Upload
others
View
3
Download
0
Embed Size (px)
Citation preview
Internationell behörighet i avtalsrättsliga tvister Särskilt om avtalsbegreppet i artikel 7(1) i Bryssel Ia-
förordningen
Alexander Grägg
Juridiska institutionen
Examensarbete 30 hp.
Inriktning: Internationell privaträtt
Juristprogrammet (270 hp)
Höstterminen 2018
Grupphandledare: Erik Sinander
Engelsk titel: International jurisdiction in contractual matters
– With special focus on the concept of contract for the purposes of
Article 7(1) of the Brussels Ibis Regulation
i
Internationell behörighet i avtalsrättsliga tvister
Särskilt om avtalsbegreppet i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen
Alexander Grägg
Abstract This thesis examines the special head of jurisdiction for contractual matters in Article 7(1) of the
Brussels Ibis Regulation. Particularly, the thesis aims to establish how the concept ‘matters
relating to a contract’ is understood for the purposes of Article 7(1). In applying Article 7(1), the
seized court must first determine whether the contract is one for the sale of goods or for the
provision of services, for which the rule provides autonomously defined places of performance in
subparagraph (b). If not, the court has to identify the obligation forming the basis of the legal
proceedings for the purposes of subparagraph (a). Subsequently, the court has to apply its rules
of conflict of laws rules and determine the place of performance for that obligation in accordance
with the designated law. As regards ‘matters relating to a contract’, this expression is the point of
departure for the application of Article 7(1) and has an autonomous definition. Essentially,
‘contract’ refers to a situation in which there is an obligation freely assumed by one party towards
another. The thesis examines how this definition operates to characterize claims or rights arising
out of representation, assignments, pre-contractual dealings and company law. Furthermore, the
thesis examines the requirement that the matter must be one ‘relating to’ a contract, with special
notice to two recent CJEU cases concerning the identity of the parties to the contract vis-à-vis the
parties to the dispute. In conclusion, it is submitted that the CJEU’s expansion and application of
the autonomous concept of contract do not necessarily serve the objective of predictability, which
ultimately risks impeding the facilitation of the sound administration of justice.
Keywords private international law, Brussels Ibis Regulation, matters relating to contract
ii
Innehåll Förkortningar och definitioner ......................................................... 1 1 Inledning ................................................................................... 2
1.1 Bakgrund och introduktion.................................................................. 2 1.2 Syfte och frågeställningar ................................................................... 3 1.3 Avgränsningar .................................................................................. 4 1.4 Metod och material ............................................................................ 5
1.4.1 Den valda metoden ..................................................................... 5 1.4.2 Närmare om rättskällematerialet ................................................... 6 1.4.3 Den EU-rättsliga tolkningsmetoden ................................................ 8 1.4.4 Särskilt om tolkningen av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ........ 8
1.5 Disposition ....................................................................................... 9 1.6 Terminologiska anmärkningar ............................................................ 10
2 Introduktion till EU:s internationella privat- och processrätt ... 11 2.1 Inledning ......................................................................................... 11 2.2 De relevanta EU-rättsliga regelverken ................................................. 12
2.2.1 Bakgrund och tillkomst ............................................................... 12 2.2.2 Bryssel Ia-förordningen ............................................................... 14 2.2.3 Rom I- och Rom II-förordningarna ............................................... 15
2.3 Närmare om behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen ................... 16 2.3.1 Den allmänna behörighetsregeln – forum domicilii .......................... 16 2.3.2 De särskilda behörighetsgrunderna i artikel 7 ................................ 17 2.3.3 Övriga behörighetsregler i förordningen ........................................ 19
3 Internationell behörighet i avtalsrättsliga tvister .................... 21 3.1 Inledning ......................................................................................... 21 3.2 Introduktion till artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ........................... 22
3.2.1 Bakgrund .................................................................................. 22 3.2.2 Struktur .................................................................................... 23 3.2.3 Det praktiska tillvägagångssättet för att bestämma uppfyllelseorten . 24
3.3 Led (b) – Försäljning av varor och utförande av tjänster ....................... 25 3.3.1 Inledning .................................................................................. 25 3.3.2 När rör det sig om försäljning av varor? ........................................ 26 3.3.3 När rör det sig om utförande av tjänster? ...................................... 27 3.3.4 Uppfyllelseorten för köpeavtal och tjänsteavtal .............................. 29
3.4 Led (a) – Övriga avtal ....................................................................... 32 3.4.1 Inledning .................................................................................. 32 3.4.2 Den relevanta förpliktelsen .......................................................... 33
iii
3.4.3 Uppfyllelseorten för den relevanta förpliktelsen .............................. 34 4 Om avtalsbegreppet i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen .... 37
4.1 Inledning ......................................................................................... 37 4.2 Avtalsbegreppet ............................................................................... 38
4.2.1 Inledning .................................................................................. 38 4.2.2 Den autonoma definitionen av avtalsbegreppet .............................. 38 4.2.3 Avtal ingångna genom fullmakt .................................................... 42 4.2.4 Överlåtelse av kontraktuella rättigheter ........................................ 43 4.2.5 Prekontraktuella mellanhavanden ................................................. 48 4.2.6 Associationsrättsliga rättsförhållanden .......................................... 49
4.3 Talan ska ”avse” avtal ....................................................................... 54 4.3.1 Inledning .................................................................................. 54 4.3.2 Betydelsen av det agerande som ligger till grund för talan ............... 54 4.3.3 Alternativa grunder för talan ........................................................ 58 4.3.4 Avtalets giltighet eller existens är omstridd ................................... 58
4.4 Särskilt om avtalsparternas identitet i käromålet .................................. 62 4.4.1 Inledning .................................................................................. 62 4.4.2 EU-domstolens avgörande i flightright........................................... 63 4.4.3 Analys av avgörandet i flightright ................................................. 64 4.4.4 EU-domstolens avgörande i Feniks ............................................... 67 4.4.5 Analys av avgörandet i Feniks ...................................................... 69 4.4.6 Sammanfattande diskussion ........................................................ 71
5 Analys och sammanfattande slutsatser .................................... 72 5.1 Inledning ......................................................................................... 72 5.2 Sammanfattande svar på uppsatsens frågeställningar ........................... 72 5.3 Uppfyller avtalsbegreppet ändamålet om förutsebarhet? ....................... 75 5.4 Avslutande kommentar ..................................................................... 77
Rättsfallsförteckning ..................................................................... 78 Käll- och litteraturförteckning ....................................................... 82
1
Förkortningar och definitioner ABL Aktiebolagslag (2005:551)
Bryssel Ia-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den
12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar på privaträttens område
Bryssel I-förordningen Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om
domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar
på privaträttens område
Brysselkonventionen 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område
CISG The United Nations Convention on Contracts for the International Sale
of Goods
EG Europeiska gemenskapen
EG-domstolen Europeiska gemenskapens domstol
EGT Europeiska gemenskapens officiella tidning
EU Europeiska unionen
EU-domstolen Europeiska unionens domstol
EUT Europeiska unionens officiella tidning
GA Generaladvokat
HD Högsta domstolen
JP Juridisk Publikation
JPrIL Journal of Private International Law
LMCLQ Lloyd’s Maritime and Commercial Law Quarterly
LQR Law Quarterly Review
NJA Nytt juridiskt arkiv avd. I
OJ Official Journal of the European Communities
Prop. Regeringens proposition
RH Rättsfall från hovrätterna
Rom I-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17
juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)
Rom II-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11
juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)
Romkonventionen 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
SvJT Svensk Juristtidning
2
1 Inledning 1.1 Bakgrund och introduktion Den tilltagande globaliseringen av samhället innebär att allt fler rättsförhållanden tar sig
internationella uttryck. Gränsöverskridande avtal ingås inte längre bara av de största
kommersiella aktörerna på marknaden, utan såväl mindre företag som enskilda konsumenter ingår
i dag ofta avtal över nationsgränserna. Medan de förstnämnda aktörerna regelmässigt intar
skiljeklausuler i sina avtal är det inte lika vanligt att de mindre deltagarna på den internationella
arenan gör sådana överväganden. Kanske har dessa parter sällan en potentiell framtida tvist i
åtanke under avtalsförhandlingarna eller så sker inga regelrätta förhandlingar överhuvudtaget.
När väl en tvist rörande dessa gränsöverskridande avtal uppkommer ankommer det på de
allmänna domstolarna att avgöra tvisten. I en sådan situation ska domstolen i ett första skede
pröva huruvida den är behörig att befatta sig med målet.
Inom det förmögenhetsrättsliga området regleras domstolens internationella behörighet i
huvudsak av EU:s förordning nr 1215/2012, den s.k. Bryssel Ia-förordningen.1 Detta högst
centrala regelverk för den internationella processrätten utgår från huvudregeln om forum domicilii
– talan ska väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist.2 Denna regel är
emellertid befäst med en rad undantag för situationer i vilka tvisteföremålet har en nära
anknytning till en viss ort i en medlemsstat. En sådan nära anknytning anses föreligga om parterna
ingår i ett avtalsförhållande med varandra. För dessa fall uppställer nämligen Bryssel Ia-
förordningen i dess artikel 7(1) ett specialforum i uppfyllelseorten för den avtalsförpliktelse som
talan avser (s.k. forum solutionis). En snickare i Gällivare som köpt virke från ett trävaruhus
beläget i Finland kan alltså med stöd av denna regel väcka talan mot säljaren rörande brister i
virket vid Gällivare tingsrätt, under förutsättning att virket har levererats till snickaren.3
En förutsättning för att käranden ska kunna utnyttja den särskilda behörighetsgrunden för avtal i
artikel 7(1) är, föga överraskande, att talan avser avtal. I det ovan beskrivna exemplet vållar
avtalsrekvisitet inga större bekymmer. En överenskommelse mellan en köpare och en säljare om
att säljaren ska leverera varor och att köparen ska erlägga viss ersättning bör vara att betrakta som
ett avtal i så gott som samtliga rättssystem. I många andra fall kan emellertid kvalificeringen av
1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet
och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EUT L 351, 20.12.2012, s. 1–32. 2 Artikel 4(1) i Bryssel Ia-förordningen. 3 Artikel 7(1)(b) första strecksatsen i Bryssel Ia-förordningen.
3
ett rättsförhållande variera mellan medlemsstaternas rättsordningar. Under dessa förhållanden är
det nödvändigt att undersöka huruvida det förhandenvarande rättsförhållandet är att kvalificera
som ett avtal i den mening som avses i artikel 7(1).
Vad gäller exempelvis om snickaren överlåter ett skadeståndsanspråk med anledning av
avtalsbrottet till en tredje man – kan denna tredje man väcka talan med stöd av artikel 7(1)? Hur
ter sig situationen om snickaren vill kräva skadestånd för skador som trävaruhuset åsamkat denne
inom ramen för avtalsförhandlingarna – är detta att betrakta som en talan som avser avtal, trots
att skadan har sitt ursprung i prekontraktuella mellanhavanden? Eller om snickaren säljer vidare
virket och den efterföljande köparen vill väcka talan mot trävaruhuset på grundval av fel i
köpegodset – ska denna talan anses avse avtal, trots att trävaruhuset inte ingått något avtal med
den efterföljande köparen?
Ordalydelsen i artikel 7(1) ger inget svar på de ovannämnda frågorna. Det är således inte
uppenbart vilka rättsförhållanden som är att kvalificera som avtalsförhållanden, trots att denna
kvalifikation är en avgörande förutsättning för regelns tillämplighet. Till detta kommer att
tillämpningsområdet för den särskilda behörighetsregeln för skadestånd utanför
avtalsförhållanden bestäms negativt med ledning av avtalsbegreppet i artikel 7(1).4
Avtalsbegreppet har således grundläggande betydelse för två av de mest centrala
behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen. En obestämd begreppsbildning medför
följaktligen en osäkerhet för inte minst svarandeparten, som riskerar att behöva gå i svaromål vid
en domstol som denne inte rimligen kunnat förutse. I förlängningen riskerar detta att undergräva
förordningens grundläggande ändamål att främja förutsebarhet och rättssäkerhet.5
1.2 Syfte och frågeställningar Ämnet för denna uppsats är den svenska domstolens internationella behörighet i avtalsrättsliga
tvister. Uppsatsen ämnar härvid undersöka hur den särskilda behörighetsregeln för avtalstvister i
artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas och tillämpas. Denna regel förutsätter för sin
tillämpning att ”talan avser avtal”, varför detta rekvisit ägnas särskild uppmärksamhet.
Uppsatsens huvudsakliga syfte är därför att, med utgångspunkt i gällande rätt, undersöka hur
begreppet ”talan avser avtal” i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ska förstås.
4 Se närmare avsnitt 4.1 nedan. 5 Skäl 15–16 till Bryssel Ia-förordningen.
4
För att uppnå det ovannämnda syftet görs en systematisk uppdelning av begreppet ”talan avser
avtal”. I ett första led undersöks vad som ska förstås med ”avtal” i den mening som avses i
artikel 7(1) – vilka rättsförhållanden kan kvalificeras som avtalsförhållanden? När det väl har
kunnat konstateras att det föreligger ett avtal i bestämmelsens mening undersöks i nästa led vilken
anknytning som krävs för att talan ska anses ”avse” avtalet. Följaktligen ska följande centrala
frågeställningar besvaras för att uppnå uppsatsens syfte:
(i) Vilka kriterier avgör huruvida det föreligger ett ”avtal” i den mening som avses i artikel 7(1)?
(ii) Under vilka förhållanden anses en talan ”avse” avtal i den mening som avses i artikel 7(1)?
Med avseende på den andra frågeställningen har EU-domstolen under 2018 i två rättsfall gjort
omdanande tolkningar rörande betydelsen av avtalsparternas identitet i käromålet. Uppsatsen
ämnar att särskilt ingående redogöra för och analysera dessa rättsfall.
1.3 Avgränsningar Syftet med uppsatsen föranleder en rad avgränsningar. Eftersom uppsatsen ämnar redogöra för
den särskilda behörighetsregeln för avtalsrättsliga tvister i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen
bortses således från den behörighet som i avtalsrättsliga tvister kan föreligga på grundval av ett
avtal om domstols behörighet (s.k. prorogationsavtal). De exklusiva behörighetsregler som gäller
vid tvister om avtal i vilka den ena avtalsparten betraktas som mer skyddsvärd – försäkringsavtal,
konsumentavtal och anställningsavtal – undersöks inte heller i uppsatsen.
Särskilt fokus för uppsatsen är avtalsbegreppet i artikel 7(1). Begreppen ”avtal” och
”avtalsförpliktelser” återfinns i åtskilliga internationellt privat- och processrättsliga regler.6
Endast i den mån det är av intresse för tillämpningen av artikel 7(1) berörs tolkningen av
avtalsbegreppet i andra bestämmelser. Det sagda hänger samman med att ett och samma begrepp
som kommer till uttryck i olika bestämmelser inte nödvändigtvis ska tolkas på samma sätt – varje
bestämmelse måste tolkas med beaktande av dess ändamål och systematiska sammanhang.7 Vid
tolkningen av begreppet ”anställningsavtal” i artikel 20 i Bryssel Ia-förordningen måste således
6 För exempel på förmögenhetsrättens område, se bl.a. artiklarna 17, 20 och 25 i Bryssel Ia-förordningen samt artikel
1(1) i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (den s.k. Rom I-förordningen), EUT L 177, 4.7.2008, s. 6–16.
7 Se t.ex. Engler, mål C-27/02, p. 49 med hänvisningar, där EU-domstolen konstaterar att en talan som inte avser ”avtal” i den mening som avses i (nuvarande) artikel 17 i Bryssel Ia-förordningen likväl kan avse avtal i den mening som avses i (nuvarande) artikel 7(1) i samma förordning. Jfr Bogdan, M., Svensk internationell privat- och processrätt, 2014 [cit. Bogdan], s. 103.
5
beaktas att arbetstagaren intar en skyddsvärd ställning. Dessa överväganden gör sig inte gällande
vid en tolkning av avtalsbegreppet i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen.
Uppsatsen behandlar endast inomeuropeiska förhållanden. Det innebär att den tillämpning av
svenska, autonoma behörighetsregler som kan aktualiseras för det fall svaranden inte har hemvist
i en EU-medlemsstat lämnas utanför framställningen.8
1.4 Metod och material
1.4.1 Den valda metoden
Uppsatsen syftar till att besvara de frågeställningar som uppställs i avsnitt 1.2 mot bakgrund i
gällande rätt. Den metod som här används för att utröna vad som är gällande rätt brukar betecknas
den rättsdogmatiska metoden. Denna metod har till ändamål att tolka och fastställa gällande rätt
utifrån de vedertagna rättskällorna.9 Ett inslag av rättsanalytisk metod kan också skönjas i det att
den gällande rätten såsom den fastslås i uppsatsen underkastas viss kritisk analys mot bakgrund
av ändamålen med den undersökta regleringen.10
Uppsatsen behandlar en EU-rättslig rättsakt, varför metoden för att besvara uppsatsens
frågeställningar har starka EU-rättsliga inslag. Det innebär bl.a. att de rättskällor som främst är av
betydelse har sitt ursprung i EU-rätten. De grundläggande EU-rättsliga rättskällorna är
primärrätten, bestående av de grundläggande fördragen genom vilka EU:s medlemsstater överlåtit
kompetens till unionens beslutsorgan,11 sekundärrätten, som består av de bindande rättsakter som
antagits med stöd av den kompetens som överlåtits till unionen, och de EU-rättsliga s.k. allmänna
rättsprinciperna.12 Till det sagda kommer ett rikligt rättskällematerial i form av rättspraxis som
EU-domstolen, i dess egenskap av främsta uttolkare av både primärrätten och sekundärrätten, har
tillskapat. Metoden som används för att tolka de nämnda rättskällorna präglas av en s.k. EU-
rättslig tolkningsmetod.13
8 Se artikel 6 i Bryssel Ia-förordningen med däri angivna begränsningar. 9 Se Sandgren, C., Rättsvetenskap för uppsatsförfattare. Ämne, material, metod och argumentation, 2018, s. 48 f. 10 Se a.a., s. 50 ff. 11 Fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och protokollen till dessa. 12 Se Hettne, J. & Otken Eriksson, I., EU-rättslig metod. Teori och genomslag i svensk rättstillämpning, 2011 [cit.
Hettne & Otken Eriksson], s. 40 ff. 13 Se Hettne & Otken Eriksson, s. 158 ff.
6
1.4.2 Närmare om rättskällematerialet
Uppsatsens centrala frågeställningar rör tolkningen av en särskild bestämmelse i Bryssel Ia-
förordningen, varför bestämmelsens ordalydelse utgör en självklar utgångspunkt för
undersökningen. Emellertid ger ordalydelsen ingen närmare vägledning för tolkningen av
avtalsbegreppet i bestämmelsen, varför andra rättskällor behöver konsulteras. I den svenska
rättstraditionen tillmäts förarbetena stor betydelse för det fall lagtexten inte ger definitiva besked
i en tolkningsfråga. Lika stor betydelse kan inte tillmätas förarbeten till EU-rättsliga rättsakter,
men de är för den sakens skull inte ointressanta. Kommissionens motiverade förslag till rättsakter
kan utgöra en auktoritativ källa i den mån förslaget inte ändrats under förhandlingarna.14 I
uppsatsen förekommer därför hänvisningar till EU-kommissionens motiverade förslag till
förordning nr 44/200115 (Bryssel I-förordningen), som utgör föregångaren till Bryssel Ia-
förordningen.16 Föregångaren till Bryssel I-förordningen – 1968 års Brysselkonvention17 –
föregicks också av ett slags ”förarbete” i form av en förklararande rapport, den s.k. Jenard-
rapporten.18 EU-domstolen har vid flera tillfällen hänvisat till rapporten i sina avgöranden, trots
att den inte är bindande, varför den också utgör en del av det undersökta rättskällematerialet.19
Det främsta rättskällematerialet består dock av EU-domstolens rättspraxis. Artikel 7(1) utgör en
av de viktigaste bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen, tillika en av de mest svårtillämpade,
och EU-domstolen har därför vid åtskilliga tillfällen behövt uttala sig om hur bestämmelsen ska
tolkas.20 Den rikliga mängd rättspraxis som finns rörande bestämmelsen utgör huvuddelen av det
material som tillgåtts vid undersökningen.
Att underlaget för tolkningen av artikel 7(1) i allmänhet, och avtalsbegreppet i bestämmelsen i
synnerhet, i huvudsak återfinns i rättspraxis ger upphov till ett särskilt metodproblem vid
besvarandet av frågeställningarna. Det beror på att det är svårt att härleda allmänt tillämpliga
kriterier för hur avtalsbegreppet ska förstås när vägledning för tolkningen regelmässigt ges in
casu i EU-domstolens domar. Det är alltid förenat med en viss osäkerhet att bedöma huruvida ett
14 Se Hellner, M., Rom II-förordningen. Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, 2014 [cit. Hellner], s. 22. 15 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar på privaträttens område, EGT L 12, 16.1.2001, s. 1–23. 16 KOM(1999) 348 slutlig, Förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar på privaträttens område. 17 Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i
Bryssel den 27 september 1968, OJ L 299, 31.12.1972, s. 32–42. 18 Report on the Convention on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and commercial matters by Mr
P. Jenard, OJ C 59, 5.3.1979, s. 1–65 [cit. Jenard-rapporten]. 19 Se t.ex. Owusu, mål C-281/02, p. 25. 20 Se Mankowski, P., Article 7, Magnus U., & Mankowski, P., European Commentaries on Private International
Law. Commentary Brussels Ibis Regulation, 2016, s. 121–369 [cit. Mankowski], på s. 144.
7
ställningstagande rörande ett särskilt rättsförhållande är överförbart till ett annat. I vissa fall
förefaller också EU-domstolens ståndpunkter vara oförenliga eller inkonsekventa, vilket försvårar
systematiseringen av gällande rätt vad avser tolkningen av avtalsbegreppet.
I uppsatsen hänvisas också regelmässigt till generaladvokaternas förslag till avgöranden i mål
som underställts EU-domstolen. Dessa förslag har inget värde som rättskälla med mindre att EU-
domstolen direkt hänvisar till förslagen i sina avgöranden, men kan likväl fylla en funktion i syfte
att nyansera det undersökta rättskällematerialet.21
Svensk rättspraxis rörande tolkningen av artikel 7(1) är betydligt mer sparsam än den EU-rättsliga
men har också beaktats inom ramen för undersökningen. Även ett antal engelska avgöranden har
fått tjäna som tolkningsunderlag i frågor som ännu inte varit föremål för EU-domstolens prövning.
Det bör dock härvid hållas i åtanke att endast avgöranden från EU-domstolen är auktoritativa när
det kommer till tolkningen av Bryssel Ia-förordningen.
Det bör i sammanhanget framhållas att den särskilda behörighetsregeln för avtalsrättsliga tvister
har haft huvudsakligen samma utformning sedan den ursprungligen kom till uttryck i artikel 5(1)
i Brysselkonventionen. Bestämmelsen överfördes från Brysselkonventionen till förordning nr
Bryssel I-förordningen med oförändrad numrering men med vissa sakliga ändringar. När Bryssel
I-förordningen sedermera ersattes av Bryssel Ia-förordningen fick bestämmelsen en ny numrering
i artikel 7(1), men i sak förändrades inte regeln. Domstolarnas tolkningar av bestämmelsen såsom
den kom till uttryck i de äldre regelverken bibehåller således alltjämt sin relevans.22 Det här gäller
inte minst för begreppet ”avtal” som naturligt nog har varit oförändrat sedan Bryssel-
konventionen.23
För att underlätta framställningen nämns inte särskilt i rättsfallshänvisningarna huruvida ett visst
avgörande från EU-domstolen (eller dess föregångare EG-domstolen) avser artikel 7(1) i
Bryssel Ia-förordningen eller artikel 5(1) i Bryssel I-förordningen eller Brysselkonventionen.
21 Se närmare Hettne & Otken Eriksson, s. 116 ff. 22 I skäl 19 till Bryssel I-förordningen respektive skäl 34 till Bryssel Ia-förordningen erinras uttryckligen om behovet
av kontinuitet avseende EU-domstolens tolkning av de olika instrumentens bestämmelser. Se bl.a. Grušić, U. & Mills, A., Jurisdiction under the Brussels/Lugano System, Torreman, P. (red.), Cheshire, North & Fawcett: Private International Law, 2017, s. 191–322 [cit. Cheshire, North & Fawcett], på s. 196 ff.
23 Se t.ex. Kareda, mål C-249/16, p. 27, där EU-domstolen i sin tolkning av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen uttryckligen hänvisar tillbaka till den tolkning domstolen gjort av motsvarande bestämmelse (artikel 5(1)) i Bryssel I-förordningen. Att tolkningen av artikel 5(1) i Bryssel I-förordningen alltjämt ska följa EU-domstolens tolkningar av samma artikel i Brysselkonventionen framhålls i bl.a. ÖFAB, mål C-147/12, p. 28–29.
8
Hänvisningarna fingeras istället framställningsvis avse artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen om
det inte av särskilda skäl är påkallat att framhålla att ett rättsfall avser en äldre bestämmelse.
Doktrinen har ytterligare tjänat till stöd vid tolkningen och systematiseringen av det EU-rättsliga
materialet. Särskilt i utländsk litteratur har Bryssel Ia-förordningen och dess föregångare varit
föremål för ingående analys. En stor andel av litteraturhänvisningarna i uppsatsen är därför till
brittiska och kontinentaleuropeiska standardverk på området.
1.4.3 Den EU-rättsliga tolkningsmetoden
Med den EU-rättsliga tolkningsmetoden förstås här de tolkningsprinciper som EU-domstolen
använder sig av när den tolkar unionsrättsliga instrument. Det kanske främsta kännetecknet för
metoden är att den är starkt ändamålsorienterad.24 EU-domstolen låter regelmässigt ändamålen
med en bestämmelse eller rättsakt, såsom de kommer till uttryck i rättsakten själv, influera
tolkningen för att säkerställa att dessa ändamål förverkligas (en objektivt teleologisk tolkning).25
Härvid kan särskilt en rättsakts icke bindande preambel tjäna till vägledning, vars s.k. skäl ofta
räknar upp de ändamål som rättsaktens bestämmelser är avsedda att främja. I denna anda har EU-
domstolen valt att tolka behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen på ett sätt som uppfyller
förordningens grundläggande mål om förutsebarhet och rättssäkerhet.26
Den objektivt teleologiska tolkningen verkar ofta utfyllande där en språkligt-grammatisk tolkning
inte är utslagsgivande.27 Därutöver bör den ibland tillgripna systematiska tolkningen nämnas. Den
innebär att en bestämmelse ska tolkas med hänsyn till dess systematiska plats i relation till andra
bestämmelser och i rättsakten som helhet.28 Följaktligen har EU-domstolen konstaterat att
”systematiken och strukturen” i Bryssel Ia-förordningen fordrar en restriktiv tolkning av bl.a.
artikel 7(1).29
1.4.4 Särskilt om tolkningen av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen
Utöver den ovannämnda generella tolkningsmetoden har EU-domstolen utvecklat ett antal
särskilda principer för tolkningen av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen. Av central betydelse
24 Se Hettne & Otken Eriksson, s. 158. 25 Se Hellner, s. 39. 26 Se skäl 15–16 till Bryssel Ia-förordningen och, för ett exempel från rättspraxis, Handte, mål C-26/91, p. 18–19. 27 Det kan härvid nämnas att samtliga språkversioner av en rättsakt ska tillmätas samma giltighet vid en språkligt-
grammatisk tolkning. Se vidare Hettne & Otken Eriksson, s. 160 f. 28 Se Hettne & Otken Eriksson, s. 167 f. 29 Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 37.
9
är att EU-domstolen återkommande fastslagit att begreppen i bestämmelsen ska ges en autonom
tolkning. Det innebär att frågan huruvida det rör sig om ”avtal”30, ”försäljning av varor”31 eller
”utförande av tjänster”32 i den mening som avses i artikel 7(1) ska bestämmas utan hänvisning till
medlemsstaternas nationella rätt – begreppen ska ges en självständig och autonom innebörd.33 På
detta sätt garanteras (åtminstone i teorin) en enhetlig tillämpning av förordningen i de olika
medlemsstaterna, vilket i sin tur ska främja förutsebarheten.34 EU-domstolen kan dock alltjämt
låta sig inspireras av hur begrepp och rättsinstitut bestäms i de nationella rättsordningarna i den
mån det finns gemensamma beröringspunkter i dem.35
Som nämndes i föregående avsnitt har EU-domstolen uttalat att artikel 7(1) ska tolkas restriktivt
mot bakgrund av att bestämmelsen utgör ett undantag till huvudregeln om forum domicilii i
artikel 4.36 Däremot ska bestämmelsen inte tolkas restriktivt i förhållande till den särskilda
behörighetsregeln för utomobligatoriska skadeståndsanspråk i artikel 7(2).37 När det rör sig om
att bestämma vilket av de två potentiella undantagen från huvudregeln som är tillämpligt gör sig
nämligen samma skäl för restriktivitet i förhållande till just artikel 7(1) inte gällande.38
1.5 Disposition Den romerskrättsliga principen accessorium sequitur principale, som kommer till uttryck i ett
rättsfall som behandlas i denna uppsats, kan något förenklat översättas till ”det mindre följer det
större”.39 Den lexikaliska, om än inte den principiella, innebörden av denna grundsats kommer
också till uttryck i hur uppsatsen har disponerats – det större åtföljs av det (successivt) mindre.
I syfte att sätta uppsatsens ämne i dess rätta kontext ges inledningsvis en översiktlig redogörelse
för EU:s internationella privat- och processrätt och en presentation av de relevanta regelverken i
avsnitt 2. Därvid ges också en summarisk överblick av de olika behörighetsgrunderna i Bryssel
Ia-förordningen. Den särskilda behörighetsgrunden för avtal i artikel 7(1) undersöks närmare i
avsnitt 3. Bestämmelsens funktion och praktiska tillämpning redogörs grundligt för, med
30 Peters, mål 34/82, p. 9–10. 31 Car Trim, mål C‑381/08, p. 34–39. 32 Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 20. 33 Se Hettne & Otken Eriksson, s. 161 f. 34 Jfr Rutten, mål C-383/95, p. 13. 35 Se Lehmann, M., Special Jurisdiction (Article 7(1)), Dickinson, A. & Lein, E. (red.), The Brussels I Regulation
Recast, 2015, s. 131–155 [cit. Lehmann i Dickinson & Lein], på s. 138. 36 Se not 29 ovan. 37 Engler, mål C-27/02, p. 48. Se även hur tillämpningsområdet för artikel 7(2) bestämts i Kalfelis, mål 189/87, p. 17. 38 Se Dickinson, Towards an Agreement on the Concept of “Contract” in EU Private International Law? Brogsitter
v. Fabrication de Montres Normandes, LMCLQ 2014, s. 466 [cit. Dickinson LMCLQ], not 15 på s. 467. 39 Shenavai, mål 266/85, p. 19, som behandlas i avsnitt 3.4.2 nedan.
10
hänvisning till EU-domstolens omfattande rättspraxis rörande tolkningen av bestämmelsen. Den
grundläggande förutsättningen för tillämpningen av artikel 7(1), tillika det särskilda fokusområdet
för uppsatsen – avtalsbegreppet – behandlas dock inte i detta avsnitt utan underkastas en ingående
behandling och analys i därpå följande avsnitt.
Avsnitt 4 inleds med en presentation av EU-domstolens autonoma definition av ”avtal” såsom
begreppet ska förstås för tillämpningen av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen. Därefter
undersöks huruvida ett antal särskilt svårkvalificerade rättsförhållanden ska betraktas som
avtalsrättsliga med tillämpning av denna definition. I avsnittet undersöks också vilken anknytning
till ett avtal som krävs för att talan ska anses ”avse” avtalet i den mening som avses i artikel 7(1),
varvid mer processuella faktorer, såsom grunden och formen för talan samt svarandens eventuella
bestridanden, tas i beaktande. Ett eget underavsnitt ägnas åt frågan om betydelsen av
avtalsparternas identitet i käromålet. I ljuset av nyare rättspraxis är denna fråga högaktuell och
den förtjänar därför en närmare analys. Slutligen följer en analys och sammanfattande slutsatser
i avsnitt 5.
1.6 Terminologiska anmärkningar Termen internationell privat- och processrätt används som ett samlingsbegrepp på det
rättsområde som omfattar frågor om (i) svenska domstolars behörighet att befatta sig med
internationella mål (svensk domsrätt), (ii) erkännande och verkställighet av utländska domar och
beslut samt (iii) tillämplig rättsordning (lagval). Begreppen internationell processrätt respektive
internationell privaträtt används individuellt i uppsatsen i deras strikta bemärkelser, vilket
innebär att den förra används som beteckning för det rättsområde som inbegriper reglerna om
domsrätt samt verkställighet och erkännande, medan den senare endast begagnas för att beteckna
frågor hänförliga till lagvalet.
Om det i uppsatsen endast hänvisas till ”förordningen” avses, om inget annat framgår, Bryssel Ia-
förordningen. På motsvarande sätt ska en hänvisning till en viss artikel, utan närmare
specificering, förstås som en hänvisning till den korresponderande artikeln i Bryssel Ia-
förordningen. Där termerna EU respektive EU-domstolen används i uppsatsen ska de, beroende
på det historiska sammanhanget, anses avse eller inbegripa EG respektive EG-domstolen.
11
2 Introduktion till EU:s internationella privat- och processrätt
2.1 Inledning Den internationella privat- och processrätten kan sägas stå på tre pelare: (i) domstolarnas
behörighet att till prövning ta upp mål som uppvisar anknytning till utlandet, (ii) frågan om vilket
lands lag som domstolarna ska tillämpa, och (iii) erkännande och verkställighet av utländska
domar och beslut. Som framgår förutsätter samtliga pelare ett internationellt eller
gränsöverskridande moment. Endast om en tvist har anknytning till ett annat land behöver
domstolen ställa sig frågan om det föreligger svensk domsrätt.40 Likaså saknar domstolen
anledning att ta ställning till vilken rättsordning som ska tillämpas om saken endast har
anknytning till Sverige – i dessa fall ska självklart svensk rätt tillämpas.41 Lika självklart är det
att internationellt processrättsliga spörsmål om erkännande och verkställighet av utländska
avgöranden förutsätter just ett utländskt avgörande.
De internationellt privat- och processrättsliga reglerna är huvudsakligen av formell karaktär och
riktar sig således till domstolarna och de verkställande myndigheterna. De är inte
handlingsdirigerande för enskilda på samma sätt som materiella rättsregler, och deras tillämpning
aktualiseras egentligen inte förrän en tvist uppstår och ska underkastas rättslig prövning. Inte
desto mindre kan reglerna om behörighet, lagval och erkännande ha stora implikationer för den
enskildes möjlighet att ta tillvara sin rätt, varför även dessa bör ha reglerna i åtanke när t.ex. ett
avtal ska ingås eller talan ska väckas.42
Den internationella privat- och processrätten uppvisar en inbördes systematik på så sätt att dess
tre ovannämnda pelare oftast är föremål för prövning i den ordning de angetts i ovan. I ett
inledande skede måste domstolen ta ställning till om den har internationell behörighet eller om
den är skyldig att avvisa talan.43 Först om domstolen funnit sig behörig har den, i sin prövning av
40 Se bl.a. Bogdan, s. 105 med hänvisningar. 41 Huruvida domstolen ex officio ska beakta lagvalsfrågan är en annan sak. Se härom Bogdan, 37 ff. 42 I den förstnämnda situationen kan det vara angeläget för avtalsparterna att överväga vilket lands lag som blir
tillämpligt på avtalet och huruvida ett lagval bör göras. I den andra situationen kan käranden vilja överväga vilka domstolar som är behöriga och följaktligen var han ska välja att väcka talan (s.k. forum shopping), se Bogdan, s. 31 f.
43 Artiklarna 27 och 28 i Bryssel Ia-förordningen.
12
målet i sak, att avgöra vilket lands lag den ska tillämpa i målet.44 När domstolen slutligen har fällt
sitt avgörande uppstår frågan om var och under vilka förutsättningar avgörandet kan erkännas och
verkställas.45
Som kommer att framgå i det följande har de internationellt privat- och processrättsliga reglerna
i stor utsträckning harmoniserats inom EU. I detta avsnitt ges en översiktlig bild av EU:s
regelkomplex på detta område, med tyngdpunkt på behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen.
2.2 De relevanta EU-rättsliga regelverken
2.2.1 Bakgrund och tillkomst
EG:s medlemsstater insåg tidigt att den europeiska integrationen och strävandet efter en
välfungerande inre marknad skulle kunna hämmas vid bristande överensstämmelse mellan
medlemsstaternas internationella privat- och processrättsliga regler.46 Framför allt insåg
medlemsstaterna att begränsande nationella regler i fråga om verkställighet och erkännande av
utländska domar utgjorde ett hinder mot den eftersträvade ekonomiska integrationen, varför ett
arbete med att ta fram gemensamma regler för denna fråga inleddes redan på 1960-talet.47 Detta
arbete kom tidigt att omfatta även regler om domstolarnas behörighet och därmed
sammanhängande frågor. Resultatet av detta arbete – 1968 års Brysselkonvention – kom därför
att omfatta de två centrala delarna av den internationella processrätten. Brysselkonventionen
ersattes, som nämnts, senare av Bryssel I-förordningen, som i sin tur omarbetades till Bryssel Ia-
förordningen.48
44 Se Bogdan, s. 29. 45 Denna fråga, såvitt avser avgöranden meddelade i Sverige, ska dock inte bedömas enligt svenska internationella
processrättsliga regler utan i enlighet med motsvarande regler i det land där erkännande och verkställighet sökes. Ett svenskt avgörande, oaktat internationell anknytning, ska såklart erkännas och verkställas i Sverige på samma villkor som helt ”inhemska” avgöranden. Endast vid erkännande och verkställighet i Sverige av utländska domar ska de svenska internationella processrättsliga reglerna tillgripas.
46 Se bl.a. den ursprungliga lydelsen av artikel 220 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, undertecknat 1957, enligt vilken medlemsstaterna skulle verka för ”förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden och skiljedomar”. Jfr även skäl 2 till Bryssel I-förordningen.
47 Se Pålsson, L. & Hellner, M., Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 2016 (Zeteo) [cit. Pålsson & Hellner], p. 1. Se även Jenard-rapporten för en utförlig bakgrund till Brysselkonventionen.
48 Brysselkonventionen har fortfarande praktisk relevans i förhållande till vissa av medlemsstaternas territorier, se Magnus, U., Introduction, Magnus U., & Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law. Commentary Brussels Ibis Regulation, 2016, s. 7–53, på s. 25. Bryssel I-förordningen å andra sidan fortsätter att vara tillämplig på rättsliga förfaranden som inletts före den 10 januari 2015 (artikel 66 i Bryssel Ia-förordningen). Sin främsta relevans i dag har emellertid de äldre instrumenten (tillsammans med till dem hörande rättspraxis) som hjälpmedel vid tolkningen av Bryssel Ia-förordningen.
13
En harmonisering av den internationella privaträtten sågs av medlemsstaterna som ett naturligt
komplement till Brysselkonventionens processrättsliga regler.49 Således dröjde det inte länge
innan ett arbete med att ta fram gemensamma lagvalsregler för såväl inom- som utomobligatoriska
förpliktelser inleddes. Detta arbete drog emellertid ut på tiden och arbetsgruppen beslutade att
bordlägga arbetet såvitt avsåg de utomobligatoriska förpliktelserna. Gemensamma lagvalsregler
avseende inomobligatoriska förpliktelser kom dock på plats genom Romkonventionen50 som
öppnades för undertecknande år 1980. Denna konvention har i dag ersatts av förordning nr
593/200851 (Rom I-förordningen).52 Det dröjde emellertid ytterligare ett antal decennier innan det
påbörjade arbetet med en harmonisering av lagvalsreglerna för de utomobligatoriska
förpliktelserna slutfördes.53 År 2007 trädde slutligen förordning nr 864/200754 (Rom II-
förordningen) i kraft.55
Genom de gemensamma regler som således successivt utvecklats inom unionen bildar EU-rätten
numera ett så gott som heltäckande regelsystem för de internationellt privat- och processrättsliga
frågeställningarna. Det kvarstår emellertid en del frågor som undantagits reglernas tillämpnings-
område, varför medlemsstaternas nationella autonoma privat- och processrättsliga regler
fortfarande kan behöva tillgripas.56
49 Behörighetsreglerna i Brysselkonventionen innebar att käranden i vissa fall gavs möjlighet att välja i vilken
medlemsstat han eller hon skulle väcka talan (vilket fortfarande är fallet enligt Bryssel Ia-förordningen). I brist på enhetliga lagvalsregler innebär denna möjlighet till forum shopping att den tillämpliga rätten i målet blir beroende av var talan väcks. En harmonisering av lagvalsreglerna hindrar denna effekt av den möjlighet till forum shopping som Brysselreglerna ger. Se Pålsson, L., Romkonventionen. Tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 1998, s. 13 f.
50 Konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, undertecknad i Rom den 19 juni 1980, OJ L 266, 9.10.1980, s. 1–8, i svensk utgåva EGT C 15, 15.1.1997, s. 70–76.
51 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), EUT L 177, 4.7.2008, s. 6–16.
52 Romkonventionen är dock i allra högsta grad relevant än i dag. Avtal som ingåtts mellan den 1 juli 1998 och 16 december 2009 omfattas av konventionens tillämpningsområde enligt artikel 28 i Rom I-förordningen och övergångsbestämmelserna i den numera upphävda lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (se prop. 2013/14:243 s. 47). Dessutom har Danmark inte tillträtt Rom I-förordningen utan tillämpar fortfarande Romkonventionen (skäl 46 till Rom I-förordningen).
53 För en utförlig genomgång av dessa lagvalsreglers bakgrund och tillkomst hänvisas till Hellner, s. 22. 54 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för
utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), EUT L 199, 31.7.2007, s. 40–49. 55 Vid denna tidpunkt hade EG genom det s.k. Amsterdamfördraget från 1999 bemyndigats att anta rättsakter på
området för rättsligt samarbete, varför reglerna kunde ges formen av en förordning istället för en konvention. Detta bemyndigande möjliggjorde också transformeringen av Bryssel- och Romkonventionerna till EU-förordningarna med motsvarande namn.
56 Bland undantagna frågor inom förmögenhetsrätten märks t.ex. frågan om lagval vid utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i kränkning av privatlivet, se artikel 1(2)(g) i Rom II-förordningen. Personrätten är ett helt rättsområde som inte omfattas av EU:s gemensamma behörighets- och lagvalsregler, se bl.a. artiklarna 1(2)(a) i Bryssel Ia-förordningen respektive Rom I-förordningen.
14
2.2.2 Bryssel Ia-förordningen
Det mest centrala regelverket inom EU:s internationella processrätt är Bryssel Ia-förordningen.
Förordningen är ett s.k. dubbelt instrument, vilket innebär att det innehåller regler om både
domsrätt och erkännande samt verkställighet av avgöranden.57 Genom att förordningen fastställer
enhetliga och direkt tillämpliga behörighetsregler har villkoren för erkännande och verkställighet
kunnat göras enkla.58 Behörighetsreglerna i förordningen kan alltså egentligen sägas utgöra ett
medel för att uppnå det huvudsakliga ändamålet med förordningen, nämligen ”fri rörlighet för
domar”.59 Detta till trots kan nog behörighetsreglerna sägas utgöra förordningens kärna och det
är också dessa regler som vållat flest tillämpningsproblem.60
Förordningens behörighetsregler finns i kapitel II (artiklarna 4–35). Fördelningen av behörigheten
mellan medlemsstaterna sker efter i reglerna fastlagda sakliga och förutsebara
anknytningskriterier, där det grundläggande anknytningskriteriet utgörs av svarandens hemvist.
Denna behörighetsgrund kompletteras emellertid av andra grunder för behörighet, varav vissa till
och med exkluderar dess tillämpning. Bland de övriga behörighetsgrunderna märks, för denna
uppsats vidkommande, särskilt artikel 7(1) för avtal respektive artikel 7(2) för skadestånd utanför
avtalsförhållanden. En översikt över förordningens behörighetsregler ges i avsnitt 2.3 nedan.
Kapitel II innehåller också kompletterande regler om hur domstolarna ska gå till väga när de
prövar sin behörighet (artiklarna 27 och 28), litispendens och mål som har samband med varandra
(artiklarna 29–34) och interimistiska åtgärder (artikel 35). I korthet går de förstnämnda reglerna
ut på att domstolen vid behörighetsprövningen ex officio ska beakta behörighetsreglerna i
förordningen.61 Litispendens- och konnexitetsreglerna är förhållandevis komplicerade och kan
inte behandlas närmare här, men grundas på principen att den domstol där talan först väckts har
företräde vid prövningen av behörigheten.
Bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden finns i förordningens kapitel III
(artiklarna 36–57). Reglerna härom är mycket liberala – huvudprincipen är att en dom meddelad
i en medlemsstat utan vidare ska erkännas (d.v.s. tillerkännas negativ och positiv rättskraft)62 och
57 Se Bogdan, s. 103. 58 Se skäl 2 till Bryssel I-förordningen och Pålsson & Hellner, p. 7. 59 Jfr Jenard-rapporten, s. 7. 60 Se Sjövall, F., & Rudvall, S., De europeiska civilprocessförordningarna. En kommentar, 2018 [cit. Sjövall &
Rudvall], s. 20. 61 Dessa regler bör dock läsas tillsammans med regeln om s.k. tyst prorogation i artikel 26. För en utförligare
kommentar, se Sjövall & Rudvall, s. 203 ff. 62 Se Pålsson & Hellner, p. 152 ff.
15
verkställas i en annan medlemsstat.63 Domen får aldrig omprövas i sak av domstolen i en annan
medlemsstat. Endast i vissa strikta undantagsfall, som i huvudsak hänför sig till den formella
prövningen av förfarandet som ligger bakom den aktuella domen, kan utgöra hinder för
erkännande och verkställighet.64
En förutsättning för att både reglerna om behörighet respektive erkännande och verkställighet ska
bli tillämpliga är att frågan omfattas av förordningens sakliga tillämpningsområde. Förordningen
är enligt artikel 1(1) tillämplig på privaträttens område.65 Från detta område undantas genom
artikel 1(2) nästintill hela familje- och successionsrätten, insolvensförfaranden, socialrättsliga
förfarande och skiljeförfaranden.66 Dessutom krävs det – trots att det inte följer av
förordningstexten – att frågan uppvisar någon form av anknytning till utlandet.67
Medlemsstaternas rent interna angelägenheter ska alltså inte underkastas förordningens
bestämmelser. Slutligen bör det noteras att förordningen inte heller är tillämplig på förfaranden
som har inletts före den 10 januari 2015.68
2.2.3 Rom I- och Rom II-förordningarna
På det förmögenhetsrättsliga området regleras, såsom framgått, två av de tre grundpelarna inom
EU:s internationella privat- och processrätt av en enda förordning. Den sista pelaren – frågan om
tillämplig lag – har å sin sida blivit föremål för reglering i två centrala förordningar: Rom I-
förordningen för tillämplig lag för avtalsförpliktelser respektive Rom II-förordningen för
tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser. Det övergripande syftet med harmoniserade
lagvalsregler är att främja den inre marknaden. Förutsebarheten och rättssäkerheten ökar om
lagvalet blir detsamma oavsett i vilken medlemsstat talan väcks, vilket i sin tur främjar den fria
rörligheten för domar och – i förlängningen – den inre marknaden.69
63 Bryssel I-förordningen fordrade för verkställighet ett särskilt exekvaturförfarande (i förordningen betecknad
verkställighetsförklaring). Slopandet av detta krav var en av de större nyheterna med Bryssel Ia-förordningen. 64 Se artikel 45 och kommentaren till denna i Sjövall & Rudvall, s. 279 ff. 65 Begreppet ska tolkas autonomt. Se, för en utförlig redogörelse för begreppet och till det hänförlig praxis, Rogerson,
P., Article 1, Magnus U., & Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law. Commentary Brussels Ibis Regulation, 2016, s. 53–86, på s. 63 ff.
66 Se Bogdan, s. 104 med hänvisningar. 67 Se bl.a. Owusu, mål C-281/02, p. 25–26. Närmare om innebörden av detta krav, se Briggs, A., Civil Jurisdiction
and Judgements, 2015 [cit. Briggs], s. 53 ff. Detta rekvisit är dock per automatik uppfyllt när det rör sig om en tillämpning av reglerna om erkännande och verkställighet av utländska domar – redan det faktum att domen har meddelats i en annan medlemsstat medför att saken uppvisar tillräcklig internationell karaktär. Se härom Pålsson & Hellner, p. 24.
68 Artiklarna 66 och 81. På förfaranden inledda innan denna tidpunkt tillämpas Bryssel I-förordningen. 69 Jfr skäl 4 och 6 till Rom I- respektive Rom II-förordningen.
16
Det finns inte utrymme att behandla Romförordningarnas materiella bestämmelser här. En
intressant fråga är emellertid hur tillämpningsområdena för Rom I- och Rom II-förordningarna
förhåller sig till tillämpningsområdena för de särskilda behörighetsgrunderna för avtal respektive
skadestånd utanför avtalsförhållanden i Bryssel Ia-förordningen. I skälen till de båda
Romförordningarna erinras om att deras tillämpningsområden och bestämmelser bör
överensstämma med Bryssel I(a)-förordningen.70 Innebär det att rättsförhållanden som
kvalificerats såsom ett avtal vid tillämpningen av artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ska anses
falla inom tillämpningsområdet för Rom I-förordningen, och mutatis mutandis vad angår artikel
7(2) visavi Rom II-förordningen?71 Och i vad mån kan ledning hämtas från den omständigheten
att ett visst rättsinstitut, exempelvis avtalsenlig subrogation, regleras i Rom I-förordningen – och
alltså för lagvalets vidkommande är att anse som avtalsrättsligt – när det kommer till att
kvalificera samma rättsinstitut inom ramen för Bryssel Ia-förordningen?72 Det finns inget
allmängiltigt svar på dessa frågor, vilket är ganska naturligt med hänsyn till förordningarnas olika
funktioner och ändamål, men både i rättspraxis och i litteraturen används ofta behovet av en
överensstämmande tillämpning av förordningarna som argument i kvalifikationsfrågor.73
2.3 Närmare om behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen
2.3.1 Den allmänna behörighetsregeln – forum domicilii
I artikel 4 i Bryssel Ia-förordningen återfinns förordningens huvudregel, nämligen att domstolarna
i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist är behöriga att pröva tvister som faller inom
förordningens tillämpningsområde (forum domicilii).74 Var käranden har sitt hemvist har i detta
avseende ingen betydelse.75 Inte heller kräver artikel 4 att tvisten ska ha någon anknytning i sak
till den medlemsstat som tillerkänns behörighet genom bestämmelsen, varför bestämmelsen i
denna mening är den enda allmänna behörighetsregeln i förordningen.
70 Skäl 7 till Rom I- respektive Rom II-förordningen. 71 För rättspraxis som talar i denna riktning, se bl.a. ERGO Insurance, förenade målen C-359/14 och C-475/14,
p. 43–44. Jfr dock Kainz, mål C-45/13, p. 20. Frågan diskuteras i bl.a. Hellner, s. 45 ff. och Wilderspin, M., The European Private International Law of Obligations, 2015, s. 53 ff.
72 Se t.ex. Kareda, mål C‑249/16, p. 32 och Arcado, mål 9/87, p. 15. 73 Se rättsfallshänvisningar i de två ovanstående noterna. Ett exempel från litteraturen är Mankowski, s. 165 f. 74 Hemvisten är endast autonomt definierad för juridiska personer i artikel 63. För fysiska personer gäller enligt
artikel 62 istället, i korthet, att frågan om en person har hemvist i en viss medlemsstat ska prövas enligt den medlemsstatens lag.
75 Kärandens hemvist kan även vara beläget i en icke-medlemsstat, se t.ex. Group Josi, mål C-412/98, p. 59 och 61.
17
Utöver att utgöra den centrala behörighetsgrunden begränsar också svarandens hemvist det
territoriella tillämpningsområdet av förordningens behörighetsregler.76 Av artikel 6 följer
nämligen att behörigheten, med vissa i artikeln angivna undantag,77 bestäms av medlemsstaternas
nationella regler för det fall svaranden inte har hemvist i en medlemsstat.78
Att Bryssel Ia-förordningen, liksom dess föregångare,79 tillmäter svarandens hemvist så stor vikt
grundar sig i tanken att svaranden bör gynnas i forumhänseende.80 Det är av förklarliga skäl
svårare för denne att behöva svara i en domstol i en främmande stat och därför bör så endast
tillåtas när det är motiverat med hänsyn till partsautonomin eller tvisteföremålets anknytning till
en annan stat.81
Artikel 4 utgör huvudregeln i den meningen att det krävs att en i förordningen uttryckligen
angiven behörighetsgrund är för handen för att talan mot en svarande med hemvist i en
medlemsstat ska kunna väckas vid domstolarna i en annan medlemsstat.82 Som kommer att
framgå i det följande finns det dock en mängd behörighetsgrunder i förordningen som
kompletterar eller rentav ersätter behörighetsgrunden i artikel 4, varför det kan ifrågasättas om
det verkligen går att tala om den som ”huvudregel”.83
2.3.2 De särskilda behörighetsgrunderna i artikel 7
Artikel 7 insorteras under ett avsnitt i Bryssel Ia-förordningen med rubriken ”Särskilda
behörighetsbestämmelser”. Bestämmelserna i detta avsnitt, artiklarna 7–9, utgör dock långt ifrån
de enda särskilda behörighetsreglerna i förordningen, varför det kanske vore mer lämpligt att
benämna dem ”fakultativa behörighetsregler”.84 Det som är utmärkande för behörighetsreglerna
76 Tillämpligheten av förordningens bestämmelser om litispendens (se Overseas Union Insurance, mål C-351/89,
p. 13–14) och, inte minst, erkännande och verkställighet begränsas däremot inte av svarandens hemvist. 77 Undantagen omfattar tvister där en konsument väckt talan vid sitt hemvistforum (artikel 18.1), tvister där en
arbetstagare väckt talan vid den ort där han eller hon utfört sitt arbete (artikel 21.2), tvister som omfattas av ett prorogationsavtal (artikel 25) och tvister där saken har så nära anknytning till en viss stat att domstolarna i den staten har exklusiv behörighet i enlighet med artikel 24.
78 För svenskt vidkommande innebär detta att behörigheten vanligtvis ska bestämmas med ledning av andra internationella regelverk, såsom Luganokonventionen (EUT L 147, 10.6.2009, s. 5–43) för det fall svaranden har hemvist i antingen Island, Norge eller Schweiz, eller, i avsaknad av tillämpliga sådana, genom en analog tillämpning av 10 kap. rättegångsbalken (1942:740) (se härom Bogdan, s. 115 ff.).
79 Motsvarande regel föreskrivs i artikel 2 i Bryssel I-förordningen och Brysselkonventionen. 80 Denna idé kan härledas ända från den romerskrättsliga grundsatsen actor sequitur forum rei. Se Jenard-rapporten,
s. 18 f. 81 Se skäl 15 till förordningen. 82 Artikel 5 i förordningen. 83 Se t.ex. hur hierarkin mellan behörighetsgrunderna illustreras i Calster, G., European Private International Law,
2016, s. 25. 84 Jfr Pålsson, L., The Unruly Horse of the Brussels and Lugano Conventions: The Forum Solutionis, Festskrift til
Ole Lando – Papers dedicated to Ole Lando, 1997, s. 259–282 [cit. Pålsson FS Lando], på s. 260.
18
i detta avsnitt, inte minst för de som föreskrivs i artikel 7, är nämligen att de är fakultativa i
meningen att käranden kan välja mellan att väcka talan vid domstolarna i svarandens hemviststat
enligt artikel 4 eller vid den domstol som pekas ut avsnittets behörighetsregler.85
Artikel 7 ger käranden möjlighet att väcka talan i en domstol som har en nära anknytning till
tvisteföremålet.86 Det är emellertid inte fråga om att låta den domstol där talan väckts
skönsmässigt avgöra huruvida den med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet
kan anses ha en nära anknytning till tvisteföremålet. Det är endast vissa i bestämmelsen bestämda
anknytningsfaktorer som är behörighetsgrundande.87 Två av dessa anknytningsfaktorer är särskilt
centrala: uppfyllelseorten för avtalsförpliktelser enligt artikel 7(1) och skadeorten88 vid
utomobligatoriska skadeståndsanspråk enligt artikel 7(2).89 Det är med hänsyn till bl.a. en
underlättad bevisupptagning och närheten till tvisten som domstolarna vid dessa orter anses väl
lämpade att pröva tvister som rör avtal respektive utomobligatoriskt skadestånd.90
Att det är just den geografiska närheten till tvisten som motiverar förekomsten av behöriga
domstolar utanför svarandens hemviststat återspeglas också i faktumet att
behörighetsbestämmelserna i artikel 7 – till skillnad från bl.a. huvudregeln i artikel 4 – inte bara
bestämmer vilken medlemsstats domstolar som är behöriga, utan även direkt pekar ut vilken
specifik domstol i medlemsstaten som har behörighet att uppta tvisten till prövning.91 Det sagda
framgår av att reglerna hänvisar till domstolen för en viss ort, såsom uppfyllelseorten för den
relevanta avtalsförpliktelsen, och inte till domstolarna i en viss medlemsstat.92 Artikel 7 avgör
med andra ord – i gränsöverskridande sammanhang – såväl den internationella som den lokala
behörigheten.93
85 Den fakultativa karaktären av artikel 7 framgår direkt av dess ordalydelse: ”talan […] får väckas” (min kurs.). 86 Jfr skäl 16 till förordningen. 87 Jfr skäl 15 till förordningen. 88 Med denna ort avses både den ort där skadan inträffade och den ort där den skadegörande handlingen vidtogs enligt
avgörandet i Bier, mål 21/76, p. 19. 89 Utöver dessa situationer uppställer artikel 7 särskilda behörighetsgrunder för enskilda anspråk i brottmål (p. 3),
tvister om äganderätt till kulturföremål (p. 4), tvister hänförliga till verksamheten vid en filial, agentur eller annat verksamhetsställe (p. 5), truster (p. 6) och tvister om betalning av bärgarlön (p. 7).
90 Se Besix, mål C-256/00, p. 31 och Henkel, mål C-167/00, p. 46. Huruvida denna motivering alltid har fog för sig diskuteras av bl.a. Lehmann i Dickinson & Lein, s. 133.
91 Se Jenard-rapporten, s. 22. 92 Artikel 7(6) utgör härvid ett undantag i att den hänvisar till domstolarna i den medlemsstat där trusten har sitt säte. 93 Se Mankowski, s. 144 f. Detta till skillnad från exempelvis den allmänna behörighetsregeln i artikel 4 som endast
bestämmer den internationella behörigheten och överlåter till den utpekade medlemsstatens nationella regler att avgöra vilken lokal domstol som är behörig. Se Pålsson & Hellner, p. 34.
19
2.3.3 Övriga behörighetsregler i förordningen
Bryssel Ia-förordningen innehåller utöver de ovannämnda särskilda behörighetsgrunderna i
artikel 7 ett antal ytterligare behörighetsregler som i olika hänseenden kompletterar eller ersätter
den allmänna behörighetsregeln i artikel 4. Dessa ska kort beröras nedan.
Artikel 24 reglerar ett antal situationer i vilka domstolarna i en medlemsstat, oberoende av var
parterna har hemvist, är exklusivt behöriga på grund av tvisteföremålets särskilt starka anknytning
till denna stat.94 Den exklusiva behörigheten medför obehörighet för domstolarna i de övriga
medlemsstaterna, oaktat att det kan finnas en annan (till synes) tillämplig behörighetsgrund i
förordningen.95 Domstolarna är dessutom enligt artikel 27 skyldiga att ex officio undersöka om
det finns en annan domstol som är exklusivt behörig enligt bestämmelserna i artikel 24 och, om
så befinns vara fallet, avvisa talan.
Förutsatt att en talan inte faller under något av de exklusivt reglerade fallen i artikel 24 blir
domstolen där talan väckts behörig i enlighet med artikel 26 om svaranden går i svaromål utan att
invända mot domstolens behörighet (s.k. tyst prorogation). Denna behörighetsgrund är, utöver
den nyssnämnda begränsningen, generell i den bemärkelsen att dess tillämpningsområde inte är
inskränkt till vissa typer av tvister.96
Ett annat, högst centralt, undantag från principen om forum domicilii utgörs av de s.k.
prorogationsavtalen. Två parter kan, oberoende av deras hemvist, avtala om att en domstol eller
domstolarna i en viss medlemsstat ska vara behöriga att pröva tvisten.97 Om inte annat avtalats
betraktas de härigenom utpekade domstolarna som exklusivt behöriga.98
För vissa typer av tvister, involverande en avtalspart som typiskt sett är att betrakta som svagare
och därmed skyddsvärd, regleras behörigheten särskilt.99 Det rör sig om försäkringstvister
94 Jfr Group Josi, mål C-412/98, p. 46. Det rör sig om tvister (eller andra rättsliga förfaranden) avseende sakrätt i
eller nyttjanderätt till fast egendom (p. 1), en associations interna förhållanden (p. 2), registerfrågor (p. 3), vissa immateriella rättigheter (p. 4) eller verkställighet av domar (p. 5). Som framgår rör det sig i huvudsak om frågor som omfattas av tvingande lagstiftning i samtliga medlemsstater. Se Pinheiro, L., Article 24, Magnus U., & Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law. Commentary Brussels Ibis Regulation, 2016, s. 558–583, på s. 561.
95 Det sagda gäller inte bara behörighet grundad på den allmänna regeln i artikel 4 eller de särskilda behörighetsreglerna i artiklarna 7 eller 8, utan gäller även prorogationsavtal enligt artikel 25 eller s.k. tyst prorogation enligt artikel 26.
96 Se dock den särskilda skyddsregeln i artikel 26(2) till förmån för den svagare parten i försäkrings-, konsument- och arbetstvister.
97 Parternas autonomi i behörighetshänseende är emellertid starkt begränsad i försäkrings-, konsument- och anställningsavtal, se artiklarna 15, 19 respektive 23(2).
98 Artikel 25(1). Exklusiviteten kan dock brytas genom tyst prorogation. 99 Jfr skäl 18.
20
(artiklarna 10–16), konsumenttvister (artiklarna 17–19) och tvister om anställningsavtal
(artiklarna 20–23). I sådana tvister regleras behörigheten exklusivt av för den svagare parten
förmånliga behörighetsregler med följden att andra behörighetsgrunder i förordningen inte kan
tillämpas.100
Slutligen finns det ytterligare behörighetsgrunder i artikel 8 som kan tillgripas vid vissa slag av
samband mellan den talan som väckts och andra mål. Likt behörighetsreglerna i artikel 7 är
behörighetsgrunderna i artikel 8 avsedda att komplettera – inte exkludera – den allmänna
behörighetsregeln i artikel 4. Här är emellertid inte behörigheten beroende av tvistemålets
karaktär utan av dess processuella gemenskap med andra mål.101
100 Med undantag för behörighet genom tyst prorogation, se dock ovan not 96. 101 Se Sjövall & Rudvall, s. 92 ff.
21
3 Internationell behörighet i avtalsrättsliga tvister
3.1 Inledning I föregående avsnitt gavs en översiktlig bild av behörighetsgrunderna som Bryssel Ia-
förordningen uppställer och i vilka situationer de blir tillämpliga. Bland dessa intar den särskilda
behörighetsgrunden för avtalsrättsliga tvister i artikel 7(1) en central ställning. Så snart tvisten
knyter an till ett avtal – och det inte rör sig om en av de särreglerade avtalstyperna och avtalet inte
heller innehåller en prorogationsklausul – kan käranden utnyttja bestämmelsen för att väcka talan
vid en domstol belägen utanför svarandens hemviststat.102 Till följd av dess vidsträckta
tillämpningsområde måste artikel 7(1) kunna anpassas till en mängd olika situationer
involverande ett avtal, vilka sinsemellan kan uppvisa stora olikheter.
Artikel 7(1) är en av förordningens mest komplexa bestämmelser.103 Det återspeglas inte minst i
EU-domstolens omfattande rättspraxis rörande bestämmelsens tolkning. Den nationella
domstolen fordras inte sällan göra noggranna överväganden för att avgöra om bestämmelsen
överhuvudtaget är tillämplig, och i sådana fall vilken domstol som regeln pekar ut som behörig.
I förevarande avsnitt ska redogöras för behörighetsregelns systematik, funktion och
tillämpning.104 Efter en inledande introduktion till bestämmelsen behandlas de olika elementen
av artikel 7(1) i den ordning en domstol har att ta ställning till dem. Den grundläggande
förutsättningen för bestämmelsens tillämplighet, att talan ska avse avtal, är dock föremål för
särskilt ingående analys i nästföljande avsnitt 4 och behandlas följaktligen inte här.
102 Det sagda är föremål för vissa begränsningar, bl.a. att en uppfyllelseort för den relevanta avtalsförpliktelsen kan
identifieras, vilka kommer att diskuteras närmare nedan. 103 Se Lehmann i Dickinson & Lein, s. 142 och Pålsson FS Lando, s. 259. 104 Det måste understrykas att det här inte finns utrymme att på djupet analysera regelns samtliga beståndsdelar. Av
denna anledning ges i framställningen löpande vidare läshänvisningar.
22
3.2 Introduktion till artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen
3.2.1 Bakgrund
Artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ger käranden möjligheten att i avtalsrättsliga tvister väcka
talan vid domstolen för uppfyllelseorten för den avtalsförpliktelse som talan avser. Detta
internationella forum contractus solutionis har inte mycket mer gemensamt med det svenska
forum loci contractus i 10 kap. 4 § rättegångsbalken (1942:740) annat än det förhållandet att båda
gäller för avtal.105 Där den senare anvisar domstolen vid orten där avtalet ingicks pekar den förra
som nämnts till domstolen för uppfyllelseorten för avtalet.106
Den särskilda behörigheten för avtalsrättsliga tvister har motiverats med att det ”ur
processföringssynpunkt föreligger en särskilt nära förbindelse mellan tvisten och den domstol
som kan föreläggas att avgöra den” (d.v.s. domstolen vid uppfyllelseorten).107 Vad som åsyftas
härmed är troligen närheten till den bevisning som kan komma att läggas fram i målet.108
Artikel 7(1) fungerar också som en motvikt till det förhållandevis starka skydd som den allmänna
behörighetsregeln i artikel 4 ger svaranden.109 Genom bestämmelsen ges käranden möjlighet att
föra talan i ett mer neutralt forum, eller – i många fall – rentav domstolarna i sin egen hemstat.110
Regeln utgör dock alltjämt ett alternativ till artikel 4 och käranden kvarstår med möjligheten att
stämma svaranden i dennes hemviststat.
Regeln återfanns redan i Brysselkonventionen från 1968, men modifierades i några väsentliga
hänseenden vid Bryssel I-förordningens tillkomst.111 Då infördes tilläggsregeln i (nuvarande)
artikel 7(1)(b), genom vilken ”uppfyllelseorten för den förpliktelse talan avser” bestämts
autonomt för alla förpliktelser som uppstår vid försäljning av varor (köpeavtal) respektive
utförande av tjänster (tjänsteavtal). I tvister som uppkommer ur dessa avtal behöver domstolen
således inte längre identifiera just den förpliktelse som talan avser och särskilt bestämma
105 Jfr Bogdan, s. 107. Den svenska kontraktsforumregeln behandlas närmare i Dennemark, S., Om svensk domstols
behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, 1961, s. 186 ff. 106 Om skälen till varför forum solutionis valdes framför forum loci contractus i den europeiska regleringen, se Jenard-
rapporten, s. 22. 107 Tessili, mål 12/76, p. 13. EU-domstolen har dock själv medgett att den domstol som regeln i konkreta fall pekar
ut som behörig kan sakna samband med tvisteföremålet, se Custom Made Commercial, mål C-288/92, p. 16–19. 108 Se Pålsson & Hellner, p. 45. 109 Se Mankowski, s. 143. 110 Se Pålsson FS Lando, s. 261 och Lehmann i Dickinson & Lein, s. 143. 111 Brysselkonventionens artikel 5(1) – motsvarigheten till Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1) – omfattade även
anställningsavtal. Genom Bryssel I-förordningen blev dessa avtal föremål för särskild reglering i ett eget avsnitt.
23
uppfyllelseorten för denna. Denna övning behöver domstolen numera endast företa i fråga om
avtalsrättsliga tvister som inte är hänförliga till de två nämnda avtalstyperna.112
3.2.2 Struktur
Artikel 7(1) har följande lydelse:
Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:
a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.
b) Vid tillämpning av denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser
— vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,
— vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.
c) Om led b inte gäller, ska led a gälla.
Den enkla grundtanken bakom artikel 7(1) – talan ska få väckas där ett avtal har utförts – till trots
är bestämmelsen till sin utformning komplex.113 En närmare presentation är därför berättigad.
Led (a) uppställer vad som synes vara bestämmelsens generella regel, nämligen att talan får
väckas vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. Denna lokution
innebär att behörigheten är avhängig vilken förpliktelse i det aktuella avtalet som ligger till grund
för kärandens talan.114 Emellertid har led (a), trots sin generella karaktär, en mer begränsad
betydelse i praktiken. Bestämmelsens hierarki ger nämligen för handen att behörighetsregeln i
led (a) endast ska tillämpas om avtalet inte omfattas av led (b), 115 vilket merparten av avtalen i
det praktiska näringslivet gör. Av denna anledning betraktas led (b) som bestämmelsens
huvudregel, medan led (a) har karaktären av en reservbestämmelse.116
I led (b) är uppfyllelseorten, som nämnts, gemensamt (och inte minst autonomt) bestämd för alla
förpliktelser hänförliga till två av de viktigaste avtalskategorierna.117 Enligt första strecksatsen
112 Se nedan avsnitt 3.4. 113 Det återspeglas bl.a. i den kompromiss mellan en strävan efter en autonom lösning (led (b)) och ett bevarande av
den modell som gällde enligt Brysselkonventionen (led (a)) som bestämmelsen utgör. Se Mankowski, s. 161. 114 De Bloos, mål 14/76, p. 11. 115 Corman-Collins, mål C-9/12, p. 42 116 Se Mankowski, s. 161 f. och Sjövall & Rudvall, s. 72. 117 Led (b) är emellertid dispositiv i det att parterna kan avtala om en annan uppfyllelseort för avtalet. Se Pålsson &
Hellner, p. 50.
24
ska vid försäljning av varor uppfyllelseorten anses vara den ort i en medlemsstat dit varorna enligt
avtalet har eller skulle ha levererats. Vid utförande av tjänster är det istället den ort där tjänsten
har utförts som ska anses utgöra uppfyllelseorten. För dessa avtalstyper gäller samma
uppfyllelseort oavsett vilken avtalsförpliktelse som käranden grundar sin talan på.
Led (c) kan tyckas konstatera det självklara, nämligen att prövningen ska ske enligt led (a) för
alla avtal som inte är att hänföra till avtalstyperna i led (b). Det följer redan av bestämmelsens
utformning. Led (c) fyller emellertid en funktion för det fall talan avser försäljning av varor eller
utförande av tjänster, men där led (b) pekar ut orten i en icke-medlemsstat. I dessa fall följer det
av led (c) att uppfyllelselorten får bestämmas enligt den generella regeln i led (a).118
Att notera är också att det inledande ledet till artikel 7 ställer upp en ytterligare begränsning i
regelns tillämplighet: ”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en
annan medlemsstat” (min kurs.) i enlighet med förutsättningarna i artikel 7(1), vilket innebär att
den inte kan utnyttjas för att tillskapa ett ytterligare behörigt lokalt forum i svarandens
hemviststat.119 Alltjämt gäller naturligtvis jämlikt artikel 6.1 att svaranden måste ha hemvist i en
medlemsstat för att en tillämpning av artikel 7 överhuvudtaget ska aktualiseras.
3.2.3 Det praktiska tillvägagångssättet för att bestämma uppfyllelseorten
När en domstol har att göra en behörighetsprövning i enlighet med artikel 7(1) bör den behandla
de olika momenten i prövningen i följande ordning. I ett första skede måste domstolen ta ställning
till om det ifrågavarande käromålet överhuvudtaget avser ett avtal i bestämmelsens mening.120
Därefter bör domstolen undersöka om avtalet innehåller en uttrycklig överenskommelse om
uppfyllelseort för den förpliktelse som talan avser; om så är fallet ska denna vara styrande.121
Innehåller avtalet ingen överenskommelse härom bör domstolen ta ställning till om avtalet är att
kvalificera såsom rörande försäljning av varor eller utförande av tjänster. Om så är fallet ska
uppfyllelseorten bestämmas enligt led (b). Kommer domstolen vid denna prövning fram till att
uppfyllelseorten är belägen utanför EU ska den som nämnts falla tillbaka på led (a). Även för det
118 Se EU-kommissionens motivering till dess förslag till Bryssel I-förordningen, KOM(1999) 348 slutlig, s. 12. 119 Se Mankowski, s. 154. 120 Se närmare avsnitt 4 nedan. 121 Det här gäller explicit för avtal rörande försäljning av varor och utförande av tjänster enligt bestämmelsens led (b)
(se även Car Trim, mål C‑381/08, p. 46). Se dock Briggs, s. 221. För övriga avtal följer det av rättspraxis, se bl.a. Zelger, mål 56/79, p. 5. Gränsdragningen mellan en överenskommelse om uppfyllelseort och en prorogationsklausul kan dock vålla problem. För att inte överenskommelsen ska anses utgöra ett ”förtäckt” prorogationsavtal måste den överenskomna uppfyllelseorten ha ett verkligt samband med det egentliga föremålet för avtalet. Se härom MSG, mål C-106/95, p. 31–35 och Pålsson FS Lando, s. 275 f.
25
fall domstolen finner att avtalet inte kan hänföras till de särskilt reglerade avtalstyperna i (b) ska
den bestämma uppfyllelseorten i enlighet med led (a).122
I sin praktiska tillämpning bör alltså domstolen alltid utgå från led (b).123 Av det skälet behandlas
detta moment före led (a) nedan.
3.3 Led (b) – Försäljning av varor och utförande av tjänster
3.3.1 Inledning
Genom led (b) bestäms uppfyllelseorten autonomt för de två viktigaste avtalstyperna, nämligen
avtal om försäljning av varor respektive utförande av tjänster. Denna särreglering infördes för
att motverka de nackdelar som det inneburit att behöva identifiera den specifika förpliktelse som
tvisten avsåg och i enlighet med EU-domstolens praxis bestämma uppfyllelseorten för
förpliktelsen enligt den i målet tillämpliga nationella rätten.124 Denna praxis gäller fortfarande i
fråga om andra avtal än de ovannämnda och redogörs för nedan i avsnitt 3.4.
Innebörden av led (b) är att endast den för de ifrågavarande avtalen karakteristiska förpliktelsen
är relevant när uppfyllelseorten ska bestämmas, nämligen säljarens skyldighet att leverera varan
respektive tjänsteutförarens skyldighet att utföra tjänsten.125 Alla tvister avseende alla
förpliktelser enligt ett köpeavtal eller ett tjänsteavtal ska alltså hänföras till domstolen för
uppfyllelseorten för dessa karakteristiska förpliktelser, oberoende av vilken avtalsförpliktelse som
åberopas till grund för talan.126
I linje med det sagda är det alltså avtalstypen, och inte den förpliktelse som ligger till grund för
talan, som är avgörande vid bestämmandet av uppfyllelseorten enligt led (b). För att till fullo bryta
kopplingen till medlemsstaternas nationella rätt i fråga om dessa avtal är det nödvändigt att tolka
122 Angående stycket, se Mankowski, s. 162. 123 Jfr Granarolo, mål C-196/15, p. 31. 124 Se EU-kommissionens motivering till dess förslag till Bryssel I-förordningen, KOM(1999) 348 slutlig, s. 14.
Nackdelarna bestod bl.a. av hämmad förutsebarhet och enhetlighet – två av förordningens centrala ändamål. Jfr Krejci Lager, mål C-469/12, p. 22.
125 Jfr Car Trim, mål C‑381/08, p. 31. 126 Se Sjövall & Rudvall, s. 72. Att den förpliktelse som talan grundar sig på är en för vilken det i enlighet med
principerna som gäller för led (a) (se avsnitt 3.4.3 nedan om rättsfallet Besix) inte går att bestämma en uppfyllelseort är härvid utan betydelse. Inte heller det förhållandet att talan inte avser någon specifik förpliktelse överhuvudtaget, utan syftar till att få fastställt att avtalet i sin helhet är ogiltigt, bör ha någon betydelse (se närmare avsnitt 4.3.4 nedan).
26
begreppen ”försäljning av varor” och ”utförande av tjänster” autonomt, utan hänvisning till hur
avtalet kvalificeras enligt nationell rätt.127
3.3.2 När rör det sig om försäljning av varor?
I de flesta fall vållar det sällan några större bekymmer att kvalificera ett avtal såsom rörande
försäljning av varor. Överlåts äganderätten till en vara mot betalning rör det sig om ett köpeavtal
i den mening som avses i led (b).128 Det kan emellertid förekomma omständigheter som gör
gränsdragningen mot tjänsteavtal svårare. Exempelvis är det inte ovanligt att ett överlåtelseavtal
innehåller biförpliktelser, såsom installation och underhåll av varan. EU-domstolen har härvid
uttryckt att ”[e]tt avtal vars karakteristiska förpliktelse är leverans av en vara kvalificeras som
’försäljning av varor’”.129 Så länge själva överlåtelsen framstår som det dominerande
avtalsmomentet bör förekomsten av biförpliktelser vara ovidkommande för kvalifikationen.130
I linje med det ovanstående är ett leasingavtal inte att kvalificera som ett köpeavtal eftersom det
saknar ett överlåtelsemoment.131 Inte heller återförsäljningsavtal och andra distributionsavtal, som
kännetecknas av sin karaktär av ramöverenskommelser, är härvid att betrakta som köpeavtal.132
De avtal genom vilka enskilda varor köps inom ramen för ett återförsäljnings- eller
distributionsavtal torde emellertid kunna kvalificeras som köpeavtal.133
Det kan även vara svårt att bedöma huruvida det utgör en tjänst eller ett köp när leverantören har
åtagit sig att tillverka eller framställa en vara åt beställaren. Enbart det förhållandet att den vara
som har beställts först måste tillverkas (eller framställas) påverkar inte kvalificeringen.134 Om
däremot beställaren tillhandahåller ”allt eller större delen” av tillverkningsmaterialet kan avtalet
vara att kvalificera som ett tjänsteavtal.135 Även utformning av leverantörens ansvar kan härvid
beaktas. Svarar leverantörer för kvaliteten på den tillverkade varan och för att den
127 Jfr Car Trim, mål C‑381/08, p. 34–39. Se även Lehmann i Dickinson & Lein, s. 147. 128 Se Briggs, s. 222. Vederlaget behöver inte bestå i pengar. Briggs förespråkar i allmänhet en flexibel och vid
definition av köpeavtalet för tillämpningen av artikel 7(1)(b). 129 Car Trim, mål C‑381/08, p. 32. I fråga om vissa s.k. blandade avtal, som till lika stora delar innehåller element av
både försäljning och tjänst, kan det dock vara vanskligt att försöka bestämma vilken förpliktelse som är den karakteristiska. För en närmare analys av hur led (b) ska tillämpas på sådana avtal hänvisas till Danieli, D., Mixed contracts under the Brussels Ia Regulation: searching for a “jurisdictional identity”, JPrIL 2018, s. 532–548. EU-domstolen vidhåller alltjämt att den ”karakteristiska förpliktelsen” måste identifieras även i dessa fall, jfr Granarolo, mål C-196/15, p. 33–45.
130 Se Dickinson & Lein, s. 148. 131 Se Mankowski, s. 193. Utnyttjar leasetagaren en möjlighet enligt leasingavtalet att ”köpa ut” den leasade varan
kan dock avtalet efter denna tidpunkt komma att kvalificeras som ett köpeavtal. Jfr dock Lehmann i Dickinson & Lein, s. 148.
132 Corman-Collins, mål C-9/12, p. 36. 133 Se Mankowski, s. 193. 134 Car Trim, mål C‑381/08, p. 38. 135 Car Trim, mål C‑381/08, p. 40.
27
överensstämmer med avtalet – och inte bara för att köparens anvisningar utförs på ett riktigt sätt
– talar detta för det rör sig om ett köp och inte en tjänst.136
Det kan noteras att de riktlinjer för kvalificeringen av köpeavtalet som presenterats ovan uppvisar
stora likheter med hur den svenska köplagens (1990:931) tillämplighet har begränsats i vissa
avseenden, se § 2 i den lagen.
En ytterligare – betydelsefull men lätt förbisedd – begränsning av vilka avtal som kan hänföras
till första strecksatsen i led (b) följer av att försäljningen ska avse varor. Begreppet ”varor” bör
förstås som fysisk (materiell) egendom.137 Huruvida det i detta hänseende ska göras någon
åtskillnad mellan lös och fast egendom (såsom denna distinktion upprätthålls i svensk rätt) är
oklart, men troligen ska fast egendom undantas.138 All egendom som enligt svensk rätt är att
betecknas som lös egendom omfattas emellertid inte. Rent immateriella tillgångar, såsom
fordringar, patent, varumärken och aktier139, undantas på grund av deras avsaknad av fysiska
egenskaper.140 Att viss egendom undantas från tillämpningsområdet för CISG141 enligt dess
artikel 2 kan ytterligare tjäna till vägledning för tolkningen av varubegreppet i led (b).142
3.3.3 När rör det sig om utförande av tjänster?
Det är förknippat med avsevärda svårigheter att entydigt definiera vad som ska förstås med
begreppet ”tjänst”, och eftersom detta som bekant ska tolkas autonomt har EU-domstolen sedan
led (b) introducerades genom Bryssel I-förordningen vid åtskilliga tillfällen fått ge besked om hur
begreppet ska tolkas. Precis som vid köpeavtalen är det avtalets karakteristiska förpliktelse som
avgör hur ett avtal ska kvalificeras – är avtalets karakteristiska förpliktelse ett tillhandahållande
av tjänster rör det sig om ”utförande av tjänster” i den mening som avses i led (b).143 Det svarar
emellertid inte på frågan om vad som ska anses utgöra en ”tjänst” i den mening som avses i led (b).
I rättsfallet Falco Privatstiftung uttalade EU-domstolen att begreppet tjänst innebär att
tjänsteutföraren ”utför en bestämd verksamhet mot ersättning”.144 Med ledning av denna
136 Car Trim, mål C‑381/08, p. 42. Se även Mankowski, s. 190 f. 137 Se Mankowski, s. 194. 138 Se Mankowski, s. 195 f. för en diskussion kring detta. 139 Det spelar härvid ingen roll att aktien materialiserats i ett fysiskt värdepapper (ett aktiebrev) eftersom den egentliga
tillgången motsvaras av den (immateriella) andelen i företaget. 140 Se Mankowski, s. 198. Jfr Sjövall & Rudvall, s. 72. 141 The United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (Wien 1980), som i svensk rätt
inkorporerats genom lagen (1987:822) om internationella köp. 142 Se Mankowski, s. 195. 143 Car Trim, mål C‑381/08, p. 32. Vad rör s.k. blandade avtal, se not 129 ovan. 144 Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 29.
28
definition fann EU-domstolen i avgörandet att ett licensavtal, genom vilket innehavaren av en
immateriell rättighet upplåter en rätt att mot vederlag nyttja den immateriella rättigheten, inte
utgör en tjänst i den mening som avses i led (b) eftersom licensgivaren inte utför någon egentlig
verksamhet utan endast förpliktar sig att inte motsätta sig att licensgivaren nyttjar rättigheten.145
EU-domstolen underströk också att begreppet inte kan, såsom är fallet i annan EU-lagstiftning,146
definieras negativt på så sätt att det anses omfatta alla transaktioner som inte utgör leverans av
varor.147
Av avgörandet i Falco Privatstiftung följer att en tjänst måste bestå i en viss positiv aktivitet,
d.v.s. ett faktiskt handlande, av något slag. Negativa aktiviteter, d.v.s. att en avtalspart avstår från
att utföra vissa aktiviteter, omfattas således inte av tjänstebegreppet.148 Detta hindrade emellertid
inte EU-domstolen från att i ett senare rättsfall kvalificera lagring av varor som en tjänst.149 Den
bestämda verksamheten ansågs bestå i att ”motta varorna, förvara dem på en säker plats och att
återlämna dem till den andra avtalsparten i ett ändamålsenligt skick”.150 Den relativt restriktiva
tolkning av led (b) som EU-domstolen gav uttryck för i Falco Privatstiftung151 går sålunda inte
fullt igen i senare rättspraxis.152
Såsom nämnts tidigare har EU-domstolen funnit att återförsäljaravtal utgör ett tjänsteavtal och
inte ett köpeavtal.153 Det var tidigare något säkert huruvida beviljande av kredit utgjorde en
tjänst,154 men EU-domstolen bekräftade i Kareda att så är fallet.155 Andra avtal som enligt EU-
domstolens mening ansetts utgöra tjänsteavtal i den mening som avses i led (b) är avtal om
lufttransport av passagerare (d.v.s. flygresor)156 och handelsagenturavtal157. Även relationen
145 Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 30–32. 146 Se bl.a. artikel 24(1) i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för
mervärdesskatt, EUT L 347, 11.12.2006, s. 1–118. 147 Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 38–42. Slutsatsen motiverades med att tillämpningsområdet för led (a)
annars skulle reduceras avsevärt. 148 Corman-Collins, mål C-9/12, p. 38. 149 Krejci Lager, mål C-469/12, p. 24–25. 150 Krejci Lager, mål C-469/12, p. 27. Utgången kan ifrågasättas mot bakgrund av avgörandet i Falco Privatstiftung
eftersom den karakteristiska förpliktelsen i ett avtal om varulagring är upplåtelsen av en rätt att utnyttja ett visst utrymme – övriga förpliktelser utgör endast biförpliktelser till upplåtelsen. Se vidare Lehmann i Dickinson & Lein, s. 149.
151 Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 43. 152 Jfr Lehmann i Dickinson & Lein, s. 149 och Briggs, s. 223 f. 153 Corman-Collins, mål C-9/12, p. 41, som diskuteras i Sjövall & Rudvall, s. 75. Se även Granarolo, mål C-196/15,
p. 38–42. 154 Se Mankowski i Magnus & Mankowski, s. 206 f. Bogdan ansåg att penninglån inte var att betrakta som en tjänst,
men denna uppfattning utrycktes innan EU-domstolens avgörande i Kareda, se Bogdan, s. 108. 155 Kareda, mål C-249/16, p. 35–38. 156 Rehder, mål C-204/08. 157 Wood Floor, mål C-19/09.
29
mellan ett bolag och dess företagsledare har kvalificerats som utförande av tjänster.158 Relationen
mellan en växelremittent och en växelborgensman betraktas däremot inte som ett tjänsteavtal.159
Andra typer av avtal än de nyssnämnda har inte varit föremål för EU-domstolens prövning sedan
led (b) introducerades, varför omfattningen av tjänstebegreppet ännu inte är helt klarlagd.
Vägledning kan dock med fördel sökas bland medlemsstaternas nationella rättspraxis, även om
denna källa inte är auktoritativ.160 En så viktig avtalstyp som avtal om hyra (av lös egendom)161
har t.ex. inte varit föremål för EU-domstolens prövning. I litteraturen har dock uttalats, med
ledning av principerna som fastlades i Falco Privatstiftung, att sådana avtal inte utgör tjänsteavtal
eftersom det nödvändiga aktivitetskravet saknas.162 Hyresavtalet karakteriseras tvärtom av att
hyresgivaren avstår rådigheten över hyresobjektet.
Något ska också sägas om kravet på att den bestämda verksamheten ska utföras mot ersättning.163
EU-domstolen har härvid slagit fast att det inte behöver röra sig om ersättning i form av ett
penningbelopp, utan även icke monetära fördelar som tillkommer en part enligt avtalet kan vara
tillräckligt för att denne ska anses ha erhållit ersättning.164
3.3.4 Uppfyllelseorten för köpeavtal och tjänsteavtal
När domstolen väl har kunnat konstatera att talan avser ett köpeavtal eller tjänsteavtal (såsom
dessa definieras enligt ovan) har den att avgöra var den i led (b) autonomt bestämda
uppfyllelseorten är belägen. För köpeavtal är den relevanta orten den dit varorna har (eller vid
ännu ej fullgjorda avtal, skulle ha) levererats. För tjänsteavtal är den relevanta orten istället orten
där tjänsterna har eller skulle ha utförts.
Uppfyllelseorterna ska enligt förordningstexten i första hand bestämmas med ledning av själva
avtalet.165 Om avtalet uttryckligen stipulerar vart varorna ska levereras eller var tjänsten ska
158 Holterman, mål C-47/14, p. 58. Se närmare om rättsfallet i avsnitt 4.2.6 nedan. 159 Česká spořitelna, mål C-419/11. 160 I Cheshire, North & Fawcett, s. 257, lämnas flera hänvisningar till nationell rättspraxis, enligt vilken bl.a.
redovisningstjänster, webbdesign och marknadsföringstjänster ska betraktas som tjänster i den mening som avses i led (b).
161 Rör avtalet hyra av fast egendom regleras behörigheten exklusivt av artikel 24(1) i Bryssel Ia-förordningen. 162 Se Mankowski, s. 207. 163 Se ovan not 144. 164 Corman-Collins, mål C-9/12, p. 39. Rättsfallet rörde ett återförsäljningsavtal, där återförsäljaren ansågs ha erhållit
ersättning för tjänsten (återförsäljningen av huvudmannens varor) på grund av de fördelar i form av bl.a. rätt till exklusiv återförsäljning, tillgång till reklammaterial, utbildning och betalningslättnader som denna tillerkändes genom återförsäljningsavtalet. Se p. 40 i domen.
165 Se t.ex. Högsta domstolens beslut den 4 december 2018 i mål nr Ö 52-18, p. 2, 5 och 21. Vad som skulle ha gällt enligt den på avtalet tillämpliga lagen har alltså härvid ingen betydelse, se Car Trim, mål C‑381/08, p. 52–53 och EU-kommissionens motivering till dess förslag till Bryssel I-förordningen, KOM(1999) 348 slutlig, s. 14.
30
utföras är denna överenskommelse avgörande även för bestämmandet av uppfyllelseorten enligt
led (b).166 I fråga om köpeavtal kan det dock vara nödvändigt att undersöka huruvida en
hänvisning till internationellt vedertagna leveransbestämmelser ska anses fastställa den ort där
leveransen enligt avtalet ska ske eller om hänvisningen endast syftar till att fördela
transportkostnaderna och risken för transporten mellan avtalsparterna.167 Har leverans redan skett
eller tjänsten redan utförts och detta har ägt rum vid en annan ort än den som föreskrivs i avtalet,
torde uppfyllelseorten anses belägen vid den ort där den faktiska uppfyllelsen ägt rum oaktat
avtalets bestämmelser om uppfyllelseorten.168
En uttrycklig överenskommelse om leveransorten eller utförandeorten är inte alltid nödvändig för
att uppfyllelseorten ska anses fastställd enligt avtalet, utan domstolen ska beakta samtliga
relevanta villkor och klausuler i avtalet för att avgöra om dessa gör det möjligt att identifiera
uppfyllelseorten.169 Det finns dock situationer där det inte ur avtalet går att utläsa någon
gemensam partsvilja avseende denna ort. I sådana fall ska den bestämmas autonomt.170
Beträffande köpeavtal har EU-domstolen uttalat att leveransorten följaktligen ska förstås som den
ort där det fysiska överlämnandet av varorna äger rum, genom vilket köparen har eller skulle ha
fått faktisk rådighet över varorna på den slutliga bestämmelseorten.171 Hur denna ort ska kunna
fastställas om leveransen helt uteblivit och avtalet är tyst i fråga om var leveransen skulle ha skett
är emellertid oklart.172 I fråga om tjänsteavtal har EU-domstolen uttalat att den ort där tjänsten
faktiskt har utförts kan beaktas om avtalsbestämmelserna inte ger någon ledning för fastställandet
av utförandeorten.173 När ett kreditinstitut beviljar krediter under ett kreditavtal anses tjänsten
utföras vid den ort där kreditinstitutet har sitt säte.174 Även beträffande tjänsteavtal är det
166 Denna överenskommelse måste dock ha ett ”verkligt samband med det egentliga föremålet för avtalet” (d.v.s.
faktiskt avse att reglera var uppfyllelsen ska ske) och inte enbart utgöra ett medel för att fastställa orten för en behörig domstol. Se not 121 ovan.
167 Electrosteel, mål C-87/10, p. 22–23. 168 Se Mankowski, s. 216 f. Se dock Cheshire, North & Fawcett, s. 259 f. 169 Electrosteel, mål C-87/10, p. 18 och 22. 170 Car Trim, mål C‑381/08, p. 57. Det är alltså alltjämt uteslutet att undersöka vad som skulle ha gällt enligt den på
avtalet tillämpliga lagen, se p. 52–53 i avgörandet och EU-kommissionens motivering till dess förslag till Bryssel I-förordningen, KOM(1999) 348 slutlig, s. 14. Denna förbehållslösa ovilja att beakta lex causae ifrågasätts av Bogdan i Svensk och EU-domstolens rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2011-2012, SvJT 2014, s. 937, på s. 957.
171 Car Trim, mål C‑381/08, p. 62. Köparen får härvid anses ha fått rådighet över varorna om de lämnats till en av köparen anlitad transportör, se Mankowski, s. 222.
172 Se Bogdan, M., Svensk och EU-domstolens rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2011-2012, SvJT 2014, s. 937, på s. 957. Jfr även Mankowski, s. 215 f.
173 Wood Floor, mål C-19/09, p. 40. 174 Kareda, mål C-249/16, p. 42. Det gäller även om talan inte förs mellan borgenären (kreditinstitutet) och
gäldenären, utan även för en regresstalan mellan två solidariskt ansvariga medgäldenären under kreditavtalet. Se p. 44 i avgörandet.
31
emellertid oklart hur bedömningen ska göras om prestationen, d.v.s. utförandet av tjänsten, har
uteblivit.
Särskilda tolkningssvårigheter gör sig gällande om avtalet ska uppfyllas inte bara i en ort utan i
flera (som dessutom kan befinna sig i olika medlemsstater). Enligt EU-domstolen ska led (b)
tillämpas även för sådana avtal.175
I rättsfallet Color Drack, som rörde ett köpeavtal enligt vilket leveransen av varorna skulle ske
till flera orter i en och samma medlemsstat, uttalade EU-domstolen att en och samma nationella
domstol ska vara behörig att pröva alla yrkanden som grundas på köpeavtalet.176 För att lokalisera
denna domstol ska den huvudsakliga leveransorten bestämmas, vilket ska göras på grundval av
ekonomiska kriterier.177 Kan en sådan ort inte identifieras kan käranden välja att väcka talan i
vilken som helst av leveransorterna.178 EU-domstolen har ännu inte tagit ställning till vad som
gäller om varorna ska levereras till orter belägna i olika medlemsstater.179
Vad angår tjänsteavtal som ska uppfyllas i olika orter har EU-domstolen uttalat att lufttransport
av passagerare ska anses utföras till lika stor del vid både avreseorten och (den slutliga)
ankomstorten, med följden att käranden kan välja att väcka talan vid domstolen för endera av
dessa orter.180 Vid avtal om godstransport mellan flera medlemsstater erbjuds käranden på
motsvarande vis en valrätt mellan avsändningsorten och leveransorten.181 I rättsfallet Wood Floor,
rörande ett handelsagenturavtal som utförts i flera medlemsstater, fann EU-domstolen att
principerna i Color Drack i första hand skulle tillämpas.182 Det innebär att den huvudsakliga
utförandeorten ska identifieras, vilket i fråga om handelsagentur ska anses vara den ort där
handelsagenten utför huvuddelen av tjänsterna.183 Om en sådan ort inte går att fastställa med
ledning av avtalsbestämmelserna eller avtalets faktiska utförande ska den ort där handelsagenten
175 Wood Floor, mål C-19/09, p. 29 och Color Drack, mål C-386/05, p. 28. 176 Color Drack, mål C-386/05, p. 38. 177 Color Drack, mål C-386/05, p. 40. Exakt vilka ekonomiska kriterier som härvid är relevanta framgår inte, se
Harris, J., Sale of goods and the relentless march of the Brussels I regulation, LQR 2007, s. 522, på s. 525. 178 Color Drack, mål C-386/05, p. 42. 179 EU-domstolen underströk i Color Drack (p. 16) att övervägandena i avgörandet endast avser det fallet att det inom
en och samma medlemsstat finns flera leveransorter, men i litteraturen har ändock föreslagits att samma principer gör sig gällande även för det fall leveransorterna finns i olika medlemsstater. Se Briggs, s. 234, Lehmann i Dickinson & Lein, s. 154, och Sjövall & Rudvall, s. 71. Jfr också Mankowski, s. 229 f.
180 Rehder, mål C‑204/08, p. 40–45. Det gäller även om det rör sig om en flygresa från A till C med mellanlandning i B, där flygningen mellan A och B genomförs av ett flygbolag och flygningen mellan B och C av ett annat, under förutsättning att det är fråga om en enda bokning för hela resan. Se flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 69–73.
181 Metso, mål C-88/17, p. 23. 182 Wood Floor, mål C-19/09, p. 31–32. 183 Wood Floor, mål C-19/09, p. 33–35. Vilka kriterier som är relevanta att beakta vid fastställandet av denna ort
diskuteras i p. 38–40 i avgörandet.
32
har sitt hemvist anses utgöra utförandeorten.184 EU-domstolens ”reservlösning” i Wood Floor är
inte förenlig med principerna i Color Drack och kan ytterligare ifrågasättas på den grunden att
den introducerar en forum actoris.185 I litteraturen underkastas de nyssnämnda rättsfallen en
grundligare analys.186
En prövning enligt ovan kan leda till att uppfyllelseorten befinns belägen i en icke-medlemsstat.
Domstolen för denna ort kommer naturligtvis inte att befatta sig med målet på grundval av
förordningens bestämmelser eftersom den hör till en stat som inte deltar i det EU-rättsliga
samarbetet. I dessa fall hänvisar, som tidigare nämnts, led (c) tillbaka till led (a), vilket innebär
att uppfyllelseorten ska bestämmas enligt de principer som gäller för övriga avtal.187 Se mer härom
strax nedan.
3.4 Led (a) – Övriga avtal
3.4.1 Inledning
Trots sin framträdande plats i artikel 7 har led (a) i realiteten ett relativt begränsat
användningsområde till följd av den nyss behandlade särregleringen för köpeavtal och tjänsteavtal
i led (b). Den nationella domstolen, i enlighet med vad som tidigare anförts, endast falla tillbaka
på led (a) om talan avser ett avtal som inte är föremål för reglering i led (b) eller om en tillämpning
av led (b) leder till att en domstol belägen utanför EU ges behörighet. Här ska inte redogöras för
alla de slags avtal som kan komma att falla under led (a), utan den nyfikne läsaren hänvisas till
litteraturen.188
Led (a) är utformad enligt den modell för fastställandet av uppfyllelseorten som enligt
Brysselkonventionens artikel 5(1) tillämpades för alla typer av avtal. Den omfattande mängd
rättspraxis som bestämmelsen i konventionen gav upphov till är således fortsättningsvis relevant
för tolkningen och tillämpningen av led (a).189 I denna rättspraxis utvecklades en metod för att
fastställa uppfyllelseorten som väsentligt skiljer sig från den som gäller för led (b). I ett första
skede ankommer det på den nationella domstolen, i enlighet med ordalydelsen i led (a), att
184 Wood Floor, mål C-19/09, p. 41–42. 185 Forum actoris innebär att behörighet ska kunna grundas på kärandens hemvist, se Pålsson & Hellner, p. 44. EU-
domstolen har vid flera tillfällen upprepat att tolkningen av artikel 7 inte bör leda till att domstolen i kärandens hemvist tillerkänns behörighet, se bl.a. Marinari, C-364/93, p. 13, Dumez, mål C-220/88, p. 18 och Kronhofer, mål C-168/02, p. 20.
186 Se t.ex. Briggs, s. 232 ff. och Mankowski, s. 225 ff. och 230 ff. 187 Se not 124 ovan. 188 Se bl.a. Cheshire, North & Fawcett, s. 261 f. och Mankowski, s. 244 f. för ett stort antal exempel. 189 Se Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 52 och 55. Se även Sjövall & Rudvall, s. 68.
33
identifiera den förpliktelse som talan avser (den s.k. relevanta förpliktelsen).190 I ett andra skede
ska domstolen, i enlighet med dess lagvalsregler, avgöra vilken rätt som är tillämplig på den
relevanta förpliktelsen. Med tillämpning av denna rätt ska domstolen slutligen fastställa var den
relevanta förpliktelsen ska uppfyllas. Sammantaget behöver en inte helt enkel övning företas för
att fastställa uppfyllelseorten.
3.4.2 Den relevanta förpliktelsen
Enligt led (a) är domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser behörig att
pröva tvister hänförliga till avtalet. Typiskt sett innehåller ett avtal två eller flera ömsesidiga
förpliktelser, vilket ger upphov till frågan om vilken förpliktelse som ska vara bestämmande i
behörighetshänseende.191 EU-domstolen har härvid uttalat att det är den avtalsförpliktelse som
ligger till grund för talan som ska förstås med ”den förpliktelse som talan avser”.192 För
tillämpningen av led (a) är alltså den omtvistade förpliktelsen styrande, till skillnad från led (b)
som endast tillmäter avtalets karakteristiska förpliktelse vikt i behörighetshänseende. Det innebär
att olika förpliktelser härrörande från ett och samma avtal kan behöva prövas i olika domstolar.
Har en avtalspart inte fullgjort betalning i enlighet med avtalet och motparten stämmer med krav
på betalning, är det förpliktelsen att betala i enlighet med avtalet som ligger till grund för talan
och som således utgör den relevanta förpliktelsen.193 Om käranden yrkar på skadestånd för att
svaranden brustit i uppfyllandet av en avtalsförpliktelse är det inte förpliktelsen att utge
skadestånd som är relevant, utan den förpliktelse vars bristande uppfyllelse käranden grundar sin
talan på.194 Vilken påföljd som käranden gör gällande med anledning av ett avtalsbrott är inte
relevant, utan det är avtalsbrottet i sig som är avgörande. Domstolen har således att göra skillnad
mellan primära förpliktelser respektive sekundära förpliktelser, där de senare endast utgör
sanktioner för bristande uppfyllelse av en primär och självständig förpliktelse.195 Hur förpliktelsen
190 Se Pålsson & Hellner, p. 47. 191 Se t.ex. Hartley, T., Civil Jurisdiction and Judgements in Europe. The Brussels I Regulation, the Lugano
Convention, and the Hague Choice of Court Convention, 2017 [cit. Hartley], s. 120. 192 De Bloos, mål 14/76, p. 11. 193 Jfr Custom Made Commercial, mål C-288/92, p. 28–29. Det gäller oberoende av om skälet till svarandens
innehållande av betalningen är att käranden brustit i uppfyllelsen av sina förpliktelser enligt avtalet. Vilken part som stämmer först blir alltså avgörande, se bl.a. Pålsson FS Lando, s. 270 ff. Denna ordning har varit föremål för mycket kritik eftersom den leder till en forum actoris för käranden (d.v.s. borgenären) i de fall betalningsförpliktelsen i enlighet med lex causae ska fullgöras hos borgenären, vilket gäller enligt rättsordningen i flera europeiska länder, inbegripet Sverige (3 § skuldebrevslagen [1936:81]). Se närmare Newton, J., The Uniform Interpretation of the Brussels and Lugano Conventions, 2002 [cit. Newton], s. 121 med hänvisningar.
194 De Bloos, mål 17/76, p. 14. Se även Shenavai, mål 266/85, p. 8–9. 195 Se Pålsson & Hellner, p. 47. Gränsdragningen mellan primära och sekundära förpliktelser får göras i enlighet med
den på avtalet tillämpliga rätten enligt De Bloos, mål 14/76, p. 17.
34
ska identifieras när käranden inte grundar sin talan på någon specifik förpliktelse utan vill få
fastställt att något avtal överhuvudtaget inte föreligger diskuteras i avsnitt 4.3.4 nedan.
Om flera förpliktelser i ett och samma avtal ligger till grund för kärandens talan har EU-domstolen
uttalat att den ”huvudsakliga förpliktelsen” ska vara styrande.196 Att på detta sätt dela upp
avtalsförpliktelserna i huvud- respektive biförpliktelser låter sig inte alltid göras med enkelhet.
Det kan visa sig att ingen av de förpliktelser som talan rör kan underordnas den andra utan
framstår som likvärdiga. Under sådana omständigheter är en och samma domstol inte behörig att
pröva talan i dess helhet på grundval av artikel 7(1), utan det får för respektive huvudförpliktelse
fastställas en behörig domstol utifrån förpliktelsens uppfyllelseort.197 Tvisten får alltså betraktas
som två separata käromål som får prövas i olika domstolar.198 Nackdelarna med att dela upp
tvisten på detta vis uppvägs enligt EU-domstolen av möjligheten för käranden att väcka talan i
enlighet med huvudregeln om svarandens hemvistforum i artikel 4.199 Det sagda torde endast gälla
om de två relevanta huvudförpliktelserna ska uppfyllas i olika medlemsstater. Grundar sig talan
på två likvärdiga förpliktelser som båda har sin uppfylleselort i en och samma medlemsstat, kan
det ifrågasättas om inte principerna i Color Drack gör sig gällande.200 Det skulle innebära att
käranden ges möjlighet att välja vid vilken av domstolarna för de båda uppfyllelseorterna i
medlemsstaten han vill väcka talan.
3.4.3 Uppfyllelseorten för den relevanta förpliktelsen
När den relevanta förpliktelsen har identifierats kvarstår att lokalisera uppfyllelseorten för denna.
Har uppfyllelseorten bestämts i avtalet ska denna vara styrande även för domstolsbehörighetens
vidkommande.201 I avsaknad av avtalsreglering måste uppfyllelseorten bestämmas med ledning
av legala regler. Led (a) innehåller emellertid, till skillnad från led (b), ingen autonomt bestämd
definition av uppfyllelseorten. Det framstår som naturligt med hänsyn till den mängd olika typer
av förpliktelser som kan komma att behöva underställas bestämmelsen.202 Inte heller har EU-
domstolen valt att söka fastställa enhetliga kriterier för lokaliseringen av uppfyllelseorten. Istället
196 Shenavai, mål 266/85, p. 19. 197 Leathertex, mål C-420/97, p. 40. 198 Se Sjövall & Rudvall, s. 69. 199 Leathertex, mål C-420/97, p. 41. 200 Color Drack, mål C-386/05. Rättsfallet rörde ett avtal om försäljning av varor som skulle levereras till flera orter
inom en och samma medlemsstat och behandlas i avsnitt 3.3.4 ovan. Det var alltså fråga om en tolkning av led (b) och inte led (a), men principen torde vara analogt tillämplig på avtal som omfattas av led (a). Se Sjövall & Rudvall, s. 70.
201 Zelger, mål 56/79, p. 5. Om gränsdragningen mellan klausuler om uppfyllelseort respektive prorogationsklausuler, se not 121 ovan.
202 Se Mankowski, s. 252.
35
anvisade domstolen tidigt203 den – med nutida ögon – något systemfrämmande lösningen att inte
låta uppfyllelseorten för den relevanta förpliktelsen bestämmas autonomt utan med tillämpning
av den i målet tillämpliga rätten.204 Den nationella domstolen ska således inom ramen för sin
behörighetsprövning avgöra, med tillämpning av dess lagvalsregler, vilket lands lag som ska
tillämpas på avtalet och därefter bedöma vilken uppfyllelseort som denna lag anvisar för den
relevanta förpliktelsen. Med hänsyn till att lagvalsreglerna för avtalsförpliktelser är
harmoniserade genom Rom I-förordningen bör – i teorin – samma tillämpliga rätt, och följaktligen
samma uppfyllelseort för den relevanta förpliktelsen, komma i fråga oavsett i vilken
medlemsstat205 talan väcks.206 EU-domstolen har vidare bekräftat att även ”modellagar”207
(uniform laws) som införlivats i den tillämpliga rätten ska beaktas vid bestämmandet av
uppfyllelseorten.208
Det förekommer att den relevanta förpliktelsen, i enlighet med den enligt ovan anvisade lagen,
ska uppfyllas på flera olika orter. Särskilt problematiskt är det i fråga om en förpliktelse att avstå
från ett visst handlande, eftersom sådana åtaganden (vanligtvis) är utan geografisk begränsning
och således måste uppfyllas överallt, inklusive i samtliga medlemsstater. I fallet Besix kom en
sådan negativ förpliktelse under EU-domstolens bedömning.209 I syfte att i möjligaste mån
undvika att förläna behörighet till en mängd domstolar fann EU-domstolen att artikel 7(1)
överhuvudtaget inte är tillämplig under sådana förhållanden.210 Käranden är istället hänvisad till
att väcka talan vid domstolarna i svarandens hemviststat i enlighet med huvudregeln artikel 4.211
203 Rentav i det första målet rörande Brysselkonventionen som kom att underställas EU-domstolen, se Pålsson FS
Lando, s. 276. 204 Tessili, mål 12/76, p. 13. Lösningen har kritiserats, se särskilt Newton, s. 150 ff., men har bekräftats gälla även
under Bryssel I-förordningen (och numera, Bryssel Ia-förordningen) i Falco Privatstiftung, mål C-533/07, p. 54–55. Se även Briggs, s. 228 f.
205 Danmark tillämpar dock Romkonventionen istället för Rom I-förordningen (se not 52 ovan) vilket innebär en risk (om än en försumbar sådan) för oenhetliga utfall.
206 Se Pålsson FS Lando, s. 277 och Mankowski, s. 252 f. Någon större möjlighet till forum shopping inbjuder således inte längre Tessili-principen till.
207 Sjövall & Rudvall, s. 70. Med begreppet förstås t.ex. internationella konventioner innehållande enhetlig (materiell) rätt, se Pålsson & Hellner, p. 49.
208 Custom Made Commercial, mål C-288/92, p. 27. Specifikt rörde det sig om CISG i rättsfallet, men denna konventions betydelse i behörighetshänseende är sedan tillkomsten av den autonoma uppfyllelseorten för köpeavtal i led (b) så gott som obefintlig. Se Mankowski, s. 253 f.
209 Besix, mål C-256/00, p. 8. Specifikt rörde det sig om ett åtagande att ”agera exklusivt och inte förena sig med andra samarbetspartner”.
210 Besix, mål C-256/00, p. 48. EU-domstolen diskuterade en mängd föreslagna alternativ till hur uppfyllelseorten för negativa förpliktelser skulle kunna lokaliseras, men avvisade samtliga. Se p. 37–44 i domen.
211 Besix, mål C-256/00, p. 50.
36
Räckvidden av avgörandet i Besix kan inte sägas vara helt klarlagd.212 I den ”operativa delen”213
av avgörandet fastslås följande:
”[Artikel 7(1)(a)] kan inte tillämpas för det fall det inte går att bestämma uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, vilket är fallet i målet vid den nationella domstolen, på grund av att den tvistiga avtalsförpliktelsen avser ett åtagande att avstå från visst handlande, utan geografisk begränsning, som karaktäriseras av att det finns ett stort antal orter där förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas. Under sådana omständigheter kan behörig domstol endast fastställas med tillämpning av [artikel 4].”214
Ska avgörandet förstås som att en tillämpning av artikel 7(1) är utesluten så snart det går att
fastställa mer än en uppfyllelseort för den relevanta förpliktelsen, eftersom det i dessa fall ”inte
går att bestämma uppfyllelseorten” (i singular)?215 Eller ska avgörandet uppfattas som mer
kasuistiskt (”under sådana omständigheter”), och dess räckvidd begränsas till just negativa
förpliktelser för vilka det finns ”ett stort antal” uppfyllelseorter?216 Och hur ska avgörandet tolkas
i ljuset av de (inte heller helt lättolkade) ställningstaganden som EU-domstolen senare gjort i fråga
om köpeavtal och tjänsteavtal som har flera uppfyllelseorter?217 I avsaknad av klargörande besked
från EU-domstolen får rättsläget betraktas som något oklart. Implikationerna av denna oklarhet
är dock inte fullt så besvärande med beaktande av att led (a) i dag har karaktären av en
residualbestämmelse.
212 Mankowski menar i vart fall att det inte går att kategoriskt hävda att negativa förpliktelser inte har en enda
uppfyllelseort, se Mankowski, s. 253. 213 Domslutet, d.v.s. tolkningsbeskedet till den hänskjutande domstolen som har att slutligt avgöra tvisten. 214 Besix, mål C-256/00, p. 55. 215 Så synes rättsfallet ska förstås såsom det refererats i Cheshire, North & Fawcett, s. 254 f., Mankowski, s. 226 och
248 respektive Hartley, s. 124. 216 På detta sätt förefaller rättsfallet tolkas av Briggs, s. 235, Pålsson & Hellner, p. 49 och Sjövall & Rudvall, s. 70 f.
De skäl som EU-domstolen anför för sin ståndpunkt framstår också som huvudsakligen hänförliga till geografiskt obegränsade förpliktelser med en stor mängd uppfyllelseorter.
217 Se Color Drack, mål C-386/05, Rehder, mål C‑204/08, Wood Floor, mål C-19/09, flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16 respektive Metso, mål C-88/17, som berörs i avsnitt 3.3.4 ovan. Det har i litteraturen föreslagits att resonemangen i dessa avgöranden, som alltså rör tolkningen av led (b), gör sig gällande även avseende fall som omfattas av led (a), se Briggs, s. 234 f. och Sjövall & Rudvall, s. 70 f.
37
4 Om avtalsbegreppet i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen
4.1 Inledning Framställningen har så här långt dels ställt regleringen av den internationella behörigheten i
avtalsrättsliga tvister i dess rättsliga kontext, dels redogjort för den förhållandevis komplexa
regleringens olika beståndsdelar och hur de opererar för att bestämma vilken domstol som är
behörig på grundval av ett avtal. Själva inkörsporten till den beskrivna regleringen –
avtalsrekvisitet i artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen – har dock hittills bara tangerats.
I det här avsnittet ska begreppet ”talan avser avtal” ges den grundliga analys det förtjänar.
Begreppet bestämmer nämligen inte bara huruvida den för gränsöverskridande handel kanske
viktigaste behörighetsbestämmelsen i Brysselregelverket är tillämplig.218 Tillämpningsområdet
för den lika centrala behörighetsregeln för skadestånd utanför avtalsförhållanden i artikel 7(2)
bestäms negativt på grundval av avtalsrekvisitet i artikel 7(1), varför tolkningen av begreppet är
av avgörande betydelse även för denna regel.219
Tillämpningsrekvisitet för den särskilda behörighetsregeln för avtalsrättsliga tvister har haft
samma lydelse sedan Brysselkonventionens tillkomst år 1968.220 Sedan dess gäller att regeln är
tillämplig ”om talan avser avtal” (”in matters relating to a contract”). Det är alltså samma
lokution och samma begrepp – avtal – som har varit föremål för EU-domstolens tolkning under
det dryga halvsekel som Brysselregelverket varit i kraft. Under denna tidsperiod har EU-
domstolen kommit att ställa åtskilliga rättsförhållanden i relation till tillämpningsrekvisitet. Den
omfattande och förhållandevis svåröverskådliga rättspraxis detta har genererat är alltjämt relevant
för en förståelse för avtalsbegreppets innebörd.
218 Se Mankowski, s. 161. 219 Kalfelis, mål 189/87, p. 18, Reichert II, mål C-261/90, p. 16, Réunion européenne SA, mål C-51/97, p. 22, Gabriel,
mål C-96/00, p. 33, Henkel, mål C-167/00, p. 36, ÖFAB, mål C-147/12, p. 32, OTP Bank, mål C-519/12, p. 26, Brogsitter, mål C-548/12, p. 20, Kolassa, mål C-375/13, p. 44, Holterman, mål C-47/14, p. 68, ERGO Insurance, förenade målen C‑359/14 och C‑475/14, p. 45, Verein für Konsumenteninformation, mål C-191/15, p. 37, Granarolo, mål C-196/15, p. 20 och Löber, mål C-304/17, p. 19. Se närmare bl.a. Mankowski, s. 268 ff.
220 Artikel 5(1) i Brysselkonventionen.
38
Rubriken till detta avsnitt är egentligen något missledande. Avsnittet ska nämligen inte enbart
behandla begreppet ”avtal”, utan tar sikte på hela lokutionen ”talan avser avtal” i artikel 7(1). I
uppsatsen görs en åtskillnad mellan frågan huruvida ett visst rättsförhållande är att kvalificera
som ett ”avtal” i bestämmelsens mening och frågan om vilken anknytning en talan ska ha till ett
avtal för att talan ska ”avse” avtalet i den mening som avses i bestämmelsen.
Dispositionen i avsnittet följer denna uppdelning av frågeställningen. I nästföljande avsnitt
undersöks följaktligen hur begreppet ”avtal” ska förstås. Därefter undersöks under vilka
förutsättningar en talan ”avser” avtal. Slutligen följer ett särskilt avsnitt om betydelsen av
avtalsparternas identitet i käromålet för tillämpligheten av artikel 7(1). Systematiskt är egentligen
detta spörsmål hänförligt till frågan om en talan ”avser” avtalet, men i ljuset av ny rättspraxis från
EU-domstolen ska spörsmålet underkastas en ingående analys och tillägnas därför ett eget avsnitt.
4.2 Avtalsbegreppet
4.2.1 Inledning
När en part åberopar artikel 7(1) för att grunda internationell behörighet för en domstol behöver
domstolen i ett första skede pröva huruvida det föreligger ett ”avtal” i bestämmelsens mening och
därefter bedöma om käromålet ”avser” detta avtal. Detta avsnitt tar sikte på den förstnämnda
prövningen. Inledningsvis redogörs för den innebörd som EU-domstolen gett avtalsbegreppet och
för de generella kriterier som ska tillämpas för att fastställa huruvida ett avtal föreligger. Därefter
undersöks hur ett antal särskilda rättsförhållanden och rättsinstitut förhåller sig till detta
avtalsbegrepp: fullmaktsförhållanden, överlåtelse och subrogation, prekontraktuella förhållanden
och associationsrättsliga förhållanden.
4.2.2 Den autonoma definitionen av avtalsbegreppet
Vid tolkningen av Bryssel Ia-förordningen, liksom dess föregångare, har EU-domstolen som
nämnts regelmässigt valt att ge begrepp däri en autonom definition. Detta synsätt anlade EU-
domstolen tidigt avseende begreppet ”avtal” i Brysselkonventionens motsvarighet till
artikel 7(1).221 I rättsfallet Peters uttalade sålunda EU-domstolen att begreppet inte får förstås som
en hänvisning till nationell rätt, utan det måste det tolkas med hänsyn till konventionens system
221 Det kan noteras att EU-domstolens tolkningar oftast uttryckligen har avsett hela lokutionen ”talan avser avtal” och
inte enbart begreppet ”avtal” däri. Av tolkningarna som behandlas i detta avsnitt framgår dock att de avser frågan om vad som ska anses utgöra avtalsförhållanden och är därför systematiskt att hänföra till förevarande avsnitt. Se även ERGO Insurance, förenade målen C‑359/14 och C‑475/14, p. 44.
39
och syften för att en enhetlig tillämpning av bestämmelsen i varje medlemsstat ska kunna
säkerställas.222
I och med avgörandet i Peters stod det klart att avtalsbegreppet ska definieras autonomt, men
någon egentlig definition av begreppet kom emellertid inte till uttryck i fallet. Detta introduceras
först genom avgörandet i Handte, vari EU-domstolen definierade ett avtal som en förpliktelse som
en part frivilligt åtagit sig gentemot en annan.223 Med stöd av denna definition kunde EU-
domstolen kvalificera ett skadeståndsanspråk som en köpare av en vara riktade mot tillverkaren
(och inte mot säljaren, d.v.s. anspråket riktades mot det bakre avtalsledet – ett hopp i
kontraktskedjan) som icke avtalsrättsligt. Tillverkaren hade nämligen inte frivilligt åtagit sig
någon förpliktelse gentemot köparen.224 I avsaknad härav kunde en tillämpning av artikel 7(1)
”inte anses förutsebar för [tillverkaren] och [var] därför oförenlig med rättssäkerhetsprincipen”.225
Med denna definition tog EU-domstolen fasta på det som kan anses utgöra kärnan i en
avtalsförpliktelse och som särskiljer den från en utomobligatorisk förpliktelse, nämligen att den
har åtagits frivilligt.226 Avtalet ska vara ett uttryck för parternas fria vilja.227 En talan som avser
en förpliktelse som inte har sin grund i ett frivilligt åtagande utan som endast följer av lag eller
andra rättsregler är således inte av avtalsrättslig natur.228
Vid en undersökning av EU-rättens ovannämnda definition av avtalsbegreppet kan det vara mer
intressant att titta på vilken innebörd det inte ges snarare än tvärtom. För det första kan det noteras
att det inte ställs något krav på ömsesidiga förpliktelser för att det röra sig om ett avtal i den
mening som avses i artikel 7(1). Det här är en väsentlig skillnad från vad som gäller för det
avtalsbegrepp som förekommer i artikel 17(1) i förordningen. För att en tvist mellan en konsument
och en näringsidkare ska anses avse avtalet dem emellan i den bestämmelsens mening krävs att
222 Peters, mål 34/82, p. 9–10. Omständigheterna i rättsfallet behandlas i avsnitt 4.2.6 nedan rörande
associationsrättsliga rättsförhållanden. 223 Handte, mål C-26/91, p. 15. De dubbla negationerna har här strukits jämte Engler, mål C-27/02, p. 51. Definitionen
har återkommande upprepats i rättspraxis, se bl.a. Réunion européenne SA, mål C-51/97; p. 17, Tacconi, mål C-334/00, p. 23; Frahuil, mål C-265/02, p. 24; Engler, mål C-27/02, p. 50; Česká spořitelna, mål C-419/11, p. 46; Kolassa, mål C-375/13, p. 39.
224 Handte, mål C-26/91, p. 16. Det kan härvid noteras att ett sådant anspråk enligt domstolslandets lag (fransk rätt) var att kvalificera som avtalsrättsligt. I enlighet med principen om autonom tolkning var denna omständighet utan betydelse. Däremot tillade domstolen att ”en tillverkares ansvar gentemot en senare köpare för fel i den sålda varan i de allra flesta konventionsstater inte [är] av avtalsrättslig karaktär”, och förefaller alltså ha gjort en form av komparativ bedömning.
225 Handte, mål C-26/91, p. 19. 226 Se Lehmann i Dickinson & Lein, s. 143. 227 Jfr Mankowski, s. 164. 228 OTP Bank, mål C-519/12, p. 24 och Tacconi, mål C-334/00, p. 25. Se även Pålsson & Hellner, p. 46.
40
det föreligger ömsesidiga och av varandra beroende skyldigheter mellan parterna.229 Det är också
en stark kontrast till den angloamerikanska avtalsdoktrinen, enligt vilken det krävs att en part
förpliktar sig att erlägga någon form av ersättning (consideration) för motpartens förpliktelse för
att ett avtal ska anses vara för handen.230
Ett ömsesidigt förpliktande avtal måste alltså inte ha slutits för att artikel 7(1) ska vara tillämplig
– det räcker med att det finns en identifierbar förpliktelse.231 Det innebär att t.ex. gåvor232 och
borgensåtaganden233, vilka kännetecknas av att enbart den ena parten åtar sig att prestera något,
är att betrakta som avtalsrättsliga.234
För det andra kan det noteras att det inte uppställs något formkrav för avtalet. Det kan framstå
som självklart – både svensk materiell rätt och EU:s internationella privaträtt är tämligen
återhållsamma med att uppställa sådana krav.235 Det dröjde emellertid till avgörandet i Granarolo
innan EU-domstolen uttryckligen bekräftade att även konkludent ingångna avtalsförpliktelser kan
anses utgöra avtal i den mening som avses i artikel 7(1).236 Målet rörde kvalificeringen av en talan
om ersättning på grund av ett plötsligt avbrytande av långvariga affärsförbindelser. Enligt EU-
domstolen kan sådana förbindelser, även i avsaknad av en uttrycklig överenskommelse, innefatta
förpliktelser som konkludent har överenskommits mellan parterna och således anses utgöra ett
tyst avtalsförhållande.237
Även ett kollektivavtal är att betrakta som ett avtal i den mening som avses i artikel 7(1).
Arbetstagarorganisationen och arbetsgivaren (eller arbetsgivarorganisationen) har frivilligt åtagit
sig förpliktelserna i avtalet gentemot varandra.238 Kollektivavtalet binder dock inte bara de
nämnda organisationerna utan även de individuella medlemmarna i organisationerna.239 En tvist
mellan en individuell arbetstagare och en arbetsgivare som har sin grund i kollektivavtalet bör
229 Engler, mål C-27/02, p. 34, 36 och 38. Se även Gabriel, mål C-96/00, p. 49. Inkongruensen mellan hur
avtalsbegreppet ska förstås vid tillämpningen av artikel 7(1) respektive artikel 17(1) hänger samman med att lokutionen ”talan avser avtal” åtföljs av ”som har ingåtts” i artikel 17(1) men inte i artikel 7(1). Vid en lexikalisk tolkning fann således EU-domstolen att den förra fordrar ett avtal har slutits, vilket i sin tur kräver ömsesidiga förpliktelser.
230 Se Mankowski, s. 170. 231 Tacconi, mål C-334/00, p. 22. 232 Schmidt, mål C-417/15, p. 38. 233 NJA 1997 s. 415. 234 Se närmare Lehmann i Dickinson & Lein, s. 144. 235 Jfr t.ex. hur flexibelt lagvalet i fråga om ett avtals giltighet till formen är enligt artikel 11 i Rom I-förordningen. 236 Granarolo, mål C-196/15, p. 25. 237 Granarolo, mål C-196/15, p. 25–26. För att bedöma om så är fallet ska beaktas bl.a. lojaliteten mellan parterna
och förbindelsernas långvarighet och regelbundenhet. 238 Se Mankowski, s. 173. 239 I svensk rätt följer detta av 26 § medbestämmandelagen (1976:580).
41
dock vara att hänföra till de exklusiva behörighetsreglerna för anställningstvister i förordningen,
vilket följaktligen utesluter en tillämpning av artikel 7(1) i dessa tvister.240
Avtalsdefinitionen i Handte kan inte förstås som att motparten frivilligt måste ha åtagit sig just
den förpliktelse på vilken talan grundas. Det skulle innebära att om en talan som en köpare väcker
mot en säljare, under yrkande om att säljaren ska ersätta skada som orsakats genom fel i den sålda
varan, inte skulle avse avtal i den mening som avses i artikel 7(1). Den förpliktelse som talan
avser – att utge skadestånd för fel i vara – är ju nämligen sällan en förpliktelse som säljaren
frivilligt åtagit sig i köpeavtalet, utan den följer av den dispositiva (eller indispositiva) rätten.241
Det har dock ingen betydelse för bedömningen. Avgörande är att säljaren frivilligt åtagit sig att
leverera en vara av viss kvalitet och beskaffenhet till köparen. Brister säljaren i denna förpliktelse
har köparen rätt att under vissa förutsättningar göra gällande påföljder, som i sin tur kan
kvalificeras som förpliktelser. Dessa sekundära förpliktelser är dock alltjämt avhängiga den
primära och frivilligt ingångna huvudförpliktelsen och måste således på samma sätt som den vara
kvalificera som avtalsförpliktelser.242 Genom att ha valt att ingå avtalet kan säljaren sägas ha
godtagit de legala implikationer detta för med sig.243
Förpliktelser som enligt lag träder istället för avtalsmässiga förpliktelser omfattas, på grund av
kopplingen till det underliggande avtalet, följaktligen av avtalsbegreppet i artikel 7(1).244 I linje
härmed har i rättsfallet Kareda en regresstalan mellan två solidariskt ansvariga medgäldenärer
ansetts vara av avtalsrättslig natur.245 I det aktuella fallet följde möjligheten till regress endast av
lag och inte uttryckligen av avtalet. EU-domstolen ansåg att den ifrågavarande regresstalan avsåg
avtal eftersom det vore ”onaturligt” att bryta loss rättsförhållandet mellan gäldenärerna från det
kreditavtal som gav upphov till och utgjorde grunden för rättsförhållandet mellan
medgäldenärerna.246
Avgörandet i Kareda är principiellt intressant eftersom det var första gången EU-domstolen
kvalificerade ett anspråk mellan två parter som avtalsrättsligt, trots att parterna såvitt framgick
inte frivilligt hade åtagit sig några förpliktelser gentemot varandra. EU-domstolen var fåordig i
240 Se närmare Sinander, E., Internationell kollektivavtalsreglering. En studie i internationell privaträtt av den
svenska modellen för reglering av anställningsvillkor, 2017, s. 78 och 105 ff. 241 Jfr 40 § köplagen (1990:931) och 30 § konsumentköplagen (1990:932). 242 Se Briggs, s. 213. Jfr även vad som sades i avsnitt 3.4.2 om distinktionen mellan primära och sekundära
förpliktelser vid fastställandet av den relevanta förpliktelsen. 243 Jfr Cheshire, North & Fawcett, s. 250 med hänvisningar. 244 Se Sjövall & Rudvall, s. 65. Se även Lehmann i Dickinson & Lein, s. 143 f. 245 Kareda, mål C-249/16, p. 33. 246 Kareda, mål C-249/16, p. 31.
42
sina resonemang och det är således inte helt lätt att avgöra huruvida rättsfallet ska förstås som en
omdaning av avtalsbegreppet eller om utfallet endast var betingat av omständigheterna i det
konkreta fallet. Det bör beaktas att även om medgäldenärerna alltså inte gentemot varandra åtagit
sig några förpliktelser – förpliktelsen att ersätta den andra medgäldenären för det fall denne
återbetalat hela skulden var som nämnts lagreglerad – hade de frivilligt ingått kreditavtalet med
borgenären tillsammans. De hade samtyckt till ett solidariskt ansvar och bör således också anses
ha samtyckt till de förpliktelser som detta ansvar kan ge upphov till dem emellan (och inte bara
till de förpliktelser i förhållande till borgenären som det solidariska ansvaret innebär). Precis som
EU-domstolen konstaterade vore det onaturligt att under sådana förhållanden bedöma
förhållandet mellan medgäldenärerna annorlunda än förhållandet mellan borgenär och gäldenär.
EU-domstolen klargjorde inte huruvida utfallet i Kareda ska förstås som att kvalificeringen av en
regresstalan alltid ska vara accessorisk till kvalificeringen av det ursprungliga, subrogerade
anspråket. Denna fråga undersöks närmare i avsnitt 4.2.4 nedan. Genom avgörandet i Kareda
banade dock EU-domstolen väg för en uppluckring av avtalsbegreppet såsom det ditintills hade
förståtts. Utvecklingen fullbordades inte långt därefter i och med två avgöranden från domstolen
som särskilt redogörs för i avsnitt 4.4 nedan.
4.2.3 Avtal ingångna genom fullmakt
Att en huvudman ingått ett avtal genom en mellanman förtar inte rättsförhållandet mellan
huvudmannen och tredje man dess avtalsrättsliga karaktär i förordningens mening.247 Genom
fullmaktsförhållandet blir huvudmannen bunden av de rättshandlingar som mellanmannen företar
för hans räkning och är rättsligt sett att betrakta som avtalspart. Eftersom huvudmannen har
utställt en fullmakt får han också anses ha frivilligt åtagit sig de förpliktelser som mellanmannens
handlande ger upphov till.248
Även om huvudmannen bestrider bundenhet till avtalet under åberopande att mellanmannen inte
hade något uppdrag bör tvisten fortsatt vara att kvalificera som avtalsrättslig. Den ursprungliga
247 Jfr Frahuil, mål C-265/02, p. 25. Se även Lehmann i Dickinson & Lein, s. 145 och Mankowski, s. 187. 248 Alla fullmaktsförhållanden är dock inte grundade i uttryckliga och specifika uppdrag av huvudmannen. En s.k.
ställningsfullmakt i 10 § andra stycket lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område har t.ex. sin grund i ett anställningsförhållande, och ett fullmaktsförhållande kan även uppstå konkludent på olika sätt (se härom Ramberg., J & Ramberg, C., Allmän avtalsrätt, 2016, s. 58 ff.). Att fullmaktsförhållandet uppkommit på ovan angivet sätt bör dock inte tillmätas någon betydelse. I grunden föreligger ju ett frivilligt handlande av huvudmannen, nämligen att anställa en person eller annars agera på ett sådant sätt att ett fullmaktsförhållande uppkommer. Att detta frivilliga handlande för med sig vissa konsekvenser i fullmaktshänseende får huvudmannen anses ha godtagit. Detsamma gäller självklart för bolagsföreträdare som med stöd av lag getts rätt att rättshandla för huvudmannens, d.v.s. bolagets, räkning – i annat fall skulle ju inga tvister mellan ett bolag och en tredje man kunna kvalificeras som avtalsrättsliga.
43
talan har ju alltjämt sin grund i avtalet, oberoende av huvudmannens invändning. Hur
behörighetsbedömningen rent praktiskt ska göras i dessa fall är inte helt klart och synes inte ha
behandlats i litteraturen. För att avgöra frågan om mellanmannen hade behörighet att binda
huvudmannen krävs ett lagval och därefter en prövning i enlighet med den tillämpliga rätten;249
något autonomt definierat ”fullmaktsförhållande” finns inte.250 Ska den nationella domstolen göra
denna övning redan inom ramen för sin behörighetsprövning eller kan kärandens påstående om
bundenhet ligga till grund för behörigheten med följden att denna fråga istället får avgöras vid
prövningen i sak?251 Rimligtvis bör denna situation vara att bedöma på samma sätt som när
svaranden invänder att det avtal som ligger till grund för talan är ogiltigt på annan grund. Vilken
betydelse en sådan invändning har för behörighetsprövningen redogörs för i avsnitt 4.3.4 nedan.
4.2.4 Överlåtelse av kontraktuella rättigheter
Såsom avtalsbegreppet kommit till uttryck i rättsfallet Handte synes det begränsa
tillämpningsområdet för artikel 7(1) i ett betydelsefullt hänseende. Definitionen lämnar nämligen
utrymme för tolkningen att en fordran eller en annan avtalsenlig rättighet som har överlåtits till
en tredje part (s.k. cession) efter överlåtelsen förlorar sin avtalsrättsliga karaktär.252 Om
överlåtelsen har skett utan gäldenärens vetskap eller vilja kan ju denna svårligen anses ha frivilligt
åtagit sig en förpliktelse gentemot förvärvaren. Detsamma gäller vid subrogation.253 Gäldenären
har ju i dessa fall endast samtyckt till att prestera till den ursprungliga borgenären.254
Enligt litteraturen bör emellertid en så snäv tolkning inte göras.255 Det skulle dels vara främmande
i materiellrättsligt hänseende att låta en överlåtelse medföra att förhållandet mellan gäldenären
och förvärvaren förtas sin avtalsrättsliga karaktär, dels gå emot den ordning som gäller för
lagvalet.256 Rom I-förordningens artikel 14 innehåller nämligen regler om den tillämpliga rätten i
trepartskonstellationen gäldenär-överlåtare-förvärvare vid cession (och även vid avtalsenlig
249 Lagvalsreglerna för fullmaktsförhållandena är ännu inte harmoniserade inom EU. De undantas från Rom I-
förordningens tillämpningsområde (artikel 1(2)(g)) och underkastas därför medlemsstaternas nationella lagvalsregler. Se Bogdan, s. 253 f.
250 Se Mankowski, s. 187. 251 Jfr Frahuil, mål C-265/02, p. 25, där EU-domstolen överlät åt den nationella domstolen att pröva huruvida ett
uppdrag mellan svaranden och tredje man även inbegrep ett befullmäktigande för den tredje mannen att för svarandens räkning ingå ett avtal med käranden (vilket skulle få till följd att tvisten mellan käranden och svaranden var att betrakta som avtalsrättslig). Det låter påskina att denna bedömning måste göras redan vid behörighetsprövningen, men så torde inte vara fallet.
252 Se t.ex. Briggs, s. 211 och Hartley, s. 110. 253 Jfr Lehmann i Dickinson & Lein, s. 145. 254 Att gäldenären frivilligt har åtagit sig en förpliktelse gentemot den ursprungliga borgenären är ju en grundläggande
förutsättning för att det även efter ett borgenärsbyte genom cession eller subrogation ska kunna anses röra sig om ett avtal i den mening som avses i artikel 7(1).
255 Se bl.a. Briggs, s. 211, Mankowski, s. 188 och Lehmann i Dickinson & Lein, s. 145. 256 Se Mankowski, s. 188.
44
subrogation). Följaktligen kvalificeras gäldenärens förpliktelse gentemot förvärvaren som en
avtalsförpliktelse i lagvalshänseende, vilket rimligtvis bör tillmätas betydelse även i
domsrättshänseende.257 Dessa argument är självklart inte konstitutiva eftersom EU-domstolen
återkommande framhållit vikten av att ge avtalsbegreppet en autonom definition med beaktande
av de ändamål som bär upp Bryssel I-förordningen, men de bör inte heller utan vidare förkastas.
Frågan har tangerats i ett antal rättsfall från EU-domstolen men dessa kan inte anses ha besvarat
frågan helt entydigt.258 Denna rättspraxis kan enligt litteraturen inte tas till intäkt för att generellt
exkludera överlåtna anspråk från tillämpningsområdet för artikel 7(1).259 I den svenska litteraturen
har det framförts att en talan grundad på omsättningspapper och löpande skuldebrev ska anses
vara avtalsrättslig i förordningens mening, och att det härvid inte torde vara avgörande att
gäldenären på förhand vet som kan komma att förvärva värdepapperet utan det väsentliga är
insikten om att värdepapperet är av negotiabel natur och kan komma att överlåtas.260 Argumentet
kan förstås som att den som med vetskap om ett skuldebrevs löpande karaktär utfäster en skuld
däri får anses ha frivilligt åtagit sig en förpliktelse mot envar som kan komma att förvärva
skuldebrevet.261 EU-domstolen kvalificerade dock en talan grundat på ett löpande värdepapper
(ett certifikat i formen av ett innehavarskuldebrev) som utomobligatorisk i rättsfallet Kolassa.262
En bank hade emitterat skuldebreven till ett antal finansiella institutioner som i sin tur sålt vidare
dessa på sekundärmarknaden till individuella investerare. En investerare som på så sätt kommit
över värdepapperen förde sedermera en talan enligt bl.a. villkoren för skuldebreven direkt mot
den emitterande banken. Enligt EU-domstolen var en sådan talan inte att kvalificera som
avtalsrättslig i den mening som avses i artikel 7(1) eftersom den emitterande banken inte frivilligt
åtagit sig några förpliktelser gentemot investeraren.263
I och med utgången i Kolassa kan det synas som om frågan avgjorts slutligt – en rättighet som
överlåtits förlorar enligt förordningen sin avtalsrättsliga karaktär.264 Så långtgående slutsatser
257 Se Kareda, mål C-249/16, p. 32, där EU-domstolen understryker vikten av en överensstämmande tillämpning
mellan Rom I-förordningen och Bryssel Ia-förordningen. Se också ERGO Insurance, förenade målen C‑359/14 och C‑475/14, p. 43–44, som rörde tillämpningen av Rom I- och Rom II-förordningarna i en fråga om försäkringsrättslig subrogation (överlåtelse av skadeståndsfordran), där EU-domstolen inledningsvis gör en explicit analogi mellan Bryssel Ia-förordningens avtalsbegrepp och begreppet ”avtalsförpliktelse” i Rom I-förordningen. Jfr även Arcado, mål 9/87, p. 15.
258 Se bl.a. Réunion européenne SA, mål C-51/97, Kolassa, mål C-375-13 och Frahuil, mål C-265/02. 259 Se Mankowski, s. 188 och Briggs, s. 212. 260 Se Sjövall & Rudvall, s. 66. 261 Jfr Česká spořitelna, mål C-419/11, p. 48–49. 262 Kolassa, mål C-375-13, p. 12–16. 263 Kolassa, mål C-375-13, p. 40. 264 Det bör i sammanhanget nämnas att ett fall i vilket omständigheterna i princip var identiska med de i Kolassa var
föremål för EU-domstolens prövning så sent som i september 2018 i Löber, mål C-304/17. Investeraren sökte emellertid i det rättsfallet ålägga emittenten ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar och grundande inte sin talan på några förpliktelser som kunde härledas ur värdepapperets villkor. Se p. 21 i domen.
45
låter sig emellertid inte dras på grundval av rättsfallet. Utfallet i Kolassa var nämligen betingat
av särskilda förutsättningar.265 Skälet till att EU-domstolen inte kvalificerade förhållandet mellan
emittenten och investeraren som avtalsrättsligt var nämligen att skuldebreven inte innehades av
investeraren själv utan av en bank som i eget namn, men för investerarens räkning, förvarade dem
i en värdepappersdepå.266 Det var den direkta innehavaren av värdepapperen som hade rätt att
gentemot emittenten göra gällande betalning eller andra villkor enligt värdepapperen.267
Förhållandet mellan emittenten och innehavaren – den förvaltande banken – skulle alltså kunna
betraktas som avtalsrättsligt, men inte förhållandet mellan emittenten och investeraren.268
Investeraren var snarare att betrakta som förmånstagare till värdepapperen och hade endast en
kontraktuell rätt gentemot förvaltaren att erhålla betalning i enlighet med värdepapperets
villkor.269 Några rättigheter direkt gentemot emittenten hade inte investeraren, vilket omvänt
innebär att emittenten inte kan anses ha haft några förpliktelser gentemot investeraren. Under
sådana förhållanden var EU-domstolens rättspraxis vid denna tidpunkt otvetydig: artikel 7(1) är
inte tillämplig.270
Utfallet i Kolassa bör alltså ses i ljuset av den särskilda omständigheten att de ifrågavarande
värdepapperen innehades av en förvaltare.271 Det kan på goda grunder kritiseras att EU-domstolen
tillmäter detta faktum avgörande betydelse.272 I tvister rörande villkoren för ett värdepapper bör
det för tillämpligheten av artikel 7(1) inte vara av avgörande betydelse huruvida en investerare
uppdragit åt en bank att förvalta värdepapperen. Det vore oskäligt mot privatpersoner, som till
skillnad från institutionella investerare så gott som alltid har sina värdepapper registrerade genom
sin bank, att enbart av detta skäl förtas möjligheten att stödja sig på artikel 7(1). Dessutom handlar
ju förvaltaren på investerarens uppdrag och för dennes räkning – om än i eget namn – och är ju
265 EU-domstolen erinrade om att artikel 7(1) inte var tillämplig ”under de omständigheter som [var] aktuella i det
nationella målet”, se Kolassa, mål C-375-13, p. 35. Se även Lehmann, Prospectus liability and private international law – assessing the landscape after the CJEU’s Kolassa ruling (Case C-375/13), JPrIL 2016, s. 318–343 [cit. Lehmann JPrIL], på s. 319 f.
266 Kolassa, mål C-375-13, p. 15 och 26. Denna omständighet framhålls endast av EU-domstolen vid dess prövning av om talan kunde hänföras till behörighetsreglerna för konsumentavtal, men torde ha getts samma betydelse vid domstolens ställningstagande för artikel 7(1):s vidkommande.
267 Se Sjövall i Sjövall & Rudvall, s. 67. 268 Se Lehmann JPrIL, s. 322. 269 Se Lehmann JPrIL, s. 323. 270 I ljuset av ny rättspraxis framstår emellertid inte ståndpunkten som lika självklar, vilket kommer framgå av
avsnitten 4.4 och 5 nedan. 271 Se Lehmann JPrIL, s. 321 ff. och Sjövall & Rudvall, s. 67. Det bör dock nämnas att denna omständighet inte
explicit nämns i vissa referat av Kolassa i litteraturen, vilket ger intryck av att den inte skulle ha varit avgörande för EU-domstolens ställningstagande. Se t.ex. Cheshire, North & Fawcett, s. 250 och 292 samt Briggs, s. 212, not 1001.
272 Se särskilt Lehmann JPrIL, s. 323 f.
46
snarast att jämföra med en mellanman.273 Samma överväganden som gäller i fråga om
fullmaktsförhållanden gör sig således gällande även här.274
Hur rättsläget rörande överlåtbara värdepapper generellt ska uppfattas efter Kolassa är alltså inte
helt klart.275 Sedan merparten av den litteratur som hänvisas till ovan gavs ut har EU-domstolen i
ett nytt fall, Profit Investment, prövat huruvida en talan grundad på ett löpande värdepapper
(obligationer) är att betrakta som avtalsrättslig.276 Förutsättningarna var ungefär desamma som i
Kolassa, med skillnaden att de aktuella obligationerna förefaller ha innehafts direkt av
investeraren. Omständigheterna var i korthet följande: En investerare (Profit) som förvärvat
obligationerna på sekundärmarknaden väckte talan mot emittenten (Commerzbank), men även
mot överlåtaren (Redi), av värdepapperen.277 Mellan investeraren Profit och överlåtaren Redi
förelåg obestridligen ett avtalsförhållande,278 men hur skulle förhållandet mellan Profit och
emittenten Commerzbank kvalificeras för tillämpningen av artikel 7(1)? EU-domstolen fann
härvid att det ankommer på den nationella domstolen att pröva ”huruvida Profit har övertagit
Redis rättigheter och skyldigheter som följer av de omtvistade obligationerna enligt tillämplig
nationell rätt, så att det föreligger ett avtalsförhållande mellan Profit och Commerzbank”.279 I och
med detta uttalande synes EU-domstolen ha bekräftat att överlåtna rättigheter (och skyldigheter)
bibehåller sin avtalsrättsliga karaktär under förutsättning att förvärvaren hade rätt att inträda i
avtalsförhållandet enligt lex causae.280 Denna lösning – att redan inom ramen för
behörighetsprövningen behöva göra ett lagval för att bedöma huruvida vissa rättsfakta föreligger
– är något otymplig men inte främmande för systematiken i Bryssel Ia-förordningen. Samma
lösning anvisas som nämnts i Tessili för att identifiera uppfyllelseorten för tillämpningen av led
273 Enligt Mankowski ska även de rättshandlingar som en mellanman, som agerar i eget namn för annans räkning
(d.v.s. kommission, på engelska undisclosed agency), företar för huvudmannens räkning kvalificeras som avtalsrättsliga, se Mankowski, s. 187.
274 Jfr avsnitt 4.2.3 ovan. 275 Se t.ex. Hartley, s. 112. 276 Profit Investment, mål C-366/13. 277 Profit Investment, mål C-366/13, p. 10–16. 278 Profit Investment, mål C-366/13, p. 56. 279 Profit Investment, mål C-366/13, p. 56. EU-domstolen gör här en bedömning liknande den som domstolen tidigare
gjort beträffande överlåtna konossement och formkraven för prorogationsavtal, se Tilly Russ, mål 71/83, p. 24. 280 Det bör dock nämnas att avgörandet i Profit Investment inte tagits till intäkt för denna slutsats i varken Sjövall &
Rudvall eller Cheshire, North & Fawcett, trots att dessa getts ut efter att domen meddelades i april 2016. I dessa verk synes rättsfallet främst behandlas i förhållande till reglerna om prorogationsavtal. Huvudfrågan i rättsfallet var nämligen huruvida en prorogationsklausul som tagits in i prospektet för obligationerna kunde göras gällande gentemot investeraren. Det framgår inte huruvida författarna förbigått uttalandet EU-domstolen gör i p. 56 i fråga om kvalificeringen av kravet mot emittenten eller blott ansett att uttalandet inte kan anses ha den innebörd som här förfäktas. Det kan tilläggas att generaladvokaten ”direkt” uteslöt att talan mellan emittenten och investeraren skulle anses avse avtal, se p. 64 i dennes förslag till avgörande i Profit Investment. Denna uppfattning delades dock, som framgått, inte av EU-domstolen. Den förde istället ett resonemang som framfördes redan av generaladvokaten i förslaget till avgörande i Kolassa (p. 47), men som däremot inte explicit lyfts av EU-domstolen i Kolassa-domen.
47
(a) i artikel 7(1).281 Dessutom torde lösningen endast aktualiseras om svaranden bestrider
behörigheten på grunden att käranden inte inträtt i avtalsförhållandet.282
EU-domstolens uttalande i Profit Investment bör rimligtvis förstås som att förhållandet mellan
gäldenären och förvärvaren av en fordran är att betrakta som avtalsrättsligt i förordningens
mening om förvärvaren enligt den tillämpliga rätten kan påkalla gäldenärens fullgörelse enligt
fordringen, vilket i svensk rätt är regel i fråga om både enkla och löpande fordringar.283
Gäldenärens medverkan eller samtycke är ingen förutsättning för att förvärvaren ska överta
överlåtarens rätt enligt fordringen. Således torde det inte, såsom föreslagits i den svenska
litteraturen i fråga om enkla fordringar, krävas att det finns en klausul i avtalet som på förhand
ger samtycke till en överlåtelse för att rättsförhållandet mellan gäldenären och förvärvaren ska
betraktas som avtalsrättsligt.284
Även 2018 års avgörande i flightright talar starkt för att förvärvaren av en enkel fordran kan
utnyttja artikel 7(1) för att väcka talan mot gäldenären.285 Denna fråga var överhuvudtaget inte
uppe för diskussion i målet,286 men det framgår av omständigheterna att en av kärandena i de
kumulerade käromålen hade förvärvat rätten till kompensation – ett slags schablonmässigt
bestämt skadestånd för försenade flygresor – från passagerarna, d.v.s. de ursprungliga
borgenärerna (och parterna till avtalet om flygresan).287 Rätten till kompensation är i svensk rätt
att betrakta som en enkel fordran. Denna omständighet synes inte ha haft någon som helst
betydelse i målet och hindrade inte EU-domstolen från att betrakta talan som avtalsrättslig, om än
utan att ha prövat just detta förhållandes betydelse för kvalifikationen.288
Sammanfattningsvis måste rättsläget vara att uppfatta på så sätt att en rättighet eller ett anspråk
enligt ett avtal även efter en överlåtelse ska kvalificeras såsom avtalsrättslig vid tillämpningen av
artikel 7(1), och detta oberoende av om anspråket var av löpande eller enkel karaktär. Det
avgörande är om förvärvaren enligt den tillämpliga rätten kunde överta den avtalsenliga
rättigheten. På samma sätt bör även avtalsenlig och lagenlig subrogation av avtalsrättsliga anspråk
vara att betrakta.289
281 Se avsnitt 3.4.3 ovan. 282 Jfr avsnitt 4.3.4 nedan. 283 Se 27 och 13 §§ skuldebrevslagen (1936:71). 284 Se Sjövall & Rudvall, s. 67. 285 flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16. 286 Den för denna uppsats vidkommande intressanta rättsfrågan i flightright behandlas i avsnitt 4.4 nedan. 287 flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 26. 288 flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 65. 289 Se generaladvokatens förslag till avgörande i flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 55.
48
Det bör slutligen noteras att den frågeställning som behandlats i det föregående endast berör
situationer där det inte föreligger ett samtycke till överlåtelsen från motparten. Har gäldenären
frivilligt samtyckt till att en ny part träder in i rättsförhållandet måste ju detta nya rättsförhållande
med nödvändighet vara att kvalificera som avtalsrättsligt – oaktat att den nya borgenären inte var
ursprunglig part i avtalet har ju gäldenären under sådana omständigheter frivilligt åtagit sig att
prestera till denne.290 Denna situation är jämförbar med den när en tredje man för talan mot en av
avtalsparterna i ett tredjemansavtal,291 vilket enligt åtminstone litteraturen och engelsk domstol är
att anse som en talan som avser avtal.292
4.2.5 Prekontraktuella mellanhavanden
Innan ett avtal ingås inlåter sig inte sällan de inblandade parterna i förhandling med varandra. Om
dessa förhandlingar är fruktsamma och resulterar i att ett avtal sluts kommer eventuella tvister
härrörande ur avtalet att kvalificeras såsom avtalsrättsliga för Bryssel Ia-förordningens
vidkommande. Men om inget avtal ingås eller om en viss uppkommen förpliktelse anses ha sitt
ursprung i förhandlingarna och inte i avtalet, vad gäller i så fall med avseende på kvalificeringen?
Inledningsvis kan noteras att en talan som rör giltigheten eller ogiltigheten av ett avtal enligt fast
rättspraxis är att betrakta som avtalsrättslig.293 Söker alltså den ena parten i förhandlingarna få
fastställt att ett avtal har ingåtts avser denna talan avtal och omfattas av artikel 7(1). Annorlunda
förhåller det sig om talan inte rör avtalets existens utan istället har sin grund i att motparten
åsidosatt skyldigheten att handla lojalt och i enlighet med tro heder under avtalsförhandlingar
(culpa in contrahendo) genom att obefogat bryta avtalsförhandlingarna.294 I rättsfallet Tacconi
fann EU-domstolen att det skadeståndsansvar som uppkommer till följd härav inte är att betrakta
som avtalsrättsligt utan istället ska hänföras till artikel 7(2).295 Avgörande för utfallet var att
svaranden, i enlighet med principen i Handte, inte frivilligt åtagit sig någon förpliktelse gentemot
käranden.296 Skadeståndsansvaret grundades följaktligen inte i åsidosättandet av en
avtalsförpliktelse utan i åsidosättandet av en lagenlig skyldighet att under avtalsförhandlingar
290 Detsamma gäller sannolikt vid ett samtycke till ett fullständigt partsbyte eller ett byte enbart på gäldenärssidan
(substitution). Jfr Mankowski, s. 189. 291 Avtal i vilka avtalsparterna tillerkänner en tredje man, som inte är part till avtalet, avtalsenliga rättigheter. 292 WPP Holdings Italy Srl v. Benatti [2007] EWCA Civ 263, p. 54–55. Se även Mankowski, s. 187 och Briggs,
s. 213. 293 Se närmare avsnitt 4.3.4 nedan. 294 Se Pålsson & Hellner, p. 46. 295 Tacconi, mål C-334/00, p. 27. 296 Tacconi, mål C-334/00, p. 24. För kritik av detta resonemang, se Briggs, s. 216 f.
49
handla i enlighet med tro och heder.297 Under sådana omständigheter är alltså tvisten inte
avtalsrättslig i förordningens mening.298
Avgörandet i Tacconi bör emellertid inte förstås som att det fullständigt utesluter en tillämpning
av artikel 7(1) i prekontraktuella sammanhang.299 Om förhandlingarna fortskridit så långt att
parterna är överens om de huvudsakliga delarna av avtalet, men ännu förhandlar de sista villkoren
och därför inte har skrivit under avtalet, bör det av omständigheterna kunna framgå att parterna
åtagit sig förpliktelser mot varandra – oaktat vad den tillämpliga rätten säger härom.300 Eftersom
det för tillämpningen av artikel 7(1) inte krävs att ett avtal har slutits, utan endast att det föreligger
en identifierbar förpliktelse, torde bestämmelsen i sådana fall kunna tillämpas.301
Har en part genom ett s.k. letter of intent eller liknande förpliktat sig att ingå ett avtal bör en talan
om skadestånd för att något avtal inte kommit till stånd anses avse avtal. 302 Skadeståndet följer
ju i dessa fall av den uteblivna prestationen av den frivilligt åtagna förpliktelsen att ingå avtalet
och inte av lag. Om parterna under eller inför avtalsförhandlingarna åtagit sig andra förpliktelser
gentemot varandra i ett föravtal, t.ex. exklusivitetsåtaganden eller sekretessåtaganden, är även
tvister rörande dessa förpliktelser självklart att betrakta som avtalsrättsliga – att förpliktelsen inte
härrör från huvudavtalet (som kanske inte ingås till följd av avbrutna förhandlingar) spelar ingen
roll.
4.2.6 Associationsrättsliga rättsförhållanden
En association, dess funktionärer och medlemmar respektive tredje män ingår i olika situationer
och sammanhang i rättsförhållanden med varandra. Hur dessa sinsemellan väldigt varierande
förhållanden ska kvalificeras är inte helt enkelt att avgöra och varierar inte bara med vilken
specifik associationsform, situation och partskonstellation det rör sig om utan också med den
tillämpliga rättsordningen. I vissa rättsordningar kvalificeras t.ex. förhållandet mellan ett
aktiebolag och dess aktieägare som ett avtalsförhållande, i andra som ett institutionellt, normativt
förhållande eller som ett förhållande sui generis.303 Huruvida ett associationsrättsligt
rättsförhållande ska kvalificeras som avtalsrättsligt för tillämpningen av artikel 7(1) ska
297 Tacconi, mål C-334/00, p. 25. 298 För en kritisk kommentar till rättsfallet, se Mankowski, s. 184. 299 Jfr Pålsson & Hellner, p. 46. 300 Se Cheshire, North & Fawcett, s. 249, som hänvisar till generaladvokatens förslag till avgörande i Tacconi, mål
C-334/00, p. 83. Jfr Granarolo, mål C‑196/15, p. 24. 301 Jfr Tacconi, mål C-334/00, p. 22. 302 Jfr Mankowski, s. 174. 303 Powell Duffryn, mål C-214/89, p. 10.
50
emellertid i linje med det som tidigare anförts bestämmas autonomt och utan hänvisning till hur
den tillämpliga nationella rätten ser på förhållandet.304
EU-domstolen har vid ett antal tillfällen tagit ställning till hur associationsrättsliga
rättsförhållanden ska kvalificeras. I det tidiga rättsfallet Peters hade EU-domstolen att bedöma
huruvida ett betalningskrav mellan en nederländsk förening och en av dess medlemmar
omfattades av artikel 7(1).305 Det aktuella betalningskravet hade sin grund i ett för medlemmen
bindande beslut som föreningens organ hade fattat. EU-domstolen konstaterade att det vid inträdet
i en förening mellan föreningsmedlemmarna uppstår ”förbindelser av samma karaktär som de
som uppstår mellan avtalsparter”.306 En förpliktelse som följer av föreningsmedlemskapet är
således att kvalificera som avtalsrättslig, oberoende av om den följer direkt av inträdet i
föreningen eller om den uppstått genom ett beslut av ett föreningsorgan.307 I ett senare fall fann
EU-domstolen, med hänvisning till avgörandet i Peters, att även förhållandet mellan aktieägarna
i ett aktiebolag kan jämställas med det förhållande som råder mellan avtalsparter.308 Rättigheter
och skyldigheter som återfinns i aktiebolagets bolagsordning är följaktligen att betrakta som
avtalsrättsliga i Bryssel Ia-förordningens mening.309
Förpliktelser sprungna ur förhållandet mellan en association och en medlem i associationen,
respektive mellan associationsmedlemmarna, ska således kvalificeras som avtalsrättsliga. Att den
relevanta förpliktelsen följer av den lag som reglerar associationsformen, och inte direkt av det
konstitutiva ”avtal” som reglerar associationen och till vilket medlemmen får anses ha tillträtt,
spelar härvid ingen roll. Den dispositiva lagen är närmast att betrakta som ett standardavtal som i
tillämpliga delar fyller ut en bolagsordning, en föreningsstadga eller ett bolagsavtal.310
Ett bolags skyldighet att tillhandahålla fullständig och korrekt information i ett prospekt när den
erbjuder värdepapper till marknaden följer inte av ett avtal utan står på egna ben. Följaktligen
omfattas en tvist rörande prospektansvar inte av artikel 7(1) utan av artikel 7(2), oaktat att det kan
304 Se bl.a. Peters, mål 34/82, p. 9–10. 305 Peters, mål 34/82. 306 Peters, mål 34/82, p. 13. 307 Peters, mål 34/82, p. 15 och 18. 308 Powell Duffryn, mål C-214/89, p. 16. Målet rörde rättsverkningarna av en prorogationsklausul som tagits in i
bolagsordningen och avsåg egentligen (nuvarande) artikel 25 om avtal om domstols behörighet och inte artikel 7(1), men får med hänsyn till uttalandenas generella innebörd antas ha betydelse även för tolkningen av den senare bestämmelsen.
309 Powell Duffryn, mål C-214/89, p. 16. 310 Jfr Andersson, J., ABL – Monsters Inc.?, JP 2012, s. 85 ff.
51
röra sig om en tvist mellan ett aktiebolag och en aktieägare eller mellan ett bolag och någon som
förvärvat värdepapper direkt av bolaget.311
Även förhållandet mellan en association och dess funktionärer är att beteckna som
avtalsrättsligt.312 En ledamot i ett bolags styrelse har accepterat styrelseuppdraget och har
följaktligen frivilligt åtagit sig de bolagsrättsliga förpliktelser som följer med dennes ställning i
bolaget.313 Riktar bolaget en skadeståndstalan mot dess styrelseledamöter under åberopande att
dessa åsidosatt den associationsrättsliga lojalitets- eller vårdnadsplikten ska talan således anses
vara avtalsrättslig i förordningens mening.314 Att notera i detta sammanhang, vilket kan förefalla
något säreget, är att rättsförhållandet mellan bolaget och bolagsfunktionären ska kvalificeras som
ett avtal om utförande av tjänster vid tillämpningen av artikel 7(1), innebärande att
uppfyllelseorten ska bestämmas enligt led (b).315
Rättsförhållandet mellan ett bolag och dess funktionärer ger emellertid upphov till ett särskilt
kvalifikationsproblem på grund av det anställningsliknande förhållande som vissa
bolagsfunktionärer intar i förhållande till bolaget. Under sådana förhållanden behöver det
inledningsvis fastställas huruvida rättsförhållandet mellan bolaget och funktionären kan
kvalificeras som ett anställningsavtal i den mening som avses i artikel 20 i Bryssel Ia-
förordningen. Hur rättsförhållandet kvalificeras enligt nationell rätt är härvid ovidkommande –
ett autonomt synsätt ska anläggas.316
Vid denna bedömning ska det prövas om bolagsfunktionären (i) under en viss tid har utfört arbete
för bolaget, (ii) erhållit ersättning av bolaget för detta arbete, (iii) stått under bolagets ledning och
(iv) varit varaktigt knuten till bolaget genom att ha getts en viss plats i dess
verksamhetsorganisation.317 Dessutom ska bolagsfunktionären befinna sig i en underordnad
ställning i förhållande till bolaget. För att avgöra om så är fallet ska samtliga relevanta
omständigheter tas i beaktande för att fastställa om bolagsfunktionären, t.ex. genom aktieägande
eller på annat sätt, har haft icke oansenliga möjligheter att påverka förvaltningen av bolaget.318
Det bör nog inte komma i fråga att kvalificera förhållandet mellan en styrelseledamot och ett
311 Se närmare Lehmann JPrIL, s. 324 f. Se även Löber, mål C-304/17, p. 21. 312 Det torde även gälla personer som agerar som de facto funktionärer utan att formellt inta en sådan ställning,
exempelvis s.k. shadow directors. Se Mankowski, s. 179. 313 Holterman, mål C-47/14, p. 53. 314 Holterman, mål C-47/14, p. 54. 315 Holterman, mål C-47/14, p. 58. 316 Holterman, mål C-47/14, p. 58. 317 Holterman, mål C-47/14, p. 45 med vidarehänvisningar. 318 Holterman, mål C-47/14, p. 46–47.
52
svenskt aktiebolag som ett anställningsavtal med tillämpning av nämnda kriterier om det inte rör
sig om en styrelseledamot som samtidigt är anställd i bolaget, men däremot kan en verkställande
direktör komma att betraktas som anställd.319
Även om det i enlighet med ovan kan konstateras föreligga ett anställningsavtal mellan
bolagsfunktionären och bolaget är detta inte ensamt tillräckligt för att talan ska vara att hänföra
till de exklusiva behörighetsreglerna för anställningsavtal i artiklarna 20–23 i Bryssel Ia-
förordningen. Dessa regler blir endast tillämpliga om det agerande som påstås ligga
bolagsfunktionären till last kan betraktas som ett åsidosättande av en förpliktelse i
anställningsavtalet.320 Utgör agerandet ett åsidosättande av de bolagsrättsliga förpliktelser som
följer med bolagsfunktionärens ställning i bolaget bör talan alltjämt omfattas av artikel 7(1). Det
senare fallet kan illustreras med en skadeståndstalan mot en arbetande styrelseordförande där
denne påstås ha åsidosatt jävsbestämmelsen i 8 kap. 23 § aktiebolagslagen (2005:551), nedan
ABL. Detta agerande utgör inte ett brott mot styrelseordförandens anställningsavtal med bolaget
utan ett åsidosättande av dennes bolagsrättsliga förpliktelser, varför talan bör vara att hänföra till
artikel 7(1).
Härnäst ska rättsförhållandet mellan associationen och dess borgenärer beröras. I den mån det
rör sig om en tvist mellan associationen och borgenären aktualiseras inga särskilda
associationsrättsliga problemställningar i kvalifikationshänseende. I vissa situationer öppnar dock
materiell rätt för ett genombrott av ansvaret för associationens betalningsförpliktelser,
innebärande att en associationsmedlem eller funktionär i associationen blir personligt ansvarig
för förpliktelserna. I svensk rätt kan nämnas det personliga betalningsansvaret för aktiebolagets
styrelseledamöter och ägare vid kapitalbrist i 25 kap. 18 och 19 §§ ABL och den i HD:s rättspraxis
utvecklade doktrinen om ansvarsgenombrott.321 Under vissa förhållanden kan således borgenären
på grundval av fordringsförhållandet med bolaget väcka talan direkt mot en styrelseledamot eller
aktieägare och kräva att denne fullgör en bolagets förpliktelse gentemot borgenären. Är talan
under sådana förhållanden att betrakta som avtalsrättslig?
EU-domstolen har i avgörandet ÖFAB besvarat denna fråga nekande.322 Hovrätten för Nedre
Norrland hade i målet bett EU-domstolen klargöra huruvida dels en borgenärs talan mot en
styrelseledamot i ett svensk aktiebolag med stöd av kapitalbristreglerna i 25 kap. ABL, dels en
319 Jfr Sjövall & Rudvall, s. 147, som inte förefaller utsträcka principerna i Holterman till styrelseledamöter. 320 Holterman, mål C-47/14, p. 32 med hänvisning till Brogsitter, mål C-548/12 som behandlas närmare i avsnitt
4.3.2 nedan. Se även Calster, G., European Private International Law, 2016, s. 109 ff. 321 Doktrinen behandlas bl.a. i Andersson, J., Kapitalskyddet i aktiebolag. En lärobok, 2010, s. 275 ff. 322 ÖFAB, mål C-147/12. Se även OTP Bank, mål C-519/12.
53
borgenärs talan mot en aktieägare i samma bolag med stöd av doktrinen om ansvarsgenombrott,
var att hänföra till artikel 7(1) eller 7(2) eller ingendera. EU-domstolen lät sig vägledas av
principen i Handte och fann att en tillämpning av artikel 7(1) var utesluten eftersom talan i dessa
fall inte grundade sig på ”något frivilligt åtagande av den ena parten gentemot den andra parten”,
utan på att styrelseledamoten respektive aktieägaren hade åsidosatt sina legala skyldigheter.323
Dessutom tillade EU-domstolen att flera domstolar skulle kunna bli behöriga i fråga om samma
orättsenliga beteende hos styrelseledamoten eller ägaren för det fall en accessorisk behörighet
tilläts härledas från borgenärernas avtal (och flera borgenärer väcker talan).324 Detta kunde inte
godtas, varför talan istället befanns vara hänförlig till artikel 7(2).325
Mot bakgrund av rättsläget såsom det uppfattades vid tidpunkten för avgörandet var EU-
domstolens ställningstaganden föga uppseendeväckande.326 Däremot är det, i ljuset av nyare
rättspraxis, inte säkert att frågan skulle komma att bedömas på samma sätt i dag. Som kommer
att diskuteras nedan har EU-domstolen nyligen förkastat synsättet att talan behöver grunda sig på
frivilligt åtagna förpliktelser mellan parterna i tvisten (jfr citatet i stycket ovan), utan artikel 7(1)
kan tillämpas även i fall där käranden grundar sin talan på ett avtalsförhållande med tredje part.
Grunden för borgenärens talan i ÖFAB avsåg ju tveklöst ett avtal, nämligen avtalet med
aktiebolaget, vilket i dag torde vara tillräckligt för att talan ska anses avse avtal i förordningens
mening. Se närmare avsnitt 4.4 och 5.3 nedan.
Det bör i sammanhanget slutligen erinras om att tillämpligheten av artikel 7(1) kan sättas ur spel
om talan befinns avse t.ex. giltigheten av ett bolagsbeslut eller någon annan intern
bolagsangelägenhet för vilka artikel 24(2) i Bryssel Ia-förordningen föreskriver exklusiv
behörighet för domstolarna vid bolagets säte.327 Här finns dessvärre inte utrymme att gå in på den
i och för sig intressanta frågan om hur gränsen mellan artiklarna 7(1) respektive 24(2) ska dras i
associationsrättsliga tvister. Denna gränsdragning har dock i vissa fall begränsad praktisk
betydelse eftersom det förekommer att den behöriga domstolen enligt de båda artiklarna
sammanfaller.328
323 ÖFAB, mål C-147/12, p. 36–37. 324 ÖFAB, mål C-147/12, p. 39–41. 325 Jfr de numera inaktuella avgörandena RH 2010:23 (avseende ansvarsgenombrott) och RH 2012:64 (avseende
kapitalbristreglerna). 326 Jfr dock Mankowski, s. 180, som framför logiskt stringenta argument för varför kvalificeringen av käromålen bör
följa kvalificeringen av borgenärens ursprungliga anspråk gentemot bolaget. Denna uppfattning gav också den svenska regeringen uttryck för i målet, se ÖFAB, mål C-147/12, p. 39.
327 Jfr Mankowski, s. 178. 328 Vid tillämpningen av artikel 7(1)(a) bör det nämligen i regel följa av den tillämpliga rätten att den
associationsrättsliga förpliktelsen ska uppfyllas i den ort där bolaget har sitt säte, se Peters, mål 34/82, p. 19. Situationen är dock annorlunda för det fall talan ska hänföras till artikel 7(1)(b), se Holterman, mål C-47/14, p. 58.
54
4.3 Talan ska ”avse” avtal
4.3.1 Inledning
Avtalsbegreppet utgör naturligt nog fundamentet i en särskild behörighetsregel för avtalsrättsliga
tvister. Att det rättsförhållande som är för handen kan kvalificeras som ett avtalsförhållande är
således en första förutsättning för att artikel 7(1) ska bli tillämplig. Det är emellertid inte
tillräckligt. För att bestämmelsen ska kunna tillgripas förutsätts inte bara att ett avtal (i
bestämmelsens mening) föreligger utan även att den väckta talan avser avtalet. Även om det kan
konstateras att det föreligger en förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig måste den väckta talan
knyta an till avtalet på ett visst kvalificerat sätt för att käranden ska kunna stödja sig på
behörighetsregeln i artikel 7(1).
Vilken anknytning till ett avtal krävs för att talan ska anses ”avse” avtalet i den mening som avses
i artikel 7(1)? Räcker det med att det föreligger ett avtal mellan parterna i käromålet? Hur ska den
situationen att käranden anför alternativa grunder för talan bedömas? Och vad gäller slutligen om
talan avser ett avtal som käranden söker fastställa inte existerar eller vars existens eller giltighet
svaranden bestrider? Huruvida tvisten i dessa fall ”avser” avtal ska utrönas i detta avsnitt. Som
kommer att framgå rör det sig om frågor av mer processuell karaktär än de som behandlats i
föregående avsnitt.
4.3.2 Betydelsen av det agerande som ligger till grund för talan
Ordalydelsen av artikel 7(1) ger föga vägledning för bedömningen av vilken koppling en talan
måste ha till ett avtal för att denna ska anses avse avtalet i bestämmelsens mening. Ibland har EU-
domstolen uttryckt rekvisitet på så sätt att talan måste ha ”anknytning till ett avtal” för att
artikel 7(1) ska vara tillämplig, men inte heller detta formuleringssätt är särskilt upplysande.329
I rättsfallet Brogsitter lämnade emellertid EU-domstolen närmare anvisning för bedömningen.330
Mellan käranden och svarandena i Brogsitter förelåg ett samarbetsavtal, enligt vilket svarandena
skulle tillverka produkter för käranden. Svarandena började parallellt med det avtalsenliga arbetet
att utveckla och saluföra konkurrerande produkter i eget namn. Frågan i målet var huruvida en av
käranden väckt förbuds- och skadeståndstalan som grundade sig i otillbörlig konkurrens
omfattades av artikel 7(1) eller om talan var att hänföra till skadestånd utanför avtalsförhållanden
329 Se t.ex. Holterman, mål C‑47/14, p. 68 och Granarolo, mål C-196/15, p. 22. 330 Brogsitter, mål C-548/12.
55
i artikel 7(2). Käranden påstod att den otillbörliga konkurrensen bestod i att svarandena genom
detta agerande brutit mot ett slags exklusivitetsförpliktelse i avtalet och yrkade på skadestånd i
enlighet med tysk lagstiftning om otillbörlig konkurrens. Käranden gjorde därvid gällande att
svarandena genom sitt agerande röjt affärshemligheter, gjort intrång i hans näringsverksamhet
och gjort sig skyldiga till bedrägeri och trolöshet. Enligt tysk rätt var anspråket att hänföra till den
utomobligatoriska skadeståndsrätten. Det som alltså skiljer Brogsitter från de rättsfall som
refererats tidigare är att det här inte var fråga om att bedöma huruvida det förelåg ett avtal (i
förordningens mening) mellan parterna. Frågan var istället om avtalets obestridliga existens
medförde att en talan avseende förpliktelser som inte direkt härrörde från avtalet skulle anses
”avse” avtalet i förordningens mening.331
EU-domstolen konstaterade i Brogsitter att det förhållandet att en avtalspart väcker talan mot den
andra avtalsparten inte är tillräckligt för att anse att talan avser avtalet mellan parterna.332 Så är
enbart fallet om det agerande som käranden grundar sin talan på kan betraktas som ett
åsidosättande av avtalsförpliktelserna såsom dessa låter sig bestämmas utifrån avtalets syfte.333
Som exempel nämns om det visar sig ”absolut nödvändigt att tolka avtalet mellan svaranden och
käranden för att fastställa huruvida den förras påtalade agerande mot den senare är rättsenligt eller
inte”.334 Det ankom enligt EU-domstolen på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida
käranden framställt sina yrkanden ”i syfte att utverka ersättning för något som rimligen skulle
kunna betraktas som ett åsidosättande av rättigheter och skyldigheter i avtalet mellan parterna i
det nationella målet, vilket gör det absolut nödvändigt att fästa avseende vid detta avtal för att
avgöra målet”.335
Det är alltså avgörande för kvalifikationen hur käranden utformar sin talan – eller närmare bestämt
vilka omständigheter, i form av svarandens (påstådda) agerande, som denne åberopar till grund
för sin talan. Att själva grunden för kärandens talan inte är att kvalificera som inomobligatorisk
enligt den tillämpliga nationella rätten, eller att käranden framhäver anspråket som
utomobligatoriskt, spelar emellertid ingen roll.336 Vilka avtalsförpliktelser som faktiskt föreligger
mellan parterna är ovidkommande såvida inte det agerande som åberopas som grund för talan kan
331 Jfr Dickinson LMCLQ, s. 469 f. 332 Brogsitter, mål C-548/12, p. 23. 333 Brogsitter, mål C-548/12, p. 24. Se även Holterman, mål C-47/14, p. 32. 334 Brogsitter, mål C-548/12, p. 25. 335 Brogsitter, mål C-548/12, p. 26. 336 Jfr hur den hänskjutande domstolen formulerat sin fråga i Brogsitter, mål C-548/12, p. 15. Se även Mankowski,
s. 168 och Briggs, s. 218.
56
betraktas som ett åsidosättande av dessa avtalsförpliktelser med följden att domstolen
ofrånkomligen behöver hänge sig åt avtalet för att bedöma agerandets rättsenlighet.
Den bedömning av grunden för talan som den nationella domstolen har att företa enligt Brogsitter
bör dock endast göras i förhållande till kärandens grund. Det förhållandet att det skulle krävas att
domstolen fäster avseende vid avtalet för att kunna bedöma grunden för svarandens inställning
till talan torde i detta avseende inte spela någon roll.337 Om exempelvis käranden väcker talan om
ett intrång i en immateriell rättighet bör denna talan vara att kvalificera som utomobligatorisk
(och hemmahörande i artikel 7(2)) alldeles oberoende av svarandens eventuella invändning att
denne nyttjade den immateriella rättigheten enligt ett licensavtal med käranden.338
De abstrakta principer som EU-domstolen fastlade i Brogsitter klargör till viss del vad som krävs
för att en talan ska anses ”avse” avtal, men är inte helt lättillämpade och lämnar en del obesvarade
frågor.339 Den nationella domstolen synes behöva göra en viss värdering av styrkan hos det
påtalade agerandets anknytning till avtalet, eftersom EU-domstolen i sammanfattningen av sitt
resonemang nämner att det krävs att något ”rimligen” ska kunna betraktas som ett åsidosättande
av avtalsförpliktelserna.340 Någon närmare vägledning för hur denna rimlighetsbedömning ska
göras lämnas dock inte, men den synes antyda att det fordras viss substans i sambandet mellan
agerandet och avtalet. En ytterligare fråga är vad som krävs för att ett agerande kan betraktas som
ett åsidosättande av en avtalsförpliktelse utan att det är ”absolut nödvändigt” att fästa avseende
vid avtalet för att avgöra målet.
Ovannämnda frågor aktualiseras särskilt när det relevanta avtalet innehåller generella och brett
formulerade förpliktelser, såsom lojalitets- eller vårdnadsplikter. Sådana förpliktelser anses ofta
gälla implicit i långvariga avtal och tolkas in i bl.a. anställningsavtal och bolagsavtal.341 Många
klandervärda beteenden kan således även betraktas som ett åsidosättande av lojalitetsplikten i
sådana avtal, trots att agerandet i övrigt kan ha ett väldigt svagt samband med avtalets
utförande.342 Det här gäller t.ex. otillbörlig konkurrens (som var fallet i Brogsitter), stöld av
företagshemligheter eller immaterialrättsintrång, som enligt de flesta rättsordningar torde vara att
hänföra till den utomobligatoriska skadeståndsrätten. Ska talan under sådana omständigheter
337 Se Dickinson LMCLQ, s. 471 f. med hänvisningar. 338 Se Dickinson LMCLQ, s. 472. Jfr dock Hartley, s. 109, som menar att det är osäkert vad som gäller i detta
hänseende. 339 Se t.ex. Cheshire, North & Fawcett, s. 269 och Hartley, s. 109. Se även Dickinsons kritik av avgörandet i Dickinson
LMCLQ, s. 471 ff. 340 Se Dickinson LMCLQ, s. 472. 341 Se närmare Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, 2007, passim. 342 Jfr Dickinson LMCLQ, s. 473.
57
hänföras till artikel 7(1) i enlighet med principerna i Brogsitter bara för att det påtalade agerandet
också anses utgöra ett åsidosättande av lojalitetsplikten?343 Det vore rimligt att i dessa fall anse
att det inte är ”absolut nödvändigt” att tolka avtalen för att avgöra huruvida agerandet är
rättsstridigt eller inte – det går ju att avgöra redan på grundval av de utomobligatoriska
rättsreglerna.344 Den utomobligatoriska förpliktelsen (t.ex. att inte göra intrång i någons
upphovsrätt) står ju så att säga på egna ben – den är oberoende av eventuellt förekommande
avtalsförpliktelser.345 Om det däremot är omöjligt att avgöra om den utomobligatoriska
ansvarsgrunden föreligger utan att fästa avseende vid avtalets villkor är talan att hänföra till
artikel 7(1).346
Det bör erinras om att avgörandet i Brogsitter endast nämner situationen där det påtalade
(klandervärda) agerandet i kärandens grund för talan fordrar en tolkning av förpliktelserna i ett
avtal. Övriga omständigheter som käranden anför i sin grund för talan – omständigheter som inte
är hänförliga till motpartens agerande, men som ändock är relaterade till ett avtal – torde inte i sig
på samma sätt medföra att talan ska betraktas som avtalsrättslig. Om det nämns i den rättsliga
grunden att ett avtal ingåtts mellan parterna innebär detta att domstolen inom ramen för
sakprövningen kommer att behöva ta ställning till frågan om avtalets förekomst, men detta
förhållande bör inte ensamt medföra att talan ska anses avse avtal.347 Avtalet kan ju enbart ha viss
historisk och kontextuell relevans, utan att ha någon större betydelse för själva saken.
Som exempel på den ovan beskrivna problematiken kan nämnas ett skadeståndsanspråk i enlighet
med 6 § lagen (2018:558) om företagshemligheter för företagshemligheter som tagits del av och
utnyttjats i samband med en affärsförbindelse. Käranden åberopar omständigheten att han ingick
ett konsultavtal med svaranden eftersom ”affärsförbindelse” är ett rättsfaktum i bestämmelsen.
Domstolen kommer att behöva ta ställning till om konsultavtalet existerar, men om inte det
343 En närliggande fråga prövades i ett avgörande från appellationsdomstolen (Court of Appeal) i England och Wales,
Bosworth and Another v. Arcadia Petroleum Limited and Others [2016] EWCA Civ 818. Rättsfallet rörde tillämpningen av Luganokonventionen, men denna är i här relevanta avseenden likalydande med Bryssel Ia-förordningen. I korthet fann domstolen, med beaktande av Brogsitter, att en talan om skadestånd för bedrägeri (conspiracy to defraud) som ett bolag riktade mot två anställda inte ”avser anställningsavtal” i den mening som avses i artikel 18 i Luganokonventionen, trots att agerandet kunde betraktas som ett åsidosättande av den lojalitets- och vårdnadsplikt som ansågs följa av anställningsavtalen (p. 69).
344 Jfr Hartley, s. 109. 345 Jfr dock Cheshire, North & Fawcett, s. 269 och Briggs, s. 218, som låter påskina att så snart ett agerande kan
anföras såsom grund för en talan om avtalsbrott så är talan att hänföra till artikel 7(1). Briggs uttalar följande: “The decision [in Brogsitter] reaffirms the point that the question is whether the claim could have been made on the basis of the contract; the answer to this question is quite independent of how the claimant chose or contrived to frame it.” (min kurs.)
346 Se Hartley, s. 109. 347 Se dock Sjövall & Rudvall, s. 64, som förefaller ge avgörandet i Brogsitter ett bredare tillämpningsområde än dess
ordalydelse betingar: ”[D]et är tillräckligt att den rättsliga grund som åberopas nödvändiggör ett ställningstagande till frågan om det finns ett avtal mellan parterna eller inte (se mål C-548/12 Brogsitter).”
58
påtalande agerandet (utnyttjandet av företagshemligheten) kan betraktas som ett åsidosättande av
en förpliktelse i konsultavtalet torde tvisten – oavsett åberopandet av avtalet – inte vara att
kvalificera som avtalsrättslig i domsrättshänseende.348 Enligt den här framförda uppfattningen bör
alltså inte ageranden av mer prejudiciell karaktär tillmätas betydelse i behörighetsfrågan, oaktat
att agerandet är hänförligt till ett avtal.
4.3.3 Alternativa grunder för talan
Genom EU-domstolens avgörande i Kalfelis står det klart att ett anspråk i behörighetshänseende
alltid måste vara att hänföra till antingen artikel 7(1) eller 7(2).349 Att en och samma talan skulle
kunna prövas enligt båda behörighetsgrunderna är således uteslutet. Härvid spelar det ingen roll
att talan enligt den tillämpliga rätten skulle kunna föras på både inom- och utomobligatorisk
grund. Inte heller det förhållandet att käranden åberopar flera alternativa grunder för sin talan, där
grunderna var för sig är hänförliga till olika behörighetsgrunder i förordningen, medför att flera
behörighetsregler blir tillämpliga.350 Avgörandet i Brogsitter ger för handen att käranden i en
sådan situation inte kan välja vilken av behörighetsgrunderna han föredrar att stödja sig på, utan
den nationella domstolen har att i första hand avgöra om artikel 7(1) är tillämplig på grunden att
det påtalade agerandet kan betraktas som ett åsidosättande av skyldigheter som följer av ett
avtal.351
4.3.4 Avtalets giltighet eller existens är omstridd
En fråga som EU-domstolen ställdes inför redan under Brysselkonventionens tidiga levnadsår var
huruvida det för tillämpningen av (nuvarande) artikel 7(1) på förhand måste stå klart att det
föreligger ett giltigt avtal. Med andra ord, kan en tvist anses ”avse” avtal om svaranden bestrider
existensen eller giltigheten av det avtal som käranden grundar sitt anspråk på? I Effer besvarade
EU-domstolen denna fråga jakande; käranden kan stödja sig på artikel 7(1) även om själva
förekomsten av avtalet är omtvistad.352 Ståndpunkten motiverades med att bestämmelsens
effektivitet annars riskerar att hämmas eftersom det skulle räcka med att blankt hävda att något
avtal inte ingåtts för att bestämmelsens tillämplighet ska sättas ur spel.353
348 Det sagda gäller under (den kanske något osannolika) förutsättningen att konsultavtalet inte innehåller några
bestämmelser om tystnadsplikt. 349 Kalfelis, mål 189/87, p. 17. 350 Holterman, mål C-47/14, p. 32. 351 Se närmast föregående avsnitt om Brogsitter, C-548/12. Se även Holterman, mål C-47/14, p. 32 och Briggs, s. 247. 352 Effer, mål 38/81, p. 8. 353 Effer, mål 38/81, p. 7.
59
Även om svarandens bestridande således ska bortses från i detta sammanhang kvarstår dock
alltjämt för den nationella domstolen att pröva om förutsättningarna för en tillämpning av
artikel 7(1) är uppfyllda. Avgörandet i Effer besvarar inte frågan om vilket beviskrav för att ett
avtal föreligger som domstolen ska tillämpa vid denna prövning. Av rättsfallet Shevill kan
däremot slutsatsen dras att frågor om bevismedel och beviskrav för att ett avtal träffats faller
utanför Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde och får avgöras enligt domstolslandets egna
processuella regler under förutsättning att tillämpningen av dessa regler inte undergräver
förordningens avsedda effekt.354 I svensk rätt gäller som princip att käranden har bevisbördan för
sådana omständigheter som grundar domstolens behörighet.355 Om emellertid domstolens
behörighet är avhängig en omständighet som även är relevant för sakprövningen (s.k.
dubbelrelevant rättsfaktum) uppstår frågan om denna omständighet behöver bevisas av käranden
redan inom ramen för behörighetsprövningen.356 Denna situation är för handen om käranden
åberopar ett avtal till stöd för domstolens behörighet och svaranden bestrider att ett avtal har
ingåtts – frågan om avtalets förekomst kommer då att bli föremål för domstolens prövning i sak.
Med utnyttjande av den processautonomiska möjlighet som Shevill ställde till buds har HD i
NJA 2005 s. 586 för dessa fall anvisat en lösning i linje med den s.k. påståendedoktrinen.357 Det
innebär att en svensk domstol som prövar sin behörighet enligt artikel 7(1) ska, när förekomsten
av avtalet bestrids, godta de omständigheter som käranden åberopar till stöd för att avtalet har
ingåtts. En förutsättning härför är att det inte framstår som uppenbart att kärandens påstående om
att avtal träffats saknar grund.358
I det senare rättsfallet Granarolo förefaller dock EU-domstolen ha uppställt ett slags minimikrav
för den bevisvärdering som den nationella domstolen inom ramen för sin behörighetsprövning
ska vidta vid bedömningen om parterna kan anses ha ingått ett ”tyst” avtalsförhållande.359 Under
sådana förhållanden torde således den i NJA 2005 s. 586 anvisade lösningen inte kunna tillämpas,
354 Shevill, mål C-68/93, p. 34–41, som hänvisas till i NJA 2005 s. 586. 355 Se Bogdan, s. 126. 356 Pålsson diskuterar utförligt de processuella implikationerna av olika anvisade lösningar för att hantera
dubbelrelevanta rättsfakta i behörighetsprövningen i Pålsson, L., Dubbelrelevanta rättsfakta vid prövning av domstols behörighet, SvJT 1999, s. 315 ff.
357 Påståendedoktrinen lanserades ursprungligen i skiljemannarätten och innebar, i korthet, att domstolen ska godta ett påstående från en part att frågan som står under prövning omfattas av ett skiljeavtal, såvida inte påståendet är uppenbart ogrundat. Doktrinen har tagit sig lite olika skepnader genom åren, se närmare Falkman, C., Welamsons påståendedoktrin — Svensk Juristtidning i rättsutvecklingen, SvJT 2016, s. 257 ff.
358 NJA 2005 s. 586, på s. 593. 359 Granarolo, mål C-196/15, p. 25–27.
60
utan det bör efter en helhetsbedömning krävas att det är styrkt att ett avtalsförhållande
föreligger.360
Av det ovanstående följer således att svarandens invändning att avtalet är ogiltigt eller inte
existerar inte utesluter behörighet enligt artikel 7(1). En annan fråga är om käranden kan utnyttja
bestämmelsen när denne hävdar att ett giltigt avtal inte ingåtts. Uttryckt i processrättsliga termer
är alltså frågan om artikel 7(1) även omfattar en negativ fastställetalan rörande ett avtals ogiltighet
eller icke-existens. Vad som gällde i dessa situationer var länge inte helt fastlagt.361 Spörsmålet
får emellertid anses ha besvarats jakande genom EU-domstolens avgörande i Profit Investment.362
En av de frågor som den hänskjutande domstolen ställde i målet var huruvida en talan om att ett
avtal ska fastställas vara ogiltigt och om återbetalning av belopp som erlagts på grund av detta
påstått ogiltiga avtal ska omfattas av uttrycket ”talan avser avtal” i artikel 7(1).363 EU-domstolen
ansåg, i linje med dess slutsatser i Effer, att domstolens behörighet att slita tvister hänförliga till
ett avtal även inkluderar behörighet att pröva huruvida ett avtal överhuvudtaget föreligger.364 Att
det i en negativ fastställelsetalan är käranden som bestrider giltigheten av avtalet – och inte
svaranden – påverkar alltså inte domstolens behörighet att pröva frågan om avtalets existens.365
EU-domstolen fann också att restitutionstalan omfattades av artikel 7(1) på grund av sambandet
mellan rätten till återbetalning och det omtvistade avtalsförhållandet.366
En angelägen följdfråga till ställningstagandena i Profit Investment, som EU-domstolen dock
avstod från att besvara, är hur uppfyllelseorten ska bestämmas vid en talan om att ogiltigförklara
ett avtal. Artikel 7(1) bygger som bekant på att det är möjligt att identifiera den förpliktelse som
talan avser och därefter bestämma uppfyllelseorten för denna förpliktelse.367 En negativ
fastställelsetalan avser ingen specifik förpliktelse utan har till ändamål att få fastställt att avtalet i
360 Enligt den här framförda uppfattningen torde det minikrav som Granarolo till synes uppställer inte vara att
uppfatta som generellt tillämpligt. EU-domstolen ger nämligen i fallet inte uttryck för att principerna som utvecklades i Effer och Shevill inte längre skulle gälla. I avvaktan på ytterligare rättspraxis i frågan bör minikravet därför anses begränsat till förhållanden som är jämförbara med de som var föremål för prövning i rättsfallet. Se däremot Sinander, E., Internationell kollektivavtalsreglering. En studie i internationell privaträtt av den svenska modellen för reglering av anställningsvillkor, 2017, s. 93.
361 Se Pålsson & Hellner, p. 46. Ett avgörande från EU-domstolen (Folien Fischer, mål C-133/11) enligt vilket en negativ fastställelsetalan omfattas av (nuvarande) artikel 7(2) respektive ett hovrättsavgörande (RH 2010:23) där hovrätten fann att detsamma gäller för (nuvarande) artikel 7(1) ansågs tala för att käranden i dessa situationer kan stödja sig på artikel 7(1).
362 Profit Investment, mål C-366/13. EU-domstolen avgör frågan närmast i förbifarten utan några utförligare motiveringar, men i generaladvokatens förslag till avgörande finns en desto längre diskussion kring frågan. Se även Cheshire, North & Fawcett, s. 251.
363 Profit Investment, mål C-366/13, p. 52. 364 Profit Investment, mål C-366/13, p. 54. 365 Jfr generaladvokatens förslag till avgörande i Profit Investment, mål C-366/13, p. 67–68 och 72. 366 Profit Investment, mål C-366/13, p. 55. 367 Se avsnitt 3 ovan.
61
sin helhet, inbegripet alla dess (påstådda) förpliktelser, inte existerar. Vilken förpliktelse ska en
sådan talan anses avse?
Om det omstridda avtalet kan kvalificeras som rörande försäljning av varor eller utförande av
tjänst ger denna fråga inte upphov till några bekymmer. För dessa avtalstyper är ju nämligen
”uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser” autonomt bestämd i led (b) i artikel 7(1)
såsom varornas leveransort respektive tjänstens utförandeort, oberoende av vilken förpliktelse i
avtalet som talan de facto tar sikte på. Uppfyllelseorten bör för dessa avtal rimligtvis bestämmas
på samma sätt även i de fall talan inte tar sikte på någon specifik förpliktelse överhuvudtaget utan
enbart avser att fastställa att ett avtal föreligger eller inte föreligger. Hur frågan ska bedömas för
avtal som omfattas av led (a), vars tillämpning förutsätter att den relevanta förpliktelsen
identifieras, är emellertid oklart.368 I Profit Investment föreslog generaladvokaten att ”det i det
särskilda fallet när talan avser en ogiltigförklaring, kan medges att den förpliktelse som ligger till
grund för yrkandet är den karakteristiska förpliktelsen.”369 (min kurs.) Andra lösningar har
diskuterats i litteraturen.370
Slutligen kan noteras att om det på förhand står klart att något giltigt avtal aldrig ingåtts och
parterna är överens om detta bör en tvist, t.ex. rörande culpa in contrahendo eller condictio
indebiti, inte vara att hänföra till artikel 7(1).371 Det bör nämligen krävas att finns ett samband
mellan grunden för det yrkade anspråket och ett frivilligt ingånget avtalsförhållande mellan
parterna. Finns inget frivilligt avtalsförhållande – och ingen part ens påstår detta – faller
anspråkets koppling till artikel 7(1).372
368 Se Hartley, s. 111, not 20. Jfr Sjövall & Rudvall, s. 69, som anser att den förpliktelse vars ”icke-förekomst”
käranden söker fastställa ska vara styrande. Denna är ju emellertid inte helt enkel att identifiera om käranden söker fastställa ogiltighet av hela avtalet, inbegripet alla förpliktelser däri.
369 Generaladvokatens förslag till avgörande i Profit Investment, mål C-366/13, p. 84–85. 370 Se Mankowski, s. 249. 371 Se Cheshire, North & Fawcett, s. 247 f., Briggs, s. 217 och Lehmann i Dickinson & Lein, s. 146 med hänvisning
till bl.a. Tacconi, mål C-334/00 (se ovan avsnitt 4.2.5) och det engelska avgörandet Kleinwort Benson Limited v. City of Glasgow District Council [1997] UKHL 43. Jfr även NJA 2005 s. 519, Sjövall & Rudvall, s. 69 och Pålsson & Hellner, p. 46. Jfr dock Mankowski, s. 174 ff.
372 Jfr Profit Investment, mål C-366/13, p. 55, som hänvisar till p. 80 i generaladvokatens förslag till avgörande i samma mål.
62
4.4 Särskilt om avtalsparternas identitet i käromålet
4.4.1 Inledning
I avsnitt 4.3.2 konstaterades att det förhållandet att käranden och svaranden är parter i samma
avtal inte är tillräckligt för att talan ska anses ”avse” avtal, utan det krävs att talan ska ha
ytterligare anknytning till avtalet för att artikel 7(1) ska vara tillämplig. Att käranden och
svaranden är avtalsparter är alltså inte ensamt en tillräcklig förutsättning för bestämmelsens
tillämplighet. Men är det en nödvändig förutsättning? Annorlunda uttryckt, kan en kärande som
är part i ett avtal (i förordningens mening) väcka talan jämlikt artikel 7(1) med stöd av avtalet mot
en svarande som inte är part i avtalet, eller måste parterna i tvisten överensstämma med parterna
i avtalet?
Till skillnad från den särskilda behörighetsgrunden tillgänglig för konsumenter i artikel 18(1),
som enligt ordalydelsen endast omfattar konsumentens ”talan mot den andra avtalsparten”,373
uppställer artikel 7(1) inga uttryckliga krav rörande identiteten på avtalsparterna. I det principiella
avgörandet Handte fastslog dock EU-domstolen, som bekant, att en talan inte avser avtal i en
situation ”i vilken det inte föreligger någon förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig gentemot
en annan”.374 Denna ståndpunkt har i litteraturen tagits till intäkt för att det måste föreligga ett
avtal mellan käranden och svaranden för att en tvist ska omfattas av artikel 7(1):
“The second consequence of the CJEU’s interpretation of the term ‘contract’ is that the obligation must be freely assumed by the defendant towards the claimant. In other words, the parties to the dispute must be identical to the parties to the freely assumed obligation that is the subject of the dispute. It will not suffice that the defendant freely agreed to an obligation with a third party.”375
I sammanhanget kan även rättsfallet Henkel nämnas, i vilket EU-domstolen fann att en
konsumentskyddsorganisations talan mot en näringsidkare om förbud för denne att använda sig
av oskäliga villkor i avtal med konsumenter inte ”avser avtal” eftersom konsumentskydds-
organisationen inte själv var part i avtalen mellan näringsidkaren och konsumenterna och det
därför inte rådde något avtalsförhållande mellan organisationen och näringsidkaren.376 Av EU-
domstolens ställningstagande i Henkel har en generaladvokat i ett senare mål, rörande tolkningen
373 Se även Schrems, mål C‑498/16, p. 44–45 och Kolassa, mål C-375/13, p. 32. 374 Handte, mål C-26/91, p. 15. Se avsnitt 4.2.2 ovan. 375 Lehmann i Dickinson & Lein, s. 145. Se även Briggs, s. 211, Cheshire, North & Fawcett, s. 249, Hartley, s. 110
och Newton, s. 173: “… since [Article 7](1) is not expressly limited to the parties of the contract themselves …”. 376 Henkel, C-167/00, p. 38–39.
63
av Romförordningarna, dragit slutsatsen att artikel 7(1) i Bryssel Ia-förordningen ”kräver ett
åtagande mellan parterna i tvisten”.377
Den rådande uppfattningen förefaller alltså vara att ett avtal endast kan grunda behörighet enligt
artikel 7(1) i en tvist mellan de direkta avtalsparterna. Med 2017 års avgörande i Kareda, som
behandlats i avsnitt 4.2.2 ovan, kunde dock begynnelsen till en uppluckring av detta synsätt
skönjas.378 I två avgöranden från 2018 har EU-domstolen slutligen tagit bladet från munnen och
vederlagt den i litteraturen förfäktade uppfattningen att det måste råda identitet mellan
avtalsparterna och parterna i tvisten. Det rör sig om rättsfallen flightright och Feniks.379
4.4.2 EU-domstolens avgörande i flightright
Omständigheterna i det först avgjorda rättsfallet, flightright, var i här relevanta avseenden
följande. Käranden hade ingått ett avtal om en flygresa, bestående av två anslutande flygningar,
med flygbolaget B.380 Den andra av dessa flygningar utfördes av det avtalsslutande flygbolaget B,
medan den första flygningen utfördes av flygbolaget A. Käranden hade inget avtalsförhållande
med flygbolag A, utan denna utförde flygningen under ett övergripande ramavtal med flygbolaget
B.381 Den första flygningen blev försenad, varför käranden väckte en talan om ersättning för
förseningen mot flygbolaget A som hade utfört denna del av flygresan. Det rörde sig alltså om en
talan för bristande uppfyllelse av det lufttransportavtal som käranden ingått med B.
I vanliga fall har en förfördelad avtalspart att göra gällande påföljder för avtalsbrottet hos sin
avtalsmotpart, oavsett om motparten utfört avtalsprestationen själv eller med anlitande av
medhjälpare.382 Anledningen till att käranden i detta fall inte riktade sin talan mot avtalsparten B,
utan mot det utförande flygbolaget A, går att finna i förordning nr 261/2004383 som reglerar rätten
till den särskilda schablonmässiga ersättning (s.k. kompensation) som tillkommer flygpassagerare
vid inställda och kraftigt försenade flyg och som käranden alltså gjorde anspråk på.384 De
377 Generaladvokatens förslag till avgörande i Verein für Konsumenteninformation, mål C-191/15, p. 46 och 49. 378 Kareda, mål C‑249/16. 379 flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16 respektive Feniks, mål C-337/17. 380 Det rör sig egentligen om två käranden eftersom det var fråga om kumulerade mål och två av målen innehöll den
här relevanta frågeställningen, men för att underlätta framställningen fingeras det här röra sig om ett enda mål med en enda kärande. De inblandade parterna har härvid getts generiska beteckningar.
381 Detta förfarande, d.v.s. att det flygbolag som sluter avtal med passageraren låter ett annat flygbolag utföra delar av eller hela flygningen, (s.k. codesharing) är vanligt förekommande i flygbranschen.
382 Angående svensk rätt, se bl.a. Ramberg, J. & Ramberg C., Allmän avtalsrätt, 2016, s. 262. 383 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av
gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91, EUT L 46, 17.2.2004, s. 1–7.
384 Rätten till kompensation vid inställda flygningar fastslås i artikel 7 i förordning nr 261/2004, och gäller enligt Sturgeon, förenade målen C-402/07 och C-432/07, p. 61, även vid förseningar över tre timmar.
64
skyldigheter som följer av förordningen, inbegripet skyldigheten att utge kompensation, åvilar
nämligen det flygbolag (i förordningen lufttrafikföretag) som utför flygningen, oaktat med vem
passageraren ingått avtalet om flygresan.385 Till skillnad från vad som är brukligt inom åtminstone
svensk obligationsrätt hade alltså käranden i det här fallet att kräva ersättning av det utförande
flygbolaget A, trots att detta bolag i rättslig mening agerade som medhjälpare till avtalsparten B.
Frågan (eller rättare sagt, en av frågorna) i målet var således om en talan om kompensation för en
försenad flygning som käranden väckt på grundval av förordning nr 261/2004 mot det flygbolag
som utfört flygningen (d.v.s. flygbolag A), men som inte är kärandens avtalspart, ”avser” avtal i
den mening som avses i artikel 7(1).386 I besvarandet av denna fråga inledde EU-domstolen med
att slå fast, i enlighet med generaladvokatens påpekande, att den särskilda behörighetsregeln för
avtal i artikel 7(1) avser grunden för talan och inte parternas identitet.387 Det följer vidare av
artikel 3(5) andra meningen i förordning nr 261/2004 att ett flygbolag som fullgör skyldigheter
enligt förordningen (d.v.s. utför flygningar) utan avtal med passageraren ska anses göra det som
ombud för det avtalsslutande flygbolaget. Dessa skyldigheter, som flygbolaget A således frivilligt
ansågs ha åtagit sig i förhållande till flygbolaget B, härrörde ursprungligen från kärandens
(passagerarens) avtal om flygresan med B.388 Under sådana förhållanden ansåg EU-domstolen att
kärandens talan gentemot A om ersättning på grundval av A:s bristande uppfyllelse av dessa
skyldigheter avsåg kärandens avtal med B och att talan följaktligen omfattades av artikel 7(1).389
4.4.3 Analys av avgörandet i flightright
Utgången i flightright är präglad av den typfrämmande konstruktionen för det ersättningsansvar
för försenade flygningar som käranden i målet grundande sin talan på. Såsom nämnts är det, till
skillnad från vad som är brukligt, inte den ursprungliga avtalsparten (huvudmannen) som åläggs
detta ansvar, utan genom lag åläggs ansvaret det utförande flygbolaget (huvudmannens
medhjälpare) – trots att det de facto rör sig om ett ansvar för en bristfällig prestation av det avtal
som huvudmannen ingått.390 Konstruktionen måste i det här avseendet närmast förstås som att det
utförande flygbolaget genom någon form av legal subrogation övertagit huvudmannens
förpliktelser gentemot passageraren.391 Annorlunda uttryckt konstruktionen anses innebära att
385 Artikel 5(1)(c) i jämte skäl 6–7 till förordning nr 261/2004. 386 flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 56. 387 flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 61. Se även generaladvokatens förslag till
avgörande i samma mål, p. 54. 388 flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 63. 389 flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 64. 390 Jfr generaladvokatens förslag till avgörande i flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 60. 391 Se generaladvokatens förslag till avgörande i Feniks, mål C-337/17, p. 68 med hänvisning till avgörandet i
flightright.
65
medhjälparen utför huvudmannens kontraktuella förpliktelser gentemot huvudmannens
avtalspart.392
Av domskälen att döma synes EU-domstolen emellertid inte ha uppfattat rättsförhållandet på detta
sätt. Dess kortfattade resonemang lyder som följer:
”[Det utförande flygbolaget] ska således anses fullgöra skyldigheter som det frivilligt åtagit sig i förhållande till de berörda passagerarnas avtalspart. Dessa skyldigheter härrör från ett avtal om lufttransport.”393
Att det utförande flygbolaget frivilligt åtagit sig förpliktelser i förhållande till det flygbolag
(huvudmannen) som passagerarna ingått avtal med var det nog ingen som betvivlade – utan ett
avtal skulle det knappast ha utfört flygningarna. Det är ju dock inte detta avtal som befinns
behörighetsgrundande, utan huvudmannens avtal med passagerarna. Som EU-domstolens
resonemang kan tolkas är det tillräckligt att avtalsförpliktelserna flygbolagen emellan ”härrör”
från avtalet mellan huvudmannen och passagerarna för att det senare ska kunna läggas till grund
för behörigheten även i en talan mot det utförande flygbolaget.
Innebär det att t.ex. en byggherre som avtalat med en generalentreprenör, som i sin tur anlitat
underentreprenörer, kan väcka talan mot en underentreprenör under åberopande av huvudavtalet?
Klart är ju att underentreprenören frivilligt åtagit sig skyldigheter i förhållande till
generalentreprenören. Dessa skyldigheter måste väl i sin tur anses ”härröra” från huvudavtalet i
någon mån eftersom generalentreprenören aldrig hade kontrakterat underentreprenörerna om inte
huvudavtalet hade ingåtts. Underentreprenörerna utför ju de facto en del av de förpliktelser som
generalentreprenören åtagit sig gentemot byggherren.
Nej, enbart förhållandet att ett bakomliggande avtal kan anses härröra från det främre avtalet (till
vilket käranden, men alltså inte svaranden, är part) kan inte ensamt anses tillräckligt.394 Det måste
rimligtvis krävas ett samband mellan den grund som åberopas för talan och det främre avtalet.395
Den förpliktelse eller rättighet som käranden grundar sin talan på bör vara avtalsrättslig till sin
natur. Att förpliktelsen eller rättigheten under dessa omständigheter är hänförlig till ett avtal till
vilket svaranden inte är part spelar alltså enligt avgörandet i flightright ingen roll. Om grunden
för byggherrens talan sålunda är en förpliktelse som underentreprenören utför på uppdrag av
392 Se Poesen, M., Jurisdiction over ‘matters relating to a contract’ under the Brussels I (Recast) Regulation: No
direct contractual relationship required, Maastricht Journal of European and Comparative Law 2018, s. 516, på s. 521. 393 flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 63. 394 Jfr Česká spořitelna, mål C-419/11, p. 46–47. 395 Se generaladvokatens förslag till avgörande i flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 54,
till vilken EU-domstolen hänvisar i p. 61, vari det understryks att grunden för talan är det väsentliga.
66
generalentreprenören ska talan omfattas av artikel 7(1) eftersom grunden för denna talan är
hänförlig till avtalet mellan byggherren och generalentreprenören och får anses avse detta avtal.396
Om flightright ska förstås på det sätt som nyss föreslagits begränsas dess praktiska räckvidd
avsevärt. Anledningen härtill är att det är ytterst sällan en kärande enligt den materiella rätten
skulle kunna vinna framgång med en talan som är utformad på det sätt som bör krävas för att
principerna i flightright ska göra sig gällande. Principen om avtalets subjektiva begränsningar
sätter nämligen i de flesta fall hinder i vägen för ett bifall till en sådan talan.397 Det står således
byggherren fritt att grunda sin talan på underentreprenörens bristfälliga uppfyllelse av en
förpliktelse enligt den senares avtal med generalentreprenören (och som alltså härrör från
huvudavtalet) och därmed åtnjuta särskild behörighet under artikel 7(1). Men byggherren kommer
likväl inte att kunna vinna framgång med en sådan talan, eftersom underentreprenörens
bristfälliga uppfyllelse av förpliktelsen bara har rättsverkningar i avtalsförhållandet mellan
underentreprenören och generalentreprenören. Säg att byggherren istället åberopar att
underentreprenören skadat den fastighet som entreprenadarbetena ska utföras på och yrkar på
skadestånd för sakskada. En sådan talan kan han kanske vinna framgång med, men talan grundar
ju sig i sådana fall på underentreprenörens skyldighet att ersätta sakskada som denne vållat
uppsåtligen eller av vårdslöshet.398 Den förpliktelse som denna talan grundar sig på härrör alltså
inte från huvudavtalet (eller något annat avtal för den delen), varför talan inte längre kan föras
enligt artikel 7(1).
I flightright var emellertid förhållandena sådana att käranden kunde vinna framgång med en talan
grundad på bristande uppfyllelse av en avtalsförpliktelse riktad mot någon annan än avtalsparten.
Det berodde som nämnts på att den materiella rätten, i form av förordning nr 261/2004, ålade
svaranden ett självständigt ansvar för den bristande uppfyllelsen.399 Faktum är att käranden inte
ens hade kunnat vända sig till sin avtalspart med sin talan, eftersom det särskilda ansvaret enligt
förordning nr 261/2004 enbart åvilade avtalspartens medhjälpare. Denna ansvarskonstruktion är
som nämnts ovanlig. Vid bedömningen av implikationerna av flightright bör rättsfallet ses i ljuset
härav.
396 Jfr Poesen, Jurisdiction over ‘matters relating to a contract’ under the Brussels I (Recast) Regulation: No direct
contractual relationship required, Maastricht Journal of European and Comparative Law 2018, s. 516, på s. 520. 397 Om principen och dess undantag i svensk rätt, se bl.a. Ramberg, J. & Ramberg C., Allmän avtalsrätt, 2016,
s. 260 ff. 398 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). 399 Artikel 5(1)(c) i och skäl 6–7 till förordning nr 261/2004.
67
4.4.4 EU-domstolens avgörande i Feniks
Omständigheterna i det senare avgörandet, Feniks, skilde sig väsentligt från de i flightright, men
även här fann EU-domstolen att det förhållandet att det inte fanns något direkt avtalsförhållande
mellan parterna i tvisten inte uteslöt en tillämpning av artikel 7(1). I Feniks hade entreprenören
Coliseum ingått ett byggavtal med investeraren Feniks. För att fullgöra detta avtal anlitade
Coliseum underentreprenörer, vilka bolaget på grund av insolvens senare inte förmådde betala.
Enligt polska lagbestämmelser om solidariskt ansvar för investerare fick istället Feniks
kompensera underentreprenörerna och erhöll därigenom en regressfordran gentemot Coliseum.400
Således uppstod ett fordringsförhållande med Feniks som borgenär och Coliseum som gäldenär.
Coliseum sålde därefter en fastighet till Azteca. Feniks ansåg att denna försäljning förvärrade
Coliseums insolvens och därigenom var till förfång för Feniks rättigheter i dennes egenskap av
borgenär till Coliseum. För att skydda dessa rättigheter väckte Feniks med stöd av det särskilda
rättsinstitutet actio pauliana (återvinning utom konkurs) talan mot Azteca för att få fastställt att
avtalet mellan Azteca och Coliseum var ogiltigt i förhållande till Feniks.401
Mellan borgenären Feniks och gäldenären Coliseum förelåg alltså ett avtal (byggavtalet) och
mellan Coliseum och den tredje mannen Azteca fanns ett annat avtal (köpeavtalet), men Feniks
och Azteca – käranden respektive svararaden i det ifrågavarande målet – var emellertid inte
bundna av något avtalsförhållande. Huvudfrågan i målet var följaktligen om den actio pauliana
som Feniks riktat mot Azteca ska anses omfattas av den särskilda behörighetsgrunden för avtal i
artikel 7(1).402
Denna fråga ger instinktivt upphov till det inledande spörsmålet om vilket avtal som ska grunda
behörigheten för den i målet aktuella actio pauliana. Det ursprungliga avtalet mellan borgenären
och gäldenären som gett upphov till de rättigheter som borgenären genom förfarandet söker
400 Att en regressfordran mellan solidariskt ansvariga medgäldenärer omfattas av avtalsbegreppet i artikel 7(1) följer
av Kareda, mål C-249/16, p. 33. EU-domstolen synes emellertid inte, åtminstone explicit, kvalificera regressfordringen mellan Feniks och Coliseum i Feniks.
401 Actio pauliana tar sig delvis olika uttryck i de rättsordningar där rättsinstitutet förekommer, men kan generellt och i korthet beskrivas som ett förfarande som möjliggör för en borgenär att få en rättshandling som gäldenären företagit gentemot tredje man ogiltigförklarad i förhållande till borgenären, om gäldenären genom dispositionen minskat sina tillgångar till förfång för borgenären. Det rör sig alltså om två rättsförhållanden: (i) ett fordringsförhållande mellan borgenären och gäldenären, och (ii) en rättshandling (typiskt sett en överlåtelse) från gäldenären till tredje man. Utmärkande för actio pauliana är att borgenären väcker talan direkt mot tredje man, trots avsaknaden av ett rättsförhållande dem emellan. Se närmare generaladvokatens förslag till avgörande i Feniks, mål C-337/17, p. 35 ff.
402 Det har visat sig särskilt svårt att hänföra actio pauliana till någon av de särskilda behörighetsgrunderna i Bryssel Ia-förordningen. I Reichert I, mål C-115/88, fann EU-domstolen att den inte omfattas av den exklusiva behörighetsgrunden avseende sakrätt i fast egendom i (nuvarande) artikel 24(1). Strax därefter kunde EU-domstolen i Reichert II, mål C-261/90, konstatera att actio pauliana inte utgjorde en talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i (nuvarande) artikel 7(2). EU-domstolen hade emellertid innan Feniks inte haft tillfälle att uttryckligen ta ställning till huruvida actio pauliana kan anses utgöra en talan som avser avtal i den mening som avses i artikel 7(1).
68
tillvarata, eller det avtal mellan gäldenären och tredje man som påstås vara till förfång för
borgenären och som denne genom förfarandet söker ogiltigförklara? Generaladvokaten uppehöll
sig ett tag vid detta spörsmål och tycks, även om han framställer det som ett val mellan pest och
kolera, föredra alternativet med det senare avtalet framom det förra.403 Generaladvokaten landade
dock ytterst i slutsatsen att actio pauliana inte kan anses avse något av dessa avtal i den mening
som avses i artikel 7(1) och följaktligen faller utanför bestämmelsen.404 Såvitt framgår av
domskälen förefaller EU-domstolen å sin sida inte ha reflekterat över frågan. EU-domstolen
resonerar endast kring om byggavtalet mellan Feniks och Coliseum kan vara
behörighetsgrundande för den aktuella actio pauliana.405 Den synes överhuvudtaget inte resonera
kring förhållandet mellan Feniks och Azteca.
EU-domstolen upprepar därefter, som brukligt, hur avtalsbegreppet ska förstås enligt Handte men
erinrar också – med hänvisning till ställningstagandet i ovannämnda flightright – om att parternas
identitet i käromålet är ovidkommande för frågan om en talan avser avtal.406 Mot denna bakgrund
uttalade EU-domstolen in casu att borgenärens talan om ogiltigförklaring av köpeavtalet hade sin
grund i de skyldigheter som gäldenären frivilligt åtagit sig gentemot borgenären.407 Därefter
konstaterar domstolen följande:
“By this action the creditor seeks a declaration that the transfer of assets by the debtor to a third party has caused detriment to the creditor’s rights deriving from the binding nature of the contract and which correspond with the obligations freely consented to by the debtor. The cause of this action therefore lies essentially in the breach of these obligations towards the creditor to which the debtor agreed.”408
Av detta följer, enligt EU-domstolen, att en actio pauliana som väcks på grundval av fordringar
som har sin grund i skyldigheter enligt ett avtal ska anses ”avse” detta avtal i förordningens
mening.409 EU-domstolens slutledning kan ses som en ”trestegsraket”: (i) actio pauliana ansågs
ha sin grund i (ii) fordringsförhållandet mellan Feniks och Coliseum, som i sin tur hade sin grund
i (iii) det frivilligt ingångna byggavtalet mellan samma parter. Detta byggavtal var att hänföra till
403 Se generaladvokatens förslag till avgörande i Feniks, mål C-337/17, p. 62–67. 404 Se generaladvokatens förslag till avgörande i Feniks, mål C-337/17, p. 68 och 71. 405 Det kan i sammanhanget noteras att det av både de tolkningsfrågor som den ställt och de omständigheter som den
angett framgår att den hänskjutande domstolen enbart hade övervägt att härleda sin behörighet enligt artikel 7(1) från köpeavtalet mellan Coliseum och Azteca. Se Feniks, mål C-337/17, p. 21–22 och 26.
406 Feniks, mål C-337/17, p. 39 och 48. 407 Feniks, mål C-337/17, p. 42. 408 Feniks, mål C-337/17, p. 43. Den svenska språkversionen synes inte ha återgett detta stycke på ett fullt rättvisande
sätt, varför den engelska språkversionen citeras istället. I den engelska språkversionen framhäver EU-domstolen, i citatets andra mening, sambandet mellan “the cause of the action” (närmast grunden för talan) och “the breach of the obligations towards the creditor”. I den svenska versionen uttrycks samma passage som ”talan rör … den omständigheten att gäldenären inte uppfyllt de skyldigheter …” (min kurs.), vilket inte uttrycker sambandet lika precist och inte heller nämner grunden för talan.
409 Feniks, mål C-337/17, p. 44.
69
artikel 7(1)(b), varför uppfyllelseorten ansågs belägen där byggarbetena enligt avtalet hade
utförts.410
4.4.5 Analys av avgörandet i Feniks
Det kan inledningsvis noterats att det rörde sig om samma generaladvokat, GA Bobek, i både
Feniks och flightright. I likhet med EU-domstolen ansåg GA Bobek att tvisten i flightright var
avtalsrättslig,411 men han visade sig ytterst avog mot göra samma kvalifikation i fråga om actio
pauliana.412 Enligt GA Bobek framstod det som ”alltför svagt och alltför avlägset” att låta
byggavtalet mellan Feniks och Coliseum vara behörighetsgrundande i tvisten mellan Feniks och
Azteca, vilket står i skarp kontrast till den ståndpunkt EU-domstolen utan utförligare
överväganden intog.413
Actio pauliana är ett så särpräglat rättsinstitut att det är svårt att se hur EU-domstolens
ställningstaganden i Feniks ska kunna överföras på andra rättsförhållanden.414 Frågan kan också
ställas i vad mån utfallet var betingat av att så gott som samtliga övriga särskilda
behörighetsgrunder i Bryssel Ia-förordningen redan hade uteslutits vad actio pauliana
anbelangar.415 I varje fall kan det konstateras att rättsinstitutet, åtminstone under liknande
förhållanden som de som var aktuella i målet, ska hänföras till artikel 7(1). Kanske är institutets
långa ökenvandring genom behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen slutligen till ända.
I Handte uttalade EU-domstolen att det vore oförutsebart, och därför oförenligt med
rättssäkerhetsprincipen, att tillämpa artikel 7(1) i en tvist mellan en tillverkare av en vara och en
senare köpare av varan.416 Den förra hade nämligen inte frivilligt åtagit sig en förpliktelse
gentemot den senare och kunde därför inte rimligen förutse att en talan skulle kunna väckas mot
honom vid uppfyllelseorten för köparens avtal. Detta krav på förutsebarhet har fortsatt att spela
en avgörande roll i EU-domstolens tillämpning av artikel 7(1) eftersom Handte-kriterierna för att
fastställa vad som utgör ett avtal blivit vägledande. Men för att definitionen i Handte ska tjäna
målet om förutsebarhet krävs att det är parterna i tvisten som frivilligt har åtagit sig de
behörighetsgrundande förpliktelserna, eller åtminstone att de relevanta förpliktelserna på något
sätt kan hänföras till båda parter.
410 Feniks, mål C-337/17, p. 46. 411 Se generaladvokatens förslag till avgörande i flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 61. 412 Se generaladvokatens förslag till avgörande i Feniks, mål C-337/17, p. 71. 413 Se generaladvokatens förslag till avgörande i Feniks, mål C-337/17, p. 65. 414 Se generaladvokatens förslag till avgörande i Feniks, mål C-337/17, p. 76 ff. 415 Se not 402 ovan. 416 Handte, mål C-26/91, p. 19. Se även ÖFAB, mål C-147/12, p. 41.
70
Mot denna bakgrund är avgörandet i Feniks olyckligt. EU-domstolen erinrar visserligen om
kravet på förutsebarhet redan i inledningen av domen, och uttalar senare att den anser dess slutsats
vara förenlig med detta krav.417 Redan vid en ytlig granskning av rättsfallet står det dock ganska
snart klart att så inte är fallet. Avgörandet i Feniks innebär i allt väsentligt att grunden för en actio
pauliana ska anses vara gäldenärens bristande uppfyllelse av avtalet med borgenären, och att
svaranden därför kan stämmas vid uppfyllelseorten för detta avtal. Men hur är detta förutsebart
för svaranden?
Till skillnad från situationen i flightright, där svaranden frivilligt hade åtagit sig att fullgöra
skyldigheter enligt det avtal som käranden åberopade, hade svaranden i Feniks ingen som helst
koppling till det avtal som befanns grunda behörighet enligt artikel 7(1). Det förelåg inget
samband mellan det till Azteca hänförliga frivilliga åtagandet – att köpa fastigheten av Coliseum
– och avtalet mellan Feniks och Coliseum. Faktum är att ingenting i domskälen antyder att det
alls skulle krävas någon form av frivilligt deltagande på svarandens sida – enbart det faktum att
fordringsförhållandet mellan borgenären och gäldenären uppstått ur ett frivilligt ingånget avtal
synes ha betydelse.418 Det innebär att utfallet skulle kunna bli detsamma i en situation där tredje
man inte har samtyckt till något rättsförhållande med gäldenären överhuvudtaget, t.ex. om
gäldenärens rättshandling (som borgenären söker angripa genom actio pauliana) gentemot tredje
man är av icke avtalsrättsligt slag, såsom ett utomobligatoriskt skadestånd.419 Att under sådana
förhållanden låta tredje man svara vid domstolen för uppfyllelseforten för ett avtal han inte är part
i och kanske inte ens kände till kan svårligen anses förutsebart. I många fall kommer denna
domstol inte heller att ha någon naturlig anknytning till det som kan komma att vara omtvistat i
målet, t.ex. huruvida de subjektiva förutsättningarna för en actio pauliana är för handen vad angår
den tredje mannen.420
Utfallet i Feniks ligger uppenbarligen i linje med EU-domstolens strävan under senare tid att låta
grunden för talan, och inte kvalifikationen av rättsförhållandet mellan parterna i tvisten, vara
styrande för tillämpningen av artikel 7(1).421 Att låta denna strävan gå ut över de grundläggande
målsättningarna för Bryssel Ia-förordningen är dock inte en eftersträvansvärd utveckling.
417 Feniks, mål C-337/17, p. 34 och 47. 418 Feniks, mål C-337/17, p. 34 och 44. 419 Se generaladvokatens förslag till avgörande i Feniks, mål C-337/17, p. 77. Inte heller villkorade EU-domstolen
sitt ställningstagande med krav på ond tro eller uppsåt hos tredje man, vilket hade kunnat motivera ett avsteg från kravet på förutsebarhet.
420 Rekvisiten för den actio pauliana som det rörde sig om i målet finns listade i Feniks, mål C-337/17, p. 8–13. 421 Se bl.a. flightright, förenade målen C-274/16, C-447/16 och C-448/16, p. 61 och Kareda, mål C-249/16, p. 31
och 33.
71
4.4.6 Sammanfattande diskussion
Utöver det principiella ställningstagandet att en talan kan avse avtal även om det inte föreligger
samstämmighet mellan parterna i tvisten och i avtalet har de två ovan refererade avgöranden inte
mycket gemensamt. Gemensamt för de båda avgörandena är emellertid även att de innehåller
särskilda omständigheter och kan framstå som något kasuistiska. I vad mån det är möjligt att
härleda allmänt tillämpliga principer från rättsfallen är alltså i dagsläget inte helt enkelt att avgöra,
utan får utvisas av framtida rättspraxis.
I båda rättsfallen var det ett avtal mellan käranden och en tredje man till tvisten som befanns
behörighetsgrundande. Frågan är då om situationen hade varit att bedöma på samma sätt om
käranden inte varit part i avtalen utan istället sökt grunda behörighet på ett avtal som svaranden
ingått med en tredje man. Eftersom tillämpligheten av artikel 7(1) inte bör vara beroende av vilken
part som väcker talan torde svarat vara jakande.422 I samma riktning talar EU-domstolens ovilja
att i rättsfallen tillmäta parternas identitet betydelse. Så länge grunden för talan härrör från ett
avtal bör talan anses avse avtal, oberoende av vilka avtalsparterna är. Troligtvis torde det inte ens
krävas att någon av parterna i tvisten är part i det avtal som åberopas till grund för talan. En annan
sak är att en sådan talan kan vara utsiktslös med hänsyn till den tillämpliga processuella eller
materiella rätten.423
En annan svårighet är att identifiera vilket avtal som ska vara behörighetsgrundande om både
käranden och svaranden ingår i ett avtalsförhållande med tredje man. GA Bobek lyfte som nämnts
denna fråga i Feniks, men EU-domstolen lämnade beklagligt nog ingen vägledning i frågan.424
Det går nog inte att utan vidare sluta sig till att det alltid är det avtal i vilket käranden är part som
ska vara behörighetsgrundande, även om detta var utfallet i både Feniks och flightright.
Alldeles klart står det i alla fall att det inte längre går att kategoriskt utesluta en tillämpning av
artikel 7(1) för det fall det inte finns ett direkt avtalsförhållande mellan käranden och svaranden.
Istället måste det undersökas om de rättigheter eller förpliktelser på vilka talan grundas ytterst
kan härledas från, eller anses ha sitt ursprung i, ett avtal.
422 Jfr hovrättens domskäl i andra stycket under rubriken ”Artikel 5.1” i RH 2010:23 och även generaladvokatens
förslag till avgörande i Profit Investment, mål C-366/13, p. 67–68 och 72. 423 Se t.ex. NJA 1984 s. 215. 424 Se generaladvokatens förslag till avgörande i Feniks, mål C-337/17, p. 62–67.
72
5 Analys och sammanfattande slutsatser
5.1 Inledning I den inledande redogörelsen för artikel 7(1) i avsnitt 3.1 framhölls att regeln är tämligen komplex.
Som framställningen har visat är en överväldigande del av komplexiteten hänförlig till regelns
tillämpningsrekvisit. Övriga frågor rörande regelns tillämpning gör sig med jämna mellanrum
gällande, men dessa frågor för inte med sig lika stora implikationer i behörighetshänseende. För
svaranden torde det spela mindre roll huruvida en talan är att kvalificera som ett köpeavtal eller
ett tjänsteavtal, d.v.s. om han eller hon ska behöva gå i svaromål vid ”leveransorten” eller
”utförandeorten”. Den angelägna frågan för svaranden är nog huruvida det överhuvudtaget
föreligger en särskild behörig domstol utanför dennes hemviststat. Eftersom artikel 7(1) i många
fall kan introducera en forum actoris för käranden bör svaranden vara särskilt mån om att bestrida
denna regels tillämplighet. Följaktligen kommer många tvister beträffande behörighetsfrågan ta
sikte på just spörsmålet huruvida talan avser avtal.
Uppsatsen syftar till att fastställa avtalsrekvisitets innebörd mot bakgrund i gällande rätt. För detta
ändamål har uppsatsen undersökt och systematiserat EU-domstolens omfattande rättspraxis för
att skapa en förståelse för hur rekvisitet ska tolkas, både generellt och med avseende på särskilda
rättsförhållanden. Förhoppningen är att denna undersökning har besvarat de två centrala
frågeställningar som uppställdes, nämligen (i) vilka kriterier som avgör huruvida ett ”avtal” i den
mening som avses i artikel 7(1) föreligger och (ii) under vilka förhållanden en talan ska anses
”avse” avtalet i bestämmelsens mening. I följande avsnitt ges sammanfattande svar på de två
frågeställningarna. Därefter analyseras hur avtalsbegreppet, såsom det kommit till uttryck i
rättspraxis, förhåller sig till de grundläggande ändamålen med regleringen. Slutligen följer en
avslutande kommentar.
5.2 Sammanfattande svar på uppsatsens frågeställningar
Det rättskällematerial som har undersökts för att besvara frågeställningarna består till största del
av rättspraxis från EU-domstolen. Som nämndes i inledningsavsnittet ger detta upphov till ett
särskilt metodproblem. Det är nämligen förenat med svårighet att avgöra huruvida EU-domstolen
i ett visst fall endast uttalat sig in casu eller om den avsett att ge uttryck för allmänna och
73
prejudicerande principer, vilket i viss mån begränsar möjligheten att ge allmängiltiga och
generella svar på frågeställningarna. Av denna anledning är delar av svaren kasuistiska till sin
karaktär. Dessutom förefaller rättsfallen i vissa fall ge uttryck för oförenliga ståndpunkter, något
som problematiseras ytterligare i nästa avsnitt.
(i) Vilka kriterier avgör huruvida det föreligger ett ”avtal” i den mening som avses i
artikel 7(1)?
Det kan inledningsvis konstateras att det inte krävs att det föreligger ett avtal i den traditionella
meningen, d.v.s. att två parter gentemot varandra åtagit sig ömsesidiga förpliktelser. För att det
ska anses föreligga ett avtal i den mening som avses i artikel 7(1) fordras endast att det kan
identifieras en förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig gentemot någon annan. Det innebär att
bl.a. gåvor, borgensåtaganden och andra ensidiga förpliktelser utgör ”avtal” i bestämmelsens
mening. Något formkrav uppställs inte, utan parten kan ha åtagit sig förpliktelsen muntligen eller
konkludent. Kan någon frivillig förpliktelse inte identifieras, t.ex. vid prekontraktuella
mellanhavanden, föreligger inget avtal och en eventuell tvist med grund i mellanhavandena är
följaktligen inte att kvalificera som avtalsrättslig.
Frivillighetsrekvisitet avseende den relevanta förpliktelsen innebär inte att just den förpliktelse
som käranden gör gällande i tvisten nödvändigtvis måste ha åtagits frivilligt. Förpliktelsen kan
följa av utfyllande lagstiftning för en viss avtalstyp eller av allmänna rättsprinciper så länge den
har sin grund i en frivilligt åtagen förpliktelse. Annorlunda uttryckt ska den förpliktelse som
kärande grundar sin talan på vara accessorisk till, och oupplösligt förbunden med, en primär och
frivillig förpliktelse.
Förhållandet mellan en association och dess medlemmar, samt associationsmedlemmarna
emellan, är av avtalsliknande karaktär och ska vid tillämpningen av artikel 7(1) betraktas som ett
avtalsförhållande. Detsamma gäller förhållandet mellan ett aktiebolag och personer som ingår i
aktiebolagets organ. Förpliktelser som härrör från förhållandet mellan dessa parter ska i enlighet
med det ovan sagda kvalificeras som avtalsrättsliga oberoende av om de följer direkt av en
bolagsordning eller motsvarande eller om de följer av den för associationsformen i fråga relevanta
lagstiftningen.
Att en mellanman åtagit sig förpliktelser gentemot tredje man för en huvudmans räkning innebär
inte att förhållandet mellan huvudmannen och tredje man inte är att betrakta som avtalsrättsligt.
Inte heller förtas ett anspråk, som har sitt ursprung i en frivilligt åtagen förpliktelse, sin
74
avtalsrättsliga karaktär om det överlåts eller subrogeras, under förutsättning att förvärvaren enligt
den tillämpliga rätten får anses ha övertagit rättigheterna och skyldigheterna som följde av det
ursprungliga rättsförhållandet.
(ii) Under vilka förhållanden anses en talan ”avse” avtal i den mening som avses i artikel 7(1)?
En talan ”avser” avtal oaktat avtalsparternas identitet i käromålet. Det krävs sålunda inte att det
råder samstämmighet mellan parterna i tvisten och parterna i det avtal som åberopas till grund för
domstolens behörighet enligt artikel 7(1). Det avgörande är istället huruvida den grund som
åberopas för talan härrör från ett ”avtal” i bestämmelsens mening. Det torde troligtvis inte ens
krävas att någon av parterna i tvisten är part i det avtal som åberopas till grund för talan, under
förutsättning att en sådan talan får föras enligt domstolslandets processuella lag.
Däremot är inte det förhållandet att det faktiskt råder samstämmighet mellan identiteterna, d.v.s.
att käranden och svaranden är part i samma avtal, ensamt tillräckligt för att talan ska anses avse
avtal. Det krävs dessutom att domstolen bedömer att det påtalade agerandet gör det nödvändigt
att fästa avseende vid ett avtal för att domstolen ska kunna avgöra om agerandet är rättsenligt.
Kan målet avgöras med tillämpning av enbart legala regler, utan hänvisning till avtalet mellan
parterna, anses däremot talan inte avse avtal. Hur talan är att kvalificera enligt den tillämpliga
rätten spelar härvid ingen roll. Inte heller det förhållandet att käranden åberopar alternativa
grunder för talan, som var för sig är hänförliga till olika behörighetsregler i förordningen, påverkar
den bedömning som domstolen ska vidta enligt ovan.
En talan avser avtal i den mening som avses i artikel 7(1) oberoende av om svaranden bestrider
giltigheten eller existensen av det avtal som åberopas till grund för behörigheten. Under dessa
förhållanden ska domstolen godta kärandens påstående om att ett avtal ingåtts, med mindre
kärandens påstående framstår som uppenbart ogrundat. Domstolens behörighet enligt artikel 7(1)
omfattar även behörigheten att pröva förekomsten och giltigheten av ett avtal. Av den anledningen
kan bestämmelsen utnyttjas för såväl en positiv som en negativ fastställelsetalan avseende ett
avtals förekomst eller giltighet.
75
5.3 Uppfyller avtalsbegreppet ändamålet om förutsebarhet?
Bryssel Ia-förordningen ska säkerställa en hög rättssäkerhet inom unionen. Såvitt avser
behörighetsreglerna i förordningen har rättssäkerhetsidealet ansetts betinga ett krav på
förutsebarhet. Svaranden måste rimligen kunna förutse vid vilken medlemsstats domstolar han
kan behöva svara. En tillämpning av artikel 7(1) får följaktligen inte komma som en överraskning
för svaranden – svaranden måste på förhand kunna förutse om ett visst rättsförhållande är att
betrakta som ett avtal i bestämmelsens mening och under vilka förhållanden käranden kan grunda
behörighet på rättsförhållandet.
Hur väl står sig då det av EU-domstolen utvecklade avtalsbegreppet i ljuset av detta
förutsebarhetskrav? Att EU-domstolens tolkningar i enskilda fall kan leda till oförutsebara
resultat visar bl.a. avgörandet i Feniks prov på, se närmare avsnitt 4.4.5 ovan. I detta avsnitt ska
frågan dryftas på en mer principiell nivå.
Det bör inledningsvis framhållas att den grundläggande principen om ett autonomt avtalsbegrepp
till sitt ändamål kan anses tjäna förutsebarheten väl. Om frågan huruvida ett rättsförhållande är
att kvalificera som ett avtal skulle behöva bedömas enligt lex fori skulle svaranden behöva
undersöka samtliga rättsordningar inom unionen för att kunna förutse var han eller hon kan
behöva svara. När EU-domstolen fastslog den autonoma tolkningen saknades även harmoniserade
lagvalsregler inom unionen, varför en hänvisning till lex causae skulle ha gett upphov till samma
förutsebarhetsproblematik. Av hänsyn till förutsebarheten fordrades därför enhetliga och
autonomt bestämda kriterier för hur begreppet skulle förstås.
Situationen är emellertid annorlunda sedan Rom I- och Rom II-förordningarnas tillkomst. I teorin
bör alltså den tillämpliga rätten på ett avtal i dag utfalla på samma sätt oberoende av i vilken
medlemsstat talan väcks. Med en lex causae-lösning bör alltså svaranden med ledning av Rom I-
förordningen kunna förutse vilken lag som ska tillämpas på frågan om ett avtal föreligger och i
enlighet med denna lag avgöra huruvida ett visst rättsförhållande utgör ett avtalsförhållande. En
sådan lösning skulle också innebära att rättsförhållandet är att bedöma på samma sätt när det
prövas i sak som när det prövas för frågan om behörighet.
76
En lex causae-lösning leder dock till ett kvalifikationsproblem i förhållande till tillämpnings-
området för Rom I-förordningen.425 Den förutsätter nämligen för sin tillämpning att det rör sig
om just avtalsförpliktelser, vilket måste avgöras med stöd av antingen en autonomt bestämd
definition eller definitionen i en viss rättsordning. Endast det förra alternativet är möjligt eftersom
det senare kräver ett lagval – något som inte låter sig göras innan det kan avgöras huruvida Rom
I-förordningen eller Rom II-förordningen (eller något annat regelkomplex) ska tillämpas. En
autonom tolkning är sålunda i praktiken den enda gångbara.
Ett problem med den autonoma definitionen ur ett förutsebarhetsperspektiv är emellertid att den
innehåller luckor. Definitionen bygger inte på något befintligt, välutvecklat rättssystem som
innehåller färdiga kvalifikationslösningar för de flesta förhållanden, utan utvecklas ad hoc i
samband med att EU-domstolen och de nationella domstolarna uttalar sig om hur begreppet ska
förstås i en viss situation. För att motverka denna inneboende förutsebarhetsproblematik med det
autonoma avtalsbegreppet har EU-domstolen ett ansvar för att säkerställa att begreppet inte
utvecklas i ett rättsligt vakuum. Begreppsbildningen måste i slutändan hämta sin legitimitet från
och stå i samklang med medlemsstaternas rättstraditioner. Mot denna bakgrund är det
anmärkningsvärt att EU-domstolen ännu inte uttryckligen bekräftat hur ett överlåtet anspråk ska
kvalificeras, trots att sådana anspråk betraktas som avtalsrättsliga i de flesta rättsordningar. Likaså
är det olyckligt om EU-domstolens nytolkningar av avtalsbegreppet i avgörandena i flightright
och Feniks innebär att begreppet förlorar sin koppling till den materiella rätten såsom den kommer
till uttryck i de flesta medlemsstaters nationella rättsordningar.
Parterna är enbart hänvisade till rättspraxis när de ska bedöma om en viss talan är att hänföra till
den ena eller den andra behörighetsgrunden. För att underlätta denna bedömning, och i slutändan
tjäna målet om förutsebarhet, är det därför nödvändigt att rättspraxisen uppvisar en inre koherens
och logik. Dessvärre uppfyller inte EU-domstolens omfattande rättspraxis detta krav i alla
avseenden. Exempelvis har EU-domstolen i ett fall framhållit betydelsen av det av käranden
påtalade agerandet för frågan om talan ”avser” avtal, medan den i många andra fall framhäver
grunden för talan som avgörande för denna fråga. Innebär dessa kriterier egentligen samma sak
eller ska de ges olika innebörd? Om det senare gäller, hur förhåller sig då kriterierna till varandra
och i vilken situation är respektive kriterium tillämpligt?
425 Om det s.k. kvalifikationsproblemet, se bl.a. Bogdan, s. 55 ff.
77
Som exempel på inkoherens kan också avgörandena i Feniks respektive ÖFAB tas.426 I det förra
rättsfallet fann EU-domstolen att en actio pauliana, genom vilken en borgenär riktade ett anspråk
mot tredje man i syfte att säkra sina rättigheter enligt avtalet med gäldenären, avser
avtalsförhållandet mellan borgenären och gäldenären. Men i det senare fallet, i vilket en borgenär
till ett aktiebolag sökte tillvarata sina rättigheter enligt ett avtal med bolaget genom att väcka talan
mot tredje man (en bolagsfunktionär som enligt lag svarade för bolagets avtalsförpliktelser),
ansågs talan inte avse avtalet med bolaget.
Vad är egentligen skälet till att fallen bedöms så olika? På en abstrakt nivå framstår
förutsättningarna som nästintill identiska. Den som ska försöka tolka avgörandena för att bilda
sig en uppfattning om hur en med rättsfallen jämförbar situation ska bedömas står inför en rejäl
utmaning. Det är inte förutsebarheten betjänt av.
5.4 Avslutande kommentar Det kan konstateras att avtalsbegreppet i artikel 7(1) står under ständig utveckling och att det,
trots ett halvsekel på nacken, fortsätter att ge upphov till tolkningsproblem. Dessa
tolkningsproblem lär inte minska i och med de omdaningar av avtalsbegreppet som avgörandena
i flightright och Feniks innebär.
Utvecklingen av avtalsbegreppet i rättspraxis lär inte avstanna i och med dessa avgöranden.
Hittills har utvecklingen inneburit att prövningen gått från att kvalificera rättsförhållandet mellan
parterna i tvisten till att nu ta sikte på grunden för talan och frågan huruvida den kan anses härröra
ur en avtalsenlig förpliktelse, oberoende av vilka parterna till avtalet är. Det återstår att se om
denna utveckling innebär att det kan bli aktuellt att ompröva hur vissa rättsförhållanden har
kvalificerats tidigare.
426 Feniks, mål C-337/17, som behandlas i avsnitt 4.4, respektive ÖFAB, mål C-147/12, som behandlas i avsnitt 4.2.6.
78
Rättsfallsförteckning EU-domstolen
Domar427
12/76, Industrie Tessili Italiana Como mot Dunlop AG, ECLI:EU:C:1976:133.
14/76, A. De Bloos, SPRL mot Société en commandite par actions Bouyer, ECLI:EU:C:1976:134.
21/76, Handelskwekerij G. J. Bier BV mot Mines de potasse d'Alsace SA, ECLI:EU:C:1976:166.
56/79, Siegfried Zelger mot Sebastiano Salinitri, ECLI:EU:C:1980:15.
38/81, Effer SpA mot Hans-Joachim Kantner, ECLI:EU:C:1982:79.
34/82, Martin Peters Bauunternehmung GmbH mot Zuid Nederlandse Aannemers Vereniging,
ECLI:EU:C:1983:87.
71/83, Partenreederei ms. Tilly Russ och Ernest Russ mot NV Haven- & Vervoerbedrijf Nova och
NV Goeminne Hout, ECLI:EU:C:1984:217.
266/85, Hassan Shenavai mot Klaus Kreischer, ECLI:EU:C:1987:11.
9/87, SPRL Arcado mot SA Haviland, ECLI:EU:C:1988:127.
189/87, Athanasios Kalfelis mot Bankhaus Schröder, Münchmeyer, Hengst & Co. m.fl.,
ECLI:EU:C:1988:459.
C-115/88, Mario Reichert, Hans-Heinz Reichert och Ingeborg Kockler mot Dresdner Bank AG,
ECLI:EU:C:1990:3.
C-220/88, Dumez France SA och Tracoba SARL mot Hessische Landesbank m.fl.,
ECLI:EU:C:1990:8.
C-214/89, Powell Duffryn plc mot Wolfgang Petereit, ECLI:EU:C:1992:115.
C-351/89, Overseas Union Insurance Ltd, Deutsche Ruck Uk Reinsurance Ltd och Pine Top
Insurance Company Ltd mot New Hampshire Insurance Company, ECLI:EU:C:1991:279.
C-261/90, Mario Reichert, Hans-Heinz Reichert och Ingeborg Kockler mot Dresdner Bank AG,
ECLI:EU:C:1992:149.
C-26/91, Jakob Handte & Co. GmbH mot Traitements Mécano-chimiques des Surfaces SA,
ECLI:EU:C:1992:268.
C-288/92, Custom Made Commercial Ltd mot Stawa Metallbau GmbH, ECLI:EU:C:1994:268.
C-68/93, Fiona Shevill, Ixora Trading Inc., Chequepoint SARL och Chequepoint International
Ltd mot Presse Alliance SA, ECLI:EU:C:1995:61.
427 Hänvisningar till EU-domstolens domar återges i kortform i uppsatsen. De citeras med målnummer samt namnet
på en av parterna i förkortad form (normalt den part som var klagande i målet vid den hänskjutande domstolen).
79
C-364/93, Antonio Marinari mot Lloyds Bank plc och Zubaidi Trading Company,
ECLI:EU:C:1995:289.
C-106/95, Mainschiffahrts-Genossenschaft eG (MSG) mot Les Gravières Rhénanes SARL,
ECLI:EU:C:1997:70.
C-383/95, Petrus Wilhelmus Rutten mot Cross Medical Ltd, ECLI:EU:C:1997:7.
C-51/97, Réunion européenne SA m.fl. mot Spliethoff's Bevrachtingskantoor BV och kaptenen på
fartyget ”Alblasgracht V002”, ECLI:EU:C:1998:509.
C-420/97, Leathertex Divisione Sintetici SpA mot Bodetex BVBA, ECLI:EU:C:1999:483.
C-412/98, Group Josi Reinsurance Company SA mot Universal General Insurance Company
(UGIC), ECLI:EU:C:2000:399.
C-96/00, Rudolf Gabriel, ECLI:EU:C:2002:436.
C-167/00, Verein für Konsumenteninformation mot Karl Heinz Henkel, ECLI:EU:C:2002:555.
C-256/00, Besix SA mot Wasserreinigungsbau Alfred Kretzschmar GmbH & Co. KG (WABAG)
och Planungs- und Forschungsgesellschaft Dipl. Ing. W. Kretzschmar GmbH & KG (Plafog),
ECLI:EU:C:2002:99.
C-334/00, Fonderie Officine Meccaniche Tacconi SpA mot Heinrich Wagner Sinto
Maschinenfabrik GmbH (HWS), ECLI:EU:C:2002:499.
C-27/02, Petra Engler mot Janus Versand GmbH, ECLI:EU:C:2005:33.
C-168/02, Rudolf Kronhofer mot Marianne Maier m.fl., ECLI:EU:C:2004:364.
C-265/02, Frahuil SA mot Assitalia SpA, ECLI:EU:C:2004:77.
C-281/02, Andrew Owusu mot N.B. Jackson, som verkar under firman Villa Holidays Bal-Inn
Villas m.fl., ECLI:EU:C:2005:120.
C-386/05, Color Drack GmbH mot Lexx International Vertriebs GmbH, ECLI:EU:C:2007:262.
C-402/07 & C-432/07, Christopher Sturgeon, Gabriel Sturgeon och Alana Sturgeon mot Condor
Flugdienst GmbH (C-402/07) & Stefan Böck och Cornelia Lepuschitz mot Air France SA
(C-432/07), ECLI:EU:C:2009:716.
C-533/07, Falco Privatstiftung och Thomas Rabitsch mot Gisela Weller-Lindhorst,
ECLI:EU:C:2009:257.
C-204/08, Peter Rehder mot Air Baltic Corporation, ECLI:EU:C:2009:439.
C‑381/08, Car Trim GmbH mot KeySafety Systems Srl, ECLI:EU:C:2010:90.
C-19/09, Wood Floor Solutions Andreas Domberger GmbH mot Silva Trade SA,
ECLI:EU:C:2010:137.
C-87/10, Electrosteel Europe SA mot Edil Centro SpA, ECLI:EU:C:2011:375.
C-133/11, Folien Fischer AG och Fofitec AG mot Ritrama SpA, ECLI:EU:C:2012:664.
C-419/11, Česká spořitelna, a.s. mot Gerald Feichter, ECLI:EU:C:2013:165.
80
C-9/12, Corman-Collins SA mot La Maison du Whisky SA, ECLI:EU:C:2013:860.
C-147/12, ÖFAB, Östergötlands Fastigheter AB mot Frank Koot och Evergreen Investments AB,
ECLI:EU:C:2013:490.
C-469/12, Krejci Lager & Umschlagbetriebs GmbH mot Olbrich Transport und Logistik GmbH,
ECLI:EU:C:2013:788.
C-519/12, OTP Bank Nyilvánosan Működő Részvénytársaság mot Hochtief Solution AG,
ECLI:EU:C:2013:674.
C-548/12, Marc Brogsitter mot Fabrication de Montres Normandes EURL och Karsten Fräßdorf,
ECLI:EU:C:2014:148.
C-366/13, Profit Investment SIM SpA mot Stefano Ossi m.fl., ECLI:EU:C:2016:282.
C-375/13, Harald Kolassa mot Barclays Bank plc, ECLI:EU:C:2015:37.
C-47/14, Holterman Ferho Exploitatie BV m.fl. mot F.L.F. Spies von Büllesheim,
ECLI:EU:C:2015:574.
C‑359/14 & C‑475/14, ERGO Insurance SE mot If P&C Insurance AS (C‑359/14) & Gjensidige
Baltic AAS mot PZU Lietuva UAB DK (C‑475/14), ECLI:EU:C:2016:40.
C-191/15, Verein für Konsumenteninformation mot Amazon EU Sàrl, ECLI:EU:C:2016:612.
C-196/15, Granarolo SpA mot Ambrosi Emmi France SA, ECLI:EU:C:2016:559.
C-417/15, Wolfgang Schmidt mot Christiane Schmidt, ECLI:EU:C:2016:881.
C‑249/16, Saale Kareda mot Stefan Benkö, ECLI:EU:C:2017:472.
C-274/16, C-447/16 & C-448/16, flightright GmbH mot Air Nostrum Líneas Aéreas del
Mediterráneo SA (C‑274/16), Roland Becker mot Hainan Airlines Co. Ltd (C‑447/16) &
Mohamed Barkan m.fl. mot Air Nostrum, Lineas Aereas del Mediterraneo, SA (C‑448/16),
ECLI:EU:C:2018:160.
C‑498/16, Maximilian Schrems mot Facebook Ireland Limited, ECLI:EU:C:2018:37.
C-88/17, Zurich Insurance plc och Metso Minerals Oy mot Abnormal Load Services
(International) Ltd, ECLI:EU:C:2018:558.
C-304/17, Helga Löber mot Barclays Bank PLC, ECLI:EU:C:2018:701.
C-337/17, Feniks Sp. z o.o. mot Azteca Products & Services SL, ECLI:EU:C:2018:805.
Förslag till avgöranden av generaladvokater
Förslag till avgörande av generaladvokat L.A. Geelhoed i mål C-334/00, Fonderie Officine
Mecchaniche Tacconi SpA mot Heinrich Wagner Sinto Maschinenfabrik GmbH,
ECLI:EU:C:2002:68.
Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar i mål C-375/13, Harald Kolassa mot
Barclays Bank plc, ECLI:EU:C:2014:2135.
81
Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot i mål C-366/13, Profit Investment SIM SpA
mot Stefano Ossi, Andrea Mirone, Commerzbank AG, ECLI:EU:C:2015:274.
Förslag till avgörande av Henrik Saugmandsgaard Øe i mål C-191/15, Verein für
Konsumenteninformation mot Amazon EU Sàrl, ECLI:EU:C:2016:388.
Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek i de förenade målen C‑274/16, C‑447/16
och C‑448/16, flightright GmbH mot Air Nostrum Líneas Aéreas del Mediterráneo SA
(C‑274/16), Roland Becker mot Hainan Airlines Co. Ltd (C‑447/16), och Mohamed Barkan m.fl.
mot Air Nostrum, Lineas Aereas del Mediterraneo, SA (C‑448/16), ECLI:EU:C:2017:787.
Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek i mål C‑337/17, Feniks Sp. z o.o. mot
Azteca Products & Services SL, ECLI:EU:C:2018:487.
Sverige
Högsta domstolen
NJA 1984 s. 215
NJA 1997 s. 415
NJA 2005 s. 586
NJA 2005 s. 519
HD:s beslut den 4 december 2018 i mål nr Ö 52-18.
Hovrätterna
RH 2010:23
RH 2012:64
Utländska avgöranden
England
Kleinwort Benson Limited v. City of Glasgow District Council [1997] UKHL 43.
WPP Holdings Italy Srl v. Benatti [2007] EWCA Civ 263.
Bosworth and Another v. Arcadia Petroleum Limited and Others [2016] EWCA Civ 818.
82
Käll- och litteraturförteckning Litteratur428 Andersson, Jan, Kapitalskyddet i aktiebolag. En lärobok, LitteraturCompagniet, Stockholm,
6 uppl., 2010.
ABL – Monsters Inc.?, JP 2012, s. 85–96.
Bogdan, Michael, Svensk och EU-domstolens rättspraxis i internationell privat- och processrätt
2011-2012, SvJT 2013, s. 937–984.
Svensk internationell privat- och processrätt, Norstedts Juridik, Stockholm, 8 uppl., 2014
[cit. Bogdan].
Briggs, Adrian, Civil Jurisdiction and Judgements, Informa Law from Routledge, Abingdon,
Oxon, 6 uppl., 2015 [cit. Briggs].
Calster, Geert van, European Private International Law, Hart Publishing, Oxford, 2 uppl., 2016.
Danieli, Diletta, Mixed contracts under the Brussels Ia Regulation: searching for a
“jurisdictional identity”, JPrIL 2018, s. 532–548.
Dennemark, Sigurd, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål,
P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1961.
Dickinson, Andrew, Towards an Agreement on the Concept of “Contract” in EU Private
International Law? Brogsitter v. Fabrication de Montres Normandes, LMCLQ 2014, s. 466-
474 [cit. Dickinson LMCLQ].
Lehmann, Matthias, Special Jurisdiction (Article 7(1)), Dickson, Andrew & Lein, Eva (red.), The
Brussel I Regulation Recast, Oxford University Press, Oxford, 2015, s. 131–155. [cit. Lehmann
i Dickinson & Lein].
Falkman, Charlotta, Welamsons påståendedoktrin — Svensk Juristtidning i rättsutvecklingen,
SvJT 2016, s. 257–263.
Grušić, Uglješa & Mills, Alex, Jurisdiction under the Brussels/Lugano System, Torreman, Paul
(red.), Cheshire, North & Fawcett: Private International Law, Oxford University Press, Oxford,
15 uppl., 2017, s. 191–322 [cit. Cheshire, North & Fawcett].
Harris, Jonathan, Sale of goods and the relentless march of the Brussels I regulation, LQR 2007,
s. 522–528.
428 Litteraturhänvisningar återges i förkortad form i uppsatsen, även första gången hänvisning sker till aktuellt verk.
De återges med författarens eller författarnas hela efternamn, förnamnsinitial, titel på verket (och eventuell förekomst i antologi, samlingsverk eller tidskrift) samt tryckår. Ytterligare kortformer på litteraturreferenser förekommer och anges då särskilt.
83
Hartley, Trevor, Civil Jurisdiction and Judgements in Europe. The Brussels I Regulation, the
Lugano Convention, and the Hague Choice of Court Convention, Oxford University Press,
Oxford, 2017 [cit. Hartley].
Hellner, Michael, Rom II-förordningen. Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser,
Norstedts Juridik, Stockholm, 2014 [cit. Hellner].
Hettne, Jörgen & Otken Eriksson, Ida, EU-rättslig metod. Teori och genomslag i svensk
rättstillämpning, Norstedts Juridik, Stockholm, 2 uppl., 2011 [cit. Hettne & Otken Eriksson].
Lehmann, Matthias, Prospectus liability and private international law – assessing the landscape
after the CJEU’s Kolassa ruling (Case C-375/13), JPrIL 2016, s. 318–343 [cit. Lehmann JPrIL].
Mankowski, Peter, Article 7, Magnus, Ulrich & Mankowski, Peter (red.), European
Commentaries on Private International Law. Commentary Brussels Ibis Regulation, Verlag Dr.
Otto Schmidt, Köln, 2016, s. 121–369 [cit. Mankowski].
Munukka, Jori, Kontraktuell lojalitetsplikt, Jure, Stockholm, 2007 (ak. avh.).
Newton, Justin, The Uniform Interpretation of the Brussels and Lugano Conventions, Hart
Publishing, Portland, 2002 [cit. Newton].
Pinheiro, Luís de Lima, Article 24, Magnus, Ulrich & Mankowski, Peter (red.), European
Commentaries on Private International Law. Commentary Brussels Ibis Regulation, Verlag Dr.
Otto Schmidt, Köln, 2016, s. 558–583.
Poesen, Michiel, Jurisdiction over ‘matters relating to a contract’ under the Brussels I (Recast)
Regulation: No direct contractual relationship required, Maastricht Journal of European and
Comparative Law 2018, s. 516– 523.
Pålsson, Lennart, The Unruly Horse of the Brussels and Lugano Conventions: The Forum
Solutionis, Festskrift til Ole Lando – Papers dedicated to Ole Lando, GadJura, Köpenhamn,
1997, s. 259–282 [cit. Pålsson FS Lando].
Romkonventionen. Tillämplig lag för avtalsförpliktelser, Norstedts Juridik, Stockholm,
1 uppl., 1998.
Dubbelrelevanta rättsfakta vid prövning av domstols behörighet, SvJT 1999, s. 315–329.
Pålsson, Lennart & Hellner, Michael, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och
Luganokonventionerna (version 2016-09-01), Zeteo [cit. Pålsson & Hellner].
Ramberg, Jan & Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, Wolters Kluwer, Stockholm, 10 uppl.,
2016.
Rogerson, Pippa, Article 1, Magnus, Ulrich & Mankowski, Peter (red.), European Commentaries
on Private International Law. Commentary Brussels Ibis Regulation, Verlag Dr. Otto Schmidt,
Köln, 2016, s. 53–86.
84
Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare. Ämne, material, metod och
argumentation, Norstedts Juridik, Stockholm, 4 uppl., 2018.
Sinander, Erik, Internationell kollektivavtalsreglering. En studie i internationell privaträtt av den
svenska modellen för reglering av anställningsvillkor, Stockholms universitet, Stockholm, 2017
(ak. avh.).
Sjövall, Fredrik & Rudvall, Samuel, De europeiska civilprocessförordningarna. En kommentar,
Norstedts Juridik, Stockholm, 2018 [cit. Sjövall & Rudvall].
Magnus, Ulrich, Introduction, Magnus, Ulrich & Mankowski, Peter (red.), European
Commentaries on Private International Law. Commentary Brussels Ibis Regulation, Verlag Dr.
Otto Schmidt, Köln, 2016, s. 7–53.
Wilderspin, Michael, The European Private International Law of Obligations, Sweet & Maxwell,
London, 4 uppl., 2015.
Offentligt tryck m.m.
Kommissionen
KOM(1999) 348 slutlig, Förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
Förklarande rapporter
Report on the Convention on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and
commercial matters by Mr P. Jenard, OJ C 59, 5.3.1979, s. 1–65 [cit. Jenard-rapporten].
Propositioner
Prop. 2013/14:243 Lagvalsregler på civilrättens område – Rom I- och Rom II-
förordningarna
Stockholms universitet
Juridiska institutionen
SE-106 91 Stockholm
Telefon/Phone: 08 – 16 20 00
www.su.se