Embed Size (px)
DESCRIPTION
Nytt nummer av Krattan, som även trycks på papper i A5-format. Prenumerera via hemsidan.www.krattan.se
Citation preview
Nummer 6/2013
Årgång 26
Pris: 40 kronor
Det har åter varit dåligt med snö, den kommer efter jul, som mest i
februari. Denna bild hade Kristina Eriksson och Hans Magnus
Meincke i Sala som julkort för några år sedan. Kristina ritade med
en vante på ett snötäckt vattenhål i skogen. Detta påminner mig
om alla skogsturer jag inte hunnit med i höst. För några år sedan
gick jag och plockade tranbär efter första frosten. I höst gick min
mesta tid åt till teaterrepetitioner.
Den som vill se fler av Kristinas bilder och har internet kan söka på
www.mimasbilder.blogspot.se
Trots svårigheterna med att sammanställa detta nummer av
Krattan, så kommer tidskriften ut även i fortsättningen. Du kan
skicka dina texter till [email protected]
2
Redaktören har
tappat ordenVarje gång jag skall skicka ut ett nytt nummer av
Krattan påminns jag om alla prenumeranter, när jag
drar ut och klistrar på adressetiketter. En del har varit
med länge. Genom åren har en del fallit ifrån och
andra finns inte mer i jordelivet. Själv har också jag
hållit på länge och ser Krattan, som ett av mina vik-
tigaste “sociala media”.
Genom Hertsö Teater har jag kommit i kontakt med
begreppet Community Theatre – Gemenskapens tea-
ter. Något i den riktningen skulle Krattan kunna bli
eller kanske är vi det redan?
Problemet med detta nummer är att datorn jag gjort
Krattan i kraschade för en månad sedan och allt som
var färdigmonterat försvann. Sedan dess har jag inte
haft något eget Pagemaker-program att arbeta med.
Till och med alla etiketterna försvann varvid jag dock
fick hjälp för någon vecka sedan av prenumeranten
Karin Svalander utanför Helsingborg, som skrev eti-
ketterna för hand och av Ulla Lyttkens fick jag en
gammal dator.
Denna tankeställare gör att jag tänker på vad jag ska
göra, för att utveckla tidskriften. Jag har tappat orden
och vet inte ens hur jag ska göra för att få detta mate-
rial på en PDF-fil till tryckeriet. Med Katrin Öhgrens
hjälp lyckades det till slut.
Det mesta har krånglat och nu koncentrerar jag mig
på att göra numret klart.
Först skämtade jag om att skriva allt för hand, som
före Gutenbergs tid. I alla fall hade jag kunnat skriva
ges ut av Bror Kajsajuntti.
Den är en idéell kulturtid-
skrift, som helt förlitar sig på
prenumerationer.
Krattan tar in texter och bil-
der från alla som skickar in,
men betalar inte ut andra ar-
voden än ett medarbetar-
exemplar av tidskriften.
Prenumeration kostar 200
kr/år och är löpande, vilket
innebär att du får 6 nummer
oberoende av när på året du
betalar in. Du kan även be-
tala för en längre period.
Betala till Krattan/Bror Kaj-
sajuntti personkonto 511120-
8996 på Nordea, clearing-
nummer 3300. Betalar du
per internet, ska du klicka på
“annat konto”. Likande möj-
ligheter finns på alla banker.
Du kan även prenumerera
via Krattans hemsida:
www.krattan.se Det är viktigt,
att du skriver tydlig avsän-
dare, i annat fall går betal-
ningen inte att spåra. Skriv
gärna ett följebrev till:
Redaktör och ansvarig
utgivare är: Bror Kajsajuntti
Gösgränd 1, 974 52 Luleå.
Telefon: 0920/660 16.
Krattan är tryckt på Kopie-
ringsservice AB i Bensbyn,
Luleå i december 2013
ISSN: 1650 - 9110
3
De stilla stundernaDe stilla stundernaspeglar dina drömmarnär mörkret smyger framoch regnet sjunger höstenslågmälda sånger.
De stilla stundernahar stänk av vemod.Minnen, så skörasom gula, vissnande höstlöv.
De stilla stundernaläker såreni din själ,väcker på nyttdin livslustoch ditt framtidshopp.
Märta PetersonValbo
Bild: Berit Gabrielsson, Piteå
omslagssidan för hand för attpå så sätt hedra handsti-
len, som är utrotningshotad.
Då tänkte jag på prenumeranterna, som jag tror vill
ha krattan på traditionellt vis. Dock behövs det för-
ändringar. De får dock vila till nästa nummer.
En del av läsarna tycker, att jag själv borde skriva
mer i tidskriften. Det har jag tänkt på. Det trevliga är,
att få alla andras artiklar. När jag går igenom även det-
ta nummer, märker jag att alla andra också får sagt,
det jag vill ha sagt. På det sättet blir tidskriften rikare,
när fler röster får skriva eller skapa bilder, som för-
stärker texternas karaktär.
Bror Kajsajuntti
Inblick:Idag är det första Ad-
vent. Det blir ingen jul-
skyltning på stan, som jag
tidigare brukade åka till
när pojkarna var små. Då
var det självklar, att vi be-
sökte brandstationen för
att dricka kaffe, saft och
äta pepparkakor, tittade
på brandsläckning, deltog
i en tipspromanad och på-
mindes om brandvarnare.
Istället kommer jag att gå
på repetitioner för pjäsen
Gastkramad med Norra
Folkteatern med premiär i
april 2014. Där spelar jag
en dement greve, vars far-
fars-farfars-farsfars-far
blev mördad av sin hust-
ru, som sedan hängde sig
i ljuskronan.
Därefterkommer jag att
göra det sista för att kun-
na lämna in detta nummer
av krattan till tryckeriet på
måndag i samband med
att jag åker till bokcirkeln,
där vi läser Alice Munros
novellsamling “För myc-
ket lycka”.
Med detta önskar jag
alla en trevlig helg med en
önskan om att ni börjar
förbereda odlingsäsongen
för nästa år.Byprofeten
4
Tystnadens hand
Jag hör dem komma, hör skrik
och kommandoord skarpt flyga mel-
lan husfasaderna. Ut, ut, ljuder det
mellan skriken av skräckslagna män-
niskor. Jag kan för mitt inre se havet
av upp sträckta armar mot himlen, i
undergivenhet och i böner, till den
makt de förlitar sig på.
Mitt barn skrattar och gurglar. Jag
sliter av mig sjalen och täcker hennes
huvud för att dämpa ljudet. Hon fäk-
tar med armarna. Skrattet blir till
ilskna skrik. Snabbt blottar jag mitt
bröst, trugar henne bröstvårtan,
slappnar av då hon griper det. Med
sjalen torkar jag svett och tårar ur
mina ögon.
Mörkret i gömslet fördjupar den dagliga ångesten inför räderna. Den är som
en cancersvulst inombords, nästan kännbar med fingrarna. Den växer i bredd
och djup efter varje tillfälle i krypinet.
Barnets sugande lugnar mig och med slutna ögon försöker jag minnas tiden
innan motsättningarna blev till öppen konflikt. För varje gång jag sitter här är
den tiden längre bort och minnena suddigare.
Tunga kängor närmar sig min bostad. Kroppen spänner sig till full vaksamhet,
vågar knappt andas när stegen närmar sig garderoben. Barnet sparkar i protest
mot min hand, som håller hennes huvud mot bröstet. Hon försöker dra sig un-
dan. Jag håller stadigare för att hindra hennes protester då garderobsdörren öpp-
nas. En glimt av ljus syns genom den falska väggen och våndan stryper min and-
ning. Tiden stannar. Kallsvetten klibbar vid huden.
Ett kommandoord och soldaten avlägsnar sig med ett ord - Ingenting. Ljudet
av de klampande stegen dör ut och jag börjar andas. Sekunderna börjar ticka.
Långsamt släpper jag barnets huvud och stryker henne över håret.Hon ligger
stilla, så stilla …Långsamt förstår jag att svulsten och mörkret inom mig kom-
mer jag att bära livet ut. Majvor Mäki - SjöbergLjusne
Bild: Kristina Eriksson, Sala
5
Tagit del men ej förståttHelt nyligen fick jag låna några böcker av en vän, den ena hette “Allmän och
oorganisk kemi” av G. Hägg från 1963. Här står tydligt och klart att koldioxid-
halten ökar och en fortgående ökning kan få klimatisk betydelse, redan för 45 år
sedan hade man alltså denna insikt. Andra låneboken är från 1966 och heter
“Svensk naturvetenskap” och är skriver en professor Bert Bolin om “föränd-
ringar av lufthavets koldioxidhalt - ett globalt luftföroreningsproblem”. Bägge
böckerna är mycket läsvärda och nästintill läskigt aktuella.
Själv har jag, som så många andra, plöjt igenom Rachel Carsons bok Tyst vår
på 1960-talet och hört mer miljövaket folk än jag själv, prata om vår konsumtion
och behovet av några extra jordklot. Och 1998, då jag fortfarande var kommun-
politiker, hade kommunen en miljömässa. Jag gjorde en test, hur miljövänlig jag
var, och den som testade mig funderade nog på om jag verkligen talade sanning,
det såg jag på henne. Men jag har alltid varit lite omedvetet medveten och mitt
testresultat var nästan osannolik, tills man kom till bilen. Då rasade allt!
Idag har jag ingen bil så nu ligger jag väl bra till igen kan jag tänka, men det är
ju inte det som saken gäller egentligen. Vem som är “Bäst i klassen” eller mest
medveten är helt ointressant. Jag har, tidigare “Tagit del men ej förstått” och jag
skäms att erkänna hur mycket jag konsumerat av jordens resurser och hur myc-
ket bil jag åkt!. Nu vet jag, och förstår så mycket mer fast idag är vi vid “Fem i
tolv” så frågan är om det blir några stjärnor i skrivboken.
Idag ser/lyssnar jag på alla program som handlar om vår globala uppvärm-
ning, jag var och hörde en av våra kunniga tevemeterologer tala om vår framtid.
Jag försöker informera mig så mycket som möjligt men jag saknar politiska ini-
tiativ. Vilka politiker vågar börja ge oss vanliga medborgare direktiv, hur bör vi
leva för en hållbar utveckling, vad skall just jag avvara för att mina barnbarns-
barn skall få se den djurvärld och den miljö som jag fått uppleva. Men vad hör
vi? Jo, ett jädrans jidder om hur banker och finansbolag skall räddas, man bryr
sig mer om att ta hand om girigt folk, som själv satt sig i situationen, än att rädda
vår överkonsumerade gemensamma jord.
I kinesisk teve hade man en shoppingtävling om vem som handlar mest i pro-
grammet “Big time spender”, medans nio isbjörnar kämpar för sitt liv på ett
6
smältande isflak utanför Alaska. EU:s miljöministrar diskuterar föreslagna kli-
matpaket och teve har visat dokumentären 6 grader, där man påpekar att trädens
fotosyntes stördes när värmeböljan lamslog Europa för några år sedan. Varje
svensk fortsätter belasta miljön med runt 500 kilo sopor varje år, det är inte lite
ni, och förbränningen av dessa bidrar till växthuseffekten.
Vi fortsätter byta ut våra omoderna (?) kök mot något nytt och glänsande, och
vår uttjänta elektronik går på export till utvecklingsländer där tonårspojkar el-
Bild: Kristina Eriksson, Sala
7
dar upp din gamla dator för att få råd med mat och skolböcker. Den pyrande
marken under dem är full av gifter. Måste man ha ett nytt kök, platteve, dator,
mobil innan det/den gamla har tjänat ut? Måste vi gå på all reklam om hur
mycket vi “behöver”?
På radions P1 hör jag lärare oroligt konstatera hur ungdomarna hoppar av ut-
bildningar, speciellt i matte, teknik och naturvetenskap. Man vill inte plugga des-
sa ämnen längre, men vilka yrkesgrupper kommer att vara viktigast framöver? Jo,
givetvis bland annat inom matte, teknik och naturvetenskap. Men idag verkar ut-
seende, media, Idol, Facebook, Ipone och “paddor” dra mer än att skaffa sig en
bra plattform för framtiden.
Många av jordens stora glaciärer är nästan borta, nordost/nordvästpassagen
har varit öppen för första gången. Hägg och syren har de senaste 50 åren flyttat
sin blomningstid med ca 14 dagar, mer och mer ser vi uppvärmningens följder
också i vår närmiljö.
Fundera bara över förra sommarens evinnerliga regnandet, det blir våra vintrar
framöver, spännande med engelsk klimat på våra breddgrader. Och är det inte
rätt skumt väder även tidigare somrar, kallt som attan ena stunden, hett så man
inte kan andas nästa. Hur blir det med Europas framtid när det ibland påstås att
vår kontinent värms upp snabbare är genomsnittet i världen. Torrare medelhavs-
länder och blötare hos oss, har kommunerna planerat för mer nederbörd? Står
våra avlopp pall, våra husgrunder och våra vägar? Finns det inte risk för under-
minering och ras precis som i södra Sverige? Nämen nej då, våra kommuner
ägnar sig åt tomtförsäljning för “sjönära boende” vilket väl är lite riskabelt i da-
gens läge. Jag menar stiger haven X antal meter så tror väl ingen att våra sjöar
kommer att vara helt intakta, eller hur? Och då kommer man ju osökt in på frå-
gan vad som ligger VID våra hav/sjöar. Har någon, politiker eller vanlig med-
borgare, tänkt tanken vad som händer när vattnet stiger vid ett kärnkraftverk
som i Japan?
Våra ligger också i närheten av vatten. Kyrkan, där jag bor, ligger precis vid en
sjöstrand, gods/slott byggdes förr vid sjöar och ligger kanske pyrt till. Har sam-
hället planerat för kaos som följer? Vet inte om någon av er såg en dokumentär
om hur Göteborgs stad har svämmat över. Redan. Där är man dock, också re-
dan igång med att planera för den blöta och stormiga framtid vi har framför oss.
8
Varmare vatten ger fler orkaner, det är bara att lämna plats för nya Gudrun och
Per och det blir förmodligen ännu värre varianter. Hur klarar samhället sådana
katastrofer? Vi vet redan hur sårbara vi är med vår totala tilltro till våra digitala
samhällsfunktioner men vad händer om allt brakar? Tänk om elen försvinner
längre än en eller annan mysig dag, lite levande ljus är väl trevligt, men under
oöverskådlig tid? Något för er politiker att fundera på och det brådskar lite så
fundera snabbt nu. För alla visste vi det här, vi är varnade under många, många
år men vi har inte lyssnat. Nu är framtiden här och agerar vi inte snabbt, ja då
kan vi hälsa hem. För genom all tillgänglig information har vi nu tagit del. Och vi
bör ha förstått!
Gunnel Malm
Julita
Ibland skriver vi diktersom är som hemlösa barnmed hoppfulla hjärtanoch stora ögonsom tittar på ossmed vädjande blickarIbland skriver vi ordenmed blodet som rinnerlikt floder av längtanefter närhet till detsom är rent, sant och heligtIbland skriver vi diktersom håller andan längeoch sedan brister uti viskningar och ropoch blir till trädgårdarsom människorna bärunder sina ögonlock
Ibland skriver vi dikter
Berit GabrielssonPiteå
Från antologin Whildeanska hösten
9
Apropå filmen “Mig äger ingen”(som jag såg en förhandsvisning av den 4/11 på Filmstaden i Västerås)
1 juni 1991 kom jag till Västerås, blev arbet
slös för första gången i mitt då 48-åriga liv
och skrev in mig hos AF, vars chef då, mig
ovetande hette Tanja Linder-borg, en aktiv
vänsterpartist, Åsa Linderborgs mor.
Jag gick även med i kulturföreningen Misteln
och blev snart med i styrelsen. På ett styrelse
möte diskuterade vi arbetslösheten och beslöt
ordna ett möte i Bryggargården med rubriken
“Arbetslöshet – en möjlighet?” med en panel
bestående av representanter från kyrkan, kom
munen, AF (Tanja Linderborg) m fl samt Rita
Bergkvist, arbetslös och frilansande dansare
och Airie Tervaniemi som moderator, där pub-
liken fick ställa frågor.
Det blev ett spännande möte där Rita berättade om sitt liv som arbetslös, var-
vat med några månader på Hawaii etc, och visade på många möjligheter inom
kulturens område.
Eftersom både min dåvarande fru och jag, i samband med att vi fick barn, frivil-
ligt gått över till 6 timmars arbetsdag 1988, så frågade jag panelen om det inte
var dags att införa 6 timmars arbetsdag för att skapa fler arbetstillfällen.
Tanja Linderborg svarade - 6 timmarsdag har provats i många länder i Euro-
pa och det har aldrig gett fler arbeten! - Jamen, 4 timmarsdag då? frågade jag
och tog några danssteg à la Rita Bergkvist eller Gene Kelly, då skulle vi ju få mer
fri tid allihopa, tänka efter själva och kunna välja vad vi egentligen vill göra?
Jag minns inte om jag fick något svar. Men Tanja Linderborg blev riksdagsle-
damot, lämnade AF och stred sedan tappert och förgäves resten av 90-talet för
6-timmars arbetsdag. Jag hörde Åsa Linderborg beklaga att hennes mor inte fick
större plats i filmen, det kan jag instämma i!
Och 6-timmarsdagen kan jag verkligen rekommendera, den behöll jag till pen-
sionen 2007, och lärde mig leva ett rikt liv med många med lågkostnadsbudget:
10
Krattanpåverkan
Ibland får jag uppmuntrande ord från Krattans läsare som jag skickar vidare till
de som medverkat. Så här skriver Karin i Skåne:
“Krattan har kommit, och jag har just läst om ‘drömmar, längtan och frisk luft’
här i mina hemtrakter. I morgon skall jag beställa Mabanckous bok på bibliote-
ket. Så Krattan påverkar mig.”…
Så här skriver Mimmi i Falun, som tidigare även var en trogen medarbetare:
”Tack för ‘Krattan’ som väckte mig när den landade innanför brevinkastet idag
och sedan gjorde så att hela två timmar bara försvann, i sällskap av ett par kop-
par Java. Njutningstid! Kram!”
Mitt svar:
“Trevligt, att Krattan påverkar i det lilla, som jag brukar säga och skriva. Var det
något speciellt du fäste dig vid?”
Bror Kajsajuntti
nära mina barn, med många vänner, dela bil i SAMBIL, kasta ut TV och dagstid-
ningen, använda datorer på biblioteket, handla second hand, cykla året runt bil-
ligt och hälsosamt och så har jag fått tid att vara kassör i facket, ordförande i
SAMBIL och utveckla mitt intresse för gamla, goda svenska melodier och texter
och även skriva en del nytt själv!
Till råga på allt – när jag gick i pension fick jag påökt med 500 kr!
Nu när miljökrisen snart kommer att förvärras exponentiellt verkar 6 (eller
varför inte 4?) timmars arbetsdag vara en del av lösningen på problemen. Eller är
det lika bra att det går åt pipan med stress, olyckor och sjukdomar, dyrt och van-
sinnigt pendlande, överproduktion och överkonsumtion medan vi övervakas och
drunknar i sociala media?
Sven G Sjöberg,
Västerås
11
Flyktingförläggning i Georgien
Nu i början av september 2013 besökte jag en flyktingförläggning i kuststaden
Poti vid Svarta havet i Georgien. Besöket ingick i ett demokratiprojekt, som Öst-
hammars kommun har i samarbete med SIDA.Poti har Georgiens största hamn
och har 53.000 invånare.
Georgien blev självständigt 1991 efter att ha införlivats i Sovjetunionen 1921.
Efter kriget med Ryssland i augusti 2008, då Abchazien bröt sig loss från Geor-
gien finns det 10.000 internflyktingar (displaced people) i staden. Det handlar
alltså om georgier som fördrevs från Abchazien och förlorade allt. Det var ett
kort krig under augusti månad 2008, varvid ryska trupper trängde in i staden
Poti. Ryssarna gav sitt stöd åt Abchazien.
Redan 1993 hade 250.000 georgier tvingats på flykt efter konflikter i området
och i Sydossetien.Det var mycket svårt för den fattiga staden Poti att ta emot så
många hemlösa. Inför vintern stod tusentals människor utan hem. Efterhand
började man att bygga flyktingbostäder i ett stort kvarter lite i stadens utkan-ter.
Bostäderna är stora flervåningshus i enkel stil med små lägenheter. Andra länder
har givit bidrag till detta byggande bl.a. Norge.
12
Vi besökte bostadsområdet och samtalade med hjälp av tolk med flera invåna-
re där. Där bor familjer och många gamla personer. Merparten är arbetslösa och
det vilade en dyster stämning där. Vi såg gamla svartklädda kvinnor med sorg i
blicken. Många ville tala och berätta om sin situation, varje familj får ca 100 kr i
månaden att leva av och det är svårt att täcka in alla kostnader. El och vatten är
mycket dyrt. Barnen har tillgång till förskola och förskola. Ofta bor man flera
generationer i en liten tvårummare och trängs om utrymmet. Det var bittra slitna
människor, som saknar sitt hemland, där man bott i generationer. Barnen som
var ute och lekte blev nyfikna på oss rika människor och kom fram och tittade
på oss och lyssnade på samtalen.
När jag såg dessa härjade människor kom mina tankar tillbaka på de bosnier
och kosovoalbaner som kom till oss på 1990-talet. Och nu är det syrierna som
kommer till oss. Krig och våld föder mänskliga katastrofer, ett uttalande som kan
tyckas uttjatat, men varje gång man möter dessa offer känner man samma sorg
och vrede.Ett samtal med en kvinna som jobbade för flyktingarna och själv var
från Abchazien gav mig en djupare inblick i situationen. Svårast är arbetslös-
heten, att inte kunna försörja sin familj fast man så gärna vill jobba, men
arbetslös-heten är mycket stor i Poti och hela Georgien. En del kunde få jobb då
13
och då, som t.ex. den chaufför vi hade, som verkligen uppskattade att han fick
ar-bete.Detta är bara en liten bråkdel av de flyktingar och internflyktingar som
finns i världen, men mötet med dem satte djupa spår i mig och sporrar till
fortsatt arbete för mänskliga rättigheter. Ingeborg Sevastik
Östhammar
Ut över havetSitter här nästan ensami solstol på Torsöstrand
och tittar ut över Hanöbukten.Hör vågen slå och tångens doft
Ut över buktens gröna vattenflyger stackmoln o så fina
men ändå i mitt hjärtajag börjar att grina.
Ty ovanför alla vackert-väder-molndet har börjat bildas en hinna
efter plan som sprejat hela da’nhimmelen genom att flyga
kors och tvärs.
Och det är inte längs trafikflygetsleder, nej utan det här är något
annat jag ser där, en idioti utan like.Varför tillåter vi detta över Sveriges rike?
Stefan Viljehammar
Karlshamn
14
Civilisationens farorVad och hur mycket hann tänkas? På livet före födseln, livet efter avlidandet
(om liv finns efteråt, före födseln lever man, ju), allt som hänt däremellan?
Snudd på skyhögt blev fallet för den fallande. Inte nog med detta, efter fallet
fortsatte det, över en kantig kant och djupt ner i en dunkel ravin. Hur gick det
för den lille? Kastar mig ner för att se efter, kanske göra något för att hjälpa.
Försynt tittar ur en säckvävshandduk ett kålhuvud fram; ett huvud nyskördat i
kolonilandet. Nyss har huvudet duschat, är nu dekorerat med vattendroppar som
likt ädelstenar glittrar i eftermiddagssolskenet. Vad kunde blivit om Vincent van
Gogh fått tillfälle göra ett konstverk av det här motivet? Ännu ett mästerverk
hade han säkert åstadkommit. Här på verandan sitter jag filosoferande om kål-
huvudet och dess liv, njutande kaffe och en rakskaftad rökpipa fylld med nytänd
tobak.
Överraskande kommer en liten brun larv strosande på ett av de rentvättade
bladen; dess alla ben rör sig i maklig takt. Då och då stannar larven upp, äter ett
Bild: Kristina Eriksson, Sala
15
litet mellanmål och vilar så en stund. Larven ser ut att må gott och tar livet lätt;
ingen verkar bekymra. Kanske den under promenaden gnolar en glad truddelutt.
Solen värmer skönt och mat finns i överflöd. Vad mera kan den önska?
Kommen ut allra ytterst på bladet stannar larven och ser sig förvånad om-
kring; världens ände är nådd. En behagfull värld och den enda larven känner till,
vet om. Efter en stund börjar den vända om.
Men där och då, allra ytterst på bladkanten som av tyngden viker sig; knappt
synlig vikning för store jag – för larven en större jordbävning … Plötsligt tar
obalans överhand, kanske slant larven. Den lille kröker sin långsmala kropp som
i konvulsioner gör desperata försök för få fäste med någon av alla sina fötter.
Kanske den lille råkat kliva på en vattendroppe, en sprucken droppe som blivit
en stor tjärn. Kålbladet blir halt, glashalt. Fötterna slinter åt alla håll; fotfästena
förloras fullständigt. Panik fyller larven och den kämpar för sitt liv. Men, vad
hjälper väl det. Kampen är avgjord på förhand. Larven faller, högt och fort faller
den ner på en blanksliten bordsskiva och landar på rygg. Det måste göra mycket,
mycket ont.
Omtumlad vrider larven sitt huvud i flera riktningar, till och med bakåt kan den
vrida det. Förvånad och säkert livrädd lyckas den med kraftiga rörelser vrida sig
upp i stående ställning. Blickstilla står den så, som för att känna om alla benen är
hela eller om något brutits. Det tar en lång stund att samla sig, lugna sig. Larv-
kroppen skälver. .
En ny värld uppenbarar sig; en värld den lille inte har en aning om att den
finns. Ett enormt övergivet landskap är vad den ser. Vilsen och vettskrämd bör-
jar larven sakta röra sig framåt, rädd, förvånad och ryckigt. Förtvivlat sökande
efter kålhuvudet inleds. Kålhuvudet, dess trygga värld, födelsebygd och hem-
bygd, tryggheten i hittills enda kända världen. Ur perspektivet larven ser syns
bara en enorm brun massa torna upp sig – säckvävshandduken … Massan
skrämmer nog lika mycket som det oändliga platta landskapet.
Försiktigt, mycket försiktigt och rädd smyger larven, tassar – ålar – åt fel håll
… bort … Ända bort till bordskanten kommer den i desperat sökande efter
någonstans att gömma sig. Larven är stressad av sin egen rädsla. Och där … där
vid kanten … .
Hastigt överraskande, igen faller larven. Fortare och ännu djupare går fallet
16
denna gång. Ner på ett knaggligt trägolv och … nu stannar den inte efter fallet.
Tungt faller den lille och slår sig nog ännu hårdare. Kanske överlever den inte.
Larven rullar flera varv på golvet, rullar mot en ny katastrof; den sista och abso-
luta katastrofen. Om den överlever fallet kanske … kanske skräck tar kål på den
unge. Mot en mörk springa mellan plankorna rullar den … försvinner i avgrun-
den till en hemsk förintelse. Ner i en mörk grav går fallet, till den okändes grav,
försvinner och blir snart glömd. Om den lille ännu lever innan sitt sista fall mås-
te detta bli definitiva slutet. Slutet på något som nyss börjat: ett liv. Så brast ett
ädelt hjärta; vad övrigt är, är tystnad. Den gudarna älskar dör ung. Larven förin-
tas i en av människocivilisationens förrädiska fällor. En fälla skapad av en varelse
till andra varelsers förintande förfång. .
Visst har man skrämts av en lurvig larv som kommit strosande; visst har man
reagerat för en levande insekt om vintern och visst har man tagit den av daga.
Mordförsöket har misslyckats, för … plötsligt finns varelsen inte, har liksom gått
upp i rök. Har jag någonsin känt hur det känns att krympa av skräck för någon,
något? Känt fasa jag inte hunnit uppfatta i tid?
Just då jag kastar mig ner på golvet kommer Björn hem. Hör en andfådd röst,
hans röst.
– Ulf, min älskade Ulf, vad hände, hur gick det!
Hastigt som larvens fall, lika hastigt bryts mina tankar. Ser Björn knäböja, kän-
ner hans andedräkt i mitt ansikte. Sätter mig upp, omsluts av två armar.
– Såg dig på långt håll, du såg helt frånvarande ut. Vad har hänt?
Djupa andetag tas av mig.
. – Vet du om också mördade larver ... blir mylingar?
Solen smyger in bakom ett moln och en il sveper förbi. Nästan omärkligt rister
yttersta kålbladen.Bosse Réen
Falun
veckogammal snöredan förslitningsskadori elljusspåret
minus tjugotreivrig kamp om talgbollenblåmesen segrar
Haiku om den tid som är
Gustaf BerglundLeksand
17
Resa under jordAvsnitt elva av Agneta Roiskos följetong, som startade i Krattan 2/2012.
Boken Eldhjärta och Stenhjärta finns nu även utgiven på Recito förlag.
Vi tackade Alk E Mi och återvände till den stora salen dit vi kommit först. Den
var nu i stort sett helt öde, där var bara vi, Sil Ver och någon som kunde ha varit
hans bror, de var lika, som hette Koppar. De hade med sig varsin ryggsäck.
”Vi följer med er,” sa Sil Ver, “så ni inte kommer vilse.”
”Jag går aldrig vilse,” sa Stenhjärta, “Så länge det finns sten i marken vet jag
precis var jag är.”
”Inte dit vi ska,” sa Koppar, “där stämmer ingenting längre. Ni behöver ha
med er någon som varit där förut. Jag kommer precis därifrån.”
”Har Diamanthjärtat flyttat runt på väderstrecken, menar ni?”
”Han har rört till det så att inte ens myrlejonen vet vart de ska längre. Fåg-
larna flyger vilse, bina hittar inte tillbaka till sina kupor.”
”Ska vi ge oss iväg då?” sa Eldhjärta. “Hur lång resa är det?”
”Tio dagar, tror vi.”
Det Lilla Folket är äldst av alla varelser i Inifrion, vi fanns här före alla andra.
Vi tog emot De Små och De Stora, Fiskarfolket och Jägarfolket, Eldhjärtan,
Stenhjärtan och alla de andra. Vi visade fisken var den skulle leka, fåglarna var de
skulle häcka, markens djur var de skulle bygga bo och föda upp sina ungar. Vi
gjorde allt detta därför att sällskapet gladde oss, vi hade varit ensamma så länge
att det blivit tråkigt. I början gick allt bra, det föddes inte fler ungar än att de
kunde få mat och någonstans att vara, De Andra Folken respekterade Lagen och
alla hittade sin plats. Så kom det första Diamanthjärtat, och det är inte särskilt
länge sedan – knappt tusen år. Han försökte ändra på det som var bra så det
blev dåligt. Han ville bestämma över oss alla och flytta runt oss som spelpjäser.
Naturligtvis stoppade vi honom, via det första Vattenhjärtat. Hon såg till att han
försvann härifrån. Men de har fortsatt komma, med tiden allt oftare, de stannar
allt längre och ställer till med allt mer otyg. Vi börjar undra om de inte en dag
kommer att se till att hela Inifrion går under, utan räddning. Det här senaste
Diamanthjärtat, han förstör inte bara ytan utan också undermarken, vår värld,
som hittills fått vara ifred. Han gräver upp och spränger, som det verkar för ros
18
skull, vi kan inte se att han har något mål med det. Vi förstår det inte. Vi är vana
att förstå.
Detta berättade Sil Ver när vi stannade för att vila den fjärde dagen på vår resa.
Hans röst var sorgsen. Koppar lade sin arm över hans och kramade den och när
han lyfte ansiktet såg jag att han hade tårar i ögonen.
”Jag ska göra vad jag kan för att stoppa honom,” sa jag.
”Det kommer bara en ny. Och ännu en. Och till slut kommer det en som vi
inte kan stoppa.”
”Så kan vi inte tänka,” sa Stenhjärta. “Vi får inte ge upp en kamp som vi inte
ens påbörjat.”
”Ni, nej. Vi har kämpat den här kampen i över tusen år. Vi börjar bli trötta.”
”Det kan jag förstå,” sa jag, “men det är aldrig för sent att ge upp.”
”Vad menar du med det?”
”Det vet jag inte riktigt, men visst låter det bra? Det är aldrig försent att ge
upp. Så det så!”
Den sjätte dagen började problemen. Fram till dess hade vi vaknat, gått och
ätit utan att riskera annat än att bli uttråkade. Jorden var sig lik, med olika skift-
ningar i de färger jag nu kände så väl – brunt, rött, grått, med små inslag av gult
och svart, den glödde svagt och återkastade ljuset som vår hud utsöndrade (det
gjorde huden på alla av Det Lilla Folket, hade jag fått veta av Koppar, som var
mer meddelsam än Sil Ver). En sak hade hänt som skrämt upp mig ordentligt,
det var när vi kom till en kurva av gången vi följde och plötsligt stod rakt fram-
för ett monster, stort, grått och blint. Han var hälften så hög som vi, med en
kort päls som skimrade i ljuset, han sa ingenting men för mitt lätt upphetsade
sinne glimtade vassa tänder. Jag kom att tänka på filmen “Jurassic Park” och
skrek högt.
“Sch, skräm honom inte, han vill oss inget ont.” sa Sil Ver.
”Han skrämde mig! Hur vet du att han inte vill äta upp oss?”
”Det är en mullvad, han äter inte Det Lilla Folket, vi slöt fred för århundraden
sedan.”
”Menar du att de brukade äta upp er?”
”Nåja, eftersom de ser så dåligt hände en del olyckor innan vi fann en lösning,
numer känner de till vår lukt och lär sig som små att låta oss vara mot att de får
19
Bild: Kristina Eriksson, Sala
använda våra vägar.”
”Ja, förlåt mig, men han är stor när man är så liten som jag är.”
”När man är ovan vid att vara så liten som du är. För oss är han inte farligare
än en daggmask, eller en myra. Fåglar, däremot, de måste vi fortfarande akta oss
för. De har ibland så bråttom när de jagar att det inte märker vad de dödat innan
det är försent. Och då äter de upp oss ändå, för som de säger – “
20
”Att inte äta det man dödar är – “ sa Koppar.
” – slöseri!” infogade Sil Ver och så skrattade de bägge två gott och länge.
Deras humor var ibland svår att förstå.
”Ska vi fortsätta då?” sa Eldhjärta, som redan tagit sig förbi mullvaden. Jag höll
andan när jag pressade mig förbi den stora kroppen som tog upp hela golvytan.
Jag försökte lura i mig själv att mullvadar är vegetarianer, men det här var en
gång när jag visste mer än jag hade velat, de äter daggmaskar och insekter. Kan-
ske det mesta de råkar stöta på som låter sig ätas.
Den sjätte dagen började som de andra. Vi väcktes av Sil Ver och Koppar som
förberett frukosten. Vi åt alltid kall mat till frukost, ett tunt, hårt bröd, små fruk-
ter och frön och drack vatten till. Vi packade snabbt ihop vårt läger, som bara
bestod av varsin tunn filt (som vi egentligen inte behövde, det var varmt under
jord) och började gå. Varje gång var sig lik, lika hög och bred, oftast rak men nå-
gon gång svängde den. Jag kände på mig att vi kom mycket längre med varje steg
än man kunnat tro, utan att veta hur jag visste det. Känslan var lite som att gå på
en av de där rullande trottoarerna som finns på flygplatser, bara mycket starkare.
Jag hade frågat Koppar om det och han sa att det vara gammal magi, De Gamla
Vägarna hade funnits så länge som Det Lilla Folket hade funnits. Ingen visste
vilka som byggt dem eller hur, de använde dem bara.
Luften hade varit oväntat frisk för att vara under jord och ljus hade vi, som
sagt, ändå stegrades känslan av att vara instängd med varje meter vi kom framåt.
Ungefär vid lunchtid den här dagen började jag känna av ett starkt tryck över
bröstet. Varje inandning var svårare än den innan, det var som att andas i ett rök-
fyllt rum. Luften luktade mer och mer illa och till slut blev jag tvungen att stan-
na.
”Det går inte längre,” flämtade jag, “jag måste upp!”
”Det är värre där uppe,” sa Koppar.
”Det spelar ingen roll, jag klarar inte av det här längre.”
Jag satte mig ner, dels i protest, dels för att benen inte bar längre. Det kändes
som att allt syre försvunnit ur luften och min kropp var på väg att lägga av helt
och hållet.
”Hon har rätt,” sa Stenhjärta, “jag känner det också, det är som att Inifrion
inte vill ha oss här längre.”
21
”Dumheter!” sa Sil Ver.
Men han ledde oss mot ytan.
Vi kom upp till en syn värre än något jag kunnat föreställa mig. Himlen var
svart, fast det var mitt på dagen, marken var också svart, bränd och förkolnad.
Inget liv syntes eller hördes och luften var, som Koppar så riktigt hävdat, mycket
värre än den var under jord. Jag höll på att kvävas av den och fick äntligen nog.
Med en snabb tanke från mig klarnade himlen upp till en ljust blå sky med en
blek sol, en stark vind blåste bort den skämda luften och jag hade fortsatt – jag
såg tydligt inom mig hur vacker den här platsen varit, med fler gröna nyanser än
jag trodde var möjligt, full av växt – och djurliv av många slag som jag hittills inte
sett - men Stenhjärta lade handen på min arm och skrek: “Stopp! Det räcker så.”
”Men tack i alla fall,” sa Sil Ver med ögonen lysande, “det är verkligen sant
som ni säger, hon är stark, och det här gjorde hon utan att ens vara i sin rätta
form.”
”Det var så lite så, jag kan fortsätta, Sharinio kan bli som det var för tjugofyra
år sedan, innan Diamanthjärtat kom till Inifrion. Om ni vill?”
”Om vi vill? Om vi vill? Det är det enda våra hjärtan åstundar, kära Vatten-
hjärta. Om Ni i er stora skicklighet skulle kunna tänkas – “
”Stopp, sa vi!” avbröt Eldhjärta, “Det räcker så här, nu kan vi andas. Kanske
kommer vi att klara oss utan upptäckt om vi återvänder under jord på en gång.
Jag vet att hon är stark, men än så länge är Diamanthjärta starkare. Skulle han
hitta oss nu är allt förstört.”
”Han har rätt,” sa Tvillinghjärta, “hans tankar riktas snart hitåt och undrar var
vinden kom ifrån.”
Vi var snart tillbaka i gången, men nu andades jag lättare, inte bara för att luf-
ten var bättre. Jag hade fått en tillfredsställande påminnelse om att jag hade kraf-
ter att räkna med. Och vad hade min motståndare gjort hittills? Dykt upp i mina
drömmar? Ha, det skulle han inte ha något för i fortsättningen, jag behövde bara
vakna för att omintetgöra all hans makt över mig.
Två i stort sett händelselösa dagar följde, men på den nionde dagen var vår väg
plötsligt spärrad av en stenmur. Den sträckte sig hela vägen från gångens golv till
dess tak och vi stannade.
“Ska jag ta bort den?” frågade jag.
22
”Försök.” sa Eldhjärta.Jag formade en bild i huvudet av gången utan något
hinder, så som den sett ut alla dagarna fram till denna. Jag blundade medan jag
gjorde det, koncentrerade mig i någon minut och såg en bild av hur jag ville ha
det som var så tydlig att jag kunnat måla av den ner till minsta grop i väggarna –
men när jag öppnade ögonen var muren kvar. Det var första gång-en som jag
inte kunnat återställa ett fel i Inifrion. Även om jag visste att det meningslöst
försökte jag två gånger till, som när en glödlampa har gått och man trycker på
strömbrytaren i den fåfänga förhoppningen att den bara ska börja fungera igen.
Muren var kvar, påminnande om allt som var fel, den stängde en väg för oss som
borde ha varit öppen, som alltid varit öppen.
”Fanns den här när du var här senast?” frågade Tvillinghjärta Koppar.
”Nej.”
”Han satte hit den när jag renade luften,” sa jag. “Ett annat sätt att hindra oss
på, och här vet jag inte...den vill inte försvinna av någon anledning, det är som
att landet vill ha muren här, vilket ju är vansinnigt. Inifrion borde vara överens
med mig om att den ska bort och ändå...”Jag gick fram till stenen och lade
handen på den. Den var iskall och utstrålade – felhet – den kändes bara fel.
Jag tänkte mig till ytan och tillbaka till min sanna form. Muren fanns här
också, den var minst tre meter hög och sträckte sig så långt jag kunde se åt båda
håll, utestängande oss från andra sidan av en öde värld, utan växter eller djur,
under en grå himmel. Nu, i min sanna form, försökte jag igen.
”Stopp!” sa Eldhjärta, han också tillbaka i sin rätta kropp.
”Nej, jag måste göra detta. Hur ska vi annars fortsätta?”
I mitt inre rensade jag bort alla murar, av alla slag, allting som utestängde och
innestängde, allt som hindrade och dämde upp, varje barriär mellan en varelse
och en annan. När jag öppnade ögonen var muren inte borta, men den hade ett
hål i sig.
”Hon gjorde det!” sa Sil Ver.
”Nå, vad väntar vi på?” sa Koppar. “Låt oss fortsätta.” Stenhjärta såg på
Eldhjärta och på mig.
”Vad ska vi annars göra?” sa jag. “Vända tillbaka? Vänta? Vänta på vad?”
”Jag vet inte...Eldis?”
”Greta får bestämma, jag vet inte längre. Jag har en föraning...men kanske just
därför ska inte jag avgöra det här.”
23
”Ett klokt beslut, tror jag.” sa Tvillinghjärta.“Förr eller senare måste Ishjärtat
fatta sina egna beslut. Kanske är det dags, även om det är tidigt.”
”Då, då så, då är det bestämt,” sa jag och gick genom hålet i muren.
Och hamnade någon helt annanstans.Agneta Roisko
Eskilstuna
Text &Bild: Hans-Magnus Meincke och Kristina Eriksson, Sala
Länsstyrelsen i Norrbotten kritiserar hårt Jimabs/Beowolf Minings an-sökan om gruvbrytning i Kállak/Góllok. Nu är det upp till Bergstaten
hur de beslutar. I yttrandet berörs hur konkurrerande markanvändare be-rörs, såväl rennäring, Världsarvet Laponia och eventuella risker för damm-
olyckor vid Parkidammen. Byprofeten
24
Sjukvård på olika villkorSonja hade fått mer och mer ont i knäet. Hon ringde mig alltmer förtvivlad.
Knäet värkte så hon inte kunde sova om nätterna. Jag började utreda hennes be-
svär med att låta röntga det. Värk i ett gammalt knä som har blivit värre och vär-
re tillhör ju inte direkt det som är högst prioriterat i vår slimmade sjukvårdsorga-
nisation, så det tog några månader innan röntgenundersökningen blev av. Lindri-
ga artrosförändringar i knäet var allt kollegorna på röntgen kunde se.
Men Sonja var inte nöjd, med så svår värk tyckte hon inte att det stämde med
de “lindriga tecken till förslitning” jag beskrev i brevet jag skickade till henne när
jag fått röntgensvaret. Hon tyckte att knäet borde undersökas ytterligare och det
tyckte jag var rimligt. Jag skrev en remiss för magnetundersökning av knäet.
Kallelsen från röntgen dröjde och Sonja ringde mig då och då för att fråga var-
för det tog så lång tid. Efter nästan ett års väntan blev magnetundersökningen
äntligen av. Den visade att förslitningsförändringarna var betydligt värre än vad
den första röntgenundersökningen hade visat. Grava artrosförändringar enligt
magnetundersökning och uttalad värk i knäet gjorde att jag tyckte att ortopeder-
Bild: Kristina Eriksson, Sala
25
na borde undersöka Sonja och ta ställning till om man kunde operera henne. Jag
skrev en remiss och för några veckor sedan fick Sonja besked, om ett år skall
hon få komma till landstingets ortopedmottagning. För en bedömning! Sonja är
förtvivlad, att vänta ett år till bara för en ny bedömning tycker hon är orimligt.
Om ortopederna sedan tycker att knäet bör opereras får hon antagligen vänta ett
år ytterligare, men det har jag inte haft hjärta att tala om för henne.
Min granne har fått migrän. Eftersom hon har en privat sjukförsäkring gick
hon till en privatläkare nere på stan. Hade hon gått till sin distriktsläkare hade
hon säkerligen fått en lika god första bedömning, men det som sedan hände gör
att jag förstår att allt fler skaffar sig privata sjukförsäkringar. Inom några veckor
hade hon fått tid för en magnetundersökning på Sofiahemmet. Resan till Stock-
holm är inget större problem, täcks den inte av den privata sjukförsäkringen så
har nog min granne råd med den ändå. När min granne är färdigutredd och fått
rätt behandling kommer Sonja att fortsätta att sitta där hemma med sitt värkande
knä.
En pension efter ett strävsamt förvärvsliv som skolstäderska betalar inga pri-
vata sjukförsäkringar. Men det står i Hälso- och sjukvårdslagen att i Sverige ska
alla ha rätt till sjukvård på lika villkor oberoende av social och ekonomisk ställ-
ning. Vi skall alla solidariskt finansiera vår sjukvård, och vi skall alla ha rätt till
den sjukvård vi behöver oavsett hur mycket pengar vi har på banken eller vad vi
har för ställning i samhället.
Jag har varit stolt över att arbeta i en sjukvårdsorganisation som vägleddes av
så humana principer. Och jag känner sorg och ilska över att när det blev Sonjas
tur att dra nytta av dessa humana och solidariska principer, då gällde dom inte
längre. Sonja är lika lurad som en pensionär i det forna östblocket. Vi verkar vara
på väg att bygga upp en förträfflig, lättillgänglig och högkvalitativ sjukvård för de
välbeställda, och en fattigsjukvård karaktäriserad av oändliga köer för människor
i Sonjas samhällsklass.
Det är oanständigt. Om inte landstingen klarar av att ge människorna rimlig
sjukvård på lika villkor och med rimliga väntetider bör de avskaffas, och vi får
finna ett annat sätt att organisera den samhällsfinansierade sjukvården.
Björn Olsson
Luleå
26
Fotbollens fula ansikte
Nyss var det EM-fotboll för U21-lag. Och nu EM i damfotboll. En sport förfred och försoning, som för människor närmare varandra? Eller lika gärna ettmedel för rasism och segregation? När FC Barcelonas president Sandro Rosell bjuder in den israeliskesoldaten Gilad Shalit, som suttit fången i Gaza i fem år, som hedersgäst på enav lagets matcher - och sedan meddelar att hans lag planerar att spela enmatch mot ett förenat israeliskt-palestinskt team i Tel Aviv, för att “hjälpa detvå folken att nå fred” - får det omedelbara konsekvenser. PalestinskaBarcelona-fans bränner sina kläder i lagets färger. Dussintals palestinskaklubbar skriver till Rosell: “mer än 5.000 palestinska politiska fångar ruttnari israeliska fängelser, många i isolering, många i hungerstrejk utan att någonbryr sig om att få dem frigivna”. Initiativet från Sandro Rosell om ett möte mellan folken kunde varit bra.Om det inte vore för ockupationen. En omständighet som, enligt denpalestinske ledaren Omar Barghouti på Västbanken, gör ett möte till enillusion byggd på “den falska premissen att kolonisatörer och koloniserade,förtryckare och förtryckta, har samma ansvar för konflikten”. “Förhållandena är inte redo för denna idé” sammanfattar Jibril Rajoub,president i det palestinska fotbollsförbundet. “Israel erkänner inte ens osssom en idrottsförening”. Enligt Tamir Sorek vid University of Florida använder Israel fotbollen föratt förbättra sitt internationella rykte, och avleda intresset från ockupationen.“En stor sporthändelse är ett perfekt tillfälle för Israel att presentera sigsjälvt som ett normalt land”. Därför är glädjen stor när den europeiskafotbollsfederationen, UEFA, nu låtit Israel stå värd för årets U21-turnering.Enligt UEFA-presidenten, den tidigare stjärnspelaren Michel Platini – som iandra sammanhang velat hålla isär sport och politik – skulle turneringen iIsrael “vara en vacker fest för fotbollen som, ännu en gång, för sammanmänniskor” Han har knappast fått rätt. Palestina är sedan 1998 medlem i detinternationella fotbollsförbundet, FIFA. Före år 2008 har man aldrig haftnågon stadion värdig ett internationellt mästerskap. Men när Gaza stadion
27
äntligen står färdigt bombas det efter några månader av israeliskt stridsflyg.Därefter har israelerna gång efter annan attackerat och förstört palestinskaidrottsanläggningar, bland annat centret för handikappidrott.
Efter en sådan attack, som dödat flera fotbollsspelande ungdomar, skriver62 ledande europeiska fotbollsspelare – bland dem Chelseas Eden Hazard,Arsenals Abou Diaby och Paris Saint-Germains Jeremy Menez – ett brev tillUEFA med en bön om att U21-turneringen skall flyttas från Israel. En bönsom således klingat ohörd. Israels upprepade attacker på palestinskasportcentra, fängslande av framstående idrottsmän och kraftigainskränkningar av rörelsefriheten har allvarlig skadat palestinsk fotboll ochidrott. Palestinska klubbar har stoppats från deltagande i turneringar i blandannat Mauretanien och Singapore, vilket lett till att de uteslutits fråninternationellt spel. Och när den mycket framgångsrike palestinskefotbollsspelaren Mahmoud Sarsak (född 1987) år 2009 reser mellan Gaza ochVästbanken, för att spela en match, fängslas han av israelisk militär och sätts i“administrativt förvar” utan rättegång eller dom. Först efter tre år, en 92 dagar lång hungerstrejk och en personlig vädjan avFIFA-presidenten Sepp Blatter, friges han – fortfarande utan ursäkt ellerförklaring. Andra fängslade spelare är målvakten Omar Abu Rois och forwardenMuhammad Nimr. “Israel arbetar oförtrutet på att trycka ned palestinskfotboll” konstaterar Mahmoud Sarsak. “Israel uppför sig inte som en normalstat där medborgarna kan idrotta fritt”. Israel har blivit fotbollens, ochspeciellt FIFA:s och UEFA:s, fula ansikte. En plump i det egna regelverketshögstämda deklaration om “nolltolerans för varje form av rasism ochdiskriminering” inom fotbollen. Den nuvarande politiken kan, som deinternationella spelarna skriver i sitt brev till UEFA, ses som “en belöning föraktioner som är motsatta sportsliga värden”.
Visserligen har FIFA avsatt 4,5 miljoner US Dollar för utveckling av denpalestinska fotbollen – och ytterligare 200.000 dollar för återuppbyggnad avnationalstadion i Gaza! – men bättre hade varit om man efterkommit detpalestinska civilsamhällets enträgna begäran om en kulturell och idrottsligbojkott av Israel så länge ockupationen och diskrimineringen av palestinierna
28
fortsätter. Spelare som Cristano Ronaldo i Portugal har vägrat byta tröjor medmotspelarna efter att ha spelat mot Israel. Fler, och mer, protester behövs.“Föreställ er”, säger Omar Bargouthi, “att Samväldesspelen hållits iSydafrika mitt under apartheids glansdagar. Det är den typ av undantag somIsrael förväntar sig och får från Europa. Europeiska politiker avspeglar inteden allmänna opinionen”. Månne är det så?
Gunnar OlofssonDebattör och medlem
i Palestinagrupperna
Borås
Från palestinagruppernas hemsida
Till julhelgen är det fem år sedan Israels massiva bombningar av Gaza. Stora de-
lar av världen upprördes och kränkningarna av det palestinska folkets mänskliga
rättigheter fortsätter. Bästa sättet att följa utvecklingen och lära sig se det som
händer är att bli medlem i Palestinagrupperna. Har du internet kan du läsa på
hemsidan: www.palestinagrupperna.se
Sätt gärna in pengar på Palestinainsamlingen pg 90 11 57 - 8 eller till Ship to
Gaza pg 46359 - 6.Byprofeten
29
Var fan tar pengarna vägen
PostenApotekenOmsorgenSkolornaSjukhusListan är långPå allt som sålts utAllt vårt gemensammaFinns ute i marknadenAllt blir såååå braDen fria konkurrensenGuld och gröna skogarVi får väljaKonkurrensen hårdnarDet köps uppSlås ihopPengarna försvinner utomlandsEndast stora koncernerDe små uppstickarnaFörsvinnerOm jag säljer något så får jag betaltÄven min arbetskraft får jag betalt förMen om vårt gemensamt ägda säljsSå ser vi inte röken av köpesummanDen fladdrar ivägOch blir till en företagshemlighet
Mildred EkSkärholmen
30
Lyxpoeten skriver:Men snart på utfärd och picknick med min psykiater från Trädstockholm som
gjorde hembesök, där borta trevligt råkade vi ut för de tvenne enda dårar som
fanns kvar på det gamla sinnessjukhusområdet i Nickbye bye där de byggt om
allt till lyxbostäder, han psykiatern min &:så guide här var som en magnet till de
nya kvardårarna, drogs till dem som ett yrkesmanér. Stannat upp så ena dåren
ropade invit snart högt på oss “vad gör ni idag” när jag kikade lite reserverat på
hans blodhund bredvid mig. Och rusade psykiatern iver fram och sa jag (han)
heter Oliver Parland (onödigt högtidligt, nästan skrytaktigt, snarast, snart provo-
kativt), “vad heter du?” och så kom dårens kompis med basker fram straxt och
psykiatern sa lika tydligt Jag är Oliver Parland, jag har bott här vid huset vid Os-
car Parlands park (dels betagen att fått en park kallad till efter sin döde far förre
överläkaren), men vad heter du? Svar “jävla gubbe, vad faaaaaen har du med det
jävla fucking att göra vad jag heter du fucking-farbror” misstänksam. Psykiatern
tystnade för en stund till, råkade ut för en mer aggressiv än anat ett. Men så sade
första dåren han äro vet du Parland, det är författare ju, bott här, jobbat här, och
så funderaae dåre II en stund än mer misstänksam, kikade och menade nu tänder
det “skriver du jävla fucking dikter och romaner, fucking Parland”, visst svar “jag
skriver &:så det” dåre II “jag skriver dikter varje fucking day” jag flikar äntligen
in en sanning “jag är också författare” dåre II “är du också någon jävla fucking
Parland dessutom”
“Jag är Stefan Hammarén; lyxpoet”
“Va, dig har vi aldrig hört talas om men fucking är du” (naturligtvisch, vem har
nu det) och dåren förklarar att han tidigare varit lärare och känd SFP-politiker
och kunde nu suttit i riksdagen redan men “fick så jävla fucking nog av myglet”,
jag frågade vad för barn han lärde, småskola “då lärde du dem inte vem Parland
är”
“visst, och mina döttrar vet nog vem Parland är” envisades dåren något mer
parlandsinställd. Rusade här fram ytterligare en tredje från en nära bil, en stadgad
man, till Parland, hälsade artigt i hand, yttrade att hört på Parlands föredrag i
H:fors i veckan, “jag är historiker”, ville säga hej, men alltså mer än ett samman-
träffande, nästan otroligt, Parland verkar ju då vara ungefär som när expresident
Mihailé Gorbatjov reser på ryska undrans tundra stäpper och gummorna vet
vem carln är. Dåren förklarar mer när historikern trippade tillbaka, han dåren
själv förlorade sin lärartjänst, när blev fast för innehaw av 2 kgram narkotika
säger jag undrat “av vem blev du fast då” “av vem annan fucking blir man än
polisen, åtminstone inte av fuckingfadern i himlen” “sambon eller rektorn”
envisades jag “fucking heller” och efter det har han bara enbart knarkat sin nya
31
narkotika och skrivit mera dikter och verkade kunna ropa fucking varje minut till
allting och varje, psykiater Parland frågar “varför skriver du” dåren svamlar en
massa och frågar Parland “varför fucking skriver du”
“det är sättet att få ordning på sina tankar som man inte annars” nog dåren II
kikat förundrat och de två diskuterar författarskapets välsignelse utav bry sej om
att det finns en lyxpoet i sällskapet, dåren frågar ändå varför jag skriver “vet inte
och ingen förstår vad jag skriver”
“fucking skall du bry dig om någon förstår fucking dig, bara du själv har din
hjärna och den släpper, den är din det som räknas fucking”, slutligen får dåren
än bråttom till Borgå-omnibussen iväg till all tur det är över puh och han hinner
ropa åt en helt annan flanör på andra sidan vägen “jävla fucking gubbe där” och
den gubben visar knytnäve och fucking-dåren öser ur sig mer fucking av sig, och
ropar åt psykiatern och till chauffören samtidigt “fucking gubbe du, hej, jag skall
läsa din bok om sinnessjuka sedan” “om två år” och så hotar han fucking åt mig
“kommer på fucking besök en dag till dig fucking, vänta bara” “hittar du inte till
mig fram” “jag hittar alltid framåt ju ändå”.
Stefan HammarénKärrby, Finland
ljusen i plommonträdet
ljusen i plommonträdet
så måste det se ut
att skåda energin som håller
teoretiskt - men påstått
materien i sitt grepp
men jag längtar efter den sanna upplevelsen
brinnande buske
hur länge skall jag vänta
har jag inte lidit nog, för att få se dig
synen av det bakomliggande
Per Andersson
Uppsala
Tomten är
omodern
... inte den gamlegrå, nej den nye röde.Så var sagt. Den grå var tidigten av människans be-ledsagare, förmodli-gen socialist. Det varpå den tiden då fol-ket bebodde det somnu kallas glesbygden. Långt mellan gårdar och korta steg, han var väldigtliten. Vid den tiden fanns inte apparat för mjölkning. Familjerna behövde visshjälp och då stod tomten där. Det sägs att tomten var en hejare på att mjölkakossors stinna juver. Han lärde sig till och med att råma, vilket uppskattadesav den lilla besättningen på oftast två djur.
Den omoderna tomten av idag är röd, stor, bullrig, inte speciellt sympatisk. Avnågon kufisk anledning färdas han med renar och utstöter märkliga ljud ... ohho oh hooo. Gråtomten färdas till fots och flämtar inte ens. På sin höjd harden grå någon dags skäggstubb. Blev det kallt i huset, vilket den grå märkte,då tände han upp igen på den falnande glöden. Han verkade gårdsbunden.
Industrialismen värpte den röda. Hans storslagna idé om tomtefabrik och pro-duktion skulle ge konsumtionsinkomster. Det kom att i en senare tid ödeläggagråtomtens socialistiska verksamhet. Folket på landsbygden drevs in tillstäderna, korna försvann. I staden fick folket förmånen att handla julklapparen gång om året. Det är jul jul juuuul.
Det som varit kan komma igen. Vem vet, men under ett par år har gråtomtenvarit synlig vid Myggholken. Dock inte 24:e december, men mest frekvent ioktober månad. Det är nytt, det är modernt.
Leif ÖhmanRandijaur
