Juridiska institutionen

Höstterminen 2016

Examensarbete i civilrätt, särskilt familjerätt

30 högskolepoäng

Legala ställföreträdare –

proffs eller lekmän?

Författare: Axel Sigge

Handledare: Jur. dr Therése Fridström Montoya

2

3

Innehållsförteckning

1 Inledning .............................................................................................................. 5 1.1 Bakgrund ................................................................................................................... 5 1.2 Syfte, frågeställning och avgränsningar .................................................................... 5 1.3 Metod och material ................................................................................................... 7 1.4 Disposition ................................................................................................................ 7

2 Det legala ställföreträdarskapets historia ............................................................ 8 2.1 1924 års förmynderskapslag ...................................................................................... 8 2.2 Förmynderskapsreformen 1974 ............................................................................... 10 2.3 1988 års reformarbete ............................................................................................... 11

3 Legala ställföreträdarskap idag ........................................................................... 12 3.1 Introduktion ............................................................................................................ 12 3.2 Godmanskap ........................................................................................................... 12

3.2.1 Rekvisiten i 11 kap. 4 § FB ................................................................................................... 12 3.2.2 Särskilt om behovet av godmanskap .................................................................................. 12 3.2.3 Behörighetsregeln i 11 kap. 15 § FB ................................................................................... 14

3.3 Förvaltarskap .......................................................................................................... 15 3.4 Synen på ställföreträdarskap och ställföreträdare i gällande rätt ........................... 17

3.4.1 Synen på ställföreträdarskapet ............................................................................................. 17 3.4.2 Synen på ställföreträdaren .................................................................................................... 20 3.4.3 Avslutande tankar om synen på ställföreträdarskapet och ställföreträdaren ................ 21

4 Internationell utblick ......................................................................................... 23 4.1 Norsk rätt ................................................................................................................ 23 4.2 Finsk rätt ................................................................................................................. 25

5 Legala ställföreträdare – proffs eller lekmän? .................................................... 27 5.1 Introduktion ............................................................................................................ 27 5.2 Huvudmannens perspektiv ..................................................................................... 28

5.2.1 Mångförmyndare .................................................................................................................... 28 5.2.2 Okunniga ställföreträdare ..................................................................................................... 29

5.3 Ställföreträdarens perspektiv .................................................................................. 30 5.3.1 Utbildning ............................................................................................................................... 30 5.3.2 Det oklara uppdraget ............................................................................................................. 32 5.3.3 Farliga huvudmän och rätten att bli entledigad från uppdraget ..................................... 33

5.3 Samhällets perspektiv ............................................................................................. 37 5.3.1 Rekryteringssvårigheter ......................................................................................................... 37 5.3.2 Principen om minsta ingripande åtgärd – en kontraproduktiv ordning? ...................... 38

4

6 Befintliga lösningar och föreslagna förbättringar .............................................. 39 6.1 Framtidsfullmakter ................................................................................................. 39 6.2 Anhöriga ställföreträdare ........................................................................................ 42 6.3 Praktiska lösningar – förvaltarenheter och exemplet Optio AB ............................. 44

6.3.1 Förvaltarenheter ..................................................................................................................... 44 6.3.2 Privata företag – exemplet Optio AB ................................................................................. 46

6.4 Sammanfattning ...................................................................................................... 47

7 Egna ändringsförslag ......................................................................................... 48 7.1 En offentlig förvaltare ............................................................................................. 48 7.2 Förtydligande av gränsdragningen mellan lekmannamässiga och yrkesmässiga ställföreträdare .............................................................................................................. 51

8 Avslutning .......................................................................................................... 54

Källförteckning ...................................................................................................... 56

5

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Idén till detta arbete kom under min tid som extraarbetande handläggare på Stockholms

överförmyndarförvaltning. I mitt arbete, som sedermera fortsatte på Avdelningen för

överförmyndarärenden i Malmö, hanterade jag ärenden rörande godmanskap och

förvaltarskap. Jag stötte på mängder av ärenden där jag fann anledning att ifrågasätta

vilken roll ställföreträdaren var tänkt att ha, vilken funktion denne skulle fylla. I många

fall fann jag mig ifrågasättandes huruvida ställföreträdaren borde betraktas som lekman

eller yrkesman.

I mitt arbete såg jag mängder av exempel på dysfunktionella ställföreträdarskap. Det

kunde röra sig om ärenden i uppstartsfasen som på grund av huvudmannens tillstånd

var i princip omöjliga att rekrytera ställföreträdare till, eller pågående godman- eller

förvaltarskap där ställföreträdaren väntat i månader på att få bli entledigad på grund av

att denne utsatts för hot från sin huvudman. Ärenden passerade mitt bord gällande

huvudmän som var direkt farliga, och jag såg även min beskärda del av ställföreträdare

som inte kunde sköta sitt uppdrag ordentligt.

Mina upplevelser fick mig att fundera kring dels vad vi förväntar oss av legala

ställföreträdare för vuxna (hädanefter legala ställföreträdare eller bara ställföreträdare)

och dels vad som är rimligt att förvänta sig av ställföreträdare.

1.2 Syfte, frågeställning och avgränsningar

Syftet med detta arbete är att analysera ställföreträdarens roll i det svenska samhället och

bedöma huruvida denne ses – och bör ses – som ett proffs eller en lekman. Legalt

ställföreträdarskap för vuxna har, i olika former, funnits i svensk rätt under lång tid, och

är idag ett samlingsnamn för instituten godmanskap och förvaltarskap. I min uppsats

kommer jag att kritiskt granska det legala ställföreträdarskapet och dess funktioner i

dagens samhälle, med fokus på den roll som legala ställföreträdare har idag.

Ställföreträdarskapet kommer att analyseras från tre separata perspektiv, nämligen

6

huvudmannens (personen som har en legal ställföreträdare), ställföreträdarens och

samhällets. För att göra texten mer tillgänglig och språket mer bekvämt för läsaren

kommer legala ställföreträdarskap för vuxna i huvudsak hänvisas till som bara

”ställföreträdarskap”.

Inledningsvis ges en kortfattad historisk bakgrund i syfte att belysa hur reglerna för

legala ställföreträdarskap (förmynderskapsrätten) har utvecklats med tiden, och hur den

utvecklingen har påverkat ställföreträdarens roll. Därefter kommer ställföreträdarskapet

av idag att behandlas, och i syfte att kontextualisera och tydligare definiera det svenska

systemet ska jämförelser göras med andra nordiska rättssystem. Arbetets huvuddel

kommer som ovan nämnts ägnas åt en analys av ställföreträdarens roll i dagens samhälle,

och den övergripande frågeställningen är huruvida dennes roll är att se som

lekmannamässig eller professionell utifrån de tre ovan nämnda perspektiven. Jag

kommer att undersöka den rådande synen på ställföreträdaren genom att analysera den

bild av ställföreträdarskapet som framgår av rättskällorna. Vidare kommer jag att

undersöka huruvida det finns några problem med det rådande synsättet samt vilka

potentiella förändringar och förbättringar som är möjliga.

Vad gäller avgränsningar kan sägas att den analys som ryms inom ramarna för den

här framställningen enbart kommer att ta sikte på svensk rätt. Det förekommer en del

utblickar till de lösningar som valts i övriga Norden, men detta sker mestadels för att

fördjupa analysen av svensk rätt. Någon djuplodande analys av utländsk rätt kommer

varken rymmas eller behövas inom ramarna för uppsatsen. Av utrymmes- och

relevansskäl kommer endast en form av godmanskap att analyseras i arbetet, nämligen

godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken (FB). Förutom godmanskap kommer även

förvaltarskap att behandlas. Framställningens analyserande delar präglas genomgående

av ett de lege ferenda-perspektiv, och förslag på lagändringar kommer att presenteras.

7

1.3 Metod och material

Jag har använt en rättsdogmatisk och problemorienterad metod i detta arbete.1

Problematiska aspekter av reglerna för legala ställföreträdarskap kommer att identifieras,

och lösningsförslag kommer att presenteras. Materialet som används utgörs till största

del av lagtext, förarbeten, praxis och doktrin.

Lejonparten av det juridiska material som ligger till grund för uppsatsen behandlar

svensk rätt, men i den mån det ryms inom ramarna för framställningen kommer även

finsk och norsk rätt att behandlas. Utöver strikt rättsvetenskapliga verk kommer jag även

i viss mån att referera till litteratur som mer är att likna vid handböcker riktade till gode

män och förvaltare. Jag har funnit att sådan litteratur fyller en funktion i arbetet med att

beskriva samhällets syn på ställföreträdarens roll.

1.4 Disposition

Framställningen är indelad i åtta delar. Efter inledningen följer en kort historisk

tillbakablick för att ge läsaren en grundläggande förståelse för de legala

ställföreträdarskapen och under vilka förutsättningar de utformats. Det är en i första

hand refererande del av framställningen, utan nämnvärda inslag av egen analys.

Det tredje avsnittet behandlar de legala ställföreträdarskapen av idag. Likt

föregående avsnitt försöker jag här ge en objektiv bild av det aktuella rättsläget, utan att

väva in egna åsikter i någon större utsträckning. Först beskrivs godmanskap och

förvaltarskap och de legala förutsättningarna för att anordna och utöva dessa. Därefter

ska något nämnas om skillnaderna mellan de två formerna av ställföreträdarskap, och

slutligen följer en genomgång av synen på de legala ställföreträdarskapen idag.

I arbetets fjärde del görs en internationell utblick med två andra nordiska länder i

fokus, där de norska och finska regleringarna av ställföreträdarskap behandlas. De

utländska systemen analyseras och jämförs med den svenska rättsordningen för att

identifiera likheter, skillnader och inslag att eventuellt hämta inspiration från.

1 Angående den rättsdogmatiska metoden, se Kleineman (2013).

8

I del fem av framställningen berörs en av de huvudsakliga frågeställningarna,

nämligen gällande synen på ställföreträdaren som proffs kontra lekman. Faktiska

problemytor vävs samman med egen analys av orsakerna till dessa mindre välfungerande

delar av förmynderskapsrätten. Därefter följer en kritisk granskning av det legala

ställföreträdarskapet utifrån tre perspektiv: huvudmannens, ställföreträdarens och

samhällets. I detta avsnitt ligger fokus på att identifiera alla tänkbara problem och

konfliktytor i det svenska systemet, för att sedan i nästkommande avsnitt anlägga ett mer

lösningsorienterat perspektiv.

Den sjätte och sjunde delen av arbetet ägnas åt konkreta lösningsförslag på de

problem som identifierats i tidigare avsnitt. Avsnitt sex ägnas åt befintliga förslag på

förändringar som lagts fram i förarbeten och doktrin samt praktiska lösningar som

uppkommit, medan avsnitt sju inrymmer mina egna konkreta förslag för att skapa ett

bättre och mer rättssäkert system för de legala ställföreträdarskapen.

Slutligen följer framställningens åttonde del som ägnas åt några avslutande

synpunkter på det som behandlats i arbetet.

2 Det legala ställföreträdarskapets historia

2.1 1924 års förmynderskapslag

Även om det som då kallades förmynderskap existerade innan 1924 års

förmynderskapslag,2 utgör lagen ett lämpligt avstamp för den här framställningen. I 1924

års förmynderskapslag (FörmL) preciserades reglerna kring den så kallade

omyndighetsförklaringen. Lagen stadgade att en omyndighetsförklaring av en vuxen

person fick ske av fyra skäl: psykisk rubbning, slöseri eller grov vanvård av egendom,

missbruk av rusgivande medel, eller efter egen begäran alternativt vid samtycke till

omyndighetsförklaring om den aktuella personen på grund av försvagat hälsotillstånd,

oerfarenhet, lyte eller annan orsak behövde bistånd i vården av sina angelägenheter.

2 Fridström Montoya (2015) s. 270.

9

Oavsett vilken omyndighetsgrund som var aktuell ställdes krav på ett orsakssamband

mellan den omständigheten och individens oförmåga att handha sina angelägenheter.3

FörmL:s ikraftträdande innebar en tydligare reglering av omyndigförklaringen, med

syfte att minska domstolarnas möjligheter att efter eget skön omyndigförklara individer.4

Omyndighetsförklaringen ansågs vara ett så ingripande institut att lagstiftaren inte ville

låta frågan avgöras utifrån lämplighetsgrunder.5 Vi kan med andra ord redan här se spår

av återhållsamhet hos lagstiftaren. Det synes ha funnits en insikt kring de negativa

konsekvenserna en omyndighetsförklaring kunde föra med sig för den enskilde. Viktigt

att notera i sammanhanget är dock att en omyndighetsförklaring löpte betydligt längre i

begränsandet av individens fri- och rättigheter än vad dagens legala ställföreträdarskap

gör. En omyndigförklaring innebar att individen i samhällets ögon i princip betraktades

som en underårig person.6

Utöver omyndighetsförklaringen återfanns i 11 kap. 3 § FörmL reglerna kring

dåtidens godmanskap. Till skillnad från vid en omyndighetsförklaring bibehöll

huvudmannen vid godmanskap sin förmåga att vidta rättsligt bindande dispositioner. En

annan avgörande skillnad mellan instituten var att godmanskap endast aktualiserades i de

fall där huvudmannen led av vad man kunde anta var en övergående sjukdom.

Sammantaget kan sägas att det är mycket som skiljer dåtidens institut från nutidens

godmanskap.7 Idag är godmanskap typiskt sett inte någon tillfällig lösning på ett

övergående problem, utan ses som en mer permanent insats. Godmanskap enligt 11 kap.

3 § FörmL tog dessutom främst sikte på enskilda som led av psykiska åkommor,8 medan

godmanskap idag har ett betydligt bredare tillämpningsområde. För en mer djuplodande

beskrivning av den nutida regleringen, se avsnitt 3 nedan.

3 1 kap. 2 § lag (1924:320) om förmynderskap. 4 Odlöw (2005) s. 110. 5 NJA II 1924 s. 224. 6 Odlöw (2005) s. 115. 7 A.a. s. 117. 8 A.a. s. 118 f.

10

2.2 Förmynderskapsreformen 1974

Nästa steg i den förmynderskapsrättsliga utvecklingen togs i samband med den så

kallade förmynderskapsreformen 1974.9 Redan innan dess hade förmynderskapslagen

upphävts och ersatts med föräldrabalken, som trädde i kraft 1950, men reglerna kring

legala ställföreträdarskap genomgick då inga materiella förändringar.10

I samband med 1974 års reform ändrades dock regelverket för de legala

ställföreträdarskapen på ett betydande sätt. Den kanske mest betydelsefulla förändringen

var inskränkningen av omyndighetsförklaringens tillämpningsområde.11 Insikten om de

negativa och ibland rent integritetskränkande aspekterna av omyndighetsförklaringen

synes här ha börjat nå lagstiftaren på allvar.12 Av de fyra skälen för omyndighets-

förklaring togs tre bort helt; omyndighetsförklaring till följd av slöseri, missbruk eller

efter egen begäran var inte längre tillåtet.13 Ytterligare en stor förändring var att

förmyndarrollen upphörde att vara en medborgerlig plikt. Tidigare hade den som kom i

fråga för ett förmyndaruppdrag ingen rätt att avböja eller bli befriad från uppdraget

utom vid vissa särskilda situationer. Denna ordning slopades i och med 1974 års reform

bland annat mot bakgrund av att det ansågs tveksamt huruvida det var förenligt med den

omyndiges bästa att utse en förmyndare till denne som inte ville ta på sig uppdraget.14

Efter 1974 års reform övergick således ställföreträdarskapet till att bli en helt frivillig

hjälpinsats.

En annan förändring av stor vikt för den här framställningen var vidareutvecklingen

av godmanskapet. Institutet utvidgades till att bli tillämpligt inte bara vid fall av sjukdom

som tidigare, utan även vid försvagat hälsotillstånd samt hämmad förståndsutveckling.

Vidare stipulerades att godmanskap nu skulle kunna anordnas även för individer vars

nedsättning inte förmodades vara av övergående natur.15 I förarbetena kan skönjas en

tanke om godmanskapet som omyndighetsförklaringens mindre ingripande syskon.

9 Prop. 1974:142. 10 Odlöw (2005) s. 123. 11 A.a. s. 123. 12 Prop. 1974:142 s. 116 f. 13 Odlöw (2005) s. 124. 14 Prop. 1974:142 s. 126 f. 15 Odlöw (2005) s. 133.

11

Föredraganden menar dels att godmanskap i princip inte ska kunna aktualiseras utan

samtycke från den berörda individen, och dels att en omyndighetsförklaring kan bli

aktuell i de fall där ”allvarliga brister” uppstår i samarbetet mellan huvudmannen och

den gode mannen.16

2.3 1988 års reformarbete

Den senaste reformen av intresse för det här arbetet ägde rum 1988,17 då

omyndighetsförklaringen helt avskaffades. Torbjörn Odlöw kallar i sin avhandling

Ställföreträdare för vuxna – kamrer eller handledare? avskaffandet en följd av det redan vid

1974 års reform introducerade tankesättet om återhållsamhet,18 en uppfattning jag delar.

I 1988 års reform synes tanken om tillämpandet av den ”minst ingripande åtgärden” ha

slagit igenom till fullo,19 och mer fokus än tidigare låg på individens fri- och rättigheter

och delaktighet i samhället.20 Frågan är om inte lagstiftaren påverkades mer av

samhälleliga och allmänmänskliga strömningar än av strikt juridiska avvägningar.

Formuleringar likt ”tiden [är nu] mogen att avskaffa institutet omyndigförklaring”21

tyder enligt min mening på detta.

Lagstiftaren insåg dock att godmanskapet inte ensamt kunde fylla de funktioner som

omyndighetsförklaringen tidigare gjort. Man slöt sig till att en ”utbyggd form” av

godmanskap utformad på så sätt att individen helt eller delvis fråntas sin bestämmande-

rätt var ett lämpligt substitut till omyndighetsförklaringen. Institutet kom att kallas

förvaltarskap.22 Genom denna lösning lyckades lagstiftaren bibehålla viktiga delar av

omyndighetsförklaringen medan mer gammalmodiga aspekter såsom förlorad rösträtt

fasades ut.

16 Prop 1974:142 s. 122. 17 Prop. 1987/88:124. 18 Odlöw (2005) s. 137. 19 Se t.ex. prop. 1987/88:124 s. 130 där omyndighetsförklaringens negativa konsekvenser jämförs med godmanskapets mindre ingripande natur. 20 Prop. 1987/88:124 s. 132. 21 A. prop. s. 132. 22 A. prop. s. 133.

12

3 Legala ställföreträdarskap idag

3.1 Introduktion

Efter denna kortfattade historiska tillbakablick följer nu en genomgång av gällande rätt.

Inledningsvis görs en rent faktamässig sammanfattning av reglerna kring godmanskap

och förvaltarskap, och därefter följer en mer analysbetonad del där synen på

ställföreträdarskap idag diskuteras.

3.2 Godmanskap

3.2.1 Rekvisiten i 11 kap. 4 § FB

Reglerna om godmanskap återfinns – tillsammans med förvaltarskapsreglerna – i 11 kap.

FB. Det finns flera typer av godmanskap, men av intresse för denna framställning är

endast godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB. Lagrummet stadgar att

”[o]m någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne.”

Vidare föreskrivs att godmanskap inte får anordnas utan samtycke från den berörde, om

inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Vi kan

konstatera att lagrummet består av ett antal olika, delvis alternativa och delvis

kumulativa, rekvisit. I grunden ska det finnas någon form av nedsatt hälsotillstånd eller

liknande. Utöver detta ska det även finnas ett hjälpbehov, och hjälpbehovet ska vara en

direkt konsekvens av det bakomliggande hälsotillståndet.

3.2.2 Särskilt om behovet av godmanskap

För att godmanskap ska aktualiseras räcker det dock inte att ovan nämnda rekvisit är

uppfyllda, vidare krävs att godmanskap behövs. Det ska således finnas ett behov av just

godmanskap för att tillgodose det hjälpbehov som är för handen. Detta rekvisit förklaras

13

inte närmre i förarbetena, och fram tills nyligen saknades även tydliggörande praxis i

frågan.23 I och med NJA 2015 s. 851 har dock visst ljus kastats på det svårtydda

rekvisitet. Fallet gällde en man, M.P., som ansökt om att godmanskap skulle anordnas

för honom. M.P. ansåg att han på grund av sjukdom var i behov av en god man, särskilt

mot bakgrund av ekonomiska svårigheter han genomgått under 2014. Överförmyndaren

ansåg att M.P. inte behövde hjälp av en god man, då hans hjälpbehov torde kunna

tillgodoses med mindre ingripande åtgärder, något som inte testats. Som exempel på

sådana åtgärder nämnde man bistånd enligt socialtjänstlagen eller utställande av en så

kallad generalfullmakt.

HD identifierade två principiella frågor att ta ställning till, dels hur godmanskap

förhåller sig till andra typer av mindre ingripande bistånd, och dels hur detta ska utredas

och bedömas i ett ärende gällande anordnande av godmanskap. Vad först gäller

tolkningen av behovsrekvisitet konstaterar HD att det grundläggande hjälpbehovet

måste vara av ”viss betydenhet” för att godmanskap ska kunna anses behövas.

Därutöver menar domstolen att behovsrekvisitet innebär att godmanskap ska ställas i

relation till andra hjälpinsatser. Om den enskilde kan få tillfredsställande hjälp på annat

sätt än genom godmanskap bör denna åtgärd övervägas, särskilt om den är mindre

ingripande för den enskilde.24 Sammanfattningsvis konstaterar HD att bedömningen av

behovsrekvisitet ytterst blir en fråga om det samlade biståndsbehovet. I de fall där den

enskilde behöver hjälp med såväl personliga som ekonomiska eller juridiska

angelägenheter menar HD att det ”många gånger [kan] framstå som mest ändamålsenligt

att utse en god man som tar ansvar för hela situationen”. Fokus lades här bland annat på

den enskildes oförmåga att instruera eller kontrollera hur en eventuell fullmäktig skulle

sköta sitt uppdrag.

Gällande den andra principiella frågan rörande domstolars prövning av

behovsrekvisitet konstaterar HD inledningsvis att det åligger domstolen att se till att

ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.25 Vidare sägs att i de fall där

23 Fridström Montoya (2016) s. 523. 24 NJA 2015 s. 851, HD:s domskäl p. 6. 25 12 § lagen (1996:242) om domstolsärenden.

14

överförmyndaren tillstyrker anordnande av godmanskap eller rentav har ansökt själv kan

man i normalfallet utgå ifrån att överförmyndaren gjort bedömningen att mindre

ingripande åtgärder inte är tillräckliga. HD menar att det relativt sällan bör finnas

anledning för domstolen att ifrågasätta denna bedömning, särskilt som anordnande av

godmanskap bygger på att även den enskilde anser att godmanskap behövs. I de fall där

överförmyndaren har avstyrkt anordnande av godmanskap menar HD att det bör åligga

överförmyndaren att precisera de alternativa hjälpinsatser som står till buds och förklara

varför de kan anses tillräckliga. Avslutningsvis slår HD fast att det inte kan uppställas

något generellt krav på att andra åtgärder först ska ha prövats för att ett godmanskap ska

komma till stånd. Bara om det finns fog för uppfattningen att mindre ingripande åtgärder

är tillräckliga kan en godmanskapsansökan avslås av det skälet.26 I det aktuella fallet

konstaterade HD att överförmyndaren inte ”kunnat visa på någon annan och mindre

ingripande åtgärd som innebär att M.P:s angelägenheter kan skötas på ett

tillfredsställande sätt” och beslutade att godmanskap skulle anordnas för M.P. Den

enskildes hjälpbehov ansågs vara ”så omfattande” att det behövdes en god man enligt 11

kap. 4 § FB.

Prejudikatet innebär att människor som inte är kapabla att instruera och kontrollera

en fullmäktig ska anses vara i behov av godmanskap på det sätt som 11 kap. 4 § FB

kräver.27 Rättsfallet ger med andra ord inte någon slutgiltig definition av exakt vad som

krävs för att någon ska anses behöva godmanskap, men ger åtminstone viss vägledning,

något som ditintills saknats.

3.2.3 Behörighetsregeln i 11 kap. 15 § FB

Ansökan om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB får enligt 11 kap. 15 §

FB göras av individen själv, dennes förmyndare, make, sambo eller närmaste släktingar

eller av överförmyndaren. Ansökan om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 §

FB görs dock i regel inte av förmyndare då regeln tar sikte på ställföreträdarskap för

26 NJA 2015 s. 851, HD:s domskäl p. 16. 27 Fridström Montoya (2016) s. 529.

15

vuxna. Anledningen att förmyndare nämns i 11 kap. 15 § FB är att regeln gäller

ansökningar om anordnande av alla typer av godmanskap. Vid anordnande av

godmanskap enligt exempelvis 11 kap. 1 § FB faller det sig naturligt att förmyndaren kan

ansöka, då regeln tar sikte på godmanskap för underåriga.

Enligt 11 kap. 15 § 2 st. FB är även en god man som är förordnad enligt 11 kap. 4 §

FB behörig att ansöka om förvaltarskap för sin huvudman. En sådan ansökan kan enligt

förarbetena aktualiseras exempelvis när godmanskapet inte fungerar på grund av att

huvudmannen företar kolliderande rättshandlingar.28 Vidare stadgas i 11 kap. 15 § 3 st.

FB att tingsrätten har en skyldighet att självmant ta upp frågan om anordnande av

godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB eller förvaltarskap ”[n]är det finns anledning till det”.

Samma skyldighet gäller för överförmyndaren i frågor om förordnande av god man eller

förvaltare. Som exempel på en situation där det kan bli aktuellt för tingsrätten att

självmant ta upp frågan om anordnande av ställföreträdarskapet anges i förarbetena den

där det i en pågående rättegång visar sig att en part är i ett sådant psykiskt tillstånd att

denne inte själv kan föra sin talan.29 Överförmyndarens skyldighet att självmant ta upp

frågor om förordnande av god man eller förvaltare tillkom senare, och motiverades

framför allt av att överförmyndaren vid den tiden också gavs utökad befogenhet att fatta

beslut om anordnande av godmanskap (särskilt gällande godmanskap enligt 11 kap. 1–3

§§ FB).30

3.3 Förvaltarskap

Reglerna om anordnande av förvaltarskap återfinns även de i föräldrabalkens elfte

kapitel. I 11 kap. 7 § FB stadgas att ”[o]m någon som befinner sig i en sådan situation

som anges i 4 § är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna

förvaltarskap för honom eller henne”. Vidare stipuleras att förvaltarskap dock inte får

28 Prop. 1987/88:124 s. 175. 29 A. prop. s. 175. 30 Prop. 1993/94:251 s. 195 f. samt s. 201 f.

16

anordnas om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller om den enskilde redan får

hjälp på ett annat, mindre ingripande sätt.

Det kan direkt konstateras att denna regel är mer restriktivt konstruerad än

motsvarande regel i 11 kap. 4 § FB. Först och främst ställs krav på att individen ska

befinna sig i en sådan situation som anges i lagrummet gällande anordnande av

godmanskap. Utöver det måste personen vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom.

Detta begrepp kan te sig något svårdefinierat, men kan kort beskrivas som ett tillstånd

där individens besluts- och analysförmåga inte anses tillfredsställande i förhållande till de

beslut denne kan tänkas behöva fatta.31 Den främsta anledningen till de skärpta

rekvisiten i 11 kap. 7 § FB torde vara att individen vid anordnande av förvaltarskap helt

eller delvis fråntas sin rättshandlingsförmåga, något som inte sker vid anordnande av

godmanskap.32 I förarbetena betonas också vikten av att förvaltarskapet i första hand ses

som ett komplement till godmanskapet.33

Den enskilt största skillnaden mellan godmanskap och förvaltarskap är förmodligen

det faktum att anordnande av förvaltarskap inte förutsätter den enskildes samtycke. Det

är fullt möjligt för rätten att förordna en förvaltare åt någon som aktivt motsätter sig det,

vilket aldrig är aktuellt gällande godmanskap. Detta leder till att ärenden gällande

förvaltarskap ofta är betydligt mer komplicerade än ärenden gällande godmanskap,

särskilt sett från ställföreträdarens perspektiv. Jag kan utifrån min egen

arbetslivserfarenhet konstatera att det inte är lätt att på ett ändamålsenligt sätt sköta ett

förvaltaruppdrag med en huvudman som aktivt motarbetar allt förvaltaren gör.

En annan avgörande skillnad gentemot regeln om anordnande av godmanskap är att

11 kap. 7 § FB är en fakultativ regel. Rätten får anordna förvaltarskap om samtliga

rekvisit är uppfyllda, att jämföra med förutsättningarna för anordnande av godmanskap

där rätten ska besluta om anordnande om samtliga rekvisit är uppfyllda. Ordningen ger

31 Odlöw (2005) s. 169. För en utförlig beskrivning av begreppet se a.a. s. 169–175. 32 Prop. 1987/88:124 s. 144 f. Se även SOU 2004:112 s. 367 f. 33 Prop. 1987/88:124 s. 145.

17

intrycket att godmanskapet är att betrakta som någon form av huvudregel, till vilken

förvaltarskapet utgör ett undantag.34

Slutligen tycks lagstiftaren även med formuleringen om mindre ingripande åtgärder

vidkänna förvaltarskapets ingripande natur. Meningen kan enligt min åsikt betraktas som

en relativt allmänt formulerad säkerhetsventil, ägnad att säkerställa att förvaltarskap inte

anordnas om det inte är absolut nödvändigt. Principen om minsta ingripande åtgärd

präglar förmynderskapsrätten i stor utsträckning, och är något jag kommer att

återkomma till nedan. Redan här kan dock sägas att vad gäller förvaltarskap framstår det

som helt rimligt att tillämpa principen vid anordnandet. Förvaltarskapet som institut

innebär ett så pass stort ingrepp i den personliga integriteten och friheten att det

förefaller motiverat att endast tillämpa 11 kap. 7 § FB i nödfall.

3.4 Synen på ställföreträdarskap och ställföreträdare i gällande rätt

3.4.1 Synen på ställföreträdarskapet

Det är givetvis svårt att göra anspråk på att sammanfatta ett helt samhälles syn på en

företeelse. För att skapa en någorlunda heltäckande bild kommer jag att blanda

referenser till förarbeten och doktrin med mina egna observationer från yrkeslivet. Först

kommer jag att genomföra viss rent lagteknisk analys kring hur rekvisiten i 11–12 kap.

FB tolkas, för att därefter prata mer allmänt om vad jag anser präglar synen på legala

ställföreträdarskap i allmänhet och de legala ställföreträdarna i synnerhet.

Som framgår av ordalydelsen i 11 kap. 4 § FB kan olika sorters hjälpbehov föranleda

anordnande av godmanskap och förvaltarskap. De tre olika ”hjälpområden” som nämns

i lagtexten, nämligen att förvalta egendom, bevaka rätt samt sörja för person, har i

praktiken kommit att tolkas som från varandra fristående delar.35 På de

ansökningsblanketter för ställföreträdarskap som tagits fram av landets överförmyndare

är det inte ovanligt att sökanden ombeds att kryssa för inom vilka av dessa tre områden

34 Fridström Montoya (2014) s. 468. 35 Fridström Montoya (2015) s. 330.

18

den enskilde behöver hjälp,36 något som enligt min mening framstår som märkligt då de

tre områdena ofta går in i varandra. Denna ordning har kritiserats av bland annat detta

skäl, och det har ansetts märkligt att dela in uppdraget i dessa tre delar, särskilt eftersom

att de tre delarna av uppdraget aldrig har definierats vare sig i lagtext eller i förarbeten.37

Även domstolarna följer denna praxis genom att i sina beslut uttryckligen skriva

vilka av dessa tre områden som ställföreträdarens förordnande ska omfatta.38 I

förarbetena lägger man förvisso stor vikt vid att domstolarna så långt det är möjligt

preciserar ställföreträdarens uppgifter för att förordnandet inte ska bli mer omfattande

(och därmed mer ingripande) än nödvändigt,39 men jag ställer mig frågande till om detta

är vad lagstiftaren föreställde sig när precisering av uppdragen förordades.

Therése Fridström Montoya anser att det saknas stöd i rättskällorna för att tillämpa

denna uppdelning av ställföreträdaruppdraget.40 Hon lyfter fram flertalet problem med

den nuvarande ordningen, däribland det faktum att det i praktiken många gånger är

omöjligt att veta vilka konkreta uppgifter som faller inom vilken uppdragsdel, då de olika

uppdragsdelarna i mångt och mycket går in i varandra.41 Fridström Montoya utvecklar

sina resonemang i sin avhandling Leva som andra genom ställföreträdare – en rättslig och faktisk

paradox och anser att det såväl praktiskt som juridiskt finns svårigheter med

gränsdragningen mellan de olika uppdragsdelarna. Som exempel lyfter hon fram regeln i

12 kap. 4 § FB som stadgar att den enskildes medel vid ställföreträdarskap bland annat

ska användas till dennes ”nytta”. Regeln tar sikte på hur den ekonomiska förvaltningen

ska skötas, men Fridström Montoya pekar på förarbetena till lagen och poängterar att

formuleringen innebär en skyldighet att inom ramen för förvaltning av egendom även

sörja för huvudmannens person.42

36 Se exempelvis Överförmyndarförvaltningen i Stockholms blankett för ansökan om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap, http://www.stockholm.se/FamiljOmsorg/God-man-och-formyndare/Blanketter/, hämtad den 3 oktober 2016. Jfr Fridström Montoya (2014) s. 465. 37 Fridström Montoya (2015) s. 330. 38 Se exempelvis NJA 1999 s. 691. 39 Prop. 1987/88:124 s. 140. 40 Fridström Montoya (2014) s. 476. 41 A.a. s. 473 f. 42 Fridström Montoya (2015) s. 333.

19

I 12 kap. 2 § FB regleras ställföreträdarens skyldigheter gentemot sin huvudman.

Där stadgas att gode män och förvaltare i den mån det följer av deras förordnande ska

bevaka huvudmannens rätt, förvalta dennes tillgångar samt sörja för dennes person.

Nyckelorden här är ”i den mån det följer av deras förordnande”. Detta synes tolkas som

att det av förordnandet i sig måste framgå vilka av dessa tre områden som

ställföreträdaren ska hjälpa huvudmannen med. Det anses vara en otillfredsställande

ordning som ger upphov till förvirring för de berörda individerna.43 Denna problematik

uppmärksammades i betänkandet Frågor om Förmyndare och ställföreträdare för

vuxna44 där det föreslogs att ramarna för en ställföreträdares uppdrag istället bör delas in

i ekonomiska och personliga angelägenheter för att förtydliga uppdelningen. Att bevaka

sin huvudmans rätt borde enligt utredaren anses vara ett självklart inslag i varje

ställföreträdaruppdrag, oavsett om det är inriktat på personliga eller ekonomiska

frågor.45

Fridström Montoya argumenterar i sin avhandling för att uppdraget per definition

innehåller alla tre delar, och att bisatsen ”i den mån det följer av deras förordnande”

snarare ska tolkas som en möjlighet för domstolen att begränsa förordnandet på så sätt

som framgår av 11 kap. 7 § 2 st. FB, det vill säga till att gälla en viss angelägenhet eller

viss egendom. Hon menar att oavsett eventuella begränsningar i förordnandet bör

ställföreträdarens uppdrag alltid vara att inom ramen för förordnandet bevaka sin

huvudmans rätt, sörja för dennes person och förvalta dennes egendom.46

I NJA 1999 s. 691 refererade HD till tidigare nämnda förarbetsuttalande gällande

precisering av ställföreträdarens uppgifter,47 och underströk vikten av att domstolarna

vid anordnande av ställföreträdarskap48 tydligt preciserar vad uppdraget ska omfatta. Det

tycks finnas två bakomliggande skäl till HD:s resonemang. Man verkar ha velat betona

vikten dels av att ställföreträdarskapet i varje enskilt fall anpassas till den enskildes

43 Fridström Montoya (2014) s. 475 f. 44 SOU 2004:112. 45 A. bet. s. 447 f. 46 Fridström Montoya (2015) s. 337. 47 Prop. 1987/88:124 s. 140. 48 I det aktuella fallet var fråga om godmanskap, men det finns enligt min mening ingen anledning att tro att något annat hade gällt om fråga var om förvaltarskap.

20

behov,49 dels av principen om minsta ingripande åtgärd. HD nämner dessa två hänsyn

tillsammans, men jag vill mena att det måste anses röra sig om två separata faktorer som

ska påverka utformningen av ställföreträdarens förordnande.

Överlag är principerna om återhållsamhet och minsta ingripande åtgärd något som

präglar dagens syn på ställföreträdarskap i stor utsträckning.50 Ställföreträdarskap ses

som ett nödvändigt ont – inte att använda förutom när det verkligen behövs – och vid

tillämpningen av reglerna läggs stor vikt vid att värna den enskildes integritet och

egenbestämmande.51 Det går att argumentera för att det är en sund inställning i teorin,

men den ger upphov till problem i tillämpningen av reglerna i 11 kap. FB, något jag

kommer att återkomma till nedan.

3.4.2 Synen på ställföreträdaren

Vem som kan förordnas som ställföreträdare regleras i 11 kap. 12 § FB, som stadgar att

”[t]ill god man eller förvaltare ska utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig person”.

Då inga krav ställs på några särskilda kvalifikationer kan vi alltså konstatera att det rör

sig om ett lekmannauppdrag, även om det i praktiken inte finns något som hindrar att

exempelvis en socialtjänsteman åtar sig ett uppdrag som ställföreträdare.52 Några krav på

särskild utbildning eller erfarenhet finns inte, och bestämmelsen har dessutom nyligen

ändrats på så sätt att större vikt än tidigare tillmäts individens önskemål om vem som ska

utses ställföreträdare för denne.53 Lagrummets nuvarande lydelse gör gällande att om

den enskilde föreslår en viss person som ställföreträdare ska denne utses om den anses

lämplig och vill åta sig uppdraget. Denna förändring motiverades med argument om

respekt för enskildas integritet och deras rätt till medbestämmande.54

I 11 kap. 12 § 2 st. FB ställs krav på att personens lämplighet kontrolleras innan

någon förordnas till ställföreträdare. Lämpligheten ska enligt lagtexten kontrolleras ”i

49 Jfr Walin & Vängby (2001), supplement 16, januari 2016 s. 11:20. 50 Odlöw (2005) s. 220. 51 Fridström Montoya (2014) s. 461. 52 Prop. 1987/88:124 s. 173. 53 Prop. 2013/14:225 s. 32 f. 54 A. prop. s. 32 f.

21

den utsträckning som behövs”, vilket enligt förarbetena ska tolkas som att

lämplighetsprövningens omfattning får avgöras från fall till fall.55 I förarbetena slås även

fast att det är viktigt att överförmyndaren bedriver aktiv efterforskning vid

lämplighetsprövningen.56 Även om det alltid är rätten som fattar beslut om anordnande

av ställföreträdarskap samt förordnande av en specifik god man eller förvaltare,57 utförs

lämplighetsprövningen av ställföreträdaren i regel av överförmyndaren.58 Det sägs dock i

förarbetena att domstolen och överförmyndaren har ett delat ansvar för att en person

som förordnas som ställföreträdare är lämplig för uppdraget.59

Jag kan av egen erfarenhet konstatera att noggrannheten i lämplighetskontrollerna

varierar kraftigt hos landets överförmyndare.60 I vissa fall anses det tillräckligt att

inhämta utdrag ur belastningsregistret, Kronofogdemyndighetens register samt ett

skriftligt åtagande från den presumtive ställföreträdaren. I andra fall behöver

ställföreträdaren genomgå interna utbildningar och tester innan överförmyndaren

tillstyrker att rätten förordnar personen som god man eller förvaltare. Denna ordning

har kritiserats och förslag har lagts fram på att samordna utbildningen av

ställföreträdare.61 Dessa förslag har sedermera resulterat i en ny bestämmelse, 19 kap. 18

§ FB, som stadgar att överförmyndaren eller överförmyndarnämnden ansvarar för att

ställföreträdare erbjuds den utbildning som behövs. Ett enhetligt utbildningssystem

saknas dock alltjämt.

3.4.3 Avslutande tankar om synen på ställföreträdarskapet och ställföreträdaren

Sammanfattningsvis kan sägas att ställföreträdarskapet numera betraktas som en frivillig

hjälpinsats, ett lekmannauppdrag som den vanlige medborgaren kan välja att åta sig.62

Denna syn på ställföreträdarskapet är enligt min mening i många fall otillfredsställande

55 Prop. 2013/14:225 s. 34. 56 A. prop. s. 34. 57 Se 11 kap. 4 § FB samt 11 kap. 7 § FB. 58 Walin & Vängby (2001), supplement 15, januari 2015, s. 11:41. 59 Prop. 2013/14:225 s. 35. 60 Jfr SOU 2004:112 s. 789 och prop. 2013/14:225 s. 34. 61 SOU 2004:112 s. 802 ff. 62 Wallgren (2015) s. 30.

22

och framstår som en rest från en tid då samhället såg annorlunda ut än vad det gör idag.

Ställföreträdarskapet betraktas i lagstiftarens ögon som ett institut i utkanten av det

juridiska regelverket, en udda fågel som i mångt och mycket ska sköta sig själv utan

inblandning från domstolar och myndigheter. Denna ordning kan mycket väl ha varit

välfungerande tidigare, men idag är den enligt min mening inte ändamålsenlig.

Ytterligare ett exempel på den under stundom förvirrade synen på ställföreträdar-

skapen är deras juridiska tillhörighet. Ämnesområdet sorteras alltjämt in under

familjerätten (och därmed civilrätten), och reglerna återfinns som ovan nämnts

uteslutande i föräldrabalken. Odlöw anser dock i sin avhandling att reglerna kring de

legala ställföreträdarskapen snarare bör klassificeras som någon form av civil socialrätt.

Han anför att regelverkets utformning ger intrycket – särskilt mot bakgrund av de

hänsyn som ligger till grund för utvecklingen, vilka har behandlats ovan – att syftet är att

reglera och hantera det sociala problem som nedsatt beslutsförmåga utgör, snarare än att

reglera individers rättsförhållanden med andra enskilda.63

Det bör dock noteras att förmynderskapsrätten alltjämt reglerar enskilda individer

som utses till ställföreträdare för andra enskilda individer. De offentligrättsliga inslagen i

detta civilrättsliga förhållande torde vara mer påtagliga i vissa fall än andra.

Ställföreträdarskapsreglerna har de facto sitt förflutna i samma hägn som reglerna om

förmynderskap för barn, i och med att det tidigare inte gjordes någon skillnad mellan en

minderårig och en omyndigförklarad.64 Fridström Montoya liknar i sin avhandling

förmynderskapsrätten vid ett träd, och menar att även om nya grenar växer fram (i form

av dagens godmanskap och förvaltarskap) så behåller trädet sina rötter (i form av den

ursprungliga förmynderskapsrätten). Hon anser att även om ett rättsligt institut utsätts

för ”yttre påverkan” – i det här fallet i form offentligrättsliga influenser – så behåller det

alltjämt sin identitet.65 Det finns således olika sätt att se på förmynderskapsrättens

juridiska tillhörighet.

63 Odlöw (2005) s. 105. Jfr Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 19. 64 Detta framgår exempelvis av det faktum att det före 1974 års reform var samma lagregler som gällde för förmyndare oavsett om huvudmannen var minderårig eller omyndigförklarad. 65 Fridström Montoya (2015) s. 67.

23

4 Internationell utblick

4.1 Norsk rätt

Denna del av arbetet kommer som rubriken antyder att ägnas åt en genomgång av

gällande rätt på förmynderskapsrättens område i andra länder. Av utrymmes- och

relevansskäl begränsas utblicken till två skandinaviska länder som enligt min mening är

av särskilt intresse att studera, nämligen Norge och Finland.

I Norge reglerades de legala ställföreträdarskapen länge i två lagar, lov om

umyndiggjørelse och lov om vergemål for umyndige.66 Lagarna var gammalmodiga och

inte föremål för någon nämnvärd revidering under årens lopp.67 År 2001 tillsattes en

kommitté med uppgift att utvärdera den förmynderskapsrättsliga lagstiftningen i landet,

och 2004 redovisades uppdraget i betänkandet Vergemål.68 Utredningen föreslog en ny

lag att ersätta de två äldre lagarna, kallad lov om vergemål.69 Förslaget innebar ett flertal

större förändringar, bland annat avskaffandet av omyndighetsförklaringen.70 Lagen

trädde i kraft den 1 juli 2013, och innebar en betydande modernisering av

förmynderskapsrätten i Norge.71 Ett exempel på hur lagen anpassats till dagens samhälle

är det faktum att överförmyndarverksamheten – eller overformynderiet – gick från att

vara en kommunal angelägenhet till att organiseras av fylkena, Norges motsvarighet till

våra län.72 En centralisering av överförmyndarverksamheten ansågs vara en nödvändig

utveckling, bland annat mot bakgrund av att overformynderiet tidigare prioriterades

väldigt olika i olika kommuner. Det innebar exempelvis att det i vissa kommuner inte

ens fanns något fast kontor för huvudmän och anhöriga att besöka, vilket ansågs

otillfredsställande.73

Ytterligare ett exempel på en förmynderskapsrättslig nymodighet som tog plats i den

nya lagen är den så kallade framtidsfullmakten. Institutet regleras i 10 kap.

66 Odlöw (2005) s. 179. 67 SOU 2004:112 s. 388. 68 NOU 2004:16. 69 NOU 2004:16 s. 21. 70 Odlöw (2005) s. 179. 71 SOU 2015:80 s. 329. 72 2 kap. vergemålsloven. Jfr SOU 2015:80 s. 329. 73 NOU 2004:16 s. 270.

24

vergemålsloven och definieras i 78 § som en fullmakt för en eller flera personer att

representera fullmaktsgivaren efter det att denne på grund av hälsoskäl inte längre är i

stånd att tillvarata sina intressen inom de områden som omfattas av fullmakten.74

Fullmakten börjar således inte gälla förrän hälsotillståndsrekvisitet är uppfyllt, därav

namnet framtidsfullmakt.75 Framtidsfullmakter som alternativ till legalt

ställföreträdarskap har på senare år diskuterats flitigt även i Sverige,76 och är något vi har

anledning att återkomma till nedan i avsnitt 6.1.

I förarbetena till vergemålsloven konstaterades att det rimligtvis redan förekom att

fullmakter användes som framtidsfullmakter, exempelvis när föräldrar ger fullmakt till

sina barn att disponera deras pengar. Utredningen menade att dessa fullmakter

förmodligen fortsatte att användas även efter det att föräldrarnas hälsotillstånd

försämrats till den grad att de inte i lagens mening var kapabla att bevaka fullmakten.77

Bestämmelserna om framtidsfullmakter i 10 kap. vergemålsloven är i sak

överensstämmande med de förslag som lagts fram i svensk rätt, och är av privaträttslig

karaktär på så sätt att det är fullmaktshavaren som enligt huvudregeln tar ställning till när

fullmakten träder i kraft. Myndighetsinblandningen är därmed relativt liten.78

En likhet mellan svensk och norsk lagstiftning är att fokus i stor utsträckning ligger

på individanpassning av ställföreträdarskapet.79 I 21 § 3 st. vergemålsloven stadgas att ett

beslut om vergemål uttryckligen ska ta ställning till vergemålets omfattning, även

inkluderande huruvida det bör begränsas ”sakligt” eller i tid. Vidare sägs att vergemålet

inte ska göras mer omfattande än vad som är nödvändigt. Det går således att

argumentera för att principerna om återhållsamhet och minsta ingripande åtgärd

kommer till än tydligare uttryck i norsk rätt jämfört med den svenska regleringen.

Principerna som följer av 21 § vergemålsloven gäller nämligen för alla former av

vergemål, medan den svenska motsvarigheten återfinns i 11 kap. 7 § FB som endast

74 Jfr SOU 2015:80 s. 330. 75 SOU 2015:80 s. 332. 76 Se exempelvis SOU 2004:112, Del B, avsnitt 6. 77 NOU 2004:16 s. 293. 78 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 22. 79 SOU 2015:80 s. 330.

25

reglerar förvaltarskap. I förarbetena till vergemålsloven betonades också vikten av

principen om minsta ingripande åtgärd inför reformeringen av förmynderskapsrätten.80

I och med vergemålsloven ikraftträdande blev ställföreträdarskapet en helt frivillig

hjälpinsats. I förarbetena fann man det både praktiskt och principiellt ohållbart att

behålla den då rådande ordningen där envar i princip kunde tvingas att åta sig ett

ställföreträdaruppdrag – ”å være verge bør være frivillig”.81 I och med vergemålslovens

ikraftträdande infördes en ny ställföreträdarroll kallad ”faste verger”, vilket i sak innebar

en uppdelning mellan lekmannamässiga och professionella (”fasta”) ställföreträdare.

Fasta ställföreträdare utses enligt 26 § vergemålsloven av fylkesmannen, men några

särskilda krav på kvalifikationer finns inte utöver att en fast ställföreträdare måste inge

utdrag ur belastningsregistret innan den förordnas. I förarbetena framhölls

rekryteringssvårigheter som en anledning att inrätta faste verger, och man pekade även

på hur liknande lösningar hade varit framgångsrika i Danmark och Finland.82

4.2 Finsk rätt

Den finska motsvarigheten till legal ställföreträdare kallas ”intressebevakare” och

regleras i lagen om förmyndarverksamhet (nr 442/1999) samt lagen om statens

rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt (nr 477/2016). Materiellt liknar

ställföreträdarskapsreglerna de svenska i relativt stor utsträckning. 8 § lagen om

förmyndarverksamhet stadgar att en intressebevakare får förordnas av domstol för en

person som på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna, försvagat

hälsotillstånd eller annan motsvarande orsak saknar förmåga att bevaka sina intressen

eller sköta ekonomiska eller personliga angelägenheter. Även i den finska

förmynderskapsrätten kommer principen om minsta ingripande åtgärd till tydligt uttryck

i lagtexten. 18 § lagen om förmyndarverksamhet, som reglerar begränsning av

handlingsbehörigheten för huvudmän, stadgar dels att ingen får omyndigförklaras om

80 NOU 2004:16 s. 134 f. 81 NOU 2004:16 s. 174. 82 NOU 2004:15 s. 178 f.

26

mindre ingripande åtgärder är tillräckliga för att trygga huvudmannens intressen (2 st.),

och dels att handlingsbehörigheten inte heller i övrigt får begränsas mer än nödvändigt

(3 st.).

Precis som i Norge finns idag lagstiftning kring framtidsfullmakter i Finland.

Institutet fyller i princip samma funktion som i Norge, och regleras i lagen om

intressebevakningsfullmakt (nr 648/2007) som enligt 1 § tillämpas på

”en fullmakt som fullmaktsgivaren har förordnat att skall träda i kraft, om han eller hon förlorar förmågan att sköta sina angelägenheter på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna eller försvagat hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak.”

I förarbetena till lagen om intressebevakningsfullmakt konstaterades att fullmakten var

tänkt att fylla samma syfte som intressebevakningen, med skillnaden att huvudmannen

vid utställandet av en intressebevakningsfullmakt själv väljer fullmäktigen och

bestämmer vad fullmakten ska omfatta. Denna ordning menade man skulle innebära att

myndigheternas tillsyn över fullmäktigen skulle vara mindre omfattande än tillsynen över

en intressebevakare.83 Faktum kvarstår dock att den finska regleringen av

intressebevakningsfullmakter har en mer offentligrättslig karaktär än den norska

motsvarigheten, i och med att det är förmyndarmyndigheten som beslutar när en

intressebevakningsfullmakt träder i kraft.84

Sättet på vilket intressebevakarverksamheten är organiserad skiljer sig betydligt från

den svenska konstruktionen. Enligt 1 § lagen om statens rättshjälps- och

intressebevakningsdistrikt ankommer det på staten att ordna intressebevakningstjänster,

vilket enligt lagrummets andra stycke innebär att se till att det regionalt finns tillräckligt

med intressebevakningstjänster för intressebevakaruppdrag enligt lagen om förmyndar-

verksamhet. Det är med andra ord en betydligt mer centraliserad ordning än den

svenska. Centraliseringen motiverades i förarbetena framför allt av rättssäkerhetsskäl.85

83 RP 52/2006 rd s. 11. 84 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 21. 85 RP 146/1998 rd s. 79. Propositionen gäller den tidigare gällande lagen om ordnande av intressebevaknings-tjänster i förmyndarverksamheten (nr 575/2008), men det finns ingen anledning att tro att de hänsyn som låg till grund för den föregående lagen inte fortfarande gäller idag. Lagen om statens rättshjälps- och

27

Den kanske största skillnaden gentemot svensk förmynderskapsrätt är det faktum

att allmänna intressebevakare är anställda. Huvudregeln är att intressebevakningstjänster

produceras av myndigheterna, men enligt 4 § lagen om statens rättshjälps- och

intressebevakningsdistrikt kan ett rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt efter samråd

med justitieministeriet köpa in tjänsterna från exempelvis företag. Oavsett vem som

producerar intressebevakningstjänsterna är det dock fråga om ett professionellt arbete.

Det säger mycket om den finska synen på institutet. Intressebevakarna inte bara

behandlas som yrkesmän, de är de facto yrkesmän. En anställd intressebevakare kan

enligt uppgift ha hundratals uppdrag samtidigt.86 Det finska systemet anses

välfungerande,87 och stegen som tagits för att centralisera tillsynen och professionalisera

ställföreträdarrollen har uppmärksammats även i svensk media.88

5 Legala ställföreträdare – proffs eller lekmän?

5.1 Introduktion

I följande avsnitt ämnar jag dissekera de problem som föreligger gällande

ställföreträdarens roll i dagens samhälle, och synen på densamma. Analysen kommer att

ske utifrån tre separata perspektiv, nämligen huvudmannens, ställföreträdarens och

samhällets. Avsnittet kan måhända ge en något pessimistisk bild av gällande rätt, men jag

anser att den synen är befogad. En mängd problem och konfliktytor kommer att lyftas

fram, med den gemensamma nämnaren att de alla direkt eller indirekt har att göra med

den problematiska synen på ställföreträdaren.

intressebevakningsdistrikt, som ersatt lagen om ordnande av intressebevakningstjänster i förmyndarverksamheten, är nämligen materiellt sett snarlik den tidigare gällande lagen. 86 SOU 2004:112 s. 392. 87 NOU 2004:16 s. 179. 88 Se exempelvis SVT:s artikel ”Justitieministern: ’Angeläget att rätta till brister’”, http://www.svt.se/ug/ justitieministern, hämtad den 24 november 2016.

28

5.2 Huvudmannens perspektiv

5.2.1 Mångförmyndare

Det känns naturligt att för det följande ta avstamp i huvudmannens perspektiv. Det är

trots allt – som ovan nämnts – individen som ska stå i fokus. Jag kommer i det följande

att diskutera aspekter av den nuvarande ordningen som får negativa konsekvenser för

den enskilde, ibland trots att det explicita syftet med regelverket tycks vara att gagna och

skydda denne. Det har under de senaste åren riktats skarp kritik mot ställföreträdare,

framför allt i massmedia. Kritiken går oftast ut på att ställföreträdarna på ett eller annat

sätt missköter sina uppdrag.89

Ett av de problem som hårdast drabbar huvudmännen är de ställföreträdare som

internt på överförmyndarförvaltningarna kallas mångförmyndare, det vill säga

ställföreträdare med många uppdrag.90 Utifrån min egen erfarenhet kan sägas att det

finns ställföreträdare som på ett bra sätt klarar av att sköta mängder av uppdrag

parallellt. Dessa ställföreträdare betraktar dock – med rätta – utövandet av sina uppdrag

som ett heltidsjobb, vilket rimmar illa med tanken om ställföreträdarskapet som ett

lekmannauppdrag. Jag har även sett exempel på mångförmyndare som inte klarar av att

sköta alla sina uppdrag på ett tillfredsställande sätt. I många fall sköts ekonomin på ett

dugligt sätt, men omsorgen om personen brister. Detta är inte särskilt förvånande, det är

svårt att se hur en ställföreträdare ska lyckas skapa och bibehålla ett intimt band med

varje huvudman när denne hanterar upp emot 30 uppdrag parallellt. Denna problematik

har även lyfts fram i förarbetena, där man ser en risk med att så kallade mångförmyndare

inte lyckas tillgodose samtliga huvudmäns intressen.91

Det bör här påpekas att då överförmyndaren utövar tillsyn över alla ställföreträdare

enligt 12 kap. 9 § FB så upptäcks i idealfallet misskötsel av uppdrag i ett tidigt stadie.

Även hos överförmyndarna ligger dock störst fokus på skötseln av den ekonomiska

förvaltningen. Av egen erfarenhet kan sägas att lejonparten av den tillsyn som utövas

89 SOU 2004:112 s. 789. Se även exempelvis SVT:s granskning under våren 2016, http://www.svt.se/nyheter/inrikes/god-man-plundrade-lenas-konto-hade-knappt-rad-med-mat, hämtad den 20 november 2016. 90 Jfr SOU 2004:112 s. 789. 91 Prop. 2013/14:225 s. 36.

29

sker genom granskning av ställföreträdarens års- och sluträkningar. Någon omfattande

tillsyn över hur de icke-ekonomiska delarna av uppdraget sköts hinns i regel inte med.

Den främsta anledningen till att detta fenomen förekommer tror jag är de

svårigheter som överförmyndarna runtom i Sverige har att rekrytera nya

ställföreträdare.92 Jag kan av egen erfarenhet säga att det är lockande att låta en villig

person åta sig ännu ett uppdrag – trots att denne redan har många – av den enkla

anledningen att personen är villig att åta sig uppdraget. Detta problem är givetvis

samhällets snarare än den enskilde huvudmannens, varför vi kommer ha anledning att

återkomma till det nedan. Men redan här kan konstateras att bristen på villiga

ställföreträdare får konsekvenser inte bara för myndigheternas arbete utan än mer för de

hjälpbehövande huvudmännen.

Sammanfattningsvis kan sägas att det kan framstå som något märkligt att kalla en

ställföreträdare med 20–30 uppdrag för en lekman. Dessvärre är dessa ställföreträdare

ofta just lekmän. En privatperson som uppfyller lagens krav på rättrådighet och

erfarenhet är inte per automatik kapabel att sörja för mängder av hjälpbehövande

människor samtidigt. Att en ställföreträdare anses lämplig för ett uppdrag behöver inte

betyda att denne även är lämplig för tio eller tjugo uppdrag.93

5.2.2 Okunniga ställföreträdare

Ett annat problem med den rådande ordningen sett ifrån huvudmannens perspektiv är

den stundtals obefintliga utbildning som en ställföreträdare genomgår innan

vederbörande förordnas, något som berörts ovan. Enligt 19 kap. 18 § FB ansvarar

överförmyndaren för att ställföreträdare erbjuds erforderlig utbildning, men det saknas

alltjämt ett enhetligt regelverk för utbildningen av ställföreträdare.94 Det kan tyckas

något märkligt med tanke på att det rör sig om lekmän. Dessutom leder ovan nämnda

rekryteringssvårigheter till att överförmyndarna är benägna att godkänna i princip vem

92 SOU 2004:112 s. 800. 93 Jfr resonemanget i prop. 2013/14:225 s. 36 där man menar att antalet uppdrag ställföreträdaren har sedan tidigare bör vara en faktor i lämplighetsprövningen av ställföreträdaren för nya uppdrag. 94 Jfr SOU 2004:112 s. 801 där problematiken uppmärksammades.

30

som helst som ställföreträdare, så länge personen är villig att åta sig uppdraget.

Situationen blir problematisk i fall där okunniga och ibland direkt olämpliga

ställföreträdare förordnas i brist på bättre alternativ. Det kan även röra sig om en

förvisso kompetent ställföreträdare som åtar sig ett alltför komplicerat uppdrag. I bägge

fallen blir huvudmannen lidande.

5.3 Ställföreträdarens perspektiv

5.3.1 Utbildning

Ur ställföreträdarens perspektiv finns ett flertal problem med den nuvarande ordningen.

En genomgående orsak till dessa problem är enligt min mening den förvirrade synen på

ställföreträdarens roll, där han eller hon ses som en lekman men i många fall förväntas

bete sig som en yrkesman. Förvirringen skapar ett flertal problem i utövandet av

ställföreträdarskapet, och i det följande ska några av dessa konfliktytor beröras.

Som nämnts ovan är utbildningen av ställföreträdare i många fall bristfällig, vilket

får till konsekvens att mängder av ställföreträdare förordnas som i bästa fall är

oförberedda och i värsta fall direkt okunniga. Den rådande situationen kring

utbildningen av ställföreträdare för med sig negativa konsekvenser inte bara för

huvudmännen utan även för berörda ställföreträdare. I förarbetena läggs mycket fokus

på en tydligare reglering av lämplighetsprövningen av ställföreträdare, men även vikten

av utbildning av ställföreträdare har uppmärksammats.95 Numera stadgas som ovan

nämnts i 19 kap. 18 § FB att ”[ö]verförmyndaren eller överförmyndarnämnden ansvarar

för att gode män och förvaltare erbjuds den utbildning som behövs”. Någon närmre

reglering av vad denna utbildning bör innehålla finns dock inte, och det är alltjämt så att

kvaliteten hos och omfattningen av kommunernas utbildningar varierar kraftigt.96

Konsekvensen blir att ställföreträdare runtom i landet ges helt olika förutsättningar för

att lyckas med sitt uppdrag. Kommunernas resurser och förmåga att organisera

95 Prop. 2013/14:225, avsnitt 6. 96 Jfr prop. 2013/14:225 s. 20.

31

utbildningen avgör vilka förutsättningar ställföreträdaren har för att lyckas med sitt

uppdrag.

I förarbetena poängteras att utbildning av ställföreträdare är viktigt inte bara för

huvudmännens skull utan även för ställföreträdarna.97 Det sägs att överförmyndaren bör

ha det övergripande ansvaret för att utbildning kommer till stånd, och man uppmuntrar

samarbete kommuner emellan i hanteringen av utbildningsfrågor.98 Denna formulering

ger intrycket av att regeringen gärna ser att utbildningen av ställföreträdare blir mer

homogen i landets kommuner, något som jag menar vore väldigt positivt. Därför ställer

jag mig frågande till varför regeringen inte tydligare tar ställning till detta i förarbetena.

Som ovan nämnts identifieras problemet med de olika nivåerna på utbildning som

erbjuds av landets överförmyndare, men det talas aldrig om hur man löser detta

problem. Enligt min mening vore det fördelaktigt att få till stånd någon form av

centralisering av utbildningsinsatserna. En sådan centralisering behöver inte

nödvändigtvis innebära att all utbildning av ställföreträdare sker på statlig nivå, den kan

givetvis även i fortsättningen vara lokal. Det vore dock gynnsamt för samtliga

inblandade om det exempelvis togs fram ett utbildningsmaterial på nationell nivå som

samtliga överförmyndare har att förhålla sig till när de genomför sina utbildningar. En

sådan lösning skulle innebära att man åtminstone skulle kunna säkerställa någon form av

lägstanivå på utbildningen, vilket skulle gagna ställföreträdarna och i förlängningen även

huvudmännen och samhället – genom att färre dåligt förberedda ställföreträdare

förordnas som sedan kan komma att behöva bytas ut.

Vidare anser regeringen att ställföreträdare inte bör vara skyldiga att genomgå

utbildning innan de åtar sig ett uppdrag, eftersom nivån på ställföreträdarens

förkunskaper kan variera kraftigt.99 Jag delar delvis denna uppfattning, men inte av de

skäl som lyfts fram i förarbetena. Jag vill mena att uppdragets karaktär är en långt viktigare

faktor än ställföreträdarens egenskaper i bedömningen. För ett enkelt uppdrag vore det

orimligt och framför allt kostnadsineffektivt att kräva att ställföreträdaren genomgår

97 Prop. 2013/14:225 s. 20. 98 A. prop. s. 21. 99 A. prop. s. 21.

32

utbildning innan denne förordnas. För mer komplicerade ärenden, framför allt sådana

som rör förvaltarskap, menar jag dock att utbildning bör vara ett krav. Mer om detta i

avsnitt 7 nedan.

5.3.2 Det oklara uppdraget

En annan aspekt av ställföreträdarskapet som vållar problem för ställföreträdaren är

något som berörts ovan, nämligen den oklara definitionen av uppdraget. I avsnitt 3.4

gjordes en detaljerad genomgång av synen på ställföreträdaruppdraget, och det är tydligt

att många frågetecken finns gällande hur uppdraget ska definieras och delas upp. En

genomsnittlig ställföreträdare torde finna den nuvarande ordningen förvirrande, vilket

bidrar ytterligare till den svåra sits dagens ställföreträdare ofta hamnar i.

I arbetet som överförmyndarhandläggare är det inte ovanligt att man blir kontaktad

av ställföreträdare som undrar vad de får och inte får göra inom ramarna för sitt

uppdrag. Än värre är att handläggaren inte sällan har svårt att erbjuda något tydligt svar.

Det saknas idag rättsvägledning för överförmyndarna, det finns ingen central instans att

vända sig till för kunskapsinhämtning. Det har bland annat resulterat i att intresse-

organisationer som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) fått mycket att säga till

om vad gäller hur regelverket ska tolkas, vilket inte är optimalt.

Vanligt förekommande är frågor som berör gränsdragningarna mellan

uppdragsdelarna, det vill säga att bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. På

grund av den tydliga uppdelning mellan uppdragsdelarna som görs hos överförmyndarna

och tingsrätterna hamnar många ställföreträdare i en sits där deras förordnande inte

inkluderar att exempelvis sörja för person, ofta till följd av att sökanden helt enkelt inte

tänkt på behovet – eller förstått vad som avses med att sörja för person – vid ifyllandet

av ansökningsblanketten, eller rentav missat att kryssa för den aktuella rutan. Enligt min

erfarenhet lägger varken överförmyndare eller domstolar någon nämnvärd energi på att

utreda vad den enskilde faktiskt behöver hjälp med, ofta utgår man bara från det som

framgår av ansökan. När denna teoretiska och byråkratiska uppdelning sedan kolliderar

med verkligheten uppstår situationer som måste upplevas som besvärliga för

33

ställföreträdaren, när denne inte anser sig ha varken rätt eller möjlighet att hjälpa sin

huvudman med personliga angelägenheter bara för att domstolsbeslutet inte innehåller

orden ”sörja för person”.

Ställföreträdaruppdraget synes dock av ställföreträdarna uppfattas som oklart även

på ett annat sätt, nämligen gällande gränsdragningen mellan rollen som lekman och

rollen som yrkesman. En av de vanligaste frågorna man som överförmyndarhandläggare

får från ställföreträdare lyder ungefär: ”min huvudman (eller min huvudmans anhöriga)

vill att jag hjälper till vid huvudmannens flytt, är det något som ingår i mitt uppdrag?”.

Den typen av fråga sätter enligt min mening fingret på precis den oklarhet som det här

arbetet är ägnat att analysera. Ställföreträdaren vet i det läget inte om han eller hon

förväntas fylla rollen som hjälpreda eller myndig beslutsfattare. Svaret på den aktuella

frågan är att ställföreträdaren ansvarar för att se till att flytten blir gjord, men att det inte

ingår i ställföreträdarens uppdrag att faktiskt hjälpa huvudmannen att flytta. Men det

faktum att såväl ställföreträdare som huvudmän och deras anhöriga upplever en sådan

förvirring kring vad uppdraget omfattar säger enligt min mening mycket om den

allmänna synen på ställföreträdarskapet.

5.3.3 Farliga huvudmän och rätten att bli entledigad från uppdraget

En ytterligare fråga som problematiserar den rådande synen på ställföreträdaren är den

om farliga huvudmän. Det är ett ämne som inte har ägnats särskilt mycket

uppmärksamhet, varken av lagstiftaren eller i doktrinen. I NJA 2012 s. 715 kastades

dock ljus på frågan, när HD hade att ta ställning till hur entledigandereglerna i FB bör

tolkas. Innan vi går in på omständigheterna i fallet är det på sin plats med en kortfattad

genomgång av reglerna i fråga. Av 11 kap. 19 § 2 st. FB framgår att en ställföreträdare

har rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. I styckets andra mening stadgas

dock att om ställföreträdarskapet ska fortsätta är ställföreträdaren skyldig att kvarstå till

dess en ny ställföreträdare utses.

34

I NJA 2012 s. 715 hade L.K. utsetts till förvaltare för B.T.100 L.K. hade sedan begärt

sitt entledigande efter att denne utsatts för dödshot av B.T. Till följd av hoten hade L.K.

tvingats att anlita ett bevakningsföretag för bevakning av sin bostad. B.T. hade

sedermera också dömts för ett flertal andra brott. Överförmyndarförvaltningen i

Göteborgs stad ansökte vid Göteborgs tingsrätt om att förvaltarskapet för B.T. skulle

upphöra med hänvisning dels till att L.K. begärt sig entledigad, dels till att man trots

omfattande försök inte lyckats hitta någon som kunde tänka sig att ta över uppdraget.

Tingsrätten konstaterade kortfattat att det saknades utredning till stöd för att B.T. inte

längre var i behov av förvaltarskap, och att förvaltarskapet därför enligt lag skulle

fortsätta. Följden av detta blev i praktiken att L.K. tvingades kvarstå som förvaltare för

B.T.

Överförmyndarförvaltningen överklagade tingsrättens beslut och anförde att en

ställföreträdare har en ovillkorlig rätt enligt 11 kap. 21 § FB att bli entledigad från ett

uppdrag. Man menade att denna rätt inte kan anses vara villkorad av att en ny

ställföreträdare kan rekryteras, i vart fall inte i ett fall med sådana omständigheter som

det nu aktuella. Hovrätten konstaterade att det vare sig i lagtext eller förarbeten finns

något stöd för att låta ett ställföreträdarskap upphöra av något annat skäl än att det inte

längre behövs, och att rätten att bli entledigad måste ses som villkorad av att en ny

ställföreträdare förordnas. Hovrätten avslog överförmyndarförvaltningens överklagande.

Överförmyndarförvaltningen överklagade ånyo och HD meddelade prövnings-

tillstånd. Domstolen ställde sig två principiella frågor, varav den första var frågan om ett

förvaltarskap som behövs ändå kan upphöra. Inledningsvis konstaterades att i och med

att ett förvaltarskap begränsar den enskildes rådighet över dennes egendom är det

nödvändigt att någon annan tar över rådigheten. Ett förvaltarskap kan således inte

komma till stånd utan en förvaltare som är villig att åta sig uppdraget. HD drog sedan

paralleller mellan detta scenario och det scenario som var för handen i det aktuella fallet,

det vill säga att det saknas en ny förvaltare som är beredd att åta sig uppdraget när den

100 Målet gällde alltså förvaltarskap, men de resonemang som läggs fram i det följande torde vara tillämpliga även på godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB, en uppfattning som stöds av den lagstiftning som kom till stånd efter NJA 2012 s. 715. Mer om denna nedan.

35

förordnade förvaltaren har begärt sig entledigad. Det slogs fast att det inte är aktuellt att

då låta förvaltarskapet fortgå utan förvaltare, och istället ansåg HD att det kan bli

nödvändigt att avsluta förvaltarskapet. Domstolen konstaterade följaktligen att 11 kap.

19 § 1 st. inte bör tolkas motsatsvis på så sätt att ett upphörande av ett

ställföreträdarskap undantagslöst förutsätter att behov av detsamma inte längre

föreligger.101

Nästa fråga för domstolen var huruvida en förvaltare kan ha rätt att bli entledigad

trots att en ny förvaltare inte har utsetts. HD konstaterade att ett förvaltarskap i grunden

är ett sysslomannaskap, och påtalade att det är en allmän sysslomannarättslig princip att

ett uppdrag som gäller tills vidare kan sägas upp av sysslomannen när som helst och utan

skäl. För tids- eller omfattningsbegränsade uppdrag gäller dock att sysslomannen

behöver skälig orsak för att få avsluta uppdraget i förtid, men i princip ansvarar inte

sysslomannen för att en ersättare hittas. Domstolen sade sedan att ”[r]egleringen i 11

kap. 19 § andra stycket första meningen FB ger uttryck för dessa sysslomannarättsliga

principer och måste antas vila på liknande hänsynstaganden”, även om lagregeln är

”något annorlunda” i och med att ställföreträdaren är skyldig att kvarstå till dess att en ny

ställföreträdare har förordnats.102

Det sagda framstår som något av en underdrift från HD. Enligt min mening innebär

det uttryckliga kravet på kvarstående att lagregeln är väldigt annorlunda. Domstolen

resonerar på så sätt att i och med att reglering saknas i frågan har lagstiftaren

förmodligen tänkt sig att det bara är en tidsfråga innan en ny ställföreträdare utses när en

förvaltare begär sig entledigad. När så nu inte alltid är fallet anses det att de

sysslomannarättsliga principerna bör komplettera FB:s regler, och följaktligen

konstateras att ”en förvaltare, trots att ett behov av förvaltarskap alltjämt föreligger och

fastän någon ersättare inte har utsetts, har rätt att frånträda sitt uppdrag om han har

skälig orsak att göra det”.103 Domstolen fann att det förelåg tillräckliga skäl för att

101 NJA 2012 s. 715, HD:s domskäl p. 5. 102 NJA 2012 s. 715, HD:s domskäl p. 11. 103 NJA 2012 s. 715, HD:s domskäl p. 14.

36

förvaltarskapet skulle upphöra, och därmed upphörde L.K:s förordnande utan att han de

facto behövde entledigas.

Enligt min mening är NJA 2012 s. 715 ett tydligt exempel på ett fall där HD

identifierar en ”lucka” i lagstiftningen, och krumbuktar sig igenom frågan till dess att

man hittat ett tillfredsställande svar. Ordalydelsen i 11 kap. 19 § 2 st. första meningen FB

är i mitt tycke glasklar, men domstolen tog sig runt den. Fallet är vägledande, och det

dröjde inte särskilt länge innan lagändringar föreslogs.104 I förarbetena läggs fokus på det

faktum att det ofta är privatpersoner som frivilligt ställer upp som ställföreträdare och

att uppdraget har ett ”tydligt ideellt inslag”. Till följd av detta sägs att det är viktigt med

en god relation mellan huvudman och ställföreträdare, inte bara för huvudmannens skull

utan även för att ställföreträdaren har rätt att känna sig trygg i sitt uppdrag.105 Förslaget

blev att i princip kodifiera den idé som HD lagt fram i NJA 2012 s. 715, och man fann

skäl att inkludera även godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB i regleringen även om det

ansågs mindre sannolikt att en dylik situation uppkommer i ett godmanskap – då detta i

grunden bygger på samtycke från huvudmannen.106 Numera återfinns regeln i 11 kap. 19

a § FB, som stadgar att skyldigheten att kvarstå som ställföreträdare inte gäller för en

förvaltare, eller en god man som förordnats enligt 11 kap. 4 § FB, som har ”skälig orsak

att bli entledigad innan en ny god man eller förvaltare har utsetts”.

Det går att ifrågasätta varför NJA 2012 s. 715 och den efterföljande lagstiftningen

nämns i ett avsnitt som är ämnat att illustrera problemytor för ställföreträdaren i den

rådande ordningen. Det bör rimligtvis ses som något positivt att domstol och sedermera

även lagstiftare uppmärksammar rätten för en lekman med ett frivilliguppdrag att bli

entledigad från detsamma. Jag menar dock att det faktum att det dröjt så pass länge

innan dessa frågor fått någon nämnvärd uppmärksamhet i sig är ett tydligt tecken på hur

eftersatt regleringen har varit och fortfarande är. Bilden av ställföreträdaren och

ställföreträdarskapet har inte hängt med den samhälleliga utvecklingen. Därför befinner

vi oss i en situation där hjälpsamma privatpersoner åläggs att sörja för våldsamma,

104 Prop. 2013/14:225. Utredningen pågick när prejudikatet kom, och man väntade således in HD:s dom. 105 Prop. 2013/14:225 s. 23. 106 A. prop. s. 25.

37

ibland tungt kriminella människor. Det är enligt min mening inte en hållbar lösning, utan

tvärtom ett nästintill oansvarigt sätt att reglera frågan. Av egen erfarenhet kan sägas att

det förekommer att överförmyndare för att undvika problematiken helt enkelt väljer att

inte väcka frågan om anordnande av ställföreträdarskap för personer som bedöms som

farliga. Det leder till att utsatta individer inte får den hjälp de behöver, vilket är

beklagligt.

5.3 Samhällets perspektiv

5.3.1 Rekryteringssvårigheter

Det tredje perspektivet ur vilket synen på ställföreträdaren och ställföreträdarskapet ska

granskas är samhällets. Samhället är i detta fall ett samlingsnamn för lagstiftaren, det vill

säga staten, och i förlängningen skattebetalarna. Det finns flera exempel på hur synen på

ställföreträdaren och ställföreträdarskap påverkar samhället, inte sällan negativt. Något

som väckte mitt intresse i arbetet som överförmyndarhandläggare var de

rekryteringssvårigheter som fanns. Även här kände jag att det fanns en diskrepans

mellan idén om ställföreträdarskapet som en frivillig lekmannainsats och den tuffa

verklighet som många ställföreträdare ställs inför idag. Det är inte enkelt att hitta en

lekman som är villig att åta sig ett uppdrag som ställföreträdare för exempelvis en

psykiskt sjuk huvudman som måhända tenderar att bli utåtagerande.

Överförmyndarnas rekryteringssvårigheter har uppmärksammats i förarbetena,107

men någon egentlig analys av vad som kan vara orsaken till rekryteringssvårigheterna

saknas. Istället läggs fokus på vad som kan göras för att säkra tillgången på

ställföreträdare, och där diskuteras bland annat alternativ till ställföreträdarskap så som

framtidsfullmakter som ett sätt att ”parera” det ökade behovet av ställföreträdare.108

Utöver detta nämns andra medel för att minska överförmyndarnas

rekryteringssvårigheter. Det talas om att utnyttja godmans- och förvaltarinstituten på ett

107 SOU 2004:112 s. 800. 108 A. bet. s. 809. Se vidare nedan i avsnitt 6.1.

38

”optimalt sätt” och att göra ställföreträdaruppdragen ”mer attraktiva”.109 Det är fina ord,

och säkerligen en god tanke som ligger bakom dem, men jag saknar en genomgripande

analys av varför flertalet överförmyndare upplever rekryteringssvårigheter.

Utifrån min erfarenhet finns ett direkt samband mellan uppdragets svårighetsgrad

och svårigheten att rekrytera en ställföreträdare till det. Det är sällan svårt att hitta en

person som är villig att ta på sig ett uppdrag som god man för en demenssjuk kvinna

eller man på ett äldreboende. Att hitta en förvaltare till en psykiskt sjuk ung man med en

kriminell bakgrund kan däremot te sig i princip omöjligt.110 Därför menar jag att det inte

är ändamålsenligt att dessa två typer av ärenden faller inom samma hägn.

I den rådande ordningen är det svårt att se hur rekryteringssvårigheterna för

överförmyndarna ska minska, tvärtom tyder mycket enligt min mening på att de lär öka.

Detta dels på grund av en större befolkningsandel med äldre människor,111 men också

med anledning av den ökande psykiska ohälsan hos yngre människor.112 Fler psykiskt

sjuka unga människor betyder fler människor som kommer att vara i behov av

ställföreträdarskap, och jag tror inte att systemet är redo för denna utveckling.

5.3.2 Principen om minsta ingripande åtgärd – en kontraproduktiv ordning?

I avsnitt 3.4.1 konstaterades att principen om minsta ingripande åtgärd präglar

tillämpningen av reglerna i 11 kap. FB i stor utsträckning. Det faktum att principen tillåts

spela en så stor roll i förmynderskapsrätten är problematiskt, framför allt ur ett

samhälleligt perspektiv. Som rubriken antyder går det att argumentera för att det är ett

kontraproduktivt synsätt på ställföreträdarskapen, som leder till en icke optimal

användning av desamma.

Det bakomliggande syftet med principen om minsta ingripande åtgärd är att värna

den enskildes integritet,113 och en anledning till att principen har kommit att spela en

109 SOU 2004:112 s. 809. 110 Jfr SOU 2004:112 s. 800, där det sägs att rekryteringssvårigheterna är större i ärenden med mer ”krävande” huvudmän. 111 SOU 2004:112 s. 809. 112 Se exempelvis Folkhälsomyndighetens rapport ”Folkhälsan i Sverige 2016” s. 17 f. 113 Fridström Montoya (2014) s. 459.

39

stor roll i förmynderskapsrätten torde vara den tidsanda som rådde vid tiden för

omyndighetsförklaringens avskaffande.114 Lagstiftningsarbetet präglades av tankegångar

om individens fri- och rättigheter och mindre fokus lades på den hjälpfunktion som

ställföreträdarskapet faktiskt kan fylla.115 Tankesättet har ifrågasatts i doktrinen utifrån

argumentet att det framstår som märkligt att så bestämt värna friheten hos människor

som inte alltid är kapabla att utnyttja den, och dessutom rentav kan fara illa av den.116

Därför framstår hela tankegången som kontraproduktiv, när lagstiftaren genom att

fokusera så mycket på att skydda utsatta individer från intrång i deras fri- och rättigheter

i praktiken begränsar deras möjligheter att få den hjälp de behöver – genom att försvåra

för den enskilde att få en ställföreträdare, och inskränka omfattningen av ett eventuellt

ställföreträdarskap.

6 Befintliga lösningar och föreslagna förbättringar

6.1 Framtidsfullmakter

För att modernisera och förbättra den svenska förmynderskapsrätten har ett antal idéer

lanserats. Ett förslag som ägnats stor uppmärksamhet är den så kallade

framtidsfullmakten. Som ovan nämnts i avsnitt 4 är framtidsfullmakter något som redan

är i bruk i flera av våra grannländer, och mycket tyder på att Sverige är på väg i samma

riktning. Institutet har berörts flitigt i förarbetena,117 och i september 2016 överlämnade

regeringen en remiss till lagrådet med namnet ”Framtidsfullmakter – en ny form av

ställföreträdarskap för vuxna”. I remissen föreslår regeringen en ny lag, lag om

framtidsfullmakter, att träda i kraft den 1 juli 2017. Framtidsfullmakt definieras i den

föreslagna lagens första paragraf som

”en fullmakt som någon (fullmaktsgivaren) ger åt en fysisk person (fullmaktshavaren) att företräda fullmaktsgivaren när han eller hon på grund av sjukdom, psykisk störning,

114 Se ovan i avsnitt 2.3. 115 Prop. 1987/88:124 s. 132. 116 Fridström Montoya (2014) s. 461 f. 117 SOU 2004:112, SOU 2015:81.

40

försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande varaktigt och i huvudsak inte längre har förmåga att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser.”118

Som synes är det inte mycket som skiljer det svenska förslaget från de regleringar som

redan är i bruk i våra grannländer. Institutet är uppbyggt på samma sätt och till synes

ämnat att fylla samma funktioner. I lagrådsremissen sägs att framtidsfullmakten ska

fungera som ett komplement till de existerande ställföreträdarskapen, med det

uttryckliga syftet att avlasta framför allt godmanskapet. Regeringen noterar dock att i

och med att det ligger i framtidsfullmaktens natur att den aktualiseras först när

fullmaktsgivaren inte längre är fullt kapabel att handha sina angelägenheter krävs viss

kontroll från samhällets sida även i fråga om framtidsfullmakter.119

En grundläggande orsak bakom regeringens förslag sägs vara att man vill ge

individen ökat självbestämmande och större möjligheter att planera sin framtid.

Regeringen anser att den nuvarande ordningen med ställföreträdarskap inte på ett

tillfredsställande sätt tillgodoser dessa behov, trots de lagändringar som genomförts på

senare år vilka gett den enskilde större inflytande över vem som utses som

ställföreträdare till denne.120 Vidare motiveras lagförslaget i stor utsträckning just av de

samhällsekonomiska skäl som nämnts ovan. Vikten av att samhällets resurser används

effektivt poängteras, och mot bakgrund av den ökande andelen äldre i befolkningen

anses det nödvändigt att enskilda ska kunna få hjälp på ett mindre ingripande sätt än

genom ställföreträdarskap.121

Lagförslaget motiveras till synes även av harmoniseringsskäl. Regeringen hänvisar till

att såväl Norge som Finland har lagstiftat om framtidsfullmakter, och att Danmark

nyligen beslutat att införa liknande lagstiftning.122 Det sägs dock inget närmare om

varför detta i sig talar för att Sverige bör följa i grannländernas fotspår. Regeringens

118 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 5. 119 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 23. 120 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 19. 121 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 20. 122 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 20.

41

förslag bär flest likheter med den norska lagstiftningen, och man har således valt en

lösning med en tydligare privaträttslig prägel än exempelvis den finska regleringen.123

I lagrådsremissen hänvisas även till den rekommendation som Europarådet gett till

medlemsstaterna att verka för att lagstiftning gällande framtidsfullmakter eller

motsvarande införs.124 Europarådets rekommendation går kortfattat ut på att man – mot

bakgrund av att lagar om framtidsfullmakter redan införts i flera europeiska länder med

stor framgång och att lagstiftningen på området vid tiden för författandet såg väldigt

olika ut i de europeiska länderna – rekommenderade samtliga länder att verka för ett

ökat självbestämmande för beslutsförmögna individer genom att införa lagstiftning kring

framtidsfullmakter.125

Framtidsfullmakten som komplement till de existerande ställföreträdarskapen har i

doktrinen beskrivits som ett gott tillskott som skulle kunna adressera viktiga behov i

förmynderskapsrätten.126 Jag delar uppfattningen att en lag om framtidsfullmakter skulle

tillgodose vissa behov och lösa några av de problem som finns i förmynderskapsrätten.

Det är dock svårt att komma runt det faktum att det rör sig om just ett komplement.

Framtidsfullmakten kommer förmodligen att innebära minskade rekryteringssvårigheter

för överförmyndarna, men den torde inte påverka synen på ställföreträdaren nämnvärt.

Om något lär den bidra till att befästa bilden av ställföreträdaren som en lekman, med

tanke på att framtidsfullmakten i stor utsträckning är en privaträttslig konstruktion. I och

med att framtidsfullmakten ses som ett fristående alternativ till de traditionella

ställföreträdarskapen får det dock anses mest troligt att lagstiftningen inte har någon

betydande påverkan på synen på ställföreträdaren i endera riktning. Sammanfattningsvis

kan sägas att framtidsfullmakten är ett välkommet tillskott i förmynderskapsrätten, men

att den utöver att i viss utsträckning mildra överförmyndarnas rekryteringssvårigheter

inte utgör någon lösning på de problem som behandlats i avsnitt 5.

123 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 22. 124 Recommendation CM/Rec(2009)11. 125 Recommendation CM/Rec(2009)11 s. 8. 126 Odlöw (2005) s. 251.

42

6.2 Anhöriga ställföreträdare

Ytterligare ett komplement till den existerande förmynderskapsrätten som föreslagits är

så kallade anhöriga ställföreträdare.127 I förarbetena sägs att godmanskap och

förvaltarskap alltjämt ska utgöra ”basen” för ställföreträdarskapen, men att det särskilt

mot bakgrund av överförmyndarnas rekryteringssvårigheter finns ett behov av nya

lösningar, även utöver den föreslagna lagen om framtidsfullmakter.128 Det anses att

möjligheterna i den nuvarande ordningen att undvika ställföreträdarskap till förmån för

mindre ingripande åtgärder inte är tillfredsställande.129

Mot bakgrund av den slutsatsen föreslog Utredningen om förmyndare, gode män

och förvaltare att anhöriga bör ges behörighet i vissa ekonomiska angelägenheter för

myndiga personer som på grund av sjukdom, psykisk störning, skada eller liknande

förhållande saknar beslutsförmåga. Behörigheten föreslogs gälla endast under

förutsättning att den enskilde inte företräds av en god man, förvaltare eller

framtidsfullmäktig.130 Anledningen till att förslaget endast tog sikte på ekonomiska

angelägenheter var att det var där man bedömde att behovet av ny lagstiftning var

störst.131

Utredningen om beslutsoförmögna personers ställning i vård, omsorg och

forskning132 har också behandlat frågor om såväl framtidsfullmakter som anhöriga

ställföreträdare och föreslagit en ny lag om stöd och hjälp till vuxna vid

ställningstaganden till hälso- och sjukvård och omsorg.133 Enligt lagförslagets 12 § ska

personer som är i behov av en företrädare i frågor om deras hälso- och sjukvård och

omsorg representeras antingen av en framtidsfullmäktig eller en närstående till

personen.134 Utredningens arbete kan sägas ha gått hand i hand med utredningsarbetet

kring lagstiftning om framtidsfullmakter.135

127 SOU 2004:112, SOU 2015:80, Lagrådsremiss den 22 september 2016. 128 SOU 2004:112 s. 531. 129 A. bet. s. 534. 130 A. bet. s. 536. 131 A. bet. s. 531. 132 SOU 2015:80. 133 A. bet. s. 49. 134 A. bet. s. 53. 135 Jfr a. bet. s. 116.

43

Regeringen föreslår i lagrådsremissen från september 2016 en ny reglering som i sak

överensstämmer med förslagen i 2004 års utredning.136 Ett skäl till varför regeringen vill

reglera frågan om anhöriga ställföreträdare anges vara det faktum att det idag råder

osäkerhet bland anhöriga gällande vilket utrymme de har att hjälpa sina nära och kära i

de fall det inte finns ett godmanskap eller förvaltarskap i botten. Regeringen anser att

detta är otillfredsställande, och att det kan leda till onödiga ansökningar om godmanskap

eller än värre att anhöriga helt enkelt avstår från att hjälpa sina familjemedlemmar.137

Ytterligare ett användningsområde för anhöriga ställföreträdare är enligt regeringen

som substitut för ställföreträdarskap medan förutsättningar för att anordna ett

ställföreträdarskap utreds. Förekomsten av en anhörig ställföreträdare anses också kunna

leda till att det i övrigt räcker med ett begränsat ställföreträdarskap.138 Det betonas att

det primära användningsområdet för den så kallade anhörigbehörigheten är som en

temporär lösning,139 men regeringen är ändå av uppfattningen att införandet av anhöriga

ställföreträdare skulle avlasta godmanskaps- och förvaltarskapssystemet.140 Jag ställer

mig frågande till vilken avlastning de föreslagna lagreglerna de facto skulle innebära. Om

ett syfte med anhöriga ställföreträdare är att få till stånd en nödlösning under en kortare

tidsperiod torde lagändringarna i det långa loppet knappast minska antalet godmanskap

och förvaltarskap.

Oaktat de eventuella förbättringar som den föreslagna regleringen skulle kunna föra

med sig är det enligt min mening ingenting som påverkar de grundläggande problem

som behandlats i den här framställningen. Precis som framtidsfullmakten ses den

anhöriga ställföreträdaren som ett komplement till ställföreträdarskapen, varför det är

naturligt att synen på ställföreträdarskapen och ställföreträdarna förblir i huvudsak

oförändrad vid ett eventuellt genomförande av de föreslagna lagändringarna. Förslaget

om lagreglering av anhöriga ställföreträdare ger – på ett än tydligare sätt än förslaget till

en lag om framtidsfullmakter – intrycket att regeringen försöker lösa ett stort problem

136 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 78. 137 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 79. 138 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 80. 139 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 83. 140 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 80.

44

med ett flertal små, halvtäckande åtgärder. Man försöker bota symtomen istället för

sjukdomen.

6.3 Praktiska lösningar – förvaltarenheter och exemplet Optio AB

6.3.1 Förvaltarenheter

I brist på ny lagstiftning eller ens nämnvärd utredning kring problemen med synen på

ställföreträdaren har ett antal praktiskt inriktade lösningsmodeller vuxit fram i Sverige.

Den lösning som är av störst intresse för den här framställningen är de så kallade

förvaltarenheterna som tagits i bruk i vissa kommuner. I bland annat Umeå och

Göteborg finns kommunala förvaltarenheter vilka består av ett antal offentligt anställda

personer vars arbetsuppgifter uteslutande består i att vara god man eller förvaltare.141

Det finns mycket lite skrivet om förvaltarenheter, vilket kan sägas vara en del av den

problematik jag ägnat detta arbete åt att försöka belysa. Utredningen om förmyndare,

gode män och förvaltare berör fenomenet kortfattat, och beskriver förvaltarenheten som

en enhet som ”drivs i kommunens regi och sysselsätter kommunala tjänstemän som har

till uppgift att vara gode män och, i första hand, förvaltare för hjälpbehövande

kommuninvånare”.142 Förvaltarenheterna tar sig ofta an komplicerade och

svårrekryterade ärenden som en vanlig lekman kanske inte klarar av. Anställda på

förvaltarenheterna får sina uppdrag på samma sätt som en vanlig ställföreträdare, det vill

säga efter beslut av tingsrätten eller överförmyndaren.143

I utredningen sägs att systemet med förvaltarenheter möjligen kan innebära en

oönskad professionalisering av ställföreträdaruppdraget och att ställföreträdarens tydliga

anknytning till kommunen skulle kunna anses problematisk. Det konstateras att

förvaltarenheterna kan vara en ”värdefull tillgång” i många fall, särskilt vad gäller

rekrytering av ställföreträdare till särskilt svåra uppdrag, men att det finns vissa

förutsättningar för att säkerställa att förvaltarenheterna fungerar på ett ändamålsenligt

141 SOU 2004:112 s. 796. 142 A. bet. s. 796. 143 A. bet. s. 796 f.

45

sätt. En sådan förutsättning är att en professionell ställföreträdare inte tar på sig så

många uppdrag att kvaliteten på arbetet sänks, och vidare poängteras vikten av att

förvaltarenheterna hålls åtskilda från såväl överförmyndarnämnderna som socialtjänsten

för att undvika intressekonflikter. Slutligen menar man att det måste kunna förutsättas

att en professionell ställföreträdare inte utan särskilda skäl kan tacka nej till att förordnas

i ett visst uppdrag.144

Den problematiserande utläggningen om förvaltarenheterna till trots anser

utredningen inte att det finns något behov av att lagstifta kring fenomenet

förvaltarenheter.145 Detta framstår enligt min mening som något märkligt, särskilt mot

bakgrund av de relativt allvarliga följder som utredningen menar att en misskött eller

felaktigt organiserad förvaltarenhet kan föra med sig. Föreligger risk för både misskötsel

av ställföreträdaruppdragen och rena intressekonflikter torde det finnas starka skäl att

reglera organisationen av förvaltarenheterna och kraven på de anställda.

Det finns tydliga paralleller mellan de svenska förvaltarenheterna och deras

motsvarigheter i Norge och Finland. Som ovan nämnts i avsnitt 4.1 finns det i Norge så

kallade ”faste verger” som anställs av fylkesmannen146 och som i praktiken är att

betrakta som professionella ställföreträdare. Finland har en motsvarande ordning med

statligt anställda så kallade allmänna intressebevakare,147 och institutet anses

välfungerande och nödvändigt.148

Med tanke på hur ivrig lagstiftaren har varit att införa ny lagstiftning gällande

framtidsfullmakter och anhöriga ställföreträdare, till synes motiverad bland annat av det

faktum att våra grannländer har infört liknande lagstiftning med stor framgång, framstår

det som underligt att det aldrig ens föreslagits lagstiftning kring någon form av offentlig

förvaltarroll. Det faktum att förvaltarenheter över huvud taget existerar säger en hel del

om det otillfredsställda behov som finns i förmynderskapsrätten. Idag finns mängder av

144 SOU 2004:112 s. 797. 145 A. bet. s. 798. Jfr NOU 2004:16 s. 179. 146 26 § vergemålsloven. 147 3 § lagen om statens rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt. 148 NOU 2004:16 s. 179.

46

förvaltaruppdrag som kräver mer erfarenhet och expertis än vad som rimligen kan

förväntas av en lekman.

Sammanfattningsvis kan sägas att förvaltarenheter enligt min mening är ett mycket

bra komplement till de vanliga ställföreträdarna, som förtydligar uppdelningen mellan

normala uppdrag och särskilt svåra uppdrag – mellan lekmannauppdrag och uppdrag

som kräver professionella insatser. Men för att institutet ska kunna fungera på ett

rättssäkert, tillförlitligt och enhetligt sätt krävs lagstiftning i frågan.

6.3.2 Privata företag – exemplet Optio AB

Ytterligare en praktisk lösning på de problem som den rådande lagstiftningen för med

sig är företaget Optio AB. På företagets hemsida uppges att Optio grundades som en

reaktion på det faktum att det i Sverige finns mängder av ställföreträdaruppdrag som är

så pass svåra eller farliga att det är omöjligt att hitta en lekman som är villig att ta sig an

dem.149 Man menar vidare att denna situation har uppstått till följd av att människor

med en särskilt komplicerad sjukdomsbild el. dyl., som tidigare befann sig på olika

institutioner, numera lever ute i samhället i större utsträckning. Företaget anser att

samhället har förändrats så mycket de senaste decennierna att förmynderskapsrätten inte

har hängt med i utvecklingen.150

Mot bakgrund av detta grundades Optio, ett företag som anställer människor för att

agera god man och förvaltare. Det är med andra ord en uttrycklig professionalisering av

ställföreträdarrollen. Företaget har enligt egen uppgift idag samarbeten med hela 42

kommuner, och deras ställföreträdare är förordnade i 194 uppdrag.151 Om dessa

uppgifter stämmer är det uppseendeväckande siffror. Det skulle innebära att mer än var

tionde kommun i Sverige har känt sig nödgade att vända sig till Optio för att hitta en

ställföreträdare som är villig att åta sig ett visst uppdrag.

149 http://optio.se/om-optio/, hämtad den 26 november 2016. 150 http://optio.se/om-optio/, hämtad den 26 november 2016. 151 http://optio.se/om-optio/snabbfakta/, hämtad den 26 november 2016.

47

Optios verksamhet såväl som dess blotta existens har varit föremål för debatt i

massmedia, och överförmyndarna har i dessa sammanhang motiverat anlitandet av

företaget med att man helt enkelt inte har några andra alternativ.152 Det framstår enligt

min mening som problematiskt att överlåta ställföreträdarrollen till ett företag som i det

här fallet – även om Optio själva är noga med att påpeka att det inte är företaget som

agerar ställföreträdare utan att de bara förser överförmyndarna med villiga och lämpliga

individer som sedan förordnas. Det faktum att Optios företagsidé ens föddes, och att

den dessutom till synes fungerar bra – åtminstone för Optio själva – vittnar dock om att

det precis som företaget själva hävdar finns ett hål i den nuvarande lagstiftningen. Jag

anser att en välfungerande rättsordning inte ska behöva förlita sig på privata aktörer för

att tillgodose behovet av ställföreträdare och för att säkerställa att utsatta människor får

adekvat hjälp.

6.4 Sammanfattning

Mot bakgrund av genomgången av problemen i gällande rätt i avsnitt 5 kan konstateras

att det finns ett behov av lösningar. Som synes är det inte enbart jag som har identifierat

ett sådant behov, eftersom olika lösningsmodeller och förslag på komplement till

ställföreträdarskapsreglerna har presenterats såväl i förarbeten som i det praktiska livet.

Enligt min mening har dock ingen av dessa lösningar lyckats lösa frågan om synen på

ställföreträdarens roll. Det närmaste vi har kommit är de så kallade förvaltarenheter som

används i somliga kommuner. Förvaltarenheterna för indirekt med sig ett förtydligande

av vilka förväntningar vi kan ha på en ställföreträdare. Agerar man som privat

ställföreträdare i en kommun som har en välfungerande förvaltarenhet torde man kunna

känna sig säker på att man i myndigheternas ögon betraktas som en lekman, och att

kraven ställs därefter.

152 SVT Nyheter, ”Signild hade inte råd med kläder – förvaltaren tyckte 500 kronor i veckan räckte”, http://www.svt.se/nyheter/inrikes/signild-hade-inte-rad-med-klader-forvaltaren-tyckte-500-kronor-i-veckan-rackte, hämtad den 26 november 2016.

48

Inte heller förvaltarenheterna utgör dock i nuläget någon tillfredsställande lösning på

problemen enligt min åsikt. Till stor del beror detta på att det saknas lagstiftning för

förvaltarenheter, vilket som ovan nämnts leder till påtagliga oklarheter vad gäller

enheternas organisation, arbetsuppgifter och enhetlighet sinsemellan. Med anledning av

detta kommer nästa del av framställningen att ägnas åt mina egna förslag på

förändringar, förtydliganden och förbättringar av den svenska förmynderskapsrätten.

7 Egna ändringsförslag

7.1 En offentlig förvaltare

I följande avsnitt kommer jag med utgångspunkt i de problem som identifierats i arbetet

och de slutsatser som dragits ovan gällande orsakerna till problemen att presentera två

egna förslag på förbättringar av gällande rätt. Som framgår av tidigare avsnitt menar jag

att det finns ett grundläggande problem i den svenska förmynderskapsrätten gällande

synen på ställföreträdaren. Det finns genomgående en tanke om att ställföreträdarskap är

en frivillig lekmannainsats, men tankesättet framstår som föråldrat och utdaterat idag.

Konsekvensen av detta är att vi fortsätter att betrakta ställföreträdaren som en lekman,

samtidigt som vi begär av denne att hantera ärenden som med all önskvärd tydlighet

kräver professionella insatser.

I föregående avsnitt företogs en genomgång av några av de förslag som lagts fram

för att modernisera och förbättra förmynderskapsrätten. Det förslag som bäst tar itu

med frågan om synen på ställföreträdaren är enligt min mening de så kallade

förvaltarenheterna. Dessa utgör också grunden för mitt första förslag. Förvaltarenheten

som institut erbjuder som ovan nämnts en tydlig uppdelning mellan lekmannamässiga

ställföreträdare och professionella sådana. Det finns enligt min mening inget som talar

för att ställföreträdaren måste vara det ena eller det andra, så länge uppdelningen mellan

lekmän och yrkesmän förtydligas tror jag att många av de problem som uppstår idag

skulle försvinna.

49

Jag anser därför att lagstiftning bör införas gällande förvaltarenheter. En sådan

lagstiftning bör stadga att samtliga kommuner i Sverige ska ha en förvaltarenhet. Enligt

min mening bör endast förvaltarskap bli föremål för dessa enheters verksamhet. Som

ovan nämnts är det främst i förvaltarskapsärenden som problemen gällande synen på

ställföreträdaren visar sig, till stor del på grund av att godmanskap i grunden bygger på

samtycke. Ett dysfunktionellt godmanskap hinner därmed ofta upphöra på grund av

avsaknad av samtycke innan allvarliga problem uppstår. Anledningen till att jag

förespråkar lagreglering av ett redan befintligt institut är att jag anser att

förvaltarenheterna har potential att lösa många av de problem som identifierats i den här

framställningen. Förvaltarenheten och dess verksamhet medför enligt min mening en

tydligare uppdelning mellan lekmannamässiga och professionella ställföreträdare, och

därmed en tydligare definiering av ställföreträdarrollen. Därför menar jag att de

existerande förvaltarenheterna utgör en bra grund att bygga vidare på i framtiden.

I föregående avsnitt har visats att det idag finns problem gällande förvaltar-

enheterna. För att en eventuell lagstiftning om förvaltarenheter ska kunna fungera på ett

adekvat sätt måste dessa problem finnas i åtanke vid utformningen av lagreglerna. Ett

riskmoment som identifierats i förarbetena är att de offentligt anställda förvaltare tar på

sig så många uppdrag att kvaliteten på deras arbete blir lidande.153 Problematiken har

aktualiserats även i förhållande till Optios verksamhet, och grundaren Peter Sporrstedt

har uppgett för SVT Nyheter att deras ställföreträdare har mellan 50 och 80 uppdrag per

person och att 80 uppdrag är en rimlig mängd för en heltidsanställd ställföreträdare.154

Jag anser mig inte vara tillräckligt insatt i frågan för att uttala mig om vilken mängd

uppdrag som är lämplig för en heltidsanställd ställföreträdare, men klart är att frågan om

antalet uppdrag per ställföreträdare bör tydligt regleras i eventuell lagstiftning för att

säkerställa kvaliteten på förvaltarenheternas arbete. Möjligen kan den finska regleringen

ge vägledning i frågan. Som ovan nämnts kan en allmän intressebevakare i Finland ha

153 SOU 2004:112 s. 797. 154 SVT Nyheter, ”Signild hade inte råd med kläder – förvaltaren tyckte 500 kronor i veckan räckte”, http://www.svt.se/nyheter/inrikes/signild-hade-inte-rad-med-klader-forvaltaren-tyckte-500-kronor-i-veckan-rackte, hämtad den 26 november 2016.

50

hundratals uppdrag samtidigt,155 vilket förvisso enligt min mening framstår som väl

många uppdrag att hantera parallellt.

I förarbetena pekas även förvaltarenheternas organisation ut som ett potentiellt

problem, särskilt mot bakgrund av att det förekommer att en kommunal förvaltarenhet

lyder under överförmyndarnämnden. Denna lösning kritiseras i förarbetena och sägs

förmodligen stå i strid med 3 kap. 5 § 2 st. kommunallagen, som stadgar att en nämnd

inte får utöva i lag eller annan författning föreskriven tillsyn över en verksamhet som

nämnden själv bedriver. Oaktat denna tvivelaktiga organisatoriska lösning står det klart

att det i allmänhet finns frågetecken kring hur förvaltarenheter organiseras i praktiken,

och framför allt hur de bör organiseras. Mitt förslag är att ta efter den finska modellen,

och inrätta en statlig myndighet med uppgift att utöva tillsyn över landets

förvaltarenheter. På så sätt garanteras rättssäkerheten på ett mer effektivt sätt,156 och

risken för intressekonflikter och jävssituationer minimeras. Av samma anledning anser

jag att förvaltarenheterna bör vara fristående myndigheter som inte är knutna till vare sig

överförmyndaren eller socialtjänsten.

Förvaltarenheterna bör även fortsättningsvis vara ett kommunalt institut i praktiken.

Det torde finnas mycket att vinna på att bibehålla den ordningen, med tanke på att

behovet av förvaltarenhetens tjänster rimligtvis varierar kraftigt från kommun till

kommun. Sammanfattningsvis menar jag att förvaltarenheterna bör fortsätta att vara

lokala inrättningar, men med den ökade tryggheten och rättssäkerheten som en

centraliserad tillsyn för med sig.

Slutligen ska kostnadsfrågan beröras. Inrättandet av kommunala förvaltarenheter i

hela landet skulle onekligen innebära en stor utgift för samhället. Enligt min mening

finns det två sätt att rättfärdiga en sådan belastning av statskassan. För det första tror jag

att kostnaderna på sikt skulle åtminstone delvis vägas upp av de resurser som sparas

genom minskningen av antalet dysfunktionella ställföreträdarskap. Ett ställföreträdar-

skap som inte fungerar är en belastning för systemet inte bara i teorin utan även i

praktiken. Färre ickefungerande ställföreträdarskap innebär färre processer i 155 SOU 2004:112 s. 392. 156 Jfr RP 146/1998 rd s. 79.

51

domstolarna och i förlängningen färre utsatta människor som inte får den hjälp de

behöver. Färre dysfunktionella ställföreträdarskap innebär krasst uttryckt färre

dysfunktionella människor i samhället. En utsatt individ måste anses vara mindre

benägen att belasta samhället såväl ekonomiskt som i övrigt om denne får professionell

hjälp i vardagen.

För det andra menar jag att i den utsträckning inrättandet av förvaltarenheter

belastar statskassan är detta en kostnad som samhället helt enkelt måste tolerera. Vi har

en plikt gentemot utsatta människor i vår omgivning att säkerställa att de får bästa

möjliga hjälp. Det sker inte i tillräckligt hög grad idag, vilket är anmärkningsvärt i ett

land som på många sätt vill utmärka sig för sitt sociala skyddsnät och sin välfärd.

7.2 Förtydligande av gränsdragningen mellan lekmannamässiga och

yrkesmässiga ställföreträdare

För att de kommunala förvaltarenheter som föreslagits ovan i avsnitt 7.1 ska fungera på

ett tillfredsställande sätt är jag av uppfattningen att en tydligare gränsdragning måste till

vad gäller ställföreträdarskapen i 11 kap. FB. Hade lagstiftning om förvaltarenheter

införts idag hade fråga uppstått hur en domstol eller överförmyndare avgör om ett

ärende är lämpat för en privat ställföreträdare eller om det krävs en förvaltare från

kommunens förvaltarenhet. Det hade lett till fortsatta oklarheter gällande

ställföreträdarens roll, och därför krävs kompletterande lagstiftning vilken berörs nedan.

Ett sätt att göra gränsdragningen är att helt enkelt besluta att samtliga förvaltarskap

faller under förvaltarenheternas ansvar. En sådan lösning framstår dock av flera skäl inte

som ändamålsenlig. Det hade inneburit att individer fråntas möjligheten att ha en

anhöriga som förvaltare. Vi får inte glömma bort att många förvaltarskap vilar på ett

samtycke mellan huvudman och förvaltare. Ett konkret exempel på detta från min tid

som överförmyndarhandläggare är individer som lider av bipolär sjukdom. Dessa

människor är ofta fullt medvetna om att de under sina maniska perioder inte är kapabla

att vårda sig själva eller sin egendom på ett betryggande sätt. I vissa fall ansöker de till

och med själva om förvaltarskap, och känner att det ger dem en stor trygghet i vardagen.

52

Att ett sådant ärende per automatik hamnar på förvaltarenhetens bord känns inte

optimalt för någon berörd part. Huvudmannen berövas i stor utsträckning möjligheten

att få påverka vem som utses till förvaltare, och från samhällets perspektiv känns det

som ett slöseri med resurser att en kommunalt anställd förordnas i ett sådant ärende.

Ytterligare ett problem med en sådan lösning är att det skulle innebära en stor belastning

på förvaltarenheterna överlag. Det är inte realistiskt att tro att förvaltarenheterna skulle

kunna hantera skötseln av samtliga förvaltarskap i Sverige. Det skulle kräva enorma

resurser i form av såväl pengar som personal.

En andra möjlig gränsdragning är att endast särskilt svåra ärenden rörande

förvaltarskap faller under förvaltarenheternas ansvar. En sådan lösning skulle innebära

en betydligt mindre belastning av förvaltarenheterna, och bättre förutsättningar för dem

att utgöra det komplement till de privata ställföreträdarna som jag menar är syftet med

den föreslagna lagstiftningen. Frågan uppstår dock vem det är som i sådant fall ska

avgöra huruvida ett ärende är ”särskilt svårt”. Är det förvaltarenheterna som avgör vilka

ärenden de vill åta sig, eller är det överförmyndarna som avgör vilka ärenden som bör

överlämnas till en professionell ställföreträdare?

Kanske är den rimligaste lösningen att domstolen avgör vilka ärenden som faller

under förvaltarenhetens ansvar. Även där kan det dock uppstå problem, i och med att

rekvisitet ”särskilt svårt” i sig är subjektivt. Det är inte svårt att föreställa sig ett scenario

där en tingsrätt beslutar att ett ärende inte är så pass svårt att det bör förordnas en

förvaltare från den kommunala förvaltarenheten, men där överförmyndaren överklagar

tingsrättens beslut och vidhåller att ärendet de facto är så svårt att man inte kan hitta

någon privat ställföreträdare som är villig att åta sig uppdraget. Att dra gränsen vid

särskilt svåra uppdrag framstår därför även det som något problematiskt.

Ett tredje sätt att reglera frågan är att låta alla förvaltarskap där samtycke saknas från

huvudmannens sida falla under förvaltarenheternas ansvar. Det saknas statistik för i hur

stor andel av förvaltarskapen samtycke från huvudmannen saknas, men en kvalificerad

gissning är att mindre än hälften av alla aktiva förvaltarskap bygger på samtycke. Således

skulle även denna gränsdragning innebära en relativt stor belastning på

53

förvaltarenheterna. En positiv aspekt av den lösningen är att gränsen mellan

lekmannamässiga och professionella ställföreträdare skulle bli mycket tydlig. Såväl

huvudmän och ställföreträdare som överförmyndare och förvaltarenheter skulle ha ett

enkelt rekvisit att förhålla sig till när ställning tas till huruvida ett ärende faller på

överförmyndarens eller förvaltarenhetens bord. Gränsdragningen skulle dock precis som

det första förslaget innebära en relativt omfattande belastning av förvaltarenheterna. Det

går att ifrågasätta huruvida det är ändamålsenligt att lägga så stora resurser på att lösa

problematiken. Dessutom torde det finnas en inte obetydlig andel förvaltarskap där

samtycke förvisso saknas från huvudmannens sida, men där ärendet ändå inte är så pass

komplicerat att en kunnig lekman inte kan hantera ärendet.

Sammanfattningsvis anser jag att den rimligaste gränsdragningen är det andra

alternativet, det vill säga att endast särskilt svåra ärenden faller under förvaltarenheternas

ansvar. Enligt min mening är det det mest ändamålsenliga sättet att reglera frågan på.

Som ovan nämnts är det naturligt att rekvisitet ”särskilt svårt” kan bli föremål för många

olika tolkningar och därmed även konflikter, men mot bakgrund av att den

beslutsfattande domstolen kan väga in flertalet relevanta faktorer så som sjukdomsbild,

kriminell historik och andra personrelaterade aspekter torde det ändå relativt snabbt

utkristalliseras en enhetlig bild av vad som typiskt sett utgör ett särskilt svårt ärende. Mitt

förslag är att ett nytt stycke läggs till i 11 kap. 12 § FB som lyder exempelvis ”Till

förvaltare i särskilt svåra ärenden ska utses en offentlig förvaltare från den kommunala

förvaltarenheten.”.

Den föreslagna lösningen skulle enligt min mening tydliggöra gränsdragningen

mellan lekmannamässiga och professionella ställföreträdare, vilket skulle gynna både

huvudmän, ställföreträdare och i förlängningen samhället. Huvudmannen kan känna sig

trygg i vilken sorts hjälp denne kan få och kan förvänta sig att få från sin ställföreträdare,

och ställföreträdaren får tydligare ramar att agera utifrån i utförandet av sitt uppdrag. En

privat ställföreträdare tvingas inte längre hantera ärenden med huvudmän som kräver

professionell hjälp, och även samhället gagnas av att färre dysfunktionella

ställföreträdarskap tar upp tid och resurser hos överförmyndare och domstolar.

54

8 Avslutning Det går att hävda att jag i det här arbetet har intagit en något paternalistisk syn på

hjälpbehövande enskilda. Det kan framstå som märkligt att argumentera emot principen

om minsta ingripande åtgärd i förmynderskapsrätten, i och med att principen i grunden

är utformad för att skydda individens fri- och rättigheter. Jag anser dock att synen på

både ställföreträdarskapen, ställföreträdarna och huvudmännen med åren har förvridits i

svensk förmynderskapsrätt. Ett för stort fokus på den enskildes fri- och rättigheter har

gjort att utsatta människor ibland inte får den hjälp de behöver. Det som en gång var ett

välfungerande system har i takt med att samhället förändrats kommit att framstå som

alltmer ålderdomligt och i vissa fall direkt egendomligt. Som Therése Fridström

Montoya uttrycker det i sin artikel:

”När principen om minsta ingripande åtgärd tillåts styra alla bedömningar i samband med anordnande av godman- eller förvaltarskap kan den i det närmaste liknas vid en siren som genom sång om fri- och rättigheter lockar tillämparna att glömma de legala ställföreträdarskapens syfte och därmed tappa kursen – till den grad att rättsutvecklingen nästan gått på grund.”157

Syftet med det här arbetet har varit att analysera synen på den legale ställföreträdaren i

Sverige och bedöma dels huruvida denne ses som ett proffs eller en lekman, och dels

hur synsättet bör vara. Jag har belyst ett antal problem med anknytning till synen på

ställföreträdaren, och försökt att hitta rötterna till dessa problem. Jag har kunnat

konstatera att det utan tvekan finns svagheter och oklarheter i svensk

förmynderskapsrätt, och jag har sedan föreslagit sätt att reda ut oklarheterna och

förstärka svagheterna.

Belysandet av problem i gällande rätt har gjorts utifrån tre separata perspektiv som

alla enligt mig spelar en avgörande roll för hur välfungerande förmynderskapsrätten kan

anses vara, nämligen huvudmannens, ställföreträdarens och samhällets. För att tydligare

illustrera och kontrastera den svenska förmynderskapsrätten har vissa jämförelser gjorts

med motsvarande regelverk i Finland och Norge. Jag har kunnat konstatera att det finns

157 Fridström Montoya (2014) s. 477.

55

såväl skillnader som likheter mellan Sverige och våra grannländer, men att vi på några

avgörande punkter tycks ha halkat efter i utvecklingen. Med det inte sagt att den norska

och finska förmynderskapsrätten fungerar prickfritt, det är jag inte kapabel att uttala mig

om. Men det finns utan tvekan anledning att se över den svenska regleringen mot

bakgrund av vad som framkommit av den internationella utblicken.

Mot bakgrund av vad som framkommit under analysen av gällande rätt utmynnar

framställningen i två konkreta förslag på lagändringar. För att förtydliga gränsdragningen

mellan lekmannamässiga och yrkesmässiga ställföreträdare föreslås ny lagstiftning kring

de så kallade förvaltarenheter som redan finns, och dessutom föreslås en reglering av

ansvarsfördelningen mellan privata ställföreträdare och offentligt anställda sådana. Det

är min bestämda uppfattning att de förslag som lagts fram i det här arbetet skulle gynna

både huvudmän, ställföreträdare och samhället. En tydligare definiering av

ställföreträdarrollen är inte bara önskvärd, den är helt nödvändig.

Tankar om individens fri- och rättigheter och en väg bort från det paternalistiska

synsätt som tidigare präglade förmynderskapsrätten är måhända tilltalande i teorin, men

de är inte mycket värda för en huvudman som fallit mellan lagens stolar och inte får

adekvat hjälp i sin vardag – eller för en ställföreträdare som har förordnats som lekman

men förväntas agera med samma kunnighet och beslutsfattarförmåga som en yrkesman.

Det är hög tid för lagstiftaren att inse att samhället har lämnat stationen, medan

förmynderskapsrätten står kvar på perrongen.

56

Källförteckning

Offentligt tryck

Offentliga utredningar

SOU 2004:112 Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna

SOU 2015:80 Stöd och hjälp till vuxna vid ställningstaganden till vård, omsorg och

forskning

Propositioner

Prop. 1974:142 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i

föräldrabalken, m.m.

Prop. 1987/88:124 om god man och förvaltare

Prop. 1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen

Prop. 2013/14:225 Bättre förutsättningar för gode män och förvaltare

Förarbetessamlingar

NJA II 1924

Övrigt offentligt tryck

Lagrådsremiss av den 22 september 2016 Framtidsfullmakter – en ny form av

ställföreträdarskap för vuxna (cit: Lagrådsremiss den 22 september 2016)

Utländskt offentligt tryck

Finland

RP 148/1998 rd Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ny

förmynderskapslagstiftning

RP 52/2006 rd Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om

intressebevakningsfullmakt och till lag om ändring av lagen om förmyndarverksamhet

57

Norge

NOU 2004:16 Vergemål

Europarådet

Recommendation CM/Rec(2009)11 adopted by the Committee of Ministers of the

Council of Europe on 9 December 2009 on Principles concerning continuing powers of

attorney and advance directives for incapacity (cit: “Recommendation

CM/Rec(2009)11”)

Rättsfall

NJA 1999 s. 691

NJA 2012 s. 715

NJA 2015 s. 851

Litteratur

Fridström Montoya, Therése, ”Syftet som försvann – förmynderskapsrätten för vuxna

på irrvägar” (cit: Fridström Montoya (2014)), JT nr 2 2013/14 s. 459–477

Fridström Montoya, Therése, Leva som andra genom ställföreträdare – en rättslig och faktisk

paradox (cit: Fridström Montoya (2015)), upplaga 1:1, Iustus Förlag AB 2015

Fridström Montoya, Therése, ”Ett litet steg för HD, ett stort språng för personrätten”

(cit: Fridström Montoya (2016)), SvJT 2016 s. 523–540

Kleineman, Jan, ”Rättsdogmatisk metod” (cit: Kleineman (2013)), i Korling, Fredric &

Zamboni, Mauro (reds.), Juridisk metodlära, upplaga 1, Studentlitteratur AB 2013, s. 21–46

Odlöw, Torbjörn, Ställföreträdare för vuxna – kamrer eller handledare? (cit: Odlöw (2005)),

upplaga 1, Jure Förlag AB 2005

Walin, Gösta & Vängby, Staffan, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt. En kommentar.

(cit: Walin & Vängby (2001)) uppdaterad till och med supplement 16, januari 2016,

Wolters Kluwer Sverige AB 2001

58

Wallgren, Jan, Gode Mannens ABC, handbok för gode män och förvaltare (cit: Wallgren (2015)),

upplaga 2:1, Norstedts Juridik AB 2015

Övrigt

Bergman, Sven, Dyfvermark, Joachim & Mattisson, Karin, ”Justitieministern: ’Angeläget

att rätta till brister’”, SVT Uppdrag Granskning, publicerad den 25 februari 2014,

http://www.svt.se/ug/justitieministern, hämtad den 24 november 2016

”Folkhälsan i Sverige 2016 – årlig rapportering”, Folkhälsomyndigheten 2016,

https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-

material/publikationsarkiv/f/Folkhalsan-i-Sverige-2016/, hämtad den 20 november

2016

Grill, Marja, Jemsby, Carolina & Ulander, Kenneth, ”God man plundrade Lenas konto –

hade knappt råd med mat”, SVT Nyheter, publicerad den 24 april 2016,

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/god-man-plundrade-lenas-konto-hade-knappt-rad-

med-mat, hämtad den 20 november 2016

Grill, Marja, Jemsby, Carolina & Ulander, Kenneth, ”Signild hade inte råd med kläder –

förvaltaren tyckte 500 kronor i veckan räckte”, SVT Nyheter, publicerad den 16 oktober

2016, http://www.svt.se/nyheter/inrikes/signild-hade-inte-rad-med-klader-forvaltaren-

tyckte-500-kronor-i-veckan-rackte, hämtad den 26 november 2016

Optio AB:s hemsida, ”Om oss”, http://optio.se/om-optio/, hämtad den 26 november

2016

Optio AB:s hemsida, ”Snabba fakta om Optio”, http://optio.se/om-optio/snabbfakta/,

hämtad den 26 november 2016

Överförmyndarförvaltningen i Stockholms blankett för ansökan om anordnande av

godmanskap eller förvaltarskap, http://www.stockholm.se/FamiljOmsorg/God-man-

och-formyndare/Blanketter/, hämtad den 3 oktober 2016