Kan jag det här? Distriktssköterskors erfarenhet av sin kompetens

och kompetensutveckling gällande

kompressionsbehandling av venösa bensår.

Författare: Fanny Axelsson & Anna Kronholm

Handledare: Mirjam Ekstedt

Examinator: Kristina Schildmeijer

Termin: HT20

Ämne: Vårdvetenskap, självständigt arbete med

inriktning mot distriktssköterska

Nivå: Avancerad

Kurskod: 4VÅ02E

Självständigt arbete 15 hp

Sammanfattning

Bakgrund: I takt med att Sveriges befolkning blir äldre ökar behovet av vård och

kompressionsbehandling. För att kunna ge en optimal sårvård behöver

distriktssköterskan ha kompetens inom venös insufficiens, sårläkningsprocessen,

sårläkningshämmande faktorer, cirkulationsbedömning och

kompressionsbehandling. Vid behandling av venösa bensår ska distriktssköterskor

arbeta patientsäkert och ta ansvar för sina handlingar.

Syfte: Beskriva hur distriktssköterskor erfar sin kompetens och behovet av

kompetensutveckling gällande kompressionsbehandling av venösa bensår.

Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats tillämpades i studien.

Datainsamlingen genomfördes med semistrukturerade intervjuer med tio

distriktssköterskor inom primärvården. Det insamlade materialet analyserades

utifrån en kvalitativ innehållsanalys.

Resultat: Analysen resulterade i tre huvudkategorier. Kategorierna beskrev

distriktssköterskors erfarenhet av sin kompetens samt resurser och strategier för

kompetensutveckling. Distriktssköterskor som ofta utförde kompressionsbehandling

ansåg sig ha kompetens inom området och hade förmågan att utföra en korrekt

bedömning samt behandling. Distriktssköterskor som istället erfor sin kompetens

som bristfällig uttryckte ofta utmaningar i arbetsmomentet. Utmaningar beskrevs

vara att motivera patienter till att använda kompressionsbehandling samt att

förmedla information om behandlingens fördelar.

Slutsats: Kunskap inom kompressionsbehandling är en förutsättning för att vårda

patienter med venösa bensår Kompetensutveckling samt stöd och kunskapsutbyte

med medarbetare har fördelaktig inverkan på distriktssköterskans individuella

kompetens. Hinder i kompetensutveckling var tidsbrist samt att utbildning inte

prioriterades.

Nyckelord

Distriktssköterska, erfarenhet, kompetens, kompressionsbehandling, venösa bensår.

Abstract

Background: As the population of Sweden grows older, the need for care and

compression treatment increases. In order to provide optimal wound care, the

district nurse needs to have expertise in venous insufficiency, the wounds healing

process, inhibiting factors in wound healing, circulation assessment and

compression treatment. When treating venous leg ulcers, the district nurses must

work patient-safe and take responsibility for their actions.

Aim: Describe how district nurses experience their competence and the need for

competence development regarding compression treatment for venous leg ulcers.

Method: A qualitative method with an inductive approach was applied in the study.

The data collection was conducted with semi-structured interviews with ten district

nurses in primary care. The collected material was analyzed on the basis of a

qualitative content analysis.

Findings: The categories described district nurses' experience of their competence

as well as resources and strategies for competence development. District nurses who

often performed compression treatment considered themselves to have competence

in the area and had the ability to perform a correct assessment and treatment.

District nurses who experienced their skills as deficient often expressed challenges

in the work step. Challenges were described as motivating patients to use

compression therapy and providing information about the benefits of the treatment.

Conclusion: Knowledge in compression treatment is a prerequisite for caring for

patients with venous leg ulcers. Competence development and support and

knowledge exchange with employees have a beneficial effect on the district nurse's

individual competence. Lack of time and low prioritized education were described

as obstacles in skills development.

Keywords

Compression bandaging, district nurse, experience, professional competence,

venous leg ulcers.

Tack

Vi vill rikta ett stort tack till de personer som gjort studien genomförbar. Först och

främst vill vi tacka vår handledare Mirjam, som gett oss inspiration och flera goda

råd under studiens process. Vi vill även tacka distriktssköterskorna inom

primärvården som för vår skull avsatt tid för att bidra med sina erfarenheter. Utan er

hjälp hade vi inte kunnat genomföra studien.

Tack

Fanny Axelsson & Anna Kronholm.

26 oktober 2020

Innehållsförteckning

1 Inledning 1

2 Bakgrund 1

2.1 Venös insufficiens och venösa bensår 1

2.1.1 Sårläkning och sårläkningshämmande faktorer 2

2.2 Kompressionsbehandling 3

2.3 Distriktssköterskans kompetens vad gäller sårvård 4

2.3.1 Ansvar och patientsäkerhet 5

3 Teoretisk referensram 6

4 Problemformulering 6

5 Syfte 7

6 Frågeställningar 7

7 Metod 7

7.1 Design 7

7.2 Urval och rekrytering av informanter 8

7.3 Datainsamlingsmetod 9

7.4 Dataanalys 10

7.5 Forskningsetiska aspekter 11

8 Resultat 12

8.1 Den individuella kompetensen 12

8.1.1 Att kunna ge en behandling från början till slut 13

8.1.2 Kontinuitet stärker trygghet i utförandet 14

8.1.3 Kompetens att motivera patienten 15

8.2 Resurser och strategier för kompetensutveckling 16

8.2.1 Kunskapsförvärvning för kompetensutveckling 16

8.2.2 Tid för kompetensutveckling 17

8.2.3 Samarbete och stöd från egna och andra professioner 18

9 Diskussion 19

9.1 Metoddiskussion 19

9.1.1 Design 19

9.1.2 Urval 19

9.1.3 Datainsamlingsmetod 20

9.1.4 Dataanalys 21

9.1.5 Forskningsetiska aspekter 22

9.2 Resultatdiskussion 23

9.2.1 Kompetensens betydelse för patientsäkervård 23

9.2.2 Kontinuitet för vård med kvalitét 25

9.2.3 Samarbetets följder 26

10 Slutsats 27

11 Klinisk implikation 28

12 Förslag till fortsatta studier 28

Referenser 29

Bilagor

Bilaga 1 - Informationsbrev till verksamhetschef

Bilaga 2 - Informationsbrev till informant

Bilaga 3 - Intervjuguide

Bilaga 4 - Samtyckesformulär

Bilaga 5 - Etisk egengranskning

1(34)

1 Inledning “Let us never consider ourselves finished nurses. We must be learning all of our

lives” - Florence Nightingale.

En återkommande arbetsuppgift för distriktssköterskor är att behandla venösa

bensår som är i behov av kompressionsbehandling. Enligt vår erfarenhet från

olika arbetsplatser samt praktikplaceringar kan bedömningen, behandlingen samt

distriktssköterskors kunskap variera. Vi har många gånger hört

distriktssköterskor som uttryckt en osäkerhet och otrygghet vid beskrivning av

sin kompetens inom området. Kompetensutveckling är något vi anser är en

rättighet för distriktssköterskor och som bör upprätthållas arbetslivet ut. Det ger

distriktssköterskor möjlighet till att hela tiden kunna arbeta utefter ny och

evidensbaserad vetenskap. Tyvärr upplever vi att kompetensutveckling inte

prioriteras på grund av tidsbrist och som i sin tur gör att patienten kan bli lidande.

Därför har vi valt att beskriva distriktssköterskors erfarenheter avseende

kompetens och kompetensutveckling gällande kompressionsbehandling av

venösa bensår.

2 Bakgrund Statistik visar att Sveriges befolkning lever längre för varje år som går (Statistiska

centralbyrån, 2019). Ju äldre befolkningen blir desto större blir risken att drabbas av

nedsatt venös cirkulation i benen som kan leda till bensår. Vidare medför det ett

ökat behov av sårvård och kompressionsbehandling (Lindholm, 2017). Följande

avsnitt ger en beskrivning om vad som menas med venös insufficiens, venöst bensår

samt kompressionsbehandling. Författarna har även valt att belysa

distriktssköterskans yrkeskompetens inom området.

2.1 Venös insufficiens och venösa bensår I underbenen finns ett system av ytliga och djupa vener vars uppgift är att föra det

syrefattiga blodet uppåt mot hjärtat (Nazarko, 2017). Venös insufficiens innebär att

det finns en nedsatt funktion i de klaffar som förbinder benens vener och det

försämrar blodcirkulationen. Försämringen av klaffarnas funktion kan leda till ett

ökat tryck inuti venerna vilket försvagar klaffsystemet ytterligare. Det ökade trycket

inuti venerna gör att det börjar läcka blod tillbaka mot de ytliga venerna som då

överfylls. Vätska trängs ut från venerna och in i vävnaderna vilket orsakar att fötter

och ben svullnar. En bristande funktion hos klaffarna påverkar blodåterflödet till

hjärta, övrig vävnad och hud negativt. Det nedsatta blodåterflödet kan öka risken för

uppkomst av venösa bensår (Lindholm, 2017). Venös insufficiens är en allmänt

förekommande och kronisk sjukdom bland äldre. Samtidigt beskrivs den

grundläggande orsaken som okänd. Studier har däremot visat att blodpropp i

underbenet, en så kallad djup ventrombos, kan vara en anledning till att venös

insufficiens uppstår. En djup ventrombos orsakar syrebrist i vävnaden som kan leda

till försämrat blodåterflöde i huden vilket kan generera sårbildning. Andra faktorer

2(34)

som kan leda till venösa bensår är stillasittande arbete och fetma. Vad som främst

kännetecknar venös insufficiens är underbenssvullnad som minskar vid högläge.

Andra symtom kan vara underbenseksem, smärtor och tyngdkänsla i benen samt

pittingödem. Pittingödem är ett medicinskt tillstånd där extremiteter fylls av vätska i

en sådan grad att det blir en fördjupning i huden vid kortvarigt tryck (Lindholm,

2018). Tidigare forskning visar att symtom som depression, sömnsvårigheter, ångest

och nedsatt ork också kan förekomma vid venösa bensår (Edwards, et al., 2014).

Enligt Rikssårs kvalitetsregister utgör 31% av alla registrerade sår, venösa bensår

(RiksSår, 2020). Definitionen av ett venöst bensår är enligt Lindholm (2017, s. 29)

“ett sår nedanför knäleden som inte läker eller förväntas läka inom sex veckor”.

Venösa bensår är ingen diagnos utan orsakas av bakomliggande sjukdomar såsom

hjärtsvikt, diabetes och försämrad venös cirkulation. Anledningen till att såret

uppstått ska alltid fastställas av läkare (Lindholm, 2018). Det första tecknet på att ett

venöst bensår börjar bildas är att huden på benet blir tunnare och eventuellt

missfärgad. Såret kan uppstå spontant på grund av att huden spricker eller efter ett

mindre trauma. Storleken på såret kan variera från några millimeter till flera

centimeter i längd och bredd och sårhålan beskrivs kunna vara vätskande och fylld

av fibrin. Fibrin är ett nät av protein. Venösa bensår är främst lokaliserade på nedre

delen av benet (Lindholm, 2017). Patienter med venösa bensår kan bli påverkade i

det dagliga livet genom ett försämrat välbefinnande och ökat lidande. Såret kan

skapa begränsningar i arbetsliv och dagliga aktiviteter som förändrar patientens

livsstil och sociala relationer. Det kan även bidra till en förändrad självbild. Vissa

egenskaper hos såret som till exempel lukt, smärta och svullnad kan vara avgörande

för hur patienten förhåller sig till sitt dagliga liv (de Souza Leal et al., 2017).

Patienter med venösa bensår anses som en lågt prioriterad grupp trots att dessa sår är

komplexa (Todd, 2019). Venösa bensår beskrivs vara ett världsomfattande problem

och kan medföra höga kostnader på samhälls- samt hälso- och sjukvårdsnivå (Todd,

2019). På internationell nivå utgör två till fyra procent av hälso- och

sjukvårdskostnaderna av sår och medföljande behandling (Statens beredning för

medicinsk och social utvärdering [SBU], 2014b).

2.1.1 Sårläkning och sårläkningshämmande faktorer Sårläkning kategoriseras in i primärläkning och sekundärläkning. Med

primärläkning menas att en minimal mängd vävnad behöver nybildas.

Primärläkning sker vanligtvis vid kirurgiska ingrepp där sårkanterna försluts tätt

intill varandra. Bensår som är svårläkta härleds istället till sekundärläkning. Dessa

sår läker först när såret har fyllts ut av granulationsvävnad, så kallade kärlnystan

(Lindholm, 2017). Själva läkningsprocessen består av tre faser: inflammationsfasen,

nybildningsfasen och mognadsfasen. Faserna överlappar varandra och kan dessutom

ha inverkan på varandras resultat. En störning i en av faserna leder automatiskt till

att de övriga faserna också drabbas. Störningen kan bidra till onormal

läkningsprocess och kan förlänga sårets läkningstid som följd (Sterner &

Åkesdotter-Gustafsson, 2018). Vid en akut skada varar inflammationsfasen i tre till

fyra dagar efter skadetillfället. Inflammationsfasen vid svårläkta sår pågår under

hela sårläkningsprocessen (Lindholm, 2017). Inflammationsfasen innebär att

närliggande blodkärl drar ihop sig och koagulationen i området ökar. Strax därefter

vidgas blodkärlen igen och ökar genomsläpplighet av vita blodkroppar och

3(34)

blodplättar. De transporteras till området och binds till den skadade vävnaden.

Fibrin bildas och används som en skyddande barriär mot bakterier (Lindholm, 2017;

Sterner & Åkesdotter-Gustafsson, 2018). Nybildningsfasen startar två till tre dagar

efter att skadan uppstått och pågår i cirka tre till fyra veckor vid akuta sår. Vid

svårläkta sår finns ingen nybildningsfas (Lindholm, 2017). Mognadsfasen inleds

cirka en till tre veckor efter skadetillfället och kan pågå längre än ett år beroende på

sårets storlek. Proteinet kollagen som bildats i sårskadan blir under mognadsfasen

tänjbart och starkt (Sterner & Åkesdotter-Gustafsson, 2018).

Anledningarna till att ett sår uppstår och varför det är svårläkt kan vara många. De

allra flesta patienter som behandlas inom svensk sjukvård för svårläkta sår är äldre,

över 80 år (SBU, 2014b). Merparten av patienterna har dessutom bakomliggande

sjukdomar såsom diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och venös insufficiens. Även

rökning, stillasittande, kraftig övervikt, nutritionsrubbningar, dehydrering samt ökat

tryck mot huden är faktorer som bidrar till att sår bildas (Munter & Andersson,

2020d). Alla sår behöver dessutom syretillförsel för att en läkning av såret ska

kunna ske. Syrebrist bidrar till en gynnsam miljö för bakterier och ökar risker för

infektioner. Smärta, stress, nedkylning och vätskebrist kan vara orsaker till att

syrebrist uppstår (Lindholm, 2017).

2.2 Kompressionsbehandling Kompressionsbehandling var en metod som fanns före Kristus och redan då

uppmärksammades sambandet mellan venös insufficiens och bensår (Lindholm,

2017). Idag beskrivs kompressionsbehandling i kombination med kunskap om

infektion, motionsvanor, smärtlindring, nutrition och sömnvanor som en optimal

behandling (Munter & Andersson, 2020c). Enbart kompressionsbehandling

framställs som den vanligaste behandlingen vid venösa bensår (Boxall, Carville,

Leslie & Jansen, 2019). Behandlingens främsta syfte är att minska vätskefyllnad i

underbenen, så kallat ödem. Genom det ökade vävnadstrycket vid

kompressionsbehandling förhindras vätska från att tränga ut från kapillärerna till

vävnaden. Behandlingen hjälper även vadmuskelpumpen genom att musklerna får

en yttre bindvävshinna att arbeta emot. Trycket från kompressionen minskar venens

diameter och de venösa venklaffarna blir delvis fungerande. Det gör att det blir ett

snabbare blodflöde och att refluxen kan reduceras. Därmed förhindras att svullnad

uppstår (Lindholm, 2017).

Det är betydelsefullt att patienter får kompressionsbehandling i rätt tid för att

påskynda läkningen samt ge dem en ökad livskvalitet (Bradley et al., 2017). Innan

kompressionsbehandling påbörjas är det av värde att säkerställa vilken typ av

cirkulationsstörning som orsakar såret. Bedömningar som utförs i ett för sent skede

kan leda till felaktig hantering, fördröjd läkningsprocess och försenade remisser till

specialistmottagningar. Försenade cirkulationsbedömningar ökar hälso- och

sjukvårdskostnaderna på grund av resursåtgång, såsom material och personal

(Boast, Green, Chambers & Chalderwood, 2019). En cirkulationsbedömning görs

med hjälp av ankel-/armtrycksindex. En ultraljudsdoppler används för att mäta

ankel-/armtrycksindex. Kvoten mellan systoliskt armblodtryck och systoliskt

4(34)

ankelblodtryck framställs (Munter & Andersson, 2020a). Undersökningen ska

utföras av utbildad personal (Boast et al., 2019).

Det finns flera olika metoder av kompressionsbehandling som till exempel lindning,

pumpstövel och kompressionsstrumpor som kan provas ut och anpassas efter

patientens enskilda behov (Lindholm, 2017). Vid kompressionsbehandling är det

viktigt att komprimera med rätt tryck. Trycket varierar från person till person och

påverkas av benets form och storlek. Ett för högt tryck kan orsaka smärta och

obehag. Kompressionsbehandling kan även skapa irritation, klåda och hudbesvär

vilket kan sänka patientens livskvalitet. Fysiska och estetiska begränsningar kan

också uppstå genom att vardagliga rutiner som att ta på sig kompressionsstrumpor,

duscha eller bära skor blir ett problem. Trots besvären är det av stor vikt att

patienten fullföljer kompressionsbehandlingen (Boxall et al., 2019). När det venösa

bensåret har läkt ska patienten fortsätta med kompressionsstrumpor. Anledningen är

för att skapa de bästa förutsättningarna för att såret ska hålla sig läkt. Därför är det

betydelsefullt att patienten själv övar på att ta på sig kompressionsstrumporna för att

de ska sitta optimalt. De patienter som inte använder kompressionsstrumpor efter

avslutad sårbehandling löper större risk för att bilda nya venösa bensår (Lindholm,

2017). Redan i sjuksköterskans kompetensområde ingår att arbeta kostnadseffektivt.

När det finns olika behandlingar att välja på ska den mest kostnadseffektiva

användas (Svensk sjuksköterskeförening [SSF], 2017b). Enligt systematiska

litteraturöversikter saknas det tillräcklig forskning av god kvalitet för att kunna

rekommendera den ena metoden av kompressionsbehandling framför den andra

(Lindholm, 2017). Däremot är det bevisat att kompressionsbehandling är väsentligt

för läkning av venösa bensår (SBU, 2014b).

2.3 Distriktssköterskans kompetens vad gäller sårvård I sjuksköterskans kompetensbeskrivning framkommer det att sjuksköterskan ska ha

förmåga att vårda patienter ur ett helhetsperspektiv. Ett helhetsperspektiv inkluderar

patienters unika situation och behov (SSF, 2017). Vidare beskrivs en

distriktssköterska ha en ökad kompetens inom området

(Distriktssköterskeföreningen [DSF], 2019). Enligt DSF (2019) ska

distriktssköterskan ha kunskap om de vanligast förekommande sjukdomarna i

landet. Lindholm (2017) beskriver att venösa bensår är vanligt förekommande och

utgör 50 % av alla sår inom hälso- och sjukvården. Enligt DSF (2019) framkommer

det att distriktssköterskan inom sin profession självständigt ska kunna utföra

undersökningar och behandlingar med skicklighet. Distriktssköterskan ska kunna

organisera det egna arbetet utefter vetenskap och beprövad erfarenhet. I arbetet

ingår rådgivning om egenvårdsåtgärder, kost, fysisk aktivitet och sömn. Lindholm

(2017) beskriver att det kan vara faktorer som kan främja sårläkning.

Kunskap finns i olika former och kan beskrivas och tolkas på olika vis. De

vanligaste beskrivningarna av kunskap är teoretisk kunskap och praktisk kunskap.

Med den teoretiska kunskapen menas att ha förmåga att kunna se orsaker till

fenomen samt även förklara dess samband (Nilsson Kajermo, Johansson & Wallin,

2014). I samband med sårvård ska kunskap om såruppkomst, fysiologi,

patofysiologi och behandling finnas (Lindholm, 2017). Praktisk kunskap istället är

5(34)

kopplad till handlingar och färdigheter. Kunskap förvärvas genom att vårdmoment

och arbetsuppgifter som kompressionsbehandling utförs regelbundet. Kunskap

innebär att förstå vad det är som görs men också varför det görs (Nilsson Kajermo et

al., 2014). Lindholm (2017) nämner att teknisk skicklighet har sin grund i praktisk

övning. Skicklighet i utförandet innebär dessutom att ha förmåga att reflektera över

det egna arbetet. Likaså att kritiskt analysera situationen och identifiera nya

riktlinjer och metoder inom vårdarbetet (DSF, 2019). Erfarenhetsbaserad kunskap

handlar om att distriktssköterskan har förmåga att lära av vårdsituationer. Genom att

distriktssköterskan sedan reflekterar över sitt eget handlande i vårdsituationen

minskar risken för att situationen ska ske rutinmässigt (Nilsson Kajermo et al.,

2014). Enligt Lindholm (2017) ska sårvård ske utefter och med respekt för

patientens unika behov och situation.

En ökad kompetens gör det möjligt för distriktssköterskan att ta beslut om

omvårdnadsåtgärder inom sårvård (Ousey & Blackburn, 2019). Det medför även att

distriktssköterskans förmåga att undervisa och informera likväl patienter som

medarbetare stärks (DSF, 2019). För att bedöma, planera vården, genomföra och

utvärdera patientens behov av sårvård ska distriktssköterskan ha grundläggande

kunskaper inom området (Ousey & Blackburn, 2019). Distriktssköterskor kan

beskriva venösa bensår som utmanande. Såren kan vara svårläkta, tidskrävande och

återkommande (Nazarko, 2017). Enligt Ousey och Blackburn (2019) kan

behandlingen bli försenad om distriktssköterskan upplever osäkerhet inom sårvård

och behöver råd och stöd från kollegor. I förlängningen kan det leda till lång och

onödig vårdtid för patienten. Vidare beskriver Brodtkorb (2010a) och Rosengren

(2014) att ett samarbete mellan distriktssköterska och andra yrkesprofessioner inom

vården kan medföra kunskaps- och kompetensutbyte.

2.3.1 Ansvar och patientsäkerhet Ett professionellt ansvar innebär det ansvar som förekommer i arbetet och styrs av

riktlinjer, praktiska regler och principer (Lag om yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område, SFS 1998:531). Det professionella ansvaret innefattar ansvar

för det egna handhavandet samt ansvar för andra människor. Distriktssköterskor

beskrivs själva ansvara för de val som görs och de konsekvenser som uppstår i

samband med valen (Sandman & Kjellström, 2013). Enligt sjuksköterskornas etiska

kod finns det fyra ansvarsområden: att förebygga sjukdom, främja hälsa, återställa

hälsa och lindra lidande (SSF, 2017a). I enlighet med DSF (2019) ansvarar

distriktssköterskor för att utveckla den individuella kompetensen och på så vis ge en

bra och säker vård till patienter. Det finns två olika sorters ansvar i mötet med

patienter. Ett inre ansvar innebär att möta patienter med ett personcentrerat och

holistiskt förhållningssätt (Sjögren, 2012). Sårvård utefter patienters unika behov

kan öka chansen till sårläkning (Lindholm, 2017). Det yttre ansvaret innebär att utgå

ifrån lagar, föreskrifter och regler i det dagliga arbetet (Sjögren, 2012). Enligt SSF

(2017b) ska vårdarbetet ske utefter Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, SFS

2017:30).

En god vård beskrivs som säker, effektiv, personcentrerad och jämlik (Statens

offentliga utredningar [SOU], 2019). Distriktssköterskor och övrig hälso- och

sjukvårdspersonal ansvarar för att tillgodose en trygg vård med god kvalitet på allas

6(34)

villkor. Patienter ska skyddas mot skador som kan uppstå i vården (HSL, SFS

2017:30; Patientsäkerhetslag, SFS 2010:659). För att tillgodose en patientsäker

vård krävs att distriktssköterskor innehar en följsamhet när det gäller riktlinjer och

rutiner (DSF, 2019). Saknar distriktssköterskor kunskap om sårvård ökar risken för

att vårdskador uppstår vilket äventyrar patientsäkerheten (Ousey & Blackburn,

2019). Det beskrivs ingå i den professionella rollen att bedöma om patienter är

utsatta för risk för vårdskada (Ödegård, 2019). En av distriktssköterskors

betydelsefulla uppgifter är att förmedla information om sjukdomstillstånd. Det görs

för att patienter ska kunna förstå och känna sig delaktiga i sina behandlingar.

Patienter har enklare för att fullfölja kompressionsbehandlingen om de har förståelse

för sin situation samt insikt i hur behandlingen fungerar. Genom att öka patienters

förståelse utnyttjas distriktssköterskors kompetens på ett vis som främjar god vård

(Lindholm, 2017).

3 Teoretisk referensram Studien baseras på Per-Erik Ellströms teori om att kompetens är en mänsklig styrka,

en förmåga att utföra specifika handlingar utifrån erfarenhet och teoretisk kunskap. I

Ellströms teori är beskrivningen av kompetens indelad i två kategorier. Formell

kompetens och aktuell kompetens. I den formella kompetensen ligger tyngdpunkten

på exempelvis betyg, legitimation eller form av utbildning. Den aktuella

kompetensen belyser istället människans kapacitet att genomföra en specifik

handling. Ellströms definition av kompetens är att människan kan genomföra

uppgifter utefter individuell praktisk förmåga samt sociala och intellektuella

färdigheter (Ellström, 1992). Kompetensutveckling betraktas som en livslång

process. Människans strategier att identifiera, värdera, visa personlig styrka och

ansvarstagande har stor betydelse för den individuella kompetensen och följer

människan livet ut. Ellström betonar att arbetsklimat, delaktighet och samspel i

arbetsgrupp är faktorer som kan möjliggöra alternativt orsaka hinder vad gäller

individens kompetensutveckling. Erfarenhet, personlighet, och engagemang har

också visat sig inverka på den enskildes utvecklingsförmåga. Kompetensutveckling

ska ses som en investering för verksamheten och inte en kostnad. Genom en

utvecklad kompetens kan verksamheten effektiviseras. Personalen blir även mer

flexibla och självstyrda. De kan framgångsrikt utföra sina uppgifter och därmed få

ett ökat självförtroende (Ellström, 1992).

Författarna valde att använda sig av Ellströms teori eftersom den med fördel går att

applicera i studien. Teorins innebörd upplevdes relevant och kunde länkas samman

med studiens syfte eftersom båda beskriver betydelsen och intresset för individuell

kompetens.

4 Problemformulering Förekomsten av venösa bensår är ett växande problem och beräknas fortsätta växa i

takt med att befolkningen blir äldre. Ju äldre befolkningen blir desto större blir

behovet av sårvård. Forskning visar att venösa bensår kan vara svårläkta vilket

bidrar till en hög samhällskostnad. Kompressionsbehandling beskrivs som den

7(34)

effektivaste behandlingsformen men samtidigt framkommer det att venösa bensår

inte kan läkas med enbart kompression. Distriktssköterskors kompetens och

engagemang är en förutsättning för sårläkning och kan därmed förkorta vårdtiden

och effektivisera verksamheten. Studier visar att distriktssköterskor måste ha

förmåga att se patienter ur ett helhetsperspektiv, ha kunskap om bakomliggande

orsaker samt yttre faktorer som påverkar sårläkningsprocessen. Samtidigt betraktas

patienter med venösa bensår som en grupp vars vårdbehov inte prioriteras inom

hälso- och sjukvården. Dessutom finns det få studier som belyser hur

distriktssköterskor erfar sin kompetens och kompetensutveckling gällande

kompressionsbehandling av venösa bensår. Det är därför viktigt att främja

distriktssköterskors reflektion över den individuella kompetensen inom sårvård.

Genom att beskriva distriktssköterskors erfarenhet av sin kompetens inom området

kan behovet av kompetensutveckling uppmärksammas.

5 Syfte Syftet var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter avseende sin kompetens och

kompetensutveckling gällande kompressionsbehandling av venösa bensår.

6 Frågeställningar • Vad har distriktssköterskor för erfarenheter avseende sin kompetens

gällande kompressionsbehandling av venösa bensår?

• Hur förvärvar distriktssköterskor kunskap och kompetensutveckling i arbete

med kompressionsbehandling?

7 Metod Nedan presenteras metoden utefter vald design, urval och rekrytering av

informanter, datainsamlingsmetod, dataanalys samt forskningsetiska aspekter.

7.1 Design Studien utgick från en kvalitativ forskningsdesign (Polit & Beck, 2016). Den valda

designen, baserad på intervjuer ansågs lämplig eftersom studiens syfte var att

beskriva distriktssköterskors erfarenhet av ett fenomen. Författarna använde sig

dessutom av en induktiv ansats i enlighet med Polit och Beck (2016). Med en

induktiv ansats som utgångsläge utgick författarna från empiriska erfarenheter och

kunde därmed beskriva generella slutsatser. Den kvalitativa forskningen inriktar sig

på människors erfarenheter av ett fenomen (Kristensson, 2014). Författarna kunde

på så vis skapa en utökad förståelse för individens unika erfarenheter av det valda

ämnet.

8(34)

7.2 Urval och rekrytering av informanter Författarna valde att göra ett strategiskt urval enligt Polit och Beck (2016). I

föreliggande studie önskade författarna intervjua distriktssköterskor med olika

erfarenheter av kompressionsbehandling av venösa bensår. Genom att strategiskt

välja ut informanter med specifika erfarenheter kunde författarna få

informationsrika beskrivningar inom det specifika ämnet. De informationsrika

beskrivningarna kunde på så vis besvara studiens syfte. Det var även betydelsefullt

att använda sig av ett strategiskt urval för att få variation avseende informanternas

erfarenheter. Ett strategiskt urval beskrivs vara lämpligt för att framställa slutsatser

utifrån mindre urvalsgrupper som i föreliggande studie (Trost, 2010).

Initialt skickades mejl (Bilaga 1) till sju verksamhetschefer inom primärvård samt

två områdeschefer inom kommunal hemsjukvård. Samtliga var yrkesverksamma i

samma region i södra Sverige. Mejlet innehöll förfrågan om samtycke till att

verksamhetens distriktssköterskor deltog i studien. Det framkom även information

om studien, dess syfte, intervjuernas tillvägagångssätt, deltagarnas rättigheter samt

kriterier för att delta (Kvale & Brinkmann, 2014). Inklusionskriterierna var att ha en

specialistutbildning som distriktssköterska samt arbeta inom primärvård eller

kommunal hemsjukvård. Informanterna skulle dessutom ha minst fem års

arbetslivserfarenhet som distriktssköterska för att säkerställa att hen stött på

fenomenet. Författarna ansåg att minst fem års arbetslivserfarenhet ökar chansen för

att distriktssköterskan har förmågan att reflektera över sin kompetens inom området.

Exklusionskriterier var distriktssköterskor som enbart arbetade inom ett visst

område som inte innefattade kompressionsbehandling eller som endast hade

administrativa arbetsuppgifter.

Författarna valde att tillfråga verksamhetschefer på arbetsplatser som låg

geografiskt nära författarnas hemorter för att möjligheten till att ha fysiska möten

skulle finnas. Av nio tillfrågade verksamhetschefer svarade tre aldrig på förfrågan,

en svarade nej och fem gav skriftligt samtycke. Fyra av verksamhetscheferna

arbetade inom primärvård och en inom kommunal hemsjukvård. Samtliga

verksamhetschefer inom primärvården som gett samtycke till studien

vidarebefordrade information till aktuella distriktssköterskor som uppfyllde

kriterierna. Verksamhetschefen i kommunal hemsjukvård utsåg distriktssköterskor

som uppfyllde kriterierna och mejlade deras kontaktuppgifter till författarna.

Författarna valde att mejla förfrågan om deltagande och information om studien till

samtliga distriktssköterskor. Totalt tillfrågades 19 distriktssköterskor, 13 inom

primärvård och 6 inom kommunal hemsjukvård. Samtliga var kvinnor eftersom det

inte fanns några manliga distriktssköterskor att tillgå. Mejlet innehöll information

om studiens syfte och att deltagandet var frivilligt (Bilaga 2). Det framkom

dessutom information om att informanterna när som helst fick avbryta sin

medverkan utan krav att nämna anledning.

Inom primärvården svarade tio distriktssköterskor ja till att delta i studien och inom

kommunal hemsjukvård accepterade tre. De tre distriktssköterskorna i den

kommunala hemsjukvården uteslöts på grund av att en blev sjuk, en slutade att svara

9(34)

vid vidare mejlkontakt och en besvarade förfrågan efter att samtliga intervjuer redan

genomförts. Resterande sex distriktssköterskor besvarade aldrig förfrågan om

deltagandet. Sammanlagt deltog tio kvinnliga distriktssköterskor i studien. Deras

arbetserfarenhet varierade från sju till tjugo år och samtliga arbetade inom

primärvård. Enligt Polit och Beck (2016) behövs mindre mängd deltagare inom

kvalitativa studier för att generera datamättnad. Författarna ansåg att informanterna

som medverkade resulterade i tillräcklig datamängd och valde därför att inte

inkludera fler.

7.3 Datainsamlingsmetod Datainsamlingen genomfördes med semistrukturerade intervjuer och informanterna

besvarade samma frågor men ordningsföljden varierade. Enligt Kristensson (2014)

innebär semistrukturerade intervjuer även att informanterna får möjlighet att fritt

beskriva sina unika erfarenheter utefter frågorna som ställs. Författarna framställde

en intervjuguide baserad på studiens syfte (Bilaga 3). Inför utförandet av

intervjuerna var författarna pålästa på intervjuguiden. Enligt Danielsson (2017)

minskar det risken för att frågor ställs på fel vis. Under inläsningen av

intervjuguiden gjordes justeringar som bidrog till att frågorna kunde ge öppna svar.

För att säkerställa att intervjuguidens upplägg fungerade inleddes processen med en

testintervju (Patel & Davidsson, 2019). Informanten som deltog under testintervjun

uppfyllde studiens kriterier. Under testintervjun provade författarna

inspelningsutrustningen och utvärderade intervjuguiden enligt Polit och Beck

(2016). Efteråt omarbetades intervjuguiden ytterligare för att frågorna skulle ge

öppna svar som besvarade studiens syfte. Intervjun gav dessutom en uppfattning om

hur lång tid varje intervju skulle ta att genomföra. Tiden inkluderas sedan i mejlet

med information till informanterna. Testintervjun spelades in och transkriberades

därefter ordagrant. Informantens svar besvarade studiens syfte och kunde inkluderas

i studien.

Respektive chef avsatte tid så att informanterna fick möjlighet att delta i intervjun.

Åtta intervjuer av tio utfördes på informanternas arbetsplatser. De resterande

intervjuades via videosamtal. Författarna närvarade tillsammans under samtliga

intervjuer på grund av att de saknade erfarenhet av att intervjua. Intervjuerna

genomfördes i avskilda rum i en lugn miljö och där risken för yttre störningar

reducerades. Samtliga intervjuer inleddes med att författarna presenterade studiens

syfte och informantens rättigheter. Därefter fick informanten signera ett

samtyckesformulär (Bilaga 4). Enligt Polit och Beck (2016) är det betydelsefullt att

skapa tillit hos informanterna. Därför ägnade författarna de första minuterna åt att

småprata för att skapa kontakt med informanten. Författarna uppmanade

informanterna att beskriva erfarenheter med egna ord. Genom att informanterna fick

berätta om individuella tolkningar och erfarenheter inom området möjliggjordes att

studiens syfte kunde besvaras, vilket Polit och Beck (2016) styrker.

Intervjuerna tog mellan 18–27 minuter att genomföra. Informanterna berättade fritt

om sina erfarenheter och följdfrågor ställdes utefter vad informanten svarade.

Samtliga intervjuer spelades in digitalt på två lösenordsskyddade mobiltelefoner

som tillhörde författarna. Det medförde att det fanns en säkerhetskopia av

10(34)

datainsamlingen om den ena mobiltelefonen skulle sluta att fungera. Med hjälp av

inspelade intervjuer gavs författarna möjlighet att lyssna på intervjuerna igen vilket

Polit och Beck (2016) rekommenderar. Författarna lyssnade på intervjuerna

upprepade gånger vilket enligt Kristensson (2014) även reducerar risken för att

informationen filtreras.

7.4 Dataanalys Syftet med studien var att beskriva erfarenheter avseende sin kompetens och

kompetensutveckling gällande kompressionsbehandling av venösa bensår. Eftersom

erfarenheter kan variera från individ till individ valde författarna att göra en

kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Fokus vid

kvalitativ innehållsanalys är att beskriva variationer såsom likheter och skillnader i

textinnehåll. Innehållsanalysen genomfördes med ett manifest förhållningssätt som

innebär att framträdande komponenter ur textinnehåll analyseras (Graneheim &

Lundman, 2004).

Inledningsvis fördelades det inspelade materialet jämnt mellan författarna och

transkriberades ordagrant. Varje enskild transkriberad intervju bildade en

analysenhet (Graneheim & Lundman, 2004). När transkriberingen var gjord

lyssnade de båda författarna igenom intervjuerna igen för att säkerställa att

transkriberingen var korrekt. Det transkriberade materialet lästes igenom flera

gånger av båda författarna för att få en helhetsbild av informationen som

framkommit. Meningar och stycken som ansågs besvara studiens syfte markerades

och författarnas enskilda tankar som uppstod vid läsning dokumenterades. Därefter

diskuterade författarna det transkriberade materialets markerade delar samt de

tankar som uppstått. De textstycken och meningar som markerats identifierades som

meningsenheter. Enligt Graneheim och Lundman (2004) beskrivs meningsenhet

som ord, stycken eller meningar som tillsammans utgör en central mening. Nästa del

i analysprocessen var att kondensera meningsenheterna för att sortera bort irrelevant

text. Genom att komprimera meningsenheter fick författarna ett hanterbart

textmaterial som bevarade textinnehållets kärna (Graneheim & Lundman, 2004).

För varje meningsenhet skapade författarna koder som kortfattat sammanfattade

enhetens innehåll. Koderna benämndes på ett sätt som svarade mot studiens syfte.

Författarna gjorde samtliga kodningar individuellt för att därefter diskutera

variationer och likheter enligt Graneheim och Lundman (2004). I nästa steg

placerade författarna meningsenheter, kondenserade meningsenheter samt koder i

tabeller för att ge en tydlig struktur och överblick. Tabellerna skrevs ut för att

enklare tydliggöra variationer i materialet. Därefter klipptes enheter och kod ut för

att därefter sorteras efter likheter och skillnader. Genom att sortera materialet utefter

liknande innehåll kunde författarna skapa underkategorier. Underkategorierna med

liknade innehåll sammanfördes och framställde kategorier. Enligt Graneheim och

Lundman (2004) utgör skapandet av kategorier den kvalitativa innehållsanalysens

huvuduppgift. Exempel på hur innehållsanalysen gick till kan ses i Tabell 1.

11(34)

Tabell 1. Exempel på innehållsanalys Meningsenhet Kondenserad

meningsenhet

Kod Underkategori Kategori

..får jag träffa samma patient flera gånger, det gör att man

känner sig mer trygg i sig själv

och sin profession. Det gör

man ju, för att man vet vad patienten tycker och då är det

enklare att genomföra

arbetsuppgiften.

Att träffa samma patient ökar självkänsla i

professionen.

Arbetsuppgiften blir

enklare att utföra.

Kontinuitet i vården stärker lärandet.

Kontinuitet stärker

trygghet i

utförandet

Den individuella

kompetensen

Ja då när jag var mer på

distriktssköterskemottagningen

då tyckte jag ju att jag fick rätt mycket kunskaper i det. Jag

har träffat mycket olika

patienter och vi försökte ju öka

kontinuiteten. Med kontinuitet känner man sig mer trygg i sig

själv och sin profession. Man

vet vad patienten tycker och då

är det enklare att genomföra arbetsuppgiften.

Upprepat

mottagningsarbete

genererade ökade kunskaper. Kontinuitet

stärkte trygghet både

personligt och i

professionen samt gjorde det enklare att utföra

arbetsuppgiften.

Kontinuitet ökar

kunskap och trygghet.

Det är ju jätteviktigt att man har de riktiga grunderna till

varför man ska ha

kompressionsbehandling. För

annars funkar det ju inte. Det beror ju mycket på hur man

undervisar patienten för att det

ska bli bra och de tar till sig

eller inte.

Grundkunskaper är en förutsättning för att ge

kompressionsbehandling.

Hur

informationsförmedling går till är avgörande för

hur patienten tar till sig

information.

Kunskap är nödvändig för

informationsförmedling.

Kompetens att motivera

patienten

7.5 Forskningsetiska aspekter Enligt lag om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460) ska

den enskilda människan och dess värde respekteras samt skyddas. Genom att göra

en etisk egengranskning enligt Etikkommittén Sydost (Bilaga 5) kunde författarna

utefter granskningens resultat dra slutsatser att risken för att informanterna skulle

åsamkas skada var liten. Resultatet från den etiska egengranskningen styrkte

författarnas beslut om att en etikprövning inte var nödvändig.

Författarna tog hänsyn till samtyckeskravet, informationskravet samt

nyttjandekravet. Författarna diskuterade studiens risk- och nyttoförhållanden mot

varandra och nyttan bedömdes överstiga risken eftersom deltagandet inte medförde

någon uppenbar skada. Hur distriktssköterskor erfor sin kompetens ansågs vara en

nytta både på individ- och samhällelig nivå. Genom en utökad förståelse för den

individuella kompetensen ges möjlighet till såväl utveckling som främjande av

patientsäkerhet (DSF, 2019). Är distriktssköterskor kompetenta att utföra

kompressionsbehandling kan kostnaden för hälso- och sjukvård minska eftersom

vårdtiden förkortas (Ousey & Blackburn, 2019). På så vis anser författarna att

studien kan medföra en samhällelig nytta. Enligt personuppgiftslagen (SFS

1998:204) ska varje individs integritet skyddas. Studier som genomförs i direkt

kontakt med människor kan medföra risk för både psykisk och fysisk påfrestning

12(34)

(Polit & Beck, 2016). En risk ansågs vara att informanterna kunde känna sig

tvingade till att delta i studien. Enligt Patel och Davidsson (2019) reduceras risken

för psykisk påfrestning om muntlig och skriftlig information om informanternas

autonomi och frivilliga deltagande ges. Inför intervjuernas start fick

verksamhetschefer och informanter signera en samtyckesblankett. Blanketten

signerades för att säkerställa att verksamhetschefer och informanter har fått

information samt förstått den. Ett informerat samtycke grundar sig på etiska

principer som att skydda deltagarnas identitet, integritet och respektera autonomi

(Kjellström, 2017). Fortsättningsvis respekterade författarna informanternas

konfidentialitet. Informanterna deltog avidentifierat och intervjuerna benämndes

med siffra vilket är ett tillvägagångssätt som Kjellström (2017) beskriver kan stärka

konfidentialitet. För att ytterligare skydda informanternas identitet förvarades

materialet i lösenordsskyddade datorer som endast författarna hade tillgång till. Det

inspelade och transkriberade materialet ska enligt nyttjandekravet endast användas

för forskningsändamålet (Patel & Davidsson, 2019). När studien var färdigställd och

publicerad raderades allt material.

8 Resultat Analysen resulterade i två kategorier och sex underkategorier (Tabell 2). Författarna

valde ut citat för att förtydliga och öka trovärdigheten för det resultat som

framkommit.

Tabell 2. Huvudkategorier och underkategorier

Den individuella kompetensen

Att kunna ge en behandling från början till slut

Kontinuitet stärker trygghet i utförandet

Kompetens att motivera patienten

Resurser och strategier för kompetensutveckling

Kunskapsförvärvning för kompetensutveckling

Tid för kompetensutveckling

Samarbete och stöd från egna och andra professioner

8.1 Den individuella kompetensen Det framkom att distriktssköterskorna som regelbundet utförde

kompressionsbehandling ansåg sig ha kunskap om den venösa cirkulationen i benen.

Distriktssköterskorna beskrev att kunskapen krävdes för att ha förmåga att göra en

korrekt bedömning och säkerställa vilken sorts cirkulationsrubbning patienten har.

Kunskapen behövdes även för att kunna ta beslut om att påbörja

kompressionsbehandling. Att ha tidigare erfarenhet inom sårvård och

kompressionsbehandling ansågs betydelsefullt. Distriktssköterskor som sällan

utförde kompressionsbehandlingar kunde tillgå den tidigare kunskapen om

13(34)

situationen krävde det vilket medförde att kompetensen ansågs som tillräcklig.

Samtliga distriktssköterskor beskrev att de saknade kunskap om

kompressionsbehandling via utbildningen. Vid avsaknad av kunskap framställdes

cirkulationsbedömning och beslutstagande om kompressionsbehandling som en

utmaning. Därför argumenterade de för betydelsen av att ha en grundläggande

kunskap innan arbetslivet började för att undvika att bli beroende av medarbetares

hjälp.

… det saknade jag när jag kom ut. Så det blev ju att man fick lära sig av

andra och att få erfarenhet själv. Det skulle behövas mer av det. Man kan

inte bara lära sig med teori tycker inte jag. (Informant 2)

8.1.1 Att kunna ge en behandling från början till slut Det framkom att distriktssköterskor med kunskap inom sårvård och som regelbundet

utförde kompressionsbehandling kunde göra en tillförlitlig bedömning.

Distriktssköterskorna beskrev att de med trygghet kunde göra en ankel-

/armindexmätning samt bedöma sårets kliniska bild. Med bedömningen som grund

kunde distriktssköterskorna med säkerhet ta beslut om att påbörja

kompressionsbehandling. De distriktssköterskor som sällan utförde

kompressionsbehandling betonade att sår- och cirkulationsbedömning var

utmanande arbetsmoment. Det medförde att distriktssköterskorna blev osäkra samt

erfor beslutstagandet om kompressionsbehandling som svårt. Oftast kunde de se

behovet av kompression endast genom att se patientens svullna ben och eventuella

bensår. På grund av bristande kunskap inom området vågade de däremot inte gå

vidare i vare sig bedömning eller behandling. Ibland valde distriktssköterskorna att

helt avstå från att utföra kompressionsbehandling. Rädslan för att göra fel medförde

tvivel gentemot den professionella kompetensen. Det framkom även att i enstaka

fall kunde distriktssköterskorna byta arbetsuppgifter med varandra för att undvika

att utföra det de ansåg som utmanande. Distriktssköterskorna beskrev att även

utförandet av ankel-/armindex mätning var en utmaning vilket resulterade i att några

distriktssköterskor avstod från att utföra undersökningen. Genom att avstå från

arbetsmoment ansåg distriktssköterskor att det minskade risken för att bli

nedvärderade i sin yrkesroll om undersökningen eller behandlingen visat sig vara

fel.

… Jag tänker att det är bra att använda det här med doppler och

undersöka vad det är för insufficiens där. Bett någon annan göra det,

komma undan lite. För att det inte ska bli fel för att jag känner mig

osäker. (Informant 1)

Det framkom att distriktssköterskor som erfor sin kompetens som bristande i

området ofta uttryckte utmaningar i arbetsmomentet. Det uppmärksammades att

även distriktssköterskor med långvariga kunskaper inom sårvård ibland möttes av

utmaningar. De beskrev att patienter kan ha flera bakomliggande sjukdomar som

kan försvåra bedömningen och beslutstagandet om kompressionsbehandling ska

användas eller inte. Ibland hade patienter med venösa bensår samtidigt en nedsatt

arteriell cirkulation vilket komplicerade bedömningen. Anledningen var att en

arteriell cirkulationsstörning inte behandlas på samma vis. Några distriktssköterskor

med lång erfarenhet inom sårvård berättade att ställningstagandet om fortsatt eller

avslutande behandling fortfarande kunde vara en utmaning. Distriktssköterskorna

14(34)

beskrev en oro för att kompressionsbehandlingen avslutats för tidigt och att

patienten inom kort skulle återkomma med nya sår.

Jag kan känna mig osäker när jag ska avsluta en

kompressionsbehandling, när det är i princip läkt. När ska man sluta

linda, såren kan ju komma tillbaka. (Informant 3)

Att få bindorna att fästa på benet utan att linda för hårt beskrev några av

distriktssköterskorna som en utmaning. De betonade att en för hård lindning av

benet kunde orsaka smärta eller nya sår. Kompressionsbehandling kunde även vara

påfrestande för patienten och de ville inte åsamka ytterligare lidande.

Distriktssköterskor som regelbundet utförde kompressionsbehandling beskrev sig

vara tekniskt skickliga. De ansåg att vårdmomentet var enkelt och kunde med

trygghet ge rätt kompressionstryck anpassat efter behovet. Val av behandlingsform

och material framhävdes som en självklarhet i yrkesutövandet. Distriktssköterskorna

erfor sin kompetens inom det valda området på olika sätt. Samtliga

distriktssköterskor beskrev att de hade förmåga att avgöra sina individuella styrkor

och svagheter om fenomenet. De beskrev också förmågan att sätta gränser till vad

som, för dem är rimligt att utföra.

Jag vet vad jag kan och inte. Jag skulle aldrig göra något som jag inte

känner mig säker på, jag vill ju inte riskera något. (Informant 7)

8.1.2 Kontinuitet stärker trygghet i utförandet Distriktssköterskorna i föreliggande studie argumenterade för att kontinuitet vad

gäller kompressionsbehandling förstärkte trygghet i utförandet. Den kunskapen de

hade var främst baserad på erfarenhet. Genom att återkommande utföra

kompressionsbehandling ansåg distriktssköterskorna att kunskapen stärktes vilket

gjorde det enklare att utvärdera och ta beslut om eventuell förändring i

behandlingen. Minskade svullnaden och såret läkte fick distriktssköterskorna

bekräftelse på att behandlingen haft positiv effekt. Vidare beskrev

distriktssköterskorna att bekräftelsen förstärkte förmågan att se värdet i

behandlingsformen. De beskrev att kontinuitet ökade förmågan att se resultat eller

försämring i såret vilket i sin tur förstärkte deras kompetens. Kapaciteten att

utvärdera behandlingen stärktes av kontinuitet och distriktssköterskorna ansåg även

att utvärderingsprocessen medförde kompetensutveckling. Även om kontinuitet

bidrog med positivitet i sårläkningsprocessen så framställde några

distriktssköterskor att det samtidigt kunde medföra hinder. De beskrev att långvarig

och återkommande kontakt med samma patient kunde orsaka svårigheter att se

förändringar i sårläkningsprocessen. Om patientens besök varierade mellan två

distriktssköterskor kunde de med fördel komplettera varandras kompetens och

komma vidare i sårläkningen. Distriktssköterskorna menade att det ibland krävdes

en annan infallsvinkel för att komma vidare i behandlingen. Utbytet av erfarenheter

och kunskaper kunde sedan i förlängningen stärka distriktssköterskornas kompetens

inom området.

… det är ju alltid bra att bolla med någon annan så att man inte bara kör sitt

eget race tänker jag. Man har ju olika erfarenheter och man har ju sett olika

saker. (Informant 1)

15(34)

Kontinuitet i vårdmötet beskrevs kunna skapa en tillitsfull relation med patienten

vilket också ökade förtroendet för distriktssköterskans kompetens. En regelbunden

kontakt grundad på tillit och trygghet kunde få patienten följsam till

kompressionsbehandling samt stärkte distriktssköterskans förmåga att inta ett

holistiskt perspektiv. Genom att inta ett holistiskt synsätt beskrev

distriktssköterskorna att de fördelaktigt kunde arbeta preventivt och planera den

fortsatta vården. Med kapacitet att se patienten ur ett helhetsperspektiv främjades

chansen att ge patienten en individanpassad vård med kvalitet. Istället för att

fokusera på patientens sår kunde distriktssköterskan kartlägga orsaken till dess

uppkomst. Distriktssköterskorna beskrev även att de istället kunde ägna tid åt att

identifiera patientens kost-, motions- och levnadsvanor. Fick distriktssköterskan tid

att reflektera över vad det var för patient hon behandlade ökades chanserna att

anpassa vården efter patientens unika behov. Distriktssköterskorna beskrev fördelar

med att se patienten ur ett holistiskt perspektiv eftersom det kunde främja hälsa och

korta ner vårdtiden.

... vem är det jag har framför mig. Så tycker jag att alla skulle tänka. Eller i

alla fall de som jobbar med sår. vad är den bästa behandlingen för att det

här ska bli så bra som möjligt. (Informant 3)

Distriktssköterskorna beskrev att det ibland förekom bristande kontinuitet på

arbetsplatsen. En hög personalomsättning betonades som en av de främsta orsakerna

till att kontinuiteten försämrades. En distriktssköterska beskrev känslor av

frustration när kontinuiteten var bristfällig. Hon menade att bristande kontinuitet

ökade risken för att felbehandlingar uppstod. En hög personalomsättning medförde

att distriktssköterskor som sällan träffade patienter med kompressionsbehandling

inte ifrågasatte nuvarande behandling. De fortsatte kompressionsbehandlingen som

tidigare utan att reflektera över om patienten var i behov av förändrad behandling.

Bristande kontinuitet genererade även svårigheter i att utvärdera behandling och

därmed se resultat.

... och sen det där med kontinuiteten. Den är viktig den med. Så att det inte

är en massa personer inblandade. För kommer jag som femte eller sjätte

person då kan jag gå i taket alltså. (Informant 4)

8.1.3 Kompetens att motivera patienten Flertalet distriktssköterskor beskrev utmaningar och svårigheter i att motivera

patienter till att använda kompressionsbehandling. Distriktssköterskorna kunde

känna frustration och besvikelse när patienter inte insåg behandlingens betydelse.

Samtidigt var distriktssköterskorna väl medvetna om att respektera patientens

autonomi vilket medförde ett etiskt dilemma. En distriktssköterska nämnde

svårigheter i att förmedla information om fördelar med kompressionsbehandling.

Det kunde medföra att hon ibland tvivlade på sin egen kompetens. Hon beskrev

även att hennes egen motivation försvann om patienten nekade till behandling eller

inte var följsam till behandlingen. Både distriktssköterskor med och utan sår- samt

kompressionsvana beskrev att det var en utmaning att motivera patienter till

behandlingen. Det framstod som energikrävande och prövande. Oftast var det

enklare att få patienten följsam gentemot behandlingen genom att vara tydlig,

bestämd och att återkommande förmedla information. Distriktssköterskorna beskrev

att det var enklare att motivera patienter genom att vara ärlig och berätta om de

16(34)

konsekvenser som kunde uppstå om patienter avstod behandling. De betonade att

tydlighet och ärlighet även kunde få patienten motiverad till att fortsätta med

kompressionsbehandling även efter att det venösa bensåret läkt.

För att man ska få de att använda lindorna får man ju tala om vad som

kan hända om de inte använder dem. Det gäller ju att vara ärlig tänker

jag. (Informant 5)

Distriktssköterskorna nämnde fördelar med att inneha grundkunskaper i sårvård och

därmed även kompressionsbehandling. Med bristande kunskap var det svårare att

motivera patienter samt skapa en förtroendefull relation. En distriktssköterska

beskrev att hon saknade kapacitet och kunskap att förmedla relevant information

vilket medförde bristande tillit i vårdmötet. Distriktssköterskan beskrev även att hon

hade svårigheter att förmedla bakomliggande orsaker till att såret uppstått. Hennes

osäkerhet och bristande kunskap speglades till patienten vilket medförde svårigheter

till att motivera till behandling. Kunskap i att motivera patienter var någonting som

distriktssköterskorna inhämtat via erfarenhet. Det framkom i studien att

distriktssköterskor hade önskemål om utbildning i motiverande samtal specifikt

gentemot patienter med behov av kompressionsbehandling.

Man hade behövt lära sig mer om hur man motiverar patienten, att någon

håller en utbildning i det. Då kanske man kan få de att använda lindorna.

(Informant 8)

8.2 Resurser och strategier för kompetensutveckling Det framkom att när möjlighet fanns gick distriktssköterskor på utbildningar. I

rådande tider med Covid-19 beskrev distriktssköterskorna att möjligheten till

kompetensutveckling minskat. Avsaknaden av utbildning bidrog till försämrad

tillgång till nya och utvecklade produkter samt material. Dessutom framställde

distriktssköterskorna att det förekom tidsbrist på arbetsplatsen vilket också

minskade utvecklingsmöjligheterna. Kompetensutveckling uttrycktes vara en

förutsättning för att kunna ge patienter en säker vård.

Utvecklas jag så kan jag också ge dem en bra vård. (Informant 7)

8.2.1 Kunskapsförvärvning för kompetensutveckling Det framkom att distriktssköterskor som var intresserade av sårvård tog eget

initiativ och ansvar till personlig kompetensutveckling inom

kompressionsbehandling. Distriktssköterskorna gick på utbildningar och sökte

självständigt ny kunskap via litteratur och webbsidor. En distriktssköterska beskrev

att hon inte betraktade sig som fullärd och det motiverade henne till att söka ny

kunskap. Distriktssköterskor som inte delade intresset för sårvård och som sällan

utförde kompressionsbehandling uttryckte däremot att kunskapsförmedling enbart

skulle ske på arbetsplatsens initiativ. Istället för att söka kunskap själva bad de en

medarbetare om hjälp. De betonade att de hade andra specialistområden på

arbetsplatsen som de prioriterade högre. Distriktssköterskorna ansåg att de med

fallenhet för sårvård och kompressionsbehandling skulle prioriteras

kompetensutveckling. Det skulle leda till att rätt kompetens utövas på rätt plats och

att samhällskostnaden kunde minska sa en distriktssköterska.

17(34)

Kunskap är färskvara. De som jobbar på distrikt ska man satsa på. Och att

de får gå på utbildningar. Det är något som bör prioriteras för att minska

samhällskostnaden. (Informant 9)

Distriktssköterskorna beskrev vikten av att kunskap förmedlades från en tillförlitlig

källa. Det fanns en önskan om att kunskap förmedlades av personal med

specialistkompetens inom sårvård. Kunskap ansågs som trovärdig om den

förmedlades av utbildad personal. För att ha möjlighet att applicera ny kunskap på

arbetsplatsen önskade distriktssköterskorna även att få utbildning i arbetsplatsens

miljöer. De menade att det var enklare att lära sig genom praktisk övning samt med

handledning från utbildad personal. Att även få konstruktiv kritik efter den praktiska

övningen var betydelsefullt för att kunna utvecklas i området. En distriktssköterska

nämnde däremot att hon hellre inhämtade kunskap via litteratur och webbplatser än

att öva praktiskt. Hon sa att hon personligen lär sig bättre genom teoretisk

kunskapsinhämtning.

Jag läser mig till det själv. Det är på det sättet. Visst ibland frågar jag ju

någon annan, men oftast tar jag reda på det själv via nån bok. (Informant 6)

8.2.2 Tid för kompetensutveckling Tid till kompetensutveckling på arbetsplatserna beskrevs som en bristvara enligt

samtliga distriktssköterskor. Distriktssköterskemottagningarna var ofta fullbokade

och besökstiderna beskrevs vara korta vilket orsakade försening i arbetet.

Förseningen i sig genererade stress och frustration över att vara otillräcklig och inte

kunna uppfylla patienternas vårdbehov. Distriktssköterskorna beskrev att

utbildningar prioriterades ner eftersom det var kostsamt och att vårdens

tillgänglighet var högre prioriterad. Att informera chefen om förekomst av tidsbrist

eller hinder i arbetsutförandet ansågs vara individens ansvar. Informerades chefen

fanns möjligheter till förändring och förbättring av arbetsmiljön samt främjad

kompetensutveckling. Distriktssköterskorna förmedlade sällan informationen till

chefen. De tog istället beslut om att boka längre besökstid vid nästa tillfälle och

problemet kvarstod.

Det skulle kunna finnas tillräckligt med tid. Vi har ju ett eget ansvar att

förmedla brister som påverkar vårat arbete. (Informant 9)

Distriktssköterskor som sällan utförde kompressionsbehandling berättade att de

ägnade tid åt att leta efter material eller medarbetare som kunde bistå med hjälp. Det

medförde förseningar i arbetsutförandet vilket bidrog till stress. Trots att en del

distriktssköterskor önskade medverka vid kompressionsbehandling fanns det ingen

tid för praktisk utbildning mellan medarbetare. Istället bytte distriktssköterskorna

arbetsuppgifter för att spara tid och undvika stress. Det framkom önskemål om att

det borde avsättas tid för regelbunden utbildning och informationsförmedling på

arbetstid. Distriktssköterskorna beskrev missnöje och frustration över att

utbildningar med syfte att utveckla kompetensen inte prioriterades.

Man behöver få tid till kompetensutveckling. Det har man ju rätt till på

arbetstid men tiden räcker ju inte till. Man behövs på något annat ställe.

(Informant 5)

18(34)

8.2.3 Samarbete och stöd från egna och andra professioner Samarbete mellan distriktssköterskor beskrevs som betydelsefullt. Det genererade

trygghet och ett bra arbetsklimat. Ibland fanns det behov av att ta del av en annan

distriktssköterskas kompetens och erfarenhet för att komma vidare i

behandlingen. Med en ytterligare synvinkel samt utbyte av erfarenheter var det

dessutom enklare att utföra bedömning av insufficiens samt göra val av material.

Att motivera patienter till att använda kompressionsbehandling beskrevs även

underlätta vid hjälp och stöd från en annan distriktssköterska. Kontakt med

kirurgmottagningen för tips och råd betonades vara betydelsefullt.

Sjuksköterskan på kirurgmottagningen beskrevs ha specialiserad kompetens inom

sårvård vilket kunde vara användbart när behandlingen stod stilla eller om det

förekom svårigheter att motivera patienten. Det framkom att en del patienter

enklare accepterade kompression utan att bestrida behandlingen om

sjuksköterskan från kirurgmottagningen var den som förmedlade informationen.

Då kan jag känna att jag hellre skickar patienten till sårsköterskan på

kirurgen om man känner att det är så komplicerat för oss. Hon kan ofta ge

bra svar på hur man ska göra och hur man ska gå vidare. (Informant 4)

Det framkom att distriktssköterskor med hög kompetens inom sårvård och

kompressionsbehandling regelbundet förmedlade kunskap till sina medarbetare.

Efter utbildningar eller när nya produkter upphandlats fick medarbetarna

information muntligt och via mejl. Kunskapsförmedling beskrevs vara viktigt

eftersom varje patient förtjänar samma vård oavsett vem de träffar. Enstaka

distriktssköterskor beskrev däremot att de sällan fick ny kunskap via sina

medarbetare. Samma distriktssköterskor nämnde även att de endast då och då

behandlade patienter med venösa bensår vilket de ansåg var en eventuell anledning

till att kunskap inte nådde fram till dem. De beskrev att distriktssköterskor med

regelbundenhet i utförandet prioriterade kunskapsförmedling mellan varandra

istället för att vidarebefordra till övriga medarbetare. Distriktssköterskorna nämnde

att de önskade större spridning av kunskap på arbetsplatsen och att det skulle kunna

medföra att de också fick möjlighet till att utvecklas och känna trygghet i

handhavandet.

De som är duktiga på lindning håller nog mest kunskapen för sig själv.

Ibland får man något mejl om nytt material, men inte mer. Det hade varit

bra om vi också fick ta del av den där infon så att vi med kan bli

uppdaterade. (Informant 2)

Distriktssköterskorna uttryckte att de ibland saknade stöd från läkare vad gäller

bedömning av cirkulation samt beslutstagande om behandling. Det medförde att det

uppstod hinder i deras kompetensutveckling. De beskrev att

kompressionsbehandling kräver läkarordination men uttryckte samtidigt att en del

läkare på arbetsplatsen inte hade tillräcklig kunskap inom området. Ibland kunde

distriktssköterskorna sakna tillit till läkarnas kompetens vilket medförde att de

istället valde att be en annan distriktssköterska om hjälp trots att läkaren gett en

ordination om kompressionsbehandling. En anledning till att de saknade tillit till

läkarna var att de inte kände dem tillräckligt väl. Det medförde att de hade svårt att

avgöra deras kunskap och kompetens inom området. Vidare framkom det att läkare

med bristfällig kunskap i sårvård ofta förlitade sig på distriktssköterskornas

19(34)

erfarenhet och kompetens. Distriktssköterskorna tilldelades ett ansvar de inte kände

sig trygga med och känslor som osäkerhet och nervositet uppstod. De med långvarig

erfarenhet i kompressionsbehandling beskrev däremot att de ibland fick vägleda

läkarna till ett beslut som distriktssköterskan ansåg var korrekt. Återkommande

beskrevs det att läkare kunde vara svåråtkomliga. Ibland möttes även

distriktssköterskorna av nonchalans vilket orsakade att de valde att avstå

läkarkontakt. Situationen väckte känslor av hopplöshet och uppgivenhet. Utan stöd

från läkare skapades ett etiskt dilemma; patienten var i behov av hjälp men ingen

hade kunskap till att bistå med det. Patienten beskrevs därmed åsamkas lidande.

Nej, inte alla i alla fall. De vet inte vad de sysslar med där. Och då blir det

oftast att vi som är distriktssköterskor tar mer tag i det istället. (Informant

10)

9 Diskussion Nedan görs en presentation av diskussionen utefter metodavsnitt och resultat.

9.1 Metoddiskussion Författarna valde att göra en tydligt och detaljerad beskrivning av samtliga delar i

metodavsnittet. Graneheim och Lundman (2004) samt Kristensson (2014) betonar

att en utförligt beskriven metod främjar överförbarhet och trovärdighet. Författarna

ansåg att en tydlig metod bidrog till att läsaren kunde få en ökad förståelse för deras

tillvägagångssätt vilket genererade överförbarhet.

9.1.1 Design En kvalitativ forskningsdesign valdes eftersom syftet med studien var att utröna

distriktssköterskors enskilda erfarenheter av ett fenomen. Enligt Kristensson (2014)

innebär en induktiv ansats att nå en slutsats genom att utgå från delarna till helheten.

En deduktiv ansats beskrivs däremot utgå från helheten till delarna och teorier testas

i verkligheten. Författarna uteslöt en deduktiv ansats eftersom studien inte

grundades på någon teori. Slutsatser som besvarade studiens syfte formulerades

genom att författarna studerade erfarenheter utefter ett induktivt förhållningssätt.

9.1.2 Urval Ett lämpligt urval av informanter och informationsrika beskrivningar ökar

möjligheten att inhämta material som svarar mot forskningsfrågan (Henricson &

Billhult, 2017). Med ett strategiskt urval kunde författarna rekrytera informanter

som gagnade studiens syfte (Polit & Beck, 2016). Genom att sträva efter variation i

urvalet främjas möjligheten att få spridning av erfarenheter som kan relateras till

syftet. Det ökar studiens tillförlitlighet (Kristensson, 2014). Författarna ansåg att

varierad ålder och spridning av erfarenheter bland informanterna resulterade i ett

informativt material. Graneheim och Lundman (2004) styrker argumentet genom att

beskriva att ett strategiskt val av informanter med varierad ålder och erfarenhet kan

belysa fenomenet ur olika perspektiv. Inledningsvis planerade författarna att

intervjua distriktssköterskor från både primärvård samt kommunal hemsjukvård.

20(34)

Eftersom distriktssköterskor från kommunal hemsjukvård uteslöts valde författarna

att begränsa urvalet till distriktssköterskor inom primärvård. Hade

distriktssköterskor från kommunal hemsjukvård medverkat hade deras erfarenheter

kunnat bidra med ytterligare variation till resultatet (Graneheim & Lundman, 2004).

Distriktssköterskors arbetsutförande kan skilja sig åt beroende på om de arbetar

inom kommunal hemsjukvård eller i primärvård. Utefter Kristenssons (2014)

beskrivning om tillförlitlighet ansåg författarna att studiens tillförlitlighet därför

kunde påverkas eftersom nya aspekter kunde ge ett annat resultat.

I studien medverkade endast kvinnor. Anledningen till att inga manliga eller icke

binära distriktssköterskor tillfrågades var på grund av att det inte fanns några inom

täckningsområdet. Enligt Graneheim och Lundman (2004) beskrivs en studies

överförbarhet utefter gemensamma drag såsom kön och etnicitet. Trots att

författarna upplevde att kön och etnicitet saknade relevans för studien så kan

överförbarheten brista eftersom studien är genomförd med endast kvinnors

erfarenheter (Graneheim & Lundman, 2004). Det geografiska täckningsområdet är

en betydande faktor för att spridning av urvalet kan uppnås. Ett mindre

täckningsområde kan riskera en sämre variation i urvalet och därmed en bristande

tillförlitlighet (Graneheim & Lundman, 2004). Författarna valde medvetet ett

mindre täckningsområde samt ett mindre antal informanter. Trots det upplevde de

att det fanns variation i urvalet och att ett informationsrikt material kunde inhämtas.

Författarna valde ett smalt studieområde vilket beskrivs generera informationsrikt

material utefter ett mindre urval. Ett brett studieområde uteslöts eftersom det istället

kräver ett större urval för att besvara syftet (Malterud, Siersma & Guassora, 2016).

Vidare beskriver Malterud et al. (2016) att informanterna behöver inneha specifika

egenskaper och kunskaper för att kunna tillgodose material som besvarar studiens

syfte. Studiens författare valde att rekrytera informanter utefter inklusions- och

exklusionskriterier vilket ökade chansen för att informationen gav svar på syftet.

9.1.3 Datainsamlingsmetod Eftersom författarna valde att använda sig av semistrukturerade intervjuer kunde det

vägleda informanterna till att berätta om sina individuella erfarenheter. Intervjuer

upplevdes vara en optimal datainsamlingsmetod eftersom den kvalitativa

forskningen utgår ifrån informantens unika tolkningar och erfarenheter (Polit &

Beck, 2016). Författarna ansåg att de fick ny och utökad förståelse för fenomenet

genom att lyssna på informanternas utförliga berättelser. En optimal

datainsamlingsmetod bidrar till att författarna erhåller innehållsrik och detaljerad

information vilket ökar studiens trovärdighet (Graneheim & Lundman,

2004). Dessutom beskriver Kristensson (2014) att studiens giltighet stärks om

intervjuerna utförs utefter en intervjuguide. Författarna ansåg att intervjuguiden

hjälpte dem att fokusera på syftet. Med intervjuguiden som stöd kunde författarna

lyssna fokuserat och observera informantens reaktioner och kroppsspråk enligt

Wihlborg (2017). Genom att vara påläst på intervjuguiden minskade dessutom

risken för distraktion (Polit & Beck, 2016). Eftersom författarna saknade tidigare

erfarenheter av att intervjua var intervjuguiden ett stöd som underlättade

genomförandet. Författarna beslutade att närvara tillsammans under samtliga

intervjuer eftersom ingen hade varit intervjuledare tidigare. Polit och Beck (2016)

beskriver att studiens trovärdighet ökar om båda författarna medverkar under

21(34)

intervjuerna. En nackdel med att genomföra intervjuerna tillsammans beskrivs vara

att informanten kan utsättas för psykisk påfrestning. Informanten kan uppleva sig

vara i underläge vilket kan medföra att informanten blir tillbakadragen och det

påverkar datainsamlingen negativt (Sandman & Kjellström, 2013). Författarna

tyckte att det var en fördel att genomföra intervjuerna tillsammans eftersom det

medförde att de kunde komplettera varandra genom att ställa följdfrågor. Det bidrog

även till att författarna kunde stötta varandra att inte frångå studiens syfte. För att

minska risken att åsamka informanterna psykisk påfrestning skapade författarna en

trivsam miljö genom att småprata innan intervjuerna startade. Samtliga intervjuer

genomfördes i lugn miljö för att författarna skulle kunna fokusera på informantens

berättelse. Enligt Polit och Beck (2016) kan en lugn miljö reducera risken för att

distraktioner som kan påverka informanten negativt uppstår. Mårtensson och

Fridlund (2017) beskriver att valet av miljö stärker studiens tillförlitlighet.

Författarna ansåg att en lugn miljö främjade möjligheten till att förmedla trygghet

samt etablering av kontakt med informanten. Enligt författarna resulterade ett

tillitsfullt möte till ett tryggt och avslappnat klimat vilket medförde att

informanterna kunde yttra sig utan att känna sig obekväma i situationen. Polit och

Beck (2016) beskriver vidare att användandet av inspelningsutrustning minskar

risken för distraktion. Författarna ansåg att inspelningsutrustning var att föredra

under intervjuerna efter som att enbart anteckna kunde leda till att författarna fick

svårigheter att fokusera på informanten. Information som framkom kunde därför av

misstag filtreras. Polit och Beck (2016) beskriver att distraktionen som uppstår kan

öka risken för bias.

Distriktssköterskorna som medverkade i studien samstämde i sina svar vilket gav en

känsla av tillräcklig data. Datamättnad beskrivs uppnås när ingen ytterligare

information framkommer (Polit & Beck, 2016). Att intervjua ytterligare en

distriktssköterska inom primärvården hade enligt författarna troligtvis inte påverkat

resultatet.

9.1.4 Dataanalys Till hjälp vid analysen av det insamlade materialet använde sig författarna av en

kvalitativ innehållsanalys. Genom att använda sig av ett manifest förhållningssätt

studerade materialet med fokus på likheter och skillnader som var tydligt

framträdande i texten. Det manifesta förhållningssättet skiljer sig från det latenta där

författarna gör en egen tolkning av textens innebörd. Samtidigt beskriver Graneheim

och Lundman (2004) att det alltid görs någon form av tolkning vid studerande av

material. Tolkningen beskrivs kunna vara mer eller mindre grundlig. Enligt

Kristensson (2014) kombineras ofta abstraktionsnivåerna manifest och latent i

tolkningen. Den individuella tolkningen påverkas av forskarens kvalifikationer,

utbildning och erfarenhet (Graneheim & Lundman, 2004). Författarnas personliga

historia med avsaknad av erfarenheter inom intervjustudier medförde svårigheter att

tolka materialet utefter det latenta förhållningssättet. Samtidigt kunde materialet till

viss del ändå tolkas utefter deras tidigare arbetslivserfarenhet. Priebe och Landström

(2017) beskriver att individuella tolkningar av materialet kan påverka studiens

resultat. Därför eftersträvade författarna att åsidosätta sina egna tolkningar.

Författarna ansåg att analysen underlättades genom att enbart studera materialet

textnära som vid en manifest analys.

22(34)

Transkriberingen av intervjuerna gjorde att författarna kunde studera materialet

grundligt. Graneheim och Lundman (2004) beskriver att det är fördelaktigt att

transkribera icke-verbal kommunikation såsom hållning, gester och tystnad eftersom

det kan påverka den underförstådda meningen. Genom att transkribera intervjuerna

ordagrant ökar studiens verifierbarhet (Kristensson, 2014). Enligt Kristensson

(2014) kan ordagrann utförd transkribering även möjliggöra att andra aktörer ska

kan göra en egen bedömning av materialet. Författarna ansåg att transkriberingen

bidrog till att författarna fick ökad förståelse för materialets innehåll. För att få en

överblick över texten och materialet valde författarna att ha en fram- och

tillbakarörelse mellan textens delar. Det medförde att författarna kunde ändra samt

sortera bort irrelevant material. Graneheim och Lundman (2004) belyser vikten av

att ha en fram- och tillbakarörelse för att undvika att göra feltolkningar samt att inte

gå miste om betydelsefull information. Författarna genomförde analysprocessen

tillsammans och ansåg att det minskade risken för att feltolkningar uppstod. Enligt

Lundman och Hällgren-Graneheim (2017) kan dessutom risken för att resultatet

filtreras minskas om författarna genomför analysprocessen tillsammans. Författarna

valde omsorgsfullt ut meningsenheter med en meningsfull betydelse som besvarade

studiens syfte. Enligt Graneheim och Lundman (2004) utgör de meningsenheterna

en betydelsefull grund för studiens trovärdighet. Meningsenheterna förkortades och

irrelevant text sorterades bort utan att texten förlorade betydelse. Graneheim och

Lundman (2004) betonar vikten av att bevara kärnan i texten. Författarna upplevde

svårigheter i att finna koder som passade för texten. Utmaningen diskuterades med

författarnas studiehandledare för att få råd om kodsättning som underlättade

framställandet av underkategorier och kategorier. Mårtensson och Fridlund (2017)

beskriver att studiens trovärdighet ökar om författarna involverar en expert inom

området för att vägleda dem till korrekt analysering. Författarna eftersträvade

underkategorier och kategorier med innehållsrikedom och som påvisade skillnader

och likheter i distriktssköterskors erfarenheter. Graneheim och Lundman (2004)

belyser att informationen som framkommer i kategorierna utgör en betydande roll

vad gäller studiens tillförlitlighet. Författarna ansåg att det innebar att ingen

väsentlig information av misstag filtrerades bort och att ingen irrelevant information

inkluderades i studien. Genom att författarna redovisade citat från den

transkriberade texten kunde studiens trovärdighet öka. Citat kan förstärka resultatets

innebörd vilket medför att både trovärdigheten samt överförbarheten stiger

(Graneheim & Lundman, 2004). Författarna anser att citat dessutom kan hjälpa

författarna och läsarna att bedöma likheter inom och skillnader mellan kategorier.

9.1.5 Forskningsetiska aspekter Författarna reflekterade regelbundet över etiska aspekter under studieprocessens

gång. Eftersom distriktssköterskors erfarenhet inom det valda området kunde

uppmärksamma ett problem ansåg författarna att nyttan med studien översteg

risken. Enligt SBU (2014a) handlar etiska aspekter i sjukvårdssammanhang om vad

som gynnar eller skadar den enskilda individen. Utefter SBU:s yttrande ansåg

författarna att risken med studien var låg eftersom informanterna inte åsamkades

vare sig psykisk eller fysisk skada. För att skydda informanterna samt respektera

deras autonomi fick de signera ett informerat samtycke (Kjellström, 2017). Enligt

Sandman och Kjellström (2013) utgår ett informerat samtycke från att det

inhämtade materialet inte ska kunna härledas till enskild individ eller lokalisation.

23(34)

Författarna respekterade informanternas autonomi genom att medverkan i studien

var frivillig. Genom att författarna avidentifierade materialet kunde de även

respektera informanternas konfidentialitet. I enlighet med Wihlborg (2017)

försäkrades konfidentialiteten genom att det transkriberade materialet benämndes

med siffror för att det inte skulle kunna härledas tillbaka till enskild person.

9.2 Resultatdiskussion Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av sin

kompetens och kompetensutveckling avseende kompressionsbehandling av venösa

bensår. I resultatet betonar distriktssköterskor att kunskap, kompetens och

utveckling är betydelsefullt för att vårda patienter med sår och behov av

kompressionsbehandling.

9.2.1 Kompetensens betydelse för patientsäkervård I föreliggande studie framkom det utmaningar i att göra cirkulationsbedömningar

och det gjorde att distriktssköterskorna kände sig osäkra. Ibland avstod

distriktssköterskor från att ge kompressionsbehandling på grund av att de inte kunde

göra en korrekt cirkulationsbedömning. Genom att undvika eller att felaktigt utföra

arbetsuppgifter som hör till distriktssköterskans kompetensområde ökar risken för

att patienter ska drabbas av vårdskador (Socialstyrelsen, 2020). Enligt Sandman och

Kjellström (2013) har varje hälso- och sjukvårdspersonal ett ansvar att medverka till

att säker vård ges. De ska kunna rättfärdiga varför de väljer att behandla alternativt

avstå från att ge behandling. Skulle konsekvenser uppstå är hälso- och

sjukvårdspersonalen skyldiga att stå för dem eftersom de även ansvarar för att

uppfylla de krav som ställs i vissa situationer. Vidare beskriver Sandman och

Kjellström att hälso- och sjukvårdspersonal har ett ansvar att rapportera fel till sin

chef. Chefen kan sedan vidta åtgärder för att undvika att liknande misstag uppstår

igen. Enligt föreliggande studie rapporterade inte distriktssköterskor de hinder som

fanns och problemen kvarstod. På grund av ett bristande ansvar kan

distriktssköterskan bli tilldelad en varning eller få sin legitimation återkallad

(Sandman & Kjellström, 2013). För att undvika negativa konsekvenser bör samtliga

distriktssköterskor uppmärksamma om de har