EXAMENSARBETE

Naturvård och artmångfald 180 hp

Skyddsvärda kärlväxter i Haväng och Vitemöllastrandbackar

– utbredning, hot och skötsel

Linnéa Persson

Biologi 15 hp

Halmstad 2017-10-12

1

Skyddsvärda kärlväxter i Haväng och Vitemölla strandbackar –

utbredning, hot och skötsel

Linnéa Persson Naturvård och artmångfald Högskolan i Halmstad 2017

Inventering gjord på uppdrag av Stiftelsen Skånska landskap, kontaktperson Stefan Olsson.

Abstract

Semi-natural grasslands are one of the most threatened habitats in Scandinavia. The grassland

in this study is situated in the northern part of the nature preserve of Haväng och Vitemölla

strandbackar in the province of Skåne and consists of grey dunes and a pasture which partly

consists of calcareous grassland and the vegetation type sand steppe which is very rare in

Sweden. There are several threatened plants in the area and during the summer of 2017 their

distribution was registered to be able to protect them during conservation management. The

results showed that most of the area contained important species and the most important areas

to protect were the sand steppe areas. This is probably due to the dry, sandy, calcareous and

nutrient poor conditions in these areas which many of the threatened plants are connected to.

Most of the threatened plants were found in abundance in the area but have a limited

distribution in Sweden. The population of Eryngium maritimum however was very small and

is threatened by extinction. The plants in the area are threatened by a long-term process of

nutrient enrichment and continuous leakage of calcium which may lead to lower pH and a

more nutrient rich soil which leads to a higher availability of phosphorous. This may lead to a

change in species composition and loss of species richness. Continuous grazing, soil

disturbance to expose lime-rich sand and also removal of litter to minimize the nutrient levels

are needed to maintain favorable conditions in the area. However, the number of important

species requires attention and careful planning, especially in the sand steppe areas.

Sammanfattning

Ängs-och hagmarker är några av de mest hotade och viktiga habitattyperna i Skandinavien.

Gräsmarken som studerades i detta projekt ligger i norra delarna av naturreservatet Haväng

och Vitemölla strandbackar i Skåne och består av gräsbevuxna sanddyner och en hage med

inslag av kalkgräsmark och marktypen sandstäpp som är väldigt sällsynt i Sverige. I

reservatet finns flera skyddsvärda kärlväxter och under sommaren 2017 kartlades deras

utbredning för att bättre kunna skydda dem vid skötsel- och restaureringsåtgärder. Resultatet

visade att större delen av området innehåller skyddsvärda arter och att de mest skyddsvärda

områdena var de delar av området där det fanns inslag av sandstäpp. Detta beror med stor

sannolikhet på att de flesta skyddsvärda arterna i området var knutna till de torra, sandiga,

kalkhaltiga och näringsfattiga förhållanden som rådde där. De flesta skyddsvärda arter fanns i

stora antal i det undersökta området men har en begränsad utbredning i Sverige. Populationen

av Eryngium maritimum var dock så litet att det hotas av utrotning. I övrigt hotas växterna i

området på längre sikt av ökad tillsättning av näringsämnen och långvarig urlakning av kalk.

Detta kan leda till lägre pH och mer näringsrik mark och gör att den nuvarande

artsammansättningen kan försvinna och ersättas. För att området ska fortsätta ha en gynnsam

status kommer det krävas fortsatt bete, skapande av sandblottor för att röra upp kalkrik sand

2

samt åtgärder så som avlägsnande av förna och ytskikt för att hålla nere näringshalten. Det

stora antalet rödlistade och skyddsvärda arter i området gör dock att det krävs varsamhet och

noggrann planering vid en åtgärd, framför allt i sandstäppsområdena.

Inledning/Bakgrund

Traditionellt brukade marker så som lågproduktiva ängs- och hagmarker hotas idag av

omställningen till det moderna jordbruket. Den här typen av habitat används mycket lite i

modern markanvändning vilket gör att de snabbt styckas av, växer igen eller ersätts av ett mer

intensifierat jordbruk (Gustavsson et al. 2007). Ängs- och hagmarker kännetecknas ofta av

hög artdiversitet och en rik flora. I många fall är dessa viktiga marker som finns kvar idag

små och isolerade vilket gör att de inte har en hållbar bevarandestatus (Johansson et al. 2008).

I ängs- och hagmarker är hävd en av de viktigaste ekologiska faktorerna. Vid minskad eller

utebliven hävd kan vegetationsmönstret förändras och växternas reproduktion försämras. När

hävden försvinner börjar ofta högvuxna gräsarter ta över vilket begränsar ljustillförseln och

tillgången till bar jord för mer kortväxta örter vilket leder till att de konkurreras ut

(Jacquemyn et al. 2011). I Sverige används främst betande djur som hävd men i skyddade

områden såsom naturreservat eller Natura 2000-områden används även markröjning,

bränning och borttagning av ytjord (Gustavsson et al. 2007).

Näringstillgången är också en viktig faktor i strukturen och artsammansättningen hos växter.

Idag gödslas gräsmarker kontinuerligt av näringsämnen såsom kväve och fosfor till följd av

storskaligt användande av gödningsmedel och genom atmosfärisk deposition av kväve.

Tillsättning av gödningsmedel är framförallt ett stort hot mot växter i näringsfattiga marker

med hög stresstolerans (Ceulemans et al. 2011). Många hotade arter har utvecklats för att

klara stress såsom torka och höga temperaturer men de är inte så konkurrensstarka (Jacobson

2011a). Ökad näringshalt kan också ge ökad biomassa vilket kan ge en begränsad ljustillgång

på samma sätt som ohävdad mark (Hautier et al. 2009). En fortsatt stor tillsättning av kväve

och fosfor leder på sikt till att artsammansättningen förändras och blir mer homogen

(Ceulemans et al 2011).

Samma ängs- eller hagmark kan vara en mosaik av olika marktyper. Området som undersökts

i det här projektet är en gräsklädd hed som klassas som gräsmarkssanddyner med borsttåtel

och rödven (EU-kod 2330) och en hage som består av marktypen silikatgräsmark (EU-kod

6270) med inslag av kalkgräsmark (EU-kod 6210) och sandstäpp (EU-kod 6120) (Niss 2011).

Området ligger i östra Skåne i norra delarna av naturreservatet Haväng och Vitemölla

strandbackar (figur 1). Naturreservatet är ett av Sveriges viktigaste områden för sandstäpp

och det har gjorts många åtgärder för att bevara och restaurera dessa områden. Idag finns ca

30 % av Sveriges sandstäpp i reservatet och det har många hotade kärlväxter som är knutna

till sandstäppen och öppna sandblottor (Johnmark 2013). Sandstäpp är en väldigt ovanlig och

högt prioriterad naturtyp som förekommer på torr, mager, sand- och kalkrik mark med ett

uppbrutet växttäcke. Det finns mindre än 50 hektar sandstäpp i Sverige och det mesta finns i

östra Skåne samt några fragment på Öland. I Europa har sandstäppen sin huvudsakliga

utbredning i Polen och Tyskland (Ödman 2013). Naturtypen förekommer endast i

3

solexponerade varma lägen och är beroende av att det finns kalkrik sand i det ytliga

markskiktet (Jacobson 2011b). För att behålla ett kalkrikt ytskikt krävs det att den mer djupt

liggande kalkrika sanden periodvis rörs upp. Detta gör att sandstäpp bara finns där

markanvändningen och störningarna har varit oförändrade under en längre, sammanhängande

period (Bahr et al. 2012). Sandstäpp är mycket artrik och många av sandstäppens arter är med

på den nationella rödlistan och går inte att finna i någon annan naturtyp i Sverige (Rosquist

2014). Växtsamhället består av tåliga arter som är anpassade till näringsfattiga och torra

förhållanden och många av arterna är beroende av öppna sandblottor för regenerering

(Ödman & Olsson 2014). Karaktäristiska kärlväxter för den svenska sandstäppen är

exempelvis tofsäxing (Koeleria glauca), sandnejlika (Dianthus arenarius), sandvedel

(Astragalus arenarius) och stor sandlilja (Anthericum liliago) (Rosquist 2014). Liknande

artsammansättning går att finna i kustområdena i de baltiska länderna, samt Polen och

Tyskland (Laime & Tjarve 2009). De svenska populationerna av sandstäppsarter skiljer sig

dock genetiskt från dem i övriga Europa vilket gör att om dessa skyddas i Sverige bidrar det

till att bevara den genetiska mångfalden inom arten (Ödman 2013). Sandnejlikan är speciellt

skyddsvärd då förekomsten i den skånska sandstäppen utgörs av underarten D. arenarius ssp.

arenarius som har sitt huvudutbredningsområde i Skåne. I övriga Europa är den bara känd

från några få lokaler i Lettland och Estland (Rosquist 2014). Haväng och Vitemölla

strandbackar ingår i sandnejlikans kärnområde och 2010 hittade man 10 000-tals exemplar i

reservatet vilket gör att det är av största vikt att skydda beståndet i området (Johnmark 2013).

Naturtypen har minskat kraftigt sen 1800-talet och från observationer av Carl von Linné kan

man anta att sandstäpp var vida spritt i östra Skåne under 1700-talet (von Linné 1751). Detta

beror till största del på hur det skånska jordbruket såg ut (Ödman & Olsson 2014). Den

sandiga marken var näringsfattig och höll kvar vatten dåligt vilket gjorde den svår att odla på,

därför låg marken i träda under långa perioder. När befolkningen sedan ökade började man

använda även de torraste sandjordarna samt att man minskade trädesperioden vilket ledde till

minskat växttäcke och mer blottad sand under trädan. Dock ledde de stora mängderna

sandblottor och röjningen av buskar och träd till en stor mängd sandflykt vilket man under

senare tid åtgärdade genom att plantera tall för att binda sanden. Man introducerade också

trädesväxter och konstgödsel vilket gjorde att man inte längre brukade sandmarkerna så hårt.

Detta ledde till att mängden sandstäpp kraftig minskade (Ödman 2013). Idag klassas

sandstäpp som en akut hotad naturtyp enligt EUs art- och habitatdirektiv och ingen av

områdena i Europa där naturtypen finns har en gynnsam bevarandestatus (EIA 2007). Det

största hotet är framförallt förändrad artsammansättning på grund av ändrad markanvändning,

urlakning av kalk och ökat kvävenedfall (Bahr et al. 2012).

I den undersökta hagmarken finns även delar som klassas som kalkgräsmark (Niss 2011).

Kalkgräsmarker är ofta mycket örtrika och kan hysa många ovanliga arter och många av dem

går att finna i den nationella rödlistan (Jacobson 2011a; Artdatabanken 2015).

Kalkgräsmarker har de senaste decennierna blivit alltmer ovanliga (Kahmen et al. 2002). De

har ett högt bevarandevärde då de har ett av de rikaste och mest hotade växtsamhällena i

Europa (Van Looy et al. 2016). Idag hotas de av förändrad markanvändning, bristande hävd,

igenväxning och försämrad landskapsmosaik orsakat av rationellt jord- och skogsbruk

4

(Jacobson 2011a). De hotas också av ett ökat kvävenedfall och försurning av jorden. Blir det

översta jordlagret för surt minskar antalet kalkgynnade växter, då de kommer att konkurreras

ut av starkare konkurrenter vilket i längden gör att hela växtsamhällen kan ersättas (Bahr et

al. 2012). I Europa har naturtypen fragmenterats kraftigt under 1900-talet vilket har lett till en

negativ utveckling för många arter som är knutna till naturtypen. Kalkgräsmarker kan se olika

ut beroende på bland annat fuktighet och klimat. I sydöstra Sverige kan de exempelvis

uppträda som olika typer av stäppartade torrängar med arter som ängshavre (Helictotrichon

pratense), backklöver (Trifolium montanum) och backsmultron (Fragaria viridis). I vissa

områden kan även fältsippa (Pulsatilla pratensis) och fältvädd (Scabiosa columbaria) vara

vanliga (Jacobson 2011a).

Den största delen av det undersökta området klassas som silikatgräsmark (Niss 2011) trots att

det växer många kalkgynnade växter i nästan hela området. Silikatgräsmarker går att särskilja

från kalkgräsmarker genom att de saknar en påtaglig förekomst av kalkkrävande växter

(Jacobson 2011c). En sandstäpp med otillräcklig omrörning kan i vissa fall övergå i både

kalkgräsmark och silikatgräsmark beroende på hur mycket kalk som finns kvar i markytan

(Bahr et al. 2012). Silikatgräsmark är den vanligaste typen av betesmark i Sverige och den

har oftast en örtrik markvegetation. Vegetationens sammansättning kan dock variera

beroende på underlag och geografisk placering. Naturtypen har precis som kalkgräsmarker

och sandstäpp minskat kraftigt de senaste hundra åren på grund av det förändrade jordbruket

(Jacobson 2011c). Nedanför hagmarken finns en gräsbevuxen hed som klassas som

gräsmarkssanddyner med borsttåtel och rödven (2330) vilken sedan övergår i sandstrand med

vita dyner (Niss 2011). För att bevara gräsheden och sandstranden röjde man bort vresrosor i

mars 2016. Detta har skapat öppna sandblottor på vissa platser på heden (Sand Life 2017).

Ett av målen med naturreservatet Haväng- och Vitemölla strandbackar är att bevara

sandstäppen i Sverige och enligt skötselplanen får sandstäpp öka på bekostnad av andra

marktyper (Johnmark 2013). För att få till sandstäpp i området krävs flera

restaureringsåtgärder vilka innefattar röjning av träd, buskar och sly (Bahr et al. 2012),

markstörningar för att skapa sandblottor och hävd för att hålla nere markvegetationen (Olsson

& Ödman 2014). Reservatet innehåller flera rödlistade växtarter och restaureringsåtgärderna

kan komma att påverka den rådande artsammansättningen på ett negativt sätt. Det är därför

viktigt att ha en god uppfattning om de rödlistade arternas utbredning i området så de inte

skadas i en åtgärd som är till för att gynna deras livsmiljö. I dagsläget finns det inte planer på

restaureringsåtgärder i det undersökta området men i framtiden kan även denna del av

reservatet behöva åtgärdas. Området innehåller dock en betydande del av de hotade arterna i

reservatet vilket understryker vikten av en kartläggning av deras utbredning.

5

Syfte

Haväng och Vitemölla strandbackar förvaltas av Stiftelsen Skånska landskap som förvaltar

flera naturreservat och friluftsområden i Skåne. I området visste förvaltaren sedan tidigare att

det fanns många skyddsvärda växter men inte var exakt i området de växte. För att underlätta

förvaltningen ville de kartlägga växternas utbredning så dessa de i största möjliga mån kan

skyddas vid restaureringsarbete och övriga skötselåtgärder. Några rödlistade arter i reservatet

övervakas av Lunds floraväkteri vilket gör att det redan finns en relativt god uppfattning om i

vilken del av reservatet dessa växter finns och hur livskraftiga populationerna är (Wigermo

2015). Eftersom naturreservatet är ett av Sveriges viktigaste områden för sandstäpp och är en

av den skånska underarten av sandnejlikas viktigaste lokaler behövs det dock mer tydligt

markerade områden där förvaltaren behöver ta extra mycket hänsyn till känsliga arter.

Syftet med detta projekt är därför att kartlägga var de skyddsvärda kärlväxterna finns i

betesmarken i norra delen av Haväng och Vitemölla strandbackar och på den intilliggande

heden samt var martornen växer längs sandstranden så att det går att ta hänsyn till dessa i

förvaltningen av reservatet. För att få en aktuell hotbild mot arterna i området valde jag också

att titta på möjliga hot mot dem och deras livsmiljö och vad man kan göra för åtgärder för att

skydda dem.

Material och metoder

Området

Det undersökta området ligger i Lindgrens backar i norra delen av naturreservatet Haväng

och Vitemölla strandbackar i Simrishamns kommun i sydöstra Skåne. Naturreservatet ligger

vid Östersjön norr om byn Vitemölla och består av Natura 2000-området Klammersbäck och

delar av Natura 2000-området Verkeåns dalgång (Johnmark 2013). Lindgrens backar är en

starkt kuperad gräsmark som betas av nötkreatur. Vid det första inventeringstillfället betades

Lindgrens backar av nötkreatur men de var inte kvar i området vid andra tillfället. Där

grässvålen är mer uppbruten och det finns blottad sand finner man karaktärsarter för

sandstäpp såsom tofsäxing. Söder om backarna finns en tallskog (figur 1) och från backarna

till kustlinjen finns en gräsbevuxen hed som sedan övergår i en sandstrand med vita dyner.

6

Figur 1 Karta över området, det rödmarkerade området är det som undersöktes. Det gröna

fältet söder om det rödmarkerade är en tallskog och det gula fältet på sydvästra sidan är en

åker. Som referens finns en infälld karta över Skåne. Haväng och Vitemölla naturreservat är

markerad med en röd prick (Båda kartorna är från Stiftelsen Skånska landskap).

Inventering

Inventeringen var fokuserad på rödlistade kärlväxter (tabell 1) samt ytterligare tre arter

naturvårdsintressanta arter. Detta för att de indikerar på goda förhållanden i området och är

värda att ha under uppsikt (Pål Axel Olsson, Lunds universitet, muntligt). I

sandstrandsområdet var det bara martornens utbredning som var av intresse. Artlistan och

tidigare fyndplatser utgick från rödlistade arter nämnda i reservatets skötselplan och

rapporterade fynd från Lunds floraväkteri och övriga fynd på artportalen.se (senast besökt

april 2017). Inventeringen gjordes vid två tillfällen för att få med så många arter som möjligt

då deras blomningstid var vid olika tidpunkter. Första tillfället var den 8 juni och andra

tillfället var 21-22 juli. Inventeringsmetoden var från Svenska botaniska föreningens

handledning (Edqvist 2014) Vid ett fynd noterades artnamn, koordinaterna och en

uppskattning på antal plantor. Rörde det sig om ett stort antal plantor beräknades istället ytan

som växten fanns fördelad över. Vid behov artbestämdes växten på plats med hjälp av

Mossberg & Stenberg (2003) och Krok & Almquist (2013). Var det något som urskilde

fyndplatsen från resten av området noterades även detta exempelvis om det var en sandblotta

eller glest växttäcke. Utöver att återbesöka tidigare fyndplatser genomsöktes området

metodiskt med en riktning från nordost mot sydväst för nya fynd.

7

Tabell 1: Skyddsvärda arter som tidigare noterats i området (Artdatabanken 2015;

Artportalen.se 2017; Johnmark 2013).

Artnamn Latinskt namn Hotkategori Senast observerad

Stor Sandlilja Anthericum liliago EN 2016

Sandvedel Astragalus arenarius EN 2015

Flockarun Centaurium erythraea VU 2000

Majnycklar Dactylorhiza majalis spp. majalis

NT

Sandnejlika Dianthus arenarius ssp. arenarius

EN 2016

Martorn Eryngium maritimum EN 2016

Hedblomster Helichrysum arenarium

VU 2016

Tofsäxing Koeleria glauca EN 2016

Källfräne Nasturtium officinale VU 2016

Dvärgserradella Ornithopus perpusillus EN

Sandtimotej Phleum arenarium EN 2016

Fältsippa Pulsatilla pratensis LC 2017

Fältvädd Scabiosa columbaria LC 2016

Backtimjan Thymus serpyllum NT 2016

Skogsveronika Veronica montana VU 2002

Axveronika Veronica spicata LC 2016

Vanlig sandviol Viola rupestris NT 2015

Karta

För att kunna presentera fynden på ett lättöverskådligt sätt togs det fram en karta över

området med fyndens platser angivna som punkter och polygoner. Allt kartmaterial kommer

från Stiftelsen Skånska landskap och har satts ihop i programmet ArcMap version 10.4 som

är utgivet av Esri ArcGIS. Inventeringsdata sammanställdes i en tabell och lades sedan in

som ett kartlager i programmet. Sandnejlika, backtimjan, hedblomster och fältvädd lades in

som ett polygonlager på grund av stor utbredning. Ett polygonlager ritades också in runt de

områden där det fanns som högst densitet av skyddsvärda växter. Vid inventeringen användes

koordinatsystemet RT90 för att det var det systemet som var använt av floraväkteriet. Detta

konverterades sedan till SWEREF 99 då övriga kartfiler hade detta koordinatsystem.

Resultat

I området återfanns 13 av 17 arter återfanns. De arter som ej återfanns var flockarun,

dvärgserradella, skogsveronika och vanlig sandviol. I figur 2 visas de skyddsvärda arternas

utbredning i området. Sammansättningen av skyddsvärda arter skiljde sig åt beroende på var

man befann sig, vilken typ av mark det var, hur tätt slutet växttäcket var och om arterna växte

i en sluttning eller på mer plan mark. De som växte i en sluttning fanns mest på

sydsluttningar och var främst de arter som gynnades av torka och hög värme. Sandnejlika,

hedblomster och backtimjan växte dock i mängder i hela området utom på sandstranden och i

det våtare området i den sydvästra delen (figur 3). Fältsippa fanns också i stora mängder men

8

hade främst sin utbredning på höjderna i Lindgrens backar. I västra delen närmast åkern

(figur 1) fanns nästan inga av de arterna som eftersöktes och där bestod vegetationen främst

av högvuxet gräs (figur 2). I södra delen av hagen som gränsade till tallskogen (figur 1) fanns

ett fåtal små tallplantor.

Figur 2: Arternas utbredning i det undersökta området (se även bilaga för varje enskild arts

utbredning). Mörkblå cirkel visar axveronika (figur 7), lila cirkel visar fältvädd (figur 10),

mörkgrön kvadrat visar källfräne (figur 12), röd cirkel visar majnycklar (figur 13), orange

kvadrat visar martorn (figur 15), ljusgrön triangel visar sandtimotej (figur 16), grå stjärna

visar sandvedel (figur 17), brun cirkel visar stor sandlilja (figur 18) och ljusblå pentagon

visar tofsäxing (figur 19). Lila fält med små punkter visar fältsippa (figur 9), grönt fält med

små punkter visar sandnejlika (figur 14), rosa fält med stora punkter visar backtimjan (figur

8) och gult streckat fält visar hedblomster (figur 11).

Martorn var den arten det fanns minst antal av. Det växte totalt åtta plantor längs hela

stranden varav fyra av dessa fanns i det undersökta området (figur 1). Martornen växte i

sanddynerna i anslutning till den öppna sandstranden (figur 2). Källfräne växte enbart i en

liten bäckfåra nära tallskogen i södra delen av området (figur 2). Bitvis växte det så mycket

källfräne att vattnet inte kunde skymtas. Majnycklar hittades i det sydvästra hörnet av

området (figur 2). Här var marken blöt och inte lika hårt betad jämfört med resten av

området. Här växte inga arter som gynnades av de torra, sandiga och varma förhållandena

som rådde i det övriga området

9

Figur 3: Vänstra bilden illustrerar hur fördelningen av sandnejlika (vita blommor) såg ut i

stora delar av området den 8 juni 2017. Högra bilden visar sandstäpp i sydsluttning mot

bäckfåran den 8 juni 2017

I sandstäppsområdena växte sandnejlika, tofsäxing, sandtimotej, stor sandlilja och på vissa

platser även hedblomster och backtimjan (figur 2). Karaktärsarter för sandstäpp var tydligt

kopplade till blottad sand eller ett inte helt slutet växttäcke. Tofsäxing kunde dock växa i

gränsen mellan ett sandigt område och ett mer slutet marktäcke. Stor sandlilja och

sandtimotej växte endast där det fanns gott om sand och där växttäcket var mer eller mindre

uppbrutet, dock ej i helt öppna sandblottor (figur 2). Sandstäppsområdena fanns främst i

sydsluttningarna mot bäckfåran nära tallskogen (figur 2). Här fanns stora sammanhängande

ytor med blottad sand och glest växttäcke (figur 4). Där bäckfåran slutade närmast havet

växte det ett 30-tal exemplar av sandvedel i den sydostliga sluttningen (figur 2). Det fanns

även två exemplar sandvedel i en sandblotta på en norrsluttning på andra sidan av området

(figur 2). Ett större sammanhängande sandstäppsområde fanns också på västsluttningen i

västra delarna av det undersökta området. Det var tydligt mer bar sand i dessa områden vid

andra inventeringstillfället (figur 5).

Figur 5: Vänstra bilden visar sandstäpp vid första tillfället (8 juni 2017) och högra bilden

visar att mängden bar sand i samma område hade ökat vid andra inventeringstillfället (22

juli 2017).

10

På toppen av backarna fanns en stor blomsterprakt vid andra inventeringen. Här växte

hedblomster, backtimjan, sandnejlikor, fältsippor (dock utblommade) med inslag av fältvädd

(figur 2). Marktäcket var relativt slutet med inslag av sandstäpp med sandblottor och glesare

växttäcke där det fanns tofsäxing eller sandtimotej(figur 2). På den gräsbevuxna heden växte

backtimjan, sandnejlika, hedblomster och på vissa platser fältsippa (figur 2). Marktäcket var

för det mesta slutet men det fanns inslag av glesare växttäcke till följd av slitage från

besökare och några få sandblottor orsakade av vresrosröjning. I de flesta av sandblottorna inte

så många sandstäppsarter men i en av sandblottorna växte även stor sandlilja, backtimjan och

tofsäxing (figur 2).

Figur 6: De mest skyddsvärda delarna i det undersökta området markerade med rött. I dessa

områden fanns högst koncentration av skyddsvärda växter. Område 1 är de sandiga

västsluttningarna, område 2 är det blomsterrika området längst österut på toppen av

backarna, område 3 är ett blomsterrikt område i nordöstra delen av hagen och område 4 är

sandstäppsområdet på sydsluttningarna vid bäcken. Bilden till höger visar ett förtydligande

av höjdkurvorna i området (kartmaterial från Stiftelsen Skånska landskap).

Platserna med störst antal skyddsvärda arter var sandstäppsområdena på sydsluttningen vid

bäckfåran och på västsluttningen i nordvästra delen av området (område 1 & 4 i figur 6) samt

på betesmarksområdena längst österut på toppen av backarna (område 2 i figur 6). Östra

hörnet i norra delen av hagen innehöll också många arter och hade inslag av sandstäpp med

sandblottor i vilken där växte både sandlilja och tofsäxing (område 3 i figur 6). Alla dessa

områden hade delvis eller till största delen ett glest växttäcke med inslag av sandblottor och

vegetationshöjden var låg. De hade hög solexponering och fanns i sluttningar.

11

Diskussion

Kartläggningen av arternas utbredning visade att större delen av det undersökta området har

skyddsvärda arter och kräver varsamhet och noggrann utredning innan någon form av åtgärd.

Detta beror på att sandnejlika, hedblomster och backtimjan växte i nästan hela det undersökta

området. Bäcken som rinner genom hagen har också ett högt bevarandevärde då där finns ett

stort antal källfräne i de rinnande delarna och i den fuktiga sydvästra delen av området där

bäcken börjar växte ett 50-tal exemplar av majnycklar. De mest skyddsvärda områdena med

flest skyddsvärda arter i var de sammanhängande sandstäppsområdena på sydsluttningen vid

bäckfåran och på västsluttningen vid Lindgrens länga samt den artrika betesmarken på toppen

av backarna och nordöstra delen av hagen (figur 6). Alla dessa platser innehöll sandstäpp och

att artrikedomen var hög där beror med stor sannolikhet på att de flesta skyddsvärda arterna i

området var knutna till torra, sandiga, kalkhaltiga och näringsfattiga förhållanden som råder i

detta habitat (Mossberg & Stenberg 2003; Johnmark 2013). De flesta skyddsvärda områdena

fanns i sydsluttningar vilket ger mycket solexponering och värme, växttäcket var glest med

inslag av sandblottor och på grund av betet var vegetationshöjden och näringshalten låg

(Rosquist 2014; Olsson & Ödman 2014). Dessa platser hade troligtvis också en relativt hög

kalkhalt då de flesta växter som hittades på platsen var kalkgynnade (Mossberg & Stenberg

2003). En hög kalkhalt är en av de viktigaste förutsättningarna för sandstäpp vilket fanns i

alla de mest skyddsvärda områdena (Olsson, Mårtensson & Bruun 2009). På alla dessa

platser fanns också sandblottor till följd av tramp från betesdjuren eller grävande från kaniner

vilket ökar kalkhalten i sanden i ytskiktet (Bahr et al. 2012).

Arterna som är knutna till sandstäppen och det stora antalet sandnejlikor i kombination med

en örtrik gräsmark ger området en relativt unik men viktig flora. Trots att många av de

undersökta arterna fanns i många exemplar i det undersökta området är deras spridning i

Sverige begränsad (Tyler et al. 2007). De flesta arterna har en begränsad, sydostlig

utbredning i Sverige och flera av arterna finns i andra sammansättningar eller i mindre artrika

sammansättningar i andra liknande områden i östra Skåne (Tyler et al. 2007). Vissa

kalkgynnade arter såsom fältsippa och majnycklar finns även på andra kalkrika marker i

Sverige (Jacobson 2011). De svenska sandstäppsarterna har dock en mer begränsad

utbredning då sandstäpp bara finns i östra Skåne och på begränsade områden på Öland, vilket

gör dem mer känsliga och skyddsvärda. Artsammansättningen ser dock annorlunda ut på den

öländska sandstäppen, där finns exempelvis inte sandvedel och sandnejlika, vilket ytterligare

styrker vikten av att bevara arterna i det undersökta området (Rosquist 2014).

Hävd i området

De flesta skyddsvärda arterna i området gynnas av torra, sandiga och näringsfattiga

förhållanden (Mossberg & Stenberg 2003) och för att bevara dessa förhållanden krävs det att

marken hävdas (Schwabe et al. 2013). Alla vegetationstyper i hagmarksområdet är beroende

av hävd och skulle den upphöra kan det ske stora förändringar i artsammansättningen och

många känsliga arter kan konkurreras ut (Jacquemyn et al. 2011). Det är därför viktigt att

betet får fortsätta i hagmarken. Skötseln bör dock se olika ut beroende på vilken typ av

gräsmark det är som ska gynnas då kalkgräsmark och silikatgräsmarker bör hävdas genom

12

bete eller slåtter vilket redan sker i området (Jacobson 2011a; Jacobson 2011c; Johnmark

2013). Sandstäpp kräver dock mer störningar. För att sandstäppen som många av de viktiga

arterna i området är knutna till ska bevaras och ha en gynnsam status krävs både fortsatt

beteshävd och oregelbundna markstörningar som kan skapa öppna sandblottor (Krone

Schnoor & Olsson 2010). Vid anläggning av sandblottor kan det dock vara lämpligt att i de

första successionsfaserna hålla störningarna från djur på en låg nivå då hårt bete har visat sig

bromsa etablerandet av sandstäppsarter (Olsson & Ödman 2014).

Idag hävdas hagmarken i området genom bete av nötkreatur och den större andelen bar sand

vid andra inventeringstillfället tyder på att i sluttningar är tramp från betesdjur en tillräcklig

åtgärd för att skapa sandblottor vilket gynnar sandstäppsarterna. Detta kunde också

observeras vid större system av kaninhål ovanpå backarna. En för stor kaninpopulation kan

dock vara skadligt då studier har visat att de kan beta vegetationen för hårt (Faust et al. 2011)

och att de gärna betar just tofsäxing (Schwabe et al. 2013). Vid mer plan mark i hagen fanns

det färre sandblottor och det var få som det växte karaktärsarter för sandstäpp i. Det kan bero

på att det inte fanns tillräcklig eller för mycket störning, att kalkhalten och pH-värdet var för

lågt eller att sandstäppsarterna har haft svårt att etablera sig på grund av dålig

spridningsförmåga (Olsson & Ödman 2014; Olsson et al. 2009; Schnoor et al. 2015). På den

mer plana gräsheden fanns det bara ett fåtal sandblottor men det fanns bara sandstäppsarter i

två av dem. Den gräsbevuxna heden och sanddynerna betas inte men vegetationen hålls

relativt låg på grund av de näringsfattiga förhållandena och slitaget från badgäster och

reservatsbesökare som redan råder där. Röjning av vresros i området har visat sig vara

gynnsamt för stor sandlilja (muntligt Pål Axel Olsson, Lunds universitet) då kalkhaltig sand

kommit upp till ytan och grässvålen tunnats ut. Vid en sandblotta till följd av vresrosröjning

fanns det största antalet av stor sandlilja i hela området och i den blottade sanden hade

backtimjan börjat etablera sig vilket tyder på att vid tillräcklig omrörning av sanden kan

sandstäpp också skapas ute på heden och flera arter gynnas. Vresrosröjning är en väldigt stor

störning då sanden och vresrosorna grävs upp med en maskin och i området grävdes

vresrosorna sedan ner och den näringsfattiga, kalkhaltiga sanden som grävts upp lades på

ytan (Sand Life 2017). Då backtimjan och stor sandlilja redan hade etablerat sig i två av

sandblottorna som skapats kan det dock tyda på att åtgärden inte gjort allt för stor skada på

vegetationen på den gräsbevuxna heden. Närmast tallskogen i södra delen av hagen växte ett

fåtal små tallplantor och vid otillräcklig hävd finns det en risk för att mer tall eller lövsly

börjar växa i området vilket missgynnar de hotade arterna. Eftersom området betas idag och

det ändå finns små tallplantor betyder det att betet inte är tillräckligt för att hålla undan all

sly. Röjning av träd och buskar kan därför också behövas där området riskerar att bli

igenväxt. (Bahr et al. 2012).

Kontinuerlig hävd under en lång period har visat sig vara det som utvecklar ängs- och

hagmarkers ekologiska baslinje (Gustavsson et al. 2007). Baslinjen utgör områdets

”naturliga” tillstånd och talar om vilka arter som bör finnas där och den används som

riktmärke för att upptäcka om ekosystem eller biodiversitet skiftar (Hambler och Canney

2013). Betandet i hagen har bevarat den artsammansättning som har funnits där sedan långt

tillbaka. Trampet från betesdjuren, grävandet av kaniner och erosion i sluttningarna har gjort

13

att även sandstäppsarterna har kunnat finnas kvar. Enligt Linné (1751) fanns det stora

mängder sandnejlika i östra Skåne och det var många sandfält som orsakade stora

flygsandsproblem. Han nämnde även andra arter som är knutna till sandstäpp så som

sandvedel och hedblomster (von Linné 1751). Detta tyder på att området idag inte skiljer sig

så mycket från den ekologiska baslinjen vilket kan visa på att förvaltningen av området har

varit relativt god.

Hot mot arterna i området

Martornsbeståndet i området var kritiskt låg. Ett av målen i skötselplanen är att martorn ska

finnas i livskraftigt bestånd inom reservatet (Johnmark 2013) vilket ännu inte uppnåtts. Vid

båda inventeringstillfällena fanns bara åtta plantor av martorn, vilket är en minskning från

tidigare då det fanns 12 exemplar i området 2007 (Johnmark 2013; Artportalen 2017).

Populationen är väldigt liten och det finns en stor risk att den försvinner dels genom bristen

på genetisk variation och risken att individer försvinner genom slumpmässiga händelser,

exempelvis att den delen av stranden de växer på eroderas bort. Slitage och tramp från

badgäster kan eventuellt utgöra ett hot mot martornet framförallt om plantor rycks upp

(Bengtsson et al. 2009). Martornets jordstammar är också känsliga för tramp så det kan vara

lämpligt att försöka begränsa risken att de skadas genom att avgränsa de exemplar som finns

eller genom att informera badgästerna om riskerna så de visar hänsyn. I anslutning till norra

delen av sandstranden finns redan en informationsskylt så det kan vara värt att använda sig av

ytterligare åtgärder för att skydda de få exemplar som finns kvar. Vid inventeringstillfällena

fanns ingen antydan till föryngring vilket kan tyda på att de är missgynnade och leder på sikt

till att de helt kan försvinna från området. Martorn växer helst i blottad sand och är

gräsvegetationen för sluten sker normalt ingen föryngring. Därför bör man se över

sanddynerna i området och eventuellt skapa mer blottad sand i närheten av de nuvarande

exemplaren för att gynna föryngring. För att ytterligare stärka populationen kan det vara

lämpligt att plantera ut antingen frön eller små plantor (Hallengren et al. 2007).

De övriga skyddsvärda arterna i området är inte lika starkt hotade som martornet då de finns i

större bestånd och för att det inte planeras några drastiska åtgärder eller förändring av

skötseln i området inom en snar framtid (Johnmark 2013). Dock hotas de av mer långsiktiga

hot, ett av dem är övergödning. Området hotas av övergödning, dels från den intilliggande

åkern men också från det atmosfäriska kvävenedfallet som var mellan 7-17 kg N/ ha per år i

Skåne 2015 (Naturvårdsverket 2017). Tillsättningen av näringsämnen gör att växttäcket sluter

sig snabbare, att mer konkurrensstarka arter som gynnas av näringsrik mark tar över och

artsammansättningen kan förändras från en mer örtrik till gräsrik vegetation (Bahr et al.

2012). De flesta skyddsvärda växtarterna i området gynnas av näringsfattiga förhållanden och

skulle konkurreras ut om näringstillgången blev för hög (Mårtensson & Olsson 2009). Bete

har visat sig kunna lindra dessa effekter något, men vid ökad näringstillförsel tätnar

grässvålen oberoende om den betas eller ej. Detta tyder på att småväxta arter som är beroende

av att svålen hålls kort och luftig ändå kommer konkurreras ut (Plassmann et al. 2009). Detta

gick att observera vid marken närmast den intilliggande åkern som visade tecken på att vara

mer näringsrik än i det övriga området. Artsammansättningen bestod i större grad av

högvuxet gräs och här fanns få exemplar av de arterna som eftersöktes (figur 2). Växttäcket

14

var mer slutet och högvuxet än i övriga delar av området trots att området också betades. För

att minska näringshalten skulle det kunna vara lämpligt att avlägsna det översta marklagret

eller bränna den ansamlade förnan i det högvuxna området. Dock kan dessa metoder vara för

hårda om de görs för ofta och för omfattande (Olsson & Ödman 2014; Kahmen et al. 2002).

Det är därför viktigt att först ta reda på näringshalten i marken och sedan studera vilken

metod som är mest lämplig för området och gör minst skada. Eftersom åkermarken ligger

högre upp än resten av området är det viktigt att undersöka hur mycket läckage som sker så

att näringen inte sprids längre ner än till den precis närliggande marken. En buffertzon från

reservatsgränsen där det inte används något gödningsmedel vore också en önskvärd åtgärd för

att minska tillförseln av näringsämnen. Det är dock svårt att åtgärda näringstillförseln från det

atmosfäriska kvävenedfallet.

Flera studier tyder på att fosfor är det begränsande näringsämnet i kalkrika marker och

förändrar artsammansättningen mer än kväve (Ceulemans et al. 2011; Caroll et al. 2003;

Plassmann et al. 2008). Fosfor är begränsat i kalkrika marker på grund av att det mesta av det

är bundet i kalciumföreningar och tillväxten hos kalkgynnade växter (Olsson et al. 2009).

Fosfor ligger kvar längre i marken än kväve (Ceulemans et al. 2011) och tillgången på fosfor

kan öka om pH sjunker (Olsson et al. 2009). Vid försurning löses kalket (CaCO3) upp och

kalciumjonerna läcker ut vilket gör fosforn tillgänglig för vegetationen som då kan leda till

att den förändras (Carroll et al. 2003). Urlakning av kalk i området har pågått i 14000 år, men

den ökande tillsättningen av kväve påskyndar förloppet genom att försura marken (Ödman &

Olsson 2014). Försurning av marken kan ha lika stor påverkan på vegetationen som

övergödning. De flesta växterna i området är anpassade till ett relativt högt pH-värde (6-8) på

grund av den kalkrika marken (Mårtensson & Olsson 2009). Vid ett för lågt pH-värde

försvinner många arter då de inte är anpassade till den höga tillgängligheten på giftiga

metaller och mineraler i jorden. När kalken urlakas ur marken sjunker pH drastiskt. Dock är

det en långsam process då det bara krävs en väldigt liten del kalk för att marken ska ha ett

högt pH-värde. Omrörning av jorden för att få upp djupliggande kalkrik jord och tillsättning

av kalk kan hjälpa urlakade områden (Olsson et al. 2009). I området finns flera platser med

glest växttäcke och låg vegetationshöjd men inga av de skyddsvärda arterna återfanns där.

Det beror troligtvis på att pH-värdet och kalkhalten är för låg (Olsson et al. 2009). Därför är

det viktigt att ta markprover för att se om området har ett lämpligt pH-värde, kalkhalt och att

näringshalten inte är för hög. Skulle markproverna visa olämpliga nivåer bör insatser göras

för att öka kalkhalten och minska näringshalten då många arter skulle gynnas av det.

Utökning av mängden sandstäpp

Ett av målen i detta naturreservat är att utöka mängden sandstäpp (Johnmark 2013). Arbetet

för utökad sandstäpp har främst fokuserats på områdena söder om Klammersbäck där det

finns stora sammanhängande sandstäppsområden, men det finns flera skäl till att sandstäppen

även skulle kunna utökas i Lindgrens backar. En stor del av området har sandig, torr och

kalkhaltig mark och antalet funna kalk- och sandgynnade växter visar på att det är lämpligt

som sandstäpp. Många av dessa arter har en begränsad fröspridning och deras fröer klarar sig

inte i jorden länge så närheten till redan etablerade populationer av karaktäristiska

sandstäppsarter kan underlätta processen (Eichberg et al. 2010). För att underlätta

15

spridningen ytterligare kan det vara lämpligt att anlägga mindre sandblottor som

spridningskorridorer mellan de större sammanhängande områdena som redan finns etablerade

i Lindgrens backar, dock bör de mest blomsterrika områdena uppe på backarna undvikas.

Förslagsvis skulle spridningskorridorer kunna anläggas mellan den blomsterrika delen på

höjderna i hagen (område 2 i figur 6) och de båda sluttande sandiga områdena (område 1 & 4

i figur 6). För att sandstäpp ska uppstå krävs en hög kalkhalt så innan man börjar skapa

sandblottor för sandstäppsetablering är det viktigt att mäta kalkhalten i marken då det kan

variera mycket inom området för att det krävs hög kalkhalt (Olsson et al. 2009; Johnmark

2013). I ett försök att återetablera sandstäpp visade Krone Schnoor och Olsson (2010) dock

att arter som föredrog öppna blottor såsom sandtimotej tydligt gynnas medan sandnejlika och

hedblomster kan missgynnas vid en större störning så det är viktigt att det inte görs för stora

sammanhängande helt öppna sandblottor. Hedblomster och sandnejlika fanns dock i nästan

hela området som är lämpligt för sandstäpp. Förslagsvis kan sandblottor etableras där arternas

bestånd är lite glesare för att i största möjliga mån skona växterna. Anläggandet av fler

sandblottor för att etablera fler sandstäppsarter i hagmarken kan öka områdets

bevarandevärde dels genom etablerandet av en ovanlig och hotad vegetationstyp men också

genom en ökad biodiversitet till följd av en förbättrad landskapsmosaik i området. Ett större

sammanhängande område med sandstäpp kan fungera som en refug för ytterligare

etablerande och återskapande av marktypen i framtiden (Huber et al. 2017).

Förslag på åtgärder

För att bevara de skyddsvärda arterna i området krävs både fortsatt beteshävd och

oregelbundna markstörningar som kan skapa öppna sandblottor. Trampet från betesdjuren är

tillräckligt för att skapa sandblottor i sluttningar men på plan mark behövs mer omfattande

åtgärder. Mindre sandblottor kan förslagsvis anläggas som spridningskorridorer mellan de

större sammanhängande sandstäppsområdena som redan finns etablerade. Det är dock av stor

vikt att först ta markprover för att avgöra om den valda platsen har en lämplig kalk- och

näringshalt. Området närmast åkern i västra delen av betesmarken bör brännas för att minska

näringshalten då bete inte är tillräckligt här. Det bör även undersökas om det sker läckage av

näringsämnen från åkern som gör att högvuxet gräs kan breda ut sig. Tallplantor i södra delen

av det undersökta området bör också ryckas upp så de inte sprider sig. Martornspopulationen

är kritiskt låg i området och mer bör göras för att skydda dem. Det finns redan tydliga

informationsskyltar men det vore lämpligt att se över om det finns tillräckligt mycket blottad

sand i dynerna för att en föryngring ska kunna ske. För att få en tydligare uppfattning om

hotnivån bör också markprover tas i hela området där näringshalt, kalkhalt och pH-värde

undersöks. Skulle markproverna visa olämpliga nivåer bör insatser ske för att öka kalkhalten

och minska näringshalten exempelvis kalkning och avlägsnande av förna. Vid skötselåtgärder

bör växternas utbredning beaktas så inte mer skada görs än nytta.

Liknande kartläggningar av hotade växtarter i området bör göras även i framtiden för att få en

överblick över arternas utbredning. Det fanns vissa svårigheter med att kartlägga så många

arter i hela undersökningsområdet utan att missa någon art, så antalet arter per

inventeringstillfälle bör minskas. Förslagsvis skulle denna typ av kartläggning kunna utföras

av floraväkteriverksamheten med fokus på att kartlägga 1-3 arter i taget för att minska risken

16

att någon art missas. Det är dock viktigt att koordinaterna är noggranna och inte bara märks

ut som lokaler för att de ska kunna användas vid restaureringsåtgärder och dylikt.

Slutsats

Området har en viktig artsammansättning och är speciellt en viktig växtplats för sandnejlika

som måste skyddas. Resultatet av denna studie visar att större delen av området innehåller

skyddsvärda arter och de mest skyddsvärda områdena var de delar av området där det fanns

inslag av sandstäpp. Martornspopulationen i området är starkt hotad och det krävs studier och

åtgärder för att få en livskraftig population. Växterna i området är hotade på längre sikt av

ökad tillsättning av näringsämnen och långvarig urlakning av kalk vilket kan leda till lägre

pH och mer näringsrik mark vilket gör att det nuvarande artsamhället kan försvinna och

ersättas. För att området ska fortsätta ha en gynnsam status kommer det krävas fortsatt bete,

skapande av sandblottor för att röra upp kalkrik sand samt åtgärder så som avlägsnande av

förna och ytskikt eller fläckvis vårbränning för att hålla nere näringshalten. Närmast

tallskogen i söder behöver också tallplantor ryckas upp. För att inte göra mer skada än nytta

behöver man ta hänsyn till det stora antalet skyddsvärda växter i området vid skötsel eller

restaureringsåtgärder. Speciellt i sandstäppsområdena och den blomsterrika betesmarken på

grund av det större antalet skyddsvärda arter som finns där. Liknande kartläggningar av

hotade växtarter som denna bör göras även i framtiden för att få en överblick över arternas

utbredning men också för att se områdets utveckling.

Tack till:

Jag vill tacka Stefan Olsson, VD på Stiftelsen Skånska landskap för idéer till projektet,

förmedlandet av kontakter och upplysningar om området som undersöktes. Jag vill också

tacka Pål Axel Olsson på Lunds universitet för att han tog sig tid och visade mig

sandstäppsområdena i Lindgrens backar och vilka arter som också var viktiga att ha med i

undersökningen. Jag vill tacka min handledare Clas Dahlin som hjälpt mig få ihop denna

inventering till ett ordentligt examensarbete. Jag vill också ge ett speciellt stort tack till Ina

Hildeman på Stiftelsen Skånska landskap som varit till stor hjälp vid skapandet av kartorna.

17

Referenser

Bahr, A., Ellström, M., Krone Schnoor, T., Påhlsson, L. & Olsson, PA. 2012. Long-term

changes in vegetation and soil chemistry in a calcareous and sandy semi-natural grassland.

Flora 207: 379– 387.

Bengtsson, O., Appelqvist, T. & Lindholm, M. 2009. Åtgärdsprogram för martorn 2008–

2012 (Rapport 5940). Bromma. Naturvårdsverket.

Carroll, J.A., Caporn, S.J.M., Johnson, D., Morecroft, M.D. & Lee, J.A. 2003. The

interactions between plant growth, vegetation structure and soil processes in semi-natural

acidic and calcareous grasslands receiving long-term inputs of simulated pollutant nitrogen

deposition. Environmental Pollution 121: 363–376.

Ceulemans, T., Merckx, R., Hens, M. & Honnay, O. 2011. A trait-based analysis of the role

of phosphorus vs. nitrogen enrichment in plant species loss across North-west European

grasslands. Journal of Applied Ecology 2011, 48: 1155–1163.

Edqvist, M. 2014. Handledning för Floraväktarverksamheten (Version 4.2, 2014-11-27).

Svenska botaniska föreningen.

Eichberg, C., Storm, C., Stroh, M. & Schwabe, A. 2010. Is the combination of topsoil

replacement and inoculation with plant material an effective tool for the restoration of

threatened sandy grassland? Applied Vegetation Science 13: 425–438

European Environment Agency. 2007. 6120 xeric sand calcareous grasslands. Report under

the article 17 of the Habitat Directive Period 2007-2012. European Topic Centre on

Biological Diversity.

Faust, C., Süss, K., Storm, C. & Schwabe, A. 2011. Threatened inland sand vegetation in the

temperate zone under different types of abiotic and biotic disturbances during a ten-year

period. FLORA-50482.

Gustavsson, E., Lennartsson, T. & Emanuelsson, M. 2007. Land use more than 200 years ago

explains current grassland plant diversity in a Swedish agricultural landscape. Biological

Conservation 138: 47–59.

Hallengren, A., Mattiasson, G. & Rosquist, G. 2007. Martorn i Skåne Årsrapport 2006.

Malmö. Länsstyrelsen i Skåne län.

Hambler, C & M. Canney, S. 2013. Conservation. 2 uppl. New York. Cambridge University

Press.

18

Hautier, Y., A. Niklaus, P. & Hector, A. 2009. Competition for Light Causes Plant

Biodiversity Loss after Eutrophication. Science, vol 324: 6366–38.

Huber, S., Huber, B., Stahl, S., Schmid, C. & Reisch, C. 2017. Species diversity of remnant

calcareous grasslands in south eastern Germany depends on litter cover and landscape

structure. Acta Oecologica 83: 48–55

Jacobson, A. 2011a. Kalkgräsmarker (viktiga orkidélokaler)– Semi-natural dry grasslands

and scrubland facies on calcareous substrates (Festuco-Brometalia) (* important orchid

sites) EU-kod: 6210 (Vägledning för svenska naturtyper i habitatdirektivets bilaga 1 NV-

04493-11). Stockholm. Naturvårdsverket.

Jacobson, A. 2011b. Sandstäpp – Xeric sand calcareous grasslands - EU-kod: 6120

(Vägledning för svenska naturtyper i habitatdirektivets bilaga 1 NV-04493-11). Stockholm.

Naturvårdsverket.

Jacobson, A. 2011c. Silikatgräsmarker – Artrika torra-friska låglandsgräsmarker av

fennoskandisk typ – Fennoscandian lowland species-rich dry to mesic grasslands EU-kod:

6270 (Vägledning för svenska naturtyper i habitatdirektivets bilaga 1 NV-04493-11).

Stockholm. Naturvårdsverket.

Jacquemyn, H., Van Mechelen, C., Brys, R. & Honnay, O. 2011. Management effects on the

vegetation and soil seed bank of calcareous grasslands: An 11-year experiment. Biological

Conservation 144: 416–422.

Johnmark, J. 2013. Skötselplan för naturreservatet Haväng och Vitemölla strandbackar.

Malmö: Länsstyrelsen Skåne.

Kahmen, S., Poschlod, P. & Schreiber, K-F. 2002. Conservation management of calcareous

grasslands. Changes in plant species composition and response of functional traits during

25 years. Biological Conservation 104: 319–328.

Krone Schnoor, T. & Olsson, PA. 2010. Effects of soil disturbance on plant diversity of

calcareous grasslands. Agriculture, Ecosystems and Environment 139: 714–719.

von Linne, C. 1751. Carl Linnaei skånska resa på höga öfwerhetens befallning

förrättad år 1749. Stockholm, Sweden.

Laime, B. & Tjarve, D. 2009. Grey dune plant communities (Koelerio-Corynephoretea) on

the Baltic coast in Latvia. Tuexenia 29: 409–435.

Mossberg, B., Stenberg, L., 2003. Den nya nordiska floran. Stockholm: Wahlström &

Widstrand.

19

Mårtensson, LM. & Olsson, PA. 2010. Soil chemistry of local vegetation gradients in sandy

calcareous grasslands. Plant Ecology, 206, ss. 127–138.

Niss, J. 2011. Förslag till ändringar inom Natura 2000-området Verkeåns

dalgång (SE0420075) i Tomelilla, Simrishamn och Kristianstad kommun. Länsstyrelsen

Skåne.

Niss, J. 2005. Bevarandeplan för Natura 2000-område Verkeåns dalgång. Länsstyrelsen

Skåne.

Olsson, PA., Mårtensson, LM. & Bruun, HH. 2009. Acidification of sandy grasslands –

consequences for plant diversity. Applied Vegetation Science 12: 350–361.

Olsson, PA & Ödman, A. 2014. Natural Establishment of Specialist Plant Species after

Topsoil Removal and Soil Perturbation in Degraded Calcareous Sandy Grassland.

Restoration Ecology Vol. 22, No. 1: 49–56.

Plassmann, K., Edward-Jones, G. & M. Jones, M. L. 2009. The effects of low levels of

nitrogen deposition and grazing on dune grassland. Science of the total environment: 1391–

1404

Rosquist, Gabrielle. 2014. Åtgärdsprogram för sandstäpp, 2014-2019. Stockholm.

Naturvårdsverket.

Sand Life. 2017. Åtgärder- Avverkning och röjning. http://sandlife.se/?page_id=435 [2017-

09-27]

Schnoor, T., Bruun, HH. & Olsson, PA. 2015. Soil Disturbance as a Grassland Restoration

Measure—Effects on Plant Species Composition and Plant Functional Traits. PLoS ONE

10(4): e0123698. doi:10.1371/journal.pone.0123698

Schwabe, A. & Storm, C. 2013. What are the long-term effects of livestock grazing in steppic

sandy grassland with high conservation value? Results from a 12-year field study. Tuexenia,

33: 189–212.

Tyler, T., Olsson, K-A., Johansson, H. & Sonesson, M. 2007 Floran i Skåne: arterna och

deras utbredning (The Scanian flora: the species and their distribution). Lunds Botaniska

Förening, Grahns Tryckeri AB, Lund.

Van Looy, K., Lejeune, M. & Verbeke, W. (2016). Indicators and mechanisms of stability

and resilience to climatic and landscape changes in a remnant calcareous grassland.

Ecological Indicators 70: 498–506.

20

Wigermo, C. 2015. Övervakning av kärlväxter i Skåne – Under perioden 2009 till 2014

(Rapportnummer: 2015:24). Malmö: Länsstyrelsen Skåne.

Ödman, A. 2013. Sandstäppen i Skåne – dåtid, nutid och framtid. Svensk Botanisk Tidskrift

107:2.

Ödman, A. & Olsson, PA. 2014. Conservation of Sandy Calcareous Grassland: What Can Be

Learned from the Land Use History? PLoS ONE 9(3): e90998. doi:10.1371 /journal. pone.

0090998.

21

Bilaga

Figur 7: Axveronikans utbredning i området Figur 8: Backtimjans utbredning i området

Figur 9: Fältsippans utbredning i området Figur 10: Fältväddens utbredning i området

22

Figur 11: Hedblomsters utbredning i området Figur 12: Källfränens utbredning i området

Figur 13: Majnycklars utbredning i området Figur 14: Sandnejlikans utbredning i området

23

Figur 15: Vänstra bilden visar martornens utbredning i det undersökta området. Högra bilden visar

martornens utbredning söder om Klammersbäck (utanför området)

Figur 16: Sandtimotejs utbredning i området Figur 17: Sandvedelns utbredning i området

24

Figur 18: Utbredning av stor sandlilja i området Figur 19: Utbredning av tofsäxing i området

Besöksadress: Kristian IV:s väg 3Postadress: Box 823, 301 18 HalmstadTelefon: 035-16 71 00E-mail: registrator@hh.sewww.hh.se

Linnéa Persson