Gråt Inte Lilla BlommaMaare Tamm

Förord

Boken ”Gråt inte lilla blomma” är ett slags memoarbok om min barndom i andra världskriget skugga. Berättelsen börjar i Estland, i Tallinn, där jag är född år 1935. Den första tiden i Tallinn utspelar sig först under frihetstiden och sedan under den ryska ockupationen. När händelserna blev traumatiska flyttade vi till Loksa, en liten stad cirka 70 kilometer från Tallinn. Där befann vi oss under den tyska ockupationen av Estland. Hösten 1944 flydde vi från Estland till Tyskland. Denna del av boken handlar om flykten till och genom Tyskland (1944-45), och ett halvt år i ett tyskt flyktingläger, åtföljt av krigsslutet. Sedan följer vistelser i två olika flyktingläger – Kempten och Geislingen – båda i Sydtyskland. Det är en tidsperiod av cirka fem år (1945-50). Dessa år handlar om min tonårstid, och de handlar bland mycket annat även om hur UNNRA (dagens UNHCR) agerade när det gällde repatriering och emigration av flyktingar i dessa läger. Boken slutar i och med resan till Sverige 1950. Berättelsen är sedd utifrån ett barns ögon, men den är även satt i en ram av de händelser som tog plats under kriget. Bokens titel syftar inte på mig utan på Estland efter en dikt av Lydia Koidula.

BodenSommaren 2009Maare Tamm

Gråter du, min lilla blomma,tåredränkt varenda knopp?Har ditt väna väsen sårats,blev allt skövlat i ditt hopp?

Har dig Estlands jord berättat,stilla natten sagt sin del

om det gångnas goda tider,forna lyckans blomster-spel?

Lyft på huvudet min blomma!Gryningen till dagen trår –ljusets milda, klara väsen

tröstens steg med henne går.

Och när middagstidens värmegjutes över Estlands äng,vill vi alla, lilla blomma,

tacka från vår blomstersäng!

En dikt av Lydia Koidula i översättning av Silivia Airik-Priuhka.

Innehållsförteckning

Mina tidigaste minnen 5 Krigets utbrott 17 En påtvingad skilsmässa 25 Metsavennad – den gröna gerillan 36 Det dagliga livet 39 Det andra året under kommunistiskt välde 51 Massdeportering den ödesdigra junidagen 59 Sommarkriget 62

Under den tyska ockupationen i Loksa 70 Första vintern i Loksa 80 Mitt första skolår 91 Vårvintern 1943 100 Sjukdom och smärta 103 Sommarlov 111 Nyfikna på döden 118 Vårt sista år i Estland 124 Året 1944 134 Bomber över Tallinn 139 Min yngsta brors födelse 145 Sommar på landet 150 Ensam under bomberna 153 Avskedstagande 157

På flykt genom Tyskland 161 Gotenhafen 165 På väg mot Linz 170 Det sargade Wien 177 Flyktinglägret i Waxenberg 180 En jul i flyktinglägret 186 Hälsoproblem 189 På flykt undan den ryska armén 193

Kriget är slut 202 Flyktinglägret i Kempten 206 I väntan på far 210 Repatriering – tvångsmässig återvändning 213 Geislingen 217 Mathållning och hälsovård 221 Skola och fritid 225 Pianolektioner 231 Vänner och bekanta 235 Screeningar 240 Vardagsliv i lägret 244 En liten utflykt 249 Sommaren på Koogimägi 251 Ett otillåtet äventyr 255 UNRRA övergår till IRO 258 Jul och nyår 261 Året 1948 265 Den lättjefulla sommaren 268 Första året i gymnasiet 274 Emigrationsåren 278

Mina tidigaste minnen

Jag föddes i Tallinn, Estlands huvudstad, år 1935, som äldsta barnet i en familj som senare kom att bestå förutom mor och far och mormor även av två yngre bröder till mig. Mina föräldrar gav mig namnet Maare. Mitt namn skulle betyda havet, som i ”Mare Baltikum” (Det baltiska havet). Åtminstone så berättade mina föräldrar. Du är som havet, fick jag ofta veta, oändlig och stillsam, men också stormig, djup och outgrundlig. Kanske på grund av det som sades till mig som barn har jag under hela livet känt en samhörighet med havet. Mina första minnen är från Tallinn, en stad med torn och tinnar, fästningsmurar och stadsparker. Tallinns gamla stad, Vanalinn, var ett givet promenadställe för oss under alla årstider. Här kunde min mor och jag promenera längs vindlande gränder och äta kakor vid någon uteservering om vädret så tillät. I Kadriorg, stadsparken i Tallinn, brukade vi mata ekorrar på vintern och svanar på sommaren Högt uppe på en klippa fanns Toompea, Domberget. Det var här som makten residerade, hade min far berättat, i de slottsliknande byggnader där regeringen höll till och varifrån man styrde landet. Det var också här som mormor hade sin kyrka, den rysk-ortodoxa Alexander Nevskijkatedralen, dit hon ofta tog mig med och där min första religiösa känsla grundlades. Vi bodde modernt i ett nybyggt hus, som senare under kriget förstördes. Det var ett höghus i hörnet av Liivamäe tänav (gatan) och Imanta tänav. Eftersom det var ett hörnhus hade vi utsikt mot bägge gatorna och kunde följa trafiken nedanför. Huset var beigevitt, en vacker sval färg. Vår lägenhet, som var en trappa upp, bestod av tre rum och kök, och vi hade också ett badrum med vattenklosett, en standard som var tämligen ovanligt vid denna tid. Mina första skrämselreaktioner var förenade just med denna toalett. Jag blev mycket tidigt lärd att gå på toaletten och jag minns också när jag fick lämna småbarnstiden med

5

den barnsliga pottan bakom mig och sätta mig på toalettstolen. Den var hög och jag var lite rädd att falla in i vattnet nedanför. Men allt detta fungerade rätt bra. Sämre var det när jag skulle spola. Då fick jag dra i en kedja med ett handtag i ena ändan, och med ens hade jag skapat en fruktansvärd och skrämmande storm. Det brusade och lät under mig och runt omkring mig och denna atoniska symfoni av ljud gjorde att jag alltid snabbt sprang ut från badrummet och kände mig vettskrämd. Vardagsrummet var stort och fint möblerat. Det jag minns bäst var en mjuk soffa med två stora härliga fåtöljer. Ovanför soffan fanns en stor gobeläng, en handvävd väv med vackra bilder. Mor kunde berätta att i sin ungdom hade mormor lärt sig att väva gobeläng och att när man vävde gobeläng så plockade man in trådarna från baksidan. Far kunde bidra med fakta och berätta gobelängens historia. De sällsynta tavlorna av ylle och siden har mycket gamla anor, berättade han. Redan hos kopterna i övre Egypten fanns det vävda gobelänger. Men gobelänger i vår europeiska mening härstammade från familjen Gobelins som levde under 1600-talet i Paris och hade en fabrik där det tillverkades gobelänger, bland annat till Ludvig den XIV:e. Vår egen gobeläng ovanför soffan tillhörde visserligen inte till historiens gamla gobelänger, utan var en modern variant inköpt i Tallinn, men var med sina mångtydiga historiska och naturbilder ändå mycket vacker att skåda.

Jag älskade ofta att titta på dessa vävda vackra och hemlighetsfulla bilder och kände att jag fördes in i historiens stora ström. På vår gobeläng såg jag herdar som drev sina får och getter, munkar och nunnor som arbetade i det gröna, resande som trängdes i vagnar lastade med varor. Denna brokiga skara människor som var och en arbetade med sina sysslor, fick mig att uppleva ett dunkelt samband mellan oss och de människor som levde långt före oss. Visserligen kunde jag inte förstå det förnuftsmässigt, inte heller kunde jag

6

återge det i ord, snarare var det en känsla, ett slags igenkännande. I ena hörnet i vardagsrummet fanns en radio. Det var en fyrkantig brun låda med ett par rattar på framsidan. Ovanpå radion fanns en pejlare med vridbar ramantenn. Sändningarna sändes från den estniska Raadio-Ringhääling och bestod i huvudsak av nyheter, musikprogram och reportage av olika slag. Som nygift arbetade far som journalist och fotograf vid Estlands största dagstidning Päevaleht. Senare kom han att tjänstgöra vid Raadio-Ringhääling (estnisk Riksradio), först som sportreporter och senare som chef för sport- och nyhetsavdelningen. Det var något speciellt när far rapporterade från olika idrottsaktiviteter eller förmedlade nyheter, vi barn var som klistrade vid radioapparaten. Att far kunde prata i denna lilla låda fastän han själv var fysiskt närvarande i rummet förbryllade mig och mina jämngamla kamrater storligen. Hur kom rösten in i radion? Hur kunde något som spelades in i en lokal ta sig genom luften till andra lokaler? var frågor som vi ställde. Det hela var mycket spännande, men i viss mån också litet skrämmande. Vem kan lyssna i sina apparater det vi säger här hemma? Tänk om det finns en osynlig makt som vet allt vi gör och hör allt vi säger. Jag blev lugnad när jag upplystes om elektricitetens lagar, om de osynliga krafter och strålar som finns bakom den välbekanta vardagen. En del av denna undran finns kvar hos mig även i dag när jag sänder eller hämtar information från Internet och förundras över de lagar och de fenomen som gör det möjligt. En helig plats var det hörn av det stora rummet där fars arbetsbord fanns. På en bokhylla vid väggen fanns många böcker om precis allting. Mor hade sin egen hylla där det fanns romaner och andra berättelser. Även jag hade en egen hylla med barnböcker. Men de flesta böckerna var nog fars. Där fanns böcker om historia, framför allt om hur folk levde förr i tiden, om journalistik och författarskap, men där fanns också en hel del estniska, ryska och tyska klassiker. Speciellt minns jag de estniska verken, en barndomsskildring av

7

Fridebert Tuglas med titeln ”Väike Illimar” (lille Illimar) och A. H. Tammsaare „Tõde ja Õigus” (Sanning och Rätt), ett monumentalt epos i fem band om det estniska samhällets utveckling från 1800-talet till våra dagar, som jag läste som tonåring. Senare kom jag också att tycka mycket om estnisk poesi, speciellt Lydia Koidulas romantiska fosterlandspoesi. På ett hyllplan längst ner fanns böcker som kallades den gula litteraturen, en motsvarighet till vår tids kiosklitteratur. Från denna hylla lånade mormor vissa böcker, fast far och mor inte tyckte om det. Det spännande innehållet i många av dessa böcker fick jag till livs i berättelseform så småningom. När jag var två och ett halvt år fick mina föräldrar sitt andra barn och jag fick en lillebror. Att få en rival i familjen tilltalar sällan ett förstfött barn. Det första barnet har varit centrum för föräldrarnas uppmärksamhet under hela sitt liv och kan inte ens tänka sig hur det skulle vara om man behövde dela denna uppmärksamhet med någon annan. Så var det också för mig. Jag har själv inga klara minnen från min brors födelse utan har fått det återberättat till mig. Men som det ofta är med minnen, så blir det återberättade så småningom till ett eget minne. Min bror Hando föddes på stadssjukhuset i Tallinn, samma lasarett där jag föddes. Hando föddes den 7 januari 1938. Som brukligt var på den tiden fick far och barn gå till

lasarettet först efter några dagar för att besöka nykomlingen. Jag skulle kläs fint för detta tillfälle. På den tiden var det modernt med stora rosetter i håret för små flickor. Far och mormor hjälptes åt att kamma mitt hår och knyta den stora rosetten. Rosetten var av taft och tämligen svår att knyta. Men efter en tid av ovant pysslande blev de klara med min frisyr. Nu skulle jag bara dricka min varma kakao och äta min smörgås, så skulle vi ge oss i väg.

8

Jag och Hando

Jag var inte alls förtjust i idén att få en lillebror. Eftersom jag var så ung hade jag inte ens märkt att mor hade väntat barn, inte heller pratades det så mycket om det. Men sedan när brodern väl var ett faktum skulle jag gå och hälsa på honom och välkomna honom hem till oss. Men det ville jag inte. Jag ville inte alls ha någon bror. Jag satte mig alltmer på tvären och protesterade allt kraftigare. - Jag vill inte ha någon lillebror. Jag vill inte åka till sjukhuset och se honom. Jag vill att mor skall komma hem, sa jag och var nästan gråtfärdig.- Lugna dig nu, förmanade mig både far och mormor, du skall få se att du kommer att tycka om din bror.– Men jag vill inte. Ingen har frågat mig. Jag har inte bett att få honom?Oavsett vad jag tyckte tystades jag ner och man sa till mig att ingenting kommer att hjälpa mig, brodern finns där och kommer alltid att finnas. När jag insåg att kampen var över och att jag inte hade vunnit den, gjorde jag något drastiskt. Jag tog koppen med den varma chokladen och hällde den över mig. Det var en sista åtgärd som jag som förlorare kunde företa. Den varma chokladen spred sig sakta över min kropp och jag blev genomblöt från den frasande taftrosetten ända ner till strumporna. Men jag vann inget ens med detta drag. Jag fick helt enkelt nya kläder innan vi åkte till sjukhuset. Mormor var min första lärare. Hon läste dagligen den estniska rikstidningen Päevaleht. Jag satt på en pall framför henne och lärde mig bokstäver från detta dagblad.– Vad är det för en bokstav, frågade jag.– Det är p som i Päevaleht, sa mormor.– Vad är det för bokstav, sa jag och pekade på nästa bokstav i tidningstitel. På det sättet lärde jag att läsa och innan jag fyllde fyra år kunde jag läsa rätt hyggligt. Då öppnade sig en ny värld för mig, en värld fylld av äventyr och öden. Att få öppna en bok, se på bilderna och läsa texten eller få boken läst för mig, var ett stort äventyr. I böcker kunde allt hända, berättelserna

9

satte fantasin i rörelse och satte ord på allt man upplevde och kände. De vidgade min lilla värld och tillät mig att resa till fjärran länder och till exotiska kulturer. Under hela min barndom, och längre fram under hela vuxenåldern, har jag varit en bokslukare. Mina föräldrar uppmuntrade min läshunger och menade att ska en människa kunna bilda sig egna åsikter och omdömen måste hon kunna läsa och framför allt läsa god litteratur. Men livet var inte alltid njutning och glädje. Som barn blev jag, som vanligt är för alla barn, sjuk i olika barnsjukdomar. Mitt allra första minne om en sådan sjukdomsperiod är om en dag då jag var på bättringsvägen efter en febersjukdom. Jag måste ha varit ungefär fyra år. Denna speciella dag fick jag för första gången efter min sjukdomsperiod gå ut och leka i sandlådan. Det jag minns mest är att jag hade orangefärgade lacksandaletter, helt nya, som jag fick ha på mig, och jag var mycket stolt över dem. De glänste så vackert. När jag satt i sandlådan och grävde med min spade höll jag samtidigt ett öga på mina nya sandaletter. Jag var nog mer medveten om mina nya skor än om leken i sandlådan. Jag ville vara länge i sandlådan så att de andra barnen också skulle se mina nya skor. De andra barnen hade inte kommit än. Men väntan var lång och efter en stund började jag känna mig dålig. Jag småfrös och hade ont i huvudet, och visste att jag nu måste gå in. Men jag ville inte säga något till min mor, som satt en bit därifrån. Hade jag sagt hur jag mådde hade jag behövt gå in och lägga mig. Jag kämpade tappert, men så småningom tog svagheten över och jag bars till sängs. Det var bara jag som visste om mina nya sandaletter. Mina lekkamrater fick inte se dem. Vårt sommarparadis var Pirita. Pirita är ett berömt utflyktsställe vid havet cirka fem kilometer österut från Tallinn. Ända sedan seklets början har Piritas strand varit ett omtyckt friluftsområde för många tallinnbor. Den kilometerlånga långgrunda havsstranden, överfylld med vit sand, len som sammet och ren som snö, är en syn som många nordbor avundas. Små vitkantade vågor slår ut mot stranden

10

och drar sig åter tillbaka, i en ständigt pågående rytm. De smeker stranden och lämnar den len och blank. Längre bort kantas stranden av lågvuxna tallar som klamrar sig fast i sand med sina starka rötter. Dessa krokiga, buktande och vind-piskade tallar är fulla av kåda. Solvärmen, doften av kåda och hav gjorde att det alltid luktade sommar i Pirita. Vi åkte ofta till Pirita. Jag minns att mor hade med sig en korg med smörgåsar och saft och att vi åt vår medhavda kost på en duk som

lades på marken. Jag minns också att mina smörgåsar alltid blev pepprade med sand eftersom det blåste på stranden och sanden virvlade runt. Jag kan än i dag minnas hur det kändes när man tog en knastrande tugga.

Men stranden var också fylld av äventyr. Det fanns många människor på denna strand. Somliga hade med sig barn, andra hade hundar, ytterligare andra, litet äldre, satt påklädda under stora parasoller. Jag var ett mycket socialt barn och tyckte om att gå från den ena gruppen till den andra. Jag klappade hundar och lekte med barnen. De flesta vuxna pratade med mig och jag blev ofta bjuden på sötsaker. Ibland kunde jag få en hel ask choklad som tanter och farbröder gav mig och sa att jag skulle ta med mig till mina föräldrar. Mina föräldrar var glada över min popularitet, men också generade över alla de gåvor jag fick. – Du får inte be att få något, sa mor. Stå inte kvar och titta när andra äter.– Det gör jag inte. De bara ger mig saker, försvarade jag mig.Då blev mor och far nöjda. De ville att jag skulle vara ett väluppfostrat barn. Så förflöt mina första somrar på denna

11

På stranden i Pirita

strand där jag blev vaggad av havets vågor och vindens sus. Under barrträden blandades hartsdoften med havets tånglukt, och det tillsammans med sol och vind gav mig en känsla av sommar, och en obestämd känsla av frihet. Allt tillhörde mig. En sensommar, jag måste ha varit mellan tre och fyra år, skulle vi åka och hälsa på några släktingar i närheten av Viljandi, en stad i södra Estland. Dessa bodde på landet och vi skulle stanna där en vecka eller så. Det var min första vistelse på det riktiga landet. Här fanns det betydligt mer att se än på en havsstrand, och jag gjorde mina små strövtåg för att upptäcka allt. Jag gick barfota i gräset som var blött, sprang på ängarna som var fulla av blommor, jag såg att luften surrade av fjärilar och bin, och man sa till mig att gräshopporna uppvaktade varandra. Jag plockade blommor och sprang efter fjärilar, studerade sniglar och luktade på gräset. Jag drog in doften från sommaren och mådde bra.

Våra släktingar hade en bondgård. Landskapet kring huset var som en mjuk och doftande mosaik av solblekta ängar, och fält fulla med mognande råg. Nu var det dags för höskörd och då fick jag göra en erfarenhet av ett mindre behagligt slag. Vi var flera barn, jag och släktingbarnen, och några grannbarn som skulle hjälpa till. Det var roligt för de andra barnen att tumla om i hövålmar och sitta uppe på hölasset efter hästen hem mot logen. För mig som var stadsbarn var detta inte roligt. Höet var vasst och dammigt. Jag var inte heller säker på att jag tyckte om hästen. Litet rädd för den var jag. Jag skulle ge den havre och den höll på att ta hela min hand. När jag ombads att klappa den så gjorde den konstiga läten och visade sina stora gråa tänder. Nej, någon hästmänniska var jag nog inte. På kvällen när det var dags att sova skulle vi barnen sova i ”rehetuba”, en stor lada fylld med hö. Varför vi skulle behöva sova i höet det vet jag inte, kanske att det var brist på sängar i huset. Hur det nu var så kommer jag ihåg att de nätter som vi var hos våra släktingar var besvärliga för mig. Jag hade svårt

12

att somna, saknade min egen säng, saknade mor eller far vid sängkanten och kände mig allmänt eländig. När jag väl somnade drömde jag om hästen, och när jag på morgonen vaknade upp på min knöliga hösäng hade jag fått nog. Vid frukosten klagade jag. – Golvet är hårigt och knastrar, jag vill inte gå på den. Det gör ont när jag inte har skor på mig. Jag vill inte sova i denna konstiga säng, den sticks, Jag vill åka hem. De vuxna skrattade åt mig. Det som var en plåga för mig var en lustighet för dem. Men jag var bestämd i mina åsikter. Så även om jag trivdes med att leka bland sensommarens blommor, bland blåklint, vallmo och prästkragar, verkade jag inte vara ett ämne för jordbruk.

Som barn var jag helt övertygad om att det fanns en Gud som styrde och ställde allt i världen. Men det var inte hela min familj som delade min övertygelse. De enskilda med-lemmarna i familjen hade var och en sin egen livs-åskådning.

Far sa sig vara ateist och helt konsekvent lät han inte döpa sina barn. Ändå gav mina föräldrar mig ett namn. Jag fick heta Maare utan att vara döpt. Eftersom far inte trodde på Gud ville han inte heller tvinga sina barn genom dopet in i någon kyrka. När barnen blir gamla nog kan de välja sin livsåskådning, proklamerade han sin övertygelse. Mor hörde till den lutherska kyrkan och var lagom religiös. När hon tänkte på Gud såg hon honom som en snäll och god farbror, men för övrigt störde inte Gud

hennes vardag. Det Gud tycktes önska av henne, och av människor i gemen, var att de levde ett moraliskt sett

13

Jag och mormor

klanderfritt liv. Den som var min religiösa förebild tillika min lärare i andliga ting var min mormor. Mormor hade alltid trott på Gud. Mormor sa alltid att Gud hade hjälpt henne under hela hennes liv. Han hade hjälpt henne under det första världskriget, då det var kaos överallt, söndersprängda gator och hus, och eldslågor överallt. Gud hade också funnits för henne som tröst och styrka när hennes man, min morfar, dog. Morfar dog långt innan jag föddes och lämnade mormor kvar som änka med två små barn att försörja. Mormor hade varit med om många svårigheter i livet och fått hjälp av Gud, därför var hennes tillit till Gud orubblig och kanske också välgrundad. Mormors föräldrar hade tillhört den grekisk-ortodoxa kyrkan, vilken också blev mormors kyrka, men eftersom det inte fanns en sådan kyrka i Tallinn så kände hon sig hemmastadd i den rysk-ortodoxa kyrkan. Jag minns att mormor alltid läste i sin bibel på kvällarna och gick till kyrkan på söndagarna, kanske inte varje söndag, men tämligen ofta ändå. Den kyrka som jag tillsammans med mormor besökte var Alexander Nevskijkatedralen. Det var en ståtlig och rikt dekorerad byggnad med fyra eller fem lökkupoler, var och en försedd med ett gyllene kors. Dessa kupoler syntes över Tallinns himmel dagligen. Katedralen var belägen på Tallinns högsta punkt, mittemot slottet. När kyrkklockorna i katedralen slog hördes deras klang över hela stan. I kyrkans torn fanns elva klockor och den största av dem vägde över femton ton. När de slog samtidigt blev det ett mäktigt klockspel. Denna katedral hade funnits i Tallinn sedan slutet på 1800-talet då den byggdes på tsar Nikolaus II befallning och tillägnades en av Novgorods furstar, Aleksander Jaroslavitz Nevski. Vid tiden då kyrkan byggdes var de nationella strömningarna starka i Estland. Katedralen blev en nagel i ögat på många ester, för att den med sina kupoler och lökformade torntak påminde om Basiliuskatedralen i Moskva, och byggdes avsiktligt på denna känsliga plats intill den estniska regeringens residens. Med katedralbygget gjordes

14

det klart vem som bestämde i landet. Tidigare hade det på denna plats funnits en staty av Martin Luther som vakade över slottet från en vacker trädgård. Även den revs ner. Om det senare brukade far skoja:– Eftersom Martin Luther har gett sin plats åt mormors rysk-ortodoxa kyrka, måste mormors ortodoxa tro vara starkare än den lutherska. – Skoja inte med det heliga, replikerade mormor, du som själv inte har någon tro.

När mormor och jag kom in i kyrkan var ikonostasen det första vi såg. Det var en med ikoner täckt bildvägg som var placerad mellan altaret och församlingen. När vi var i katedralen brukade mormor undervisa mig. – Se där, sa mormor och pekade, genom ikonostasen leder tre portar. Den mellersta är den kungliga porten som leder fram till altaret och är den förnämsta porten. Den högra porten leder till en sakristia, och den vänstra leder till ett litet rum, där nattvardsgåvorna tillreds inför gudstjänsten. Vid denna tidpunkt hade jag redan glömt mycket av det hon sa, eftersom hon använde så konstiga ord, men hon fortsatte. – Ser du väggen bakom altaret, den symboliserar himlen. Där finns prästerna under gudstjänsten. Ibland kommer de ut till oss i själva kyrkorummet och där vi är det symboliserar jorden. Jag kommer självfallet inte ihåg ikonostasens olika portar, men vad jag minns och drogs in i var det skeende som pågick i kyrkan. Hela kyrkan var fylld med levande ljus som brann mot en fond av guld. Det var folk i rörelse. Människor stannade framför ikonostasen, korstecknade sig, bugade, och knäföll. Andra bad för sig själva eller för andra. Prästerna som skred runt i denna helgedom hade ståtliga kläder, ungefär som kungar. De var klädda i långa sidenklädnader med långa purpurröda kappor över axlarna. I ena handen hade de en stav och en krona och med den andra handen svängde de på

15

en silvrig kruka varifrån det sprutade rök och ånga vilket de riktade mot människorna, även mot mig. – Det är helig ånga, sa mormor. Alla sjöng, kvinnorna korsade sig ständigt och bugade för prästen varenda gång som han närmade sig. Allt var en helig rörelse och i denna känsloyttring som pågick under gudstjänsterna, med musik, levande ljus, och folkets tillbedjan, fick jag en upplevelse av att det finns en Gud, att alla sjöng och bad till honom, och att det var hans hus där allt detta pågick. Hemma efter gudstjänsten brukade mormor berätta om Gud och hans mening med världen och med oss människor. Hon berättade om Skaparen som har skapat allt det vackra i tillvaron, hon berättade om hans son Jesus som vi kan möta i kyrkan och hon berättade också om ett säreget ljus eller en kraft som finns inuti oss, och som vi kan sprida till andra. Men framför allt berättade hon om hur Gud alltid tar hand om oss och ser till att inget ont händer oss. Hur skaparguden såg ut visste jag redan eftersom jag hade sett bilder av honom i barnböcker. Där avbildades han som en gammal vithårig farbror som bodde i himlen och såg till att årstiderna följde på varandra. På vintern strödde han snö över världen, på våren placerade han blommor i marken, på hösten färgade han alla löv i gulgröna och röda färger. Sådana tankar om Gud levde i mitt medvetande, och speciellt övertygelsen om att Gud alltid tar hand om oss hjälpte mig genom mycket elände längre fram när krigets kalla vindar ven och himlen var fylld av död och förintelse. Så här lycklig var jag som ett litet barn innan det andra världskriget bröt ut och förvandlade livet till ångest och skräck. I och med krigets utbrott slogs min harmoniska barndomsvärld i spillror, och jag blev successivt medveten om vad ondska är, vad förföljelse innebär och hur den ojämna kampen mellan liv och död förs.

16

Krigets utbrott

Jag har ett påtagligt minne av denna septemberdag 1939 då andra världskriget bröt ut. Det var eftermiddag och jag var i köket tillsammans med mor. Hon höll på att baka en kaka och det doftade gott om den. Radion var på, som den brukade. Plötsligt avbröts programmet och en radioröst meddelade att den tyska armén hade gått över den polska gränsen och att Storbritannien och Frankrike var i krig med det tyska riket. Kriget hade börjat. Med ens blev det en allvarlig och högtidlig stämning i köket. Den harmoniska stämningen som hade funnits där förut, den goda kakdoften och förväntningarna att få smaka av kakan byttes nu i en obestämd ängslan. Mor såg plötsligt spänd och bekymrad ut. – Det har hänt något tråkigt, sa hon. Det har blivit krig. – Vad är krig, frågade jag?– Det är när människor inte är snälla med varandra. Fast mor försökte att förklara förstod jag inte mycket av vad som hade hänt, men förstod att det var något mycket allvarligt och tråkigt. På kvällen när far kom hem diskuterade mor, far och mormor det krig som hade börjat. – Vad kommer att hända? Vilken framtid går vi till mötes, var frågor som omväxlande ställdes. – Det är de yttersta dagarna som kommer, sa mormor och hänvisade till sin bibel i vilken det verkade stå så mycket om oss och om det som kommer att ske. – Är vi hotade, frågade mor. Är vår frihet som nation nu till ända? – Det är med friheten som med Gud, sa far, antingen finns han eller inte, antingen är vi fria eller slavar under förtryckande makter. – Varför finns det krig, slank jag in med en fråga. – För att makthavare i främmande länder har tråkigt och då ställer de till med krig, förklarade far.

17

Mor sa ingenting och mormor suckade endast tungt och torkade sig i ögonen med baksidan av handen. Hon hade varit med om första världskriget och visste vad krig innebar. Jag förstod ingenting mer än att mor och far var oroliga och att mormor var ledsen. Jag ville inte att de skulle vara ledsna, jag ville att de skulle vara glada och skratta. Från tiden därefter har jag endast några suddiga minnen. Jag minns att mina föräldrar och min mormor ständigt lyssnade på radio och ofta talade med varandra i viskande ton för att jag inte skulle höra. Men just ett sådant viskande, som inte är för ett barns öron, brukar skapa känslor av ett diffust obehag. Det var något som doldes för mig, något som jag inte ansågs vara stor nog för att förstå, och detta något var säkert något ont eller obehagligt. Åtminstone så kändes det för mig. Men som alla barn var jag inte speciellt bekymrad utan fortsatte med mina lekar, och fortsatte att bråka med min lillebror Hando. Jag var denna höst fyra och ett halvt år och Hando var nästan två. Vintern som kom var ovanligt kall. Till och med delar av det öppna havet vid Tallinns kust frös till. Kvicksilvret i termometern sjönk ett tjugotal grader under noll. Snödrivorna var höga och det var kallt också inomhus. – Man kan nästan åka skridsko över hela Östersjön ända till Sverige, skojade far med mor. Om kriget skulle bli svårt kan vi ta oss över isen till ett fredligt land, fortsatte han. – Men jag kan inte åka skridsko, sa jag ängsligt, skall jag bli kvar?– Jag skojade bara, sa far, du behöver inte vara orolig. Vi skall alltid vara tillsammans.Men det låg allvar bakom hans skämtsamma yttranden. Kriget kastade sin skugga över allas liv. Det var som om själva naturen visste att det var krig, frös till ordentligt, och gjorde uppror mot människors vanvett. Nästan omedelbart efter krigsutbrottet krävde ryssarna att få bygga militärbaser i Estland. Tiotusentals och åter tiotusentals ryska soldater tillsammans med ett stort antal tekniker vällde in i landet. Dessa tekniker var inte bara

18

tekniker, de var också camouflerade agitatorer som beredde vägen för de pansartrupper som marscherade in i Estland i början på juni 1940. Ryssarnas obestämda närvaro gjorde människor oroliga. De diskussioner som fördes i vårt hem mellan far och hans journalistkolleger, som ofta gästade oss, var fyllda av oro och undran. – Vi har alltid varit ett hotat folk, en liten spillra som stormakterna alltid har velat undertrycka, menade en kollega, och nu är vi dessutom inklämda mellan två till tänderna väpnade stormakter. – Det har du rätt i, man vet ju inte vad den vänskapspakt som Hitler ingick med Stalin, ni vet den olycksbådande Molotov-Ribbentrop pakten, innebär. Tänk om den ger Stalin fria händer att göra vad han vill med vårt folk, sa en annan. – Det sägs att Stalin har gett sitt hedersord på att Sovjet inte kommer att blanda sig i Estlands inre angelägenheter, men man vet ju vad ett sådant löfte är värt. Men oavsett hur det förhåller sig gäller det att hålla ut, vänta och se, inflikade far. Det är möjligt att vi är ett fördömt folk, men vi är också ett folk som förtvivlat gärna önskar att leva och att leva i frihet, avslutade han. Far och hans kolleger var inne på att man måste försvara sitt land. Mor höll sig i bakgrunden. Det var hon som lagade maten och serverade den. Hon var inte intresserad av de ständiga diskussionerna som far förde med sina manliga vänner och kolleger. För far var debatt och diskussion själva livsluften och han satt ofta med sina vänner långt in på nätterna, antingen hemma hos oss eller på hotellets Kuld Lõvi (Gyllene lejonet) café på Harju tänav, ett inneställe för journalister, konstnärer och andra intellektuella i Tallinn, och de pratade, funderade och diskuterade. Vad som sades visste väl inte ens mor, men att någonting avhandlades verkade vara klart. Idéer föddes, far och de andra ställde sig frågande inför framtiden, framför allt funderade de över vad som skulle bli de unga estniska männens roll i det som pågick, och vad som förväntades av dem. Det låg en spänning över dessa

19

debatter, en som männen tvärs igenom historien har känt när krigets vindar har börjat blåsa. Efter denna kalla vinter1939/40 kom så småningom en ny vår. Isen på havet smälte och istapparna bakom fönstret droppade. Jag var ute och lekte med de andra barnen i huset. Vi gjorde små båtar och lät dem segla i rännstenen, vi hoppade i vattenpölar, gjorde pilbågar av vidjekvistar, och när vi blev blåfrusna om händerna fick vi gå in för att få saft och bullar av mor. Stämningen i hemmet var numera nästan alltid tryckt. Oron i världen återspeglade sig. Mor var oftast tyst och log inte längre som hon brukade göra. Hon kunde stå vid fönstret och se ut i fjärran som om hon därifrån skulle få några svar. Mormor gick oftare i kyrkan och läste i sin stora bruna Bibel till långt på kvällarna. Om hon fann någon tröst i det hon läste visste nog ingen eftersom hon suckade ofta. Far var irriterad och otålig. Det var som om hela familjen gick i ett slags väntan utan att veta vad man väntade på, mer än att det tycktes vara något obehagligt. Som barn var jag inte insatt i mina föräldrars tankar och funderingar, men jag kände att ingen i familjen var riktigt glad längre, och denna förstämning påverkade i viss mån även mig. Till och med min lillebror verkade tystare än vanligt. Den kalla vintern och den tämligen kalla våren avlöstes av sol och värme. Redan i juni 1940 kom sommarvärmen. Vita syrener blommade på Toompea (Domberget), den högsta punkten i Tallinn, där regeringsbyggnaden fanns. Jag älskade sommaren. Kanske för att jag är född mitt i sommaren, den 24 juli, då allt grönskar, blommar och doftar. Men med denna sommar var ingenting som vanligt. I mitten av juni marscherade nittiotusen rödgardister in i landet och Tallinns gator överbefolkades av ryska soldater. Ester, ett folk som i årtusenden hade brukat sina åkrar vid Östersjön, rycktes nu in i den röda terrorns virvel och över hela landet började en skräckens tid. Ett par dagar efter den sovjetiska inmarschen utnämndes en ny regering, med nya kommunistiska ministrar, stod det att

20

läsa i tidningarna. En månad senare genomfördes allmänna val. Om det kunde far berätta. – Det har varit ett mycket märkligt val, sa han. Endast kommunisternas kandidater fick delta i den. Eftersom det inte var många ester som gick till val, blev valdeltagandet lågt, och valet förlängdes då med en extra dag. Man fick inte heller välja på ett vanligt sätt. Vid vanliga val brukar man lägga in sin valsedel i ett slutet kuvert, men de som nu krävde att få lägga sin valsedel i ett slutet kuvert, kördes raka vägen till säkerhetspolisens förhörslokaler. Där fick de höra att de var folkfiender. – När vi kom till vallokalen, sa far, upptäckte vi något som vi aldrig sett förut på ett sådant ställe. Framför ingången till lokalen stod beväpnade soldater, alla i rysk uniform. Flera av dem fanns också inne i lokalen där de övervakade valkommitténs arbete. Vi fick våra identitetspapper stämplade och fick också en valsedel som skulle läggas i det kuvert som vi fick. När vi skulle lämna våra kuvert med valsedlarna i tog en av vakterna kuverten och höll dem upp mot ljuset för att granska dem, de tog inte fram de enskilda valsedlarna från kuverten fast kuverten inte var igenklistrade. I stället gav de sken av att allt gick rätt till. Det kallas de fria valen numera, avslutade far. Så genomfördes de första kommunistiska valen i Estland. Enligt officiella uppgifter stöddes det "arbetande folkets block" av nästan hundra procent av de röstande, och valresultaten meddelades redan tolv timmar innan vallokalerna stängts. De ansvariga hade då inte kommit ihåg att valet hade förlängts med en dag. Så därför kunde estniska väljare få reda på hur de röstat redan innan röstsamman-räkningen börjat. Efter valen ombildades regeringen i kommunistisk riktning och riksdagen upplöstes. Den estniska radion togs över och likaså tidningarna. Far hade varit i radiohuset den dagen radion togs över. – Vi skulle sända som vanligt när en hel hop av röda arméns funktionärer redan tidigt på morgonen trampade in och beordrade oss att inte låta folket veta vad som var i

21

görningen, berättade han. Under hela dagen var våra sändningar övervakade av beväpnade soldater. Utanför huset fanns tankbilar med gendarmer som var beväpnade med kulsprutor som var riktade mot huset. Stämningen var minst sagt nervös. – Vad hemskt, sa mor. Mormor strök sig över håret som om hon med denna gest skulle kunna lindra den spänning som hotade att byggas upp. – Men vi fortsatte som vanligt med våra sändningar, fortsatte far, och klockan elva på kvällen satte vi punkt genom att spela den estniska nationalhymnen. Därefter önskade hallåmannen samtliga lyssnare en god natt och en lugn sömn. Det blev alldeles tyst i alla lokaler. Men utanför, i den varma, mörka sommarnatten, hördes kulspruteeld. Det var rätt symboliskt det hela, sa far. Den gamla regeringen slutade sina sändningar med nationalhymnen och den nya markerade sin styrka med vapen och lät de första offrens blod flyta på gatorna. I och med det kommunistiska övertagandet förlorade far sin anställning vid radion. De flesta intellektuella förlorade sina anställningar. Det rådde ett stort virrvarr överallt. Dagstidningen Päevaleht (Dagbladet), där far hade arbetat tidigare, förstatligades och bytte namn till Rahva Hääl (Folkets röst). Efter några veckor byttes detta något kaotiska tillstånd till något som var ännu värre. Folk började försvinna, arresteringar blev vanliga, ingen vågade längre tala öppet eftersom man inte visste vem som var vän eller fiende. Man vågade inte svara i telefon, och varje gång man såg en rysk soldat försökte man gömma sig. Arresteringarna fortsatte. Med tiden blev det en fullständig vurm på arresteringar. Ryska soldater jagade efter informatörer, människor som kunde ange sina vänner och grannar, och det fanns tillräckligt många sådana. Oskyldiga människor angavs och otaliga fängslades och fördes bort. Milisen gjorde raider i bostäderna och alla som kunde misstänkas vara mot den sovjetiska regimen fängslades eller deporterades till Sibirien. Anklagelserna var helt absurda. Man kunde anklagas att uppvigla sina grannar mot regimen,

22

att samla hemlig information, att ha förbindelser med främmande element, eller att helt enkelt vara ”statens fiende”, vad detta nu kunde betyda. Dagligen kastades otaliga människor i fängelse och många av dem återkom aldrig. De minnen jag har från denna tid är att vi barn ständigt uppmanades att aldrig säga något när vi blev tillfrågade. Om någon frågade ”var är din far?” så skulle vi svara ”det vet jag inte”, även om vi mycket väl visste var han var. Mor och far var ständigt oroliga att jag skulle försäga mig och därför fick jag inte heller längre gå ut och träffa andra barn i samma utsträckning som tidigare. Våra bekanta besökte oss ofta. Vad de diskuterade eller planerade vet jag inte, men de satt ofta allvarliga med en kaffekopp i handen. Mormor försökte att underhålla mig och Hando med barnböcker och hindra oss från att föra oväsen. En av berättelserna som mormor läste, och som jag aldrig upphörde att tröttna på, var Piibelehe neitsi (Liljekonvaljens mö). Den handlade om en liten blomflicka som bodde i en liljekonvalj. Blomstängerna utanför huset fungerade som en klockkedja där besökare kunde ringa för att anmäla sin ankomst. En dag hade det regnat så mycket att blomflickans hus hade dränkts och hon hade förlorat sitt hem. Hon satte sig på en sten och grät över sin förlust. Då kom en fjäril som frågade hur det var fatt. När fjärilen hörde den sorgliga historien lovade hon att hjälpa blomflickan. Hon letade fram en annan blommande liljekonvalj. Men där bodde redan en blompojke. När fjärilen sammanförde blomflickan med blompojken tändes en kärlekslåga mellan dem, och efter en tid blev de vigda till ett äkta par, av en stor kackerlacka, och kunde flytta in i blompojkens fina hus. Jag älskade denna berättelse. Jag älskade också de bilder som fanns i den. I dessa bilder fick hela naturen liv. Träden i skogen hade kappor av gröna blad, gullvivor blommade, ekorrar knaprade på kottar och rödhakar byggde bon. Berget hade fötter, svampar hade ögon och ormar kunde prata. Jag föreställde mig ofta att det var jag som var blomflickan. Speciellt nu när mor och far hade sagt att jag aldrig fick tala

23

om någonting för främlingar föreställde jag mig att jag var inuti blombladen som slöt sig runt om mig och låste mitt hus. Oavsett hur mycket någon skulle ringa utanför skulle jag inte öppna. Endast min lillebror skulle jag släppa in, men inga vuxna och framför allt inga främlingar. Med denna föreställning kände jag mig trygg. Inget ont skulle kunna hända mig nu när jag hade ett eget blomhus att gömma mig i. En dag när far kom hem efter att ha varit på stan för att ta reda på nyheter, diskuterades den stora nyheten för dagen. Han hade med sig några vänner och samtalsämnet var arresteringen av vår republiks president Konstantin Päts och hans bortförande till Ryssland. Presidenten hade varit i sin sommarbostad när två bilar stannade framför huset, en lastbil och två större personbilar. Soldater stuvade familjens lösöre in i den ena bilen och tvingade honom tillsammans med sin familj in i den andra. Beväpnade NKVD-agenter övervakade transporten. En av vännerna avbröt far med en fråga. – Hur kommer det sig att de fängslade vår president, de ryska myndigheterna hade ju lovat att inga av våra statschefer skulle fängslas, de lovade ju att de skulle få bo kvar i sina bostäder? – Det är ju det som är det absurda, sa far. Den officiella versionen är att presidenten skulle bosätta sig i Ryssland där man skulle ge honom ett ännu större sommarhus än det han hade i Estland. Man försökte också övertyga honom om att Moskva är en betydligt större och vackrare stad än Tallinn, och att han kommer att tycka om att bo där. Man sa att i Moskva kan presidenten med sin familj gå på teater och på konserter, och leva ett kulturellt liv. Det är nästan skrattretande, som om han inte hade kunnat göra det här. Far fann det nästan svårt att fortsätta samtalet så upprörd var han. – Har ni hört det som de ryska myndighetspersonerna sedan sa. De sa nämligen att kamrat Stalin har så stor omsorg om presidenten att han önskade att milisen skulle eskortera presidenten och hans familj hela vägen till Moskva. Det är på

24

det sättet myndigheterna försöker dölja att de har tagit statschefen till fånga. Presidentens bortförande till Ryssland blev till en vändpunkt i esternas sinnen. Kutymen att förvisa människor som inte passade in i det sovjetiska systemet hade utövats länge av bolsjeviker, och hade pågått en tid i det ockuperade Estland, men att föra bort ett statsöverhuvud var mer än esterna kunde smälta. Det fungerade som ett tecken att nu bör man börja mobilisera motstånd, oavsett hur det skulle kunna ske. Sakta och trevande började de estniska männen, de som nu betraktades som rikets fiender, att organisera sig. Esternas motståndsrörelse, metsavennad (skogsbröderna), började ta form.

En påtvingad skilsmässa

Denna sommar skiljde sig mina föräldrar, men det var en skilsmässa som företogs endast för att skydda familjen. Mor och far hade gift sig borgerligt 1934, ett år innan jag föddes. Det var fars ateistiska läggning som gjorde ett kyrkbröllop omöjlig. Och mor anpassade sig efter honom. Mor och far var ett vackert par. Hon var slank med sina 174 cm i strumplästen och med sitt mörka självlockiga hår. Han var stilig, med rena drag och vackra ögon. När de gifte sig ändrade de sina respektive förnamn. När mina föräldrar fick sina ursprungliga namn vid dopet var det vanligt att barnen gavs ryskbetonade namn. Far hette Alexander och mor hette Ksenia. Vid mitten av trettiotalet var det många som ändrade till estniska namn, oavsett om bytet handlade om förnamn eller efternamn. Mor och far som var nyförälskade fick, i den känslostämning som nyförälskade befinner sig, en romantisk idé till namnbyte. De kom att heta Agu och Eha. Agu betyder morgonrodnad på estniska och eha betyder aftonrodnad. Alltså tyckte mor och far att deras förening i äktenskapet skulle vara som ett möte

25

mellan två dagrar, då kvällen övergår till natt och natten till tidig morgon. Mor föll för far, bland annat för att far var en mästare i att klä vardagliga saker i poetisk dräkt. Far kunde uttrycka sin kärlek på ett romantiskt sätt och han gjorde det gärna. Det föll mor i smaken och fick henne att tråna. Det fanns också ett starkt drag av passion mellan dem som höll dem samman under mer än fyrtio år, tills far dog i svensk landsflykt. Som personer var de rätt olika. Far var intellektuell, social och mycket kreativ. Han älskade umgänge, gick på föredrag och deltog i debatter och diskussioner. Mycket av sin kreativitet kunde han gestalta i ord i sin journalistiska gärning. Mor var nöjd med att vara hemma och pyssla om sin familj. Hon var ingen större sällskapsmänniska även om hon följde far på olika tillställningar. Varför nu denna skilsmässa? Tiderna var ytterst oroliga. Arresteringarna ökade ständigt i antal, husundersökningarna likaså. Den misstänkte behövde inte ha gjort något, det räckte att hans närvaro på någon viss plats enligt de lokala myndigheterna var oförenlig med det allmänna lugnet, för att han skulle gripas och fängslas. Många människor försvann på sådant sätt och hittades senare döda. Ordningen på stadens gator upprätthölls med vapenmakt. Alla som av ryssarna hade avskedats från sina arbeten betraktades som misstänkta element, som ”klassfiender”, och inte bara de utan också deras familjer. Eftersom far tillhörde dem som hade blivit av med sitt arbete, och eftersom en och annan av hans kolleger redan hade arresterats, ansåg han att det bästa vore för att skydda familjen om han skilde sig, lämnade familjen och försvann, åtminstone tillfälligt. Skilsmässan, som var en överenskommelse mellan mina föräldrar, blev klar inom några dagar. Nu började vi packa fars kläder och hans papper för att dessa inte skulle röja att skilsmässan endast var en skenmanöver. Packandet gjordes av mor och far. Jag skickades med mormor till Kadriorgs stadspark att mata svanar. Mina föräldrar ansåg att ju mindre jag kände till om förhållandena i

26

hemmet desto bättre var det. Ett litet barn har svårt att hålla tyst, och även om barnet inte skulle säga något kan dess mimik avslöja ett och annat. Alltså var det bättre om jag inte var med. Min lillebror Hando fick stanna hemma eftersom han var så ung att det inte fanns någon risk när det gällde hans talförhet. Jag minns vår promenad till parken. Mormor var ordentligt påklädd fastän det var varmt ute. Hon hade alltid på sig någon rätt lång klänning och en stickad sjal över axlarna, oavsett vädret. Hon var en prydlig gammal kvinna, med grått hår och pigga ögon. För att komma till Kadriorg var vi tvungna att åka spårvagn. När vi steg av spårvagnen passerade vi ett antal små butiker där man kunde köpa frukt och godis. Mormor köpte en ring med skorpor som jag fick ha runt halsen. Sådana ringar var på modet på den tiden. Ringen var gjord av ett snöre på vilket man hade trätt ihåliga skorpor tills snöret var fullt, och sedan hade man knutit ihop snörets ändar. Tyvärr har jag aldrig sett sådana skorpringar senare i något annat land, men under min barndom fanns de, och de var mycket praktiska. Barnet kunde mumsa i sig skorpa efter skorpa, och det blev alltid tillräckligt med skorpor kvar, som denna dag för att mata svanarna. Att vandra längs gatorna i Kadriorg var som att befinna sig i ett unikt arkitekturmuseum, med många olika epoker och stilar representerade i en spännande blandning. Men det mesta av parken, och det som jag minns, är ett naturligt landskap, med ängar och skogspartier, genomkorsade av stigar. Parken kantades av många vackra träd, särskilt hästkastanjer, som hade hämtats från Ryssland under 1800-talet, och finns fortfarande kvar, och var mycket mäktiga. Mitt i parken fanns den symmetriska Svansjön. Att mata svanar var ett folknöje för många tallinnbor. För det mesta var det brödbitar man kastade till svanarna, men på vintern matades de regelbundet av parkens trädgårdsmästare. Jag tyckte att svanarna var vackra. De såg exakt ut som i barnböckerna. De hade en vit fjäderdräkt och näbben var av en klar orange färg. Runt ögonen hade de en svart mask och litet längre ner hade de en knöl.

27

– De är knölsvanar, hade mormor upplyst mig om. Vet du varför svanarnas huvuden sitter på långa, böjliga halsar, frågade mormor? Hon väntade inte på svar utan fortsatte. – De långa halsarna gör att de kan nå mat på sjöbotten. De gifta svanparen håller ihop hela livet, precis som människor, berättade mormor vidare. Samma par häckar på samma plats år efter år. När de får ungar hjälps båda föräldrarna åt att ta hand om dem. – Men mormor, om nu både svanar och människor håller ihop under hela livet hur kommer det sig då att far skall flytta ifrån oss? Vill inte han hålla ihop med oss?– Det är en helt annan sak, sa mormor som kände att hon hade svårt att finna ett tillfredsställande svar på mitt logiska resonemang. Ibland måste man flytta isär, det händer, det kan ibland också hända svanarna att de inte alltid får vara tillsammans. Det finns undantag ibland, du kommer att förstå det när du blir stor. Jag tror inte att jag förstod vad mormor menade. Men jag visste att när de vuxna sa att ”du kommer att förstå när du blir stor”, då var det ingen idé att grubbla över saken mera. Så när den filosofiska diskussionen var slut var det också slut med min lust att mata dessa vackra svanar, och det var dags att börja gå hem. När vi kom tillbaka hem var far och hans saker borta. Hela våningen var tyst och mörk. Jag fick inga svar på mina frågor. Jag förstod att familjen hade fallit sönder, att den var upplöst och trasig. På natten vaknade jag och ingen far fanns där. Det kändes ovant och litet kusligt. Jag hörde hur det knackade och knäppte i huset. Parkettgolvens olika lister knarrade svagt. Jag låg med öppna ögon i min säng, och skräcken var inte långt borta. Utanför fönstret var skymning, vinden blåste i trädgrenar som kastade mörka skuggor i rummet. Min rädsla blev större och större och jag kände mig ytterligt ensam. Jag måste bort härifrån. Iklädd ett långt nattlinne klättrade jag ur sängen och gav mig barfota ut i den övergivna lägenheten tills jag kom till mors säng och kastade mig i den. Mor tog emot

28

mig, kramade mig hårt, smekte mig över håret och talade tyst med mig. Sedan sjöng hon Schuberts vagg-visa, ”Uinu vaikselt mu lind” (somna lugnt min lilla fågel), den hon brukade sjunga för mig om kväll-arna, och denna visa vagg-ade mig sakta till sömn. Jag kände mig halvtrygg. Veckorna som följde efter fars flytt var mycket spän-da. Vi var inne i juli och sommaren var i full blom. Över hela Tallinn sänkte sig en söt blomdoft, främst

från de gigantiska lindarna, vars blommor vi samlade, torkade och kokade the av. Men som kontrast till den vackra och doftande sommaren fanns hos människorna en spänning och en oro. Jag hade svårt att sova lugnt på nätterna och hade nu regelbundet börjat sova i mors säng. En natt när vi alla hade somnat bankade det på dörren. Det var ingen vanlig knackning utan ett bankande, som om man slog mot dörren med hårda pålar. Mor såg skrämd ut, tog på sig morgonrocken och öpp-nade dörren. In kom fyra soldater, alla beväpnade till tänderna. – Var är din man, skrek de? – Han är inte här. – Det är han, försök inte att lura oss. – Nej, han är inte här. Vi är skilda, så jag vet inte var han finns, sa mor. – Sluta med dessa förbannade lögner, vi vet att han är här. Vi har order att hämta honom, och finns inte han här får du följa med. Mor började gråta, mormor höll mig och Hando hårt i handen, och jag började darra. Soldaterna föste mor åt sidan

29

Samtal med pappa

och började genomsöka lägenheten. De slängde omkring våra saker, trampade på våra kläder, och petade med gevären i tidningshögen. Flinande trampade de sönder de fotografier som vi hade på ett litet bord. Var är han, skrek de när de inte hittade far. När mor förklarade att hon inte visste och att hon inte hade några hemligheter gjorde de narr av henne och kallade henne vid fula namn. Jag var så rädd att det blev alldeles svart framför mina ögon. Hjärtat bankade så hårt att jag trodde att det hotade att slå sönder mina revben. Men det värsta för mig var att se min mor och min mormor både gråta och känna skräck. Fram till denna dag hade de vuxna varit min trygghet, nästan som gudaväsen som visste allt och kunde allt, och som jag aldrig ifrågasatte, men nu bröt de ihop framför mina ögon. Det var ohyggligt. Vem skulle jag nu kunna känna mig trygg med? En stor och mäktig hjälplöshet vällde över mig och jag förstod att något av grundtryggheten i mitt liv hade gått förlorad. Slutligen gick soldaterna, men de lovade att återkomma. Tysta satt vi fyra en lång stund vid köksbordet. Sedan kokade mor te och vi fick alla en kopp, barnen med mycket lugnande honung i. Natten var ljus och vi kunde inte gå tillbaka till våra sängar på en bra stund. Nerverna var alltför spända, och spänt satt vi vid bordet tills Hando somnade och även jag började känna att ögonen blev tunga. Ockupationens vanvett hade drabbat vår familj, och vi var, var och en på sitt sätt, medvetna om det. Det var endast mormor som fortfarande förtröstade sig på Gud och var viss om att Gud skulle hjälpa oss, som han hjälpte alla förtvivlade människor. Mormors gudstro hjälpte oss nu, och hjälpte oss framöver genom de mörka och svåra krigserfarenheterna. Under denna tid skedde många förändringar. Ryssarna skulle snabbt ändra på hela samhällsstrukturen. Detta gjordes på mångahanda sätt. Ett sätt var att man tvingade människor ut i stora demonstrationståg som ringlade på gatorna. Dessa demonstrationståg var avsedda att prisa den nya regimen, men de var inga spontana företeelser, utan människor i dem var tvingade att delta. Men eftersom det inte var många som

30

frivilligt deltog såg myndigheterna till att ändra på dessa förhållanden. I all hast transporterades lastbilsvis ryska civila arbetare från militärbaserna till dessa demonstrationståg. Den nya regimens företrädare, bolsjeviker och ett litet antal estniska kommunister, såg till att man sjöng internationalen, höll tal och skränade i största allmänhet. Med hjälp av hot, löften och rädsla lyckades de nya överordnade få ihop ständigt nya folksamlingar som under röda fanor och banderoller skulle demonstrera sin lycka över att tillhöra det kommunistiska paradiset. Men människor i dessa demonstrationståg var allt annat än lyckliga, de var grundligt sorgsna, nedtryckta och förtvivlade. Tysta och förstämda drog de fram genom gatorna. Så dessa demonstrationståg som var ämnade att hylla och prisa de nya herrarna, liknade mera begravningståg. Sådana demonstrationståg fanns inte endast i Tallinn utan över hela landet. Det marscherades nu i landets alla större städer. Röda flaggor vajade och ryska militärfordon skyddade demonstranterna från de förvånade och förvirrade estniska åskådarna. Tvärs över gatorna hängdes porträtt av Stalin och hans kumpaner. Esterna var lamslagna och försökte att hålla sig undan från de landsomfattande obligatoriska demonstrationerna. Men naturligtvis fanns det en och annan est som var kommunistvänlig, och som nu hjälpte till att hala ner den estniska fanan, som på vissa ställen fortfarande vajade, och hissa den sovjetiska röda fanan i stället. Det var inte endast människor som angreps utan också kulturen. En dag meddelade den numera kommunistiska tidningen "Rahva Hääl" (Folkets röst) att regeringen hade beslutat att "från försäljning och annan spridning undandra all antisovjetisk förtals- och uppviglingslitteratur, litteratur som rättfärdigar och förordar de storborgerliga utsugarnas ideologi och utsugning, chauvinistisk litteratur som underblåser fiendskap och hat mellan folken samt all slags religiös litteratur som strävar efter att uppnå politiska mål genom att vädja till människors religiösa känslor.” Det innebar att man beslutade att beslagta och förstöra böcker, bland

31

annat mycket "förströelselitteratur" alltifrån Edgar Rice Burroughs berättelser om Tarzan till Alexander Dumas´ "Greven av Monte Cristo". Vad kommunisterna kan ha haft emot Tarzan är svårt att förstå. Men förvisso var Tarzan en individuell hjälte och var förmodligen varken socialist eller kommunist. Fallet Dumas är lättare att förstå, där var ju hjälten en greve. Bibliotek och boklådor tömdes i tysthet på "olämplig litteratur". Böcker som kommunisterna ogillade revs eller skars sönder med stora knivar eller sattes på huggkubbar och höggs i småbitar med hjälp av yxor. Enbart i förlagens centrallager sysslade ett tjugotal anställda i drygt två veckor med att förstöra böcker på detta något primitiva sätt. Tanken bakom detta kommunistiska kulturmord var att folk som fråntagits sin historia också lättare kan berövas sin framtid. Under ockupationen förbjöds all religionsundervisning i skolorna. De teologiska fakulteterna vid universiteten stängdes. Alla som lät döpa eller konfirmera sina barn betraktades som "folkfiender". Julhelgen och andra kristna helger blev officiella arbetsdagar, och det blev förbjudet att exempelvis ha julgran hemma. Prästerna blev en av de grupper som drabbades hårdast av den kommunistiska terrorn. De var tvungna att låta sina skrivna predikningar kontrolleras av myndigheterna. Det hände inte sällan att stora delar av predikningar ströks. Den lilla katolska kyrkan som fanns i Tallinn upphörde att fungera och dess biskop försvann spårlöst i Sibirien. Mormors kyrka, den rysk-ortodoxa, tystnade också och mormor var hänvisad till sin bibel och till sina samtal med Gud. Det var nya gudar som man nu presenterade. Några vänner till mor vars barn hade varit på daghem, kunde berätta. En dag när barnen var samlade för måltid uppmanade föreståndarinnan barnen att be en bordsbön till Gud för att maten skulle komma. Det hade hört till regeln att be bordsbön, så barnen gjorde det gärna. Men den här gången kom ingen mat. Efter bönen var borden fortfarande tomma. Då sa föreståndarinnan att barnen skulle be en bordsbön till

32

lillefar Stalin. Barnen gjorde det, och så fort bönen var avslutad öppnades dörrarna och läckra maträtter rullades in. Föreståndarinnan, som var en varm stalinanhängare, strålade i segerglädje. – Tänk att den mentala indoktrineringen börjar redan i barnstugan, sa en av vännerna. En sådan påverkan är svår för barnen att genomskåda, men den lämnar sina spår. Vad skall barnen tro annat att det verkligen lönar sig att be till lillefar, och att bönerna till Gud inte har någon effekt? Även vardagslivet ändrades snabbt. Livsmedelpriserna steg hastigt. För att få smör och socker tvingades man att stå i kö i timmar. Många specerier försvann från butikerna och folket började hamstra mat. Korruptionen blev i detta läge det smörjmedel, som fick den kommunistiska planekonomins hjul att rulla. Ohederlighet, själviskhet och lögnaktighet blev självklara inslag i vardagslivet, fast makthavarna officiellt predikade hederlighet, osjälviskhet och ärlighet. Den ena dagen talade makthavare vackert om jämlikhet och solidaritet, den andra dagen sände de ut någon av sina underlydande till en av partibutikerna där partimedlemmar till billiga priser kunde handla sådana varor som vanliga medborgare sällan eller aldrig kunde skaffa sig. Börser, banker och bibliotek var ofta stängda, kyrkorna vandaliserades av makten som trodde att religion var opium för folket, och undervisning av de unga började ske i kommunistisk anda. De unga skulle fostras till arbetare. Hemma var vi mer spända än tidigare, om nu detta var möjligt. Vi fruktade att soldaterna skulle återkomma och det var kanske denna fruktan som var värre än om de verkligen hade kommit. För det mesta satt vi inomhus. Ute skränade folk i sina demonstrationståg och vi höll oss undan. Vårt dagliga umgänge med våra vänner var ytterst begränsat. Det var endast en familj som vi umgicks med. Familjen bestod av två vuxna och två barn. Flickan Aino var cirka tio år och pojken Enn var jämngammal med mig. Med denna familj hade vi umgåtts under många år, eftersom modern i den familjen, tant Liidia, var en ungdomsväninna till min mor. En dag när

33

familjen Ü kom på besök satt vi länge uppe på kvällen. Vi bad mormor att hon skulle berätta hur tiderna var då det första världskriget härjade. Mormor gjorde det mer än gärna:– Får se, jag var väl ungefär femtio år då kriget tog sin början. Vi, det vill säga jag, er morfar och våra tre barn, bodde i Riga, i Lettlands huvudstad, där jag hade ett arbete som väverska vid en stor linnefabrik. På den tiden var Estland, Lettland och Litauen inga självständiga stater, inte heller var de ockuperade, utan ingick helt enkelt i det stora Tsarryssland. Ni förstår, första världskriget var ett stort krig mellan en massa olika länder. När ett land förklarade krig drogs andra länder med, de var som fallande dominobrickor. Vid den tiden hade Tsarryssland redan besegrats genom den stora ryska revolutionen och de nya ryssarna, bolsjevikerna, ville behålla makten över de baltiska staterna. Men så blev det inte. Under krigets sista faser trängde de tyska trupperna in i Baltikum för att inta dessa länder. Mormor suckade och fortsatte sedan. – De flesta stora länder var inblandade i detta krig. Det jag minns med rädsla än i dag var de tyska flygmaskinerna som fällde bomber, och som bombade också Riga. Jag hade aldrig sett några flygmaskiner tidigare och när jag nu såg några av dem som skred fram över himlen tyckte jag att dessa stålfåglar var en skrämmande syn. Skrämmande var också de stridsvagnar som utspydde eld och död när de trängde sig fram genom det ena landet efter det andra. Men de ryska soldaterna som gick omkring på gatorna i sina fårskinnspälsar, långbyxor och stövlar, var inte lika farliga som de är i dag, konstaterade mormor. – Det var inte bara kriget som skadade vår familj, fortsatte mormor, utan det var också spanska sjukan som härjade vilt. Det var i spanskan som er morfar dog. Den ena dagen var han frisk som en nötkärna, men den andra dagen fick han hög feber, hosta, smärta i ögonen och öronen, blev illamående och efter en dag så dog han. Läkarna sa att det var hans hjärta som inte stoppade för sjukdomens ansträngningar. Alltså blev

34

jag änka med tre barn. Min äldsta dotter, Sinaida, var i tonåren, er morbror Sass var elva år och er mor Eha, som då hette Ksenia, var nio. Mormor tog fram en näsduk från fickan och torkade sig om ögonen. – Som ni vet är morbror Sass sjöman och arbetar som styrman på ett stort fartyg. Var exakt han är under detta krig vet vi ju inte, eftersom postgången är så dålig. Men er moster, min äldsta dotter Sinaida, försvann i den allmänna oredan som fanns under kriget. En dag var hon helt enkelt borta och sedan dess har vi inte hört från henne. Mormor suckade och förlorade sig i sina minnen. Mormor hade förlorat ett av sina barn under första världskriget. Efter kriget, år 1918, flyttade mormor med sin familj till Tallinn, och har sedan dess bott tillsammans med sin dotter, det vill säga med min mor, sin svärson och deras barn. Mormor var en förtroendefull och tillgiven natur som sällan klagade över livets svårigheter. I hennes närhet var det lätt att andas. Tillsammans med henne försökte vi under denna kväll att bilda oss en uppfattning om det första stora kriget, nu när vi var mitt inne i det andra. Vi barn förstod endast en del av det hon berättade, men Aino som var fem år äldre ställde en hel del frågor. Även Ainos föräldrar, tant Liidia och farbror Alexis, var nyfikna angående det första världskriget, eftersom deras egna föräldrar också hade varit med om det, och frågade mormor om både det ena och det andra. Vi satt i köket, runt vårt matbord, och stämningen var trivsam även om samtalsämnet var krig. En dag strax efter denna kväll berättade mor att hon hade fått en anställning och skulle börja arbeta. Eftersom hon var officiellt skild var hon nu ensamstående mor med barn. Hon behövde pengar för att försörja sig, sina barn och sin gamla mor. Eftersom hon kunde ryska språket ansåg myndigheterna att man kunde ha användning för henne. Hon kunde också skriva maskin. Hon fick en anställning vid Tallinns huvudpostkontor. Där fick hon vara telegrafist och sända meddelanden i morseskrift.

35

Hon lärde sig snabbt morsealfabetet av korta och långa teckendelar och blev en mycket duktig telegrafist. Hon arbetade som telegrafist från hösten 1940 till sommaren 1941, då tyskarna ockuperade Estland. Vilka meddelanden hon sände och till vem det visste vi inte. När hon pratade om sitt arbete handlade det mest om hur hon tillsammans med andra kvinnor satt dagarna i ända i ett rum med knattrande teleprintrar och skrivmaskiner, och arbetade i så hög takt att hon fick huvudvärk av det. Hon var inte politiskt intresserad, och de meddelanden hon skickade intresserade henne inte. Men hon tyckte att hennes arbete, som i och för sig var nödvändigt för att försörja familjen, tog alltför mycket av hennes värdefulla tid som hon kunde ha varit med oss. När mor började arbeta fick jag och Hando vara hela dagarna tillsammans med mormor. Mormor var under flera år den som i huvudsak skötte om oss, som lagade vår mat, läste böcker för oss, och lugnade ner oss när vi var oroliga. Med henne kunde vi promenera i stan utan att vara rädda för soldaterna. Hon var så gammal och vi barn var så unga att det inte var någon som kunde misstänkta oss att vara rikets fiender. Dessutom arbetade ju mor hos ryska myndigheter och det var ett slags garanti. Men eftersom mormor alltid hade bott hos oss tyckte vi inte att det var märkligt att vi nu var mer tillsammans med henne än tidigare. Mor kom ju hem om kvällarna och då satt vi oftast alla fyra och pratade om vad vi hade gjort om dagarna.

Metsavennad – den gröna gerillan

Metsavennad eller skogsbröderna, var en partisanrörelse, även kallad den gröna gerillan, som växte fram i Estland under sommaren och hösten 1940. Den bestod av både män och kvinnor som bildade en motståndsrörelse med syftet att skydda sig själva och sina familjer från ockupationsmaktens grymheter, men ytterst med syftet att befria Estland från den

36

främmande röda makten. Metsavennad hade många namn - det gröna regementet, skogsbataljonen, den gröna stridsenheten och många andra. Det hela började med att enstaka män som kände att de var hotade av den sovjetiska maktens utrensningar drog sig undan och gömde sig i skogarna. Med tiden samlades de i provisoriska grupper och tog sin tillflykt till Estlands många skogar. Till att börja med var de inte många, men de eldade varandra med mottot att ”seger tillhör de modiga”. Men att tro sig kunna segra över den numerärt överlägsna ryska björnen och driva den från de estniska skogarna var i grund och botten en romantisk dröm. Det skydd som skogen gav krympte kraftigt när vädret blev dåligt och livsmedlens förråd minskade. Då blev skogen ett fängelse och frihetens vagga en begravningsplats. Ändå var de flesta skogsbröderna vid gott mod och hissade vid varje liten seger i hjärtat av skogen den estniska flaggan. Mot slutet av året 1940 hade skogsbrödernas antal vuxit och man tror att det fanns tio- till femtontusen män och kvinnor som höll till i skogarna och utgjorde den gröna gerillan. De olika grupperingarna var löst organiserade, männen bodde i egenhändigt byggda hyddor eller sov i hålor täckta av grenar och mossa. Oftast hade de kontakt med en närliggande bondgård som fungerade som en försörjningskälla för livsmedel. Men det de saknade mest var ammunition. De hade några jaktgevär, en och annan halvautomatisk k-pist, en hel del dolkar, men det var också allt. För att skaffa sig fler vapen gjorde de nattliga räder, dödade ryska soldater, och skaffade sig både vapen och ammunition, och i bästa fall fick de även några burkar matkonserver, lite tvål och stearin. I de närkamper som företogs kämpade de tappert och uthålligt och gick ofta ut från dessa sammandrabbningar som segrare. Min far var en av dessa skogsbröder. Självfallet var jag som ett litet barn omedvetet om de flesta av fars äventyr i skogarna, och min vetskap om denna farliga tid är något som jag fick vetskap om först under tonårstiden då far berättade

37

om sina krigsminnen. Det var då jag fick höra om de nattliga räder som de gjorde, människor som de dödade, och hur de såg vänner dö av svält och utmattning. Det var då jag fick höra hur skotten knallade i skogarna, hur gruset knastrade under stövlarna, och hur nära döden de ofta var om inte skogen med sin undervegetation hade kunnat skapa skyddande nästen. Nu, under det röda året 1940, var skogsbröderna i full verksamhet. En av deras uppgifter var att samla och förmedla information. Underrättelseverksamhet är central i varje krig och i varje väpnad konflikt. Ofta var skogsbröderna mycket välinformerade om sakernas tillstånd i landet. Men för att skaffa den nödvändiga informationen krävdes både mod, djärvhet och strategi. Det gällde att spana, att göra sig osynlig, och att överlista fienden. När de väl hade fått tag på önskad information gällde det att sprida den. Då tillverkades det flygblad som spreds ut till andra skogsbröder och till befolkningen. Ny information gav inte alltid underlag för ändrade planer, utan satte dem endast i fråga. Då fick man börja om från början. Kriget, också det som fördes i skogarna, var inte sällan ett tillfälligheternas spel. Ofta visade det sig att det som man trodde skulle hända inte hände, och ofta fann man situationen annorlunda än man hade förväntat. Att bli en skogsbroder var att underteckna sin egen dödsdom. För skogsbröder fanns ingen återvändo. Den röda ockupationsmakten betraktade dem som banditer, och straffet för det var döden. Skogsbröderna fick inte heller besöka sina familjer eftersom dessa var under ständig bevakning. Skulle de ändå besöka sin familj fick det aldrig ske på några bemärkelsedagar såsom födelsedagar, bröllopsdagar, dop eller begravning. Myndigheterna var väl informerade om sådana bemärkelsedagar och ökade då sin bevakning. För sina kamrater fick skogsbröderna aldrig avslöja sitt riktiga namn, de levde med påhittade namn, och de fick inte heller veta något om kamraternas familjer eller annat som skulle kunna förråda dem. Hemlighetsmakeriet var en

38

grundsats, på det hängde deras överlevnad, och de höll med fanatisk iver fast vid denna grundsats.

Det dagliga livet

Skogsbrödernas verksamhet var till stor del dold för vanliga medborgare. Därför flöt livet i Tallinn vidare på ett vardagligt sätt. Vi barnen lekte våra lekar. Min bror hade fått en liten leksaksanka som nickade när man drog i ett snöre. Med denna anka kunde han leka i timmar på gården, och han var stolt och lycklig över sin lek. Vi som var äldre lekte andra lekar. Ofta jagade vi varandra i en ta-fast lek. De flesta barnlekarna från denna tid härmade de vuxnas liv, också det samhälleliga livet som rådde i landet. Eftersom man ofta hörde skottlossning på gatorna lekte åtminstone de större pojkarna krig där de besköt varandra med pistoler, spjut och andra krigsredskap. Vi andra kunde leka indianer och cowboys, också en krigslek men mer i fantasins värld. Vi som var cowboys var starka och modiga, medan indianer på fiendesidan var lömska och blodtörstiga. De större barnen lekte ibland också att de fängslade människor och förde bort dem under pistolhot. För de vuxna var livet i Tallinn allt annat än lek. Människor som tidigare hade hållit sig gömda i mörka skrymslen trädde nu fram i dagen. Staden överhopades av smickrare, angivare, överlöpare och förrädare. Tallinn förlorade sitt vackra ansikte och blev en stad i fördärv. Men det var inget nytt. Så länge Tallinn har funnits har den varit ett fäste under skilda herrar och blivit trampad av främmande makthavares klackar. Styresmännen i staden har skiftat, liksom namnet. Om namnet kunde de vuxna berätta. Namnet Tallinn var det ursprungliga namnet för staden vilket betyder den danska staden, eftersom Tallinn grundades under det danska väldet under tidig medeltid. Därpå följde det tyska väldet under Hansa-tiden, då Tallinn blev en Hansa-filial 1230. Tallinn blev

39

under Hansa-tiden en viktig strategisk punkt för de främmande herrarna, och kom att fungera som ett led i tyska försök att behärska handel och militär verksamhet i Östersjöområdet. De vuxna berättade också att som alla stormakter skulle tyskarna göra om det mesta i det landet de nu härskade över. Under de århundraden som följde kom det lågtyska språket att behärska kustområdena runt Östersjön inklusive Baltikum, och Tallinn döptes om till Reval, ett namn som användes ända till modern tid. Först när Estland blev en självständig republik 1918 återtogs namnet Tallinn. Tallinn har alltid varit Estland hjärta och dess välfärd har varit en angelägenhet för alla, stora som små. En kväll när vi satt i vardagsrummet var luften fylld av frågor, både av de uttalade och outtalade. – Vad händer nu med Tallinn då den röda makten styr och vandaliserar? Kommer Tallinn att överleva? – Tallinn kommer att överleva, sa mormor, och berättade för oss barn en gammal folklig berättelse som är välkänd bland alla ester och som även vi barn hade hört tidigare, men älskade att höra på nytt. – Hör nu barn, Tallinn kommer att finnas kvar så länge den inte är färdigbygd. Ovanför Tallinn finns en stor sjö, Ülemiste järv, som har försett Tallinn med dricksvatten sen urminnes tider. Mormor satte sig tillrätta och fortsatte. – Enligt estniskt nationalepos, Kalevipoeg (Kalevs son), är Toompea Kalevs gravhög. – Ni vet var Toompea (Domberget) finns, frågade mormor och svarade själv utan att vänta på svar, det är där slottet finns och där också min kyrka finns. Där har ni ju varit. – När Kalev, som var den stora hjälten i vårt nationalepos, hade stridit färdigt och till slut mötte döden sörjde hans änka Linda honom storligen. Dagligen bar hon stenar till hans grav som bildar berget där Toompea finns. En dag satte hon sig ner vid detta stenröse och började gråta, så stor var hennes saknad efter Kalev. Hon grät och grät och hennes tårar blev

40

till Ülemiste järv (Ülemiste sjö) som nu finns ovanför Tallinn. Även Lindastenen på vilken hon satt finns där. – Nu var det så att sjön kom att vaktas av en gammal jätte. Det hände på den tiden då det fortfarande fanns jättar, älvar och troll, förklarade mormor. Jätten hade till uppgift att se om Tallinn blev färdigbyggd, för att då kunna dränka staden. Varje höst kom jätten till Viruvärav (Viru’s port), som är porten till Tallinn, och frågade om Tallinn är färdigbyggd. Portvakterna hade alltid till uppgift att svara att Tallinn ännu inte är färdigbyggd. Det finns fortfarande mycket kvar att bygga och att reparera.– Synd, suckade jätten, ni förstår att jag vill med sjöns vatten pröva hur starka Tallinns murar är. – Men Tallinn var inte färdigbyggd, sa mormor, och portvakterna bad jätten att komma tillbaka nästa år. Så skedde år efter år. Aldrig fick man säga att Tallinn är färdigbyggd, för då skulle jätten se till att sjöns vatten stiger över sina bräddar och dränker hela stan. Alltså, Tallinns stad får aldrig bli färdig, avslutade mormor. Och inte har den blivit färdig än. Varje gång byggmästarna har packat ihop sina verktyg, har det blivit ett nytt krig som har skakat om Tallinn och lagt mycket i ruiner. Främmande folk har vid varje krig vällt fram från öst eller från väst, omgett staden, plundrat den och förstört mycket i den. Så är det också i dag. Tallinn är inte färdigbyggd. Fast vi hade hört denna berättelse många gånger så ville vi gärna höra den på nytt. När jag blev äldre fick berättelsen en symbolik för mig. I den fanns en trygghet. Berättelsens budskap var att inget kommer att hända Tallinn eftersom den inte är färdig. Jätten blev som ett slags gåtfull gestalt för mig, visserligen med ont i sinnet, men en som man kunde lura. Sägnen hade en förunderlig styrka, som sådana mytologiska berättelser har, och den hjälpte många, både barn och vuxna, att hysa tilltro till framtiden. Sägnens budskap var att inget ont kommer att hända även om tiderna är hårda, och att ödet i viss mån är i ens egna händer.

41

Estlands historia fick jag lära mig först i skolan, då när jag hade hunnit bli tonåring. Jag minns fortfarande hur vår lärare höll en föreläsning om Estlands historia och poängterade hur viktigt det var för oss som levde i exil att känna till den. – Kom alltid ihåg den svenska tiden, sa läraren, det var i 1600-talets mitt då när svenskarna kom till Estland. Denna tid medförde ett kulturellt uppsving för Estland. Vårt första universitet, Universitetet i Tartu, invigdes den 15 oktober 1632 av självaste svenske kungen Gustav II Adolf. Klockan åtta på morgonen ringde stadens alla klockor och från slottet i Domberget ner mot Universitetet gick en procession med samhällets ledande män. Man höll tal och lovade att utbilda präster, jurister, läkare samt de fria konsternas män vid detta universitet, allt enligt svensk modell. Läraren fortsatte, nästan litet rörd, ester anser fortfarande att den svenska tiden i Estland var den goda tiden då fred rådde och kulturen blomstrade. Kanske minns vi det därför att svenskarna aldrig förtryckte oss som de andra stormakterna. Men det dröjde inte länge förrän nya vindar blåste och nya krig ritade om kartorna. I början på 1700-talet kapitulerade Karl XII för en stark rysk armé och nya ockupanter trädde in. Tsartiden gjorde sin entré. Då skulle alla barn lära sig ryska i skolorna och man försökte också att förryska hela befolkningen. Men esterna var härdade och tåliga och hade en okuvlig vilja att motstå främmande påtryckningar. Det ryska väldet upphörde efter första världskriget i och med den ryska revolutionen. Under dessa oroligheter grep esterna makten och den 22 februari 1918, proklamerades den fria republiken Estland. Självständighetsdagen skall ni alltid fira, poängterade läraren, kom också ihåg att även om vår frihetstid var kort, så var den en lycklig tid. På dessa tjugo år av självständighet lyckades vi säkra åt oss föda, värme, arbete och yttrandefrihet, de ting en människa bäst behöver. Vi lyckades att bli en självständig demokrati. Men lyckan var kort, efter endast två decennier tvångsintogs det fria Estland av sovjetiska styrkorna.

42

Föreläsningen var slut. Vi elever hade uppmärksamt åhört läraren som förmedlade oss den estniska historien och vi lämnade föreläsningen med blandade känslor. Vi hade blivit medvetna om att vårt folk otaliga gånger hade tvingats att utstå invasioner både från öst och från väst och var nu återigen berövad sin frihet. Dessa invasioner hade också påverkat Tallinn, och Tallinns krigstyngda historia har lämnat många spår. Slottet, parker, kyrkor, alla bär de spår av olika historiska tider. De tjocka stadsmurarna med de många tornen ger staden sitt karakteristiska utseende. Vanalinn, den gamla muromgärdade och medeltida stadskärnan, är något av Tallinns varumärke. Här finns vindlande gränder och pampiga kyrkor. Niguliste kirik (St Nicolaos kyrka) från 1200-talet är en gotisk byggnad tillägnad fiskares och havsfarares skyddshelgon Nicolaus. I Kadriorg (Katarinedal) finns Peter den Stores sommarpalats. Raekoja plats (Rådhustorget) är gamla stans kärna, och en stadsbebyggelse har funnits här sedan början av 1200-talet. Rådhuset, som residerar på detta torg, är ett av de få gotiska hus som finns bevarade i norra Europa. Vid Rådhusplatsen finns också Raeapteek som är Europas äldsta väl bevarade apotek från medeltiden. Toompea (Domberget) vakar över staden från ett skarpt skuret krön ovanför Finska viken. Toompea är så högt som man kan komma i Tallinn. Berget den vilar på symboliserar makt och styrka. Här finns Slottet och Parlamentet och Domkyrkan. Här finns också mormors kyrka, den rysk-ortodoxa Alexander Nevskijkatedralen med sina fyra lökkupoler. Sommaren 1940 övergick till höst. Vädret var kallt och gråaktigt. Tallinn låg tyst och stilla, insvept i ett grått dis. Mor och mormor lyssnade på radionyheterna från den stora världen. Det var visserligen förbjudet att lyssna på utrikesnyheterna, men folk gjorde det ändå. Eftersom vi hade en bra radio kunde vi höra sändningarna från andra länder. Söndagen den 8 september fanns det en stor och tragisk nyhet som de vuxna kunde höra. Under lördagseftermiddagen hade mängder av tyska bombplan

43

flugit in över London, anfallit den brittiska huvudstaden under natten och lagt delar av staden i ruiner. Bombanfallet hade utförts av 625 bombplan som eskorterades av lika många jaktplan. Anfallen hade kommit i vågor. Tidigt på lördagskvällen hade Londons alla hamnkvarter varit i brand och alla järnvägslinjer avskurna. Nyhetsuppläsaren kunde vidare berätta att över fyrahundra invånare hade dödats och tusentals skadats. – Nu är kriget i full gång, suckade mor. Vi är omringade av fienden. I norr har vi tyskarna och i öster har vi ryssarna. Mor kände sig uppjagad av nyheterna och nu gav sig också mormor in i diskussionen. – Minns du den dagen då nyhetssändningarna kunde rapportera att flaggorna i Helsingfors vajade på halv stång och att fältmarskalk Mannerheim meddelade att fred hade slutits mellan Finland och Sovjet-Ryssland? Och vad hände sedan? Några veckor därpå fanns det endast brända städer och förstörda byar kvar. – Ja, så var det, jag minns det nu när du säger det, konstaterade mor. Mor blev mer och mer engagerad och diskussionen fortsatte. – Kommer du ihåg när tidningarna skrev att hamnstäderna i Norge hade förvandlats till skeppskyrkogårdar? Det är nästan så att man inte tror att det är sant, så mycket förstörelse på så kort tid. Hur skall det hela sluta? suckade mor med förtvivlan i rösten. – Alla länder runt omkring oss är ockuperade. Kommer det att bli fred någon gång? Hoppas Gud står oss bi. Jag och Hando förstod inte vad allt detta innebar, mer än att mor och mormor, och alla andra vuxna som vi träffade, var mycket bekymrade. Men fortfarande hoppades människor att allt skulle sluta på ett lyckligt sätt, och att också de skräckens år som nu pågick skulle förgå en gång. I Tallinn märkte man inte av det stora kriget på annat sätt än att det fanns ryska soldater överallt och att det ibland förekom skottlossning. Livet för övrigt flöt på som vanligt.

44

Män och kvinnor gick till sina arbeten och man köade utanför mjölkaffärer och brödbutiker. Ransoneringskorten hade kommit i bruk, vilket gjorde att handlarnas hyllor inte längre var lika välfyllda som tidigare. Det var främst kaffe och socker som var bristvaror, men det var också ont om smör, kakao och tvål. För dem som hade bil var bensinen en bristvara. Mjölk och bröd var inte ransonerade och därför kunde människor köa i timmar för att få dessa varor. Varenda gång man handlade klippte handlaren ett hål i kupongen. När ransonen var slut skulle man vänta till nästa månad, då man fick ett nytt kort. Mormor och jag stod ofta i kö framför bröd- eller mjölkbutiken. Varenda gång vi handlade fick jag av handlaren en karamell som hette Piimatilk (En droppe mjölk), en kolaliknande konfekt som smakade gott. En vacker senhöstdag skulle vi hälsa på farmor. Det var inte ofta vi umgicks med farmor. Vi träffade henne på olika bemärkelsedagar, och kanske några gånger utanför dessa tillfällen. Men nu när far var borta var farmor extra orolig, och därför hälsade vi på henne oftare. Farmor var yngre än mormor och kallades ibland Pisikoosi (lilla gammelmor). Hon var kort och rätt kraftig. Jag minns att hon alltid var klädd i mörka färger, marinblått, brunt eller mörkgrönt. Hennes klänningar var höghalsade, långa och löst skurna. Det var klänningar för alla tillfällen, som det sades under den tiden, och de fungerade lika bra inomhus som utomhus. Jag undrade ibland om farmor ens tog av sig klänningen till natten. När farmor var utomhus bar hon alltid hatt. Det gjorde aldrig mormor som hade en virkad ylleschalett på huvudet när det var kallt ute. Men farmor var mera kokett. Hennes hattar var som små upp och nervända pillerburkar av något slags vävd stråmaterial, ibland hade de en liten tygblomma på ena sidan. Farmor bodde i Pelgulinna, en förort till Tallinn. På husets nedre botten hyrde farmor ett antal rum. Farmors våning var mörk, i den fanns det möbler av brunt trä, pampiga och sirligt utsnidade bord där varje trästycke verkade vara utvalt och varje kant putsad mjuk av en snickares hand. På ett av dessa

45

bord, kanske var det matbordet, fanns en silverkandelaber. Den hade far vunnit vid en idrottstävling. Soffan i rummet var också brun och överfylld med handarbetade kuddar. Framför fönstren hängde tjocka gardiner, så tätt att man nästan inte såg ut. I ett hörn av vardagsrummet fanns en rätt stor ikon och framför den brann alltid ett ljus. Om farmor bad framför denna ikon vet jag inte, men under tiden då vi besökte henne gjorde hon det inte. Det hon gjorde var att varenda gång vi träffades tog hon mig i handen och sade – Vad du har vuxit, du blir ju snart en stor fröken, nu när du är stor skall du ta väl hand om din bror. När mor och farmor satt och pratade om far blev samtalet viskande och de blev båda allvarliga. Mor försökte trösta farmor som kände sig ensam. Hennes förstfödda dotter, fars syster Aliide, var sedan länge gift och bosatt i Valga, en stad i södra Estland. Farmor hade själv aldrig varit gift, fast hon hade två barn, och ett sådant förhållande var ovanligt på den tiden. Faster Aliide var nästan tio år äldre än min far, och hennes far hade varit apotekare i Viljandi, en stad mitt i Estland, där också min far var född. Min farfar, det vill säga fars biologiske far, var inte apotekaren utan en skogsvaktare, som farmor inte heller var gift med - utan hade endast ett kärleksbarn med - min far. Farmor hade således två utomäktenskapliga barn som var halvsyskon sinsemellan. Farmor hade krämpor och samtalen om dessa och deras behandling tog alltid lång tid och upplivade henne. I sängkammaren hade hon ett helt husapotek, kanske ett arv från sin framlidne ”särbo” apotekaren. Hon ville alltid berätta om sina senaste piller och andra läkemedel för mor och när de gick in i sängkammaren tog hon fram alla sina medikamenter och bredde ut dem på sängen. Där fanns en hel mängd läkeväxter - valeriana, digitalis, kummin, maskros, solhatt, vitlök och kinabark. På ett litet bord stod en mortel med pistill som hon sannolikt använde när hon beredde sina pulver. Förutom dessa läkeväxter hade hon andra piller, salvor och dekokter, var och en med sin speciella verkan.

46

Vad led farmor av? Kanske inget annat än vilken äldre människa som helst som hade levt ett långt liv. Men i sin ensamhet hade hon tid att pyssla om sina krämpor och dessas olika yttringar, och var glad om mor också ägnade dem litet tid. Den senaste nymodigheten bland sina förebyggande och behandlande medikamenter som farmor hade skaffat var kastanjer. Hela hennes säng var full av kastanjer, mörkbruna nötliknande frukter från kastanjeträd, och på dem låg hon på nätterna. Kastanjer skulle vara bra mot reumatiska smärtor, mot svullnader och stelhet i musklerna, och farmor trodde benhårt på det. Jag tyckte att det skulle göra mer ont att sova på dessa mörkbruna hårda kulor, eftersom jag fick prova hennes säng, än att ha ont utan dem. Men det tyckte inte farmor. Jag fick alltid kastanjer med mig hem. Dem lekte jag med. Ibland stack jag avbrutna tändstickor i en kastanj och förvandlade den till en spindel som jag skrämde Hando med. Förutom dessa utflykter till farmor umgicks vi under detta år endast med två familjer, familjen Ümarik och en annan familj vars namn jag har glömt. Den andra familjen, vi kan kalla dem Metsatalu (Skogsbondegård) eftersom deras hus låg i en skogsdunge, sex-sju kilometer utanför Tallinn. Det var nästan som på landet. Vart man än tittade såg man sädesfält och skogsdungar. Denna höst stod det massor av säd på åkrarna, en del mögliga och andra våta, eftersom många bönder hade deporterats till Sibirien eller någon annanstans, och det kollektiva jordbruket hade ännu inte hunnit ta över. Så medan människorna i Estland hade alltför litet att äta under detta lidandets år, och det mesta var ransonerat, låg kärvar av vete och råg utbredda på åkrarna till ingen nytta. Det var en sorglig syn. Senare har jag fått det berättat för mig att familjen Metsatalu var en av dessa familjer som förmedlade livsmedel till skogsbröderna. De hade alltid gömt en hel del matvaror - rökt skinka, bröd, ost och tändstickor - i en jordkällare. Smygande och tyst kunde en eller två av dessa skäggiga män från skogen komma om nätterna, hämta matvarorna och annan information, ifall det fanns, och försvinna lika tysta

47

igen. Dessa skogsbröder smög sig fram, stannade på vägen och spanade, undvek människor, men väl framme kände de sig trygga. Frånvaron av ett vanligt vardagsliv hade gjort dem skygga. De var tystlåtna, men de var tacksamma för den proviant de fick, kanske att den garanterade deras överlevnad. Hos familjen Metsatalu fanns för oss barn en del att se och göra. Familjen hade en hund och ett antal höns. Hunden skulle vakta huset eftersom det låg rätt ensamt i skogsbrynet. Hunden var dresserad att inte bita men var rätt stor, och man var vaksam när man lekte med den. Annat var det med hönsen. Dessa kunde vi barn mata utan rädsla och försiktighet, och vi tyckte att det var mycket roligt. Hönsen gillade att flaxa med vingarna, sprätta i marken, och spatsera runt med sina medsystrar. De kacklade som torgkärringar på Tallinns torg, ivriga att visa sig från sina bästa sidor, och ivriga att vilja ha mat. Hönor vill vara fria, precis som vi ester vill vara, brukade familjefadern säga, och genast fördes de vuxnas samtal in på fosterlandets ofrihet. Vi barn fortsatte att mata höns. Hönsen sprang åt alla håll. Det fanns ingen ordning på dem. Man var tvungen att ingärda dem för att de skulle hålla ihop. Och när man väl hade dem på plats var det bråk på gång. Den höna som var i högre rang hackade på den som stod under. Den i sin tur hackade på den som var ännu lägre. Den enda som verkade ha lite omsorg om andra var hönsens mor. Annars var det näbbar och klor som gällde. Tuppen var färggrann och fin. Han gick majestätiskt omkring bland sina underlydande, åt det vi gav honom, men vi hörde honom aldrig gala. Det gjorde han endast tidigt på morgnarna, sa värdfolket. När hönorna hade ätit sig mätta drog de sig tillbaka för att vila eller värpa ägg. Ibland skulle vi ta deras ägg. Då kröp vi in i hönshuset, där det luktade starkt, ammoniak sa de vuxna, och samlade ihop de varma nyvärpta äggen. När det var gjort hade det nästan blivit kväll och det blev dags för oss att packa ihop och ta bussen tillbaka hem.

48

Livet gick vidare, som det måste. Fast det kunde vara laglöst och dystert ibland. Hösten övergick till vinter och snart stod julen 1940 vid dörren. Detta år kunde ingen fira jul på sedvanligt sätt. Julgranen var förbjuden av myndigheterna, och ville man ändå ha en gran fick man dekorera den med den röda stjärnan. Julfriden hade svårt att infinna sig. Vännerna samlades inte längre för att fira jul tillsammans, eftersom man var rädd att dra myndigheternas uppmärksamhet till sig. Var man ute passerade man varandra på gatan utan att se varandra, med blickarna riktade mot ingenting. Man ville inte lära känna nya människor eftersom man inte hade något förtroende för sina medmänniskor. Staden som alltid hade varit en mötesplats var nu tämligen öde. Hemma hos oss firade vi jul ändå. Vi barn hade länge väntat på julen. Kvällen före julafton tog vi in julgranen, och mor, jag, och Hando, fick klä den. Vi hängde skira, färggranna glaskulor i granens grenar, smyckade granen med silvriga fransar och med vitt änglahår, och satte stearinljus i speciella hållare. På den tiden fanns det endast levande ljus till julgranen. Kvällen före julafton när vi skulle sova var vi allt annat än trötta. Spänningen hade gjort att sömnen hade svårt att infinna sig. Jag och Hando hade en lek som vi brukade leka när vi hade svårt att somna. Vi kallade den gardinleken. Den gick ut på att vi skulle leka att våra ögon var fönster och när vi blundade drog vi ner gardinerna, så att allt blev alldeles mörkt. Sedan var det bara att vänta tills man somnade. Men just denna kväll hade vi svårt med gardinleken. Gardinerna ville inte vara på plats utan vi kunde ideligen se sängkammarens fönster genom våra gardinspringor till ögon. Nästa morgon när vi vaknade hörde vi att jultomten hade varit hos oss på natten och lämnat julklappar till oss under granen. De skulle mor dela ut på eftermiddagen när vi hade ätit vår traditionella julmåltid. Måltiden bestod av ugnsbakad varm julskinka med potatismos och surkål. Till efterrätt fick vi en speciellt formad saffranskrans och pepparkakor. Därefter följde julklappsutdelning. Jag minns att jag fick några

49

barnböcker som jag älskade, en docka som jag aldrig lekte med, och en väldigt fin speldosa. Den var gjord av vitt porslin. På dosans topp fanns två änglar med gyllene vingar som dansade med virvlande rörelser när dosan var i gång. Den melodi dosan spelade när den skruvades upp var Schuberts vaggvisa. Denna speldosa hade jag under många år, och Schuberts melodi har också följt mig länge. Hando fick som julklapp ett flygplan och en nalle. Flygplanet gick sönder efter ett tag, men nallen höll längre. Vintern 1940 var lika kall som föregående vinter. Efter julhelgerna kom en period med sträng kyla. På landsbygden frös brunnarna och på bondgårdarna måste en del djur slaktas av brist på vatten och foder. Alla människor talade om kylan även om vinterdagarna var vackra, med frost på marken och solen som ett rött klot vid horisonten. Dagarna passerade en efter en, och snart var vi framme vid nyårsafton. Tidigare om åren hade mor och far firat nyår genom att tillsammans med sina vänner gå på teater och efteråt inta en god måltid, och sedan fira det nya året med champagne. Men under den ryska ockupationen fanns det inga teaterpjäser som man ville se. Det kommunistiska systemet tillät endast vissa teaterstycken, de som var socialrealistiska och speglade det kommunistiska samhället. Eftersom det inte fanns några sådana pjäser på teatrarnas repertoarer, importerades de från Ryssland och spelades på våra teaterscener. Men ester ville inte se dem. På denna nyårsafton 1940/1941skulle man på vårt stora operahus Estonia spela Läderlappen, en operett av Johan Strauss den yngre. Det är en operett där livet går i tre fjärdedelstakt, på ett lättsamt sätt och utan vardagens allvar. Biljetterna var slutsålda eftersom många tyckte att detta musikstycke skulle kunna lindra deras tyngda tankar och få årsskiftet att passera på ett behagligt sätt. Man var säker på att föreställningen kunde ge publiken en förskönad bild av världen, med alla tråkiga partier utelämnade. Men det blev ingen föreställning. Just innan föreställningen skulle börja arresterades primadonnan som skulle spela Rosalinde och

50

föreställningen ställdes in. Publiken fick tillbaka sina pengar och fick gå hem. En sorgsen och förtvivlad stämning fyllde teaterbesökarna, som fann sig frågande och funderande inför det nya året.

Det andra året under kommunistiskt välde

De första månaderna av 1941 var mycket kalla och blåsiga. Estland har ibland kallats vindarnas land. Speciellt i de städer som finns vid havstränder, som Tallinn, är vindarna ofta rätt besvärliga. Landet som saknar större berg och kullar gör att vindarna som kommer in från havet har fritt inträde och kan blåsa runt och yra upp snön. Även om det finns varma havsströmmar som brukar göra klimatet rätt vänligt, finns kalla vindar och bottenlös kyla som tränger in från Sibirien. Dessa skapar vargavintrar, sådana som drev till och med Napoleon tillbaka från det ryska rikets kärna. Den 24 februari infaller den estniska nationaldagen. Det är en dag som esterna alltid minns, vare sig de har möjlighet att fira den eller inte. Så var det också denna februari. Tidigare om åren hade man alltid firat nationaldagen med flaggor och högtidligheter, med sång och skratt, med kultur och musik. Nationaldagen var en programförklaring som fastställde det estniska folkets frihet. 1918 när det ryska tsardömet hade fallit och första världskriget hade tagit slut, proklamerade Estland sin självständighet, och esterna fick sin egen stat. Sedan dess har man firat nationaldagen. Men 1941 var allt sådant förbjudet. De som vågade sjunga den estniska nationalhymnen eller bära märken med de estniska färgerna riskerade att bli arresterade. Ändå hände något på nationaldagen också detta år. Ett antal unga skogsbröder hade förfärdigat flygblad som delades ut bland folket. Budskapet var att trotsa förbudet att fira nationaldagen. Varhelst det var möjligt skulle man hissa den estniska flaggan. I många hem tog man fram den blå-svart-

51

vita flaggan, sjöng kampsånger om frihet, drack en snaps till Estlands välgång, och uppmuntrade varandra att komma ifrån de dystra tankarna som fanns i vardagen. Men de politiska konsekvenserna lät inte vänta på sig. Som en motoffensiv började ryska myndigheter i Tallinn träna luftvärn, ett försvarssystem anpassat för markbaserat försvar av luftrum, och många unga estniska män tvingades att medverka i detta försvar, andra tvångsintogs i den sovjetiska armén. Det var priset man fick betala för vårt firande. Under hela denna vinter märkte tallinnbor att ryssarna började förbereda sig för ett annalkande krig. Hur detta krig skulle utveckla sig var det ingen som visste, men de ansträngningar som gjordes tydde på att något var i görningen. Ransoneringarna blev allt hårdare. Av estniska textilvaror var endast femton procent till salu, resten samlades i ryska arméns olika förråd. Klädpriserna steg med mer än femhundra procent. Endast tio procent av estniska konserver fanns på den öppna marknaden, nittio procent fördes till Ryssland. Jordbrukarna hade ålagts leveransplikt, att ställa sina produkter till regeringens förfogande. Det gjorde att det fria Estlands mycket framgångsrika jordbruk slogs sönder, och det blev ett avsevärt bakslag för landets välstånd. Ransoneringen av bränslet var ytterligare något som försvårade livet för gemene man. Bränslebrist medförde att det var mycket kallt i bostäderna och att man var tvungen att ha tjocka kläder på sig inomhus. Jag fick ta på mig två tjocka koftor, långbyxor av ylle, och filtstövlar på fötterna. Hando påkläddes så att han såg nästan ut som ett paket och hade svårt att röra sig. För att hålla värmen sprang jag och Hando från stora rummet till tamburen, sedan till köket, sedan åter till tamburen, och till rummet igen. På eftermiddagen fick vi på oss vadderade vinterkläder och fick gå ut och leka. – Se efter Hando när ni är ute, sa mor. Se så han inte springer på gatan där bilarna kör. Snön yrde och luften var bitande kall. Vi rullade runt i snön, kastade snöbollar på varandra och fick ansiktet fullt av

52

puderlik snö. Tillsammans med grannbarnen utkämpade vi våra krig med snöbollar och såg till att ingen förlorade eller vann flera gånger i följd. Vi åkte kälke i backarna runt huset och ibland också på gatorna eftersom det knappast fanns några bilar där. Men vi kunde också hjälpa till med snöplogning och hjälpte portvakten att skotta bort snö med den stora spaden och med den ännu större snöskrapan. Fast det var vinter och mycket kallt var våra lekar härliga, och vi njöt av dem. På kvällen när mor kom hem från sitt arbete skulle vi bada. Barnen skulle tvättas rena. Vi hade en varmvattenberedare i badrummet, men nu när det var bränslebrist räckte inte varmvattnet till. Då fyllde mor kastruller med kallt vatten och värmde på spisen. Badvattnet blev aldrig helt behagligt i temperatur. Ömsom var det för kallt och när mor med en bleckskopa hällde i mer kokhett vatten blev det för varmt. För att spara på vattnet skulle både jag och Hando tvättas samtidigt. Vi tvålades in och skrubbades rena. Hando tyckte inte om när man tvättade håret på honom, han skrek i högan sky. Jag tyckte inte heller om hårtvätten eftersom jag var rädd att få tvål i ögonen, men jag skrek inte utan uthärdade tåligt proceduren. Efter badet kammade mor mitt långa hår och tog på mig ett långt vitt nattlinne av flanell. Hando fick på sig pyjamasen, även den av tjock flanell som skulle skydda mot kylan i sängkammaren. Varje gång efter badet skulle vi äta något speciellt. Det var ugnstekta potatisar som kom ångande ur ugnen och mor hade lagt en smörklick och litet salt på varje potatis. Det var oerhört gott. Som efterrätt fick vi en grovkornig blandning av mjöl, socker och smör som hade brynts i en stekpanna. Det var krigstidernas efterrätt för barnen och än i dag tycker jag att det smakar gott. Mars månad gick mot sitt slut och man började vänta på våren. Även om ryssarna verkade förbereda sig för kriget genom att ransonera varor, visste ingen just då vad som komma skulle. Men det visste Hitler. Långt borta i Tyskland hade Hitler redan i början av mars kallat till sig sina tre

53

vapengrenschefer och ett antal högre officerare och informerat dem om sina planer med Ryssland. Hitlers order var att ingenting fick stå i vägen när man skulle erövra Ryssland. Kriget mot Ryssland kan inte föras med ridderliga metoder, hävdade Führern. Det är inte ett krig mellan två nationer, utan ett krig mellan ideologier och raser, och därför måste det föras med aldrig tidigare skådad obarmhärtighet. Estland. Lettland och Litauen kommer att slås samman till ett tyskt protektorat, och senare kommer de att införlivas med det stortyska riket. De balter som ur rassynpunkt är lämpliga att assimileras kommer att germaniseras, de andra kommer att förflyttas till lämpliga platser, avslutade Hitler. Östersjön måste bli ett tyskt innanhav. Historiens största och långvarigaste blodbad, operation ”Barbarossa” hade därmed fått sin planmässiga början. I Hitlers program var anfallet mot Ryssland den port genom vilken Tyskland skulle inträda på världsscenen som den dominerande nationen. Hans anfall mot Ryssland syftade till herraväldet över jordens största landmassa, med dess obegränsade tillgångar på arbetskraft och naturresurser. I sin storslagna vision av en ny världsordning betedde sig Hitler som om han var Alexander den store. Men den strategi han senare kom att välja liknade mera Napoleons, att använda snabbhet, styrka och överraskning. Och överraskning för ryssarna kom det att bli. Under denna vårvinter 1941 var ryssarna fortfarande helt ovetande om Hitlers planer och trodde att de var allierade med Tyskland. Varje vår vaknar kvinnors intresse att klä sig vackert. Oavsett krig eller andra umbäranden vill kvinnorna i regel förnya sin garderob varje vår. Min mor var inget undantag, inte ens min mormor var det. Båda var rätt intresserade av kläder och mor brukade sy sina kläder själv. Innan mor gifte sig hade hon tillsammans med sin väninna Liidia gått på Naiskutsekool, en utbildning bl.a. i klädsömnad, handarbete och i viss mån också i design. Sedan dess hade hon sytt familjens kläder, också mina. Hon var fascinerad av tyger och tyckte om att skapa vackra plagg.

54

I vårt hem fanns under denna tid en damtidning som hette Nädal Pildis (Veckan i Bild). Det var en välillustrerad månadstidskrift som innehöll aktuella nyheter, idrottsaktiviteter, barnuppfostran, trädgårdsskötsel och mode. Denna tidskrift hade visserligen ändrat karaktär under den ryska ockupationen då mycket av flärden hade försvunnit och ersatts med de arbetande kvinnornas vardagliga liv. Men det fanns fortfarande en del modenyheter i den. Denna vår kunde kvinnorna åtminstone drömma om klädesplagg i ljusa nyanser, i blåklintsblå siden och i flortunn organza. I verkligheten klädde man sig diskret och anspråkslöst. Jämfört med 1930-talets självklara elegans saknades lättheten inom modet under ockupationstiden. Många kläder hade man sytt om själv. Färgade sidendukar omarbetades till blusar, eller sattes som lappar på de klädesplagg som var utslitna. Gardiner syddes om till aftonklänningar. Även om kriget omöjliggjorde större modemässiga utsvängningar förväntades det fortfarande av kvinnor i Estland att de skulle se propra och eleganta ut. Inga smycken eller pälsar, ingen överflödig lyx. Sidenplagg var uteslutna eftersom siden behövdes för fallskärmstillverkning. Vardagskläder skulle vara enkla, nästan litet militäriska med breda axlar och snäva kjolar, men ändå eleganta. Arbetarkvinnor som hade sin arbetsplats i fabrikerna började bära overall, även om ett sådant plagg i början kändes oanständigt, eftersom de dåtida estniska kvinnorna sällan bar långbyxor. Eftersom textilproduktionen hade minskat i hela Europa såg de flesta staterna som sin nationella uppgift att ”frysa” modet. Alltså blev kjolarna kortare och kapporna och klänningarna smalare än någonsin tidigare. Kvinnorna fick lära sig att göra det bästa av det som fanns till hands. Tidskriften Nädal Pildis var då till stor hjälp. ”Gör gammalt till nytt” var mottot, och så visades hur man skulle förvandla gardiner till klänningar, draperier till damkappor och sängkläder till babyplagg. Särskilt populära var stickbeskrivningar. Man kunde alltid sprätta upp gamla tröjor och av det gamla garnet sticka nya pullovrar. Damtidningarna

55

gav tips om hur man kunde spara ransoneringskuponger genom att omarbeta sina egna kläder till barnen. Mor hade en trampsymaskin av märket Singer vars arbetsbord var av mörkbrunt glänsande trä. På den sydde hon kläder på söndagarna, då när hon var hemma från sitt arbete. Hon sydde till sig själv, till mormor och till oss barn. Det var trivsamt när hon trampade på symaskinens pedal, fram och tillbaka, fram och tillbaka i en rytmisk ständigt pågående rörelse. Mormor satt på soffan och stickade. Hon stickade nästan alltid. När hon stickade kunde hon kasta garnet och fånga in den från ögla till ögla med en hastighet som var imponerande. Hon behövde aldrig ens titta på det hon gjorde, fingrarna rörde sig snabbt och automatiskt medan hon pratade med mor eller läste tidningen. Jag tyckte alltid att det var spännande att se hur hon stickade och bestämde att när jag blir stor skall jag lära mig att sticka som mormor. När jag tröttnade att titta på vad mor och mormor gjorde, och tröttnade på att leka med dockor, eller leka en billek med Hando, fick jag titta i fotoalbumet och se vilka kläder jag själv hade haft som liten. Eftersom far hade varit både journalist och fotograf vid tidningen Päevaleht, hade han en bra kamera, tillgång till mörkrum och annan fotoutrustning. Han hade gjort ett fotoalbum endast för mig. Det var ett fint album med svarta blad och med gråblått omslag. Under varje foto hade han textat med vitt bläck vad fotot föreställde. De första fotona var från mina allra första dagar i livet. På dessa skrek jag, och mor sa att jag hade skrikit de första tre månaderna av mitt liv. Inget hade hjälpt. Mor, far och mormor hade turats om att bära mig, men jag hade fortsatt att skrika. Sedan, efter tre månader, slutade jag helt plötsligt att skrika och har inte skrikit sedan dess. Dessa första fotografier var inte alls spännande. Det började bli spännande först när jag var ungefär ett år. På en av fotografierna sitter jag i min nedvikta barnstol och har en korg med ägg framför mig och en fin sidenklänning på mig. Denna bild fanns publicerad i Päevalehts påsknummer 1936. I albumet fanns också en serie foton från julen samma år. Jag

56

hade en vacker röd sammetskappa på mig, en vit tjock schal om halsen, och en fin hatt med vit ullig kant. Jag valde ut vår julgran detta år men jag ville att mor skulle betala den, så hade far skrivit under kortet. När vi bläddrade vidare såg jag ett foto där jag sitter på soffan och håller fars jaktbössa i knäet, och på ett annat foto talar jag med honom i telefon. På ytterligare ett foto sitter jag i hans famn och vi båda småler in i kameran. När jag tittade på dessa bilder kände jag att jag saknade far. – När kommer far tillbaka? frågade jag mor. – Han kommer när kriget är över, sa mor. – Men när är kriget över? – Det vet vi inte, men snart. En sorgsen stämning la sig över vår tillvaro varenda gång far kom på tal. Det fanns en saknad i det vi sa och i luften vi andades. Det var inte bara jag som saknade far, mor gjorde det också. Men hon hade till skillnad från mig ett vuxet sätt att sakna, ett sätt som inte syntes utåt och inte hördes heller. Ofta sjönk hon in i tystnad, in i sin egen saknad, med en fjärran skådande blick. Då brukade mormor klappa henne på handen och säga några tröstande ord. Den som kanske inte saknade far var Hando. Han var så liten när far försvann så han hade inga minnen av honom. Under denna vår fick jag för första gången i mitt liv gå på bio och se en film. Walt Disneys tecknade film Snövit och de sju dvärgarna hade haft premiär i Tallinn för ett tag sedan, och nu när rusningen efter biljetterna hade upphört skulle jag och mor gå och se filmen. Sagan kände jag till redan tidigare. Jag visste att den handlade om den unga Snövit som var vackrast i landet och att den grymma drottningen som själv ville vara vackrast inte accepterade det. Hon gav en jägare order att döda Snövit, men jägaren räddade den unga flickan genom att skicka ut henne i skogen. När drottningen fick reda på att Snövit levde bestämde hon att själv ta livet av henne. Drottningen förvandlade sig till en häxa och erbjöd Snövit ett förgiftat äpple...

57

Sovjetregimen var visserligen kritisk mot sagorna och mot deras fantasistoff, eftersom den tyckte att prinsar och prinsessor inte var verklighetstrogna, men denna film fick visas ändå. Mor och jag gick till biografen Gloria. Den var stor, nästan som en teater. Den stora salen var fylld av mjuka soffliknande stolar av röd plysch. När man satt i salongen kunde man böja på nacken och beundra den mäktiga ljuskronan som hängde i taket, och tittade man noga efter kunde man se att det fanns bilder av små änglar högt upp på väggarna. Dessa änglar nästan svävade över publiken. Jag fick en egen liten stol som sattes litet utanför raden av de vuxnas stolar. Jag hade också fått en påse med karameller med mig. Det hade mor köpt och sagt att jag fick äta karamellerna under filmen. Karamellerna hette kassikäppad (katt-tassar), små marmeladtassar pudrade med socker, och mycket klibbiga. Filmen hade en spänning redan från början och jag kände hur denna spänning växte också i mig. Alltefter berättelsen framskred åt jag mina marmeladkarameller i allt högre takt och blev mer och mer klibbig om fingrarna. Sedan kom filmens höjdpunkt. Styvmodern, klädd till en häxa, bjöd Snövit ett äpple. Häxan var skräckinjagande, ett övernaturligt väsen med trolldomskraft. Musiken i filmen accentuerade spänningen och jag kände hur mina kinder började hetta, och hur hjärtat började banka allt snabbare och hårdare i bröstkorgen. – Jag hoppas att Snövit inte tar emot äpplet och äter det, viskade jag till mor, men förgäves, hon tog emot äpplet, fick det i halsen och dog. Sedan låg hon död i glaskistan utan att kunna röra sig. När filmen var slut var också jag slut. Så mycket inlevelse hade jag haft i denna film att jag kände mig helt uttröttad. Visst visste jag på ett plan att det jag hade sett inte var verkligt, men på ett annat plan var jag ända rädd att träffa filmens häxa. Flera gånger efter denna film hade jag mardrömmar. Jag drömde att häxan skulle ta mig. Jag sprang och sprang och den jagade mig. Hur mycket jag än sprang så var häxan alltid

58

strax bakom mig. Hon sprang med stora hasande steg och ropade på mig med en hemsk, fasansfull röst. När jag nästan blev fångad av häxan vaknade jag upp, kallsvettig och stel av rädsla. Till att börja med vågade jag inte öppna ögonen för jag var rädd att se häxan, inte heller vågade jag att röra mig för jag var rädd att häxan kunde se att jag var vaken och komma och fånga mig. Gradvis kunde jag mobilisera tillräckligt med mod för att ta mig ur sängen och springa till mor. Mor försökte att lugna mig på vuxnas sätt, genom att förklara att häxor inte finns i verkligheten. Men för mig fanns filmhäxan i verkligheten. Den kunde komma på natten och föra bort mig till sitt eget land långt borta. Kanske var det så att allt det hemska som fanns i vår tillvaro under dessa år, fars försvinnande och den allmänna oron som jag var alltför liten för att förstå, förvandlades omedvetet till filmhäxan som spökade för mig på nätterna.

Massdeporteringen den ödesdigra junidagen

Försommaren 1941var i full blom. Den gode Guden hade satt löv på träden och blommor på marken. I trädens kronor satt fåglar, syrenernas doft var berusande, och himlen var skimrande som en spänd duk av siden. Så här vacker var dagen då helvetet bröt loss och gjorde slut på tusentals och åter tusentals liv. Denna ödesdag är inristad i esternas minnen, och även om jag inte har några egna minnen av dagen, har jag ofta under min barndom och under mina uppväxtår hört vad som hände denna dag. Dessa berättelser, berättade av många personer, har förvandlat händelserna till bildrika scener i mitt minne. De lånade minnena är i dag lika verkliga för mig som om de vore mina egna. Lördagen den trettonde juni fördes flera hundra godsvagnar till Tallinns station. Det var vagnar som man under normala tider transporterade boskap och fraktgods i. Grupper av sovjetiska män, utvalda av NKVD, skulle nästa dag iscensätta

59

den mycket omfattande massförflyttningen av människor. På natten mot söndagen, när folk hade gått och lagt sig, trängde sovjetiska soldater in i hemmen, slet upp de sovande och läste upp för dem deras anklagelseakt. De uppväckta fick höra att de var arresterade och att de skulle föras ut ur landet. Inte en enda häktningsorder fanns. Barnen grät. De föstes åt sidan och lägenheterna genomsöktes. Fanns det värdeföremål hamnade de i fickorna på förövarna. Soldaterna sa till familjerna att packa ihop det nödvändigaste, ta med varma kläder och personliga tillhörigheter. Sedan fördes de till lastbilarna som körde dem till järnvägsstationen. Vad man ”glömde” att tala om var att på stationen skulle familjemedlemmarna gå skilda vägar, män för sig och kvinnor och barn för sig. Mödrarna grät, barnen kved och männen var stumma av förtvivlan. De fördes som boskap in på järnvägsstationen som var avspärrad för privatpersoner, och in i de med stålgaller försedda vagnarna. Här skulle männen gå till vagnarna märkta med A, och kvinnorna och barnen till vagnarna märkta med B. Många av männen såg denna dag sina fruar och barn för sista gången. De ägodelar de hade fått med sig hemifrån, fick nu antingen männen eller kvinnorna ta med sig. Följden blev att människor inte ens fick med sig den basutrustning de behövde. Uppåt femtio personer packades ihop i varje godsvagn. I vagnarna fanns inga sitsar utan folk fick stå eller sitta på golvet. Eftersom det var mycket trångt fick de flesta stå. Fick de sitta skulle de göra det i tur och ordning. Det blev mycket varmt i vagnarna och det lilla gallerförsedda fönstret som fanns i varje vagn var inte tillräckligt för luftförsörjning. Luften höll snart på att ta slut och många svimmade i värmen. I vagnarna fanns inget dricksvatten. Det fanns endast ett rör i golvet som skulle användas vid toalettbehov. På grund av trängseln räckte inte det rörförsedda hålet till och mycket snart fylldes vagnen av en stank av urin och avföring. Natten mellan den trettonde och den fjortonde juni släpades således på några timmar tiotusen människor i

60

Estland till vagntransporten med destination Sibirien. Röda arméns soldater tillsammans med lokala kommunister som utförde uppdraget tog inga hänsyn. Friska, sjuka, vuxna, barn - alla fördes mot ett ovisst öde. De äldsta av dem var över nittio och de yngsta var spädbarn. Våld mot offren var officiellt inte beordrat, men förekom. De som inte rörde sig snabbt nog, eller inte förstod de order som gavs, fick örfilar eller slag med pistolkolven. Bortförningsaktionen var väl förberedd. Redan i januari 1941var instruktionerna för den förestående massdeporteringen utarbetade. I en hemlig skrivelse framställdes deporteringen som ”en uppgift av största politiska vikt”, och att den skulle ske ”utan larm och panik”. Deporteringen skulle ske under samma dag i alla tre baltiska staterna. Olika operationsgrupper bildades som skulle anhålla och föra de anhållna till järnvägsstationerna. För att undvika panik företogs det hela nattetid. Vagnar med de deporterade stod under flera dagar på Tallinns station. Genom de små gallerförsedda fönstren kastades ut nödrop om vatten eftersom törsten var olidlig. På kvällen fick varje vagn en hink med kallt vatten och därefter låstes vagnarna. Först den sjuttonde juni började tågen rulla ut från Estland med destination Sibirien. När tågen hade gått var perrongerna överösta med de deporterades sista hälsningar, skrivna på cigarettpaket och näsdukar och slängda ut genom tågfönstren. Efter dessa händelser var det omöjligt för oss att stanna kvar i Tallinn. Jag och min bror tillsammans med vår mormor flyttade till ett litet samhälle – Loksa – sjuttio kilometer öster om Tallinn. Mor blev tills vidare kvar i stan, eftersom hon hade ett arbete att sköta.

61

Sommarkriget

En vecka efter den stora junideporteringen, den 22 juni, började det tysk-ryska kriget. Tredje riket hade börjat sitt stora krig mot Sovjetunionen. Tusen kilometer väster om Moskva började tyska kanoner att ge eld. Tusentals tyska plan flög över gränsen och började fälla bomber mot ryska flygfält. Hitlers order var att östersjökusten skulle tryggas, den sovjetiska marina makten förintas och Leningrad erövras. Ryssarna blev helt överraskade. Det tyska anfallet hade satt Stalin i ett tillstånd av psykisk kollaps. Han kunde inte tro att det var sant att tyskarna nu var ryssarnas fiender. Det var Stalin som hade fört landet in på den väg som ledde till samarbete med Hitlertyskland, och nu vägrade han tro att Hitler skulle bedra honom. Men efter den första chocken började han inse realiteterna i det som skedde. När solen lyste på tornen i Kreml höll Stalin ett tal som sändes i Moskvaradion. I den påbjöd han för Baltikums del ”den brända jordens taktik”. Allt skulle förstöras. All egendom av värde skulle föras till Ryssland. Spannmål som inte kunde föras bort skulle förgöras på ort och ställe så att det inte kom fienden tillgodo. Djur - hästar, kor och grisar - skulle slaktas och allt bränsle som man inte kunde frakta bort till Ryssland skulle tändas på. För att utföra det bildades enbart i Estland tretton så kallade förintelsebataljoner. Samtidigt tvångsmobiliserades mer är trettiotusen unga estniska män och fördes till det inre av Ryssland. När det stod klart att det endast var en tidsfråga innan tyskarna skulle komma till Estland, började skogsbröderna organisera sig för att försvara estniska liv och egendomar. En mängd lokala aktioner företogs. Här och där över hela Estland drabbade skogsbröderna samman med Stalins förintelsebataljoner i blodiga strider. Under några månader lyckades skogsbröderna befria åtskilliga samhällen, ta över teletrafiken, och ockupera järnvägsstationer. Skogsbrödernas mål var att befria Estland innan tyskarna tågade in. För om

62

Estland var fritt och tyskarna kom in i landet så var det en självständig republik de trädde in i, och en självständig republik trodde esterna att det skulle förbli. Det var sommarkriget som var i gång. Röda armen reagerade på tillståndet i landet först genom att öka terrorn. Fängelserna, som hade tömts under junideporteringen, fylldes nu på nytt med nya individer. Förintelsebataljoners män fängslade oskyldiga, torterade dem, och dödade dem. Det var den Röda arméns och den röda milisens vrede som skulle få utlopp. Åter igen vågade ingen i Tallinn gå ut. Milisen patrullerade på gatorna och kontrollerade alla som fanns där. Men samtidigt började ryssarna förstå att spelet om Baltikum var förlorat och de gjorde allt vad de kunde för att inte lämna något efter sig oförstört. I ett sådant läge var det viktigt för civilbefolkningen att förse sig med nödvändiga varor. Vi som bodde på landet åkte in till stan för att köpa varor. Mormor och jag skulle hamstra livsmedel. Köerna var långa framför livsmedelsaffärerna, och även om vi kunde handla endast med kuponger ville vi få så mycket som möjligt för dem. Tiderna var osäkra och det var bäst att förse sig med det som fanns. – Vi får köpa det vi kan, sa mormor, man vet inte om det kommer att finnas någon att köpa i morgon. Alla kvinnliga kunder i affärerna, däribland vi, köpte utan urskiljning. Vi köpte konserver, smör, mjöl, korv och salt, och gjorde därigenom slut på vår månatliga ranson. Vi var noga med att köpa sådana födoämnen som hade lång förvaringstid. På väg hem såg vi att det fanns människor i kö framför andra butiker och också framför stadsbanken. I banken ville insättarna nu ha ut sina pengar. Många tog ut alla sina pengar och köpte guldsmycken för dem. Pengarnas värde under krigstider var mycket osäkert. Den ena dagen var de värda sitt pris, den andra dagen var de bara papperslappar. Då var det säkrast att investera i guld och ädelstenar. Vi hade inte några besparingar och därför hade vi inget ärende till banken.

63

På arbetsplatserna sammankallades arbetare till massmöten. Min mor var också på ett sådant. På detta möte, som på otaliga andra, propagerades motstånd. Kamrater, arbetare, sovjetregeringen uppmanar er att sluta upp kring partiet, kring sovjetregeringen och kring vår store ledare Stalin, mässade arbetsgivarna. Men de ester som var på mötet lyssnade halvhjärtat. I stället hoppades de att tyskarna skulle vinna och att kriget skulle befria deras land. Den 25 augusti började man höra kanonmuller i Tallinn. Detta var början till slutet i detta sommarkrig. För att skydda staden samlades röda arméns soldater tillsammans med lokalbefolkningen, och beordrades att barrikadera staden och gräva skyddsgravar runt stan. Staden började likna en fästning. Framför de stora butiks- och kontorsbyggnaderna kring Rådhustorget hade man hopat sandsäckar för att skydda byggnader. Alla stadens parker, inklusive Kadriorg, hade grävts upp och uppfyllts med bombskydd. De otaliga gravar som människor hade grävt gick nu kors och tvärs över hela Tallinn, som ett stort spindelnät. I hamnen pågick ett febrilt arbete. De sovjetiska styrkorna tillsammans med sina otaliga anhöriga och andra civila skulle evakueras. En evakueringsplan föreskrev att 190 fartyg, bland dem 70 transportfartyg, skulle lämna Tallinns hamn. Man lastade allt värdefullt man kunde få på fartyg som gick i skytteltrafik. Rökridåer lades över hamnen för att skydda den mot tyska flyganfall. Den ena fartygskonvojen efter den andra gav sig i väg. Kusten var kraftigt minerad och många fartyg blev skadade och sjönk, andra blev offer för tyska flyganfall. Fartygen som lämnade Tallinns hamn styrde först norrut, och längre bort framme vid horisonten girade de åt öster. När de sista transportfartygen lämnade Tallinns hamn och hade försvunnit ur sikte sprängde de sovjetiska styrkorna de sista förråden på stranden. Följande morgon höll Tallinn fortfarande ut. Men nu var tyskarna mycket nära och larm från deras automatvapen hördes över stan. Vi tog bussen tillbaka till Loksa. De livsmedel vi hade köpt packades in och mor hjälpte oss till

64

busstationen med dem. Själv stannade hon kvar i Tallinn. Hon kunde inte lämna sitt arbete, det hade sett mycket misstänkt ut och kanske lett till att hon fängslades. Mor och mormor fruktade det värsta, men beslöt ändå att det var bäst om mor stannade kvar i stan. Alla kände att nu levde vi i händelsernas centrum, men att vi inte kunde annat än att vänta och se vilken riktning händelserna skulle ta. När vi hade åkt öste tyskarna från sina lågt flygande flygplan flygblad över staden. – Håll ut, den stora ryska flottan är inringad, stod det i dem. Under dagarna som följde satte förintelsebataljonen i gång med den sista förstörelsen. Rökmoln steg allt högre och högre och syntes så långt som till Loksa. Mormor, jag och Hando stod vid fönstret i köket i Loksa och tittade på röken som syntes vid horisonten. Från Tallinn-hållet hördes dånet av den ena explosionen efter den andra. Sovjettrupperna satte eld på förråd och ammunitionsdepåer medan de drog sig tillbaka mot hamnen. Tallinns två järnvägsstationer, Kopli och Balti, sattes i brand. Elden var mycket kraftig och den blåstes med vinden mot Pelgulinn och satte många hustak i brand. Farmor som bodde i Pelgulinn kunde senare berätta hur människor försökte släcka branden. Alla vuxna, men också de större barnen, letade fram hinkar, fyllde dem med vatten och försökte släcka elden. Det var en förtvivlad räddningsaktion som inte hade någon större effekt. Det mesta av vattnet i hinkarna rann ut på marken när de försökte att kasta det uppåt mot taken. Glupska eldslågor försökte ta sig fram bland husen, och brandkåren kunde inte hjälpa dem eftersom den hade förstörts av milisen. Till slut fick de bukt med elden. Gud har skonat oss, konstaterade farmor när förödelsen inte blev så stor som de hade fruktat. I Tallinns mitt hade stadens elkraftverk raserats. Det gjorde att spårvagnar stannade i hela stan och det blev trafikproblem. Därefter slogs vattenverket, som filtrerade Ülemiste vatten, sönder. Pumparna stannade och Tallinn var nu utan dricksvatten. Från ryska soldater som patrullerade på gatorna fanns det ingen hjälp att få. Ryska matroser sprang

65

omkring på gatorna och förstörde allt de kom åt. Med bensindunkar i händerna var de livsfarliga marodörer. De tände på spannmålsmagasinen och andra varumagasin. Elden började sprida sig nästan explosionsartat och var svår att få bukt med. Överallt försökte människor att skapa barriärer för eldens framfart. Det vackra Pirita, vårt sommarparadis, brann, Nömme i närheten av Tallinn, likaså. Täta moln av becksvart rök ringlade sig upp mot himlen över huvudstaden från de otaliga eldsvådor som hade börjat samma dags morgon. På kvällen fanns det rök överallt och man hade svårt att andas. Några dagar därpå, den 28 augusti 1941, erövrade tyskarna Tallinn, och den ryska ockupationen fick ett hastigt slut. Tallinnbor jublade, människor gick man ur huse med blå-svart-vita flaggor i händerna och kände sig som segrare. De förhatliga ryska förtryckarna hade äntligen drivits på flykten. Snart skulle Estland återigen vara en självständig republik. Åtminstone trodde man så de första dagarna efter tyskarnas ankomst. Men Hitler hade helt andra planer. Hela Baltikum skulle förenas med Tyskland i det Tusenåriga riket. Av taktiska skäl lät man inte esterna veta det utan lät dem tro att tyskarna var de baltiska folkens befriare. En kväll då vi alla satt tillsammans i Loksa berättade mor vad som hade hänt henne de sista dagarna innan tyskarna kom. – Jag hade varit på mitt arbete som vanligt, men just denna dag kom en order att alla anställda som kunde ryska språket skulle evakueras till Ryssland. Nu blev jag orolig. Inte ville jag bli förd till Ryssland, och vad skulle hända med mina barn. Därför sa jag till mina överordnade att jag inte kunde lämna landet utan mina barn och att dessa var på landet, en bra bit utanför Tallinn. Mor tystnade och sökte efter ord. Efter en stund fortsatte hon.– Mina överordnade ordnade det så att en femtioårig estnisk man, sannolikt en som kommunisterna litade på, skulle följa mig till Loksa för att jag skulle hämta mina barn. På eftermiddagen tog de bussen mot Loksa. I sitt stilla sinne bad mor hela tiden tyst till Gud att hon skulle kunna komma

66

undan. Men hon visste inte hur det skulle ske. Bussen rullade framåt, i en monoton, sövande rytm. I timmar satt hon och hennes eskort på bussen. De talade inte mycket med varandra. Vad skulle de säga? Hon kunde inte avslöja sina tankar och något annat gemensamt hade de inte att tala om. De passerade byar med små, ännu inte förstörda hus, där livet fortfarande verkade försiggå på ett normalt sätt. Ju närmare Loksa de kom desto mer förtvivlad kände sig mor. – Vad har jag för framtid? Ensam med två små barn i Ryssland. Hon visste hur grymma ryssarna kunde vara. Hon kände hjärtat bulta i bröstet och försökte att samla sig. Skräcken hotade att välla över henne. Hon kände sig totalt hjälplös och kunde bara hoppas att det fanns en barmhärtig Gud som skulle komma till hennes hjälp. Slutligen stannade bussen på Loksas busstation. De steg av och började gå mot Hara, där vi bodde. För varje steg kom de närmare hemmet, närmare det oundvikliga som förestod. – Det kändes som en Golgatavandring, sa mor. Tyst bad jag till Gud, överge mig inte nu, rädda mig från det som förestår, skona mig och mina barn. När de skulle svänga in på det sista vägskälet stannade mannen vid mors sida. Han tittade på henne, kanske med medömkan, och sa:– Gå hem till de dina, jag följer dig inte längre, men håll dig gömd ett tag framöver. Själv skall jag försöka att ta mig över till Finland. Han gav henne handen, bugade sig, och försvann. – Tänk att det fortfarande fanns människor som hade ett hjärta, tänkte mor. Onekligen riskerade han sitt liv ifall han hade blivit fast.Mor mindes att när hon kom hem var hon fortfarande mycket uppskrämd. Hennes muskler var spända, hennes mun var torr som en lerskärva, och hennes kropp darrade. – Den gode Guden har hållit sin skyddande hand över dig, tröstade mormor mor, hon som alltid förlitade sig på Guds godhet och omsorg.

67

Så småningom lugnade mor sig. Veckorna som följde höll vi oss mer eller mindre gömda. Vi var aldrig utanför huset och vi tände inte lamporna på kvällen. Men inga ryssar kom och sökte efter mor. Efter en vecka kom tyskarna och i den allmänna villervallan var ingen längre intresserad av min mor och hennes familj. Man kan ju fråga sig hur jag som barn klarade av dessa påfrestningar som fanns i mitt unga liv. Att vara rädd för soldater som kom om natten, att se himlen brinna i eldsvådors sken, att höra kulsprutor smattra, och att veta att far är borta och att mor och mormor är oroliga. Som barn förstod jag inte alltid vad som hände, men jag kände av stämningar. Oro och ångest är känslor som lätt sprider sig från vuxna till barn. Men i vår familj fanns något som var tryggt och gott, och som skyddade oss under dessa tidiga år. Min mor och min mormor kunde alltid ge både mig och min bror trygghet. I vår familj diskuterades krigshändelser mycket öppet. Redan som liten fick jag veta vad mina föräldrar ansåg om rätt och fel, gott och ont, sanning och lögn. Det fanns också en kravlöshet i atmosfären. Jag fick ställa mina frågor och fick alltid svar. Ingenting tystades ner eller sköts under mattan. Och över allt annat fanns mormors Gud som alltid skulle skydda oss och som jag som barn alltid trodde på. Efter den ryska ockupationen kom far hem. Strax därpå gifte mor och far sig på nytt. Från och med nu började en lugnare tid. Den tyska ockupationen var rätt behaglig för civilbefolkningen. Men levnadsstandarden sjönk ytterligare. Många av de nationaliserade företagen blev visserligen på nytt privata, men var nu tvungna att avlämna sina produkter till Tyskland. Så trots Estlands rika jordbruk blev försörjningsläget svårt. Livsmedelsransonerna var små, och inte heller fanns det kläder att köpa i tillräcklig mängd. Det rådde också brist på läkemedel. Efter att tyskarna hade ockuperat Estland värvades speciella förband bland esterna. Skogsbröderna som hade fört sin kamp för att befria Estland bildade bataljoner av frivilliga som anslöt sig till tyskarna för att strida mot Sovjetunionen. Det

68

upprättades också tämligen stora polisstyrkor som samarbetade med den tyska säkerhetspolisen. Min far ingick i en estnisk bataljon och eftersom han var journalist fick han bli utrikeskorrespondent. Exakt vilka arbetsuppgifter han hade vet jag inte, men jag vet att han under den tyska ockupationen ofta rapporterade från fronten. Man har beräknat att mellan 60 000 och 65 000 ester deltog aktivt i kampen mot Sovjetunionen. De ester som stred i tysk armé ville strida på estnisk mark och skydda sitt eget land. Esterna var inte speciellt intresserade av storpolitik, därför var de inte intresserade av Hitlers raspolitik, inte heller av hans vision om tusenårsriket. I stället var de intresserade att försvara sitt eget lands gränser. I århundraden hade esterna kämpat mot fientliga makters övergrepp, och i maktkampen mellan Stalin och Hitler stod de nu på Hitlers sida. Loksa är ett rätt idylliskt ställe. Den lilla köpingen är belägen i ett naturskönt område vid havet, sju mil öster om Tallinn. Namnet Loksa kommer från ordet loks, som betyder en sumpig grop. Marken kring Loksa kan fortfarande visa upp sumpiga gropar, en kvarleva från en mycket tidig historisk period. Under årtusenden har havet skulpterat detta landskap. Vindarna har hjälpt till genom att vispa sand till ett våglandskap av mjukt rullande dyner. En gång kan det ha funnits en sjö i närheten av Loksa vilken under torrtider har torkat in och lämnat en gropig markyta efter sig.

69

Under den tyska ockupationen i Loksa

Loksa har en kilometerlång vit sandstrand som är kantad av tallskog. Tallarna i det barrskogsbältet som kantar havet bildar ett svajande hav av träd som suckar och susar, tungt och tidlöst. De vindpiskade tallarna är knotiga och vridna. De har stått där sedan urminnes tider och ger ifrån sig härliga dofter av kåda och eukalyptus. Havsvattnet vid denna strand är tämligen varmt om somrarna. Står vi vid stranden kan vi se den vida horisontlinjen som under varma sommardagar dallrar i luften, men som under höstarnas stormar piskar vattnet till vresiga vågor som slår mot stranden. Hur än väderleken har skiftat har havet alltid funnits där. Det har gett liv till fiskarna och liv till de fiskare som har livnärt sig av fiske. Loksa var i början av 1900-talet en liten fiskeby, med ett tjugotal familjer i sju eller åtta gårdar. Husen där människorna bodde var små, och det var åkrarna också. Vad som gjorde att så många kunde livnära sig där ändå, var att det fanns mycket vatten i närheten. Det är inte endast havet som kantar Loksa, utan genom köpingen rinner floden Valgejögi, och några kilometer söderut finns Lohjajärv, en mycket näringsrik sjö. Dessa vattendrag gav slåtterhö till bönderna, och rikligt med fisk till fiskarna. Loksa växte när greve Karl Magnus Stenbock byggde där en tegelstensfabrik, och en av hans söner ansåg att Loksa var ett idealiskt sommarställe. Det blev början till Loksas rykte som sommarparadis. Av de röda tegelstenarna som tillverkades i fabriken byggdes många byggnader i Tallinn och i andra estniska städer. Ryktet säger att halva Helsingfors är byggt av Loksas tegelstenar. I takt med att byn växte, växte också småindustrier. Mycket snart fanns i Loksa en lemonadfabrik och en korvfabrik, ett antal skomakare, skräddare, bagare och smedjor. Byn förvandlades till köping. Sommaren 1941, när vi flyttade till Loksa med vår familj, fanns där en folkskola, ett apotek och en vårdcentral (arstijaoskond). Det fanns också ett postkontor dit posten

70

kom dagligen. Mitt i bebyggelsen stod en mycket gammal kyrka, omgärdad av en vacker kyrkogård. Det hus vi hyrde och bodde i under dessa år, låg mitt emot denna kyrkogård. Lite utanför Loksas bebyggelse fanns många lövängar. De var översållade med ängsblommor på somrarna och av snöklädda vidder på vintrarna, där barn kunde åka skidor. Ännu längre bort, inåt landet, fanns stora skogar. Hela Estland är till hälften beklätt med skog. Skogen vid Loksa var tät och vildväxande. Höga sollysta furustammar sträckte sig mot himlen, och på marken fanns vitmossa, mjuk som sammet och vit som damast. I skogen fanns också små bäckar kantade av myrsyra. Speciellt under krigstiden var skogen en försörjningskälla för människorna. Det var från skogen man hämtade bär och svamp, foder åt kreaturen och ved för att hålla husen varma. Asken var ett av skogens nyttoträd i Loksa. De nyutsprungna asklöven var ett utmärkt kreatursfoder och av askvirket kunde bönder tillverka skaft till högafflar, grepar och räfsor. När vi gjorde våra skogspromenader med mor och mormor, kunde mormor berätta varför aspens löv alltid skälvde även när vädret var vindstilla. Hennes berättelser var ofta vävda kring bibliska gestalter som många berättelser i Estland under denna tid. – Det hände en kväll att Maria och Jesusbarnet vandrade i en skog. Alla träd bugade sig för dem, speciellt djupt bugade sig de höga tallarna och de vackra granarna. Till och med björkarna böjde på sina huvuden. Bara aspen stod stolt och orörligt, och lät aftonsolen lysa genom sitt lövverk. Mormor gjorde en liten paus, som om hon tänkte hur fortsättningen skulle bli. Hon fortsatte och sa:– När Maria såg att aspen inte böjde sitt huvud sa hon: ”För att du är så stolt och inte böjer dig för Guds son, skall dina blad i all evighet darra för den minsta vindpust”. – Tiden gick, Jesus växte och blev en lärare för sitt folk, fortsatte mormor sin berättelse. Och sedan, det vet ni väl, blev han korsfäst, och det kors han spikades på var timrat av

71

asp. Åtminstone så tror man det. Sedan dess har aspen aldrig fått ro och dess löv skälver beständigt, avslutade mormor. Det var en fin saga, som alla sagor som mormor berättade. Mormor var som en hel stor sagosamling. För de flesta tillfällen i livet hade hon en berättelse att berätta som gav förklaringar och ibland också varningar till det som hände. I de stora, nästan ändlösa skogarna fanns också vilddjur. Barnböcker var fyllda av berättelser om skogens djur. Den bruna stora björnen hette Nallebjörn, räven kallades för Mickel eftersom han var slug, vargen fick heta Gråfot på grund av sina mjuka gråa tassar. Vargen var ett rovdjur som vi var mest rädda för. Vi fick vår bild av vargen genom de sagor som vi läste. Sagan om Rödluvan och vargen, Vargen och killingarna, Peter och vargen, dessa var en hel rad av blodisande berättelser som vi konsumerade. I vissa berättelser, de som var avsedda för vuxna men som vi också kände till, fanns beskrivningar av vargar som i själva verket var människor som hade förvandlats till varulvar. Dessa berättelser var mest kusliga eftersom vi hade lätt att tro på allt som var övernaturligt. Så på vinternätterna när vargarna ylade i skogarna bortanför Loksa, var vi mycket rädda, inte för att vargarna skulle komma och äta upp oss, utan just för att de skulle förvandlas till varulvar. Vad en varulv skulle kunna företa sig när man mötte den verkade vara något mycket värre än att bli uppäten av en vanlig varg. En gång i veckan brukade mor åka in till Tallinn. Där skulle hon gästa våra vänner Ümarik, hälsa på hos farmor, och ibland när far var hemma kunde de gå på teater. Det fanns en bussförbindelse mellan Loksa och Tallinn. Bussarna var små och gick tämligen sällan. För att ta sig in i bussen var man tvungen att använda dörren längst bak och kliva uppför en smal trappa för att komma in. Dessa bussar, som var avsedda endast för resenärer, höll en tämligen låg fart. Det tog flera timmar att färdas de sjuttio kilometrarna som fanns mellan Loksa och Tallinn. Strax innan Tallinn fanns Pirita, vårt tidigare sommarland, som nu under den tyska ockupationen hade återtagit sin verksamhet och försåg många stadsbor med sol,

72

sand och värme. Det fanns också speciella godsbussar som trafikerade sträckan Loksa – Tallinn. De gick ett par gånger i veckan och fraktade jordbruksprodukter och skogens bär till torgen i Tallinn. Vårt hus, som vi hyrde av tant Anni, låg på Hara tänav (gata). På denna gata låg hus efter hus i en gles men lång rad. Bakom husen bredde ängar och åkrar ut sig, och längre bort flöt floden Valgejögi. Den frös på vintrarna och svämmade över på vårarna. Vid vårbräckningen bildades det stora isflak på floden och på dem brukade vi barn åka. Från framsidan av huset såg man kyrkogården. Den låg tvärs över gatan. Vårt hus var i två plan. På nedre botten fanns köket och det stora rummet. Där fanns ytterligare två rum, i den ena sov mor och mormor, och far när han var hemma, och i den andra sov jag och Hando. På övre planet bodde tant Anni. Fönstret i Handos och mitt sovrum vette åt kyrkogården, och vi tyckte att det var litet kusligt när vi skulle lägga oss. Vi hade ju hört att de döda kunde komma upp ur sina gravar på natten, eller på kvällen när det var mörkt, och spöka. Våra äldre lekkamrater hade berättat att man ibland kunde se ett grönt fluorescerande ljussken på kyrkogården, och speciellt

när det var dimmigt svä-vade detta märkliga ljus-sken med virvlande rör-elser över marken. Det var de dödas själar som steg upp ur gravarna. Tant Anni, som var ortens barn-morska och en väninna till mor, hade sett vitklädda skepnader som lösgjorde sig från gravarna på kyrko-gården, gick över gatan och försvann in i skogen. Det var ingen som sa att de döda som spökade ville

73

Jag och Hando

de levande något ont, men det räckte att kunna se dem för att bli skräckslagen. I huset fanns inte rinnande vatten utan det skulle hämtas från en liten brunn på gården. Det var en grävd brunn, och vid torrperioder på somrarna sinade den. Då var vi tvungna att hämta vatten hos Familjen Ausus som hade en betydligt djupare och bättre brunn. I A: s brunn var vattnet dessutom myck-et godare. Det vatten vi hade i vår egen brunn hade en svagt bitter bismak. Det fanns också ett torrdass på gården, men på natten fick vi barn kissa i det spann där vi kastade vårt avfall. Det var lite otäckt att gå på dasset eftersom det brukade hänga spindlar där. Hando och jag kunde därför kissa i spannet ibland också på dagen, fast det egentligen var förbjudet. – Du, Hando, vi kan sjunga när vi kissar, då hör de inte vad vi gör, sa jag. – Det är en bra idé, sa Hando.Vi sjöng olika visor när vi kissade i spannet. Det jag minns bäst var att vi ofta sjöng nationalhymnen vid denna procedur, inte för att vi ansåg att det vi gjorde var något högtidigt, utan därför att vi kunde hymnen bäst. Vi kom inte ens på idén att det av vuxna kunde tolkas som ett vanhelgade av hymnen. Varje morgon gick mormor upp tidigt och gjorde upp eld i spisen. Jag minns hur hon satt framför spisen på morgnarna, sittande på en låg bänk invirad i sin stora stickade schal. Medan hon väntade på att elden skulle ta sig läste hon i sin Bibel eller i en tidning. Det verkade inte särskilt bekvämt där hon satt, krökt i ryggen och med benen i en krokig vinkel. Spisen var en svart järnspis som var inmurad så att den kunde värma upp även det stora rummet. Men det var i köket som vi vistades mest. På nedre botten fanns också en farstu. Den var relativt kall och där förvarades matvaror. Den första sommaren och hösten 1941 i Loksa var tämligen lugn. Tyska soldater var stationerade i olika byggnader i centrala Loksa, där de övervakade och kontrollerade livsmedelsproduktionen. Livsmedlen hade varit ransonerade redan under ryssarnas tid i landet, och denna ransonering

74

fortsatte nu och med ännu större effekt. De flesta livsmedelsleveranserna var avsedda för tyska trupper och den del som blev över för civilbefolkningen var nästan katastrofalt liten. Enligt grundransonerna fick den estniske civile medborgaren endast tusen kalorier per dag. Det gjorde att större delen av befolkningen var svältfödd. Vi som bodde på landet hade det bättre eftersom vi kunde dryga ut vår mathållning med fisk som vi fångade, med bär och svamp som vi plockade i skogen, och med jordbruksprodukter som vi antingen odlade själva eller fick köpa från bönderna.

När de tyska soldaterna inte var upptagna med sitt arbete i centrum patrullerade de på gatorna. De bar den nazityska uniformen, som var dekorerad med medaljer och kors. Flera av dem hade en dödsskalle med korsade benknotor under på sin uniformkrage. På huvudet hade de en grå stålhjälm. Ibland hängde hjälmen bak i nacken. De såg nästan ut som soldaterna i våra bilderböcker. Soldaterna pratade med ortsbefolkningen och pratade också med oss barn. – Wie get´s ihnen? (hur mår ni?) sa de när vi mötte dem på gatan.Ingen av oss kunde tyska, varken vuxna eller barn, men som alltid då främlingar möts utan att kunna varandras tungomål kunde man göra sig förstådd med hjälp av gester. Vi barn upplevde att de tyska soldaterna var mycket artiga och vänliga. De hälsade alltid, slog ihop sina klackar, och höjde handen till hjälmen. De hade med sig karameller till oss barn. – Nehmen sie, bitte. Sie schmecken gut. (Varsågod ta dem, de smakar gott) Det var annorlunda karameller än de som var vanliga i Estland. De tyska karamellerna som vi fick var gula, fyllda av honung, och de smakade nästan som halstabletter. Våra föräldrar sa till oss att vi skulle vara artiga tillbaka, tacka för godisen, men hålla oss avvaktande. Eftersom dessa män var från ett främmande land skulle man inte utan vidare lita på dem. Vi fick inte heller följa dem ifall de frågade. Ingen

75

frågade mig, men ett par gånger frågade de litet äldre pojkarna om de ville få skjuts på deras motorcykel. Pojkarna var mycket frestade, men kom ihåg vad föräldrarna hade sagt, och tackade nej även om det skedde mycket motvilligt. Ibland sjöng soldaterna när de gick på gatan, kanske att de hade långtråkigt och visste inte hur de skulle få tiden att gå.

- SS marschiert, die Strasse frei, var en återkommande fras de sjöng.De vuxna kunde berätta att det var en sång om frihet som handlade om hur den tyska militären banade vägen från tyranneriet, mot friheten. Men någon frihet blev det inte i Estland. Under de första dagarna av ockupationen blev tyskarna välvilligt mottagna av den estniska befolkningen och hälsades som befriare. Man hoppades att de skulle återställa Estlands självständighet. Därför var många ester redo att tillsammans med det tyska Wehrmacht kämpa mot Sovjet. Men Hitler hade helt andra planer. Estland tillsammans med de övriga baltiska länderna skulle förvandlas till en del av Stortyskland och befolkningen skulle germaniseras. De icke önskvärda elementen, judar, zigenare och politiska motståndare, skulle ”avlägsnas”. Successivt förlorade esterna sina illusioner och förstod att en ockupationsmakt endast hade ersatts av en annan. Redan några månader efter den tyska krigsmaktens intåg började häktningar av judar och vänsterorienterade ester. Misshandel och tortyr av nazismens fiender var i gång. Fängelserna var återigen överfyllda. Flera läger upprättades och fylldes snabbt. Fångarna i dessa läger måste utföra tungt arbete, fick otillräcklig föda och hade dåliga kläder. De bostadsbaracker där de bodde var kalla, överfyllda och ohygieniska. Otaliga fångar dog av svält och sjukdomar. – Det går rykten om att tyskarna inte är mycket bättre än ryssarna. De utrensar folk och tvingar dem att ”bekänna” sådant de inte har gjort, sa en vuxen Loksabo som hade hört det från Skogsbröderna. Det är inget man kan läsa i tidningarna om, tyskarna vill inte ha negativ publicitet. Men

76

mystiska tillfångataganden har förekommit och arrestering- arna lär fortsätta.

Värst var det för judarna. I flera småstäder i Estland sammanföstes samtliga judar, män, kvinnor och barn, och blev skjutna. I vissa mindre städer fanns anslag ”Staden är judefri”. Det var det tyska specialkommandot ”Einsatzgruppe A” som utförde avrättningarna. Men till skillnad från den sovjetiska terrorn skedde den nazistiska terrorn i det fördolda, så att civilbefolkningen varken fick se eller höra om den. Först åtskilliga år efter kriget började man kunna läsa böcker om dessa läger och höra också om de massgravar som fanns i Estlands skogar. Hösten kom. De små insekterna och de fina fjärilarna som surrade om sommaren hade försvunnit, kanske dött. Sommarens alla örter vissnade och stod kvar på sin plats eller blåste bort. Igelkottar samlade föda till vintern, ekorrarna likaså. Fåglarna tog ut kursen söderut och började ge sig i väg. Lövträden hade fått gyllene färgskrud, och gula löv singlade ibland för vindarna. Men ännu var det relativt varmt och vi kunde vara ute och leka. Det fanns många barn i Loksa som var i min ålder, sex år eller äldre, och med dem lekte vi på dagarna. Våra leksaker var enkla, käpphästar, bollar, djur på hjul, fat och skålar. Pojkarna sparkade boll eller klängde i träden. Vi flickor lekte att vi var vuxna kvinnor som lagade mat. En dag vid en sådan ”vuxenlek” hade jag hämtat vatten i en skål och skulle koka soppa. Spisen var gjord av röda tegelstenar, som Loksa hade i överflöd. Jag klippte med en rostig sax en handfull grässtrån i små bitar, som skulle föreställa grönsaker. Jag hade också grävt upp ett par daggmaskar vilka jag skar i bitar och la i soppan. Sedan kokade jag soppan på tegelstensspisen. När soppan var färdigkokt ropade jag på Hando som var vårt låtsasbarn. – Kom nu, maten är klar. Kom nu och ät.

77

Hando kom, satte sig vid det provisoriska bordet, och tillsammans med en annan flicka matade vi honom med denna soppa. Varenda gång han skulle svälja fick han en kräkreflex, vilket vi tyckte var lustigt. Men efter ett tag ville han inte ha mer soppa, började gråta och skrika. – Du vet att du inte får skrika på gården, det har mor sagt. Men Hando fortsatte att skrika och med tårarna rinnande längs kinderna och med snorig näsa sprang han in. Där berättade han vad som hade hänt. Jag kallades in, fick bannor, och sattes i husarrest. På hösten gick vi alla till skogen för att plocka svamp och bär, utrustade med korgar. Plocka svamp är lite av en konst eftersom det inte finns något enkelt sätt att skilja ätbara svampar från giftsvampar. Det vi lärde oss som barn var att om man bröt av svampens stjälk och det kom mjölk ur den så var svampen ätbar. Naturligtvis tyckte vi att de giftiga röda flugsvamparna var vackra att se på och inbjudande att plocka. Bilder av dem fanns i våra barnböcker där de sällan beskrevs som giftiga. I vår skog växte det många röda flugsvampar. – Gå inte i närheten av dem, varnade mor. – Ta inte på dem, förstärkte mormor varningen. Efter sådana varningar höll vi oss långt borta från dessa svampar eftersom vi var övertygade om att endast närhet till svampen kunde förgifta. Förutom svampar plockade vi också bär, mest blåbär, lingon och tranbär. Svamp- och bärplockningen var ingen enkel fritidssyssla utan det var nödvändigt för att dryga ut hushållsransonen. Att plocka bär var riktigt roligt. Ibland kunde man gå länge utan att finna några bär, men plötsligt kunde man se bär överallt. Fortfarande kan jag minnas dessa höstdagar i skogen, jag kan se en bild av en dunkel blåbärsskog eller en solig glänta med lingon, och jag är tillbaka i min tidiga barndom då livet var någotsånär vanligt.

Av någon anledning fungerade inte vår brunn på gården denna höst. Den varma och regnfattiga sommaren hade sänkt

78

grundvattennivån, sa de vuxna. Vi skulle, utrustade med stora spann, gå till Familjen Aus brunn för att hämta vatten. Familjen Aus bodde på Kabelimägi (Kapellberg), en bra bit från oss på andra sidan kyrkogården. Både herr och fru Aus arbetade som lärare i Loksas folkskola och deras son Jüri, som var tre år äldre än jag, gick i samma skola. Familjen Aus hade en liten bondgård. På gården bredvid deras boningshus låg en fristående byggnad som innehöll både ladugård och bastu. Familjen hade en ko och ett par svin, de sistnämnda var viktiga då man inte hade tillräckligt med mat. De hade också ett hundratal Vit Leghorn-höns, stora vita höns med fjäderbeklädnad på benen. De var mycket ståtliga, men förde mycket oväsen, de kacklade dagarna i ända. Ägg från hönsen sålde Familjen Aus till livsmedelsproducenterna, men vi fick också ägg från dem. Mor, mormor, jag och min bror, gjorde nästan dagliga turer till Familjen Aus brunn denna sommar. Vattnet var tungt att bära. Jag och Hando hade en liten hink så att vi skulle orka bära vattnet tillbaka hem. Mor och mormor fick vila flera gånger på återvägen. En dag när vi skulle hämta vatten var det svarta moln på himlen och åskan mullrade. Rätt som det var small det till och åskan slog ner någonstans. Vi hade lärt oss att om vi räknade tiden mellan åskans blixt och dess muller kunde vi veta hur långt borta åskan var. En sekund betydde en kilometer. Ännu var åskan långt borta så vi skyndade oss för att fylla vatten i hinkarna och hinna tillbaka innan regnet kom. Jag var alltid rädd för åskan, men tillsammans med mor och mormor kändes det ändå rätt tryggt. Värre var det med Hando. Han var så liten att han inte kunde resonera om sin rädsla utan blev helt tyst, allvarlig och stel.

Familjen Aus brunn var belägen på en kulle. Vi barn var tillsagda att vara försiktiga på kullen för att vi inte skulle ramla ner i den stora gropen som fanns på andra sidan brunnen. Gropen var stor och stenig, som en krater med hårda väggar,

79

dit man hade kastat stenar, trädkvistar, och annat bråte. Nu när vi började fylla våra spann med vatten knuffade jag till Hando, eftersom han ville vara först i tur och det ville jag också. Han vacklade, tappade balansen och föll i gropen. Hando var rätt knubbig redan som liten och hade därför inte någon bra balans. När han föll försökte han att hänga sig fast i grenarna i gropkanten, men det hjälpte inte. Nere i gropens botten började han skrika. Man skulle ha kunnat tro att han var rädd, men det var han inte, han var arg, så arg som ett litet barn kan vara, alldeles röd i ansiktet, tårarna rann, snorig näsa och viftande armar. Mor hämtade upp honom och jag fick höra att jag med mitt oförskämda sätt kunde ha tagit död på honom. Det ville jag ju inte, det var ju inte meningen att han skulle ramla, men jag lovade att vara försiktigare framöver. På hemvägen började det att regna.

Första vintern i Loksa

Hösten var förbi och det blev vinter. Vädret var mycket kallt denna vinter 1941/1942. Snön låg som ett stort vitt täcke över hela landskapet. Avstånden krympte, sjöarna hade täckts med is och trädtopparna knäcktes av kylan. Till och med havet var fruset. Ännu kallare än i Estland var det i Ryssland. De tyska arméerna som stred långt inne i Ryssland led stora förluster. Moskva hade inte fallit, lika lite som Leningrad och Stalingrad, fast Hitler önskade att så skulle ske. Genom att ge sig långt in i Ryssland tvingades de tyska arméerna uthärda plötsliga och våldsamma klimatförändringar. När vintern kom med sin mördande kyla dog fler soldater av kylan än av ryska kulor eller bajonetter. Stridsvagnarna frös fast, och det tog lång tid innan drivmedel och ammunition nådde fram till fronten. Efter månader av oupphörliga strider och efter svåra förluster hade de soldater som var i livet inte längre några krafter kvar utan var helt utmattade. Det fanns inte tillräckligt med stridsvagnar, inte tillräckligt med granater, inte

80

tillräckligt med folk. Och vädret var svinkallt. I december 1941 hade Operation Barbarossa nått en vändpunkt. Vinteroffensiven hade kört fast I Estland märkte man inte av de tyska förlusterna i Ryssland, mer än att ransoneringarna skärptes ytterligare. Levnadsstandarden sjönk under existensminimum. Matransonerna var oroande små, textilvaror fanns inte att få, inte heller skor. Vi som bodde på landet hade det inte lika fattigt som de som bodde i städerna. Jag minns att vi aldrig led brist på mat. Men krigsindustrin behövde material. Över hela Estland började man samla in metallföremål. Hinkar, kastruller, spadar, tennbaljor, kaffekokare, allt samlades in i stora högar för att smältas ner och bli till vapnen. Den oerhört kalla vintern gjorde att soldaterna behövde också varma kläder. Kvinnorna började sticka vantar och sockor, koftor och halsdukar, som skickades till de krigförande männen, oavsett om de var ester eller tyskar. Under den kalla vintern fick också vi klä oss varmt. Det jag minns mest var de grova stickade yllestrumporna som både jag och min bror skulle bära. Dessa strumpor som gick långt upp på låren hölls uppe med ett band som knäpptes fast i ett livstycke. De grova strumporna kliade förskräckligt, men utan dem var det kallt inomhus. – Måste jag ha dem? Jag vill inte ha dem inomhus.

– Vill du frysa ihjäl? frågade mor. Du kan bli sjuk om du inte har dem på dig. Se på Hando, han klagar inte. Att jag skulle jämföras med min bror vid tillfällen då han var mer berömvärd än jag, tyckte jag inte om. Jag tyckte att jag aldrig jämfördes med honom då jag var bättre. Det var ingen som sa att ”titta här hur duktig du är och hur dum han är”. Det var alltid tvärtom. Dessa kliande strumpor fick jag ha också utomhus. Det var inte vanligt på den tiden att flickor hade långbyxor. På vintrarna när vi var ute och lekte hade jag en kappa på klänningen, och jag minns att jag blev alltid iskall på låren där

81

klänningen slutade och de grova stickade strumporna började. Julen var för dörren och far kom hem på permission. Dagarna före jul satt vi vid köksbordet och klippte snöstjärnor, guldänglar och andra julprydnader. Mor och mormor bakade julbröd och pepparkakor. På kvällen före julafton högg far en gran som han tog in och vi började pynta den. Det fanns stelnad kåda på granens stam, och den fick vi tugga på. Det kändes ungefär som tuggummi fast den var sträv i smaken. På julaftonen gick vi alla i kyrkan. Det var inte mormors kyrka utan en evangelisk luthersk kyrka som hette Püha Neitsi Maarja (Heliga Jungfru Maria) kyrka. Den var vit med svart tak och hade ett högt torn. Denna kyrka är Loksas äldsta offentliga byggnad. Den renoverades 1629, visste far berätta, alltså måste den vara betydligt äldre än så. Inne i kyrkan fanns ett antal målningar, men det fanns inga ikoner, som fallet var i mormors kyrka i Tallinn. Gudtjänsten var också annorlunda. Människorna sjöng visserligen, men mest på befallning. Det fanns siffror på en tavla. Man måste leta fram samma siffra som fanns på tavlan i psalmboken och sjunga den psalm som fanns på sidan. Prästen berättade om Jesusbarnet.

– Det var för länge, länge sedan, det var krig i landet långt borta och människorna var fattiga, sa prästen med ett mässande tonfall. Jesusbarnet föddes i ett stall i staden Betlehem. Den natt han föddes var en mycket mörk natt, men den lystes upp av en ensam stjärna, den kallas i dag för Betlehemsstjärnan. När de tre vise männen såg stjärnan fattade de sina långa vandringsstavar och begav sig på väg mot Betlehem. Den ensamma stjärnan lyste över dem när de var på väg till den nyfödde unge konungen. Sedan sjöng vi ”Det är en ros utsprungen” och jag tyckte att det var synd om rosen eftersom den blommade mitt i den kalla och mörka vintern. Kanske att den inte kunde överleva.

82

När vi kom hem lagade mor julmaten. Köket började dofta av blodkorv och surkål. Efter maten skulle vi få julklappar. Jag fick två sagoböcker, den ena innehöll H.C. Andersens sagor och den andra Oscar Wildes. Hando fick en stor ask med tennsoldater. Samma kväll började mormor läsa sagor från julklappsböckerna. Jag och Hando satt på golvet framför hennes stol medan hon läste. Hon började med ”Flickan med svavelstickorna” . Jag tyckte att det var med denna flicka som det var med rosen som vi sjöng om i kyrkan, båda frös ihjäl. Men innan dess var det mycket synd om henne, tyckte jag. – Den lilla flickan hade inte lyckats sälja några stickor och vågade därför inte gå hem, läste mormor. I stället kröp hon ihop i en kall och snöig gränd och tände sina svavelstickor, en efter en, för att få värme. När stickorna tog slut, tog också hennes unga liv slut. Det var en mycket sorglig berättelse som på sätt och vis återspeglade vår egen tid, åtminstone tyckte mormor det. Hon sa att det estniska folket är lika utsatt som den lilla flickan med svavelstickorna. Jag tyckte mest synd om den lilla flickan, det med folket tyckte jag inte angick mig.

Den andra sagan som mormor läste under denna jul var ”Den själviske jätten” av Oscar Wilde. Sagan handlade om en grupp barn som lekte i jättens trädgård. – När jätten kom hem från en lång resa, och såg att barnen lekte i hans trädgård, blev han arg, läste mormor. Han skickade ut barnen från sin trädgård och byggde en hög mur kring den. Det blev sommar i hela landet och allt blommade, förutom i jättens trädgård, där var det evig vinter. En dag kom en liten pojke till jättens trädgård och jätten lät honom leka i sin trädgård. Omedelbart började det blomma i trädgården. Då förstod jätten att han hade varit självisk och bjöd in barnen att leka i trädgården. Jag trodde inte längre vare sig på jättar eller på troll, det var bara småbarnen som min bror Hando som gjorde det. Men sagan var fin. Den var som en äventyrsberättelse med

83

spännande intrig. Den talade ett språk som tilltalade mig. Men jag förstod att den talade också om något annat. Den talade om att man alltid måste göra det rätta, att vara god mot andra, och att ta hänsyn till sina medmänniskor. Våra föräldrar var övertygade om att genom sagor lär sig barnen godhet och generositet, hänsyn och omsorg, samt avsky för det onda, och därför lästes det ofta sagor till oss. Kalla vintriga dagar lekte vi ofta inomhus. Hando, som hade fått tennsoldater till julklapp, ville att jag skulle leka med honom. Eftersom han var endast fyra år kunde han inte leka på något avancerat sätt. Han radade upp tennsoldaterna, lät dem marschera på rad och sköt som besatt fiendesoldater. Han lät soldaterna dö genom att kasta dem omkull, fraktade bort de döda med sina leksaksbilar, och vann på så sätt varenda drabbning. Han var krigsherren som visste hur man skulle kriga och segra i krig.

Jag ville vara litet mer avancerad i denna lek. Jag byggde upp ett helt landskap av leksaksträd och buskar, skapade en kyrkogård för de döda soldaterna, och ett sjukhus för de sårade. Jag tyckte att det skulle vara ordning och reda också i krig. Det skulle klart framgå vilka som var våra egna soldater och vilka som var fiendens, de ryska soldaterna. Men när jag hade byggt färdigt mitt krigslandskap och förklarat för Hando hur vi skulle leka, tappade han lusten och gick därifrån. Efter den långa och mycket kalla vintern blev det en nyckfull vår. Våren skred sakta fram, steg för steg. Rätt vad det var slog den bakut, och vintervindarna svepte åter fram över bygden. Starar, lärkor och vipor, som hade kommit i tro att det är vår, försvann igen i väntan på bättre dagar. Men bönderna började redan förbereda sig för plöjning, såg över sina arbetsredskap och en och annan plöjde redan sin åker fast snön låg som puder på marken. Veckorna försvann och dagarna tycktes oss rätt enahanda, förutom lördagar då vi badade bastu. Att bada bastu i Estland var ett helt företag. På landet fanns det en bastu vid nästan varje bondgård och man

84

badade bastu varje lördag. Vi hade ingen bastu vid vårt hus, utan fick bada i en bastu som tillhörde bondfamiljen i en närliggande bondgård. Lördagen var bastudag. – Man måste bada på en lördag. Endast ibland får man bada bastu på en fredag, men aldrig på en torsdag, sa de som var sakkunniga. Torsdagarna är häxornas dagar. Då badar häxorna, och bastun är laddad med trolldom. Då är det rentav farligt att ge sig in i bastun. Bondfolket kunde berätta hur häxorna kom till bastun på torsdagsnatten, ibland redan på torsdagskvällen.– De kommer flygande genom luften som en svärm fladdermöss med det långa håret fladdrande i vinden. De tar sig in i bastun genom fönstret, även om det är stängt. Därför är det inte lämpligt att folk badar på en torsdag. Enligt bondfolket, som kunde mycket om trolldom och bastubad, kunde mycket hända under fel dagar. Häxorna, och andra fientliga krafter som då var i rörelse, kunde skapa olyckor, sjukdomar, sterilitet och död. Men de kunde också hela. Därför fick de sjuka bada på en torsdag, då kunde de övernaturliga krafterna ha en helande verkan och då fanns det förhoppningar att den sjuke genom trolldom kunde tillfriskna. Redan mitt på dagen började man elda i bastun. Det var viktigt att använda lämpligt ved för eldningen. Den bästa bastuveden fick man av björk. Björkved var bäst, den brann utan att spraka och gav god värme. Rönnen var inte bra, inte heller linden. Rönnen som hade vuxit i närheten av en myrstack, som rönnar ofta gör, var inte lämplig eftersom den innehöll vissa kemikalier som härstammade från myrorna. Lindens ved var alltför lätt och mjuk, och när man eldade med den gav den knappast någon glöd. Asp var direkt olämplig. Eldade man en bastu med asp kunde man räkna med att få klåda av bastubad, i värsta fall skorpande utslag. Som bränsle var björkved den bästa. Det som var karakteristiskt för bastubad i Estland var att man använde en viht, dvs. en riskvast som man riste eller piskade sig med i bastun. Det gjordes för att få fram svetten,

85

som man trodde renade kroppen inifrån. Det var helt otänkbart att gå till bastun utan en riskvast. Riskvasten gjordes av unga, tunna björkgrenar. Man skar av lämpliga kvistar runt trädkronan, och band upp dem till en kvast. En riskvast kunde användas många gånger, i regel i flera månader. Flera timmar innan ett bastubad sattes kvasten i blöt i hett vatten. Då blev den mjuk och böjlig, när man sedan skulle slå sig med den. När kvasten blev gammal och oduglig som viht, användes den för att göra rent bastuns golv. Jag, Hando, mormor och mor badade tillsammans. Var far hemma skulle han bada tillsammans med andra män. Familjebad fanns endast i Tallinn. Det första vi gjorde i bastun var lägga oss på de lavar som fanns vid väggarna. I bastuvärmen blev man fort svettig. När vi var genomsvettiga, påbörjades piskningsproceduren. De vuxna tog var sin riskvast, som var blöt och mjuk, och man började piska sig. Mor piskade oss barnen, och en piskning av barnen var nästan som en rituell handling. Man ansåg att piskningen i bastun hade goda hälsoeffekter, och att barnen redan från spädbarnsålder skulle tas med i bastun och piskas. Det fanns också en tanke att bastubad med den nästan rituella piskningen skulle hjälpa barn att växa på ett sunt sätt. Ett estniskt ordspråk säger ”Päike ja tuul kasvatab kanapoja, saunaviht lapse”, vilket i översättningen lyder ”Sol och vind får kycklingar att växa, riskvasten får barn att växa”. Det som jag tyckte bäst om var när jag skulle piska mormor på ryggen. Mormor hade ofta ont i sina muskler, som äldre kvinnor brukar ha, och piskandet i bastun gjorde att hennes muskler blev avspända och smärtorna försvann. Eftersom hon hade svårt att kunna piska sig själv på ryggen, fick jag i uppdrag att göra det. – Mera, slå mera, sa mormor och njöt av piskningen. Lite längre bak i ryggen. Så där ja. Va skönt, å va skönt. Jag gjorde piskningsproceduren med stort allvar. Dels var uppdraget en vuxenuppgift som hade anförtrotts mig, men dels kunde jag ”ge mormor stryk” utan att någon visste om det. Utanför bastun var det mormor som av och till använde

86

en avlövad riskvast i uppfostringssyfte. Nu var det min tur att ge igen. Jag var inte arg, så jag slog inte i vredesmod, snarare var mitt piskande ett slags öga för öga, tand för tand akt. Mormor hade slagit mig, och nu slog jag tillbaka. Men självfallet älskade jag min mormor, så det handlade inte om det. Det var endast ett slags halvt på lek iscensatt domstolsförfarande där rättvisa skulle skipas. Jag berättade aldrig för henne hur jag tänkte kring piskandet som anförtrotts mig. Tiden gick och människorna började känna av kriget på olika sätt. Nyheterna i radion var något som alla vuxna ständigt lyssnade på. Dessa sa inte så mycket till oss barn. Men det fanns annat som vi barn också lyssnade på. Radion spelade schlagerdängor som knöt an till kriget och de känslor det väckte. Det fanns en hel del estniska sånger som sjöngs i radio. De var vemodiga och talade om längtan efter ett fritt Estland. Mycket populära var också de utländska sångerna som Zarah Leander sjöng med sin låga altröst. Men den schlager som för mig, och för många både barn och vuxna, blev mest älskad under hela kriget var den tyska soldatvisan ”Lili Marleen” som sjöngs av Marlene Dietrich. Än i dag kan Marlene Dietrichs hesa röst hos mig framkalla känslor av vemod, längtan och romantik. Dessa schlagers som sjöngs under kriget var avsedda att uppehålla livsmodet hos soldater, men fungerade också som stämningshöjande underhållning för gemene man. Sånger från radion förde på sätt och vis in krigets verklighet i våra barnahjärtan. På sommaren som kom blev havsstranden vår stora lekplats. När vinden låg på från land bildades det höga vågor på havet, och det var inte roligt att vara på stranden. Men när vinden blåste från havet sjöng vågorna sin stilla visa och havet kallade oss till lek och stoj. Mormor hade berättat hur Jesus en gång hade gått på vattnet i det Heliga landet och hur han hade stillat stormen. – Det Heliga landet är som vårt land, hade mormor sagt, fyllt av ständiga konflikter och krigstillstånd.

87

Hon hade också sagt att den uppståndne Jesus fanns hos oss även i dag. Många gånger när jag stod vid havsstranden undrade jag om Jesus kunde komma över de stora vattnen, och om han kunde stilla stormar också i dag. Jag undrade också varför ingen hade sett honom. Mormor pratade ju dagligen om honom och bad till honom att han skulle göra slut på kriget. Men ännu hade han inte kommit och inte heller var kriget slut. Havet vid Finska viken var ett grunt innanhav och mycket svårnavigerat för större fartyg. Men vid Loksas hamn var vattnet djupt och därför användes hamnen för militära ändamål. Under den ryska ockupationen fanns det ryska ubåtar i viken, och när ryssarna hösten 1941 måste lämna landet evakuerades ryska militärer och den ryska civilbefolkningen sjövägen till Leningrad. Vad man inte hade räknat med var att stora delar av Estlands kust hade i hemlighet minerats av finnarna, som var i maskopi med tyskarna. Tusentals finska och tyska minor hade lagts ut. Det gjorde att katastrofen blev ett faktum. Fartyg efter fartyg stötte på minor. Endast ett av hundratals fartyg nådde Leningrad. Nu under den tyska ockupationen rådde det ett relativt men bedrägligt lugn i hela Östersjön. Populärt kallades Östersjön av många i tyska marinen för ”Der Ententeich”, Ankdammen, på grund av att den saknade djup och var svår för ubåtar att ta sig fram i. Finska viken, där också Loksa befinner sig, fick ett ännu mer föraktfullt namn. Tyska marinofficerare hade döpt den till ”Die Badevanne”, Badkaret. Ubåtarna behövde större djup för att undkomma minor och sjunkbomber, och ett sådant djup fanns inte i Finska viken. Men oavsett det fanns det många tyska krigsfartyg i Loksas hamn under dessa år.

Resterna av ett ryskt fartyg fanns också kvar i Loksas hamn. När ryssarna flydde för den tyska armén besköts det ryska fartyget Karl Marx av de tyska jaktflygplanen. Dessa plan, som gled ljudlöst fram på låg höjd med motorn på tomgång, avfyrade sina projektiler mot fartyget som blev träffat och

88

började brinna. De ryska soldaterna som fanns kvar på fartyget hoppade skräckslagna i sjön. Men vattnet kring fartyget var fyllt av brinnande olja, tänt av projektilerna, och nu hoppade soldaterna rakt in i elden. Ingen av dem överlevde. Fartygsresterna fortsatte att brinna under åtskilliga månader. Nu när tyska soldater fanns i Loksa tyckte de om att skjuta skarpt på Karl Marx, oftast på kvällarna då det var tyst i hela samhället. De siktade noga på fartyget och avfyrade sina kulsprutor som knattrande bröt tystnaden, skrämde upp folket, och gav branden på Karl Marx nytt liv. Sommaren 1942 var lika varm som vintern hade varit kall. Vi barn drog som en svärm måsar mot havet. Mormor, mor, eller tant Anni, barnmorskan som saknade egna barn, vaktade oss på stranden, så att vi inte skulle drunkna när vi sprang i vågorna. Det var härliga dagar. Vi byggde sandslott av fuktig sand. Det var rätt avancerade byggnader som vi åstadkom, och de stod länge kvar på stranden innan vindarna blåste sönder dem. Vi hämtade nedfallna tallkottar från tallskogen litet längre bort, och använde dem som byggmaterial. I tallskogen fanns en och annan självdöd tall, som inte hade forslats bort, och dessas grenar kunde vi använda vid våra byggen. På ett ställe, på sidan av stigen som gick ned till stranden, fanns en märklig tall. Den hade blåst omkull och dött en gång för länge sedan, men nu hade från dess stubbe växt upp en ny tall. En sådan tall var allas egendom. – Livet är starkare än döden, brukade de vuxna säga när vi passerade detta träd. Ser ni livet hand i hand med döden, de är som tvillingar som följer varandra. Men det är livet som spinner vidare och hittar hela tiden rätt i tillvaron. Om tallarna vid stranden kunde vuxna berätta många historier. De sa att tallarna vid stranden var urgamla, de hade stått där redan före syndafloden, trodde mormor. En mycket gammal, knotig tall, alldeles vid strandkanten, var en spöktall. Dit skulle vi barn inte gå. Kanske att det var sant att det fanns berättelser om spöktallar, men mer troligt var att de vuxna ville varna oss för att vi inte skulle gå så långt bort på

89

stranden. På den tiden använde de vuxna allt i naturen i pedagogiskt syfte. Hela naturen i Loksa verkade vara bebott av övernaturliga väsen. Spöken bodde på kyrkogården, trollen i stora stenar, älvor vid floden, häxor i bastubyggnader och varulvar i skogen. Alla dessa varelsers egenskaper och handlingar kunde användas i barnuppfostran. Dessa övernaturliga väsen fick man vara försiktig med, och vi barn varnades ständigt för dem. Spöken var farliga, trollen kunde lura oss in i skogen, älvorna vid flodkanten kunde locka oss in på djupt vatten, varulvar kunde förvandla oss till små varulvar om vi inte var vaksamma. Runt omkring oss fanns väsen som för det mesta var osynliga, men som man då och då kunde se. Dessa väsen var intresserade av människor, speciellt av barnen, sades det, och de ställde till många olyckor om man inte följde de råd som vuxna gav. Under min barndom var jag mer eller mindre rädd för dessa övernaturliga väsen, betydligt mer rädd än för det krigshot som fanns i närheten, i den verkliga världen. Men nu var det sommar och ljust ute. Dagarna följde på varandra på ett stillsamt sätt. Det fanns långa perioder av sol och lätta vindar. Vi lekte, stojade och grävde i sanden, och var glada och nöjda som barn brukar vara. Vi blev så solbrända att vi såg ut nästan som mulattbarn. När vi tröttnade på våra lekar med sanden, klättrade vi i tallarna tillsammans med ekorrar, och matade måsar med medhavda smörgåsar. Längre bort från stranden, där det fanns lövträd, hittade vi en och annan igelkott som vi gav pannkakor till. Ett par gånger fick vi följa med en fiskare på tur. Då skulle vi hålla oss hårt fast vid båtens kant, och inte hitta på något bus. Fiskaren styrde mot hamnen där de stora båtarna fanns, de som vuxna kallade militärfartyg, men där det också fanns en hel rad små fiskebåtar, likadana som den vi satt i. Fiskare som ägde båtarna använde dem dagligen, de lade ut sina nät på kvällen och hämtade upp fisken tidigt på morgonen. Nu när vi var där fick vi en liten hink med fisk av en fiskare att ta med oss hem. Våra somrar på Loksas strand hör till de vackraste minnen jag har av min barndom. Till hösten skulle jag börja skolan.

90

Mitt första skolår

Att börja skolan innebar att jag nu inte längre var ett småbarn utan var ett skolbarn. Den tidiga barndomen med endast lek och stoj var förbi, och man skulle nu börja lära sig vuxenkunskaper. På hösten 1942 började jag i folkskolans första klass. Jag hade väntat ivrigt att få börja skolan, dels för att bli skolbarn och dels för att jag ville lära mig saker. Jag hade fyllt sju år denna sommar och var ett mycket kunskapshungrit barn. Loksas folkskola hade mycket gamla anor. Den hade startat sin verksamhet redan 1867, samma år som mormor föddes. Skolhuset var då byggt av grå kalksten och var med sina stora ljusa rum en av de vackraste byggnader i Loksa. Denna byggnad brann ner 1929 och byggdes upp på nytt. Det nya skolhuset, där jag gick, var vitt. Det var en rätt stor byggnad med höga fönster och en vackert snidad dörr, med en stentrappa framför dörren. Skolan hade på nedre botten en samlingssal, matrum, rektors mottagningsrum, lärarrum och kök. På övervåningen fanns sex klassrum, en liten sal där man hade sång- och musikövningar, och där man också hade gymnastik. På båda sidor av trappan upp till övervåningen fanns små lärarrum. Dessutom fanns det ett rum där man förvarade skolplanscher, kartor, glober och annat material. I klassrummen, som vardera rymde ett fyrtiotal elever, fanns skolbänkar med ett fack för pennor och ett hål för bläckhorn i locket. Där fanns också en kateder för läraren med hyllor och fack där läraren hade sina anteckningar. I klassrummet fanns också en stor svart skrivtavla. På fönsterbrädorna fanns blommor som eleverna själva hade tagit till skolan, och vid den andra väggen fanns montrar med uppstoppade djur. Redan i entrén kunde man känna atmosfären. Lukten av krita, ljudet av skolklocka, lukten av barn och av mat gav skolan en säregen atmosfär. Första dagen när jag tillsammans med mor kom till skolan fick jag träffa skolans rektor Arnold Mikiver. Han berättade i korthet

91

vad som förväntades av en elev i denna skola. Man fick inte prata under lektionerna, man fick stå upp när läraren kom in i klassrummet, man fick hålla skolbänken i ordning och vara flitig med läxorna. Det var ordning i dåtidens skolor. Läraren var en auktoritet, nästan mer än andra vuxna, och som elev gjorde man som man blev tillsagd. Det var tyst under lektionerna, endast läraren kunde tala, berätta eller fråga ut eleverna, som då fick yttra sig. Betydligt mer stim och stoj fanns under rasterna. Då förvandlades klassrummet och blev som en myrstack, alla hade bråttom som om man var rädd att bli sen till någonstans. Om vädret var kallt tog barnen på sig ytterkläderna och sprang ut. På rasterna fanns alltid något spännande att göra och man ville hinna med så mycket som möjligt av det innan skolklockan återigen ljöd och man var tvungen att åter ta itu med skolarbetet.

Jag trivdes i skolan från första dagen. Jag hade två huvudlärare, herr och fru Aus. Fru Aus, som hette Anette i förnamn, undervisade i estniska språket vilket innebar läsning och skrivning, i tyska, som var det första främmande språket, och i naturlära. Artur Aus undervisade i matematik, geografi och historia. Dessutom hade vi en lärare i teckning och en i sång. Det fanns också en lärare som hade gymnastik med oss. Religionskunskap undervisades av fru Soopere. De ämnen jag tyckte bäst om i skolan var teckning, historia och religion. Läsa kunde jag ju redan sedan ett par år tillbaka, och jag hade inte heller svårt med matematik. Teckningstimmarna en gång i veckan var en av höjdpunkterna för mig. Under teckningstimmarna kunde vi vara ute, om vädret så tillät, och teckna byggnader, gator, träd och djur. Till läxa kunde vi få teckna ett fritt valt motiv från naturen eller en komposition över ett tema som vi själva fick välja. Ofta fick vi teckna av bilder från våra barnböcker. Då kunde jag teckna bilder från Piibeleheneitsi (Liljekonvalj mö) och från Rödluvan. Speciellt roligt var det att teckna från ”Viisk, pôis jag ôlekôrs”. Det var en berättelse som handlade om hur en bastsko, en

92

blåsa och ett halmstrå färdades genom Estland. När de mötte svårigheter hjälpte de varandra, men till slut dog de alla. Bastskon och halmstrået drunknade i Emajôgi (en stor flod i mellersta Estland) och blåsan sprack när hon andades in alltför mycket luft. Det var en härlig berättelse i versform, och den hade underbart roliga illustrationer. Det var dessa som jag avbildade under mina teckningslektioner. Musik var mitt sämsta ämne. Jag hade ingen sångröst, i det bråddes jag på far som inte heller kunde sjunga. Mormor sjöng mer än gärna och även mor kunde hålla melodin. Min bror Hando var musikalisk, kanske inte som barn men längre fram. När han blev äldre lärde han att spela flera instrument. Men jag var ren analfabet när det gällde sång. Inte heller var jag intresserad av musik. Jag tyckte visserligen om de schlagers som vi lyssnade på i radion, men den övriga musiken lämnade mig fullständigt likgiltig. Värst var det när vi skulle sjunga solo under musiklektionerna. Då kände jag mig mycket nervös eftersom jag mycket väl hörde att jag inte kunde hålla melodin, och de andra eleverna lyssnade. Det var pinsamt att vara så dålig. I historia fick vi lära oss hur folk levde på medeltiden och hur digerdöden och krigen härjade. Vi fick också lära oss om naturkatastrofer. En av dem som jag minns var Pompejis undergång, kanske för att den hade en inbyggd dramatik. Jag minns hur läraren berättade om Vesuvius som sprutade lava, och om staden som efter utbrottet var täckt av aska. Det fanns också bilder av staden och förödelsen där, kanske därför har det fastnat i mitt minne. En annan historisk händelse som jag minns handlade om Hannibal som gick över Alperna. Vem Hannibal var och varför han gick över Alperna hade jag inte någon större uppfattning om, men jag tyckte att det var en spännande berättelse. Speciellt spännande var att han hade en hel rad elefanter med sig. Elefanterna hade svårt att ta sig över bergen, de rutschade ständigt ner, och vi elever tyckte synd om dem. Vi fick också lära oss esternas gamla historia, om de stora historiska striderna mot främmande

93

makter och om Estlands frihetskamp under och efter första världskriget. Jag tyckte att historia var ett spännande ämne. I naturlära fick vi lära oss hur Estland såg ut. Då hämtade fru Aus fram kartan och vi skulle följa på den var sjöar och floder fanns och vilka städer som fanns i Estland. Vi fick veta att Estland var de tusen sjöarnas land. Det fanns mer än 1 600 sjöar i Estland. I östra Estland, fanns en mycket stor sjö, Peipsi järv, som gränsade till Ryssland. Från sjön utgick Narvafloden som rann ut i Finska viken och Emajögi (Modersflod) som flöt genom Tartu och mynnade ut i Peipsi järv (sjön Peipus). Om Emajôgi fanns det många dikter. Några av dem är skrivna av vår nationalskaldinna Lydia Koidula och finns i hennes diktsamling ”Emajöe ööbik” (Modersflodens näktergal). Några av Koidulas dikter deklamerades alltid av eleverna vid skolavslutningen. Ibland tog fru Aus fram en jordglob och då skulle vi lära oss var vi befann oss i förhållande till den stora världen. Det var första gången jag fick höra att jorden var rund. Som många skolbarn före oss frågade vi läraren hur det kom sig att vi inte föll av när den runda jorden vred sig runt sin axel. Jag minns inte vilket svar vi fick men jag vet att vi skolbarn var övertygade om att vi kunde gräva oss fram till andra sidan av jorden. Men innan dess var vi tvungna att passera helvetet, där det ständigt brann en eld, och där lavan ibland sprutade upp i luften som vid Vesuvius utbrott. Att utbrotten skedde då djävulen, som bodde i helvetet, blev ursinnig och i sitt ursinne slog ett hål i marken, trodde vi oss veta. Hemma var det bara mor och far som trodde att jorden var rund. Mormor trodde inte det, jag trodde det inte heller och Hando höll med oss icke-troende. – Vi ser ju alla att jorden är platt, försökte Hando och jag övertyga mor och far. Den är platt i Loksa, precis som den var platt i Tallinn. Det är bara att gå ut och titta.Mormor höll med oss.– Det är endast skolkunskap som säger att jorden är rund, sa hon. Man behöver inte tro på allt som de säger i skolan, menade hon.

94

Varken mor eller far rättade mormor eller sa att hon hade fel, och därför fick vi tro vad vi ville. Vi valde att inte tro att jorden är rund.

Religionen var vid sidan om teckning och historia ett favoritämne för mig. De bibliska berättelserna var mycket spännande och vår lärarinna var en mycket god berättare. Hon berättade om Abraham, hur han efter många strapatser kom fram till det förlovade landet. Vi fick också höra att Moses, den lille pojken som hittades i vassen av faraos dotter, adopterades av henne. Av de spännande berättelserna minns jag speciellt den om David och Goliat. Läraren berättade att Goliat var jättestor, nästan tre meter lång, och David var kortväxt och späd. Ändå vann David över Goliat. En annan ruskig historia var den om Daniel som kastades i lejongropen, men eftersom han trodde på Gud åt inte lejonen upp honom. Bibeln vimlade av hemska händelser, kanske att vi inte fick höra alla, eftersom vissa av dem inte var lämpliga för skolbarn. Men det fanns tillräckligt med spännande händelser ändå som berättades till oss. De mildare berättelserna, som den om den gode herden och om hur Jesus botade sjuka - som vår lärare fru Soopere tyckte själv bäst om - lämnade inte lika bestående spår hos oss. Till religionslektionerna hörde också inlärning av psalmverser. Det var på långt när inte lika roligt som att lyssna till de bibliska berättelserna. Eftersom vi var tvungna att lära oss verserna utantill, blev det ett evigt tragglande före varje lektion. Kunde man inte de verser som man hade fått i läxa, blev det kvarsittning i klassen och bakläxa. Det som gjorde inlärningen så svår var att verserna var skrivna på ett egendomligt gammaldags språk. Trots att jag lärde mig otaliga psalmverser utantill under mina skolår, minns jag väldigt få av dem. När jag hade gått ett par veckor i skolan sa mor en dag att jag skulle ta min bror med mig till skolan. Det fanns inga förskolor i Loksa under dessa år, eller kanske det fanns några, men när jag började skolan blev Hando ensam kvar hemma,

95

och han hade långtråkigt. Mor hade talat med skolans rektor och med de berörda lärarna, och de hade kommit överens att Hando fick följa med till skolan. Under lektionerna skulle han sitta längst bak i klassen och rita. Var han tyst och störde ingen fick han vara kvar, men blev han till besvär skulle han inte få komma till skolan mera. Det var inte vanligt att man fick ta med sig sina yngre syskon till skolan, men under dessa krigsår frångick man de gällande reglerna. Jag tyckte inte alls att det var roligt att ha med sig en liten bror till skolan. De andra barnen kunde ju börja retas med mig. Det gällde speciellt de större pojkarna i skolan, de som alltid hittade på rackartyg, som kunde reta mig och som jag var litet rädd för. Men jag fick finna mig i mitt öde. Det enda jag hoppades på var att Hando inte skulle kunna hålla tyst, att han skulle störa de andra, och därför inte längre fick komma till skolan. Men han höll sig tyst. Varje morgon när vi skulle gå till skolan bredde mor smörgåsar till oss att ta med och äta under matrasten. Det var vanligt att eleverna hade med sig egna smörgåsar. Dryck däremot, oftast saft, fick man i skolan. När jag och Hando var färdigklädda tog vi vårt smörgåspaket och gav oss i väg. Det tog litet mindre än en halvtimme att gå från hemmet till skolan. En gång när vi var ungefär halvvägs kom en stor svart hund ut från ett av husen och sprang mot oss. Vi var rädda för stora hundar som sprang lösa, som de flesta hundar gjorde under denna tid, och vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. – Stå stilla, rör dig inte, sa jag till Hando. Står vi stilla då kanske hunden tror att vi inte är rädda för honom. Men hunden trodde ingenting. Han rusade emot oss med vidöppna ögon och med sin röda tunga hängande ur munnen. Han såg ut som en varg, och vargar visste vi var farliga. Vi stelnade till ännu mer, och jag tyckte att mitt hjärta slutade att slå av rädsla. Jag kunde varken röra mig eller säga något, och Hando stod också alldeles stilla, som om vi väntade på ett hemskt öde. Men när hunden kom närmare visade det sig att han inte var så mycket intresserad av oss som av de smörgåsar som vi hade med oss. Skickligt tog han

96

smörgåspaketet ifrån oss, bet loss smörpappret i vilket smörgåsarna var invirade, och åt upp våra smörgåsar med god aptit. När vi kom hem den kvällen var vi mycket hungriga. Vi berättade vad som hade hänt på vägen och mor och mormor gav oss förhållningsregler hur vi skulle bete oss när vi mötte hunden igen. – Ni skall inte vara rädda, sa de, visa hunden vem som bestämmer, och håll hårt i era smörgåsar. Men det var lättare sagt än gjort. Varje morgon mötte vi byrackan igen och han brydde sig inte alls om att det var vi som bestämde. Var och varannan morgon på väg till skolan lyckades han att äta upp våra smörgåsar. När det hade skett under ett par veckors tid, tog mor saken i egna händer och talade med hundägaren. Efter det fick vi vara i fred för hunden. Nu var han kedjad och kunde inte komma åt oss. Men i sin besvikelse över sin ofrihet skällde han alltid på oss när vi passerade honom. En dag i november blev den sista dagen för min bror Hando i skolan. Det var på en rast när pojkarna rusade runt i klassrummet och retade honom, vilket de då och då gjorde eftersom han var så liten och knubbig, då något inträffade som avgjorde hans framtida öde. Hando brukade finna sig i att bli småretad av de stora pojkarna, men så var inte fallet den här gången. Han grabbade tag i en linjal och slog en av pojkarna i huvudet. Han måste ha slagit rätt hårt eftersom pojken började blöda något alldeles kollosalt. Vår lärare, herr Aus, sprang fram till pojken, band om hans huvud, och hjälpte honom ut ur klassrummet. Sedan kom han tillbaka, tog tag i min bror, bad honom att han skulle sträcka fram sin hand, och slog med samma linjal honom på handen. Det var inget hårt slag, och det gjorde säkert inte ont alls, men i förskräckelsen kissade Hando på sig och jag fick gå hem med honom. Det var mycket kallt ute. Hando hade på sig stickade yllestrumpor som vi barn brukade ha på vintern. Efter en mycket kort strecka hade strumporna frusit till is. Hando började gå bredbent som en anka, vaggande från sida till sida,

97

och han tog sig fram mycket långsamt. Jag försökte att skynda på honom men det gick inte, han gick så gott han kunde och var nästan gråtfärdig. Nu började också jag frysa. Till slut, när vi båda var helt stelfrusna, kom vi hem. Hemma fick jag berätta vad som hade hänt i skolan. Hando sa inte varför han hade slagit pojken, inte heller att han ångrade sin gärning. Han var stum och tyst, och något erkännande om hans skuld fick vi vänta förgäves. Det hela slutade med att mor tog kontakt med skolan och Hando fick inte längre följa med mig dit. Fast jag tyckte synd om honom var jag samtidigt glad över att slippa att ha honom med. En gång mitt i terminen hade vi en teaterföreställning. Vi spelade ”Kaval-Ants ja Vanapagan” (den sluge Ants och Farsgubben), som är en berättelse om en slug dräng som måste umgås med en gammal bonde, en gubbfan. Vår rektor Arnold Mikiver hjälpte oss att iscensätta pjäsen. Det var två pojkar som hade huvudrollerna. De flesta ville vara den sluge Ants, eftersom det var han som ständigt lurade bondgubben. Pjäsen handlade om hur Ants och Vanapagan gick till skogs för att dra upp träd med rötterna och plantera dem på gården. När de hade kommit till skogen tog Vanapagan omedelbart tag i det grövsta trädet och började dra upp det. Ants förstod att det var dumt, och att han inte skulle orka dra upp träd på det sättet. Alltså fick han plötsligt ont i magen, la sig på marken och skrek högt. När den dumme Vanapagan såg att Ants var sjuk, sa han – Vila du, jag tar upp alla träd själv. Andra händelser följde, och i alla dessa lurade Ants Vanapagan. Ants drog den ena lögnen efter den andra och Vanapagan gick på dem alla. Pjäsen var mycket rolig, speciellt rolig var den pojke som spelade Vanapagan. Själv spelade jag inte med i pjäsen utan var tillsammans med andra elever bland publiken. Det finns många berättelser om detta omaka par i estniskt folklore. Budskapet i dem alla är att slughet, klokhet och företagsamhet är bra egenskaper hos en människa, och de får alltid sin belöning. Dumhet däremot är inget som man bör

98

eftersträva och är man dum får man ofta sin bestraffning. Meningen med dessa berättelser var att de skulle lära oss att orsakerna till växlingar mellan lycka och olycka, framgång och motgång, står i våra egna händer. Det är ingalunda enbart en blind slump som styr våra öden utan vi kan med vår egen vilja och vår egen företagsamhet påverka våra liv, såsom den sluge Ants gjorde. Berättelserna om Kaval-Ants och Vanapagan var oerhört populära under min barndomstid och omtyckta både av barn och vuxna. Höstterminen 1942 led mott sitt slut och julen stod för dörren. Jag skulle till kyrkan tillsammans med skolans elever. När vi på avslutningsdagen kom till kyrkan var alla ljus redan tända, och kyrksalen skimrade som ett stort hav av guldgula strålar. Den stora julgranen som fanns vid altaret var pyntad och grann. Redan ett par veckor före jul hade vi på teckningslektionerna fått klippa ut guldänglar och göra en julkrubba. När krubban var färdig ställde vi i den Josef och Maria, Jesusbarnet, de tre vise männen och några kameler. Denna krubba fanns nu i kyrkan, och våra guldänglar hängde på granens grenar.

Gudstjänsten började. Ni vet vad som förestår, sa prästen. Snart kommer vår frälsare att födas. Sedan berättade han hur Gud kom till världen i ett litet barns gestalt. Han berättade om Jesus som ett litet barn i hemmet i Nasaret. Jesus lärde sig mycket tidigt i livet att lita på Gud, sa prästen på ett uppmanande sätt. Det är något vi också skall lära oss. Vi har aldrig sett Gud, men han står vid vår sida hela tiden. Han finns bakom våra tankar, bakom vår oro, bakom all vår strävan. Elevkören sjöng och kyrkan var fylld av en förtrolighet med Gud. Fast jag inte förstod allt, fylldes även jag av en obestämd känsla av vördnad. Med ens visste jag att mormors Gud fanns också i denna kyrka. När församlingen hade bett Fader Vår, och de sista sångerna var sjungna, var gudstjänsten slut. Eleverna skyndade sig för att hämta sina kläder, och jullovet började. Många föräldrar hade kommit till kyrkan för att möta sina barn, och även min

99

mor och mormor var där. Far var inte hemma denna jul, han var någonstans där kriget pågick. Jag hade för första gången i mitt unga liv fått ett skolbetyg, och jag var nu ivrig att komma hem och visa mina betyg. På vägen hem började det att snöa. Vita, mjuka snöflingor gled långsamt mot marken och gatlyktorna spred ett milt sken. Det knastrade under skosulorna där vi gick. Jag minns att jag denna kväll var övertygad om att det var Gud fader som satt i sin himmel och öste med sin stora näve snöflingor ur ett ulligt moln och strödde dessa över marken. Det var så rofyllt och vackert, och krigets oro var långt borta.

Vårvintern 1943

De första månaderna av detta år var mycket kalla. Solen var blek och orkade inte ge värme, även om vinden vilade och himlen var gråblå. Inomhus var fönsterrutorna täckta med iskristaller. Alla frös, och allting runt omkring oss frös. Fruktträden på gården var täckta med frost och en och annan småfågel som brukade sitta på dess grenar ramlade död ner. Så kallt var det. Träden i skogen bar tunga kappor av snö, ekorrar hade vinterpäls och talgoxar sökte föda. Endast kråkorna verkade trivas där de pulsade i snön. Denna kyla fanns inte endast i Estland utan den sträckte sig långt, långt in i Ryssland. Borta i Ryssland frös soldaterna. Där pågick slaget vid Stalingrad. I slutet av januari höll den tyska riksmarskalken Hermann Göring ett flammande tal där han utropade att striden vid Stalingrad skall vinnas och Det Tusenåriga Riket befästas. I den bitande kylan vid Stalingrad var läget ett annat. Soldaterna visste att striden inte kommer att sluta med seger. De visste att de inte kunde hålla ställningarna. De frös och svalt, och var utsatta för oavbrutet bombardemang av flyg och artilleri. Operation vinterstorm var till ända. Den 2

100

februari var slaget om Stalingrad över och den tyska armén hade kapitulerat. Denna ödesdigra dag blev en dramatisk vändpunkt i andra världskriget. Tystnaden sänkte sig över slagfältets snötäckta och blodstänkta vidder. De hundratusen tyska soldater som återstod av armén stapplade över isen, utsvultna och köldskadade, utmattade och förkrossade. Deras destination var Sibiriens fruktade krigsfångläger. På sin väg mot sitt öde försökte de med sina blodiga filtar skydda sig mot kylan. Endast fem tusen av dem skulle återse sitt hemland. När tyskarna insåg att de hade förlorat stora delar av sina arméer i fjärran Ryssland, började de mer tvångsmässigt mobilisera estniska män till en estnisk legion inom Waffen-SS. Estniska legionen hade organiserats redan i november 1942, men det var inte många som hade anmält sig till den. Esterna hade ingen som helst lust att dra på sig de tyska SS-uniformerna och offra sina liv för Hitlers Stortyskland. En del av de estniska männen var villiga att kämpa för det fria Estland, andra menade att man var tvungen att försvara den estniska gränsen, men många lät bli att lyda mobiliseringsordern. Flera hundra unga ester tog sig olovligt över till Finland och bildade en militär enhet under namnet ”Soomepoisid” (Finlandspojkar). Eftersom man inte kunde få estniska män att ansluta sig till legionen på frivillig basis började man under våren 1943 tvångsmobilisera. För att fylla det ständigt växande behovet av soldater mobiliserades alla män mellan arton och sextio år. Officiellt var mönstringen frivillig, men i realiteten var det tvång. De mönstrade tvingades att klä av sig inför en kommission och genomgå läkarundersökning. Innan de fick klä på sig igen tvingades de att ge besked om huruvida de var villiga att ingå i Estniska legionen. Om någon vägrade beslutade kommissionen om den mönstrades fortsatta öde och kommenderade honom antingen till fronten eller till rustningsindustrin i Tyskland. Eftersom far hade varit yrkesverksam som journalist och radioman blev han nu krigskorrespondent och fick till uppgift

101

att som radioreporter rapportera om de estniska soldaternas aktiviteter vid olika frontavsnitt. Under julhelgerna 1942 var han tillsammans med sin journalistkollega Jüri Remmelgas i Polen, och skulle rapportera från den Estniska legionen som var stationerad i Dembitsa, där den hade sitt träningsläger. Det var ett barackläger bestående av ett fyrtiotal baracker. Livet i lägret var hårt, som det brukar vara för soldater i träning. Dagliga övningar, där soldaterna utsattes för effektiv drill och disciplin, hade till syfte att fostra pojkar till soldater. På kvällarna studerades kartor och planerades anfall och försvar. Maten var mager, den bestod mest av grönsaker, vilket lämnade de estniska unga männen, som var vana vid betydligt starkare och fettrikare kost, hungriga. Från detta läger rapporterade far om soldaternas liv, om deras julfestligheter, och de julhälsningar de sände till sina anhöriga i Estland. Vi lyssnade på dessa radiosändningar och såg fram emot dem med stor iver. Det var nästan som om far var hemma. På vårvintern 1943 fick far en kortare permission och kom hem till Loksa. En helgdag under denna vårvinter satt far tillsammans med ett antal andra män i stora rummet och de diskuterade dagsläget. Alla dessa män var inkallade i Estniska legionen. Ingen av dem var förtjust över det. – Nu är vi indragna i det stora kriget, det som vi inte har att göra med, sa en av männen.– Tyskarna vill använda oss som kanonföda nu när deras egna soldater har stupat vid Stalingrad, sa en annan. Det var stor skillnad att vara med i Skogsbröderna. Då försvarade man sitt eget land. – De tyska uniformerna är ett annat problem, sa en äldre man. Att gå omkring bland ester med en uniform som har hakkors på kragen känns allt annat än bra. Man måste peka på det estniska vapnet på ärmen för att anses vara berättigad till att bära uniformen. En av männen vände sig till far.

102

– Du har det litet lättare än vi andra. Som krigskorrespondent är du på åskådarplats. Du skall ju endast rapportera om de händelser som vi är inblandade i. – Det har du rätt i, sa far, men jag tror inte att mina aktiviteter vid fronten kommer att bli ett söndagsnöje. Jag kommer i likhet med er att bli utsatt för fientlig beskjutning. Ryssarna kommer inte att fråga efter legitimation innan de fyrar av sina skott.

Männen tystnade och sjönk in i sina tankar. – Vilken ironi, sa en av dem efter en stund, bara för något år sedan då tyskarna kom trodde vi på Estlands befrielse. Vi hissade till och med den blå-svart-vita flaggan i Pika Hermani (Långe Hermans) torn i Tallinn. Och se vad det har blivit av friheten nu. Vi har blivit lurade. – Det är sant, sa en annan, men vi kan väl fortfarande kämpa för att det ryska förtrycket inte skall återkomma. – Visst, vi kan fortfarande kämpa för vårt eget land, svarade den förste, men att kämpa för tyskarna och deras idéer om Det Tredje Riket är helt uteslutet. Dessutom är det i nuläget dumt, det är att kämpa för en förlorad sak. Männen fortsatte att tala om tyskarnas möjligheter att hålla stånd mot ryssarna. Man menade att det kalla vädret var en nyckelfråga. Leningrad var ju fortfarande belägrad. Man tänkte också på de tusentals ester som hade dödats. Det var dystra tankar som tänktes under denna eftermiddag. Men inför hotet att invaderas av Stalins horder ansåg man ändå att den Estniska legionen var en nödvändighet. När dag gick över till kväll bröt männen upp.

Sjukdom och smärta

Den hårda vintern började ge med sig. Februari passerade och dagarna blev längre. Vädret var vackert med sol från en djupblå himmel. En dag när jag kom hem från skolan fick jag

103

ont i magen. Det var inte bara småknip, utan det gjorde ont i hela magen och jag började må illa. Efter några timmar var hela jag fylld av smärta. Det brände överallt och djupt inne i magen på höger sida värkte det något obeskrivligt. Eftersom jag inte brukade vara sjuk, och inte heller brukade ha ont, var denna smärta en varningssignal. I början tyckte mor att vi skulle avvakta och se om det gick över. Men det gick inte över. Eftersom smärtan endast tilltog tyckte mor att det var dags att kalla på doktorn. Doktorn kom och undersökte mig på magen. Han satte också ett stetoskop på olika ställen på min kropp. Jag minns att den var kall. Eftersom jag hade så ont var jag rädd, men jag sa inget om det. Doktorn och mor pratade med varandra ett tag utan att jag fick veta vad som avhandlades. Sedan gick doktorn sin väg och mor kom in till mig i sovrummet. – Vi måste åka till Tallinn, till sjukhuset där. Det är möjligt att de måste operera dig. – Vad då, operera? Kommer de att skära i mig, frågade jag, och rädslan i mig växte och växte. Men smärtan växte också och överskuggade rädslan. Bilen, eller kanske att det var ambulansen, kom. Jag hade fått hjälp med att klä på mig ytterkläderna. Mormor klappade mig tröstande på armen och Hando stod stel vid mormors sida och såg ängslig ut. Han hade aldrig sett någon som var sjuk. Mor följde med mig i bilen och höll mig hela tiden i handen. Jag minns bilresan endast som genom en dimma. Värken i min mage gjorde att jag inte var helt klar över någonting, varken vad mor sa till mig under färden eller hur lång tid färden tog. När vi var framme i Tallinn stannade bilen framför sjukhuset och jag bars av två män till en bår. Därifrån flyttades jag över till ett undersökningsbord. Där låg jag på min onda sida tills det kom en läkare som skulle undersöka mig. Läkaren var vitklädd och såg snäll ut. – Vi skall se till att ditt onda försvinner, sa han. Var inte orolig. Jag fick ta av mig kläderna och han klämde mig på magen. Sedan sa han:

104

– Du har en inflammerad blindtarm och vi måste ta bort den. Vi kommer att operera dig. Men du kommer att sova och känner ingenting av det. Sedan när du vaknar upp är det onda borta.Mor som hade stått bredvid min bår sa: – Var inte rädd, jag kommer att vara med dig tills du skall till operationsrummet. Och sedan när du vaknar skall jag vara med dig. Jag tror inte att jag svarade något. För vad skulle jag säga. Sedan kom en sköterska och tog prover. Hon stack mig med en vass lång spruta och lät mitt blod droppa ner i små rör. En annan sköterska kom och klädde av mig. Hon virade vita lakan om mig men lämnade magen bar, och tvättade den med en kall lösning som luktade kemikalier. Därefter skulle jag säga hej, hej till mor och jag rullades in i operationssalen. Det var en stor och kall sal. I taket fanns stora lampor som tittade på mig med sina klotrunda ögon. I mitten av salen fanns en bänk som var klädd med vita lakan och jag lyftes över från undersökningsbordet till bänken. Nu kom en annan läkare in. Han var klädd i vitt, som sköterskan, och hade huvudet inlindat i något som påminde om vit gasväv. Sköterskan sa till mig att det var narkosläkaren, han som skulle se till att jag somnade lugnt och skönt. Ingen varnade mig inför det som förestod. Inte ens den nya doktorn som endast log mot mig och pratade med mig som vanligt. Också han sa att jag inte behövde vara rädd. När jag låg på operationsbordet sträcktes mina armar ut längs sidorna av kroppen, och man band fast dem vid underlaget. Fötterna bands också fast. Det hade jag inte räknat med och jag kände mig som en fånge. Jag kunde inte ens röra mig. Sedan sa läkaren att jag skulle räkna till hundra. Sköterskan tryckte etermasken på mitt ansikte och chockartat drog jag in eterlukten utan att kunna andas ordentligt. När jag kände att jag fick allt svårare att andas började jag slänga med huvudet från sida till sida, eftersom huvudet var det enda jag kunde röra. Jag var helt panikslagen och trodde att jag skulle dö.

105

– Gode Gud, hjälp mig. Jag kan inte andas. Hjälp mig. Jag kvävs. Men etern gjorde sitt. Efter en stund slutade jag att räkna, slutade också att be till Gud och förlorade medvetandet. Det första jag såg när jag vaknade upp var en vitklädd sköterska som höll i ett stort beigefärgat tvättfat. Omedelbart mådde jag illa och kräktes i fatet. Det blir bra, det känns bättre när du har kräkts, sa den vitklädda. Men det kändes inte bättre och jag kräktes på nytt, gång på gång. Sköterskan hann bara tömma fatet när jag behövde det på nytt. Slutligen hade jag inget mer att kräkas upp och illamåendet började ge vika. Du är på uppvakningen, sa den vitklädda systern. Snart kommer du att få ett eget rum och din mor väntar på dig där. Det är till uppvakningen som anhöriga inte får komma. Sköterskan fortsatte att prata med mig men jag var fortfarande påverkad av narkosen och somnade ifrån hennes prat. Nästa gång jag vaknade var jag i en säng och mor satt vid sängkanten. – Min lilla, lilla fågelunge, sa hon. Hur mår du? Jag mådde inte alls bra och jag hade fortfarande ont i magen. Den nya smärtan var av annan karaktär, den var skarpare och endast på ett enda ställe. – Det är i såret som du har ont, sa mor. Du har blivit opererad och de tog bort din blindtarm. Nu har de satt klämmor i såret för att det skall växa samman. Efter en vecka kommer de att ta bort klämmorna och då kan vi åka hem. – Skall jag behöva vara här en hel vecka? Jag vill åka hem med detsamma. – Nej, det får du inte, sa mor. Vi måste göra som läkarna säger.

Det som var värre än smärtan i buken var törsten. Jag ville dricka, men inte ens det fick jag göra. Jag var så törstig som jag aldrig tidigare hade varit i mitt liv. Mitt inre var uttorkad och törstade efter vatten, munnen var torr och det sved i halsen. Men det enda som var tillåtet var att mor fick fukta

106

mina läppar med en fyrkantig gasbinda, som de kallade kompress, och som satt på en lång smal pinne. Denna pinnkompress sänkte hon ner i ett glas med vatten och med den genomdränkta gasbindan strök hon över mina läppar. Jag bet i gasbindan med tänderna och sög ut all vätska som fanns i den. Så satt mor vid min sängkant hela natten och fuktade mina läppar, och jag sög ut så mycket vätska som det gick att suga ut från den lilla kompressen. Jag såg att mor led tillsammans med mig, men hon kunde inte göra något annat för att lindra min törst. Hon tröstade mig med allt hon kom på. Hon berättade vad jag kommer att göra när jag kommer hem, jag kommer att leka, träffa mina skolkamrater och göra roliga saker. Hon visste inte riktigt vad som skulle trösta mig. Efter en stund tog hon fram boken som hon hade med sig och började läsa. – Det var en gång två fattiga vedhuggare som var på väg hemåt i en vidsträckt skog. Det var vinter, och kvällen var bitande kall. Det var så kallt att inte ens djuren visste vad de skulle ta sig till. Så började berättelsen om stjärnbarnet som vände bort mina tankar från mitt onda, och bort från törsten, in i berättelsens spännande värld. Jag har inga speciella minnen från veckan som jag låg på sjukhuset. Jag vet att jag fick vara tillsammans med andra sjuka barn i ett stort rum en del av dagen. Vi fick bekanta oss med varandra, leka och rita. Mor var hos mig stora delar av dagen eftersom hon inte hade åkt tillbaka till Loksa utan bodde i vår lägenhet i Tallinn. Jag fick låna böcker från sjukhusbiblioteket och läste rätt mycket. Jag har alltid tyckt om att läsa och nu hade jag mycket tid, eftersom jag inte hade skolan och läxorna att tänka på. Det jag oroade mig för var att efter en vecka skulle de ta bort de metallklämmor som de hade satt på min mage. Jag förstod att dessa klämmor hade hunnit växa in i min mage, och att det skulle göra ont när de skulle bända loss dem. Något mera ont ville jag inte vara med om, och därför funderade jag hur jag skulle förhålla

107

mig till klämborttagningen. Efter ett visst grubblande beslöt jag att när de skulle börja med denna manipulation skulle jag skrika så högt jag kunde. Dagen för klämborttagningen var inne. Jag var mycket nervös, nästan darrig, när sköterskan kom för att hämta mig. Vi kom in i doktorns rum, det var samma läkare som hade pratat med mig när jag kom in till sjukhuset, och nu frågade han hur jag mådde. Än så länge mådde jag ju bra, vilket jag också sa till honom. Han bad att jag skulle ta av mig kläderna. Sköterskan hämtade en gaskompress, hällde en antiseptisk vätska över den, och tvättade mig på magen med den. I samma ögonblick som jag såg att doktorn började sträcka fram sin hand mot min mage satte jag i gång att skrika. Jag skrek allt jag orkade. Läkaren fortsatte som om inget hade hänt och efter en mycket kort stund var alla tre klämmor borta. – Gjorde det verkligen så ont, frågade doktorn, du skrek ju alldeles förfärligt. – Nej, det gjorde inte ont alls, men jag hade bestämt mig att skrika för säkerhets skull. På eftermiddagen samma dag åkte mor och jag hem. Vi åkte till lägenheten i Tallinn och skulle åka vidare till Loksa nästa eftermiddag. Jag berättade för mor att jag hade bestämt att aldrig någonsin låta någon operera mig mer. Jag skulle se till att hålla mig frisk hela livet igenom. Så hemsk var upplevelsen att inandas eterdoften och känna att man kvävs, att jag kunde avge ett löfte för livet. – Det är bra, sa mor. Jag var glad att hon höll med mig och det kanske skulle hjälpa mig att hålla mig frisk. Men redan samma kväll fick jag feber. Dagen därpå konstaterade läkaren att jag hade gulsot. – Ingen undgår sitt öde, sa mor. Två veckor fick jag vara sängliggande innan jag var frisk nog att fara tillbaka till Loksa. Väl tillbaka i Loksa blev livet precis så roligt som mor hade lovat mig när jag låg på sjukhuset. Det var vårvinter och isen började ge vika från flod och hav. Valgejögi var den flod som

108

flöt genom Loksa. Nu när vårsolen värmde smälte isen. De stora isflaken var ojämna, fulla av sprickor, och varje flak hade ett brett bälte av vatten omkring sig. Det forsande vattnet bände loss isflak efter isflak, och när dessa någon gång stannade upp tvingade de smältvattnet att flöda över flodstranden och blöta ner marken. Så här i islossningstider var floden som ett levande väsen, den porlade, forsade, skummade, brusade och suckade när den flöt mot havet. Vi barn hade ett stort nöje i att hoppa från det ena isflaket till det andra. Denna lek, som var tämligen livsfarlig, var helt förbjuden av vuxna, och gjordes i all hemlighet. Det var några större pojkar som initierade leken och vi som var något yngre tiggde att få vara med. Ingen ville vara feg utan alla skulle visa vad de gick för. En dag när vi var på isen ramlade en pojke ner i vattnet. Han hade inte sett alla sprickor och hål som fanns i isen utan tagit alltför djärva språng över dem. Floden var rätt djup och det var svårt för honom att ta sig upp. Isflaken var hala, han fick inget riktigt grepp om iskanten och gled ner i vattnet gång på gång. Vi skulle alla hjälpa till att dra upp honom, och efter mycket mödosamt arbete, mycket oro och rädsla, lyckades vi att hjälpa honom upp på isen. Men hur skulle vi göra för att inte de vuxna skulle få reda på vad vi höll på med. Fick de veta vad vi höll på med skulle vi få vår frihet beskuren. Vi bad pojken att klä av sig, vred ur hans kläder så mycket vatten som möjligt, och sa till honom att klä på sig på nytt. Det vi gjorde var inte helt riskfritt. Pojken kunde ju bli sjuk, få lunginflammation, och kanske till och med dö. Men våra lekar var värda en viss risk, tyckte vi. Först när vi blev äldre förstod vi hur farliga dessa lekar egentligen var. Våren fortsatte och snart var snön alldeles borta. Marken var gråbrun och björkarnas vita stammar lyste mot himlen. Björken ansågs vara ett av vårens nyttoträd. Eftersom jag hade varit sjuk på vårvintern ansåg de vuxna att jag behövde god mat och stärkande dryck. En bonde som bodde i närheten kom en förmiddag till oss med en hink fylld med björksav. Det skulle både jag och min bror dricka för hälsans

109

skull. Saven var en gul, litet seg vätska med fadd smak. Vi tyckte inte att den smakade särskild gott, men för hälsans skull var vi tvungna att dricka den. Mycket roligare var det att se hur bonden fick tag på saven. Efter att ha druckit upp vår portion fick vi barn följa med bonden som skulle visa oss savtillverkningen.– Man måste ta saven tidigt på våren, just då ”musöron” börjar synas på björken, berättade bonden. Det måste också vara en stor och frodig björk som lämpar sig för savningen. De unga björkarna har alldeles för tunna stammar och ger inte mycket sav ifrån sig. Björken på vår gård är just en sådan som är lämplig för att savas, sa bonden. Vi följde bonden och han visade hur att han hade borrat ett hål i björkstammen rätt nära marken. I hålet hade han satt in en pinne och längs denna pinne rann saven ner i ett träkärl. – Så här brukar vi tappa björksav varje vår, sa bonden. Det dricker vi själva och ger också våra barn. Nu när vi hörde att du hade varit sjuk, tyckte vi att du och din bror skulle få smaka av saven. Björksav hade en vidsträckt användning i Estland under denna tid. Över huvud taget var användningen av skogens träd rätt omfattande, och björken hörde till de träd som hade ett mångsidigt användningsområde. Björksav användes som hälsobringande dryck, av torkade björkblad kokades te, och färska björkblad lades på bulnaden för att ”dra ut varet”. Björkolja var verksam mot självsprickor, spruckna läppar, frostsår och liknande åkommor. Men björken antogs också ha övernaturliga krafter. En kraftig björk på gården kunde hålla häxorna borta från hus och hem, och var därför ett gott skyddsmedel mot onda makter. Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till björken. Jag hette Kask i efternamn som flicka, vilket betyder björk på estniska.

110

Sommarlov

I mitten av juni 1943 fick vi sommarlov från skolan. Denna sommar var far hemma på en av sina permissioner. Eftersom han så sällan var hemma ansåg han att han skulle syssla extra mycket med oss barn nu när han var ledig. En dag föreslog han att vi – jag, Hando och far - skulle gå till floden för att fiska. Vattenståndet i Loksas flod var högt på våren och mycket lågt på sommaren. Vid kraftiga regn kunde vattnet stiga snabbt och floden bli ganska hög och grumlig, men efter regnen brukade vattnet sjunka snabbt tillbaka. Nu på sommaren flöt floden lugnt och stilla, och var fylld av fisk. Vi hade var sitt spö med en lina och en krok. På kroken skulle vi sätta mask, och daggmaskar fanns det gott om i den fuktiga jorden vid flodstranden. Jag tyckte att det kändes äckligt att sätta fast en mask på kroken. Det var som att döda en varelse. Men utan mask skulle vi inte få någon fisk. Jag och Hando fiskade från land. Far gick litet längre ut i floden och började kasta linan. Efter ett tiotal kast gick en fisk upp och tog fars mask. Jag vet inte om jag hade väntat att få napp på min lilla krok, men jag ramlade nästan baklänges när jag plötsligt kände hur det ryckte till i linan. Far kom för att hjälpa till, och efter en stunds kamp halade jag upp en ganska stor fisk. Fisken splittrade i sin dödskamp under långa minuter på stranden. Jag tyckte att det var hemskt att se den lida och ville rädda den till livet. Men far sa:– Sånt är livet, somliga måste dö för att andra skall överleva. Jag förstod på något dunkelt sätt att allt är en kamp för tillvaron, till och med fiskens liv. Efter ett par timmars fiskande hade jag och Hando fått endast några mindre fiskar, förutom den stora. Far tyckte att de små fiskarna skulle kastas tillbaka i floden. Där skulle de växa till och bli lagom stora till nästa sommar. Ibland gick far tillsammans med andra män för att fånga lax. Då använde de harpun. Det var visserligen officiellt förbjudet men under krigstider trotsades många förbud. Harpunen

111

hade de lånat av ortens fiskare som använde den vid säljakt. Männen rodde ut med båten och höll den sedan stilla mitt i floden. När de såg en lax simma förbi körde de med full kraft harpunen i fisken. På det sättet fick de laxar som var mer än tio kilo, som sedan fileades och saltades. Allt detta gjordes mer eller mindre hemligt eftersom man annars var tvungen att ge bort det mesta till ockupationsmyndigheterna. Laxen var ett välkommet tillskott för oss som hade rätt magert med livsmedel. Den saltade laxen var en läckerhet som vi fick i tunna skivor på det inte längre välsmakande brödet. Under denna sommar rådde också stor brödbrist och för att mildra den blandade man en stor portion agnar i brödet.

En dag kom Jüri, vår lärares son, tillsammans med två andra pojkar och frågade om vi ville följa med och fiska på ett annorlunda sätt. Jüri berättade att de hade stulit några handgranater från de tyska soldaterna, som förvarade dem i en lättåtkomlig, olåst lada, och nu skulle de ut till floden för att fiska. – Det går mycket lättare att fiska med granaterna. Man står på stranden och kastar granaten i vattnet, då exploderar den och fiskarna dör, eller blir åtminstone medvetslösa och flyter upp till ytan. Sedan är det endast att ta dem. Hando och jag ville inte följa med på detta äventyr, eftersom mor och far hade mycket strängt varnat oss att gå i närheten av vapen och ammunition. Vi visste instinktivt var gränserna gick för vad som var farligt och vad som kunde hända om vi ertappades med det. Jüri och de andra pojkarna gav sig av till floden. Dagen därpå fick vi höra om olyckan. En av pojkarna hade haft med sig en hemmagjord bomb till floden. När handgranaterna hade tagit slut och pojkarna hade plockat upp de fiskar som dödades av granaterna ville pojken med bomben prova om man kunde få en ännu större skörd om man använde sig av bomben. Han behärskade inte tekniken och bomben exploderade i famnen på honom. Han dog omedelbart. Den andre pojken som stod i närheten av honom fick ena armen

112

bortsprängd. Jüri bad oss att hålla tyst om att han hade varit med till floden när olyckan skedde. Han hade inte sagt något hemma och ville inte att vi skulle skvallra. Självfallet skvallrade vi inte. Vi hade en hög moral när det gällde att skydda våra lekkamrater. Sommaren var i full blom. Ängarna kryllade av blomster. Gulmåra spred sin honungsliknande väldoft över ängen, johannesörten avsöndrade sin blodröda växtsaft, den som sades härstamma från Kristi blod, och prästkragen bjöd oss sina strålblommor så vi kunde plocka ”älskar, älskar inte”. Denna sommar hade vi skolelever ett arbete att utföra. Vi skulle samla medicinalväxter och sälja dem till apoteket. Under krigsåren var det ont om mediciner, och apoteken skulle dryga ut medicinförråden med inhemska medicinal-växter. Utrustade med stora bärkorgar gav vi oss ut i naturen. Jag och Hando plockade mest kamomillblommor. De låg som en matta på ängarna och var lättåtkomliga. Smulade man en kamomillblomma mellan fingrarna kunde man känna en stark aromatisk doft. Kamomillväxten hade små strålblommor kring en mjuk blomkorg, och det var egentligen blomkorgen som innehöll de ämnen som var medicinskt viktiga. Hemma skulle vi lägga kamomillblommorna på tork innan vi kunde sälja dem till apotekaren. Problemet var att fast vi samlade korgar fulla med blommor och tyckte att vi hade fått en stor skörd, blev blommorna mycket lätta efter vi hade torkat dem. Om vi inte hade en stor mängd blommor fick vi inte heller mycket pengar för dem. En annan växt som vi plockade var rölleka. Det var en vit korgblommig växt med små vita blommor. Den växte som ogräs på de flesta ängarna och på vägrenarna. Även här fick vi lämna de torkade blomkorgarna till apoteket. Blomskaften var till ingen nytta. Skogssmultron var den växt där både blad, frukter och rötter användes. Men under den tiden av sommaren då vi samlade växter fanns det inte längre många skogssmultron kvar. Ett fynd som vi gjorde, och som vi visste användes som läkemedel, var valeriana. Den hade ljusröda

113

blommor och växte vid Loksas flodstrand. Mor hade berättat att det var valerianaroten som användes vid läkemedelstillverkningen. En tinktur på valeriana var ett lugnande medel som var mycket populärt under denna tid i Estland. Den gavs också till barn, då i form av droppar på en sockerbit. Varenda gång någon av oss barnen hade mardrömmar eller hade blivit skrämda fick vi valeriana på en sockerbit. Den här sommaren plockade vi valeriana, men när vi skulle sälja den sa apotekaren att vi var alldeles för tidigt ute. Valerianan skulle plockas först sent i september, så vi fick inga pengar för våra valerianarötter. När jag och Hando kom till apoteket för att sälja våra varor träffade vi apotekare Saar. Han var en stilig medelålders herre i vit rock. – Ni har varit duktiga, tyckte han, jag ser att ni har plockat många olika slags växter och blommor. Nu skall vi väga dem. Han hällde över de torkade blommorna och de andra växterna på den stora apoteksvågen av mässing och la på vikter tills det vägde jämt. Han gav oss förutom den summa som vi hade förtjänat några extra cent. Vi tackade och var glada. – Vet ni hur det kommer sig att människor använder läkeväxter, frågade han? Tja, det visste vi inte exakt. – Sätt er så skall jag hämta en bok och visa er. Apotekaren gick till det inre rummet för att leta efter boken. Det var mycket vanligt under min uppväxttid att vuxna hade en pedagogisk inställning till barn. Man skulle lära de små så mycket som möjligt medan deras hjärnor fortfarande var mottagliga. Barnen skulle inte endast uppfostras i hemmet utan det var alla vuxnas gemensamma ansvar att bidra till barns utbildning. Kunskap stod mycket högt i kurs och man var angelägen om att alla skulle ha tillgång till den. Jag och Hando satte oss tillrätta bakom apoteksdisken. Efter en stund kom apotekaren tillbaka från det inre rummet med en tjock bok med gyllenbruna pärmar i handen. Han satte sig mitt emot oss, öppnade boken och började berätta.

114

– En gång i tidernas början upptäckte människor att man kunde använda någon blomma eller en ört för någon speciell sjukdom, sa apotekaren. De upptäckte till exempel att om man tillräckligt länge inandades en blommas doft kunde huvudvärken försvinna. I början behöll de denna kunskap för sig själva, eftersom man inte var säker att det inte var enbart en tillfällighet. Men efter en tid när flera personer hade gjort samma upptäckt började man experimentera. Man började lägga örter i kokande vatten och drack vätskan, eller blötte en trasa i den och gjorde ett omslag som sattes på ömmande ställen på kroppen. Det var så människor upptäckte örternas läkningsförmåga. Så småningom började de experimentera mer och tillverka dekokter, salvor, liniment och tabletter av de örter som fanns i naturen. Apotekaren satte sig bättre tillrätta och fortsatte. – Man vet inte exakt när människorna upptäckte att te bryggt på kamomill var lugnande och att en tinktur på röllika kan läggas på sår för att stilla smärta. Vi har i våra trakter också mängder av fläderträn, av deras blommor kan göras dekokter som är svettdrivande. Enbär som finns i skogarna i hela Estland är en bra medicin mot ont i magen. Att malva lindrar feber det visste redan Moses och lärde Israels barn att använda den. När ni hädanefter går ut i naturen lägg då märke till vilka blommor, blad och örter som finns där, sa apotekaren och vände sig till oss. Titta här hur de ser ut. Han visade oss i tjocka boken färggranna planscher på de blommor som vi hade plockat. – När ni går ut i naturen kan ni plocka alla örter ni ser och komma till mig med dem så skall jag berätta mera, sa han.

– Vi använder en del medikamenter hemma som apotekaren inte har nämnt, sa jag. Mormor har en påse med vita kristaller av kamfer som hon stoppar i örat på oss när vi har öronont. Apotekaren tog fram en tjock bok, slog upp den och visade oss en bild av ett träd.

115

– Ser ni det här trädet, det är ett kamferträd. Kamferträd växer inte hos oss. De växer i fjärran östern och man utvinner kamferkristaller från kamferträdets stam och rot. Av kamfer gör man både salvor, liniment och andra lösningar som används vid smärtor av olika slag, också vid öroninflammationer, så er mormor vet nog vad hon gör när hon stoppar kamferkristaller i era öron. Jag ville fråga om ett annat medel som vi barn inte tyckte om, så jag fortsatte. – När vi är förkylda brukar mormor skära en lök i skivor, hälla socker på den och låta den stå tills den börjar ge ifrån sig en gul tjockflytande vätska. Denna vätska får vi med sked och den smakar hemskt. – Visst smakar den illa, men den gör gott, sa apotekaren, den löksaft som ni får när ni har hosta innehåller ämnen som är slemlösande och som lindrar förkylning. Sockret gör att löken ger ifrån sig sin saft. Jag tyckte att det var intressant att höra om olika läkemedel. Jag tyckte också att det doftade gott i apoteket. Det var en doft som påminde om en torkad blomsteräng av violer, liljekonvalj, lavendel, maskros och gräs. Men det fanns också en doft av kemikalier ungefär som doften på sjukhuset där jag blev opererad. Dessa doftminnen levde länge kvar hos mig, och kanske låg här de första fröna till att jag i vuxen ålder kom att utbilda mig till farmacevt. Hur som helst har denna dag på apoteket i Loksa etsat sig fast i mitt minne trots avståndet i tid. Kanhända är det dofternas förtjänst. Efter pratstunden med apotekaren, och efter att ha ställt våra frågor och fått svar, tackade vi apotekare Saar både för pengarna och för undervisningen, tog våra tomma korgar och började gå hem. Vad vi gjorde med pengarna kommer jag inte ihåg. Sannolikt köpte vi karameller. Mitt i denna sommar började krigsrykten från den ryska fronten återigen att oroa esterna. Far, som visste de senaste nyheterna, kunde berätta. – Tyskarnas offensiv ”Operation Citadell” har blivit ett misslyckande. Den 4 juli påbörjade den tyska

116

pansardivisionen sitt anfall mot Kursk och offensiven inleddes. Det var hällande regn denna dag och den tyska armén var tvungen att ta sig fram genom träsk och sumpmark. Häftiga luftstrider utkämpades men förgäves. – Vad innebär det, frågade mor, kommer tyskarna att förlora?– Det är svårt att veta. Det förlorade åtminstone denna drabbning. Den tyska pansararmén var angripen av en outtömlig mängd av ryskt pansar, och kunde inte göra något. Det dåliga vädret med låga, mörka moln gjorde det svårt för dem att få hjälp från Luftwaffe, och redan efter en vecka, den 10 juni, var slaget över. Far fortsatte att berätta, nu om den Estniska legionen och dess aktiviteter under denna sommar. Han hade gjort en radiointervju med en av soldaterna som hade varit i strid med ryska soldater. Eftersom striden inte slutade med tysk seger ville inte de tyska myndigheterna i Estland att man sände intervjun. Endast vi fick höra den estniska soldatens berättelse. – Jag blev inkallad till Estniska SS-divisionen redan i september 1942, nästan för ett år sedan, sa soldaten. I år omgrupperades esterna och skickades som delar av Narva bataljonen till Ukraina. Det var inget vi eftertraktade. Varför skulle vi strida mot ryssar i ett främmande land, vi ville att vi ester skulle förläggas till hemlandet. Vi tillhörde ju Estniska legionen och skulle uppställa egna stridskrafter under ett eget kommando för att försvara vårt land. – I mitten av juni, när vi var cirka tvåhundra kilometer söder om Krakow, blev det allvar för oss. Vi befann oss på ett öppet fält när ett tjugotal ryska stridsvagnar plötsligt dök upp. Det var som att befinna sig mitt på en skjutbana. Granaterna föll och nästan varannan rysk granat träffade oss. Mycket snart övertäcktes hela terrängen av brinnande stridsvagnar och blödande soldater. Inte ens på natten fick vi ro. I nattens mörker flög ryska bombplan oavbrutet över oss och fällde sina dödliga lys- och splitterbomber. På tredje stridsdygnet gav vi upp. Vi som var kvar flydde.

117

Berättelserna från frontens olika avsnitt oroade oss och oroade civilbefolkningen i Estland. Hur skulle det gå för tyskarna och för oss? Skulle ryssarna återigen komma och ockupera vårt land? Stalingrad var ju förlorad, Leningrad var fortfarande belägrad, och vid fronten i Sydeuropa pågick häftiga strider mellan de allierade och tyskarna. Folket i Estland började befara att Tyskland skulle förlora kriget. En och annan började fundera över flyktvägar. Skulle man ta sig till Sverige, som var ett neutralt land? Men än så länge förblev allt detta vid funderingar. Man hoppades fortfarande att tyskarna kunde hålla fronten från Estlands gränser och att kriget skulle få ett slut som skulle passa oss. Det kanske var meningslösa, fåfänga tankar som vi hade. Efter två krigsår befann sig ryssarna i den positionen att de kunde börja driva tillbaka tyskarna och hämnas sina döda. Död och förintelse följde i krigarnas spår.

Nyfikna på döden

Vi barn var sysselsatta med ett annat slags död än den krigiska. På lördagarna hölls begravningsgudstjänsterna i Loksas kyrka för dem som hade avlidit och skulle jordfästas. Vi hade som vårt lördagsnöje att bevista dessa jordfästningar. Redan tidigt på lördag morgon hade Loksas äldre kvinnor gått till sina släktgravar på kyrkogården med kratta, vattenkanna och blommor. Där stod de flockvis och ordnade till gravarna inför helgen, och samtalade med varandra om de senaste händelserna. På lördagen, mitt på dagen, kom begravningsföljet. De sörjande kom i en hästskjuts på vilken den döde också fanns i sin kista. Alla var svartklädda, även på sommaren. Kvinnorna hade förutom klänningen också en svart hatt och en svart slöja framför ansiktet. Männen var i svart kostym. Jordfästningen hölls i regel ute under bar himmel och de som ville fick vara med. Dessa begravningar

118

var rätt lockande för oss barn. De flesta barnen som bodde i grannskapet, i närheten av kyrkan, brukade närvara vid dem. Själva begravningsgudstjänsten hölls i kyrkan och där var vi inte med. Men efteråt vid jordfästningen var vi närvarande. På den tiden var det brukligt att kistan var öppen så man kunde se den döde. Det var det som vi tyckte var spännande. Det fanns en högtidlig stämning över det hela. Kvinnorna grät och männen var allvarliga. De sörjande bar på blomsterbuketter. Prästen läste något ur sin bibel och man sjöng en psalm. Sedan skulle de sörjande ta en sista farväl av den döde. En del kysste den döde på kinden, andra rörde endast vid honom eller henne med handen. Därefter stängdes kistlocket och kistan sänktes ner i graven. Hando och jag tyckte inte att det var obehagligt att se döda människor nästan varje lördag. Kanske berodde det på att döden var ett vanligt samtalsämne bland vuxna under denna tid och att ingen värjde sig för den. Vi kunde då och då höra hur minorna detonerade i havet så att fönsterrutorna skallrade, eller hur tyska soldater sköt mot obestämda mål med kulsprutor. Döden var således en del av vår vardag och var varken förtegen eller marginaliserad. Endast en gång tyckte vi att en jordfästning som vi bevistade var kuslig. Det var en varm sommardag och träden bar blommor. Blomsterbuketterna som fanns på kistan gav ifrån sig en kvalmig doft. Den här gången öppnades inte kistlocket. Det vi fick höra var att den avlidne hade omkommit i en trafikolycka och var så söndertrasad i ansiktet att man inte ville öppna kistan. De sörjande sjöng som vanligt och prästen läste i sin bok, men stämningen kändes tryckt och kuslig. På kvällen efter denna jordfästning såg jag och min bror några döda gestalter. Jag och Hando hade gått och lagt oss och det var skymning. Vi var spända och talade om den annorlunda begravningen som vi hade varit med på under dagen. Plötsligt hördes ett knarrande ljud som kom från väggen vid fönstret. Vi vände våra blickar ditåt och såg två eller tre otydliga svarta gestalter som kom svävande genom det stängda fönstret och försvann i mörkret i bortersta hörnet

119

av rummet. Vi vågade inte röra oss, inte heller vågade vi ropa på mor eller mormor, men vi såg de svarta gestalterna som hade svävat genom rummet. Dagen därpå berättade vi om denna upplevelse för mor. Hon försökte övertyga oss om att vi hade inbillat oss det.– Det är lätt att tro att man har sett spöken. När man är rädd är det lätt att föreställa sig det man är rädd för. De svarta figurerna som ni såg var säkert bara skuggor från träden utanför fönstret. Men vi lät oss inte övertygas av mors försök att hitta en förnuftig förklaring till våra upplevelser. Vi var övertygade om att det vi såg var de döda gestalterna som kom från kyrkogården, kanske en av dem var den som begravdes utan att man visade hennes ansikte, och kanske ville hon spöka nu. Oavsett vad mor sa var vi övertygade om att vi hade kommit i kontakt med en mystisk och övernaturlig värld. Mormor var på vår sida. Hon var övertygad om att det fanns övernaturliga väsen och hade själv haft en del oförklarliga upplevelser. Hon trodde sig veta att det fanns gengångare och att människor hade sett dem. Därför tog hon oss på allvar. Men samtidigt ingöt hon mod i oss.– Det är inget ni behöver vara rädda för. Det gäller endast att ropa på Gud eller göra ett korstecken så försvinner de, sa hon. Att de döda kunde återvända trodde också de flesta av våra kompisar. Nu sällade sig mormor till vår troende skara, och tillsammans blev vi mer och mer övertygade om att det fanns spöken på vår kyrkogård, att de visade sig på kvällarna, och att vårt hus som låg mitt emot kyrkogården var en bra vistelseort eller åtminstone ett vanligt övergångsställe för dem. Tron på att de döda gick igen var mycket vanlig i Estland under denna tid. Om en avliden kunde återvända betydde det att gränsen mellan liv och död inte var strikt utan att det fanns flytande övergångar. Människor som trodde att livet fortsatte på andra sidan graven fick sin tro styrkt när de döda visade sig. En sådan förmodan gav tröst. Man var inte ensam i

120

världen, livet var satt i ett större sammanhang än det man såg, och det fanns en mening med allt även om man inte alltid förstod det. Under min barndom var tron på överjordiska makter och krafter mycket allmän. Människor trodde på ödet och menade att en människans öde är bestämt redan från födelsen. Det mesta som hände i ens liv hade en dold betydelse, ingenting hände av en slump. Oavsett om det var Gud fader som styrde ens öde eller om det var några andra andemakter så gav en sådan trosvärld en viss grundtrygghet. Men även om det fanns en tro på styrande makter och en tro på en bro mellan de levande och de döda, fanns där också mycket rädsla. De döda, oavsett om de uppträdde som spöken, gastar eller vålnader, var inte alltid välvilligt inställda. Speciellt de som hade mött en våldsam död kunde gå igen och spöka. Kanske var just denna döda kvinna vars ansikte vi inte kunde se bakom det stängda kistlocket, en som ville gå igen och spöka. Hon hade ju varit med om en trafikolycka och då var det inte så egendomligt att hon inte fick ro, utan var tvungen att gå igen. Åtminstone så gick vårt resonemang när Hando och jag berättade om våra erfarenheter till de andra barnen. Några veckor efter denna händelse kom min lekkamrat Jüri med en idé. Vi skulle testa vårt mod. Den som vågade gå genom kyrkogården klockan tolv på natten skulle vara modig, den som inte vågade var en fegis. Sagt och gjort, som det brukar vara i våra barngrupper. Vi bestämde turordningen. Jüri skulle gå först, därefter jag, sedan Sirje och därefter ytterligare en pojke vars namn jag har glömt. Hando fick inte vara med eftersom han var för ung och kanske skulle skvallra för mor. Jüri skulle gå redan nästa natt. Det var lätt för honom eftersom han aldrig var rädd, trodde inte på spöken, och hade aldrig sett dem heller. För mig var det värre. Jag blev rädd av bara tanken att behöva gå in på kyrkogården ensam på natten. Natten då jag skulle påbörja min tur genom kyrkogården kom. Jag smög mig ut ur huset när alla andra sov. Sommarnatten var inte helt mörk. Några molntrasor hängde

121

vid en blek måne och den svaga vinden flämtade och satte trädgrenar i rörelse. Det fanns en stig genom kyrkogården och det var på denna stig jag skulle gå. Stigen som var av grus var krattad och gav ifrån sig knastrande ljud vid varje steg jag tog. Det kändes nästan som om mina steg fördubblades och som om någon gick bakom mig. – Det är inte lätt att vara modig när man är ensam mitt i natten på en skum kyrkogård, tänkte jag, och rös. Varför gav jag mig in i denna lek? Halvvägs genom kyrkogården gjorde stigen en slinga in bland träden, och det var just det stället som var det riktigt skrämmande. Bredvid stigen bland andra träd stod det gamla murkna trädet som folk i Loksa pratade så mycket om. Det var från detta träd som människorna hade sett en kvinna i vit klädnad stiga fram och gå över vägen och in bland gravarna. När jag kom närmare trädet kände jag hur mitt hjärta började banka och jag blev het över hela kroppen. Jag ville inte titta åt trädet, men nästan tvångsmässigt tvingade jag min blick mot det och tyckte att något växte ut från trädet. Det såg ut som ett spöke, en helt ljusklädd gestalt som lösgjorde sig från trädstammen och svävade över marken, rakt över stigen och en bit bort från mig. Jag började springa allt vad jag orkade. Det hade börjat blåsa mer och vinden tog tag i metallkransars blad som fanns på gravarna och dessa började ljuda. Jag sprang allt jag orkade och det kändes som om jag hade en hel spökskara bakom mig som jagade mig längs den mörka slingriga stigen. Till slut nådde jag andra sidan av kyrkogården. Där väntade de andra barnen. När de såg hur skrämd jag var ångrade de nästan att vi hade lekt en sådan lek. Men ingen tyckte att jag var en ynkrygg. En annan och mycket stillsammare lek som vi flickor lekte var att leka begravning. Vi lekte på en igenväxt äng som var en förlängning av vår kyrkogård. Det var meningen att man så småningom skulle använda denna äng till en ny kyrkogård när det blev platsbrist på den nuvarande kyrkogården. På denna äng grävde vi våra gravar. Det vi jordfäste var låtsaslik gjorda av vanliga trädgrenar, men ceremonin vi hade liknade den

122

riktiga. En av oss var präst och andra var sörjande. De sörjande skulle också sjunga. För att ceremonin skulle vara riktig behövde vi blommor till våra begravningar. Men eftersom den äng där vi höll till var rätt fattig på blommor så återstod inget annat än att vi var tvungna att hämta blommor från den riktiga kyrkogårdens gravar. Vi visste att det var stöld, och kände inombords att det inte fanns några ursäkter för vad vi gjorde, men vi gjorde det ändå. Som en ursäkt, och som ett slags rättfärdigande av vårt handlande, tog vi så pass litet av blommorna att det inte syntes. Eftersom vi tog så litet blommor från de stora kransarna som fanns på gravarna var vi säkra på att de döda inte skulle uppleva att de hade blivit bestulna. En dag när vi som bäst höll på med vår lek kom Sirjes far. Sirjes far var en rätt hög militär i den tyska armén. Till skillnad från min far, som alltid var civilklädd när han var hemma, bar Sirjes far alltid uniform. Det var en svart Waffen SS elituniform som endast högre militärer fick bära. Uniformen hade dubbelblixtarna på kragsnibben och polerade knappar fram. Mössan, som Sirjes far hade på sig, hade en dödsskalle på skärmen. Fast det var sommar bar Sirjes far skinande blanka och höga militärstövlar och en läderklädd officerskäpp i handen. Han var som klippt och skuren från de fotografier som tidningarna var fulla av. Nu stod han framför oss och såg mycket bister ut. – Vad håller ni på med? nästan skrek han med sin militäriska röst. Vem har tillåtit er att leka med döden? Har ni inget vett i skallen? Sirje gick hem med sin far och vi kände oss skyldiga utan att veta varför. Hade han beskyllt oss för att vi hade stulit blommor då hade vi förstått, men nu visste vi inte. Vi förstod att det som var fel i Sirjes fars ögon var vårt förhållande till döden, men vi visste inte vilket som var det rätta förhållandet. Men vad skulle Sirjes far ha sagt om han hade vetat vad Jüri hade gjort. En dag berättade Jüri för oss flickor om sin eskapad på kyrkogården. Han hade varit vid en öppen grav och sett något

123

runt sticka fram ur jorden. Han gick närmare och grävde litet med händerna och då fick han tag i det runda föremålet. Det var en skalle. Han tog med sig skallen och visade den till oss. Den såg ut precis som en sådan skalle som finns avbildad i läroböckerna, tyckte vi. Vad han gjorde med skallen vet jag inte. Jag hoppas att han la tillbaka den, annars hade det varit anledning nog för det huvudlösa liket att gå igen, kanske till och med att hämnas. Dessa lekar på kyrkogården hörde till mina sommarlov i Loksa. Att sysselsätta sig med döden på det barnsliga sättet som vi gjorde skapade hos oss tankar och stämningar som sjönk omärkligt ner i vårt själsliv utan att vi förstod det. Vår inställning till döden blev någonting naturligt, äkta och spontant. Om våra föräldrar tyckte att det vi gjorde var orätt, eller att våra funderingar var oförnuftiga, hade ingen betydelse. Våra verkliga rådgivare var vår egen verksamhet, det vi gjorde och det vi tänkte, och den talade till oss utan ord.

Vårt sista år i Estland

Sommaren tog slut och med detta också skollovet. Inga gyllene tider kan vara för evigt, och nu stod hösten för dörren. Träden fick gula blad och blommorna på ängen vissnade bort. Fars permission var slut och han hade åkt iväg. Skolan började och det var mitt andra skolår. Jag tyckte fortfarande om skolan och hade lätt för att lära. Det verkade som om jag var utrustad med en stor mottaglighet och ett gott minne. Jag mindes det mesta som lärarna berättade och läxorna som vi fick gjorde jag snabbt och bekymmerslöst. Som i första klass tyckte jag nu i andra klass att vissa ämnen var intressanta och andra tråkiga. Det fanns således en solsida och en skuggsida också när det gällde skolkunskaper. Jag hade lätt för historia, religion och naturlära, de var ämnen på

124

solsidan, men tyckte att det var besvärligt med siffror och logik, de fanns på skuggsidan. Sett från lärarhåll var jag i stort sett en tämligen lättsam och medgörlig elev. Jag gjorde det som förväntades av mig utan att knorra även om jag inte alltid tyckte om det som förväntades. Bland det som jag inte tyckte om hörde gymnastik. Jag var inte intresserad av konstlade kroppsövningar, inte heller tyckte jag om den svettluktande gymnastiksalen. Men jag började, med samma läraktighet och tålamod som jag använde när jag gjorde mina läxor, utföra de övningar som gymnastikläraren föreskrev. Dessa bestod i klassiska gymnastiska övningar, i redskapsgymnastik och i att hoppa rep. I det sistnämnda användes både långa och korta rep i olika hoppkombinationer, och ibland flera rep samtidigt. Då vädret var varmt hade vi idrottsövningar ute, då fick vi öva oss i att hoppa höjd, springa ikapp och spela korgboll. För korgbollen valdes ut tolv elever ur en klass av tjugofem, och det var tydligt att jag blev en av de utvalda eftersom jag var rätt lång till växten. Jag hade aldrig förr spelat korgboll och tyckte inte heller om det. Jag blev ständigt knuffad och sparkad, och jag visste sällan var bollen var. Men med tålamod och viljestyrka lärde jag mig att fördra också detta spel. Hösten var inte endast skoltid utan också en tid då vi skulle hjälpa till i köksträdgården. Vår köksträdgård var rätt liten, och på den trängdes både grönsaker och blommor. Eftersom ingen i familjen var uppvuxen på landet och inte odlat vare sig grönsaker eller rotfrukter, satsade vi inte på några krävande grödor. I vår köksträdgård växte lök, morötter, kålrötter, rödbetor, spenat och några ärtplantor. Allt detta växte helt oplanerat, tillsammans med röd vallmo och blåklint. Vi hade också några bärbuskar på gården, med röda och svarta vinbär och några buskar med krusbär. Under dessa höstmånader skulle allt detta skördas. Mormor var den som under somrarna i Loksa hade lärt sig att odla grödor och visste därför hur man skulle bete sig vid skörden. Det var hon som var vår läromästare.

125

– Ser ni barn, när blasten på löken börjar gulna och vika sig då är det dags att ta upp lökarna. De späda morötterna kan ni bara dra upp, men de tjockare som vi skall ha till vintern måste ni gräva upp försiktigt. Sedan skall ni lägga dem i den här lådan och fylla mellanrummen med fuktig sand. Bland alla sina andra talanger hade mormor en pedagogisk talang, och hon trivdes stort när hon kunde förmedla sina kunskaper till oss. Nu när hon stod mitt i trädgårdslandet, höll hon upp sina kjolar, och fortsatte glatt med sina föreskrifter. – Kålrötter kan vi ta upp innan frosten, men rödbetorna kan ligga kvar, de tål lätt frost. Vad som var lätt frost visste vi inte, men det gjorde inget. Vi arbetade och slet med grödorna varje dag efter skolan. Det fanns ytterligt lite livsmedel i handeln och grundransorerna var så små att man inte kunde livnära sig på dem. Matbristen var mest ödeläggande för de växande barnen, och därför var det viktigt att ta vara på alla egna trädgårdsprodukter. Denna höst fick jag lära mig att laga mat. Den första och enda rätten jag lagade var spenatsoppa. Varför det blev just spenatsoppa vet jag inte. Sannolikt var inte valet av maträtt mitt. Jag minns att jag tog denna matlagningsprocedur på stort allvar. Även här var mormor min lärarinna. Det var hon som lagade all mat i vår familj. Mor och tant Anni brukade cykla omkring på landsbygden på jakt efter livsmedel. Det var svårt att få tag på livsmedel, även på landsbygden. Estlands industri, jordbruk och handel var under ockupationstiden helt underställda den tyska krigshushållningen. Tyskarna hade lagt beslag på delar av böndernas egendomar, traktorer och andra jordbruksmaskiner, och därmed reducerat deras möjligheter att leva av sina jordbruksprodukter. De tyska myndigheterna krävde en viss kvot av varje skörd, transporterade bort det mesta av böndernas produktion och tvingade också landsorts befolkning att leva på en nivå under existensminimum. Därför måste mor och tant Anni göra mycket långa cykelturer för att få tag i rökt skinka eller fläsk. Men de köpte också äpplen och potatis, som vi inte hade själva, från bönderna i trakten. De övriga rotfrukterna hämtade vi från vår egen trädgård.

126

För att laga spenatsoppa fick jag plocka spenaten från trädgården, skölja den noggrant, låta den rinna av, och sedan riva spenatbladen i små bitar. Under tiden fick jag värma buljongen. När den var kokhet la jag i spenatbladen och slutligen skulle jag tillsätta en mjölklimp som var rörd samman med smör. När soppan var nästan klar tillsatte jag mjölken. Mormor hade kokat ett par ägg som jag fick dela i fyra delar och sätta i soppan. Soppan var klar och jag var mycket stolt över min skapelse. Jag fick beröm av både mormor, mor och tant Anni som ibland åt tillsammans med oss. Den enda som inte alls tyckte om min soppa var Hando. Han hade inte glömt soppan av gräs som jag en gång kokade till honom, och han tyckte att den gröna spenatsoppan påminde om grässoppan. Under denna höst fick jag mer än tidigare hjälpa till hemma. Jag lagade visserligen inte några fler rätter men jag sattes att göra annat. Det kanske var min ålder som gjorde mig lämplig för hushållsarbete. Jag sattes att sprita ärter, rensa krusbär och hacka vitkål, jag fick också hjälpa till att marinera svamp och grava lax. Vi var som ekorrar som samlar mat till vintern. Luften i alla rum var mättad med olika dofter. Dagarna i ända förvandlade mor och mormor stora mängder råvaror till färdiga rätter. Köket var som en stor verkstad. Eftersom vi inte hade någon egen potatis skulle vi barn hjälpa till att ta upp potatis hos bonden i grannskapet. Det fanns till och med skolledighet för sådana ändamål. I Loksas skola gick många av böndernas barn, och eftersom dessa skulle hjälpa till med olika göromål på gården hade man inrättat höstterminerna så att det fanns några lediga dagar för potatisupptagning, grisslakt och höskörd. Då skulle barnen hjälpa till och man ansåg att ett sådant arbete var viktigare än några dagar bakom skolböckerna. Dessa dagar var mycket uppskattade av eleverna. Fast man inte var helt ledig var de sysslor som man utförde under dessa dagar annorlunda än de som fanns i skolan, och redan som barn uppskattade man omväxling. De barn vars föräldrar inte hade någon egen bondgård skulle hjälpa till hos grannen.

127

Vi skulle ta upp potatis hos den bondfamilj där vi brukade bada bastu. Som lön för mödan skulle vi få tillräckligt med potatis, så det skulle räcka över vintern. En solig höstdag skulle potatisskörden ske. Hando och jag och bondfamiljens två döttrar och en son skulle tillsammans med bonden ta upp en hel åker, åtminstone tyckte jag så eftersom det fält som vi skulle bearbeta verkade enormt. Hando och jag hade aldrig tidigare tagit upp potatis så vi visste inte hur det skulle ske. Men bonden visade oss. Vi fick var sin grävgrep. Den skulle vi sticka ner i marken, litet försiktigt så man inte skulle få genomstuckna eller sönderskrapade potatisar. Sedan skulle vi vända jordklumpen som innehöll potatisplantan ur jorden, skaka av den, och se hur de runda, fina potatisarna kom fram ur jorden, fortfarande hängande i sina rottrådar. – De nyupptagna potatisarna måste ni hantera ytterst varsamt, ungefär som man hanterar spädbarn, sa bonden till oss. Ni får se till att ni inte skadar skalen, för då kan sjukdomsalstrande bakterier komma in. När ni har fått upp potatisarna kan ni lägga dem under trädet där borta, där det är skuggigt och potatisen får torka. Vi höll på en hel dag. Det var varmt i luften och solen sken. Det var viktigt att vädret var varmt och torrt, hade bonden sagt. Är det blött ute eller om det har varit frost, skulle potatisen ta skada. Det jag minns från dessa dagar är att vi barn stod en hel dag framåtböjda i potatislandet, som en flock trastar som söker efter mask. Vi hade var sin metallhink dit vi la potatisen innan den skulle till tork, och vi var noga med att inte skada de bruna knölarna. Redan efter några timmar fick jag, och troligen också de andra barnen, ont i ryggen av den framåtböjda ställningen, men det var ingen som brydde sig om det. Arbete skulle stärka människan och man fick ta det svåra som övning. Barnen skulle redan från sina unga år härdas för att kunna stå ut med livets svårigheter längre fram. En dag blev vi barn påminda om kriget på ett grymt sätt. Jag och Hando var tillsammans med en klunga andra barn när en av dem kom på idén att gå till stranden för att plocka kottar.

128

Nu när det inte fanns så många leksaker att få använde vi kottar till våra olika lekar. Man kunde bygga upp hela landskap av kottarna och pojkarna tyckte om att leka krig med små tennsoldater i dessa landskap. Kottarna markerade gränsen mellan vän och fiende, och av kottarna kunde man bygga små lador där soldaterna befann sig vid beskjutning. Det var en molnig eftermiddag då vi gav oss av till stranden. Regnet hängde tungt i molnen och hotade att falla ner mot marken när som helst. Allt var grått och dimmigt. Plötsliga blixtar skar sig genom landskapet och åtskilliga sekunder senare mullrade åskan. Väl vid stranden började vi samla kottar. Vi tog endast de rena och hela kottarna. De som var trasiga eller hade kåda på sig lämnade vi kvar. Utan att ha märkt det kom vi rätt nära stranden. Jag skulle vila ryggen och ställde mig upp. Då såg jag plötsligt en soldat som flöt i vattnet alldeles vid stranden. Våt sand och hopklistrade höstlöv flöt omkring hans kropp. Soldaten hade en uniform på sig. När jag gick närmare såg jag att han var död. Hans kropp var tämligen upplöst, han var uppsvullen i ansiktet och hade endast ett öga, där det andra ögat skulle ha varit fanns ett trasigt hål. Det var ett ohyggligt fynd. Jag tittade en stund som förlamad, sedan fick jag panik. Jag ropade högt på de andra barnen som kom springande. De tittade nyfiket några sekunder på den döda soldaten innan deras nyfikenhet förbyttes i rädsla. Darrande vände vi om och började ta oss hemåt. Vi halvsprang, snubblade på trädrötter och rev oss på de låga nakna grenarna. Hjärtat dunkade hårt i mitt bröst, och det värkte i halsen av ansträngningen. Vi flydde åt var sitt håll, var och en hem till sig, som om döden var efter oss. När jag fick hemmets dörr i sikte rusade jag in genom den. – Vad i hela friden är det? frågade mor. Hur är det med dig? Jag kämpade för att hämta andan och min röst dog bort när jag skulle tala. Men efter att ha lugnat mig berättade jag vad jag hade sett.

129

Jag fick valerianadroppar på en sockerbit och skulle byta om till rena och varma kläder. Mor höll om mig och försökte lugna mig. Jag tyckte att det jag hade sett var någonting hemskt. Det var inte den döda kroppen som skrämde mig utan det var det oseende ögat. Bilden av detta öga förföljde mig länge i mina drömmar och lämnade kvar en sträng av rädsla för många år framöver. Vem soldaten var fick vi aldrig veta. Vi fick inte ens veta om det var en tysk eller en rysk soldat. Och det spelade inte heller någon roll. Eller som mormor sa, i döden är alla människor lika, alla soldater har en mor som sörjer dem när de dör. Hösten försvann snabbt och vintern tågade in. Fälten var täckta med snö och kylan bet i kinderna när man var ute. Höstterminen i skolan hade ännu inte tagit slut, och vi hade fortfarande en hel del undervisning kvar. Jag slet med mina läxor, speciellt med matematiken som jag hade svårt med. Jag tyckte att siffrorna hade ett eget språk som jag inte behärskade. De hängde ihop i alla möjliga kombinationer, och påverkade varandra på ett sätt som inte alltid var lätt för mig att förutsäga. Ibland måste man låna en siffra och då fick man föra över den på andra sidan av likhetstecknet. Sedan skulle man betala igen med en annan siffra det man hade lånat. För mig var matematikens språk besvärligt, men läraren menade att det gäller endast att tänka logiskt, då skulle allt klarna. Läraren lade också stor vikt vid att svaret skulle vara rätt. Det tjänade ingenting till att det var nästan rätt, man skulle göra om läxan tills svaret var absolut rätt. Dessa matematikläxor låg som en skugga över mitt skolliv under denna hösttermin. De gjorde ett ständigt växande intrång på min fritid. Tänk vad mycket intressant jag skulle ha kunnat vara med om, om jag inte behövde slita med dessa siffror som jag inte kände att jag skulle ha någon nytta av. Visserligen hade läraren sagt oss att vi behöver kunna räkna för att veta hur mycket vi får i lön när vi blir stora, men vem brydde sig om det. Dessutom talade de vuxna ständigt hur små lönerna var, då spelade det ju inte någon större roll om man lyckades att räkna den eller inte.

130

Trots mina problem med matematiken minns jag att denna skoltermin var trevlig. Alla våra lärare var duktiga och vänliga mot oss barn. Någon konkurrens om betygen förekom inte, tror jag. Kanske därför att jag tyckte om att läsa och var en duktig elev. Disciplinen i skolan upprätthölls i regel utan svårigheter, utom vid ett par tillfällen då några pojkars busstreck överskred det tillåtna. Hotet om en anmärkning i klassboken var tillräckligt avskräckande. Någon aga förekom inte i skolan, men skötte man sig inte kunde man få ett slag på fingrarna med linjalen eller så fick man stå i skamvrån, med ansiktet mot väggen. Det var ett par veckor kvar till jullov. Mor och far hade redan börjat skaffa julklappar till oss, och dessa låg paketerade i det kalla förrådet där vi förvarade matvaror. Julklapparna var travade på en bänk i förrådet och täckta med en kökshandduk. Hando och jag studerade klapphögen dagligen. Mycket snart förstod vi att vissa paket innehöll böcker och vi var nyfikna på dem. Jag älskade att läsa och Hando älskade att mormor eller mor läste för honom. Någon jultomte trodde vi inte längre på, och även om Hando som skulle fylla fem år till nyår hade trott på tomten, så fanns det inga tomtar att få tag på. Det var inte säkert att far skulle komma hem till jul. Hans permissioner var mycket oregelbundna. Jag fick en idé. Vi skulle övertala mormor att försiktigt öppna några av paketen så vi fick se vilka böcker som fanns i dem. Efter att ha diskuterat min idé med Hando var vi båda överens om att det var uteslutet att vänta till jul. Alltså skulle vi börja bearbeta mormor. Mormor var den som ständigt pysslade om oss barn, hon var mer omtänksam än mor och vid tvister brukade hon ofta stå på vår sida. Vi började därför övertala henne att öppna åtminstone ett paket så försiktigt att man kunde sätta tillbaka pappret utan att mor eller far, ifall han var hemma, skulle upptäcka det. Till en början slog hon ifrån sig med båda händerna. Men efter en tid mjuknade hon och tillsammans tog vi upp två paket och mormor hann också läsa från dessa böcker till oss innan det var julafton.

131

På julaftonen kom det naturligtvis fram att vi redan hade läst i böckerna eftersom dessa var uppskurna. Det blev ett förfärligt liv. Mest synd var det om mormor eftersom hon tog på sig hela skulden. Hon ville skydda oss och sa att det hade varit helt och hållet hennes idé. Rakryggad stod hon och försvarade sig, det hon hade gjort hade haft ett gott syfte. Hon hade sträckt ut en hjälpande hand när barnen hade vädjat till henne. Rätt och fel var ingen enkel ekvation. Man fick väga in olika aspekter i det och till slut inse att alla mänskliga val är till en viss grad behäftade med lögn och bedrägeri. Ren och pur ärlighet är nog så sällsynt att det krävs speciella åtgärder för att upptäcka den. Mormors sätt under denna jul lärde oss att moralen har mera att göra med kärlek än med vad som är rätt eller fel, sanning eller lögn. Far kom hem för några dagar kring jul Till julafton hade han ordnat att vi barn och mormor fick åka till kyrkan med grannen som hade häst och släde och gjorde en slädfärd till kyrkan med oss. Vi skulle klä oss varmt och när vi satte oss i släden fick vi över våra ben en lammskinnsfilt. Grannen tog tömmarna och ledde hästen på vägen. Sedan tog färden sin början. Vi färdades över mjuka snövita vägar som sträckte sig ända bort till horisonten. Det var blå skymning. Hästens hovslag dämpades av den mjuka snön som gnistrade av snöflingor. Vi drog förbi grindar och genom en skogsdunge i böljande trav. Snövallarna som kantade vägen spred gnistrande frostregn och de små klockorna som grannen hade fäst vid släden spelade tyst sin julmelodi. Vi sjöng en estnisk visa som handlar just om slädfärd. ”Läbi sahiseva lume, sôidab saanikene, aisakell lööb tilla-talla, üliarmsasti” (Genom den sakta viskande snön färdas släden, klockan på skakeln slår tilla-talla, på ett kärleksfullt sätt). När vi åkte hem från kyrkan hade det blivit mörkt och stjärnklart. En lätt vind virvlade upp tunna snökristaller och drev dem i långa tysta slingor över de vita fälten. Plötsligt såg vi ett sprakande rött och grönt sken över himlen.

132

– Det är norrsken, sa mormor. Det betyder krig. De gamla sa alltid att när norrsken visar sig blir det krig. – Kriget är ju inte slut än, och snart har vi ryssarna här igen, sa grannen. – Nåja, vi skall väl inte vara alltför oroliga nu i juletiden, sa mormor för att vi barn inte skulle tro att kriget stod för dörren. Samtidigt fanns en osäkerhet i luften hos de flesta vuxna och ingen trodde på någon förestående fred. På nyårsaftonen smälte vi tenn och hällde det i vatten för att utifrån de figurer som bildades när det smälta tennet mötte det kalla vattnet, kunna förutsäga framtiden. I dessa tennfigurer projicerade var och en sina egna önskningar och drömmar. Från dessa stelnande figurer utläste vi att det blev fred på jorden, att vi skulle bli rika, att den personliga framgången stod för dörren och mycket annat önskvärt om det liv och den framtid om vilken vi inte visste någonting. Det var ett trevligt nyårsnöje, en lek av fascinerande mångtydighet som lättade upp stämningen, och för oss barnen var det något som vi faktiskt trodde på.

På promenad med mor och tant Anne (barnmorskan) i Loksa

133

Året 1944

År 1944 var det fjärde krigsåret i Estland. Året började mycket oroligt. Leningrad som hade varit belägrat under mer än två år började nu sin befrielsekamp. En kylig morgon i början av januari förenades Leningradfronten med Volchovfronten och man förberedde den avgörande framryckningen mot tyskarna. Den 14 januari var dagen då Leningrads befrielsekamp skulle påbörjas. Denna dag visste varenda människa i Leningrad vad som höll på att hända. Dånet från kanonerna och ljudet från bombkrevaderna fyllde luften. I nästan tre år hade leningradborna väntat på denna dag. År av svält, sjukdomar och fientlig eld hade sammansvetsat dem till en enda stor familj, och nu var de beredda att tillsammans med den Röda armén befria sin stad. Redan efter en vecka, den 22 januari, meddelade kommunikéerna att tyskarna retirerade i största oordning. Och den 27 januari var de 890 dagarna av belägring över. Denna dag dånade en ström av gyllene pilar av röda, vita och blåa raketer över Leningrad och markerade stadens befrielse. Samma dag hade järnvägen mellan Moskva och Leningrad åter satts i stånd, och Röda armén släppte loss en storoffensiv som raskt närmade sig Narvafloden i norr och Peipsi järv, dvs. Peipus sjön i mellersta Estland. Tyskarna hade således trängts tillbaka ända till Estlands östgräns. I all hast insattes sex estniska gränsskyddsregementen vid Peipus sjön. Men nu rådde det kaos längs hela Estlands östgräns. De retirerande tyska förbanden hade förvandlats till en flyende folkmassa. Bron över Narvas flod var blockerad av tyska soldater, som tillsammans med civilbefolkning, hästkolonner, lastbilar, och en och annan granatkastare tog sig från fronten. De flesta soldater var obeväpnade. De flyende massorna hade endast en tanke i huvudet, att komma så långt bort från den Röda armén som möjligt. I denna kaotiska situation omgrupperades snabbt den estniska armén och en estnisk grenadjärdivision sattes in att

134

försvara Estlands gräns vid Narva. Detta försvar som sattes in längs östgränsen var endast temporärt, för nu visste esterna att ryssarna var på väg att återigen ta sig in i landet. Det var alltså slut med allt, suckade många oroliga och förtvivlade människor. Ändå kunde den estniska divisionen vid Narva hejda den sovjetiska invasionen fram till juli 1944. Nu började den estniska civilbefolkningen känna av kriget på ett påtagligt och bekymmersamt sätt. De större städerna - Tallinn, Tartu och Narva - utsattes för flygräder och bomberna som fälldes skapade förödelse av stora mått. Husen blåstes ut eller sattes i brand, många familjer blev hemlösa och visste inte hur de skulle finna nytt tak över huvudet. Speciellt förödande var bombningarna i Narva. Om Narva inte gav upp lovade den ryska armén förinta varenda stad i Estland. I början av mars bombades staden och efter fyra timmar stod hela Narva i lågor.Narvas befolkning hade till stor del evakuerats och fanns nu i Tallinn. Under bombraiderna satt människor i sina egna nödtorftigt skyddande källare. Mot fullträffar höll dessa källare inte alls och många vägrade att bege sig dit. Ibland visade det sig att den som stannat kvar i lägenheten klarade sig med livet i behåll, medan de som uppsökt källare hade omkommit. Det fanns en stämning av förestående undergång hos alla. Vi barn fick ledigt från skolan under några dagar för att sätta upp nya mörkläggningspapper för fönstren. Sedan förra hösten var vi tvungna att ha mörkläggningsgardiner för fönstren, men de gick sönder snabbt och nu skulle vi sätta upp nya pappersgardiner. Tyska soldater som gick vakt på Loksas gator övervakade mörkläggningen och såg till att inte minsta ljus sipprade ut. Soldaterna hade blivit ytterst nervösa och lättirriterade. Minsta oordning framkallade skrikande och ilskna röster. Hela Estland låg nu i mörker, men ingalunda i tystnad. Flygplanen flög över landet, både från tyskt och från ryskt håll, och motorbullret skar genom luften. När de ryska planen kom flygande ljöd sirenerna och även vi i Loksa fick ta skydd.

135

Vi i vår familj tog oss då in i det uthus som fanns i trädgården, det som kunde skydda oss mot splitter men inte mot bombträff. Där höll vi för öronen tills signalen ljöd för faran över. Då kunde vi återvända till huset. Det var rätt skrämmande med dessa sirener som varnade för fara, men det var ingen reell fara för oss eftersom inga bomber än så länge hade fallit över Loksa. Hemma var radion påslagen praktiskt taget hela dagarna och vi kunde följa med i den storpolitiska utvecklingen minut för minut. I radiosändningarna blandades fakta med propaganda, så det var svårt att avgöra vad som var sant och vad som inte var det. Av och till avbröts sändningarna när propagandaministern Goebbels försökte tala om för det tyska folket att den tyska armén inte var hotad. Mellan nyheterna sändes glättig musik, och populära soldatsånger fyllde rummet. Mor, mormor och även jag sjöng ibland med i dessa sånger. Särskilt minns jag sången Kaugel idas (I fjärran öster), en vemodig visa om ester som hade deporterats till Sibirien under den ryska ockupationen. Metsavendade laul (Skogsbrödernas sång) och Enne veel kui kustub eha (Innan aftonrodnaden slocknar) var två soldatvisor som hade till syfte att hjälpa de mobiliserade soldaterna att finna sig i sitt

öde, att höja moralen hos dem som skulle ut i strid, och att höja stämningsläget även hos vanliga radiolyssnare. Även om vi hade skäl att vara rädda och visste föga om vår framtid pågick livet ändå på ett tämligen vardagligt sätt. Under denna vårvinter blev de filmer som visades på biografer en mycket populär form av under-hållning. De bjöd på verklig-hetsflykt och på lindring från krigets påfrestningar. Även vi barn fick gå på bio, kanske just

136

Två krigsbarn

för att komma ifrån den orosstämning som fanns i luften. Den film jag tillsammans med mor och Hando såg, var Münchhausens äventyr från 1943.

Det var en storslagen tysk film i färg och med massor av äventyr. Det jag minns mest från denna film var Münchhausens färd till månen. Tillsammans med sin tjänare och vän färdades baron Münchhausen i ett luftskepp ut mot rymden, passerade de ulliga molnen och nådde slutligen till ett grönskimrande land. Allt som fanns på månen var ofantligt märkligt. Människor föddes av frukter som växte på träd. De människoliknande var-elserna som prome-nerade omkring bar sitt eget eller någon annans huvud under armen. Tiden på månen var förvrängd, så att en timma på månen motsvarade ett år på jorden. Inte ens döden var vanlig. Den som dog på månen upplöstes i ångor och försvann. Det var en fantastisk film, tyckte jag. Resan till månen var inte bara spännande utan också mystisk. Det fanns en speciell stämning över filmen, borta var krigets hot och sirenernas tjut. Det var en sagovärld där allt var möjligt. Hando var litet rädd för vissa äventyr. Han tyckte att de var otäcka. Hando hade en annorlunda smak än jag, inte endast när det gällde film utan också när det gällde böcker. Eftersom vi numera inte kunde vara ute och leka i samma utsträckning som tidigare, på grund av bombhoten, fick jag i uppgift att läsa barnböcker för honom. Jag valde Piibeleheneitsi (Liljekonvaljens mö), den berättelse som hade varit min favoritlektyr när jag var i hans ålder. Jag kom ihåg att när jag var liten ville jag vara som denna mö, sluten och hemlighetsfull. Men Hando tyckte inte alls lika mycket om den som jag hade gjort. Han ville att jag skulle läsa Vaprad södurid (Tappra soldater) och han kunde tänka sig att vara en av dessa soldater. I Handos favoritberättelse drog små pojksoldater ut i krig och vann över både haren, ekorren, kon och en ankflock. En annan av Handos favoriter var Koduôuest Aafrikasse (Från hemgården till Afrika). I denna berättelse fanns en skara barn som byggde en båt för att segla till ett

137

främmande land, bosatt av endast svarta människor. Hando tyckte att sådana berättelser var spännande och ville att jag skulle läsa dem för honom gång på gång. I början av mars berättade mor att vi hade att vänta ett litet syskon. Mor var då i åttonde månaden och skulle förbereda oss för denna händelse. Men på den tiden var det inte vanligt med någon sexualundervisning. I stället hänvisades vi till storken. Så när vi frågade mor på vilket sätt skulle vi få det obekanta syskonet svarade hon: – Storken kommer med honom eller henne när tiden är inne. Våra äldre lekkamrater, speciellt de äldre pojkarna, trodde inte längre på storken utan berättade för oss att de ofödda barnen låg i mammornas magar. – Har ni inte sett att er mor har blivit tjock, frågade de. Och visst var hon tjock, det såg vi nu när vår uppmärksamhet riktades mot detta förhållande. Men eftersom vi inte visste mer om varken graviditet eller förlossning var vi inte heller intresserade av fallet med det nya syskonet. Tids nog skulle vi väl se. Det kan tyckas märkligt att man berättade för så stora barn som vi, jag var ju nästan nio år, att storken kommer med bebisar. Men denna myt, eller nödlögn om man hellre vi se det så, användes av de flesta föräldrar under min barndom som förklaring till barnens tillkomst. Ingen ifrågasatte den, även om inte alla barn trodde på den. Det var den vita storken som ansågs vara nativitetens sändebud och troddes komma med bebisen i näbben när tiden var inne. Den svarta storken sades förebåda strid och den var inte heller så vanlig på den estniska landsbygden. Däremot såg man vita storkar litet varstans i Estland. De kom om våren från ett fjärran land och kretsade ofta över tallskogen vid Loksas strand. De häckade på i träden uppsatta plattformar eller andra höga ställen där de kunde bygga sina bon. Deras utseende och beteende satte fantasin i rörelse och manade fram bilder av storken med ett spädbarn i näbben. Det var något mytologiskt över denna fågel och den mytologiska åsikten att storken kom med spädbarn var tämligen livskraftig.

138

Bomber över Tallinn

Denna vårvinter passerade för min mor i förberedelsernas tecken. Under hela ockupationstiden var allt ransonerat. Speciellt svårt var det att få tag på kläder. Men kvinnor som skulle föda barn fick ett speciellt intyg med vilket de var berättigade att köpa babyutrustning. Eftersom det nya barnet skulle födas i mitten på april fick mor ett sådant intyg och skulle åka till Tallinn för att köpa kläder för det väntade barnet. Det var tidigt på morgonen torsdagen den 9 mars som hon tog bussen från Loksas busstation till Tallinn. Hon skulle vara borta ett par dagar. Vad ingen av oss visste var att den 9 mars skulle bli den ödesdigra dagen i Tallinns historia då ryssarna inledde sin stora luftoffensiv och lämnade efter sig en stad i lågor och ruiner. Den nionde mars var en torsdag. Vädret var rätt kallt som det brukar vara i Tallinn i början av mars. En del av vinterns snötäcke var redan borta och människor började vänta på våren. Det var fullmåne denna kväll och eftersom det inte fanns några moln på himlen kunde man förvänta sig en månbelyst natt. Mörkret föll ungefär vid halv sex tiden på kvällen. Denna dag som alla andra dagar levde stadsborna sitt vanliga vardagsliv. För att muntra upp befolkningen under dessa gråa krigsdagar var teatrar, biografer och konditorier i gång. På den estniska nationalteatern Estonia gavs denna kväll Eduard Tubins balett ”Kratt”. Kratt är en mycket berömd estnisk balett byggd på estnisk folkmusik och bearbetad av tonsättaren Tubin på liknande sätt som Stravinskij eller Bartók bearbetade sina respektive hemländers musik. Handlingen i baletten har sin utgångs-punkt i ett antal gamla estniska folksagor. En husbonde bygger ett sagoväsen – Kratt – som skall samla ihop rikedomar åt honom. För att ge liv åt Kratt måste Husbonden offra tre droppar blod åt Djävulen. Historien slutar med att Kratt tänder eld på bondgården, stryper Husbonden och Djävulen försvinner med Husbondens själ.

139

Denna kväll gavs den femte föreställningen av Kratt på nationalteatern Estonia i Tallinn. Premiären hade ägt rum några veckor tidigare på den estniska republikens nationaldag den 24 februari, en dag som esterna alltid har firat oavsett om de har varit fria eller ockuperade. Det fanns också andra teatrar som gav föreställningar denna kväll. Dramatiska teatern gav Minu tütar - sinu tütar (Min dotter – din dotter) och Arbetarteatern gav Rätsep Öhk (Skräddaren Luft). Biograferna, bland andra Gloria och Amoris, visade tyska underhållningsfilmer. Och caférestauranger, som Kuld Lôvi, var överfyllda med människor. Det var således mycket folk ute denna kväll. Ungefär halv sju på kvällen började den första luftraiden. Ryska flygplan fällde sin last av lysbomber som stannade i luften ovanför Tallinn och lyste upp staden. Sådana lysbomber hade i folkmun fått namnet julgranar eftersom de liknade dessa. Hela himlen var täckt av ”julgranar” som hjälpte fienden att se var man skulle släppa sina bomblaster. I samma ögonblick som himlen lystes upp av ”julgranarna” började sirenerna tjuta. Tyska luftvärnskanoner började skjuta mot bombplanen och efter några minuter var hela Tallinn i de fallande bombernas dån. De flesta människor som hörde att sirenerna började tjuta trodde att det rörde sig om provalarm. Man brukade ha provalarm på kvällarna, och denna dag hade man till och med informerat i radion om att man ämnade utföra övningar under kvällen. De riktiga bombningarna brukade i regel äga rum först under natten. Därför var det många som inte tog alarmen på allvar, stannade kvar hemma, och hann inte ta skydd när bomberna föll. Denna kväll och natt var det inte frågan om en strategisk bombning, som är brukligt under många anfall, utan bomberna föll urskillningslöst över hela staden. Det första anfallet som pågick under tre timmar utfördes av över tvåhundra bombplan, det andra anfallet som kom under natten utfördes av cirka sextio plan. Över tretusen bomber föll över staden, av dessa var hälften högexplosiva bomber

140

och hälften brandbomber. Brandbomberna var oerhört effektiva. En högexplosiv bomb kunde förstöra en byggnad, men en brandbomb kunde sätta eld på ett stort område. Ungefär femhundra personer dödades denna natt, lika många skadades och över tjugotusen förlorade sina hem. Målområdet för bombningen verkade vara centrala stan, men även ytterområdena besköts. Mycket snabbt började det brinna i stora delar av stan, och hela himlen över Tallinn flammade röd. Föreställningen av Kratt på Estonia teater avbröts av flygalarm, teatern träffades av en bomb och började brinna. Det var en egendomlig syn när sagogestalterna i sina scenkostymer sprang genom den brinnande staden för att finna ett skyddsrum. Publiken dirigerades bort från det brinnande huset utan att panik utbröt och utan att någon omkom. Dagen efter branden kunde man läsa en text målad på Estonias ruiner där det stod ”Från ruinerna växer hämnd”. Biografen Amoris och caférestaurangen Kuld Lôvi bombades sönder och Nigulaste kirik (St. Nicholaus kyrka) förlorade sitt torn. På morgonen den 10 mars såg Tallinn ut som en död stad. Scenerna av förstörelserna var fasaväckande. Halva stan låg i ruiner och det var bränder överallt. Gatorna var täckta med glassplitter, fönstren i husen gapade tomma, och strimlor av mörkläggningsgardinerna flög omkring i luften. Spårvagnarna hade stannat, elnätet var förstört, vatten- och telefonledningarna var sönder, och hela stan var inpyrt i en tjock svart rök. Hela dagen gick människor i långa kolonner från Tallinn och ut mot landet. En del av dem hade fått sina hem förstörda, andra var rädda för nya anfall. Somliga hade packat sina tillhörigheter på kälkar och sköt dem framför sig, andra bar på sina barn, ytterligare andra försökte att få åka med en eller annan passerande bil. Jag, mormor och Hando vakade i Loksa under hela denna natt. Vi satt vid köksfönstret och såg det röda eldskenet över Tallinn. Himlen var flammande röd som om också den brann. Vi hörde när flygplanen passerade Loksa och vi visste att de

141

släppte sin last av bomber över Tallinn. Timme efter timme satt vi och lyssnade på mullret när bomberna exploderade. Ingen hade någon tröst att ge de andra. Tänk om mor dör och aldrig kommer tillbaka, tänkte vi utan att säga det högt. Mor och mormor var ju vårt skyddsnät och jag fruktade att det skulle brista, eftersom jag såg att även mormor var ängslig. – Det vi kan göra är att be till Gud att han håller sin skyddande hand över mor, sa mormor. Vi bad, var och en på sitt eget sätt, utan att veta om vi vågade tro på vår bön eller inte. Jag och Hando orkade inte riktigt med den långvariga påtvingade passiviteten som väntandet innebar, utan tyckte att vi kunde göra något. Därför kom vi på idén att sjunga vår nationalhymn. Det sjöngs ju ofta på olika högtidsdagar och på något sätt tyckte vi att om vi sjöng den nu skulle det skydda mor. Det var något magiskt med denna hymn, tyckte vi. Som ett mantra sjöng vi gång på gång med våra något falska röster ”Mu isamaa, mu ônn ja rôôm, kui kaunis oled sa”. Så satt vi hela natten, tätt tryckta mot varandra och med blickarna riktade mot den brinnande himlen i fjärran. Vi satt inneslutna i vår egen oro och inneslutna i ett virrvarr av känslor. Att känna oro och nästan panik var naturligt under denna natt. Det som var svårt var att veta att vi inte hade någon kontroll över det som skedde i Tallinn. Det var endast Gud som hade kontroll, visste mormor. Och det var hennes trygga gudstro som gjorde att vi, Hando och jag, kunde luta oss mot hennes trosvisshet och känna att allt kommer att ordna sig trots allt. Och det ordnade sig. Efter två dagar kom mor hem från Tallinn. Hon var trött och blek. Vi sprang emot henne och det var nu som gråten utlöstes. Vi grät ohejdat, av lycka över att mor var i livet, och av lättnad att spänningen nu var över. Senare, när vi var nästan vuxna, berättade mor hur hon upplevde bombnatten i Tallinn. Jag skall här återge hennes berättelse. När jag tog bussen på torsdagsmorgon den 9 mars började resan lugnt, men redan när vi var halvvägs stannade bussen för kontroll. Det var vanligt att busspassagerare

142

kontrollerades då och då. Det var inte tillåtet att ha med sig otillåtna varor, som smuggelcigaretter eller hembränt. Tyska soldater travade in i bussen och alla skulle visa upp sina paket. Jag hade endast litet mat med mig till Tallinn, men en man litet längre bak i bussen hade med sig en mjölkhink fylld med hembränt sprit. Mannen fick kliva av bussen och vår färd fortsatte. Klockan var närmare fem på eftermiddagen när vi kom fram till busshållplatsen i Tallinn. Jag hade tänkt gå på bio på kvällen för att korta av kvällen i Tallinn. Men eftersom jag hade med mig både mat och ett spann med mjölk tänkte jag att jag skall gå hem med mina paket först och se den andra föreställningen klockan sju. När jag hade hunnit hem och packat upp mina varor började sirenerna ljuda. Himlen färgades ljust av de julgransliknande lysbomberna. Alla som bodde i huset sprang snabbt till källaren. Vi visste att om huset skulle träffas av en bomb så var källaren till inget skydd, men den kunde ändå skydda för splitter. Vårt hus, i hörnet av Liivamäe och Imanta gatan, är en trevånings stenhus. Det gjorde att människor tyckte att vår källare var tryggare än deras som bodde i mindre trähus. Snart fylldes vår källare till bristningsgränsen av folk som bodde i huset och av grannar och andra som hade sökt sig till oss. Det var så mycket folk i källaren att ingen kunde sitta ner utan att riskera att bli nertrampad. Samtalet i källaren rörde sig om bombnedslag, om luftvärnsartilleriet, om vad som hade blivit träffat, och om det hela skulle snart vara över. Bombardemanget pågick i flera timmar utan uppehåll, nästan till midnatt. Sedan blev det en paus. Människor började lämna källaren för att se hur det hade gått med deras hem och hus. Jag gick också upp till vår lägenhet på tredje våningen. Alla fönster i lägenheten var trasiga och det fanns glassplitter överallt. Vinden virvlade runt i rummen och jag försökte samla våra ägodelar i mitten av rummet så att de inte skulle blåsa bort. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en brinnande stad, hus som hade störtat samman, torn

143

som hade förvandlats till ruinhögar, så långt ögat nådde var allt som ett eldhav. Plötsligt hörde jag att man ropade på oss. Det var ett par män från Röda Korset som hade kommit för att se om människor behövde hjälp. De sa att vi inte fick vara kvar i huset utan skulle gå till en närliggande kyrkogård där luften var renare. Här riskerade vi att bli rökförgiftade. Men ingen vågade lämna huset eftersom vi var rädda för nya anfall. Och mycket snart kom det ett nytt anfall. Nu var det ännu fler människor i vår källare än tidigare. Till och med trapphuset var fullt med folk. Bomberna föll och varje gång en bomb exploderade skakade huset. Vi trodde att om vi inte omkommer genom ett bombnedslag, så omkommer vi när huset rasar samman. Men inget av detta hände. Framemot morgonen slutade anfallet och allt blev tyst. Jag kunde inte göra något i vår lägenhet, utan började gå mot Loksa. Det fanns inga bussförbindelser längre utan man fick helt enkelt gå. På vägen ut från Tallinn såg jag grupper från brandförsvaret som samlade ihop de omkomna, drog fram döda från ruinerna, och släckte bränder. Det var rök överallt och man hade svårt att andas. Jag blötte min schal och hade den för ansiktet. Litet längre fram på gatan såg jag fem-sex döda människor liggande på marken, alla utan huvuden. Jag blev rädd, tänk om jag har blivit tokig och ser i syne, tänkte jag. Men jag hade varken blivit tokig eller sett i syne, utan det var så det var i verkligheten. När jag passerade några sönderbombade hus såg jag hur människor grävde i ruinerna efter sina anhöriga. De var som förlamade, inga höjda röster, ingen panik, inte ens gråt, utan stillsamt satt de framför resterna av de hus som en gång hade varit deras hem. Efter ett antal timmar, när jag hade gått fem-sex kilometer, stannade en bil och chauffören frågade om jag ville åka med. Han körde mig halvvägs till Loksa. En annan bil körde mig nästan fram till Loksa, jag hade endast fem-sex kilometer att gå för att komma hem. Trött och hungrig kom jag slutligen fram och möttes av er, mina gråtande barn och en likaledes gråtande mormor.

144

Bombningen av Tallinn lämnade djupa spår hos det estniska folket. Denna förstörelse gjorde att någonting brast i esternas sinnen och tankar. Tallinn var Estlands huvudstad, som nu lämnades blodigt och sargat. Vad skall man göra? Hur skall man bete sig? var frågor som frågades tyst eller högt. De estniska kvinnorna var förtvivlade över det som skett och de estniska männen ruvade på hämnd. Men ett var säkert. Man skulle till varje pris försvara sitt land. Det var en primitiv känsla som fångade folket - lika primitiv som djurets instinkt att försvara sin avkomma – och lika starkt skulle esterna kämpa för sitt land. Med tiden försvagades de starka känslorna och vardagen tog åter över.

Min yngsta brors födelse

Det var den 20 april, Hitlers födelsedag. Denna dag var vi lediga från skolan. På gatorna i Loksa paraderade tyska soldater med sina fanor och flaggor för att fira landsfaderns födelsedag. Hemma hos oss var annat som var viktigare än diktatorns födelsedag. Det var dags för storkens ankomst. Mor sa att vi skulle vara hos grannen denna dag och leka med grannbarnen. När storken väl hade varit där skulle de sända bud efter oss. Vi gav oss i väg och tyckte att det var trevligt att ha en hel dag ledigt utan att behöva göra läxor eller hjälpa till med hushållssysslor. Grannbarnen var tre till antalet. Den äldsta pojken var väl tolv år, en flicka som var i min ålder, nio år, och en liten pojke som var endast tre år. Den dagen när vi var hos dem skulle tolvåringen lära oss att tälja sälgpipor. Han skar av en lagom lång pinne från en sälgkvist, kapade den snett i ena änden och gjorde sedan ett litet jack genom barken. Sedan skulle det knackas med ett knivskaft mot barken för att få den att lossna. Det var jag som fick göra knackandet. Resten gjorde han själv, han trodde väl inte att jag och Hando dög till något mer komplicerat än knackandet. När visselpipan var färdig

145

skulle vi testa. Vi blåste i tur och ordning och det blev ett härligt ljud. Han började tälja en ny pipa för att jag och Hando skulle ta den med oss hem. Vi var sysselsatta med täljandet ända tills det var dags för mat. Då dukades det fram tangupudru (korngröt) och stekt fläsk och fil att dricka till. Det var en vanlig estnisk maträtt under denna tid. Efter maten spelade vi domino. Fram emot eftermiddagen kom tant Anni och sa att vi kunde komma hem. Där hade vi en överraskning att vänta. Vår lillebror hade kommit. Hando och jag gick in i mors och fars sovrum där det stod en barnvagn och i den fanns vår lillebror. Han var en tämligen snygg bebis, om nu sådana finns, ljushyad och med tunt gulbrunt hår. Han tittade inte på oss, där vi stod vid hans vagn, det verkade som om han inte ens kunde titta, ögonen for hit och dit på ett okontrollerbart sätt, och han sög på sin näve. Jag vet inte vad som förväntades av oss, men vi tyckte inte att det nya syskonet var något speciellt. Vi hade ingen erfarenhet av småbarn och visste därför inte vad vi skulle tycka eller tänka. Jag för min del hade velat att han hade varit en flicka. Jag tyckte att det skulle ha varit trevligt med en lillasyster, jag hade ju redan en bror, vad skulle jag med en till. Mor var mycket glad över sitt senaste barn. Speciellt glad var hon över att barnet var välskapt. Hon hade varit mycket orolig över att hennes traumatiska upplevelser från bombningarna i Tallinn skulle ha skadat barnet. Men pojken såg välskapt ut och verkade också på alla andra sätt normalt. Det nya barnet var hennes kärleksbarn. När jag i vuxen ålder frågade henne varför de hade skaffat sig ett barn mitt i ett brinnande krig, berättade hon hur hon och far hade resonerat. – Far var ju i kriget och vi visste inte hur det skulle gå för honom, han kunde ju ha blivit dödad, sa mor. Då tyckte jag att hade jag ett barn skulle jag ha ett färskt minne av honom. Jag vet att många kvinnor resonerade så. Det var inget förnuftigt resonemang, snarare var det en känslomässig önskan att ha ett speciellt kärleksbarn. Det var också ett behov att skapa liv

146

mitt i död och förödelse. Dina lärare herr och fru Aus, Jüris föräldrar, fick också en dotter under dessa år, när Jüri var tio år gammal, berättade mor. Det fanns många andra kvinnor både i Estland och på andra håll som födde barn under krigsåren. Det var som en känslomässig yra som är svårt att förstå förnuftsmässigt, avslutade mor. Min yngsta bror skulle heta Raivo. Mormor, som var litet vidskeplig av sig, fasade över att Raivo hade fötts på Hitlers födelsedag. – Det bådar inget gott för pojken, sa hon. Det finns alltid samband mellan olika händelser och vi vet inte hur dessa samband kommer att yttra sig. Det kanske inte märks något på pojken nu när han är så liten, med det oväntade kan komma längre fram, menade hon. De två, Raivo och Hitler, kommer alltid att var förenade genom sin gemensamma födelsedag, och om detta leder till lycka eller olycka för pojkens del kan endast framtiden utvisa. Mor tyckte att det var fel att tänka så och försökte få mormor på andra tankar. Men mormor lät sig inte bevekas. – Det är bara att be till Gud att det inte händer pojken något, menade hon, och tog fram sin bruna bibel för att därifrån kunna läsa fram Raivos framtida öde. Vår minsta bror växte snabbt. Snart började han fästa blicken och då var han riktigt söt. Mor tyckte att jag skulle se hur hon bytte på barnet. Kanske menade hon att jag som flicka borde få en uppfattning om hur det är att ha egna barn. Jag tittade vad hon gjorde. Det jag minns var att jag inte tyckte om navelsträngsstumpen som var virad med en gasbinda och skulle hållas rent. För övrigt tyckte jag att detta pysslande med bebisen påminde mig om hur mina flickkamrater lekte med dockor. Man klädde av och man klädde på. Något annat var det inte. Jag hade aldrig lekt med dockor och tyckte inte heller att byten på bebisen var något intressant. Mor gav inte upp. När hon såg att jag var ointresserad av blöjbyten provade hon annat. Hon tyckte att jag skulle

147

försöka hålla brodern i knäet. Jag fick sätta mig på sängen och vara försiktig med hans huvud. – Du måste hålla en hand under nacken på honom, sa mor, små bebisar har en mycket svag hals och då måste man ge den stöd. Jag satt med Raivo i knäet och ängslades hela tiden över att jag inte höll honom riktigt utan att han skulle bryta av sin nacke. Eftersom jag inte visade någon större entusiasm över det jag erbjöds att göra behövde jag inte längre pyssla med honom. Jag ombads endast att vagga honom ibland. Denna vår hade jag en märklig upplevelse. Det var en kulen och blåsig dag. Himlen var full av gråa moln som snabbt förflyttade sig. Jag hade varit ute och lekt med mina kamrater när mormor ropade mig in. Jag hörde att hon ropade ett antal gånger innan jag svarade att jag kommer. Innan jag sprang in kastade jag en blick uppåt, mot himlen, och det var då jag såg det obegripliga. På himlen fanns ett stort kors som det lyste kring. Jag ropade på mormor att hon skulle skynda sig ut och se vad jag såg. Mormor kom till dörren och jag visade henne det märkliga korset. – Å herre Gud, sa mormor och slog ihop sina händer. Å herre Gud, upprepade hon och tittade på korset. Så stod mormor och jag en bra stund. Det kändes märkligt, det var något gåtfullt och oförklarligt över det hela, som om det var ett förebud. Efter en liten tid försvann korset och himlen var tom igen, endast de gråa molnen skyndade sig över den.

När vi kom in skulle både jag och mormor berätta för mor vad vi hade sett. Vi nästan snubblade över orden så tagna var vi av vår syn. Men mor var rätt kallsinnig. – Det var säkert ett flygplan, sa hon. Det är lätt att ta miste. Dagarna i ända flyger det plan genom luften och ibland har de en riktning som gör att man kan tro att det är ett kors. Men både jag och mormor visste att det som vi såg var ett brinnande kors och inte ett flygplan.

148

– Det är ett varsel, försäkrade mormor, och jag är säker på att det betyder något. Det står ju i bibeln att himlen öppnar sig och man ser syner, när de yttersta dagarna är nära. Och med detta krig kan man ju tänka sig att vi har de yttersta dagarna här. Men eftersom det var ett kors vi såg kan vi ändå känna oss trygga, fortsatte mormor. Ett kors är alltid ett tecken som skyddar. Det kanske betyder att vårt land är skyddat, eller att vi som såg det är skyddade, avslutade mormor. Vi löste inte gåtan med korset denna dag. Kanske var det ett varsel, kanske var det ett flygplan, men oavsett vad det var har minnet av denna händelse funnits kvar hos mig genom årtionden. Vi var inne i juni månad. Vitsippor och skogsvioler hade redan blommat ut och nu var ängarna fulla av maskrosor. Björkens vita stammar var nästan självlysande mot det gröna lövverket, aspens löv darrade i vinden, och gran- och tallskogen hade besök av brunröda ekorrar. Vårterminen var slut. Den sista dagen i skolan hade vi en högtidlig akt i skolans stora sal. Rektorn höll tal och förmanade oss elever att inte glömma bort det vi hade lärt oss under året. Lärarna sa adjö och välkomnade oss tillbaka till hösten.

Men jag kom aldrig tillbaka till denna skola. Det blev mitt sista skolår i Estland. Hando skulle börja skolan till hösten, men när höstterminen började var vi inte längre kvar i Estland. Denna försommar började de vuxna på allvar fundera över framtiden. Fronten var vid gränsen och ingen visste hur länge den höll stånd. Kriget kunde vara över oss när som helst. Flykten var en möjlighet som mer och mer fördes på tal. Men vart skulle man fly? De flesta menade att det bästa vore att fly till Sverige. Sverige hör till de nordiska länderna, har samma klimat som vårt, samma natur, och kanske också samma sätt att se på livet som vi, resonerade man. Dessutom var Sverige ett neutralt land och man var trött på kriget som hade passerat Estland. Tanken på att fly till Tyskland tilltalade inte många. Den tyska ockupationstiden hade inte varit lätt för ester, det fanns många svikna löften och esternas

149

förväntningar att få tillbaka sin frihet hade krusats. Varken den sovjetiska kommunismen eller den nazistiska nationalsocialismen passade esternas sinnen, och nu när valet började stå mellan de två visste man varken ut eller in. Dessutom hyste man fortfarande förhoppningen att kriget skulle ta slut utan att man behövde lämna landet.

Sommar på landet

Denna sommar fick både jag och Hando valla kor. Det var vanligt att böndernas barn fick hjälpa till med jordbruk och boskap. Att valla kor var därför en vanlig syssla främst för bondpojkar. Vi var visserligen inte bönder men en bondfamilj i närheten tyckte att vi skulle pröva på hur det var att sköta djur. Bonden hade en hel hjord med kor som fick ströva fritt i beteshagen under sommaren, men de skulle ledas på morgonen längs en väg som passerade bakom vårt hus till hagen och ledas samma väg tillbaka till stallet på kvällen.

Tidigt under dessa junimorgnar fick Hando och jag ge oss till stallet för att hämta hjorden. Stalldörren öppnade sig med ett lätt gnissel och inne i stallet var det fortfarande rätt mörkt. Stallampan spred ett gulaktigt sken över kossornas ryggar och när vi öppnade dörren började korna röra på sig, nästan ivrigt, som om de visste att nu var det dags att komma ut i det fria. I stallet fanns också en häst, som bondens son Olav hade ibland med sig till hagen. När vi kom in vände hästen sitt huvud mot oss, men när han såg att det bara var vi och inte någon som skulle ta ut honom vände han sig bort och började skrapa med hoven. Det luktade gott i stallet. Det var en varm litet sötaktig lukt av hö, mjölk och gödsel. Korna var redan mjölkade när vi skulle hämta dem. Nu stod de i sina boxar och väntade på att komma ut. Bondkvinnan kom och vi hälsade på henne.

150

Hon skulle sätta skällor på korna som skulle pingla så att vi visste var korna var när de var i hagen. – När ni går till hagen måste ni hålla korna på vägen så att de inte irrar iväg, sa hon till oss. Framför allt får ni se till att de inte genar över floden. Det är svårt att få tag på dem därifrån. Tror ni att ni klarar det? frågade hon. Vi sa henne att vi skulle klara det. – Kom ihåg att korna ser er som ledare vars vilja de underkastar sig, fortsatte hon. Är man inte bestämd och kraftfull är det inte helt säkert att kon underordnar sig. Men kom ihåg, allt ni gör skall ske lugnt och stilla, inga snabba rörelser eller plötsliga ljud, för då skrämmer ni korna. Hon lösgjorde korna och vi gav oss iväg. Korna gick snällt, råmade då och då, och deras skällor pinglade. Vi kom fram till hagen utan problem. Väl i hagen tog både vi och korna det rätt lugnt. Korna åt, la sig sedan i gräset och idisslade sin föda. Det var mycket fridfullt. Timmarna gick, vi åt våra medhavda smörgåsar och snart var det dags att ta tillbaka korna till stallet. Vi föste ihop dem och Hando och jag gick efter korna med en stav i handen. Det hade sagts att med stavens hjälp kunde vi hålla hjorden samlad. Halvvägs hemma började korna vika av från vägen. Nu skulle vi visa vem som var deras ledare. Hando och jag sprang fram, jag ställde mig framför korna och Hando ställde sig på sidan om dem. Där stod vi, och försökte med all vår auktoritet visa att det var vi som bestämde. Men korna tycktes inte alls bry sig om oss utan fortsatte vägen fram. När de hann fram till mig tittade de på mig med sina stora runda tallriksögon och råmade. Jag försökte ännu en gång tala till dem, bestämt och stilla, som bondkvinnan hade sagt, men samtidigt kände jag mig rädd, de var så stora och nästan hotfulla när de travade fram. Hela hjorden gick bort från vägen och rakt mot floden. Hando och jag stod ensamma kvar på vägen med stavarna i hand. Bondfolket var inte tillfreds med att vi hade släppt korna i floden. Det tog flera timmar innan hela flocken åter var insamlad. Men de förstod att vi hade gjort vårt bästa och de

151

var inte arga på oss. När korna åter var i sina boxar fick jag till och med mjölka en av dem. Det var en av mina favoritkossor, en stor, brun och vitfläckig ko. Hon var den lugnaste av dem. Bondkvinnan undervisade mig hur jag skulle göra vid mjölkningen. – Du måste prata med kon, sjunga till henne eller gnola så att hon vet att du tänker mjölka henne, sa hon. Sedan skall du torka av juvret med den rena duken här. Gör du det försiktigt så tycker kon om det och är lättare att mjölka. Jag försökte att göra som hon sa, och mycket riktigt när jag talade med kon blev hon lugn och glad, hon tittade på mig och råmade stillsamt. Sedan satte jag mig på en liten pall med mjölkspannen framför fötterna och började krama kons spenar, precis som bondkvinnan hade visat. Och tänk, det började spruta mjölk i spannen. Jag tyckte att mjölkningsproceduren som helhet var rätt knepig, men jag hade lyckats och kände mig mycket stolt över min bragd. Denna sommar fick jag min första pojkvän. Det var bondens son Olav. Han var tretton år gammal, längre till växten än jag, med ljust hår och i mina ögon mycket stilig. Han och jag var i beteshagen många gånger under denna sommar och han lärde mig att rida. Jag minns än i dag hur han hjälpte mig upp på hästen, hur hästen gnäggade och skakade på sin yviga man som om den var förvånad över den ovana ryttarinnan. Det fanns ingen sadel utan jag satt direkt på hästens rygg. Det kändes lite ostadigt och jag kände mig lite ängslig, men Olav höll i både hästen och mig. Så gick vi lugnt runt hagen ett par varv varje dag. Att vara nio år och ha en pojkvän innebar inte att man höll varandra i hand eller kramades. Det var snarare ett kamratskap utöver de andra kamraterna. Olav och jag gjorde saker tillsammans. Olav var kunnig om mycket, framför allt om djurhållning. Han lärde mig vallningens konst, hur man skulle träna en hund som skulle hålla djuren i schakt och vilka risker det fanns med djurskötsel. Han talade om hur lätt man kunde bli sparkad eller trampad om man inte var försiktig

152

med djuren och att man skulle vara extra vaksam med en ko som har kalvar. Olav skulle bli bonde när han blev vuxen. Vi hade mycket tid över till att tala med varandra. Korna betade eller lade sig ner för att idissla sin mat. Hästen promenerade omkring och tog en tugga av gräset då och då. Av och till flög ryska spaningsplan högt över himlen, men de var inte farliga och fällde inga bomber. Det var långa ljusa sommardagar och solen sken. Vi satt i gräset och Olav berättade för mig om sina drömmar om framtiden och jag berättade om mina. Vi bestämde att när vi var vuxna skulle vi gifta oss. – Tänk om vi inte är kvar i Estland då, sa jag, tänk om vi måste flytta till ett främmande land, hur skall det då gå med våra planer, undrade jag. – Då skall vi söka upp varandra i det landet där vi är och gifta oss där, sa Olav Han verkade så säker över att det var en enkel sak att hitta varandra. Ingen av oss hade någon föreställning om hur vår flykt skulle te sig och ingen av oss visste att vår vänskap och våra planer skulle ta slut under denna höst. På hösten flydde jag med min familj till Tyskland och jag vet inte vad det blev av Olav. Vi hörde aldrig av vare sig honom eller hans familj. Kanske att också de flydde, eller mera sannolikt att de blev kvar i Estland eftersom de hade en bondgård att sköta.

Ensam under bomberna

En dag vid midsommartid var jag ensam i hagen. Jag vet inte vad Olav gjorde denna dag, men jag anförtroddes att vakta djuren. Hando var hemma. Det var en varm dag. Solen sken från en blå himmel med små äggskalsfärgade moln vid horisonten. På ängen bortom hagen blommade mörkvioletta toppklockor, tjärblomster och ängssyra, de syrliga växterna som vi barn tyckte om att äta. Luften var fylld av blomdoft.

153

Vid middagstiden bröts plötsligt stillheten av ett flygplansvrål. Ett bombplan flög lågt över mitt huvud och strax därpå fällde det en bomb. Bomben detonerade med en fruktansvärd kraft, och det slog upp rök. Flygplanet vände och kom tillbaka för att fälla ytterligare en bomb. Jag sprang allt jag orkade tills jag kom fram till ett dike och kastade mig ner i den. Det svartnade för mina ögon, jag var vettskrämd och hade dödsångest. Döden var rakt ovanför mig och jag var totalt ensam och hjälplös. Jag ville skrika men fick ingen luft. Viskande bad jag till Gud. – Gode Gud hjälp mig. Gode Gud låt mig inte dö. Jag hörde den andra bomben slå ner och detonera. Djuren hade blivit oroliga och sprang omkring i hagen. Jag kände lukten av gräs, jord och kvistar där jag låg. Det var inget djupt dike och jag låg på magen i dikets botten. Längre fram fick jag höra att man aldrig skall kasta sig på magen när bomberna faller, för då är man ett väl synligt mål för bombkastarna. Men min enda tanke just då var att jag ville komma därifrån med livet i behåll. Jag låg, var förtvivlad och bad, och väntade på att bombningen skulle ta slut. Efter ett tag, som verkade för mig som en evighet, blev det tyst. Flygplanet hade försvunnit och kom inte tillbaka. När jag tittade upp såg jag att det brann vid horisonten. Stora eldslågor sträckte sig mot himlen omringade av grå rök. Jag förstod att krigets inferno hade drabbat mig på ett mycket påtagligt sätt. Senare fick jag veta att det var ett ryskt plan som hade bombat Loksas hamn. Jag minns inte hur jag tog mig hem därifrån. Jag lämnade säkert djuren i hagen utan uppsyn. När jag kom hem fick jag veta av grannfrun att min familj hade tagit skydd i en skogsdunge en bit bort från huset, och att de inte hade kommit tillbaka än. Jag visste vilken skogsdunge det var eftersom vi hade talat om att ifall något skulle hända, ett bombanfall eller annat hotande, skulle vi söka oss dit. Så jag gick dit och mycket riktigt hittade jag mor, mormor och Hando sittande på marken under ett träd. Mor höll Raivo i famnen

154

– Tack gode Gud att du är välbehållen, sa mor. Vi har varit så oroliga för dig. När bombplanet kom blev det så bråttom med allt, så vi kunde inte söka dig. Men nu är allt bra igen. Hando kramade mig och sa att han hade varit rädd att jag skulle vara död, eftersom han visste att jag var ensam i hagen. Men jag var inte död och alla kände vi oss lättade. Den ende som inte var vare sig orolig eller berörd av det som hade hänt var Raivo. Han jollrade glatt och tittade med sina blå ögon upp mot himlen där trädgrenarna svajade svagt och lockade hans blick. – Vad synd att vi inte kan vara så oskyldigt glada som ett litet spädbarn, sa mor. Han har ingen aning om vad som händer och han behöver inte heller oroa sig. Hoppas att vi inte sprider vår oro till honom. Det sägs att små barn är mycket känsliga att ta till sig den oro som finns i dess närmiljö. Det verkade dock inte så. Raivo förblev ett lugnt och tålmodigt barn även om också han längre fram fick tåla många av krigets påfrestningar. I mitten av juli hade far en kortare permission och kom hem. Det var första gången han såg sin nyfödde son. Han var lika glad över sonen som mor. Det var ett barn de hade önskat och fått fast förhållandena var osäkra och framtiden allt annat än fredlig. De nyheter som far hade med sig från fronten var mycket oroande. Hitlers fälttåg i öster hade blivit en militär katastrof, kunde han berätta. – Det verkar som om fronten vid Narva inte kommer att hålla någon längre tid. Ännu värre är det vid södra frontavsnittet, där de estniska trupperna är mycket få och orkar inte hålla emot den ryska armén. Kriget är oss in på knutarna, vare sig vi vill det eller inte, och jag tror inte att våra soldater lyckas hejda fienden. De tyska soldaterna ger sig ju av hals över huvud, så därifrån har man inte heller något att vänta, fortsatte far. Som det ser ut nu tror jag att vi måste vara beredda att fly innan Röda armén väller över landet. Avståndet från fronten till oss krymper snabbt för varje dag. Det hölls familjeråd där alla fick säga vad de tyckte om tankarna på flykten. Mor och far var eniga att man måste fly.

155

Flykten till Sverige var utesluten dels därför att de fiskare som ägde lämpliga båtar för överfarten hade trissat upp priserna till det astronomiska. Men också för att de tyska myndigheterna hade förbjudit människor att ta sig till andra länder än till Tyskland. För vår del återstod därför endast Tyskland. Eftersom far var knuten till det militära kunde han skaffa oss biljetter, till att börja med för överfarten, men kanske också till en färd vidare någonstans i Tyskland. Jag och Hando hade inga större åsikter i flyktfrågan, och efter att ha hört att tyskarnas favoritmat bestod av skinkstek och surkål, vilket var också vår favoritmat, tyckte vi båda att det kanske inte var så dumt med Tyskland. Vi hade ingen uppfattning om det politiska läget utan var mera konkret intresserade av hur vårt liv skulle te sig i det främmande landet. Dessutom trodde jag att Olav och hans familj inte heller skulle ha något emot att fly till Tyskland. Mormor var den enda som inte ville lämna hemlandet alls. Hon menade att hon var för gammal för det. Ett världskrig hade hon redan varit med om och det räckte. Men hon blev övertalad av mor och far och gav slutligen med sig. Alltså bestämdes att far skulle börja höra sig för om biljetter till något av de fartyg som transporterade flyktingar från Tallinn till Gotenhafen. Han lovade att skaffa oss biljetter och de eventuella andra nödvändiga dokumenten och menade att om vi inte kan vara tillsammans vid överfarten skulle vi träffas i Berlin. – Till Berlin är det lätt att hitta, sa han. Han visste inte om han kunde få fler permissioner för att följa oss till Tyskland. Det fick han inte och vi förlorade kontakten med honom. Det tog nästan två år innan vi träffade far igen. Jag fyllde nio år den 24 juli. Några dagar tidigare, den 20 juni, hade man utfört ett attentat mot Hitler. Från tidningarna kunde vi läsa att strax efter klockan sex den soliga varma söndagsmorgonen i Berlin tog en överste Stauffenberg från sin välfyllda portfölj fram en bomb som var avsedd att döda Hitler. Bomben exploderade exakt klockan 12.42 samma dag. Från rummet där Hitler befann sig vräktes kroppar ut genom

156

fönstren, splitter flög högt upp i luften och byggnaden försvann i rök och eld. Men Hitler överlevde. Hans hår hade svetts, hans ben hade brännskador, hans högra arm hade sårats och hans trumhinnor hade sprängts, men han var vid liv. Strax efter midnatt samma dag höll Hitler ett radiotal till det tyska folket. Han ville att tyskarna skulle höra hans röst för att veta att han var oskadd och vid full hälsa. Han utlovade en blodig hämnd.

Avskedstagande

Jag minns min sista födelsedag i Estland. Det var en varm sommardag och jag var ute för att dagen till ära plocka blommor. På åkrarna mognade råg och vete och axen på de vidsträckta vetefälten böjde sig sakta för vinden. De blekt guldgula fälten kantades av blåklint och röd vallmo. Jag plockade en bukett av dessa blåa och röda blommor och blandade dem med veteax. Det blev en vacker bukett. Jag visste att vi hade endast någon månad kvar i Estland innan vi skulle till Tyskland. Därför gick jag denna dag omkring och tog adjö av min barndomsvärld, det idylliska Loksa. Min blick svepte över vetefälten och jag mindes hur bonden tidigt på våren hade gått och sått på åkern. Nu hade de sädeskorn som såddes vuxit upp och mognat. Jag tänkte på beteshagen och de djur jag hade vaktat och nu måste lämna. Jag mindes också beteshagen när den hade varit täckt av snö och när vi lärde oss att åka skidor. Jag visste att snart var tiden inne för höslåtter, en tid jag kanske inte längre kunde vara med. Jag tog också farväl av min älskade havsstrand med dess vågor som kom långt bortifrån och berättade för oss sina hemligheter. Jag kände mig mycket sorgsen denna dag för jag visste att en epok i mitt liv var över. Jag hade varit lycklig i Loksa och visste inte vad framtiden hade i beredskap. Några veckor därpå flyttade vi till Tallinn. Där skulle vi förbereda oss för överfarten till Tyskland. Vi var tvungna att

157

packa ihop våra saker, ta farväl av farmor och familjen Ü och påbörja vår flytt. Det var en morgon i mitten på augusti när vi lämnade Loksa. Väl framme såg vi en förändrad Tallinn. Mycket i staden var förstört, hela kvarter var i spillror och de småhus som var på vår gata hade utplånats. Innan vi skulle lämna landet ville jag ännu en gång gå med mormor till Kadriorg, parken där jag brukade mata svanar på sommaren och ekorrar på vintern. Mormor tyckte också att vi skulle kunna göra en minnesrunda i Tallinn. En morgon gav vi oss av med Kadriorg som mål i första hand. När vi kom fram såg vi att parken fortfarande var hel. De många kastanjeträden som kantade parken och som försåg farmor med de kastanjer på vilka hon sov för att lindra sina smärtor, var både hela och friska. I Svandammen slogs svanar, ankor och duvor om brödsmulorna som barnen kastade åt dem. Även jag kastade för sista gången bröd till dessa mina barndomsfåglar. Mormors kyrka, Alexander Nevskij- katedralen, var endast lätt skadad. Vi gick aldrig till en gudstjänst där men kunde se skadorna utifrån. Rådhusplatsen var mest förstörd, det låg spillror överallt och många hus låg i ruiner. Där fanns Rae apteek, det äldsta apoteket i Europa, och det apotek som föreslog att skolelever skulle samla örter och sälja dem till apoteken. Apoteket hade skadats men inte

158

Avsked från farmor och faster (mor till vänster i bilden)

förstörts. Men det sjukhus där jag föddes och senare blev opererad för blindtarmen hade nåtts av en bomb, så att vissa avdelningar hade blivit förstörda.

Det var en sorglig rundtur som vi gjorde. Mormor visade mig det som var förstört och berättade hur allt hade sett ut tidigare. Vi gick till Harju tänav (Harju gatan) och såg att hela kvarteret låg i ruiner. – Här fanns den biograf som din mor skulle till när hon var i stan under den stora bombningen, berättade mormor. Här låg också Kuld Lôvi, där din far före kriget brukade festa med sina journalistkolleger. Nu var allt raserat. Trötta kom vi hem till lägenheten och berättade vad vi hade sett. Hemma höll mor på med att packa våra tillhörigheter. Det var svårt att avgöra vad vi skulle ta med oss och vad vi skulle lämna kvar. De flesta trodde att flytten från Estland skulle vara kortvarig. Vi är hemma till jul, menade de flesta. Vi i vår familj kom aldrig tillbaka. Mormor dog i Sverige där också mina föräldrar i dag är begravda. Men under denna höst var en tanke att aldrig kunna återvända helt utesluten. Vi skulle tillbaka till vårt eget land, ingen ville bli kvar i ett främmande land längre än absolut nödvändigt. Mor ville ta med rätt många saker, men det fick hon inte. Det var bestämt hur många kilo bagage man fick medföra per person, så att det mesta fick vi lämna kvar. En sak som vi alla tyckte att vi skulle ta med oss var familjefoton. Eftersom far hade varit en flitig fotograf, inte endast när han arbetade på tidningen utan också privat, hade vi flera album som vi nu packade ner. – Det är vårt förflutna som vi kanske inte kommer att minnas om vi inte tar med oss dessa album, sa mor. Ett av albumen var mitt, det var ett album som far hade gjort för sin förstfödda dotter. Ett annat var Handos och dessutom fanns ett album om mors barndom och ungdomsår. Därutöver packades ned en omgång med kläder till var och en av oss, och vi skulle också ha med en resväska som ännu var tom och som var avsedd för den mat vi skulle ta med oss.

159

Man vet inte om vi får någon mat i Tyskland, menade mor, det är ju krig där också. I slutet av augusti 1944 var hela Tallinn full med flyktingar. Väldiga skaror av människor från städer och byar söderut fyllde vägarna. Alla möjliga slags fordon rullade norrut undan de anryckande sovjetarméerna. Den ryska armén var redan inne i södra Estland och Tartu, vår universitetsstad, hade fallit i ryska händer. Man kunde dagligen se långa kolonner av kvinnor och barn bärande på medhavda tillhörigheter, ibland åtföljda av kreaturen. De flesta av dessa flyktingar var fast beslutna att hellre lämna sitt land än falla i ryssarnas händer. Många av dessa förtvivlade människor offrade sina sista tillgångar för att få en plats på de förbjudna båtarna till Sverige, andra var tvungna att fly till Tyskland. Månadsskiftet augusti september gick vårt fartyg Wartheland från Tallinns hamn med destination Gotenhafen. Under dessa månader transporterades dagligen tusentals och åter tusentals människor från Tallinn till Gotenhafen. I takt med att flyktingströmmen antog gigantiska proportioner organiserades jättelika räddningsaktioner. Fartyg på fartyg sattes in och gick praktiskt taget i pendeltrafik mellan Estland och Tyskland. Men Östersjön var allt annat än riskfri. Många fartyg sänktes genom bombningar, torpeder eller minor och mängder av flyktingar omkom. Under dessa höstmånader förvandlades hela Östersjön till ett dödens hav.

160

På flykt genom Tyskland

Det var en solig eftermiddag i mitten på september 1944 då vi kom till Tallinns kaj och skulle påbörja vår resa till Gotenhafen. Det var mycket folk på kajen, alla väntade på att komma ombord. Vår familj stod där bland många andra familjer och väntade på att bli insläppta till fartyget. Mor hade en stor ryggsäck och en liten kasse i ena handen och med den andra höll hon i barnvagnen där Raivo låg. Mormor bar på ett stort bylte och höll Hando i handen. Jag hade en liten ryggsäck med mina kläder, den som mor hade sytt till mig, och jag höll i den bruna pappkofferten som innehöll vår mat. Dagen innan hade den vänlige affärsinnehavaren, som hade sin affär på vår gata, kommit till oss med matvaror. Dessa varor skänkte han till oss eftersom han visste att vi skulle ge oss av till Tyskland. I kofferten fanns en stor rökt skinka, ett antal korvar, ett paket socker, en kartong med ägg och några konserver. Fler mjukvaror var det ingen idé att bära med sig. Denna koffert blev mitt ansvar under hela flykten. Mor sa att det var bara jag som skulle bära den och jag fick aldrig släppa den till någon annan. – Kom ihåg, maten som finns i denna koffert garanterar vår överlevnad, poängterade mor, och jag tog uppgiften med stort ansvar. Resten av våra medhavda saker skulle gå som bagage. Dessa såg vi aldrig mer. Tätt intill varandra stod människor på kajen och det fanns en kö till den breda landgången som ledde upp till fartyget. Det var mest kvinnor och barn, männen var i militärtjänst. Tyska militärer tillsammans med estniska funktionärer organiserade ombordstigningen. Endast de som hade resetillstånd och biljetter till resan fick gå ombord. De andra som saknade dessa papper skulle bli kvar. – Vilken tur att vi har våra biljetter, sa mor, tänk på de stackare som saknar biljetter och måste stanna kvar. De har säkert rest långt och nu krossas deras planer.

161

Det fanns många människor från södra Estland som i dagar hade varit på flykt, och som nu trängdes bland de ordinarie resande och ville följa med. Men som mor hade trott, de trängdes förgäves. Tyska soldater stod vid landgången och skötte inregistreringen. För dem som inte hade de nödvändiga dokumenten spärrades vägen. Det fartyg vi skulle åka med hette Wartheland. Det var ett mycket stort fartyg som tog cirka 3000 passagerare. Det hade under dessa höstmånader satts i pendeltrafik mellan Tallinn och Gotenhafen. Fartyget fraktade estniska flyktingar till Gotenhafen och på återvägen hade det med sig en last med tyska soldater och krigsmateriel. Än så länge släpptes ingen på fartyget eftersom man höll på med den sista kontrollen av att det fanns tillräckligt med livbåtar, tillräckligt med räddningsvästar, och att man var färdig med uppmonterandet av luftvärnskanoner på däck, som skulle användas i händelse av flyganfall. Fartyget skulle avgå klockan sex på kvällen. Klockan var nu halv fem. Vi som hade resetillstånd beordrades att stiga ombord. Vi fick klättra upp för en rätt brant trappa och det stora fartyget sträckte sig jättelikt framför oss upp mot himlen. Jag tyckte att det var otäckt, men några matroser hjälpte både mig och de övriga och det gick bra. Uppe på däck fick vi stå en stund för att få veta vilken hytt vi skulle ha. Det fanns ytterligare två fartyg på kajen. Mor visste berätta att det ena skulle frakta judar till ett arbetsläger i Tyskland och det andra var lastat med tyska soldater som skulle till fronten någonstans. Slutligen fick vi våra platser som låg långt ner på undre däck. Våra platser låg i en liten hytt med två dubbelbritsar. Det var trångt, mörkt och unket. Jag och Hando skulle ligga på en av britsarna, mor och Raivo ovanför oss och mormor på den tredje britsen. Ytterligare en gammal kvinna fanns i vår hytt.– Jag vill inte sova här, sa Hando, jag vill sova i min egen säng. – Lugn nu, sa mormor, du skall få se att det går bra att sova här. Hando lät sig övertalas och accepterade förhållandena.

162

Just när vi hade tagit av oss ytterkläderna och jag och Hando höll på att prova hur det skulle vara att sova med fötterna mot varandra, ljöd sirenerna. Som en flock fåglar dök de ryska planen upp och började kasta sina laster av bomber över Tallinns hamn. Samtidigt hördes smattrandet från luftvärnskanoner som sköt mot flygplanen. Det var ett öron-bedövande oväsen överallt och fartyget skakade. – Ta på er räddningsvästar, ropades från fartygets högtalare. Ta på er räddningsvästar omedelbart. Lägg er ner i britsarna. Hando och jag lade oss skräckslagna ner i samma brits, mor kröp med Raivo upp i sin brits och mormor satte sig på britsens kant. Ingen av oss hann ta på våra räddningsvästar. Sedan hörde vi hur det ven i luften innan bomberna föll. Jag kände mig vettskrämd. Att vara instängd i en båt och ha dödsbringande flyg ovanför var mer än jag tålde. Jag kände hur mina fötter började skaka, skälvan kröp uppåt genom hela kroppen, tänderna började skallra och hjärtat dunkade vilt. Hando blev helt panikslagen. Han snyftade ljudligt, ropade på mor, spottade, darrade, och började gråta hejdlöst. Är det slut med oss nu, tänkte jag? Är det så det är när man skall dö? Plötsligt mitt i min rädsla blev jag arg, jag ville inte att det skulle vara krig. Jag ville inte vara skrämd och panikslagen jämt, utan ville kunna göra något åt situationen. – Var inte rädda, sa mormor när hon såg hur vi kände oss. Allt går över, också bombanfallet. Efter ett tag blev det alldeles tyst. Vi väntade spänt en stund, rädda att det skulle komma ett nytt bombardemang, men allt förblev tyst. Då kröp mor ner från sin koj, satte sig på vår sängkant och talade milda och lugnande ord till oss. – Det är bra nu, sade hon, det är över nu. Hon tog en näsduk, snöt Hando och pratade lugnande till honom. Jag satte mig hos mormor som höll om mig och i hennes kroppsvärme slutade även jag att skaka. Efter en stund skulle båten avgå. Strax innan dess beordrades samtliga ombord att kontrollera att de hade sina räddningsvästar tillgängliga, och de som ännu inte hade fått

163

några, måste gå till fartygets utlämningsställe för att få en. Sedan drogs landgången in och förtöjningarna kastades loss. Det var nästan som en vanlig avfärd med ett vanligt passagerarfartyg, men de flesta ombord var nog fyllda av blandade känslor. – Kommer jag någonsin tillbaka till hemlandet? sa mormor mer eller mindre till sig själv. Det är inte första gången jag är på flykt. Jag minns hur det var under det förra kriget. Det var inget man önskade uppleva på nytt, och nu är jag där igen. – Nog kommer vi snart tillbaka, svarade mor tröstande, säkert är vi tillbaka till jul. Fartygssirenen ljöd, klockan var sex och fartyget satte sig i rörelse. Två minsvepare eskorterade fartyget ut från hamnen och vi var på väg. Resan skulle ta hela natten och nästan hela dagen därpå. Först på nästa dags eftermiddag skulle vi vara framme i Gotenhafen. Vi gick upp på däck för att ta adjö av Tallinn. Länge stod vi och såg Tallinns siluett innan den försvann i fjärran. Människorna på fartyget kände sig vemodiga, det var ett liv de hade lämnat bakom sig och de visste inte vilken framtid de gick till mötes. Jag såg att både mor och mormor var ledsna, och fast jag inte förstod hela den ödesdigra innebörden i denna resa, greps även jag av de vuxnas sorgsenhet och kände mig ledsen. När det började mörkna var det dags att lägga sig. Jag sov rätt lugnt i flera timmar, sannolikt hade bombanfallet tröttat ut mig ordentligt. Jag tror att de andra sov också. Mitt i natten kom ett nytt larm. – Ta på er räddningsvästar. Ta på er räddningsvästar omedelbart och lägg er på britsarna, ljöd en hård hög röst från högtalarna. Den här gången kom några besättningsmän som skulle kontrollera att vi verkligen hade tagit på oss räddnings- västarna. De öppnade alla hyttdörrar och kontrollerade passagerarna. I vår hytt stannade de upp och beordrade att även Raivo skulle ha på sig en väst. – Det går inte, sa mor, han är ju endast ett spädbarn och dessa västar är för stora.

164

Men männen gav sig inte utan hjälpte mor att fästa västen på det fyra månader gamla barnet. Raivo virades in i en tjock filt innan man satte på honom västen. – Det här är ju meningslöst, sa mor, skulle det verkligen hända något och jag är tvungen att kasta honom i vattnet, då skulle västen glida av och han skulle drunkna. Men order var order, och denna natt fick även Raivo sova med den stora räddningsvästen på sig. Den här gången följdes inte flyglarmet av något bombardemang. Senare fick vi höra att det var en torped som det ryska planet hade skjutit mot fartyget, men den missade. Natten var fortfarande rätt ung, klockan var endast kring två, och människorna försökte att somna om igen. Spänningen som larmet hade skapat började ge sig och sömnen överväldigade oss alla och vi sov ända till morgonen.

Gotenhafen

På morgonen var himlen molnfri, solen gnistrade över ett blått hav, och det fina vädret fortsatte under hela dagen. Långsamt gled det stora fartyget fram mot den tyska hamnstaden. Runt omkring oss var endast ett ändlöst hav. Jag och Hando var uppe på däck och tittade på hur båten vispade upp tjocka virvlar av skum. Vi såg inga flygplan. Fram mot eftermiddagen nådde vi Gotenhafen. Men inte alla kom fram så helskinnat som vi. Endast ett antal veckor senare, den 22 september, bombades lasarettsfartyget Moero, som lämnade Tallinn med ca 3000 människor ombord. Det sjönk inom tio minuter och de flesta av ombordvarande omkom. En vecka senare, den 6 oktober, drabbades fartyget Nordstern av en torped och sjönk inom loppet av några minuter, och tog med sig ca 400 estniska flyktingar. Det har sagts att även vårt eget fartyg, Wartheland, blev bombat igen när det gjorde sin nästa resa från Tallinn.

165

På eftermiddagen fick vi Gotenhafens stora hamn i sikte. Vi såg en skog av skorstenar och master, vilket var minst sagt imponerande. Några passagerare som mor och mormor talade med berättade att stadens ursprungliga polska namn var Gdynia. – Men, sa de, som så många andra städer som tyskarna har ockuperat har den döpts om till Gotenhafen, som betyder Goternas hamn, fast staden inte har någon gotisk eller germansk förhistoria. – Så gjorde ju tyskarna också med Tallinn, sa mor, den fick heta Reval. Under kriget hade ”Goternas stad” blivit den tyska marinens huvudbas i Östersjön. Här utbildades besättningarna på de ubåtar vilka jagade fiender på Atlanten. Under denna krigshöst var Gotenhafen en ovanligt lämpad stad genom sin stora hamnkapacitet. Kajerna var fyllda av flyktingar som hade varit jagade av Röda armén, och nu hade Gotenhafen blivit en omlastningshamn för dessa. Väl framme möttes vi av en mycket välorganiserad verksamhet. Med preussisk precision och effektivitet tömdes vårt stora fartyg snabbt och långa lastbilskolonner väntade på kajen för att frakta flyktingar till järnvägsstationen eller till tillfälliga flyktingläger. Redan på fartyget började registreringen. De som hade sina släktingar i Tyskland och visste vart de skulle kunde fortsätta omedelbart. De fick tågbiljetter, helt gratis, och ransoneringskuponger för sju dagar, så kallade Urlauber kuponger. De som inte hade några släktingar i Tyskland skulle till övergångslägret i Gotenhafen. Vi hörde till de sistnämnda. Vi fick sätta oss på en lastbil som tog oss till lägret som fanns i närheten. När vi kom fram till lägret fick vi mat. Jag och Hando fick en tallrik mannagrynsgröt, mor och mormor fick en kopp kaffesurrogat och en smörgås. De som organiserade det hela hade tänkt till och med på spädbarnen. För dem fanns mjölk eller mjölkersättning. Det var bra eftersom mor inte hade någon mjölk att ge Raivo, men tack vare denna mjölkersättning blev inte ens Raivo utan mat.

166

Eftersom vi ville resa vidare till Berlin och mor hade till och med resedokumenten dit, gick vi till lägeröverordnade för att fråga hur vi kunde ta oss till Berlin. Där blev det stopp. – Ni kan inte åka till Berlin, sa tjänstemannen, inga barnfamiljer får åka till Berlin. Det är alltför farligt där. De ständiga bombningarna har förvandlat Berlin till en stad i ruiner, husfasaderna har störtat samman och det är både svårt och farligt att ta sig fram i staden. De flesta barnfamiljerna har redan evakuerats från Berlin. Jag beklagar, sa tjänstemannen, men vi måste följa vårt reglemente som säger att det är förbjudet att resa dit. Vad skall vi göra nu? Vi hade kommit överens med far att vi skulle träffas i Berlin och nu var vägen dit stängd. Vi fick veta att det fanns ett stort antal tillfälliga flyktingläger över hela Tyskland. Ett av dem fanns i Österrike i närheten av Linz, och det var dit de flesta som hade haft Berlin som sitt resmål skulle skickas. – Vill ni kan ni stanna i lägret i Gotenhafen, sa den som organiserade transporterna, tills ni har bestämt vart ni vill resa. Vi höll familjeråd. Mor tyckte att vi skulle avvakta. Kanske att far skulle söka upp oss här och då kunde vi bestämma vad vi skulle göra. Låt oss stanna här ett par veckor, det finns mat och tak över huvudet här, menade hon. Hon hade redan bekantat sig med några estniska medresenärer och även de ville vänta och se. Mormor, jag och Hando överlämnade beslutet till mor eftersom vi inte hade några egna åsikter i frågan. De flyktingar som hade kommit till Gotenhafen och bodde nu i det tillfälliga övergångslägret, sattes snabbt i arbete. Det som organiserade det hela var Deutsche Arbeitsrfont – DAF. Unga barnlösa kvinnor fick arbete som servitriser, vuxna kvinnor fick arbete som volontärer inom Röda Korset eller inom sjukvården, och de fåtal vuxna män som fanns i lägret placerades i industrier och fabriker. Mödrar med minderåriga barn, dit mor hörde, var befriade från arbetsplikt. Mot arbetsinsatsen skulle man få mat och husrum, inga

167

socialbidrag fanns att få. Den tyska krigsindustrin fungerade till stor del just tack vare att den använde utländsk arbetskraft. De flesta flyktingar i vårt läger tyckte att det var helt i sin ordning att man skulle arbeta för brödfödan. Esterna har alltid varit ett arbetsamt folk och nu tog människorna de arbeten som tilldelades dem utan att knorra. Många ester fick således arbete i fabriker där man tillverkade flygplansdelar och militära dekorationer. Vare sig de visste eller inte fick de på det sättet bidra till kriget, och kanske till och med att förlänga det. I lägret fanns människor av många nationaliteter. Där fanns balter, polacker, ukrainare och italienare och där fanns till och med ryssar som var på flykt från bolsjeviker. En del hade evakuerats från sina hemorter, andra var på flykt. Här fann de ett tillfälligt skydd och alla väntade på krigsslutet. Vi i vår familj blev bekanta med ett antal andra estniska familjer och tillsammans planerade vi framtiden. Under dessa krigsår var det mycket viktigt att ha de rätta dokumenten, det vill säga sådana som visade vem man var och framför allt varför man var på flykt. Far hade redan i Loksa, då vi senast träffade honom, försett oss med viktiga dokument som var utfärdade i Berlin. På dem stod det att far var krigskorrespondent i den estniska armén som samarbetade med tyskarna, och att vi var hans familj på flykt från den Röda armén. Med ett sådant dokument kunde vi färdas i Tyskland utan att vara ifrågasatta. Med hjälp av detta dokument kunde vi också få högre ransoner än vad som var vanligt. Dagarna i lägret förflöt på ett rätt enformigt sätt. Hando och jag lekte tillsammans med andra lägerbarn på gården. Vi flickor lekte hoppa hage, en lek där barn från flera nationaliteter deltog. Leken krävde inga språkkunskaper. Pojkarna spelade bordtennis, och barnen i Handos ålder sprang bara omkring. På kvällarna samlades man för att hålla varandra sällskap och då hände det också att man sjöng. En kväll hade en estnisk tonårspojke med sig ett dragspel och på den ackompanjerade han både vuxna och barn när vi sjöng soldatsånger eller andra kända visor. När sångerna handlade

168

om hemlandet och dess öden blev människorna sorgsna och en och annan torkade i smyg sina tårar. För mormor var Tyskland ett mycket främmande land och hon längtade tillbaka hem. Hon torkade helt ogenerat sina tårar i en stor vit näsduk. Jag sympatigrät tillsammans med de andra. Dessa sammankomster på kvällarna, då människor från olika nationaliteter grupperade sig och sökte sig till varandra, hjälpte att lätta på spänningar och klara av ovissheten. De hjälpte också tiden att gå. Under dagarna var det tämligen lugnt i Gotenhafen, men varje kväll ljöd sirenerna. De flesta gångerna var det ett så kallat föralarm. Då skulle man förbereda sig att ta skydd ifall det följdes av ett riktigt . Ett par gånger var det ett riktigt alarm med efterföljande bombardemang. Då fick vi i all hast bege oss till en källare som användes som skyddsrum. Dit sprang vi trötta och rädda och en luftvärnsvakt såg till att det inte utvecklades panik. Samtalet i källaren handlade om det pågående anfallet.– Är det en bombkrevad eller är det luftvärn som hörs, sa någon? – Det är en bombkrevad men den är nog rätt långt borta, svarade en annan. Alla lyssnade intensivt på knallarna. Några nickade sakkunnigt på huvudet och bekräftade vad som sades om bomberna. När anfallet var över blev det alldeles tyst och strax därpå började sirenerna tjuta ”faran över”. Alla gick ut för att bilda sig en uppfattning om vad som hade hänt. Allt såg ut som vanligt, endast i fjärran sågs eldsken. – Tack gode Gud, vi är räddade, sa mormor, och tittade upp mot himlen. Jag tittade också upp och såg att en stjärna föll och skar en vit linje över det mörka himlavalvet. Vad var det för en stjärna? Var det en stjärna som tillät oss att önska något eller var det en som annonserade dödsfall? Kvällshimlen var svart och beströdd med stjärnor. Vi stannade ute en stund. Spänningen och skräcken som bombardemanget hade skapat började sakta lösas upp och vi gick tillbaka till våra rum.

169

På väg mot Linz

Efter ett antal veckor, det måste ha varit någon gång i oktober 1944, lämnade vi Gotenhafen och började vår resa söderut. Vår familj, tillsammans med ett antal andra familjer, valde som resmål Österrike. Vi trodde att Österrike skulle återfå sin självständighet efter krigsslutet, och det var ett europeiskt land som passade bra det estländska kynnet. Men vårt val av flyktort berodde också på att man skickade estniska författare och journalister till Linz, en stad i närheten av Wien, där det fanns ett flyktingläger med många ester. Utrustade med biljetter, ransoneringskort och de dokument vi hade påbörjade vi en morgon vår resa. Första etappen av resan var Gotenhafen - Dresden. Tåget från Gotenhafen var fullsatt men vi fick till och med sittplatser. Våra dokument gjorde att tyska soldater kommenderades att ge oss sina platser. Innan tåget avgick blev det överfullt. Folk stod i korridorerna och det fanns soldater som stod ute på trappstegen. Det tog lång tid innan vi kom någonvart. Ibland stod tåget stilla, ibland backade det. Det tog nästan hela dagen innan vi ankom till Hauptbahnhof i Dresden. Dresden var en stor industristad. På Sachsenverken arbetade tusentals kvinnor med tillverkning av radarinstrument, i Zeiss-Ikons fabrik tillverkades fotoutrustning, Cigarett-maskinfabriken Universelle till-verkade under långa tider cigarett- och packeterings- maskiner, men hade under krigsåren börjat tillverka krigsmaterial. Denna industriella aktivitet som pågick i Dresden utfördes i huvudsak av utländsk arbetskraft. Under denna senhöst var Dresden dessutom full av flyktingar som ständigt strömmade till staden österifrån. Dresden hade redan tidigare tagit emot flyktingar från de ödelagda städerna från Ruhrområdet, och från Hamburg och Berlin. Nu under krigets sjätte höst hade stadens resurser tänjts till det yttersta och man hade svårt att hitta utrymme åt fler flyktingar.

170

Denna oktober 1944 var Dresden fortfarande en tämligen oskadad stad. Nästan omedelbart efter vår ankomst till stationen gick flyglarmet. Folk sprang till skyddsrummen. Vi och de andra familjerna i vår grupp sprang också. Alla våra saker lämnades kvar på perrongen. Mor bar Raivo, mormor höll Hando i handen och jag hade med mig matkofferten. En tysk soldat såg att jag hade en tung last att bära och skulle hjälpa mig. Han tog kofferten ur min hand och halvsprang med den mot skyddsrummet. – Spring efter honom, ta tillbaka kofferten, ropade mor till mig. Det är all vår mat, låt honom inte ta den. Jag sprang allt jag kunde, men mannen var snabbare. När vi kom fram till skyddsrummet fick jag tillbaka min koffert. - ”Bitteschön, gnädige Fräulein“, sa han. Mors oro var obefogad, världen var fortfarande befolkad med hjälpsamma människor, och då och då var det någon som visade lite omtanke. Skyddsrummet på Hauptbanhof rymde flera tusen personer. Det var inte något bra skyddsrum. Det saknade ventilation och såg nästan ut som en bunker. I dag som alla andra dagar vid flyglarm hade det fyllts till sista plats. Här nere fanns sandsäckar, vattenhinkar och andra enkla hjälpmedel som var nödvändiga ifall det skulle uppstå brand. Men eftersom det var proppfullt med människor blev luften snabbt dålig och det blev svårt att andas. Gamla kvinnor bad till Gud och grät stilla. Andra satt helt tysta och tänkte på sina hem, sina ägodelar och sina husdjur som de hade lämnat i all hast. Vi i vår grupp satt på den hårda bänken invid väggen, tätt tryckta intill varandra, och sa inte så mycket. Raivo började skrika, ett vanligt spädbarnsskrik, och mor försökte att tysta honom eftersom hans skrik irriterade de andra. Rätt som det var slocknade ljuset och människor blev oroliga. Man hörde explosioner, men ingen visste om det var något som hade blivit träffat. Sedan återkom ljuset och efter en stund ljöd sirenen som meddelade att faran var över även den här gången.

171

Vi gick tillbaka till stationen. Våra saker fanns kvar på perrongen. Nu gällde det att vänta på nästa tåg. Vi frågade järnvägspersonalen när nästa tåg söderut skulle gå. – Ni förstår inte hur det förhåller sig, sa järnvägsmannen i biljettluckan. Dresden är en genomfartsort för militär trafik. Det innebär att vi har ett väldigt överbelastat järnvägsnät. Över trettio militärtåg passerar genom Dresden varje dag, därtill kommer civiltrafiken. Vi vet inte när det kommer ett tåg. Så fortsätt bara och vänta. Men sätt er gärna i väntrummet här, det är kallt att vänta ute. Jag kommer att säga till när ert tåg kommer och ni kan fortsätta er resa. Jag var hungrig och när jag sa det visade det sig att alla andra också var hungriga. – Tänk om vi skulle gå och se om det finns något att köpa på stan, sa en av kvinnorna i vårt ressällskap. – Nej, inte skall vi lämna stationen, tåget kan komma och då blir vi kvar här, sa mor. De andra bestämde ändå att gå, endast vår familj blev kvar i väntrummet. Kanske var mor speciellt ängslig och vågade inte ta några risker, eller så var hon väldigt klok. Efter ett litet tag kom ett tåg och vi kunde åka vidare. Vårt ressällskap hann inte tillbaka från stan och blev kvar i Dresden. Från denna långa tågresa som nu följde har jag endast fragmentariska minnen. Vi var på tåget men visste inte vart tåget egentligen var på väg. Det åkte fram och tillbaka. Ibland kunde vi skymta namnet på någon station, men efter några timmar verkade vi vara tillbaka på föregående ställe igen. På några stationer stod Röda Kors systrar och delade ut mat. Vi fick bröd och mjölk. Det var kallt på tåget och vi var dödströtta. Mor satte Raivo att sova uppe på näthyllan där man i vanliga fall har sitt bagage. Men nu gjorde vi plats för honom där uppe. Vi andra försökte sova där vi satt. Ofta blev tåget stående någonstans på grund av stockningar längre fram. Då steg vi av för att kunna röra på oss och få blodcirkulationen i gång igen. Men det gällde att hålla sig strax intill tåget hela tiden, för det startade alltid utan

172

förvarning. En gång var det nära att mormor inte hann upp förrän tåget satte sig i rörelse. Plötsligt blev det helt stopp. Man sa till oss att rälsen var sönderbombad längre fram och tåget kunde inte fortsätta. Det var två kilometer till närmaste station. Vi fick gå dit. Det hade börjat regna och det var fruktansvärt kallt. Jag kånkade på min matkoffert och mor sköt barnvagnen framför sig. Mormor var helt slut och Hando likaså. Då kom en äldre tysk man som hade sett vår transport och erbjöd oss en Wegele, en liten fyrhjulig vagn som var ett vanligt transportmedel Tyskland. Mormor satte sig i vagnen och tog Hando i knäet, och mor tillsammans med andra resenärer drog vagnen framåt. Jag fick ta hand om Raivo i barnvagnen. Matkofferten lade jag ovanpå Raivo i barnvagnen. När vi kom fram till stationen fick vi veta att det inte skulle gå något tåg förrän dagen därpå. Vi fick övernatta i en militärförläggning där någon hade brett ut halm på golvet. Utan att kunna tvätta oss eller kunna ta av oss kläderna la vi oss på halmen, tog ytterkläderna över oss och sjönk in i en tung sömn. Nästa dag var vi tillbaka på järnvägsstationen. Perrongen var som ett folkhav. Människor liknade packåsnor, de var överlastade med ryggsäckar och andra bylten. Kvinnor höll små barn vid handen och de gnällde och grät. Mor, mormor, Hando och jag höll oss intill varandra för att inte komma bort i trängseln. Raivo låg i sin vagn. Han gnydde eftersom han var blöt och mor hade ingen möjlighet att byta på honom. Alla väntade. Järnvägspersonalen visste inte när det skulle komma ett persontåg. Flera militärtåg susade förbi utan att stanna. Vi hörde flygplansljud i luften och trodde att det var bombplan, med det var endast spaningsplan som flög högt, och vi visste att de var ofarliga. Slutligen kom ett tåg. Det var helt överlastat med tyska soldater. Tåget bromsade in. Alla som var på perrongen försökte att storma tåget för att komma åt en åtråvärd sittplats. En hel hop militärer hoppade ner från tåget och hindrade folkmassan att stiga på. De ville se allas papper, innan dess fick ingen stiga på tåget. Tack vare våra dokument

173

bereddes det plats till oss på tåget. Jag och Hando fick visserligen stå i korridoren, men mor och mormor fick var sin sittplats. Jag har ett minne av att vi var flera dagar på detta tåg. Ibland stod det stilla i timmar, sedan körde det igen. Då och då kom NSV-personal på tåget, en hjälporganisation i dåtida Tyskland, och vi fick litet mat. En gång när tåget åter hade stannat på en station gick mor ut för att försöka få mjölk till Raivo. När hon var ute satte tåget i gång. Hando skrek och ville hoppa av. Jag fick hålla fast honom eftersom mormor höll Raivo i knäet. Jag försökte lugna honom fast jag var vettskrämd själv. Vad skulle vi göra utan mor? Hur skulle vi leta rätt på henne? En tysk soldat försökte trösta oss. Han tog Hando i handen och sa att de skulle gå längst bak i tåget för att se om mor var där. När han hade försvunnit med Hando blev både jag och mormor mycket rädda. Jag kände att vi var helt ensamma på ett främmande tåg i ett främmande land och utan någon klar destination. Allt omkring upplöstes i en blandning av hjälplöshet och skräck. Jag började gråta och mormor försökte trösta mig fast jag visste att hon också var rädd. Till slut kom soldaten tillbaka och hade mor och Hando med sig. Mor sa att hon hade hoppat på i sista vagnen när hon såg att tåget satte sig i rörelse. Eftersom det var ett mycket långt tåg, fullsatt till bristningsgränsen, hade hon haft svårt att komma fram. Hon tackade soldaten som hade hjälpt henne och Hando. Jag och mormor tackade också honom. På nästa station steg soldaten av tåget och vi såg honom aldrig mer. Raivo var fortfarande utan mjölk. Återigen hade tåget stannat och alla måste ut. Vi var i ett litet samhälle, någonstans i södra Tyskland, på väg mot Linz över Wien. Vi skulle stanna här ett par tre dagar. Man hade inackorderat flyktingarna i en nedlagd skolbyggnad. Här fick vi sova på golvet i klassrummen där svarta tavlor, som fortfarande doftade krita, klädde väggarna. Vi hade varit på resa i flera veckor och de hygieniska förhållandena hade inte varit de bästa. Resultatet var att jag var full av löss. Mitt hår, som hade vuxit sedan vi lämnade Estland, bar jag i flätor.

174

Små, vita, pärlemorfärgade löss sprang upp och ner i det flätade håret, och även om jag redan hade vant mig vid tanken på dessa inkräktares närvaro kände jag ändå ett visst äckel när jag såg dem krypa i håret. Men värre än äckelkänslan var klådan. Jag kliade och kliade mig ständigt, och jag såg att även de andra gjorde det. Min hårbotten blev sårig, såren som jag gång på gång rev upp med mina naglar och som därför aldrig hann läka ordentligt. Att bli kammad av mormor medförde en viss klådlindring. Det var en gnistrande vacker dag. Solen spred sitt sken över det härjade landskapet. Jag och mormor gick till den närmaste skogsdungen för att kamma bort en del av ohyran. När vi kom fram flätade jag upp mitt hår och mormor lossade också sin enda gråa tunna fläta, för inte heller hon var befriad från löss. Hon tog fram luskammen, som vi hade fått köpa på förläggningen, och med den tätare sidan av kammen drog hon gång på gång genom mitt hår medan jag njöt av att klådan sakta blev stillad. Jag stod framåtböjd och såg på de små ljusa krypen som för varje kamtag föll ner på den frusna marken. – Jag tycker att det är nästan synd om de små lössen, sa jag till mormor som nu kammade sitt eget hår, de kommer att dö eftersom det är så kallt ute. Mormor tittade förvånat på mig och sa: – Jag visste inte att du var så ömhjärtad, de är ju ohyra och all ohyra skall bort. Det kändes trots allt skönt att ha blivit av med klådan även om det skulle ske till priset av lössens liv. Men jag visste också att denna lättnad var endast tillfällig. Redan efter några dagar skulle det finnas hundratals nya löss i mitt hår och klådan skulle åter igen göra livet till en plåga. Efter några dagar var vi på nästa tåg som skulle föra oss till Wien. Tåget var som vanligt överhopat med tyska soldater. Det fanns inga sittplatser. En soldat gav sin plats till mormor som fick hålla Raivo i knäet. Vi andra stod. Det var tröttsamt. Tåget stannade då och då, ibland mitt i en skog, andra gånger i en tunnel. I tunneln försvann ljuset och vi stod i mörkret.

175

– Håll i varandra, sa mor, det är inte säkert här, någon kan röva bort er. Så vi stod och höll i varandra tills ljuset återkom och tåget åter satte sig i rörelse. Raivo grät. Mor klädde av honom och vi såg att han var helt sårig i stjärten. Men det fanns inga rena tygblöjor att byta med. Så mormor tog en ren näsduk och använde den som blöja. Någon lindrande salva fanns inte. Nappen som Raivo tyckte om att suga på hade gått sönder. Nu fanns det endast en liten stump kvar av den. Raivo sög på den, tyckte inte att den gav samma njutning som den riktiga nappen, spottade ut den, och skrek på nytt. Jag och Hando försökte att locka honom att ta den trasiga nappen, ungefär som man lockar en hund med ett ben, vi ville att han skulle suga på den och vara nöjd med det. Trots allt var det ju krig och då kunde man inte begära så mycket, inte ens när man var ett spädbarn, tyckte vi. Mitt i natten stannade tåget igen. Flera militärtåg rusade förbi oss. De fraktade säkert utrustning och soldater till östfronten. Vi blev otåliga, och speciellt de tyska soldaterna verkade ängsliga. Det fanns otaliga kontroller, det var högre militärer som var efter desertörer i uniform. Soldaterna kontrollerades noggrant och en desertör hotades nog av dödsstraff. Plötsligt hörde vi flygplan ovanför oss och strax därpå kom ett häftigt bombanfall. Detonationerna var öronbedövande. Vi kurade ihop oss, jag drog min kappa över mig, blundade och inbillade mig att jag var trygg. Och där i mörkret under min kappa hade jag en förljugen känsla av säkerhet. Efter ett tag satte sig tåget sig åter i rörelse, fortare och fortare passerade det tyska, kanske redan det österrikiska landskapet. Ute var det mörkt och stjärnklart. Efter en timme eller så började tåget sakta in och vi var på väg in till en station. Soldaten som satt mitt emot mormor steg upp, tog på sig sin rock, och var på väg att ta ner sin stora tunga koffert från hyllan ovanför mormor. Mormor satt under kofferten och hade Raivo i knäet. Mor såg vad som höll på att hända, såg att soldaten höll på att tappa greppet om sin koffert och

176

hon kastade sig över Raivo. Ögonblicket därpå fick hon den tunga kofferten över sin rygg. Hon hade därefter ont i flera dagar. – Det gör inget att jag har ont, sa hon, hade jag inte fått kofferten över mig hade vi inte längre haft Raivo. Hon visste att hon hade räddat livet på sin yngste son.

Det sargade Wien

Äntligen var vi framme i Wien. När tåget stannade plockade vi ihop våra saker och steg av. Med detsamma började sirenerna tjuta och folk sprang mot skyddsrummen. Vi sprang också. Mor bar Raivo, mormor höll Hando i handen, jag drog barnvagnen. Det var mycket tungt att dra den, vägen var full av järnvägsräls som låg framför mig som en oändligt lång metallmatta av stålskenor. Jag måste med vagnen över alla dessa rälsar, vagnen fastnade, jag kom inte fram, sirenerna fortsatte att tjuta. Jag ropade på mor. Hon såg att jag hade fastnat, gav Raivo till mormor och kom och hjälpte mig med vagnen. Med gemensamma krafter lyckades vi komma över rälsar och skynda oss in i skyddsrummet under järnvägen. Där nere i den underjordiska järnvägstunneln väntade vi, tillsammans med alla andra som hade sökt skydd, vad som skulle hända. Bomberna slog ner rätt nära, tunnelns betongkonstruktion skälvde under detonationerna. Barnen omkring oss jämrade, några nunnor bad Ave Maria varvid de monotont flyttade de slitna kulorna i sina radband, några män krävde med upprörda röster ett slut på detta omänskliga dödande. I ett hörn lekte små flickor med sina dockor, tämligen ovetande om det som försiggick ovanför dem. Över våra huvuden flög fiendens bombplan och kastade sin dödande last över civilbefolkningen. Kanske var det tröttheten efter den långa flykten, kanske var det uppgivenheten, kanske en önskedrömsartad flykt från svårigheter som gjorde att jag tyckte att det gör inget om vi

177

dödas. Vi dör i så fall alla tillsammans. Jag kom ihåg min ångest på tåget när mor försvann och jag trodde att vi hade mist henne, och tyckte nu att dö tillsammans med de mina skulle inte göra mig något. Att dö ensam eller att bli avskild från de sina var långt värre. Men vi dog inte. Efter bombardemanget blev det tyst och efter en stund blåste sirenerna faran över. Människorna lämnade skyddsrummet i all hast för att se vad som hade hänt där uppe. Även vi gick upp och såg att det brann i stadens centrum. Frän, stickande brandrök gjorde att man blev hostig och fick rinnande ögon. Kriget hade blivit brutalare, tyckte vi alla. Wien var under denna tid ett centrum för flyktingar från norr, syd och öst. I Wien placerades vi i ett övergångsläger innan vi skulle transporteras vidare till Linz. I detta läger lärde vi känna en annan estnisk familj. Familjen bestod av en kvinna i mors ålder, hennes tre barn och hennes gamla mor. Den gamla kvinnan var estländska som vi, men hade emigrerat till Tyskland för ett antal år sedan, och var nu tysk medborgare. Nu var hon tillsammans med sin dotters familj på flykt undan den ryska armén. Vår bekantskap med familjen L underlättade livet för oss åtskilligt. Vårt tyska språk var inte så bra medan deras var nästan lika bra som modersmålet estniskan. Vår bekantskap med L:s familj gjorde att vi inte hade några språkproblem längre. Familjen L kände till Wien rätt bra. Den gamla frun hade åtskilliga gånger varit i Wien före kriget. Hon gav oss en skildring om den Wien som hon mindes. – Mitt i Wiens hjärta ligger Stefansdomen, sa den gamla damen. Den har ett mycket vackert dekorerat tak som är gjort av olikfärgade plattor och ser ut som ett smycke. Ni kan se domen härifrån, titta där, dess höga torn Steffl syns över hela stan, sa hon och pekade uppåt. Och mycket riktigt såg vi kyrktornet. – Jag har varit i domen många gånger, fortsatte hon, den är verkligen en pampig byggnad med ett högt välvt tak som bärs upp av grova dekorerade kolonner.

178

– Jag minns också att inget besök i Wien var fullständigt utan åtminstone ett besök på Konditorei, fortsatte hon entusiastiskt. När jag och min man var i Wien var Café Central vårt favorittillhåll. Där beställde vi alltid en kopp kaffe med en knaprig Apfelstrudel till, ibland åt vi Sachertårta. Det vattnas i munnen på mig av bara tanken på dessa läckerheter, sa hon och svalde, i bästa fall får man i dag köpa där endast några småfranska. Hon hade sjunkit in i sina minnen. – Tänk vilket kulturliv och till och med nattliv det fanns här, fortsatte hon efter en stund. Wien är ju musikens huvudstad. Jag minns hur det var att gå på en konsert i den stora Konzerthaus. Den enorma salen var fylld till bristningsgränsen då man spelade Brahms, Bruckners, Mahlers eller Strauss musik. Folk från hela Europa kom för att lyssna på dessa konserter. Alla var festklädda. Visste ni, barn, att Mozart bodde i Wien några år? Det visste vi inte, men det gjorde inget. Hon suckade, lämnade sina behagliga minnen och kom tillbaka till verkligheten. – Vad finns det kvar av allt detta nu, staden är ju illa åtgången av alla de bomber som ryssarna har fällt, och man vet inte hur det hela kommer att sluta? avslutade hon och blickade ut i fjärran. Mina egna minnen från dessa veckor i Wien begränsade sig till de bombanfallen som dagligen ägde rum. Det är märkligt att man blir van vid allt, också vid de dagliga bombanfallen. En dag var jag med mor på stan och vi skulle gå till Café Central, det konditori som gamla fru L hade berättat om, för att köpa bröd. Precis när vi hade hunnit fram till konditoriet gick larmet. – Vi kanske hinner köpa vårt bröd innan bomberna börjar falla, sa mor, det är mindre folk då när sirenerna ljuder. Vi fortsatte lugnt till konditoriet, köpte några småfranska och ett par bullar, och sprang sedan till ett närliggande skyddsrum. Inte ens rädd orkade man vara, bomberna och luftvärnet hade präglat våra dagar och gjort oss vana vid dem

179

Flyktinglägret i Waxenberg

Efter ett par veckor i Wien skulle vi vidare. Det måste ha varit någon gång i början på november 1944. Vår destination var Waxenberg, ett litet samhälle cirka 25 kilometer från Linz, högt uppe på en bergstopp. I Waxenberg fanns ett rätt stort flyktingläger. Flyktingar var inhysta i en stor orangegul tvåvånings byggnad med ett kyrktornsliknande torn på takets ena sida. Byggnaden hade ursprungligen varit en borg, men hade efter första världskriget byggts om till ett slott – Schloß Waxenberg - och i den fanns även ett vackert slottskapell i barockstil. Nu fungerade hela byggnaden som ett flyktingläger. I lägret fanns ett par hundra flyktingar av många nationaliteter. Det fanns balter, polacker, tjecker, ungrare och till och med en och annan ryss. Alla som inte hade småbarn var förpliktade att arbeta och skickades till olika fabriker. De med småbarn, dit också vår familj hörde, var befriade från arbetsplikt. Det var platsbrist i detta läger, därför inkvarterades fyra-fem familjer i ett och samma rum. Rummen var mycket stora, nästan som slottssalar, och de hade avdelats med skynken från tak till golv så att varje familj fick sig ett omgärdat område med dubbla eller tredubbla våningssängar. Jag minns att vi fick en avdelning med ett fönster som vette mot landskapet nedanför berget. Utsikten från fönstret var mycket vacker. Snöklädda alptoppar i fjärran och dalgångar nedanför. På nedre botten fanns en stor samlingslokal. Där åt man och där kunde flyktingarna också umgås med varandra, ibland visades det film, och ville man så kunde man fira bemärkelsedagar. På nedre botten fanns också en skolsal. På en stenlagd innergård framför den stora byggnaden fanns en vacker brunn med en liten fontän. Brunnen var en lugn tillflykt för både människor och djur. Satt man vid brunnen och tittade på vattenspelet blev man lugn till sinnet. Till och med fåglarna tyckte om brunnen. De kom, satte sig på brunnskanten, och sökte efter föda. Vi barn brukade mata

180

dessa små fåglar med brödsmulor. Även om vi inte blev mätta själva av den mat vi fick sparade vi ändå en liten del av vår brödranson till fåglarna. En liten bit bort från vårt flykting-läger växte två mycket gamla lindar. De var två stora träd med vida och vackra kronor. Några flyktingar kunde berätta att under en lind var man skyddad mot blixten. Jag frågade om linden skyddade även mot bomberna, men det visste de inte. Vi bestämde i alla fall att så var det. Därför bröt jag och Hando små kvistar av linden och bar dem som en amulett, ett magiskt ting som skulle skydda oss mot bomberna. Här och där på bergets topp och även kring ”slottet”, så kallade vi vårt flyktingläger, fanns ruiner efter en mycket gammal stad, sannolikt från tidig medeltid. Det som återstod av staden var ett antal torn, några låga runda kanontorn, några höga och smala utsiktstorn, och ett antal valv, sannolikt något som en gång i tiden hade utgjort en del av en fästningsvall för att skydda staden. Denna medeltida kvarleva var en ruinstad bland drivande moln högt uppe på bergets topp. Stenarna i ruinerna gav stället en gammaldags charm. Området kring den gamla staden blev vår lekpark även om det officiellt var förbjudet att leka där eftersom rasrisken var mycket stor.

Jag minns hur vi flyktingbarn från olika nationaliteter lekte kurragömma i ruinerna. Spelet var inte bundet till något språk och därför kunde vi leka det tillsammans med andra vars språk vi inte förstod. Ett barn stod mot muren och räknade till hundra. Vi andra skulle under tiden hitta ett gömställe. Jag, Hando och ett par andra estniska barn kom på idén att krypa in på baksidan av en ruinmur som sluttade brant ner ett tjugotal meter. Det var livsfarligt att ta sig dit, men det var mycket spännande. Ofta blev den som hade gömt sig där inte hittad, och vann leken. Att leka i ruinerna var egentligen förbjudet. Lägerledningen ville inte riskera olycksfall. Men allt som är förbjudet är lockande för barn. Vi bröt förbudet nästan dagligen och smög ut från lägret för att leka i de övergivna ruinerna.

181

Nedanför berget bredde bondgårdarna ut sig. Fast området här uppe var stenigt, blev det längre ner mer och mer platt. Små stigar omgärdade bondgårdarna, hundarna skällde framför boningshusen och bondfolket utförde där sina dagliga sysslor. Även nu under vintertid var det hela en pastoral idyll som visade sig för betraktaren, och hade det inte varit krig så hade man kunnat njuta av landskapet på ett annorlunda sätt än det nu var möjligt. Dit ner fick vi barn inte gå. Vi flyktingar var ett främmande element på den österrikiska landsbygden och även om vi var accepterade som något nödvändigt ont, var vi inte speciellt välkomna. Föreståndarinnan för Waxenbergs flyktingläger var en femtioårig tysk ungmö med starka nazistiska böjelser. För henne var Hitler något av ett gudaväsen, en som skulle skapa det Tredje riket och ge varje tysk flicka en man. I hennes ögon var Hitler en kärleksfull landsfader och en hängiven djurvän, ingen fick ifrågasätta honom. Men de flesta österrikare kände sig som Hitlers offer och även många tyskar ansåg att de har fått betala alltför dyrt för nazisternas idéer, så dock inte hon. Hon var en fanatiskt troende, en som hade bombarderats med paroller och tal, och var nu övertygad om att Hitler var det mirakel som hon och många med henne hade hoppats på. Hitler var en idol för henne. Men kanske att hennes tro hade börjat blandas med en gnutta tvivel eftersom hon konsumerade alkohol dagligen och var varje eftermiddag mer eller mindre berusad. Som en hjälpföreståndare hade hon en äldre polack. När vi hade varit i lägret ungefär en vecka eller två var det dags för filmvisning. Föreståndarinnan rullade ner en stor vit duk i samlingssalen och visade oss en film om en av Hitlers storslagna parader. Det var en militärparad. Tiotusentals soldater i militäruniformer deltog i paraden. Soldaterna marscherade i raka led ackompanjerade av marschmusik. Trupperna tågade förbi en hedersläktare där Hitler höll tal. Bakom soldaterna marscherade Hitlerjugend. Ett helt människohav fyllde arenan där tusentals nazistanhängare hade samlats. Människor saluterade, lyfte sin högerarm till

182

Hitler hälsning, och luften vibrerade av upphetsning. Ungdomar med hakkorsflaggor i händerna var hänryckta av att vara i närheten av Führer. Jag minns inte mycket av filmen, mer än att jag tyckte att Hitler var en rätt gammal man, kort till växten och att han skrek när han höll sitt tal. Vad han sa förstod vi inte eftersom vi inte kunde tyska tillräckligt bra. När filmen var slut sa föreståndarinnan till samtliga som hade kommenderats till filmvisningen:– Från och med nu skall ni sträcka fram armen och säga ”Heil Hitler” varenda gång ni hälsar på varandra. Vi var förstummade. Behövde vi verkligen använda Hitlerhälsningen när vi mötte varandra? Nazismen verkade fortfarande hålla ett hårt grepp om vissa människor och dit hörde vår föreståndarinna. Ingen vågade öppet kritisera det hon sa, men bakom stängda dörrar pratades det en hel del. Det fanns ungefär ett tjugotal ester i detta läger. När vi efter föreställningen diskuterade saken sa en av dem: – Jag har hört att esterna brukar säga ”Eli ütle” (Jag säger det inte) när man vill att man skall göra Hitlerhälsningen. Det låter nästan som ”Heil Hitler” men har en rakt motsatt betydelse. Vi tyckte alla att det var en bra idé och började öva oss i att säga ”ei ütle”. Vi lovade att inte säga något om det till någon annan utanför vår grupp, och vi lyckades med det en tid. Men snart visade det sig att det fanns en angivare i gruppen. Hon hade gått till föreståndarinnan och avslöjat vår lögn. Nu blev alla ester kallade till föreståndarinnan. Föreståndarinnan och den polske hjälpredan satt bakom ett skrivbord. Vi fick stå i salen. Föreståndarinnan började med en föreläsning om vad som gäller i detta läger, vilka hälsningsformer som skall råda, och vad som händer om man inte följer dem. Följde man inte reglerna skulle man kastas ut ur lägret och placeras i ett arbetsläger. När den officiella delen var över ville hon träffa varje familj i enrum. När vi kom in i föreståndarinnans rum läxade hon upp oss och sa att vi kommer att straffas om våra kränkande åtbörder upprepas. Vi fick inte heller tala estniska med varandra eftersom tyskan

183

var det officiella språket som gällde i detta flyktingläger. Mor protesterade, men det lyssnade hon inte på. När mor sa att vi inte kunde tala tyska fick hon till svar att ”då får ni lära er det”. Hädanefter höll vi oss, så långt vi kunde, till reglerna för att inte reta föreståndarinnan i onödan. Några fler incidenter hade vi inte med henne under vår tid i lägret. I lägret fanns också en skola. Flyktingbarnen skulle gå i skolan. Eftersom vi tillhörde många nationaliteter skedde undervisningen på tyska. Jag minns att vår lärare var en tysk man. Han ansåg att det skulle vara ordning i klassen och han var mer intresserad av att hålla ordning än att vi skulle lära oss något. Varje morgon började med ett litet anförande som slutade med en Hitler hälsning. Före nazisternas maktövertagande hade man i det katolska Österrike haft morgonbön i skolorna innan undervisningen började. Nu fanns det en ny gudomlighet som man tillbad. Sedan skulle vi sitta tysta under hela lektionen. Ville vi svara på en fråga fick vi sträcka upp handen, och fick vi svara skulle vi resa oss och ge vårt svar stående. Både jag och Hando gick i denna skola, jag i tredje klass och Hando i första klass. Jag minns inte mycket av undervisningen eftersom jag inte förstod tyskan så bra. Vi hade visserligen fått ett estniskt-tyskt lexikon och skulle använda det, men det mesta som läraren sa blev oklart. Jag minns att jag ofta var trött och hade svårt att hålla ögonen öppna. I bänken framför mig satt en polsk flicka. Hon hade mörkbrunt hår samlat i flätor. Små vita löss promenerade upp och ner i hennes flätor, och jag var mer intresserad av att se till att lössen inte skulle sprida sig till mig än av lärarens monotona röst. En gång fick jag en fråga som jag inte förstod, och kunde självfallet inte heller ge något svar. Då kom läraren raskt fram till min bänk och slog mig på fingrarna med en linjal som han alltid höll i handen. Senare fick jag veta att min förseelse inte hade att göra med att jag inte kunde svaret på frågan utan att jag hade haft mina händer i knäet när de skulle ha legat ovanpå skolbänken.

184

Vintern kom och naturen var klädd i vit snö. Det blåste kyligt och ingen ville gå ut. Domherrar och talgoxar hade sökt sig till brunnskanten för att hitta föda. – Här i Österrike kallas domherren för ”Dompfaff”, kunde gamla fru L berätta. Fågeln är en kyrklig dignitär och en ståndsperson i fåglarnas krets. När domherren tog brunnskanten i besittning, höll de andra fåglarna sig på respektfullt avstånd. En dag såg vi en stor svart fågel med en lång krökt gyllene näbb landa på brunnskanten. Då flög alla andra fåglar i väg. – Det är en alpkaja, sa gamla fru L. De är rätt vanliga här i alperna, ungefär lika vanliga som skatorna är i Estland. Ibland blir de tama och kan nästan äta ur handen.Fågeln åt snabbt upp all mat som fanns på brunnskanten och gav sig sedan i väg. I flykten gjorde den akrobatiska rörelser, som om den ville tacka för maten. Skolan hade jullov. Lägret surrade av rykten. Häromdagen kom en grupp polska flyktingar som hade räddat sig från ryssarna och kunde berätta hemska historier. De berättade att ryska soldater hade spikat fast några kvinnor på dörrar, där de sedan fick dö. En man hade fått högaffeln i bröstet och förblödde. Flyktingarna var mycket upprörda och ville gärna prata om det som de hade varit med om. En av flyktingarna kunde tyska och vi fick det hela översatt av fru L. En annan flyktinggrupp – jag tror att den var från Tjeckoslovakien - kunde berätta motsvarade hemskheter, som tyskarna hade gjort. – Vet ni att de samlar ihop judar i stora koncentrationsläger och sedan kokar de tvål av dem, sa en av dem. Tvätta er inte med tvål. Om ryktena hade sanningsbakgrund eller inte vet jag inte, men vi ester tyckte i alla fall att det var hemskt att falla i händerna på ryssar. Eftersom det inte fanns några judar i vår flyktinggrupp hade vi inte samma rädsla för tyskarna.

185

En jul i flyktinglägret

Veckorna försvann rätt fort och det blev julafton. Sent på eftermiddagen kom en polsk flykting, en gammal man, in i samlingssalen med en julgran. Varifrån den gamle hade fått granen visste ingen och ingen frågade heller. Alla hjälpte till att med hjälp av provisoriska stöttor ställa granen upprätt. En svartklädd kvinna började tränga sig fram, hon flåsade och stötte emot oss. I ena handen, som var tryckt mot bröstet, höll hon ett litet knyte invirat i tidningspapper. Väl framme vid granen virade hon upp pappret och tog fram tre stearinljus. Det fanns inga ljusstakar. Men några unga män var snabbt framme och konstruerade av några hårnålar ett antal hållare för ljusen. När allt var färdigt såg det hela rätt fint ut. Granen hade inte endast fått ljusen ditsatta utan dessutom fanns där en och annan vit näsduk stoppad in mellan grenarna. Dessa hopskrynklade näsdukar påminde om bomullen som förr i tiden hade använts som ”julgranssnö”. En medelålders kvinna steg fram och började läsa julevangeliet. Hon läste på tyska. - ”Ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila.” – Tänk att Jesusbarnet föddes just en julnatt, sa mormor. – Jesusbarnet, jag tackar jag, sa en gubbe, kanonmat är det vad som föds i dag, kanonmat, så sant jag säger. Diskussionen kom i gång. En av de samlade, en enbent man med allvarsam min, stödde sig på sina kryckor och sa: – Vad är det egentligen för skillnad mellan korset och kanonen mer än två tusen år av mänsklig utveckling? När allt kommer omkring är båda två endast onda frukter som människan har plockat från kunskapens träd. Jag förstod inte vad mannen menade, och det verkade som om inga andra gjorde det heller, det verkade som om ingen hittade något lämpligt svar till det som den handikappade mannen hade sagt.

186

Efter en stund gick kvinnan som hade kommit med stearinljusen fram till granen och tände dessa. Det blev så sällsamt tyst i samlingssalen, allas ögon var riktade mot granen. Efter en stund av tystnad hördes någonstans långt bak en skrovlig röst som försiktigt och med tämligen omelodiös stämma började sjunga ”Stille Nacht, heilige Nacht…”. Allt eftersom stämde också andra flyktingar in i sången, ibland på tyska men ibland på deras egna modersmål. Snart fylldes hela den stora salen av denna hymn, sjungen av en kör av brutna röster på ett flertal språk. Jag sjöng också med, mor gjorde det och mormor gjorde det. Till och med Hando sjöng fast han inte kunde vare sig text eller melodi ordentligt. Den varma doften från människors kroppar, harklingar och snyftningar, allt blandade sig med sången till någonting högtidligt. Länge var vi kvar i samlingssalen, långt efter att ljusen hade brunnit ner.

Vi var redan i slutet av januari 1945. Jorden hade börjat vända sig från mörker till ljus. Det snöade, ljud-löst föll flingorna. Ny-snön hade skapat en ny yta där allt kantigt hade skulpterats om till kurv-or. Några i lägret visste berätta att den ryska fronten hade krupit allt närmare. Redan på jul-aftonen hade ryssarna omringat Budapest och nu mot slutet av januari var de i Polen, och hade

redan erövrat Warszawa. Dessa nyheter hade flyktingarna fått höra från utländska media. I lägret var det strängt förbjudet att lyssna på utländska radiosändningar, men man gjorde det ändå. Vi hade också en liten radio i vårt rum som fru L hade införskaffat. Dagligen lyssnade vi på sändningarna från BBC.

187

Jag, Hando och lillebror Raivo

Denna brittiska radiostation sände nyheter på tyska, avsedda för den tyska civilbefolkningen. De officiella tyska radiosändningarna var fulla av propaganda. Hitler vägrade att se verkligheten i ögonen och lät tyskarna vara i okunnighet om krigsläget.

Vår radio var gömd under mormors täcke. Vid sändningstid tog vi fram den och satte den under bordet. Över bordet la vi en filt som hängde ner till golvet. När sändningarna började la vi oss alla på golvet med våra huvuden under bordet och filten över oss, för att rösterna från sändningarna inte skulle höras utanför rummet. Vi riskerade ett hårt straff ifall lägerledningen hade kommit på oss att vi lyssnade på förbjudna sändningar. Fru L översatte det som sades. Jag minns att det var spännande att ligga där på golvet och lyssna på förbjudna röster. Hittills hade jag trott att endast barn gjorde förbjudna saker, men nu insåg jag att även vuxna gjorde det. Jag förstod inte vad som sades i radion, inte heller förstod jag innebörden i de nyheter som förmedlades, men det var spännande ändå att ligga där tillsammans med vuxna människor. Hando tyckte mest om början på programmet. Det började med bom, bom bom, …bom, bom, bom, bom ….bom. – Det låter som början på Beethovens femte symfoni, sa gamla fru L som var musikaliskt kunnig. Inte visste jag att BBC använde samma rytmer som Beethoven. Vi visste inte vad vi skulle tycka eftersom ingen av oss visste hur Beethovens femte symfoni lät. Men både jag och Hando, och även L:s barn, tyckte att det var en pampig början på de förbjudna sändningarna. I början på februari fick vi höra att den stora ryska offensiven som hade startat i mitten på januari var en fullständig katastrof för den tyska armén. Öst- och Västpreussen isolerades från Tyskland, och den 27 januari 1945 gick den ryska armén över Oder och stod nu, efter två veckors framryckning, cirka trehundra kilometer in på tysk mark. Ryssarna var endast 150 kilometer från Berlin. Vi hade

188

inte hört någonting från far och var nu oroliga över det. Till hans arbetsuppgifter hörde att vara nära fronten och rapportera därifrån och då kunde vad som helst hända. Tänk om han har blivit dödad, var vår tysta tanke. Ingen uttalade den dock, även om jag såg att mor var mycket orolig.

Hälsoproblem

Under denna vårvinter fick vi barn genomgå en hälsokontroll. En läkare kom till lägret och gjorde en allmän kroppsundersökning. Han kände på olika delar av kroppen i jakt efter svullnader, ömhet eller temperaturförändringar. Han kände på lymfkörtlar, på lever, mjälte och njurar. Sedan lyssnade han med ett stetoskop på lungorna och på hjärtat. Vi fick gapa för att han med hjälp av en lampa skulle kunna inspektera insidan av munnen och kika in i svalget. För att göra det stack han en spatel i munnen för att med den hålla ner tungan. Resultatet från denna undersökning var för min del att jag bedömdes som alldeles för undernärd och det var något krångel med mina lungor. Doktorn ordinerade vila ett par timmar mitt på dagarna och bra kost med mycket mjölk och ägg. Men läkarens ordination var endast en ordination som inte tillfullo kunde följas. Jag kunde visserligen vila ett par timmar mitt på dagen, men en mera hälsosam kost fanns inte att få. Varje dag mitt på dagen, då när vädret var som bäst och alla andra barn var ute och lekte, fick jag lägga mig i sängen för att sova, men jag kunde inte sova på dagen. Jag var inte ens trött. Men ordinationer är något som måste följas och därför fick jag genomlida många veckors påtvingad vila. Mormor ville så gärna hjälpa mig. Hon lärde mig att sticka, och jag fick sticka under min viloperiod i sängen. Jag minns fortfarande att jag blev svettig, eftersom stickningen var svår att genomföra och garnet blev fuktigt, och det hela slutade med att mormor fick avsluta den påbörjade sockan. Jag tyckte att denna hälsokur

189

som skulle göra mig starkare gjorde mig istället allt svagare. Till och med mitt humör sänktes och jag kände mig lätt nedstämd. Då avbröts kuren av mor och vi började med nästa kur. Nästa kur handlade om den hälsosamma kosten. Den fanns inte att få. Hunger var något som plågade oss alla under denna krigsvår. I lägret hade vi ett gemensamt kök och från det serverades det oftast soppa eller gröt. Det var uträknat att vuxna skulle ha ett visst antal kalorier per dag, och barn skulle ha något fler. Men det räckte oftast inte för att stilla hungern. Jag minns än i dag de plågsamma hungerkänslorna. Den tomma magen skrek på föda som inte fanns, och den längtade efter en viss typ av föda. När vi barn inte var sysselsatta med våra lekar, som tillfälligt distanserade oss från tanken på mat, rörde sig våra samtal ofta om ätbara ting. – Kommer ni ihåg när vi fick äta efterrätt? Kommer ni ihåg hur den smakade? frågade jag de andra barnen. – Kommer ni ihåg hur goda karamellerna smakade? svarade de. – Minns ni hur mycket vi fick äta av klappgröt? Är det någon som saknar brödsoppan? En efter en ställde vi våra frågor och vi mindes alla den mat vi hade ätit förr. Nu på vårvintern, när matbristen var generell i hela Österrike och Tyskland, skars även matransonerna ner. Återstod den tunna surkåls- eller potatissoppan eller den något slemmiga havregrynsgröten. Den undernäring som många barn, inklusive jag, led av ledde också till att man ständigt kände sig frusen. Våra händer och fötter var alltid iskalla, oavsett hur många par vantar eller sockor vi hade på oss. Att i det läget äta en närande kost bestående av mjölk och ägg, såsom doktorn hade föreslagit, var helt omöjligt såtillvida man inte företog extraordinära åtgärder. Det var exakt det vi gjorde under denna vårvinter. Vårt tiggeri fick sin början. Mor och jag började gå till byborna nedanför berget för att tigga mat. Jag minns fortfarande med ett visst obehag dessa

190

tiggarvandringar. Vid varje bondstuga knackade vi på dörren och jag skickades in. – Gå du och fråga efter bröd, sa mor, det är svårare för människorna att säga nej till ett barn. Även om jag inte var förtjust i idén gjorde jag som jag blev tillsagd. Jag hade lärt mig vad jag skulle säga när jag knackade på. Det var endast två satser på tyska som jag ständigt upprepade vid varje dörr, ”Grüss Gott” efterföljt av ”Bitte Brot”. I en bondstuga möttes jag av en bastant bondmora som skar av en skiva från en brödlimpa och gav den till mig. I en annan stuga fick jag en bit äppelkaka. I en tredje fick jag ett ägg. På så sätt gick vi från bondgård till bondgård och hade till kvällen lyckats att få ihop en hel del läckerheter. Nästa dag påbörjade mor och jag vår vandring på likartat sätt. Det var mycket sällan som vi kom tomhänta hem. Den tyska bondbefolkningen var vänlig och gav det de kunde. Att vi fick så litet från varje hushåll berodde inte på bristande givmildhet utan på att inte heller de själva hade gott om mat. Vissa av våra strövtåg var lyckosamma och då kunde vi gå hem till lägret litet tidigare på eftermiddagen. Men vissa gånger kunde vi gå en hel dag utan att vi fick ihop något. Dessa vandringar var även fysiskt plågsamma. Vi travade i snöiga stigar upp och ner längs bergskedjan och jag minns att mor blev ofta trött. Då satte vi oss på någon sten eller lutade oss mot ett staket för att vila. Men även om dessa tiggarvandringar hade många obehagliga och svåra moment fanns det också något gott i dem. Mor och jag kom på något sätt nära varandra, inte som kompisar eftersom hon var min mor, utan i ett slags gemenskap utöver det vanliga. Det var våra tiggartåg som gjorde att vi kunde äta något gott och näringsrikt utöver lägermaten. Jag visste att mormor brukade be Fader Vår och jag kunde också de orden. I en av stroferna heter det ”Vårt dagliga bröd, giv oss i dag”. En gång när jag hörde mormor be bönen frågade jag henne varför Gud inte gav oss vårt dagliga bröd, varför vi var tvungna att tigga ihop det själva. Hade Gud glömt oss nu när det var krig? Eller hade han så mycket att göra när

191

andra hade det sämre än vi? Mormor förstod min fråga, hon viftade inte bort den, men tog god tid på sig innan hon svarade. – Du måste förstå, sa hon, Gud är inte en Gud som ger människorna gåvor när de inte själva gör något för att förbättra sina liv. Att mor och du får mat på era vandringar är en Guds gåva. Glöm aldrig att Gud vill att människan skall anstränga sig, och gör hon det får hon också hjälp. Han är ingen önskegud som likt en springpojke uppfyller allt vad människan begär. Jag tyckte att de förklaringar som mormors gav var förnuftiga, även om jag fortfarande tyckte att Gud kunde hjälpa oss litet mer än vad han gjorde. På kvällarna efter våra ”affärsresor” skulle vi äta den hopsamlade maten. En dag hade vi en bit hästkött med oss hem. Det var saltat och kunde ätas som pålägg. Både mormor och Hando vägrade att äta det. – Hästarna är vackra djur, sa mormor, jag kan inte tänka mig äta deras kött. Hando kom ihåg hästen som vi vallade i Loksa, den som jag lärde mig rida på, och ville inte heller ha köttet vi nu hade fått. – Ät nu och var tysta, sa mor irriterat. Maare och jag har sprungit hela dagen bland bondgårdarna för att få ihop litet föda. Då skall ni inte bråka. Var snälla och försök att tänka förnuftigt. Vi behöver alla näringsrik mat och kan inte välja och vraka. Jag minns inte hur denna kontrovers slutade, om mormor och Hando verkligen åt av köttet. Jag däremot åt med god aptit. Av någon anledning gjorde det mig inget att det var en häst som hade gett sitt liv för oss. Snarare tyckte jag att det var något fint att hästen hade offrat sig. Dagligen passerade bombplanen Waxenberg på väg till Wien, Linz, Salzburg och Innsbruck. En dag i början av april när vi var ute och lekte kom många attackplan och flög över våra huvuden, det var så många plan att hela himlen färgades svart. Flyganfallet hotade inte oss utan riktades mot städerna.

192

Vi såg hur de bombade Linz, som var endast ett tjugotal kilometer från oss, nere i dalen. Marken skalv av bombkrevaderna som slog upp stora svarta rökpelare och skapade eldsvådor. När flygplanerna hade lämnat av sin dödliga last avlägsnade de sig och lämnade kvar en brinnande stad. Vi förstod att kriget var nu mycket nära

På flykt undan den ryska armén

I lägret gick rykten att ryssarna var redan framme vid Wien. Vår familj tillsammans med familjen L tyckte att det var hög tid att göra något, och vi insåg att vi nu måste överge Waxenberg och fly västerut. Fru L: s gamla mor hade goda vänner i Schweiz och vårt mål var att komma till Schweiz, eftersom det var ett neutralt land. Den gamla damen hade lyckats att skaffa ett resevisum till sig och till sin dotters familj. Vi saknade ett sådant visum men tyckte att om vi följs åt kommer det hela att ordna sig. Det var inte alldeles enkelt att ta sig från flyktinglägret. Endast de som hade en giltig anledning att lämna lägret fick göra det. Vi hade kommit överens att packa ihop våra saker med familjen L: s, och skicka i väg dem samtidigt. När familjen L hade farit skulle de vänta tills vi hade anslutit oss till dem. Fru L med sin familj var resklara. De hade ordnat en bil som tog deras bagage och dem själva till Linz. Vi hade satt L: s namn på våra ryggsäckar och de lastades nu tillsammans med det övriga bagaget på bilen. Sedan for familjen L i väg. En stund därpå skickade mor mig och Hando i väg. Vi skulle låtsas att vi lekte i ruinerna och när vi doldes av ruinhögen skulle vi gå nedför berget till en liten skogsdunge där familjen L väntade på oss. Vi lyckades att ta oss ner utan att någon misstänkte vår flykt. Kort efter att vi hade försvunnit ur sikte tog mor och mormor, som sköt barnvagnen med Raivo, en skenbar promenad och försvann även de. Bilen med fru L

193

väntade på dem i den lilla skogsdungen och tog upp dem när de kom dit. På det sättet kom vi iväg från Waxenberg. I Linz skulle vi ta tåget mot Schweiz. Vår plan var att vi skulle ta oss först till Salzburg, sedan till Innsbruck, och därifrån till Schweiz. I Linz fick vi vänta länge. Tågen gick inte längre efter någon tidtabell. Människor stod på perrongen och väntade. Det var stor trängsel i denna folkmassa och det gällde att hålla sig tätt samman så att man inte skulle tappa bort varandra. Många familjer splittrades under dessa dagar av flykt. Våra medresenärer visste berätta att ryssarna redan hade intagit Wien, och alla flyktingar var angelägna att snabbt komma bort från fronten. Det var kyligt i luften och det fanns ingenstans att ta vägen. Ingen vågade lämna sin plats av rädsla att inte komma med när det kom ett tåg. Till slut kom ett tåg. Men det var fullsatt till bristningsgränsen. Jag och Hando trängde oss in. Mor kom strax efter oss. Väl inne i kupén öppnade hon tågfönstret och tog Raivo från mormor som stod på perrongen. Hon gav Raivo till mig och försökte att hjälpa upp mormor genom fönstret. Men mormor var alldeles för tung och hade svårt att hjälpa till själv. Två tyska soldater som stod på perrongen såg vad som höll på att hända oss, och med gemensamma krafter lyfte de upp mormor så att hon kunde ta sig in till kupén genom fönstret. Familjen L hade hunnit ta sig på tåget genom dörren. Tåget satte i gång, vi lämnade Linz och var på väg till Salzburg. Vi var framme i Saltzburg fram emot kvällen. Det skulle inte gå några tåg vidare förrän dagen därpå. Vi fick övernatta i en kyrka i Saltzburg. Det var en rätt stor vit kyrka, belägen i ett grönområde. Kyrkan hade tömts på bänkar och gjorts om till ett nattläger för flyktingar. Varje familj fick en filt som skulle läggas på golvet och fungera som sängplats. Denna natt fann det ett hundratals flyktingar i denna kyrka. Det jag minns av kyrkan var att den hade en vacker madonnaskulptur i altaret. Mormor sa att det var Jesu moder som skulle vaka över oss denna natt. Vi sov rätt lugnt och kände oss något så när utvilade på morgonen.

194

Nästa dag var den tjugonde april 1945. Det var Raivo - och Hitlers - födelsedag. Raivos födelsedag firade vi på Hauptbanhof i Salzburg. Det var en vacker dag, solen sken och det började bli vårlikt varmt. Perrongen, där vi väntade på tåget mot Innsbruck, vette mot de snöklädda alperna. De sträckte sina stolta kronor högt upp mot himlen. Bergen var ungefär till hälften täckta av lövträd, som redan hade fått gröna löv. Längre upp, det som kallades den övre zonen, var täckt med barrträd. Fru L visste berätta att det längs bergskedjan, rätt högt upp, växer edelweiss. – Vet ni att edelweiss är Schweiz' nationalblomma, och förknippas med renhet och skönhet, sa fru L. Vi som är på väg till Schweiz borde känna till det. Hon visste också berätta att tyska soldater ur Wehrmachts bergsjägaravdelningar ansåg att det var ett tecken på duglighet att ha klättrat upp och plockat en edelweiss-blomma. Denna blomma fäste de sedan i uniformsjackan. Jag tyckte att dessa blommor påminde om våra vitsippor, och de var också lätta att plocka. Dagen var lång och tröttande, den släpade sig fram utan att det kom något tåg. Vi väntade och kortade av väntetiden genom att samtala med varandra. – Det är en historisk dag, sa mor, ni skall få se att vi alla kommer ihåg den till och med efter femtio år. Det är ju också Hitlers födelsedag, och man vet inte vad denna dag medför för kriget. – Hitler är en romantisk idealist, sa fru L. Han har drömt stora drömmar om sitt imperium, det Tredje riket, och titta hur det har gått. Nu ligger allt i ruiner. Själv sitter han tryggt i sitt högkvarter och ger order, han behöver ju inte vara med om striderna. Det är vi, civilbefolkningen, som lider av de konsekvenser som hans order medför. – Han är som vilken diktator som helst, sa mor. Hela historien tycks vara en ändlös rad av maktväxlingar. Är det inte Hitler så är det Stalin som dikterar villkoren. Båda är galna och grymma. Jag för min del bryr mig inte om dem. Hoppas att

195

det blir en lugn dag i dag, och att det kommer ett tåg så att vi kan ta oss längre bort från fronten. Samma dag när vi firade Raivos födelsedag på Salzburgs station, firade Adolf Hitler sina femtiosex år i Berlin. Han hade tänkt resa till sin villa i Berghof bland alperna för att därifrån leda Tredje rikets sista försvar. Men slutet nalkades snabbare än han hade trott. Denna dag stod de första stridsvagnarna redan utanför Berlin. Den födelsedagsfirande Hitler mottog lyckönskningar från sina trogna. Ute i parken framför hans underjordiska bunker dekorerade Führern Hitlerjugend, barn som utmärkt sig i kampen mot de ryska stridsvagnarna. Han var tystlåten och bekymrad, och förstod kanske att det inte längre var tal om seger. Hans medarbetare började ge sig av från Berlin och uppmanade också Hitler att lämna stan, men det gjorde han inte, han skulle bli kvar där ända till slutet. Denna dubbla födelsedag – Raivos och Hitlers - verkade för vår del vara en välsignad dag, det kom inte ett enda bombanfall. Det föreföll som om även krigets gudar dagen till ära var välvilligt inställda. Fram emot kvällen kom ett tåg och vi kunde fortsätta vår resa. Vår tågresa tog oss till Innsbruck. Väl framme började flyglarm. Snabbt ner till järnvägstunneln, ropade någon, och vi sprang och kontrollerade att alla kom med. Stående i den kolmörka underjordiska tunneln kunde vi höra hur våg på våg av bomber slog ner. Människor trängde sig samman, ner, dödsskrämda. Det här är slutet, tänkte jag. Hando började gråta och Raivo föll in i gråten. Mina tänder skallrade. Jag tryckte mig närmare mor och mormor. Fru L höll med ena armen om sin mor och med andra om sina tre barn. Människors skuggor rörde sig likt överjordiska väsen i det spöklika ljuset från flicklamporna. Någonstans längre bort började någon skrika men tystades snabbt ner. Sedan tystnad och efter en stund ljöd sirenen med faran över. Vi gick upp ur tunneln. Uppe på platsen framför järnvägsstationen var allt kaos. Det brann här och där. Brandkåren kom tjutande som ett rasande djur. Brandslangarna ringlade sig genom gatorna och

196

brandmännen sprang omkring. Luften var kväljande, fylld av stickande rök och sotflagor. De låga molnen var kopparfärgade med mörka kanter, kolorerade av eldsvådor och sot. Järnvägsplatsen var full av bråte. Det fanns damm, glasskärvor och stenflisor överallt. Men litet lägre bort växte en blomsterhäck och den var fylld av årets första rosor. Vad vackert, tänkte jag, trots död och förintelse blommade rosorna. Det var livet. Jag minns än i dag denna scen där liv och död stod sida vid sida, de spröda blombladen täckta av vattendroppar och sotflagor som virvlade i luften. Vi gick till stationshuset för att fråga efter tåget mot Schweiz. Där fick vi veta att Schweiz hade stängt sina gränser. Ingen släpptes in vare sig man hade ett inresevisum eller inte. Nu visste vi inte vad vi skulle göra. Mor och fru L skulle till stan för att höra sig för vilka möjligheter som fanns för att fortsätta. Vi barn skulle tillsammans med de två mormödrarna sitta kvar i stationshuset och vänta. Efter någon timme kom mor och fru L tillbaka. De hade tänkt att om vi inte kan ta oss till Schweiz så kunde Italien kanske vara en möjlighet. Men inte heller detta var längre möjligt. Det som återstod var att ta sig till Tyskland. Dit behövdes inget visum, eftersom Österrike ingick i Stortyskland. För oss var det viktigt att komma ifrån den ryska fronten. Därför beslutade vi att fortsätta norrut, för att där någonstans möta den amerikanska fronten. Från Innsbruck gick inte längre några tåg norrut. Efter några timmars letande lyckades mor och fru L spåra up en man som hade en lastbil och som lovade att köra oss norrut så långt han själv skulle. I vår grupp var vi nu tolv personer, fem i vår familj, fem i L: s familj och ytterligare en kvinna med ett barn. Vi klev på bilen och började vår färd. Bilmotorn krånglade då och då men vår chaufför fick den att fungera igen. Det blev kallt på den öppna lastbilen, men det fanns inget vi kunde göra åt det. Någon gång under natten kom vi fram till en liten by. Därifrån skulle det vara tre eller fyra kilometer till en järnvägsstation där det fortfarande gick tåg. Vår bilförare lämnade oss vid vägkanten i närheten av byn. Han vågade

197

inte köra närmare byn eftersom han hade hört att polska rövarband härjade där.

Efter ett visst letande fann vi en övergiven trasig höskrinda. Vi barn fick sätta oss i skrindan tillsammans med de paket vi hade. Mor, fru L och den andra kvinnan i vårt sällskap drog skrindan, mormödrarna sköt på. Vi var alla rädda när vi passerade byn, de polska rövarna kunde vara farliga. Men inget hände. På andra sidan byn gick vägen brant uppåt. Då skulle alla hjälpa till och skjuta på skrindan. Efter en timme eller så kom vi fram till en järnvägsstation. Stationen var full med folk, en del satt på bänkarna, andra låg och sov på golvet eller på de bord som fanns där. Ingen visste när det skulle gå något tåg. Jag och Hando fick lägga oss på ett bord och försöka sova ett tag. Efter att jag hade somnat vaknade jag plötsligt av ett kontigt ljud. En tysk soldat stod över mig och kräktes. Jag hoppade ner från bordet, men var redan nersmutsad. Det luktade illa, mor hjälpte mig att torka bort spyorna och tvätta rent med kallt vatten. Men helt ren blev jag inte, lukten fanns kvar länge. Fram emot morgonen hörde vi ropen, ”Det kommer ett tåg”, ”Det kommer ett tåg”. Ropen klingade högt och skränigt som om det var de sista dagarna som hade kommit. Det var en hop passagerare som hade stått längst fram på perrongen och sett ett tåg nalkas och ropade nu det glädjerika budskapet till oss andra. Tåget kom, saktade in, och stannade. Folket sprang fram för att komma med. Mycket snabbt fylldes tåget och vi som var längst bak i trängseln kunde inte komma med. Tåget rullade i väg utan oss. En ny väntan i ovisshet. Men efter en stund kom ytterligare ett tåg. Nu fanns det inte så många människor kvar som skulle med, så att vi kom med och fick bra platser. Tåget började rulla, ökade farten, bromsade sedan, stannade, åkte bakåt, stannade igen. Vi hade ingen som helst aning om vart vi var på väg eller åt vilket håll. Lågt flygande stridsflygplan flög över våra huvuden och sköt mot marken. Tåget stannade i en skogsdunge för att inte synas från luften.

198

Jag var rädd och så var också de andra. Men rädslan var något vardagligt under dessa dagar. Man registrerade den, upplevde den, men greps inte av panik. Det verkade som om de täta skräckfyllda situationerna som vi upplevde dagligdags hade höjt våra trösklar så att vi hade blivit vana vid rädslan. Endast Raivo var skyddad från rädsla. Hans späda ålder fungerade som ett skydd. Det var kallt på tåget och vi var mycket hungriga. Tågets fönster hade krossats av lufttrycket vid beskjutningen och det blåste kallt i kupén. Någon mat fanns inte heller att få. Det var flera dagar sedan vi hade fått äta ordentligt. – Jag är hungrig, sa jag till mor. – Jag är törstig, hemskt törstig, sa Hando, finns det inget att dricka? Den militärklädda tågpersonalen lovade att vi skulle få både mat och dryck när tåget stannade på nästa ställe. Fram emot eftermiddagen stannade tåget med ett ryck, rälsen var bortsprängd och man kunde inte komma vidare. Vi klev av tåget och befann oss i en liten by. Återigen kunde vi skaffa en lastbil, den här gången mot ett paket cigaretter som betalning, och den tog oss vidare. Nu var vi nästan inne i krigszonen. Det var dagliga flygräder. Jaktplanen flög lågt och sköt på människor på marken. Under dessa attacker fick vi inte stanna mitt på landsvägen utan skulle springa till skogs och krama ett träd så att man inte fungerade som måltavla för flyget. Lägga sig ner skulle man inte heller göra, fast instinktivt ville man göra just så, eftersom då syntes man bra från hög höjd. Vi hörde planen först innan vi såg dem, ett avlägset surr innan de kom stormande in över trädtopparna. När vi såg dem dyka sprang vi till skogs. Mormor hade svårt att kliva ner från lastbilen. – Låt mig stanna, spring ni, sa hon, en gång måste man dö ändå. Men vi ville inte att hon skulle dö just nu. Med gemensamma krafter hjälpte vi henne ner från lastbilsflaket och tog henne med.

199

– Det här är inget humant krig, sa fru L, när vi stod mellan träden. Tänk, att skjuta civilpersoner på marken, det är grymt. Krig borde inte föras med sådana medel. Alla vill väl leva, också de som skjuter oss. Även de har väl föräldrar eller egna barn. Hur tänker de egentligen, det skulle vara bra att veta. När ljudet av dundrande kanoner hade upphört kunde vi fortsätta vår färd. Efter en mödosam resa kom vi fram till ett av Münchens ytterområden. Där fann vi ett bageri. Vi gick in för att köpa bröd och för att fråga var vi kunde få nattlogi. Vi var mycket hungriga, trötta och plågade. Bagaren var en vänlig äldre man som levde med sin hustru under rätt torftiga förhållanden, men han ordnade husrum för oss. Vi kunde övernatta på hans vind. Vinden var full av hö och efter att ha ätit litet la vi oss i höet och somnade av pur utmattning. På morgonen kände vi oss bättre till mods och kunde till och med tvätta oss. Vi fick bröd och mjölk av det vänliga paret. Men vår vistelse här skulle bli mycket kortvarig. – Här kan ni inte stanna, sa bagaren till mor och fru L., det är alltför farligt och ni har så många små barn att ta hand om. Ni borde ta er till en mindre ort där det är lugnare. Bagaren hade hittat en bonde med häst och vagn som skulle till en by fyra mil söder om München. Bonden lovade att ta oss med dit. Vägen på vilken vi åkte var packad med människor, nu inte längre med flyktingar utan med tyska soldater. Det var utmattade tyska trupper som var på flykt undan fronten. En del kom åkande på stridsvagnar, andra körde på motorcyklar, andra åter gick till fots. Vi var praktiskt taget de enda människorna som gick söderut, alla andra gick åt motsatt håll. Fyra-fem amerikanska jaktplan dök plötsligt upp i höjd med trädtopparna, och kulspruteeld från planen strök över vägen. Soldaterna sprang till skogs för att få skydd. Alla hann inte dit, en del sårades och säkert var det en och annan som dödades. – Det är slut med alltsammans, skränade soldaterna. ”Alles vorbei“, ”alles vorbei“.

200

Jaktplanen svängde och kom tillbaka. De sköt ett kulregn över vägen. Bonden hade styrt in sin häst bland träden, och vi gömde oss tillsammans med de tyska soldaterna. Återigen hade vi fått hjälpa våra två mormödrar ner från vagnen, men nu fick vi också hjälp av bonden som ledde hästen. Mot eftermiddagen färdades vi på småvägar, och blev inte lägre störda av flygplanen. På kvällen var vi framme i byn Marktoberdorf.

201

Kriget är slut!

I Marktoberdorf blev vi inkvarterade i ett nedlagt skolhus. Vi visste att amerikanerna skulle ta över byn sannolikt redan under denna natt den 27 april 1945. Vi fick mat, majsgröt och mjölk för barnen och gröt och the för vuxna. När vi var mätta gick vi ut. Vi stod ute vid skolhuset, en klunga flyktingar som hade tillryggalagt tusentals kilometer längs rämnade vägar och ändlösa omdirigeringar, och visste inte vad morgondagen skulle medföra. Skulle frontens övergång ske stillsamt och smärtfritt eller skulle vi bli skjutna av triumferande soldater? Våra vuxna samtalade stilla. Vi visste alla att det kunde vara vår sista dag i livet. Vi greps av en ödesmättad stämning, en stämning som jag minns än i denna dag. Det fanns ingen ångest, endast en undran blandad med bävan. Himlen var blodröd av bränder. Bakom det röda skenet fanns den karga bergskedjan med de vita snöklädda alptopparna. Sent på kvällen, det var redan mörkt ute, hörde vi en bilkolonn närma sig. Vi tog oss fram till den stora dörren för att se vad som höll på att hända. En hel kolonn stora militärlastbilar körde längs vägen, fyllda av amerikanska soldater. Hälften av dessa soldater var färgade. Nattens mörker gjorde att man inte kunde se deras ansikten. Därför blev scenen nästan surrealistisk. Det var som om uniformsmössorna satt i luften ovanför de uniformklädda männen, de svarta ansiktena förintades av mörkret. Jag och Hando såg det först och visade det för mor och mormor. – Mor, ser du soldaterna, de har inga huvuden, sa både jag och Hando. Mormor, titta, vad konstigt. Även de andra barnen i vårt sällskap hade lagt märke till de huvudlösa mössorna. Det var en märklig syn, och det blev vårt första möte med amerikanerna. Mormor fann sig snabbt och sa:– Tack Gode Gud att kriget nu är över för vår del. Om soldaterna har något huvud eller inte får vi se när det ljusnar i morgon.

202

På morgonen fick vi för första gången på länge tvätta oss ordentligt. Efter en mättande frukost gick mor och fru L för att kontakta några myndighetspersoner i byn, för att få information. Det de fick veta var att vi nu var ockuperade av amerikaner. De fick också matkuponger för oss alla. Man hade sagt att vi kunde stanna i skolhuset tills vidare. På kvällen kom några amerikanska soldater och talade med oss. Fru L kunde litet engelska. Vad de pratade om vet jag inte, men det var ett vänligt samtal. De vuxna skrattade och verkade glada. Soldaterna gav oss barnen tuggummi. Till att börja med visste vi inte vad det var och vad man skulle göra med det. Hando och ett av familjen L: s barn lyckades svälja tuggummit innan vi fick klart för oss att det endast skulle tuggas, och när smaken hade försvunnit spottas ut. Raivo ville också smaka på tuggummit men det fick han inte. Mitt tuggummi smakade mentol, ungefär som hostkaramellerna hemma. Den andra amerikanska nyheten för oss under denna kväll var Coca Cola. Den var en mörkbrun och något simmig sötaktig dryck, betydligt skarpare i smaken än dagens Coca Cola drycker. Soldaterna hade berättat att den tillverkades av löv från coca-busken som innehöll ett uppiggande ämne. Under denna första kväll lärde vi också vårt första ord på engelska, det var ”okey”. Hando var fundersam när det gällde de mörkhyade soldaterna. – Varför är de svarta, frågade han? – Det finns människor som har olika hudfärg. Kommer du ihåg de böcker vi läste en gång, du vet berättelserna där man gav sig ut i världen och träffade svarta invånare i Afrika, började mor förklara men blev snabbt avbruten av en kaskad av frågor.– Jag trodde att de svarta människorna bara fanns i böckerna, sa Hando. Kommer dessa soldater från Afrika? De som bodde i Afrika var ju nakna och hade endast något runt magen. De som kom till oss i går hade uniform. – De soldater som kom till oss i går kommer från Amerika. Det finns människor i olika färger överallt i världen. En del är

203

svarta, andra är gula som de i Kina, sedan finns det indianer som är orangefärgade. I Afrika är de flesta svarta. I Europa där vi kommer ifrån är alla vita. Det spelar ingen roll vilken hudfärg man har, huvudsaken är att man är en god människa, avlutade mor sin utläggning, och Hando lät sig nöja med det.

Den 8 maj 1945 kunde vi höra från radiosändningarna att kriget var slut. Tyskland hade kapitulerat villkorslöst och Hitler hade redan för några dagar sedan begått självmord. – Tänk, att nu är allt över. Vi behöver inte längre fly, sa fru L. Äntligen får vi leva i fred. Mor instämde men var fundersam. – Vad betyder krigsslutet för oss? Kan vi skapa oss ett nytt liv? Just nu är vi som vinden som inte har något hem. – Var inte ängsliga, sa mormor. Vi är inte lämnade vind för våg, alltid hittar vi lösningar. Mormor hade alltid något uppmuntrande att säga, hon var vis av ålder. Jag för min del tyckte att det var skönt att kriget var slut. Nu slipper man dessa ideliga bombningar. Hando och de andra barnen höll med mig. I den åldern funderar man inte över framtiden. Efter ett par tre veckor fick vi oroande nyheter. Till byn hade kommit ett antal ryska militärer som snabbt hade organiserat en militär stab. I byn och i närliggande byarna hade det funnits ryssar, antingen hade de flytt från det sovjetiska systemet eller varit anställda vid den tyska industrin. Nu skulle dessa personer samlas i ett läger som skall omgärdas med taggtråd, och som sedan skall föras tillbaka till Sovjetunionen. Dagarna därpå kom två ryska estniskttalande officerare även till oss, och försökte påverka oss att återvända till hemlandet. – Estland är ju befriat, menade det, nu kan ni lugnt åka hem. Ni är ju nazisternas offer och vi har befriat er. Det lät mycket skrämmande. Hela vår flykt handlade om att komma ifrån ryssarna och nu var de här igen. Mor försökte förklara vår ståndpunkt för de amerikanska soldaterna som brukade hälsa på oss på kvällarna.

204

– Vi kan inte återvända till Estland, det är helt omöjligt, där härskar ryssarna och det är en fientlig makt till oss. Våra soldater har endast kämpat mot ryssarna och aldrig mot amerikanerna, och vi själva har flytt från den ryska armén. Fru L gav sig också in i diskussionen. – Kan ni hjälpa oss och se till att vi inte mot vår vilja utlämnas till ryssarna? Vi vet vad som hände våra landsmän under den ryska ockupationen, vi är helt enkelt rädda. Soldaterna lyssnade men hade inga löften att komma med. Det är en politisk fråga, sa de. Så småningom fick vi veta den politiska bakgrunden. På en konferens som hölls i Jalta på Krim 4–11 februari 1945, och som kom att kallas Jaltakonferensen, hade de allierade stormakterna delat upp det framtida Europa mellan sig, där västmakterna och Stalin hade gjort en överenskommelse enligt vilken alla sovjetmedborgare skall skickas tillbaka till Sovjetunionen efter krigsslutet. Ville man inte det skulle en sådan repatriering ske under tvångsliknande former. Flyktingar från de baltiska staterna räknades enligt Sovjetunionen till sovjetiska medborgare eftersom de baltiska staterna hade före den tyska ockupationen, dvs. före 1940, varit ockuperade av ryssarna. Nu var vi riktigt oroliga. De ryska officerarna återkom och blev mer och mer påträngande i sina försök att övertala oss. Mor och fru L gick till myndigheterna i byn för att inhämta underrättelser. Kanske fanns det något som vi kunde göra. Vi hade hört att det började bildas flyktingläger i närheten, och att vi kanske kunde komma till något av dessa och få skydd där. När mor och fru L kom tillbaka kunde de tala om för oss att det fanns ett läger i Kempten, som ligger endast ett trettiotal kilometer från oss. De hade också träffat föreståndaren för lägret, journalisten Arno Raag, och han hade lovat att hjälpa oss så att vi kunde komma dit. Återigen samlade vi ihop våra saker och gav oss av till Kempten.

205

Flyktinglägret i Kempten

Kempten var en liten stad i Schwaben en delstat i Bayern i södra Tyskland. Nu på försommaren låg den inbäddad i gröna fält. Kor och getter betade på de vidsträckta ängarna, floden Iller letade sig genom staden, och det fanns en blomsterprakt i det vildsköna landskapet. Men Kempten uppvisade också skador från kriget. Kemptens tre järnvägsbroar bakom huvudstationen var söndersprängda, och när vi kom till lägret satt en amerikansk beväpnad soldat på varje brohuvud, kanske för att hålla vakt. I lägret fanns flyktingar av flera nationaliteter. Där fanns ester, letter och litauer, polacker, jugoslaver, ryssar och ytterligare några andra nationaliteter, tillsammans var vi fyra-femhundra personer. Tillsammans med letter var esterna inhysta i en av flickskolans lokaler. Vår familj fick ett rum att disponera, det var ett litet rum med dubbla britsar. Jag och Hando fick britsarna på den ena sidan av rummet, mor och mormor på den andra. Raivo skulle sova i sin vagn. Jag fick den översta britsen. Hando ville också sova där uppe men, mor trodde att han skulle ramla ner i sömnen, så därför fick jag ta den övre sovplatsen. När vi var i rummet samtidigt blev det inte mycket plats över, men huvudsaken var att det var rent och fint och att man slapp sova på golvet. Den officiella invigningen av lägret skedde på midsommarafton 1945. Vädret var varmt och vackert, inte ett moln på den djupblå himlen. Det var ett högtidligt öppnande. Estniska flyktingar stod i halvcirkel framför skolhuset och vår lägerföreståndare Arno Raag höll ett högtidstal. Han gav en kort överblick över esternas historia, talade om vår frihetslängtan, och önskade att vi alla en gång åter skall mötas i det fria Estland. Han avslutade med att säga: – Så länge det finns estniska barn kommer vi att hysa en förhoppning om esternas frihet. Efter högtidstalet hissades den estniska blå-svart-vita nationalflaggan och folket sjöng nationalhymnen. Det fanns

206

en högtidlig stämning i luften. Vi, en skara flyktingar i ett främmande land, kände under denna stund en stark samhörighet med varandra. I lägret fanns en gemensam mathållning. Jättelika kastruller med gröt eller soppa kördes fram på torget framför husen och därifrån fick man hämta sin matportion. Varma ångpustar och en blandning av matdofter steg upp ur kastrullerna. Till frukost fanns det gröt för barnen och bröd och svart kaffe för vuxna, till lunch en grönsakssoppa och till kvällsmat ytterligare en soppa. Det var alldeles för mager kost för att folket skulle kunna bli mätt. Det var nödvändigt att själv skaffa proviant för att inte riskera undernäring. En dag gick det rykten i lägret att i en av Kemptens ytterområden fanns ett stort sönderbombat militärt matvarulager. Lägret var bevakat av amerikanska soldater, men man visste berätta att soldaterna hade överseende med flyktingar ifall dessa ville förse sig med matvaror. I all hast spred sig ett rykte om detta. Det eviga jagandet efter livets nödtorft hade inte upphört. Tillsammans med andra flyktingar gick vi dit och kunde därifrån hämta hem köttkonserver och mjölkpulver. På det sättet kunde vi dryga ut vår magra kost. I lägret fanns åtskilliga barn i olika åldrar. Många av dem hade under läsåret 1944/1945 inte kunnat gå i skolan på grund av den pågående flykten. Nu under försommaren organiserades snabbt en skolverksamhet, som startade den 9 juni 1945. Normalt börjar skolorna sitt sommarlov i början av juni, men denna lägerskola pågick under hela sommaren, för att barnen som hade förlorat ett skolår skulle kunna ta igen den förlorade tiden. Föreståndaren för den estniska folkskolan i Kempten var Juhan Käis. Tillsammans med ett par andra folkskollärare som fanns i lägret grundade de den första lägerskolan. Både jag och Hando skulle gå i denna skola. Jag minns att det fanns ont om lokaler och att vi under de varma sommardagarna fick sitta ute under några stora träd. Var och en av oss skulle ta med sig en stol hemifrån, och sittande på

207

dessa stolar fick vi påbörja vår fortsatta skolgång. När det regnade eller var blåsigt och kallt ute fick vi sitta i en korridor eller på en vind. Längre fram fick vi bättre lokaler. Undervisningen var till en början mycket improviserad. Det saknades läroböcker och man använde de som fanns. Jag minns att vi fick läsa högt från en vanlig roman, och man sa till oss att vi på det sättet skulle lära oss det estniska språket, eller åtminstone inte glömma bort det. Denna skolgång var rätt trevlig, det gavs inte många läxor och det förekom inte heller många prov. Klassen där jag gick hade ett tjugotal elever och jag blev bekant med många av dem. Till jul fick vi betyg och då hade vi redan hunnit ta igen det förlorade skolåret. På rasterna och på fritiden lekte vi. Pojkarna lekte vilda och våldsamma lekar, ropande och hojtande, flickorna föredrog stillsamma sysslor såsom att hoppa rep och spela boll. Ibland lekte pojkar och flickor tillsammans. Då fanns det en viss spänning i luften, speciellt när litet äldre pojkar var med i leken. I olika jaga-lekar jagade pojkar och flickor varandra, och jag och mina flickkompisar hade valt ut våra favoritpojkar och ville att just dessa pojkar skulle få tag i oss. Vi lekte också många ringlekar som var populära eftersom man i dessa lekar kunde välja en viss flicka eller pojke som sin partner. Efter skolan kunde vi gå till badstranden. Floden Iller som flyter genom Kempten var lagom djup, och i dess vatten lärde vi oss att simma. Vi fick aldrig gå dit ensamma, det fanns alltid några vuxna som var villiga att följa oss och se till att vi inte drunknade. Lägret sjöd av aktiviteter. Vid sidan om de vanliga aktiviteterna i lägret fanns under hela denna sommar många internationella Röda Korsets funktionärer där. De var, tillsammans med andra civilpersoner i lägret, sysselsatta med registrering av lägerinnevånare och med efterforskning av saknade och försvunna personer. Alla i lägret registrerades. Det skrevs långa listor på dem som saknades. Ett stort antal anslagstavlor var uppsatta runt i lägret där människor hade

208

skrivit vilka de var, vem de saknade, och hur de skulle kontaktas. Hela lägret var fullklistrat med affischer och såg ut som om det pågick en enorm reklamkampanj där. Varje dag stod en skara människor vid de uppsatta anslagstavlorna och letade efter sina familjemedlemmar eller försvunna anhöriga. Ibland fann de dem de sökte. Det kom ständigt nya flyktingar till lägret. En del av dem kom för att stanna, andra var endast på jakt efter sina anhöriga och de reste från läger till läger. Under sommaren 1945 fanns det i den amerikanska zonen ett åttiotal läger där det fanns ester. Endast i Bayern fanns det ett femtiotal läger. Alla dessa läger hade registrerat sina innevånare. I Kempten fanns under denna sommar cirka sexhundra ester. En av mina ansvarsuppgifter under min fritid var att passa Raivo. Under vår flykt hade jag fått ta ansvar för vår matkoffert. Nu blev Raivo min matkoffert. Om jag gick ut skulle jag ta honom med mig. Jag skulle också arrangera saker så att han skulle vara sysselsatt. Det han tyckte om var att leka i sandlådan. Alltså gick vi ofta till lägrets sandlåda, där lyfte jag honom ur vagnen och satte honom i sanden. Själv satt jag i gräset med ryggen mot en knotig trädstam och vaktade honom. Ibland hade jag en bok med mig och läste. Jag minns att tiden gick mycket långsamt. Men det tyckte inte Raivo. Han var mycket nöjd med att gång på gång packa ihop fuktig sand i en konservburk, vända på burken och därigenom skapa en sandkaka. Det fanns också andra barn i sandlådan, men Raivo var fortfarande för liten för att uppskatta deras sällskap. Han bakade sina sandkakor alldeles ensam. När sandlådekanten var fylld med Raivos sandkakor sa jag till honom att nu räcker det för dagen. Han höll med mig. Då lyfte jag min sandiga lillebror ur sandlådan, satte honom i barnvagnen och vi rullade hem.

209

I väntan på far

Någon gång under denna sommar minns jag att mor sa att jag skulle ta med mig Raivo och gå en bit utanför lägret för att se om far kanske var på väg till oss. Det skulle jag göra nästan varje dag. Vi hade inte hört från far under hela vår flykt, och vi visste inte ens om han var vid liv. Men nu när det brukade komma flyktingar som sökte efter sina anhöriga skulle också jag gå och ”vänta på far”, och se om han kanske kom. Det var förbjudet att gå utanför lägret och det fanns militära vakter som såg till att man inte utan giltigt skäl lämnade lägret. Men när jag sa att jag ville gå bort en bit för att vänta på far fick jag lov till det. Tjugo-trettio meter från lägret fanns en gräsbevuxen kulle. Bakom kullens krön gick vägen nedåt och gav fri sikt över ett vidsträckt landskap. På denna lilla kulle hade jag min utsiktspost. När jag hade varit där med Raivo under en vecka eller så, såg jag en man som liknande far komma på vägen. Först var jag osäker om det var far, men när han kom närmare såg jag att det verkligen var far. Jag vet inte om mor hade vetat att han skulle komma och skickade mig för att möta honom, eller om det verkligen var ett sammanträffande skapat av ödet.

När jag kände igen far sprang jag honom till mötes och glömde kvar Raivo på kullen. Raivo satt snällt kvar i sin vagn och tittade överraskat på vårt möte. När sedan far skulle hälsa på honom kände han självklart inte igen honom och var till en början mycket tveksam till den nya bekantskapen. Far var mycket mager och trött, men han var glad att jag hade mött honom. Tillsammans gick vi till lägret där vi mötte resten av familjen. Det var en lycklig dag i vårt liv. Tänk att han var i livet och att han fanns hos oss. Far berättade att han hade varit i flera läger och sökt efter oss. När han hade kommit till lägret i Augsburg hade några flyktingar kunnat informera honom om att vi fanns i Kempten. Nu var vi lyckligt

210

återförenade. Eftersom vi nu var sex personer i vår familj fick vi ett större rum och flyttade dit med våra ägodelar. Senare kunde far berätta sin historia. Han hade följt den estniskt divisionen när den kämpade på den östra fronten mot ryssar. När de kom fram till Tjeckoslovakien blev det ett enda kaos. Kniptången slog igen och fars lilla grupp på tjugofem man, som hade klarat sig efter omständigheterna bra hittills, blev nu tillfångatagna. Fängelset bestod av ett långt hus, taket var ojämnt och läckande och golvbrädorna sviktade när man gick på dem. Vattnet droppade frestande från taket men de tilläts inte att dricka det. Fängelset var omgärdat av taggtråd. Huset var så fullproppat med fångar att man var tvungen att sova sittande. Det fanns mycket litet mat och inga läkemedel. Fångarnas fötter var fulla av blåsor och sår efter allt traskande. De män som fanns här var oskyldiga, men anklagades för olika saker. De som började försvara sig blev sparkade och slagna till marken. En och en togs männen till speciella rum där de torterades. Ibland förekom det skenavrättningar. En grupp på fem sex personer kommenderades till fängelsegården där de skulle ställa sig på rad. Sedan bad vakterna dem att falla på knä och gav en signal. Ljudet av ett pistolskott skar genom luften men ingen blev träffad. Efter ett tag gavs en ny signal och fångarna fick nu titta in i pistolmynningen. Skottet ljöd, men också det var ett tomt skott. På uppmaningen av fångvaktaren reste sig männen långsamt, darrande av fruktan och av lättnad. De fick gå tillbaka in. Far och en kamrat till honom planerade flykten. De kom överens att de skulle simulera att de hade blivit galna. Några läkare som kunde konstatera deras ”sjukdom” fanns inte och fångväktare tyckte att det var besvärligt med galningar. – De kunde naturligtvis döda oss, sa far, det var en risk som vi hade räknat med, men det gjorde de inte. – Dumma idioter, sa väktarna, och föste ut oss ur fängelset, utan mat och dryck. – Sedan började den långa resan till de allierade. Vi var ju fortfarande inom den sovjetiska zonen och de kunde fängsla

211

oss på nytt. Vi gick och gick, ofta nattetid. Ibland fick vi mat av lantbefolkningen som vi mötte. Andra gånger åt vi det som naturen gav – bär, gräs och bark. Slutligen kom vi fram till den amerikanska zonen. Och här är vi nu, avslutade far. Det var en hemsk berättelse som far berättade, men det hade ändå ett lyckligt slut. För oss var kriget över nu och vi var tacksamma att vi hade återfunnit varandra. Då och då hände något nytt i vårt flyktingläger. En dag under sommaren 1945 bestämdes det att alla flyktingar i lägret skulle få ett slags identitetshandlingar. Vi skulle inte lägre kallas för flyktingar utan fick benämningen DP (Displaced person). Enligt definitionen var DP:s personer som på grund av kriget befann sig utanför sitt hemland. Nu skulle vi få våra DP-indexkorten (DP Index Cards). Dessa kort var av vit kartong i storlek 7.5 x 5.00 cm. På framsidan fanns ett registreringsnummer och innehavarens namn. På baksidan fanns en föreskrift om att man alltid skulle ha kortet med sig. Dessa dokument var inga riktiga identitetshandlingar, utan de fungerade endast som ett slags registreringsbevis. I november 1945 fick vi riktiga identitetshandlingar. De var litet större, 10 x 15 cm, och på dem stod det: Namn, förnamn, födelsedag, födelseort, yrke, religion, civilstånd och den adress man hade före 1 september 1939. På dessa dokument skulle man trycka sitt tumavtryck och dokumentet var undertecknat av lägerdirektören. Efter ett år, i maj 1946, upphörde även dessa dokument att gälla och vi fick åter nya som var av vit kartong med röd text både på engelska och tyska. På dem stod det förutom allt som fanns på de tidigare dokumenten också längd och vikt, hår- och ögonfärg, samt nationalitet. Där fanns också ett registreringsnummer och ett nytt tumavtryck. På mitt registreringskort utfärdat den 1 maj 1946 stod det att jag hette Maare Kask, var 147 cm lång och vägde 38 kilo. På kortet stod också att jag hade blont hår och blåa ögon. Dessa dokument gällde ända till 1948 när den amerikanska militärförvaltningen återigen försåg DP: s med nya papper.

212

Repatriering – tvångsmässig återvandring

Efter kriget omstrukturerades stora delar av Europa och många gränser ändrades. Tyskland delades upp i fyra ockupationszoner mellan Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike. Östra delen av Tyskland kom att behärskas av Sovjetunionen medan den västra fördelades mellan britter, amerikaner och fransmän. Under den omedelbara efterkrigstiden fanns det ungefär sju miljoner DP: s över hela Tyskland. Bland dem fanns sådana som hade förts till tyskockuperade områden såsom tvångsarbetare, där fanns de som hade flytt från sitt land, som vi, där fanns judar och andra överlevande från koncentrationslägren, och där fanns också mängder av krigsfångar. Alla dessa människor skulle tas om hand. Många av dessa fördrivna personer ville återvända till sina hemländer som nu var befriade från den tyska ockupationsmakten. Men många andra, däribland vi från de baltiska staterna, ville inte ens höra talas om ett återvändande. – Varför gläds ni inte över befrielsen från det nazistiska oket, frågade de amerikanska soldaterna? Era länder är ju åter fria. Men vi svarade. – Nej, våra länder är inte fria. De har nu ockuperats av en ännu hårdare och brutalare makt än den tyska. Det är från denna regim som vi har flytt. Under denna sommar startade repatrieringen i Kempten. Det var en kollektiv deportation av människor från deras nuvarande hemvist till den stat där de ansågs ha sin egentliga hemvist. Kampanjen för repatriering och de sovjetiska anspråken på baltiska staterna stöddes av de amerikanska myndigheterna. Det var en överenskommelse som hade gjorts under Jaltakonferensen. Där hade man bestämt att områden, hållna av Ryssland till den 21 juni 1941, dit också Estland hörde, skulle tillhöra Sovjetunionen, och de personer som hade bott där före detta datum skulle återsändas hem.

213

Vi, estniska flyktingar, började nu känna oss allt mer oroliga eftersom vi var rädda att myndigheterna skulle klassificera oss som sovjetryska medborgare. Det verkade som om de amerikanska myndigheterna inte riktigt förstod Baltikums situation. Vi hade hört talas om repatrieringsläger där de internerade DP: s, i första hand personer från Ukraina och Ryssland, hade utlämnats med tvång, ett krav från de sovjetiska myndigheterna. Och vi var övertygade om att sovjetmyndigheterna skulle göra allt för att få även oss ester tillbaka till Sovjet-Estland.

I lägret sattes upp anslag. ”De personer som önskar återvända till sina hemorter ombeds att ta kontakt med den militära lägerledningen”. ”De som återvänder hem kommer att få ekonomiskt stöd och kommer inte att utsättas för några som helst repressalier”. Vår oro var alltså befogad. Läget kändes alltmer allvarligt. Den estniska kommittén, som företrädde ett flertal läger, skickade en skrivelse till den amerikanska militärledningen. Skrivelsen började ungefär så: Vi är politiska flyktingar som lämnade hemlandet för att undgå sovjetisk deportering av ester. Vi är estniska medborgare och protesterar mot alla försök att sammanföra oss med sovjetryska medborgare. Under flera därpå följande dagar skickades dessa skrivelser fram och tillbaka mellan olika befattningshavare. Medan de administrativa turerna pågick kom representanter för Sovjetunionen till vårt flyktingläger. Dessa försökte övertala oss att återvända hem. De lockade än med det ena, än med det andra. En ljus framtid i hemlandet målades upp för oss. När de insåg att övertalningen inte hade någon effekt började de hota. Skulle vi inte återvända frivilligt skulle det ske med tvång och då visste vi vad som väntade oss. De ryska hoten var inget att leka med, det visste vi av erfarenhet. Situationen blev mer och mer förtvivlad för varje dag som gick. Vad skall vi göra? Skall vi lämna lägret och gömma oss? Eller skall vi vänta och se?

214

Vår familj ansåg att vi skulle vänta och se, men att vi skulle vara försiktiga. Vi var nu inne i augusti. Solen stekte och det var fortfarande mycket varmt. Vi hade bestämt att hålla oss borta från lägret så mycket som möjligt. Vissa dagar var vi hela dagarna vid flodstranden där Hando och jag badade, mor och far solade, och mormor satt i skuggan och lekte med Raivo. Andra dagar befann vi oss i den närliggande skogen där vi läste, lekte, eller bara pratade med varandra. Tiden gick långsamt och tystnaden var tryckande, det var som om även naturen höll andan och lyssnade på vad som skulle komma att hända. Vi visste att vi höll oss gömda, även om våra dagliga göromål såg vardagliga ut. En helgdag, söndagen den 12 juni 1945, var vi borta på stranden hela dagen. Vi hade tagit med oss smörgåsar och kom inte hem till matutdelningen mitt på dan. När vi kom hem till lägret på kvällen möttes vi av en fruktansvärd syn. Människorna sprang runt omkring, en del skrek, andra grät, andra var skräckslagna. Klädesplagg låg på marken, söndriga resväskor likaså. Hela lägerplatsen såg ut som ett slagfält. Sedan hörde vi vad som hade hänt. Vid tiotiden på morgonen hade ett antal lastbilar kört in i lägret. En grupp amerikanska soldater tillsammans med ett antal ryska officerare hade trängt sig in i den ryska avdelningen i lägret. Människorna förstod vad det var frågan om och sprang till kyrkan för att söka skydd. Men förföljarna kom också dit. Där läste man upp namnen på cirka fyrahundra personer som skulle återföras till Sovjetunionen. Hörsammade man inte ordern skulle det ske med tvång. Det uppstod panik. Människorna skrek och bad om hjälp, somliga svimmade, andra föll på knä och bad om förbarmande. En del kvinnor sökte skydd bakom altaret. Då kastades altaret omkull och de beväpnande soldaterna grabbade tag i kvinnornas kläder för att dra dem ut ur kyrkan till den väntande lastbilen. Nu blev det tumult. Soldaterna rev i människorna, slog dem, hotade dem, och förde dem med tvång ut ur kyrkan och till lastbilarna. Någon sköt ett par skott. Fast människorna gjorde motstånd och försökte sparka

215

soldaterna hjälpte det inte, soldaterna var starkare. När lastbilarna var fullastade for de i väg.

Vi gick till kyrkan för att se på förödelsen. Kyrkan var nu tom men såg ut som ett slagsfält. Altaret var omkullvräkt, gipsskulpturerna av heliga apostlar låg på golvet, en av dem saknade huvud, en annan hade brutit en arm. Kandelabrarna var sönderbrutna, blommorna var söndertrampade, allt fanns där huller om buller tillsammans med sönderrivna klädesplagg. Det var ohyggligt. Som en lavin spred sig skräcken bland lägerinvånarna. – Skulle de komma tillbaka? När är det vår tur? frågade vi. Den estniska lägerledningen försökte att lugna oss och menade att det var endast de ryska medborgarna som hade drabbats av tvångsrepatrieringen. Så blev det också. Efter några dagar fick vi ett skriftligt löfte från amerikanska myndigheter att balterna inte skulle omfattas av några tvångsåtgärder. Under hela sommarn och hösten 1945 tvångsförflyttades miljontals människor från sina hem, eller tillbaka till sina hem. Tyska minoriteter som bodde i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern tvångsförflyttades till det ockuperade Tyskland, ryska medborgare som hade flytt undan den sovjetiska terrorn och bosatt sig i Tyskland tvångsförflyttades tillbaka till Sovjetunionen, där den oförutsägbara terrorn fortsatte. Tyskland var vid denna tidpunkt ett land i upplösning och kaos. Landet var fyllt av kringdrivande flyktingskaror och stora delar av befolkningen levde på svältgränsen. Denna höst, 1945, började man omorganisera många flyktingläger och skapa bättre levnadsförhållanden för dem som bodde i dem. Man började samla ihop de olika nationaliteterna i olika läger. Esterna skulle samlas i separata nationella läger, och vi var nu åter tvungna att flytta. – Vi är som den vandrande juden, sa mormor som var bibelkunnig och kände till den bibliska historien. Ahasverus (så hette den vandrande juden) var också tvungen att vandra runt i världen, utan hem, utan ro eller vila.

216

– Det har du rätt i, sa far, vart vi än kommer så är vi främlingar, ett vrakgods från kriget, dömda att dra från plats till plats. Inte heller har vi något fosterland. Vi får väl se vad som blir vår vistelseort härnäst. – Nu skall ni inte måla upp en mörk framtid, sa mor som blandade sig i samtalet. Huvudsaken är att kriget är slut och vi inte har blivit dödade. Nu är vi alla tillsammans och vad betyder det då att vi måste flytta till ett annat ställe. Far höll med mor och mormor menade också att vi på det hela taget hade vi haft det rätt bra. Vi hade alla följt de senaste månadernas nyheter från världen, sett de fasansfulla bilderna från koncentrationslägren, och tyckte att i ljuset av dessa människors lidande var vår klagan onödig. Jag och Hando deltog inte i dessa samtal som låg över vår horisont, istället tyckte vi att det var rätt spännande med flytten, speciellt nu när det inte längre fanns någon fara för livet. Vi hade dragit omkring från ställe till ställe under så lång tid att ett sådant kringresande hade blivit något av en livsstil för oss barn. Efter en del administrativa rutiner fick vi veta att vår familj skulle flyttas till Geislingen, ett estniskt storläger där. På nytt packade vi ihop våra saker och tillsammans med andra familjer började vi vår färd mot en ny framtid.

Geislingen

Geislingen an de Steige är en av de mindre städerna i Württenberg med ungefär 20 000 invånare. Den ligger i södra Tyskland mellan Stuttgart och Ulm. Geislingen är en mycket gammal stad. Den grundades av greve Helfenstein under medeltiden, ca år 1 100, och ruiner från denna tidiga stad, som en gång i tiden fungerade som ett värn mot omgivande områden, finns fortfarande på toppen av ett av bergen som gränsar till den nuvarande staden Geislingen.

217

Geislingen kallas ibland för de fem dalarnas stad. Detta på grund av att staden är omgärdad av fem berg, inte av de taggiga alperna utan av mjuka kullar med platta tak. Även om bergen inte når upp till alpernas höjd, är de rätt höga, ett par hundra meter eller så. Bergssidorna är täckta av ett böljande grönt landskap, av skogar, ängar och vårdat kulturlandskap. Litet längre ner på sluttningarna, runt om staden, växte under den tiden vi var där hundratals äppelträd, och när de blommade var bergssidorna som ett blommande hav. I Geislingen finns tre historiska kyrkor, två med vassa torn och en med ett kupolformat tak. Genom staden flyter floden Steige, som är tämligen fattigt på vatten, och när esterna bodde i Geislingen ”döpte” de Steige till Emajögi (Moderflod), efter Estlands största flod. Geislingen är förenad med Stuttgart och Ulm genom en järnväg. Med snabbtåget tog det, under den tid jag bodde där, endast en knapp halvtimme till Ulm. Under kriget räknades Geislingen till en nazivänlig stad, eftersom många högre nazistiska makthavare hade sina lyxvillor där. Kanske det var därför Geislingen ansågs vara en lämplig plats för det stora estniska flyktinglägret. Vid krigsslutet ansåg många amerikaner att eftersom det var

218

Hando, Raivo, Mor och mormor (flickan är Raivos lekkamrat)

nazisterna som hade börjat kriget skulle de nu som förlorare känna av dess konsekvenser.

Under sommaren 1945 fick UNRRA team 190 till uppgift att samla esterna i hela Württenberg till ett enda läger. UNRRA, som står för United Nations Relief and Rehabilitation Administration, var ett FN (Förenta Nationers) organ för hjälp- och återuppbyggnadsarbete efter andra världskriget. Det grundades 1943 med huvudkansliet i Washington, i syfte att bistå krigshärjade länder samt hjälpa bl.a. “displaced persons” eller DP: s, människor som ofrivilligt hade förflyttats från sina länder under kriget. Enorma ekonomiska resurser ställdes till UNRRA: s förfogande och dessa skulle användas till att ge hjälp till människor som hade flytt, saknade bostad och inte själva hade någon möjlighet att åstadkomma en dräglig tillvaro.

UNRRA team 190 grundade flyktinglägret i Geislingen. Ester från femton olika flyktingläger i Württenberg samlades i Geislingen, sammanlagt cirka 5 000 personer när lägret var som störst. För detta ändamål rekvirerades tre stadsdelar – Schlosshalde, Rappenäcker och Wilhelmshöhe. Sammanlagt rekvirerades 130 hus. Tyskarna fick ta med sig endast det allra nödvändigaste, resten - möbler, husgeråd, täcken, kuddar och lakan - lämnades kvar till flyktingarna. Självfallet skapade en sådan ordning konflikter mellan ester och tyskar, och vi var inte välkomna till de tyska delarna av staden. Vi i vår familj blev inackorderade i ett enfamiljshus i Wilhemshöhe. Efter en kort tid började esterna benämna stadsdelen med ett estniskt namn, och den kom att heta Villemiküngas (Wilhems kulle). Det hus som vi delade med två andra familjer var ett ljusbrunt trähus på två plan med en vind högst upp och en källare längst ner. Vår familj fick disponera övervåningen där det fanns två små rum. Huset hade ett mycket snett tak, som de flesta hus i Sydtyskland, för att snön på vintern lätt kunde glida ner. Mot husets framsida växte ett päronträd som sträckte sig upp till våra fönster, och

219

från detta träd kunde vi plocka päron utan att behöva gå ut ur huset. Vårt hus var det första i raden av hus och därför fanns det framför huset en backe upp till berget. Denna backe blev till en av våra lekplatser. På vintrarna var den en härlig kälkbacke. Äldre barn åkte ner från backen på kälke, yngre såsom Raivo satt på en plåtbit när de rutschade ner. På somrarna växte det blommor i backen och alla möjliga sorters insekter samlades där, bin surrade och sög honung, och fjärilar flög från blomma till blomma. För att ta sig till stadens centrum, eller till de andra stadsdelarna där esterna bodde, fick man gå en rätt lång väg, kanske ett par kilometer. Vägen från vårt hus till stan gick först över en stor gata med rätt livlig trafik, och därefter slingrade den sig neråt genom ett rätt ödsligt berglandskap. Vi barn tyckte inte om att gå på denna väg på kvällarna, åtminstone inte när vi var ensamma. Geislingens flyktingläger – esternas Mecka i dåvarande Tyskland – var mycket väl organiserat. UNRRA: s militära ledning tillsammans med esternas kommitté, ERk (Eesti Rahvuskoondis), styrde organiserandet. Lägret var indelat i tre distrikt – Wilhemshöhe, Schlosshalde och Rapennäcker. I varje distrikt fanns ett daghem. Däremot befann sig folkskolan och gymnasiet nere i stan, gemensamt för barn och ungdomar från alla tre distrikten. I varje distrikt fanns ett förplägnadsställe som försåg sina innevånare med mat. I varje hus utsågs en förvaltare som hade till uppgift att se till att huset var välstädat, att det fanns koks till uppvärmning, och att ansvaret för trädgårdsarbetet var rättvist delat bland husfolket.

Min mor valdes till förvaltare i vårt hus och det var också hon som såg till att värmepannan i källaren fungerade. Denna arbetsuppgift medförde att hon oftast på morgnarna då hon sysslade med eldandet av huset var nedsmutsad med koldamm. I vår trädgård fanns ett antal bärbuskar som var i stort sett självförsörjande. Bär från dessa buskar skulle delas mellan dem som bodde i huset. Familjerna på nedre botten

220

hade också barn och man kom gemensamt överens om att bärbuskarna tillhörde barnen gemensamt. Jag minns att när vi barn åt hallon från dessa litet vildvuxna buskar så var vi noga med att se till att vi inte fick i oss de små gråa slemmiga sniglarna som kröp på bären. Trots vår noggranna inspektion fick vi några av dem i munnen. – Det gör inget att ni sväljer några sniglar, sa våra vuxna. Det är ont om kött och sniglarna brukar vara en delikatess. Några egentliga arbetsuppgifter i trädgården fanns inte, såtillvida inte en eller annan vuxen ville sätta några blomlökar eller blomfrön. Mor trivdes med sin uppgift som förvaltare, kanske för att hon fick styra och ställa, men framför allt för att hon kände att det hon gjorde var meningsfullt. Efter dessa långa månader av flykt behövde hon känna att livet återigen hade en mening, även om denna mening för närvarande bestod i att förvalta ett hus.

Mathållning och hälsovård

När vi flyttade till Geislingen, det måste ha varit någon gång i september eller oktober 1945, fanns för varje distrikt en gemensam mathållning. Maten hämtades från UNRRA: s stora kök och transporterades till lägret. Det var en rätt enahanda kost. Till frukost fanns det kaffe eller mjölk och bröd, till lunch soppa och till middag gröt. Även om maten var mer eller mindre osmaklig var den vetenskapligt konstruerad. Barn under två år, dit Raivo hörde, fick 1 500 kalorier om dagen, sex till nio åringar, dit Hando hörde, fick 2 000 kalorier om dagen, jag som hörde till ungdomsgruppen fick 2 700 kalorier dagligen, och vuxna fick mellan 2 300 och 2 500 kalorier dagligen, beroende på vilka arbetsuppgifter de hade. I de stora matsalarna där vi åt delades mat till 200 – 650 personer samtidigt. Det gällde att vara där i tid innan köerna blev för långa.

221

Snart började lägerinvånarna kritisera mathållningen. Man menade att maten ofta var försenad, kall och smaklös när den väl var framme. Då skickade lägerledningen ut ett frågeformulär. Svaren visade att 75 procent av DP: s önskade att få torra födoämnen för att själva kunna laga sin mat. Och så skedde. Från början av november skulle varje familj hämta födoämnen till sitt självhushåll. De som önskade stå kvar i den gemensamma mathållningen fick göra det, och få den färdiglagade maten. Nu började pulverperioden i vår kosthållning. Amerikanerna var mästare i att tillverka pulver av olika födoämnen och vi fick köa för att få tag i dessa pulver. Jag minns än i dag de långa köerna som ringlade kring utskänkningspunkten, och där jag oftast fick stå för att få familjens ranson för hela veckan. När det var min tur vägde en mjölig tant upp olika pulversorter i papperspåsar och gav dessa till mig. Det var äggpulver, ärtpulver, majspulver och mjölkpulver som var de mest vanliga pulversorterna, och som vi fick livnära oss på. Kött var nästan obefintligt i efterkrigstidens Tyskland, frukt likaså. Men det var inte bara pulver vi fick utan pulverportionerna drygades ut med bröd och mjölk. Därför fick jag stå i en annan kö för brödet, ett vitt franskbröd, och ytterligare i en annan kö för mjölken. Medan pulvren delades ut en gång i veckan fick jag stå i bröd- och mjölkkö dagligen.

– Vad vill ni ha för mat i dag? frågade mor när det var dags att bestämma middagsmaten. Vi hade majsgröt i går, skall vi göra kotletter av ärtpulver i dag? Eller vill ni hellre ha pannkakor eftersom vi har både ägg och mjölk. Det går bra att göra dem av majsmjöl, man tänker nästan inte på att de smakar annorlunda. – Jag vill ha pannkakor, sa Hando och jag samtidigt. Ni vuxna kan ju äta ärtpulverbiffar. De vuxna åt sina pulverkotletter och vi frossade i pannkakor. – Vilken dröm för vegetarianer det måste vara med alla dessa grönsakspulver, sa mor.

222

Men vegetarianer fanns knappast under denna tid. I vår familj var det endast mormor som var rätt nöjd med pulvermaten, inte för att hon var vegetarian, utan för att denna mat var mjuk och skonsam för hennes gamla tänder. Ett födoämne, som kanske inte riktigt räknades som mat, men som vi barn tyckte mycket om, var Nestlés kondenserade mjölk. Eftersom Raivo var under två år fick vi en extra tilldelning av denna mjölkprodukt. Den kondenserade mjölken var seg och söt i smaken och var paketerad i tuber som såg ut som tandkrämstuber, och vi åt den som det var eller som smörgåspålägg. Ibland fick vi barn en tilldelning av soldatchoklad, som var för hållbarhetens skull paketerad i vaxade bruna askar. Många gånger när vi öppnade asken var chokladen redan för gammal och föll sönder som gråvitt pulver. Det fanns inga datumstämplingar på den tiden och chokladen hade säkert stått i åtskilliga år. Ett par gånger var chokladen full av små vita maskar. Då ville jag inte ha den, men de mindre barnen brydde sig inte om maskarna och åt snabbt upp all choklad de fick. God hälsovård var något mycket viktigt, speciellt i ett läger där många människor vistades, ibland under tvivelaktiga förhållanden, där smittspridning lätt kunde förekomma. I Geislingen samarbetade UNRRA med flera organisationer - med Röda Korset och med den lokala estniska sjukvårdpersonalen - kring insatser i förebyggande hälsovård. Det var viktigt att förebygga, kontrollera och behandla de sjukdomar som var vanliga i området. Därför utarbetade lägerledningen ett vårdprogram för lägerinnevånare. De viktigaste punkterna i detta program föreskrev att samtliga lägerinnevånare skulle vaccineras mot smittsamma sjukdomar, och att samtliga skulle få sina lungor röntgade. Tuberkulos var vanlig under denna tid och det fanns inte heller någon effektiv bot för den. När det gällde barn skulle dessa dessutom vaccineras mot de flesta barnsjukdomarna. Nya köer bildades. Nu köade man inte bara i matköer utan också i vårdköer. Tidigt på morgonen fick vi gå till en vårdcentral, inhyst i en samlingslokal, för att bli vaccinerade.

223

Vi stod i en lång kö med ena armen bar och flyttade oss sakta närmare och närmare den punkt där en sjuksköterska, klädd i vitt, stod och gav sprutor på löpande band. Bredvid henne stod en annan syster och fyllde i våra hälsokort. Dag efter dag fick vi stå i olika vårdköer. Den ena dagen blev vi vaccinerade mot tyfus, den andra mot smittkoppar, den tredje mot difteri. Armen var ständigt öm, men i gengäld blev vi skyddade mot alla hemska farsoter. – Allt har sitt pris, sa mormor, när hon återigen sträckte fram sin gamla skrynkliga arm som hade fått stora blåmärken av de injektioner som gavs. Raivo var den som tyckte minst om dessa injektioner. Han började skrika redan när han såg systern med sprutan. Mor höll i honom och det gjorde systern också. Med gemensamma krafter kunde även han bli vaccinerad. Hando och jag blev med tiden rätt vana vaccinationsobjekt. För oss gjorde det inget om vi fick en eller två sprutor. Vi hade lärt oss att ”tänka bort” svedan. Vid sidan om vaccinationer fick vi goda råd och förhållningsregler när det gällde bland annat hygien. Det var viktigt att tvätta händerna ofta. Vi skulle, i den mån vi kunde, undvika samlingslokaler där det fanns mycket folk och där det förekom kroppskontakt. Framför allt skulle vi undvika folk som hostade. Den hygieniska faran att bli smittad verkade finnas överallt. Blev man sjuk i mässling eller vattkoppor, skulle man isoleras och läggas in på sjukhus. Myndigheterna handlade målmedvetet och var stränga i sin iver att skapa hyggliga hygieniska förhållanden. Jag minns inte att vi tvättade oss oftare än vanligt eller att vi undvek folksamlingar. Ett teoretiskt regelsystem var en sak, verkligheten var en annan. Som alla barn som har varit med om medicinska procedurer var det viktigt för oss att i lekens form bearbeta det som hade hänt. Speciellt Hando tyckte att vi skulle leka sjukhusleken. Eftersom vi inte hade varit på sjukhus tyckte jag att det kunde vi inte leka. Men vaccineringar kunde vi leka. Som jag minns var det en mycket enkel lek vi iscensatte. Jag hämtade mors

224

skära varmvattenblåsa, fyllde den med ljummet vatten och tog mormors tjocka stoppnål och därefter gav vi i tur och ordning blåsan injektioner. Till och med Raivo var ivrig att sticka nålen i gummit. När leken var slut såg blåsan ut som en sil. Vi tömde den och satte tillbaka den på sin plats. Ingen upptäckte resultatet av vår lek.

Skola och fritid

I november startade den estniska 6-åriga folkskolan i Geislingen. Det högtidliga öppnandet skedde den 19 november i Jahnhalle, stadens bästa teaterlokal med 700 sittplatser som hade tagits från tyskarna och getts till ester. Inregistrerade elevers antal var 267 som delades in i 12 parallella klasser, och togs om hand av 28 estniska lärare. Dessa lärare var alla flyktingar eller DP: s, som vi numera kallades. Rektorn för skolan hette Meeme Mälgi. – Välkomna till den första skoldagen. Jag hoppas att denna skola uppfyller era önskningar som skolan där hemma, sa rektorn i sitt öppningsanförande. Vi elever var finklädda, med rena händer och ansikten, och spända inför skolstarten. Lärarna satt i första raden och såg allvarstyngda ut. Det låg en positiv förväntan i luften. Det var inte lätt att starta en skola med så många elever när det varken fanns läromedel eller skrivhäften, inte ens pennor fanns. Men nöden är uppfinningarnas moder, säger ett gammalt ordspråk, och mycket snart duplicerades de enskilda läromedlen som fanns i lägret och när det gällde studieplaner fastställdes dessa genom att lärarna memorerade dem. På så sätt påbörjades skolningen av estniska barn i ett främmande land. Jag var tio och ett halvt år och började i fjärde klass. Jag hade visserligen gått endast ett halvt år i tredje klass i Kempten, men hade man bra betyg, som jag hade, fick man ”hoppa över” en halv klass. Krigstider var inte normala tider.

225

Jag trivdes med att gå i skolan. Jag hade alltid tyckt om skolan och gjorde det nu också. Som jag minns fick vi under de första skolåren i Geislingen läsa rätt mycket skönlitteratur, kanske på grund av att det fanns så få läroböcker. Av det jag läste under dessa år kommer jag speciellt ihåg två böcker. Dessa var Oliver Tvist och David Copperfield, båda av Charles Dickens. Både Oliver och David växte upp i nöd och svält och hade en barndom fylld av fasor. Jag minns speciellt en scen när den hungrige Oliver bad om mer soppa och i stället för att få det kastades han ut från fattighuset. Inte gick det bättre för David, även han hamnade hos onda människor som gjorde honom illa. Kanske att dessa berättelser tilltalade mig just därför att de påminde mig om min egen barndom under krigsåren som hade varit fylld av svårigheter. Böckerna hade också en moralisk dimension. I berättelserna stod den rena godheten mot den iskalla ondskan, sorgen gick som en vind över sidorna, och allt detta blev en klangbotten för mina egna känslor. Länge njöt jag av dem. Till jul fick vi betyg. Jag har kvar mina betyg från den tiden: sju femmor, sex fyror och en trea, den sistnämnda i gymnastik. Den dåtida trean motsvarar dagens godkänd, fyran motsvarar väl godkänd, och femman mycket väl godkänd. Betyget är undertecknat av klassföreståndarinnan Aino Köhler. Under hela folkskoltiden behöll jag de bra betygen, men i gymnasiet sjönk de. Skolan var för mig mycket mer än läxor och betyg, den var kamratskap och sammanhållning. Speciellt var det så för oss ester. Vi delade skollokalerna med tyska barn och dessa såg oss som fiender. Varje rast var en plåga. – Håll er undan tyskarna, ropade de äldre eleverna. De har inget vett, de slår alla som de kommer åt. Men vi skall skydda er, vi vet hur de skall tas.En sådan situation gjorde att sammanhållningen mellan oss blev stor, vi hade ju en gemensam fiende. Det att vi var illa ansedda av ortsbefolkningen och deras avkommor, svetsade oss samman, och det kamratskap som utvecklades var något speciellt, nästan som ett slags ödesgemenskap. Så

226

småningom byggdes det ett staket som isolerade oss från de tyska barnen och då blev rasterna lugnare. Även på väg till och från skolan var vi ofta förföljda av ett koppel snabbfotade tyska pojkar som ville ge oss stryk. Vi ändrade vår väg, tog diverse genvägar och kände till gömställen där vi väntade tills pojkarna tröttnade att söka efter oss. – Verfluchte Ausländer, verfluchte Ausländer (förbannade utlänningar) skrek pojkarna i kör när de jagade oss. Föräldrarnas varningar var:– Håll er undan. Gör inget som retar dem. Andra föräldrar höll inte med. – Ni måste lära att försvara er, sa de. Det duger inte att springa sin väg. En del estniska pojkar lyssnade på sina föräldrar som förespråkade rätten eller kanske skyldigheten att försvara sig, och blev med tiden riktiga slagskämpar. Vi flickor sprang vår väg och gömde oss när vi såg att vi låg illa till, eller så fick vi stryk. Efter en tid tog lägerledningen itu med saken och slagsmålen upphörde. På fritiden var lägret fullt av lekande barn i olika åldrar. Under de varma årstiderna lekte vi ute. Småbarnen lekte ringlekar eller sprang bara omkring. Vi äldre barn hade mer organiserade lekar. En omtyckt lek bland tio-elvaåriga flickor var hoppa hage, och de hagar som vi ritade på asfalten blev mer och mer komplicerade ju äldre vi blev. Likaså blev stenen som man föser runt i hagen mer och mer perfekt, den letade vi länge efter innan vi godkände den. Den perfekta stenen skulle vara helt platt, då var det lättare att kicka den med foten så att den hamnade rätt. Den sten som jag hittade och under flera år bar med mig i de olika klänningsfickorna var platt och skimrande. Genom stenen slingrade sig små röda ådror, ungefär sådana som mormor hade på sina ben. Den var min älskningssten, även om jag längre fram hittade andra stenar, men just denna sten var det någonting speciellt med, det var som om den ägde magiska egenskaper, eftersom jag alltid vann när jag använde den.

227

Bollskola var en annan omtyckt lek bland flickor. Den hade ett komplicerat regelsystem som föreskrev hur bollen skulle kastas mot en vägg och hur många gånger, och på vilket sätt den skulle studsa innan man fångade den. Speciellt svårt var det när man skulle stå med ryggen mot väggen, kasta bollen över huvudet, vända sig snabbt om och fånga den. Jag hade rätt bra sinne för koordination vid denna ålder och tyckte att bollskolan var en mycket trevlig sysselsättning som jag tillsammans med mina flickbekanta utövade i flera år. Men nu när vi närmade oss julen, och vädret inte längre tillät utomhuslekar, lekte vi inomhus. Under rasterna inomhus lekte vi ofta ”Bränna skepp”. Det var en tankelek som hjälpe oss i planering och koncentration. I leken använde vi ofta tyska eller ryska skepp och försökte att vinna över dessa med estniska skepp. – Jag vill ha ett estniskt skepp, ropade en elev. – Jag också, jag vill också ha ett estniskt skepp sa en annan. De flesta ville ha estniska skepp, därför fick vi kasta slant och genom det avgöra vilka skepp varje spelare fick. En annan lek som var populär var snörleken. Att kunna göra en vagga, ett brev eller en fisk på fat var snörlekskombinationer som vi ofta övade, med bästisen under skoltiden eller med syskonen där hemma. Till och med mormor lärde sig olika snörlekar och var mycket duktig i dessa. Kanske berodde det på att hon var duktig i att sticka och hade således en stor erfarenhet av garn och snörstumpar. Den första vintern i Geislingen var snörik. Vid jultid var marken täckt av snö. Bergen som omslöt staden var klädda i vitt och endast topparna på några höga granar stack upp från snön, det såg ut som svart järnsmide. På denna vår första julafton efter kriget höll den estniske biskopen Johannes Lauri, också han bosatt i Geislingen, en predikan. – Denna jul tar vi emot med en annorlunda känsla än tidigare jular. Den stora stormen som gick över vårt land och fick oss att fly är över. Soldaterna har lämnat sina vapen och striderna har upphört.

228

Biskopen gjorde en kort paus innan han fortsatte.– Frid! sa han. Frid är jultidens budskap. Det är kanske först nu som vi verkligen förstår innebörden av frid och kan värdera den, nu när vi är som losslitna löv från trädet som växer långt borta i Estland, och förda av vinden till främmande land. Men vad kan vi göra mer än vänta på en osynlig hand som kan samla ihop oss och föra oss tillbaka dit vi hör hemma? Återigen gjorde talaren en liten paus. – Har vi frid? Visst har vi det. Kriget är slut och dödandet har upphört. Vi har mat för dagen och behöver inte oroa oss för morgondagen, även om många av oss gör det. Men låt oron falla under dessa juldagar och använd tiden till att minnas. I den stora salen där vi satt rådde tystnad. Hundratals människor satt och lyssnade. Nu när biskopen hade slutat sin predikan och kören började sjunga satt vi och mindes. Jag mindes tiden i Loksa, men jag kom även ihåg Ülemiste vanake, den gamle jätten som skulle förinta Tallinn, när staden blev färdig. Och jag tyckte att i allt elände fanns också något gott. Kriget hade förstört mycket i Tallinn och därför skulle staden inte bli färdig på länge, så Ülemiste vanake fick även detta år återvända med oförrättat värv. På annandagen gick vi på teater. Det var en premiärföreställning av en barnpjäs ”Häiritud jôulurôôm” (Störd julglädje) nyskriven för detta tillfälle av Kai Mai. I lägret fanns ett stort antal skådespelare från estniska teatrar i Tallinn och Tartu, och det var frukterna av deras sceniska verksamhet som vi såg nu. Teaterhuset Jahnhalle var fullsatt till sista plats och fler än femhundra barn följde pjäsen med stor entusiasm. Jag och Hando tyckte att det var en mycket givande föreställning. Raivo var med på föreställningen, men hade lite svårt att sitta still, det verkade som om hans förmåga att följa handlingen i pjäsen var ännu inte utvecklad. På kvällen gavs en pjäs för vuxna. Det var en iscensättning av ”Toomas Nipernaadi”. Pjäsen bygger på en novellroman av August Gailit och handlar om en glad vagabond som med en gitarr om halsen gästade den estniska bondbefolkningen.

229

Pjäsen är en pikaresk, en skälmartad skildring om människors svagheter. Med list och förslagenhet lyckas Toomas Nipernaadi rädda sig ur varje knipa. Föreställningen var regisserad av Reet Aarma-Parrest, som senare, tillsammans med sin make - teater- och litteraturkritiker Harald Parrest - kom att tillhöra vår familjs närmaste vänkrets. Mor och far var på denna föreställning. Dagarna därpå kunde vi läsa från lägertidningen ”Eesti Post” (Estnisk Post) att båda föreställningarna, den för barn och den för vuxna, var mycket lyckade och man önskade teaterverksamheten i lägret lycka till. Denna jul fick alla lägerinnevånare en julklapp från Röda Korset. Det var inget paket som var inslaget i glättigt julklappspapper, utan det var ett rätt stort kubformat paket i brunt omslagspapper. Paketet innehöll nyttiga födoämnen - smör, ost, fläsk, en burk sardiner och en liten burk marmelad. Dessutom fanns där ett paket kex, ett litet paket russin, en tvål och en burk vitaminer. För barnen fanns i paketet en chokladkaka och för männen ett paket cigaretter. Paketets innehåll hade beräknats motsvara fyra dagars matranson. Det var en välkommen gåva, åtminstone tyckte vuxna det. Vi barn hade nog varit gladare över ett annat innehåll. – Nu skall ni inte knorra, sa mormor, ni fick ju en chokladkaka. Kom ihåg att det finns barn i världen som inte har något alls att äta. Vi försökte att se dessa barn framför oss och beslöt att vara nöjda med vårt matpaket. Efter detta första julpaket delade Röda Korset under ett helt år regelbundet ut matpaket till oss. Senare fick vi paket även från Sverige och USA. Dessa paket innehöll kläder och toalettartiklar som människor i dessa länder hade insamlat. Det var alltid spännande att få paket, eftersom man inte visste vad dessa skulle innehålla. Men som alltid under efterkrigstider hade svartabörshandlare varit i farten. Många paket hade länsats på sitt innehåll och ersatts med tidningspapper och vedkubbar. Det var en sorglig syn.

230

Redan någon månad efter jul försvann snön. Den frusna marken löstes upp och blev vattnig. Vintern drog sina färde, och nu skulle det bli vår med varma dagar. Vintrarna var mycket korta i södra Tyskland. De var visserligen snörika men snön försvann snabbt och ersattes med tidiga vårar. Jag minns att redan i början på mars kunde vi barn vara barbenta ute.

Pianolektioner

Den våren, 1946, började Hando och jag ta pianolektioner. Eftersom tyskarna hade tvingats att lämna sina lägenheter till DP.s utan att kunna ta med sig sina möbler fanns det ett piano i det rum där vi bodde. Mor och far tyckte genast: – Har vi ett piano i

rummet så borde vi ha någon som spelar på det. Ni som är unga har lätt att lära er spela. Vi gamla har stela fingrar, och inte heller har vi en hjärna som snabbt kan omsätta noter till bestämda handlingar i fingrarna. Mormor föll in i mors och fars funderingar. – Det är bra om ni kan spela. Då kan ni spela de visor som jag tycker så mycket om att sjunga. Det går lättare att hålla melodin när någon spelar den samtidigt.

Det som mormor menade var verserna om Jenoveva. Jenovevas sorgliga historier hade getts ut i bokform i Estland i mitten av 1800-talet. Boken hade fått en oerhörd popularitet redan då, och senare hade någon satt händelserna i versform och även satt musik till dem. Sången om Jenoveva hade minst

231

Jag och Hando med pianolektioner

tjugofem verser, och mormor kunde dem alla utantill och hon sjöng när vi hade gäster. Mormor var alldeles tagen av Jenoveva, som var en ung kvinna med ett händelserikt men ack så sorgligt liv. Jenoveva var olyckligt kär, hon fängslades och födde en son i fångenskapet, uppfostrade honom sedan i fattigdom, och lärde honom att lita på Gud. Historien var sentimental med stark religiös prägel. Mottot var att om man litade på Gud ordnade sig det mesta. Det var det slags religiositet som även mormor omhuldade och som präglade oss som barn. En sådan enkel och praktisk tro som jag ”ärvde” från mormor har jag behållit genom hela livet. Med syftet att kunna spela Jenovevas sångverser och att kunna ackompanjera mormor på dem, började vår pianokarriär denna vår. Geislingens estniska musikskola hade startat sin verksamhet redan den 12 januari detta år. I musikskolan fanns pianoklasser, klasser för stråk- och blåsinstrument, och även en klass för sångsolister. Inträdet till musikskolan skedde genom ett prov där man fastställde den sökandes musikalitet, rytmkänsla osv. I första hand togs emot elever som hade påbörjat sina studier i Estland. Vi i vår familj tyckte att vår ambition att kunna spela Jenovevas sånger var betydligt lägre än musikskolan hade, därför sökte vi oss aldrig dit. Men vid sidan om musikskolan gav musikläraren privatlektioner och det var till en sådan vi anmälde oss. Vår pianolärarinna hette Irene-Tiiu Milistver, men vi kallade henne enbart för fröken Milistver. Det var inte vanligt på den tiden att barn använde vuxna personers förnamn, inte heller fick man säga ”du” till en vuxen. Därför förblev hon ”fröken Milistver” och det är så jag minns henne. Fröken Milistver bodde en bra bit nedanför oss på Wilhelmshöhe och det var dit jag och Hando marscherade två gånger i veckan denna vår, med noterna under armen. Vad jag minns av fröken Milistver var att hon framhöll att ville man spela piano skulle man ha korta och rena naglar. – Får jag se på era händer? var det första hon sa när vi skulle börja vår lektion. Ni förstår ju att det inte går att spela med långa naglar. Dels klirrar de mot klaviaturen,( men) dels

232

hindrar de er att känna hur ni slår på tangenterna. Att spela piano är inte bara teknik, det är också en känsla. Och långa naglar hör inte ihop med en god musiker. Även om jag inte blev någon pianist har hennes förmaningar suttit kvar hos mig. Att ha rena och korta naglar blev något av en moralisk angelägenhet för mig. Underförstått i fröken Milistvers utsaga var att endast lättfärdiga kvinnor har långa målade naglar, de andra bör klippa sina och hålla dem rena. Det vi fick lära av fröken Milistver var grundläggande kunskaper i hur man läser noter, vad som skapar rytmen i musiken, hur man pauserar osv. Lärarinnan visade hur man skulle hålla händerna, på vilket sätt man krökte fingrarna och vilken vinkel mellan armarna och pianot var den rätta. Vi försökte göra så gott vi kunde. Vi hade inte Mozarts förmåga att spela direkt från noterna, men vi övade oss framåt. När fröken Milistver spelade gled hon över oktaverna med hänförande snabbhet och stor exakthet. När vi skulle göra likadant stakade vi oss. Det var svårt att få höger- och vänsterhanden att spela olika noter, ständigt slog man fel och fick pianot att avge lustiga toner. Att lära sig spela piano innebar övningar och åter övningar. Vi fick öva skalor en timme om dagen, upp och ned på klaviaturen, först en durskala, sedan en mollskala. Det var rätt tråkigt. Speciellt under vackra sommardagar då alla andra barn var ute och lekte var det en plåga att sitta inne och öva. För att vi trots vår ovilja skulle öva ordentligt hade mor hittat på ett trick. Vi fick ett antal tändstickor, som hon hade räknat, och som sattes på ena sidan av klaviaturen. Varje gång vi hade spelat en skala fick vi flytta över en tändsticka till klaviaturens andra sida. När tändstickorna var slut på första sidan var övningen också slut för dagen. Man skulle kunna tro att allt var helt i sin ordning och att vi skulle noggrant tugga oss genom tändstickshögen. Men eftersom mor kände oss väl litade hon inte på vår ärlighet. Vi hade nämligen kommit på att det går att flytta två tändstickor i taget och korta av övningstiden. Därför satte hon Hando att kontrollera mig och jag i min tur fick kontrollera honom.

233

Pianolektionerna och de monotona övningarna skapade frustration hos både mig och Hando. Över huvud taget började relationen mellan oss bli sämre. Numera bråkade vi mycket mer och hade kanske också mindre gemensamt. Han var ute och lekte med sina pojkvänner och jag höll mig till mina flickvänner. Det var endast vissa saker som vi fortfarande gjorde gemensamt, och dit hörde pianolektioner. En gång när vi skulle tillbaka hem från en pianolektion utvecklades vår irritation till ett regelrätt bråk. Jag minns att det måste ha varit cirka ett år efter det att vi hade börjat med våra pianolektioner, eftersom vi vid det här laget hade flera häften med noter som vi bar till och från lektionerna. – Du får bära noterna, sa jag till Hando.– Nej, det får du göra. Jag bar dem förra gången, nu är det din tur.– Vad då, min tur eller din tur, jag vill att du skall bära noterna, så bråka inte, sa jag och försökte få honom att ta not häftena . – Jag tänker inte ta dem, det är din tur att bära, sa han och stack ner händerna i byxfickorna. – Då lämnar jag dem kvar på vägen, sa jag, och var rätt arg på honom. – Det vågar du inte.– Det vågar jag visst.Det var det sistnämnda yttrandet från Hando som gjorde mig än argare än jag hade varit tidigare. Skulle inte jag våga? Jag var väl ingen fegis heller. Jag tog noterna, slängde dem på vägen och fortsatte hemåt. Jag hade trott att nu skulle Hando ångra sig och hämta noterna, men det gjorde han inte. Vi var rätt viljestarka individer båda två och det gällde att inte ge vika. Alltså kom vi hem utan noter. Jag minns inte riktigt hur mor och far fick reda på vad jag hade ställt till med, men jag minns att jag fick en utskällning och skickades ut för att hämta noterna. Oavsett dessa kontroverser som jag och Hando hade om noterna gick det rätt bra för oss i pianospel. De eviga övningarna tycktes ha burit frukt, eftersom jag utvaldes att

234

spela solo på en elevkonsert. Jag skulle spela två pianostycken. Det ena var ”Für Elise”, ett pianostycke som de flesta nybörjade fick spela, det andra stycket hade jag valt själv. Det var ett avsnitt ur Rachmaninovs andra pianokonsert. Det var enligt min uppfattning ett stycke musik som talade till känslorna, pampigt samtidigt som det var romantiskt, fyllt av karaktär och styrka, men också av vemod och längtan. Vilka delar jag spelade av denna konsert minns jag inte, men jag tyckte att det var ett vuxenverk och därför kändes det extra viktigt att kunna spela det. Jag var nervös när jag skulle sätta mig vid pianot på estraden. Mor hade sytt mig en skir blus med långa vida ärmar som skulle svänga fint när jag spelade. Jag stakade mig inte en enda gång. Min familj var mycket stolt över mig efteråt. Men någon pianist blev jag inte. – Du är bra rent tekniskt, sa fröken Milistver, men du saknar den rätta känslan för musiken. Jag visste inte om hon hade rätt eller fel, men jag höll med henne, kanske därför att hon var sakkunnig och jag hade lärt mig att lita på sakkunskapen. Efter en tid slutade jag att ta pianolektioner, och jag har inget minne av att jag saknade den. Tyvärr kommer jag inte ihåg om vi någonsin lärde oss de Jenoveva visorna som var det ursprungliga målet med våra pianostudier, och jag kommer inte heller ihåg om vi kunde glädja mormor med dem. Men jag har ett minne av att Hando fortsatte att spela piano och började senare också att spela dragspel, och att det var han som gladde mormor med dessa melodier.

Vänner och bekanta

Det fanns rätt många familjer som bodde på Wilhemshöhe som hade barn i vår ålder. I grannhuset bodde en familj som hade en flicka som hette Katja. Hon hade samma öde som Hando, att var ett yngre syskon. Katja hade en bror som var

235

några år äldre och som Hando brukade leka med. Pojkarna i Handos ålder brukade inte leka med småflickor, inte ens med Katja, fast hon var en trevlig liten flicka och lillasyster till en av pojkarna. Katja var rätt liten till växten, hade mörkt lockigt hår, pliriga pigga ögon och en mun full med tänder på tillväxt. Hon såg upp till mig eftersom jag var äldre och dessutom flicka, men jag lekte sällan med henne eftersom hon var endast sex eller sju år gammal och alldeles för barnslig för att jag skulle ha någon glädje av henne.

I det pojkgäng som Hando umgicks med hittade pojkarna ofta på rackartyg, som brukligt är hos pojkgäng i åtta-nio års ålder. En gång blev det en stor skandal, så stor att även föräldrarna var inblandade i det hela. Ofta kunde barnen själva hantera sina busstreck utan att de vuxna skulle inblandas eller få vetskap om dem. Men inte denna gång. Det pojkarna hade hittat på hade att göra med Katja. Katja hade nämligen en tam gås som hon hade i en liten bur på gården. Hon älskade denna lilla fågel som om den hade varit hennes barn. Hon matade den, höll buren ren och visade stolt upp sin fågel till kamraterna. Både vuxna och barn tyckte att hon hade en fin gås, och förbipasserande stannade ofta upp för att titta på fågeln och prata med den. Handos pojkgäng hade kommit på idén att prova om man kan få gåsen berusad av kemikalier. De hade hittat en flaska terpentin i ett uthus, och skulle nu prova berusningsmedlet på gåsen. När ingen såg på hällde de terpentin i gåsens vattenskål och avvaktade resultatet. Gåsen drack ur skålen, men blev inte berusad, i stället blev hon mycket sjuk. Inte ens veterinären, som Katjas föräldrar hade tillkallat, kunde hjälpa den. Efter hemska plågor dog gåsen och Katja var otröstlig. Vuxna gjorde en utredning, och när den var klar kunde hela händelseförloppet blottas och ansvarsfrågan avgöras. De fyra pojkarna, däribland Hando, ansågs bära ett gemensamt ansvar för händelsen, de fick officiellt bekänna sin skuld, be om förlåtelse, och man höll en moralpredikan om deras handlande. Man talade om för dem att det var något förfärligt

236

de hade gjort, de hade dödat en oskyldig fågel, och man hoppades att de skulle dra lärdom av händelsen och aldrig mer hitta på något liknande. Katja kunde aldrig glömma händelsen och även som vuxen kunde hon påminna Hando om vad som hade hänt.– Du har dödat min gås. Tro inte att jag glömmer det. Självfallet var det mer på skoj som hon som vuxen brukade säga det, men händelsen finns kvar i minnet hos oss, och för Hando hade det blivit en läxa för livet. Min flickvän under dessa år i lägret var Hilja. Hon bodde ett par hus ifrån oss. Hilja var ett par år yngre och lite kortare i växten än jag. Hon hade rödlätt hår och massor med fräknar som hon inte tyckte om. Jag hade också några fräknar på näsan, åtminstone på somrarna, men jag var inte alls bekymrad däröver. Det var först när jag blev sexton-sjutton år som jag upplevde dem som något frånstötande och ansåg att de skulle blekas bort. Hiljas och min vänskap var i första hand inte en vänskap byggd på varma känslor eller på likartade uppfattningar, snarare var det en vänskap byggd på gemensam nytta. Båda hade vi ett litet syskon som vi ofta var tvungna att passa. Jag hade Raivo och Hilja hade en lillasyster Vaike som var i Raivos ålder. Hiljas och min vänskap utvecklades under de långsamt framskridande timmarna när vi satt på sandlådekanten och hjälpte våra småsyskon att leka i sanden, eller när vi drog omkring med dem i vagnen, underhöll dem så att de inte skulle grina, eller vaggade dem till sömns. Tiden som vi hade till vårt förfogande använde vi till att lära känna varandra, berätta för varandra om våra tankar och funderingar och drömma tillsammans om den framtid som skulle bli vår när vi växte upp. Det var inte alltid som vi hade Raivo och Vaike med oss. Då kunde Hilja och jag vara för oss själva. På sommaren kunde vi lägga oss ner i gräset, på kullen vid vårt hus, och titta på de rörliga molnen på himlavalvet. Vi följde molnens rörelser och såg de figurer som molnen ritade. Vi såg gudar och änglar, troll och häxor, svanar och fjärilar, hundar och katter, björnar

237

och lejon. Vår förmåga att se molngestalter var ändlös. Ibland hade vi Hando med oss. Då tittade vi alla tre på molnen och berättade för varandra vad vi såg. – Ser du där, det är en ängel med vingar. – Ser du på min sida, det är en ilsken hund. – Kan du se ansiktet med en gapande mun och med endast ett öga, det måste vara ett monster? – Ja, jag ser det. Jag tyckte att jag såg oftast änglar och älvor medan Hando såg oftare björnar och hundar, vad Hilja såg minns jag inte. Det som förbryllade oss var att vi såg olika bilder, det var ju samma moln vi tittade på. Dessa skillnader i vår förmåga att se molnbilder förklarade vi med att vi endast kunde uppmärksamma våra egna bilder. Innan den andre hade försökt visa oss sin bild försvann den från himlen och ersattes av andra. Vi kom aldrig på idén att det var vi själva som skapade bilderna, utan vi trodde att bilderna fanns där på himlen och för oss gällde det endast att se dem. Inomhus tyckte jag och Hilja om att leka med pappersdockor. Vi var i förpuberteten och mycket intresserade av kläder. Vi hade fått ett häfte med pappersdockor och till dem ritade vi kläder. Det var framför allt festklänningar vi ritade. Långa aftonklänningar, i rosa siden eller gräddvit spets, eller svarta åtsittande fodral med silvrig sammetscape.– När vi är vuxna skall vi ofta gå på bal, sa Hilja. Jag höll med henne, även om jag inte riktigt visste vad en bal var. Ibland ritade vi vardagskläder, blommiga klänningar med höga axelvaddar som var på modet just då, och som våra mödrar bar. Ibland kunde vi rita skor, och då var det skor med höga platåsulor som dockorna fick ha på sig. Även fantasifulla hattar var omtyckta ritobjekt för oss. Att rita dockkläder var en mycket omtyckt syssla som vi under flera år roade oss med innan intresset för levande pojkar tog över.

Under sensommaren 1946 fick vi klädkort från UNRRA och fick hämta ut litet kläder. På mitt kort ”Individual- Clothing and Equipment Record”, som jag fortfarande har kvar, står att

238

jag fick en klänning, ett par skor och en blus. Som familj fick vi också ett par gröna militärfiltar. Jag minns att mor färgade en av filtarna till purpurrött och sydde av den en kappa till mig. Jag var mycket stolt över denna kappa, den hade två påsydda fickor och såg ut nästan som ett av dessa modeplagg som vi hade ritat till våra pappersdockor. Jag hade den på mig när jag och Hilja promenerade ute under hösten. En gång när vi var ute började det regna, och när jag kom hem hade kappan färgat av sig ordentligt. Klänningen under var helt förstörd. Hädanefter hade jag denna kappa på mig endast på regnfria dagar. Denna höst fick jag se min första operett, ”Maritza” av Emmerich Kálmán, i regi av Raavo Hannura, som var en mycket välkänd estnisk skådespelare. Det var också han som hade huvudrollen i operetten, och gestaltade greve Tassilo. För musiken svarade en trettiomannaorkester dirigerad av P. P. Lüdig och koreografen var Ella Kudu-Lukk. Denna operettföreställning var en av de största konstnärliga prestationerna som esterna hade under dåvarande exilen. Jag gick till denna föreställning tillsammans med Hilja. Jag minns att mor hade sytt en ny klänning till mig för detta tillfälle. Den var mellanblå och hade ett skärp som var vävt i blått och vitt. Jag tyckte att jag var mycket välklädd. Jahnhalle var fylld till sista plats när vi kom in och musikerna höll på att stämma sina instrument. Efter en stund började orkestern spela och ridån gick upp. På scenen stod den ruinerade greven Tassilo som hade blivit anställd, under falskt namn, som förvaltare på grevinnan Maritzas gods. Tassilo sjöng och operettpubliken fördes omärkligt in i romantikens avlägsna land, bortryckt från vardagslivets trivialiteter. Hilja och jag levde med när Maritza och Tassilo förälskade sig i varandra, och vi levde också med i de komplikationer som uppstod innan de fick varandra. De i vår mening gripande situationer som utvecklade sig på scenen fyllde oss med lycksalighet. – Är det så det är att vara vuxen? undrade jag tyst. Raavo Hannura blev min första idol. Jag var störtförälskad i honom och tyckte att han var den snyggaste mannen som jag

239

hade sett i mitt liv. Det att han var över trettio år gammal och hade en familj hade enligt min mening ingen betydelse. Jag skulle ju inte få honom förrän jag blivit vuxen, föreställde jag i mina dagdrömmerier, och under tiden kunde mycket hända. Tills vidare var jag nöjd med att se honom på scenen och ibland också på gatan, där han gick tillsammans med andra skådespelare eller med sin familj. ”Maritza” var den första operetten som iscensattes i Geislingen. Den följdes av två andra operetter - ”Viktorias husar” och ”Blomman från Hawaii”, båda med musik av Paul Abraham. Alla tre operetter drog stor publik och spelades över ett tjugotal gånger var. Det var inte enbart lägerinnevånare som utgjorde publiken, utan dessa föreställningar besöktes också av UNRRA: s många tjänstemän och av tyska teaterkritiker. Jag såg alla tre operetter, men de känslor som Maritza hade väckt hos mig kunde de andra operetterna inte tävla med.

Screeningar

Livet i DP-lägret i Geislingen var mycket innehållsrikt. Under mycket kort tid hade esterna av lägret skapat ett slags mini-Estland. Till och med byggnaderna hade getts estniska namn. UNRRA: s huvudbyggnad i Schlosshalde kallades ”Toompea loss” (efter Dombergets slott i Tallinn), det tyska ”Hotel Sonne” fick heta ”Det estniska hotellet Sonne”, floden som flöt genom Geislingen kallades ”Emajögi”, en flod i mellersta Estland. Lägret sjöd av kulturella aktiviteter. Teaterpjäser spelades i Jahnhalle, nybildade körer och orkestrar gav konserter, vuxna tillverkade hantverk och hade utställningar. Folkskolan och gymnasiet var i gång och det fanns också en del fackskolor. Det hade bildats idrottsföreningar och scoutrörelsen hade börjat med sin verksamhet. Geislingen var esternas storläger i Tyskland och när det var som störst hade det ca 5 000 innevånare. Vi som bodde där

240

upplevde att livet var gott. Men det var fortfarande ett flyktingläger och vi var i viss mån i händerna på främmande makter, även om vi av och till glömde bort det. Så var det också under denna höst när ormen kom till paradiset och det goda livet fick sin skuggsida. Under året 1946 kallades UNRRA i världspressen för ”Huset utan tak”. Det innebar att UNRRA hade att ta hand om ungefär en miljon DP: s av femtiofem olika nationaliteter. Enbart antalet balter som var under UNRRA: s administration var ca 130 000. Att vara UNRRA: s direktör var ingen eftersträvansvärd position. Man var tvungen att organisera det hela och se till att de pengar som hade tilldelats UNRRA skulle räcka till. För att hantera dessa mängder av människor, och framför allt att minska deras antal, började man med screeningar. Med hjälp av screeningar skulle man fastställa vilka som var riktiga DP: s och berättigade att bli hjälpta, och vilka som UNRRA inte skulle vara förpliktigad att ta hand om. Screeningarna pågick mer eller mindre regelbundet under flera års tid, och utfördes i alla flyktingläger över hela Tyskland. Genom dem kunde myndigheterna sålla ut enskilda personer som inte ansågs ha DP-status och följaktligen inte heller hade rätt till UNRRA: s (och sedermera IRO: s) skydd. Fler och fler människor screenades ut och skickades bort från lägren. Det var inte bara de forna estniska soldaterna och deras familjer som sållades ut, och fick inte heta DP: s, utan också alla de som under kriget hade arbetat för tyskarna eller som hade flyttat till Tyskland före 1 juli 1944. Före denna tidpunkt ansåg man att det inte hade funnits något hot i Estland, och de som reste därifrån kunde inte kallas för ”displaced persons”. Ytterligare en kategori som screenades ut var alla de som hade bytt zon. Här blev 1 augusti 1945 ett avgörande datum. De som hade bytt zon efter detta datum fick inte DP-status. I Geislingen screenades ut ca 500 personer som hade kommit hit från den franska zonen efter augusti 1945. Samtliga utscreenade fick ett dokument att de inte längre hade DP-status. Det fanns ingen motivering varför man hade

241

tagit ifrån dem denna status och det fanns inte heller någon möjlighet att överklaga beslutet. – Får se om vi blir utslängda nu, sa far som bekymrade sig för screeningarna. De säger att endast vissa kategorier får kalla sig DP: s och stanna i lägret. De andra får finna sig i att själva hitta en ny tillvaro bland tyskarna. – Inte kan de väl slänga ut oss så där utan vidare, sa mamma. – Vi får väl se, vi får väl se. Jag hoppas att du har rätt, men jag är alltid misstänksam när nya vindar börjar blåsa. Jag studerade noga den enkät som vi fick fylla i, och där förekom en fråga ”om man hade varit med som militär i kriget”. Vi vet ju att amerikanerna anser att alla militärer som stred på tysk sida är deras fiender, detta gäller alla som i den estniska armén stred mot ryssarna. Återigen fanns det en aura av oro och spänning i vår familj. Vi visste ju alla att far hade varit i armén och nu funderade vi över om detta förhållande kunde vara till nackdel för oss. Men tills vidare hände inget. Screeningarna fortsatte och en och annan togs in för intervju.

En dag var det fars tur att bli intervjuad. När han gick till intervjun var han mycket allvarlig och bekymrad. Varken Hando eller jag ville gå ut och leka denna dag. Det verkade som om oron svetsade ihop oss och vi väntade alla tillsammans på fars återkomst. Mormor bläddrade omväxlande i sin bruna bibel och i dagstidningen. Mor stickade en av dessa otaliga tröjor som vi fick ha på oss under kyliga dagar. Hando och jag försökte läsa men hade svårt med koncentrationen. Till och med Raivo var tyst och lekte med sina klossar. Tiden släpade sig fram. Det började bli eftermiddag och solen började rodna. – Varför tar det så lång tid? sa mamma. Tänk om det blir ett negativt utslag. – Ha förtröstan, svarade mormor. Skräm inte upp barnen. Det kommer nog att gå bra. Ni skall se att allt ordnar sig. Fram på kvällen kom far hem. Han såg trött ut men log. Han tog av sig jackan och satte sig på en av sängarna.

242

– Vi kan stanna kvar i lägret, sa han. Det var en lång intervju, det var en estnisk och en amerikansk tjänsteman som frågade ut mig. Det fanns också en tolk som översatte allt jag sa till amerikanen. Men innan intervjun kom i gång fick jag klä av mig på överkroppen och de sökte efter märken som ester som frivilligt hade gått med i armén hade fått intatuerade. Jag hade ju inga sådana märken.– Tack gode Gud för det, sa mor. Var det detta som räddade dig?– På sätt och vis. Den kommission av tre tjänstemän som intervjuade mig berättade senare att alla som hade varit militärer på Tysklands sida anses inte vara DP: s enligt den definition som man har för det. Min räddning blev att jag inte hade varit en vapenbärare, det var endast de vapenbärande militärerna som sållades ut. Som korrespondent såg de i slutändan inte mig som en fiende. Men det tog tid innan de kom till den slutsatsen. Jag fick svara på hundratals frågor - varför jag gick med i kriget, om jag hade varit med i något politiskt parti, varför jag flydde till Tyskland, om jag önskade att återvända hem nu osv. Men nu är allt bra och vi får dra en suck av lättnad, slutade far sin redogörelse av dagen, steg upp från sängen och gick fram till mor och kramade om henne. Spänningen släppte och vi kände oss lättade. Far kunde senare också berätta att han nu skulle börja arbeta hos de amerikanska militära myndigheterna. Han skulle köra post mellan de olika städerna i södra Tyskland och få både lön och en extra tilldelning av cigaretter. Han skulle också få använda bilen privat ibland. Livet kändes med ens lite tryggare och gladare. För andra var screeningen inte lika lyckosam. I Geislingen fråntogs över sexhundra personer DP-status och dessa var tvungna att lämna lägret. En dimmig dag då regnet hängde tungt i molnen och det låg ett ulldis över landskapet började de första utscreenade flyktingarna sin färd bort. Tiotals övertäckta lastbilar väntade att de skulle kliva upp på dem tillsammans med sina få ägodelar. Esterna i lägret hade hissat den blå-svart-vita flaggan på halvstång. Man talade tyst,

243

nästan viskande och det låg en sorgens stämning över alla. Bland dem som skulle lämna lägret fanns några unga före detta soldater som hade kämpat för Estland och skadats i kriget, den ena saknade ett ben, den andra en arm. De hade helt nyligen blivit frigivna från fånglägret och frågade nu hur det kunde komma sig att med ens tillhöra de fördömda. Hjärtat snördes åt vid åsynen av dessa krigsinvalider och deras familjer, det verkade så orimligt alltsammans. Innan bilarna satte igång sina motorer började folket sjunga nationalhymnen. När bilarna for i väg började det regna. Det var som om även himlen grät.

Vardagslivet i lägret

För oss andra återgick livet till det normala. Hösten och julen passerade nästan omärkligt och vi var framme vid en ny vår, våren 1947. Det var en ljuvlig tid, en tid då hela naturen vaknade upp. Fåglarna sjön och la sina ägg, korna råmade och lammen bräkte, solen hade lockat fram de gröna bladknopparna på träden och marken på bergens trädklädda sluttningar var täckt av vårblommor. Påsken stod för dörren. Hando och jag hade sett påskprydnaderna på stan. Framför allt var vi fascinerade av de vackra påskuppsättningarna av färgad karamellglasyr som tyskarna var mästare i att tillverka, och som nu fanns i konditoriernas skyltfönster. Ägg, fågelbon, tuppar och höns – allt i konstnärliga uppsättningar. Det var både läckert och frestande. Vi beslöt att vi skulle försöka att inhandla en sådan grupp. Vi hade visserligen inga pengar men vi beslöt att göra en bytesaffär. Vad vi hade på vår sida var soldatchoklad och kondenserad mjölk. Vi visste att tyska barn tyckte om dessa varor och vi trodde att det gick att göra en affär med deras föräldrar, de tyska köpmännen. Hando var rätt bra på affärerna på ett teoretiskt plan. Han hade lärt sig det från en kamrat som var mycket talangfull när det gällde affärer. Denne pojke kunde byta en knapp mot en

244

spik eller en karamell mot en bulle. Han förlorade aldrig på sina byten, och de flesta i pojkgruppen stod i skuld till honom. Från honom hade Hando lärt sig några av affärshemligheter. – Det gäller att vara bestämd och kunna tala för sin vara, sa Hando. Hando var visserligen insatt i hur man gör affärer, men han tyckte inte om att prata med vuxna, speciellt när det gällde vuxna som inte talade estniska. Därför ville han att jag skulle ta över de sociala angelägenheterna. – Du som är bra på att lura i folk både det ena och det andra kan ju åta dig att skryta med våra varor, sa han till mig. Efter en viss övertalning gick jag med på Handos förslag. Vi gav oss i väg med våra varor och travade till stadens bästa konditori. Jag hade övat mig i tyskan och började nu berätta vad vi hade att sälja och hur bra våra varor var. Jag överdrev ordentligt och skröt med smaken på vår amerikanska choklad och lade ut texten ordentligt om hur utsökt och delikat den kondenserade mjölken var. Jag är övertygad om att konditorn genomskådade mina överdrifter, men han kanske tyckte att det var synd om oss barn som skulle sälja sina varor i utbyte mot att vilja överraska sina föräldrar med tysk godis. Hur det

245

På promenad med familjen Parrest

nu var fick vi en påskuppsättning som vi gav till familjen på påskafton. När vi hade berättat hur vi hade gått tillväga, och speciellt hur jag hade övertygat konditorn, tyckte far att jag hade en viss talang att prata omkull folk.– Jag vet inte om du duger till en affärsman, sa han, men jag tycker du duger rätt bra som en försvarsadvokat, även en sådan har till uppgift att övertyga folk vare sig det han säger är sant eller inte.Nåja, jag blev varken advokat eller affärsman, men det var trevligt att överraska familjen med godis. Mor och far hade ofta gäster eller så gick de bort själva. Eftersom ingen i lägret arbetade hela dagarna fanns det tid över för umgänge. Till vår umgängeskrets hörde familjen Parrest. Harald Parrest var litteraturkritiker och hans hustru Reet (Reet Aarma) var skådespelerska. Ibland hade vi hemma hos oss också journalisten och författaren Pedro Krusten och poeten Harri Asi. Familjen L som vi hade varit tillsammans med både i Waxenberg och i Kempten hörde också till vår bekantskapskrets. Dessa sammankomster hemma hos oss eller hos någon av de andra påminde om dem som vi hade haft i Tallinn. Diskussionerna rörde sig om litteratur och politik. Far hade börjat fundera på att skriva en roman om sina krigserfarenheter och Harald Parrest skulle fungera som en mentor för honom. Våra gäster satt uppe långt in på kvällarna och samtalsämnen rörde sig om prosans förhållande till poesi eller om den realistiska romanens förhållande till äventyrslitteraturen. – De stora konsumenterna av god litteratur är också stora läsare av skräp, sa far. – Det är sant, svarade Parrest, och gränsen för vad som är trivialt växlar med tider. Det kan mycket väl vara så att gårdagens skräpbok är morgondagens klassiker. – Ja visst, man behöver endast tänka på hur det har gått för Dickens eller Dumas, de skulle knappast vågat drömma om att bli klassiker, menade far. – Du som blivande författare borde tänka på det, sa Parrest till far, att skriva en dålig roman är ett slöseri med papper

246

– Det har du rätt i, så dyrt som pappret är i dag. Ett älskat samtalsämne var poesins märkliga språk. – Varför skriver ni poeter att himlen brinner, att hjärtat sprängs och att månen spinner sin väv, sa far till Harri Asi. Harri var poet och man skojade gärna med honom. – Det är ju verklighetsförfalskning. Varför kan inte poeter vara realistiska? – Då är det inte längre poesi, sa Harri för att försvara sina domäner. Samtalen hoppade från ett ämne till ett annat. Man diskuterade också världsläget. För endast ett tag sedan hade tjugoen tidigare ledande företrädare för ”det tusenåriga riket” suttit på de anklagades bänk under Nürnbergrättegången, och många dödsdomar hade avkunnats. Auschwitz, Birkenau, Theresienstadt, Treblinka hade blivit onda begrepp och diskussionerna kom att röra sig om existentiella frågor, om ondskan och dess ursprung. – Ondskans realitet är något som få människor i dag kan förneka, sa far som älskade filosofiska diskussioner. Redan i början av Bibeln slog Kain ihjäl Abel och sedan dess har ondskan endast vuxit. De grymheter som krigen har medfört överstiger alla tänkbara gränser. – Det kan mycket väl vara så att ondskan är en mytologisk storhet, att världen verkligen är dömd till undergång, yttrade någon. Nu gav sig också mormor in i diskussionen. Hon var specialist på undergång. Hennes bibel var fylld av gott och ont och i den var det djävulen, Guds antagonist, som stod för det onda. Men hon hade också läst annan litteratur som målade upp det onda. Det var det tidiga nittonhundratalets skräckpropaganda om den ”gula faran” som hade påverkat henne och gjort att i hennes föreställningsvärld fanns numera också rädslan för den.– Det är kineserna som kommer att bli nästa härskare och de kommer att erövra resten av världen. Det kommer att flyta mera blod än det har flutit i detta krig, inflikade mormor myndigt.

247

– Det var en intressant tanke, sa far, men vi är inte där än, som tur är.– Var inte så säker, sa mormor, det kan komma snabbare än vad vi tror.På det sättet förflöt kvällarna när de vuxna hade bjudningar. Vi barn fick sitta med om vi ville. Jag satt ofta med och tyckte om att lyssna till de vuxnas prat. Det fanns åsikter som var intressanta och det fanns lärdomar som kunde vara viktiga för livet. Hando satt också med tills han blev sömnig. ”Eesti Post” var en estniskspråkig lägertidning som försåg oss med både världsnyheter och lokala nyheter. Det första numret kom ut så tidigt som den 6 november 1945, med Pedro Krusten som chefredaktör. Far hade arbetat för denna tidning i början, men när han fick anställning hos UNRRA slutade han sitt arbete där. Nu på våren 1947 kom ”Eesti Post” ut tre gånger i veckan och var mycket innehållsrik. Denna vår kunde vi läsa att Finlands president Juho Paasikivi hade etablerat ett gott och förtroendefullt förhållande till Sovjetunionen utan att äventyra Finlands självständighet. – Tur för finländarna, tyckte vi. Kunde Finland hålla sig självständigt så kanske även vi kan när vårt land blir fritt. Vi läste också att judiska flyktingar hade börjat sätta sig i rörelse mot Palestina. – Kommer ni ihåg vad flyktingar i Waxenberg sa om judarna, sa jag, att man kokade tvål på dem? – Jag minns, sa mor. Det vi efter kriget fick vi veta var ju betydligt värre. Världsläget var ofta ett omtyckt diskussionsämne i vår familj. Nyheterna diskuterades och debatterades och speciellt mormor, som läste tidningen från pärm till pärm, funderade ofta över dagsläget. – Förhållandet mellan amerikaner och ryssar börjar bli svalt, konstaterade mormor efter att ha läst nyheterna. Den där Churchill, ni vet han med cigarren, han kanske inte är så dum. – Churchill är en klok man, sa far, men ibland undrar jag om han alltid menar det han säger. Vet ni vad han sa under kriget?

248

– Han sa väl rätt mycket, sa både mor och mormor. Men låt oss höra.– Han sa att om Storbritannien förlorade kriget, och tyskarna marscherade in i London, skulle han ta ett gevär, ställa sig i vaktkuren i slutet av gatan, och skjuta så många tyska soldater som möjligt.– Vilken tur att de inte förlorade kriget, sa mormor, jag tror inte att han hade lyckats vinna kriget skjutande från en vaktkur.

Av de lokala nyheterna kunde vi läsa att den sceniska verksamheten var i full gång. Många pjäser spelades. Var det inte teaterpjäser så var det konserter eller köraftnar som lockade publik till Jahnhalle. I tidningen fanns också en översikt över andra ester i exil. Vi kunde läsa vad som försiggick i Lübeck i den brittiska zonen, eller vad esterna gjorde i Sverige. Hela sista sidan av tidningen var ägnad åt eftersökning av anhöriga. Man sökte efter släktingar, vänner och bekanta, man beskrev var och på vilket sätt man hade förlorat kontakten med dem, och vart man skulle vända sig för att få information.

En liten utflykt

En söndag under försommaren skulle vi göra en utflykt. Far hade fått låna sin tjänstebil under helgen och vi skulle åka runt, bland annat till Ulm. Mor hade brett smörgåsar som vi skulle ha med oss så att vår utflykt skulle bli som en picknick. Mormor och Raivo skulle stanna hemma. På väg till Ulm berättade far om staden.– Ulm är en mycket gammal stad, den fick sina stadsrättigheter redan år 1186. I dag skall vi titta på den stora katedralen som heter Ulmer Münster och som har världens högsta kyrktorn.

249

– Hur högt är det? frågade Hando som var tekniskt intresserad redan då och byggde i sin fantasi torn och tinnar av varenda ståltråd som han hittade. Som vuxen blev han mycket riktigt arkitekt. – Jag vet inte exakt, sa far, men jag tror att den är över 150 meter hög.– Kan man gå upp till tornet? frågade Hando.– Det tror jag inte att man kan.

När vi kom fram till Ulm såg vi att mycket av staden låg i ruiner. Hela stadskärnan var förstörd och många nybygg-en var på gång. – Vet ni att katedralen fick inga skador fast Ulms cent-rum blev sönderbombad? sa far. Det kanske är såsom mormor säger, att Gud håller sin hand över vissa saker.– Vad stor den är, tyckte jag.När vi hade beundrat kate-dralen fortsatte vi att se resten av Ulm. – Vet ni att floden Donau

flyter genom Ulm? Kommer ni ihåg valsmelodin ”An der schönen blauen Donau? Vi ville gärna se den blåa Donau som vi hade hört spelas i radio. Men när vi kom till floden blev vi besvikna. I istället för den blåa Donau såg vi en flod som var gulgrön, full av avfall och gröna växter, inte alls som Johan Strauss hade beskrivit den. – Kommer ni ihåg att mormor har talat om den vandrande juden Ahasverus, fortsatte far.

250

En utflykt med familjen

– Ja, det gör vi. Jag minns att hon alltid sa att vi nu var som Ahasverusar utan hem, sa jag, och erinrade mig mormors berättelser om den vandrande juden. – Det sägs att i Ulm fanns en gång i tiden, jag tror det var på 1600-talet, en av de skor som hade tillhört Ahasverus, berättade far. En annan sak som jag tycker är intressant, fortsatte han, är att Albert Einstein, han som sammankopplas med utvecklandet av atombomben, är född i Ulm. – Skulle det inte ha blivit en atombomb om han hade bott någon annanstans? frågade Hando som trodde att bomben hade med Ulm att göra. – Nej, bomben har ingenting att göra med Ulm, egentligen inte med Einstein heller, han var endast en forskare som kom på hur man kunde utveckla en bomb. Men det var politikerna som bestämde att använda den. Einstein själv ville inte ha något krig. När vi hade sett det mesta som fanns att se i Ulm började vi åka hem. Vi stannade på hemvägen och eftersom vädret hade blivit kyligt var vi tvungna att sitta kvar i bilen och äta upp våra medhavda smörgåsar. – Om det är så här det är när man har picknick, vill jag inte vara med om det fler gånger, sa jag. De andra höll med mig att det inte var någon riktig picknick som vi hade haft. Men det var vädret som bestämde den här gången, som den ofta gör. Att sitta i gräset när det är kallt och blåsigt skulle inte ha varit njutbart.

Sommaren på Koogimägi

Sommaren 1947 var både jag och Hando på ett sommarläger på Koogimägi (Kakberget), det berg som gränsade till oss på Wilhemshöhe. Koogimägi var mer än etthundra meter högt kulle, och upptill platt som en pannkaka. Det var därför den kallades Koogimägi. UNNRA hade bestämt att barn som är undernärda skulle få vistas i ett sommarläger för att vila och

251

äta upp sig. Jag hörde till dessa barn. Men eftersom tanken på ett sommarläger var mycket populär bland alla barn och ungdomar i lägret, vidgades begreppet ”undernärda barn” och kom att omfatta alla barn och ungdomar som önskade att få uppleva en lägervistelse. Sommaren på Koogimägi kommer alltid att finnas i mitt minne. Det var ett sommarparadis för oss. Här knöt man kontakter, lärde känna varandra och var omgiven av Moder Natur och dess livgivande krafter. Än i dag när jag hör ordet ”Koogimägi” förknippar jag det med härliga lata dagar, befriade från läxor och andra åtaganden, och fyllda med lek, stoj och kamratskap.

Till lägret hade man rekvirerat ett femtiotal amerikanska militärtält. Varje tält hade sex till åtta sängplatser. Att hålla ordning i tältet var en gemensam angelägenhet för dem som bodde i tältet. Det gällde att från början inrätta sig så praktiskt som möjligt. Mellan de olika tälten fanns också en tävling som handlade om vilket av tälten som hade lyckats skapa de mest ändamålsenliga eller vackra redskapen. Det kunde handla om att tillverka ett disk- eller torkställ, en eldstad eller ett ställ för skor. Mitt tält kom inte som etta men vi lyckades komma som trea. Det skoställ som vi tillverkade av hasselgrenar ansågs ha stort konstnärligt värde och bidrog till vår fina tredjeplacering. I lägret fanns en lägerchef och en programkommitté. Det fanns också ett antal ansvarsområden som togs om hand av speciella personer, ofta litet äldre. Inom varje område fanns ett team vars ansvar det var att ta hand om mathållning, hygien, toaletter, sjukvård m.m. Utan en sådan områdesplanering hade det blivit kaos. I lägret fanns en fast dagordning. Klockan åtta på morgonen var väckning. Detta sköttes genom vissling. Jag kan än i dag minnas hur det kändes när jag vek tältdörren åt sidan och stod i gryningen och såg en dag ta form. Nattens svalhet dröjde ännu kvar och gjorde att man kände sig småfrusen. Gräset runt tältet såg grönt och lent ut i det milda

252

morgonljuset. Allt verkade rent och rofyllt. Efter väckning blev det frukost, i regel havregrynsgröt. Vi stod tältvis i kö och fick en stor portion gröt, som de flesta inte tyckte om. Jag vet inte om det berodde på att kökspersonalen inte kunde laga gröt eller att vi barn hade en motvilja mot gröten som sådan. Den havregrynsgröt vi fick var både slemmig och klibbig, och dessutom skulle den ätas som den var, utan sylt eller socker till. Från denna lägertid har jag burit med mig en motvilja mot havregrynsgröt. Efter frukost skulle vi hissa den blå-svart-vita-flaggan och sjunga nationalhymnen. Sedan följde det första aktivitetspasset. Under detta pass fick vi lära oss många nyttigheter. Ibland var det rena skollektioner vi deltog i. Då satt vi i ett tält, ungefär som i en skolsal, och läraren undervisade. Meningen var att man under dessa lektioner skulle inhämta kunskaper som stöd till de ämnen man var svag i. Jag kommer inte ihåg om lektionerna var frivilliga eller inte, men jag tror att de inte var det. Men under ett aktivitetspass kunde vi också tävla i olika idrottsgrenar såsom i baseboll, ping-pong (bordtennis) eller höjdhopp. Dessa övningar var avsedda att skapa ökad fysisk styrka hos ungdomarna och därigenom bidra till förbättrad hälsa. Efter lunch hade vi fritid. Då fick man göra det man ville – läsa, spela boll, sola eller endast prata med varandra. Här fanns frihet och vila. Ingenting hackade sönder tiden utan man bestämde själv över den. Jag minns att jag ofta drog mig tillbaka till naturens sköte bortanför lägerplatsen och hade en bok med mig. Där läste jag och omslöts av sommarens ljud och dofter. Kvällsmål åts vid fem-sex tiden. Därefter började ringlekarna. En av dessa ringlekar som kväll efter kväll lektes var ”Üks peremees vôtab naise” (En bonde tar sig en fru). Bonden väljer ut en som skall vara hans fru, frun tar ett barn, barnet en hund, hunden en katt, katten en mus osv. Det var en spännande lek, speciellt för oss litet yngre flickor, vars önskedröm var att bli tagen till fru av en gymnasiekille.

253

När leken var slut tändes lägerbålen. Då satt man kring elden och talade med varandra. Klockan nio halades flaggan till tonerna av ett tapto, en militär signal som innebar att dagen var till ända och det var dags för nattens vila. Det var något högtidligt och vemodigt längtansfullt i dessa toner. Efter det kom mörkret tyst och snabbt och svepte in lägret. Endast en liten grupp äldre pojkar stannade kvar som lägervakter och de satt till långt in på natten vid lägerelden. Några gånger fick även jag vara med dessa pojkar fast jag inte hade åldern inne. Det var spännande att vara vaken nattetid och att räknas som mer vuxen än vad jag var. De kvällar när jag satt vid lägerelden tillsammans med andra, lyssnande på nattens ljud och samtalande, gav mig en föraning om vuxenlivets fröjder. Ibland på kvällarna berättade vi spökhistorier för varandra. En pojke sa att han hade upplevt ett spöke i Geislingens kyrka. – Jag var i kyrkan när kyrkporten slog igen och jag kunde inte komma ut. Sedan hörde jag tunga steg på stengolvet. – Jag har hört att det finns en dåre som vandrar runt här i skogarna, sa en annan, tänk om han kommer in i våra tält på natten.– Det är inte sannolikt, dårar sover också på natten precis som vanligt folk.– Har ni hört det där om varulven? Har ni sett pjäsen?Det hade vi alla, det var August Kitzbergs Libahunt (Varulven), en pjäs som nyligen hade haft premiär i Jahnhalle och som de flesta av oss hade sett. Pjäsen var rätt kuslig, speciellt förvandlingsscenerna, då människan förvandlades till en skräckinjagande varg. Nu kom berättandet i gång ordentligt och vi skrämde upp varandra mer och mer. Någon kunde berätta hur han hade varit med om varsel om dödsfall. En annan hade sett en gengångare. En tredje hade plågats av maran under flera nätter. En pojke berättade hur han hade sett ett ekipage med svarta hästar körande mitt i natten. En annan kunde övertyga oss om att hon hade blivit av med sina vårtor när hon visade

254

dem för månen en torsdagsnatt. Vi visste alla att spöken hemsöker folk när ljuset släcks, att de rör sig i mörkret, och att man kan framkalla dem på olika sätt. Det var inte konstigt att det var svårt för oss att somna efter alla dessa kusligheter. Vi var så uppskrämda att vi trodde att spöken låg på lur överallt, fullt beredda att kasta sig över oss. Men till slut tog tröttheten över och vi gick till sängs. Dessa sommarläger på Koogimäel hör till de finaste minnen jag har från denna tid. Jag var varken barn eller vuxen och denna mellanperiod i livet var en sorglös och lekfull tid, full av ljuva förväntningar och fri från vuxnas ansvar.

Ett otillåtet äventyr

I början av hösten 1947, det måste ha varit någon gång i augusti, åkte mor och far tillsammans med en annan familj till Garmisch Partenkirchen. De skulle besöka även Ober- ammergau där de berömda passionsspelen hade ägt rum under åtskilliga århundraden. Dessa spel som utfördes av fler än ettusen amatörskådespelare gestaltade Kristi väg till Golgata. En föreställning kunde pågå mellan sex och åtta timmar. Nu under krigsåren var spelen inställda, men mor och far skulle besöka ett museum där det fanns fotografier, filmsnuttar och föremål från de berömda spelen. Av någon anledning kom jag och Hando på den lysande idén att medan föräldrarna var borta skulle vi inte gå till skolan utan ta med oss en matsäck och vara på Koogimägi (Kakberget). Vi hade nyligen varit där på sommarläger och tyckte att det skulle vara trevligt att vistas uppe på berget under några dagar, som ett slags efterspel till lägret. Eftersom mormor skulle övervaka vår skolgång när föräldrarna var borta skulle vi lura henne att tro att vi gick till skolan.

På morgonen tog vi således vår matsäck, som bestod av pannkakor och sylt, och gav oss i väg. Vi vinkade adjö till

255

mormor och Raivo och gick nedför trappan. Men i stället för att gå ut gick vi till källaren. Sedan kröp vi ut genom ett av källarfönstren och kom ut på vägen på baksidan av huset, osynliga för mormors övervakande blick. Väl ute gick vi raka spåret till Koogimägi. Vandringen uppåt berget tog nästan en timma. Landskapet bredde ut sig med en mångfald av träd. Först fanns en skog av äppelträd som började bära frukt sedan, något högre upp på bergssidorna växte lindar, ekar och hassel. Hasselnötterna var goda, det visste vi, men de var inte riktigt mogna än. Än så länge dög de endast till ekorrar, möss och nötskrikor som prasslade i trädens grenverk. Ännu högre upp var berget kantat med barrträd. På väg upp var Hando och jag rätt tysta. Vi njöt av det soliga vädret och lyssnade på fågelkvitter. – Ser du, där högt uppe på den taniga eken, där finns två fåglar, de bråkar med varandra precis som vi brukar bråka ibland, sa jag till Hando. Men han var inte på humör att svara. – Kommer du ihåg när mormor berättade att det en gång i tiden fanns arga gudar som bodde i bergen och att de fick marken att skaka och spruta eld? fortsatte jag.– Du behöver inte skrämma mig, vi skulle ju ha ett riktigt trevligt äventyr, förstör det inte för oss nu. Vi fortsatte under tystnad och snart var vi framme. På ena sidan av berget, den som vätte mot Geislingen, fanns en brant sluttning och på denna sluttning fick man inte gå. Strax intill sluttningen hade man placerat en mycket högt grönärrat kors. Detta kors syntes över hela Geislingen och var ditsatt som ett minne för alla dem som hade ramlat nerför sluttningen och dött.

När vi var uppe på kullen valde vi ut en plats och satte oss ner. Jag tog fram en bok som jag förutom läxböckerna hade tagit med mig och började läsa högt. Det hände då och då att jag läste högt för Hando, eftersom han inte var så bra på att läsa själv. Den första timmen gick rätt så fort. Men sedan började det bli litet långtråkigt. – Det är inte så roligt som jag föreställde mig, sa Hando.

256

– Nej det är det inte, men nu när vi har bestämt oss att vara borta från skolan i tre dagar så får vi väl genomföra det. För att muntra upp Hando och få tiden att gå gav jag mig på gåtor. – Jag har en gåta som du kan lösa, sa jag. Kan en döv person höra vad en stum person säger till en blind person?– Det var det dummaste jag har hört. En stum kan ju inte prata.Dagen förflöt sakta. Mitt på dagen, då solen stod rakt ovanför oss på himlen, tog vi fram vår matsäck och åt upp pannkakorna.– Det är lustigt att äta pannkaka på det platta Kakberget (Koogimägil), konstaterade Hando. Eftermiddagen gick sakta, timmarna kröp framåt. En vindil bläddrade i löven ovanför oss, insekterna gnisslade i gräset och en och annan fågel flög över oss. Ingenting hände. Men vad skulle hända? Vad var det vi hade förväntat oss? Jag började känna mig dum, nästan lite skuldmedveten över vad vi hade iscensatt. De två därpå följande dagarna verkade ännu längre. Vädret var inte heller bra. Det hade blivit kyligt och på tredje dagen började det regna, tillräckligt mycket för att vi skulle bli våta. Vårt äventyr var inte lika roligt som då när vi planerade det. Vi kände oss som två brottslingar som länge hade planerat ett brott men då när brottet var begånget kände att det inte gav den utdelning som man hade förväntat.

Några dagar efter detta äventyr, när mor och far hade återkommit hem, hade klassföreståndarna kontaktat dem och berättat om vår frånvaro. Det blev ett himla liv. Det var mest jag som fick skulden. Jag borde ha varit gammal nog för att inte komma på sådana idéer, och om inte idén var min borde jag ha hindrat dess genomförande. Jag tyckte på sätt och vis att föräldrarna hade rätt. Som straff fick vi inte följa med föräldrarna när de skulle företa en ny resa. Mor och far hade sagt att nästa gång de reste till Oberammergau skulle vi ha fått följa med för att se passionsspelen. Nu skulle vi inte se

257

dem. Det kändes grymt, vi tyckte att vi hade varit nöjda med vilket straff som helst, men inte det. Vi försökte förhandla, lovade att göra än det ena än det andra i utbyte mot resan, men ingenting hjälpte. Mor och far var kalla som sten.

UNRRA övergår till IRO

UNRRA – den hjälporganisation som hade hjälpt flyktingar och skapat begreppet DP - slutade sin verksamhet någon gång under året 1947. Den togs över av IRO ((International Refugee Organisation = Internationella flyktingorganisationen). IRO var ett nybildat FN-organ som bestod av ett tiotal stater från Väst. Östblockets stater deltog inte i IRO. UNRRA hade medverkat vid repatriering och hemfört sju miljoner personer, en del av dem med tvång. Jag kunde fortfarande minnas hur de ryska flyktingarna i Kempten fördes bort mot sin vilja och ledsagades av gråt och skrik. Men redan 1946 beslöt FN:s generalförsamling att ingen flykting eller fördriven person som hade uttryckt välgrundade invändningar emot att återvända till sitt hemland skulle tvingas att göra det. Tvångsrepatrieringens tid var officiellt över, även om oro över ett sådant hot fortfarande fanns hos de flesta flyktingar. Det var UNRRA som hade genomfört de screeningar som företogs i olika flyktinglägren, också i Geislingen, vilka för vår del resulterade i att vi fick DP-status. En kommission inom UNRRA hade utfört screeningarna, och det var också den som stakade ut ett slags färdplan för DP: s. Denna färdplan hann UNRRA dock aldrig iscensätta utan den överlämnades till IRO. En av IRO: s huvuduppgifter blev därför att finna en framtid för DP: s, och vägen dit blev emigration. De miljoner DP: s som fanns i olika läger spridda över hela Europa kunde inte bli kvar i det krigshärjade Europa. Tillsammans med olika frivilligorganisationer arbetade IRO intensivt för att hitta

258

mottagarländer som behövde arbetskraft eller var villiga att ta emot DP: s som emigranter. Människor i lägret började fundera. Skall vi verkligen behöva flytta igen? Vi som trodde att vi snart kunde flytta tillbaka till Estland. Kommer vår exil att vara för evigt? Även i vår familj diskuterades de oroade nyheterna. – Jag vill då inte flytta till ytterligare ett nytt land, sa mormor som hade fått nog av dessa flytt som vi hade varit med om hittills. – Det kanske inte ens blir så lätt för att finna ett land som vill ha oss, sa far. Jag vet att de flesta länder inte vill befatta sig med dem som har varit med i kriget, och dessutom på fel sida. – Nu skall vi inte oroa oss i onödan, kommenterade mor. Det har ju inte hänt något än och tidningarna skriver att man skall avvakta och se.Mycket riktigt fördes det omfattande debatter i Eesti Post’s spalter, tidningen vi läste dagligen. Men frågorna var oroande. Tidningarna menade att det inte rådde någon riktig fred i världen, det varma kriget, med död och förintelse, hade endast ersatts av det kalla kriget. I det läget måste något göras, man kunde ju inte stanna i ett flyktingläger för evigt. Frågan blev om man skulle stanna kvar i Tyskland eller om man skulle försöka att emigrera. De flesta var nog rätt tveksamma till att stanna, eftersom tyskarnas inställning till oss utlänningar inte var speciellt positivt, vi hade ju hört hur de kallade oss ”verfluchte Ausländern”. Men man var också tveksam till emigration. Ingen ville flytta från Europa. Avvakta och se var den gängse tanken både bland enskilda och i tidningsspalterna. Men det gick inte alltid att ha en avvaktande hållning. Redan under hösten 1947 meddelade London att de kunde ta emot ettusen ensamstående unga kvinnor som arbetskraft. Man sökte estniska, lettiska eller litauiska kvinnor i åldrarna 21 – 40 år, inregistrerade i den brittiska zonen. De erbjöds arbete som biträden inom sjukvården, främst i sanatorier som vårdade tuberkulossjuka, men också som köks- eller

259

städpersonal. Operationen hette ”Balt Cygnet”, eller ”Baltiska svanar” som vi kallade det, eftersom dessa unga kvinnor skulle ”flyga” över den engelska kanalen och täppa till hålen i Storbritanniens arbetsmarknad. För dem som var intresserade skrevs kontrakt på tolv månader. Dessa kontrakt kunde förlängas när arbetsgivarna var nöjda. De tre första månaderna var ett slags provtjänstgörning, och var arbetsgivarna inte nöjda kunde kvinnorna skickas tillbaka till Tyskland. Det gjordes mycket reklam för att värva de baltiska kvinnorna. – Kom till Storbritannien, stod det på affischer i lägren i den brittiska zonen. De brittiska sanatorierna behöver era hjälpsamma händer, och i gengäld får ni ett hem och ett människovärdigt liv. Även de brittiska tidningarna skrev positiva artiklar. – De balter som finns i UNRRA’s läger i Tyskland är mångkonstnärer, stod det att läsa i ”Daily Mail”. Med lätthet kan de tillverka en kaffeservis av tomma konservburkar, eller konstruera en klocka med hjälp av en stålfjäder. En gammal hatt förvandlar de till en docka och en sliten matta till en snygg klänning eller kappa. De är kunniga i att bygga hus, broar och ibland hela stadsdelar. Därför borde vi ta hit dem. Efter att ha genomgått en rätt sträng medicinsk kontroll kunde tusen ”baltiska svanar” ge sig i väg. Året därpå utvecklades det hela och kom nu att omfatta både män och kvinnor från de olika zonerna i Tyskland, inbegripet också vårt läger i Geislingen. Den nya operationen fick namnet ”Westward Ho”. Fortfarande var britterna intresserade av ensamstående personer eftersom man hade problem med familjebostäder, men undantag gjordes. Sammanlagt fick 3 400 ester ett nytt hem i Storbritannien. Ett annat land som var i stort behov av utländsk arbetskraft var Belgien. Till kolgruvorna i Belgien behövdes arbetare. Därför önskade Belgien rekrytera ca 15 000 DP: s från de olika zonerna. Dessa skulle vara under 40 års ålder och ha godkända resultat från screeningen. Efter tre månaders felfri

260

tjänstgörning fick familjen ansluta sig. Operationen kom att kallas ”Black Diamonds” eller ”Svarta diamanter”, ett lika träffande namn som ”Baltiska svanar”. Arbetsförhållandena i gruvorna var inte lätta. Kolbrytningen skedde femhundra meter under jord, risken för ras var konstant, koldammet yrde och gruvgasen hotade att explodera. Ungefär trehundra personer från Geislingen önskade att flytta till Belgien som arbetskraft. Endast ett hundratal godkändes och en del av dem kom tillbaka och beskrev de omänskliga förhållanden som rådde där.

Man bodde i baracker i en smutsig, sliten industristad. Barackerna var svarta av koldamm, golv och väggar var sotiga, allt var gråsvart. Männen hostade koldamm dagarna i ända, ömsom frös man och ömsom svettades man. Till slut började man se gruvan som ett glupskt vilddjur som slukade människor. Även Frankrike var ett land i behov av utländsk arbetskraft. Landet var sönderbombat och nu behövde man arbetskraft som skulle hjälpa till att bygga upp det på nytt. Frankrike blev inget populärt land för DP: s att flytta till. Inflyttningen var dåligt organiserad, och många tyckte att då kunde man lika gärna stanna kvar i Tyskland och hjälpa till med uppbyggandet här. Endast några hundra ester invandrade till Frankrike. Ännu var lägret i Geislingen rätt intakt. De flesta bodde kvar och avvaktade. Det var inte många som ville till de belgiska gruvorna, inte heller till de franska byggen, och något annat hade IRO ännu inte att erbjuda. Därför fortsatte livet som vanligt.

Jul och nyår

Hösten försvann omärkligt och julen stod för dörren. På juldagens kväll gavs en föreställning i Jahnhalle, som vi alla i vår familj gick till. Det var ett nyskrivet musikaliskt verk av

261

Kaarel Söödor som hette ”Ja täht näitas neile teed” (Och stjärnan visade dem vägen), ett julmysterium med bibliskt tema. I detta musikaliska teaterstycke hade författaren lagt två parallella händelsekedjor. På ena sidan fanns Jesusbarnets födelse under enkla och fattiga förhållanden, åtföljd av den heliga familjens flykt, på andra sidan fanns våra egna erfarenheter av krig och flykt. De två skeendena gled omärkligt in i varandra. Den mörka natten som hade sänkt sig över jorden var förvisso den heliga natten, men den var också vår egen natt av ångest och förtvivlan. Barnet som kvinnan bar, och som inte hade tillräckligt med kläder på sig, var både Jesusbarnet i Marias famn men också ett vanligt jordiskt flyktingbarn, ett barn från vårt eget läger, ett litet människobarn i exil. Föreställningen var mycket stämningsfull. Eftersom det var brist på scenkläder fick endast ett par änglar och några herdar vara med på scenen. Resten av kören fanns bakom scenen, och det var därifrån änglakören sjöng till Guds ära. Föreställningen fick oss att känna stort och varmt när den blandade fantasi med verklighet. När föreställningen var slut var vi alla påverkade av dess innehåll, var och en på sitt sätt. – Du är mitt julbarn, sa mor till Raivo och höll om honom. Jag var nästan som Maria när vi flydde, även om jag hade tre barn och en mor att ta hand om och ingen Josef som kunde hjälpa. – Men Gud bistod även oss, sa mormor som alltid refererade till honom. Som Maria och Josef blev även vi räddade undan det onda. Har jag inte alltid sagt att Gud tar hand om oss även om vi inte alltid tror det, hävdade hon med övertygelse.Far hade varit rätt tyst eftersom det religiösa inte var riktigt hans avdelning. Han hade en naturvetenskaplig läggning. När vi var på väg hem, i en mörk och stjärnklar kväll, bröt far sin tystnad. – Se på stjärnorna, sa han. Varje stjärna är som ett hett glasklot fyllt med mängder av energi. Vid ett stjärnfall dör en stjärna. Det är med stjärnorna som med människorna, de föds, finns till en tid och dör sedan.

262

Och det var en fantastisk vy vi såg, hela himlavalvet gnistrade av stjärneljus. Vintergatans vita dimmiga ljusband sträckte sig som en bro mellan horisonterna. Vinternatten var kall. Inte en lampa var tänd. Jag hade aldrig tidigare upplevt att himlen var så stor och att jorden kändes så liten. Är det detta som är universum, som far ibland talade om? Förundrad tittade jag på stjärnmyllret och kände rymdens storhet. – Vi frågar ständigt varifrån vi kommer och vart vi är på väg, fortsatte far sina funderingar. Ibland tror jag att också himlen undrar varifrån den kommer och vem som har brett ut den som ett tält över mänskligheten. Men på dessa frågor har man inga bra svar och det är från en sådan undran som religionernas alla gudar föds.Ingen sa något, inte ens mormor. Hon tyckte också att den stjärnbeströdda himlen var ett storartat fenomen, även om hon var viss om att det var taevaisa (den himmelske fadern) som hade brett ut den. Om några dagar skulle det vara nyårsafton. Julens heliga texter hade klingat av och ersatts med den magi, trolldom och mörkrets makter som hör nyårsnatten till. Under det senaste halvåret hade Hilja och jag blivit intresserade av ockulta fenomen. Speciellt var vi intresserade av sådana fenomen som tankeöverföring, déjà vu, och förmågan att förutse framtiden. Vi provade tankeöverföring på varandra, och tyckte att den fungerade ibland. Denna nyårsafton hade Hilja och jag tänkt skåda in i framtiden, och vi hade stora förväntningar. Vi skulle få en tallrik att röra sig och tala om för oss vad som väntade oss i framtiden. Hiljas föräldrar var bortbjudna och vi skulle vara ensamma hemma hos henne och där utföra vår magiska ceremoni. Vi hade klippt ut en stor rund ring av ett pappersark och ritat hela alfabetet, bokstav för bokstav, runt ringen. Ringen satte vi på ett stort tomt bord. Meningen var att när tallriken stannade på de olika bokstäverna skulle vi läsa ihop dem till ord och meningar och på så sätt få veta vad tallriksmeddelandet innehöll. Att tallriken skulle röra sig var vi

263

mer eller mindre övertygade om. Vi hade läst att man kunde flytta föremål genom en osynlig kraft som utgår från människan och som får föremål att vibrera och knacka ner meddelanden. Ceremonin skulle börja med att man lägger händerna på föremålet, i Hiljas och mitt fall på tallriken, och väntar tills föremålet börjar röra på sig. Sedan är det bara att läsa av de meddelanden som man får. Klockan började närma sig midnatt och vi var rätt nervösa. Hilja tände två stearinljus, ett för mig och ett för henne. Bordet var dukat med bokstavsringen. Vi satte oss vid bordet och lade händerna försiktigt på tallriken. Ingenting hände. – Vi måste nog vänta ett tag, kraften måste laddas upp, sa jag viskande. Hilja nickade och sa inget. Minuterna tickade i väg, en efter en. Allt runt omkring oss började kännas drömlikt, fullt av skuggor. Efter fem-sex nästan tysta minuter kände vi plötsligt att tallriken verkade få liv, vibrerade lite och började röra sig. Vi flämtade till med en plötslig ilning av panik, så förvånade och rädda blev vi. Jag fick en känsla av att vara styrd. Det är inte verkligt, tänkte jag. Men det var verkligt. Tallriken snurrade i allt högre takt. Vi ställde en fråga var, först jag och sedan Hilja.– Vem skall bli min make? frågade jag.Tallriken snurrade, sedan stannade den på en bokstav, sedan på nästa. Vi ljudade ihop bokstäverna till ett svar. Kvällen slutade med att jag fick veta att jag skulle gifta mig med Henry Ford och få åtta barn. – Det var märkligt, sa jag. – Det tycker jag också, sa Hilja. Henry Ford är ju död. – Skall jag gifta mig med en död man? Har han en dubbelgångare eller kanske en son? Min framtid visade att jag inte gifte mig med Henry Ford, inte heller med sonen Henry Ford Junior. I mitt liv som vuxen fanns ingen som helst koppling till Henry Ford, inte ens de bilar vi skaffade oss var av märket Ford. Det var möjligen endast en önskan att bli rik som påminde om bilkungen. Den andra förutsägelsen, att jag skulle få åtta barn, slog inte heller

264

in. Men de tre barn jag fick kändes ibland som åtta, så någon sanning, eller kanske någon varning, försökte tallriken ändå förmedla till mig. Vem Hilja skulle gifta sig med kommer jag inte ihåg. Men jag minns att medan vi höll på med vår ceremoni ramlade plötsligt en blomvas från bordet bredvid i golvet och gick i tusen bitar. Blommor, glasbitar och vatten flöt omkring över hela golvet. Det kändes kusligt i det mörka tomma rummet. Vi tyckte att vi stod med en fot i vardera världen, och kände som om det vi hade hållit på med var något otillåtet. Vi hade försökt att glänta på det okändas dörr, och hoppades nu att vi inte skulle bli straffade för det.

Året 1948

Jullovet var slut och skolan var åter i gång. Det var min sista skoltermin i folkskolan, till hösten skulle jag börja i gymnasiet. Läxorna i skolan var fortfarande lätta för mig, även om jag inte var någon plugghäst. Jag älskade historia och litteraturhistoria. Det sistnämnda kanske berodde på att det talades så mycket om litteratur hemma när våra föräldrar hade gäster, men kanske också på att far som journalist ständigt sysslade med litterära texter och berättade gärna om dem. Under denna vår var det mest rasterna i skolan som var intressanta för mig. På rasterna promenerade alla elever runt i en korridor, beledsagade av lärare. Både jag och de andra flickorna i min klass var intresserade av pojkar som gick i gymnasiet. Dessa sjutton-årtonåriga unga män tyckte vi var stiliga och skulle någon av dem kasta ett öga på oss skulle vi känna oss viktiga och uppskattade. Vi var ett litet gäng flickor som fick rykte om sig att vara mer mogna än vi egentligen var, kanske beroende på att vi hade vuxit i längden och var nu lika långa som vuxna kvinnor. Jag hade blivit 168 cm lång, och de andra flickorna var inte heller kortare. Vi var på väg in i

265

puberteten och känslorna visavi det motsatta könet började ta form. Denna vårtermin blev jag bekant med en jämngammal flicka som hette Silvia. Vi började umgås och jag blev påverkad av hennes liv och framför allt av hennes familjeförhållanden. Hon var nämligen enda barnet och bodde i Rapenäcker. Jag var hemma hos henne flera gånger. Hennes hem var som en dröm, tyckte jag. Allt var i perfekt ordning, snyggt och prydligt. Inte som hemma hos oss där Raivo hade spridit ut sina leksaker, där tidningar skräpade på golvet, där Handos och mina läxböcker låg överallt, och där mor hade dragit fram sin symaskin och lagt de påbörjade plaggen på stolsryggarna. Jag bestämde på stående fot att när jag blir stor skall jag ha endast ett barn. Då kan jag ha ordning i hemmet och när jag handlar mat skulle det bara bli en liten mängd, inte som nu när jag hämtade vår veckoranson från lägrets provianteringsställe och hela korgen var full av matvaror. Dessa fantasier om ett ensamt barn hörde ihop med min tidiga ungdomstid. När jag blev några år äldre tyckte jag att två barn skulle vara idealet, en flicka och en pojke. Denna tanke hade jag ända till vuxen ålder. Att jag sedan fick tre barn berodde på att de två första var pojkar. Under hela våren och sommaren 1948 gick Hando och jag ofta på bio. Vi såg minst en film i veckan och det var ett stort sortiment som vi avverkade. Där fanns historiska äventyrsfilmer som ”De tre musketörerna”, ”Greven av Monte Christo” och ”Ivanhoe”. Dessa fartfyllda och romantiska berättelser var det lätt att leva sig in i. Jag kände mig vacker och åtrådd, precis som kvinnan i filmen. Hando var mest förtjust i de delar av filmen där männen red över fälten och drog sig inte för att använda vapen för att förgöra varandra. Vi tyckte om skräckfilmer också. En sådan var ”Ringaren i Notre Dame” med Charles Laughton som den oförglömlige vanskapte ringaren Quasimodo. Det var synd om stackars Quasimodo som hånades av sin onde övervakare och som älskade zigenarflickan Esmeralda som inte älskade honom

266

tillbaka. En annan skräckhistoria som vi var fascinerade av var ”Den osynlige mannen”, en filmatisering av H. G. Wells fantasiberättelse. Filmen handlade om en vetenskapsman som gjorde sig osynlig med hjälp av ett serum och satte skräck i en hel by. Det var framför allt en scen som vi tyckte var extra skräckinjagande. Det var när en man gick på ett snöigt fält och halvvägs över fältet upptäckte att det bildades ett par fotavtryck i snön bredvid hans utan att det fanns någon människa där. Trots att vi tyckte att filmen var oerhört kuslig såg vi den två gånger. Den film som fick mig att gråta oceaner var Jeanne dArc med Ingrid Bergman. Jag tyckte mycket om den enkla franska bondflickan som hade ett gudomligt uppdrag och som inte vek undan för svårigheter. Hon klippte håret, klädde sig i en mans rustning, fick befäl över en armé och ledde kriget mot engelsmännen. Kanske tilltalades jag av att hon var en nationell hjältinna. Hon stod för nationell frihet, och uppoffrade sig för fäderneslandet. Skulle något liknande vara möjligt idag? frågade jag mig efter att ha sett filmen. Skulle någon estnisk ung flicka kunna göra något liknande för sitt land? Jag var också gripen av att hon var religiöst besjälad och hade kraften att fullborda vad hon hade åtagit sig. Hon blev för mig något av en idol.

Efter sommaren 1948 tog våra biobesök ett hastigt slut. Det förorsakades av en penningreform som genomfördes i Tyskland med devalvering som följd. Pengar som man tidigare fick mycket för var nu helt värdelösa, och därför hade vi inte längre råd med biobesök. Det var vanligt att barnsjukdomar härjade i lägret. Under denna vårtermin hade många skolelever drabbats av vattkoppor, så även jag. När de småfläckiga utslagen slog ut över hela kroppen, och framför allt när de övergick i blåsor, blev jag förskräckt, jag var rädd att få ärr och att behålla dem, framför allt i ansiktet. Det sades att man inte fick klia sig, då skulle man riskera att få ärr, men det var just klådan som var värst och det var endast kliandet som gav lindring. Eftersom

267

vattkoppor är en mycket smittsam sjukdom blev alla drabbade barn intagna på sjukhus. Det var andra gången i mitt liv som jag var inlagd på sjukhus, men till skillnad från första gången, då jag blev opererad för blindtarm och tyckte att sjukhusvistelsen var förskräcklig, var denna sjukdomsperiod på sjukhuset rätt gemytlig. Vi var många barn som låg där samtidigt och det vi sysslade med var inte vila utan lek, bus och stoj varenda minut, så snart övervakningen upphörde. Efter några veckor på sjukhuset var vi fria från blåsorna och även till stor del fria från de skorpor som hade ersatt dem, och vi skickades tillbaka hem och till skolan. Allvarligare var det för min klasskamrat Reet. Hon åkte in till sjukhuset med smärtor i magen och blev snabbt opererad. Det visade sig att hon hade en sprucken blindtarm. Under flera veckor befann hon sig mellan liv och död. Penicillinet som skulle ha kunnat hjälpa henne fanns ännu inte i bruk, och det var endast hennes immunförsvar som hade att kämpa mot inflammationen. Många barn med sprucken blindtarm dog före penicillinets tid. – Det livsfarliga med sprucken blindtarm är bukhinneinflammation, sa läkarna. Den kan leda till döden. Men Reet repade sig. Efter tre veckors sjukhusvistelse kom hon tillbaka till skolan, blek och mager, men på gott humör. Vi, hennes klasskamrater, hade köpt blommor till henne, och gladdes nu att hon hade återfått hälsan.

Den lättjefulla sommaren

Det var min sista skoldag i folkskolan. Den avslutades högtidligt. Kören sjöng och rektorn höll tal. Jag höll också ett tal. Som avgångsklassens representant var jag vald att i klassens namn tacka lärarkåren för deras insatser. Jag kände mig nervös när jag steg upp i talarstolen och såg en sal full med människor framför mig. Åhörarna satt stilla som menigheten i en kyrka. Men jag klarade mig bra. Jag hade

268

skrivit mitt tal och lärt det utantill. Jag kunde inte heller klaga på brist på uppmärksamhet hos mina åhörare, klasskamrater, lärare och föräldrar. Efter mitt tal applåderade publiken, och jag kände mig nöjd. Därefter delades betygen ut. Jag var tolv år, nästan tretton, och dagen till ära iförd en vit organzaklänning med blåprickigt skärp. Jag satt i salen tillsammans med andra i avgångsklassen och förstod att jag befann mig i ett vägskäl. Är lektiden slut nu för min del, undrade jag. Är jag på väg att bli vuxen? Vill jag bli vuxen? Jag var en ung flicka med skira tonårsdrömmar om pojkar och om framtiden, men samtidigt ett barn som tyckte om lek och stoj. Det var inte lätt att vara i ett vägskäl, livet på den andra sidan verkade mer komplicerat än på denna sida. Men det ger sig väl, tänkte jag som alltid när jag inte fann en omedelbar lösning på livsproblemen.

Sommaren som följde var varm och dagarna var långa. Jag kunde tillbringa hela dagarna med att läsa romaner. Ett estniskt bokförlag i Sverige – Orto – hade redan för ett par år sedan börjat ge ut estniskspråkig litteratur och böckerna skickades även till olika läger i Tyskland. De kom regelbundet, en gång i månaden, och var av de mest skiftande slag. En del var gamla estniska klassiker, som A H Tammsaare ”Tôde ja ôigus” (Sanning och rätt), som utgavs i nytryck, men där fanns också en hel del nyskriven litteratur som exilförfattarna i Tyskland och i Sverige hade skrivit. Vi kallade dessa böcker för ”Orto-raamatud” (Orto-böcker) och väntade med spänning på nästa månads bok. Böcker var något som alla i vår familj läste, även om vi inte hade samma smak. Far läste böcker med stort litterärt värde. Det var ryska, tyska och estniska klassiker som han läste mest. Han älskade att berätta om det han hade läst, och analysera det lästa. Vi fick höra att ryska författare var mästare på livsfrågor, att tyska författare var exakta rapportörer och att estniska skriftställare var realistiska. Mor läste underhållningslitteratur. Hon ville ha böcker som slutade lyckligt.

269

– Livet är fullt av elände utan att man behöver läsa om det, brukade hon säga. Vad mormor läste kommer jag inte riktigt ihåg. Hon var den som mest noggrant läste sig igenom alla spalter i Eesti Post och kommenterade det hon läste. Men hon läste även alla ”Orto-böcker” som kom ut. Av och till läste hon sin bibel, men jag tror inte att hon betraktade den som litteratur. Bibel var enligt henne en helig skrift som innehöll många tidevarvs idéer, tänkesätt och handlingar och gav vägledning för livet. Hando hade hittat några häften på vinden som den tyska familjen som bodde här tidigare hade lämnat kvar. Det var mycket spännande historiska äventyrsberättelser som han plockade ner och läste till långt in på kvällarna. Jag själv var en stor slukare av all litteratur. Jag klarade mig svårligen utan en bok i ensamma stunder. Jag läste tidigt på morgnarna medan andra i familjen sov, mitt på dagen då jag var utan sällskap, eller på kvällen innan jag somnade. – Du läser böcker som andra äter bröd, brukade mor säga. Se bara att du inte förstör ögonen när du läser i halvmörker. Jag tyckte att böcker jag läste öppnade oanade världar för mig. I dem fanns allt som var värt att veta, ett myller av lyckliga och olyckliga öden, tankar om förnuft och vett, lärdom och visdom, betraktelser om det sköna och det bittra. Böckernas värld var en värld av fascinerande människoöden, hemliga och fantasieggande intriger, en värld av fjärran

270

Jag hade en bok med mig även på en utflykt.

Här med Harald Parrest.

länder som man kunde beträda endast genom boken, en värld av historiska händelser. I böckerna fanns allt som tilltalade min tonåriga själ. Jag var nästan som en tvångsläsare som fick abstinens när böckerna inte fanns tillgängliga. Insikten att jag inte skulle hinna läsa alla böcker som fanns i världen innan livet tog slut gjorde mig sorgsen.

Två Orto-böcker talade till mig på ett speciellt sätt under denna sommar. Den ena var Tammsaares roman ”Tõde jag õigus” (Sanning och rätt) och den andra var Salme Ekbaums ”Valge maja” (Det vita huset). Tõde ja õigus är en storslagen episk berättelse i fem delar. Första delen av romansviten, den jag tyckte bäst om, handlar om den estniska bondbefolkningens strävsamma öden i slutet av 1800-talet. Huvudpersonen, bonden Andres, kämpar tillsammans med sin hustru Krôôt mot naturens krafter som kan ödelägga en bondes liv, men de kämpar också mot sin elaka granne Pearu som gör livet surt för dem. När sonen Ants dödas under den ryska revolutionen blir det ett hårt slag för Andres och Krõõt . I denna tragiska livssituation börjar Andres sin kamp med Gud, en Gud som han hittills hade sett som sanningens och rättvisans källa, men som han nu ifrågasätter och kanske förkastar. Denna roman lärde för mig något om livets realiteter. Jag förstod att livet är en kamp, att det onda och de goda inte är några enkla fenomen utan sammanvävda med varandra, att man ständigt måste göra nya ansträngningar och nya misstag, och att besvikelser och sorger är nyttiga följeslagare i ens liv. Jag tror inte att jag i den åldern kunde formulera mina tankar som jag gör i dag, men jag tänkte ändå på ett allvarsamt och djupt sätt. Kanske det berodde på att livsfrågorna var ständigt aktuella i vårt hem, liksom litteraturen var. Böcker som vi läste diskuterade vi ofta, och det var i första hand far som stod för de filosofiska synpunkterna och mormor som stod för de religiösa. Den andra boken som påverkade mig var ”Valge maja” (Det vita huset). Det var en läkarroman och händelserna i den

271

utspelades på en kirurgavdelning i Tartu. Huvudpersonerna var en ung kvinna Hilja och en kirurgprofessor som opererade henne. Komplikationer uppstod men löstes. Som jag minns blev Hilja efter sin sjukhusvistelse mycket fascinerad av sjukvården, och blev med tiden själv läkare. Romanen hade kanske inte några större litterära kvaliteter, men den tilltalade mitt ungdomliga sinne. Det var det beskrivningen av läkaryrket som gjorde ett djupt intryck på mig och påverkade mig så starkt att jag som vuxen själv ville bli läkare. Att det inte blev så berodde på omständigheterna, studentbetygen som jag fick i Sverige räckte inte riktigt till. Men jag blev farmaceut, och sedan psykolog, kanske ersättningar för det eftersträvansvärda läkaryrket. Sedermera gifte jag mig med en läkare, kanske även det en kompensation.

Eftersom jag var rätt mycket hemma under denna sommar fick jag till uppgift att passa Raivo och hans jämnåriga kompisar när de lekte på gården. Gårdsplanen framför vårt hus var full av tre-fyraåringar. De sprang omkring, byggde små hus av klossar, kivades med varandra, jagade husets katter på gården, och gjorde en hel del rackartyg. En av Raivos lekkamrater var Charlie. Charlie hade en estnisk mamma och en okänd pappa, sannolikt en amerikansk soldat. – Charlie är en negerunge, skrek barnen. Han är svart, skrek pojkarna i kör. – Så får ni inte säga, sa jag med lärarinneröst och försökte vara uppfostrande. Charlie är precis som ni andra, dessutom är han yngre än ni och ni måste vara snälla med honom.– Vi är snälla, men han är en neger, sa Raivo som ville vara sanningsenlig. Charlie var mörkhyad. Han såg verkligen söt ut, hade krulligt svart hår och långa svarta ögonfransar, och en hy som choklad. Hans mor påstod att Charlies far var en estnisk soldat som hade omkommit under kriget, och att Charlie visst inte var en mulatt, utan han var endast solbränd. Det var uppenbara lögner som vi äldre flickor och pojkar inte trodde på, men som hon vidhöll med en nästan enfaldig envishet.

272

Stackars Charlie. Hando och jag har många gånger undrat vad det blev av honom. Men Charlie var ingalunda det enda mörkhyade barnet. Så småningom visade det sig att amerikanska soldater hade lämnat efter sig en hel del avkommor, speciellt bland de tyska kvinnorna. – I framtida krig behöver vi inte skicka några militärer till Tyskland, det räcker med att skicka mat, kläder och vapen. Männen finns ju redan där, brukade soldaterna skämta. Under hösten och vintern var både jag och Hando med i scouterna. Jag var en riktig flickscout medan Hando var endast en vargunge. Vi fick var sin uniform, en mörkblå blus och en ljusblå halsduk som skulle knytas med en speciell knut. Runt midjan hade vi en läderrem med silverfärgat spänne. Ovanför vänstra blusfickan hade vi ett blå-svart-vitt band, den estniska flaggans färger. Det första vi fick lära oss var att kunna scoutlagen utantill. Vi förhörde varandra på den.– Hur låter första lagen? frågade jag Hando.– En scout visar vördnad, sa han. Vad är vördnad för något? frågade Hando. Jag försökte förklara så gott det gick.– Visa vördnad betyder att man högaktar eller respekterar något. När vi hissar vår flagga står vi i givakt. Det är att visa vördnad. När man går in i en kyrka är man tyst och allvarsam.Vi gick genom samtliga scoutlagar tills vi kunde dem utantill. Det var lättare att förstå vad som menades med att en scout är ärlig och hjälpsam. Det var företeelser som ingick i vår egen vardag. Att känna ansvar var också något mycket välbekant till oss. Vi hade fostrats med detta begrepp så länge vi mindes och tyckte nu att scoutlagen endast bekräftade det som mor och far alltid hade propagerat för. Att vara med i scouterna var av någon anledning inte något som gjorde bestående intryck på mig. Kanske därför att scouterna hade rätt många idrottsliga aktiviteter som jag inte var så bra i. Det jag minns var att vi fick lära oss att hantera rep genom att knyta en mängd olika knopar. Än i dag kan jag knyta en kirurgknop, som man inom scouterna sa var särskilt

273

användbar vid hopknytning av glatta linor, och en tältlineknop för att sträcka en tältlina. Dessa knytövningar påminde mig om de snörlekar som vi hade lekt i skolan på rasterna. Skillnaden var att snörlekar var bara på låtsas, medan dessa knopar vi lärde i scouterna var användbara i det vardagliga livet.

Jag minns också att vi fick lära oss att göra upp eld. Men det var svårt att få elden att ta sig. Så småningom lärde jag mig att man måste använda torra barrträdskvistar eller björknäver som tändmedel, och inte björk eller hassel som vi provade först. När tändmedlet tagit eld ordentligt fick man föda elden med småved innan man använde riktig ved. Jag tror att scouterna betydde mer för Hando än för mig. Han avancerade inom scoutkåren och var ofta med på olika scoutaktiviteter.

Första året i gymnasiet

Hösten 1948 började jag i Geislingens estniska gymnasium. Första dagen började med en högtidlig akt där rektor Karl

Urm höll ett anförande. – Det estniska gymnasiet är ett utbildningstempel som hjälper er unga ester att utbilda sig, men också att finna era rötter, började han. – Era lärare önskar inte bara att ge er utbildning utan även att fostra er till människor som kän-ner ett djupt ansvar gentemot sitt folk och fosterland. Efter en liten stund av tystnad, fortsatte han.– När ni lämnar skolan, och kanske också Tyskland, kom då

274

Skolavslutning i realskolan

Hando, Raivo, Maare

ihåg att ni är representanter för ert land. Kom också ihåg att som folk i exil kommer det att ställas högre krav på er än på den vanliga befolkningen. Vår önskan är att ni i framtiden kommer att höra till det bästa vårt folk har att erbjuda världen. I gymnasiet fick vi nya lärare. I estniska språket och litteraturen hade jag två lärare – Aleksander Laan och Harald Parrest. Den förre undervisade oss i språkets grammatik den senare i litteraturhistoria. Grammatiken var rätt trist som ämne även om den inte vållade mig några svårigheter. Betydligt intressantare var litteraturhistoria. I det ämnet undervisades vi av Harald Parrest som jag kände rätt väl eftersom han hörde till familjens vänkrets. Det var inte endast den estniska litteraturhistorien som vi lärde oss utan också världens litteraturhistoria. Vi lärde känna en mängd författare och deras verk, samt vad som menas med romantik och realism, symbolism och naturalism. Vi fick också lära oss något om litteraturens utveckling, hur människan genom litteraturen hade upptäckt nya verkligheter, hur litterära grepp uppkom och hur poeter och psalmdiktare uttryckte sig. Harald Parrest var en utomordentligt god och inspirerande lärare. I engelska språket, som var det första främmande språket, hade vi Leida Kull som lärare. Vi lärde oss rätt snabbt engelskan och jag minns att vi fick läsa engelskspråkig litteratur och att var och en av oss fick Silvets Engelsk-estniska och Estnisk-engelska stora språklexikon som var rätt litet till formatet men mer än femton centimeter tjockt. Än i dag kommer jag ihåg det sega sökandet efter de rätta orden. I historia, som var ett av mina favoritämnen, undervisades vi av Linda Saarmaa som var en mycket fängslande berättare och kunde göra historien spännande, även om vi var tvungna att lära oss mängder av årtal. Jag minns hur hon berättade om Marco Polos resor. – Det var ofattbart för dåtida människor att tro att världen var så stor, sa lärarinnan. Marco Polo färdades från Venedig till Bagdad, därifrån genom Persien till Indien och Kina. Han var

275

den förste som skildrade det nya och lysande hovet i Peking, han avslöjade Kina i all dess rikedom och storhet, och han berättade om folken i Burma och Siam. Det var fascinerande att höra om alla dessa länder, om deras folk och seder. Men Marco Polo var lika intressant som person, tyckte jag, bland annat hur han i en helt annan kultur undervisade dess högste profet Kublai Khan i kristendom, och hur han efteråt i fångenskap skrev om sina resor. Matematik och fysik var ämnen som jag hade svårt med. I matematiken hade vi både en kvinnlig och en manlig lärare, Helene Paris och Artur Virro, men tyvärr minns jag inte mycket av deras lektioner mer än att ämnet var svårbegripligt för mig. Speciellt svårt tyckte jag att geometri var, algebra var något lättare. Lika illa var det mer fysiken. Där hade vi läraren Karl Ivask som gjorde sitt bästa för att förklara likströmmens och växelströmmens hemligheter, mekanikens lagar och olika krafters egenskaper. Betydligt intressantare var teckning, som alltid har varit ett av mina favoritämnen och var det också i gymnasiet. Vi hade en mycket inspirerande lärare som hette Hilda Mikkelsaar och hon lät oss välja själva de motiv som vi önskade teckna. Många i klassen valde att teckna gammaldags bondgårdar i Estland, ett älskat motiv även för riktiga konstnärer. Jag har ännu kvar från denna tid en teckning med ett sådant motiv. Mitt första skolår i gymnasiet gick tämligen trögt. Men det skulle vara en överdrift att påstå att jag inte lärde mig mycket under detta första år, även om jag tyckte att vissa ämnen var svåra. Jag uppfattade skolgången som en plikt och fullgjorde det som ankom mig. Mina betyg sjönk något i jämförelse med folkskolans, men jag blev inte underkänd i något ämne. Under detta år umgicks jag med en hel del väninnor. En del av dem var klasskamrater, andra hörde till andra klasser. En del kände jag sedan gammalt, Hilja som jag hade umgåtts med under flera år, Reet som jag gick i samma klass med i folkskolan och Silvia som jag ville likna. Av nya bekantskaper minns jag Ülle, Kirsti, Tiiu och Ingrid. Vi umgicks inte endast under skoltid utan också på fritiden, och samtalsämnet var

276

oftast pojkar. Det fanns knappt någon pojke som vi inte analyserade och värderade. Vi var mest intresserade av de äldre killarna, en del av dem hade redan slutat gymnasiet. Men vi tyckte att dessa unga män var mer spännande än de vi såg dagligdags i vår egen klass. Av de äldre pojkarna minns jag Jüri som skrev poesi redan under denna tid, och Olaf som var en litterär begåvning och som jag hade lärt känna i lägret på Koogimägi. Under vårvintern började jag umgås med Ivor. Han var en slank ung man, med sandréfärgat bakåtkammat hår, avlångt ansikte och allvarligt sätt. Han gick i gymnasiets sista klass. Vi började träffas också utanför skolan och tog långa promenader i Geislingens utkanter. Vi talade om vårt liv i lägret, om våra funderingar, om framtiden, om den emigrationsvåg som förestod och vad den skulle medföra för vår del. När jag nu tänker tillbaka och jämför min relation till Ivor med den relation jag hade i Loksa till Olav, så är jag förvånad över hur mycket mer frispråkiga jag och Olav hade varit. Vi hade raskt bestämt att gifta oss och vi diskuterade vår gemensamma framtid. Ivor och jag diskuterade också framtiden, men det var inte någon gemensam framtid vi talade om, snarare var det en framtid som vi ester i exil kunde förvänta oss och som vi nu funderade över. Jag tror att det fanns en viss spänning i min och Ivors relation, och den gjorde oss osäkra. Vi satt och småpratade, och duellerade med ord. Vår bekantskap var rätt kort eftersom han emigrerade till USA. Efter det brevväxlade vi under några år, men sedan upphörde vår brevväxling och han försvann precis som många andra som man hade förlorat kontakten med.

277

Emigrationsåren

Åren 1949 och 1950 blev de stora emigrationsåren i Geislingen. Storbritannien och Belgien hade redan tidigare tagit emot DP: s. Nu hade också USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sverige öppnat sina dörrar och ville ta emot emigranter som arbetskraft. Återigen började screeningar och hälsokontroller. USA ville ha unga, helt friska individer. Emigrationskomittén menade att USA inte kunde öppna sina dörrar helt till ett stort antal hungriga DP: s, det skulle vara ett alltför riskfyllt experiment. Dessutom visste man inte riktigt var dessa DP: s stod rent politiskt. Det vore förfärligt att ta emot emigranter som kanske visade sig ha nazistiska eller kommunistiska böjelser, menade man. De personer som man i första hand prioriterade var sådana som hade lidit under nazistisk regim eller som hade släktingar i USA. Den 29 juni 1947 kom ”Displaced Persons Act” som var fördelaktig för balter och vidgade möjligheterna till emigration. Enligt denna akt var en DP den person som hade tvingats att lämna sitt hemland efter september 1939 och kommit till Tyskland före december 1945, samt som nu var bosatt i den amerikanska, brittiska eller franska zonen. Men det fanns en och annan kommitté som tolkade lagen på sitt sätt och inte ville ha en utvidgad emigration. Man menade att det redan fanns tillräckligt med människor i USA, och skulle man ta emot några emigranter så borde det ske i mycket litet antal. Men trots alla funderingar blev USA ändå det land som tog emot de flesta ester, sammanlagt ungefär tiotusen personer. Kanada ansågs till att börja med att vara ett framtidsland för DP: s. Så småningom ändrade de kanadensiska myndigheterna sin inställning och menade att endast personer som hade släkt i Kanada var välkomna som immigranter. Till släkt räknades förutom kärnfamiljen mor- och farföräldrar, syskon och förlovade par. Senare vidgade

278

även Kanada sina gränser och man tog emot skogsarbetare, gruvarbetare, jordbrukare och städare. Många emigrerade till Kanada och fick då beteckningen invandrare. När invandrarna kom till Kanada slutade IRO: s ansvar för dem. De fick ett litet lån från IRO som skulle räcka till tågbiljetter och dylikt i det nya landet, men därutöver ingenting. Nu var det upp till var och en själva att försörja sig. Ungefär fyratusen ester från Tysklands olika flyktingläger kom under dessa år att emigrera till Kanada. Australien behövde ha arbetskraft och man föredrog ensamstående män under 45 år och ensamstående kvinnor under 40 år. Man kunde i undantagsfall ta emot familjer, men då fick familjöverhuvudet inte vara mer än 50 år. Alla emigranter skulle vara helt friska och politiskt sett rena. Vid ankomsten till Australien placerades emigranterna i ett övergångsläger tills de hade fått ett arbete. I lägret fick de socialhjälp som skulle räcka till mat och kläder, och de fick också undervisning i engelska språket. Det som begränsade emigrationen till Australien var bristen på fartyg för att transportera dessa människor. Många önskade att emigrera till Australien men fick nu vänta i ovisshet. Under 1949/50 gav USA tolv transportfartyg från den amerikanska armén till IRO för att kunna transportera DP: s. Då kom emigrationen i gång på allvar. Nästan femtusen ester kom att utvandra från Tyskland till Australien under dessa år. Sverige var också ett av länderna som ville ha arbetskraft. Att emigrera till Sverige var inget förstahandsval för exilesterna i Tyskland. Å ena sidan tyckte man att Sverige låg nära Estland och var både klimatiskt och kulturellt ett tilltalande land. Men å andra sidan tyckte man att landet låg alltför nära Sovjetunionen. Man var också skeptisk mot Sveriges regering, efter att de i januari 1946 hade utlämnat drygt hundratal människor till Stalins terror, av dem en tredjedel minderåriga. Eftersom hotet om ett återsändande till hemlandet vilade starkt över ester i Tyskland visste man inte om man kunde lita på Sverige. Trots det utvandrade cirka tusen ester till Sverige.

279

Emigration till alla dessa länder tog hela 1949 och 1950 i anspråk. Stora anslag sattes upp i lägret. – Schluß mit dem Lagerleben. Ein freies Leben finden Sie in France, England, Australia, Venezuela, Canada etc., stod det på en affisch. - Noch einen Winter in Deutschland leben? Sprechen Sie mit mr. A. Vare, stod på en annan affisch. Varje familj fick välja ett emigrationsland, därefter fick de genomgå screening och hälsokontroll. Nya köer bildades. Man blev återigen intervjuad och därefter undersökt medicinskt. Det fanns alltid en folksamling vid det hus där screeningarna ägde rum. När någon var färdigscreenad och kom ut fick han tala om vilka frågor som ställdes och vad man skulle undvika att svara. De medicinska kontrollerna skedde på löpande band. En lång kö ringlade sig framför röntgen, alla människor stod i kön med bar överkropp, för att minska tidsåtgången. I läkarmottagningen fanns tre läkare och man tog emot tre personer samtidigt. Medan en läkare tog blodtryck på den ena, lyssnade en annan på hjärtat på den andra, och den tredje doktorn fyllde i de erforderliga blanketterna. Emigrationsprocessen var spridd över flera år. I lägret fanns över fyratusen personer och det tog lång tid innan man hade intervjuat alla, undersökt dem och fyllt i de erforderliga blanketterna. Tiden från intervjun till läkarundersökningen kunde ibland vara så lång som en månad, och därefter, när alla administrativa rutinerna var färdiga, var det nödvändigt att det skulle finnas ett visst antal emigranter för att en transport skulle kunna planeras.

Vi i vår familj försökte först att komma till USA. En dag under hösten 1949 fick far en kallelse till screening. Nu var det IRO som screenade och frågorna var litet annorlunda än då UNRRA hade genomfört screeningen. – De utfrågade mig under en hel timme, sa far när han kom tillbaka. Speciellt intresserade var de om jag hade gått frivilligt in i den Estniska Legionen eller hade tvångsrekryterats.

280

– Tror du att det har någon betydelse för vår emigration? frågade mor.– Ja, det tror jag. IRO har andra kriterier för DP:s än UNRRA hade, och självklart vill de screena ut så många som möjligt. Det är ju också en ekonomisk fråga. Ju fler de kan utesluta från DP-status desto billigare blir det för dem. – Vad frågade de mer om? – De frågade vilket yrke jag har, vilka språk jag behärskar, vad jag har för framtidsplaner och mycket annat.– Hur tror du att utfallet blir?– Det vet jag inte. Men jag har på känn att de inte vill ha personer som har haft en anknytning till den tyska armén. Nu återstår hälsokontrollen. Sedan får vi väl se. Röntgenundersökningen visade att både jag och far hade en fläck på ena lungan. På mitt hälsointyg, utfärdat av IRO och undertecknat av en lettisk läkare, stod att jag hade fibros i lungkörtlar, något som kunde vara en rest efter tidigare genomgången lunginflammation. På våra hälsokort stod också mot vilka sjukdomar vi hade blivit vaccinerade och om vi hade varit i kontakt med människor med smittsamma sjukdomar. Så småningom fick vi svar från emigrationsmyndigheter. Tyvärr kunde vi inte räkna med att komma ifråga för emigration till USA. Ett av skälen till avslaget var att far hade varit i den estniska armén, det andra var att vår hälsostatus var av det slaget att USA inte ville ta emot oss. Mor och far kände sig förtvivlade. – Vi duger inte. Hur skall det gå för oss? undrade mor som kände sig mer orolig än vi andra. – Jag är mest förargad, sa far. Det som irriterar mig är att vi blir studerade som ohyra under ett mikroskop, där vi granskas och sorteras. Redan från början delas vi in i kategorier DP: s, flyktingar, invandrare och emigranter, och endast DP: s kommer i fråga. Sedan blir hälsan den faktor som gör oss defekta och vi läggs åt sidan som mindre dugliga. Det är som en hästhandel. Genom att titta en häst i munnen får man veta dess ålder och hälsotillstånd. Det är exakt vad de gör med oss.

281

– Jag för min del är glad att vi inte fick komma till Amerika, sa mormor. Jag har ingen som helst lust att segla över de stora vattnen. Vi är tillräckligt långt borta från hemlandet, längre än så här vill jag inte komma.Det var ingen som brydde om vad mormor tyckte. Det gällde att söka sin lycka på annat håll. – Vi skall inte ge upp, sa far, vi söker oss till ett annat land. – Är det ännu längre bort, frågade mormor ängsligt, över ännu större vatten?– Det är ingen som vet, vi får avvakta och se, svarade far. Här kan vi ju inte stanna. Vi fortsatte att söka oss till andra länder. Under tiden hade höstterminen börjat för barnens del och vi slet återigen med våra läxor. Jag gick andra året i gymnasiet. På förra årets slutbetyg hade jag fått en trea i algebra. Nu tyckte mor och far att jag skulle arbeta hårt med algebran och höja betyget till en fyra. Att få en trea i betyg ansågs i min familj som något av en skam, speciellt som föräldrarna visste att det låga betyget berodde på lättja och inte på oförmåga. Hilja och jag umgicks inte lika mycket som tidigare eftersom hon fortfarande gick i folkskolan, vilket hade skapat en klyfta mellan oss. Denna höst var ovanligt regnigt. Himlen var alltid grå och dimmorna hade svept in de fem dalarnas stad. Ett lätt regn strilade ner. Allt blev blött, asfalten var som en svart gummimatta och de mindre vägarna förvandlades till lervälling. Vi blev blöta på vår väg till skolan, satt i skolan i våra fuktiga kläder och blev ännu blötare när vi kom hem. En dag kom far hem med en stor rulle gummerat tyg. Det var ofta han fick saker från de amerikaner han arbetade hos. Nu hade amerikanerna tömt ett varulager och delat ut innehållet. – Det här kan man sy regnkappor av. Barnen behöver sådana. Det regnar och de blöter ner sina kläder, menade far. – Men jag har inget mönster till en regnkappa, sa mor.– Det gör inget. Det ordnar jag.

282

Far satte det gummerade tyget på golvet, och vi barn fick i tur och ordning lägga oss på det då han ritade våra konturer med en penna på tyget och klippte sedan ut kappan. – Här ser du, nu är det bara att sy dem, sa han till mor.Mor var litet tveksam men tog fram symaskinen och började sy. Det gick bra att sy en söm men sedan strejkade maskinen och gav slutligen helt upp. – Den har dött, sa Raivo som var fascinerad av det nya begreppet ”död” som han hade lärt sig och nu ideligen använde. Allt som man inte fick i rörelse var enligt honom dött. Om maskinen hade dött eller inte var en filosofisk fråga, men den sydde inte längre. Och en ny symaskin hade vi inte råd med. Ungefär samtidigt hade esterna i Geislingen utlyst en romantävling som en återkommande företeelse med syftet att inspirera författare att fortsätta med sitt författarskap även i exilen. Far hade länge funderat på att skriva en roman om sina krigserfarenheter och blivit uppmuntrad till det av Harald Parrest (en av våra mest kända litteraturkritiker), och nu när vi var i behov av pengar skulle han pröva sin lycka. – Jag skall skriva en roman, och vinner jag första priset så får du pengarna för att köpa en ny symaskin, sa han till mor.Far skrev romanen ”Unustatud sugupõlv” (Den glömda generationen) och vann faktiskt första priset med den på 1950-års romantävling. Om mor fick en ny symaskin minns jag inte, men jag minns den märkliga startpunkten för min fars författarverksamhet. Inspirerad av vinsten skrev han ytterligare tre romaner – Võõra risti all (Under främmande kors), Kartuse ja lootuse vahel (Mellan ängslan och förhoppning) och Varjud udus (Skuggor i dimman), samtliga utgivna av det estniska bokförlaget Orto i Sverige. Hando slutade folkskolan på våren 1950. Dagen till ära var aulan dekorerad med lagerblad och den högtidliga akten inleddes av prosten Abel. – Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker, började prosten sitt anförande. En man som hittar den går

283

och säljer allt han äger och köper åkern. En sådan skatt är också den estniska skolkunskapen som ni har fått. Hando hade valts att som representant för avgångsklassen hålla högtidstalet på avslutningen, liksom jag fick göra när jag slutade folkskolan. Han var dagen till ära klädd i kostym med vit skjorta och slips. Han äntrade talarstolen och höll sitt tal med bravur. Publiken applåderade och vi i vår familj kände oss stolta. Skolavslutningen denna vårtermin var en avslutning i dubbel bemärkelse. Det estniska gymnasiet i Geislingen stängde sina dörrar och skulle inte öppna dem igen. En epok var till ända. I lägret började allt gå mot upplösning. Människor emigrerade och lägret tömdes undan för undan varje dag. Samtidigt kom nya människor till lägret. Det var de mindre lägren i Tyskland som på grund av utvandringen tömdes och lägerinnevånare som blev kvar fick byta boplats. Det var som en enda stor folkvandring. Ömsom stod vi på järnvägsstationen och vinkade av våra vänner, ömsom välkomnade vi nya. Vi i vår familj fick ytterligare ett nej från emigrationsmyndigheterna, denna gång gällde det emigrationen till Nya Zeeland. Australien hade sagt nej till oss redan tidigare. Hela försommaren förflöt i saknadens och sorgens tecken. De flesta av våra vänner hade sökt sig till USA, och många hade redan rest dit. Min vän Ivor hade farit till USA, likaså min väninna Tiiu. Familjens goda vänner, familjerna Parrest och Krusten, skulle också flytta till Förenta staterna. – Det är konstigt att tänka sig att USA, som är ett land där en majoritet av invånarna är ättlingar till immigranter från Europa, kommer nu att fyllas på med oss som nya immigranter, sa Parrest. Familjen Laagus som vi hade haft sällskap med i Waxenberg tog sig också över atlanten till USA. Men gamla fru Laagus fick stanna kvar i Tyskland, hon fick inte DP-status eftersom hon inte betraktades som flykting. I mitten av juni indelades invånare i Geislingen i olika grupper och man började föra bort en del av dem enligt en

284

bestämd tidsplan. Den 14 juni skulle cirka 200 personer, en grupp med endast delvis arbetsföra individer, transporteras till ett barackläger i Schwäbisch Gmümde. Den 16 juni flyttades ca 600 arbetsföra individer till Ulm. De övriga skulle stanna kvar i Geislingen, men skulle flytta ut från sin nuvarande bostad senast den 30 juni. Vid midsommartid stängdes flyktinglägret i Geislingen. Alla bostäder skulle utrymmas och de tre stadsdelarna som hade ockuperats av ester under fem års tid skulle återgå till sina forna ägare. Vi i vår familj fick också flytta ut. Vi fick en tvårums lägenhet på andra våningen i ett hyreshus i Geislingen. Vår nya bostad låg strax intill ett järnvägsspår. Varje gång ett tåg passerade ropade mor eller mormor: – Stäng fönstren! Hade vi inte stängt fönstren hade det svarta vidundret till ånglok spridit sin tjocka, svarta rök över allting i lägenheten. Det hände ibland, och då blev den nystrukna tvätten pudrad med svart koldamm. Att bo så nära järnvägen som vi gjorde, rälsen gick endast ett par meter från huset, var farligt. Mor var ständigt orolig att Raivo inte skulle uppmärksamma varningssignalerna och vara på rälsen när tåget kom. Hando och jag turades om att passa honom. Hando och Raivo tyckte om att leka på järnvägsspåren. En av deras favoritlekar var att sätta en slant på rälsen och se hur den tillplattades då tåget körde över den. – Det får ni absolut inte göra, ropade mormor när hon såg vad de höll på. Tåget kan spåra ur om ni sätter något på rälsen. Men jag tror inte att varningen hade någon större effekt. När mormor inte såg på, då satte Hando och Raivo nya slantar på rälsen. Till och med jag satte en slant på rälsen då och då, även om jag faktiskt oroade mig att jag genom mitt handlande skulle kunna framkalla en urspårning. Det var fascinerande att se hur platt slanten blev efter att tågets alla vagnar hade kört över den. Men bortsett från vissa lekstunder med bröderna och den daliga läxläsningen kände jag mig rätt sorgsen under hela denna höst. Mina väninnor hade emigrerat en efter en. Tiiu

285

skrev ett brev till mig och berättade att de fick vistas i ett av IRO: s övergångsläger i Krohne i Bremen under flera månader innan de kom i väg till USA. Ivor skrev från New York och berättade om skyskrapor som sträckte sina toppar nästan till himlen, och om Hudsonfloden som var betydligt mäktigare än floden Steige i Geislingen eller Emajôgi i Estland.

Denna höst fick både Hando och jag gå i skolan i Ulm. Där fanns det fortfarande ett estniskt gymnasium. Varje dag fick vi åka tåg. Den totala restiden till och från skolan var ungefär två timmar. Hando hade sina lektioner på förmiddagen och jag på eftermiddagen, därför kunde vi inte få sällskap. Det jag minns från skolan i Ulm är att jag hade fått ett nytt skolämne – latin. Jag fick lära mig vem Ovidius, Horatius, Seneca och Cicero var och vad de hade sagt och gjort. Återigen mötte jag Hannibal, min barndoms hjälte, om vilken jag lärde mig strofen ”Hànnibal ante ad portas” (Hannibal står utanför portarna). Jag försökte även att imponera på mormor med mitt latin.– In princípo erat verbum (I begynnelsen fanns Ordet), sa jag till henne när jag kom hem från skolan. – Vad sa du för något?- ”In terra pax” (Frid på jorden), fortsatte jag, men hon var inte imponerad. – Kan du inte prata som folk så får du hålla tyst, sa hon och såg förargad ut. I början av november fick vi veta att vi kunde utvandra till Sverige. Olofströms valvsverks-fabrik som tillverkade delar till Volvobilar hade kontrakterat oss som arbetskraft. Far skulle få ett arbete som svetsare. – Vet du hur man svetsar, frågade jag.– Nej, det vet jag inte, men jag kan alltid titta hur de andra gör. Man lär sig snart, det kan väl inte vara så svårt. Hur far hade lyckats övertyga myndigheterna om sin förmåga som svetsare, förblir ett mysterium, likaså vilka dokument han hade visat för att dokumentera denna sin kompetens.

286

Nu stod vi åter inför en ny början. En epok i mitt liv hade tagit slut. Jag satt på tåget till Ulm och tänkte på mitt liv. Regnet smattrade mot tågfönstret och det var disigt och kallt utomhus. Jag slöt ögonen och mindes. Jag mindes hur det var att lämna Tallinn, min vackra födelsestad, med svanar i Kadriorgs park och med mormors rysk-ortodoxa kyrka högst uppe på Toompea. Jag kom att tänka på Ülemiste vanake, den gamle jätten som väl fortfarande vaktar över Tallinn och kanske dränker den en dag. Mitt nästa drömanhalt var Loksa, ett av mina barndomsställen. Det var lyckliga år med lek och stoj, växter och djur, och med en doft av Estland. Jag minns det mjukt pastellfärgade havet som bläddrade våg efter våg mot stranden, och tallarna som envist skruvade sig upp ur sina knotiga stammar. Jag minns mina första lekkamrater och jag minns Olav som jag skulle gifta mig med. Tåget stannade i en mellanstation och jag rycktes tillbaka till nuet. Jag kastade en blick genom fönstret och såg att det fortfarande var grått och regnigt ute. Jag kände mig plötsligt smärtsamt medveten om att det var endast fragment av mitt liv som jag mindes. Men jag fortsatte att minnas. Jag mindes fartyget som tog oss till Tyskland. Sedan flykten genom landet. Det var ett mörkt år när vi var på flykt, ett ångestens år, men också ett år av lärdomar i överlevandets konst. Sedan mina fem år i Geislingen, i de fem dalarnas stad, där ett hav av fruktträd blommade om våren och hasselnötter mognade till hösten. Just nu när jag sitter på ett tåg till Ulm känns åren i Geislingen som en dröm som är lika svår att fånga och hålla fast som en tidig gryning. Mormor har alltid sagt att livet är som en berg-och-dalbana. Ibland går det uppåt och man kan känna glädje över att leva, och över att finnas till på denna jord. Andra gånger störtar banan neråt och då kan man känna sig sorgsen och förvirrad och måste brottas med livet. Men mormor brukade också poängtera att man aldrig skall ge upp, att man aldrig skall låta förtvivlan eller vanmakt ta överhanden. Kom ihåg mitt barn, brukade mormor säga när jag kände mig ledsen, efter varje långfredagsmorgon med dess mörker och vånda kommer en

287

ljus påskdag. Jag kom ihåg det nu när jag satt på tåget och kände hur värmen och vänligheten från mormor omslöt mig.

Det var en disig vinterkväll, den första december 1950. Vi befann oss på färjan mellan Helsingör och Helsingborg. Den stora färjan gungade sakta fram över det mörka vattnet. Den gnisslade och pustade när den sakta och mödosamt arbetade sig fram mot Sveriges kust. Vid relingen hade det samlats en grupp ester som spanade med blicken mot mörkret, mot en ordnad tillvaro i ett fritt land. Efter fem år av krig och ytterligare fem år i olika flyktingläger längtade vi alla efter ett eget hem. Färjan avslutade sin färd och studsade mot kajkanten i Helsingborg. Vi var framme.

288