Embed Size (px)
Citation preview
Sofia Jansson Kandidatuppsats VT 2011
Handledare: Lars Larm Lunds Universitet
Språk- och litteraturcentrum, Japanska
Keigo, japanskt artighetsspråk
En språkhistorisk resa mellan Meiji och Heisei
Sofia Jansson
~ 2 ~
Abstract
Honorifics or keigo has been a part of the Japanese language for ages. In the past time it was
a tool for judging and categorizing citizens after value. The closer you worked for the
government the higher position was handed out to you. Today Keigo is about showing respect
to one another and to present a humble front. In this essay the functions of Keigo are
presented as well as its historical aspect.
Key words: Keigo, honorifics, politeness, hierarchy, copula, wakimae, voliton
~ 3 ~
Innehållsförteckning
Abstract
Konventioner
1. Introduktion..................................................................................................................................... 5
1.2 Inledning.............................................................................................................................................................5
1.3 Syfte............................................................................................................................. .......................................5
1.4 Disposition..........................................................................................................................................................7
2.0 Keigo................................................................................................................................................8
2.1 Inledning............................................................................................................................. ................................8
2.2 Definitionen av Keigo.........................................................................................................................................8
2.2.3 De olika Keigoindelningarna...........................................................................................................................9
2.3 Användning av Keigo.......................................................................................................................................13
2.3.1 Wakimae och Volition...................................................................................................................................14
2.4 Sammanfattning................................................................................................................................................15
3.0 Från Meiji till Heisei, keigons historia........................................................................................16
3.1 Inledning............................................................................................................................................................16
3.2 Meiji 1868-1912................................................................................................................................................17
3.2.1 Kokugo Chousa Iinkais undersökning...........................................................................................................18
3.3 Taisho och Early Shouwa 1912- 1926..............................................................................................................19
3.4 Shouwa 1926- 1989..........................................................................................................................................20
3.5 Heisei 1989-......................................................................................................................................................22
3.5.1 How to manualer............................................................................................................................................23
3.6 Keigo i affärsvärlden.........................................................................................................................................24
3.6.1 Sociala situationer........................................................................................... ...............................................26
3.7 Sammanfattning................................................................................................................................................27
4.0 Undersökning................................................................................................................................28
4.1 Inledning...........................................................................................................................................................28
4.2 Metod................................................................................................................................................................29
4.3 Undersökningens resultat..................................................................................................................................20
4.4 Undersökningens slutsats................................................................................................. .................................31
5.0 Slutsummering..............................................................................................................................33 5.1 Diskussion.........................................................................................................................................................33
5.2 Slutord.................................................................................................................. .............................................34
~ 4 ~
Konventioner
I denna uppsats kommer japanska ord, namn liksom vissa grammatiska termer att
förtydligas med kursivstil.
Japanska vokaler kommer skrivas efter det så kallade Hepburn-systemet med en viss
justering. Hepburn-systemet är ett sätt för att modifiera japanska tecken till romanska
bokstäver, också kallat romaji. I detta system skrivs dubbla vokaler med en makron.
I den modifierade versionen så kommer de dubbla vokalerna skrivas ut så som de uttalas; O-
kaasan (mor). I den vanliga ickemodifierade versionen hade det japanska verbet 行こう (låt
oss åka) skrivits Ikō och inte Ikou som det kommer att skrivas i denna uppsats. Då två o:n
kommer efter varandra, skrivs dessa alltså som ou. Dubbla konsonanter markeras med っ
(sokuon) på japanska, ordet かった (köpte) skrivs därför ut som katta.
Arbetets översättningar är generellt sett gjorda av författaren om inget annat anges.
~ 5 ~
1. Introduktion
1.2 Inledning
Strukturförklaring
Japanska är ett så kallat SOV-språk där meningar byggs upp i ordningsföljden subjekt,
objekt och verb. Främst asiatiska språk så som japanska och koreanska följer denna ordning
medan exempelvis svenska följer ordningen SVO. I japanska anpassar man meningar efter
vilka personer man tilltalar, verb och adjektiv böjs och byts ut för att passa in i kontext. Den
s.k. plainformen är grunden av ett verb eller adjektiv som används när man tilltalar nära
bekanta. Desu-masuformen däremot är en verb- och adjektivform som används då man bör
tala med artighet.
Här nedan ser vi exempel på fyra olika japanska meningar. Först ser vi en japansk mening
skriven i imperfekt med plainform och sedan ser vi samma mening i imperfekt omgjord till
den s.k. –desu/-masuformen. Tredje och fjärde meningen är skrivna med japansk artighet även
kallat Keigo som är huvudämnet för denna uppsats.
Ashita, watashi wa yotebo-ri ni iku. Imorgon åker jag till Göteborg.
Imorgon jag part Göteborg part. åka (plainform)
Ashita, watashi wa yotebo-ri ni iki-masu. Imorgon åker jag till Göteborg.
Imorgon jag part Göteborg part åka (desu-masuform)
Myounichi, watakushi wa yotebo-ri ni mairimasu. Imorgon åker jag till Göteborg
Imorgon jag, hon part Göteborg part. åka, hon desu-masuform
Sensei wa, myounichi yotebo-ri ni irasshaimasu. Imorgon åker läraren till Göteborg
Lärare part imorgon Göteborg till, part åka, hon
~ 6 ~
1.3 Syfte och metodologi
Japanskt artighetsspråk är något till och med infödda japaner har svårt att bemästra. Hur
skall då icke-japaner kunna behärska det? I de flesta böcker om Keigo är författarna överens,
för att kunna utveckla sin japanska efter nybörjarnivån måste man bemästra Keigo. Genom
detta arbete önskar författaren vinna liksom förmedla en djupare betydelse för Keigo jämfört
med hur den presenteras i skollitteraturen.
I detta arbete ska Keigons historiska utveckling presenteras och jämföras med hur Keigo ser
ut idag. Genom undersökningen kommer Edo-periodens Keigo och nutida Keigo jämföras
genom ett japanskt tv-drama, ett intressant sätt att få ta del av tidstypiska miljöer liksom
påstått språkligt bruk.
Författaren vill också förmedla för icke japanskakunniga läsare om Japans komplexa
artighetskultur och hur mycket japaners artighet skiljer sig från vår.
1.4 Disposition
Denna uppsats är uppdelad i sju olika huvudkapitel. I kapitel två presenteras uttrycket Keigo
och dess betydelse. Grunderna för Keigo förklaras och dess tre huvudindelningar Sonkeigo,
Kenjougo och Teineigo (Bikago faller in under Teineigo i denna uppsats). Kapitel två berör
även de lingvistiska begreppen Wakimae och Volition.
I kapitel tre introduceras Keigons historiska utveckling ifrån Meijitiden (1868-1912) fram
till dagens epok, Heiseitiden (1989-). Denna del baseras till stor del av Wetzels bok Keigo in
modern Japan : polite language from Meiji to the present vars bok bidrog mycket med
inspiration för ämnet. I denna del får vi reda på hur Keigo främst utvecklats, med hjälp av
språkforskare och lingvister inom japans utbildningsministerie Mombushou. Kapitel tre
innehåller även en introduktion till ”How to”-manualer och en presentation om hur Keigo
framträder i Japans affärsvärld.
I kapitel fyra presenteras undersökningen. Undersökningen gjordes genom att studera
Keigoanvändning i det japanska dramat Jin. Då dramat utspelar sig främst under Edo-
perioden men även delvis i nutida Tokyo så erbjuds vi åskådare en historisk liksom en nutida
syn på artighetsspråk.
~ 7 ~
I kapitel fem följer diskussionen och slutord där arbetets och undersökningens synpunkter
framförs liksom författarens slutsatser.
~ 8 ~
2.0 Keigo
2.1 Inledning
Att kunna uppföra sig och visa respekt mot sina medmänniskor har länge varit en viktig del
av Japans kultur och historia. Japanskt artighetsspråk, också kallat Keigo, är en konst; det är
ett av världens mest komplexa system för att uttrycka artighet i tal (Goddard 2005 s. 220). Enligt
en undersökning framställd av japanska NHK 1(Nihon Hōsō Kyōkai ) önskar 75% japaner bli
bättre på att använda Keigo (Ide, S, Watts 2005). Japaner stöter på Keigo varje dag, på tv, i
affärer och på arbetsplatsen. Men allteftersom tiden går och nya generationer ersätter gamla så
förändras samhället och språkanvändandet. Detta har lett till att användandet av den
komplicerade Keigostrukturen försvårats. Man använder inte Keigo på samma sätt som förr
och eftersom det inte är samma tvång att använda den varje dag blir den yngre befolkningen
osäkra inför den (Uechi, 2008. Japan times).
Denna del kommer fokusera på själva definitionen av Keigo. Författaren för denna uppsats
vill gå igenom grunderna för Keigo samt dess indelningar. De lingvistiska termerna wakimae
och volition kommer även att beröras.
2.2 Definitionen av Keigo
”Human interaction always has the potential to lead to conflict between the participants, and human
behavior involves a variety of devices to avert these crises. A key concept at the heart of all of these devices
is politeness(…)” (Ide, S & Yoshida, The handbook of Jap. Ling. 2001: kap 16, s.2)
Keigo är en term för att uttrycka artighet, ödmjukhet och respekt på japanska. Artighet i
Japan går generellt ut på att höja upp den man talar om eller till medan man ”sänker” sig själv
för att visa ödmjukhet. Fler artighetsformuleringar och längre meningar innebär en högre grad
av artighet.
Kvinnor i Japan förväntas använda mer avancerad Keigo mot de högre placerade i samhället
än vad männen behöver. Men enligt Coulmas (1992: 312) så blir denna skillnad mer diffus ju
högre upp man kommer i hierarkin.
1 Det japanska public service radio och tv-bolaget.
~ 9 ~
När man vill använda Keigo förändrar man delvis kopulan, men främst förändrar man
verbet. Om det redan finns verb med lexikalisk2 skillnad mot det neutrala verbet så kan
verben ändras på detta sätt:
Betydelse Neutral Respekt Ödmjuk
Att tala iu ossharu mousu
Att åka/gå iku irassharu mairu
Att göra suru nasaru itasu
Att äta taberu meshiagaru itadaku
Tabell som visar lexikal skillnad på referensrelaterade verb med de olika artighetsnivåerna (egengjord svensk
översättning efter Coulmas 1992: 314).
Om det inte finns någon lexikalisk motsvarighet formas det neutrala verbet med extra
komponenter; hjälpverb och prefixet o- eller go-3.
Keigo delas vanligen upp i tre olika grupper beroende på om man vill visa respekt
(Sonkeigo) mot talaren, om man vill vara ödmjuk när man talar om sig själv (Kenjougo) eller
om man vill uttrycka sig artigt i tal (Teineigo).
2.2.3 De olika Keigoindelningarna
Beroende på tycke och smak kan man dela in Keigo i 3-5 olika grupper. Författaren har valt
att dela upp Keigo i tre huvudgrupper, Sonkei-go, Kenjou-go och Teinei-go. Det så kallade
bika-go (o-/go- + substantiv, som i vissa författares skildringar får en egen grupp) faller alltså
in under Teinei-go. För att veta hur man ska använda sig av keigo och i vilken situation följer
nedan en kort förklaring på de olika indelningarna.
2 Då olika ord har samma innebörd men skiljs åt beroende på om de visar ödmjukhet eller respekt (Goddard
2005: 225).
3 Mer om detta i kapitel 2.2.3 De olika Keigoindelningarna.
~ 10 ~
尊敬語 Sonkeigo
Sonkeigo är artighetsspråk som används då man vill tala om någon eller med någon som
man vill visa sin respekt till. Generellt är detta riktat till människor som står högre än sig själv
i hierarkin, exempelvis chefer, doktorer och lärare. Sonkeigo kallas även för subject honorific
i den lingvistiska världen (Shibatani, 1990: 375).
För att anpassa sitt tal efter Sonkeigo följer man formen (w)o + ni naru där verbet i dess
infinitform sätts mellan o och ni naru.
Sensei ga o-warai ni natta Läraren skrattade
Lärare part hon skratta hon past
Eller så kan man böja verbet med –reru/rareruform4.
Sensei wa osoraku kaeraremashita5 Läraren har förmodligen gått hem.
Lärare part förmodligen gått hem, hon past
Nedan ser vi en ruta med de undantagsverb som inte följer (w)o+ni naru-formen.
Betydelse Plainform Sonkeigo
Att Gå, åka Iku O ide ni naru/Irassharu
Att existera Iru
Att komma Kuru
Att göra Suru Nasaru
Att se Miru Goran ni naru
Att säga Iu Ossharu
Att veta Shiru Gozonji (da)
Att ge till mig Kureru Kudasaru
Att äta Taberu Meshiagaru
Att klä sig Kiru Omeshi ni naru
Att dö Shinu O-nakunari ni naru
4 Passiv form böjs även på detta sätt.
5 Den första exempelmeningen är tagen från Shibatani, 1990: 376 och den andra har skapats med hjälp av en
informant.
~ 11 ~
Den så kallade te iru-formen6 böjs som te irrasharu.
謙譲語 Kenjougo
Kenjougo används när man talar om någon som tillhör ens uchi-grupp7 med någon som står
högre än en själv i hierarkin. Många japanska dialekter saknar denna artighetssindelning i sitt
tal. Shibatani påpekar även att Kenjougo som begrepp, kan kallas för object honorific
(Shibatani, 1990: 376).
Meningar byggda enligt Kenjougo följer mönstret (w)o + suru, med verbet i infinitform
mellan o och suru.
Tarou ga sensei (w)o o-tasuke shita (Shibatani, 1990: 376). Tarou hjälpte läraren.
Tarou part lärare part hon hjälpa hon past
Även i Kenjougo har grundverben en lexikalisk motsvarighet.
Betydelse Plainform Kenjougo
Att Gå, åka Iku Mairu
Att komma Kuru
Att träffa Au Ome ni kakaru
Att existera Iru Oru
Att göra Suru Itasu
Att se Miru Haikensuru
Att säga Iu Mousu
Att veta Shiru Zonjiru
Att ge Ageru Sashiageru
Att få Morau Itadaku
Att äta/dricka Taberu
6 En verbform som oftast tyder på att något sker just nu eller under en längre tid i dåtid.
7 Se kapitel 2.3 Användning av Keigo
~ 12 ~
Te iru-formen blir till te oru.
Watakushi ano o-kata ni o-me ni kakarimasu Jag ska träffa den personen.
Jag den där hon person part hon träffa
(Shibatani 1990: 377-378).
丁寧語 Teineigo, 美化語 Bikago
Teineigo används när man vill uttrycka sig artigt, antingen när man talar om någon nära
eller när man talar om sig själv. I Teineigo ligger kopulan i fokus som främst uttrycks genom
den så kallade –desu/-masuformen. Beroende på vilken artighetsnivå man vill använda sig av
kan man följa dessa enkla steg, där Da är den form som minst uttrycker artighet och De
gozaimasu är den artigaste.
Da Desu De aru De gozaimasu.
Sake da Det är Sake/alkohol.
O-sake degozaimasu. Det är Sake/alkohol.
Bikago används liksom Teineigo för att uttrycka artighet. Bikago uttrycks med två stycken
suffix, o- eller go- som appliceras på substantiv. Vanligen kopplas o- ihop med inhemska
japanska ord så som o-kane (pengar) medans go- oftare kopplas till ord lånade från kinesiskan
så som go-ryouri (mat).
~ 13 ~
2.3 Användning av Keigo
För att kunna uttrycka sig artigt på japanska så finns det en mängd regler och nivåer man
måste förhålla sig till. Man måste främst ta reda på vilken plats man har i samhället jämfört
med sina medmänniskor. Detta görs genom att jämföra ålder, status i samhället, etnicitet samt
kulturell bakgrund. Efter du har konstaterat din roll i samhället måste du ta reda på vad för
roll den du talar med har. Därefter kan språket anpassas efter situation på ett artigt vis.
Nedan finner vi en tabell för hur man kan dela upp Keigo efter adressat och referent
(Coulmas 1992: 313)
Addressee-related: Teinei-go (-masu, desu, -gozaimasu)
”polite expressions”
Honorific
expressions
Referent-related: Sonkei-go: (ossharu, o-verb + ni naru)
”honoring or exalting expressions”
Kenjou-go (mousu, verb+suru)
”modest och humbling expressions”
I japanska delar man upp människor i grupper utifrån om de tillhör ens inomstående-grupp
(uchi) eller en utomståendegrupp (soto). Människor inom uchi är främst ens familj men
beroende på situation kan företaget man är anställd hos även falla in under uchi.
I familjen räknas fadern som överhuvud och har ”högre status” än en själv. När man tilltalar
fadern i familjens närvaro så tilltalar man honom generellt o-tousan/tousan, ett artigare sätt att
säga far8. Då man talar med exempelvis en kollega som inte tillhör ens familj så anses det
oartigt att tala om sina familjemedlemmar med upphöjd status, artighet. Då använder man sig
8 När man tilltalar modern alt. pratar om modern så finns det även i det fallet två stycken generella ord att nyttja:
o-kaasan/kaasan vid tilltal och haha när man nämner sin mor för utomstående.
~ 14 ~
istället av ordet chichi för far, ordet har samma betydelse som o-tousan/tousan men anses mer
neutralt.
2.3.1 Wakimae och Volition
Keigo bestäms utifrån tidigare nämnda aspekter, till exempel efter ålder och kön, men det
bestäms också utifrån vem man talar till och vilken situation man befinner sig i. För att ge en
inblick i den lingvistiska klassifikationen av artighet kommer författaren förklara uttrycken
Wakimae och Volition som separerar användandet av Keigo efter vad man vill få utav
samtalet.
I Japan bör man anpassa sitt tal utifrån vem det är man talar med, vem man talar om, samt i
vilken situation man befinner sig i. För att kunna avgöra vilken plats man bör ta i den
japanska artighetsdjungeln så bör man jämföra hur man som talare och hur man som lyssnare
borde yttra sig enligt ett psykologiskt och socialt förutbestämt mönster. Att beté sig efter det
sk wakimae är att anpassa sig efter samhällets förväntade normer, man bryr sig om var man
själv står i samhället och anpassar sitt språk därefter då man förväntas att göra detta. Talaren
har uppmärksammat bland annat status och försöker anpassa sig efter adressaten vilket skapar
en känsla av samhörighet. Wakimae som artighetsmönster används främst i vissa asiatiska
länder och inom deras säregna morfologi. Keigo har en tydlig koppling till begreppet
wakimae då båda anpassas efter samhällets normer.
Inom wakimae uttrycks personliga pronomen på ett speciellt sätt. I den japanska
grammatiken ändrar man ofta det personliga pronomet beroende på vilken artighetssituation
man befinner sig i. I en ickeformell situation då man pratar om sig själv i första person så
använder man sig av boku eller ore om man är kille och atashi om man är tjej. Det vanligaste
personliga pronomet som används av båda könen är watashi som i formella situationer ändras
till watakushi.
Om man vill använda ett personligt pronomen i andra person då artighetsspråk förväntas är
det lämpligast att tilltala denne med efternamn eller affärstitel med tillhörande suffix,
exempelvis det formella Tanaka-sama jämfört med det vänskapliga Tanaka-kun. Det mer
direkta ordet anata (du) används i vardagliga förhållanden. Det ses som oartigt att använda
detta pronomen då man tilltalar en person som står samhällsmässigt högre än sig själv.
~ 15 ~
Artighet enligt volition är ett strategiskt sätt att uttrycka sig på för att uppnå artighet, något
som främst används utanför Asien. Användning av volition är att göra ett medvetet val för att
gynna talaren. På ett så effektivt sätt som möjligt skall talaren kunna uppnå artighetspråk där
sammanhållningen mellan talare och lyssnaren står i centrum. Enligt Brown och Levinson
(1978, 1987) finns det två olika artighetsstrategier inom volition, positiv- och negativ
artighetsstrategi. I den positiva artighetsstrategin vill talaren uttrycka sig på ett sätt som
skapar acceptans och en god relation mellan talare och lyssnare. I den negativa
artighetsstrategin strävar talaren efter att inte känna sig åsidosatt och pressad.
För wakimae liksom för volition så vill båda uppnå samma sak, artighet anpassad efter
situation. Artighet enligt wakimae är mer strikt och kräver att man känner till gruppens
statuspositioner i samhället. Därefter ska talaren anpassa sig efter redan bestämda mönster.
2.4 Sammanfattning
Japanskt artighetsspråk, också kallat Keigo är ett unikt och ett avancerat sätt för att uttrycka
artighet. För att kunna använda japanskt Keigo måste man först klassificera vilken plats man
har i samhället jämtemot sina medmänniskor. Man måste ta reda på vem det är man talar med,
vilken roll denne har i samhället samt ifall personen i fråga är äldre än sig själv. Efter man
tagit reda på det måste man använda Keigo efter hierarkin. Då den andra personen besitter en
högre status än sig själv så måste man behandla både denne och språket därefter.
Det finns många olika regler att följa för att använda Keigo.尊敬語 Sonkeigo höjer upp den
man talar om. 謙譲語 Kenjougo sänker ner sig själv och folk i sin Uchi-grupp för att visa
ödmjukhet. 丁寧語 Teineigo och 美化語 Bikago är allmän artighet i tal och skrift.
Volition och Wakimae är sociolingvistiska termer framforskade för att dela upp världens
artighetsspråk. Enligt Sachiko och Megumi (2005) så sägs Volition vara ett mer västerländskt
begrepp där talandet är förverkligandet av talarens intention. Wakimae å andra sidan ses helt
enkelt som ett asiatiskt sätt att uttrycka artighet. Wakimae och det japanska artighetsspråket,
Keigo har en tydlig koppling. Keigo baseras på Wakimae där yttrandet anpassas efter
samhällets normer och hierarki.
~ 16 ~
3.0 Från Meiji till Heisei, keigons historia
3.1 Inledning
I denna del kommer författaren att gå igenom utvecklingen av Keigo från hur den skildrades
i ett strikt och slutet samhälle, till hur den utvecklats och ser ut i ett mer demokratiskt Japan.
Författaren har valt att främst använda sig av Wetzels bok Keigo in modern Japan : polite
language from Meiji to the present ty det var genom denna bok författaren fann intresset för
att skapa denna historiska del.
Japan styrdes under många år av en sluten enhet som beslöt vad som ansågs vara rätt för
landets bästa. Medborgarna hade ingen talan och fick finna sig i överhetens krav. Folket
delades upp i grupper, en högre samhällstitel innebar mer makt och därav högre status.. Detta
är något man skulle kunna jämföra med vår tids adel. Hierarkin har länge haft ett järngrepp
över Japan och kanske är det därför det fortfarande finns spår av den i dagens
demokratiserade Japan.
Keigo har länge förmedlat människors positioner i samhället. Om vi ser till
keigoindelningarna9 kan vi sätta oss in i hur språkförhållandet kunde ha sett ut förr i tiden. En
högre position innebar att fler personer kategoriserades ”under” en i hierarkin. På detta vis
tvingades man inte till att nyttja tung Keigo till lika många människor. Keigoförändringen har
främst utvecklats genom japanska staten som skapade speciella råd som skulle ta itu med att
utveckla och modernisera språket. Medlemmarna i dessa råd bestod av språkforskare som fick
i uppgift att skapa ett enhetligt artighetsspråk, något staten intresserade sig av under
Meijitiden (Wetzel 2005).
9 Se kapitel 2.2.3 De olika keigoindelningarna
~ 17 ~
3.2 Meiji 1868-1912
1868 störtades det så kallade Tokugawashogunatet, staden Edo bytte namn till Tokyo och
utropades till ny huvudstad. Vid dryga 15-års ålder tog Mutsushito Meiji över tronen och
anammade kejsartiteln. Samurajerna som tidigare varit särskilt privilegierade och
respekterade förlorade sina förmåner och det vanliga folkets betydelse ökade 10
(http://www.japan-guide.com/e/e2130.html). Under Meijitiden skedde många språkliga förändringar,
det var en tid för förnyelse. Begreppet Keigo var ännu ej uppfunnet 11
, istället användes
begreppet keii (respekt). Oftast användes inget begrepp alls.
I slutet av 1800-talet innehöll det japanska språket sex olika kopula. Generellt använde sig
den fattigare delen av befolkningen sig av vad vi idag kallar för plain-form, medan de rika
medborgarna stoltserade med desu och masu-form. Formen De gozaru var något man kunde
höra yttras bland glädjeflickorna medan den utvecklade formen de gozaimasu användes bland
de rika. De rika använde sig av desu i slutet på meningarna medan de fattigaste använde sig
av da. I slutet av 1800-talet skapades en mängd nya noveller och dessa författare använde sig
alla utav olika former av kopula. Författarna kände sig förvirrade, vilken kopula kan man
använda som inte förnedrar någon? De aru-formen ansågs för familjär medan De gozaimasu
ansågs vara för artigt (Wetzel 2005).
Kazutoshi Ueda var en forskare som undersökte europeiska språk i början av Meijitiden.
Han inspirerades av deras skarpa känsla av nationalitet och deras tydliga struktur. Kazutoshi
ansåg att japanskan saknade den europeiska enigheten och ville förbättra den nationalistiska
andan i japanskan. Hyoujungo (standardspråk) var något Japan skulle sträva efter. För att
skapa detta standardspråk ville Kazutoshi att japanskan skulle anpassas efter landets
huvudstad och dess invånare, något Kazutoshi senare fick uppleva när han fick arbete genom
staten.
Meijitiden var en lång utvecklingsperiod för Japan och likaså det japanska språket. Den
nationalitet och struktur som Kazutoshi strävat efter skulle anammas och Kazutoshi tilldelades
en plats i toppen. Uttrycket Genbun-itchi (enighet av tal och skriftspråk) blev centralt för
10 För vidare läsning om Japans historia rekommenderas Japans historia av Thomas Ekholm och Ingemar
Ottosson
~ 18 ~
utvecklingen. Med hjälp av genbun-ichi ville man förändra sättet på vilket man förmedlade
information. Skriftspråket skiljde sig från talspråket, det var krångligt och tog lång tid att
skriva ned, nu skulle talspråket och skriftspråket föras samman. Keigo sågs som ett språkligt
begrepp och under Meijitidens språkreform stod den inte i fokus, dock väcktes tanken på
utveckling under denna tid. Under slutet av 1800-talet skapades ett språkråd vid namn Kokugo
Chousakai (Riksspråkets undersökningspanel). De fick i uppgift att formulera och distribuera
ut en enkät om språkutlärning till pedagoger runt om i landet (Wetzel 2005).
3.2.1 Kokugo Chousa Iinkais undersökning
Några få år efter Kokugo Chousakai skapats så bildades Kokugo Chousa Iinkai inom
utbildningsministeriet (Riksspråkets forskningsinstitut). Kokugo Chousa Iinkai skapade i
början av 1900-talet två undersökningar. I den ena undersökningen fanns frågor om
språkanvändning och språkutlärning. En del fokuserade på artighetsspråk. Här nedan följer
fyra meningar som tagits ur dessa undersökningar. Först två artighetsmeningar som var
tidstypiska och främst användes förr i tiden. Därefter följer två meningar som används i nutida
Japan.
Doko e oide asobashimasu? Vart ska du någonstans?
Hon wo kaishite tsukaasai Skulle du vara snäll och låna mig en bok?
Watakushi mo mairimasu. Jag kommer också att gå.
Kyou ha dono o-meshi wo
o-meshi nasaimasuka? Vad skall ni bära för kläder idag?
Formen asobasu12
liksom tsukaasai tas senare ur bruk.
Undersökningen ledde fram till två rapporter som förmedlades till allmänheten. I
undersökningen används termerna Keigo, Kengo och Jougo när de olika keigoindelningarna
diskuterades. Artiklarna skapades inte för att vara en guide för Keigo, de skapades för att
informera allmänheten hur den generellt bör användas. På detta sätt skulle folket kunna
reflektera över sitt eget språkbruk. Kokugo chousa Iinkai hade en nära kontakt med den
12 Se sida 20 i denna uppsats.
~ 19 ~
japanska staten, därför distribuerades rapporternas budskap vidare i den japanska
utbildningen.
Även om rapporterna skapats för att fungera som en informationskälla och inte en guide så
följde ett par råd. Dessa råd skulle underlätta för medborgarna att anamma Keigon i
vardagslivet. Verbböjningar da (vara), kuru (komma) och suru (göra) blev aktuella och desu-
masuformen beslöts bli huvudkopula (Wetzel 2005).
3.3 Taisho och Early Shouwa ~1912- 1945
Under Kejsare Taishos tid ändrades makten från att ha styrts av ett fåtal ledare till att styras
av ett parlament. Under första världskriget stod Japan på de allierades sida. Japan liksom
resten av världen led av en ekonomisk kris och då Japan utsattes för den stora Kanto
jordbävningen 1923 förvärrades läget (http://www.japan-guide.com/e/e2129.html).
Det japanska språket ändrades successivt. Under Taisho-tiden fanns det exempelvis många
olika sätt att förmedla en och samma mening på. Skillnaden var oftast lexikalisk:
”So, in ascending degrees of politeness, we have as substitutes for a verb in its natural form, say hairu, 'to
enter',
o hairi nasare (nasai)
o hairi nasaimase
o hairi kudasare (kudasai)
o hairi kudasaimase
o hairi asobase
all meaning 'Please come in'.”
(Sansom, George Bailey 1928: 310).
Ett speciellt kvinnospråk var utpräglat i Japan. Kvinnor överanvände artighetsprefixen o-
och go- ofta, ett betéende som man fortfarande märker av i dagens Japan. En stor del av
japanskans ord är importerade från Kina, dessa ord används främst av de manliga
medborgarna. Kvinnor skiljde sig från männen genom att främst använda inhemska ord.
Utöver de vanliga orden så existerade ord som endast kvinnor använde, ordet o-hiya (Bikago
+ kall) är ett sådant och betyder vatten. Ord anpassade enbart för kvinnor är ovanligt i nutida
Japan. Dessa ord användes främst innan och under Taishoperioden. (Sansom, George Bailey
1928).
~ 20 ~
Japan led av en ekonomisk kris, språkforskningen var ej prioriterad och tidigare Kokugo
Chousa Iinkai lades ned. Men trots att rådet avvecklades så fanns fortfarande en önskan om
en strukturerad guide för Keigo hos folket. Kokugo Chousa-kai (Forskningssrådet för
japanska) skapades för att 13 år senare bytas ut av Kokugo Shingikai. Språkforskarna fortsatte
med att undersöka Keigo i talspråk, men under denna tid så ansågs Keigo inte alls vara lika
intressant som exempelvis Kanji och Kana.
1941 skapade Mombushou (Utbildningsministeriet) en guide för artighet, den innehöll nio
olika punkter som japanska mellanstadielärare skulle förhålla sig till i sin utbildning. I dessa
punkter ingick bland annat att, när man talar till en överordnad bör man anpassa sin Keigo
efter denne persons rang. Man bör använda pronomet watashi när man talar om sig själv och i
de fall man pratar med en överordnad tilltalar man dem vid namn eller med ordet shi (herr).
När man godtar exempelvis en order svarar man alltid med hai (ja) och inte med ee13
som
tidigare godkändes. När man talar om föremål lägger man till anpassat o- eller go- så länge
det inte handlar om egna attiraljer. Så ofta man kan bör man använda Hyoujungo
(standardspråket), den japanska som talas i Tokyo. Detta var ett sätt för att minska på den
mängd olika dialekter som cirkulerade i landet (Wetzel 2004 genom Mombushou 1941: 170).
Keigo växte till sig och spelade en stor roll under 1940-talet. Det representerade japansk
tradition och kultur, det representerade något av det gamla traditionella Japan (Wetzel 2004).
3.4 Shouwa 1926-1989
Japan förlorade andra världskriget och förbjöds att någonsin skapa en armé igen. Städerna
låg i ruiner och ombyggnadsprojekten var stora. I och med amerikanernas intåg förlorade
kejsaren makten och hade i fortsättningen endast en symbolisk roll för landet. Japan
genomgick en stor förändring, och först efter Koreakriget tilltog Japans ekonomi och kunde
ännu en gång blomstra (http://www.japan-guide.com/e/e2124.html).
Mombushou gav ut en textbok efter kriget där begreppen Teineigo, Kenjougo och Sonkeigo
förklarades för första gången. När man talar eller skriver till människor så påverkas man av en
vilja att visa uppskattning och uttrycka artighet, respekt eller ödmjukhet, det är detta som är
Keigo enligt Mombushou.
13 Detta är extra viktigt då man tilltalar en överordnad.
~ 21 ~
I denna tid av förändringar förändrades även den tidigare Kokugo Shingikai. Det nya målet
var att förändra japanskan och modernisera dess språk med tydliga riktlinjer. Keigo blev
landets nya drivkraft som skulle förnya och ena landet. Den nya tidens strävan efter demokrati
skymtades även i rapporter om Keigo. Det hade gått femtio år sedan arighetsspråket togs upp i
en statlig rapport. Nu hade det gått tillräckligt lång tid för att Kokugo Shingikai skulla känna
sig självsäkra nog att framställa en rapport som detaljerat förklarar hur man bör nyttja Keigo
på ett effektivare sätt. 1952 skapades det välkända Kore kara no Keigo (Keigo från och med
nu). Förr hade Keigo varit ett krav, ett sätt att dela upp människor efter hierarkins välde.
Kokugo Shingikai uppmanade befolkningen att använda Keigo för att respektera alla individer
trots status i samhället.
”Up until now, keigo existed as it had developed from past ages, with more troublesome points than were
necessary. From now on, taking a lesson from those excesses and rectifying mistaken usage, keigo is
something that we want, to the extent possible, to be straightforward and clear-cut” (Kore kara no Keigo: 189).
Det var i och med denna rapport som asobasu-formen ansågs överflödig och eliminerades.
I rapporten fanns det elva olika förhållningspunkter att studera. Rapporten gick igenom hur
man skulle referera till folk, vilka titlar som skulle användas, suffixen –tachi och ra, prefixen
o- och go-, betéende anpassning och rörelseverb. Andra punkter var adjektiv och desuform,
hälsningsfraser, skolvokabulär, kommunikationsvokabulär som anpassats efter radio och
tidningar samt ett speciellt vokabulär för Kejsaren och hans familj.
I och med denna rapport blev även (samma böjning som passiv formen) –reru/-rareru-
formen aktuell. Kokugo Shingikai konstaterar att formen är simpel att lära sig och att använda,
därför skulle det eliminera det faktum att man då och då kunde blanda ihop den med passiv.
Kvinnorna i Japan beordrades upphöra med överanvändning av Keigo och Bikago i tal.
Språkrådet skriver i sin rapport att kvinnorna bör reflektera över sitt betéende och komma till
insikt att de måste rätta sig.
~ 22 ~
3.5 Heisei 1989-
Efter Kore kara no Keigo skapats så ändrades artighetsspråkets användningsområde. Förr
var det en klassdiskriminering där Keigo användes för att framhäva klasskillnader i samhället.
Nu fanns den till för att förmedla respekt och intimitet (Ide, S Watts, R 2005). Kore kara no
Keigo lät dialekterna blomstra ännu en gång. Dialekterna var inte längre ett hot mot den
stilistiska japanskan, nu var de något historiskt och intressant som representerade det tidigare
feodala Japan (Wetzel 2005).
Det hade gått 100 år sedan första Kokugo Chousa Iinkai skapats. Detta var ett tillfälle som
Kokugo shingikai uttnyttjade för att ännu en gång leverera nya förhållningsregler. Kore kara
no Keigo fungerade som en mall till Keigo i fyrtiofem år, men Japan hade förändrats och
moderniserats. Nittiotalets Japan hade en vision om att ännu en gång förbättra och
modernisera artighetsspråket. Shingikai beodrades att skapa förslag om nya artighetsuttryck14
och de skapade flera nya rapporter, Atarashii jidai ni oujita kokugo seisaku ni tsuite
(Språkuppmaningar för den nya tiden) och Gendai ni Okeru keii hyougen (Nutidens
artighetssuttryck ) var några av dem. Mombushou ville att Shingikai skulle skapa rapporterna
för att rätta till de krångliga och problemfyllda områden som Keigo hade. Men rapporter som
Gendai ni Okeru keii hyougen var diffusa. Bland befolkningen fanns många kritiker. Utan
tydliga riktlinjer visste inte japanerna hur de skulle använda Keigo på rätt sätt. De ville inte
uttrycka sig oartigt avsiktligen. Shingikai förklarade senare att de aldrig tänkt att ge ut exakta
riktlinjer utan ville förmedla generella tips.
Trots löften om förbättringar och stora planer så ledde Keigoutvecklingen ingenstans och
vissa problem lämnades olösta. Demokrati hade införts och folket fick större valmöjligheter.
De kunde nu vara med och påverka statens beslut. Men trots denna frihet så var det tydligt att
folket behövde en språklig ledare, en ledare som tydligt kunde instruera riktlinjerna för Keigo.
Mombushou lämnade vissa saker ouppklarade men där statens information inte var tillräcklig
kunde företag och privatpersoner utbilda befolkningen.
14 Keii hyougen (artighetsuttryck).
~ 23 ~
3.5.1 How-to manualer
Keigo har successivt förändrats, grammatiken har förenklats och orden har förnyats. Trots
detta så har användandet av Keigo försvårats. I dag försätts man i helt andra situationer än förr
i tiden. Förr var man inte global på samma sätt som idag, man umgicks främst i små grupper
och då man gick ut på stan stötte man på samma slags personer. Efter Kore kara no Keigo
skapade staten inga nya inspirerande manualer för Keigo. Affärskeigo blev allt vanligare och
trycket på situationsanpassad Keigo ökade. Detta resulterade i en fullkomlig explosion av så
kallade how-to manualer.
How-to manualer är böcker som skapats för att hjälpa folk som känner sig osäkra på Keigo.
I dessa böcker finns det oftast övningar som anpassats efter verkliga situationer i affärsvärlden.
Även om man skulle veta vilken keigoindelning man ska använda sig av så vet man inte alltid
vilka ord och normer man bör förhålla sig till. Dessutom handlar inte Keigo i affärsvärlden
enbart om hur man ska tala utan även hur man ska betee sig.
I boken Keigo, kore ga seikai! (Keigo, det här är rätt!) skriven av Satouka kan man studera
hur en typisk how-to manual ser ut. I inledningen (s.3) så följer en uppmuntrande text om
varför man bör studera Keigo. Satouka säger att om man inte tagit sig tid och övat Keigo
tillräckligt så kan man bli ställd då man försätts i en situation då Keigo krävs. Man tvekar och
blir nervös vilket visar upp ett osäkert yttre och på grund av detta förmedlar man svaga
argument. När man studerat in Keigo till fullo ökar självförtroendet och med ett säkert yttre
öppnar man upp ögonen för intressenten och kan på detta vis vinna viktiga affärsavtal.
Boken är uppdelad i fyra huvudsteg med tillhörande övningar i slutet av varje kapitel.
Stegen är kategoriserade från hur man bör betée sig för att få jobb, hur man ska betée sig på
jobbet , hur man bör förhålla sig under formella tillställningar samt en översikt för övriga
artighetssprinciper.
Boken är en bra steg-för-steg manual som i varje kapitel ger exempel på felformulerad
Keigo och författaren förklarar på ett pedagogiskt vis hur man bör yttra sig istället. Här nedan
ser vi ett exempel från andra kapitlet, då personen i fråga önskar kontakta chefen som
ansvarar för personalfrågor.
~ 24 ~
Jinji no kata ha o-ideninararemasu ka? X
personal part person part hon existera hon frågepart
Jinji go-tantousha no kata ha, irrashaimasu ka?
personal part chef part person part hon existera frågepart
Finns chefen för personalfrågor tillgänglig?
I detta fall så är den första meningen felformulerad då talaren har använt sig av
dubbelartighet; dels Sonkeigoordet för ”existera” o-ide ni naru och dels Sonkeigoformen
reru/rareru. Ordet tantousha som nämns i andra meningen förklaras även vara det korrekta
sättet för att tilltala någon när man inte känner till den andra personens namn (Satouka 2004 ).
3.6 Keigo i affärsvärlden
Keigo i dagens Japan är ett fenomen som man främst stöter på i arbetslivet. Kassörsbiträden,
nyhetsuppläsare, tågförare etc, de flesta serviceyrken med kunder i fokus använder sig utav
Keigo. Enligt Nissan Motor Co (Business Japanese s.49) så sägs det att chansen att lyckas med ett
bra affärsavtal ökar med fem gånger så mycket om man kan tala och förstå japanska i
affärssammanhang. Om man också kan läsa japanska ökar chansen med tio gånger så mycket.
Keigo är svårt även för infödda att lära sig. Unga människor är rädda för att använda
artighetsspråket fel och väljer därför att undvika det så ofta de kan (Uechi Jenny, 2008. Japan
times). För att stärka nyanställdas självförtroende erbjuds keigokurser när man börjar på ett
nytt företag. Tillsammans går man på seminarier och övar på typiska situationer då Keigo
krävs. Efter en hård dags studier går medlemmarna ut och sjunger karaoke ihop i kombination
med ett glas öl och eventuellt tar de ett bad i de varma källorna, också kallat för onsen.
Om företagets anställda inte har studerat in sin Keigo så kan eventuella felsteg bli
katastrofala för företaget. Ponera att den anställde svarar i telefonen och påbörjar ett samtal
med en potentiell kund. Om den anställde i detta fall skulle använda fel sorts Keigo så kan
personen förstöra ryktet för hela företaget. När man svarar i företagets telefon representerar
man främst företaget och därefter sig själv. Talar man med ett inkomplett artighetsspråk ses
man som slarvig och inkompetent, något som påverkar kundens bild av företaget.
~ 25 ~
För att veta vilken artighetsnivå man bör använda mot talaren så måste man först ta reda på
vilken position den andra personen har i samhället 15
. Det finns två olika hjälpmedel för att
hjälpa till med att statusplacera människor, dels är det med hjälp av meishi (visitkort) och dels
är det genom jikoshoukai (självintroducering). Dessa hjälpmedel brukar framträda samtidigt.
Då man träffar en ny människa hälsar man och ger denne sitt visitkort. På japanska visitkort
står ofta kontaktuppgifter, företag och titel skrivet. Det anses väldigt oartigt att slänga
visitkort man fått, oftast förvarar japanerna dem i en privat låda som används som adressbok.
Efter att båda har läst varandras kort och memorerat titelskillnaden följer presenterationen
med anpassad artighet. Vid konferenstillfällen är det lämpligt att använda sig utav desu/masu
form för att inte råka kränka någon (Nissan Motor Co: 1984).
En uchi-grupp brukar främst räknas som ens persons familj och vänner. Men i det fall då
man arbetar och talar med en utomstående intressent så faller kollegor liksom chefer in i sin
uchi-grupp. Om man ponerar att man får ett samtal från ett annat företag som vill diskutera
affärer bör du tänka på ditt företag räknas som uchi-grupp och behandla Keigo’n därefter (Ide,
S. & Yoshida, M. 2001). Det andra företaget ses som en kund, alltså höjer man upp den andra
parten (Sonkeigo) medan man sänker företaget där man arbetar (Kenjougo). Rollerna ändras
tillbaka igen när man lagt på luren. Chefen tillhör ännu en gång soto-gruppen och då bör man
visa honom eller henne respekt genom Sonkeigo och adressera denne med sin titel.
Exempel på jobbtitlar (Nissan Motor Co, 1984: 24):
Kaichou Ordförande
Shachou VD
Buchou Direktör
Kachou /Buchou Dairu Avdelningschef
Kakarichou/ Kachou Dairi Gruppchef
Buin/ Kain Personal
När man talar till kollegor på företaget som har högre rang än en själv men som inte är ens
chef så passar det bra att lägga till suffixet –san på deras namn. Om du någon gång skulle
prata med ett annat företag om din chef bör du tänka på att vara artig mot din chef, men
samtidigt måste du ha i åtanke att när du talar med någon från ett annat företag så är det
15 Läs mer om detta på sida 12.
~ 26 ~
oartigt att behandla chefen med samma artighet som du visar det andra företaget (Goddard 2005:
221-223).
3.6.1 Sociala situationer
Olika sociala situationer kräver olika sorters Keigo. Nedan följer ett antal vardagsrelationer
där personen i högre position ändras beroende på relation.
Relationen mellan en kund och en säljare är speciell. Säljarna bör alltid sätta kunden i första
hand och i sitt tal måste de förhålla sig till Keigo oavbrutet, detta gäller inte kunden som kan
välja artighetnivå. Kunden är alltid den som värdesätts högst och tilldelas övertaget, därför
kan denne välja mellan att tala med vardagligt språk som ses som oartigt eller så kan denne
tala med artighet.
Kund: Kore wa ikura desu ka? /o-ikura desu ka? – Hur mycket kostar det här?
Det här part hur mycket frågepart / hon hur mycket frågepart
Säljare: Sore wa ichi-man-en degozaimasu. – Det blir 10.000 yen16
.
det (där) part 10.000 yen
När man behöver söka hjälp hos en läkare söker man rådgivning och befinner sig därför i
ett underläge. Efter undersökning informerar läkaren patienten om eventuell sjukdom.
Relationen mellan patienten och läkaren påminner därför om relationen mellan en lärare och
en elev där eleven är i underläge och tilldelas information av mästaren17
. Därför bör patienten
och eleven tala med Sonkeigo medans lärare och läkare kan tala med vanlig plain-form.
En intressant förändring har skett mellan dagens kommunalarbetare och de
kommunalarbetare som arbetade innan andra världskrigets slut. Dagens kommunalarbetare
talar till Japans medborgare som kunder eller klienter. De finns till för att tilldela hjälp och
utföra tjänster, därför måste de visa vördnad och respekt. Medborgarna befinner sig i samma
sits som vid kund-säljare situationen och kan därför välja sin artighet. Att dagens
kommunalarbetare ska visa vördnad och respekt härstammar från slutet av andra världskriget.
Före Shouwa-tiden och under början av epoken var rollerna ombytta. Förr var
kommunalarbetarna bland eliten, de ägdes av staten och bestod av herrar högt placerade i
16 Exempel tagna från Cliff Goddard
17 Både lärare och läkare kallas sensei som ordagrannt betyder mästare.
~ 27 ~
hierarkins pyramid. Förr ansåg man att ju närmre staten man arbetade desto mer troget tjänade
man landet och tilldelades därför större auktoritet jämfört med de vanliga medborgarna.
Kommunalarbetare kunde alltså för en viss tid sedan tala med neutralt språk utan någon
antydan på artighet eftersom det var medborgarna som hade lägre status.
3.7 Sammanfattning
I detta kapitel har Keigons utveckling presenterats ur ett historiskt perspektiv. Mombushou
har varit central i moderniseringen och när Kore kara no Keigo (1952) publicerades gavs
befolkningen en guide för hur den nya Keigo’n skulle se ut. Artighetsspråket förenklades
genom att eliminera de äldre avancerade formerna och skapa nya.
I Japans affärsvärld krävs inte bara korrekt Keigo, man bör även vara påläst om seder och
situationsanpassat betéende. Enligt Nissan Motor Co (1984) så är chansen för en utlänning att
lyckas med ett bra affärsavtal i Japan fem gånger så stor om de kan tala och förstå japanska.
Den yngre befolkningen har svårt att bemästra dagens artighetsspråk. Nuförtiden används
sällan Keigo bland ungdomarna, därför har de svårt att anamma artighetsspråket när de
påbörjar sin karriär. För att lättare komma in i arbetsvärlden beodras nyanställda att studera så
kallade ”How to”-böcker och större företag skickar nyanställda på kurs.
I dagens hierarkiska system står läkare över patienter, lärare över elever, chefer över
anställda och kunder över säljare. Lärare kan tala i den så kallade plain-formen till sina elever
men väljer ändå oftast att använda den lite artigare –desu/-masuformen, något vi ser även i
liknande sociala situationer.
~ 28 ~
4.0 Undersökning
4.1 Inledning
I denna kandidatuppsats har vi fått exempel på hur Keigo’n har utvecklats från Meijitiden.
Men kan man analysera och jämföra olikheterna i språket på ett mer bildligt sätt? Författaren
har valt att analysera ett historiskt TBS18
drama kallat Jin som utspelas i slutet av Edo-
perioden 1862. Dramat presenterar både en bild av hur Tokyo ser ut på 2000-talet liksom hur
den såg ut på 1800-talet, då staden fortfarande hette Edo. Detta ger kontraster liknande de som
författaren försökt att skildra i kandidatuppsatsens historiadel. Dramat skapades 2009 och
består utav 11 episoder. Därefter har även en uppföljare påbörjats 2011.
I och med att dramat producerats i vår tid kan man inte utgå från att producenterna lyckats
återskapa Edo-periodens japanska till fullo, men den ger en övertygande bild om hur
artighetsspråket kan ha sett ut när man jämför replikerna med japanska språkhistoria.
Dramat handlar om en hjärnkirurg vid namn Minakata Jin som jobbar på ett sjukhus i
Tokyo. I början av serien följer vi Minakata som utför en opereration på sin cancersjuka
fästmö. Efter operationen faller fästmön i koma och Minakata står handfallen. Två år passerar
och åskådarna följer läkarens stressiga arbete efter incidenten. En dag faller Minakata ihop
och vaknar upp i Edo, precis som han varit iförd kirurgkläder. Minakata stöter på stridande
samurajer och snart sätts Minakatas läkarkonster på prov. Åskådarna får följa Minakata när
han påbörjar sitt nya liv i Edo. Han som läkare lappar ihop befolkningen med knapphändig
utrustning och med nutida läkarkunskaper, något som förvånar 1800-talets medborgare.
Nedan följer en lätt rollista för att kunna hänga med i karaktärsbeskrivningarna.
18 Tokyo broadcasting system
~ 29 ~
Skådespelare Karaktär Roll Övrigt
Osawa Takao Minakata Jin Läkare
Ayase Haruka Tachibana Saki Minakatas assistent Dotter i
Tachibanafamiljen
Koide Keisuke Tachibana Kyotaro Samuraj Son i Tachibanafamiljen
Aso Yumi Tachibana Ei Hemmafru Moder i
Tachibanafamiljen
Toda Naho Tae Medelklassfru Moder till Kiichi
Izawa Masaki Kiichi Medelklassbarn Son till Tae
Takeda Tetsuya Ogata Koan Äldre respekterad läkare Upplärd av Holländare
4.2 Metod
Författaren har valt att studera de tre första episoderna med speltid på ca 180 minuter.
Undersökningen har fokuserats till karaktärernas roll i hierarkin och hur de förhållit sig till
dem. Språkliga undantag och eventuella frågetecken har tagits upp och diskuterats med en
japansk informant.
4.3 Undersökningens resultat
Genom Minakata erbjuds vi tittare ett intressant perspektiv på hur vi 2000-talister hade
kunnat uttrycka oss om vi erbjudits en resa tillbaka i tiden. Minakata på 2000-talet använder
oftast -desu/-masu till sina kollegor och då läkaren undersöker patienter använder han sig utav
Teineigo. När Minakata åker tillbaka i tiden ändras inte hans språkanvändning. Man hade
kunnat anta att han skulle påverkas av dåtida språkbruk men enligt dramat använder sig även
Edo-periodens läkare Ogata av samma sorts Keigo som Minakata nyttjar i vår tid.
I första episoden uttrycker sig Minakata på ett sätt som förbryllar en icke infödd Japan. En
sjuksköterska kommer in på Minakatas kontor och förmedlar att han har en patient väntades
på honom. Minakata svarar då ”Hai, sugu mairimasu” (Ok, jag kommer strax). Först och
främst tilltalar han en sjuksköterska som positionsmässigt står lägre än honom, sedan borde
inte en läkare bruka Kenjougo när en patient är inblandad. Enligt informanten så använder inte
läkare i dagens Japan Kenjougo när de talar till sjuksystrar, dock kan de använda Kenjougo till
~ 30 ~
en patient om denne är en högrankad person. I japanska kan man prata upp en person för att
visa denne respekt även om han/hon inte medverkar i samtalet. Möjligen är det så i detta fall
men det framgår inte i serien vilken patient det är som väntar på honom.
Hur används Keigo när två läkare talar till varandra? När Minakata och Ogata talar
sinsemellan använder de sig oftast utav den vanliga –desu/-masuformen. Författaren noterade
dock att när den äldre läkaren Ogata i läkarsituationer var ovetandes och befann sig i
underläge använde sig denne utav Teineigo samt till viss del Kenjougo. I andra avsnittet tar
läkarna sig an stadens koleraepidemi, Ogata svävar i ovisshet medan Minakata som är läkare
ifrån vår tid är välutbildad i området. Då Ogata söker rådgivning hos Minakata använder han
sig av vissa ord som kan ses som Keigorelaterade. Ordet gozonji (att veta) ses som ett
Sonkeigoord. Ogata använder detta ord ihop med den negativa plainformen –nai. Denna
ihopkoppling gör han möjligen för att inte uttrycka överdriven artighet. Det är svårt att veta
om läkaren tillämpar detta ord för att ”höja upp” Minakata eller om man förr använde sig av
ordet gozonji före det mer aktuella ordet shiru (att veta), ett ord som frekvent används i
dagens Japan. Då Ogata söker hjälp från Minakata använder han sig även av den artiga
formen Itadaku (att få) före det mer alldagliga ordet Morau (att få).
Familjen Tachibana är en rik familj där fadern var Samuraj. Sonen har också utbildat sig till
samuraj och efter att fadern gått bort har han tagit över högsta position inom familjen, något
som var vanligt under denna tid. Då Tachibanafamiljen är en rik och välutbildad familj
använder de sig ofta utav artighetskopulan de gozaimasu, en form man inte hör
medelklassfamiljerna använda i serien19
. I familjen hör vi även den äldre ändelsen nu20
som i
ordet wakaranu (vet inte /förstår inte), formen används endast av rika i serien därför kan man
anta att även detta begrepp enbart nyttjas av bildade människor under Edo-perioden.
Medlemmarna i Tachibanafamiljen använder oftast Sonkeigo och Kenjougo då de talar med
Minakata. Sonen står överst i familjen och får alltid sista ordet men trots detta tillämpar sonen
endel Keigo till sin mor, så som den artiga formen av jag, watakushi. Dottern står lägst i rang i
familjen och hos henne ser man ofta tillämpa artigt språk.
19
För mer information om detta kopula se sida 16 i denna uppsats.
20 Enligt informanten används sällan detta uttryck i dagens Japan, men i vissa fall kan man höra den äldre
genarationen använda sig av formen.
~ 31 ~
I första episoden skadas sonen i Tachibanafamiljen, Minakata försöker hjälpa honom men
modern tror Minakata vill skada hennes son ytterligare och visar en hotfull front. Trots dragen
kniv och hot om att mörda läkaren fortsätter modern tala med full artighet. Då författaren för
denna uppsats diskuterade detta med informanten kommenterade denna att trots ilska förlorar
en Japan inte sitt artighetsspråk. Även om man skulle avsky personen och denne står över sig
själv i hierarkin skulle det kännas fel om man inte talade Keigo till honom eller henne.
Informanten poängterar även att denna drama ska utspelas under Edo-tiden då hierarkin var
ännu stelare än den är idag, därför är det inte alls konstigt att modern fortsätter med Keigo i en
sådan situation. Trots detta konstaterande finner vi en situation i episod ett då modern frågar
läkaren om han ljuger om hans identitet.
”(...) Uso de ha nai desu ka” (...) Är inte detta en lögn?
Här använder sig modern plötsligt av desu och inte de gozaimasu. Informanten som också sett
detta drama berättar att de gozaimasu antagligen användes lika ofta som desu och masu förr i
tiden. De kopula som fanns förr i tiden har inte samma stora betydelseskillnad som de har
idag. Informanten belyser också att läkaren och familjen har en närmare kontakt i serien och
kanske är det därför modern kände sig bekväm med att använda desu. Frågan är då hur snabbt
japaner anses sig känna någon då de i serien känt varandra i ungefär en dag när detta yttrades.
Medelklassfrun Tae använder sig av –desu/-masuform till läkare, något som tydligt skiljer
språket ifrån överklassfamiljen Tachibana. Taes son som skulle kunna vara i sexårsåldern
talar konstant i plain-form. Om detta är för att han är för ung för att ha lärt sig artighetsform
eller om han känner att han vill uttrycka sig familjärt mot Minakata framgår inte.
~ 32 ~
4.4 Undersökningens slutsats
Jin är ett intressant fiction och tidshistoriskt drama som är lätt att följa med i. Utöver
japanskan som samurajerna hanterar så är språket lätt att förstå.
Författaren fann vissa undantag och besynnerliga uttalanden som inte följer den
grammatiska mallen. Det som författaren ansåg vara underligt hade dock inte informanten
reflekterat över, utan ansåg att språket föll sig naturligt. Som japan ter sig Keigoanvändning
otvunget21
och i pressade eller hotfulla situationer fallerar den inte. Trots att samhället
utvecklas så är artighetssprinciperna och hierarkin fortfarande betydande för japanerna.
Kanske är det därför som samhällets positioner verkar viktigare än personligt agg. För oss
västerlänningar kan det vara svårt att förstå varför man inte byter till vardagligt språk då man
känner sig stött. Detta hade kunnat vara en ytterligare markering för att markera sitt missnöje.
Jin är alltså ett TBS drama och mycket populärt bland den japanska befolkningen. Som
tidigare nämnts är det svårt att veta om Edoinvånarna faktiskt talade på samma sätt som i
dramat. Även om serien vunnit popularitet har säkerligen kritik framförts. Författaren har inte
funnit kritik om eventuell felanvändning av Keigo i serien.
För att få en ännu tydligare bild över hur språket användes under Edo-perioden kan man i
framtida forskning studera användningen av Keigo i exempelvis gamla pjäser.
21 I den bemärkelsen att de oftast förstår när de bör använda Keigo och inte.
~ 33 ~
5.0 Slutsummering
5.1 Diskussion
Det är svårt för oss människor på 2000-talet att förstå den förvandling som språket har
utsatts för. Om man tänker sig in i den japanska Keigoutvecklingen så var det alltså ett
språkråd som en dag sa till folket att de skulle börja prata på ett annat sätt. I nutida Sverige så
låter det ofattbart att någon annan skulle styra över hur man fick tala. Men svenska borde
någon gång också ha förändrats på detta vis.
Wetzels bok har varit en viktig källa i denna uppsats. Hennes bok är detaljrik och visar
Keigons utveckling på ett pedagogiskt sätt, men något som förvirrar i Wetzels text är att hon
först nämner Keigons uppkomst till 1995 i den japanska boken Nihongo hyakka daijiten
(Souseki och Ougai). Senare nämner Wetzel att begreppet Keigo användes istället för dagens
Sonkeigo i början av 1900-talet. När Kore kara no Keigo skapades på 1950-talet börjar den
japanska staten använda Keigo som begrepp för artighetsspråk. Efter konsultering med lärare
klarnade problemet något. Souseki och Ougai är författare från Meiji-tiden. Wetzel refererar,
något otydligt, genom Nihongo hyakka daijiten att begreppet uppkom med Souseki och
Ougai.
Två japanska böcker har beställts från Japan då de inte gick att tillgå i Sverige men dessa
hann inte fram i tid. Därför har författaren valt att studera den ena av dessa böcker via Google
Book och ge upp den andra av dem. Boken Business Japanese som har bidragit till
affärsdelen i denna uppsats är en brilljant textbok för affärsmänniskor som nyligen rest till
Japan. Nissan Cars Co har skapat en lätt introduktion till det japanska språket. Boken
presenterar japanska seder och traditioner som är elementära när man rör sig i de japanska
affärskretsarna. Då boken är skriven av ett vanligt företag så tilldelas läsaren unik information
av en direkt källa. Något som både har sina för och nackdelar eftersom företaget kan förmedla
information i vinstsyfte. Men det märks tydligt att så inte är fallet.
Författaren har efter eget huvud skapat de japanska översättningarna. Det är inte allt id det
går att översätta japanska ord till svenska, oftast ligger engelskan nämre, därför är arbetets
översättningar stundtals lite underliga. De olika språkrådens namn är snarlika och enligt
författaren svåra att översätta så de visar en betydlig skillnad.
~ 34 ~
Undersökningen skapades till en början efter det japanska dramat Anego som utspelar sig
under 2000-talets Japan. Faktan samlades ihop och dokumenterades men då denna uppsats
handlar om språkets utveckling under ett antal tidsepoker så föll det sig mer naturligt att följa
ett historiskt drama. Eller varför inte göra en jämförelse mellan Keigo i ett historiskt drama
och Keigo i ett nutida drama? Men för mycket tid gick till att dokumentera information från
Anego, det skulle inte finnas tid till att jämföra två olika serier. Jin är ett populärt drama som
utspelar sig under Edo-perioden, perioden innan Meiji. Genom att använda sig av detta drama
får uppsatsen även en inblick i epoken innan Meijitiden, på detta vis bildas en naturlig
övergång mellan uppsats och resultatdel.
5.2 Slutord
I denna kandidatuppsats har det japanska artighetsspråket presenterats och läsaren får en
inblick i hur man använder sig utav Keigo på Japanska. I historiadelen följer Keigons
historiska utveckling där forskare för japans utbildningsministerie, Mombushou har utvecklat
och moderniserat Keigo’n till hur den ser ut idag. 90-talets japaner önskade att Mombushou
skulle rätta till de problem som fortfarande existerar i användandet av artighetsspråk. Japan
har moderniserats och artighetsspråket behövde också uppdateras. Shingikai gjorde ett försök
till att skapa en guide som skulle ersätta Kore kara no Keigo. Men Shingikai misslyckades
och Keigo lämnades i samma stadie som det var på 50-talet. Då den japanska staten inte
kunde ge en klar guide till hur man bör använda Keigo i dagens artighetssituationer så
skapade företag och författare så kallade ”How to”-guider som används frekvent av
affärsvärldens nykomlingar.
Det är svårt att se hur framtiden ser ut för Keigo. Det är nu ca tjugo år sedan staten
misslyckades att förmedla nya förhållningsregler om Keigo. Frågan är om japanerna idag vill
vänta på en ny guide från staten eller om de ska fortsätta det artighetsspråk som finns. Mer
undersökningar och forskning krävs för att det japanska artighetsspråket ska kunna anpassas
efter dagens högteknologiserade samhälle.
~ 35 ~
Innehållsförteckning
Everaert, M. & Hasegawa, Riemsdijk, H. 2005.
Nobuko, Hasegawa. 32 Honorifics [Tillgänglig på Blackwell Reference]
Goddard, Cliff 2005. The languages of East and Southeast Asia.
OUP Oxford.
Hamada, Tomoko. 3. Chapter 9. The Anthropology of Japanese Corporate Management
[Tillgänglig på Blackwell Reference]
Ide, S. & Yoshida, M. 2001. 16. Sociolinguistics: Honorifics and Gender Differences.
[Tillgänglig på Blackwell Reference]
Ide, S. & Watts, R.J. 2005. Politeness in language: studies in its history, theory and practice.
Walter de Gruyter Gmbh & Co.
Nissan Motor Co. 1984. Business japanese : a guide to improved communication. Bonjin Co.
Sansom, George Bailey, 1928. An historical grammar of japanese. Oxford University Press.
Satouka Zuaki, 2004. Keigo * Kore ga seikai! Shiranai to haji wo kaku sekkyaku* Denwa *
Tegami 147 Bunrei. PHP Kenkyuusho. [Tillgänglig på Google Books]
Shibatani, Masayoshi. 1990. The language of Japan. S. 374- 380. Cambridge University
Press.
Wetzel, Patricia J. 2004. Keigo in modern Japan : polite language from Meiji to the present.
University of Hawai’i Press
Artiklar
Uechi, Jenny. 2008. Navigating the ”keigo”. Japan Times.
http://search.japantimes.co.jp/cgi-bin/fl20080729zg.html Sist kontrollerad, 12/5 2011
Ej nämnd författare http://www.japan-guide.com/e/e2129.html Sist kontrollerad, 12/5 2011
Ej nämnd författare http://www.japan-guide.com/e/e2130.html Sist kontrollerad, 12/5 2011
Ej nämnd författare http://www.japan-guide.com/e/e2124.html Sist kontrollerad, 12/5 2011
