska högtidlighållande av skandinavisk kultur – arrangerat av American-Scandinavian Founda-tion, de fem nordiska länderna, Nordiska rådet och olika sponsorer – be-stod av ett antal utställningar, föreställningar och PR-arrangemang. Ett inslag var Northern Light: Realism and Symbolism in Scandinavian Painting

63

1880–1910, en vandringsutställning sammanställd av Kirk Varnedoe på Brooklyn Museum som bidrog till att cementera uppfattningen om ett dis-tinkt nordiskt bidrag till konsten.

Kirk Varnedoe, sägs det, närmade sig konsten från norr med ett fräscht Nya världen-perspektiv. Han hakade på denna för honom obekanta kanon av nordisk konst och satte igång att ”kasta ljus” över den. Men ljusets ut-märkande kännetecken är svåra att specificera. Katalogen över målningar som inkluderades i Northern Light innehåller såväl ”ogenomträngligt mörker” som ”solfyllda bilder” och alla sorters nyanser däremellan. Nord-iskt ljus är bland annat ”dunkelt”, ”mystiskt”, ”skimrande”, ”skyggt”, ”strålande” och ”subtilt”, liksom ”frätande gult”, ”blekt citrongult” och ”skymningsblått”. Nordiskt ljus är med andra ord ett motsägelsefullt kalejdoskop av färger och toner.

Det envisa framhärdandet av att det finns en sanning bakom denna humbug utgjorde troligtvis en källa till BBC-kritikern John Wilsons förvänt-ningar då han tog sig an att jämföra filmvampyrer. Och vi vet vad vi ska förvänta oss tack vare Edvard Munch. Måneskinn (1896) – norrmannens isande porträtt av sin syster som står utanför ett hus – är en visuell mot-svarighet till Ajvide Lindqvists barnvampyr som frågar: ”Får jag komma in?” Parallellen är ännu tydligare i den målning som Varnedoe valde att pryda omslaget till katalogen med – Sommernatt (Stemmen) (1893). Han citerar poeten Franz Servaes från 1894, som beskrev hur Munchs kvinnliga protagonist strövade omkring bland de månbelysta träden med ”bakåt-lutat huvud” och ”vidöppna, stirrande, vampyrlika ögon”.

Att den nordiska lampan fortfarande brinner visades så sent som 2010, året då ännu en nordisk målare, Christen Købke, introducerades för brit-tisk publik som dansk ”Master of Light”. En del av dem som var på den utställningen kan mycket väl ha besökt Tate Modern på vintern 2003 och förundrat sig över en artificiell sol i Tates sublima turbinhall. Den dansk-isländske Berlinbaserade konstnären Olafur Eliassons gigantiska ljusskiva såg ut att ha slagit upp ett hål i väggen. Nog kunde väl bara en nordisk konstnär ha åstadkommit ett sådant verk? Det råder inget tvivel om att utställningskuratorer och konstkritiker kommer att ange detta som det mest framträdande bland en utvald grupp nordiska konstverk i syfte att lyfta fram en ny förtrupp av det nordiska ljusets mästare – med Eliasson som ledstjärna. Detta visar att Varnedoes strategi att använda ljus som urvalskriterium fortfarande är gångbart. Det är ett paket som är lätt att varumärka och marknadsföra, och det slår uppenbarligen an.

Den nordiska paketeringen handlar dock inte bara om ljus. Den ger också andra signaler, vilka kan handla om exempelvis natur och naturvård, barn och barnomsorg, patienter och sjukvård, fred på jorden och tolerans mot alla människor, inklusive kvinnor. Den gemensamma nämnaren för dessa kvaliteter är den positiva inramningen. Norden står i regel för goda förhållanden (förutom möjligtvis vampyrerna). Och varje år är Nobelprisen

Isande kyla kännetecknar Edvard Munchs porträtt av sin syster i månsken (1896).

c

65

– i synnerhet fredspriset – en särskild bekräftelse på nordiska kvaliteter. De nordiska länderna gynnas av denna varumärkning. Ett tecken på detta var Scandinavia Show, en tvådagars mycket välbesökt uppvisning av de-sign, resor, livsstil, mode och mat i London i oktober 2010 – med andra ord en uppdaterad version av 1980-talets Scandinavia Today.

Naturligtvis går det lätt att måla en helt annan bild av Norden och dess människor. Sjukskrivningar, depressioner, jantelag, vapenhandel, skolskjut-ningar, valjakt och (smyg)rasism skulle kunna lyftas fram som exem pel på typiskt nordiska företeelser. Nordens anseende som en stabil ekonomisk region fick sig också en törn nyligen av Islands finansiella kollaps.

Denna orättvisa uppräkning visar att de attribut som avser att beskriva en nations eller regions kulturella karakteristika är resultat av en urvalspro-cess. Det hedrar museichefen Kirk Varnedoe att han var öppen om detta. I boken som producerades till Northern Light-utställningen vidgår han att han uteslöt konstnärer som föreföll ”alltför egensinniga för att hänga pro-blemfritt i en sammanhållen utställning”. I stället gjordes urvalet av verk med syftet att förstärka temat ”ljus” och att markera en nordisk konstregion.

Norden utesluter mer än det inkluderar. Begreppet är framför allt en urvalsmekanism. Det viktiga är att ”släppa in de rätta” för att garantera en önskvärd bild och placera den i rampljuset. Men ett alltför skarpt ljus kan också avslöja Nordens mörka sida. Låt den rätte komma in visar att solljus – nordiskt eller i New Mexico – är dödligt för vampyrer.

Hemma i norden

Titeln på Ajvide Lindqvists bok syftar på att vampyren inte får komma in i någons hem utan dennes tillstånd. Detta för oss till en andra aspekt av Norden, nämligen dess roll som regionalt hem – ett psykogeografiskt rum som ger nordbor en serie trösterika hem-borta-hemifrån i de fem länder och tre självstyrande områden som utgör Norden. De som reser bortom den skandinaviska kärnan kan nämligen söka tillflykt i de knappt tio nord-iska institut som finns utspridda från Nuuk till Vilnius. (En karta över dessa finns på Nordiska rådets nyligen etablerade organisation Kulturkon-takt Nords hemsida, www.kknord.org.)

Den kreativa potentialen i begreppet ”hemma i Norden” blev tydlig i en utställning sommaren 2010 på Nationalmuseum i Stockholm, Hemma – skandinaviska interiörer i konsten, som visade målningar av olika nordiska inomhusmiljöer. I den enkla text där visningen introducerades definiera-des aldrig Skandinavien, och inte heller ifrågasattes eller kommenterades begreppet. (Det specificerades följaktligen inte heller huruvida det på nå-got sätt skilde sig ifrån ”Norden”, så som det fabricerats av Kirk Varnedoe tre decennier tidigare.) Norden kom bara att surra milt i bakgrunden som en trygg klichéartad miljö – som en bekväm referensram kopplad till ett välkänt varumärke.

66

67

Intressant nog var utställningen Hemma en museologisk motsvarighet till Låt den rätte komma in (minus vampyren), detta därför att Hemma också var namnet på en tidigare utställning på Nationalmuseum. Hemma i konsten, som visades vintern 1987–88, var en exposé över det svenska hemmet. Och medan alla utom ett av verken i 2010 års Hemma kom från museets egna samlingar, hade Hemma i konsten lånat in verk från museer över hela Sverige.

Föga överraskande uppträdde ett antal objekt i båda dessa utställningar, bland annat dukar av Pehr Hilleström d.ä. (1732–1816). Hans omsorgsfullt iscensatta hemmiljöer utnyttjar stearinljus med en sällsynt dramatisk effekt. De erbjuder därmed potential för ytterligare ett nordiskt varumärke: ”Pehr Hilleström: en ljusets mästare från Sverige”. Det faktum att Hille-ströms eldskensmålning Äggprovet kan visas som ett svenskt verk i en ut-ställning och som ett skandinaviskt i en annan, båda för övrigt under rub-riceringen ”Hemma”, är avslöjande. Det genomlysta ägget som granskas noga av två kvinnor på målningen är som en metafor för samspelet mellan Norden och dess omvärld. För om vi tänker oss att ägget representerar Sverige, så är Norden äggkoppen som det så elegant sitter i.

”Hemma” kan således vara både nationen och Norden. Zoomar vi ut från den mysiga brasan i öppna spisen förbi balkongen och ut i själva landskapet förstår vi den ikonstatus som Richard Berghs målning Nordisk sommarkväll från 1900 kommit att få. Här är det typiskt nordiska landska-pet inramat av en kvinna och en man. I Brooklyn Museums katalog till Northern Light hade detta verk fått hedersplatsen intill förordet. I texten drogs sedan de amerikanska läsarnas uppmärksamhet lika mycket till ”ljuset och landskapet” som till den uppenbara ”psykologiska spänning-en” mellan de två gestalterna. Målningen lyftes sålunda fram som ett de-stillat av Nordens innersta natur.

Ett sekel efter det att Nordisk sommarkväll målades står tvillingparet ”hemma” och ”landskap” ännu starkt. Det är ingen tillfällighet att det hög-sta pris (6,2 miljoner kronor) som betalats på en auktion för en nu levan de svensk konstnärs verk var för Karin Mamma Anderssons Heimat land från 2004. Den kan med ett kritiskt öga ses som en anakronistisk bearbetning av den typ av konst som lyftes fram i Brooklyn Museums utställning år 1982. Priset blev så högt att verket inte kunde köpas in av något svenskt museum och bli en del av den nationella kanon som formar nationaliden-titeten och nordisk samhörighet.

De nationella konstmuseerna i Norden har blivit så stora att många har vuxit ur sina ursprungsbyggnader. De statliga konstsamlingarna i Dan-mark och på Island och Färöarna har redan utvidgats med nya flyglar som byggts ut från originalväggarna. Utställningarna på Nationalmuseum i Stockholm och Statens Museum for Kunst i Köpenhamn undergår också stora förändringar – SMK:s gallerier för ”Dansk og Nordisk Kunst 1750–1900” återinvigs i maj 2011. Och några av de yngre medlemmarna i konst-

Det genomlysta ägg som granskas på den två hundra år gamla mål-ningen Äggprovet av Pehr Hille-ström kan ses som en metafor för samspelet mellan Sverige (ägget) och övriga Norden (äggkoppen).

c

familjen har vuxit upp och flyttat hemifrån, som Kiasma i Finland och Moderna museet i Sverige. Men att flytta ett hem kan vara traumatiskt. Ingen stans är detta tydligare än i Norge där beslutet att stänga Nasjonal-galleriet till förmån för ett nytt blandat nationellt museum har väckt ilsken debatt. Detta bör inte ha överraskat, åtminstone inte dem som är bekanta med August Strindbergs Svarta fanor: ”Hemmet är en sådan känslig ting att varje flyttning av en möbel medför en rubbning, en magnetisk störning i samlivet.”

Den känsloladdade kraften i hemmet gör det lämpligt som tema för den nordiska biennalpaviljongen i Venedig. Den designades av Sverre Fehn år 1962 och delas av Finland, Norge och Sverige, med den danska strax intill. Ansvaret för att sammanställa utställningarna roterar mellan de tre län-derna. Att denna delade suveränitet inte alltid varit omhuldad visas av att de tre länderna från och med 2011 ska turas om att visa upp sina egna konstnärer.

År 2009 sammanställdes den nordiska utställningen av den dansk-norska duon Michael Elmgreen & Ingar Dragset. De lyckades tillfälligt ena den nordiska och den danska paviljongen till den grad att Danmarks pavil-jong lekfullt bjöds ut till försäljning. Det nordiska bidraget såg ut som en scen ur någon skandinavisk kriminalroman. Ring kommissarie Wallander, Harry Hole eller Erlendur Sveinsson! Det var verkligen trubbel i paradiset när den oidentifierade ägaren till Elmgreen & Dragsets samling av konst-verk lämnades flytande med ansiktet neråt i simbassängen utanför. (Var dock lugn, kära läsare, precis som i en Wallanderfilm var figuren inte ett riktigt lik utan en skyltdocka.)

Elmgreen & Dragset utgick från begreppet Norden och gav det queer-vinkling: både bokstavligt i form av mängder av verk med homosexuellt anslag och i den meningen att det faktiskt visades mycket få nordiska ar-tister – helt i linje med Elmgreen & Dragsets önskan att främja ett ”trans-nationellt grannskap”. Detta bevisar ännu en gång att ”Norden” inte skymmer länderna i norr. En utställning med knappt en enda nordisk konstnär kan ändå bli nordisk till namnet tack vare lokalen och nationali-teten på dem som sammanställt utställningen eller finansierat den.

När Nordens länder går samman krävs en väl avvägd balans så att inget land lyfts fram mer än de övriga. För även om Norden kan förefalla vara sinnebilden för frid och harmoni är det i själva verket artig konkurrens som binder samman regionen. DN-journalisten Jonas Thente satte fingret på detta när han skrev om Nordiska rådets litteraturpris år 2010, under rubri-ken ”Norden flyttar hemifrån”. Thente noterade att nordism är något som godtas av äldre generationer och irriterade sig på deras efterföljare:

De yngre generationerna vill nog först och främst se övertygande bevis på det. Det räcker inte längre att med kartor och historie-böcker förvissa sig om att de nordiska länderna delar såväl grän-

68

I Richard Berghs målning Nordisk sommarkväll från år 1900 kan anas en spänning mellan kvinnan och mannen av bergmanska dimensioner.

c

70

Ett practical joke vid Biennalen i Venedig år 2009. Den oidentifierade ägaren till konstverken i nordiska paviljong-en hittades flytande med ansiktet neråt i simbassängen utanför. Men liket var bara en skyltdocka och alltså en konstinstallation, som här betraktas av Norges drottning och kulturminister.c

71

ser som historia. Inte när en Gävlebo exakt vet hur man vinkar in en yellow cab i Brooklyn eller beter sig när man möter en japansk pojkväns föräldrar för första gången, men går bet på att beställa en kopp kaffe i Klaksvik…

Men, tillägger en lättad Thente, ”vi har Nordiska rådets litteraturpris ge-mensamt”. Den nordiska arenan är därför beroende av dylika pris – de bidrar med det tävlingsinriktade kitt som (knappt) lyckas hålla Norden samman.

Konkurrens är visserligen ett ganska udda bindemedel för en region som ser sig som global fredsmäklare, men även om Nordens länder inte längre krigar mot varandra finns det en hälsosam syskonrivalitet. Något liknande kan ses där jag kommer ifrån. Det är samma hårda tag när mitt hemland England möter Skottland i fotboll som när Sverige möter Dan-mark – ”arvfienden”. England ingår i unionen Förenade konungariket Stor-britannien och Nordirland, som är en lika otänkbar bas för ett fotbolls-landslag som Norden. Nordiska rådet eller andra må ha våta drömmar om en nordisk federation, men denna berömvärt fantasifulla vision är dömd att förbli just det – en fantasi.

Det vi bör leta efter är inte osannolika drömmar om enhet utan olikheter både inom och utom Norden. Sprickorna som då framträder kommer att avslöja de konstgjorda leder och noggrant bevakade gränser utan vilka Norden skulle falla sönder. Vi måste titta bortom den nordiska fasaden för att se vad som lämnas utanför eller tonas ner och för att identifiera vilka som Nordenförespråkarna anser vara ”de rätta” att släppa in. ■

72

73

Medeltiden i monternpeter aronsson

Sett ur Kalmarunionens perspektiv – unionen varade från 1397 till 1523 och var en sammanslutning av kungarikena Danmark, Norge och Sverige – är de nuvarande nordiska staterna misslyckade rester från en ofärdig stats-bildning. Men så har ingen av oss fått lära oss att se det i skolan eller på museer.

Balansen mellan ett anakronistiskt byggande av en nationell historia och föreställningar om en delad nordisk kultur har hanterats på olika sätt när de presenterats för breda medborgargrupper och turister på national-museerna i de nordiska länderna. Museerna är offentliga och materiellt övertygande modeller över hur världen och samhällets historia är beskaf-fad. I synnerhet nationalmuseerna är prestigefulla representanter för en gemensam, påtaglig och väsentlig sanning om oss själva. Men hur skild-ras den nordiska historien på våra nordiska historiska museer? Vilka offer har skett för gemenskap, grannsämja och medborgarbildning?

museernas medeltid

Den intensiva museietableringsfasen i Norden vid 1800-talets mitt sam-manfaller med en av skandinavismens höjdpunkter. Det syns i att namnen på de första kulturhistoriska museerna i både Norge, Sverige och Dan-mark anspelar på en nordisk kulturell samhörighet och att de byggs i na-tionens tjänst, mot externa fiender vare sig dessa är Tyskland eller Ryss-land. Först ut är Danmark där den enväldige konungen relativt enkelt kan och vill omvandla sina rika samlingar till Nationalmuseiutställningar för folkets förkovran. 1819 öppnade Det Kgl. Museum for Nordiske Oldsager i Köpenhamn. I Norge har universitetet från 1860-talet en växande samling av Nordiske Oldsager. Nordiska museet i Sverige föds ur Skandinavisk-etnografiska samlingen grundad av Artur Hazelius 1873.

I dag börjar alla nordiska historiska museer med att istiden tar slut och människorna gradvis befolkar ett jungfruligt land. Denna jungfruliga första början är en delad nordisk startpunkt – fast under isen ligger i musei ut-ställningarna ofta en nordisk karta med de nuvarande nationalstats grän-

när de historiska museerna i norden ska skildra medeltiden berättas det inte om den faktiska gemensamma nordiska historien. trots att inget av länderna fanns som egentliga stater, står berät-telsen om nationen i centrum.

Kalmarunionen har ingen plats i de nationella berättelserna. För danskarna är unionsdrottningen Margareta en dansk regent, inte en nordisk härskarinna och på Histo-riska museet visas hennes klän-ning som ett märkvärdigt hantverk och påminnelse om starka kvin-nors spelrum, inte som en illustra-tion av Kalmarunionens politiska strävanden.

c

74

serna klara och igenkännliga för besökarens orientering. Det leder tanken till att vad som komma ska – dagens nationer – är en naturlig utveckling.

Länder över hela världen tillämpar i dag Christian Jürgensen Thomsens tredelning för forntiden: stenålder, bronsålder och järnålder. Övergången mellan forntid och historisk tid representeras av både statsbildning och kristnande, där vikingatiden är en specifik epok och brytningstid i alla nordiska länder. Årtalen för övergångarna varierar något, men inte drama-tiskt.

Medeltiden som en formativ period av kristnande och statsbygge har en stark ställning i alla nordiska länders historiografi och museiväsende. För länder som Island, Norge och Finland, vars självständighet successivt kringskars genom integration i Danmark respektive Sverige, är berättel-serna om ett medeltida nationellt ursprung särskilt viktiga.

I Norden domineras senmedeltidens historiografi av striderna kring Kalmarunionen med reformation och etableringen av Sverige respektive Danmark som de två dominerande konglomeratstaterna. Den grundläg-gande berättelsen handlar om Danmark som den starkare och mer seger-rika parten och Sverige som en underlägsen utbrytare. Beroende på nation värderas Kristian som Tyrann eller den Gode, Gustav Eriksson som förrä-dare eller frihetshjälte.

I Norge är senmedeltiden en första del i parentesen av dansk och svensk union som omsluter den fria staten Norge. Historiker har i stället betonat norrmännens egen roll, eftersom de i dess tidiga skeden var med i de dynastiska förspelen till unionen. I Finland och Island är det relationerna till Sverige respektive Danmark som i huvudsak bestämmer synen på medeltida statsförhållanden och unionen får då en perifer roll.

det desarmerade katolska arvet

Reformationen och statssamlingen är två tidiga moderniseringsprocesser som avslutar och bestämmer medeltidens karaktär av mörk tid i hela Nor-den. Med reformationen definieras först katolicismen som kätteri och så småningom som en mer romantisk och konstvetenskapligt hyllad epok. De katolska lämningarna, potentiella representanter för kätteriet, blir med sekulariseringen inte bara ett ofarligt och bortglömt skräp, utan till ett om-huldat historiskt kulturarv på alla nordiska museer. Det en gång farliga blir ett vårdat, men också religiöst desarmerat kulturarv. På museerna samlas, så fortfarande i dag, ibland hela stavkyrkor som i Norge, men alltid medel-tida skulpturer, silver, textilier och altartavlor. Utställningarna domineras oftast av en konstvetenskaplig hyllning som inte kräver mer text än var föremålen kommer ifrån och när de är tillverkade. Det religiösa samman-hanget undertrycks snarare än framhävs på museerna. Musealiseringen av det katolska arvet är en god förhandling av en potentiell konflikt. Vörd-samt bevarat, men inte som levande kristen tro, utan som kulturarv.

Med sekulariseringen blev den katolska historien inte mer än ett ofarligt kulturarv, som denna 1400-talsmadonna från Småland.

c

75

I Norge kunde man tänka sig en nationell uppslutning kring katolska kyrkan vars ärkebiskop försvarade det norska rådets ställning under medel-tiden. I Finland kunde omvänt kyrkans införande ha skrivits in som det svenska korstågets imperialistiska erövring. Inget av detta är fallet.

I Finland blev i stället protestantismen ett sätt att markera distans till det ortodoxa Ryssland som man tillhörde sedan 1809. Den protestantiska tillhörigheten blir fundamental, oundviklig, naturligt välgörande – och ett oftast outtalat delat nordiskt öde. Försvaret av den rena protestantiska läran blev tidigt en nationell plikt för de ambitiösa statsmakterna och ett medel för att mobilisera skatter och arméer mot den utländska och katol-ska fienden. Så också under det nationella uppvaknandets tid på 1800- talet. Det märks fortfarande i hur museerna skildrar Nordens katolska förflutna. Det märks också på proportionerna där en nationaliserad förhistorisk epok med sin förankring i tidens början tar mycket större utrymme än den nordiskt i hög grad delade och kristna medeltiden.

island – en medeltida födelse

Medeltiden är den tydligast definierade epoken i isländsk historia. Den permanenta utställningen på Nationalmuseum i Reykjavik heter Making of a Nation och därtill finns prestigefyllda utställningar om den första mänsk-ligt uppförda byggnaden i stadsmuseet, Reykjavik 871+ –2. The Settlement exhibition.

Till de mest centrala relikerna i kulturarvet hör berättelserna om kolo-niseringens äventyr i Landnámabók och övrig sagalitteratur. De förvaras djupt inne i Kulturhusets valv likt heliga lämningar från Fristatens tid. Där kan de visserligen beskådas och beundras, men ligger samtidigt skyddade från de nordiska grannarnas eventuella begär. Danskar och svenskar tog på 1600-talet till sig dessa då nyupptäckta skatter och tävlade om att kom-ma över dem. De betraktades som källor till den egna danska, norska eller svenska historien. Gradvis har manuskripten och deras berättelser sedan blivit en norsk-isländsk affär, fysiskt repatrierats till Island och kronolo-giskt omskapats till medeltida litteratur snarare än källor till forntida för-hållanden.

Nationalmuseet fanns till hands långt innan staten Island var självstän-dig och den nuvarande utställningen är i hög grad ett aktivt svar på frå-gorna om vilka som är islänningar och vad som utgör en islänning. På den nyrenoverade utställningen från 2004 finns en delvis ny historia. Här härs-kar en socialhistorisk kronologi. Medeltiden fyller fortfarande nästan arit-metiskt halva utställningen, vilket är betydligt mer än i något annat nord-iskt land. De hedna vikingarna följs av kristna hövdingar, och även om slitsamma inbördes strider betonas lika mycket som stolt frihetstid, finns det inte några ansatser till att skildra en gemensam nordisk historia. I takt med att Island isoleras ännu mer under 1400-talet till följd av pest och

76

avbrutna handelsrelationer med Norge, blir en eventuell nordisk historia ännu mindre synlig: 1400-talet domineras av England och handeln med britterna är ett starkare tema än de konstitutionella frågorna i det avlägsna Norden. Sverige och Kalmarunionen har ingen plats alls i berättelsen.

norge – medeltiden som nationens första guldålder

Norge är det land som efter Island sätter sin medeltid högst. Även här är det en gyllene period av nationell självständighet snarare än nordisk ge-menskap, vilket präglar utställningarna. Den norska medeltida stavkyrkan är kanske den främsta symbolen för det medeltida Norge. Tillsammans med vikingaskeppen, kristnandet, S:t Olov, Nidarosdomen i Trondheim lämnar medeltiden tunga bidrag till den musealiserade historien på många olika museer i Oslo, Lillehammer, Bergen och Trondheim. Museilandska-pet karakteriseras av en kvantitativ mångfald. Bilden av bygdernas Norge som präglar medeltiden passar också väl in i en länge dominerande natio-nell självförståelse som för de flesta varit orienterad mot det regionala, och som gjort det svårt att legitimera ett monopolistiskt nationalmuseum i Oslo. Medeltidsmontrarna är utspridda och pendlar mellan äventyrets dåd kraftiga vikingar och det handfasta kristnandets politik och makalösa hantverk.

Medeltidens närvaro förstärktes vid unionsupplösningen 1905 då man knöt an till den tidigare epoken av medeltida självständighet. En 20-krona av guld präglades med Olav den helige efter medeltida förebild. De välbe-varande vikingaskeppen grävdes fram och fick en egen sakral utställning på Bygdøya mellan Norsk Folkemuseums hyllning till Bondenorge och de marina museerna med hjältar som Fridtjof Nansen och Thor Heyerdahl.

I dag är medeltiden mindre betydelsefull och ett lekfullt drag präglar universitetets kulturhistoriska utställningar. Burleska, frodiga och vackra textilkonstverk i samma montrar som historiska lämningar kontrasterar och estetiserar de karga budskapen om våld och sociala skillnader. En mer lekfull relation till medeltiden visar att dess statsbärande betydelse minskat och den individuellt upplevelseinriktade delen av museernas verksamhet ökat.

danmark – Jellingestenens folk

I det centraliserade och urbana Danmark kan man få en samlad bild av landets historia på ett nationalmuseum i huvudstaden. Medeltiden täcker perioden från kristnande till reformation, 1000–1536, men utställningens bortre gräns är numera 1660 – enväldets införande som ändrade de grund-läggande politiska balanserna. Ett skifte från en huvudsakligen religiöst de finierad medeltid till en politisk, där det traumatiska skiftet från att ha varit Skandinaviens stormakt till att bli besegrat av Sverige sätter djupa

c

Ännu i dag skildras medeltiden som en nationell guld ålder i Norge, exempelvis i uppmärksammandet av Gulatinget. Det var ett årligt ting mellan åren 900 och 1300 vid den norska staden Gulen, som sägs vara ursprunget till norsk demokrati. År 2005 invigdes det moderna Gulatinget med bland annat Tingväggen, ett konstverk av Bård Breivik.c

78

spår. Den egentliga medeltiden delas i romansk och gotisk medeltid med epokgräns 1250. Indelningen visar visserligen på den kyrkliga inriktningen men understryker framför allt de konsthistoriska perspektiv som domi-nerar utställningen.

Utställningens 26 rum är inte kronologiskt redovisande utan avspeglar i huvudsak en kulturhistorisk tematik. Kristnandet sätter ramen och refor-mationen ökade den nordiska orienteringen. Kyrklig konst redovisas nog-grant, näringarnas utveckling, handel och hantverk och de föremål dessa avkastar återges i epokskiftet mellan tidig- och senmedeltida kristna läm-ningar. På väg mot reformationen berörs även vissa andliga frågor som kan knytas till konstföremålen: Mariafigurernas förändring från sittande till stående, helgontro, pilgrimsresor, altartavlornas skildring av skärseld och helvete och avlatsbreven – allt delar av det som ledde fram till uppro-ret mot förfuskade ideal 1536. Reformationen gjorde i ett slag konungen till den största landägaren, mäktigare än de allt färre dominerande gods-ägarna. Makten krävde en passande manifestation i vackra saker och byggnader som museet kan visa upp.

Det territorium som avspeglas är i huvudsak de nuvarande danska land-skapen, inklusive Grönland, men ofta lyfts södra Jylland in och ibland också Skåne. Danska segrar över svenskar 1157 och Valdemar Atterdags seger över bondehären utanför Visby 1361 (i Sverige känt som brandskatt-ningen av Visby) tas upp för att man i gravarna hittat exempel på medel-tida danska vapen. Norge berörs normalt inte trots att det först var en del i Kalmarunionen och från reformationen en integrerad del av det danska riket. Holsten är helt borta liksom Estland och andra Östersjöbesittningar, inklusive de svenska. Enda undantaget är att norrmännens medeltida kolo nisering av Grönland berörs, kanske för att den upphörde under 1400-talet så att det blir en okomplicerad och avslutad kolonial förhistoria till den därefter danska riksdelen.

Kalmarunionen nämns alltså inte uttryckligen, om än drottning Marga-reta dyker upp som en kraftfull regent som får stopp på adelns rätt att bygga borgar – men hon är dansk regent och inte nordisk härskarinna.

Desto mer utrymme får svenskkrigen under 1600-talet. De nedgrävda skatter som visas fram är vittnesmål om de attacker och plundringar som trots starkt motstånd resulterade i stora förluster för Danmark.

De nationella perspektiven dominerar fullständigt framställningen och det förstärks för museibesökaren som börjat med förhistorien. Även där är ett etniskt Danmark enligt de nuvarande gränserna en tydlig och ej disku-terad ram, trots årtionden av diskussion om hur de moderna nationalsta-terna är skapelser av de senaste århundradenas politik.

De senaste 150 åren av tyska erövringar, krigsockupationen och de upp-levda muslimska hoten ger i en centraliserad museikultur ett enhetligt nationalistiskt svar, med få referenser till Norden, som inte har någon motsvarighet i övriga grannländer.

79

finland – kalevala

Det finska nationalmuseet stod klart 1908. Det var tänkt som ett försvars-verk för det finska mot framför allt tilltagande ryska anspråk. Samtidigt uttrycker dess existens den ryska politikens långa tradition av en tillåtande hållning till etniska minoriteters kulturuttryck. Museet visar även på drag-kampen mellan det svenska och det finska i den nationella kulturen. Själva byggnaden är både en renässansborg och en kyrka: tro och kraft i förening. Senare byggs riksdagshuset i dess närhet. De förhistoriska målningarna med motiv från Kalevala i foajéns valv anger tonen och länkar till de natio-nalromantiska målarnas motivkrets som utgör huvudnumret i national-galleriet, Atheneum. Nationen har därmed finska förhistoriska rötter i natur och folklig myt, i likhet med övriga nordiska nationer men med dis-tinkt nationell särart.

Periodindelningen både sammanfaller och skiljer sig på intressanta sätt med övriga Norden. Förhistorien avslutas med vikingatiden som sträcker sig 800–1025 och avlöses av den unika korstågstiden 1025–1300. Folk-dräkterna som konstrueras över hela Norden under 1800-talet bygger här på fynd från denna tid och anknyter till mytisk Kalevalatid.

Viljan att ingå i en nordisk kontext, bland annat som skydd mot förrysk-ningssträvanden, visas av att vikingatiden används som epokindelning oavsett den faktiska bristen på vikingar. Epokens allt livligare handel mellan öst och väst påskyndade utvecklingen av städer, hantverk, skatt-fynd och statsbildningar i norr där vikingaleden passerar Finska viken och Bottenhavet.

Korstågstiden berättar om ett Finland som är klämt mellan Novgorod respektive Sverige och Danmark. Olika delar av landet påverkades av kul-turinfluenserna från respektive håll. Kartbilden över nuvarande Finland förstärker uppfattningen om att Finland redan nu fanns som nation, men orienterade sig åt olika håll.

Samma sak har efter Sovjets fall hänt på museer i Baltikum där både den baltiska och nordiska identifikationen går via dels vikingatiden, dels de från medeltiden nordiska inbrytningarna på det av Tyska orden domi-nerade området.

Medeltiden blir därmed kortare än i övriga Norden och är starkt identi-fierad med katolska kyrkan. Den heliga Birgitta i Nådendal är en symbol, men också tidlösa och enkla möbler. Bondefolket som samhällets bas dy-ker också upp i alla epoker och tillsammans med Kalevalamålningarna av Akseli Gallen-Kallela (född Axel Waldemar Gallén men gjorde ett tidstypiskt patriotiskt namnskifte), utgör det bilden av ett tidlöst folkligt mytiskt Förr.

Två olika ”medeltider” kan alltså urskiljas: en kort kronologiskt kristen och en lång bondefolklig som med rötter i heden tid varade till tidigt 1800-tal. Inte i någon av dem finns det plats för en komplicerad Kalmarunion, eftersom det redan är svårt nog att skilja Finland från Sverige.

Ett mytiskt, nationellt Förr blir tydligt i Aino-triptyken av Akseli Gallen-Kallela från 1891. Här skildras den sägenomspunna flickan Aino, omsjungen i Kalevalasångerna 3 och 4. Hennes bror förtrollades av den gamle Väinämöinen och kunde bara rädda sitt liv genom att lova bort sin syster till honom. Men hon vägrade och dränkte sig hellre än att gifta sig med gamlingen.

c

Den starkaste symbolen för de medeltida nordiska striderna är utan tvekan skulpturgruppen S:t Göran och draken. Den invigdes nyårsafton 1489 till åminnelse av slaget vid Brunke-berg 1471, då Sten Sture d.ä. besegrade unionskonungen Kristian I och sedan kunde regera Sverige till 1497. Alltsedan skulpturgruppen blev klar och laddades med reliker av ett påvligt sändebud, har den haft en central posi-tion i Storkyrkan eller på det 1866 nyöppnade National-museum. Bildtrogna kopior förekommer i stort antal i landet. I den tidigare såväl historiska som konstvetenskapliga forskningen är symboliken tydlig: Örjan räddar prinsessan (Sverige) undan den onda draken (Danmark). Ett exempel på hur det goda besegrar det onda och legitimerar slagets ut-gång, men också senare seklers strider mellan länderna. Det är fortfarande i dag denna nationella historia, inte det gemen-samma nordiska förflutna, som präglar de nationella histo-riska museerna.

c

83

Medeltiden som historisk epok är inte alls lika central i finskt nations-danande och tar heller inte någon stor plats på det finska nationalmuseet. Det är en ambivalent övergångstid från en lång förhistorisk identitetsbil-dande fas till en tid av förvisso gott europeiskt kristnande men också en utländsk överhöghet.

sverige – ur den mörka medeltidens oreda steg vasa

Medeltiden har varit central i den svenska historieskrivningen. Där föds och kristnas landet, samhällsordning och statsmakt växer fram. I huvud-stadens museer står berättelserna om medeltiden emellertid svaga. Natio-nalmuseum invigdes 1866 och det historiemåleri som var en mycket viktig ingrediens hämtade först näring i den fornnordiska gudavärlden och se-nare i framför allt stormaktstidens hjältedåd. Att inte heller senare grun-dade museer tog sig an medeltiden som Gründerzeit är en konsekvens av en överenskommelse från 1919 mellan Statens Historiska museum och det privat grundade Nordiska museet: det senare fick hand om Sveriges kulturhistoria, särskilt från reformationen, medan det förra blev ansvarigt för förhistorien och medeltidens kyrkliga, katolska, arv.

Historiska museet bröt 2010 överenskommelsen från 1919 genom att öppna en kronologisk utställning över Sveriges historia som tar vid där deras egen arkeologiska framställning slutar. Liksom de äldre utställning-arna inramas den nya av ett anti-nationalistiskt etos i skarp kontrast till framför allt den danska historien på Nationalmuseum i Köpenhamn. Lik-som där blir det ändå i huvudsak ett nationellt urval av föremål som pre-senteras, naturligt nog från en modern svensk utgångspunkt. Kronologin formas till ett credo med de senaste seklernas framgångssaga om hur vi svenskar stigit från ett visserligen myllrande rikt, men dock mörker, mot ljuset. I detta bokstavliga mörker har kyrka, religion och maktstrider en central roll som givet sammanhang för människornas samhällsskapande och överlevande.

Starten i 1000-talet kallas inte medeltid utan betecknande nog ”Innan Sverige blev Sverige”. 1200-talet är vattendelare genom en revolution upp-ifrån, av kungamakten, där för oss välkända makt- och genusordningar etableras. På 1300-talet är det digerdöden och Kalmarunionen som är de två viktigaste händelserna. Den heliga Birgitta och drottning Margareta tar gestalt med skrivna uppenbarelser respektive en grandios klänning (ett krigsbyte från Roskilde). Margaretas tillträde 1389 är ett märkesår i den tidslinje som löper i golvet och binder dåtiden i kronologiskt tickande rikt-ning mot framtiden. Under 1400-talet präglas tiden av en ”politisk anarki” som till och med gör det möjligt för bönderna att ta plats i det politiska spelet. Epoken avslutas under tidigt 1500-tal genom att reformation och arvmonarki inrättas. Folket blir ”undersåtar” eller undanröjs skoningslöst med tjänstvilliga legotrupper, prästerskap och fogdar som redskap.

Samerna och inuiterna, vilka först i vår tid erkänns som ursprungs-folk med en egen historia, sågs länge som en livsform utan egent-lig historia, det vill säga utan civilisation och statsbygge. Samerna var snarare en del av naturalhistorien. Museernas uppdelning av världen är betydelsebärande och mycket synlig i detta fall. Först är samerna en del av naturhis to-riska samlingar, vilka ofta innehåller etnografiska samlingar. Så småningom frigörs de etnografiska samlingarna till en egen enhet av exotiska folk. I nästa steg inkorporeras de med kulturhistoriska samlingar som en del av variationsbredden inom landet eller i egna nationella specialmuseer. Sist – och det är en ännu pågående process – blir ursprungsbefolkningarna en del i den politiska histo-riens berättelser, där Sapmi är en nordisk nationsbildning. De har ingen medeltid alls i den nationella historien, då det först är i tidigmodern tid som staten upprättar en samepolitik. Nordiska museet, den tidigare s.k. Lapska avdelningen. Skåde-samlingens nymontering 1947.

c

85

Vid sidan av denna nysatsning finns det sakrala kyrkliga kulturarvet kvar i äldre former som textilt hantverk, skulptur, måleri, altartavlor med kor-tare upplysningar om proveniens, konstvetenskapliga noteringar eller in-formation om det liturgiska sammanhanget infogat. Kristnandet och den kyrkliga materiella kulturen är ett delat och dominant tema inte bara över tid, utan mellan alla de numera protestantiska nordiska länderna.

Fynden speglar uttryckligen ett intresse för konsthantverket som visar ett civiliserat dåtida Sverige. Den politiska dimensionen återges bara indi-rekt och är underkommunicerad. Detta har egentligen inte ändrats sedan Historiska museet slog upp portarna vid Narvavägen 1943. Den övergripan-de nationella inramningen på museet är synnerligen stark både på grund av tidsandan och till följd av kriget, men medeltidsutställningen är still-samt konsthistoriskt inriktad. Det nordiska har något arkaiskt och för-nationellt över sig, eller som Sigurd Curman skriver i Fornvännen 1945: ”Bäst och renast framträder detta nordiska järnsmide inom själva det kro-nologiska gränsområdet till forntiden – 1100-talet och tiden kort där efter – alltså medan ännu traditionen höll kontakten med äldre epoker”.

Om vi jämför det sammanhang som medeltiden ges i dag med det som var giltigt vid slutet av 1800-talet och i mitten av 1900-talet, är det framför allt den socialhistoriska dimensionen som blivit starkare och lagts till den dominerande kyrklig-andliga. Vardagslivet med odling, hantverk och stadsliv har större utrymme. Även statsbildningen och Kalmarunionen har tagit plats.

Den största skillnaden mellan dagens museum och utställningarna på nationalmuseerna är arbetsfördelningen mellan den berättelse som besö-karen förutsätts ha med sig till utställningen och den som presenteras för besökarna på museet. I dag har skolbokskunskapen tagit plats i utställ-ningen så till den grad att man bör tala om ett paradigmskifte. Den berät-telsen är grunden i utställningen som för vidare den nationella berättelsen i modifierad form: den stolta presentationen av hantverksskicklighet och estetiska sidor av religionen finns kvar men den under tidigt 1900-tal öpp-na nationalismen har försvunnit. Den uttryckliga nationalismen har där-med ändrat karaktär från en betoning av obruten kon tinuitet till betoning av inflytande och utbyte utifrån och ett uttryckligt bejakande av kontinui-tetsbrott, särskilt med etableringen av historisk tid.

Från medeltiden är det enheten i berättelsen som dominerar: vi anar ett Sverige som växer fram med medeltiden som en vacker, men mörk fond varemot svenska folket kan ta sats och överleva stormaktstid och ortodoxi, för att med vetenskapliga och tekniska framsteg gå vidare in i demokratins och välfärdsstatens löftesrika framtid.

86

medeltidens förändrade roller

En epokindelning som medeltiden kan förefalla som en banal inrättning för att rama in och avgränsa en historia, på samma sätt som en karta över Norden illustrerar dess lokalisering. Bägge är i själva verket djupt bety-delsebärande, inte minst genom sin synbara oförarglighet.

I Sverige har unionen sedan unionsstridernas slutskede såväl i politisk retorik som i populär och professionell historia huvudsakligen beskrivits som ett danskt projekt strävande efter överhöghet och förtryck av andra länder. Som en spegelbild är den traditionella danska synen den omvända: ett uttryck för de danska kungarnas rätt och dansk storhet. Från 1800- talets början kompliceras denna bild på två sätt. Snarare än en historisk utgångspunkt för att beskriva senare strider som inbördeskrig, har Kal-marunionen blivit till en epok av oreda (särskilt för Sverige) och en be-svärande och komplicerad union för de yngre staterna att ta avstånd från uttryckligen eller med tystnad.

Med skandinavismen och mer positiva föreställningar av nordisk ge-menskap skapades för första gången en bild av Kalmarunionen som en förebildlig epok. Naturligtvis fick den bilden minskad politisk betydelse efter besvikelserna 1864, då Sverige trots konungsliga löften inte stod vid Danmarks sida när tyska trupper ryckte åt sig en första del av södra Jylland. Skandinavismen och nordismen fick sig en törn, men återkom både på 1920-talet och i vår egen tids omprövningar av nationell självförståelse och europeisk union. Den nordiska unionen som ett alternativ till tysk, rysk och europeisk expansionism var och är en långlivad historia.

De nationella berättelserna har dominerat de museala framställningar-na av det förflutna i huvudstäderna, även om det fanns öppningar för en jämförande och gemensam kulturskildring under 1800-talet. Den natio-nella inramningen på museerna är i dag till och med mer framträdande än under museibildandets och det som brukar kallas nationalismens epok, 1800-talet. Därtill anropas Europa i dag oftare än föreställningar om en delad nordisk kultur.

Användningen av medeltiden som en nationell grundartid har föränd-rats och minskat i betydelse. Huvudstrategierna i framställningen av medel-tiden är att tona ner dess politiska historia, fokusera på tidens katolska tro och hantverkets produkter som konstföremål att beundra. Medeltiden står i dagens bredare historiekultur snarare för Landet Annorlunda än för vår egen kulturs begynnelse. Lockelsen ligger mer i kontrasten än i konsekven-sen. Det syns i hur medeltiden används inom populärkulturen, som film, lajvspel, turism, marknader, musik. Kanske är det så att det populärkulturella bruket har tilltagit i takt med att den politiska laddningen minskat.

Det nordiska land där medeltiden har starkast definierande karaktär för nationell självförståelse är Island som koloniserades först. Norge följer därpå med sin fria statsbildning. Danmark var den dominerande politiska

87

makten i Norden under medeltiden. Finland blev kristnat och koloniserat från Sverige innan en egen statsbildning uppstått och medeltiden är mindre central som historisk startpunkt. I Sverige var och är det en epok som präglas av kris och oordning innan Gustav Vasa träder in och ordnar upp landet.

Museernas berättelser skiljer sig på intressanta sätt inte bara från popu-lärkulturen utan även från historiografin. I den senare utgör den politiska utvecklingen en given utgångspunkt. En sådan abstrakt process och berät-telse är inte lätt att presentera musealt. Drottning Margaretas klänning är mer ett märkvärdigt hantverk, eller en påminnelse om starka kvinnors spelrum, än en illustration av Kalmarunionens politiska strävanden.

En museal basutställning tar längre tid att iscensätta och kräver att fler inblandade enas än en ny bok om medeltiden. Det finns även en praktisk didaktisk aspekt där föremålens förmåga att re presentera historien spelar in, men sammantaget får det som effekt att museernas roll blir att kultura-lisera, avpolitisera medan historieskrivningen tar det politiska perspekti-vet. För en tidigare bildad publik var den politiska historien känd och de kulturhistoriska objekten kunde illustrera denna med konsthistoria och religion på museerna. I dag måste allt berättas på plats. Därför tycks bud-skapet vara mer nationsbundet i en samtida utställning än i en från det slutande 1800-talet.

Norden ligger där som en självklar ram, täckt av inlandsisen, väntande på sina odlare när värmen kommer. Därunder finns dock i alla länder en färdig karta med nationens nuvarande gränser utritade. Så orienteras besökaren redan i entrén om att vi befinner oss i ett naturligt Norden bestående av sina nuvarande nationella stater. Historiens våldsamma dynamik ges en lugnande och visionslös form som har haft det goda med sig att den mycket sällan lett till krigiska krav på revansch. ■

89

När världen lärde sig att gå nordiskt

susanne österlund-pötzscH

Jag hör damen i den blå träningsdräkten innan jag ser henne: klick – klick – klick – taktfasta stavar mot grus – klick – klick – klick – nu tillsammans med det svischande ljudet av polyesterklädda ben – ritsch – ritsch – ritsch. Hon kommer runt hörnet och precis som hon tickar iväg förbi mig hinner vi utbyta en kort nick. Vi har ju trots allt passerat varandra många gånger. Denna regelbundna och flitiga motionär är långt ifrån den enda som frek-venterar promenadstigarna i närheten av mitt hem i nordvästra Helsing-fors. Så gott som oberoende av väder och vind kan jag räkna med att möta ett antal stavgångare.

Stavgång har beskrivits som en finländsk nationalsport, åtminstone med hänsyn till antalet utövare. Enligt vissa beräkningar ägnar sig 20 pro-cent av alla finländare åt stavgång. Men speciellt långa rötter som folklig favoritmotion har stavgång inte. Faktum är att den introducerades först i slutet av 1990-talet. Den etablerades emellertid snabbt och nuförtiden är det ovanligt att stavgångarna möts av tillrop om att de glömt skidorna hemma eller frågor om de händelsevis inte märkt att vintern tagit slut.

en trevande start

När man berättar stavgångens historia är det praxis att inleda med konsta-terandet att sommarträning med skidstavar användes redan på 1930-talet av finländska elitskidåkare som ville hålla formen för vintersäsongen. Men det var först under 1980-talet som idén om att gång med stavar kunde vara en lämplig träningsmetod för allmänheten slog rot och som det började göras studier i promenerandets hälsofrämjande egenskaper.

Det första tillfället då stavgång fick större publik uppmärksamhet häng-de samman med en missräkning – bristen på snö i Helsingforstrakten den 5 januari 1988. Denna dag avtäcktes statyn av den finländske idrottaren och idrottsteoretikern Lauri Pihkala vid Olympiastadion i Helsingfors. Fri-luftsförbundet Suomen Latu (som Pihkala var med och grundade 1938)

stavgång har snabbt blivit populärt. men nordic Walking är inte bara en effektiv motionsform utan också ett framgångsrikt varumärke.

cStavgången manifesterade sig till och med politiskt när de nordiska arbetsmarknadsministrarna, på bilden Sven Otto Littorin (Sverige) och Tarja Cronberg (Finland), ägnade sig åt ett så kallat walk and talk på ett ministermöte på Lidingö 2008.

90

hade föreslagit att tillfället skulle uppmärksammas med att deltagare skulle skida från förbundets friluftsstuga i Månsas i norra Helsingfors till stadion. Utan att nedslås av den försmädliga avsaknaden av snö organise-rade förbundets ledare Tuomo Jantunen i stället en grupp gångare med skidstavar som tågade in på olympiaområdet. Allt till massmedias för-tjusning.

I början av 1990-talet var intresset för att utveckla gående som tränings-form stort på många håll. Power walking var exempelvis en av 1980-talets stora träningstrender i Nordamerika. Tester vid Vierumäkis sportinstitut visade att stavgång kunde göra träningen mer effektiv. I mitten av 1990- talet inledde Suomen Latu diskussioner med sportutrustningstillverkarna Exel Oyj om hur stavgången kunde utvecklas. Marko Kantaneva, som stu-derade vid Vierumäki sportinstitut, hade tidigt intresserat sig för hur stav-gång kunde göras så effektivt som möjligt och samarbetade med Exel för att ta fram lämpligt utformade stavar. Det upptäcktes bland annat att gångstavar bör vara kortare än vanliga skidstavar för att nå störst effekt. Dessutom försågs gångstavarna med en mjuk gummifot för att bättre passa snöfria ytor.

Så inledde Exel 1997 produktion av stavar tillverkade specifikt för gång-träning och lanserade den internationella benämningen Nordic Walking. Starten var trevande. Allmänheten tyckte det var löjeväckande att gå med stavar, media gjorde sig lustiga över den nya motionsformen, och sport-butikerna och sportmässorna ställde sig skeptiska. Ändå var det fler och fler vardagsmotionärer som fastnade.

Samtidigt fortsatte friluftsförbundet Suomen Latu sin energiska kam-panj för att introducera stavgång. Bland annat arrangerade de instruktörs-ledda evenemang för hågade gångare. Det lyckades. Motionärerna ström-made till och stavgång väckte åter uppmärksamhet i finländska massmedia – men nu som framgångsrik innovation.

lyckad utlandslansering

Utomlands gick lanseringen bättre. Redan 1998 såldes de första gångsta-varna i Sverige och Schweiz. Stavgång marknadsfördes speciellt till frilufts-förbunden i de nordiska länderna. Och företaget Exel belönades 2000 med Finlands innovationspris för sitt initiativ att lansera en ny motionsgren.

En förklaring till stavgångens internationella framgångar var att den fyllde en nisch. I en tid när fetma blivit en folksjukdom och människor blev alltmer stillasittande både på jobbet och i sin fritid, presenterades stav-gång som ett lätt sätt också för ovana motionärer att börja röra på sig. En av de stora fördelarna med stavgång är nämligen att den kan anpassas till den individuella konditionen och har låg skaderisk. Stavgångens kondi-tions- och hälsofrämjande egenskaper har dessutom framförts i en mängd vetenskapliga studier och artiklar. Det är visserligen sällan den vanliga var-

91

dagsmotionären läser dem, men de utgör ett närmast obligatoriskt, och övertygande, referensmaterial för stavgångens mer energiska förespråkare.

stavgången organiserar sig

År 2000, endast tre år efter att termen Nordic Walking hade introducerats, grundades International Nordic Walking Association (INWA, från 2009 ut-läst The International Nordic Walking Federation) i Finland. En nyckel part i grundandet var företaget Exel Oyj. Medlemmarna finns spridda över hela världen – som i Andorra, Belgien, Estland, Irland, Italien, Luxemburg, Ne-derländerna, Polen, Schweiz, Slovenien, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Australien, Nya Zeeland, Kina, Japan, Sydkorea och USA. Visionen är att sälja, utveckla och skydda de rätta principerna för Nordic Walking, samt att undervisa om detsamma. Man framhåller vikten av en korrekt teknik – och utrustning. Tekniken erbjuder man genom certifiering av tränare. Förbundet har skapat ett pyramidformat utbildningssystem av certifierade INWA-tränare som sprider ”rätt” teknik. De nationella medlemsorganisa-tionerna tar i sin tur hand om utbildningen av certifierade INWA-instruk-törer och INWA-guider.

Trots att INWA växt internationellt är kopplingen till det finska företaget fortfarande tydlig. Förbundets ordförande är finländaren Aki Karihtala, som tidigare var vd för Exel, och aktiv redan i utformandet av den interna-tionella lanseringen av Nordic Walking. Till INWA:s partners och sponso-rer hör dessutom de finländska företagen Karhu och Gymstick.

INWA är emellertid inte den enda internationella Nordic Walking-orga-nisationen. International Nordic Fitness Organisation 7 (INFO 7) är en inter-nationell paraplyorganisation för olika nationella federationer. Medlems-organisationer finns i Benelux-länderna, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Tyskland och Österrike.

INFO 7 beskriver Nordic Walking som den mest välkända formen av Nordic Fitness, och syftet är helt enkelt att förbättra hälsan genom att gå med stavar i den ”vida, öppna naturen”.1 Medlemsorganisationerna ar-rangerar egna utbildningstillfällen för instruktörer och tränare, och som en parentes kan det noteras att deras hemsidor har stavtillverkarna Leki, en av Exels konkurrenter på området, som industripartner.

Intresset för Nordic Walking är stort också i Nordamerika. En av pionjä-rerna för att introducera stavgång i USA är Sverigefödda fitnessexperten Malin Svensson som lär ut tekniken via sitt eget företag Nordic Body Inc. Hon är grundare av och ordförande för INWA:s nationella organisation i USA, Nordic Walking North America (NWNA). Vid sidan om NWNA finns även American Nordic Walking Association (ANWA) som inte är kopplad till INWA.

Fenomenet att gå med stavar hade dock introducerats i USA före boo-men med Nordic Walking. I mitten av 1980-talet utvecklade den ameri-

För att beräkna stavarnas längd inför gångövningarna bör man multiplicera sin egen längd med 0,68. En annan tumregel är att gångarens armbåge ska ligga i 90° vinkel när man håller staven i sitt grepp och stöder den mot marken. Diagram ur produktkatalog från Exel Oyj.

c

92

kanske skidtränaren Tom Rutlin en annan teknik att gå med stavar som han kallade exerstriding. Men eftersom termen Nordic Walking har fått så-dan status kallar Rutlin i dag sin version av stavgång för Exerstride Method Nordic Walking. I USA föredrar en del exerstriding framför vad som ibland kallas ”European Method Nordic Walking”, det vill säga den teknik som lärs ut av INWA.

konflikter om originalet

Stavgångens historieskrivning är heller inte utan kontroverser. Den tidi-gare nämnda Marko Kantaneva har exempelvis stämt Exel för upphovs-rättsbrott. Kantaneva skrev 1997 en kort artikel om effekten av stavgång, sauvakävely, som han menar att Exel använt utan tillstånd då de lanserade Nordic Walking.

Marko Kantaneva är fortfarande aktiv inom stavgångsbranschen. Till-sammans med australiensaren Michael ”Walking Wizard” Gates driver han företaget Poleabout som erbjuder information, utbildning och evene-mang kring ”pole walking”. Kantaneva kallar numera sin teknik för the original Nordic Walking. År 2010 tog Kantaneva, Gates och exerstride-upp-finnaren Tom Rutlin initiativet till grundandet av ytterligare en stavgångs-organisation, World Nordic Walking Federation (WNWF). Meningen är att WNWF ska fungera som en paraplyorganisation för organisationer, före-tag, instruktörer, klubbar och individuella medlemmar, bland de sistnämn-da framför allt bloggande aktivister, medlemmar av lokala klubbar samt deltagare i nätcommunities och internetforum. En bakomliggande tanke sägs vara att förena alla aktörer och frångå utbildnings- och varumärkes-monopol. I presentationen av WNWF betonas att det är en organisation för gräsrötterna. Och gräsrötter finns det ju gott om när det handlar om stavgång, med cirka 10 miljoner utövare världen runt.

På promenadvägar runtom i de nordiska länderna går dock den vanliga gräsrotsmotionären med sina stavar saligen omedveten om den ovan beskrivna djungeln av förbundsakronymer. Det är inte ens alla som skulle uppfatta sig utöva ”nordiskt gående” eftersom aktiviteten helt enkelt kallas ”stavgång” på alla nordiska språk – stavgang på norska och danska, sauva kävely på finska och kepikõnd på estniska. Att det är en nordisk motionsform i fråga om antalet praktiserare råder det däremot inget tvivel om.

den säljande nordiska naturkärleken

Utanför Norden har Nordic Walking fått stor popularitet i norra och cen-trala Europa, och i synnerhet i tysktalande länder. Spridningen motsvarar det man kallar det nordeuropeiska promenadbältet – i kontrast till en syd-europeisk flanörkultur. Den nordeuropeiska promenaden ska helst ske i Stavgående finsk mjökko.

c

93

någorlunda rask takt och äga rum i naturen, eller möjligtvis på motions-spår i stadsmiljö. Flanören, däremot, förlägger sitt mer sociala strosande till urbana miljöer eller till bykärnan.

Nordic Walking kombinerar alltså en redan väletablerad, populär praktik (promenerandet) med ett effektiveringselement (stavarna), och stavgång-ens internationella segertåg kan enligt den finländske konsumtionsforska-ren Mika Pantzar ses som ett utmärkt exempel på när konsumentens och producentens intressen möts. Konsumenten är med andra ord en del av innovationsprocessen och stavgång en folkrörelse i dubbel bemärkelse.

Stavgång är en utpräglad utomhussport. I länder där friluftsliv är del av en nationell livsstil har Nordic Walking följaktligen väckt stor begeistring. Naturaspekten har varit en viktig del av introducerandet av motionsfor-men internationellt. ”Frisk luft” är ett begrepp som ofta används i sam-band med Nordic Walking både i direkt marknadsföring och av privata entusiaster.

Naturen är framträdande när de tyska stavgångstränarna Ulrich Pra-mann och Bernd Schäufle presenterar aktiviteten i sin bok Schlank und Fit mit Nordic Walking (2006). Där konstaterar de att i Finland går var femte person med ben och armar satta i raskt arbete ”genom den underbara naturen”. De framhåller att ”rörelsen hjälper till att utveckla en känsla för den egna kroppen och att hitta en balans mellan kropp och själ – vilket i slutändan leder till en ny livsglädje”.2

Det är alltså inte enbart själva motionen som är hälsosam i Nordic Walking; att vistas i naturen anses vara en läkande kraft i sig. Den själsliga dimensionen lyfts fram av många förespråkare. Att förenas med Moder Jord via stavarna känns förankrande och rytmen i Nordic Walking är rofylld och meditativ, skriver till exempel fitnessexperten Malin Svensson i sin bok om stavgång.3 Catherine Vinckenbosch, ordförande för den fransk-talande Nordic Walking League i Belgien, betonar att när någon går stav-gång med korrekt teknik måste de koncentrera sig och denna koncentra-tion hjälper dem att glömma vardagens problem.

norden som varumärke

Att Nordic Walking förknippas med naturen och såväl kroppslig som själs-lig hälsa är alltså uppenbart. Men i vilken grad har själva namnet Nordic Walking bidragit till det? Trots att det finns ett antal andra internationella benämningar på stavgång – pole walking, ski walking och exerstriding – är Nordic Walking det begrepp som har etablerats och är den globalt mest använda termen. Experter inom konsumtionsforskning har konstaterat att få finländska varumärken är lika allmänt kända som Exels ordkombi-nation Nordic Walking. Men vad menas egentligen med ”Nordic” i det här sammanhanget? Vilka associationer är det som väcks? Och vilka önsk-ningar?

94

”Nordic är utomhus. Nordic är naturen”, svarar Frank van Eeckhout vid the Nordic Fitness Center i Brussel på frågan vad belgare i allmänhet ser som ”nordiskt”.4 Eva Johansson, Nordic Walking-instruktör vid Friskis & Svettis-gymmet i Bryssel, håller med om att Norden förknippas med fri-luftsliv och naturen:

– Utomhusaktiviteter ägnas ingen större uppmärksamhet här i Belgien och de flesta belgare vet inte hur de ska förbereda sig med kläder, skor med mera, för en utomhusaktivitet. Skandinaver har ett närmare förhål-lande till naturen och ser den på ett annat sätt. Vi både är och uppfattas som friluftsmänniskor, noterar hon.

Jens Werner, stavgångsinstruktör från Bad Kreuznach i Tyskland, kon-staterar att Skandinavien, jämte Kanada, betraktas som ett mecka för fri-luftssport.

– Skandinavien kopplas i vardagen ofta ihop med kärleken till naturen och miljövänlighet, tillägger han.5

Ytterligare en vanlig association till ordet Nordic är vintersporter, något som var ännu tydligare under stavgångens första år då den allmänt upp-fattades som ”skidande utan skidor”. Exels marketing manager Marja- Leena Koskinen bekräftar att lanseringen av termen var direkt riktad till Centraleuropa med syftet att skapa en marknad:

– Skandinavien var trendigt vid tillfället och namnet Nordic Walking hänför sig alltså både till regionen och till Nordic Skiing eftersom det finns en parallell till skidning i klassisk stil, förklarar hon.

Det fanns med andra ord ett färdigt varumärke och ett värde i ”Nordic” som gav en annan genomslagskraft än om den nya aktiviteten skulle ha benämnts exempelvis ”Finnish Walking”, vilket med den starka finländska kopplingen kunde ha varit en möjlighet.

Exel Oyj har inte vilat på lagrarna efter att ha etablerat det framgångsrika begreppet. De har även introducerat Nordic Fitness Sports, som förutom Nordic Walking omfattar Nordic Fitness Skiing, Nordic Blading (det vill säga inlines med stavar) och Nordic Snowshoeing (med stavar, naturligtvis). Ytter ligare en utvidgning från Exels sida är att inte enbart marknadsföra aktiviteter och utrustning utan även själva platsen där de äger rum som en del av Nordic Fitness. Konceptet Nordic Fitness Sport Park registrerades 2003 – för varför inte göra hela upplevelsen Nordic?

I Finland finns det sådana sportparker i bland annat Ylläs, Levi, Rova-niemi, Helsingfors och Kalajoki. För utpräglade skidorter som Levi innebär den nya Nordic Fitness Sport Park, med stavgångsleder av olika längd och svårighetsgrad samt undervisning och guidning av INWA-certifierade in-struktörer, ett viktigt bidrag till skapandet av en sommarsäsong. Kedjan Nordic Fitness Sport Park marknadsförs av det tyska företaget Nature it, som sponsras av INWA och Exel. Under sloganen ”Die Zukunft ist nord-isch” (framtiden är nordisk) presenteras parker av den här typen i Finland, Tyskland, Italien, Nederländerna, Tjeckien och Österrike.

95

En lektion i stavgång, a.k.a. Nordic Walking:

• Börja med att fästa handremmen runt din hand.

Ofta finns det en märkning av vad som är

vänster och höger. L är vänster och R är höger.

• Gå med stavarna släpande i marken. Sätt ner

foten med hälen först och rulla över till tårna.

• Låt hela armen pendla med din rörelse.

• Axlarna skall vara lösa och avslappnade. Rikta

blicken framåt.

• Ta tag i stavarna. Fäst stavspetsen i marken.

• Tryck staven bakåt.

• Staven sätts i marken med en cirka 30 till 40

graders vinkel.

• Tänk på att stavträning är en diagonalgång. När

höger hand är fram så är vänster hand bak, när

höger fot är fram så är vänster fot bak.

• Nu promenerar du med stavarna, så kallad stav-

gång. Det finns andra sätt att gå med stavarna,

men det är inget som vi rekommenderar, felaktig

teknik kan rent av orsaka både värk och skador.

(från Stavakademins hemsida, www.stavgang.se/stavaratt.htm)

96

Det finns dessutom Nordic Walking Parks utanför Exel-kedjan, bland annat i Schweiz, som kanske är det land som har den största turismen kring Nordic Walking.

nordiska friluftsideal på export

Stavgång passar in i en lång nordisk tradition av friluftsliv. Det har noterats att nationalromantikens hyllande av naturen fick en speciell genklang i de nordiska länderna, i synnerhet i de nya nationerna Norge och Finland. Utomhusliv som en form av ideologi kan sägas ha utvecklats till ett ge-mensamt nordiskt drag och en del av den stereotypa nationalkaraktären i de individuella nordiska länderna. En central byggsten i detta friluftsideal är upprätthållande av allemansrätten (jokamiehenoikeus på finska). Rättig-heten att fritt röra sig i skog och mark beskrivs i officiella sammanhang om inte som ”unikt” nordiskt, så åtminstone som ”typiskt”, även om dessa rättigheter ser olika ut för varje land. ”Allemansrätten är ett nordiskt be-grepp” fastslår exempelvis Nordiska ministerrådet i en rapport från år 1997. Naturvårdsverket i Sverige påpekar på sina hemsidor att svenskar tenderar att se allemansrätten som ett kulturarv och som en nationell symbol. Norska Direktoratet for naturforvaltning menar i liknande anda att ”allemannsretten sier dermed noe om våre forfedre og deres væremåte og tankesett, og mye av vår livsstil i dag er basert på den”.

”Gående i naturen är välgörande för både kropp och sinne”, förfäktar stavgångspionjärerna i friluftsförbundet Suomen Latu. Närmare 90 pro-cent av den finländska befolkningen har enligt statistiska undersökningar gående som en av sina favoritsysselsättningar. I Norge är ”att gå på tur” som bekant närmast en del av vad det innebär att vara norsk. Och Finland är inte det enda nordiska land där man aktivt arbetat med att försöka effek-tivisera gåendet med stavar. En svensk patenterade nyligen gångstaven BungyPump med inbyggd fjädring som ger kroppen extra motstånd.

Den 9 oktober 2010 rapporterade finländska media stolt att Finland har tagit världsrekordet i stavgång. I ett evenemang arrangerat av Reumaför-bundet och läkemedelskoncernen Roche genomförde 3 786 stavgångare på tio olika platser i Finland ett stavgångslopp på tre kilometer. Det tidi-gare världsrekordet i stavgång hölls av Sverige. Det svenska rekordet från 2006 hade omfattat 1 026 stavgångare. ”Endast en tredjedel av det nya rekordet”, jublade de finländska tidningarna. Man kan fråga sig om här finns början på en ny form av landskamp.

Under min uppväxt fick jag inpräntat det snusförnuftiga, och enligt somliga friluftsfascistiska, mantrat om att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Det kan sägas utgöra ett allmänt nordiskt credo. För min inre syn kan jag se detta stolta valspråk – non nocens tempestas tantum nocens vestitus – broderat på banér fladdrande i vinden ovanför en armé av vindtygs- och goretexklädda rödkindade nordbor beväpnade med gång-

97

stavar. Redo att erövra världen – eller åtminstone redo att få lite frisk luft före eftermiddagsfikat. Klick – klick – klick – ritsch – ritsch – ritsch… ■

noter1. ”More and more people are getting to know

the taste of the best known type of Nordic Fit-ness: the concept in order to improve the health by using poles in the wide, open nature.” http://nordicfitness.dnv-online.de/index.htm (besökt 20/11 2010).

2. ”Bewegung hilft, ein Gefühl für den eigenen Körper zu entwickelnm die Balance zwischen Körper und Seele zu finden – und sorgt schließ-lich für neue Lebensfreude.”

3. ”Nordic Walking is also very meditative. Every time you place that pole into the ground, you connect with Mother Earth (…) It is a groun-ded feeling (…) Nordic Walking has a calming effect on the mind.”

4. ”Nordic is outdoors. Nordic is nature. Yes, absolutely.”

5. ”Generell gilt Skandinavien – neben Kanada – als das Mekka der Outdoorsportarten. Die Lie-be zur Natur und die Naturfreundlichkeit steht hierzulande ebenfalls sprichwörtlich für Skandi-navien.”

referenserIntervjuer (utförda under 2010):Frank van Eeckhout, Nordic Fitness Center, Brys-

selCatharine Vinckenbosch, Nordic Walking League,

BelgienMarja-Leena Koskinen, Exel OyjEva Johansson, Friskis & Svettis, BrysselJens Werner, dipl. sportlärare, Bad Kreuznach

Nordic Walking Magazine, July 2010Allemansrätten i Norden, TemaNord nr 501, Nord-

iska ministerrådet, Köpenhamn, 1997Oksanen-Särelä, Katja & Päivi Timonen, ”Diversi-

fication of practice. The case of Nordic Walk-ing”, Manufacturing Leisure, red. Mika Pantzar & Elizabeth Shove, National Consumer Rese-arch Center, Helsinki, 2005

Pantzar, Mika, ”Miten innovaatiot jalkautuvat – Tapaus sauvakävely”, Tietessa tapahtuu 3/ 2005, www.tieteessatapahtuu.fi/0305/pantzar.pdf (besökt 14/11 2010)

Pramann, Ulrich & Bernd Schäufle, Schlank und fit mit Nordic Walking, Südwest verlag, Mün-chen, 2006

Raevuori, Antero, Latu ja Polku, 4/2001Statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisatio-

ner, Ds 1999:78Svensson, Malin, Nordic Walking, Human Kine-

tics, Champaign, Illinois, 2009

98

99

Disco på skandinaviskainger damsHolt

År 1978 dansade John Travolta in i de nordiska huvudstäderna. Det var i samband med premiären av Saturday Night Fever. Filmen skapade en rad stereotyper som sedan dess kopplas till discoeran: den vita tredelade kosty men, guldkedjorna, det fönade håret och framför allt dansstegen med pekfingerdansen i spetsen. Det var inte bara i Norden som filmen gav upphov till en discofeber som spred sig med närmast epidemiska mått. Studio 54, en smått legendarisk klubb i New York, blev modell för diskotek över hela världen.

Discofebern blev alltså snabbt global, och John Travolta var dess ikon. Men, kan man fråga sig, fanns det regionala särdrag? Fanns det en speciell nordisk variant av disco? Eller tog man helt enkelt över den amerikanska kulturen med hull och hår? Och vad hände i så fall med den regionala identiteten? Lät den sig påverkas av den globala discofebern? Eller slogs den snarare sönder?

fransk historia blev amerikanska diskotek

Diskotekskulturen kom ursprungligen inte alls från Amerika. Nattklubbar som spelade skivor i stället för att ha levande musik fanns faktiskt först i de naziockuperade delarna av Frankrike. La Discothèque var ett av de första diskoteken i Paris och Whisky à Go-Go öppnade 1947. När så diskoteken dök upp i de angloamerikanska delarna av världen runt 1960, fanns refe-renserna till den franska bakgrunden kvar i ställenas namn. Ett nytt La Discothèque öppnade i London 1960, Le Club i New York samma år och Whisky à Go-Go öppnade i Los Angeles 1964.

Men när diskotekskulturen så småningom nådde de skandinaviska huvudstäderna under 1960-talet, var klubbnamnen engelska och refere-rade till det trendiga Storbritannien och USA snarare än till Frankrike. I Köpenhamn hade diskoteken namn som Club 6, Pussycat eller Star Club, i Oslo hette de Key House, Sound City och Safari Club och i Stockholm Vanilla Club, Apple och Mad Dog Club. Referenserna till de angloamerikan-ska delarna av världen syntes också i valet av discjockey, eftersom flera av

Hedonistisk, utlevande och exhibi-tionistisk – så brukar discokulturen skildras. men de nordiska huvud-städernas discoscen var sansad och måttlig.

Tillknäppt dans på ett Stockholms-disco i mitten av 1970-talet.

c

100

de skandinaviska diskoteken anställde engelsktalande DJ:s under 1960- och 1970-talen för att höja sin status.

mainstreamkultur vs coola klubbar

När den globala Travoltafebern drabbade de skandinaviska huvudstäderna under det sena 1970-talet hade discoscenen redan funnits i mer än ett år-tionde. Nattlivet i de tre städerna delade samma hierarkiska struktur – en struktur centrerad kring idén om en ”mainstreamkultur” som de coola klubbarna förhöll sig till och definierade sig mot. De flesta diskoteken i de tre städerna dominerades av en publik som inte kände något större behov vare sig av att utmärka sig själva eller ta avstånd från mainstreamkulturen. Som kontrast fanns det också exklusiva nattklubbar för en elit som värde-satte ekonomisk framgång, samt alternativa klubbar som fokuserade på en kulturell publik och sådant som dragshower eller punkmusik.

Vid 1980-talets början fanns det i alla tre huvudstäderna många main-streamdiskotek. Några ansågs vara mer preppy eller tjusiga, andra mer folkliga eller till och med vulgära. I Köpenhamn beskrivs publiken på Daddy’s Dance Hall som ”exalterade tonåringar i Ball-tröjor och Marc O’Polo sweatshirts”, medan Trocaderos publik tillhörde ”de mer ohippa och folkliga delarna av nattlivet”. I Oslo attraherade Bajazzo en stor publik tack vare den talangfulle DJ Glen, Ridderhallen framställs däremot som ”ett vulgärt raggarställe med öl och korv”. I Stockholm beskrivs folk som gick på Village som ungdomar med ”collegetröjor och jeans”, medan folket på Tramps var mer flotta: ”Mer Pringle och v-ringade Lyle & Scott, ökenkängor och randiga Busneltröjor.”

I alla tre städerna fanns det också riktigt exklusiva nattklubbar där större delen av gästerna var människor med ett stort ekonomiskt kapital. På Club Annabel’s i Köpenhamn

köpte folk hela flaskor och satt med brickor fulla av glas och snacks. Om man som ung, långhårig man, för ovanlighetens skull släpptes in bara för att man var i sällskap med en vacker flicka, kunde man vackla runt och hjälpa sig själv, eftersom de rika inte hade något emot att lämna en halv flaska kvar vid bordet.

På Downtown i Oslo hängde ”musiker, kändisar och affärsfolket – och deras groupies” och man måste ha medlemsnyckel för att komma in. På Alexandra i Stockholm var dörrpolicyn lika hård, men när gästerna så små-ningom började tröttna på att se samma ansikten varje kväll, gav ägaren order om att publiken ”skulle mixas på ett djärvare, mer Studio 54-liknande sätt”.

I alla tre städerna fanns det också diskotek på andra sidan av skalan som riktade in sig på mer subkulturella fenomen. Tack vare de sena stäng-

101

ningstiderna och känslan av att alla accepterades och allt var tillåtet, attra-herade till exempel de skandinaviska gayklubbarna också en stor hetero-sexuell publik. I Köpenhamn lockade Madam Arthur med dragshow fem kvällar i veckan och Channel One drog till sig folk ”såväl från new wave- och punkrörelsen som från gaykulturen, och ett stort antal hårfrisörer”. I Oslo var gayklubben Metropol öppen till halv två på natten och jazzstället Club 7 förenade uppenbarligen ”de politiskt radikala med folk från Väster, rockare, jazzfreaks, bohemer, intellektuella och haschare.” På samma sätt drog 88:an i Stockholm till sig en blandad publik eftersom de hade öppet till 6 på morgonen. ”Det var bögar och transor från City Club, innefolket från Alexandra, taxichaufförer, pundare och andra.”

gemensamma nordiska drag i discokulturen

Det skandinaviska nattlivets allmänna struktur kan varken beskrivas som särskilt nordiskt eller särskilt amerikanskt – det påminner tvärtom om nattlivet i många städer i västvärlden under hela 1900-talet. Enligt den franske sociologen Pierre Bourdieu är segmenteringen av discoscenen re-sultatet av olika individers och gruppers rörelser mellan de sociala hierar-kier som finns.

Frågan kvarstår om det fanns gemensamma drag för diskoteken i de nordiska huvudstäderna, drag som skilde sig från den globala, europeiska eller amerikanska discokulturen. Ett särskilt amerikanskt discobeteende som kom från filmen Saturday Night Fever tycks ha varit behovet av visa upp sig och showa på dansgolvet. På mainstreamdiskoteken i Skandina-vien räckte det med att klä sig i eleganta kläder från europiska designers (som Marc O’Polo, Pringle och så vidare) för att synas. Det behövdes var-ken tredelade vita kostymer eller de guldsmycken som John Travolta för-knippades med. Men allra mest märktes den nordiska identiteten på hur folk på mainstreamdiskoteken dansade.

Dansgolvet på Daddy’s Dance Hall, Bajazzo och Tramps dominerades helt av freestyledans, vilket i de intervjuer som gjorts med folk som var med då beskrivs som ”normal dans”, där man ”helt enkelt rörde benen från höger till vänster”, ”steg, ihop, steg, ihop” och så vidare. Saturday Night Fevers inflytande syns i det enstaka införlivandet av vissa av de arm-rörelser som senare blivit ikoniska – den så kallade pekfingerdansen. Men enligt informanterna dansades varken pardansen disco hustle eller den be-römda Night Fever line dance, som förekom i filmen, på de här tre nordiska diskoteken.

En allmän föreställning om den nordiska dansaren som ”stel” och ”utan någon naturlig rytm” gjorde mer avancerat dansande ovanligt. Men enligt informanterna ansågs ”svarta” dansare eller de som hade ”ett afri-kanskt ursprung” på något sätt ha en medfödd talang, vilket gjorde det mindre problematiskt för dem att visa upp sig. Problem uppkom däremot

102

”Fredagsnatten sveper över världen. Från Stilla Havet

och Ostasien, över Arabien och Afrika och folkhemmet

Sverige. Bort, vidare till den nya världen USA och Latin-

amerika. Om vi tar oss en titt på jorden, och följer

mörkrets färd runt klotet, ska vi se att när 24 timmar

gått har hela världens ungdom dansat disco. Från Poly-

nesien till Kalifornien: till samma låtar, blinkande ljus,

glittrande ögon, samma tripp 400 miljoner dansande

och sätt att dansa. Samma disconatt, en orgie med

400 miljoner gäster, tidernas största tillställning.”

Lotta Silverhjelm & Per Strandberg, I nattens ljus: dans i Sverige 1979. Citat från Vecko-Revyn 1978.

Diskotek i Köpenhamn runt 1980

Annabel’s, Lille KongensgadeBonaparte, GothersgadeExalon, StrøgetDaddy’s, AxeltorvChannel One, FarvergadeJomfruburet, FrederiksberggadeMadame Arthur, LavendelstrædeMonte Christo, StudiestrædeMontmartre, NørregadePan Club, NybrogadeTordenskjold, Lille KongensgadeTrocadero, Jernbanegade

Diskotek i Oslo runt 1980

Bajazzo, Bygdøy alléClub 7, MunkedamsveienClub Remember, Karl Johans gateDowntown, UniversitetsgataHot House, Pilestredet Key House, Rosenkrantz’ gateLeoparden, Kristian IV’s gateMetropol, AkersgatePingvin Club, AkersgateRidderhallen, TorggataSafari Club, SjølystZhivago, Kronprinsens gate

Diskotek i Stockholm runt 1980

After Dark/AD, David Bagares gata – Hamburger BörsAlexandra, Döbelnsgatan Atlantic, Teatergatan Big Brother, Körsbärsvägen 4A/ Grev TuregatanBobbadilla, SlussenCity Club, DöbelnsgatanPhonograph, SturegatanShazam, S:t EriksgatanTramps, SturegatanVillage, KörsbärsvägenWells Fargo, Kungsholmen88:an, Regeringsgatan

103

om dansare med ett nordiskt ursprung ville ”frångå sin vanliga roll” och försöka sig på andra danssteg än dem som ansågs tillräckligt lågmälda för att betraktas som nordiska.

För att tala med Bourdieu verkar det som om ett öppet uppvisande av dansskicklighet minskade ens sociala kapital på de skandinaviska diskote-ken. En informant hävdar att ”vid den tiden var det pinsamt att dansa som i Saturday Night Fever”. Så även om skicklighet var en viktig del av en dan-sares position också i nordisk danskultur, var det inte så tydligt på de nord-iska mainstream diskoteken. Här knöts det kulturella och sociala kapitalet samtidigt till risken att visa upp sig för mycket, vilket kunde leda till ett uteslutande från inneklicken, the cool crowd. Det ska jämföras med de hedo nistiska diskoteken i New York, med ställen som Studio 54. På de skandinaviska dansgolven införlivades den berömda jantelagen i själva dansandet genom en gemensam syn på måttfullhet, ödmjukhet och för-behållsamhet. ■

referenserBerggrav, Silje, ”Festen som aldri tar slutt: Her er de mest populære utestedene i Oslo opp

igjennom årene!”, Oslopuls/Aftenposten 25/4 2008, http://oslopuls.aftenposten.no/?service =redirect&sourceid=2390827 (besökt 17/9 2009)

”Dorph-Pasternak blog, The”, www.dorphpaster-nak.dk/blog/nu-kan-det-fgm-være-nok-plus-liste/ (besökt 21/8 2009)

Hall, Martin, ”No Future Revisited”, www.martin-hall.com/feature.asp?ID=97 (2007; besökt 24/9 2009)

Hjort, Anders, ”Ny natklub er åbnet i det gamle Daddys Dancehall”, Politiken I Byen, http://ibyen.dk/natteliv/article556113.ece (2008; be-sökt 24/9 2009)

Holtermann, Carl Fredrik, Gå ut: en bok om disko-tek, barer, dansgolv, scener och klubbar i Stock-holm 1967–97, Bonniers, Stockholm, 1997

Holtermann, Carl Fredrik, ”Last Days of Disco”, DN På Stan 10/3 2008, www.pastan.nu/klubb/last-days-of-disco-1.12316 (besökt 17/2 2009)

Silverhjelm, Lotta & Per Strandberg, I nattens ljus: dans i Sverige 1979, Liber, Stockholm, 1979

Etnologiska intervjuer med nio informanter i Stockholm, Oslo och Köpenhamn, av Inger Dams-holt under perioden augusti–november 2010.

104

105

Den klädda kroppen som nordiskt rum

lizette gradén

Klä dig som en björk och känn dina nordiska rötter! Det är budskapet från en av USA:s främsta designers, vars omsorgsfullt utförda plagg kan för-stås som mobila nordiska rum. När grafiska designern Laurie Jacobi och textilkonstnären Mary Jane Miller producerar kläder i 100 procent ull för en trogen amerikansk kundkrets i Minnesota, Wisconsin, Texas, Kalifornien och Illinois är det ur Nordens flora och fauna, i den poetiska Eddan och de isländska sagorna, hos regionala folkdräkter från Sverige och Sápmi och från norska bunader som mönstren hämtas.

När Nordens nationer frammanades på den internationella arenan vid sekelskiftet 1900 spelade de regionala folkdräkterna en central roll. Till-sammans med musik, berättande och andra materiella former blev de byggstenar när Sverige, Finland, Norge, Danmark och senare Island profi-lerade sig internationellt. Dräkten blev ett sätt för nationerna att gestalta sin särart – olika men ändå lika. I dag finner vi folkdräkternas motsvarighet i modevärlden, där säsongskollektioner skapade av danska, norska, finska, isländska och svenska modedesigners lyfts fram när de nordiska länderna ska markera sin identitet och särart. Liknande tankar om material, rötter och landskap finns hos designern Karin Vasara samt märket Denim Demon jeans. Båda hämtar form och detaljer från fjällens natur, renskötsel och samiska dräkter.

Hösten 2010 fick Laurie Jacobi, Mary Jane Miller och jag uppdraget att göra en teoretiskt inspirerad modevisning för en textilkunnig publik i norra Mellanvästern. Berättelsen som ackompanjerade visningen byggde på fältarbete och intervjuer med Laurie Jacobi, och framförandet blev dels en analys, dels en utgångspunkt för fortsatt arbete med dräktens roll i migra-tionen. Laurie Jacobi, vars mor emigrerade från Sverige till USA, kopplar samman sitt konstnärliga uttryck med sin släkt och sitt kulturarv.

– Mitt svenska arv är roten till det jag gör. Sverige är ett land med en ren estetik, är rikt på textila traditioner och dess starka kopplingar till naturen är del av mitt DNA … jag vill ge de gamla berättelserna och sagorna nytt liv

kläderna blir en del av det nordiska kulturarvet när svenskättlingar gör mode.

Carl Larssons målning Lisbeth vid björkstammen från 1910.

c

I den björklika kappan blir bäraren själv en symbol för Norden.

c

107

genom min textila design – det är ett sätt att hedra mina förfäder, säger hon.

Laurie Jacobi gör också en koppling mellan Norden och ojibwastam-men i Minnesota, som hon arbetat med.

– Både nordbor och native Americans har levt med stor respekt för natu-ren. Båda berättar historier och för vidare sagor och seder som ger kun-skap om naturens kraft, och båda har en rik tradition av att skapa vackra och funktionella kläder, inte minst dräkter, säger hon.

I Jacobis kollektion frammanas det nordiska som något ursprungligt, naturnära och kraftfullt, där träden – björkens näver, tallens barr – tillsam-mans med jordmånen bildar bakgrund och mönster för människan att svepa in sig i. Att den klädda kroppen står i fokus snarare än plaggen i sig, harmonierar med senare års forskning om kläder som situationella och i kontakt med alla sinnen. En sådan förståelse gör det möjligt att se klä-derna som något som inte bara fyller de fyra basfunktionerna: att skydda, kommunicera, försköna och forma den fysiska kroppen. Plagget bildar ett imaginärt nordiskt rum som skänker sin bärare i Chicago, Detroit eller Minneapolis upplevelsen av koppling till reella nordiska rum.

Jacobis kläder står i förbindelse med det förflutna. Formgivna i samti-den men i dialog med berättelser från andra tider framträder plaggen som bryggor eller mäklare mellan nu och då, människor och natur, Norden och Nordamerika samt mellan en urban kundkrets, tankar om hållbarhet och den klädda kroppen som uttryck för medvetet kulturarvsskapande. ■

108

3. Norden och Baltikum tur och retur

111

Baltiska provinser eller en del av Norden?

pärtel piirimäe

idén om Jul-land

På julaftonen 1998 publicerade Toomas Hendrik Ilves, numera republiken Estlands president, en artikel i Eesti Express där han utvecklade idén om Jul-land. Han använde detta poetiska uttryck för att beteckna det geogra-fiska område där ordet för jul har en gemensam rot: yule i Storbritannien, jul i Sverige, Norge och Danmark, joulu i Finland. Regionen inkluderar också Estland, där jul kallas jõul, men utesluter andra länder i närheten som Tyskland (Weihnachten), Lettland (ziemasvetki), Litauen (kaledos) och Ryssland (rozhdestvo).

Ilves syfte var inte att göra en tänkvärd språklig eller historisk iakttagelse utan att framhålla att länderna i Jul-land har mycket gemensamt. Viktigast är att dessa länder verkar dela vissa egenskaper som kan mätas objektivt, till exempel låg korruption och entusiasm inför teknisk förnyelse. Ilves framhåller att de skandinaviska länderna och Finland ligger i världstopp i dessa avseenden och att Estland snabbt närmar sig deras nivå, med övriga post-kommunistiska länder långt på efterkälken.

Begreppet Jul-land är en medveten omkonstruktion av den mentala geografin. Den bygger på det ganska rimliga antagandet att regioner inte existerar naturligt utan uppstår i människors huvuden och därför varierar från tid till annan. Man skulle kunna tro att det är geografin som avgör hur vi uppfattar vad som utgör en region, men detta är vanligtvis en illusion. Exempelvis har hav ibland avskilt områden från varandra och under andra perioder bundit dem samman – både Medelhavet och Östersjön har i år-tusenden mer förbundit än, som under senare tid, separerat.

Den viktigaste faktorn vad gäller uppkomsten av regioner är politik – eller närmare bestämt stats- och imperiebyggande. När en region väl har uppkommit tenderar den att bli kvar i människors sinnen, även om de ursprungliga förutsättningarna försvunnit. Estland är ett bra exempel på allt detta. Regionaliseringen av Baltikum under förra århundradet styrdes

förändringarna i den estniska mentala geografin har under årens lopp varit halsbrytande.

Julen – åtminstone ordet – förenar Norden, Storbritannien och Estland. Redan på forn-nordisk tid firades jul, men den moderna svenska tomten har sina upphovsmän i Viktor Ryd-berg och Jenny Nyström på sent 1800-tal, och numera även i Hollywood.

c

112

av den politiska historien, vilken överskuggat alla andra faktorer ända in i våra dagar. När Estland, Lettland och Litauen bröt sig ur Sovjetunionen, dröjde det länge innan omvärlden insåg att det egentligen inte finns så mycket gemensamt mellan dessa länder och till exempel Vitryssland eller Kirgizistan, och slutade att kalla dem före detta sovjetrepubliker.

vad är det för fel på Baltikum?

Den vanligaste etiketten för de tre länderna är Baltikum. Varför uppfinna Jul-land när ett annat, till synes neutralt, begrepp redan finns? Varför är ester egentligen inte så entusiastiska över att tillhöra Baltikum och letar någon annanstans efter regional tillhörighet?

Ett viktigt skäl är att begreppet Baltikum fortfarande bär på mycket av sitt sovjetiska arv och därför är en ständig påminnelse om en mindre lyck-lig period. Det är värt att minnas att före andra världskriget sågs också Finland som en baltisk stat. Precis som Estland, Lettland och Litauen hade Finland vuxit fram som ett självständigt land ur ruinerna av Tsarryssland, och även Finland hade varit föremål för Hitler-Stalin-pakten som placera-de alla dessa länder i Sovjets intressesfär. Men tack vare sitt motstånd lyckades Finland undvika sovjetisk ockupation och kunde efter kriget se till att inkluderas i Norden – ingen kallade längre Finland ett baltiskt land. Således är det Baltikum som vi känner i dag framför allt en sovjetisk ska-pelse och därmed inte ett arv som människor så gärna vill tillhöra.

Det var naturligtvis en känsla av sårbarhet och ett behov av att söka vidare sfärer av tillhörighet som låg bakom de baltiska staternas entusiasm över att gå med i NATO. Och säkerhetsargumentet var centralt även i de fall där dessa länder anslöt sig till organisationer som har haft andra pri-mära syften än säkerhet, till exempel EU och den monetära unionen. Varje nytt lager av integration med bredare europeiska och transatlantiska struk-turer har av de baltiska staterna setts som fördelaktigt för deras säkerhet och därför önskvärt utan större debatt.

Ordet baltisk saknar också i sig meningsfull koppling till den estniska nationella identiteten. Det har alltid varit ett främmande begrepp. Det innan hav som på latin heter Mare Balticum kallas i många europeiska nationer Östersjön eller Baltiska havet, men esterna har sitt eget namn, Västerhavet (Läänemeri). Baltisk används också för att beteckna en särskild gren inom den indoeuropeiska språkfamiljen, men det estniska språket hör inte till denna grupp. Språkligt står esterna mycket nära finländarna, vilket också får dem att titta norrut i jakten på anhöriga snarare än mot söder. Och slutligen är begreppet Baltikum varken en skapelse av esterna eller av de andra inhemska befolkningarna på östra sidan av Östersjön, utan det uppfanns av den tyska elit som bodde här från 1200-talet till mitten av 1900-talet.

113

Begreppet Baltikums ursprung

När vi söker efter rötterna till den baltiska identiteten måste vi alltså granska uppkomsten av en nationell grupp som inte ens bor här längre. Den äldre generationen av balttyskar – på tyska Deutschbalten eller ibland bara Balten – har fortfarande en särskild identitet som bygger på deras förfäders gemensamma hemland. Dessa förfäder började dock kalla sig Balten så sent som i mitten av 1800-talet. Innan dess var deras provinsiella identitet mycket starkare än den nationella. Tyskarna utgjorde den styran-de och jordägande eliten i de tre ryska provinserna Estland, Livland och Kurland – alla belägna vid Östersjön, därav ”de baltiska provinserna”. Dessa provinser, vilkas territorier omfattade ungefär dagens Estland och Lettland, hade sina egna distinkta politiska strukturer och rättsliga tradi-tioner.

Det var typiskt för tidigmoderna konglomeratstater att områden som förvärvats genom avtal eller fördrag behöll sin utpräglade karaktär under de nya herrarna. De baltiska provinserna i Tsarryssland hade sitt ursprung i 1500-talet då det gamla livländska statssystemet upplöstes i det liv länd-ska krigets kaos. Provinsen Estland uppstod när städerna och adeln i de nordligaste besittningarna i Tyska orden överlämnade sig till den svenske kungen. Livland bildades från de delar som kapitulerade till kungen av Polen. Tyska ordens sista högmästare behöll vissa territorier för sig själv i form av ett hertigdöme under Polen – detta blev ursprunget till Kurland. Livland blev svenskt under 1600-talet, både Estland och Livland annektera-des av Peter den store i början av 1700-talet, och Kurland, till sist, blev en del av Ryssland i samband med delningen av Polen i slutet av 1700-talet.

Trots administrativa och politiska olikheter fanns en föreställning under hela den tidigmoderna perioden att dessa provinser hör ihop. 1600-talets historieskrivare använde ofta ordet Livland som gemensam beteckning för alla dessa provinser, och framhöll att ordet då avsåg hela området Estland, Livland, Kurland och Semgallen. Adeln motsatte sig dock att de olika pro-vinserna behandlades som en enhet och försökte i stället stärka de provin-siella identiteterna.

Ett sätt att göra det var att förlänga provinsens historia långt bortom samtiden, ibland på ett mycket påhittigt vis. Till exempel hävdar en kröni-ka skriven i slutet av 1600-talet av högt uppsatta adelsmän i Estland att provinsens egenart går tillbaka till förkristen tid, då hedniska härskare styrde det mäktiga riket Estland. Denna stat erövrades och kristnades av danska kungar, som år 1080 grundade hertigdömet Estland. Detta hertig-döme sägs sedan uppträda som en självständig historisk aktör, vilken under århundradenas lopp frivilligt har bytt beskyddare i utbyte mot be-kräftelse av dess historiska privilegier.

På liknande sätt motsatte sig adeln alla försök från centrala myndig-heter att införa en gemensam riksidentitet i de baltiska provinserna. En

Tyska orden grundades år 1189 som ett andligt sällskap, men var från 1198 en militär orden. Bilden visar ett fördrag mellan Tyska orden och Gotland av år 1399.

c

114

sådan konflikt mellan identiteter inträffade i Livland i slutet av 1600-talet vid Karl XI:s reduktion, alltså indragningen av adelns fastigheter till kro-nan. Den intensivaste motståndaren till reduktionen, Johann Reinhold von Patkul, dömdes till döden av Högsta domstolen i Stockholm. Han lycka-des fly det svenska riket och rättfärdigade senare sina handlingar i skrifter. En av anklagelserna hade varit att Patkul förrått sitt fosterland, med vilket åklagarna naturligtvis avsåg Sverige. Patkul svarade att han hade agerat som en sann patriot, eftersom hans fosterland inte var Sverige utan Liv-land.

de baltiska provinserna och norden

Under stora nordiska kriget erövrades Sveriges baltiska provinser av Ryss-land. Provinsadeln och städernas myndigheter svor trohet till tsaren, som bekräftade deras privilegier och återgav dem de egendomar som förlorats i reduktionen. Det är därför naturligt att adeln inte hade några positiva minnen av den svenska tiden. Det svenska arvet lyftes heller inte fram som en del av identiteten hos de baltiska provinserna i Tsarryssland, trots att detta arv var tämligen starkt med tanke på hur många svenska lagar som fortsatte att gälla fram till 1800-talet. Den baltiska adelns självbild var i hög grad byggd på dess privilegier, vilka man uppfattade föregick den svenska tiden. Åsikten var att dessa rättigheter hade olagligt ifrågasatts av svenska kungar och sedan rättmätigt återställts av ryske tsaren i kapitulations avtalet år 1710. Under de kommande årtiondena återgälda-des tsarernas generositet mot sina nya undersåtar med att balttyskarna utförde trogen tjänst i den ryska militären och förvaltningen. Den dubbla tillhörigheten – till provinsen och till det ryska imperiet – var inget större problem.

Detta lyckliga äktenskap upphörde abrupt i mitten av 1800-talet när slavofila ryska politiker började arbeta för större enhet i riket. Detta inne-bar att de baltiska provinsernas särställning avskaffades. Den tyska eliten i tre provinser insåg sitt gemensamma intresse och behovet av samarbete. Ordet baltisk började dyka upp i tidskriftstitlar, polemiska skrifter, histo-riska verk och på många andra håll. Känslan av gemensam identitet stärktes av den nationella rörelsen i Tyskland, som inspirerat många bal-tiska tyskar att vilja sprida Deutschtum i de mindre civiliserade delarna av världen.

Balttyskarna identifierade sig aldrig med något ”nordiskt”. Under medel tiden och tidigmodern tid var Norden en oönskad etikett, eftersom nordliga nationer ansågs ociviliserade. Under trettioåriga kriget trycktes en anti-svensk pamflett i Tyskland som skrämde läsarna med bilder på de nordliga barbarerna i den svenska armén: en same, en livländare och en skotte, alla i sina nationella kläder och traditionella vapen, alla lika skräckinjagande. Ryssland, som också sågs som ett barbariskt land, upp-

De nordliga barbarerna i den svenska armén under trettioåriga kriget: en same, en livländare och en skotte, alla i sina nationella kläder och med traditionella vapen. Ur en anti-svensk pamflett från tiden.

c

116

fattades i samma anda vara lokaliserat norrut snarare än österut – vilket visar hur den mentala geografin påverkar var människor tror att länder faktiskt ligger.

Först under 1700-talet började Norden få en mer positiv innebörd. Idén att Norden varit frihetens bålverk mot sydliga tyrannier utvecklades och spreds av upplysningens tänkare som Montesquieu och Diderot. Bonde-klassens personliga frihet och politiska deltagande i nordliga samhällen var ett anmärkningsvärt vittnesbörd om synen på frihet där. Bondeståndet i svenska riksdagen var unikt – på andra håll i Europa där representativa församlingar existerade ”representerades” bönderna av sina ädla jord-ägare.

Böndernas traditionella frihet i Norden var främmande för Östersjö-tyskarna, som såg sig som faderliga beskyddare av sina naiva undersåtar. För svenska regenter var å andra sidan den ”okristliga” behandlingen av bönderna i de baltiska provinserna på 1600-talet en ständig källa till be-störtning. De lyckades inte avskaffa livegenskapen i adelns herrgårdar, men de planer som utarbetades i Stockholm för att underlätta för bön-derna var en av de viktigaste faktorerna bakom att den svenska tiden kom att betecknas som ”den gamla goda svenska tiden” i den framväxande estniska historieskrivningen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Som alternativ till rysk och tysk nationalistisk imperialism, framstod en regionbildning med de skandinaviska samhällena som attraktiv.

Den estniska nationalistiska rörelsen kompletterades sålunda med en stark nordisk dimension. Förutom att betona den positiva roll som Sverige spelat i Estlands historia, framhävde nationalistiska historiker de nära samband och likheter som funnits mellan Östersjöns östra och västra kuster. Perioden före den tyska erövringen blev känd som den estniska vikingatiden, vilket fångade människors fantasi och ledde till ett antal skönlitterära verk som skildrade estniska vikingars tappra gärningar. En-ligt en populär sägen var ett av dessa dåd att vikingar från Ösel skulle ha förstört den gamla svenska huvudstaden Sigtuna år 1187. Således önskade esterna att efterlikna nordborna inte bara när det gäller dessas moderna samhällen utan också vad avser de mer tvivelaktiga ”alleuropeiska” bedrif-terna i deras förflutna.

mellankrigsperioden i estland och nordism

När vi ser tillbaka på den formativa perioden i slutet av första världskriget, kan uppkomsten av de självständiga baltiska staterna uppfattas som ett förutbestämt resultat. Men i själva verket var detta inte alls det enda tänk-bara utfall som diskuterades av den lokala politiska eliten under denna period. De alternativ som fanns var att upprätta ett baltiskt hertig döme med en tysk prins som monark (vilket förespråkades av konserva tiva balt-tyskar), att bli en del av Sovjetunionen (förespråkades av somliga estniska

Uppsala-annalerna (1310) berättar att Sigtuna – ett av de viktigaste politiska och kommersiella centru-men i det tidigmedeltida Sverige – brändes ner år 1187 av ”hed-ningar”. Det framgår att dessa hedningar kom över havet från öster, men vilka var de? Kareler, ryssar, kurer och ester har föresla-gits av både tidiga krönikörer och moderna historiker. Esterna har aldrig förnekat sin möjliga inbland-ning – tvärtom var det sena 1800-talets och det tidiga 1900- talets nationalistiska politiker ganska entusiastiska över den estniska versionen, som de tog som bevis på ett ärorikt förflutet. Begreppet estnisk vikingatid blev särskilt populärt under mellan krigstiden, då det publicera-des ett antal romaner som berät-tade om hur vikingar från Ösel förstört Sigtuna. År 1928 produce-rades till och med en opera som skildrade räden – på ett högst romantiskt sätt – som en rädd-ningsaktion av en estnisk adels-man för att befria sin tillfånga-tagna fästmö.

c

117

118

bolsjeviker), samt att gå i union med Finland, Lettland och Litauen eller enbart med Finland. Dessutom var en förening med Sverige en fråga som estniska politiker diskuterade seriöst.

Dessa diskussioner återspeglar ett visst tvivel på en liten stats livskraft i en konkurrensinriktad och ofta aggressiv värld. Det är därför som Est-land, även efter att den suveräna staten grundats år 1918, fortsatte lika in-tensivt som tidigare att söka efter en bredare regional anknytning, specifikt i form av en militärallians. Det mest välkomna alternativet var i många politikers ögon en bred Östersjöunion som skulle omfatta Finland, Est-land, Lettland, Litauen och kanske även Polen. Finland önskade dock inte bilda en sådan allians, eftersom landet var mer intresserat av ett närmare samarbete med Sverige och övriga skandinaviska länder, och svenskarna avrådde finländarna från att länka sitt öde till sina södra grannar. Polacker-na lämnades utanför förhandlingarna på grund av konflikten med Litauen avseende överhögheten över Vilnius. Allt som till slut blev kvar av denna bredare regionala allians var en politisk union mellan de tre baltiska staterna som ingicks 1934.

Detta baltiska samarbete gillades dock inte av alla. En av de mest inten-siva motståndarna till denna allians var Ilmar Tõnisson (1911–39), son till den politiske ledaren Jaan Tõnisson och själv, trots sin ungdom, framstå-ende politisk skriftställare. Ilmar Tõnisson hävdade att det inte finns något sådant som ”de baltiska länderna” och att alliansen inte bara var konst-gjord utan även skadlig för estniska intressen. Esterna borde lösgöra sig från sina sydliga grannar och bli ett nordiskt land. Även om Tõnisson inte dolde det estniska egenintresset betonade han att en allians norrut skulle vara naturlig, eftersom den skulle bygga på faktisk närhet vad avser kultur, språk och nationalkaraktärer. Och de nordiska länderna skulle knappast invända mot en sådan utvidgning av begreppet Norden eftersom tillskottet av Estland bara skulle stärka regionens militära förmåga, medan en an-knytning till Lettland och Litauen kunde dra in Estland i en eventuell framtida konflikt mellan Nazityskland och Sovjetunionen.

gamla goda nordiska tiden

Visionen om en ”gammal god svensk tid” har aldrig försvunnit från den estniska föreställningsvärlden. Under 1990-talet tog det sig några bisarra uttryck. Till exempel kan det rojalistiska partiets framgångar vid parla-mentsvalet 1992 endast förklaras med den allmänt spridda beundran för svenska kungligheter och deras insatser i Estlands historia. Hur seriöst partiet egentligen var framgår av att deras valprogram inbegrep att erbju-da den ”arvlöse” prins Carl Philip att bli kung av Estland.

Nuförtiden har denna vision omvandlats till en längtan att bli ett modernt och välbärgat nordiskt samhälle med dess demokratiska och humana värderingar. När estniska politiska kommentatorer ibland har

Föreställningen om en gammal god svensk tid lever kvar i Estland. Exempelvis kan det rojalistiska partiets fram-gångar vid parlamentsvalet 1992 endast förklaras med en allmänt spridd beundran av svenska kungligheter och deras insatser i landets historia. Partiets valprogram inbegrep att erbjuda den ”arvlöse” prins Carl Philip att bli kung av Estland. Här, nitton år senare, tar prins Carl Philip emot Estlands president Toomas Hendrik Ilves – omnämnd även på sidorna 111 och 139 – vid ett stats-besök i Sverige.

c

120

undrat om vi verkligen vill bli en ”tråkig nordisk stat”, så skulle de flesta människor med eftertryck svara ”Ja!”. I denna del av världen skulle en tråkig period i historien inte vara helt fel.

Förändringen av den mentala geografin genom att utvidga begreppet Norden är en del av dessa ansträngningar. Men de baltiska länderna kom-mer aldrig att bli nordiska bara genom att prata om det – och inte heller, som har föreslagits av en estnisk journalist, genom att byta ut ränderna i nationsflaggorna mot kors. Utvecklingen till ett nordiskt samhälle kan endast ske genom att förändras och mogna. ■

121

1686 års svenska kyrkolag fick ett långt liv utanför sverige.

Lagar som gemensamt arv

andres andresen

Den svenska kyrkolagen av år 1686 är ett unikt juridiskt fenomen i Norden. Dess rumsliga räckvidd är utan motsvarighet, eftersom den berörde inte bara Sverige utan även de områden som sedermera blev Finland, Estland och Lettland liksom många lutherska församlingar på olika håll i Tsarryss-land. Dess verkan i tiden är helt enkelt häpnadsväckande eftersom den i Sverige kom att gälla ända till 1900-talets slut. För det tredje införde lagen några högst betydande institutionella och juridiska nymodigheter.

Vid mitten av 1600-talet hade de svenska kungarna lagt det mesta av landområdena runt Östersjön under sin politiska överhöghet. Men många av de huvudsakliga kännetecknen på en tidigmodern stat – exempelvis vad gäller administration, lagstiftning och domstolar – hade annorlunda utformning i de nyligen införlivade områdena. Stormaktstidens Sverige var en konglomeratstat, det vill säga den bestod av olika slags politiska enheter med skilda juridiska relationer till centralmakten. Även central-makten själv undergick viktiga ändringar under denna tid. Efter en tid av svag kungamakt införde Karl XI på 1680-talet envälde, det moderna styrel-seskick som dominerade i 1600-talets Europa. I den absoluta monarkin hade kungen den centrala auktoritet som krävdes för att samordna statsange lägenheter som administration och lagstiftning.

”den sanna religionen”

Sedan Uppsala möte år 1593 var ortodox lutheranism grundad på Augs-burgska bekännelsen den strikt iakttagna religionen i Sverige. ”Den sanna religionen” uppfattades allmänt som fundamentet för den svenska staten. Den religiösa enhetligheten upprätthölls med stränga lagar och kungliga påbud, och avfällingar hotades med hård bestraffning, i undantagsfall till och med dödsstraff. Viktiga poster i statsförvaltningen förbehölls luthe-raner. De utlänningar som tillhörde en annan religion men var särskilt

Försättsbladet till 1686 års kyrko-lag.

c

122

123

1686 års kyrkolag, Cap. 1, Om then rätta Christeliga Läran, § 1. Uti wårt Konungarijke och des under-liggande Länder, skola alle be-känna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord, thet Gamla och Nya Testa-mentets Prophetiske och Aposto-liske Skrifter, och författad uti the tre hufwud-Symbolis, Apostolico, Nicæno och Athanasiano jemwäl uti then oförändrade Augzburgiske Bekännelsen, af åhr 1530, weder-tagen i Upsala Concilio, 1593, samt uti hela, så kallade, Libro Concor-diæ förklarad; Och alle the som uti Läroståndet, wid Kyrckior, Acade-mier, Gymnasier eller Scholor, något Embete tilträda, skola wid ordinationen, eller tå the någon Gradum antaga, med lijflig Eed, till thenna Lära och Troos Bekännelse sig förplichta.

viktiga för staten – exempelvis vissa militärer, köpmän och konsthant-verkare – fick enbart ha privata gudstjänster.

En mycket viktig roll i denna strävan efter religiös enhet spelades av Uppsala universitet. De flesta lutheranska präster i Sverige hade studerat i Uppsala, och professorerna examinerade också de studenter som läst utomlands.

Kyrkans organisation var dock inte lika fast som bekännelsen. Det är slående hur den svenska konglomeratstaten bestod av ett antal olika luther ska territorialkyrkor, det vill säga självständiga kyrkoorganisationer inom ett visst geografiskt område. De skilde sig markant åt i ceremonier och riter, i inre styrning och kyrklig lag, och det enda gemensamma var den lutherska doktrinen. Detta gällde även i det egentliga Sveriges biskops-stift och superintendenturer (stift utan biskop). Under större delen av 1600-talet var det biskoparna som styrde över religiösa frågor, vilka alltså låg utanför kungens kontroll. Förändringen kom med Karl XI:s envälde.

Kung Karl XI betraktade kyrkan som ett viktigt instrument för sin integ-rationspolitik ute i rikets olika delar och ansåg att den därför behövde en institutionell reform. Den 3 september 1686 utfärdade kungen en kyrkolag som reglerade en rad områden, däribland den religiösa doktrinen, kyrkans organisation och institutioner, ceremonier och riter, helgdagar, kyrkliga be-fattningshavares arbetsuppgifter, byggnader och annan egendom, kyrkans välgörenhet. Det dagliga livet för rikets undersåtar påverkades av före-skrifter om sådant som barndop, förlovningar, giftermål, skilsmässor, be-gravningar, religiös utbildning och normer om social disciplin. Kyrkolagen kompletterades med förordningen Huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas, utfärdad av kungen den 11 februari 1687.

Tidigare försök under 1600-talet att utfärda en enhetlig kyrkolag hade misslyckats på grund av interna stridigheter, och det var först genom det kungliga enväldet som lagen blev möjlig. En av följderna var också att styrningen av kyrkan underställdes kungen.

1686 års kyrkolag genomfördes över hela det egentliga Sverige och i landets besittningar vid Östersjöns östra kust, med visst undantag för kyrkorna i Bremen, Verden och Pommern. De tidigare separata territorial-kyrkorna i Estland, Livland, Ingermanland (vars befolkning i huvudsak var rysk-ortodox), Reval (Tallinn), Riga och på Ösel slogs samman med terri-torialkyrkan i egentliga Sverige. Den tidigare kyrkan i Estland blev ett bi-skopsstift inom Svenska kyrkan. Trots protester förlorade stadsfullmäktige i Reval sina tidigare privilegier vad avsåg styrning av den kyrkliga verksam-heten i staden som nu i stället underordnades Estlands biskop. De tidiga-re kyrkorna i Livland, Ingermanland, Riga och på Ösel fick status av super-intendenturer i Svenska kyrkan. Den mäktiga adeln i Livland och på Ösel förlorade sin tidigare rätt att styra kyrkan, eftersom klerikalt kyrkostyre infördes på superintendenturnivån. Genomförandet av 1686 års kyrko lag inledde en helt ny utveckling i den svenska konglomeratstatens rätts-

c

124

historia. Att införa riksomfattande lagstiftning var för övrigt vanligt i den tidigmoderna europeiska rätthistorien.

ryssland tog över

I det stora nordiska kriget (1700–21) förlorade Sverige sina baltiska besitt-ningar till det ryska imperiet, som också var en konglomeratstat. Under den första perioden av rysk överhöghet åtnjöt adeln och de största stä-derna i Estland, Livland och på Ösel vittgående privilegier som ledde till omfattande provinsiell självständighet. Under mer än ett sekel försökte tsarerna inte sprida rysk ortodoxi i de erövrade områdena. Lutherdomen fortsatte att vara den absolut dominerande tron i de baltiska provinserna fram till en konverteringsvåg i Livland och på Ösel i slutet av 1840-talet, som överförde nästan tjugo procent av bönderna till den ryska ortodoxin.

Adeln i Estland, Livland och på Ösel samt stadsfullmäktige i Reval och Riga använde sin autonomi för att ta kontroll över kyrkan i sina respektive territorier. Som ett resultat försvann de kyrkligt institutionella banden mellan de olika politisk-administrativa enheterna i de baltiska provinserna, samtidigt som territorialkyrkorna i Estland, Livland, Reval, Riga och på Ösel återuppstod på baltisk mark. Trots dessa förändringar i kyrkans orga-nisation och styrning, kvarstod det rättsliga arvet från den svenska tiden och det kom att bilda grunden för den kyrkliga lagstiftningen i dessa om-råden i mer än ett sekel. Ett antal auktoritativa rättsliga dokument från 1700- och 1800-talen bekräftade att 1686 års kyrkolag och 1687 års domka-pitelsförordning fortfarande var giltiga i sin helhet.

Likväl skedde snart brott mot två viktiga principer i den svenska kyrko-lagen. Det ena var att den stränga religiösa enhetligheten på grundval av luthersk ortodoxi undergrävdes av 1721 års fredsfördrag i Nystad, där den rysk-ortodoxa kyrkan gavs full rätt att verka i de baltiska provinserna. Trots att bara ett fåtal av invånarna var rysk-ortodoxa, tillhörde de högsta statliga tjänstemännen, såsom de ryska guvernörerna, denna religion. För det an-dra stred det mot 1686 års kyrkolag att kyrkan kom under lokal kontroll av adel eller stadsfullmäktige.

Tsar Peter I behövde hjälp av utlänningar i sitt projekt att västernisera det ryska imperiet, så i början av 1700-talet garanterade han religionsfrihet för alla utlänningar som bosatte sig i hans rike. Denna utfästelse upprätt-hölls av de närmast följande monarkerna. På så sätt kom åtskilliga luther-ska församlingar att grundas på olika håll i riket, varav några byggde på den svenska kyrkolagen av år 1686.

Under 1800-talet genomfördes en rad institutionella och rättsliga re-former i Tsarryssland. Ett inslag i detta var att staten visade ökat intresse för att ta kontroll över lutherska kyrkliga frågor i de baltiska provinserna och på andra håll. Detta kulminerade i en ny omfattande lag om den evangelisk-lutherska kyrkan i det ryska riket utfärdad av tsar Nikolaj I den

Den första svenska sjöatlasen, 1695. Genomförandet av 1686 års kyrko lag inledde en ny utveckling i den svenska konglomeratstatens rättshistoria.

c

126

31 december 1832. Denna lag, som förde samman alla lutherska försam-lingar i riket och lade dem under statlig kontroll, byggde till stor del på den svenska kyrkolagen från 1686.

Det viktigaste svenska inflytandet någonsin på estnisk och lettisk rätts-historia kommer från 1686 års kyrkolag. Lagen hade också synnerligen lång giltighet på närmare håll. Den var i kraft i Finland fram till 1869 års finländska kyrkolag och i Sverige, tillsammans med ett antal tillägg, ända fram till 1993. ■

127

Letterna i Nordens spegel

valters scerBinskis

Bilden av andra länder i pressen vittnar inte bara om dessa länder, utan minst lika mycket om det samhälle som skribenten kommer ifrån. Artik-larna blottlägger det egna samhällets önskningar, hopp, rädslor och rentav dess identitet. När man analyserar innehållet i massmedier under en läng-re period avslöjas dynamiken och tendenserna i samhället. Bilden i lettisk press av Norden, länder som ligger geografiskt nära Lettland, är ett belägg för detta.

Tidningar på lettiska börjar utges på 1800-talet, då även andra betydel-sefulla samhällsförändringar äger rum. Från att ha varit ett litet folk i Ryss-lands utkant med en stor etnisk och social självkänsla blir letterna kärnan i en ny, suverän stat år 1918. På 1920- och 30-talen blir det letternas huvud-uppgift att bevara sin självständiga stat. Efter en nationalistisk statskupp år 1934 uppstår en krock mellan demokrati och auktoritär makt. Den tidi-gare utvecklingen tar slut år 1940, när landet ockuperas av Sovjetunionen. Den sociala ordningen krossas och staten tar total kontroll över individen.

I den här artikeln ska jag belysa hur letterna främst under självständig-hetstiden förstår och skildrar sina grannar svenskarna, norrmännen och danskarna, för att inte tala om finländarna som man betraktar som ett baltiskt folk. Vilka positiva värden ser letterna i Norden? På vilket sätt och i vilken omfattning får man information utifrån?

informationskanaler

Större delen av de artiklar som publiceras i lettisk press under 1850- och 60-talen är översättningar eller sammanfattningar ur tysk och ibland rysk press. Men redan på 1870-talet och i synnerhet på 1880-talet finns det många originalartiklar om utländsk problematik, däribland om de skandi-naviska länderna och Finland.

Författarna är oftast letter med god samhällsställning, inte sällan pro-

det går utmärkt att lära känna sig själv genom den bild av andra länder som visas fram i det egna landet.

128

minenta kulturpersonligheter, som av olika anledningar har vistats en tid i något av de nordiska länderna. Många av dem anser det viktigt att för-medla information om de nordiska länderna till lettiska läsare. 1800-talets mest kände lett, den kulturpolitiske aktivisten och ekonomen Krisja–nis Val-dema–rs, skriver artiklar, och detsamma gör kulturpersonligheterna Fricis Brı–vzemnieks och Vilis Olavs liksom den berömda författaren Matı–ss Kaud- zı–tis.

Att så kända och respekterade namn bidrar med artiklar ökar tidningar-nas politiska och sociala betydelse. Men större delen av artikelförfattarna förblir anonyma. Med tiden blir de lettiska tidningarna alltmer professio-nella, och på 1890-talet kommer de första journalisterna på yrkets vägnar till Stockholm, Köpenhamn och Kristiania (från 1925: Oslo). Ett bra exem-pel är journalisten Pe–teris Ozoli ,ns som åker till Stockholm år 1897 för att skriva om den stora konst- och industriutställningen.

Om bilden av Sverige inte är särskilt konkret i tidningarna år 1875, exem-pelvis i beskrivningen av kung Oscar II:s besök i Lettland där man från de få artiklarna inte kan bilda sig någon uppfattning om dennes hemland, så är beskrivningen av Gustaf V:s besök mer än femtio år senare betydligt mer omfattande och mångsidig.

Även om antalet tidningar ökar starkt sedan det oberoende Lettland skapats och därmed även antalet artiklar om Norden, så förblir källorna desamma. Precis som tidigare kommer det mesta av underlaget för bilden av Norden från olika utländska nyhetsagenturer.

Andelen originalartiklar ökar dock. De skrivs av personer som har bott kortare eller längre tid i något av de nordiska länderna. Artiklarna förmed-lar både nyheter och sina författares syn på politiska och andra händelser i dessa länder. En av skribenterna är Ka–rlis Ievi ,ns-Pa ,kulis, en ämbetsman som bor i Sverige i många år, från 1919 chef för Lettlands informationsbyrå i Stockholm. Ievi ,ns-Pa ,kulis kan svenska och beundrar svensk kultur och livsstil. Det är därför inte förvånande att Sverige och svenskarna beskrivs på ett okritiskt sätt i hans artiklar.

En annan skribent är Oto Matisons, också han ämbetsman, som under första världskriget bor i Helsingfors. Han intresserar sig i första hand för Lettlands och Finlands vänskapsförening, och i sina många artiklar fram-häver han de positiva sidorna i Finlands historia, kultur och politik och likheten med Lettland.

På 1920- och 30-talen börjar turismen bli en viktig faktor, och många lettiska skribenter har varit en kort tid i något av de nordiska länderna som turister, i synnerhet Finland. Tack vare intensivare förbindelser mellan Bal-tikum och Norden under den här tiden, publiceras ibland artiklar av någon svensk eller finländsk journalist eller forskare.

Poststämpel från Stockholms-utställningen 1897.

c

129

utbildade och flitiga skandinaver

Från 1870-talet finns en stadigvarande rapportering från Skandinavien i lettisk press. Men alla ämnen behandlas inte lika mycket. Mycket – och synnerligen positiv – information om Sverige, Danmark och Norge hand-lar om utbildningsfrågor. I nästan varje artikel finns uppmaningar om att letterna bör ta efter skandinaverna i skolpolitiken. När inflytelserika Krisja–-nis Valdema–rs beskriver Sverige påpekar han att alla svenska arbetare lä-ser tidningar. Han betonar att danskarna är välutbildade, att där finns många kunniga hantverkare och att det bland dem är omöjligt att hitta analfabeter eller någon som inte kan räkna. Sådana människor lär sig lätt nya yrken, konstaterar Valdemars.

Förhållandevis lite uppmärksamhet ägnas åt historia och kultur. Det finns åtminstone två förklaringar till det. I första hand för att det i tsar-tidens Ryssland finns politisk censur, som allvarligt kan påverka tidning-ens öde, och att beskrivningar av Vidzemes (Livlands) historia i samband med konungariket Sverige kunde vara en känslig fråga.

För det andra är resten av Nordens historia främmande för letterna. Norsk, dansk och svensk historia både före och efter svensktiden i Balti-kum påverkade knappast händelserna i Europa och Baltikum, och därför saknar tidningsutgivarna intresse för sådana frågor – och tydligen också tidningsläsarna.

Många av resenärerna uppfattar Sverige som det dominerande landet i Norden. Någon skribent gör till och med en jämförelse mellan tysk- lettiska relationer i guvernementet Baltikum och den svenska överlägsenheten mot grannarna Norge och Danmark.

Fram till 1800-talets slutskede är Skandinavien en ganska okänd euro-peisk region för de lettiska läsarna, att döma av rapporterna i pressen. Men under seklets sista årtionde, då tidningarna blir både talrikare och större, publiceras allt fler artiklar om liv, ekonomi och politik i Skandina-vien. De nordiska ländernas framgångar förklaras med hög utbildnings nivå och med regeringarnas genomtänkta ekonomiska och politiska beslut, men också med protestantismens liberala anda. I så gott som varje artikel nämns fysiska och moraliska egenheter – långa, blonda, flitiga, ärliga och måttfulla skandinaver väcker utan tvekan sympati hos de lettiska skriben-terna.

Bilden av Skandinavien i lettisk press speglar de då rådande tenden-serna i lettisk politik. Både nyletternas nationalistiska program och Den nya strömningens socialistiska idéer betonar att målet är att skapa ett demokratiskt, jämställt, socialt och ekonomiskt högt utvecklat samhälle med förstklassig utbildning och aktivt kulturliv. Alla dessa frågor behand-las i artiklarna om de nordiska länderna, där det har varit möjligt att göra radikala positiva förändringar inom många livsavgörande frågor.

130

demokrati, liberalism och neutralitet

Sedan Lettland blivit självständigt efter första världskriget får den lettiska pressen nya impulser. Många inflytelserika tidningar av olika partifärg skriver mycket om internationell politik och utländska nyheter, men också landsortstidningar förmedlar emellanåt utlandsnyheter. Allt fler original-artiklar publiceras, där författarna är lettiska journalister eller skandinaver, huvudsakligen svenskar.

Trots att rapporteringen ökade på 1920- och 30-talen får lettiska läsare mer sällan ta del av nordisk inrikespolitik. Mest uppmärksamhet riktas mot Sverige, det största, inflytelserikaste och mest kända landet i Skan-dinavien. Vid allmänna val brukar tidningarna kort informera om vilket parti som vunnit och hur det påverkar möjligheterna till samarbete med Sverige. Lettiska tidningar från alla politiska läger visar särskilt intresse för socialdemokratins roll. Efter 1932 års val i Sverige har lettiska socialdemo-kratiska tidningar med stolthet stora rubriker om ”det röda Sverige”. Tid-ningen Socia–ldemokra–ts påpekar i en artikel att Sverige och Danmark är de enda länderna i Europa där socialdemokraterna kommit till makten med demokratiska medel och regerar utan att behöva bilda koalition. Svenska arbetare sägs vara organiserade på hög nivå och fackföreningarna starka. I artikeln poängteras att Sverige och Danmark är länder med ”mycket hög kulturell nivå”.

Även i lettiska nationalistiska tidningar är det svårt att hitta kritiska ord om den svenska vänstern. Dessutom skriver en lettisk officer i den konser-vativa tidningen Latvijas Kareivis (Lettiska soldaten) år 1933 en artikelserie om de nordiska länderna där han påpekar att Sveriges socialdemokrater (till skillnad från partivännerna i Lettland) aktivt tar del i utformningen av landets försvar.

På samma sätt som lettisk nationalistisk press undviker att kritisera socialdemokratin är de lettiska socialdemokratiska tidningarna återhåll-samma när de skriver om kungen och monarkins roll i svensk inrikespoli-tik. ”Svensk aristokrati har redan från tidernas början varit mer framstegs-vänlig än ledande kretsar i andra länder och har i tid kunnat anpassa sig till sitt folks utvecklingstendenser. Därför är Sverige sedan länge känt som ett demokratiskt land och landets välståndsnivå är tämligen hög”, kon-staterar den största lettiska socialdemokratiska tidningen efter den stora segern i 1932 års svenska val.

Sveriges speciella politiska traditioner visar sig påtagligt i artiklar om tändsticksmagnaten Ivar Kreuger, vars äventyrliga företagsverksamhet var knuten också till Lettland. Inblandad i Kreugeraffären var bland annat den svenske statsministern Carl Gustaf Ekman, som tagit emot donationer till partiet från Kreuger och i början förnekat detta. Den största lettiska tid-ningen, Jauna–ka–s Zi ,nas (Nyaste nyheterna), informerar läsarna detaljerat om undersökningen och konstaterar att ”ingen av Ekmans parti- eller re-geringskolleger försöker vare sig rädda eller försvara honom”.

År 1929 besöktes Lettland av kung Gustaf V. Det närmast föregående kungabesöket ägde rum ungefär femtio år tidigare när Lettland var en del av Tsarryssland, och kung Oscar II:s ankomst skedde i stort sett obemärkt för en bredare pu-blik. När Lettland blev självständigt 1918 fanns flera alternativ för utrikespolitisk orientering, och redan från början var det mest önskvärda att etablera närhet till Skandinavien. Ställda inför två potentiellt aggressiva supermakter – Sovjetunionen och Tyskland – sökte letterna alternativ. Men på grund av bristen på vilja i Sverige att närma sig de nybildade baltiska staterna stod det redan 1919 klart att en politisk allians var omöjlig. Även om ett närmande till Sve-rige alltså inte var görligt just då, såg man det som ett eftersträvans-värt framtidsalternativ. Gustaf V:s ankomst den 30 juni 1929 upp-fattades därför av många som en vändpunkt i de lettisk-svenska relationerna. Besöket blev mycket uppmärk-sammat, och under våren och sommaren förekom Sverige i lettiska massmedier oftare än någonsin förr under 1900-talet. Vissa tidningar, som den nationa-listiskt konservativa Latvis, började redan på våren att dagligen pub-licera artiklar med anknytning till Sverige. Artiklarna berättade inte bara om förberedelserna och sedan själva besöket, utan redo-visade också många positiva syn-punkter på livet i Sverige – politik, historia, ekonomi, sport och konst.

c

131

132

Det karakteristiska i dessa publiceringar är att den svenska politiska miljön fördömer det som skett och inte tillåter att vänskapsförbindelser och partilojalitet tystar ner händelserna. På det hela taget beskrivs svensk inrikespolitik i mellankrigstidens lettiska artiklar som uttalat demokratisk, öppen och tolerant, till och med mellan olika politiska partier. Även när lettiska författare skriver om negativa händelser i Sverige nämner de sam-tidigt positiva sidor i landets utveckling.

Från 1934 styrs Lettland av en auktoritär regim, och pressens möjlighet att publicera information som inte stämmer med den officiella versionen är begränsad. Antalet tidningar har minskat och alla tidningar som var knutna till de politiska partierna är nedlagda. Min analys av tidningstexter visar att vinklingen av information i olika tidningar om utrikespolitik och händelser utomlands inte skiljer sig nämnvärt från tidning till tidning.

Under den här perioden finns det relativt få artiklar om det politiska livet i Skandinavien. Undantaget är slutet av 1930-talet, i synnerhet 1937 och 1938, när man uppmärksammar neutralitetsfrågan i de nordiska länderna och analyserar olika ståndpunkter i ett internationellt sammanhang. Exem-pelvis citeras den svenske utrikesministern Rickard Sandler på förstasidan med stor rubrik i Lettlands största tidning.

Från 1937 kommer allt fler artiklar om Sveriges rustningspolitik. Tidigare kan man inte hitta någon information av det här slaget i lettisk press. Dessa tendenser visar tydligt vad som oroar det lettiska samhället och den politiska eliten under den här tiden. Utan tvekan är det frågor om det egna landets säkerhet och att kunna bevara självständigheten under allt mer tillspetsade yttre förhållanden. Det neutrala Sverige beskrivs i massmedier-na som ett inte särskilt stort land med vilket Lettland är redo att samar-beta så nära som möjligt. När de neutrala nordiska länderna ser hur Nationernas förbunds roll dramatiskt minskar, avstår de från att konse-kvent tillämpa några kollektiva säkerhetsprinciper. Varken den svenska neutraliteten eller utrikespolitiken i allmänhet kritiseras i lettisk press. Tvärtom, svenska (liksom norska och danska) neutralitetsprinciper anses rationella, pragmatiska och möjligen något som man borde följa.

finländare var inte skandinaver utan balter

Den finländska historien efter 1809, språket och vissa andra faktorer pla-cerar Finland vid sidan av Skandinavien. Därför har lettiska journalister alltid ägnat Finland särskilt intresse. Redan från 1880-talet finns det fler artiklar om Finland i lettisk press än om alla andra nordiska länder sam-mantagna. Dessutom, till skillnad från det svala intresset för svenskar, norrmän och danskar, är lettiska läsare mycket intresserade av många de-taljer i finländskt liv. Förklaringen är enkel. Redan från 1800-talet när de första artiklarna dyker upp om detta autonoma storfurstendöme inom det ryska imperiet, anses finländarna vara lika letterna. De tillhör inte de gamla

Lettiska tidningsredaktioner och tidningsläsare är mer intres-serade av finländsk historia och samhällsliv än av övriga Nor-den. Skälet är att Finland inte heller är en urgammal stat och att länderna därför upplevs vara mer lika. Albert Edelfelts Den brända byn från 1879 skildrar en händelse under bondeuppro-ren i Österbotten i slutet av 1500-talet.

c

134

nationerna som svenskar, danskar och norrmän utan befinner sig i en lik-nande situation som letterna. Just därför finns det mycket information om landets kultur, stor uppmärksamhet ägnas dess historia och inte så sällan dras paralleller till letternas historia.

”Svenskarna var mer humana och inte sådana blodsugare som tyskar-na…”, skriver Liepajas tidning Kurzemes Va–rds (Kurlands ord) år 1920. Jämfört med Lettland har finländarna fått njuta av många privilegier som också letterna strävar efter. De lettiska journalisterna uppmärksammar den parlamentariska konstruktionen i Finland, den finländska nationella väckelserörelsen och symboler för självständigheten som armén och dom-stolarna.

Med sympati skriver lettiska tidningar om den finländska nationella rörelsen, som man jämför med den nylettiska rörelsen. Man visar med-känsla med finländarna i början av 1900-talet när de ryska repressalierna mot Finlands autonomi pågår. En stor del av uppmärksamheten handlar om Finlands utrikespolitik. I den lettiska pressen läggs tyngdpunkten på Finlands relationer med Lettland inom ramen för det planerade Baltiska förbundet. Större delen av artiklarna om Finlands utrikespolitik skrevs vid 1920-talets början då det fanns hopp om ett brett militärpolitiskt fördrag liknande entente cordiale, den vänskapsöverenskommelse som träffades år 1904 mellan Storbritannien och Frankrike. I början var tonen i de lettiska tidningarna välvillig mot Finland och optimistisk om landets ståndpunkt i förbundsfrågan. Finländska demokrater, liberaler och socialdemokrater beskrivs vara för ett enat Baltikum (alltså en entente cordiale), medan social-demokrater på vänsterkanten lutar åt det sovjetiska Rysslands håll. Idén om att intressera finländarna för Lettland populariseras i många artiklar av Lettlands ambassadör i Finland, Ka–rlis Zari ,ns, som ofta publicerar sig i Jauna–ka–s Zi ,nas spalter, också under pseudonym. Men efter den misslycka-de Warszawakonferensen 1922, då det står klart att Finland inte vill ingå i någon militärpolitisk allians med de baltiska staterna, blir pressen kritisk och i början till och med illasinnad. ”Likt en rädd snigel som kryper ihop i sitt hus gömmer sig Finland bakom sina stenstaplar och erbjuder sina tidi-gare väninnor enorma vänskapsbetygelser. Av dem blir vi inte varmare”, skriver Jauna–ka–s Zi ,nas politiska redaktör under pseudonymen Civis på tid-ningens första sida.

Oavsett om de politiska relationerna mellan Lettland och Finland för tillfället är varma eller kalla, ger lettisk press under alla år en i all huvudsak positiv bild av Finland. Det gäller allt från finländarnas karaktärsdrag och levnadsätt till landets ekonomi och försvar. ”Seriöst arbete, renlighet och prydlighet ses överallt”, skriver den kände författaren Ernests Birznieks-Upı–tis efter en resa i Finland.

Finländarna ses som närmare grannar både geografiskt och mentalt än svenskar och danskar och uppfattas som förebilder för letterna både poli-tiskt och emotionellt. På 1920-talet placeras klipp ur finsk press till och

135

med under rubriken Nyheter från Baltikum. Inte heller skiljer sig uppfatt-ningen mellan tidningar av olika politisk färg.

nordiskt perspektiv

Sammantaget kan man alltså konstatera att det finns fler artiklar om Fin-land och finländarna, som enligt letterna ”nästan är ett baltiskt folk”, än om övriga Norden. Sverige får en ganska omfattande publicitet, men den är ändå mindre än den om de närmaste grannländerna eller Europas stora länder. Danmark och Norge uppmärksammas lite då och då, men förblir på det hela taget ganska främmande för lettiska läsare.

Norden som en gemensam politisk enhet visar sig i tidningarna först strax före första världskriget. Även om det inomnordiska släktskapet i kul-tur, historia och språk alltid varit en enande faktor lyfter artiklarna ofta fram skillnader mellan länderna. Under första världskriget kan lettiska läsare få diametralt olika uppfattningar av Sverige å ena sidan och Dan-mark och Norge å den andra. Trots det betonas alltid Sveriges ledande roll inom Norden.

Norden som helhet har avsevärt mindre betydelse i lettisk press än bilden av Sverige och Finland separat. Om Norden som helhet skriver tidningarna framför allt när de analyserar internationell politik. Från Norge och Danmark rapporteras förhållandevis sällan eftersom det inte finns några påtagliga ekonomiska, historiska eller politiska band till dessa län-der. Det allmänna intresset för Norge och Danmark är helt enkelt obetyd-ligt i Lettland.

Bilden av Sverige i lettisk press ger information också om letternas egen identitet. I tsartidens press skriver man om ”det lilla landet Sverige”, men på 1920- och 30-talen dyker uttrycket ”stormakten Sverige” upp ibland. Utifrån Rysslands perspektiv är Sverige och dess politiska inflytande verk-ligen litet, men med det oberoende Lettlands ögon kan Sverige nästan uppfattas som en stormakt i Östersjöområdet – och letterna anser inte bara Finland utan även Sverige vara ett politiskt föredöme. Ur det press-historiska materialet drar jag slutsatsen att ett potentiellt närmande till, för att inte tala om inlemmande i, Norden uppfattades som möjligt eller realistiskt endast av en liten men aktiv del av det lettiska samhället. ■

Översättning: Rauna Leji ,na

136

137

i förstone kan det verka självklart att de baltiska länderna sneglat på nor-den i sitt demokratibygge, men inte vid närmare betraktande: ”all politik är lokal.”

Är nordisk demokrati en exportvara?

nicHolas aylott, karl magnus JoHansson

& kadri simm

De flesta samhällsforskare är eniga om att det är hart när omöjligt att skapa en demokrati från grunden. Det behövs ett förmånligt historiskt sammanhang: en viss inkomstfördelning, exempelvis, något som i sin tur påverkas av en viss riktning på samhällsutvecklingen. De senaste två decennierna har den historiska forskningen om demokrati och demokrati-sering skiftat fokus från samhälls- till individnivå, särskilt individers benä-genhet att lita på och samverka med andra – alltså debatten om ”socialt kapital”.

I den vetenskapliga litteraturen har ytterligare ett perspektiv nyligen framträtt – eller snarare återkommit – nämligen rummets betydelse. Kort-fattat uttryckt: Vilka är våra grannar? Visst finns det undantag, men demo-kratier ser ut att uppträda i grupp. Kan det vara så att demokrati sprids mellan närliggande länder? Och i så fall hur?

När man tar sig an dessa frågor, vilket vi gör i vår forskning, är det rim-ligt att studera de tider och platser där fenomenen mest sannolikt skulle uppträda. Detta delvis därför att de troligen är lättast att hitta där, men också för att avsaknaden av ett fenomen just där kan vara ett tecken på att den bakomliggande teorin inte håller.

Fenomenet som intresserar oss är institutionell spridning (institutional diffusion). Vi misstänker att inte bara demokrati som sådan sprids mellan grannländer, utan också typen av demokrati. Det fall vi bedömt som sanno likt och därför undersöker är Baltikum, och vår förmodan är att den långvariga och framgångsrika nordiska modellen har spridits till de tre unga demokratierna Estland, Lettland och Litauen.

Norden är kanske främst känt för sin modell av politisk ekonomi – höga skatter, stor offentlig sektor, generös offentlig välfärd. Ingen annanstans i världen har medborgarna så stor tillit till myndigheter att de över låter så

Efter Sovjettidens demonstrations-förbud är det numera naturligt för balter att protestera på gatorna. Denna gång, i Vilnius i december 2009, gällde det regeringen Kubi-lius planer på att skära i 2010 års pensionsbudget.

c

138

stor andel av sina inkomster att förvaltas och fördelas av det allmänna. I bilden av Norden ingår dock inte bara dessa ibland ifrågasatta ekonomis-ka och sociala program, utan också de mer allmänt beundrade politiska systemen. När det gäller exempelvis maktskiften mellan politiska eliter, hänsyn till etniska och språkliga minoriteter och hur man hanterar ekono-miska kriser anser de flesta bedömare att de nordiska länderna har skött sig på ett imponerande sätt.

demokrati på nordiskt vis

Hur ser då den nordiska demokratiska modellen ut? Jo, det finns väl funge-rande partisystem som kan åstadkomma rimligt stabila och kompetenta regeringar. Detta trots – eller kanske tack vare – strikt proportionell man-datfördelning, vilket resulterat i fem till åtta partier i vart och ett av de nordiska parlamenten. De flesta av dessa partier kan vara relevanta vid rege ringsbildningar, även om inte alla utser ministrar. Partierna själva är påtagligt gamla. Av de omkring fyrtio partier som just nu är företrädda i parlamenten i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har bara ett par funnits i mindre än ett årtionde. Genomsnittsåldern är ungefär 75 år, ett dussintal har minst 100 år på nacken och det äldsta partiet är hela 140 år gammalt.

Den höga åldern innebär att partierna har hunnit bygga upp rykten som de är angelägna om att behålla, bland annat genom att avge vallöften som är trovärdiga. Visserligen har antalet partimedlemmar minskat på senare år, men medlemssiffrorna är ändå ganska höga med europeiska mått mätt. Att partierna har en uthållig och omfattande inre demokrati, särskilt när det gäller att utse kandidater till allmänna val, erbjuder medborgarna möjlighet att påverka politiken utöver att rösta vid dessa val.

Vår fråga är nu om inte dessa respektingivande styrelseskick fick de baltiska staterna att medvetet titta åt nordväst när de konstruerade sina demokratier i början av 1990-talet. Vi tror att det är en rimlig hypotes, av två huvudskäl. Estland, Lettland och Litauen har mycket gemensamt med Norden vad avser geografi, befolkningsstorlek och, i viss mån, historiska erfarenheter. Kanske tänkte deras institutionsbyggare att det nordiska slaget av demokrati skulle fungera lika bra i andra små nordeuropeiska stater. Detta är den ena aspekten av spridningshypotesen, alltså att de som utformar institutioner eller politiska program shoppar runt på ett mer eller mindre rationellt sätt.

Den andra aspekten har mer att göra med identitet än med cost-benefit-analys. När de baltiska staterna åter blev oberoende förefaller det som om vissa personer önskade omforma de nationella identiteterna. Världen skulle inte längre se länderna som ”östeuropeiska”, än mindre som ”sov-jetiska”. Kanske kunde de komma att uppfattas enbart som EU-medlem-mar, eller rentav som del av ett utvidgat Norden. I ett uppmärksammat tal

139

år 1999 i Stockholm hävdade Toomas Hendrik Ilves, Estlands dåvarande utrikesminister och nuvarande president, att Estland de facto skulle be-traktas som ett nordiskt land.

likheter och olikheter

Redan en flyktig blick på de politiska institutionerna i Baltikum antyder import från Norden. Alla tre staterna införde enkammarparlament precis som i de nordiska länderna – även om det också ska tillstås att bara en liten majoritet av EU-länderna har tvåkammarsystem. Efter Finlands grund lagsreform för ett årtionde sedan tillämpas parlamentarism i alla fem nordiska länder precis som blev fallet i Estland och Lettland, medan Litauen har mer av halvt presidentstyre, precis som i Finland till år 2000. De nordiska valsystemen baserade på partilistor i distrikt med ett flertal mandat och med proportionell representation är också jämförbara med dem som finns i Estland och Lettland. Ånyo avviker Litauen en smula med sitt så kallade blandsystem som påminner mer om Tyskland än om något nordiskt land.

Vad gäller partipolitiken ser vi färre likheter. De tre unga demokratierna har också flerpartisystem, med upp till tio partier i vart och ett av parla-menten (eller till och med tretton beroende på hur man räknar de lettiska partiallianserna). Men de baltiska partiuppsättningarna skiljer sig från dem vi finner längre västerut.

De danska, norska och svenska partiflororna har länge byggt på höger-vänsterbaserade skillnader i socialklasser, och intressant nog har block-politiken blivit mer uttalad på senare år. Den isländska och framför allt den finländska partiuppsättningen har varit mer rörlig och utan tydliga block-gränser. De lettiska och litauiska partisystemen är fortfarande instabila med stora skillnader i röstandelar från val till val, och först i det senaste lettiska valet på hösten 2010 tycktes viss konsolidering vara möjlig, med fler förvalskoalitioner inblandade. I det mer stabila Estland är det i stället slående att den ideologiska vänstern är svag, vilket skiljer sig – åtminstone historiskt – från erfarenheterna i Norden.

Naturligtvis är det ingen som verkligen utformar en uppsättning partier i ett land, och än mindre samhällsklasser och ideologiska profiler i val-manskåren, så i dessa avseenden är spridningseffekter osannolika. Där-emot kan vi se att de enskilda partiernas organisation och ideologiska plattformar varit mer öppna för sådan påverkan vid avgörande skeden.

Svenska partier, särskilt Socialdemokraterna och Moderaterna, har an-vänt offentliga medel för att finansiera stiftelser med uttalad uppgift att exportera kunskap om demokrati till de baltiska partier – nystartade eller återupplivade efter decennier av sovjetisk ockupation – som föreföll ligga dem närmast ideologiskt. Politiker i Estland som stod sina partiledningar nära besökte ofta Stockholm under självständighetens första år, och till de

140

nära kontakterna bidrog också att vissa personer i de svenska partierna var estniska emigranter. Vid en intervju vi gjort frågade en av dessa retoriskt, på tal om organisatoriska råd givna till en lettisk partiaktivist: ”Vem annars skulle de kopiera?”

svårt att belägga spridning

Argument för att till synes välfungerande nordiska politiska institutioner kan ha varit förebild för de baltiska demokratierna finns sålunda både i teorin och i vår kartläggning av kontakter över Östersjön. När vi letar efter konkret stöd för spridning av en nordisk modell blir bilden blandad, åtminstone vad gäller Estland. En viktig avvikelse gäller hur kandidater till allmänna val utses. I de flesta nordiska länder är denna process både formaliserad och decentraliserad. I Estland verkar urvalet av kandidater visserligen ha blivit mer formaliserat sedan 1990-talets kaos, men proces-sen har om något blivit mer centraliserad och överfört inflytande till parti-ernas verkställande organ.

Att beläggen för spridning är undflyende är kanske inte ägnat att för-våna. Pågående forskning vid Tartus universitet visar att de mest nordiska av alla politiska honnörsord, ”jämlikhet” och ”solidaritet”, vilka var vanliga i den estniska debatten i slutet av 1990-talet, knappast alls förekom direkt efter självständigheten. Det finns skäl bakom detta som bara delvis inbe-griper en reaktion mot den egalitarianism som praktiserades under Sovjet-styret – den konkreta händelse utvecklingen och hur den infallit i tiden kan vara lika viktiga.

Nordiska politiska institutioner har varit anmärkningsvärt stabila. Det-samma kan inte sägas om hur de uppfattats i omvärlden. I den anglo-saxiska världen har nordiska lösningar alltid gillats, till och med ideali-serats, av personer med vänstersympatier. I dag kan beröm lika gärna komma från mitten-högerpolitiker i Storbritanniens konservativa parti eller från marknadsliberala tidningar som The Economist och Wall Street Journal. Men för tjugo år sedan fanns det inte mycket för omvärlden att lära av en region med ihållande hög inflation, hög arbetslöshet, stora offentliga underskott och – alldeles för ofta – minoritetsregeringar som inte ville eller kunde ta sig an långtgående utmaningar i politiken. Inte undra på att de nordiska ländernas ekonomiska modeller omnämndes i den politiska debatten i Estland på tidigt 1990-tal som något att undvika snarare än att efterlikna. Trots att de nordiska och särskilt finländska poli-tiska institutionerna berömdes medförde sålunda den förda politiken att den estniska politiska eliten blev skeptisk emot tanken att omfamna den nordiska modellen i dess helhet.

Kanske är det alltså så att geografisk och kulturell närhet och långsiktig framgång inte räcker för att åstadkomma spridning av politiska institutio-ner, även när det mottagande landet befinner sig i ett formativt läge efter

1. SDE, Socialdemokraterna (Est-land)

2. ZZS, De grönas och böndernas union (Lettland)

3. Liberal ,u centro s ,ajunga, Liberala centerunionen (Litauen)

4. IRL, Högeralliansen (Estland)5. Tautas partija, Folkpartiet (Lett-

land)6. Reformierakond, Reformpartiet

(Estland)

c

141

en kris och även när det politiska beslutsfattandet är nära sammanvävt med EU:s organ och procedurer. Kanske måste också dessa institutioner besitta ”månadens smak” vid just det tillfället. Eller, för att parafrasera en berömd amerikansk iakttagelse: all politik är verkligen lokal. ■

142

4. Periferin

144

145

i sitt fältarbete i arktis stöter stats-vetaren lisbeth lewander på ut-maningar för de nordiska välfärds-staterna. det är i periferin som förståelsen av det nordiska prövas.

Nordens arktiska periferi – fragment från ett fältarbete

lisBetH leWander

Vid helikopterplattan i Ummannaq, Grönland blev jag stående och tittade på de bundna, ylande hundarna. De kunde inte lämna sin ö och gå ut på isen, det var för mycket öppet vatten. Ändå var det flera veckor kvar innan det skulle komma något fartyg med frukt, grönsaker, ägg och andra färskvaror. Fisken, ja, en del hade till husbehov, men annars var det fruset som gällde. Efter en större omorganisation hade flera myndigheter nyligen flyttat från samhället, till Nuuk. Många personer uttryckte sitt missnöje över längre avstånd till beslutsfattare, fler danskar på toppjobben och upp-levelsen av att inte längre kunna ha något inflytande över huvud taget. Återvinningen av metall hade upphört. Nu blev det bara liggande, soporna brändes någon kilometer bort från samhället och lastbilarna som ändå hämtat avloppet vid varje hus tömde tankarna rakt ut i vattnet. Mycket sorg och ilska uttrycktes över företaget Air Greenland vars höga priser omöjliggjorde besök hos familj på andra orter, och att barnen kunde kom-ma hem från utbildningsinstitutioner på annat håll.

Arktis har alltid varit befolkat men aldrig folkrikt och är det inte i dag heller. Det tillhör inte bara Nordens periferi utan hela världens. Samtidigt är Arktis en plats för nya vetenskapliga landvinningar, och polarhistorien ger oss en rad ovanligt tydliga exempel på hur vetenskapen använts för göra anspråk på territorium, söka efter naturtillgångar och upprätthålla bräckliga suveränitetsanspråk. Att visa närvaro genom flaggor, byggnader och mätinstrument har varit ett sätt att meddela omvärlden territoriets status. Eller helt enkelt ett sätt att visa närvaro i glest befolkade områden som av olika anledningar väckte stormakternas intressen.

vetenskap som militär strategi

När man vrider kartan och låter Arktis vara i centrum framträder ett annat Norden än vad vi är vana vid. Det är ett Norden i periferin, där föreställ-

I Arktis vittnar den vetenskapliga närvaron tydligt om forskningens roll för militären. Man har ständigt sökt strategiska fördelar, naturtill-gångar och territoriell status. I dag ligger fokus också på miljö- och klimatforskning, vilket forsknings-stationen EISCAT Svalbard Radar visar. Där avläser man interaktio-nen mellan solen och jorden i bland annat jonosfären, analyser som inte är möjliga att göra på så många andra ställen i världen.

c

146

ningarna om Norden utmanas. I Arktis uppträder andra problem, här sätts många gånger de klassiska nordiska välfärdsstaternas omsorg ur spel, här är synen på miljön, naturen och dess resurser annorlunda. Se bara hur de arktiska länderna, inklusive de nordiska, agerat gentemot sina ursprungsbefolkningar. Det är ett handlande kännetecknat av olika grader av inre kolonialisering – här finns exempel på nordisk expansionism och till och med fientlighet. Vidare har landskapet exploaterats i vetenskapens namn. I detta extrema landskap har vetenskapen blivit särskilt viktig och ständigt närvarande. Inget tycks hindra vetenskapen – inte ens radioaktivt nedfall. När en serie provsprängningar med radioaktivt nedfall föll över människorna i Arktis under 1940- och 50-talen ledde det bara till fortsatta mätningar på människor, djur och växter. Vetenskapen har inte varit neu-tral – tvärtom. Här mer än på andra ställen vittnar den vetenskapliga när-varon om forskningens roll för militära strategier, kommersiella landvin-ningar och politiska vinster.

Detta syns i hela områdets historia. Från 1800-talets polarforskning med Adolf Erik Nordenskiöld som ett exempel, via den internationella sats-ningen på Geofysiska året 1957–58 och fram till i dag. Det inter nationella geofysiska året inbegrep 67 nationer, 11 vetenskapsområden och 4 000 forskningsstationer, men var samtidigt en fundamental del av USA:s ut-rikes- och säkerhetspolitik. Så intim var relationen mellan vetenskap och militär planering att de ofta inte gick att sära på. Under det geofysiska året skulle det forskas om norrsken, kosmisk strålning, geomagnetism, gravi-tation, jonosfärens fysik, kartering, seismologi, solrelaterade fenomen och så vidare, men valet av ämnen och orter styrdes mycket av militära strate-gier. Satsningens största betydelse var kanske dock den samordning som grundlades på bland annat polarforskningens civila område.

De fredliga avsikter som också de upprepades inom en delvis militarise-rad vetenskap gång efter annan kom emellertid inte fullt ut de arktiska ursprungsbefolkningarna till del. En hel del människor tvångsförflyttades och traditionell fångst omintetgjordes, andra erbjöds arbete och nya sam-hällen skapades. Och här skiljer inte de nordiska staterna ut sig som mer tillmötesgående än USA och Kanada: när Thulebasen byggdes på nord-västra Grönland under 1950-talet fick en mängd människor flytta på sig längre söderut utan att det diskuterades något vidare. Sådana exempel kan mångfaldigas runt om i Arktis.

svalbard – manligt och glesbefolkat

Det perifera Norden har andra problem än dem vi vanligen ser. Problemen skiljer sig naturligtvis åt i Arktis, och lika lite som det går att dra alla svens-ka orter över en kam, går det att göra så med de arktiska, men många problem är gemensamma, vilket visar sig när jag besöker den helt artifi-ciellt skapade staden Longyearbyen som ligger på Svalbard. Utöver detta

147

administrativa centrum finns här två aktiva orter med gruvbrytning samt en ort för internationell forskning.

Här bodde år 2007 bara 2 075 människor – fördelade på hela 40 natio-naliteter även om de flesta är norrmän. Svalbardtraktaten (från 1920) och Svalbardlagen (från 1925) lägger fast att Svalbard tillhör Norge, dock utan att norsk lag helt och hållet gäller.

Longyearbyen är som sagt ett helt artificiellt samhälle. Orten grundla-des 1906 av den amerikanske affärsmannen John Munroe Longyear, som hade intressen i den begynnande gruvbrytning som fanns här. Ännu tidi-gare besöktes ögruppen av fångstmän och enstaka forskningsexpeditio-ner. Här bodde från början nästan bara män. Också det har förstås satt sin prägel på orten, och även om det i dag finns kvinnor i befolkningen med arbete inom forskning, servicenäringar, skola, vård och barnomsorg, drar såväl fiskeri som gruvnäring och forskning framför allt män till sig.

Svalbardtraktaten från 1920 reglerar livet här. Den förhandlades fram i samband med fredsförhandlingarna efter första världskriget och har sedan dess satt sin prägel på Longyearbyen. Svalbard betraktades fram till dess som ett terra nullius – här bodde ingen. Till skillnad från i andra om-råden i Arktis finns här alltså inte någon ursprungsbefolkning att ta hän-syn till.

Svalbardtraktaten innebar att medborgare i de stater som skrev på (14 till en början, i dag 26) har rätt att bedriva jakt och fiske eller ägna sig åt annan näringsverksamhet på Svalbard. Visserligen gäller norska lagar, men Norge får inte ta ut mer skatt än vad som krävs för lokala behov. Traktaten anger också att Svalbard ska vara neutralt och demilitariserat. Sovjetunionen försökte efter andra världskriget att få dela området med Norge, men misslyckades. Ännu i dag förekommer det emellertid strider kring vilka stater som har rätt till vad. Och sådana strider har utmärkt om-rådet – till och med Sverige har varit delaktigt i den typen av konflikter. Här satt för exakt hundra år sedan skyltar med texten Swedish Occupation, som vittnar om det svenska intresset i den gruvhantering som fanns. Det ut-mynnade aldrig i någon regelrätt strid – men de råvaruvinster som kan göras här sätter många gånger vanliga regler ur spel.

Naturtillgångar ökar risken, inte bara här utan överallt i Arktis, för inter-nationella konflikter. Här har det framför allt gällt fiskerirättigheterna där Norge hävdat att avtalet omfattar ett betydligt större område än vad till exempel Ryssland menar. Och frågan om vem som äger vad är långt ifrån löst. Konflikterna kan lätt blossa upp så länge utvinning av mineraler och olja står på dagordningen i avsaknad av bindande internationella avtal, utöver havsrättskonventionen.

Sedan Norge i och med Svalbardtraktaten fick makten över Svalbard har forskning setts som det överlägset bästa instrumentet för den norska is-havsimperialismen både gentemot Svalbard och förut i kampen mot Dan-mark om Grönland. Personer finns placerade till en tämligen låg kostnad

I Barrow, Alaska, är de 4 500 invånarna än i dag stolta över den vetenskapliga forskning som bedrivits här genom åren. Politikerna försöker till och med integrera befolkningen i forskningen, och med tanke på att detta i dag är en fråga om överlevnad både lokalt och globalt är det kanske inte så konstigt.

c

på avlägset belägna platser samtidigt som det utövas myndighet över de områden man gör anspråk på.

Den moderna militärstrategiska betydelsen är av senare datum. Flyg- och fartygsförbindelserna härifrån var viktiga redan under andra världs-kriget. Longyearbyen bombades till oigenkännlighet av tyskarna 1942, och även om samhället sedan dess har byggts upp har inte intresset för om-rådets strategiska placering minskat.

Föremål efter både militärstrategiska insatser och äldre polarforskning ligger i Longyearbyen liksom på andra ställen i Arktis utspridda – liksom tappade och lämnade där de blev liggande – fastfrusna på tundran och i bergen och lämnade till turisterna, som i dag tillsammans med naturtill-gångar förväntas dra in pengar till samhället.

forskningen i centrum

Även i Longyearbyen har vetenskaplig forskning historiskt sett utgjort en väsentlig del till stöd för samhällsbygget. Från norsk sida var avsikten att bygga ut ett starkt logistiskt norskt stöd till modern, högteknologisk polar-forskning. I dag är det de här forskningssatsningarna som tillsammans med gruvdriften föder Svalbard och upprätthåller en permanent befolk-ning på ögruppen. Bland de 20 nationer som bedriver forskning på Sval-bard, står Norge, Ryssland, Tyskland och Polen för mer än 80 procent av forskningsnärvaron. Och även inför framtiden menar de norska myndig-heterna att det är forskning som tillsammans med fortsatt kolutvinning (och turism) ska gynna befolkningen och driva samhällsutvecklingen.

Att forskningen är en viktig del av det arktiska visar sig också på andra ställen i Arktis som jag besökte under mitt fältarbete. Staden Churchill, cirka 1 000 invånare, i norra Kanada vittnar om den militära forskningens roll för att bygga samhällen i denna norra periferi. Där var det länge forsk-ning om väder och klimat som intog en särställning, i syfte att underlätta transporter och kommunikationer. Men precis som i Long yearbyen fanns det militärstrategiska val bakom både orten och valen av forskningsom-råde. Churchill blev ett gigantiskt naturligt laboratorium till gagn för den nationella och internationella säkerheten i kalla krigets skugga. Här kunde man ta reda på vad manskapet och utrustningen kunde uthärda i fråga om kallt klimat. Vetenskap var en så central del av Churchill att en del av sta-dens identitet nästan tynade bort i takt med att militären och forskningen försvann under tidigt 1980-tal. Kvar finns ett litet forskningscentrum, vid spillrorna av den gamla raketbasen som användes under det geofysiska året då den sovjetiska Sputnik placerades i rymden före västvärldens mot-svarigheter. Ledningen försöker locka skolbarn, turister och forskare till centret.

Att forskningen i Arktis fortfarande är viktig vittnar även andra om. Under mitt fältarbete besökte jag också Barrow i Alaska, där de 4 500 invånarna

149

150

än i dag är stolta över den vetenskapliga forskningen. Här försöker man, liksom i Churchill, på olika sätt integrera hela befolkningen i forskningen. Det kan handla om att låta skolorna ha forskningskontakter eller att ge extra stöd till forskare från ursprungsbefolkningarna.

När föreståndaren för Barrow Arctic Science Center berättar om base line monitoring, miljöövervakning, undersökningar av den lokala (spar-samma men tåliga) floran och faunan, är det svårt att få klarhet i om forsk-ningen egentligen måste utföras just här. Handlar det än en gång i stället om något slags närvarons regionalpolitik, precis som på Svalbard och som förut i Churchill, dels för en inhemsk opinion, dels för att upprätt-hålla en arktisk närvaro avsedd att noteras av en allt mer intresserad om-värld? Det finns en växande medvetenhet bland lokala politiker och civil-befolkning om att forskningen intar en nyckelroll i resursexploateringens olika faser och att lokalsamhället bör vara involverat redan från början. Forskningen är i mångt och mycket en kommersiell fråga med värdefulla kontrakt kring både vetenskap och logistik. I hela Arktis är forskningen viktig för överlevnaden lokalt och globalt.

exploatering med problem

Forskning är också en förutsättning för naturresurserna som finns i den arktiska marken och havsområdena. Öster om Barrow vid Prudhoe Bay tit-tar oljan bokstavligen upp ur havet och väller in på den sanka marken. Och för lokalbefolkningen är det på kort sikt en viktigare fråga än smältande isar och framtidens klimat, vilket många gånger motiverar den arktiska klimatforskningen. Storskalig exploatering av olje- och gasfyndigheter be-tyder jobbtillfällen på orter som många gånger lider av brist på arbeten. Vad som prioriteras när det gäller forskning kontra naturresurser blir tyd-ligt när det visar sig att en grupp biologer tvingas betala sina resor med oljebolagets båtar, medan en journalist som skriver om den kommande utforskningsfasen av nästa nya olje- och gasfält blir bjuden. Biologerna behövde räkna antalet valar för att valfångstfamiljerna ska få ett veten-skapligt underlag på sin så kallade subsistance-fångst (fångst för självför-sörjning). Men också för att oljebolagen ska ge ersättning för ett eventuellt avbräck i fångs ten eftersom såväl de inledande undersökningarna som senare eventuella provborrningar förväntas störa valarnas flyttmönster.

Också på Grönland märktes en ökande grad av aktivitet med tillresande oljeprospektörer, geologer och andra forskare vilket i sin tur givetvis kom-mer att sätta press på fungerande transporter. Man talar om utvinning av så kalla de ädelmetaller i stor skala vid flera orter. Den forskning som om-talades av mina intervjupersoner var uteslutande relaterad till mycket stor-skalig framtida råvaruexploatering: flera tusen nya arbetstillfällen, en stärkt ekonomi till stöd för det sista steget i frigörelsen från Danmark. Talet om det nya Grönland påminde mig mycket om Klondyke.

151

Att Norge fortfarande i dag anser sig ha ett särskilt ansvar för Svalbard har på motsvarande sätt inte enbart med områdets strategiska läge att göra utan också med förutsättningarna för lukrativ råvaruutvinning. Inte bara Norge och NATO engagerar sig i Svalbards öde. Också EU har kom-mit att bevaka de arktiska staterna och deras råvaror. Så även om Arktis befinner sig långt ut i den nordiska periferin, är det ett allt annat än perifert intresse som finns kring områdena i Arktis.

sopor – när det enkla blir komplicerat

Under mitt fältarbete runt om i Arktis funderade jag mycket på hur man organiserar ett samhälle i den här typen av omgivning. Det är ju inte bara klimatet som är speciellt, utan också andra förutsättningar. Hur går det rent praktiskt till att bygga ett modernt samhälle under så extrema för-hållanden? Den som reser genom Arktis kommer att se att det inte är helt enkelt. Även en till synes simpel sak som sophantering blir komplice-rad här.

För några år sedan höll avfallet på att ta över gatubilden i Longyearbyen och andra orter på Svalbard. Det fanns helt enkelt ingen plats att göra sig av med soporna efter de få men högkonsumerande invånarna. Till en bör-jan var det dessutom få som stördes, eftersom områdena är så glest befol-kade. Men 2008–09 inleddes Operation upprensning. En viktig be vekel se-grund för upprensningen var den turism som blir allt vanligare – alltså inte att lokalbefolkningen stördes eller att man förorenade miljön i största all-mänhet.

Avfallshanteringen i Arktis har inte bara att göra med att ett litet och många gånger rudimentärt samhälle ska ta hand om allt skräp. Det hand-lar också om rent tekniska problem. Ofta är samhällena för små för att tekniskt kunna återvinna i samma utsträckning som i världen i övrigt. Om det dessutom saknas politisk vilja och åtföljande organisation, men där-emot finns möjligheter att bara slänga ut avfallet i naturen utan att alltför många störs, krävs extra stora ansträngningar. I Churchill, som också haft problem med sin sophantering, var det exempelvis inte skräpet i sig som störde den lokala befolkningen utan de isbjörnar som drogs till av fallet. I Barrow fanns ett mycket sinnrikt system för avloppshantering medelst nedgrävda rör – trots tundran. Men utifrån min snäva horisont var varen-da tomt fylld med diverse skräp och skrot och någon organiserad återvin-ning föreföll helt enkelt inte existera. Jag besökte också en liten by på norra Island, Dalvik med cirka 1 000 invånare, strax öster om Islands andra stad Akureyri. Dalvik är kliniskt rent. Inget skräp, alla sor terar och återvinner, soptransporter hämtar, återvinner och destruerar. Svaret på den effektiva avfallshanteringen, vad gäller både miljön och kostnaderna, stod att finna i Islands lyckosamma tillgång på billig energi. Borgmästaren menade att byn hade två alkoholister och att alkohol därför inte var något problem i

En till synes enkel sak som sophanteringen blir komplicerad i Arktis. Samhällena är små och har helt enkelt svårt att återvinna avfall. Det händer att sopor och toalettavfall, som på bilden, helt enkelt hälls rakt ut i havet utan någon som helst rening.

c

153

Dalvik. Största problemet handlade i stället om att dessa två personer inte skötte sin sopåtervinning som de andra.

Den politiska viljan och förståelsen för miljöproblem är något som mås-te skapas på ett annat sätt i Arktis än i Norden i övrigt, men med stor hänsyn tagen till lokala förutsättningar.

turismen – en ny inkomstkälla

Turismen är i likhet med forskningsverksamhet en viktig inkomstkälla i alla de arktiska miljöerna. Det är också en inkomstkälla som kan ha positiv effekt på de ömtåliga ekologiska systemen – om satsningarna görs rätt. Turismen i Longyearbyen bidrog till att städa upp staden, och så länge turisterna dras till det vilda, kan satsningarna få den effekten. I Churchill i Kanada körs i dag tundra-buggies med turister som vill se isbjörnar, och enligt planen är det turisterna som ska subventionera den forsknings-anläggning som finns på orten. Det är ytterligare ett skäl till att vårda de här miljöerna.

Turism är alltså ett sätt att försörja människorna här, men turisterna kan inte föda hela städer året om, därtill är de fortfarande för få, och i många arktiska samhällen haltar välfärden för de åretruntboende. I Longyearbyen förskjuter man bokstavligen sina gamla, svaga och sjuka. De som inte kan försörja sig får helt enkelt ta plats på nästa flyg från öarna. Anledningen är att det inte finns någon vilja att ta hand om svaga grupper när den uttalade policyn är att alla medborgare ska vara produktiva.

Till Longyearbyen kommer man således för att jobba – norsk hälso- och socialtjänstlag gäller inte i alla avseenden, trots att Svalbard är en del av Norge. Å andra sidan är skatterna lägre. Det är en öppen fråga hur bero-ende människor här blir av att upprätthålla goda relationer med framför allt sina arbetsgivare. Frågan om varför Norge ser en politisk närvaro, på sådana villkor, här som så angelägen, måste också ställas. Är det så viktigt med de råvaror som finns här? Är ett socialt kargt klimat priset för de vetenskapliga framstegen och turismen?

missbruk och brottslighet

Sociala problem finns också i de andra arktiska samhällena. I Barrow där kriminaliteten är omvittnat hög, och där rättsprocessen som i övriga USA bygger på ett jurysystem, ska de 4 500 invånarna i staden turas om att uppträda på de många sammanträdena. Hur gör man det? Här får slump-vis valda jurymedlemmar fälla utslaget rent officiellt – inofficiellt är det alltid någon av de 22 valfångstfamiljerna som är tongivande för utgången av varje rättsfall. Det är kanske inte modern amerikansk rättspraxis, men liksom i Longyearbyen har man i Barrow anpassat systemen efter de förut-sättningar som finns.

Ovan: Centrum och kolbanan, Longyearbyen.Nedan: Pyramiden, nedlagt ryskt gruvsamhälle, Svalbard.

Ovan: Raketbasen, Churchill, Hudson Bay.Nedan: Main Street, Churchill, Hudson Bay.

Alkoholintaget är ofta stort, missbruksproblemen många och brottslig-heten ovanligt hög i många arktiska samhällen. I Barrow i Alaska vittnade flera av mina intervjupersoner om misär i socialt avseende, ibland utan att jag ens hunnit ställa några direkta frågor. Man berättade inte bara om hög kriminalitet och stort alkoholintag – trots de många restriktioner som fanns kring försäljning och innehav – utan också om ett stort antal tonårs-graviditeter och utbrett våld inom hemmens fyra väggar.

Det är ett oerhört bräckligt civilsamhälle som finns i dessa små orter. Den starkaste föreningen i Barrow uppgavs vara National Rifle Association. Till skillnad från i Longyearbyen brottas dessutom många av de andra ark-tiska samhällena med de växande politiska och högst rättmätiga kraven från en ursprungsbefolkning som under flera decennier varit kolonialise-rad och förtryckt. På en vägg i Barrows står det klottrat INUPIAT TEENS TAKE CONTROL. Inupiat är ursprungsbefolkningen. Men hur ska de ta kontroll?

Här menar flera av de tongivande ledarna för ursprungsbefolkningen att mainstream-kulturen är ett direkt hot mot deras lokala seder och bruk. Modern popmusik, video, datorspel – allt det ungdomar som regel håller på med – är oönskade företeelser, enligt de lokala ledarna. Traditionella värden framhålls i stället. På min fråga till en av valfångstfamiljernas leda-re om vad dessa värden är, svarade han att det handlar om kristna värden och om respekt för valfångstkulturen, de äldre och familjen.

trevande civilsamhällen

Att det rent konkret är svårt att bygga ett civilt samhälle, vilket ofta ses som ett demokratiskt fundament, blir extra tydligt i de arktiska miljöerna. Här saknas ofta lokala samlingsplatser. Den samlingslokal som stack ut i Longyearbyen, med undantag från universitetsfilialen UNIS, var det så kallade Huset. Men här samlades mest privata näringsidkare – ideella före ningar lyste med sin frånvaro. Om man vill se många människor sam-lade på en och samma plats för att göra något gemensamt ska man i stället bege sig till kyrkan. Eller till krogen, för liksom i många andra ark-tiska miljöer flödar alkoholen. I Longyearbyen är civilsamhället särskilt svårskapat eftersom människor hela tiden byts ut. Det finns ingen konti-nuitet – om inte krogarna räknas. Den norska välfärdsstatens gängse reto-rik och föreställningar om ett socialt ansvarstagande och ett samhälle för alla gäller således inte i Longyearbyen. Människorna förefaller vara till för samhället snarare än tvärsom.

Nu skiljer sig som sagt Longyearbyen delvis från andra platser i Arktis, eftersom det är ett på alla sätt artificiellt samhälle utan ursprungsbefolk-ning. I Churchill fanns det ett pampigt kommunalhus med en rad olika kultur- och fritidsaktiviteter. Detta byggdes i huvudsak som en kompensa-tion då militären lämnade samhället. Här fanns det mesta – till och med

156

Det civila samhället i Arktis lider ofta brist på lokaler utöver skola och kyrka, och det sätter sina spår. I Um-mannaq, Grönland, blev ett internetkafé stommen i lokalsamhället – i stället för teater, konserter och bio..

c

158

viss sjukvård – men inte heller i Churchill går det att jämföra med sådant som finns i mer tätbefolkade områden. I Barrow, Alaska, fanns det också ett kommunalhus, men utan rum för människors aktiviteter. Här var det i stället kyrkorna som förväntades stå för samlingslokaler.

Även det civila samhället i Ummannaq på Grönland led brist på goda lokaler utöver skola och kyrka. De moderna byggnaderna – ett internetkafé och ett välbesökt vanligt kafé i hamnen – fick kompensera för avsaknad av lokaler för teater, musik, konserter och till och med bio. I stället pågick de mest avancerade kulturyttringarna på ett barnhem, beläget mycket högt upp i byn som bokstavligen klättrar på klipporna. Här fanns eldsjälen från Färööarna som medvetet under många arbetat med någon typ av med-vetandehöjning ifråga om värdet av ursprungsbefolkningens egen kultur. Genom att bjuda in konstnärer från hela världen att arbeta med små grup-per av barn under några månader stärks barnens självkänsla. Dessutom får samhället förhållandevis stor internationell uppmärksamhet.

Över det lilla Dalvik sken solen den vecka jag var där. Som så många andra byar trafikerades också detta samhälle av en liten buss, här fanns post, kyrka, affär, krog, kommunhus och en badanläggning. Tack vare geo-termisk uppvärmning finns bad lite överallt på den isländska landsbygden. I Dalvik fungerade både kommunhus och badet som sociala mötesplatser. I kommunhuset, byggt för att härbärgera ortens många (fyra eller åtta, siffran är oklar) körer, samt en mängd andra besökande körer, fanns det också ett bibliotek. Konsertlokalen kunde användas som konsthall och i entrén fanns ett kafé. Här satt folk i alla åldrar. Kafét hade vin- och spriträt-tigheter även om ingen drack alkohol just då jag var där.

välfärd i vilda norden

Periferin skiljer ut sig, men jag tror på välfärdsstatens kraft att på sikt kunna ge människor ett värdigt liv också i det karga, nordliga rummet.

I Longyearbyen – ja, i hela Arktis för den delen – påminner livet en del om sinnebilden av vilda västern. Här är den yttersta gränsen, the frontier, och där gäller helt enkelt inte samma regler. Också här har det ”nordiska” Arktis, Svalbard, Grönland och Island mer gemensamt med övriga Arktis än med det politiskt avgränsade Norden. Inte heller har de nordiska län-derna hanterat det nordiska Arktis som andra landsdelar inom respektive nordiskt land. Konflikterna mellan olika länder har varit fler här, den socia-la omsorgen mindre utbredd.

När man granskar Nordens periferi, visar det sig att många nordiska dygder och föreställningar inte gäller. De nordiska länderna är lika intres-serade av råvaror, naturtillgångar, territorium som andra stater även om den politiska dagordningen inte alltid visat dessa intressen. I dag är till exempel Sverige för första gången i historien på väg att få en öppet formu-lerad svensk arktispolitik. ■

159

Det utvandrade Nordenlizette gradén

American Swedish Institute i Minneapolis etablerades redan 1929. Det är tidigt, eftersom de flesta skandinaviska museer och festivaler kom till först efter 1970. Museerna kan ses som ett slags Norden i diasporan – aktiva mötesplatser där erfarenheten av utvandringen delas av besökare och per-sonal. Här odlas den skandinavisk-amerikanska och nordisk-amerikanska kulturen, och kontakten med Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island stärks genom utställningar, evenemang och ett gemensamt firande av nordiska högtider. Känslan av att något nordiskt äger rum intensifieras särskilt vid jultid.

Julen vid de skandinaviska museerna talar till alla sinnen, och den som söker klassiska nordiska jultraditioner har kommit rätt. På en begränsad yta uppstår under några få veckor en kondenserad form av Norden. Här samlas ättlingarna till utvandrare som kom för fyra eller fem generationer sedan, immigrerade nordbor i USA och ex-pats. Firandet är omfattande vid alla skandinaviska museer, men allra störst är aktiviteten hos Ameri-can Swedish Institute. Den slottsliknande byggnaden uppfördes 1908 av Swan J. Turnblad. Turnblad (Sven Johan Månsson, som han hette först) hade emigrerat från Småland och skapat sig en förmögenhet som ägare till tidningen Svenska Amerikanska Posten. Han bodde med sin fru och dotter i det slottsliknande huset fram till 1929, då det donerades till de svenska in vånarna i Minneapolis, med syfte att samla, bevara och odla svensk konst och kultur. Sedan dess har huset utvecklats till ett centrum för utbild ning, samlingar, utställningar, firande av högtider och andra evene-mang.

Av museets samlingar är själva huset – som innehåller ett trettiotal unika kakelungar från Rörstrand, för att ta ett exempel – det mest magni-fika objektet. Det blir inte minst tydligt när museet nu expanderar och bygger nytt med finan siering delvis från Sverige. På samma sätt som Turn-blad när han byggde originalhuset anlitade de tongivande arkitekterna Christopher Boehme och Victor Cordella och de främsta hantverkarna i Mellanvästern varav flera var immigranter från Norden (som Bengt Aron-son och Aaron Carlson), är namnkunniga formgivare involverade i dagens

skandinaviska museer i usa har blivit minnesplatser för folk i förskingringen. de skapar ett eget norden, som ibland är mer nordiskt än norden självt.

160

Vid den årliga julutställningen av nordiskt jul-firande på American Swedish Institute i Minnea-polis var det finska bordet år 2010 – liksom det svenska – dukat med finporslin och klassiska statusmärken från den egna nationen. Det är drömmen om en borgerlig, ofta nationellt präglad jul som manas fram i dukningen. c

161

nybygge, några med kopplingar till Norden. Ett exempel är textilkonst-nären Helena Hernmarck vars väv med kjolsäckar från Leksand får en pro-minent placering.

Julen på american swedish institute

Eftersom svenskamerikanerna har ett så storslaget museum, bjuds ätt-lingar från alla nordiska länder in till julfirandet på American Swedish In-stitute. Sedan slutet av 1980-talet har Ewa Rydåker, volontär på institutet, bjudit in de nordiska grannorganisationerna i Minneapolis att delta i en utställning där varje land dekorerar varsitt rum. Det svenska rummet 2010 var utformat till kronprinsessan Victorias och prins Daniels ära. Bordet var dukat med finporslin från Rörstrand, bestick från Gense, kristallglas från Orrefors, stärkta linneservetter från Klässbols Linneväveri, kandelabrar från Skultuna – allt från institutets egna samling ar. Det är drömmen om en högborgerlig eller möjligen kunglig nordisk jul som dukas fram.

Julutställningen lockar varje jul omkring 12 000 besökare med rötter i alla de nordiska länderna. Från första veckan i november trängs besökare som söker skandinavisk jul kring bord med pepparkakor, kaffe, änglaspel, krubbor, halmbockar, tomtar och andra dekorationer. Aktiviteterna avlöser sedan varandra fram till julgransplundringen i januari. I förnyelsen av jul-firandet 2010 ingick ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” på dvd. Det är följden av en ny generations inflytande över vad som ska inkluderas i det traditionella svenska julfirandet.

Kulmen för de flesta besökare på American Swedish Institute är lucia-firandet med kaffeservering och luciatåg. För många familjer är höjdpunk-ten själva förberedelserna: att sy lucialinnen, göra stjärngossestrutar och pepparkakskostymer, köpa saffran (ibland under sommarsemestern i Sve-rige), jämföra recept och sedan samlas i museets kök och tillsammans med sina barn forma och grädda lussekatter åt hundratals besökare. För museets äldre medlemmar är julmaten viktigast. Då samlas de kring ett julbord som känns svenskare än Sverige. Det dignar av sill, rullsyltor, fläsk-korv och potatiskorv, vörtbröd, dopp i grytan och julmust. En tradition som odlas särskilt är lutfiskmiddagarna. Det serveras varje år omkring 300 kilo lutfisk med potatis, vitsås och gröna ärtor till svenskar och norrmän från hela regionen på American Swedish Institute.

På de skandinaviska museerna skapas en plats för att minnas det Nor-den som man lämnat. Man gör Norden, och i juletid involverar det alla sinnen. ■

162

163

Ryssland och den imaginära geografin

sanna turoma

”Ryssland är ett stort nordligt land” lyder titeln på en skrift av Boris Misink från 1999. Han var ordförande i dumans utskott för frågor rörande Norden och Fjärran Östern. Syftet var att stärka regeringens makt i Rysslands norra regioner. Misink frammanar bilden av ett territoriellt större och mer expansivt Ryssland genom slagordet ”en sjättedel av jorden” – samma slogan som användes i sovjetiska skolor då man propagerade för det sov-jetiska faderlandets geografiska överlägsenhet. Efter den sovjetiska kol-lapsen har orden fått en mer nostalgisk innebörd. Ryssland har nämligen krympt. Det som en gång i tiden var Tsarrysslands och Sovjetunionens södra utpost, staden Kusjka eller Serhetabat som den kallas i Turkmeni-stan, blev i det nya krympta Ryssland en stad tusentals kilometer bortom Ryska federationens gränser. Och i takt med att den södra gränsen flytta-des norrut, flyttade också dagens Ryssland sin geografiska mittpunkt norr-ut. I dag ligger den norr om polcirkeln.

Det är detta som får Misink att hävda att Ryssland är ett nordligt land. Det är något som världen alltid sett, menar han, men som ryssarna själva varit för skamsna för att medge. Men så borde det inte vara; Rysslands nordliga karaktär borde vara en nationell stolthet, och något som myndig-heterna särskilt fokuserade.

Som detta visar är både den geografiska och kulturella förståelsen av vad som avses när man talar om Norr eller det nordliga viktigt för den ryska nationella och politiska identiteten. ”Norden” används i Ryssland inte alls om det vi kallar Norden – i stället talar man om Skandinavien och hit räknas traditionellt inte Finland. När man säger norden (sever) menar man i stället Rysslands norra delar, här kallat det nordliga eller Norr.

I takt med att Ryssland blev mindre under 1990-talet återuppväcktes idéer om ett starkt nordligt Ryssland. Rysk tillgång till Östersjön och Arktis blev dessutom strategiskt viktig till följd av de territoriella förlusterna söder-ut. Speciellt Arktis framhölls, bland annat genom en expedition 2007, då Ryssland såg till att sätta en rysk flagga på bottnen av Ishavet, för att marke ra

föreställningarna om norr har påver-kat bilden av ryssland. det nordliga, norr, har uppfattats både som en central del av den ryska identiteten och som en del av det andra.

cMest har rysk geopolitik handlat om Öst och Väst, men det nord-liga har alltid spelat en roll. Det har förståtts både som genuint ryskt och som en del av det Andra. En del av detta Andra var de olika folkgrupper som sedan urminnes tider lever i Sibirien, som nentser (tidigare juraksamojeder; se bil-den), ett nomadiserande folk som bland annat försörjt sig som ren-skötare och vars tillvaro på tund-ran i dag är utsatt på grund av senare års jakt på gas och olja.

164

sitt revir. Våren 2010 besökte dessutom Vladimir Putin Frans Josefs land, den del av Arktis som är rysk. ”Den som äger Arktis, måste ta ansvar”, meddelade Putin de närvarande journalisterna med anledning av det på-gående utnyttjandet av Arktis som ett allmänt upplag för avfall och sopor.

Ekologiska hänsyn må vara nytt för den ryska politiska eliten, men geo-politiska hänsyn är det inte. I formandet av rysk geopolitik och identitet har det för det mesta handlat om förhållandet mellan Öst och Väst, men det nordliga har också spelat en viktig roll. Det är emellertid inte självklart vad som avses med detta. Det nordliga har både förståtts som en del av det genuint ryska och som en del av det Andra, det man förhållit sig mot. Allt sedan 1800-talet har ryska författare och tänkare på olika sätt både försökt göra Ryssland till en del av det nordliga och det nordliga till en del av det Andra. Ryssland har å ena sidan framställts som den kulturella metro polen i motsats till det ociviliserade Norr, å andra sidan har det nordliga varit en väsentlig del av den ryska identiteten.

När man ställer sig utanför det traditionella Norden, påverkas förståelsen av vad det nordliga är, och det utmanar den gängse förståelsen av Norden.

norden var rysslands öde

Pjotr Tjaadajev (1794–1856) var en av de mest inflytelserika ryska tänkarna under 1800-talet. Han chockerade den samtida intellektuella eliten när han i sina så kallade Filosofiska brev (som skrevs 1829, men publicerades 1836 i Moskvatidskriften Telescope) hävdade att Ryssland i jämförelse med andra europeiska länder var outvecklat och ”isolerat från mänsklig hetens gemensamma utveckling”. Här var Tjaadajev influerad av den tyska roman-tiken som menade att nationer utvecklas som människor, från ett späd-barnsstadium via ungdom till mognad och insikt. Ryssland hade till följd av sitt geografiska läge ännu inte nått mogen ålder: ”vi kommer varken från österlandet eller västerlandet, och vi har ingen av deras traditioner”, skrev Tjaadajev och fortsatte:

Och ändå, i vår belägenhet mellan de två stora delarna av världen, mellan österlandet och västerlandet, med ena armbågen som stöd i Kina och den andra i Tyskland, borde vi kunna förena de två stora principerna i intelligensens natur, inbillningskraften och för-nuftet, och i vår civilisation förena all jordens historia. Detta är ingalunda den roll som försynen har tilldelat oss. […] Ensamma i världen har vi ingenting skänkt den, ingenting hämtat från den; vi har inte tillfört en enda idé till massan av mänskliga idéer, på intet sätt har vi bidragit till människoandens framsteg, och allt vi har fått av detta framsteg har vi vanställt.

Enligt Tjaadajev hade Ryssland inte utvecklats vare sig andligt eller intel-lektuellt som de andra europeiska nationerna. I stället hade riket förblivit

Pjotr Tjaadajev (1794–1856)

c

165

utanför den europeiska och kristna gemenskapen, isolerat från de västliga nationernas ”familjelikhet”.

Senare har Alexander Herzen, en av de radikala ledarna i exilens intelli-gentia, beskrivit hur breven slog ner som ”ett pistolskott i natten”. Många läsare kände sig kränkta, och när tsaren fick höra talas om dess existens avskedades den censor som en gång tillåtit att de publicerades. Telescopes redaktör flydde till Sibirien och tidskriften fick läggas ner. Tjaadajev själv förklarades i sin tur galen och belades med ett års husarrest. Men när affä-ren uppmärksammades utanför Rysslands gränser blev breven en inspira-tion för ryska slavofiler och västsinnade (zapadniki).

Från sin husarrest skrev Tjaadajev En dåres försvarstal. Här försökte han modifiera anklagelserna och uttryckte visserligen viss patriotism, men ändrade inte egentligen sina åsikter. På sista sidan pekade han åter igen ut geografin som den faktor som ytterst bestämmer inte bara Rysslands histo ria, utan hela politiken, samhällssystemet och det intellektuella livet. Peter den store har gjort Ryssland till en del av Europa och Väst, och Tjaa-dajev betonade därmed igen att Ryssland inte hörde hemma i Öst. Ryss-land var ett land i Norr, ett land i norden:

Vi befinner oss i östra Europa, det är odiskutabelt, men samtidigt har vi aldrig varit en del av Östern. – Vi är helt enkelt en nation i Norr. Det gäller såväl våra idéer, som vårt klimat som skiljer sig väsentligt från det väldoftande Vale i Kashmir eller Ganges heliga flodbankar. Visst ligger några av de ryska provinserna granne med österländska imperier, men centum ligger inte där, våra liv befin-ner sig inte där, och kommer inte göra det så länge jordens axel inte flyttar på sig eller framtida katastrofer förvandlar Söderns na-tur till isiga glaciärer. [min kursivering]

När Tjaadajev anslöt Ryssland till Norr anknöt han till en tanke som han visste skulle väcka uppmärksamhet. Redan i 1700-talets panegyriska ryska litteratur hade det nordliga varit en bärande del av den ryska identiteten. Ceremoniella hyllningsdikter till härskarnas ära gav Norr ett nytt symbol-värde. Katarina den stora kallades till exempel nordens Minerva. Periodens ledande forskare och poet, Mihail Lomonosov, var känd som nordens Pin-daros, och Sankt Petersburg kallades ibland nordens Palmyra eller helt enkelt den norra huvudstaden. Sådana metaforer understödde den ryska kopplingen till Europa, som Peter den store en gång initierat, och visade att Ryssland – sin unga ålder till trots – var andra europeiska staters like.

Också romantiker samtida med Tjaadajev använde föreställningar om det nordliga i sitt sökande efter en rysk nationalkaraktär. De gjorde ”det strama Norr” (surovyj sever) till ett omtyckt tema. Men hos dem symbolise-rade det inte längre Rysslands band till Europa utan blev en symbol för Rysslands unika karaktär – föreställningar om det nordliga användes för att förklara varför den ryska nationen var unik och distinkt skild från andra

166

167

europeiska länder. Faktum är att formuleringen ”Ryssland och det nord-liga” sedan dess till och med är paradoxal för många ryssar eftersom Ryss-land är det nordliga.

nordliga föreställningar i sovjet och i dag

Också under den sovjetiska eran spelade det nordliga en viktig roll för den ryska identiteten. Identifikationen med Norr konstruerade exempelvis både maskuliniteten i de officiella sovjetiska berättelserna om den socia-listiske hjälten och dess motpol i berättelserna om Gulag.

Tjaadajevs idéer om en nordlig rysk identitet levde således länge vidare bland ryska intellektuella. Spår från hans tankar om geografins betydelse för en nations väl och ve, kan ses till exempel i hur Joseph Brodsky före-ställer sig både rysk kultur och sin egen plats i världen. Brodsky menade till exempel att Sankt Petersburgs klassiska arkitektur och litteratur var de grekiska idealens norra utpost placerade på tundrans latitud. Här ekade uttalanden av den ryske filosofen Georgij Fedotov, som menade att Sankt Petersburg var en ”inkarnation av Palladios dröm om polcirkeln”.

I Flykten från Bysans, som handlar om Rysslands plats mellan Öst och Väst, refererar Brodsky till sig själv som en Östersjöns son och ser sig som ett offer för geografin, som bundit honom till det land där det var hans öde att födas, det vill säga Ryssland. Också hos Brodsky fanns det alltså en geografisk determinism, och hans utpekande av sig själv som en nordlig författare påminner om Tjaadajevs syn på de ”geografiska fakta” som bestämde Rysslands geopolitiska och kulturella öde som ett mitt-emellan.

Men det nordliga har inte bara medverkat till den ryska identiteten utan också fått representera det Andra, som framgår av en bok utgiven 1988 av två av kalla krigets ledande emigrerade ryssar, Aleksandr Genis och Pjotr Vajl. Pjotr Vajl arbetade på Radio Liberty till sin död 2009, Aleksandr Genis är fortfarande aktiv som ryskspråkig författare och journalist i New York. I boken 1960-talet: homo sovjeticus värld (60-e: Mir sovetskogo teloveka) för-söker de återskapa det mentala landskap som fanns i Sovjet under 1960-talet. Genis och Vajl hävdar att sovjetmedborgarnas självbild till stora delar skapades av Sovjets blotta storlek: den gigantiska landmassan bi-drog till att ge en nästan hypnotisk känsla. Varje ryss (rossijanin) var dess-utom med veten om den sovjetiska statens betydelse, eftersom den täckte en sjättedel av jordytan, och – skriver författarna – omfattade hela norra sidan av jordklotet, det vill säga det nordliga.

På den föreställda karta som Genis och Vajl ritar upp, förblir emellertid den största delen av den gigantiska geografiska landmassan anonym. Stora delar av det sovjetiska imperiet tycktes, menar de, inte ha någon identitet eller språk alls. Det var som om de bara väntade på det ryska språket. Genis och Vajl skriver att det finns ett absolut definierat Frankrike,

Redan i 1700-talets panegyriska ryska litteratur var det nordliga en bärande del av den ryska identite-ten. Periodens ledande forskare och poet, Mihail Lomonosov, var känd som nordens Pindaros, Sankt Petersburg kallades nordens Palmyra eller den norra huvud-staden och Katarina den stora var helt enkelt nordens Minerva. På målningen av Vigilius Erichsen rider hon sin hingst Brilliant.

Även här på Tajmyrhalvön i nordli-gaste Sibirien råder sommar i juli.

c

c

168

169

170

England och Italien, men Ryssland ”gränsade på ena sidan till civilisatio-nen, på den andra till oändligheten”.

Världen består alltså enligt Genis och Vajl av tre delar: det civiliserade Väst, Ryssland i mitten och Oändligheten, som senare identifieras som Sibirien. Där fanns traditionellt russkaja udal, den hänsynslösa djärvhet som sägs karakterisera Ryssland, och det var också som hemvist för detta som Sibirien var viktigt. Sibiriens roll blir att förstärka den ryska självbilden med det vilda och strama från Norr, samtidigt som distinktionerna mellan Ryssland och Sibirien finns kvar. För till skillnad från de delar av Ryssland som gränsar till ”civilisationen” är Sibirien inte en plats ”i den kultiverade världen, utan bortom den”. Sibirien är därmed ingen vanlig koloni som levererar råvaror, utan ett lager för utrymme, ett nästan outtömligt geogra-fiskt sparkonto och, fortsätter de, ”Sibirien är inte så mycket en källa till materiell profit, som en källa till poetiska metaforer”.

Genis och Vajl försöker beskriva hur Sibirien har bidragit till den ryska identiteten, men glömmer att analysera sitt eget och andras utnyttjande av nationella liknelser. Processer som skulle kunna ses som militära eröv-ringar, koloniseringar, kommersiell exploatering eller bara russifiering, ges genom att kopplas till Sibirien ett romantiskt skimmer; det blir en del av ett imperiebyggande, utfört tack vare ”hjältemodiga mäns tapperhet”. Det nordliga som koncept – som nu snarare kopplas till det civiliserade Ryss-land, inte till Sibirien – blir återigen viktigt och ges en positiv betydelse för den ryska nationalkaraktären.

Genis och Vajls språk är ironiskt, och ironin intensifieras när det handlar om de post-stalinistiska försöken att återuppbygga kommunismen i Sibi-riens jungfruliga land. Författarna syftar till att tydliggöra det sovjetiska företagets ineffektivitet, men de döljer de imperialistiska attityder som fak-tiskt fanns. Deras beskrivning av den sovjetiska migrationen till stora byggarbetsplatser mitt ute i den sibiriska vildmarken i syfte att elektrifiera Sovjet, visar – ironin till trots – det ryska språkets förståelse av sibirskaja legenda, den sibiriska legenden, det vill säga en rysk myt om ryska Sibirien. Genis och Vajl desarmerar visserligen den officiella berättelsen av det sov-jetiska rummet, men de legitimerar en annan, den om det ryska, ett histo-riskt och mer legitimt, men lika imperialistiskt territorium.

Så i stället för att blottlägga de geografiska officiella myterna om att Ryssland täcker en sjättedel av jorden, mytologiserar de själva föreställ-ningen om ett Imperium. Deras nostalgiska sökande efter 1960-talets mentala landskap återskapar de myter som författarna själva trodde att de skulle undersöka. I Genis och Vajls värld blir det nordliga samtidigt både ”vi” och ”de Andra”.

Ryssland kan alltså associeras både med det civiliserade och kulturella Europa eller det mer ociviliserade Norr. När Norr lokaliseras till Sibirien blir Ryssland en metropol, civiliserat och europeiskt, men om det identifie-ras med Ryssland självt, så är Europa dess motpol. ■

När Sovjetunionen upplöstes försvann stora landområden i syd och sydväst från det kvarvarande Ryssland. I den mentala geografin kan man säga att Ryssland förflyt-tades norrut.

c

R Y S S L A N D

LA

ND

OM

RÅ

DE

N S O M F Ö R S V A N N

171

referenser

Bassin, Mark, ”Russia between Europe and Asia: The Ideological Construction of Geographical Space”, Slavic Review 50, no. 1 (Spring) 1991, s. 1–17

Black, J. L., ”Opening up Siberia: Russia’s ’Win-dow on the East’”, The History of Siberia: From Russian Conquest to Revolution, red. Alan Wood, Routledge, London, 1991

Boele, Otto, The North in Russian Romantic Litera-ture, Rodopi, Amsterdam, 1996

Brodsky, Joseph, Less Than One, Farrar, Straus, Giroux, New York, 1986

Genis, Aleksandr & Pjotr Vajl, 60-e: Mir sovetskogo tseloveka, Ardis, Ann Arbor, 1988

Misink, Boris, ”Rossiija – velikaja severnaja stra-na” (1999), www.yabloko.ru/Publ/Broshures/russever.html#1

Putin, Vladimir, ”Tsoby byt hozjaevami Arktiki, nuzno brat na sebja otvetstvennost” (2010), http://kp.ru/daily/24481/638577/

Turoma, Sanna, Brodsky Abroad. Empire, Tourism, Nostalgia, University of Wisconsin Press, Madi-son, 2010

van Baak, Jost, ”’Northern Cultures’ – What Could This Mean? About the North as a Cultural Con-cept”, Tijdschrift voor Skandinavistie (XIV, 2) 1995

Zorin, Andrei & Irina Zorina, ”Two Nordic Land-scapes”, The Source of Liberty: the Nordic Con-tribution to Europe, red. Svenolof Karlsson, Nordiska rådet, 1992, s. 105–113

Citaten ur Tjaadajevs Filosofiska brev är översatta av Johan Öberg i Ord & Bild nr 4, 1992.

R Y S S L A N D

LA

ND

OM

RÅ

DE

N S O M F Ö R S V A N N

172

173

Norden trots allt sverker sörlin

Vad är Norden? Frågan kan verka överflödig. Det finns väl definitioner? Jo, men har de någon betydelse? Företräds Norden av någon? Har Norden någon folkomröstning? För att tillämpa Ernest Renans klassiska svar på sin egen fråga i rubriken till ett föredrag vid Sorbonne 1882: ”Vad är en nation?” – ”En daglig folkomröstning”.

Norden är knappast Norden genom ”habits of the heart” eller genom den ’banala nationalismens’ passioner för landslag eller schlagerstjärnor. Flyttar man intresset till geopolitiska realiteter eller sjukförsäkringar är det ännu mindre Norden som räknas. Norden har varit delat i väst av NATO och i öst av Finlands långa kopplingar till ”den nödvändiga grannen”, som den finländske historikern Henrik Meinander uttryckt det. Inte ens EU förenar Norden fullt ut.

Nej, Norden finns för att det finns människor som är beredda att hävda Norden och svara för att det består även när andra krafter verkar göra det omöjligt.

Hans W:son ahlmann

Det är i ett sådant perspektiv, av ”Norden trots allt”, man kan betrakta Hans W:son Ahlmann, geograf, tidig klimatforskare och enveten nordist. Man kan knappast säga att Hans Ahlmann någonsin var riktigt berömd, även om han var bekant som förkunnare av en gåtfull klimatförändring i norr – han sade själv ”klimatförbättring” – under 1930- och 40-talen. Han blev svensk ambassadör i Oslo och känd som en varm Norgevän, men väckte också rubriker med ett visst sportförakt efter ett oförsiktigt uttalande i samband med vinter-OS i Oslo 1952.

Några uppmärksammade honom också som aktiv i Sällskapet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen eller som aktiv antifascist och medlem av den kommission som efter kriget hade till uppgift att granska poliser och militärer som haft, eller anklagats för, samröre med nazisterna – skulle dessa få tillbaka sina befattningar? Ahlmann var hårdnackad och ville i regel säga nej. Han hade

Hans ahlmanns visioner om ett sam-arbetande norden i norr dog i takt med att kalla kriget tilltog. inte heller är det som nordist ahlmann blivit känd, utan som klimatforskare – men idéerna om ett norden trots allt var ständigt närvarande hos honom.

En gång i tiden var Hans Ahlmann känd som nordist, ambassadör, äventyrare och polarforskare – åt-minstone i Norge och Sverige. I dag vet de flesta inte vem han var.

c

174

skäl, norska vänner och kolleger hade farit illa under ockupationen. Hans hustru var norska, de hade tillsammans hjälpt norska flyktingar över grän-sen till Sverige och inhyst somliga i professorsbostaden på Observatoriet i Stockholm där Ahlmanns geografiinstitution vid Stockholms högskola var belägen.

Men, som sagt, riktigt känd blev han aldrig. Och allra minst blev han känd för sin nordism och för att ha arbetat under större delen av sin karriär för byggandet av ett Norden som aldrig tog form på några kartor, men som möjligen utgjorde en av de största insatserna för Nordens plats i världen som kan tänkas, i alla fall om man ser det geografiskt. På kartan omfattade det Norden Hans Ahlmann förespråkade, och på ett famlande och inte särskilt programmatiskt sätt främjade genom sin verksamhet i vetenskap och politik, ett område som sträckte sig från Bornholm till Thule och från Färöarna till Vardö, från 55 till 84 grader nord och från 73 grader väst till mer än 30 grader öst – till ytan nog så mäktigt som dagens EU med sina 27 medlemsstater.

professor is – glaciärforskaren

Ahlmann var på sätt och vis född nordist, med släktband till Danmark och via hustrun till Norge. I början var det konsten som lockade, han var en hygglig målare, tillhörde en tid Smedsuddsgruppen och reste till Paris för att pröva sig men insåg att talangen inte var stark nog. I stället slog han in på den akademiska banan och studerade geologi för Gerard De Geer vid Stockholms högskola. Efter studier av issjöar i Jämtland började han med det som skulle bli hans livsverk, studiet av glaciärernas ”ämnesomsätt-ning” eller ”budgetbalans”; han hade en svaghet för metaforiska begrepp och ordbildningar, skrev också väl, gärna och med tidsödande omsorg.

I slutet av 1910-talet uppsökte han västra Jotunheimen för att inleda glaciärundersökningar. Glaciärforskningen hade en särskild ställning i Norden. En gång hade hela Norden täckts av den stora inlandsisen, få länder var som de nordiska präglade av is; den hade format landskapet och den hade skänkt näringslivet dess förutsättningar med gammal havsbotten som höjde sig ur havet och bildade bördig jordbruksmark och u-formade älvdalar som kunde transportera timret från skogarna till såg-verk och hamnar. Nu var bara ruinerna av denna iskontinent kvar bland Nordens högsta fjäll och givetvis på Grönland. Men var det ruiner? Vilken livstid hade egentligen Nordens jöklar? Nybildades de? Kom de och gick? Var det resterna av inlandsisen som man kunde se i Sarek och vid Suli-telma? Pionjärforskare som Fredrik Svenonius och Axel Hamberg hade ägnat årtionden åt att studera glaciärerna men lämnat fler frågor efter sig än de kunnat besvara.

Hans Ahlmann tog det som sin uppgift att gå djupare. Hans innovation var att utsätta glaciärerna för mer omfattande mätningar. En glaciär var

175

som ett bankkonto: det gjordes insättningar på vintern i form av snö-nederbörd och det gjordes uttag på sommarhalvåret genom smältning och dunstning från sol och regn. Det fanns redan många tecken på att glaciärerna i Norden börjat krympa. Vatnajökull på Island hade sedan flera årtionden blivit mindre, i Lappland fanns tendensen sedan omkring 1900 och tydligt från 1910. Nu var tiden den rätta att följa förloppet i detalj för att se om trenden bestod och för att kanske söka orsakerna.

Arbetet i Norge blev fruktbart på fler sätt än Ahlmann kunde ana. Först och främst fick han fram goda resultat och han inledde i början av 1920-talet en publiceringskarriär som glaciolog som skulle pågå ända in på 1950-talet och kröntes med att han inbjöds att hålla The Bowman Lecture 1952. Det var den finaste geografiska utmärkelsen i Amerika och föreläs-ningen, ”Glacier Variations and Climate Fluctuations”, publicerades året därpå. Vid det laget var Ahlmann framme vid en fullt utvecklad och mogen ståndpunkt, byggd på egna resultat som entydigt visade på glaciärernas reträtt i hela det nordatlantiska området. Hans teori gick ut på att det pågick en global uppvärmning, men bara vid polerna, och åtminstone på norra halvklotet; om Antarktis var han mera osäker, fast han antog att det kunde ske en värmning där också.

Orsakerna till klimatförändringen var meteorologiska; varma vindar kom upp från tropikerna och hade blivit intensivare under 1900-talet. Vad det berodde på visste han inte, men Ahlmann var i alla fall övertygad om att det inte kunde ligga något i den teori som framförts tidigare, och som gick ut på att en ökad mängd koldioxid i atmosfären, i sin tur orsakad av den mänskliga fossilbränsleanvändningen, kunde ligga bakom. Ahlmann var, som praktiskt taget alla andra, övertygad om att människor inte kunde påverka något så stort som jorden och dess klimat.

Sin övertygelse grundade Ahlmann på noggranna studier av glaciärer-nas massbalans. Efter inledningen i Norge flyttade han sina undersök-ningar till Kårsajökeln nära Abisko i Lappland, sedan till Spetsbergen 1931 och 1934, Island 1936, Grönland 1939 innan han tillsammans med sina elever Valter Schytt och C. C. Wallén började bygga en permanent station för glaciärforskning vid Tarfala i Kebnekaisefjällen efter andra världskriget. Genom en omfattande internationell publicering skaffade han sig en solid position i forskarvärlden och blev, särskilt efter att ha lanserat sina resultat i större offentliga sammanhang under 1930-talet, allt mer känd som en Nordens ”Professor Is”. Hans resultat välkomnades, i Norden där man såg fram mot ett varmare klimat, men också i Storbritannien där man kunde hoppas på något mindre svala somrar.

Betydande nordiska nätverk

Under sina glaciärundersökningar gjorde Ahlmann också andra erfaren-heter som betydde mycket för hans växande upptagenhet med Norden

Hans Ahlmanns innovation var precisa och omfattande mät-ningar av glaciärernas massbalans. På 1950-talet var han framme vid en fullt utvecklad och mogen ståndpunkt: det pågick en global uppvärmning, men bara vid polerna, och åtminstone på norra halvklotet. Efter inledningen i Norge flyttade han sina undersökningar till Kårsajökeln nära Abisko i Lappland, sedan till Spetsbergen 1931 och 1934, Island 1936, Grönland 1939 innan han tillsam-mans med sina elever Valter Schytt och C. C. Wallén började bygga en permanent station för glaciärforskning vid Tarfala i Kebnekaisefjällen efter andra världskriget. På bilden ses em-bryot till forskningsstationen. Längst till höger Ahlmann i keps, nummer tre från höger hans isländske elev Sigur∂ur Þorarinsson.

c

177

och det nordiska. I hans forskarteam i Jotunheimen ingick Halvard Lange, då en ung student, som senare skulle bli utrikesminister i den norska efter krigsregeringen. En annan av hans assistenter var Jón Eythórsson, blivande statsmeteorolog på Island och en viktig samarbetspartner. I Bergen, basen för undersökningarna, träffade han sin blivande hustru Erica Harloff, kal lad Lillemor.

Hans norska nätverk fortsatte att växa. En nära vän blev Harald Ulrik Sverdrup, de genomförde tillsammans en sommarexpedition till Isachsen-fonna på Svalbard och delade ett djupt intresse för Sovjetunionen, där de båda odlade kontakter. Sverdrup skulle bli chef för Scripps Oceanografic Institute i La Jolla, Kalifornien, innan han återvände till Norge som chef för Norsk Polarinstitutt 1948, en skapelse som livligt förordats av Ahlmann i ett skede när norrmännen själva inte helt förmådde inse värdet av sina arktiska och antarktiska geopolitiska intressen.

Även i Danmark odlade Ahlmann sina förbindelser, bland annat med ledande forskare som geografen Niels Nielsen. The glory boy i dansk geo-vetenskap, den dynamiske grönlandsforskaren Lauge Koch, tillhörde Ahl-manns bekanta även om han behöll en viss distans till den flygintresse-rade dansken, vars flamboyanta forskningsstil stämde illa överens med Ahlmanns skeptiska och försiktiga kynne.

Från Island kom hans första och kanske mest talangfulla student, Sigur∂ur Þórarinsson, som inte bara gjorde glansfulla studier av den is-ländska vulkanaskan, tefra, och dess kronologi, utan också fungerade som en pan-nordisk poet och trubadur, inblandad i nordiska översättnings-projekt, flitig föreläsare hos ABF och i kontakt med svenska författare som Moa Martinson och Johannes Edfelt. Hans finländska kontakter var också många.

Ahlmann var ingen uttalat politisk person, men han hade en serie starkt förankrade hållningar som tillsammans bildar ett mönster. Norden stod centralt i dessa. Han såg Norden som en plats där frihet och tolerans härskade och han byggde gärna på denna tanke, hellre än på nationella svenska intressen, när han tog ut de politiska koordinaterna i det allt mer politiserade Arktis, där Sovjetunionen under mellankrigstiden seglade upp som den verkliga stormakten. Kontakterna med Sovjet initierades inte av honom själv, men när den ledande forskaren Rudolf Samoilovitj på genom-resa till Europa 1934 passerade Stockholm och bad om en kontakt, så var Ahlmann villig. Han hade då redan varit gäst hos det ryska sändebudet Alexandra Kollontaj. Under kriget låg resandet till utlandet i stort sett nere, även paret Ahlmanns årliga julferier i Norge måste ställas in. I stället satt han hemma i Stockholm och skrev bland annat en översikt om hustruns hemland, Norge (1943), en klassisk holistisk geografi om det älskade grann-landet i en svår prövningstid.

Efter angreppet på Norge 1940 engagerade han sig öppet i den antinazis-tiska kampen. Var han stod partipolitiskt har eftervärlden haft svårt att

178

säga, men han var i alla fall inte konservativ. Hellre liberal i en tolerant, frisinnad variant, eller socialdemokrat, knappast kommunist, trots Sovjet-sympatierna. Vad vi i alla händelser vet är att han lärde känna Östen Undén, universitetskansler och blivande utrikesminister. Våren 1942 bad Undén honom att presentera förhållandena i Norge under kriget vilket resulterade i fyra föredrag i riksdagens utrikeskommitté, där Undén var ordförande. De två ”höll föredrag tillsammans”, meddelade Ahlmann i intervjuer efter kriget, och sågs i samband med antinazistiska demonstra-tioner i Uppsala. Det var den vänsterorienterade och allmänt Sovjetvänlige Undén som utsåg honom till ambassadör i Oslo, men Ahlmanns kontak-ter med den politiska sfären hade som vi sett börjat tidigare, då han som väl ansedd professor lärde känna många spetsar i det norska samhället.

polarforskningen mellan stormakterna

Hösten 1940 lanserade Ahlmann i en serie föreläsningar i Oslo sin teori om den arktiska uppvärmningen. Redan under krigsåren märkte han ett intresse från militärt håll. Efter kriget stod det klart för alla att flyg och kärnvapen tillhörde krigföringen och i båda fallen var kunskap om vädret avgörande. Ahlmann blev tillsammans med Uppsalaprofessorn Harald Norinder direkt efter kriget utnämnd av regeringen att utreda en bättre utbildning av svenska meteorologer. Flygvapnet var en av de stora avnä-marna. Till leda re av den svenska insatsen ville utredarna ha den svensk-födde fysikern Carl-Gustaf Rossby, som länge varit verksam i USA och lett den ameri kanska krigsinsatsen på meteorologins område. Rossbys besök i Stockholm i januari 1946 skedde under medverkan från ecklesiastikmi-nister Tage Erlander, som stod för kostnaderna. Bara ett drygt år senare gör Ahlmann ett eget besök i USA och bereds då genom Rossbys förmed-ling plats i Pentagon för att underrätta amerikanerna om den pågående arktiska uppvärmningen. Vid det laget hade redan en uppsats av Ahlmann, också genom Rossby, förmedlats till den amerikanska militären.

Det visade sig snart att de svenska forskarna var minst lika skickliga och snabba som de amerikanska. I praktiken kan de olika forskningsmiljöerna på två sidor om Atlanten, förstärkta av flera norrmän, sägas vara en ge-mensam miljö som samarbetade för samma mål: förbättrade väderförut-sägelser. Amerikanska militärer besökte flitigt Rossbys meteorologiska institut i Stockholm, som från 1953 kunde arbeta med KTH:s dator BESK, en av världens främsta beräkningsmaskiner. Svensk naturvetenskap stod allmänt högt i kurs i USA och hade rentav fått utmärkta vitsord av CIA.

Ahlmann själv hade under tiden börjat rikta sina ansträngningar mot andra projekt med nordiska dimensioner. Ett gällde Grönland där han försökte få med danska forskare på en större undersökning av den stora inlandsisens uppträdande. Men förgäves, danskarna visade litet eller inget intresse för att samarbeta. Norrmännen hade de legat i konflikt med om

179

Östgrönland ända fram till 1933 då frågan om ”Eirik Raudes land” av-gjordes av den internationella domstolen i Haag (med Ahlmann som råd-givare).

I själva verket dämpades danskarnas intresse också av att amerikanerna under och efter kriget visade stort intresse för Grönland. Detta var känt för Ahlmann; John Giæver, en av de norska polarforskarna, hade hösten 1945 underrättat honom om att Förenta Staterna hade ögonen på den väldiga isön, som de kanske skulle ”overta”. Omedelbart efter kriget blev inte bara Grönland utan också Island och norra Kanada snabbt militariserade om-råden med baser och landningsbanor och amerikanerna genomförde ark-tiska övningar så tidigt som 1945. Ahlmann var så intresserad av denna utveckling att han bad amerikanska myndigheter (War Department, Navy Department) om tillstånd för ett besök på Grönland och han hänvisade i sitt brev till information han fått i Moskva och under ett besök vid Arktis-institutet i Leningrad. Han tänkte sig av allt att döma en ”interskan-dinavisk” expedition med vetenskapliga målsättningar i stil med Alfred Wegeners tyska expedition 1930–31, med stationer på Östgrönland och Väst grönland samt en station mitt på inlandsisen. Danskarna avböjer emellertid med hänsyn till de pressade omständigheterna och Ahlmann skriver till Sigur∂ur Þórarinsson, som efter sin disputation fått anställning i Reykjavik, att nu kan han bara hoppas på amerikanerna – kanske Þórar-insson vill bli med: ”skall jag söka utverka tillstånd för Dig i U.S.A? Tänk Dig att tillsammans flyga över inlandsisen och dess randområden i väster och öster!”

Den drivande kraften i detta företag synes vara nordistisk och veten-skaplig snarare än politisk och pro-västlig. Ahlmann fortsätter: ”Det före-ligger (…) överhängande fara för att Amerika genom det nystartade Arctic Institute of North America i Montreal lägger beslag på Grönlands meteoro-logi och glaciologi. Jag har påpekat detta för N.N. [den danske geografen Niels Nielsen] och [matematikern Niels Erik] Nörlund och jag betraktar diskussionen om expeditionen ännu icke avslutad.” Glaciologisk forskning på Grönland är emellertid så viktig, inser Ahlmann, att han till den kände danske polarfararen Ejnar Mikkelsen bara några veckor senare skriver att ”en interskandinavisk verksamhet är att föredraga framför en ameri-kansk”.

Nordisten och Norgevännen Ahlmann inser att han befinner sig mitt i ett stort geopolitiskt skeende och att han själv, genom sina många kontak-ter strängt taget i alla läger, håller nyckeln till en lösning. Nu måste han agera. Och han måste göra det särskilt på norrmännens vägnar. Frågan är bara: varför gör han det? Är det bara omsorgen om Norge? Eller finns andra faktorer med i bilden? Vad betyder idén om att restaurera skandina-visk meteorologi till världsledande ställning? Och varför är det så viktigt? En central aspekt för Ahlmann var uppenbarligen Norges och Nordens roll i världen. Men hur skulle man bemästra stormakterna?

180

Ahlmann kanaliserar sitt engagemang i frågan om ett norskt polarinsti-tut. Att ett sådant var av nöden hängde direkt samman med vad han upp-fattade som faran för att Norge genom stormakternas agerande skulle kunna trängas ut från polarområdena. Hans diplomatiska fotarbete i denna fråga under hösten 1945 och vintern/våren 1946 är mycket ener-giskt. Skickligt och målmedvetet utnyttjar han alla de nätverk han byggt i Norge under mer än ett kvartssekel.

Ahlmanns intresse hade då redan också vänts mot Antarktis. År 1943 hade han uppmärksammat resultat från en tysk expedition som tycktes visa att en liknande uppvärmning som Ahlmann registrerat i norr även skedde i Antarktis. Han ville därför mycket gärna åstadkomma en expedi-tion som undersökte dessa förhållanden och den måste ske i samarbete med Norge, som dessutom hade gjort anspråk på den sektor som kalla-des Dronning Maud Land, ett anspråk som tyskarna utmanade. Efter kriget återupptog Ahlmann dessa planer, nu i samarbete också med Stor-britannien vars logistiska stöd krävdes för att genomföra projektet. Det hela blev den så kallade NBSX, alltså the Norwegian-British-Swedish [Antarctic] Expedition. Den leddes av John Giæver, med Valter Schytt, Ahl-manns elev, i en viktig roll och med deltagande av forskare från alla de tre länderna. Dessutom deltog från tid till annan militär personal från Syd-afrika, Australien och USA. Ahlmann hade emellertid nu själv släppt pro-jektet och agerade mer i bakgrunden, likt en diskret gudfader. Till skillnad från kollegan Sverdrup gjorde han heller inget besök i Antarktis.

diplomaten ahlmann

I stället var det den formella diplomatrollen som Ahlmann nu engagerade sig i. Hans utnämning till svenskt sändebud i Oslo skedde i juni 1950 – den visste han alltså inte om när han lämnade ifrån sig Antarktisprojektet – och han visade sig snart bli en lyckad svensk representant i grannlandet. Norge hade anledning att vara besviket på den svenska insatsen under kriget. Följsamheten mot tyskarna och de omfattande svenska ekonomiska relationerna med Tyskland sågs i Norge inte som någon merit och efter kriget tog det en tid innan relationerna tinade upp. Ett litet diplomatiskt skidkrig vintern 1945–46 spädde ytterligare på spänningarna: Sverige hade tävlat i ett illegitimt VM i Cortina 1941 under den italienska fascistreger-ingen och visade först ingen ånger, vilket fick till konsekvens att svenskarna inte skulle få tävla i Holmenkollen. Till sist gav dock svenskarna med sig.

Under Ahlmanns diplomatperiod fram till 1956 skedde förberedelserna för det Internationella geofysiska året, IGY, som genomfördes 1957–58. Kalla kriget präglade arbetet, men efter en tid av tvekan kom även Sovjet-unionen med 1955. Ahlmann hade ingen stor officiell roll men agerade i kulisserna, främst med Valter Schytt som ombud. En egendomlig incident inträffade 1956 då svenska och norska forskare arbetade ombord på den

”Från sol till pol. Hans W:son Ahlmann har planer på en svensk forskningsexpedition till Sydpo-len.” Svenska Dagbladet 3/7 1946.

c

181

ryska isbrytaren Ob i farvattnen kring Novaja Zemlja. En grupp forskare blev strandsatta på en ö i dåligt väder, undsättningshelikoptern från Ob kraschade, och ett par veckor av besvärlig väntan vidtog innan en dekore-rad sovjetisk pilot till slut kunde landa och hämta de medtagna forskarna till en station på det sovjetiska fastlandet.

Samarbete i både östlig och västlig riktning var något som Hans Ahl-mann gärna bedrev. Han var medveten om ideologiska och politiska spän-ningar och han insåg förstås att dessa hade sin inte otänkbara förlängning med militära medel. Själv fridsam och konflikträdd – ja, omvittnat ängslig i många sammanhang, inte minst fältexpeditionerna – var det lätt för honom att se vetenskap och utbyte som en konfliktdämpare och freds-bringare. Sverige hade som stat också få tydliga geopolitiska intressen. Ahlmanns period som Arktisforskare inföll under den tid då Sverige slut-giltigt gett upp sina ekonomiska anspråk i Norra Ishavet genom att lägga ned Sveagruvan på Spetsbergen och sälja den till Sovjetunionen. Han sökte i stället upprätta en ny roll för svensk polarforskning. Han var, även internationellt, en pionjär för en modern forskningsstil i polartrakterna. Uttalat kritisk till den klassiske polarhjälten som skulle utstå vedermödor i första hand och forska i andra hand, ville han hellre se moderna, helst bekväma, forskningsresor där olika specialister följde noggrant uppgjorda program, utan att snegla på rekord och sportbragder eller nationalistisk flaggviftning.

Den arena han byggde för dessa ambitioner måste alltså vara interna-tionell. Han utsåg Norden, särskilt Sverige och Norge i intimt samarbete, till sin plattform. Det Norden han tänkte sig fick på detta sätt geopolitiska ambitioner i egen rätt som gick bortom dem som de enskilda länderna hade var för sig. Den plattform Ahlmann hävdade var ett nordatlantiskt och arktiskt rum, som han definierade som nordiskt.

Detta skedde samtidigt som den stora avkoloniseringen påbörjades. Danmark lättade successivt på banden till sina atlantiska kolonier; Island blev självständigt 1944. Nordatlanten var på väg in i en ny epok och Ahl-mann såg en möjlighet att förvandla regionen till en zon för fredlig sam-verkan och forskning, en utvidgning norrut för den folkhemsmodernism som han såg ta form i Sverige och Norge och som han uppfattade som förebildlig.

nordisten och idealisten

Det fanns ett drag av idealism i Ahlmanns visioner. Han försökte heller inte förvandla dem till politik i strikt mening. Kanske var han medveten om det omöjliga i ett sådant företag, särskilt när NATO bildats 1948 och dragit upp en politisk karta som han egentligen inte gillade men ändå fick lov att förhålla sig till. Erlander tyckte att Ahlmann var duglig, men politiskt troskyldig, en person som från sin position i den norska politiska

182

verkligheten serverade förslag som antingen var obetydliga eller ogenom-förbara.

Man kan uppfatta ”epoken Ahlmann” – från Svalbardtraktaten 1925 till och med IGY 1957–58 – som ett drastiskt brott med det förflutna i svensk nordpolitik. Dessförinnan hade Sverige varit en aktiv geopolitisk aktör med egna intressen i naturresurser och försök till mineral- och energiut-vinning. Under Ahlmanns tid riktades fokus mot vetenskaplig forskning och mot att stödja de nordiska grannländernas territoriella strävanden och självständighet, inte minst gentemot de två stormakterna, med vilka man dock skulle upprätthålla nära och goda förbindelser. Under denna tid blev Sveriges strävanden således snarare nordiska än snävt nationella, en poli-tik som till stor del personifierades av Ahlmann. Samtidigt kan man kon-statera att den svenska nordpolitiken blev lågt prioriterad; Sverige lät sig nöja med en professor och diplomat som fick spela en halvofficiell roll.

Men ett annat synsätt kan behövas för att komplettera bilden: Sverige förblev ändå på detta sätt aktivt i det nordliga rummet i Arktis. Det fanns en kontinuitet. Före Svalbardtraktaten rådde ett terra nullius i norr. Vem som helst kunde hävda anspråk och även Sverige gjorde det. I kraft fram-för allt av sitt geografiska läge, sin tradition av att söka naturresurser i norr med skogar, malm och vattenkraft men också genom sin framgångsrika vetenskapliga närvaro kunde Sverige symboliskt hävda nordområdena som en utvidgad del av landet. Även om Sverige övergav sin aktiva ekono-miska politik efter första världskriget bestod tron på att det var en nordisk angelägenhet att hävda sin position i det europeiska Arktis. Detta blev ett Norden bortom Nordens gängse gränser.

Kalla kriget innebar slutet för idén om ett nordligt ”Norden trots allt”. Idén offrades i konflikten mellan supermakterna som utsåg Arktis till en möjlig krigsskådeplats. Den så kallade DEW-line (Distant Early Warning) blev en symbol för de nya militärstrategiska intressena. Det var ett system av radarstationer som placerats ut i Arktis – från Kanada och Alaska via Grönland, Island och Färöarna – i syfta att upptäcka eventuella sovjetiska bombplan. Söder om DEW-line gick två liknande linjer av radarstationer: Mid-Canada Line och Pinetree Line.

c

183

Kalla kriget innebar slutet för denna idé om ett nordligt ”Norden trots allt”. Den blev ett offer främst för den bipolära konflikten mellan super-makterna som under 1950-talet ömsesidigt utsåg Arktis till en framtida möjlig krigsskådeplats. I en sådan ordning var Sverige reducerat till en tredje rangens nation vars kunskap ännu kunde nyttjas i enskilda forsk-ningsprojekt med västmakterna om ubåtar och krigsmeteorologi, men vars närvaro i Arktis blivit överspelad. Symboliskt är det svårt att finna ett tydligare uttryck för detta än hanteringen av den svenska insatsen under det Internationella geofysiska året, IGY 1957–58. Den svenska planen var att lägga en forskningsstation på Kap Linné på västra Svalbard. Men när Norge planerade sin insats i stark lyhördhet mot USA och med en växande oro för vad Sovjetunionen hade för sig i sina anläggningar, var Sverige inte längre önskvärt på denna plats, nära det ryska samhället Barentsburg, utan fick i viss hast bege sig till det avlägsna Nordostlandet tillsammans med de andra arktiska småstaterna Finland och Schweiz, fjärran från det stora spelet. Idén om ett samlat Norden i norr var död. ■

källor och litteratur

Denna artikel bygger på min forskning om Hans Ahlmann som glaciärforskare och vetenskapsdiplomat i den nordiska och arktiska politikens närhet. Detta är forskning som jag bedrivit under en följd av år, i projektet Arctic Norden särskilt med inriktning på Ahlmanns engagemang för Norden i ett större geopolitiskt och säkerhetspolitiskt sammanhang. Bland arkiv som nyttjats för denna framställning märks det norska ut-rikesdepartmentets arkiv (Nationalarkivet, Oslo), Islands nationalarkiv och Högsko-lans i Reykjavik arkiv (båda Reykjavik), Krigsarkivet samt Hans Ahlmanns samling i Kungl. Vetenskapsakademiens arkiv (båda Stockholm). En utförligare presentation av källmaterialet återfinns i andra arbeten som jag publicerat om liknande ämnen varav några redovisas nedan. Jag har också tagit med ett litet urval andra arbeten som varit av betydelse för min framställning.

Bravo, Michael T. & Sverker Sörlin, red., Narrating the Arctic: A Cultural History of Nordic Scientific Practices, Science History Publications, Can-ton, MA, 2002

Friedman, Robert Marc, The Expeditions of Harald Ulrik Sverdrup: Contexts for Shaping An Ocean Science, Umeå University, Northern Studies Pro gramme, Umeå 1996

Friedman, Robert Marc, ”Å spise kirsebaer med de store”, Norsk polarhistorie, vol. 2, Norsk Po-larinstitutt, Tromsö, 2004

Johnson Theutenberg, Bo, The evolution of the law of the sea: A study of resources and strategy with special regard to the polar regions, Tycooly, Du-blin, 1984

Lewander, Lisbeth, ”The Norwegian-British-Swe-dish expedition (NBSX) to Antarctica 1949–52: Science and security”, Steps of Foundation of Institutionalized Antarctic Research, red. Corne-lia Lüdecke, Berichte zur Polar- und Meeres-forschung 560, Bremerhaven, 2007

Meinander, Henrik, Den nödvändiga grannen: Stu-dier & inlägg, Schildts, Helsingfors, 2001

Sörlin, Sverker, ”Isdiplomati: Hans W:son Ahl-mann och klimatförändringen – mellan morän och moral”, Mångsysslare och gränsöverskri-dare: 13 uppsatser i idéhistoria, red. Bosse Sun-din & Maria Göransdotter, Historiska stu-dier: Skrifter från Umeå universitet 1, Umeå, 2008

Det tredje internationella polar-året, geofysiska året 1957–58, överskuggades av kalla kriget, som också tog udden av ett gemen-samt Norden i norr.

c

184

Sörlin, Sverker, ”Vartill duger den nordiska hygg-ligheten?”, Skandinaviska vägval: Det framtida norsk-svenska samarbetet, red. Björn Magnus Berge & Anders Björnsson, Atlantis, Stock-holm, 2008

Sörlin, Sverker, ”The Global Warming That Did Not Happen: Historicizing Glaciology and Cli-mate Change”, Nature’s End: History and the Environment, red. Paul Warde & Sverker Sörlin, Palgrave MacMillan, London, 2009

Sörlin, Sverker, ”Narratives and Counter Narrati-ves of Climate Change: North Atlantic Glacio-

logy and Meteorology, ca 1930–1955”, Journal of Historical Geography, 35(2009):2

Sörlin, Sverker, ”Perspektiv på polaråren”, Polar-år, red. S. Sörlin & G. Rosqvist, Ymer 2009: Års-bok för Sällskapet för Antropologi och Geografi, Stockholm, tr. Motala, 2009

Sörlin, Sverker, ”The Anxieties of a Science Diplo-mat: Field Co-production of Climate Knowled-ge and the Rise and Fall of Hans Ahlmann’s ‘Polar Warming’”, Osiris 26: Revisiting Klima, red. J. R. Fleming & Vlad Jankovich, University of Chicago Press, Chicago, 2011

185

186

Svenskarna överraskande positiva till utvidgning av Norden

BJörn fJæstad

På senare tid har två konkreta steg mot en utvidgning av det nordiska samarbetet föreslagits – att de tre baltiska staterna inbjuds att ansluta sig fullt ut inom ramen för nuvarande samarbetsformer och att de fem nuva-rande nordiska länderna fördjupar sitt politiska samarbete och bildar en förbundsstat. De vanligaste argumenten för och emot har varit försvars-politiska, ekonomiska och kulturella. Förespråkarna talar om inflytande i den ekonomiska världspolitiken och medlemskap i G20-gruppen, om skydd mot mäktiga grannar och om känslor av samhörighet. Tvivlarna pekar på stora skillnader i levnadsnivå, på olikartade uppfattningar om familjepoli-tik och arbetsliv, och på problemet att hantera ett stort antal olika språk. Utvidgning är en förutsättning för att skörda vinsterna av samverkan, säger en del, medan andra menar att det mesta kan göras inom ramen för nuvarande ordning. Men när allt kommer omkring kvarstår de konkreta frågor na: ska Baltikum bli en del av Norden och ska vi bilda en nordisk politisk union? Som förslagen är ställda utesluter de varandra – endast om Estland, Lettland och Litauen inbjuds i förbundsstaten är de två idéerna förenliga.

För att reda ut hur den svenska allmänheten ser på dessa frågor har årsboksredaktionen låtit Novus Opinion ställa tre frågor till ett riksrepre-sentativt urval av personer boende i Sverige. Undersökningen omfattar 1000 personer och utfördes i slutet av februari 2011.

fråga 1: utvidga norden?

i dag finns ett nära samarbete mellan de fem nordiska länderna – sverige, finland, danmark, norge och island. det gäller lagstiftning, samhällspla-nering, statistik med mera. det finns förslag om att de baltiska länderna – estland, lettland och litauen – ska bli fullvärdiga medlemmar av det nordiska samarbetet. tycker du att det är ett bra eller ett dåligt förslag?

vad anser allmänheten om norden och dess framtid? rJ:s årsbok har svaret.

187

Nära hälften av de svarande säger att detta är ett mycket eller ganska bra förslag, medan något mer än en fjärdedel anser idén vara mycket eller ganska dålig, alltså bara drygt hälften så många. Det är en påtaglig skillnad mellan män och kvinnor: klart över hälften av männen gillar förslaget mot bara drygt fyra av tio av kvinnorna. Men den största skillnaden mellan könen är att var tredje kvinna svarar Vet ej, medan endast en sjättedel av männen uttrycker sådan osäkerhet.

För dem som hoppas på en framtida utvidgning av Norden torde svaren i de olika åldersintervallen vara något nedslående. Mest positiva är de äldsta, över 60 år, där nästan sex av tio gillar idén. Bland 45–59-åringarna har andelen sjunkit till strax över hälften, bland 30–44-åringarna är den en bit över 40 procent och allra lägsta andelen finns bland dem upp till 29 års ålder, där inte ens fyra av tio stöder förslaget. I samtliga åldersgrupper är det dock fler som anser idén vara mycket eller ganska bra än som finner den mycket eller ganska dålig.

fråga 2: nordisk union?

det finns också förslag att de fem nordiska länderna – sverige, finland, danmark, norge och island – ska gå samman och bilda en gemensam förbundsstat eller union, ungefär som usa eller tyskland. tycker du att det är ett bra eller ett dåligt förslag?

0

5

10

15

20

25

30

35

Vet ejMycket dåligt

Ganska dåligt

Ganska bra

Mycket bra

Är det ett bra eller dåligt förslag att Estland, Lettland och Litauen ska bli fullvärdiga medlemmari det nordiska samarbetet?

15%

33%

16%

11%

25%

1

188

Gunnar Wetterbergs förslag, som han själv skriver om på sidan 27 i denna bok, bedöms som mycket eller ganska bra av 42 procent, medan nästan lika många, 38 procent, tycker idén är mycket eller ganska dålig. Ånyo är det männen som är både mer positiva – drygt hälften är för unionen – och mindre osäkra än kvinnorna.

Personer utan gymnasieutbildning, låginkomsttagare och personer i glesbygd är mer negativa än övriga.

fråga 3: Baltikum i unionen?

tycker du i så fall att det är ett bra eller dåligt förslag att även de baltiska länderna – estland, lettland och litauen – ska ingå i denna förbundsstat?

Som framgår av Wetterbergs artikel är han själv negativ till att inkludera Baltikum i sin föreslagna politiska union. Men vad säger de personer som på fråga 2 svarat att det vore bra med en union? Det visar sig att betydligt färre av dem är för än emot: 34 procent är positiva – ändå drygt en tredje-del – mot 55 procent som svarar nej. Detta innebär att var sjunde person i hela urvalet både vill ha en förbundsstat och ha med Estland, Lettland och Litauen i den.

Liksom på frågan om att utvidga nuvarande Norden till att innefatta de baltiska länderna är de svarande mer positiva ju äldre de är. Bland dem

Är det ett bra eller dåligt förslag att de fem nordiska länderna ska gå samman i en gemensam förbundsstat?

0

5

10

15

20

25

30

Vet ejMycket dåligt

Ganska dåligt

Ganska bra

Mycket bra

15%

27%

21%

17%

21%

Är det ett bra eller dåligt förslag att även de baltiska länderna ska ingå i denna förbundsstat?

0

5

10

15

20

25

30

35

Vet ejMycket dåligt

Ganska dåligt

Ganska bra

Mycket bra

10% 10%

24%

32%

23%

23

189

som är 29 år eller yngre, och svarat ”bra” på fråga 2, är hela 65 procent emot att inkludera Baltikum i den nordiska förbundsstaten. Och ju högre utbildning, desto mindre positiva är de svarande.

Sammanfattningsvis:

• Nästan hälften av svenskarna tycker det är ett bra förslag att även de baltiska länderna ska ingå i Norden, inom ramen för nuvarande sam-arbetsformer. Män och äldre är mest positiva.

• Drygt fyra av tio är för att de nordiska länderna bildar en förbundsstat, men nästan lika många är emot. Män är mer positiva än kvinnor.

• Bland dem som gillar en union, vill de flesta inte att de baltiska län-derna ska ingå. Unga personer är mest negativa.

vad säger då gunnar Wetterberg själv om detta? är du glad över siffrorna?– Självfallet!

eller bara vad du väntat dig? – Nej, mycket bättre. Visserligen är det väl än så länge bara ett spontant

svar på en vag tanke, men det är förbluffande och uppmuntrande att så många redan nu är så gynnsamt stämda.

kommer du att driva detta än kraftigare nu med detta högst betydande opinionsstöd?

– Nja, så värst mycket mer än de 25–30 föreläsningar jag lovat orkar jag nog inte med. Men framför allt borde stödet locka ännu fler att också engagera sig. Jag hoppas att Nordiska rådet och/eller Föreningen Norden kan fördjupa förslaget. Jag tycker det vore roligt om vi fick en ny generation nordiskt inriktade politiker, som kan driva frågan med samma kraft som Erlander, Gerhardsen och deras samtida en gång hade, nu när de yttre förutsättningarna är så mycket bättre. I en tid då så många efterlyser visio-ner finns det väl få som skulle kunna ge så mycket som denna!

190

Bildförteckning

Omslagsbild: Utsikt från en Waxholmsbåt på tur i Stockholms skärgård. Foto: Fredrik Funck/DN/Scanpix, 2010.

Försättsblad: Nordic walking. Foto: Wolfram Steinberg/DPA/Scanpix.

2–3 Performing a Nordic Space, iscensättning skapad av Chad Eric Bergman, Lizette Gradén, Hanne Pico Larsen och Susanne Österlund-Pötzsch. Foto: Louise LeBourgeois.

10 Foto: Timur Nisametdinov/AP Photo/NIPA Scanpix.13 Patryc Guzik avfyrar sin Ksp 58 på Revingehed, 2007. Foto:

Ingemar D. Kristiansen/Sydsvenskan/IBL Bildbyrå. 14 Nordiska rådet.16 Foto: Stig Hammarstedt/Scanpix, 2005.18 ö. Förslag till vapnets utformning från Riksarkivet 2008. Riks-

arkivet.18 n. Vapnets slutgiltiga utformning. Försvarsmakten.21 Foto: Fritz Hansen & Co.23 Foto: Ragnar Ness/IBL Bildbyrå.24 Icesave.31 Foto: Joakim Ståhl/SvD/Scanpix, 2004.34 Foto: Thomas Nykrog/Scanpix, 2011.36 Johannes Vermeer van Delft, Målarkonsten (1666–68), olja på duk. Kunsthistorisches Museum,Wien/Erich Lessing/ IBL Bildbyrå.38 Olaus Magnus, Carta marina et descriptio septentrionalium

terrarum ac mirabilium rerum (1539)/IBL Bildbyrå.40 Pieter van der Aa, La Suède suivant les nouvelles observations

(1714.) Garwood & Voigt, London.42 Ur Svea rike, Bonniers, Stockholm 1930.44 Annons i Dagens Nyheter 7/8 2006.47 Ur Fremtiden nr 5, 1948.49 Ur Internationella studier nr 6, 1975.50 Karta av Petter Lönegård enligt European Commission, The

Nordic Countries: What Impact on Planning and Development in the Union?, Luxembourg 1995. © European Union, 1995–2011.

52 Ur Eurogas Statistical Report 2010:14.54 Ur Hufvudstadsbladet, bilagan Volt, 17/5 2008. Original: Björn

Heselius.56 Ur Ronald Inglehart & Christian Welzel, Modernization, Cultural

Change and Democracy. The Human Development Sequence, Cambridge University Press, New York, 2005, s. 64.

60 Ur filmen Låt den rätte komma in (2008), regisserad av Tomas Alfredson, efter John Ajvide Lindqvists roman med samma namn (2004). På bilden Kåre Hedebrant. Foto: Hoyte Van Hoytema/© Magnolia Pictures/Everett Collection/IBL Bildbyrå.

64 Måneskinn, träsnitt av Edvard Munch 1896. © Munch-museet/Munch-Ellingsen Gruppe/BUS 2011. © Foto: Munch-museet.

66 Pehr Hilleström (1732–1816), Äggprovet, olja på trä. Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum.

69 Richard Bergh, Nordisk sommarkväll (1899–1900), olja på duk. Göteborgs Konstmuseum. Foto: Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå.

70 Elmgreen & Dragset, Death of a Collector, i den nordiska paviljongen, Venedigbiennalen, 4/6 2009. Foto: EPA/Andrea Merola/Scanpix.

72 Drottning Margaretas kröningsdräkt, Historiska museet, Stockholm. Foto: Christer Åhlin/SHM.

74 Skrinmadonna eller skyddsmantelmadonna, Misterhult. Foto: Lennart Karlsson, Stockholm.

77 Bård Breivik, Tingväggen (2005), Gulatinget. Foto: Knut Bry/Tinagent Oslo.

80–81 Akseli Gallen-Kallela, Ainomyten (1891), triptyk. Konstmuseet Ateneum. Statens konstmuseum/Centralarkivet för bildkonst/Hannu Aaltonen.

82 Bernt Notke, Sankt Göran och draken (1489), träskulptur, Stor-kyrkan, Stockholm. Foto: Charles Hammarsten/IBL Bildbyrå.

84 Foto: Lennart Nenkler © Nordiska museet. 88 Foto: Jan Sjöberg/Lidingösidan, 9/10 2008.91 Ur produktblad från ESB – Exel Sports Brand Oyj, 2011.92 Mjölkförpackning från Valio Oy.98 Foto: Folke Hellberg/Scanpix.104 Carl Larsson, Lisbeth vid björkstammen (1910), akvarell. Foto:

Bukowskis.106 Foto: Cotty Lowry för Laurie Jacobi Design.111 Tomte av Jenny Nyström, troligen 1880–1890. Jenny Nyström

och Curt Stoopendaalstiftelsen/Kalmar Läns Museum/BUS 2011.

113 Gotlandsfördraget. Preussischer Kulturbezits, Berlin.115 Ur E. A. Beller, Propaganda in Germany during the Thirty Years’

War, Princeton University Press, Princeton 1940.117 Ur filmen Vicky the Viking (Vicke Viking; 2009). © Constantin

Film Verleih/Courtesy Everett Collection. © Everett Collection/IBL Bildbyrå.

119 Foto: Henrik Montgomery/Scanpix, Stockholm, 18/1 2011.121–122 Kyrkolagen från 1686, faksimil från 1936. Foto: Esbjörn Eriks-

son, Kungl. biblioteket.125 Petter Gedda & Werner von Rosenfeldt, General hydrographisk

Chart-book öfwer Östersiön, och Katte-gatt, til sin rætta figur och stoorleek, Amsterdam 1694–95.

128 Poststämpel från Stockholmsutställningen 1897.131 Ur tidningen Latvis 29/6 1929.133 Albert Edelfelt, Den brända byn (1879), olja på duk. Finlands

nationalmuseum/Cygnaei galleri. Foto: Markku Haverinen 2003.

136 Foto: Reuters/Ints Kalnins/Scanpix, Vilnius, 8/9 2009.140 Logotyper från respektive parti.144–157 Foto: Lisbeth Lewander.160 Foto: Shawn Connors/American Swedish Institute.162 Foto: Torgny Nordin.166 Vigilius Erichsen (1722–1782), Kejsarinnan Katarina den stora,

olja. Statens Museum for Kunst. Foto: IBL Bildbyrå.168–169 Foto: Ardea/IBL Bildbyrå.171 Karta: Petter Lönegård.172 Omslag till Alle menns blad, april 1953. 176 Kungl. Vetenskapsakademien.180 Ur Svenska Dagbladet 3/7 1946.183 Norskt frimärke för geofysiska året 1957–58.

Eftersättsblad: P. S. Krøyer, Roser (1851), olja på duk. Tillhör Skagens museum.

191

medverkande

Andres Andresen är fil.dr i historia samt senior research fellow vid Institutionen för historia och arkeologi vid Tartus universitet.

Peter Aronsson är professor i kulturarv och historiebruk vid Tema Q, Kultur och samhälle, Linköpings universitet, samt professor i historia vid Linnéuniversitetet.

Nicholas Aylott är lektor och docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola.

Jenny Björkman är fil.dr i historia och informationsansvarig på Riks-bankens Jubileumsfond.

Stuart Burch är fil.dr och lektor vid Museum and Heritage Manage-ment, School of Arts and Humanities, Nottingham Trent Univer-sity.

Inger Damsholt är lektor i dansvetenskap vid Institutionen för konst- och kulturvetenskaper vid Köpenhamns universitet.

Björn Fjæstad är f.d. chefredaktör för Forskning & Framsteg, docent i ekonomisk psykologi samt f.d. adjungerad professor i forsknings-kommunikation.

Lizette Gradén är fil.dr i etnologi samt studierektor och forskare vid Konstfack, Stockholm.

Norbert Götz är professor i historia vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, fil.dr i statsvetenskap, docent i politisk historia vid Helsingfors universitet samt docent i modern historia och internationella relationer vid Universität Greifswald.

Jonas Harvard är fil.dr i historia och koordinator för forskningspro-grammet Nordiska rum vid Centre for Baltic and East European Studies, Södertörns högskola, samt forskare vid Institutionen för humaniora, Mittuniversitetet.

Karl Magnus Johansson är professor i statsvetenskap vid Södertörns högskola.

Lisbeth Lewander är docent i statsvetenskap och knuten till Institu-tionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet.

Pärtel Piirimäe är docent i historia vid Institutionen för historia och arkeologi vid Tartus universitet.

Valters Sˇˇcerbinskis är docent i statsvetenskap, verksam vid Stradi ,ns-universitetet i Riga.

Kadri Simm är fil.dr i filosofi samt senior research fellow vid Institu-tionen för filosofi och semiotik vid Tartus universitet.

Sverker Sörlin är docent i idéhistoria och professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska högskolan, Stockholm.

Sanna Turoma är fil.dr i ryska språket och litteraturen samt forskar-doktor vid Aleksanderinstitutet, Helsingfors universitet.

Gunnar Wetterberg är ansvarig för Sacos samhällspolitiska avdel-ning samt hedersdoktor vid Lunds universitet.

Susanne Österlund-Pötzsch är fil.dr i folkloristik vid Åbo Akademi.

riksbankens Jubileumsfond: främjar, inspirerar och deltar

Riksbankens Jubileumsfond (RJ) är en fristående stiftelse, som har till ända-mål att främja humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning i Sverige. Stiftelsen bildades genom ett beslut i riksdagen 1964, då en donation från Sveriges riksbank godkändes och stadgarna fastställdes. Jubileumsfondens tillkomst var en del av firandet av världens äldsta centralbank, i vilket även ekonomipriset till Alfred Nobels minne och bankhuset vid Brunkebergstorg ingick. Med bildandet av en stiftelse ville man gagna ett angeläget nationellt ändamål: vetenskaplig forskning med anknytning till Sverige. Senare tillkom ytterligare 1,5 miljarder kronor från löntagarfonderna. Vid 2010 års slut översteg tillgångarnas marknadsvärde 10 miljarder kronor. Det goda resultatet gör det möjligt för RJ att öka ambitionerna. Under 2010 uppgick de beviljade forskningsanslagen således till nästan 350 miljoner kronor. De medlen har fonden använt för att stödja kvalificerad humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Hela 47 projektanslag, 2 program och 16 infrastrukturella anslag beviljades. Över 20 olika ämnen och åtminstone tolv olika anslagsförvaltare fick medel och därtill gav fonden möjlighet åt hundratals forskare att genomföra konferenser, seminarier och nätverk i syfte att knyta kontakter och testa nya forskningsidéer. I RJ:s stadgar anges bland annat att medlen ska användas för att stödja stora och långsiktiga forskningsprojekt samt att fonden ska främja kontakter med internationell forskning. Årsboken 2011/2012 med sitt nordiska tema blir nu en del av detta. Dagens internationalisering stärker skälen för fors-kare i Sverige och andra länder att samarbeta. Flera av de medverkande i årets bok – dock inte alla – kommer från den satsning som fonden gjorde på programmet Nordiska rum. Det startade 2007 och omfattar nio forsknings-projekt om drygt ett fyrtiotal deltagare med hemvist i elva länder. Förutom RJ medverkar i detta program Kungl. Vitterhetsakademien, Estlands forsknings-råd, Nordforsk, Finska kulturfonden, Svenska kulturfonden i Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland och Östersjöstiftelsen som finansiärer.

makadam förlaggöteborg · stockholmwww.makadambok.se

Kopiering eller annat mångfaldigande kräver förlagets särskilda tillstånd.

© respektive författare samt Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011© illustrationer, se bildförteckning på s. 190Formgivning Johan LasernaBildredaktör Ann Lewenhauptisbn 978-91-7061-596-2 (pdf)