Guldgubbars gestik En studie av människor och platser i det

vendeltida Sverige.

Masteruppsats i arkeologi

Stockholms universitet

VT 2013

Julia Victorin

Handledare: Anders Carlsson

1

1. Inledning ............................................................................................................................. 2 1.1 Introduktion ...................................................................................................................... 2 1.2 Syfte ................................................................................................................................ 7

1.3 Frågeställningar ................................................................................................................ 7 1.4 Metod och material ........................................................................................................... 7 1.5 Teori ................................................................................................................................. 8 1.6 Uppsatsens disposition ..................................................................................................... 8

2. Typologisk gruppering av guldgubbar från Sverige............................................................... 9

3. Platserna ............................................................................................................................... 11 3.1 Helgö, Uppland .............................................................................................................. 11

3.1.1 Fundament I ............................................................................................................. 12 3.1.2 Fundament II ........................................................................................................... 13 3.1.3 Fundament III .......................................................................................................... 13

3.1.4 Fundament V ........................................................................................................... 14

3.2 Ultuna, Uppland ............................................................................................................. 21

3.3 Svintuna, Östergötland ................................................................................................... 22 3.4 Sättuna, Östergötland ..................................................................................................... 22 3.5 Eskilstuna kloster, Södermanland .................................................................................. 23 3.6 Husby, Närke .................................................................................................................. 24

3.7 Gullmarsberg, Bohuslän ................................................................................................. 25 3.8 Slöinge, Halland ............................................................................................................. 26

3.8.1 Fynd av guldgubbar i hall II och hall III ................................................................. 27

3.9 Gårdlösa, Skåne .............................................................................................................. 33 3.10 Järrestad, Skåne ............................................................................................................ 34

3.11 Vä, Skåne .................................................................................................................... 34 3.12 Ravlunda, Skåne .......................................................................................................... 35 3.13 Bolmsö, Småland ......................................................................................................... 37

3.14 Visingsö, Småland ........................................................................................................ 38

3.15 Eketorp, Öland ............................................................................................................. 39 3.16 Uppåkra, Skåne ............................................................................................................ 41

4. Gestik ................................................................................................................................... 49

4.1 Tidigare forskning av guldgubbars gestik ...................................................................... 49 4.2 Min egen forskning av guldgubbars gestik .................................................................... 51

4.3 Gestik, platser och tid ..................................................................................................... 53 5. Sammanfattning ................................................................................................................... 56 6. Referenser ............................................................................................................................. 57

Abstract: In this thesis I will discuss the figural gold foils and die’s that have been found in

sixteen locations in Sweden. Gold foils are difficult to date but the approximate dating is the

Vendel period. My purpose with this thesis has been to gain a clearer picture of the variations

of the gesture on the gold foils and its relations to the localities, sites and the society.

Keywords: Guldgubbar, gestik, vendeltid.

Omslagsbild: Bilden föreställer bleck 476 från Helgö.

2

1. Inledning

1.1 Introduktion

Guldgubbar är ett millimetertunt bleck i guld med motiv av människofigurer och/eller djur.

Blecken har påträffats i Sverige, Norge och Danmark och tillverkningen av guldgubbar har

vanligtvis skett genom prägling på patriser eller skurits/klippts ut. Den första guldgubben

påträffades i Sverige under 1700-talet och de har sedan dess varit ett omdiskuterat ämne bland

forskare men trots intresse är guldgubbar fortfarande en svårdefinierbar grupp (Watt

2004:167). Begreppet guldgubbe användes för första gången av Nils Henric Sjöborg när han

noterade i sin akademiska avhandling att lokalbefolkningen från Ravlunda gav sig ut och

letade guldfynd och guldgubbar efter sandstormar (Lamm 2004:60). Begreppet ”guldgubbe”

kan misstolkas då motiven av en guldgubbe avbildar män och kvinnor (Watt 2001:219).

Fyndomständigheten kring guldgubbar tyder på centrala platser som sannolikt har haft en

ekonomisk, religiös och politisk betydelse. Guldblecken är svårdaterade och har i regel

daterats efter dess fyndkontext och den allmänna dateringen bedöms vara vendeltid (Watt

2007:133). Guldgubbar tycks i vissa fall blivit medvetet vikna/ delade och man har även hittat

spår av hugg på guldbleck, ett exempel är en guldgubbe från Slöinge nr 877 där figuren tycks

ha fått ett antal hack i ansiktet (Back-Danielsson 2007:124). Guldgubbar har påträffats på 16

platser i Sverige och där är fynden av en patris (2007) i Sättuna, Järrestad (1999-2000),

Gårdlösa (1966), fem patriser i Uppåkra (1997-2004) samt en matris som hittades i Vä (1945)

inräknade. Sammanlagt har det hittats cirka 215 guldbleck, 8 patriser och en matris i Sverige.

Guldgubbar har hittats i olika fyndkontexter exempelvis vid utgrävning av stora hallar där

blecken har påträffats längs husväggar, i eller vid stolphål och vid en härd. Guldbleck har

även påträffats i en hall som har tolkats som ett kulthus (Uppåkra). Guldgubbar har också

hittats som lösfynd och i en grav där den sistnämnda kontexten är ovanlig (Lamm 2004:55–

66). Det hör inte till ovanligheten att guldbleck hittas tillsammans med andra lyxföremål

såsom granater, glas och andra guldföremål (Ratke & Simek 2006:259) och man kan tänka sig

att guldgubbar har varit en exklusiv vara och troligen ett föremål som tillhört personer inom

samhällseliten (Ratke 2009–10:149). Figurerna (guldgubben) som avbildas på motiven är ofta

välklädda och vissa av kvinnorna bär smycken som ryggknappsspännen vilket under vendeltid

sannolikt bars av aristokratiska kvinnor (Callmer 2006:190).

3

Guldgubbars funktion och betydelse är omdiskuterad och de har tolkats som dansande gudar

(Holmqvist 1960), tempelpengar som använts vid kulthandlingar (Watt 2007), schamaner

(Back-Danielsson 2007) och kärleksparet Frej och Gerd (Steinsland 1991). Ulla Mannering

har gjort en dräktanalys av guldgubbarnas kläder, vilket ger en inblick i järnålderns klädstil

(Mannering 1998). Under 1900-talet tolkades guldgubbar som rituella nedläggningar och att

blecken deponerades i åkern under våren för att säkra en god skörd (Lindwall 1996:7). En av

de mest diskuterade tolkningarna är att guldgubbar har utgjort en fruktbarhetskult och den

tolkningen är grundad på parfigurer som ger en föreställning om ett kärlekspar. Det har även

diskuterats om guldgubbar har burits omkring som lyckoamuletter eller smycken men en

undersökning visar att guldgubbar är för små och bräckliga för att ha utgjort en sådan funktion

och även om blecken har förvarats i en läderpåse så skulle guldgubbarna gå sönder

(Andréasson 1995:24f). Ämnet guldgubbar är ett ständigt aktuellt ämne och ett antal uppsatser

har publicerats de senaste åren. Den senaste forskningen har berört vad guldubbarna har haft

för betydelse i sin samtid och dess fyndsammanhang (Lindgren 2007 magisteruppsats; Dos

Santos 2010 magisteruppsats). Fredrik Hansson (2012) har forskat kring hur guldgubbars

tolkningar varierat och även gjort en ikonografisk analys över guldgubbarna från Uppåkra.

Jan Peder Lamm (2004) har i en artikel ”Figural gold foils found in Sweden: a study based on

the discoveries from Helgö” katalogiserat alla fynd av guldgubbar som gjorts i Sverige. I

denna uppsats kommer även jag att katalogisera alla guldgubbar som hittats i Sverige fast

tyngdpunkten i mitt arbete kommer att behandla guldgubbarnas gestik. I ett tidigare arbete

studerade jag (2012) de 26 guldgubbar (parfigurer) som hittats på Helgö (Uppland). Något

som jag först noterade i mina studier var hur de olika guldgubbarna höll sina händer olika

gentemot varandra och detta ledde till att jag gjorde en närmare analys av guldgubbarnas

handhållning. Händer och fingerpekningar (guldgubben) riktas mot bröstkorg och halsparti

och med detta menar jag att motivet försöker att förmedla något. Handen är kroppens mest

symbolisk laddade kroppsdel och enligt Aristoteles ”redskapens redskap”. Vi använder våra

händer till att befalla, lova, tillkalla, avfärda, hota, och förneka. Händer kan ange storlek,

mängd, tid och uttrycka gillande, förundran, skam och händer symboliserar även makt och

styrka (Schön 2004:69). På guldgubbar från Helgö uppträder olika symboler i form av runda

ringar som möjligtvis kan symbolisera sol/måne och även halvringar som möjligen kan vara

en månskära samt så förekommer det även bägare på motiven. Lamm har tolkat ringarna som

möjliga solsymboler men tror att de sannolikt symboliserar guldringar och att det möjligen är

4

ringen Draupnir som smiddes av dvärgarna. Ringen Draupnir är en uppvaktningsgåva som

Frej ger till Gerd (Lamm 2004:49).

Fira bröllop vid nymåne ansågs lyckosamt och månskäran symboliserar ”den stora modern”,

”månens himmelsdrottning”. När månskäran uppträder mellan två individer symboliserar

detta det heliga bröllopet mellan två olika gudapar (Näsström 2001:235; Schön 2004:130).

Man kan tänka sig att det fanns olika sorters bröllop under vendeltid och att en man och en

kvinna inte alltid gifte sig av kärlek utan att äktenskapet var en affärsmässig uppgörelse

mellan familjer (Näsström 2001:236). Vid bröllopsriten tog mannen och kvinnan varandras

händer vilket är en gammal sed och omnämns i fornskandinavisk mytologi i ”Kvädet om

Trym” där jätten säger ”Må vår” (äktenskapets gudinna) viga samman våra händer”. ”Kvädet

om Trym” nämner även att när kvinnan var gift togs hon till sin makes hem och utförde

husliga sysslor som skulle binda henne till det nya huset och en uppgift var att tända den

husliga härden (Näsström 2001:235). Vid bröllopsfirandet intogs även drycker som man

sedan skålade till de olika gudarna, detta ansågs främja äktenskapet (Granlund 1957:308).

Det har även hävdats att det inte tycks spela någon roll på vilken sida mannen och kvinnan är

placerade i motivet på guldgubben (Lamm 2004:45). Men efter min analys över guldblecken

från Helgö så vill jag hävda att detta inte är fallet. Det är oftast mannen som står på den

vänstra sidan och efter granskning vill jag påstå att det är ”mannens plats”. När kvinnan intar

den vänstra sidan av motivet sker också saker i motivet såsom att kvinnan bär smycken,

symboler uppträder i form av månskäror och att mannens händer är undergivet placerade

(Victorin 2012:5).

Det har hittats fler enkelfigurer än parfigurer i Sverige, men vilka är dessa figurer som

avbildas på motivet? Är det människor eller är det gudar? Guldgubbar från Uppåkra utmärker

sig från andra guldgubbar som hittats i Sverige då vissa figurer (guldgubben) avbildas med en

stav i handen och detta har Karl Hauck tolkats som en representation och symbolism för

någon form av rättsskipning. En gud som kan sammankopplas med rättsskipning är Tor som

representerade lag och ordning och som tidigare har avbildats med en stav i handen. Hauck

grundar detta på källor som Adam av Bremens beskrivning av asagudsstatyetter i Gamla

Uppsala tempel. Hauck menar också att Oden avbildas på vissa guldgubbar och det grundar

han på hur Oden avbildas på guldbrakteater. De kvinnliga enkelfigurerna anser Hauck

representerar gudinnan Freya då flera av de kvinnliga enkelfigurerna bär halssmycken som

5

Hauck kopplar till den poetiska eddan där Freya omnämns bära smycket Brisingamen. Ratke

och Simek är dock kritiska till Haucks teorier och menar att det finns en hel del brister i

Haucks tolkning. Hauck menar att endast gudar var viktiga nog att avbildas men Ratke och

Simek menar att detta inte stämmer då andra figurer och inte bara gudar har avbildats på

bland annat guldbrakteater och bildstenar. Sedan vet man inte heller vilken betydelse och

funktion guldgubben hade under sin samtid när de var ”aktiva föremål” (Ratke & Simek

2006:260).

Guldgubbar har påträffats på fyra olika tunaorter vilket är intressant då Tuna indikerar en

centralplats. Lotta Fernstål beskriver Tunagårdar som platser där sociopolitiska händelser,

handlingar, förhandlingar, omförhandlingar ägde rum. Fick man tillåtelse att komma in i tunet

så fick man även tillåtelse att beträda gårdens inre. Personer som fick komma in i tunet

hälsades välkomna av gårdens människor och förmodligen var mottagandet varierande

beroende på personens förhållande till gårdens människor. Tunet fungerade även möjligen

som en plats där man tog avsked från människor som skulle lämna gården. Mottagande och

avsked av människor var viktiga då man skapade sociala band. Sociala band skapades även i

och med förtäring av mat och dryck och den som serverade hade en viktig roll och

möjligheten att påverka relationer mellan människor genom att välja vem som skulle serveras

först och vilken typ av mat och dryck som serverades (Fernstål 2004:59ff).

Den mest överväldigande fyndplatsen av guldgubbar ligger i Sorte Muld i Ibsker socken på

Bornholm. Sorte Muld bestod av en stor järnåldersbebyggelse med cirka 30 - 40 gårdar och

som namnet påpekar har jorden en mörk färg. Boplatsområdet ligger på en höjd cirka två

kilometer från havet (Watt 2009:17). Margrethe Watt är en av förgrundspersonerna inom

forskningen av guldgubbar på Sorte Muld och har publicerat ett antal skrifter om ämnet

(1990, 1999b, 2001, 2007, 2009). Watt har tolkat guldgubbarna som ”tempelpengar” vid

kulthandlingar och denna tolkning har Watt baserat på att blecken hittats i och vid byggnader

som tolkats som kulthus (Watt 2007:136). Vid Sorte Muld som även numera kallas ”the field

of gold” hittades 2300 guldgubbar mellan åren 1986-87 och sedan dess har fler guldbleck

påträffats och den nuvarande beräkningen av guldgubbar från Sorte Muld är 2480 (oktober

2008) stycken (Watt 2009:43). Variationen av motiven visar att man har använts sig av 430

olika patriser. Många guldgubbar från Sorte Muld påträffades hopvikta och detta har möjligen

gjorts medvetet (Watt 2004:170). Patriser har även hittats på Sorte Muld vilket indikerar att

tillverkning av guldgubbar har skett på plats (Ratke & Simek 2006:259).

6

Fig 1. Karta över guldgubbar som hittats i Sverige. Copyright Lantmäteriet. Medgivande

2011/0094. Redigerad av Sandra Alexandersson.

7

1.2 Syfte

Syftet med denna uppsats är att öka förståelsen för de olika typerna av guldgubbars gestik och

deras relation till olika fyndplatser och regioner.

1.3 Frågeställningar

Varför figurerar olika huvudtyper av guldgubbar: enkelfigur (manlig), enkelfigur

(kvinnlig) och parfigurer?

Varför hittar man så många guldgubbar på tunaorter?

Hur förhåller sig gestiken på de olika guldgubbarna?

Vad betyder symbolerna som avbildas på guldgubbar från Helgö?

1.4 Metod och material

I mitt arbete kommer jag att använda mig av tabeller som kommer att visa ett övergripande

schema över de olika typerna av guldgubbar och deras fyndplatser samt guldgubbens

varierande gestik och attribut. På så sätt kommer jag att få en allomfattande bild om

guldgubbarnas olika gester och hur detta möjligen påverkar motivet och huruvida detta

inverkar på var guldgubben påträffas kontextuellt. Vid sammanställning av grupper och

tabeller kommer jag att använda mig av Mats P Malmer´s typologi. Malmer har gjort en

liknande studie över guldbrakteater (Malmer 1963:105). Jag kommer även i mitt arbete

studera kartor för att få en allomfattande bild om fyndplatsen läge i landskapet samt de

kringliggande ortnamnen.

Uppsatsen kommer främst att handla om parfigurers gestik med viss jämförelse med

enkelfigurer. Helgö, Slöinge och Uppåkra är de platser där man har påträffat flest guldgubbar

i Sverige och med detta kommer tyngdpunkten i mitt arbete att handla om dessa platser för att

sedan jämföra med de resterande fyndplatserna. Guldgubbarna från Hög Edsten är inte med i

denna uppsats av den anledning att jag inte anser att blecken bör definieras som guldgubbar

utan som utklippta guldfiguriner.

Guldgubbar är vanligen cirka 1 cm långa, 1 cm breda och cirka 1mm tjocka. Guldblecken är

som det låter tillverkade av guld som har utblandats med koppar eller silver. Det har påträffats

8

en patris av brons i Gårdlösa (Stjernquist 1993), Sättuna (Rundkvist 2007) och Järrestad

(Söderberg 2001), fem patriser från Uppåkra (Watt 2004) och en matris i Vä i Skåne

(Stjernquist 1951).

Landskap Plats Bleck Patris Matris Kontext Kommentar

Uppland Helgö 26 Husgrupp 2 Parfigur

Uppland Ultuna 1 Sekundär nedläggning i grav? Parfigur

Östergötland Svintuna 1 Boplats Parfigur

Östergötland Sättuna 1 Boplats Enkelfigur kvinna

Södermanland Eskilstuna 2 Hallbyggnad Parfigur

Närke Husby 1 Hallbyggnad Parfigur

Bohuslän Gullmarsberg 1 Lösfynd Parfigur

Halland Slöinge 38 Åkermark+Hallbyggnad Parfigur & Enkelfigur

Skåne Gårdlösa 1 Hallbyggnad Enkelfigur kvinna

Skåne Järrestad 1 Hallbyggnad Parfigur

Skåne Ravlunda 3 Lösfynd Enkelfigur man

Skåne Vä 1 Husgrund Enkelfigur kvinna

Småland Bolmsö 2 Brandgrav Enkelfigur

Småland Visingsö 1 Hallbyggnad Parfigur

Öland Eketorp 15 Kista Enkel figur

Skåne Uppåkra 122 5 Kulthus + åkermark Enkel figur & Parfigur

Fig 1.1. Tabellen visar antal fynd av guldgubbar, patriser och en matris som hittats på 16 olika

platser Sverige.

1.5 Teori

Min teori för denna uppsats är att jag tror man bör fokusera mer på figurens (guldgubben)

gestik såsom gester och kroppsposition som säkerligen var viktigare och mer betydelsefulla

under vendeltiden när det skriftliga språket inte var så utvecklat och antagligen var det endast

ett fåtal personer i samhället som behärskade skrivarkonsten. Språket fick ta sig i uttryck i

form av bilder, symboler och kroppsspråk (Watt 2007:137).

1.6 Uppsatsens disposition

Kapitel 1: Detta kapitel ger en översiktlig introduktion av ämnet guldgubbar samt en

inledande presentation av min egen undersökning. I kapitlet presenteras syfte,

frågeställningar, metod, material och teori.

9

Kapitel 2: I detta kapitel har jag sammanställt en egen typologisk gruppering av de olika

typerna av guldgubbar som hittats i Sverige.

Kapitel 3: Här presenteras guldgubbarnas fyndplatser samt en beskrivning av

guldgubbens/ars, patris och matris gestik. I detta kapitel presenteras även en del tolkningar

och resultat.

Kapitel 4: Detta kapitel behandlar guldgubbars gestik och till detta kapitel finns det tre

underkapitel. Det första underkapitlet behandlar tidigare forskning om guldgubbars gestik.

Det andra underkapitlet handlar om min egen forskning kring guldgubbars gestik. Det sista

underkapitlet binder samman tiden, platsen och guldgubbens gestik.

2. Typologisk gruppering av guldgubbar från Sverige

I Sverige har man hittat fyra olika typer av guldgubbar som föreställer EM) Enkelfigur (man),

EK) Enkelfigur (kvinna), OK) Okänt kön och PF) Parfigur (Lamm 2004).

Definitionen vad gäller EM) enkelfigur man: Mannen har oftast relativt kort/axellångt hår.

Kläderna består ofta av en kaftan som sträcker sig ned över knän och lämnar fötter och

smalben synliga i motivet av guldgubben. Attribut som kan finnas med i motivet är stav/kvist,

svärd, bägare, smycken (armringar) och små runda ringar. Mannen kan figurera i

vänster/högerprofil och enface.

Definitionen vad gäller EK) enkelfigur (kvinna): Kvinnans hår är oftast väldigt långt och

sträcker sig ibland till marknivå, en vanlig hårfrisyr är den irländska kringlan. Kvinnan kan

även avbildas med kortare frisyr och sjal runt huvudet. Kvinnan bär en långklänning med cape

eller förkläde vilket ofta inte lämnar smalben synliga i motivet, dock framhävs fötter. Attribut

är dryckeshorn, halssmycken, eventuellt en risruska (som användes vid ritualer), små runda

ringar på skor. Kvinnan kan figurera i vänster/högerprofil och enface.

Definition vad gäller OK) figur med okänt kön figurerar människor vanligen med halvlångt

hår, kläder som sträcker till lårbenet och vissa av figurerna tycks sakna kläder. Attribut kan

vara ett bälte kring midjan. Dessa figurer kan figurera i höger/vänsterprofil och enface.

10

Definition vad gäller PF) parfigur föreställer en man och en kvinna som står mittemot

varandra och visar någon slags kontakt till varandra. Mannen står oftast på den vänstra sidan

och kvinnan på den högra sidan av motivet. Mannens och kvinnans handplacering varierar

och placering av händer är riktad mot bröstkorg och hals. Händerna kan även vara i jämnhöjd

sinsemellan och även fall där armar saknas eller är otydligt placerade. Attribut är smycken, ett

dryckeskärl och symboler som endast finns på Helgös parfigurer.

Attribut innefattar smycken, dryckeshorn, stavar/kvistar, risruska, symboler och bägare. Dessa

attribut finns med i A) enkelfigur (man), B) enkelfigur (kvinna), C) figur men okänt kön och

D) parfigur.

Huvudgruppernas definitioner

Till grupp EM räknas: Enkelfigur (man)

Till grupp EK räknas: Enkelfigur (kvinna)

Till grupp OK räknas: Okänt kön

Till grupp PF räknas: Parfigur.

Undergruppernas definitioner

Enkelfigur (man) = EM

EMV) Vänsterprofil

EMH) Högerprofil

EME) Enface

EMA) Attribut

Enkelfigur (kvinna)= EK

EKV) Vänsterprofil

EKH) Högerprofil

EKE) Enface

EKA) Attribut

Okänt kön= OK

OKV) Vänsterprofil

OKH) Högerprofil

OKE) Enface

OKA) Attribut

11

Parfigur= PF

PF1) Kvinna vänster/ man höger

PF2) Kvinna höger/man vänster

PF1:3-6

PF2:3-6

PF3) Kvinna hand överordnat

PF4) Man hand överordnat

PF5) Man och kvinna armar i jämnhöjd/ saknar armar

PF6) Attribut

Då det endast har påträffats symboler på Helgös guldgubbar så kommer PF7) =symboler

endast finnas med på Helgös tabeller.

Förkortningar som används i tabeller.

MSH= Man saknar händer

KSH= Kvinna saknar händer

PSH= Par saknar händer

PHO= Parets händer otydliga

HBR= Händer bakom ryggen

3. Platserna

3.1 Helgö, Uppland

Helgö i Ekerö socken består av en ö i Mälaren väster om Stockholm. Ortnamnet har tolkats

som den heliga ön eller ön där det råder fred (Holmqvist 1980:36). Under 1600-talet kallades

Helgö för Lillön men namnet Helgö återupptogs1967 (Wahlberg 2003:123).

Sommaren 1950 skulle ingenjören Allan Hammarlund sätta upp en flaggstång framför sin

sommarstuga i Helgö men när Hammarlund började gräva stötte spaden emot något hårt i

marken som visade sig vara en bronsskopa. Hammarlund tog skopan till Historiska museet

och fick där upplysning om att skopan var av senantikt ursprung. När information om skopan

nådde Wilhelm Holmqvist skickade han in en ansökan om grävningstillstånd på Helgö.

Wilhelm Holmqvist (1905-89) var en ledande person inom de arkeologiska undersökningarna

av Helgö som pågick mellan åren 1954-81 (Lamm 2004:41). Första undersökningsåret

12

påträffades en större mängd guldgubbar och detta fynd blev en arkeologisk internationell

sensation och Holmqvist skrev ett antal artiklar och böcker om guldgubbarna från Helgö

(Holmqvist 1960, 1969,1973, 1980).

Det har hittats gravar och bebyggelse på Helgö samt över 40 000 föremål som daterar platsen

till cirka 300-1100 e Kr (Lamm 1999; 286 ff). Helgös funktion och betydelse har diskuterats

genom åren och en av teorierna är att det har varit en centralplats för hantverk och handel

(Holmqvist 1980:39), en annan tolkning är att Helgö också fungerat som en plats där man har

utfört rituella aktiviteter (Zachrisson 2004:144 ff). Många föremål som hittats på Helgö

vittnar om olika hantverk som bedrevs på ön, dessa fynd består av mängder med smältdeglar,

gjutformar, slip- och polerstenar. Det har även funnits en bakstuga, pärltillverkning,

glastillverkning, gjuteri och mycket mer (Holmqvist 1980:18 ff).

Bebyggelsen på Helgö låg på en bergsrygg i en öst/ västlig sluttning och undersökningen visar

att byggnaderna har stått relativt nära men avgränsade ifrån varandra. Helgö uppvisar många

byggnadsfaser och det har hittats hundratals med stolphål, fundamentrännor, stensocklar och

terrassuppbyggnader vilket gör det svårt att tolka de olika byggnadsfaserna i området

(Holmqvist 1980:14).

Den första guldgubben som hittades på Helgö var 1954 och antalet steg snabbt till 26

guldbleck och den sista guldgubben som påträffades på Helgö var 1981 (Lamm 2004: 41).

Samtliga guldgubbar hittades inom husgrupp II som utgjorde den centrala bebyggelsen på

Helgö. Husgrupp II är indelad i olika husfundament och samtliga bleck hittades i fundament I,

II, III och V (se figur 3.1) (Lamm 2004: 50). Det har diskuterats om husen på Helgö har

övergivits eller blivet nerbrända och för att man sedan har deponerat guldgubbar i husen för

att möjligtvis visa respekt åt högre makter i och med husets övergivning (Widegren 2011).

3.1.1 Fundament I

I fundament I hittades 20 stycken guldgubbar: 255, 476, 477, 591, 603, 686, 715a, 715b, 735,

737, 934, 961, 962, 1101, 1186, 1208, 1412, 1413, 1546 och 2052. I fundament I har det

funnits ett antal olika byggnadsfaser och en eller flera stora hallar och ytan är indelad i IA och

IB. Guldgubbarna hittades i den östra delen av huset som benämns hus IA och där finns det

13

spår av många byggnadsfaser som stolphål och blockhus. Sex stycken guldgubbar hittades

längs den södra väggen i en area på 3x4m sydväst om den centrala härden. Sex guldgubbar

var placerade runt den centrala härden (nr 43). Guldgubbe nr 1186 hittades i ett stolphål (nr

48) 3,5meter från härden och blecket var placerat på ungefär samma jordnivå som

guldgubbarna runt härden. Fyra guldgubbar hittades nordväst och nordöst om härden bredvid

den norra långväggen. Guldgubbe 1412 och 1546 hittades genom sållning och kom från den

södra delen av huset. Guldgubbe 2052 låg i väster ovanför den södra väggen och placerad i en

tidigare byggnadsfas men låg dock på samma jordnivå som de sex guldgubbarna längs den

södra väggen. Guldgubbe nr 255 är den enda guldgubben som inte kan kopplas till den östra

delen av huset utan hittades nära den norra stenraden på den västra sidan av fundamentet. En

meter från blecket 255 hittades en irisk kräkla, en silverskål och en buddhastatyett. Hallen

som guldgubbarna förmodligen har varit placerade i var cirka 23 meter lång. Den största

glaskoncentrationen hittades i fundament I vid den södra väggen och man hittade även fynd

av lås vilket kan indikera att det har funnits kistor eller korgar längs väggen. Fynden av

guldgubbar runt härden (nr 43) och längs den södra väggen indikerar att blecken låg i sin

ursprungliga position (Lamm 2004:51ff).

3.1.2 Fundament II

Guldgubbe nr 15001 var den sista guldgubben som hittades på Helgö och den påträffades i

fundament II sydväst om fundament I. Vid fundament II låg ett sommarhus och i en sluttning

nedanför den norra sidan av huset hittades en guldgubbe. Ägaren av huset hade 1946 hittat två

guldspiraler nära den plats där blecket hittades. Den västra sidan av fundament II har tolkats

som ett hantverksområde (Lamm 2004:55).

3.1.3 Fundament III

Fyra guldgubbar hittades i fundament III norr om fundament I. Guldbleck 4009 och 4010 låg i

samma schaktruta och cirka en meter bort låg nr 3500. Alla tre guldgubbar låg i samma nivå

längs den södra väggen vilket kan indikera att det är guldgubbarnas ursprungliga position.

Den fjärde guldgubben nr 2593 hittades lite längre upp i jordlagret och fyra meter bort från de

tre andra blecken. Inom fundament III hittades spår av många olika byggnadsfaser men det

14

har tolkats som att bleck 4009,4010 och 3500 ursprungligen låg i en hall som var 23 meter

lång (Lamm 2004: 55).

3.1.4 Fundament V

Guldgubbe nr 1860 hittades norr om fundament V som ligger i en sluttning ned till fundament

I. Byggnaden vid fundament V har tolkats som en plats där det har förekommit

jordbruksaktivitet. Möjligheten finns att guldgubben nr 1860 ursprungligen kommer från

fundament I som ligger nio meter ifrån (Lamm 2004:55).

Alla guldgubbar från Helgö vars motiv går att tolka föreställer en man och en kvinna som står

mittemot varandra och tycks visa någon slags fysisk kontakt till varandra. Vissa av

guldgubbarna från Helgö är kvadratiska och andra rektangulära. De varierar i storlek där det

minsta blecket är 7 x 7 mm och det största 12 x 10 mm och tjockleken varierar från 0,018 till

0,047mm (Lamm 2004:46). Av de sammanlagt 26 guldgubbar som hittats på Helgö är det tre

stycken bleck som är i dåligt skick och det går inte att se dess motiv och jag har därför valt att

inte ha med dessa i mitt arbete och de gäller följande guldgubbar: 1412, 1413 och 2052.

Nedanför ger jag en mer detaljerad beskrivning av guldgubbarna från Helgö:

255: Det enda som återstår av guldgubben är bleckets högra kant som visar att kvinnan är

placerad på den högra sidan av motivet. 1186: Kvinna står till vänster och mannen till höger.

Kvinnans hand är överordnad och hon pekar mot mannens bröst (högt läge). Mannens hand är

sänkt i höftläge, den andra handen har han bakom ryggen och mannens ben är böjda.

Kvinnans hår är annorlunda, håret är format som runda bollar. 1208: Mannen står till vänster

och framställs som mindre om man jämför med kvinnan på den högra sidan som gestaltas

större. Kvinnan bär ett tydligt runt smycke runt halsen som påminner om samma smycke som

kvinnan på bleck nr 476 bär. Ringen vid halsen ser ut att vara ornerad. Mannen har inga armar

eller händer. Kvinnan pekar mot mannens bröst/mage. Kvinnans hand är i

överordnadposition. 476: Detaljrik guldgubbe som bland annat avbildar mannens och

kvinnans öron. Paret bär matchande dräkter. Kvinnan står till vänster, mannen till höger.

Ovanför paret finns en halvring och under halvringen skymtar man två små ringar, varav en

av de små ringarna nuddar kvinnans tumme. Kvinnan bär ett runt smycke vid halsen. Handen

15

håller hon vid mannens haka/hals. Kvinnans hand är ovanför mannen. Mannen håller i

kvinnans mantel. 715b: Mannen står till vänster och kvinnan till höger. Kvinnans hand är

placerad ovanför mannens. Kvinnan pekar med hela handen mot mannens hals, kvinnans

tumme nuddar mannens haka. Mannen håller om kvinnan. 715a: Mannen står till vänster,

kvinnan höger. Guldgubben är till viss del skadad vid kvinnans hals men man kan se att

kvinnan bär ett smycke som är tvådelat. Smycket är möjligen ett ryggknappspänne eller

pärlor. Det finns en rund symbol ovanför paret. Kvinnans hand är ovanför mannens. 735:

Mannen står till vänster och kvinnan till höger. Paret bär matchande prickiga dräkter. Kvinnan

sträcker hela handen mot mannens hals. Blecket är relativt skadat på den vänstra sidan.

Kvinnans hand är placerad ovanför mannens. 591: Guldgubben är relativt skadad och av

sämre kvalité. Mannen står till vänster och kvinnan till höger. Kvinnans hand är

oproportionellt stor. Handen är mot mannens hals med tummen uppsträckt. Figurernas

ansikten är otydliga. Kvinnans ögon är mindre än mannens och kvinnan bär möjligen en

mask? Kvinnans hand är ovanför mannens. 1101: Kvinnan är placerad på den vänstra sidan

och mannen på den högra. Kvinnan bär troligen ett ryggknappspänne. Det finns en symbol

ovanför mannen och kvinnan som ser ut som två halvringar. Parets dräkter matchar varandra.

Kvinnan håller sin hand mot mannens bröst och mannen ser ut att kunna peka mot kvinnans

mage. 1860: Mannen står till vänster och kvinnan till höger. De står tätt intill varandra. Det

finns en rund ring ovanför paren. Paret bär matchande prickiga kläder. Mannens hand ovanför

kvinnan. Mannen håller handen mot kvinnan hals. 962: Mannen står till vänster och kvinnan

till höger. Blecket är skadat men väldigt intressant. Mannen syns knappt men det går att se att

mannen räcker något till kvinnan, möjligen ”en gåva” som ser ut att vara någon form av en

bägare. Från mannens mun kan man även skymta en rund ring. Både mannens och kvinnans

mun är öppen och de tycks framställas som fåglar. Kvinnan lutar huvudet bakåt. 737: Mannen

står till vänster och kvinnan till höger. Blecket är till viss del skadat vid parets armparti. Det

finns en rund ring ovanför paret. Paret bär matchande prickig dräkt. 2593: Mannen står till

vänster och kvinnan höger. Kvinnans hand försvinner bakom mannen. Mannen och kvinnan

tycks ha matchande klädsel samt kragar. Vid mannens arm observeras två streck, är dessa

kvinnans fingrar eller utsmyckning av hans kläder alternativt överarmring? Mannen pekar

väldigt tydligt med två fingrar mot kvinnans hals. Det finns en rund ring ovanför. Paret ser ut

att ge varandra en kyss (Lamm 2004: 78 ff). 961: Mannens står till vänster och kvinnan till

höger. Mannens hand är ovanför kvinnans. De står tätt omslingrade. Mannens händer

omslingrar kvinnans hals. Kvinnan håller om mannens mage. De ger varandra en kyss. 15001:

Man står till vänster och kvinna till höger. Mannens hand är placerad ovanför kvinnans.

16

Kvinnan håller sin hand mot mannens mage. Paret ser ut att ge varandra en kyss. 1546:

Blecket är inte i bra skick men man kan se att mannen står till vänster och kvinna på höger

sida. 603: Mannen står till vänster och kvinnan höger. Mannens hand är ovanför kvinnans och

hans händer framhävs som oproportionellt stora. Paret står nära varandra och ser ut att kunna

ge varandra en kyss. 934: Mannen står till vänster och kvinnan till höger. Blecket är otydlig

men de ser ut som om mannens hand är ovanför kvinnans. 477: Mannen står till vänster och

kvinnan till höger. Blecket är i dåligt skick men det ser ut som om paret ger varandra en kyss.

Mannens hand är ovanför kvinnans. 3500: Mannen står till vänster och kvinnan till höger.

4009: Kvinnan står till vänster och mannen till höger. Kvinnans hand är i överordnad position.

4010: Blecket är otydligt men man ser att mannen står till vänster och kvinnan till höger. Det

finns en rund ring ovanför paret (Lamm 2004:78 ff). 686: Paret har ett fågellikt utseende.

Mannen står till vänster och kvinnan står till höger. Paret står tätt intill varandra. Kvinnan bär

ett stort smycke troligen ett ryggknappspänne. Varken mannen eller kvinnan avbildas med

händer.

Följande kvinnor står till vänster: 476, 1101 och 1186 (se fig 3.2). På samtliga av dessa bleck

är det kvinnan som har handen i överordnad position. Symboler i form av månskäror

förekommer på två av dessa (476 och 1101). På bleck 1186 framställs parfigurerna som

ödlelika och kvinnans hela hand är riktad mot mannens bröstkorg. Mannens ena hand är i

höftläge medan den andra är bakom ryggen. Benen är böjda och Holmqvist har tolkat detta

som en dansposition (Holmqvist 1960:108 ff). Jag upplever det mer som att kvinnan har en

dominerande position gentemot mannen. Slutsatsen man kan dra är att när kvinnan intar den

vänstra sidan så har hon alltid handen i överordnad ställning, kvinnan bär ofta smycken samt

på två av tre guldgubbar förekommer symboler i form av månskäror. Blecken där kvinnan står

på den vänstra sidan är några av de mesta detaljrika och stillistiskt fina. På följande bleck står

mannen på den vänstra sidan: 255, 477,591, 603, 686, 715 a, 715 b, 735, 737, 934, 961, 962,

1208, 1860, 2593, 4010, 15001, 1546 och 3500 (se fig 3.2). Detta visar att det är vanligare att

mannen är placerad på den vänstra sidan på Helgös guldgubbar.

Följande kvinnor har handen överordnad: 476, 591, 715a, 715b, 735, 1101, 1186, 1208.

Följande män har handen överordnad: 737, 961, 962, 1860, 2593 och med detta kan man då

säga att det är vanligare att kvinnan har handen i överordnad position. På följande guldgubbar

hålls armarna jämlikt/saknar armar: 477, 603, 686 och 15001 (se fig 3.3 och 3.4).

17

Följande kvinnor bär smycken: 686, 1208, 715a, 1101 och 476. I samtliga fall förutom 686 är

kvinnornas händer i överordnad. Positionen på guldgubben 686 har varken mannen eller

kvinnan händer. Bleck 1208 framställs kvinnan som större än mannen och kvinnan pekar med

pekfinger mot mannen som inte har händer. Männen från Helgö som tycks bära synliga

smycken är bleck 1101 där mannen tycks ha en armring och guldgubbe 2593 där mannen ser

ut att bära någon slags halskrage.

Guldgubbarna från Helgö skiljer sig från alla guldgubbar som hittats i Sverige på så sätt att

symboler i form av runda/halva ringar avbildas mellan guldgubben (parfigur) och det är inte

bara symboler som utmärker blecken från Helgö utan också den detaljerade och högklassiga

gestiken.

Vad betyder symbolerna som avbildas mellan vissa figurer på Helgö? För att förstå symbolens

innebörd så tror jag man behöver se helheten av motivet och var symbolen är placerad i bilden

av motivet. Parfigurer ger en föreställning av ett kärlekspar som står mittemot varandra och

visar någon slags kontakt gentemot varandra. Symbolerna yttrar sig mellan figurerna som för

mig ger bilden av att symbolen är viktig och ska framhävas och att symbolen binder samman

figurerna. Man skulle kunna tänka sig att den runda symbolen symboliserar en måne då det

var lyckosamt att fira bröllop under nymåne. Den halva ringen skulle kunna vara en månskära

då en månskära avbildas mellan två figurer symboliserar ”det heliga bröllopet mellan två olika

gudapar” (Näsström 2001:235; Schön 2004:130). Symboler mellan guldgubbar (parfigur)

finns i Norge då man på Stentinget hittade en guldgubbe med hjälp av metalldetektor.

Guldgubben från Stentinget föreställer en man på den vänstra sidan och en kvinna på den

högra och mellan paret finns en rund ring. I Maere Norge hittades 19 guldgubbar varav 10 är

fullständiga (Andréasson 1995:22). En av guldgubbarna från Mare avbildar en symbol mellan

ett par och symbolen föreställer en uppochnedvänd triangel (se fig 3) och denna symbol är en

månsymbol som symboliserar ”den kvinnliga principen” (livmodern). En uppochnedvänd

triangel finns även med på en guldgubbe från Lundborg på Fyn. Då samtliga symboler

representerar någon form av månsymbol så anser jag att det förmodligen handlar om

månsymboler. Det går att urskilja ett intressant mönster med dessa symboler och det är att när

den runda ringen (månen) och den uppochnedvända triangeln avbildas mellan paren så står

mannen alltid på den vänstra sidan. Däremot när halvringen (månskäran) avbildas på motivet

så intar kvinnan den vänstra sidan. Detta indikerar att det möjligen finns bestämda regler om

motivets uppbyggnad.

18

’

Fig 3. Guldgubben från Maere Norge. Symbolen i motivet uppvisar en uppochnedvänd

triangel (Stene 1990:19). Bilden är ej i skala.

Fig 3.1. Husgrupp 2. De röda prickarna visar var guldgubbarna från Helgö påträffades (Lamm

2004:52). Bilden är redigerad av Julia Victorin.

19

Guldgubbe PF1 PF2 Mm Tjocklek Vikt g Kva Rek

255 X 5 x 7 0,018 0,0104

476 X 11 x 10 0,036 0,0718 X

477 X 10 x 11 0,030 0,0662 X

591 X 11 x 9 0,024 0,0423 X

603 X 10 x 6 0,037 0,0439 X

686 X 11 x 6,5 0,03 0,0365 X

715a X 11 x 10,5 0,029 0,0492 X

715b X 10 x 6,5 0,023 0,0248 X

735 X 9 x 8,5 0,016 0,0171 X

737 X 12 x 10 0,029 0,0495 X

934 X 9 x 8 0,045 0,0575 X

961 X 11 x 8 0,038 0,069 X

962 X 9,5 x 9,5 0,021 0,0219 X

1101 X 11 x 10 0,032 0,059 X

1186 X 11 x 9 0,037 0,0547 X

1208 X 11 x 11 0,043 0,0824 X

1860 X 11,5 x 9 0,020 0,0373 X

2593 X 9 x 9 0,047 0,0769 X

3500 X 11 x 10 0,027 0,0546 X

4010 X 9 x 8 0,046 0,0615 X

15001 X 11 x 10,5 ? 0,0652 X

1546 X 9,5 x 8 0,030 0,0447 X

4009 X 7 x 7 ? ? X

Totalt 4 19 8 14

Fig 3.2. Tabellen visar guldguldgubbar från Helgö. Tabellen visar tydligt att de är mer

förekommande att mannen är avbildad på den vänstra sidan av motivet.

Bleck PF1:3 PF1:4 PF1:5 PF1:6 PF1:7 Kommentar

476 X X X

1101 X X X

1186 X

4009 X KSH

Total 3 1 2 2

Fig 3.3. Tabellen visar PF1: kvinnor som står till vänster i motivet och deras placering av

händer, attribut samt symboler.

20

Bleck PF2:3 PF2:4 PF2:5 PF2:6 PF2:7 Kommentar

255 X

477 X

591 X

603 X

686 X X

715a X X X

715b X

735 X

737 X Otydlig

934 Otydlig

961 X

962 X X

1208 X X X MSH

1860 X X

2593 X X X

4010 X Otydlig

15001 X

Total

5 5 4 4 7

Fig 3.4. Tabellen visar PF2: män som står till vänster, deras handhållning, symboler och

attribut.

21

Fig 3.5. Guldgubbar från Helgö (Lamm 2004:78ff). Bilder på bleck nummer 255 och 4009

finns inte med. Bilderna är redigerade av Julia Victorin. Bilderna är inte i skala.

3.2 Ultuna, Uppland

Ultuna i Bondkyrka socken ligger 1 ½ mil söder om Uppsala och det var i Ultuna som man

1854-55 utförde arkeologiska utgrävningar och påträffade rika vendeltida båtgravar.

Arkeologen Oscar Almgren återvände hit 1901 för att undersöka huruvida det fanns fler

båtgravar i området. Almgrens undersökning omfattade tre gravhögar varav två av dessa var

brandgravar och föremålen som hittades i brandgravarna var grova lerkärl, kamfragment och

pärlor. Den tredje graven innehöll en båtgrav och Almgren tolkade att båten i graven var av

”stora dimensioner” och att båten snarare skulle definieras som ett skepp. Vid undersökningen

hittades även 14 pilspetsar samt några holkfragment som daterades till 600 - 800 e Kr. men

Almgren tolkade dock att pilspetsarna inte hörde till båtgraven. I jordlagret under pilspetsarna

hittades en guldgubbe av typ parfigur (Almgren 1902: 147-162). Blecket är i relativt dåligt

skick men man kan urskönja att mannen är placerad på den vänstra sidan av motivet och

kvinnan på den högra. Guldgubben är 12 mm x 6 mm och väger 0,021g (Lamm 2004:77).

Fig 3.6. Guldgubben från Ultuna. SHM Gunnel Jansson 1996-01-11.

22

3.3 Svintuna, Östergötland

Det ursprungliga ortnamnet på Boda är Svintuna där ”Svin” är associerat med Svear och Tuna

indikerar att det är en centralplats. Arkeologiska undersökningar genomfördes 1936 i

Svintuna, Krokek socken (Lamm 2004: 66f) av arkeologen Arthur Nordén (1891-1965)

(Nerman 1966:230). Vid undersökningen påträffades en guldgubbe av typ parfigur i en

medeltida byggnad (husgrund D) som var 12 x 4 meter stor (Lamm 2004:66f). Guldgubben

påträffades vid sållning ” av ett spadtag som var på 25 – 30 cm djup under grästorven”. Stenar

och golvliknade jord fanns på den plats där blecket hittades och Nordén tolkade det som att

guldgubben avsiktligt nedlagts mellan husgrundens bottenstenar (Nordén 1938:229) längs den

södra väggen (Lamm 2004:67). Platsen visar spår av bebyggelse från sen järnålder till

medeltid och sannolikt har det funnits ett äldre hus på platsen (Lamm 2004:67). Guldgubben

avbildar en kvinna på den vänstra sidan och mannen placerad till höger i motivet. Mannens

hand är placerad mot kvinnans bröstkorg och kvinnans hand är underordnad. Blecket är 12

mm x 9 mm och väger 0,0713g (Lamm 2004:77).

Fig 3.7. Guldgubben från Svintuna (skala 3:1) (Lamm 2004:104).

3.4 Sättuna, Östergötland

Sättuna i Kaga socken, Östergötland norr om Linköping. En patris hittades med

metalldetektor i april 2007 av Niklas Krantz. Patrisen var placerad invid den drygt 30 meter

vida och 5meter höga Sättunahögen som ligger cirka två kilometer öster om Kaga kyrka.

Patrisen avbildar en kvinna i högerprofil som lutar sitt huvud en aning bakåt och motivet visar

detaljer såsom kvinnans öron och ett halssmycke (ryggknappspänne). Kvinnans hand är

placerad vid halsen och hennes hår är i någon slags knut men ändå utslaget. Patrisen är cirka

23

29 x 15 x 2,9 mm. Patrisen är detaljerad och det går att urskönja en rund ring på kvinnans sko

och även tre runda ringar på motivets vänstra kant (Rundkvist 2007: 119 ff, 2011:42). Sättuna

har varit en järnåldersboplats och hantverksplats där fyndmaterialet vittnar om

metallbearbetning som bland annat daterats till tidig vendeltid (Rundkvist 2011:41).

Fig 3.8. Patrisen från Sättuna (Rundkvist 2011:42).

3.5 Eskilstuna kloster, Södermanland

Eskilstuna i Södermanland har ursprungligen kallats enbart Tuna och namnet ”Eskil” har lagts

till under tidig medeltid efter Södermanlands skyddshelgon St Eskil (Wahlberg 2003:70).

Gamla dokument pekar på att Eskilstuna utgjort ett av den kristna missionen tidigaste fästen

(Zachrisson 1961–2:17f). Utgrävningar i kvarteret Nattsländan startade 1961 med syfte att

hitta ett kloster och dess tillhörande kyrka som blev förstörda under reformationen (Lamm

2004:64f). Rester från klosterkyrkan hittades och man kunde även urskilja flera

byggnadsfaser på plats, troligtvis ett aristokratiskt hus och de äldsta fynden daterades till

vendeltid – vikingatid. I den profana kontexten hittades två guldgubbar av typ parfigur varav

den ena guldgubben hittades under ett stentäktsdike från modern tid som troligen tillkommit

under stadsträdgårdsmästeriets första tid. Den andra guldgubben hittades i grundmuren till

klosterkyrkans långhus (Zachrisson 1961:54).

Guldgubbe nr: 32684. Mannen står placerad på den vänstra sidan och kvinnan på den högra.

Mannens hand är placerad vid kvinnans mage, kvinnans hand är placerad mot mannens hals.

Kvinnans hand är överordnad. Höjden på guldgubben är 10,5mm x 9 mm och tjockleken är

0,032 mm och den väger 0,0506g (Lamm 2004:76).

Guldgubbe nr: 32685. Mannen står till vänster i motivet och kvinnan till höger. Kvinnan bär

ett runt spänne. Guldgubben är relativt skadad vilket gör det svårt att urskilja hur paren

24

förhåller sina händer gentemot varandra. Det går dock att urskilja att kvinnans hand vilar mot

mannens bröstparti. Höjden på guldgubben är 12,5 mm x 11 mm, tjockleken är 0,078 mm och

den väger 0,1808g (Lamm 2004: 76).

Fig 3.9. Guldgubbarna från Eskilstuna (Lamm 2004:97). Skala cirka 3.1. Bilderna är

redigerade av Julia Victorin.

3.6 Husby, Närke

Husby i Glanshammar socken är geografiskt placerad nära Ramstigen som är den urgamla

vägen mellan Arboga och Örebro (Ekman 1998: 64). När motorvägen E18 och E20 skulle

byggas ut mellan Örebro och Arboga utfördes arkeologiska undersökningar av platsen mellan

åren 1997-99. Vid undersökningen stod det klart att jorden i Glanshammar är omrörd efter år

av plöjning vilket försvårade tolkningen av platsen. Resultatet av undersökningen visade spår

av bebyggelse och hantverkshus från yngre järnålder och en tidig kristen kyrkogård. Det var

under årets första grävning som man hittade en guldgubbe av typ parfigur samt ett tillhörande

fragment. Fyndföremål vittnar om att hantverksverksamhet bedrivits i Husby, spår av järn och

bronshantering samt har man hittat ugnar och ässjor som är daterade till yngre järnålder.

Spåren av bebyggelse gav sig i form av stolphål (Ekman 1998:64f). Fyndet av guldgubben,

platsens namn och metallbearbetningen tyder på en aristokratisk plats och är daterad från

cirka 600-1000 e Kr (Lamm 2004:59).

25

Fig 3.10. Guldgubben och dess tillhörande fragment från Glanshammar (Ekman 1998:63).

Guldgubben hittades i två delar i närheten av ett stolphål. Blecket är 11 x 8 mm, information

om blecket tjocklek samt vikt har jag inte hittat. Bleckets vänstra kant är sönder men det går

att urskilja att mannen är placerad på den vänstra sidan och kvinnan på den högra sidan av

motivet. I samma kontext som guldgubben hittades även fyndet av en fibula som daterades till

550-650 e Kr (Lamm 2004:59).

3.7 Gullmarsberg, Bohuslän

I Skredsvik intill Gullmarsfjorden i centrala Bohuslän gjordes fyndet av en guldgubbe 1912.

Guldgubben påträffades i ett nutida hus och förklaringen till detta är att när huset byggdes

anlades grus i husgrunden och på så vis måste guldgubben ha följt med. Detta gör det svårt att

fastställa varifrån blecket kommer (Lamm 2004: 56f).

Fig 3.11. Guldgubben från Gullmarsberg. SHM Gunnel Jansson 1995-05-09. Bilden är

redigerad av Julia Victorin.

Guldgubben är i välbevarad form och av typ parfigur. Mannen står placerad till vänster och

kvinnan till höger i motivet. Kvinnan och mannen omfamnar varandra och de står väldigt tätt

26

intill varandra med tummar uppåtsträckta. Blecket har en enkel inramning och guldgubben

från Skredsvik räknas som den näst minsta som hittats i Sverige och den är 8 x 7 mm och

väger 0,0444g (Lamm 2004:71). Guldgubben från Gullmarsberg har fina detaljer i motivet

som påminner om guldgubbar från Helgö (nr 477 och 15001) med uppåtsträckta tummar

(Lamm 2004:56). Kvinnans tumme pekar upp mot mannens arm och mannen tycks bära

armringar. Mannen håller handen på kvinnans arm och nedanför mannens hand kan man se

streck på kvinnans kläder som möjligtvis kan vara en ficka?

3.8 Slöinge, Halland

Slöinge, Bergagård ligger i Falkenbergs kommun i Halland och omnämns under 1570-talet

som ”Bjäragår” med halländsk dialekt. ”Bjär” som betyder berg ger en antydan om

ortnamnets betydelse. Bergagård är namn efter en gård bredvid en höjd (Wahlberg 2003:31).

Bergagård har ursprungligen haft som namn Berga där ”gård” har lagts till under senare tid.

Det finns några byar i närheten vars namn har äldre karaktär (vikingatid eller äldre) nämligen

Krälinge, Vastad och Eftra (Lundqvist 2003:24).

Året 1992 hittade amatörarkeologen Dennis Likus en guldgubbe (nr 64), en nål, avfall från

pärltillverkning, krukskärvor, brynen, fragment av täljstengrytor, slagg och sintrad lera på en

åker. Fynden på åkern blev startskottet för ett stort arkeologiskt projekt under åren 1992- 96

(Lundqvist 2003:32).

Fornlämningsområdet kring Slöinge är ett starkt uppodlat och omrört landskap efter 18- och

1900-talets plöjningar (Lundqvist 2003:29). Bergagård har tolkats som en väletablerad

järnåldersgård som är i bruk från cirka 400 - 950 e Kr (Lundqvist 1993:261). Boplatsen har

anlagts på hård jord vilket kan anses ovanligt då man normalt under järnåldern bygger sina

hus på sandiga jordar (Lundqvist 1994–5:59).

Området Bergagård prospekterades med ”field walking”, metalldetektorer, fosfatkarteringar

och mätning av magnetisk susceptibilitet och undersökningarna visade ett fyndområde på

cirka 5ha (Callmer & Lundqvist 1993:257) och lokalen delades in fyra olika områden A-D.

Guldgubben och de övriga föremålen som hittades på åkerns östliga del delades in i

fyndområde A-B (Lundqvist 2003:32). Inom fyndområde A påträffades alla guldgubbar och

27

man hittade spår från minst tre byggnader som har varit byggda av kraftiga ekstockar. Område

A har tolkats som en plats med speciella byggnader och speciella aktiviteter (Lundqvist

1993:257f). Guldgubbar hittades i hall II och hall III.

3.8.1 Fynd av guldgubbar i hall II och hall III

Hall II var en cirka 30 m lång och 8,5 m bred byggnad där stolphålens mått varierar mellan

0,5diameter i husets gavel och upp mot 1,0x1,3m stora stolpgropar i husets mitt. Djupet på

stolphålen varierar mellan 0,2m och 0,7m med de djupaste mot husets mitt (Lundqvist

2003:51). I ett av stolphålen (A19628) hittades två guldgubbar, ett litet guldbleck samt ett

stycke filigrantråd (Lundqvist 2003:53 f). Hall II uppvisar två byggnadsfaser: IIa och IIb.

Fyndens spridning i hus II tyder på mer aktivitet i husets centrala del och vad gäller husets

funktion så har det tolkats som att man har utfört kultaktiviteter, hushållsaktiviteter och

specialiserat hantverk (Lundqvist 2003:51f).

Hall III har som byggnad II varit cirka 30 m lång och 8,5 m bred och stolphålen har varit i

ungefär samma storlek. Skillnaden mellan hus II och III är att väggarna i hus III har bestått av

rännor istället för väggstolphål. I byggnadens västra hälft har det funnits två ingångar

(Lundqvist 2003:56). I byggnadens norra del hittades en guldgubbedepå med 35 guldgubbar

och 13 fragment (guldgubbe) vid ett stolphål (A21785). Blecken var placerade med en klar

koncentration mot söder (in mot husets mitt). Guldgubbarna hittades i en jordfyllning som

bestod av krossat musselskal eventuellt benmjöl. Tillsammans med blecken hittades även

andra föremål som guldfolie, granater och glasbägare. Det finns indikation om att

guldgubbarna ursprungligen varit placerade på golvet eller i anslutning till stolphålet då de

påträffades i den övre jordfyllningen (Lundqvist 2003:58ff).

Det hittades också sammanlagt 17 stycken guldfragment och dessa hittades genom sållning av

matjord och sållning av de både stolphålen A21785 och A19628. Guldfoliebitarna är väldigt

små 1-2mm breda och upp till 5-6mm långa. Fragmenten var i dåligt skick och många var

böjda, dessa skador kan ha åstadkommit efter plöjning men de kan också blivit avsiktligt

böjda. Fyndet av spillfragment kan indikera att guldgubbar har tillverkats på plats (Lundqvist

2003:68).

28

Gemensamt för hus II och III är att fynden indikerar på mer aktivitet i den centrala delen av

hallen (Lundqvist 2003:59). Det är även av intresse att guldgubbarna har hittats i en särskild

del av respektive hus (Lundqvist 1996:33). Med detta kan man teoretiskt tänka sig att det kan

ha funnits bestämda former för guldgubbars bruk och hur blecken skulle deponeras

(Lundqvist 2003:45). Dateringen av husen har visat sig representera 4-5 olika byggnadsfaser.

Hus III har daterats till cirka 710 e Kr och hus II har daterats till 700-talets senare del och

800-talets början. (Lundqvist 2003:60).

Det har påträffats både parfigurer och enkelfigurer in situ och blecken är av relativ liten

storlek där det största måttet mäter 13,2 x 11 mm och det minsta 10 x 8 mm. Samtliga

parfigurer påträffades i byggnad III. Man har använt sig av ett 20-tal olika präglingar på

Bergagård och det finns flera som är stämpelidentiska eller nära besläktade präglingar. En del

av guldgubbarna från Slöinge var i dåligt skick så jag har valt att inte ha med dem i mitt

arbete. Nedanför ger jag en utförligare beskrivning av de guldgubbarna från Slöinge vars

motiv går att tolka.

64: Mannen står till vänster och kvinnan till höger. Kvinnans hand är ovanför mannen och

båda parter håller sina händer i kupad form. Mannens hand är riktad mot kvinnans magparti

och kvinnan håller sin hand mot mannens bröstparti. Paret bär en matchande dräkt. Kvinnans

hår är uppsatt i en kringla. 2999: Kvinna står till vänster och mannen till höger. Kvinnans

hand är placerad ovanför mannen och handen omsluter mannens hals. Mannens hand är mot

kvinnans magparti. Kvinnan bär ett ryggknappspänne och mannen bär en armring på sin

vänstra hand. Kvinnan avbildas med kort hår. 3000: Mannen står till vänster och kvinnan till

höger. Kvinnans hand är kupad och placerad ovanför mannen. Handen är riktad mot mannens

hals. Mannens hand är kupad och placerad mot kvinnans mage. Paret bär matchande kläder

och påminner om guldgubbe nr 64. Kvinnans hår är uppsatt i en kringla. 3002: Mannen står

till vänster och kvinnan till höger. Kvinnans hand är kupad och placerad vid mannens hals.

Mannens hand är nedsänkt och otydligt placerad. Mannen bär en armring på höger arm. Parets

kläder påminner om nr 3000 och 64. 3003: Mannen står till vänster och kvinnan till höger.

Kvinnan pekar med pekfinger mot mannens mage, mannen har inga händer. Kvinnan bär ett

runt spänne och troligen ett runt smycke i håret. Mannen framställs som mindre i jämförelse

med kvinnan. Nr 3003 påminner om en guldgubbe från Helgö nr 1208. 3004: Kvinnan står på

den vänstra sidan och mannen på den högra. Blecket är i dåligt skick. 3005: Kvinnan står till

vänster och mannen till höger. Kvinnans hand är ovanför mannen och placerad mot mannens

29

hals. Mannen saknar armar. Kvinnans hår är kort och tycks bära en halsring. 3006: Mannens

står till vänster och kvinnan till höger. Samma motiv som nr 3003. Kvinnan pekar mot

mannens mage med pekfinger. Mannen har inga armar. Kvinnan bär ett runt spänne och

verkar ha ett runt smycke i håret. 3010: Blecket är i dåligt skick. Mannen står på den vänstra

sidan och kvinnan på den högra. Kvinnan tycks bära ett runtspänne. 3017: Blecket är i dåligt

skick men Lamm menar att mannen står till vänster och kvinnan till höger (Lamm 2004:74).

3018: Mannen står till vänster och kvinnan till höger. Kvinnans hand är ovanför mannen,

kupformad och placerad nära mannens hals. Mannens händer är otydliga och verkar saknas.

Kläderna matchar varandra och påminner om 3002 och 64 beklädnad. 3007: Mannen står till

vänster och kvinnan placerad till höger. Mannens hand är onaturligt lång och sträcker sig över

kvinnan och ned till markplan. Kvinnan saknar armar. Kvinnans hår tycks vara utslaget och

hon bär ett runt spänne. 3014: Tycks vara stämpelidentisk med 3008. Kvinnan står till vänster

och mannen till höger. Mannens hand är placerad ovanför kvinnan och riktad mot hennes

hals. Kvinnan saknar armar. Mannen bär armring och fotringar. Kvinnan bär

ryggknappspänne. 428: Mannen står till vänster och kvinnan till höger. Paret saknar armar

och bär till synes ”enkla kläder”. 2998: Mannen står till vänster och kvinnan till höger.

Mannen och kvinnan saknar armar. 1865: Blecket är i dåligt skick men Lamm har tolkat det

som att mannen står till vänster och kvinnan till höger (Lamm 2004:73). 1866: Blecket är

otydligt men Lamm menar att mannen står till vänster och kvinnan till höger (Lamm

2004:73). Slöinge A: Kvinnan står till vänster och mannen till höger. Slöinge B: Mannen står

till vänster och kvinnan till höger. Slöinge C: Kvinnan står till vänster och mannen till höger.

Några enkelfigurer hittades också in situ som figur 274/696 som avbildar en figur med okänt

kön i vänsterprofil, blecket har måtten 10x4,5 mm. En annan enkelfigur 328/508 har Lamm

tolkat som en kvinna (Lamm 2004:72) som framställs enface, blecket har måtten 10x4mm.

Kvinnan tycks inte ha några händer. Enkelfigur 701 avbildar en man i höger riktning, mannen

tycks inte ha några händer, blecket har måtten 10,6x5mm (Lamm 2004:72). I vanliga fall

brukar enkelfigurerna var större än parfigurerna men detta tycks inte gälla på Slöinge.

30

Fig 3.12. Guldgubbar från Slöinge (Lamm 2004: 86 ff). Tabellen är inte i skala. Bilderna är

redigerade av Julia Victorin.

31

Bleck PF1 PF2 Mått mm Vikt g Kva Rek

64 X 10,5x9,5 ? X

2998 X 12,3x7,9 0,048 X

2999 X 10,3x9,8 0,066 X

3000 X 11,8x10,3 0,08 X

3002 X 11,5x9,1 0,045 X

3003 X 11,1x10 0,066 X

3004 X 10,8x9 0,062 X

3005 X 10,1x8,4 0,06 X

3006 X 13,2x11 0,062 X

3007 X 11,1x10 0,076 X

3008 X 11,2x8,1 0,038 X

3010 X 12,9x11 0,071 X

3014 X 10x8 0,037 X

3017 X 11,1x8,8 ? X

3018 X 11x9,7 0,051 X

1865 X 11,5x10 ? X

1866 X 12,4x10,9 0,054 X

428 X 10x6 ? X Slöinge A X 17x11,5 0,148 X Slöinge B X 12x10,3 0,84 X Slöinge C X 10x9 0,038 X

Total 7 14 3 18

Fig 3.13. Tabellen visar guldgubbar från Slöinge.

Bleck PF1:3 PF1:4 PF1:6 Kommentar

2999 X X

3004 Otydlig

3005 X X MSH

3008 X X

3014 X X Slöinge A Otydlig Slöinge C Otydlig

Total 2 2 4

Fig 3.14. Tabellen visar PF1: kvinna placerad till vänster och deras handplacering i motivet.

32

Bleck PF2:3 PF2:4 PF2:5 PF2:6 Kommentar

64 X X

2998 X X PSH

3000 X X

3002 X X

3003 X X MSH

3006 X X MSH

3007 X X KSH

3010 X X Otydlig

3018 X Slöinge B X X

428 X PSH

3017 Otydlig

1865 Otydlig

1866 Otydlig

Total 8 1 2 9

Fig 3.15. Tabellen visar PF2: Man placerad till vänster och deras handplacering i motivet.

Bleck 3008 och 3014 är troligen stämpelidentiska, likaså 3003 och 3006.

Följande kvinnor står till vänster (PF1): 2999, 3004, 3005, 3008 och 3014. Följande män står

till vänster (PF2): 64, 2998, 3000, 3002, 3003, 3006, 3007, 3010, 3018 och Slöinge B. När

kvinnan står på den vänstra sidan så har hon kortare hår och smycken (förutom 3004 vars

motiv är otydligt). Undersökningen visar också att det är vanligare att mannen står på den

vänstra sidan av motivet (se fig 3.13).

Följande kvinnor har handen i överordnad position: 2999, 3005, 64, 3000, 3002, 3003, 3006,

3010, 3018 och Slöinge B. Följande män har handen överordnad: 3008, 3014 och 3007. Det är

alltså valigare att kvinnorna har handen i överordnad ställning på motiven (parfigur). När

mannen väl har handen i överordnad ställning gentemot kvinnan så uppträder ett intressant

mönster och det är att kvinnan framställs utan armar (se fig 3.14 och 3.15).

Följande kvinnor bär smycken: 2998, 2999, 3000, 3003, 3005, 3006, 3007, 3008, 3010, 301

och Slöinge B. Följande män bär smycken (armringar): 64, 2999, 3000, 3002, 3008, 3014. De

Smycken som kvinnorna bär är ryggknappsspännen, armringar, runda spännen, samt ett

oidentifierat halssmycke (3005). Många av männen från Slöinge bär smycken och det

(armringar) är något som är unikt med guldgubbarna från Slöinge, dock har det påträffats en

guldgubbe på Helgö där mannen (1101) bär en armring.

33

Ett motiv som inte finns på guldgubbarna från Slöinge är när mannen och kvinnan håller sina

händer i jämnhöjd gentemot varandra. Men under denna kategori är också par som framställs

(båda) utan händer och på Slöinge har man endast hittat en sådan och det är bleck 2998.

Slöinge och Helgös guldgubbar har många likheter gällande motiven och guldgubbars gester.

Avseende den valda placeringen av män och kvinnor på motivet uppvisar Helgö och Slöinge

ett gemensamt mönster och det är att mannen oftast avbildas på den vänstra sidan av motivet

och när kvinnorna från Helgö och Slöinge intar den vänstra sidan så upplever jag att det

händer mer i motivet såsom att kvinnans hand är i överordnad position gentemot mannen och

de bär ofta stora smycken. Bleck 3003 och 3006 från Slöinge är slående lik guldgubbe 1208

från Helgö. Något annat som är gemensamt mellan Slöinge och Helgö är att blecken

påträffades centralt i bebyggelsen. I Slöinge hittades alla parfigurer i en och samma hall och

även på Helgö påträffades de flesta bleck i hallar.

3.9 Gårdlösa, Skåne

I Gårdlösa, Smedstorp socken genomförde Lunds universitet utgrävningar mellan åren 1963-

76 och undersökningen omfattade bebyggelse och gravar från hela perioden av järnåldern

(Lamm 2004:60). 1966 hittades en patris tillverkad av brons (guldgubbe). Patrisen hittades i

hus L som var cirka 3,4 x 2,5 m och daterad till cirka 700-900 e Kr. Patrisen är av typ

enkelfigur och föreställer en kvinna i vänsterprofil. Kvinnan bär långklänning och och

möjligen en mantel (Stjernquist 1993:28). Jag har inte hittat information om huruvida stort

blecket är.

Fig 3.16. Patrisen från Gårdlösa (Stjernquist 1993:27). Skala 2:1).

34

3.10 Järrestad, Skåne

Mellan åren 1999 och 2000 genomfördes ett antal arkeologiska undersökningar vid Järrestad

och detta skedde i samband med att väg 11 skulle anläggas. Vid utredning av området

användes metalldetektor som ledde till fyndet av en patris (guldgubbe) som var av typ

parfigur. Patrisen hittades i en byggnad som är daterad till järnålder. Bengt Söderberg som

ledde undersökningen har tolkat att det har försiggått kultaktivitet i huset. Byggnaden som en

gång stått för sig själv har varit cirka 20 m lång och 5-6 m bred (Lamm 2004:105). Ovanligt

med patrisen från Järrestad är att den har ett skaft och undersökningar av patrisen gjordes i

form av Pixeanalys (particel induced x-ray emission) som visade spår av guld på

präglingsytan vilket visar att patrisen har använts för tillverkning av guldgubbar. Samma

patris kunde återanvändas flera gånger (Robertsson 1992:5). Undersökningen av platsen

uppvisar att det har funnits en storgård från järnåldern och det påträffades också spår av fyra

hallbyggnader, en av hallarna räknas som den största i Sydskandinavien och har varit cirka

femtio meter lång och fjorton meter bred (Söderberg 2001:60ff). Figurerna som avbildas på

patrisen är relativt otydliga vilket gör det svårt att göra en närmare tolkning. Patrisen väger 9

g (Lamm 2004:105).

Fig 3.17. Patrisen från Järrestad (Söderberg 2001:62).

3.11 Vä, Skåne

Vä ligger i Kristianstad kommun, Skåne. Ortnamnet Vä indikerar en helig plats, kultplats och

motsvarar det fornsvenska Vi (Wahlberg 2003:364). Under sommaren 1945 genomfördes

arkeologiska undersökningar av den förhistoriska bebyggelsen i Vä under ledning av Holger

Arbman (Andréasson 1995:78). På en åker undersöktes ett område kallat Vasalyckan (namnet

Vasalyckan är från en karta år 1770) (Stjernquist 1951:25). Ett bronsbleck av typ enkelfigur

35

(kvinna) hittades i schaktruta LI 5111 (Stjernquist 1951:113). Blecket har ursprungligen legat

i en husgrund som var i dåligt skick och vid undersökning kunde man inte få en riktig bra bild

om hur huset sett ut. Söder om huset hittade man rester av en troligen lerklinad vägg samt

stensamlingar som troligen är rester från stolphål (Andréasson 1995:78f). Platsen runt om

uppvisade ett antal anläggningar och fynden som påträffades var glaserad keramik, pärlor av

glasfluss, bennål, en dubbelkonisk sländtrissa, en silverfibula, en nyckel och en vävtyngd

(Stjernquist 1951:37). På platsen hittades även järnslagg, kol och sot och det har troligen

funnits en smedja på plats. Slutresultatet av grävningen visade att det har funnits en

anläggning under romersk järnålder men som blivit förstörd av senare bebyggelse (Stjernquist

1951:29).

Fig 3.18. Matrisen från Vä (Stjenquist 1951:114). Skala 1:3,5. Bilden är redigerad av

JuliaVictorin.

Bronsblecket från Vä är rektangulärt och cirka 1,4cm långt och 1cm brett. Bronsblecket har

tolkats som en matris men har ansetts vara för låg. Hansson menar dock att blecket är lågt på

grund av slitage, brons som material är en mjuk metall (Hansson 2010:37). Matrisen avbildar

en kvinna i högerprofil och baksidan är slät och tillverkad i två delar samt kanterna på

baksidan är invikta (Stjernquist 1951:113f). Matrisen är i relativt bra skick och man kan

urskilja detaljer från motivet såsom att kvinnan bär håret i knut och resten av håret faller fritt.

3.12 Ravlunda, Skåne

Ravlunda socken i Albo härad ligger i Östra Skåne. Ortnamnet är givet efter kyrkbyn ”rav”

som betyder bärnsten och i efterleden singularis av lund ”skogsdunge”. Det ursprungliga

ortnamnet bör sannolikt vara en f.d. skogsdunge i byns östra åkermark (Stigalund 1692).

Enligt en uppgift från ca 1730- talet så fanns det bärnsten både vid havsstranden och i en stor

36

sandbacke nära kyrkan vid en boklund (Wahlberg 2003: 252). Ravlunda är platsen där

benämningen ”guldgubbe” har sitt ursprung då Nils Henric Sjöborg under 1700-talet använde

sig av termen guldgubbe i sin avhandling 1791. I sin avhandling beskriver Sjöborg hur den

lokala befolkningen i Ravlunda hittar figurer av guld (Lamm 2004:60). Platsen har även

behandlats av Charlotte Fabech 1998. De flesta guldgubbar hittades av lokalbefolkningen men

har genom åren försvunnit men man har troligen återfunnit tre stämpelidentiska guldgubbar

som härstammar från Ravlunda och dessa har kunnat hittas efter gamla beskrivningar.

Varifrån blecken riktigt härstammar är oklart men två av guldgubbarna har troligen hittats vid

eller nära en strand (Hansson 2012:23). Den tredje guldgubben fördes till Grönsö slott via en

biskop från Lund och troligen härstammar den tredje guldgubben från Ravlunda (Magnus

2001: 125).

Fig 3.19. Guldgubbar från Ravlunda (skala 1:3) (Lamm 2004:95f). Bilderna är redigerade av

Julia Victorin.

Blecken från Ravlunda är figurutklippta samt stämpelidentiska och har tolkats som dansande

män (Magnus 2001:125). Männen figurerar i högerprofil och håller höger hand mot bröstkorg

och den andra handen sänkt med handflata upp och benen korsar varandra. Guldgubbarna har

ett halssmycke och ett bälte kring midjan. Blecket som fördes till Grönsö slott har måtten 19,5

mm x 8 mm och väger 0,1701g och bleck nr 374 är 15 mm x 8 mm och väger 0.1316g. Den

tredje guldgubben finns på Nationalmuseet i Köpenhamn och för detta bleck finns det inga

uppgifter om mått och vikt. Vad som är intressant med guldgubbarna från Ravlunda är att de

har hittats på en strand vilket är en ovanlig fyndkontext och guldblecken är ensamma i

Sverige om att ha hittats i en sådan kontext.

37

3.13 Bolmsö, Småland

Håringe ligger på Bolmsö i Finnveden, Småland. Ortnamnet Bolmsö där ”Bolmen” är ett

sjönamn (Wahlberg 2003: 43).

På Bolmsö utfördes utgrävningar av ett järnåldersgravfält av amatörarkelogen Frans Johan

Elof Eneström 1911. I en gravhög hittades två guldgubbar tillsammans med andra föremål

såsom 23 fragment av brons, ringar, järnföremål som spjut och kniv. Med i graven hittades

även tre björnklor, pärlor och ben från hund, häst och människa. Osteologisk analys av

människobenen visar att benen kommer från en individ (Lamm 2004:62f). Graven uppmätte 8

m i diameter och var 1,5 m hög och ett kremeringslager täckte hela botten av graven och

sedan låg det ett täcke med 5 cm grus, sot och svartjord över graven. Tre stora stenar låg

placerade över detta och täckte kremeringen (Rausing 2000:655).

Fig 3.20. Guldgubbar från Bolmsö. Gunnel Jansson SHM 1995-05-09. Bolmsö 1 till vänster

och Bolmsö 2 till höger. Bilderna är redigerade av Julia Victorin.

Bleck Bolmsö 1 har måtten 15,5 mm x 8 x 0,073 mm och väger 0,1442g. Guldgubbe Bolmsö

2 har måtten 15 x 8 x 0,062 mm och väger 0.1254g (Lamm 2004:76). Blecken föreställer män

som figurerar i enface och som tycks sitta på en stol, möjligen högsätet vilket kan indikera att

blecket uttrycker någon slags politisk och religiös betydelse (Back-Danielsson 2013:8).

Männen har långt skägg och bär ett bälte kring midjan och fötterna är vinklade i höger

riktning. Något som är speciellt med guldgubbarna från Bolmsö är att det har suttit en ögla på

baksidan av blecken (Watt 2004:171).

38

3.14 Visingsö, Småland

Visingsö är Vätterns största ö och ortnamnets innebörd är oklart men platsen tillhör Vista

härad (Wahlberg 2003:252).

Våren 2002 påträffades människoben under korgolvet i Brahekyrka, upptäckten gjordes i

samband med att det skulle anläggas en utrymningstrappa. Benen härstammar från den äldre

kyrkogården vid Ströja kyrka som byggdes under 1100-talets första hälft och demolerades

1630 av Magnus Brahe som sedan byggde upp Brahekyrka som monument över sin ätt. I

området runt omkring Brahekyrka finns spår av järnåldersbebyggelse, härdar och kokgropar

(Jansson 2003:127f).

Undersökningen av Brahekyrkan innefattade en yta på ca 5m2 och kulturlagret var cirka en

meter tjockt och omrört. Fyndmaterialet var från perioden 1600-1800 -talet och man hittade

även äldre fynd såsom brända ben från både människor och djur samt en halv spelbricka och

spelfragment vilket tolkades som rester av brandlager från en troligtvis söndergrävd

brandgrav. Tolv medeltida skelett hittades begravda i fyra olika skikt i den gamla kyrkan och

efter osteologisk analys kan man klarlägga att benen kommer från både vuxna och barn. Vid

frampreparering av en kvinnlig individ i cirka 30-40 årsåldern påträffades en guldgubbe av

typ parfigur (Jansson 2006:20). Guldblecket är rektangulärt med måtten 11,5 mm x 9 mm,

information om bleckets tjocklek och vikt har jag inte hittat. Guldgubbens yta är i relativt

dåligt skick och dess högra hörn är skadat men det går att urskönja en man på den vänstra

sidan och en kvinna på högra sidan av motivet (Lamm 2004: 76).

Fig 3.21. Guldgubben från Visingsö (Lamm 2004:97). Skala cirka 1:3. Bilden är redigerad av

Julia Victorin.

39

3.15 Eketorp, Öland

Eketorps fornborg är belägen på alvaret i Gräsgårds socken på Öland (Wahlberg 2003:67).

Det var här som man 1966 påträffade 15 guldgubbar av typ enkelfigur (Lamm 2004: 65).

Eketorps fornborg visar spår av tre bebyggelsefaser som sträcker sig från äldre järnålder –

äldre medeltid. Guldgubbarna hittades i en rektangulär konstruktion som ser ut som en kista

med kalkstenhällar som ställts på högkant, dock saknade konstruktionen gavlar. Invid kistan

hittades ett stolphål som Mårten Stenberger har tolkat som att det möjligen har funnits ett hus

på platsen eller möjligtvis en fristående stolpe. Området där guldgubbarna hittades låg på det

så kallade västra torget vilket ligger vid den vänstra radhusbebyggelsen och det centrala

bebyggelsekomplexets västfasad (Stenberger 1973:218). Stenberger har även diskuterat

huruvida guldgubbarna är en gömd skatt eller offer, av vilket det senare påståendet är

rimligast, enligt Stenberger (Stenberger 1973:220). Jordlagret där guldgubbarna påträffades

har daterats till folkvandringstid- vendeltid (Eketorp II). Under Eketorp II var muren som

omgav platsen ca 4,5 m hög och 5 m bred och en undersökning av platsen (bebyggelse II)

visar att det har funnits ca 26-30 hushåll. Det har även förekommit en del hantverk på platsen

i form av vävning, bronsgjuteri och kammakeri (Andréasson 1995: 82f).

De femton olika guldgubbarna som hittades består av tre olika typer A, B och C (se fig 3.23).

Typ A föreställer två stämpelidentiska män i högerprofil. Männen är enkelt klädda och saknar

armar. Typ B avbildar 7 stämpelidentiska män i högerprofil. Männen är enkelt klädda, saknar

armar och samtliga står på tå. Typ C föreställer sex stämpelidentiska kvinnor som avbildas

enface. Kvinnan bär troligen en sjal runt huvudet och tycks sakna armar. Tillsammans med

guldgubbarna hittades en liten spirallagd guldten (17 mm) och tre små bågformiga

guldtensbitar (Stenberger 1973: 218). Enkelfigurerna (kvinna) från Eketorp tycks vara en

gumma och till skillnad från andra kvinnliga enkelfigurer är ”gummorna” från Eketorp väldigt

enkelt klädda och avbildas utan attribut. Något som är ovanligt med enkelfigurerna (kvinna)

från Eketorp är att kvinnorna framhävs enface. Det är endast på Eketorp och Slöinge nummer

328/528 där kvinnorna avbildas enface. Gemensamt för dessa bleck är att kvinnorna avbildas

relativt enkla och utan armar samt att de framställs utan attribut. Något annat som är ovanligt

och bara finns på Eketorp är grupp B som avbildar män som står på tå. Gemensamt för

samtliga guldgubbar från Eketorp är att de avbildas utan händer och att figurerna framställs

som enklare vad gäller exempelvis klädnad. Vad som mer går att säga är att männen endast

40

framställs i högerprofil och kvinnan enface, vilket kan indikera att det fanns bestämda

motivuppbyggnader på Eketorp.

Guldgubbe Mm Vikt g EMH EKE

A1 15X6X0,058 0,0766 X

A2 15X6X0,049 0,0821 X

B1 24X8X0, 058 0,1946 X

B2 24X9X0,054 0,1902 X

B3 24,5X8X0,070 0,2293 X

B4 23X9X0,066 0,2008 X

B5 25X9X0,057 0,2103 X

B6 24x9x0,057 0,1973 X

B7 24,5X9X0,070 0,2588 X

C1 17X9X0,058 0,1434 X

C2 17,5X10X0,064 0,1679 X

C3 18X9X0,68 0,1548 X

C4 18X9,5X0,062 0,1547 X

C5 17X8,5X0,054 0,1534 X

C6 18X8,5X0,054 0,1299 X

Totalt 9 6

Fig 3.22. Tabell över guldgubbarna från Eketorp.

Fig 3.23. Guldgubbarna från Eketorp (Lamm 2004:102f).

41

3.16 Uppåkra, Skåne

Uppåkra socken i Bara härad, Skåne. Sedan medeltiden har Uppåkra kallats för Stora Uppåkra

i motsats till byn i söder som kallas Lilla Uppåkra. Lilla och Stora Uppåkra har sannolikt

ursprungligen tillhört en och samma by. Ortnamnet betyder ” de högt upp belägna åkrarna”

(Wahlberg 2003: 98). Sammanlagt har det hittats 122 guldgubbar och 5 patriser i Uppåkra

mellan åren 1997-1998 och 2001-2004 och detta gör att Uppåkra idag (2013) räknas som den

plats i Sverige där man har hittat flest guldgubbar (Watt 2004:169).

Uppåkra är ett samhälle som ligger cirka 5 kilometer söder om Lund och platsen

uppmärksammades 1934 när ett antal boplatslämningar påträffades i samband med ett

gårdsbygge och sedan dess har ett antal undersökningar av Uppåkra genomförts (Dos Santos

2010:22). Uppåkra är en speciell plats på så vis att den räknas som den största (40 hektar) och

den mest långvarigaste järnåldersboplatsen i Sverige och dessutom den mest fyndrikaste.

Fyndmaterialet daterar Uppåkra till cirka 100 f. Kr – 1000 e.kr. Lars Larsson som är en

ledande person inom undersökningarna av Uppåkra menar att platsen bör ses som en tidig

form av stadsbildning. Fyndmaterialet vittnar om att det bedrevs hantverk på platsen då man

har hittat spår av metallbearbetning såsom smältklumpar, gjutdroppar samt bearbetning av

horn och ben (Larsson & Hårdh 1998:143 f).

De första två guldgubbarna och två patriser hittades i upplöjd åkermark mellan åren 1996/97

och 2001-2004 hittades 120 guldgubbar och tre patriser i en byggnad som man har tolkat som

ett kulthus (Watt 2004: 169).

Fornlämningsområdet är starkt uppodlat vilket har resulterat i att vissa ytnära lämningar från

vendeltid - vikingatid har förstörts (Larsson 2006:165). Men trots den omrörda jorden kunde

man 2004 se en tydlig järnålderstomt som legat centralt i bebyggelsen. Huset var inte särskilt

stort utan cirka 13 x 6,5 meter, husgolvet bestod av gullera och väggrännorna var fyllda av

sotfärgad jord. Undersökningar visade att huset har haft tre ingångar varav två på den södra

sidan och en på den norra långsidan. Taket har burits upp av två stora stolpar samt har det

funnit fyra stolpar i husets samtliga hörn och en central härd. Undersökningar påvisar att det

har funnits någon form av förhall eller överbyggnad vid den sydvästra ingången. Larsson

menar att huset skiljer sig från andra järnåldershus (Larsson 2004:167). Husets konstruktion

och fyndmaterial indikerar att det har förekommit kultaktivitet (Lamm 2004:62).

42

Guldgubbarna påträffades i väggdiken (konstruerade under tidig vendeltid), vid eller i stolphål

samt vissa bleck hittades på golvet. En större koncentration guldgubbar hittades i det

nordvästra stolphålet och i den östra gaveln av huset (se fig 3.24) (Watt 2004:169).

Nästan alla guldgubbar från Uppåkra är välbevarade och väldigt få är hopvikta (Watt

2004:170). Flertalet bleck föreställer enkelfigur man (se fig 3.33 ). Attribut som endast finns

på guldgubbarna från Uppåkra är att männen avbildas med stavar/kvistar/paddel och bägare

där det sista attributet även förekommer på Helgö. De flesta av männen (36 stycken) är

placerade i högerprofil medan endast 10 män står i vänsterprofil. Oavsett om männen avbildas

i vänster eller högerprofil bär samtliga män svärd, stav/kvist eller någon form av bägare.

Männen som framställs enface (6339, 3425, 299, 2053, 3427, 3571, 3909, 6186, 6324, 6429)

ser annorlunda ut än hur männen annars framställs. Dessa män har kortare hår, bär i vissa fall

en stav och deras händer är placerade längs sidan av kroppen. Guldgubbe 1912 (fig 3.26)

skiljer sig från andra guldgubbar på Uppåkra på så sätt att mannens hår är lockat och händerna

är placerade längs kroppen med böjda tummar upp. Guldgubbarnas motiv visar att man har

använt sig av 58 olika patriser (Watt 2004:170).

Fig 3.24. Kulthuset och de gula prickarna markerar fynden av guldgubbar (Watt 2004:169).

43

Fig 3.25. Guldgubbar (män) från Uppåkra (Watt 2004:172 ff). Skala 1:4. Bilderna är

redigerade av Julia Victorin.

Fig 3.26. Enkelfigurer (män) och kvinna (2504) från Uppåkra (Watt 2004:177 f). Bilderna är

redigerade av Julia Victorin. Bilderna är inte i skala.

Sammanlagt har det hittats 61 manliga enkelfigurer på Uppåkra (se fig 3.33). Tabellen visar

att 36 figurer står i högerprofil, 10 i vänsterprofil och 15 framställs enface. De figurer som

står i högerprofil bär samtliga något slags attribut i form av dryckeskärl, halssmycke och i

vanligaste fall en stav. De som står i högerprofil är välklädda män och det tycks som att man

har lagt ned mer tid på detaljer vid framställning av motivet. De guldgubbar som står i

vänsterprofil är sammanlagt 10 stycken. Två av dessa bär stavar (bleck 6407 och 6332). Bleck

44

6328 bär figuren en halsring. Resten av figurerna liknar guldgubbarna från Ravlunda och

framställs i vad som ser ut att vara en dansposition.

Fig 3.27. Enkelfigurer (kvinnor) från Uppåkra (Watt 2004:191). Skala 4:1. Bilderna är

redigerade av Julia Victorin.

Sammanlagt har man hittat 20 guldgubbar som avbildar kvinnor (enkelfigur). Undersökningen

visar (se fig 3.32) att 15 av 20 bleck är kvinnan framställd i högerprofil och resten i

vänsterprofil. Kvinnorna avbildas stilistiskt ganska enkla, vissa bär smycken som ett runt

spänne (bleck 1913) och andra tycks möjligen bära halsringar (bleck 99:2 och 6343). Något

som är intressant med enkelfigurerna (kvinnor) från Uppåkra är att de framställs utan händer.

Fig 3.28. Parfigurer från Uppåkra (Watt 2004:196). Skala 4:1. Bilderna är redigerade av Julia

Victorin.

Det har sammanlagt hittats sex stycken parfigurer (se fig 3.28) på Uppåkra och samtliga bleck

är i relativt dåligt skick. Bleck nummer 6420, 5768, 6185 och 6513 är de parfigurer som är i

45

bästa skick. Bleck 6420 kan man se att kvinnan står på den högra sidan och mannen på den

vänstra. Hur paret förhåller sina händer går inte att se. Guldgubbe 5768 står kvinnan placerad

på den vänstra sidan och mannen på den högra. Kvinnans hand är placerad vid mannens hals

och i överordnad position. Mannens hand är riktad mot kvinnans mage. På bleck 6185 är

kvinnan avbildad på den vänstra sidan och mannen respektive höger. Paret framställs utan

armar. Guldgubbe 6513 är kvinnan placerad på den vänstra sidan och mannen på den högra.

Blecket är för otydligt för att man ska kunna se hur paret förhåller sina händer. Uppåkra är

den plats i Sverige där man har hittat flest guldgubbar. Varför har man valt att tillverka så

många enkelfigurer och så lite parfigurer? Möjligheten finns att man inte har hittat alla

guldgubbar på Uppåkra eller så har man helt enkelt inte tillverkat så många parfigurer. Vad

som är intressant med parfigurerna är att de fyra bleck som man kan se dess motiv avbildar tre

av fyra kvinnor placerade till vänster i motivet vilket är ovanligt. Man kan även som med

nästan alla parfigurer i Sverige se ett handmönster när kvinnan intar den vänstra sidan och det

är att hennes händer är i överordnad position eller att paret saknar händer.

Fig 3.29 Figurer med okänt kön (Watt 2004:193f). Skala 4:1. Redigerad av Julia Victorin.

Sammanlagt har det påträffats 12 enkelfigurer med okänt kön (se fig 3.29) och flertalet av

dessa enkelfigurer är placerade i högerprofil, för att vara exakt 9 av 12 bleck (se fig 3.31).

Dessa figurer framställs som enkla och motiven innehåller inte många detaljer. Figurerna bär

enkla kläder, ibland möjligen med ett bälte kring midjan. Figurerna framställs utan armar.

46

Fig 3.30. Patriser från Uppåkra (Watt 2004: 175 ff). Bilderna är redigerade av Julia Victorin.

Bilderna är inte i skala.

Sammanlagt har det hittats fem patriser i Uppåkra (se fig 3.30) varav en av patriserna är

fragmenterad och jag har därför valt att inte ha med den i detta arbete. Patris 2188 föreställer

en välklädd kvinna i högerprofil. Kvinnan bär ett stort smycke, möjligen ett

ryggknappsspänne och i hennes hand håller hon i något slags dryckeshorn. Jag har inte hittat

information om patrisen storlek (Watt 2004:187). Patrisen U4469 avbildar en kvinna i

vänsterprofil som är 2,1 x 1,3 x 0,25 cm. Kvinnan håller i sin hand ett dryckeskärl och i kärlet

sticker det upp ett toppigt föremål och i sin andra hand håller kvinnan ett föremål som ser ut

som en risruska. Risruskor sägs ha använts för att stänka på hargen på hovets väggar och på

varandra med offerdjurens blod. JP 101 föreställer en man i högerprofil som är 1,1 x 1,7 x

0,15 cm. Mannen håller i vad som ser ut som en paddel och i den andra handen håller han i ett

dryckeskärl och i kärlet sticker det upp ett toppigt föremål (Watt 1999:180 f). Patrisen 4469

avbildar en kvinna i högerprofil. Kvinnan bär ett stort halssmycke, troligen ett

ryggnknappsspänne. Patrisen är 2,6 cm hög (Watt 2004:188). Något som jag noterat med

samtliga enkelfigurer (kvinnor) från Uppåkra är att de avbildas utan händer medan patris-

kvinnorna har samtliga händer. Parfigurerna är i dåligt skick men de enda bleck där man kan

se att kvinnan har händer är bleck 5768. Av de sammanlagt 8 patriser och 1 matris som hittats

i Sverige kan man säga att 7 patriser och matrisen avbildar kvinnor och att endast en patris

avbildar en man. Patriserna är i de flesta fall väldigt detaljrika och i bra skick. Gemensamt för

alla kvinnor är att de är välklädda, bär ofta smycken som ryggknappspännen och att patriserna

är väldigt stora vilket kan betyda att patriserna kan ha haft en annan funktion och en annan

betydelse. Vad som skiljer Uppåkra-patriserna från andra patriser som hittats i Sverige är att

47

samtliga figurer har attribut i sina händer som stavar, paddel, risruska eller dryckesbägare.

Patrisen som avbildar en man är också speciell då han ser ut att hålla i en paddel, vid paddeln

finns ett oidentifierat föremål i form av en rund cirkel. Nedanför följer tabeller över de olika

typerna av guldgubbar som hittats på Uppåkra.

Fig 3.31. Tabellen visar enkelfigur (Okänt kön) placering i motivet.

Bleck EKV EKH EKA

2188 X X

4469 X X

4136 X

1913 X X

3663 X

2504 X

4139 X

4142 X

4143 X

4185 X

6418 X

6419 X

6423 X

6424 X

6425 X

6428 X

7266 X

99:2 X X

6343 X X

U4469 X X

Totalt 5 15 6

Fig 3.32 Tabellen visar enkelfigur (kvinna) placering i motivet.

Bleck OKV OKH Kommentar

7267 X

7268 X

7274 X

3704 X

3445 X

1783 X

6204 X

3662 X

3668 X

2984 X

6366 X

3675 X

3424 Otydlig

2264 Otydlig

Totalt 3 9

48

Fig 3.33 Tabell över enkelfigurer (man) från Uppåkra.

49

4. Gestik

4.1 Tidigare forskning av guldgubbars gestik

Under senare år har forskare börjat intressera sig för guldgubbars varierande gestik och gester.

Verksamma inom denna typ av forskning är Sharon Ratke & Rudolf Simek, Ing-Marie Back-

Danielsson och Margrethe Watt.

Ratke och Simek har studerat guldgubbar från Bornholm och har även delat in guldgubbar i

olika ikonografiska grupper. I sin forskning har Ratke och Simek även undersökt guldgubbars

händer och vad det kan tänkas ha för betydelse (Ratke & Simek 2006). Ratke och Simek ser

en koppling mellan guldgubbar och den medeltida lagtextsamlingen Sachenspiegel,

lagtextsamlingen visar människor som genom sitt kroppsspråk och gester visualiserar rättsliga

ceremonier exempelvis bröllop. Hur människors händer avbildades betecknade olika former

av äktenskap både legitimerade och fria överenskommelser (Ratke & Simek 2006:261). Ratke

och Simek hävdar att guldgubbarna inte avbildar gudar utan världsliga ledare som kungar

eller förfäder och att guldgubben av typ parfigur förställer ett bröllop men att det inte handlar

om vigseln mellan Frej och Gerd (Ratke och Simek 2006). En del av lagtextsamlingen handlar

om germanska bröllop där beroende på hur paren förhåller sina händer gentemot varandra

uppvisar vad det är för typ av bröllop som paren ingår i. Inom den germanska traditionen

finns det tre olika bröllop ”förmyndarbröllop”, ”kärleksbröllop” och ”änkebröllop”. I ett

förmyndarbröllop överlämnas brudens förmyndarskap till brudgummen vid vigseln. Ett

kärleksbröllop är när en man och en kvinna lever tillsammans utan ett ”formellt kontrakt”, vid

ett änkebröllop får kvinnan välja sin make utan att mannen tar över kvinnans förmyndarskap,

kvinnan får även behålla sin egendom utan att förlora sin rättsliga status till och med om hon

gifter sig under sin rang.

Ratke och Simeks koppling till guldgubbar är: Den första kategorin ”förmyndarbröllop” är i

de fall när mannen väljer kvinnan och visar detta med att (guldgubben) röra kvinnan med sin

hand medan kvinnan förblir orörlig i motivet och detta kan tolkas som ett arrangerat

äktenskap. Den andra kategorin ”kärleksbröllop” är ett äktenskap mellan två jämlika och

sammantyckande partners utan formella kontrakt. Kvinnans får behålla sitt förmyndarskap

som annars skulle överlämnas från fadern till maken i ett arrangerat äktenskap. Guldgubbarna

som omfamnar varandra har tolkats som att de ingår i kärleksäktenskap. Den tredje kategorin

50

”änkebröllop” är när kvinnan (guldgubben) tar tag i mannen och på så vis uppvisar att hon

väljer sin make (Ratke & Simek 2006: 261).

Ing-Marie Back-Danielsson menar att guldgubbarna ibland framställs som figurer med

masker för ansiktet och att detta möjligen betyder att det har att göra med transformationer

(shamanism) (Back-Danielsson 2007: 135). Back-Danielsson senaste forskning kring

guldgubbar berör två olika perspektiv och det är guldgubbens material i sig samt materialets

effekt. Undersökningar av guldgubbar visar att de har smälts om många gånger och med detta

så har guldet varit transformerat och varit olika föremål. Materialets effekt nås när smeden

manipulerar guldgubben genom att exempelvis förstora ögon, näsa och smycken. Dessa

manipulationer som utestående ögon kan betyda god syn och överdrivet stor näsa kan vara

tecken för fokus på doft och andning (Back- Danielsson in press).

Margrethe Watt har studerat guldgubbar från Uppåkra och Danmark och i sin undersökning

har hon studerat olika gester och vad det kan tänkas ha för betydelse. Watt har i sin analys

delat in guldgubbarna i olika grupper där de två huvudgrupperna består av 1) fria händer

(händer som inte håller i något attribut) och 2) händer med attribut (Watt 2007:136 ff). Watt

anser att det har lagts ned lite forskning kring till att studera guldgubbars olika gester och

menar att kroppsposition och gester säkerligen har haft en starkare betydelse när det skriftliga

språket var något som endast en liten del människor kunde behärska. Gester med händer

framträder redan under skandinavisk bronsålder i hällristningar men vad dessa gester har för

mening och vad det kan tänkas betyda är svårt att säga. Gester har även använts vid

rättshandlingar och där har också det gamla talespråket ”handen på hjärtat” överlevt (Watt

2007: 137f).

51

Fig 4. Watts analys över guldgubbars handhållning (Watt 2007:138).

4.2 Min egen forskning av guldgubbars gestik

Efter att ha studerat alla guldgubbar, patriser och matrisen som hittats i Sverige kan jag

konstatera att nästan alla bleck har en individuell och egen typ av gestik, storlek och form.

Guldgubbarna skiljer sig från varandra gällande gester med händer, placering i motivet,

symboler, attribut och med detta känns det som att motiven försöker att förmedla något.

Möjligheten finns att alla dessa olika bleck har en egen betydelse och att gestiken möjligtvis

återspeglar sociala maktrelationer i järnålderssamhället.

Sammanlagt har jag analyserat 55 parfigurer (se fig 4.1) som har hittats på 10 platser i Sverige

och det är följande: Helgö, Gullmarsberg, Ultuna, Svintuna, Eskilstuna, Husby, Slöinge,

Järrestad, Visingsö och Uppåkra. Av totalt 55 undersökta parfigurer framställs 15 kvinnor på

den vänstra sidan av bleckets motiv. Det är dock mer vanligt förekommande att mannen

framhävs på den vänstra sidan och min undersökning visar att 39 män (guldgubben) avbildas

på den vänstra sidan. Med detta vill jag hävda att den vänstra sidan förhållandevis är mannens

plats. När det gäller figurernas handplacering kan man se att händer riktas mot bröstparti,

halsparti, magparti och att figurerna ibland också avbildas utan armar och med detta så menar

jag att händer har betydelse i guldgubbens motiv. Min undersökning visar att det är vanligare

att kvinnan håller sin hand i överordnad position och av de 55 analyserade blecken håller

sammanlagt 19 kvinnor handen högre än mannen, medan 9 stycken män avbildas med

överordnad handposition. Sammanlagt har 7 parfigurer framställts med armar i jämnhöjd/

saknar armar. Tabellen (4.1) visar att attribut som smycken är mer förekommande i PF2, alltså

52

när mannen står till vänster i motivet, tabellen visar att 16 figurer bär smycken. I typ PF1, när

kvinnan står till vänster bär sammanlagt 7 figurer smycken.

En av skillnaderna mellan parfigurer och enkelfigurer är att gestiken är mer detaljerad på

parfigurer och att det ofta händer mer i motivet. Men varför tillverkar man olika typer av

guldgubbar? Har parfigurer och enkelfigurer haft olika betydelser, roller och funktioner under

järnåldern? Vad jag kan se i min undersökning är att enkelfigurer är betydligt större än

parfigurer och detta har säkerligen en betydelse. När enkelfigurer tillverkas större betyder det

att guldgubben framhävs mer för betraktarens öga samt funktionsmässigt kan blecket vara

lättare att hantera. Något som enkelfigurer och parfigurer har gemensamt är profilriktning. På

de flesta parfigurer avbildas mannen på den vänstra sidan men möjligtvis bör man kanske

rikta uppmärksamheten åt de håll som figuren är riktad mot vilket är högerprofil och min

undersökning visar att de flesta enkelfigurer är riktade i högerprofil.

Det har förhållandevis hittats få patriser (guldgubbar) i Sverige (8 stycken) möjligen av den

anledningen att man inte har hittat dem eller alternativt att de har smälts ned och blivit ett

annat föremål. Något som jag tidigare har nämnt är att alla patriser som har hittats i Sverige är

väldigt stora och detta öppnar upp för frågan om de har utgjort en annan funktion och

betydelse. Jag anser att det vore spännande att göra en jämförande undersökning mellan de

svenska, norska och danska patriserna. Det skulle även vara intressant att göra en jämförande

undersökning av de svenska guldgubbarna med de norska och danska. Något annat som jag

även finner intressant är kopplingen mellan Helgö och Norge. Guldgubbar från Helgö är den

enda platsen i Sverige där blecken har symboler på dess motiv och dessa symboler återfinns

också på vissa guldgubbar från Norge.

Hur mycket forskning man än kommer lägga ned på guldgubbar så kommer man aldrig riktigt

få veta vad dessa små bleck har haft för betydelse och hur man använde dem. Men efter att ha

studerat alla bleck så tror jag att parfigurer har haft en annan betydelse än enkelfigurer. En

teori om parfigurer som känns mest sannolik är Ratke och Simeks teorier om att parfigurer

avbildar ett bröllop och hur paren hållen sina händer visar vilket slags bröllop paren ingår i.

Om man ska vara kritisk mot denna teori så är det varför finns inte dessa slags bröllop under

vikingatid och varför just under vendeltid? Sedan får man inte glömma att den medeltida

lagtextsamlingen Sachenspiegel skrevs under medeltiden alltså flera hundra år efter det att

guldgubbar var aktiva föremål. Men jag vill dock poängtera att parfigurer ger en bild av ett

53

kärlekspar, möjligen ett bröllop och att händer har stark betydelse i motivet. Sedan är det

också intressant när det gäller mannen och kvinnans placering i motivet. När kvinnorna från

Helgö intar den vänstra sidan avbildas hennes händer alltid i överordnad handposition,

månskäror uppträder och kvinnorna bär ofta stora smycken. Kvinnorna (guldgubbe) från

Slöinge visar ungefär samman mönster som Helgö när de intar den vänstra sidan av motivet

och något som är intressant är att när männen från Slöinge avbildas med händer i överordnad

handposition så avbildas alltid kvinnorna utan händer och dessa spännande mönster anser jag

att man bör lägga ned mer forskning på. Med detta tror jag utifrån vilken sida mannen och

kvinnan är placerade i motivet, att attribut som smycken och handpositioner möjligen

avspeglar järnålderns sociala maktrelationer och att det möjligen visar vilken slags social

ställning man hade i samhället.

4.3 Gestik, platser och tid

Vad är det för slags platser och i vilken tid är guldgubbar aktiva föremål? Guldgubbar var

aktiva föremål under en bildrik tid när man bland annat framställer guldbrakteater och

bildstenar. Järnåldern var sannolikt en tid när bilder och gester var viktigare och troligen

också en tid när många människor inte behärskade skrivarkonsten utan fick uttrycka sig i

bilder, symboler och gester.

Guldgubbar har hittats på viktiga platser som har spelat en ekonomisk, politisk och religiös

roll (Watt 2007:133). Många av de platser där man har hittat guldgubbar har varit

hantverksplatser (Helgö, Slöinge, Sättuna, Husby, Vä, Eketorp och Uppåkra). Med detta kan

man tänka sig att guldgubbar var i en miljö av rörelse och en plats där säkerligen många

människor träffades. Gemensamt för guldgubbar från Helgö, Slöinge och Uppåkra är att

husen där blecken hittats har legat centralt i bebyggelsen och i aristokratiska miljöer.

Det har hittats guldgubbar på fyra olika tunaplatser och på dessa platser kan man tänka sig att

sociopolitiska handlingar, förhandlingar och omförhandlingar ägde rum. Tunagårdar var

sannolikt platser där man skapade sociala band mellan människor genom olika sorters

mottaganden och avsked. På dessa platser hölls möjligen också stora fester såsom bröllop

(Fernstål 2004:59ff). Man kan tänka sig att på dessa platser träffades även människor som inte

54

talade samma språk och att man möjligen använde sig mer av gester, symboler och

kroppsspråk på dessa platser.

Men varför börjar man under vendeltid att framställa guldgubbar och vad kan ha gett upphov

till att man börjar producera guldbleck? Vi backar tiden till cirka 100-talet när människor i

norr har kontakt med det romerska riket. nder 100-talet byggde romarna en mur för att

omgärda det som var Rom och utestänga det som inte var det. Detta skapade en ”innanför”

och ”utanför” mentalitet som troligen även nådde människor i norr som bevarade kontakten

med det romerska riket på flera olika sätt som genom handel och att germaner var delaktiga i

strider med och mot Rom och med detta formades lojalitetsband. När människorna sedan

återvände hem tog man med sig nya värderingar och med detta omformades samhället

exempelvis att nya gudar skapades (Carlsson 2005:169). Det nya samhället kan ha gett någon

form av effekt till att man börjar producera guldgubbar.

55

Fig 4.1. Tabellen visar alla parfigurer som hittats i Sverige vars motiv går att tolka.

Guldgubben från Järrestad är inte med i denna tabell med anledning av att den är i för dåligt

skick för att kunna analyseras.

56

5. Sammanfattning

Guldgubbar är små guldbleck som är cirka 1 cm långa, 1 cm breda och 1 mm tjocka (Watt

2004:167). Blecken är tillverkade av guld som har utblandats med silver och koppar. Det har

sammanlagt hittats cirka 215 guldgubbar, 8 patriser och 1 matris på 16 olika fyndplatser i

Sverige. Hittills (2013) har guldgubbar hittats i stora hallar där blecken har legat längs

husväggar eller vid och i stolphål och runt en härd. I Uppåkra hittades guldgubbar i ett hus

som tolkades som ett kulthus. Bleck har även hittats som lösfynd och i en grav (Lamm

2004:55). Det finns olika typer av guldgubbar och de skiljer sig från varandra gällande dess

gestik. Syftet med denna uppsats har varit att katalogisera de svenska guldgubbarnas gestik,

främst parfigurer med viss jämförelse med enkelfigurer. För att kunna genomföra denna

undersökning har jag använt mig av tabeller samt gjort en egen typologisk gruppering av

guldgubbarna från Sverige.

Guldgubbar har hittats på Helgö (26 parfigurer), Ultuna (1 parfigur), Svintuna (1 parfigur),

Sättuna (1 patris enkelfigur kvinna), Eskilstuna (2 parfigurer), Husby (1 parfigur),

Gullmarsberg (1 parfigur), Slöinge (38 parfigurer + enkelfigurer), Gårdlösa (1 patris

enkelfigur kvinna), Järrestad (1 parfigur), Ravlunda (3 enkelfigurer (män), Vä (1 matris

enkelfigur kvinna), Bolmsö (2 enkelfigurer man), Visingsö (1 parfigur), Eketorp (15

enkelfigurer man&kvinna) och Uppåkra (122 parfigurer + enkelfigurer man&kvinna och 5

patriser) (Lamm 2004).

Verksamma personer inom forskning av guldgubbars gestik är Sharon Ratke & Rudolf Simek

(2006, 2009), Ing-Marie Back-Danielsson (2007,2013) och Margrethe Watt (1990, 1999b,

2001, 2007, 2009). Denna uppsats visar att de flesta guldgubbar som hittats i Sverige skiljer

sig från varandra gällande dess gestik, storlek och form. Eftersom man har producerat så

många olika typer av guldgubbar så tror jag att det finns en mening bakom detta och att de

olika motiven försöker att förmedla något. Gestiken är vanligen mer detaljerad på parfigurer

än enkelfigurer. Enkelfigurer är vanligen större i formen än parfigurer. Min undersökning

visar att det är mer vanligt att mannen avbildas på den vänstra sidan av motivet och att den

vänstra sidan kan ha haft en särskild betydelse under järnåldern. När kvinnor intar den vänstra

sidan av motivet så är kvinnornas händer vanligen i överordnad position, de bär ofta smycken

och på Helgö uppträder månskäror i motivet.

57

6. Referenser

Almgren, O. 1902. En egendomlig båtgraf vid Ultuna, KVHAA Månadsblad 1901-1902.

Stockholm.

Andréasson, A. 1995. Skandinaviens guldgubbar- med kända fynd från 1740-1994. Göteborg.

Back Danielsson, I-M. 2007. Masking Moments- The Transitions of Bodies and Beings in

Late Iron Age Scandinavia. Stockholm.

Back Danielsson, I-M. In press. Materials of Affect. Gold foil miniatures in the Scandinavian

Late Iron Age. In: Alberti, B., Jones, A & Pollard J. (eds). Archaeology After Interpretation.

Returning Materials to Archaeological Theory, Walnut Creek, USA: Left Coast Press.

Callmer, J & Lundqvist, L. 1993. Slöingeprojektet 1993 - Fortsatt undersökning på en

fyndplats med guldgubbar. I: Fornvännen nr 89. Sid (257- 263). Stockholm.

Callmer, J & Lundqvist, L. 1994. Slöingeprojektet 1994 och 1995- stolpar, guldgubbar och

bebyggelse. I: Fornvännen nr 91 (1996). Sid (27-36). Stockholm.

Callmer, J. 2006. Ornaments, ornamention and female gender- Women in eastern central

Sweden in the eight and early ninth centuries. Old Norse religion in long-term perspectives-

origins, changes, and interactions. Lund.

Carlsson, A. 2005. Tankar kring Torsten och Torborg. Arkeologi och naturvetenskap.

Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen symposium år 2003. Nyhamnsläge.

Dos Santos, C. 2010. Då kulten flyttar in- Guldgubbar och deras betydelse. Magisteruppsats i

arkeologi. Institutionen för kulturvetenskaper. Linnéuniversitet i Kalmar.

Ekman, T. 1998. Det heliga bröllopet i Husby, från bergslag och bondebygd. Årsbok 1998 –

Hembygdsföreningen Arboga minne.Arboga.

Fabech, C. 1998. Kult og samfund i yngre jernalder- Ravlunda som eksempel. Centrala

platser, centrala frågor – samhällsstrukturen under järnåldern. Acta archaeologica Lundensia

series in 8, No 28. Stockholm.

Fernstål, L. 2004. Delar av en grav och glimtar av en tid. Stockholm.

Granlund, J. 1957. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid – från vikingatid till

reformationstid. Malmö.

Hansson, F. 2012. En guldfoliefigurs funktioner - samt en översikt av tolkningar och

fyndplatser. Lund.

Holmqvist, W. 1960. The dancing gods. Acta Archaeologica nr 31. Sid (101-127).

Köpenhamn.

Holmqvist, W. 1969. Helgö- den gåtfulla ön. Stockholm.

58

Holmqvist, W. 1973. Guldet och makten, Uppland. Sid (7-21).

Holmqvist, W. 1980. Vikingar på Helgö och Birka. Stockholm.

Jansson, K.2003. Tolv gravar och en guldgubbe från Visingsö. I: Fornvännen nr 98. Sid (127-

130). Stockholm.

Jansson, K.2006. Gravplats en trappa ner. Jönköping.

Lamm, J. P. 2004. Helgös guldgubbar. Excavations at Helgö XVI. Exotic and sacral finds

from Helgö. sid (41-142). Stockholm.

Larsson, L. 2006. Ritual building and ritual space- Aspects of investigations at the Iron Age

central site Uppåkra, Scania, Sweden. Old Norse religion in long-term perspective- origins,

changes, and interactions. Lund.

Larsson, L. & Hårdh, B. 1998. Uppåkra- ett hövdinga – eller ett kungasäte. Fornvännen 92.

Stockholm.

Lindgren, H. 2007. Nordens gyllene figurer – en diskussion om guldgubbar och en tolkning

av deras användning. Stockholm.

Lundqvist, L. 1994- 95. Ett 700-talshus med offrade guldgubbar - om Slöingegrävningarna

1994-95. Fynd – Tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och fornminnesföreningen i Göteborg.

Göteborg.

Lundqvist, L. 1996. Slöingeprojektet 1994 och 1995 – stolpar, guldgubbar och bebyggelse.

Fornvännen 91. Sid (27-36).

Lundqvist, L. 2003. Slöinge 1992-96 - undersökningar av en boplats från yngre järnålder.

Göteborg.

Lindwall, J. 1996. Guldbleck och genus. Stockholm.

Magnus, B. 2001. Om tvillinger. Vi får tacka Lamm. Stockholm.

Malmer, M. 1963. Metodproblem inom järnålderns konsthistoria. Acta archaeologica

lundensia. Lund.

Mannering, U. 1998. Guldgubber. Et billede af yngre jernalderns dragt. Unpublished

undergraduate dissertation, Kobenhavns universitet.

Nerman, B. 1966. Arthur Nordén memoriam. Fornvännen. (Sid 230-241). Stockholm.

Nordén, A. 1938. Östergötlands järnålder. Stockholm.

Näsström, B-M.2001. Fornskandinavisk religion – en grundbok. Lund.

Ratke, S & Simek, R. 2006. Guldgubber- Relics of Pre- Christian law rituals? Old Norse

religion in long-term perspective- origins, changes, and interactions. Lund.

59

Ratke, S. 2009-2010. Guldgubber- a glimpse into the Vendel period. Lund Archaeological

Review 15. (Sid 149-159).

Rausing, G. 2000. Miklagård and Möklagård. Byzantium and a ”Royal Farm” in Sweden,

Språkets speglingar. Festskrift till Birger Bergh, 651-661. Lund.

Rundkvist, M. 2007.Östergötlands first gold foil figure die found at Sättuna in Kaga parish. I:

Fornvännen nr 102. Sid (119-122). Stockholm.

Rundkvist, M. 2011. Mead–halls of the eastern geats. Elite settlements and political

geography AD 375- 1000 in Östergötland, Sweden. Stockholm.

Robertsson, R-M. 1992. Guldgubbar- En studie av fyndsammanhang, bildvärld och funktion.

Stockholm.

Schön, E.2004.Folktrons ABC. Stockholm.

Stene, E. 1990. Gullgubber- en gjenstandstype brukt I religøse handlinger? SPOR- fortidsnytt

fram midt Norge- Kult, Tro, og forestillninger Nr 2. Trondheim.

Steinsland, G.1991. Det hellige bryllup og norrøn kongeideologi. Oslo.

Stenberger, M. 1973. Öländska figurbleck av guld. Honos Ella Kivikoski- Finska

fornminnesföreningen, tidskrift. Helsinki.

Stjernquist, B. 1951. Vä under järnåldern. Lund.

Stjenquist, B. 1993. Gårdlösa- an Iron Age community in its natural and social setting II.

Lund.

Stjernquist, B. 1993. Gårdlösa- an Iron community in its natural and social setting III.

Söderberg, B. 2001. Guldgubbar och hov i Järrestad.Möten med forntiden.. Borås.

Victorin, J. 2012. Guldgubbar från Helgö och dess symbolik. Stockholm.

Wahlberg, M. 2003. Svenskt ortnamnslexikon – utarbetat inom språk och folkminnesinstitutet

för nordiska språk. Uppsala.

Watt, M. 1990. Guldbillederne fra Sorte Muld. Guder, fyrster og dansere, Oldtidens

Ansigt/Faces of the Past. Til Hendes Majestaet Dronning Margrethe II 16 april. Sid (142-

145).

Watt, M. 1999b. Guldgubber og patricer til guldgubber fra Uppåkra. Uppåkrastudier 2. Acta

Archaeologica Lundensia series in 8, No 30, 177-190. Stockholm.

Watt, M. 2001. ”Gummor” og ”grodor”. Om kønsbestemmelse af guldgubber. Vi får tacka

Lamm. Stockholm.

60

Watt, M. 2004. The Gold-Figure Foils (”Guldgubber”) from Uppåkra. Continuity for

centuries- A ceremonial building and its context at Uppåkra, Southern Sweden. Uppåkra

studier 10. Lund.

Watt, M. 2007. Kan man tyde guldgubbernes gestusprog? Gold foil and gesture language.

Kult, guld och makt- ett tvärvetenskapligt symposium i Götene. Göteborg.

Watt, M. 2009. Gold-foil figures. Sorte muld- wealth, power and religion at an Iron Age

Central settlement on Bornholm. Rønne.

Widegren,L.2011. Helgö i äldre vikingatid – De exotiska föremålens förhållande till

kultplatsen. Stockholms.

Zachrisson, S. 1961-2. Från vendeltid till vasatid- redogörelse för de byggnadsarkeologiska

undersökningarna av Eskilstuna kloster och slott 1961-2. Eskilstuna.

Zachrisson, T. 2004. The holiness of Helgö. Excavations at Helgö XVI- Exotic and sacral

finds from Helgö. Stockholm.

61