Kläder och hantvek

Handledning till minnesväskan

Vi minns vårt 1900-tal ”Kläder och hantverk”

KLÄDER OCH HANTVERK

Innehållsförteckning - Minnesväska Vi minns vårt 1900-tal

”Kläder och Hantverk”

Faktablad • Handledning, minnesväska

• Reminiscensmetoden

• Genomförande av reminiscensmetoden

• Samtalsmetodik

• Tips på samtalsämnen

Föremål Tema ”Kläder och Hantverk”: Se föremålsbeskrivning

Tidningar Nio tidningar från 1938-1964

Böcker

Elva böcker

Ljud Två cd-skivor; Vårt 1900-tal del 1, Vårt 1900-tal del 2

Doft Lavendel och cigarrdoft

Smak Kungen av Danmark och Eukalyptus tabletter

Upplevelsealbum Album med bilder och gamla vykort

Texter Korta texter om livet förr, litteratur om livet under 1900- talet

Litteratur Isacs, L & Wallskär, H (2004). Låt minnena leva- en handbok i remini-scensmetoden. Stockholm: Gothia Gynnerstedt, K och Schartau M- B (2000). Reminiscensmetoden- tillämpad i äldrevården. Lund: Studentlitteratur


Föremål

Användningsområde

Damkläder med smyckeskrin: Galoscher, blus 1940 - tal, basker. Livstycke, ylle-strumpor. Blommig klänning 50- tal. Förkläde, klänning 60-tal, nylonstrumpor, kuvertväs-ka,studentmössa Smyckeskrin: Broscher, halsband, örhängen, man-schettknappar, ring, medaljong, sorgband

Från vardag till fest. Kläder och smycken från barn, ungdom och vuxentiden som min-nesväckare.

Accessoarer Dam: Locktång, papiljotter, parfymflaska, nipperask, al-byltablettask. Solglasögon i Mallorca fodral. Glasögon i svart fodral. Portmonä och plånbok med mynt.

Syn känsel och doft-minnen

1


Föremål

Användningsområde

Herrkläder med smyckeskrin: Vit herrskjorta 1940- tal. Väst, byxor. Mönstrad herrskjorta 50- tal. Hatt, keps, vegakeps. Brynja, badbyxor 60-tal. Pannband 70 –tal. Näsduk, slips. Smyckeskrin: Fickur, manschettknappar, krag-knappar, sorgband, medaljer

Från vardag till fest. Kläder och smycken från, ungdom och vux-entiden som minnes-väckare.

Accessoarer Herr: Santiago cigarrcigarett, corona cigarr, tobaksask. Glasögon i plåtfodral, solglasögon. Plånbok, skinn-pung med mynt och ransoneringskuponger.

Syn känsel och doft-minnen

2


Föremål Användningsområde

Textilhantverk: Örngott, spets, lavendelpåse, linneduk, ylleduk, duk i frivolitet, broderad duk, duk i näversöm, stramaljbroderi, duk orange virkad, pannlappar, krage,babyskjorta, bandgrind, barnhalsduk, sockor vantar, bildväv

Hantverksminnen, syn doft och känsel-minnen

Trä och metallhantverk: Träskål, skål rotslöjd, vrilskål, träsked, ljussläckare luffarslöjd, tennskål, lappsked, smörask svepteknik, svarvad träburk, näverprydnad, brosch rotslöjd, hängsmycke tennbroderi

Hantverksminnen, syn doft och känsel-minnen

3


Föremål Användningsområde

Tidningar och böcker: tidningar från 1944 – 66. Sång och läseböcker från 1946 - 89

Litteratur som minnes-väckare

Upplevelsealbum

Album innehållanden minnen i form av fo-ton, vykort, bokmär-ken, filmstjärnor

Cd-skivor: ”Vårt 1900-tal”. Del 1 och del 2. Tabletter: Olika smaker

Historiska återblickar i form av ljud och musik. Smakupplevelser

4


5


Handledning - Minnesväska Vi minns vårt 1900-tal

”Kläder och Hantverk”

Innehåll Minnesväskorna ”Vi minns vårt 1900-tal” finns i fem teman:

• Kök och nostalgi • Necessär och arbetsliv • Barndom och skola • Kläder och hantverk • Natur och Fritid

Minnesväskorna kan användas på många olika sätt och utgår från remini-scensmetoden (se separat faktablad). Reminiscens är en kommunikationsmodell som syftar till att tänka tillba-ka på tidigare händelser och skeenden i livet. Genom att stimulera min-nena via sådant som påminner om tidigare händelser kan man aktivera och bevara olika minnen. Metoden är inriktad på tidiga minnen som ofta finns kvar länge hos personer med demens. Via reminiscensarbete kan de få mer kontakt med sitt förflutna och därmed bli mer närvarande i nuet. Minnena som väcks kan stärka självkänslan, identiteten och skapa trygg-het. Materialet är tänkt att fungera som så kallade triggers; ”minnesväckare”. Väskan innehåller flera olika delar i syfte att stimulera olika sinnen. Föremålen i denna väska är uppdelade i ämnesområden:

• Klädpåse med damkläder och smyckeskrin samt accessoarer • Klädpåse med herrkläder och smyckeskrin samt accessoarer • Textilhantverk • Trä och metallhantverk • Böcker och tidskrifter

Tips på samtal kopplade till dessa finns i faktabladet ”tips på samtalsäm-nen”. Innehållet kan användas var för sig eller kombineras med varandra

Faktablad I mappen ”Faktablad” finns olika texter som kan användas som en infor-mationskälla för dig som leder reminiscensarbetet. I mappen finns också texter att använda för att skapa reminiscenser. Texterna skildrar olika de-lar ur livet och kan användas utifrån olika teman som till exempel som-marminnen, barndomsminnen, skolminnen och arbetsliv.

1


Muntliga berättelser som anknyter till en persons erfarenheter kan väcka minnen och få personen att berätta om egna upplevelser.

Ljud I väskan finns även två cd-skivor med historiska återblickar, musik, sport-telegram-, samhälls- och tekniknyheter som härrör från 1900-talets första del. Väskan innehåller även två kassettband med musik från Norr-botten. Musik kan vara ett sätt att hitta vägen till känslor och livsglädje och sången kan finna de glömda orden.

Doft För att stimulera doftsinnet innehåller minnesväskan en lavendelpåse och en cigarr. Förbered era träffar genom att ta med relevanta dofter som kan framkalla just de minnen som är aktuella för gruppen eller individen.

Upplevelsealbum I lådan finns även ett ”upplevelsealbum” som innehåller bilder, vykort, bokmärken att samtala kring. Delarna i albumet kan användas separat eller i kombination med något av föremålen. Om ni väljer att kombinera olika minnesväckare är det viktigt att tänka igenom valet så att den de-mente inte upplever det som rörigt.

Smak En metod för att väcka smakminnen är att t.ex. köpa in färska jordgubbar vid samtal om sommarminnen, eller att baka pepparkakor vid jultema. Baka mat- och kaffebröd som man gjorde förr och samtala om hur och när det bakades är också ett sätt att skapa reminiscenser.

Minnesväskan Minnesväskan är tänkt att fungera som en resurs, introduktion eller inspi-ration att fortsätta reminiscensarbetet på er arbetsplats. Med hjälp av väs-kan och faktabladen kan ni skapa givande reminiscensstunder och för-hoppningsvis kunna tillämpa metoden dagligen. Kom ihåg, denna handledning är endast en vägledning i reminiscens-metoden. Utforma ert eget arbete så att ni får ut så mycket som möjligt av samtalsstunderna. Använd de minnesväckare som passar just er eller samla ihop ett eget minnesmaterial utifrån de äldres livshistoria. Minnes-väskan kan även vara ett stöd för anhöriga i kommunikationen med sin närstående. Läs mer om metoden i faktabladet ”Genomförande av reminiscensmeto-den”. Lycka till!

2


Fakta om reminiscens Det engelska ordet reminiscence kan översättas med ”hågkomst” eller ”minne”. Reminiscens är en kommunikationsmodell som syftar till att tänka tillbaka på tidigare händelser och delar av livet. Bilder, föremål, musik och dofter kan användas som ”triggers” så kallade minnesväckare. Det bör finnas ett varierat utbud av minnesväckare eftersom olika perso-ner behöver olika typer av stimulans. Via sinnena väcker de associationer som kan stimulera en person att minnas sådant som hon eller han glömt för länge sedan. Med hjälp av reminiscens kan man möta människor med demenshandi-kapp på ett positivt sätt genom att man medvetet riktar intresset mot nå-got annat än personens handikapp. En viktig del i kommunikation med personer med demens är kunskap om den enskildes bakgrund. För vård-personalen är reminiscens en metod att lära känna de äldre bättre. Kun-skap om de äldre människornas livshistoria har stor betydelse för att den som vårdar ska kunna tillgodose de äldres önskemål och behov.

Metodens fördelar Metoden är inriktad på tidiga minnen som ofta finns kvar längre hos per-soner med demenshandikapp. Metoden ger personer möjlighet att åter-uppleva en tid då han eller hon var aktiv och frisk. Vid demenssjukdomar försämras korttidsminnet vanligen tidigt. Att minnas sitt förflutna kan få personen att känna sig tryggare, Thöja livskvaliteten, öka självkänslan och förstärka identiteten. Genom reminiscensarbetet får människor med demens kontakt med sitt förflutna och kan därmed bli mer närvarande och koncentrerade i nuet. Vårdpersonal får ökad kännedom om individen och större förståelse för personen. Anhöriga är viktiga resurser inom reminiscens genom att de kan ge vårdpersonalen en bild av personens levnadshistoria. Vid reminiscensaktiviteter i grupp kan de positiva effekterna förstärkas ge-nom att: • Personerna får uppleva samtal med varandra • De får lyssna och se andra, vilket stimulerar viljan att själva minnas och berätta • De blir sedda och hörda • De använder sina sinnen och sin kropp • Gruppledaren och övrig personal får större kunskap om deltagarna • Gruppen lär känna varandra bättre vilket minskar konflikter

3


Genomförande av reminiscensmetoden

Samtalet Den vanligaste formen av reminiscensarbete är samtalet. Muntlig tradi-tion, dvs. att förmedla information genom berättande från generation till generation är en gammal metod att bevara det förgångna. Reminiscens kan användas på många olika sätt. Metoden kan vara till hjälp för att fördjupa vårdpersonalens dagliga kon-takter med boende på äldreboenden genom: • Planerade reminiscensaktiviter i grupp • Individuella möten • Spontant i vardagen • Anhörighetsstöd

Förberedelser Innan reminiscensarbetet påbörjas är det viktigt att som vårdare försöka skaffa så mycket kunskap som möjligt om människan bakom sjukdomen. Vem är personen? Vilka intressen har personen? Vad har personen arbe-tat med? Var är personen född? Hur ser familjen ut? Med ökad kännedom om personens livshistoria är det lättare att föra ett meningsfullt samtal som bidrar till att hålla minnesfunktioner vid liv. Reminscensarbete framkallar många olika känslor varpå det är viktigt att vara förberedd och ha förmåga att hantera de känslor som kommer upp.

Enskilt eller i grupp Reminiscensarbetet kan ske enskilt eller som en gruppaktivitet, det vill säga det kan vara något som sker mellan en ensam vårdtagare och en per-sonalmedlem på en avskild plats eller så kan det ske mellan personer gemensamt i grupp. Reminiscensarbete i grupp syftar oftast till att minnas tillsammans eller för att utbyta minnen, vilket i praktiken ofta innebär att ett minne leder till ett annat. Genom att påminnas om olika händelser kan man ”friska upp” minnen som man trodde försvunnit. Grupperna bör vara små, väl-planerade och strukturerade. Mindre grupper skapar en tryggare atmosfär samtidigt som det underlättar för en dement person att följa med i det som sägs.

Allmänt eller specifikt reminiscensarbete Man kan välja mellan allmänt eller specifikt reminiscensarbete. Med allmänt reminscensarbete avses en metod där man använder sig av en mängd minnesutlösande symboler för att stimulera minnena. Föremål, dofter, bilder eller ljud sätter igång tankeprocessen som gör att man asso-cierar till tider och situationer förknippade med ”minnesväckarna”.

4


Med specifikt reminiscensarbete syftar man till omsorgsfullt utvald och bestämd användning av speciella ”triggers”, utvalda med relevans för de deltagande.

Förslag på användningsområde Minnesväskan är uppbyggd för att stimulera alla sinnen. Välj de minnes-väckare som passar för de deltagare som finns i gruppen. Dofter som på-minner om fritidsintressen och tidigare arbeten kan väcka många minnen till liv. Doft av nysågat trä för en snickare eller sågverksarbetare kan sti-mulera arbetsminnen liksom dofter av djur för en lantbruksarbetare. Doft av nylagad mat kan trigga igång minnen för en kokerska och på-minna om gångna tiders gemenskap runt matbordet. Såpa kan verka som en minnesväckare genom att påminna om städning och tvätt, parfym om högtidsdagar. Använd tidningarna och böckerna i minnesväskan och låt deltagarna få bläddra och titta på bilderna för att väcka intresse. Cd-skivorna kan väcka minnen genom att de innehåller ett brett spektra av historiskt material. Tänk igenom vilken eller vilka delar av dessa minnesväckare som kan stimulera minnen hos just din vårdtagare.

Praktiskt genomförande Det första steget i reminiscensarbete är att bestämma vilka som ska ingå i gruppen. Efter att gruppledaren bestämt gruppens sammansättning är det dags att besluta vilka ämnen som ska behandlas samt vilka ”minnesväck-are” som ska användas. Kom ihåg att inte använda för många sin-nesintryck åt gången. Börja gärna med en grupp på två till fyra personer. Genom att deltagarna inte blir så många blir det lättare för gruppledaren att se till att alla får komma till tals. Var om möjligt på samma plats varje gång eftersom per-soner med demens är i behov av organiserade aktiviteter för att strukture-ra dagen. Börja reminiscensarbetet med att samla gruppen och förklara vad sitt-ningen handlar om. Välj breda teman innan gruppen är van vid träffarna (exempelvis barndomen, högtider eller årstider). Sitt gärna i en ring utan bord så att ni kan avläsa kroppsspråket bättre. Försök att ha en tydlig struktur på mötet. Skicka runt, alternativt visa upp en minnesväckare och invänta eventuella reaktioner. Samtala om de minnen som dyker upp. Det är viktigt att gruppledaren stimulerar samtalet i gruppen allt eftersom de deltagande delger sina livshistorier. Det finns ingen fastställd mall för vad som kan kallas reminiscens. En utgångspunkt är att när människor tillsammans skapar upplevelser som för personen blir en bekräftelse på vem han eller hon är uppstår en reminiscensaktivitet. Se gärna faktabla-den om samtalsmetodik och tips på samtalsämnen för ytterligare informa-tion.

5


Samtalsmetodik Reminiscens är ett verktyg för att underlätta kommunikation. Följande är viktigt att tänka på då man kommunicerar med personer med demens-handikapp

• Använd ett enkelt språk

• Försök hitta flera sätt att säga samma sak

• Var så konkret som möjligt

• Var lyhörd för signaler som visar om personen förstått

• Skapa en tillåtande atmosfär

• Visa att du lyssnar och lägger på minnet vad personen sagt

• Avbryt eller rätta inte

• Tala långsamt med korta meningar

• Undvik frågor som försätter personen i en omöjlig valsituation

• Förstärk ditt tal med gester. Peka på det du talar om. • Om du instruerar om något, visa samtidigt hur det går till

• Förstärk det talade ordet med bilder

6


Tips på samtalsämnen tema ”Kläder och hantverk”

Samtalsämnen tema förälskelse, förlovning, frieri och bröllop:

• Var träffades ungdomar när du var ung? • Hur flirtade man? • Brukade ni skriva kärleksbrev? • Brukade du dansa? • Vilken frisyr hade du som ung? • Använde du smink? • Användes parfym och hårvatten? • Rökte både män och kvinnor? • Vilka kläder brukade du använda vid högtider? • Vad har du för bröllopsminnen?

Samtalsämnen tema arbete:

• Vad ville du bli när du var liten? • Berätta om ditt första arbete? • Hade du några speciella arbetskläder? • Trivdes du med dina arbetskamrater? • Hur var cheferna? • Var det arbetslöshet?

Samtal kring temat hantverk:

• Vilken typ av hantverk ägnade man sig åt när du var ung? • Vilka handarbeten gjorde dina föräldrar i hemmet? • Hur tillverkades kläder? Möbler? Leksaker? • Vad fick du göra på slöjden i skolan?

Referens Isacs & Wallskär (2004). Låt minnena leva- en handbok i reminiscensme-toden. Stockholm: Gothia Gynnerstedt, K & Schartau M-B (2000). Reminiscensmetoden- tillämpad i äldrevården. Lund: Studentlitteratur

7


Sören en liten by mellan Kalix och Töre Här levde man av jordbruk, jakt och fiske. Strömmingsfisket gav lite kontanter. Man saltade och sålde det som inte gick åt i hushållet. Kor fanns i nästan varje gård. En del hade får för att kunna spinna garn till stickning och vävning. Man fick tillverka allting hemma. De kontanter man fick in gick åt till att köpa de varor som man inte fick från jord-bruket, bl.a. fotogen. Elektriskt ljus fanns inte förrän 1937 – 38. Under 30– och 40- talet byggdes en del nya gårdar och folkmängden ökade rätt mycket på grund av att det föddes många barn. Männen arbetade vid sågen i Törefors under sommaren, men vintern fick de mestadels gå utan arbete eller ta skogsarbete. Några hade arbe-te även under vintern i fabriken i Törefors. Kvinnorna hade fullt med arbete hemma. Det var aldrig fråga om att ge sig ut i förvärvsarbete annat än något dagsverke inom byn till exempel med tunnbrödsbak-ning. Då höll man på från sex på morgonen till sju på kvällen för 50 öre dagen. När sågen i Törefors lades ner blev det sämre med arbete. Ungdomar-na kunde inte längre bo kvar i byn. En del fick arbete i Luleå, men många fick åka längre söderut. I Stockholm fick flera jobb, men näs-tan alla längtade hem och uppehöll kontakten med hemmet i Sören. När jordbruket var som mest blomstrande hade 33 hushåll kor, men dessa lades ner allt eftersom. År 1970 fanns endast tre hushåll med kor. Posten kom två gånger i veckan. En handlare som fanns i byn sålde de viktigaste matvarorna som mjöl, socker, kaffe och saltfläsk. Några färskvaror kunde man inte ha hemma eftersom det varken fanns kyl- eller frysanläggningar. De som hade djur att slakta, saltade och torkade köttet. En bonde tog upp order på varor åt byborna. År 1963 byggdes en väg mellan Påläng och Sören. Då blev det livlig trafik mellan Kalixbyarna, Luleå, förbi Sören. Referens Norrbottens Bildningsförbund (1979). Norrbotten berättar. Luleå: länstryckeriet.

1


Något om vår gårdshistoria Huset byggdes av Emil Fyren och Johan Johansson. Huset byggdes år 1934. Materialet köptes av Oskar Lantto. Huset kostade 1 940 kr. De tog ritningar från egnahemsnämnden i Luleå. Min syster Ann- Mari föddes då de höll på att bygga huset. Det var sommar så det gick att bo i ladugården tills huset blev byggt. De flyttade in vid midsommar år 1934. De tyckte att det var bra att flytta till det nya huset för det var så kalla rum i det som de bodde i förut. Pappa har själv målat inne och utanpå huset. Referens Bygdespegeln (1950) Maj – Britt Larsson

2


När elektriciteten kom till byn Dokkas Det var mörker i byarna. Endast fotogen - lampor och enstaka storm-lyktor var den enda belysningen för befolkningen. Men den 22 dec 1936 fick vi det nuvarande härliga lyset, som vi många gånger klagar på. Mamma berättar att hon hade lampan påslagen och det blev härligt ljust och det i hela huset. Fotogenlampan var ett sken blott. Den julen blev en ljus och strålande jul. Referens Bygdespegeln (1950) Dokkas folkskola.

3


Kooperativa År 1939 började man bygga kooperativa och 1940 öppnades butiken i Junosuando. Butiken är 7 x 7,5 m. Butiksinredningen har målats i ljusa färger och butiksinventarierna består av en våg av rostfritt stål, den är självräk-nande, köttkvarn av rostfritt stål och år 1951 blev det ett kylskåp som drives med elström. Så finns det skärmaskin, kassaregister. Kaffe-kvarn av märke Hugin. I kooperativa säljer man specerier, kläder, skor, fodervaror, byggnadsmaterial, jordbruksredskap. En del verktyg, husgeråd, frukt, matvaror och alla veckotidningar från pressbyrån. Omsättningen var 1951 omkring 250.000 kr. Butiksföreståndaren he-ter Enar Lundström. Han kom hit år 1948. Referens Bygdespegeln (1950) Nilivaara Folkskola.

4


Vad vi minns från vår första skoltid När vi började skolan så hade vi Berta Fahlström som lärarinna. Hon hade kommit till byn 1939. Vi var 12 elever som började samtidigt, det är vi som nu slutar i år. Det var så roligt att räkna och skriva. När vi fick A.B.C. boken var det trevligt och så sa fröken att vi fick ha dem. Vi brukade ha gymnastik 3 timmar i veckan då, det minns jag. En gång när det var vackert väder så gjorde vi en utflykt till en äng och fröken hade en hund med sig. Det blev ingen tävlan för det var så skojigt att springa efter hunden. Fru Fahlström flyttade härifrån 1946, så fick vi en ny lärarinna i slutet av terminen hon hette Frida Ranta. Rune L Jag minns inte riktigt säkert men jag tror att det var fröken som ropade upp våra namn när vi började skolan. Gullan kände jag mest för vi hade ju bott alldeles i närheten av varandra men inte visste vi vem som var Birgit, Sune, Svante och Tage. Psalmen 56 lärde vi oss först, den timmen hade vi rättskrivning och när man blev färdig så fick man ta en psalmbok och börja läsa på psalmen 56. En gång fick jag låna en bok av tant Hilda där det stod om tre flickor som skulle gå och mjölka sina kor. Maj- Lis Nilsson Jag minns när jag skulle första dagen till skolan. Jag hade en röd klän-ning på mig som mamma hade sytt. Flaggan var hissad. Jag ville inte gå ensam utan mamma måste följa med mig. Jag kände bara Maj – Lis och Ingrid av flickorna. Utav Pojkarna visste jag alla utom Svante och Rune. Varje gång på morgonen jag skulle till skolan frågade jag mamma hur mycket klockan var. Skolan började då 10 min i nio. Jag gick alltid precis halv nio. På examen då vi gick i 2:an frågade fröken vad vi skulle göra om vi fick se katten komma på råttan, råttan på re-pet osv. då var det bara Erik som räckte upp handen. Han svarade: ”Skratta” Tuttan När jag kom till uppropet kom jag med min syster Irene. Jag var blyg, när jag kom till skolsalen, fast jag kände ju Ingrid, Birgit och några till. Det känns så högtidligt att sitta i bänken. Först tordes vi inte röra på oss, vi satt alldeles stilla. Hjördis och jag hade en dag tappat våra mössor, vi leta överallt på skolgården men kunde inte hitta dem. När magistern hörde att vi hade tappat mössorna sa han: Ni ska hålla reda på era saker. Jag tycker att det var hemskt otrevligt när magistern var arg på oss, vi kunde ju inte göra någonting åt att mössorna kommit bort. Hjördis och jag gick hem utan mössor fast det var kallt. Nästa dag när vi kom till skolan fick hela klassen leta. Maj- Lis, Hjördis, Tuttan och jag gick ut på landsvägen. I ett hörn vid Frans Olofssons staket låg en säck med ruttna potatisar, och där låg våra mössor. Gullan

5


Min första lärarinna hette Berta Fahlström. Hon var ganska lång till växten och hade svart hår. När jag började skolan 1945 var hon 42 år gammal. Hon var alltid snäll mot oss. När vi hade utflykt ibland på vintern, och hade glömt sparken hemma lät hon oss sitta på hennes spark, det hände någon gång att det var fem på samma spark. Tage Vi jagade en gång råttor under bron. Alla pojkar skrämde råttorna till Felix han var slaktaren och skulle slå ihjäl råttorna. Erik Referens Bygdespegeln (1950) Nilivaara Folkskola

6


Kvinnornas hemslöjd Förr i tiden gjorde kvinnorna själva, vad som behövdes i hemmet. Får hade de själva, och av fårens ull spanns tråd, som sedan användes till att väva olika slags tyger t.ex. vadmal. Av vadmal syddes byxor av olika slag. Nästan alla tyger vävdes hemma, och alla kvinnorna sydde alla kläder åt hela familjen. Tyg som skulle användas till sänglinne, vävde de också själva av lingarn, som de själva hade berett av lin. Linnet väv-des av oblekt garn, men när solen om våren var uppe, hängdes linnet ut för att blekas. Under mörka höstkvällar och vinterkvällar satt husmodern och flick-orna och stickade strumpor och vantar till de sina. Referens Bygdespegeln A.L (1950) Svartbyns Folkskola

7


Om tillverkningen av Lovikkavantar Den som först började sticka vantar var en kvinna – Erika Aittamaa. Hon hade många barn och kreatur. Hennes man var skogsarbetare. När maken kom hem vid ett tillfälle hade ett vantpar slitits ut helt och hål-let. Erika hade mycket att göra men sent på kvällen kardade och spann hon en ylletråd som blev tämligen kraftig. Därefter stickade hon ett par vantar som blev ovanligt tjocka. Sedan hon tvättat dem tyckte hon att det var alltför styva, men hon märkte också att om man lade dem på knäet och bultade på dem med en käpp medan de ännu var blöta, då blev ullen mjuk. Hon skickade vantarna med sin man. En lappman fick se vantarna och då han fått höra vem som gjort dem beställde han sig också ett större antal och började sälja. Erika började nu tillverka vantar för avsalu. Men nu bultade hon dem inte utan hon kardade vanten med en karda och på så sätt föddes Lovikkavanten. Vantarna tillverkas numera i trakterna kring Lovikka, man har även börjat sticka mössor och sockor av samma lovikka – tråd och de är verkligen varma. Referens Norrbottens Bildningsförbund (1979). Norrbotten berättar, Luleå läns-tryckeriet.

8


Hantverk och småindustri År 1914 kom Oskar och Wilhelmina till Högsön. De hade då fem barn. Axel, Linnea Anna, Rakel och Rut. Under det första året bodde de på Fårholmen, sedan flyttade de till Högsön. Familjen kom från Båtskärsnäs, där Oskar arbetade på sågverket sommartid. På vintrarna då sågverket stod stilla gjorde han möbler. Dessa kunde han sedan säl-ja då folket fick arbete och inkomster. Hemmanet i Högsön var Wil-helminas barndomshem. Hennes far Axel avled i unga år och modern Maria fick lämna gården till försäljning. Oskar fortsatte nu vid sidan om jordbruket med sitt snickeri. Då hade han endast handdrivna maskiner till hjälp. Wilhelmina arbetade förut-om hemarbete, med sömnad till ortsbefolkningen. Hon sydde får-skinnsarbeten, fällar, pälsar samt kläder mm. År 1916 föddes sonen Sven och 1918 sonen Göte. 1939 fortsatte Sven hantverkstraditionen med att börja inköpa tidsen-liga träbearbetningsmaskiner och bygga större arbetslokaler. Genom samarbete främst med Norrbottens hemslöjd men även med Företagar-föreningen blev det möjligt att erhålla arbeten som passade företaget, bla. tillverkades hörnskåpar som Hemslöjden sålde. Fram mot femtiotalet när all bebyggelse skulle genomgå allmän för-bättring, blev efterfrågan på snickerier större och större. Sven drev snickeriet i drygt 50 år och sista åren gjorde han mindre snickerier, reparationer, glasningar och maskinbearbetningar av trä. Omkring 1943 började Göte med vatten och värmeinstallationer som han bedrev i Högsön fram till 1960, då han flyttade till Råneå och fortsatte där i samma bransch. Referens Sven Riström (1989)

9


Skomakaryrket Förr i världen fanns ingen yrkesvägledning. Arbetstillfällena var det inte något överflöd på, åtminstone inte i början på 30 – talet. Det fanns några som valde att bli hantverkare av något slag. I nästan varje by skulle det finnas en skomakare. Alla hade inte en egen verkstad eller bedrev sitt yrke på heltid. Att laga skor kunde vara en deltidsysselsätt-ning. Under dagens lopp kom rätt mycket folk. Man ville hämta skor och lämna skor. Arbetet bedöms ibland med beröm, ibland med någon kritik. För det mesta var man belåten för utfört arbete. En och annan kund gjorde sig tid, rökte en pipa och diskuterade dagsläget. Den här dagen kom Ådalskravallerna upp. Som åhörare fick man lära sig en del om arbetarförtryck, kapitalism, bolagsvälde, strejkbrytare mm. På eftermiddagen kom det in två män. De var arbetsklädda och kom inte för att hämta eller lämna skor utan ville komma överens med min farbror om rävjakt efter veckans slut. På detta sätt skred dagen fram. Även om det kom mycket folk kunde vi arbeta med vårt. Vi hann med en hel del. Det var inte nutidens jäkt över arbetet. En skomakare var en hantverkare och i hans verkstad kunde nyheter förmedlas. Där kun-de även det kommunala livet avhandlas. Referens Norrbottens Bildningsförbund (1979). Norrbotten berättar. Luleå Länstryckeriet.

10


Kläder och mode 1910 – talet utmärkande drag

• S – silhuett med tydligt marke-rad midja

• Hatten är en statussymbol och bärs även inomhus

• Håret är långt och uppsatt • Ofta hög krage med knäppning • Skira spetsar både på plagg och

sjalar • Fotsida klädnader • Nätta skor med liten insvängd

klack

• Från 1910 -1920 bär herrar ljusa damasker

• Mannen röker pipa.

1920 – talet • Rak siluett med lindad byst • Klockhatt, rundkulliga hattar

med mindre brätten • Strutsfjädrar och långa pärlhals-

band på fest • Midjan är låg, gärna markerad

med ett hängande skärp. • Kjollängden stannar vid knäna • Geometriska mönster • Hudfärgade nylonstrumpor • Skorna blir mer synliga

• Männen bär hatt och kosty-men är dubbelknäppt

• Tweed väst och golfbyxor..

1930- talet

• Kläderna följer kroppens former istället för att förvränga den • Hattarna är fantasifulla i färg

och form • Hela baddräkter både för kvin-

nor och män. • Mönstrat populärt för klänning-

ar och dräkt • Skråskuret tyg • Blixtlåset kommer 1933. • Kjollängden blir lite längre • Dambyxorna börjar synas i

sportsammanhang • Ofta klumpiga skor med stadig

klack

• Männen bär kraftiga tweed-rockar över kritstrecksran-diga kostymer

• Hängslen istället för livrem • Skjortan öppen hela vägen

fram och med en fast krage

11


1940 – talet • Markerade former, breda axlar

smal midja synliga höfter • Hatten fortfarande viktig • Röda läppar • Kortare kjolar på grund av tyg-

bristen i krigstider • Långbyxor med vidd i benen

och hög markerad midja • Kraftiga skor med ännu stadiga-

re klackar än på 30 – talet

• Som arbetsdräkt blir overal-len vanlig för män.

• Svingpjattar, unga män bär långa kavajer och bredbrät-tade hattar.

!950 – talet

• Hattarna börjar försvinna • Gärna yppig byst som bär upp

den feminina stilen • Vidjesmala midjor blir modernt

som kräver korsett. • Kjollängden åker ner ett snäpp

och döljer knäna • Accessoarer som handskar

smycken och caper är viktiga • Pumps med smal klack blir

decenniets sko

• Unga män börjar bära t – shirt, kort läderjacka och jeans

• Myggjagare

1960 – talet

• A – siluett kommer på modet, enkel och rak.

• Stylade frisyrer • Mönster dominerar stort som

smått • Färggranna kreationer är mer

regel än undantag • Färgade strumpbyxor • Skomodet är allt från smala

pumps till höga stövlar

• Ungdomarna bär militär-överskottskläder och foträta skor.

• Polotröjan slår igenom.

• Jeansen erövrade världen på 1950 – talet och från 1968 blev det ett massfenomen.

• Unisex – kläder ett måste för den unga generationens par som bär till exempelbyxdressar.

12


1970 – talet

• Galna kombinationer • Pannband • Glittrande plagg • Stora bälten • Västar bärs enligt unisexmodell • Kjollängden varierar från obe-

fintlig till hellång • Utsvängda byxor

• Ungdomar bär mahjong kläder i velour och gul och blå jeans.

1980 – talet • Extrema axlar • Grälla färger ceriserosa och

kornblått • Solbränd hy • Stora smycken, guldaccessoarer • Smala höfter • Knäkorta kjolar

Referens: Kropp och Kläder Klädedräktens konsthistoria R.Broby Johansen (1991) Vintage en stilguide till vintagemode M. Birde (2009)

13


Nyårsafton på Kukkola Folkets Hus Vid tretton års ålder vill Karin, min kamrat i granngården, och jag lära oss dansens invecklade turer. Utan den kunskapen vågar vi oss inte till Folkets hus i Kukkola med pärlsponten på väggarna, de talkade golv-plankorna och gjutjärnskaminen. Vi övar oss till musik från en raspig vevgrammofon. Jag minns tonerna från en finsk tango: ”Onko onni unta vain…” (är lyckan blott en dröm…) När vi ska ut och roa oss far vi till Kukkola, Karungi och Torneå. Även Fredriksro utanför Haparanda är ett populärt dansställe. Vi ser fram emot jul-, nyårs- och påskdanserna. Då återvänder ungdomar som arbetar eller går i skola på annan ort, hem till byn. Till jul önskar jag mig alltid en ny klänning. Jag far till stan och köper tyg på Diamants eller Lövroths affär. Hos sömmerskan Inger Kattila-saari studerar jag modejournaler och får sedan hjälp med att förverkli-ga min drömklänning. Thores trio från Båtskärsnäs är ett populärt dansband. När de spelar upp till vals, foxtrott och tango är det svårt att sitta still. Även hambo och schottis får benen att spritta. Signe, Karin, Elsa och Essy sitter och småpratar på bänken. Uppe på dansgolvet är Gösta, jag Frideborg, Lennart, Bertil, Vanja och Jorma. Vi flickor är nylagda i håret. Pojkarna har pomada eller vattenkammat hår och nypressade byxor. Nyårssmällar är för oss ett okänt begrepp – i dansens virvlar kastar vi serpentiner på varandra. Referens: Min barndom i Tornedalen 1940 – talet i målningar. Hjördis Piuva – Anderssson.

14


Samiska minnen Ni gamla, snälla vajor. Er minns jag. Ni som lät er fångas av små barnhänder, följde deras små steg för att bindas vid närmaste träd, där mödrarna mjölkade skvättar av fet mjölk. Mjölken som gav oss god kaffeost som byttes eller såldes åt bönderna till höbärgningskaffet. Mjölken torkades i renmagar över kåtaelden för att bli vinterkaffets delikatess. Mjölken som gav oss vassla till getamjölksgröten under sommarkvällarna. Under tiden behövde vi inte gärden omkring hjorden. Den naturliga hjordinstinkten höll er samman. Tack vare att ni var tama så var aveln och utgallringen möjlig och rentjurarna, härkarna och vajorna var be-tydligt större än dagens renar. Du lilla ren, förr var ni våra vänner. Nu är ni bara slaktvikt, en massa kroppar. Då gavs ni i utbyte mot vårt livs förnödenheter och små gläd-jeämnen. Jag minns ännu, från den tid jag var ung. Den tiden då hjor-den lydde människorna, de som nu är gamla. Rökarnas granrisbolmande moln och skira slöjor lade sig på marken där hjorden vilade och krävde allehanda flygfän innan den bredde ut sig över myrens tuvor. Det luktade granris, kåda, torv och dynga mel-lan kaffedoft och torkad renost. Kaffeelden var den samlingsplats för alla som trånade eldens rök. Folk, hundar och renar i en enda röra. Det var bara att var en höll reda på sig. Kaffegrejor, svansar och ben. Referens Norrbottens Bildningsförbund (1979). Norrbotten berättar. Luleå Länstryckeriet

15


Sameslöjd Sameslöjd är föremål som är tillverkade av samer och som grundar sig på lapsk hemslöjdstradition. Det har sina rötter i genuin samekultur. Mannen och kvinnan tillverkade olika föremål. Vid sidan av matlag-ning och annat sydde samehusmodern kläderna. Kvinnligt arbete:

• Banden till samedräkten som vävs med en liten vävsked, gjord av horn. Banden används som kantband och prydnadsband till kolten eller till skärp.

• Tennbroderierna används till att pryda dräkten med men

även till seldon som man ville göra extra vackra. Att dra tenn är en svår konst. Man drar tenn genom en hornskiva med fina-re och finare hål. När man till sist fått fram en mycket tunn tråd spinns den med en slända i spiral mot en sytråd. Spiraltrå-den sys sedan med mycket fina stygn fast i kläderna.

• Renskinnet är ett viktigt slöjdmaterial. Lappskor med skinnet

kvar är vinterskor och sommarskor gjordes av garvat renskinn.

• Sentråd tillverkades av renens ben och ryggsenor. De använ-des vid skinnsömnad. Tidigare flätades bälten, tömmar, rep och lasson av sentråd.

• Rotslöjd användes för tillverkning av korgar, askar, brickor,

skålar, fat, ostformar, flaskor med nästan vattentät flätning. Materialet togs vanligen av björk eller granrötter. Björkrot för finare arbeten eftersom det inte gav någon bismak.

• Näverslöjd syddes ihop med rottrådar eller nitades. Av näver

tillverkades burkar, ostkorgar, skrin, dosor och bägare. Manligt arbete:

• Trä och horn var männens slöjdmaterial. Männen tillverkade skidor, seldon, pulkor, knivar, kosor, mjölkkärl och andra tyngre bruksföremål. Allt man gjorde försågs med vacker or-namentik som skars ut med kniv. Sedan fylldes skårorna med albark som gnuggades in i skårorna. Råmaterialet var främst björk men för vissa föremål användes gran, furu, rönn, al och sälg.

Referens Sa’pmi förr och nu Samernas liv under 60 år. (2007). Bert Persson. Kultur och utbildning Riksbankens jubileumsfond. Samernas liv. (2000) Rolf Kjellström och Carlsson bokförlag form.

16


Farväl barndomshem Där som sädesfälten böjde sig för vinden, och där mörkgrön granskog lyste bakom dem står en herrgård nu i stället invid grinden, för den stuga som då var mitt barndomshem. Där Damelin och Rosa gick och beta nu ej klöver växer blott en tuva här och var. Där nu murkna häs-sjestolpar står och lutar allt i träda är och sorgsna vi det skåda kan. Ladugården den står tom och övergiven, ej ett kreatur den mera hysa ska. Där det förut mua uti många körer, är så tyst och stilla ej en skälla höras kan. Gamle Svarten han i stallet stod och trampa men hans tid är också förbi. Han tjänat oss med sina krafter starka, nu ett minne blott man kan se. Nu små björkar växa uti dikesrenen där det förut utav timotej var grönt. Vi i skördetid ej mer behöver svettas, nu vi stadsbor är och har det ganska skönt. Jag blott minnen har, av barndomshemmet som av kärlek till oss barn det flödade, dit en tacksamhetens tanke nu jag sän-der till den kulle där de kära vila nu. Referens John Holmström Norrbottens skrivare

17

Documents

Kläder och hantvek