Gustav Eriksson i Dalarna – en vintersaga

Gustav Eriksson, eller Gustav Vasa, är kanske Sve-riges mest kände kung. En av de utan tvekan mest omskrivna händelserna i svensk historia är hans flykt till Dalarna vintern 1520/1521. Där samlade han folket till uppror mot landets nykrönte unions-kung, Kristian II av Danmark.

Vad som egentligen hände i Dalarna och hur allt gick till kan ingen säga säkert idag. Gustav Eriks-son själv berättade det han ville ha sagt i en krö-nika, skriven av biskop Peder Svart. Men de flesta berättelserna om Gustavs tid i Dalarna började skrivas ned hundra år efter hans död och den ena historien överträffar den andra. Fast ibland finns nog ett uns av sanning i botten. Här, i ”Gustav Er-iksson i Dalarna – en vintersaga”, blandas tradi-tioner med krönika och fakta.

Vintersagan utgår från fyra Vasaminnen som Statens fastighetsverk förvaltar: Kungsladan i Rankhyttan, Ornäsloftet, Isala kungslada och Va-samonumentet i Utmeland. Byggnaderna är en del av vår historia och vårt gemensamt ägda kulturarv.

Kungsladan i Rankhyttan en vinterdag i februari 2009 – 488 år och två månader efter Gustav Erikssons besök. Enligt tra-ditionen tröskade Gustav här, liksom på flera andra platser.

Gustav Eriksson – en man av frälset

Gustav Eriksson föddes förmodligen på Rydboholms gård i Uppland den 12 maj 1496. Fadern hette Erik Johansson och modern Cecilia Månsdotter. Rydboholm är idag ett privatägt slott men var då faderns huvudgård. Makarna ägde mycket mark och tillhörde frälset, de som senare kallades adeln. Frälset var ”frälsta” från att betala skatt – i gengäld skulle de ställa upp med rustade krigare när kungen så befallde.

Danska kungar och svenska sturarGustav Eriksson föddes i en turbulent tid. Sedan 1397 bilda-de Sverige, Danmark och Norge en union som skulle skapa ett starkt Norden med en gemensam kung. Danmarks makt var stark och unionen styrdes tidvis av danska kungar.

I Sverige fanns starka viljor att avskaffa unionen. Mot-ståndet leddes av sturarna som fått sitt namn av släkterna Sture. Danska kungar förde krig mot svenska sturar, som när de segrade satt som Sveriges riksföreståndare. Först Sten Sture den äldre, sedan Svante Nilsson Sture och till sist hans son, Sten Sture den yngre.

Gustav Eriksson var fostrad till stureanhängare. Fadern Erik var aktiv som riksråd – Sten Sture d ä var hans morbror. Riksföreståndare Sten Sture d y var gift med Gustavs moster och 1514 var Gustav vid hans hov. Året innan hade Kristian II blivit kung i Danmark och ville nu även regera i Sverige.

Kristian II försökte inta Sverige flera gånger. År 1518 förlo-rade han slaget vid Brännkyrka och parterna enades om va-penvila. Förhandlingar skulle ske vid ett möte där Kristian för sin säkerhet krävde gisslan – en var Gustav Eriksson.

Målningen av Kung Gustav utfördes i original av Jakob Binck 1542. Gustav Eriksson blev kung i Sverige 1523 och regerade fram till 1560, då han avled på slottet Tre Kronor i Stockholm.

Fången på KaløSvek, intriger och våld ingick i dåtidens maktspel och Kris-tian infann sig aldrig på mötet. Gisslan, som försäkrats fri lejd, fördes med våld ombord på kungens skepp som åter-vände till Danmark. Gustav Eriksson hölls fången på Kalø slott men lyckades fly. I september 1519 kom han till Lübeck. Där nåddes han våren 1520 av nyheten att Kristian besegrat Sten Sture den yngre som sårats till döds. Gustav avseglade till Sverige och landsteg vid Kalmar den 31 maj. Han började söka anhängare till kamp mot Kristian II, men utan framgång.

Stockholms blodbadDen 4 november 1520 kunde Kristian II bestiga tronen och krönas till kung över Sverige. Till kröningsfesten bjöd han in högt uppsatta personer, flertalet gamla stureanhängare. Kungen lovade dem amnesti, de skulle inte oroa sig för sin säkerhet. Släkt och nära vänner till Gustav Eriksson reste dit, liksom hans föräldrar och två systrar. Gustav själv tackade nej till inbjudan för han litade inte på danskarna.

Efter fyra dagars festande låstes gästerna in och dömdes, de flesta till döden. Gustavs mor och systrar fördes som fångar till Danmark där modern och en syster senare avled. Fadern var en av de omkring åttio som avrättades på Stortor-get – händelsen har gått till historien som Stockholms blod-bad. Kvarlevorna efter den besegrade Sten Sture den yngre grävdes upp och brändes på bål. Att tillhöra sturarna var för-enat med livsfara och Gustav Eriksson måste fly för sitt liv.

Vad hände egentligen i Dalarna, dit Gustav flydde för sitt liv? De faktiska uppgifterna är få, traditionerna desto fler, och om Rankhyttan berättade folket i dalabygden ungefär så här:

I dalkarlarnas land – Rankhyttan och Ornäs

Vart skulle Gustav Eriksson fly och dessutom hitta andra upprorsmän som kunde hjälpa honom störta Kristian II? Sva-ret var kanske givet – till Dalarna – för ”Dansken, juten, tys-ken och djävulen, alla rädes Dalasocken.” Så sammanfatta-des dalkarlarnas egenskaper av biskop Hemming Gadh, Gustav Erikssons historielärare och sturarnas vapendragare.

Ett självständigt folkFolket i Dalarna hade sedan länge visat kraft och stor själv-ständighet. År 1464 besegrade de Kristian I:s beridna yrkes-armé i Haraker utanför Västerås. De gav sitt stöd åt sturarna i slaget vid Rotebro 1497 och slöt upp i striden mot Kristian II 1520. Yngre stureanhängare, som Gustav Eriksson, förlitade sig på stöd från Dalarna men någon total uppslutning var in-te att räkna med. Flera bergsmän och bönder från Dalarna hade nämligen varit med och hyllat Kristian II vid kröningen.

Anders Pedersson i RankhyttanKanske hade Gustav en viss Anders Pedersson i Rankhyttan i åtanke, då han ”vid Sankte Katarine tid”, den 25 november 1520, lämnade faderns gård Rävsnäs utanför Mariefred. De hade lärt känna varandra då de studerade i Uppsala. Anders Pedersson i Rankhyttan var storbonde och i gårdens hytta hade hans släkt Rank smält kopparmalm från Falu Gruva i flera generationer. Koppar var en betydande exportvara som gav rikedom och Anders Pedersson var en betydande man i Dalarna. Gustav Eriksson packade släden och begav sig norrut. Vintervägen låg öppen, skulle den bära eller brista?

Trösklogen i Rankhyttan har restaurerats flera gånger, se-nast i slutet av 1990-talet. Då lades bland annat nytt tak en-ligt gammal teknik. Invändigt bär logen otaliga inskriptioner.

Närmast syns ladan där sädeskärvarna förvarades. Bakom den meterhöga timrade väggen, logbalken, tröskade man. Byggnaden började underhållas 1668, på order av Karl XI.

”Vid Sancti Andreae tid (30 november) eller något härefter kom han upp i Bergslagen, gav sig där först till Anders Pe-dersson i Rankhyttan, dock höll sig undan klädd i bondklä-der. Men en piga lät förnämnda Anders Pedersson förstå, att hon blivit varse på honom en gullstickad skjortkrage, utav vilket Anders förmärkte vem han var”...

Texten är från biskop Peder Svarts krönika som skrevs innan Gustav dog 1560. Säkert var kungen själv med och formule-rade sin historia. Enligt krönikan gav Anders i Rankhyttan

”de bästa råd han tänka kunde” till Gustav, men Anders var rädd att själv råka illa ut och bad Gustav fortsätta till Ornäs.

Trösklogen i RankhyttanTrots sin förklädnad i bondkläder lyckades inte Gustav smäl-ta in i miljön – guldet i skjortan var kanske inte enda orsa-ken! År 1667 skrevs en lokal tradition ned som berättade att kung Gustav tröskat i ladan i Rankhyttan. Helt obekant med tröskning var han nog inte, fostrad till storgodsägare som han var. Åtminstone hade han sett andra tröska.

Om nu Gustav tröskade i Rankhyttans loge vet vi inte men klart är att logen fanns då han var där. Logens timmer har da-terats genom årsringarna – träden fälldes vintern 1493/1494. Logen är indelad i två rum. Det större är ladan där säden för-varades i kärvar, det mindre är logen där tröskningen sked-de. Man använde slaga och slog på axen så agnarna skildes från sädeskornen. Rankhyttans loge är idag den största tröskloge från medeltiden som bevarats i Sverige. Utan tra-ditionen om Gustav hade den nog varit borta för länge sedan.

Bergsfrälsets gårdarAnders Pedersson i Rankhyttan tillhörde bergsfrälset. De äg-nade sig åt ädelt bergsbruk och behövde därför inte betala skatt på sitt jordbruk. Bergsfrälset fanns bara där de ädla metallerna silver och koppar bröts. Bönder som framställde järn kallades bergsmän. Metallerna från Bergslagen och Da-larna var landets viktigaste exportvaror men de senaste årens krig hade blockerat handeln. Den starka danska ör-logsflottan låste de svenska hamnarna. Men när Kristian II blev kung i Sverige 1520 öppnades handelsvägarna igen.

Stig Hansson i OrnäsInte långt från Rankhyttan låg bergsfrälsegården Ornäs. Or-näs omnämns redan 1368 men den stora frälsegården ska-pades i slutet av 1400-talet, genom köp och sammanslag-ning av sju gårdar. Mannen bakom köpet var den förmögne Stig Hansson. Han var ingift i en bergsmanssläkt, hade bryt-ningsrätt i Falu Gruva, drev kopparhandel i stor skala, ägde flera gårdar i Dalarna samt stenhus i Stockholm. År 1504 blev han också häradshövding i Dalarna. Stig Hansson hade stöt-tat sturarna men bytte sida när Kristian II blev kung 1520.

Barbro Stigsdotter och Aren PederssonGustav Eriksson begav sig enligt Peder Svarts krönika till Or-näs: ”Tänkte så Gustav bege sig till Aren Pedersson på Or-näs”... Aren stöter man även på under namnet Arent Persson. Han var gift med Barbro Stigsdotter, Stig Hanssons dotter. Aren tillhörde frälsesläkten Örnflycht och var född i närheten av Gustav Erikssons barndomshem Rydboholm. Båda var födda på 1490-talet och kanske till och med bekanta?

Ornäsloftet med utsikt över Ösjön, en del av Runn. Sjön för-band bygderna; Ornäs med Rankhyttan. Ornäsloftets trappa leder till Kungsrummet och den säng Gustav ska ha sovit i.

Enligt krönikan litade Gustav på Aren ”och avslöjade sig för honom. Men Aren gav honom goda ord, lovade honom där bliva utan all fara.” För att fråga andra om råd begav sig Aren med släde till Måns Nilsson i Aspeboda. Måns tyckte inte att Aren skulle bry sig utan låta Gustav åka vidare. Då vände han och åkte till svågern Bengt Brunsson. Släden pas-serade Ornäs och Barbro förstod vart maken var på väg:

...”hon då så dygdelig, att hon gav Gustav förvarning, fick ho-nom häst, åketyg och dräng och skyndade honom till herr Jon i Svärdsjö, den ock med honom i Uppsala studerat hade.”

Vän eller fiende?Bengt Brunsson hade varit Sten Sture den yngres fogde i Da-larna men när Kristian II blev kung bytte han sida, precis som sin svärfar Stig Hansson. Vem som var vän eller fiende i december 1520 var nog inte så lätt att säga. Man kunde snabbt vända kappan efter vinden. Peder Svart skrev vidare:

”Kommo så tillsammans Bengt och Aren dragandes till Ornäs med 20 karlar, aktandes där taga honom (Gustav) vid hal-sen.” Men de kom för sent för Barbro hade hunnit ingripa.

Gustav Eriksson hade många omtalade egenskaper, en var hans mycket goda minne. Men frågan är om det var Aren som svek Gustav i Ornäs. När Gustav Eriksson väl kom till makten belönade han nämligen Aren med förläningar, mark-egendomar, och 1534 blev Aren häradshövding i Bro i Upp-land. Arens svärfar Stig Hansson däremot, lät Gustav avrätta 1522. Stig Hansson bör ha bott på Ornäs, kanske tillsam-mans med dotterns familj, och husbondens röst var stark.

Enligt de folktraditioner som började skrivas ned på 1660-ta-let flydde Gustav Eriksson från Ornäs genom loftets dass. Sannolikt eller inte? Tja, nöden har som bekant ingen lag...

En senmedeltida loftbyggnadNär Gustav gästade Ornäs hade gården en ny loftbyggnad. Den hade byggts av timmer som fällts vintern 1503/1504. Ne-dervåningen var förråd och övervåningen, loftet, gäststuga. Huset saknade eldstäder och därmed den eld som kunde hålla onda makter borta. Alla öppningar försågs därför med magiska tecken. Dörrarnas järnbeslag fick geometriska mönster, på väggarna höggs solkors och loftets små fönster var korsformade. Medeltida skyddsmagi och byggnadstek-nik kan än idag ses i Ornäsloftet, även kallad Ornässtugan. Museum och brännvinskällareÅr 1692 föddes Jacob Brandberg på Ornäs och vid mitten av 1700-talet renoverade han loftet. Han bytte tak, klädde väg-garna med spån, målade allt rött, byggde spiraltrappan upp till svalgången som reparerades och tog upp större fönster. Till sist inredde han loftet med utställningsföremål och Sve-riges första landsbygdsmuseum kunde öppna.

År 1825 flyttades de flesta av gårdens byggnader en bit upp på udden, där de än idag bildar Stora Ornäs. Men loftet och ett bostadshus som Brandberg byggt lämnades kvar.

År 1828 föddes torparsonen Carl Gustaf Calleberg som under sin uppväxt närde en dröm, att en dag äga Stora Or-näs. Han åkte till Uppsala, jobbade sig upp till krögare och köpte bland annat värdshuset Flustret. På 1880-talet stod han som ägare till Stora Ornäs där Ornäsloftet ingick.

Krögare Calleberg fick en affärsidé som låg helt rätt i ti-den. Han köpte brännvin på fat som han förvarade i källaren under Ornäsloftet. Brännvinet buteljerades sedan som ”Or-näsbrännvin” och serverades på hans krogar i Uppsala.

Källaren som sticker fram under Ornäsloftet har två välvda rum, i det ena fanns gårdens brunn. Källaren och Ornäsloftet är med sin datering i sen medeltid unika i sitt slag i Sverige.

Till Svärdsjö och Isala

Gustav Eriksson fick bråttom att lämna Ornäs med släde och dräng. Lite underligt ändå att uppbådet med 20 karlar inte hann i fatt dem. Vintervägen gick över sjön Runn, det visste alla, och tog Gustav och drängen en annan väg borde spåren efter släden ha synts. Men Aren kanske aldrig återvände med 20 illasinnade män från Kristians fogde Brunsson? Gus-tav kryddade säkert sin historia i Peder Svarts krönika för att framstå som den oövervinnerlige kung han blivit.

Pölsepinnarna på ÅkersgårdenMen vad gjorde Gustav efter besöket i Ornäs? Om själva fär-den till Svärdsjö står inget att läsa i krönikan. Inte heller vad Gustav gjorde, förutom att vila, veckan han var hos kyrko-herden herr Jon i Svärdsjö. Folket i bygderna visste dock be-sked då traditionerna om Gustav skrevs ned, nära 150 år se-nare. Och med tiden fylldes ”luckorna” på.

När Gustav åkt över Runns is tog han sig iland vid Skutud-den och for till Korsnäshyttorna. Där frågade han om vägen till herr Jon. På vägen till Svärdsjö stannade han på den nu rivna Åkersgården i Bengtsheden, där han fick husrum. Tack vare sin förklädnad kände ingen igen Gustav. Bondhustrun bad honom om en tjänst, ”Vägkarl, gör mig några korvstick-or, medan du intet annat har att göra”. Gustav svarade, ”In-tet kan jag göra edra pölsepinnar.”

Gustavs förklädnad fungerade bra, så länge ingen bad den ädle upplänningen om något – som han dessutom var tvungen att svara på!

I Peder Svarts krönika står just inget om tiden mellan Ornäs och Rättvik men traditionerna berättar desto mer. Den blö-dande hästen är dock en vandringslegend från romartiden.

Det avsides IsalaGustav hade förstått var han bäst kunde få reda på vem som var vän eller fiende. Hos herr Jon i Svärdsjö gav han sig ge-nast i lag med drängarna och tröskade med dem i ladan, för att ”utröna herr Jons sinnelag”. Så berättar i alla fall traditio-nen. Det stod klart att Jon inte var danskvän och Jon ordnade så att Gustav fick komma till en mer avsides plats – Isala.

”Kung Josta har tröskat här”Isala kungslada är en tröskloge och dateringar visar att det äldsta timret fälldes 1483/1484. Byggnaden har renoverats flera gånger, till exempel har murkna stockar och tak bytts ut. År 1757 kunde man ännu se en inskription på en stock som nu är borta. Där stod ”Kung Josta har tröskat här”.

Nästan exakt hundra år tidigare hade traditionen om trösklogen i Isala skrivits ned. Där berättas att Gustav kom till Sven Nilsson i Isala och när kung Kristians parti frågade efter honom så drev Sven honom till arbete, han fick tröska i en lada. Sven hanterade honom som en dräng och hans hus-tru slog honom i ryggen med kakspaden. Kristians knektar anade inget oråd – bönder kunde ju inte hunsa en rikeman.

”Sven i Iselie”Vad som är dikt eller sanning i traditioner går inte alltid att säga men Sven i Isala har faktiskt funnits. Det slumpar sig nämligen så att ingen mindre än kung Gustav nämnde ho-nom i ett brev 1524. Några år senare skrev han dessutom ett brev enkom till ”Sven i Iselie”. Sven kan följas fram till 1557, då han arbetade som timmerman vid Falu Gruva.

Isala kungslada och det monument Gustav III beställde. Det stod klart 1795, tre år efter kungens död. Minnesstenen av mörkbrun porfyr levererades av Elfdalens porfyrverk.

I nationens intressePå 1600-talet blev Sverige en stormakt i Europa. Landet rus-tade, inte enbart arméer, utan även storslagna fasader med slott och herresäten och man skapade en ärofylld historia.

På 1660-talet bekostade staten praktverket ”Suecia Anti-qua et Hodierna” och inrättade Antikvitetskollegium. Profes-sor Johannes Loccenius medverkade i båda ”verken” och skrev 1662 ”Sveriges äldre historia”. Där använde han sig av muntliga källor och Gustav Erikssons hjältemodiga dala-äventyr blev känt. När så Antikvitetskollegium 1666 började dokumentera vad som fanns av fornt i bygderna kom ytterli-gare traditioner i Dalarna fram om Gustav. De ledde till att trösklogarna i Isala och Rankhyttan 1668 utsågs till natio-nalmonument. Ornäsloftet hade då redan den statusen.

Gustav III:s monumentIntresset för Gustavs tid i Dalarna väcktes redan av hans sö-ner, därefter tog ättlingarna vid. Gustavs barnbarns barn, blivande Karl X Gustav, besökte Ornäs 1632. År 1684 åkte dennes son Karl XI till Isala och gav tio riksdaler till logens underhåll.

År 1787 beställde Gustav III en ärftlig belöningsmedalj till Sven i Isalas ättlingar. Den graverades av Johan Carl Hed-linger och slogs på Kungliga Myntet. Vid logen placerade han ett monument: ”Gustaf Ericsson, förfölgd af rikets fien-der, af försynen utsedde till Fädernelandets räddning. Hans ättling i siätte led, Gustav III, lät resa minnesmärket”.

Vid samma tid, 1786, satte ”teaterkungen” Gustav III upp skådespelet ”Gustaf Wasa”. Det var första gången i historien som namnet Gustav Wasa användes.

Åtskilliga har besökt nationalmonumenten – en ”AFM” var i Isala kungslada 1868. Ornäsloftets äldsta ”klåtter” är från 1597; på fotot intill syns S.N. på den senmedeltida dörren.

Mora och Utmeland

Gustav var ”förfölgd av rikets fiender”. Traditionerna talar om danska knektar men några danska soldater befann sig aldrig i Dalarna. Efter Isala for Gustav till Rättvik där han framträdde öppet för första gången. Han talade till bönderna och bad dem överväga danskens tyranni. Rättviks karlar sa-de att de gärna gjorde danskarna motstånd men ville först rådfråga de andra socknarna. Då drog Gustav till Mora och talade med dem. Allt enligt Peder Svarts krönika.

”och slogo honom där ihjäl”Efter talet i Rättvik sattes klappjakten på Gustav igång. Hen-rik van Melen, fogde över Västerås slottslän och Dalarna, fick reda på Gustavs agerande och befallde sina förtrogna i Dalarna att gripa eller lönnmörda Gustav. De var dock inga danskar, utan svenska män som Stig Hansson och Bengt Brunsson, kända från Ornäsdramat. Samtidigt sände van Melen upp sin underfogde, Nils Västgöte.

Men det fanns en dansk i Dalarna, Rasmus Jute, och ”Han gav sig till Gustav och räckte honom händerna. Och när de förnummit hade på vad värv Nils Västgöte var dit upp kom-men, drogo de till honom där han låg hemma hos Jon Koffre, länsmannen i Mora, och slogo honom där ihjäl.”

Tomtgården i UtmelandKrönikan berättar att Rasmus Jute hjälpte Gustav att slå ihjäl kung Kristians fogde! Förmodligen var det därför Gustav hölls gömd i en källare på Tomtgården i Utmeland, strax ut-anför Mora. I alla fall om man får tro traditionen som skrevs ned 1707. Stugan som källaren hörde till var dock borta 1780.

Vasamonumentet i Utmeland byggdes över källaren där Gus-tav enligt traditionen hölls gömd efter mordet. Höckerts mål-ning visar hur Tomt-Margit hjälper Gustav att gömma sig.

Gustavs tal i MoraKrönikan berättar att efter mordet på Nils Västgöte, vid jul-helgen, talade Gustav med allmogen i Dalarna och frågade dem vad de tyckte om danskarna. Ville de ”vara män för sig” kunde Gustav bli deras hövitsman. Men det svar Gustav fick var inte ”behagligt”; karlarna i Mora höll fast vid kung Kris-tian. ”Drogo så Gustav ifrån Mora och in i Västerdalarna.”

Kung Kristians eriksgataNyheterna om vad som skedde i Dalarna nådde Kristian II vid juletid då han var i Vadstena. Kungen hade sedan början av december varit ute på sin eriksgata, för att enligt gammal sedvänja bekräftas som kung av lagmännen i landskapen.

Eriksgatan blev blodig. I Norrköping, Linköping, Vadstena och Jönköping lät kungen avrätta de som tidigare stött Sten Sture. I Jönköping fick Kristian veta att krigskassan nästan var tom. Han avbröt då eriksgatan och åkte till Köpenhamn. Kristian gjorde sorti genom att avrätta munkarna vid Nydala kloster – i munkarnas minnesbok kallas han ”Tyrann”.

Ångerköpta dalkarlarNyheten om Kristians avrättningar nådde också bönderna i Mora och enligt krönikan brast de i gråt. De sände iväg någ-ra ”skidkarlar” som natt och dag drog genom skogen tills de fann Gustav, ”överst uppe i Lima”.

I mitten av januari 1521 var Gustav åter i Mora där han val-des till hövitsman i Öster- och Västerdalarna. Dalkarlarna hade nu nåtts av ännu en besk nyhet. Kristian hade befallt sina fogdar runt om i landet att avväpna alla bönder och krä-va dem på en ny extra skatt – allt för akuta kungliga behov.

Gustav Eriksson lämnade Mora men han åkte aldrig skidor, sådana var främmande för honom. År 1593 berättade en kyr-koherde i ett brev att Gustav gick på skarbågar, snöskor.

Uppror och segerGustav fick 16 unga karlar som livgarde och den 13 februari hade en styrka på 400 man slutit upp. Upproret mot Kristian började men ännu i april hade det inte nått söder om Daläl-ven. Kristian sände trupper för att krossa upproret men de gick till reträtt sedan de mött dalkarlarna vid Brunnbäcks färja. Gustav själv var inte med, han deltog aldrig i strider.

Gustav Eriksson gick från seger till seger; valdes till riks-föreståndare i augusti 1521 och kung 1523. Han utövade se-dan sitt eget regemente och kuvade motstånd med avrätt-ningar. I Dalarna vid Tuna ting 1528 halshöggs flera dalkarlar, vid Kopparberget 1533 likaså. Anders Pedersson i Rankhyt-tan och Måns Nilsson i Aspeboda greps och avrättades 1534.

Monumentens tidevarvI slutet av 1800-talet blommade nationalromantiken i Sve-rige. Gustavs äventyr i Dalarna sveptes med i den romantis-ka synen på historien. För att hylla ”fosterlandets fader” res-tes monument på varje plats som kunde knytas till Gustav.

Vasamonumentet i Utmeland invigdes under högtidliga former den 29 september 1860, på 300-årsdagen av Gustavs död. Byggnaden ritades av arkitekt Fredrik Wilhelm Scholan-der vid Konstakademien. På en fris runtom avbildas 24 sköl-dar med Sveriges landskapsvapen. Inne i monumentet finns tolv sköldar med namnen på dem som enligt traditionen hjälpte Gustav. Där hänger även tre stora målningar, utförda av Karl XV, Edward Bergh och Johan Fredrik Höckert.

Det mesta kända Vasamonumentet är Vasaloppet, fast det åks fel väg. Karlarna som skidade ikapp Gustav åkte från Mora till Sälen. Ernst Alm från Norsjö i Västerbotten var den förste Vasaloppsvinnaren. Året var 1922, segertiden 7.32.49.

Längst uppe spirar vasen, den vapenbild Gustav Erikssons släkt använde. Ingen kan idag säkert säga vad vasen före-ställer men den är i alla fall orsaken till namnet Vasa.

Vasaminnen i Dalarna

Kartan visar alla Vasaminnen i Dalarna. Statens fastighetsverk förvaltar: 1. Kungsladan i Rank-hyttan 2. Ornäsloftet/Ornässtugan 3. Isala kungslada och 4. Vasamonumentet i Utmeland.

5. Brunnbäcks färja. Minnessten där Gustav Vasas män under befäl av Peder Svensson, Wib-berbo, besegrade Kristians soldater 1521. 6. Linden i Månsbo. En stor lind vid Storforsen i Avesta. Gustav Vasa ska ha bundit sin häst i en silvermärla i trädet.7. Kungskällan i Olshyttan. En källa där Gustav Vasa ska ha druckit vatten.8. Lodstöparbo. Minnessten över Barbro Stigs-dotter som antogs vara född här. Förmodligen föddes hon på Jönshyttan som ägdes av hen-nes far. Jönshyttan ödelades på 1600-talet.9. Torsångs hembygdsgård. Minnessten över Gustav Vasa som höll på att drunkna då han gick över isen. Han fick torka sina kläder i en stuga på färjkarlens gård i Torsång.10. Fläskkällaren i Olsbacka, Aspeboda. Min-nessten över Måns Nilsson på dennes gårds-plats. Han avrättades 1534 för uppror mot kung Gustav. ”Fläskkällaren” ska Måns ha bränt ut i berget med 150 fläsksvålar som bränsle! 11. Morbygden. Loftbyggnad hitflyttad från Svärdsjö. Gustav ska ha övernattat i prästgår-den, som loftet tillhörde, i december 1520. Lof-tet är dock inte äldre än från 1600-talet. 12. Skutudden vid Korsnäshyttorna. Ett kluvet flyttblock vid sjön Runns norra strand. Gustav ska ha klivit i land här då han färdades över isen på väg från Ornäs till Svärdsjö.13. Tolv- eller sjumilaskogen. Minnessten över Gustav Vasa, rest i Prostparken i Svärdsjö. Danska knektar letade efter Gustav och fråga-

de en man hur stor skogen var. Han svarade 7 eller 12 mil vilket avskräckte danskarna som vände. Skogen var dock bara en liten dunge.14. Närbo låga vid Marnäs. Minnessten över Gustav Vasa. Han ska ha färdats från Isala till Marnäs i ett halmlass som genomstacks med spjut av danska knektar. Gustav sårades och vårdades vid Närbo låga, en omkullfallen tall.15. Kungshögen. Minnessten över Gustav Vasa. Gömstället vid Närbo låga var inte säkert så Gustav fördes istället hit – långt in i skogen.16. Svenskskär i sjön Ljugaren. Flyttblock med minnestavla. En tradition säger att färden med halmlasset gick över Ljugaren och att Gustav gömde sig här tills han slutat blöda.17. Rättviks kyrka. Monument över Gustav Vasa som ska ha talat till folket på kyrkvallen.18. Sjurberg. En hitflyttad bod som Gustav ska ha övernattat i. Boden är dock från 1600-talet.19. Mora. Gustav Vasa som staty, gjord av An-ders Zorn som föddes i Utmeland 1860. Här vid kyrkan och Klockgropen talade Gustav till fol-ket och begav sig sedan in i Västerdalarna.20. Kättbo. Minnessten vid Kättbo kapell, rest över Engelbrekt och Lars från Kättbo. De ska ha varit de män som skidade i kapp Gustav och följde honom tillbaka till Mora.21. Konungskällaren. Källargrop vid Risbergs fäbodar där Gustav ska ha gömt sig.22. Vasastenen i Sälen. Ett monument på en kulle där Gustav Vasa enligt sägnen blickade ut över Dalälven och bygden innan han skulle bege sig över gränsen till Norge. 23. Olnispagården i Sälen. Gustav ska ha sovit här när skidlöparna hann i kapp honom och fick honom att återvända till Mora. Men huset är förmodligen yngre än 1500-talet.

419

20

21

2322

Ornäsloftet/Ornässtugan

60,9941 N / 14,5495 E

Mora

Oxberg

Evertsberg

Älvdalen

Malung

Lima

Sälen

Vasamonumentet i Utmeland

60,5070 N / 15,5530 E

Teckenförklaring:

Gustav Vasas färdväg i Dalarna, enligt Peder Svarts krönika

Vasaloppsspåret, 90 km.Vandringsled sommartid och naturreservat.

12

3

56

78

9

1011 12

13

1415

16

1718

Kungsladan i Rankhyttan

Ornäsloftet/Ornässtugan

Isala kungslada

Avesta

Hedemora

Falun

Leksand

Rättvik

Mora

Borlänge

60,7704 N / 15,9437 E

60,5070 N / 15,5530 E

60,4761 N / 15,7199 EDalälven

Avstånd, cirka:Rankhyttan–Ornäs, 20 kmOrnäs–Isala, 45 kmIsala–Utmeland, 110 km

GPS-koordinater :enligt SWEREF 99/ WGS 84

Gustav Eriksson föddes 1496 och dog 1560.Han var kung i Sverige från 1523 fram till sin död.Nuförtiden kallas han oftast Gustav Vasa –efternamnet Vasa var Gustavs släkts namn.

Gustav och hans släkt var mycket rik och mäktig.De var med och påverkade hur Sverige skulle styras. Vissa år styrde danska kungar i Sverigeoch det var Gustav och många andra emot.

År 1520 blev danske Kristian II kung i Sverige.Han lät döda många av sina motståndare,till exempel Gustavs pappa.Gustav blev rädd att också han skulle dödasoch flydde till Dalarna där han hoppades få hjälp.Gustav ville avsätta Kristian och själv bli kung.

Gustav kom till Dalarna i december 1520.Han fick hjälp av vänner på flera ställen,som i Rankhyttan, Ornäs, Isala och Utmeland.Där finns idag hus som Gustav ska ha varit ioch gömt sig för fiender som ville fånga honom.

I broschyren finns tecknade serier om Gustav.De berättar om vad han kan ha varit med omoch grundar sig på berättelser från 1660-talet.Allt vad som hände Gustav i Dalarna vet vi inte,men vi vet att han fick dalkarlarna på sin sida.Och att han avsatte Kristian och själv blev kung.

Åk gärna till Rankhyttan, Ornäs, Isala och Utmelandoch titta in i husen som Gustav ska ha varit i.I broschyren kan du se fina bilder från alla platserna.

Lättläst om Gustav Eriksson i Dalarna

Statens fastighetsverk 08-6967000 www.sfv.se

Tradition i utveckling. Vi har många kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i vårt land. De är en del av vår gemen-samma historia och framtid.

Statens fastighetsverk vill göra svenska folket stolt över statens egen domar, våra nationalbyggnader och fria marker; slott och kungsgårdar, teatrar, museer, ambassader och en sjundedel av Sveriges mark. Vi äger allt detta tillsammans och SFV:s uppgift är att förvalta det på bästa sätt.

Vi ska också se till att bevara byggnadernas själ och karaktär, men samtidigt anpassa dem efter dagens behov och användning till nytta och glädje för både hyresgäst och allmänhet. Lika viktigt som att förmedla historien bakom dagens byggnader är att skapa ny byggnadshistoria för morgondagen. På uppdrag av Sveriges regering driver vi därför även nya byggprojekt som på olika sätt representerar vårt land.

SFV förvaltar också statens skog och mark. Det gör vi på ett långsiktigt hållbart sätt, så att biologisk mångfald bevaras och renbetesland kan brukas även i framtiden.

Text & layout: H

ugin & M

unin Kulturinformation. Foton: Å

ke E:son Lindman. Foto Kung G

ustav: Uppsala universitet konstsam

lingen. Illustrationer: Ulf Ragnarsson. Tryck: Intellecta Infolog, 2009