Text o bild : Jeanette Johansson-Young

FRÅN BONDELAND TILL GRÄDDHYLLA : KONSTEN ATT BO I LUNDBY 1850-2010

1

DEL 1 : 1850 – ca 1940

DEL 1 : 1850 – ca 1940

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Förord -- s.3

2. Inledning -- s. 4

3. I början – Lundby runt 1850 -- s.5

4. Varven gör entré -- s. 15

Lindholmen -- s. 15

Rambergskvarteret -- s. 19

Brämaregården -- s. 19

5. Lundby blir en del av Göteborg -- s. 29

6. Summering -- s. 35

7. Bibliografi -- s. 36

2

FÖRORD

När jag flyttade till Lundby 1999 hade jag ingen direkt kunskap om området –

trakten lockade för att det var nära till stan och för att huspriserna var

överkomliga. I sanningens namn hade jag nog ändå vissa reserveringar. Där jag

växte upp på ”andra sidan” hade Hisingen generellt inte något speciellt gott

rykte.

Jag har dock aldrig ångrat min flytt till Lundby – drygt 10 år senare tycker jag

tvärtom att stadsdelen är en av de mest dynamiska i Göteborg. Här händer alltid

någon ting spännande på stadsbyggnadsfronten!

Och efter att ha skrivit innehållet som följer har jag lärt mig så mycket mer om

områdets historia och genom det ser hela Lundbys bostadsutveckling från ett

annat perspektiv.

Håll väl till godo,

Jeanette

3

4

Få trakter i Göteborg har genomgått så påtagliga stadsbyggnadsförändringar

som Lundby under perioden 1850-2010.

På 160 år har stadsdelen gått från utpräglad bondebygd till tungt industriområde

till en av de största framväxande bostadsområdena i staden.

Den här texten tittar specifikt på hur bostadsförhållandena har ändrats under

den relevanta perioden. De är inte unika för Lundby utan är snarare en

mikroillustrering av hur Sveriges bostadsstandard under en relativt kort tid

drastiskt har skiftat.

Första delen av den här presentationen handlar om perioden 1850 – ca 1940.

En tid som boendemässigt reflekterar Lundbybefolkningens övergång från

jordbruks- till industriproletariat.

INLEDNING

I BÖRJAN – LUNDBY RUNT 1850

När jag idag tittar mig omkring i vad som nu räknas som

Lundby är det svårt att tro att området för en sisådär 160

år sedan huvudsakligen bestod av jordbruksbygd. Och

att det dagliga livet kretsade runt en sockenstruktur.

Vilket i stora drag innebar ett samhälle där kyrka, präst

och familjen var huvudkomponenter. Interagerandet

dem emellan reglerades av byalaget och socken-

stämman.

Egentligen kan man likställa socken med familjen då de

flesta bönder på ett sätt eller annat var släkt med

varandra. Har läst någonstans att 60-80% av 1700-talets

slättbönder hämtade sina fruar från den närmaste byn.

Eller lokala äktenskapsmarknaden som man kanske

också kan kalla den. I t ex vissa delar av Skåne måste

en bonde betala böter till samfälligheten om han gifte sig

med en hustru utom byn.

Att benämna resultatet inavel kanske är ett starkt ord,

men de tajta familjekonstellationerna bidrog säkerligen

till att göra byar till slutna och inåtvända samhällen. Det

förekom att invånarna gjorde diverse resor till marknader

och dylikt. Men de flyttade sällan. Och främlingar var

något man var mycket misstänksam mot.

I mitten av 1800-talet började dock förändringarnas

vindar blåsa när konsekvenserna av såväl politiska

beslut som demografiska omställningar blev alltmer

påtaliga.

5

Följderna av utvecklingar inom dessa områden ruckade

sockenstrukturen i grunden. Så pass mycket att den

aldrig återhämtade sig.

Laga skifte infördes i Sverige genom 1827 års skiftes-

stadga. Tanken bakom denna var god: man ville lägga

samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt.

Det tidigare tegskiftet vilket ibland innebar mindre än

meterbreda remsor av odlingsbar mark var inte längre

tillräckligt för att försörja en kraftigt växande befolkning.

Att det skulle få så ödesdigra följder för bysamman-

sättningen var kanske inte något man tog med i

beräkningen.

För Lundbys del infördes det laga skiftet från 1829-1836

och innebar att 20 av de då 57 gårdarna fick sina skiften

placerades så att de omöjligt kunde skötas från

stamfastigheten.

Lösningen var att bygga nya mangårdsbyggnader och

ladugårdar på de nya markerna. De som flyttade ut var

ofta söner till brukarna av stamfastigheten eller arrenda-

torer. Inget ont som inte för något gott med sig för ut-

flytten löste i många fall problemet med trångboddhet.

Som i mitten av 1800-talet hade börjat bli alltmer akut.

Alla hade inte möjligheten att flytta ut från byn och bli

torpare med eget åkerstycke i utmarkerna. De som

6

stannade kvar och inte hade någon egen jord slog sig

ner i de hus vid bygatan som var resta på bondgård-

arnas tomter.

I brist på annat blev de byns proletariat, en underklass

som ständigt växte och blev ett stort socialt problem. Det

är estimerat att ungefär 65 % av befolkningstillskottet

degraderades till jordbrukets lägre klasser – torpare,

statare, backstugusittare, inhysehjon och tjänstefolk.

Den täta sammanhållningen i byarna påverkade

naturligtvis hur man bodde - bostadsbyggandet och

boendevillkoren i de flesta levnadsmiljöer i mitten av

1800-talet var skapade kring hushållsenheter större än

den närmaste familjen. Bostaden betraktades dessutom

mer eller mindre som ett bihang till arbetsplatsen och

formad därefter.

Men knappast i något lyxformat. Man behöver inte vara

en Nobelpristagare för att förstå att speciellt vintern var

en tuff tid. Det var vanligt att husbondens familj och

tjänstefolket på bondgårdarna vintertid sov i samma

rum. Vardagsstugan – bondgårdens gemensamma kök

och arbetsrum – var under den kalla årstiden också det

gemensamma sovrummet.

När våren kom flyttade tjänstefolket ut. Loftbodarna

fungerade ofta som sommarbostad. Ibland fungerade

häststallarnas foderrum, trösklogarna eller något annat

uthus som dräng- och pigbostad under den varma

säsongen.

7

I samband med att det laga skiftet genomfördes i

Lundby gjordes noggranna husbeskrivningar för att

kunna beräkna kostnadsersättning till de gårdar som

måste flytta ut. Från dessa får man en bra uppfattning

om hur bondebebyggelsen i området såg ut i mitten av

1800-talet.

Manbyggnaderna var timrade och ofta brädfordrade

utvändigt. Till skillnad mot vad man kan tro var de dock

sällan rödfärgade. De hade tegel- eller torvtak. Plan-

mässigt fanns det både den äldre långsmala typen av

manbyggnader med rummen på rad och mer moderna

byggnader med ett kvadratiskt upplägg. Några hade

delar som bestod av låga ryggåsstugor utan innertak.

Ladugårdarna var byggda i skiftesverk med tegel- eller

halmtak. Längorna som ibland var sammanbyggda i

vinkel rymde i regel två lador, en loge samt fähus och

stall.

Putsegården är idag den enda kvarvarande gården som

kan illustrera hur det en gång såg ut i kyrkbyn. Även om

den är röd. Fantasin får jobba hårt för att relatera denna

boendeform till den nuvarande i området .

En extra växel får läggas in för att inse att trots att

bönderna kring 1800-talets mitt trängdes med stora

hushåll i ett rum eller två, var detta i regel ändå en bättre

levnadsmiljö än den i backstugor, statarlängor och

småtorp.

8

Att promenera längs med Gamla Lundbygatan är

som att kliva rakt in i en filminspelning av Bullerbyn.

Husen är av modell äldre, oftast i 1 ½ våningsplan

och byggda i trä med inslag av stora doser

snickarglädje. De ligger tätt inpå, ibland mycket tätt

inpå varandra, i en omgivning som endast kan

beskrivas som charmig.

Med namn som Nordhem, Olivedal, och Halleberg

inger husen betraktaren starka känningar från en

svunnen tid.

Att Lundby Kyrkby har en gammaldags charm

kanske inte är så konstigt – det är det äldst bebodda

området inom Lundby stadsdelsnämnd med anor

från stenåldern. De flesta av husen som i dag finns

kvar är dock byggda på 1800-talet och består av en

blandning av ett fåtal kvarvarande äldre bondgårdar

och tidiga egnahemshus.

Många har blivit renoverade under senare år och

ger kanske en något falsk bild av hur det en gång

såg ut. Närheten mellan husen, de små träd-

gårdarna och den ringlande lilla vägen genom

området gör dock att bykänslan är påtaglig.

BILD: CARLSRO. Byggt 1898 på en tomt som

troligen sett ut på ett liknande sätt sedan slutet av

1700-talet

9

10

BILDER: ÅBOHUS - TORN OCH FLYGEL.

Detta fina hus byggdes i slutet av 1800-talet och är

omgiven av ett underbart grönområde. Donerades

1910 av väskmakare John Gahm till barnhem.

11

BILD: FRÅN VÄNSTER LYCKAN, NORDHEM OCH

JOHANNEBERG.

Uppförda 1890-talet, 1884 och 1867 respektive.

12

BILD: PUTSEGÅRDEN.

Putsegården är den enda kvarvarande gården i

Lundby kyrkby. Troligen uppförd på 1700-talet.

Manbyggnaden är en s k framkammarstuga och

påbyggd i mitten av 1800-talet. Ingången till den slutna

gården sker genom en 1.75 meter hög dörr. Den

slutna gården var tidigare belagd med kullersten men

numera med stenplattor. Takhöjden inomhus är ca

1.80m.

13

BILD OVAN: DAHLHEM

Byggt 1905 och tillhör byns yngre bebyggelse.

BILD TILL HÖGER: ELIM

Byggt på 1880-talet av en återvändande svenskamerikan.

14

BILD TILL VÄNSTER:

Kvarlevorna av drängstugan tillhörande Letsegården. Byggd

runt 1800, ”importerad” från skärgården någon gång under

1800-talet.

BILD TILL HÖGER:

Ekonomibyggnad tillhörande Letsegården

VARVEN GÖR ENTRÉ – OCH ARBETARNA BEHÖVER BO

Lindholmen

Jordbruket var den klart dominerande inkomstkällan för

Lundbys cirka 1000 invånare runt 1850. Men det var inte

den enda. Industrier såsom sillsalterier, tjär- och

färgtillverkning samt ättiks- och kakelungsfabriker

förekom sedan tidigare. Även mindre träbåtstillverkning.

Början till den stora omvandlingen av Lundby från

jordbruksbygd till industriorienterat territorium var dock

Familjen Tranchells etablerande av Lindholmens varv

1845. Anledningen till varför man valde just Lindholmen

för detta syfte kan ha varit att det redan tidigare hade

funnits en viss hamnverksamhet där vid den s k

”lastageplatsen”. År 1848 levererade Lindholmens

Mekaniska Verkstad det första fartyget, briggen Aurora.

Innan varvsrörelsen lades ner 1976 hade man hunnit

leverera 1 100 fartyg.

Liknade aktiviteter vid Eriksbergs Mekaniska Verkstad

och vad som senare kom att heta Götaverken följde

snabbt. Att behovet av arbetskraft ökade i takt med

varvsexpansionen säger sig självt. För att få arbetare till

varvet gjorde företaget värvningsresor till bland annat

Norge. Många arbetare kom under 1870-1900 annars

från Bohuslän och Västergötland.

Och någonstans skulle ju de anställda bo. Men det var

inte många av de ”nya” invånarna som flyttade till

15

Lundby kyrkby. Ett fåtal bostadshus utan anknytning till

jordbruk byggdes dock från 1880.talet på mark av-

styckad från de ursprungliga jordbruksfastigheterna.

Dessa var i huvudsak av två slag – en enklare typ

arbetarbostäder som t ex Nordhem och Johanneberg

samt en mer påkostad villadesign dit ”Dalhem” och

”Elim” hör .

Men i en tid då bilar och allmänna transportmedel inte

förekom blev det naturliga att bosätta sig nära arbetet.

Lite som man tidigare hade gjort i byarna. I Lindholmens

fall var detta speciellt markant.

Innan Lundby inkorporerades med Göteborg 1906 rådde

där något av en Vilda Västern när det gäller stads-

planering. ”Anything goes” verkade ha varit ledmotivet.

För att säkerställa bofrågan och locka folk

”inspirerade verkstadsledningen de anställda att bygga

bostäder, dels på Slottsberget och dels i omgivningen i

närheten av varvet. Verkstadsbolaget ställde

tomtområden till fritt förfogande, ordnade penninglån för

köp av byggnadsmaterial m m samt utlånade även

arbetsredskap under byggnadstiden.”

Den som känner till Slottsberget vet att området inte är

direkt lättbebyggt. Och gör man den bedömningen idag

var det nog ännu värre i mitten av 1800-talet. Men det

finns som alltid olika metoder att närma sig ett problem.

”Kortvägar funnos ej, inte heller ordentliga gångstigar. I

16

regel hjälpte nybyggarna varandra genom att ta en

börda material med sig till tomten vid arbetstidens slut

på varvet. På det sättet ordnades transportfrågan.

Hjälpen belönades med en sup för varje börda”.

Större delen av marken runt Lindholmen ägdes av

bönderna Anders Magnusson och Adolf Andreasson.

Magnusson visade tidigt sin entreprenöranda när han

runt 1850 började sälja tomter till arbetare vid varvet.

”Det var icke svårt att få tomt, man gick till bonden

Magnusson, som han i dagligt tal kallades, och bad att

få köpa en tomt. Då tog Magnusson en käpp, följde med

och ritade upp tomtens storlek. Sen byggde var och en

sitt hus som man ville ha det”.

Andreasson tog lite längre på sig att se potentialen –

hans mark började bebyggas först under 1860-talet. Av

någon anledning låg husen på hans tomt i mer ordnade

kvarter. Man kanske hade lärt sig något under tidens

gång? Eller så var han bara mer strukturerad än

Magnusson i sin approach till bostadsbyggande.

Industriproletariatet levde i likhet med jordbruks-

proletariatet under synnerligen knappa omständigheter.

Det vanliga runt Lindholmen var att man bodde i s k

”fyra- och åttamannahus” där fyra respektive åtta familjer

gick samman och gemensamt uppförde husen. Man

delade sedan på underhållningsarbetet.

17

Varje enhet i dessa hus bestod av enrummare med kök

och var inte större än ca 25-30 kvadratmeter. Lägen-

heterna huserade vanligtvis familjer med 5-6 barn om

inte fler. Många fler. Murstocken låg mitt i huset och man

gick direkt från svalen in i köket där det fanns järnspis,

skänkskåp och skafferi.

I rummet fanns en kakelugn och en eller två garderober.

Vatten fick man hämta i en pump. De sanitära för-

hållandena på avträdena har av samtida benämnts som

”odrägliga” och att man ”kan knappast beskriva i ord hur

där såg ut”.

Så här kunde möbleringen av ett rum och kök med två

föräldrar och 11 barn se ut i praktiken

Kakelugn, Stor tvåmans järnsäng (föräldrar och ett

barn). Mindre järnsäng (ett barn).

Tvåmans ”sticksoffa” s.k. dragspelssäng (ett barn), 5a

på dagen, 5b på natten

Damtoalett med spegel. Fönsterbord. Skrivbord.

Chiffonjé. Järnsäng (fyra barn). Järnsängen rest mot

garderobsväggen under dagtid.

Matsalsbord. Byrå med fem lådor. Stolar.

Kökssoffa med sovplats för två personer. Stort slagbord.

Skänk. Vask. Kakelspis med järnplatta ovanpå.

Köksskåp och skafferi.

För att få plats att äta och sova fick man göra det i skift.

18

Rambergskvarteret

År 1875 bodde drygt 1 500 personer på Lindholmen.

Och det började bli trångt. Man började därför rikta

blicken mot andra områden som kunde bebyggas. Ram-

bergskvarteret precis vid foten av Ramberget var ett

sådant.

Området började byggas i slutet av 1800-talet och som

mest fanns det 50 hus. Idag finns det ca åtta stycken

kvar då flertalet revs på 50- och 60-talen. Rambergs-

kvarteret sträckte sig från strax ovanför Lundby brand-

station till uppfarten till Keillers Park.

Bebyggelsen var minst sagt blandad, från en- eller

tvåfamiljshus till trevånings landshövdingehus. Dess-

utom ladugårdar, hönshus, mangelbodar, utedass,

förråd och garage. Som om inte det räckte fanns det i

husen, ofta i källarlokalerna, kaféer, skomakerier och

olika affärer. Invånarna i kvarteret verkade ha varit

duktiga på att maximera användandet av ytorna.

Men med Ramberget som effektivt blockerade områdets

expansion i norr och begränsad tillgång till lämplig mark

i de andra väderstrecken var Rambergskvarterets

tillväxtpotential aldrig idealisk.

Brämaregården

Pengar och makt kan dock åstadkomma en hel del.

Bortom åkrar, ängar och vassmarker låg nämligen ett

annat område som föll fastighetsmarknaden i smaken –

19

Brämaregården. Närheten till färjetrafik till ”andra sidan”

samt Hisingsbron som invigdes den 1 december 1874

talade förmodligen till dess fördel.

Fram till 1870-talet bestod trakten till största delen av

just vassmarker. Men redan runt 1855 hade Alexander

Keiller köpt mark i området . När så Göteborgs Mekan-

iska Verkstad flyttade över älven drygt ett decennium

senare började vassmarkerna torrläggas för att bana

väg för infrastuktur såsom bostäder och gatunät. För att

arbetarna skulle kunna arbeta.

Det var i första hand området runt Kvilletorget som

exploaterades. En lantmätare delade in området efter

anvisningar från Alexander Keiller. Lundby var ju

fortfarande inte en del av Göteborg så varför inte se till

att få saker och ting som man själv ville ha dem?

Resultatet blev dock inte så illa – den blivande stads-

delen fick en klassisk och mysig rutnätsstadskaraktär.

Efter hand utvidgades byggandet till andra närliggande

platser. Husen var av landshövdingskaraktär, vissa i en

unik fyravåningsdesign med två stenvåningar, två fulla

trävåningar och en vindsvåning med kupor.

I Göteborg ansågs denna husstruktur som brandfarlig

och var inte tillåten. Många revs under 1940-talet för att

bana väg för nybyggen. De som fanns kvar blev k-

märkta på 1970-talet, men vansköttes och brann så

småningom ner. Idag finns inga kvar.

Bara för att det byggdes fler bostäder betydde inte att

20

standarden blev bättre. Snarare var läget väldigt mycket status quo. Ett rum och kök förblev normen för de allra flesta. Brämaregården, liksom Lindholmen och Rambergskvarteret var ju trots allt i första hand en arbetarstadsdel.

Men längs med Rambergets brant konstruerades också i början på 1900-talet ett antal större trävillor där det bodde ”finare folk” som advokater, sjökaptener och specerihandlare. Skillnaden i boendestatus måste ha stuckit rejält i ögonen. Man kan förstå att dessa personer upplevdes som överklass. Och att deras barn och arbetarbarnen aldrig lekte med varandra.

Intressant nog fanns det även en differentiering bland boenden som allmänt räknades som arbetare. Men där vissa yrken hade mer status än andra. Ölutkörare, ingenjör, banktjänsteman och trädgårdsarbetare rankades högre än fabriksarbetare, sjöman, grov-arbetare och hushållerska.

En kvinna boendes i Brämaregården på 1920-talet menade att

”Ja, det får jag ju säga att vi tyckte ju att det var stora sociala skillnader i klasser och överallt”.

Och en annan att

”nu tänker jag vi var ju lika mycket värda som de … Den familjen jag tänker på, de hade ju affär och det tyckte jag det var ju, det var väldig skillnad.”

21

”De bostäder, som i allmänhet innehafvas af

arbetsklassen, äro ofta lägenheter i gamla,

bofälliga, upprötta trädhus, antingen

sjelfstående eller liggande på gården till

någon nyare bättre byggnad. Vinden spelar

här in genom otäta fönster, dörrar, som ej

kunna stängas, och de murkna vägarne.

Golfven äro, i öfra våningen, öfver ett

brygghus, vedbod eller dyligt, dragiga och

kalla, på nedra botten, alltid upprötta, ofta

fuktiga af väta, som vid regn eller töväder

suger sig in i fogningarna mellan de gamla

bräderna i tak och väggar och från gärden

rinner ned och stadnar under byggnaden.

Eldstäderna röka ofta in. Vid köld föreslår

intet bränsle att skaffa tillräcklig värme, och

denna måste hållas inne medelst sorgfälligt

tillstoppande af hål och springor med trasor,

som i sin mån bidraga att göra den förut

osunda luften ännu osundare, och detta ju

mera desto bättre det lyckas att härigenom

utestänga den yttre kalla luften.

Uttalandet gjort någon gång på 1860-talet.

Källa: Allmännyttan - Välfärdsbygge , Klas

Ramberg

22

Slottsberget

23

Slottsberget

24

Slottsberget

25

Rambergskvareret

Rambergskvareret

27

Brämaregården

28

Brämaregården

Lundby blir en del av Göteborg.

Och bostadsstandarden hamnar i

det politiska strålkastarljuset.

1906 inkorporerades Lundby i Göteborg. Vilket kanske

idag låter logiskt. Men det var nog inte helt otraumatiskt

på den tiden. Trots att Lundby länge hade haft att göra

med invånarna i den stora staden betraktade invånarna

sig inte som en del av den. Snarare tvärtom – man var

stolt över att vara ”Hisingsbonde” (även om man till-

hörde industriproletariatet).

Enligt vissa källor var anledningen till att Göteborg lade

lovarna på Lundby att man ansåg att landskommunen

hotade att växa fram som en självständig och konkur-

rerande industristad. Strategin blev då något av ”if you

can’t beat them, join them”. Fast tvärtom.

Tilläggas kan dock att i takt med att befolkningen ökade

i Göteborgstrakten började det bli ett problem att det

växte upp större och större ”sattelitsamhällen” runt

stadskärnan. Förutom Lundby var bland annat Majorna

ett starkt växande område. Enligt 1874 års byggnads-

stadga var byggnadskontrollen begränsad till att gälla

stadsplanerat område.

För att undvika Klondyke-liknande samhällen i städernas

utkanter försökte många kommuner göra stora mark-

förvärv. Med en ny stadsplanelag som kom 1907

29

fick kommunerna större möjlighet att planera mark-

förvärv och byggande och kunde genom expropriation

lättare skaffa fram den mark som behövdes.

Till att börja med märkte nog inte Lundbyborna så

mycket av den nya situationen. I alla fall inte vad gällde

boendet. Det fortsatte att vara trångbott med en

miserabel boendestandard för det flesta. Befolkningen

ökade från 1 000 invånare 1850 till 14 071 1910.

Samma år fick man för första gången tillgång till en

kommunal vattenledning.

Nybyggandet i Lundby fortsatte främst runt Brämare-

gården. Mestadels i landshövdingehusformat – i

Göteborg var detta den ”klassiska” arbetarbostads-

designen. Perioden fram till åtminstone 1930-talet var

annars generellt en dyster period i bostadsbyggandet.

Första världskriget och en depression gjorde inte läget

direkt gynnsamt för större satsningar.

Trots det stod inte utvecklingen helt stilla. Framförallt

började en politisk, mer reglerande inblandning in

stadsbyggandet bli mer noterbart. Mycket beroende på

att bostadsproblemet både i städer och på landsorten

började bli ”ett slags virus som hotade hela samhälls-

kroppen med sitt smuts, snusk och mörker”.

Egnahemskonceptet var ett försök att underlätta

situationen på bostadsmarknaden. Genom att äga ett

30

eget hem skulle arbetarfamiljen förändras och bli en

”fullvärdig” medlem i samhället.

I första hand var idén riktad mot de boende på lands-

bygden. Detta för att det ansågs vara mindre kontro-

versiellt än att blanda sig i bostadsproblemen i städerna.

Men också för att Sverige runt denna tid till största del

fortfarande var ett jordbruksland. Och för att bostads-

problemet var minst lika stort på landsbygden som i

städerna.

Det handlade inte om bidrag. Egnahemslånen var ett

slags hjälp till självhjälp - det var lån som skulle betalas

tillbaka. I stort sett handlade det om att bygga huset

själv, med ett visst ”understöd” av staten. Eftersom

byggandet skedde i egen regi gjorde man detta på sin

fritid.

Ganska snart sträcktes sig lånen till att uppföra bostäder

i utkanten av städerna och kunde där komma tätorternas

befolkning tillgodo. I Göteborg togs egnahemsfrågan

upp redan år 1900, men först 1907 tillsattes en egna-

hemsnämnd som utsåg områden för egnahem. Lundby

Egnahemsförening etablerades 1924 – spårvagns-

hållplatsen som idag heter Gropegårdsgatan var en

gång ändhållplats och hette då just Lundby Egnahem.

Det var nog knappast någon som trodde att egnahem

skulle lösa den allomfattande bostadskrisen. På 1910-

talet blev debatten i ämnet mer allmän.

31

Den liberala regeringen Staaf hade tillsatt bostads-

kommissionen, som under detta årtionde undersökte

bostadsförhållandet i landet. Som en följd tillsattes 1919

den första svenska statliga utredningen om bostads-

planering, avseende smålägenheter och redovisad i

betänkandet ’Praktiska och hygieniska bostäder’ (1921).

Innehållet i denna rapport hjälpte dock föga i verkliga

livet. För det skulle bli värre. Brist på statligt stöd i ett

bostadspolitiskt beslut 1920 fick till följd att hyrorna

1920-23 steg med över 20 procent medan industri-

arbetarlönen sjönk med 30. Fram till 1933 fortsatte

hyrorna att öka i jämförelse med övriga levnads-

kostnader.

Det konstaterandes så småningom i diverse utlåtanden

att det var bristen på smålägenheter som drev upp

hyrorna. Det kommunala bostadsbyggandet låg i stort

sett på is, medan det privata frodades. Skall man döma

av hyreshöjningarna kan det ha varit på hyresgästernas

bekostnad.

Det var inte alltid bättre förr – och åtminstone jag är glad

att jag inte var med på den tiden. Kombinationen kraftiga

hyreshöjningar och rekordarbetslöshet måste ha varit en

rejäl stressfaktor för både familj och samhälle.

32

33

Villa Parkudden uppfördes ca

1910 för ingenjör Edholm.

Byggnaden är i en våning och

har en inredd takvåning under

ett brant brutet tak täckt med

glaserat tegel.

Fasaderna är spritputsade med

slätputsade detaljer

Huvudfasadens mittparti är rikt

utformat med frontespis och fyra

kolonner som bär en balkong.

Villaträdgården omges av en

hög gråstensmur.

34

Hallegatan 4 med det karaktäristiska

burspråket ritades av den kände arkitekten A

C Peterson 1910.

Fastigheten innehöll ursprungligen två

bostäder med 5 rum och kök. Framför huset

ligger en terrasserad trädgård som bidrar till

det pampiga intrycket.

35

SUMMERING – DEL 1

Trots att politiker och andra nyckelfigurer i slutet

av 1930-talet länge hade debatterat landets

bostadskris hade inte mycket hänt i praktiken för

att förbättra situationen.

Per Albin Handssons vision om folkhemmet

började dock alltmer förankras i samhället.

Solgårdar, egna hem och kooperativt ägande

var initiativ som lade grunden för den

bostadspolitik som komma skulle.

Ett rum och kök var dock fortfarande normen för

större delen av Lundbys befolkning. Oavsett

antal medlemmar i hushållet. Och det skulle

komma att ta ytterligare nästan 10 år innan

någon märkbar förändring i bostadsstandarden

kunde märkas.

36

Andersson, Stina m fl. Lundby: Från Bondby till Industristadsdel,

1982, ISBN 91-85488-38-0

Bengtsson, Birgitta, Kvillebäcken, Lundby Hembygdsförenings

Skriftelse Nr 5. 1998. ISSN 1102-366X

Bengtsson, Birgitta. Rambergskvarteret: En försvunnen stadsdel,

1994, Lundby Hembygdsförenings Skriftelse, Nr 3. ISSN 1102-

366X

Hansén, Stig. Lindholmen berättar (Intervjubok): Lindelöws

bokförlag, 2002, ISBN 91-88144-56-9.

Gårdar, Hus och Folk i Lundby By, Del 1, 2001, Lundby

Hembygdsförenings Skriftelse – Nr 6. Måste ha med bild på

sida 16!

Åberg, Alf. När Byarna Sprängdes, Natur och Kultur, 1953, ISBN

91-27-00362-0

Ramberg, Klas. Allmännyttan. Välfärdsbygge 1850-

2000.,Byggförlaget, ISBN 91-7988-177-7.

Trossholmen, Ninni. Norra Älvstranden: En vandring från dåtid

till nutid. Arkipelag, 2009

Upptäck Hisingen, Det moderna Göteborg, Göteborgs

Stadsmuseum, 2008, ISBN 978-91-85488-97-1

Ne.se

Bebyggelsehistoriska undersökningar i Västsverige 1973,

Rapport 2, Lindholmen i Göteborg

Kulturhistorisk värdefull bebyggelse, Ett program för bevarande,

Göteborg, Red Gudrun Lönnroth, Stadsbyggnadskontoret, 2000.

ISBN 91-89088-05-0

Underlag för områdesprogram och stadsförnyelse i

Kvillebäcken. Februari 1985, Göteborg

http://postvagnen.com/forum/index.php?mode=thread&id=9050

5

http://www.alingsasslaktforskarforening.se/tidning/medlemsblad

/jag%20minns/1996-2.pdf

http://mitthisingen.se/index.php?id=8

http://www.mariamagdalenas.se/index.php?option=com_conten

t&view=article&id=124:bakgrund&catid=132:om-

oss&Itemid=125

http://www.gbghus22.se/

http://hsb.se/goteborg/ekemarken/ekemarkens-brf/valkommen-

till-brf-ekemarken?select=1.107579

http://www.alvstranden.com/default.aspx?id=38&navId=40

http://www.varvshistoriska.o.se/ - Varvshistoriska föreningen

http://www.vastraeriksberg.se/norra-alvstranden-har-utvecklats-

fran-tomma-varvsomraden-till-modern-stadsbebyggelse-den-

goda-staden

http://www.google.se/url?sa=t&source=web&cd=22&ved=0CBo

QFjABOBQ&url=http%3A%2F%2Fwww.fastighetstidningen.se

%2FMediaBinaryLoader.axd%3FMediaArchive_FileID%3D37b

78d55-f992-43e4-9401-

ade8f497317f%26MediaArchive_ForceDownload%3Dtrue&rct=

j&q=fyrkl%C3%B6versgatan+g%C3%B6teborg+renovering&ei=

v-cNTLnsDd-

fOLefrfkM&usg=AFQjCNH_Qas1x1P5NZXNPcLK439Gtv4mIw

BIB

LIO

GR

AF

I