CC BY SA

LIVET VILL ATT VI KÄMPAR av Tyfon är licensierad under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 4.0 Internationell licens.

Detta betyder att en får:

Dela kopiera och vidaredistribuera materialet oavsett medium eller format

Bearbeta — remixa, transformera, och bygg vidare på materialet

En måste ge ett korrekt erkännande, ange en hyperlänk till licensen, och ange tyd-ligt om bearbetningar är gjorda utan Tyfons godkännande.

Om en transformerar eller bygger vidare på materialet måste bidraget distribueras under samma licens som originalet.

tyfon@glokala.se

TRYCK: Exakta

Malmö 2015

LIVET VILL ATT VI KÄMPAR

En antologi av unga med erfarenhet av migration

INNEHÅLLNÅGRA ORD FRÅN FÖRFATTARNA 7

Deltagare i Tyfon Hooks TO ESCAPE FROM DARKNESS TO DARKNESS 11

Wizzy HassanEN POLIS UTAN HJÄRTA 15

Sajad HojatiDRÖMMEN OM BERGET 19

Elham NYTT LIV 21Ahmad Mohammadi EN BÖN FÖR MÄNSKLIGHETEN 27

Atoosa FarahmandDIKT 31

ZiaDIKT 33

ShazaLIDANDE & HOPP 35

Zahed Yosefi DIKTER 43

Wizzy HassanJAG HAR MÅNGA FRÅGOR 49

Sahra, Mimi, Nura & ShaidoFIKIRKADO KALA DUWAN 53Abdullah DIKT 61

Alagie CeesayCOMING TO SWEDEN 63

Ali AskariEN SAK JAG VILL FÖRÄNDRA 67

Deltagare i TyfonGLÄDJEDAGAR MED ASYLSTAFETTEN 69

Deltagare i TyfonDET GJORDE MIG KRISTEN 75

Deltagare i Tyfon NO MANS LAND 79

VAD ÄR TYFON? 83

KONTAKT 84

1

FÖRORD

Tyfon

Arbetet med denna bok utgår från två principer. Den första är att vi alla har olika erfarenheter men att kunskaperna dessa gett oss är lika viktiga. Det en person har upplevt och lärt sig kan alltid ge ett nytt perspektiv och en ny insikt till någon annan. Oavsett om du är en äldre professor på ett universitet eller en ung elev i grundskolan är era tankar, idéer och åsikter lika viktiga. Vi är alla ovetande, och vi är alla experter.

Den andra principen är att allt är politik. Strukturer i samhället fördelar makt olika bland människor och den makten avgör vilket utrymme vi har att agera, hur vi blir lyssnade till, om vår kunskap tas på allvar. De som har makt har kontakter, kanaler och ekonomi att presentera vad de vill säga. De har status som gör att andra lyssnar. Att ta utrymme för att uttrycka sig är därför alltid en politisk handling. När de med mindre makt tar plats, är detta alltid ett motstånd.

Men det handlar inte bara om utrymme. Makten bestämmer också vad som får sägas, vilka ord som får användas och på vilka sätt vi får uttrycka oss för att bli hörda. Makten bestämmer språket. I alla

2 3

tider har grupper med mindre makt gjort motstånd mot detta, ofta genom kultur med konst, musik, litteratur, dans och poesi. På demonstrationer, på gatan, i hemmen, i skolorna och på andra stäl-len har det alltid pågått en kamp om vilka ord och meningar vi får använda, och med vilka metoder.

Detta är en bok som bidrar till denna kamp.

Unga med erfarenhet av migration och flykt har under de första åren i landet ofta begränsade kontakter, pengar och andra resurser för att ta utrymme till att höras. Ofta talar andra istället. Starka strukturer som rasism och patriarkat, slår våldsamt tillbaka och blockerar möjligheten att själv få formulera problem, behov och drömmar.

Trots detta är det hos unga olika motstånd ofta tar form, och är som starkast. I Malmö och Skåne har under de senaste åren hundratals idéer och aktioner genomförts av unga med erfarenhet av migration och flykt för att ta makt, plats och utrymme för att höras och ställa krav. Det har varit stödfester, demonstrationer, musikaler, dans-föreställningar, asylstafetter, teatrar, hiphop, tältaktioner, föreläsningar och oändligt med aktioner i vardagen som utmanat de strukturer som förtrycker, marginaliserar, förminskar och begränsar våra liv. Detta är ett motstånd som är avgörande för samhällsförändring.

Texterna i denna bok har inte tillkommit kring ett visst tema. Alla texter handlar om olika saker, och de är skrivna på olika språk. Syftet med detta är att inte begränsa. Det skrivs tusentals fantastis-ka berättelser varje dag som är viktiga och värda att läsas av mån-ga. Det gemensamma i denna bok är att texterna är skrivna utifrån människors egna erfarenheter. Författarna är alla unga, och delar vissa erfarenheter av migration och flykt. Alla texter är viktiga och geniala.

Vi hoppas att ni läsare känner detsamma.

TACK TILL

Först, och framför allt vill vi som arbetat med antologin skicka ett oändligt tack till alla författarna för att ni valt att delta. Texterna är briljanta, viktiga, lyriska, poetiska och fantastiska. Ni som författare, personer, kämpar, hjältar, vänner och tyfoner är geniala, starka, varma, modiga, tunga och på alla sätt lysande. Tusen tusen tack!

Vi vill också tacka alla andra unga tyfoner där ute. För att ni varje dag organiserar, peppar, stöttar och inspirerar. För att ni tröstar och värmer. För att ni kämpar och slåss. För att ni går längst fram i kampen för en bättre värld för alla. Och allt därtill.

Ett stort tack ska också gå till alla tunga nätverk och organisationer som velat träffa och samarbeta med Tyfon. Asylgruppen i Malmö, Ensamkommandes Förbund, Mötesplatsen Otto, Interfem Malmö, SAY, BIS, Teater Interakt, Watch-IT, Ingenjörer utan gränser Lund/Malmö och TKT i Malmö. Ni gör alla grymt viktiga insatser, och tillsammans tar vi stegen framåt.

Tack också till alla ni enskilda ideella krafter som hjälpt till att korrekturläsa, kommentera och inspirera!

Tack också till Glokala Folkhögskolan, Allmänna Arvsfonden och Stiftelsen Lunds Barnhem för att ni gör denna bok och detta arbete möjligt.

7

NÅGRA ORD FRÅN FÖRFATTARNA

Varför är skrivandet viktigt för dig?

Skrivande är viktigt för att när jag skriver får jag ge utryck för det som händer inne i mig det jag inte kan säga. Jag skriver för att dela

mina tankar med andra, då skriften är lättare för mig än talet.

Vem vill du ska läsa din text?

Alla! Alla som inte vet något om hur situationen för flyktingar i Sverige och världen ser ut. Det finns många som inte vet hur det ser ut i världen och jag vill att de ska läsa min text för att förstå lite bättre vad många av oss upplever och går igenom.

Vad hoppas du de som läser din text känner?

När jag läser så skriver jag med alla mina känslor. Jag vill att de som läser min text ska känna de känslorna. Känna mänsklighet. Att de ska känna våra känslor.

8 9

Varför är skrivandet viktigt för dig?För att allt som jag känner mig bra.

Vem vill du ska läsa din text? Till alla som är möjlighet att läsa.

Vad hoppas du de som läser din text känner?Jag hoppas att vara positiv för alla.

10

11

TO ESCAPE FROM DARKNESS TO

DARKNESS

Deltagare i Tyfon Hooks

Refugees are those who lose every thing in wars. People who didn't have the choice to stay in their homeland. Now we are trying to find a place where we can feel more secure. A place to call home.

We refuse to be reduced to just refugees. We are people just like you. The one thing that divides us is that we have seen and experienced things you cannot imagine. We came to find peace, and you, Europe, had told the world that you were the guardian of human rights. So we came, we believed in you, Europe. We came to taste and to experience human rights. We came to find a tranquil place to lay down our worried heads.

One of the reasons that the number of refugees has increased today is largely due to wars and lack of security. We, who dream of peace, leave our homes in search for a brighter future. We fled to what we believed to be peaceful countries in the West. We go west to look for hope, freedom, life and love. But here we are, in Europe, in Sweden, and still we have not found that. A place where we are allowed a life, equal to the life you enjoy.

12

What keeps us going is the people around us. Thank you for letting us cry in your warm embrace. Thank you for always being there, to comfort us, in the darkest of times. Thank you for all the heartfelt laughs we shared. Thank you!

Being forced to live a life as an undocumented immigrant comes with a lot of problems. Getting our basic needs satisfied is now almost impossible. Some of us have children, we try to make an abnormal situation normal, but it has become an absurd task. How do you make your child feel safe when you, yourself can't even remember what security feels like.

Every day we hear the echo of those words “human rights”. But if it is so important for you Europe, why are you calling us undocu-mented? Can't you see us? Aren't we here? Do you need papers to understand that, Europe?

Europe you never saw us as humans, did you?

Europe, do you think it was easy to get into your fortress? Many of us have lost our lives while trying to get in; do you think that we would take that risk, if it wasn't absolutely necessary? Would we have left everything we know and love to die with strangers on the European borders? Those of us who survived live with memories of physical and mental violence from your borders. But we never stop hoping. We do not have the privilege to return home, we can only go forward. You'll never take our hope Europe!

What is our crime Europe? When will the darkness end in our lives?

Finally I want to say let's have a peaceful world, without borders.

The world is for all of us!

15

EN POLIS UTAN HJÄRTA

Wizzy Hassan

Jag var sjuk hela förra veckan och gick inte i skolan. På fredag kväll fick jag ett samtal av en kompis som frågade vad som hände. Det var längesen vi träffades, och han tyckte att jag borde röra på mig. Vi promenerade lite och sen åkte vi till en klubb som ligger nära Stortorget. Vi dansade och pratade. Efter en stund gick de ut och rökte. Jag satt kvar själv.

Då kom en vakt fram och pratade till mig, men jag kunde inte höra vad han sa. Jag försökte visa med handen att jag inte hörde. Han vände då och gick runt i rummet men kom sen tillbaka, och sa ”kom med mig”. Jag trodde han ville prata med mig så vi gick bort en bit. Då sa han ”gå hem, du ska gå ut!” Jag frågade varför, och sa att jag har ju kvar mina vänner där inne. Jag sa att jag ändå strax skulle gå, jag hade ont i huvudet och hade varit sjuk. Men jag var ju med andra kompisar och kunde inte bara gå själv.

När jag sa det blev han plötsligt arg och slängde mig hårt på marken, drog upp min arm och satte knät i min rygg. Det gjorde jätteont och jag skrek och frågade varför han gjorde så, att han inte behövde göra så. Men då kom flera vakter och ställde sig på mig med sina kängor. Det gjorde så ont.

16 17

receptionen”.

När jag fick träffa en annan polis förklarade jag för henne att jag aldrig trodde något sådant här kunde hände i Sverige. Att en polis kunde hoppa på dig, slänga in dig i ett rum utan att svara på några frågor. Hade han sagt att jag var full eller vad som helst kunde jag acceptera det. Det är bättre att få höra en lögn än att ingen lyssnar på en.

Jag sa till den nya polisen att jag tyckte det var orättvist att svenska polisen kan göra så. Då svarade hon ”varför kom du till Sverige? I vilket land är du medborgare? Är det bättre i Somalia eller?” Nej, svarade jag, det är värre, det är därför jag har kommit hit. Hon skakade på huvudet.

När jag satt där frågade jag mig själv: varför anmäler jag hur polisen behandlat mig till en annan polis? Vad är skillnaden på den som slog mig och hon som sitter här?

Jag önskar att det fanns någon annan jag kunde prata med, som kunde prata med mig snällare. Som kunde sagt till mig att de var ledsna för det som hade hänt och för det polisen hade gjort mot dig. Som kunde sagt att inte polisen borde ha slagit mig. Men det sa hon aldrig. Hon sa inte ett fint ord. Hon svarade bara: det är du som har valt att anmälda, det är din vilja.

Men jag har inte valt att bli sönderslagen, att bli illa behandlad av polisen och sen bli illa behandlad igen när jag anmäler.

Jag känner många kompisar som säger ”fuck the police” eller ”alla poliser är idioter”. Jag brukade säga: ”nej, inte generellt, alla kan inte vara onda”.

Men nu vet jag inte. Med den makten, med den uniformen, pistolen, och han vet att han aldrig kommer att få någon skit.

Jag tror att det som har hände mig var på grund av vem jag är, att de inte tyckte om den jag är, hur jag ser ut, mitt namn. När vakten

När polisen kom blev jag glad och tänkte ”bra, nu är jag safe, nu slutar det”. Men när polisen såg mitt LMA-kort reagerade han precis som vakten och tryckte upp mig mot väggen och slängde mig fram och tillbaka på gatan. Den andra polisen stod bakom och sa om och om igen: ”inte i ansiktet, slå inte honom på ansiktet”. Det gjorde så ont.

Men orden som de sa gjorde mer ont. Varför ville han slå mig? Varför behandla mig på det sättet? Hade jag gjort något? Polisen vägde säkert 150 kg och tryckte ner mitt ansikte i marken så jag blödde.

Men varje gång jag frågade, fick jag bara mer ont. Det var helt clear, de ville slå mig. Jag grät och kände mig maktlös.

När vi kom till polisstationen så skrek han ”där är madrassen, gå in där nu!” Jag frågade igen varför - varför måste jag sova här? Han öppnade då dörren och kastade in mig, och skrek ”lägg dig nu för jävulen!”

Jag började gråta och jag tror det var chock för sen började jag skratta. Jag skrattade och skrattade men visste inte varför. Var detta verklighet eller en dröm? Jag hoppades att jag fortfarande låg i sängen. Allt hade gått så fort. Halv ett på kvällen var jag hemma, en timme senare satt jag inlåst i ett mörkt rum.

Men när jag skrattade skrek vakten till mig, kanske såg han mig i en kamera: HÅLL KÄFTEN; NU ÄR JAG TRÖTT PÅ DIG; JAG KOMMER ATT KOMMA IN TILL DIG!

Jag kände att jag blev livrädd och min kropp gjorde bara ondare och ondare. Det var mörkt, jag var törstig, och hade svårt att andas. Det gjorde så ont att jag kräktes. Jag sa att jag ville gå på toa. Men det enda han sa var ”HÅLL KÄFTEN!”

Jag kunde inte sova. Jag var rädd.

Jag fick inte komma ut förrän dagen efter, klockan tio eller elva, då frågade jag igen varför jag fått sova där. Jag ville anmäla hur jag blivit behandlad. Men vakten svarade bara ”här lyssnar ingen på dig. Gå till

18

såg mitt LMA-kort slog han mig. När polisen såg det slog han mig. Kanske står det något på LMA-kortet som jag inte fattar? Det kanske bara är fel i sig att ha ett LMA-kort.

Det som hände mig var rasism. Hade jag varit född i Sverige hade jag fått veta varför jag fick sova där, varför de tog mig i bilen och varför jag blev slagen. Men jag fick inte veta någonting och det var för att jag ser ut som jag gör, att jag är svart.

Och jag vet att det händer ju inte bara mig utan många andra. Kanske idag, kanske ikväll. Jag hoppas att det kan finnas någon annan som vi som fått stryk av polisen kan prata med, som kan ifrågasätta polisen, som kan ge mig mina rättigheter. Men nu finns det ingen som lyssnar.

De slog mig, men det är sättet som de snackade på som säger mest. Hur kan någon tala så illa till någon som har så ont, som du nyss har slagit? Att snacka så mycket hat. Och tänk dig att gråta en hel natt men att ingen hjälper dig, att ingen hör dig, att du bara får höra ”håll käften, du är för mycket nu!”

Jag hoppas att det aldrig får hända en annan människa.

Jag har nu blåmärken och har ont. Jag känner mig maktlös, och kan inte göra någonting. Men jag kan inte acceptera, det är oacceptabelt.

För mig var fredagen en riktigt mörk kväll. För andra var det alla hjärtans dag. Men jag undrar - de som slog mig, som ville mig så illa, vad har dem för hjärta?

19

DRÖMMEN OM BERGET

Sajad Hojati

Utanför mitt hus i min by Mazar i Afghanistan, låg det ett berg. När jag var sju år gammal drömde jag alltid om att gå upp på berget. När jag var 19 år kunde jag åka dit och gå upp för berget. Det var min dröm. Det tog tre timmar att klättra upp. Jag kände mig så glad när jag var där uppe. Jag såg mitt hus.

Men när jag skulle gå ner så var det mycket svårt. Jag letade efter mitt hus men jag kunde inte hitta vägen. Jag gick de stigar som reg-net hade skapat. Jag blev rädd för att titta ner och rädd för att ramla. Jag grät och var ensam. Deg fanns ingen som kunde hjälpa mig om något skulle hända.

Det tog sju timmar att komma ner.

Det var en viktig händelse i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma den.

21

NYTT LIV

Elham

Jag sitter nyfiken och tyst, jag vill att hon ska berätta för mig vad som händer. När hon ska prata kan jag se på henne att hon är ledsen och jag hör det på ljudet.

Men jag vill att hon berättar för mig för att jag tror att hon kommer att känna sig bättre efter det.

Hon börjar berätta och jag lyssnar.

Jag gick till skolan men när jag kom tillbaka hem hände det något konstigt. Jag försöker att vara göra bra ifrån mig i skolan och där hemma, jag ska bli läkare och hjälpa människor. Jag önskade mig mycket, men nu vet jag inte vad som ska hända.

När hon berättar blir hon jätteledsen och kan inte prata vidare.

Jag ger henne ett glas vatten och vill att hon ska dricka, hon dricker och sen börjar hon berätta igen.

Jo, när jag var tillbaka hemma, kunde jag inte fatta vilka det var som var hemma hos oss. Varför hade de kommit hit? Vad skulle de göra?

22 23

För att du inte kan välja rätt och jag är sjuk och jag vill att du ska gifta dig snart.

Jag kan inte välja rätt. Jag upprepade det många gånger men jag kunde inte fatta vad hon menade. Jag vet att det måste finnas någon som kan hjälpa mig för jag bor i Sverige nu. Inte i mitt land. Men jag älskar min mamma väldigt mycket. Jag vill inte att hon ska bli ledsen, hon är sjuk och kanske är det farligt för henne.

Om jag hade en pappa kanske det inte hade hänt, men nu har jag inte en pappa och jag måste gifta mig med en man, som är 32 år gammal. Han bor inte i Sverige och när jag gifter mig med honom måste jag flytta till London. Han är läkare och har mycket pengar men jag känner inte honom.

Hon säger: Jag måste gifte mig med honom, måste, måste.

Hon slutade prata och började gråta. Sedan blev hon tyst.

När hon pratade var jag tyst och jag lyssnade på henne. Jag tänkte om jag var hon vad hade jag gjort? Den frågan är jättesvår och man måste fundera mer kring detta problem. Om jag skulle bli tvingad att gifta mig hade det varit svårt att fortsätta leva. Det hade varit slutet på mitt liv om jag inte hade kunnat acceptera giftermålet.

Jag bara kollade på dem men kunde inte röra mig. Sen kom min mamma och hjälpte mig att gå in till det andra rummet.

När jag och min mamma var i rummet kunde jag inte prata, min mamma var tyst och bara tittade på mig. Efter några minuter frågade jag min mamma vilka de var och varför de hade kommit hit. Mamma sa:

Jo de har kommit hit för att de vill att du ska gifta dig med deras son.

Jag svarade:

Vad säger du, mamma? Vad då? Jag är inte vuxen och jag kan inte gifta mig!

Jag vet att det inte är något konstigt i mitt land men jag bor i Sverige nu, hur ska jag göra?

Min mamma berättade för mig men jag hörde inte på, jag bara tänkte själv. Hon förstod att jag inte lyssnade på henne och lämnade mig.

Eftersom att de var i vårt hem kunde jag inte gå ut från rummet.

När de hade gett sig av kom min mamma in till mig igen. Jag lyssnade på henne och hon sa:

Jag vet att du inte vill gifta dig och att du vill studera på universitetet och bli läkare. Men jag vill att du ska gifta dig. Du kan också studera efter att du har gift dig.

Mamma pratade mycket och jag bara lyssnade.

Jag frågade henne:

Varför kan inte jag få välja vilken man jag vill gifta mig med?

Hon sa:

24 25

27

EN BÖN FÖR MÄNSKLIGHETEN

Ahmad Mohammadi

Jag är en kille som kommer från Afghanistan och tillhör folk-gruppen Hazara. Mitt folk har alltid blivit förtryckt. Enligt boken ”Serajultawarikh” mördades 62 % av Hazarafolket på grund av rasism och diskriminering i slutet av 1800- talet. Många såldes också som slavar.

Jag har under hela mitt liv levt under svåra umbäranden. Jag vet exakt vad ordet umbärande betyder. Jag har inte studerat och kan inte heller mycket om politik. Det som jag har sett har varit folkets problem och svårigheter. Det som jag lärt mig är från mitt folk. Det jag minns är folkets lidande. Folket har dömts till sitt öde och historien som de inte hade någon kontroll över.

När man pratar om människors rättigheter anspelar man på den Gud som har skapat oss på samma sätt och har gett var och en samma grundläggande rättigheter. Ändå lider många människor. I många länder är det kvinnor och barn, som drabbas och lider mest. Till exempel i Afghanistan är det flest barn som blir offer och är tvungna att jobba hårt och missar sin barndom. Barnen behandlas på ett avskyvärt och hemskt sätt. Fattigdom, brist på kunskap, orättvisa

28 29

Rösten för lika rättigheter, rösten för solidaritet och enighet måste bli starkare. Tusentals människor hör våra röster. Miljontals oskyldiga kvinnor, män och barn är offer för systemets tortyr trots att de är oskyldiga. De oskyldiga folken fängslas. Hatet kommer att ta slut och diktatorer kommer att dö.

Makten som hade tagits av folket kommer att återbördas till dem. Soldater! Ge inte auktoritet till obarmhärtiga diktatorer. De förnedrar er, gör er till slavar och säger åt er vad ni ska göra, vad ska ni tänka och vad ska ni känna. De bestämmer vad ni ska äta, och de behandlar er som djur. De använder er som kanonmat. Ge aldrig er tillåtelse till dessa omänskliga personer. Ni är ju inte maskiner, eller djur, ni är människor. Era hjärtan är fulla med mänskliga känslor, och ni är ovana vid hat. Hat finns hos de som ingen tycker om eller hos dem som känner sig utanför på grund av att de blivit stämplade som avvikande. Poliser, politiker, regeringen och andra maktpositioner! Ni ska inte kriga för slaveri, utan ni kan kriga och kämpa för friheten och mänskligheter.

I alla stora religioner talas det om att Guds makt är hos människan, inte bara en person eller en grupp, utan den är hos varenda människa, den finns hos dig också! Diktatorer vill själva äga frihet och vill ha folk som slavar.

Så kom - vi får kämpa för dessa löften.

Kom vi får kämpa och göra fred i världen, ta bort gränsen mellan olika folkgrupper, och bli av med hat och rasism.

Kom vi får kämpa för en värld med fred och skapa en värld med kunskap, sådan kunskap som ska vara för människans lycka och glädje.

och diskriminering är några av de problem som drabbar kvinnor och barn.

Jag har en dröm om att den dagen kommer då man bedömer personer efter deras personliga förmåga. Med hjälp av vår tro kan vi samarbeta med varandra. Vi kan kämpa tillsammans för frihet.

Jag kommer att säga vad jag har förstått om människors rättigheter. Jag önskar att jag kunde hjälpa alla om jag hade möjlighet till det-ta. När det finns rättvisa finns det ansvar och skyldighet. Det finns muslimer, kristna, ateister och det finns olika hudfärger som vit och svart.

Vi människor vill hjälpa varandra eftersom det ligger i människans egenskap och natur. Vi vill leva med människors glädje inte med människors sorg. Vi vill inte hata och kränka varandra. Det finns plats för alla människor på jorden. Jorden är mycket stor och jorden kan ge mat till oss alla, och vi kan ha ett liv med glädje och frihet men vi människor har förlorat den rätta vägen.

Avundsjuka är som gift i människans själ. Vår värld har omgetts av hat och ondska som gjort att vi hatar varandra. Detta har lett oss till mord, hat, kränkningar och massa andra dåliga saker. Vi håller på att förlora målet ur sikte och gå vilse. Vi har ökat hastigheten men vi är fängslade i oss själva. Med så mycket utveckling och industrialisering står vi människor ändå under fattigdom och börda. Så mycket negativ utveckling gör att till och med våra lärde män tvivlar på människan.

Vi människor har blivit hårdare och hårdare och är nästan utan mänskliga känslor. Vi tänker mycket men känner sällan. Vi behöver mer mänsklighet än maskineri och vi behöver mer kärlek än klokhet, utan dessa blir våra liv grova och råa.

Människan kommer att förlora allt, utan att behöva något kemiskt vapen eller massförstörelsevapen. Flygplan och radio gjorde att vi kom närmare varandra, dessa två upptäckter visar människans goda handlingar.

31

Atoosa Farahmand

چشمانت را می بندی دردی که مثل یه غده ی سرطانی

در الی استخوان افکارت جای گرفته

می تواند لذتی باشد برای چند لحظه

بگذار ریشه دهد پخش شود در تک تک سلول هایت

بمکد از شیره ی جانت تا مثل درخت قد کشد

برود آن باال باالها تا با هر شکوفه اش

لذت درد را بکشیر بکشی کهآن قد

جانت را جای بگذاری و

پوست اندازی

33

Zia

Jag är inte beredd att gå bort än.

Jag har många drömmar till framtiden.

Jag är inte beredd att gå bort än

för jag måste nå mitt mål.

35

LIDANDE & HOPP

Shaza

Jag tänkte en gång på en dag

Jag fick idén en gång

Jag ville göra någonting nytt

Jag hade aldrig tidigare i mitt liv tänkt göra det

Jag ville lära mig

Jag ville prata utan ord

Talet försvann

Det blev utan ord

Det blev gråt

Det blev tårar och blod

Av väggarna blev det lidande

Det blev kusligt ensamt

Det blev mörkt

36 37

Det blev och jag vet inte hur det blev

Vad är det som händer

Det viktigaste är att det blev

Det som blev, blev

Det fanns hus och människor

Det blev hus utan människor

Folk delades

Folk flydde och fångades

Mitt i havet bombades dem

Folk blev mat till fiskarna

Det finns de som lyckades

Folk fångades på vägen

De blev misshandlade, förtryckta och förnedrade

Folk fängslades för att de flydde

De blev fångade och dragna på stranden

De tappade de vackraste åren

De tappade de vackraste drömmarna

Hoppet tappades

Drömmen stals

Lyktan släcktes

Det blev mörkt och kallt

Det blev natt

Lång natt

Mörkret är skrämmande

Väggarna kalla

Dagarna långa

Vi räknar inte år

På väggarna skrevs

Folks namn

Folks dagar

Folks drömmar

Folks blod

Ankaret på väggen

Ankaret fängslad

De fängslade ankaret för att det flydde

Det tänkte fly, försökte fly

Men det fanns inget hopp

Det fångades och fängslades och förnedrades

38 39

اسم القصيده : االمل واالمل

كرت بيوم مره ف

وطلعت بفكرة مرة

حبيت اعمل يش جديد

مابعمري عملته مرة

حبيت اتعلم

حبيت احلم

حبيت احيك بال حيك

ضاع الحيك

صار بال حيك

صار يف بيك

صار يف دموع ودم

صار يف حيطان وامل

صار يف وحشه

صار يف عتمه

صارصار ومابعرف كيف

وال شو صار

املهم صار

واليل صار صار

كان يف بيوت وعامل

صار يف بيوت بال عامل

الناس توزعت

ناس هربت وامنسكت

ناس هربت وانقصفت

بنص البحر انقصفت

ناس صارت وجبات لالسامك

ويف ناس وصلت

ناس هي وعم متيش اعتقلت

وانرضبت وانهانت وانذلت

ناس انحبست النها هربت

من عالشط انأخدت وانحبست

ضاعوا احال سنينها

ضاعوا احال احالمها

ضاع االمل

انرسق الحلم

وانطفى القنديل

وصار يف عتم وبرد

صار يف ليل

ليل طويل

والعتمه موحشه

الحيطان بارده

وطالت االيام

والعمر مش محسوب

40 41

ع الحيطان مكتوب

اسامء ناس

ايام ناس

سنني ناس

احالم ناس

ودماء ناس

عالحيط يف مرساه

مرساه محبوسه

حبسوها النها هربت

فكرت تهرب حاولت تهرب

بس ال امل بذلك

امنسكت وانحبست وانذلت

وضاع حلمها عالحيطان املنسيه

هي انتست مع الناس املنسيني

مرة 100كل يوم بتفكر بدل املره

مرة 1000

بتفكر وبتقول

حالهابتسال

ياترا رح يجي اليوم وحدا يتذكرين

رح حدا يسال عني

رح حدا يعرفني

بس بتقعد وبتبيك

بتتذكر انه هالسؤال مالو جواب

النو باالصل مو سؤال

هاد جواب

وبتضل العتمه مسيطره

والربد اخد راحتو ومكرت

وبيبقى السؤال

رح يبقى الحال عىل هالحال

هل ممكن يتغري هالحال

42

43

Zahed Yosefi

DIKTER

44 45

Lyssna på min sång

Lyssna på min sång!

Bli lugn en stund när dina ögon tåras

Fatta vad jag menar när jag säger en sur sanning.

Du har varit stressad, rädd och orolig och du vill ha fred i morgon.

Du har bara sett livet som i en dröm.

Alla har problem med pengar.

Kraven är många. Inflationen är hög, ekonomin är svår.

Många kompromissar inte med sitt vanliga liv.

Många vill flyga ensamma.

Världen blir hård när människor strider mot varandra.

Vi vill ha regn och vatten och vi vill ha en ren miljö.

Nuförtiden blir människor snabbt trötta på varandra.

Vi vill vara ensamma när det inte finns trygghet.

Vi är skadade av händelserna som drabbade oss en gång.

Din värld är liten men med många önskningar.

Titta på dig själv i en spegel.

Kan du se framtiden

Nej, du ser bara tiden som var.

Du lever inte när livet är svårt.

Fastna inte i dina problem, varje dag är en ny dag.

Känn livet och ta vara på det.

Livet vill att du kämpar.

Då är du ingen förlorare.

Var med och skapa vår fina värld!

Kom och skapa med oss en värld där alla har en plats och känner sig hemma.

Vi sjunger tillsammans frihetens sång.

Släpp den hårda världen.

Du ska vara dig själv.

...

46 47

Öppna fönstret till den blåa himlen

Titta på regnbågen

Promenera under solen igen.

Många stjärnor tänds och lyser i natten

Gå till havet vid fredens strand

Känn den goda känslan i själen

Du måste tänka framåt och värna om ditt liv

Säg till dig själv

att livet fortskrider och aldrig slutar

...

Livet fortskrider & aldrig slutar

Det är svårt att vänta

tiden och nuet går så långsamt

Du måste komma

komma vidare om du inte vill bli kvar

och stanna i de mörka nätterna.

Du har tunga saker du bär dem dig.

Din kropp blir kall, du fryser.

Dina fötter orkar inte gå

gå mer fastän det bara är några korta steg kvar

tills du är framme vid ditt mål

Lyssna på vårens sång

En fin känsla

ett annat liv som är nytt och friskt!

48

49

JAG HAR MÅNGA FRÅGOR

Wizzy Hassan

Jag träffade Bashir i början av 2009, i Tripoli. Han hade precis kommit ut från fängelse, som många flyktingar hamnar i Libyen. Jag hade precis skadat benet och han hjälpte mig att gå, att stå på mina egna ben. Vi blev snabbt bra vänner. Han kom från samma stad som mig, vi var lika gamla och vi hade rest samma flyktväg.

Vi levde där i ett år som gömda. EU hade ett avtal med Gaddafi om att inga flyktingar skulle släppas in i Europa. Men i slutet av 2009 åkte Bashir båt till Malta. 10 dagar senare åkte jag också. Det tog fyra dagar.

På Malta satt vi först tillsammans i förvaret. När vi blev släppta fick vi bo ihop i ett tältläger. Vi delade matlagningen. Vi letade jobb tillsammans, men hittade inget. Det fanns ingen skola. Det fanns inget riktigt liv. Varje dag stod vi i kö och väntade på soppa.

En dag kom Bashir fram till mig och frågade mig om vad jag hade för tankar. Det var ju inte detta vi hade tänkt när vi hade valt att riskera våra liv genom Sahara. Här kunde vi inte utvecklas. Det var en plats utan några möjligheter.

50 51

Vi diskuterade vilket land vi ville chansa och söka asyl i, och vi bestämde oss för Sverige. Men ingen av oss hade några pengar och vi båda kom från fattiga familjer. Till slut fick Bashir en liten summa av släktingar och han köpte en biljett till mig och till sig själv.

Sommaren 2010 kom vi till Malmö. Vi sökte asyl på Migrationsverket och bodde flera månader på ett boende. Vi fick avslag för på grund av Dublin-förordningen. Men vi överklagade till Europadomstolen. Då fick vi flytta till ett boende i Norrland. Efter 1, 5 år fick vi avslag igen.

Nu hade vi två alternativ. Antingen stanna som papperslösa här i Sverige, eller utvisas tillbaka till Malta. Vi bestämde oss för att stanna i Sverige. Vi kunde gå i skola. Vi startade ett musikband tillsammans för att lättare klara denna hårda tid. Vi träffades varje dag, vi sjöng och skapade musik.

Vi lyckades klara 18 månader som papperslösa och vi fick söka asyl. Det tog tid, men vi väntade. Nu var vi asylsökande igen. Vi bodde i Malmö och fortsatte våra liv.

Den 21 maj 2014, fyra år efter att jag kommit till Sverige fick jag permanent uppehållstillstånd. Jag var så glad. Jag trodde inte det var sant. Jag blev helt lycklig.

Tre timmar efter mitt beslut träffade jag Bashir. Samma dag.

Han hade fått avslag.

Det är ett lotteri. Kan du uttrycka dig så kanske du har en chans. Den som Migrationsverkets handläggare gillar får stanna. Andra inte. Kanske hade jag en schysst handläggare? Kanske kunde jag uttrycka mig?

Men Bashir en sådan som inte kan prata om sig själv, om det han varit med om. Frågar du honom så säger han inget. Allt Migrationsverket sa var att hans berättelse var detaljfattig.

Enligt Migrationsverket är det nu så säkert i Somalia att man kan utvisas dit. De skrev en rapport om läget. Men av säkerhetsskäl fick de inte åka till Somalia, så de satt i Nairobi och undersökte hur det var i Mogadishu. Och rapporten sa att det var säkert.

I Malmö får Bashir gå i skolan, och han har gått här i flera år. Han har tusentals vänner, nära och kära. Han är med i musikgruppen och tycker så mycket om det. Han pratar lika mycket svenska som jag. Här har han en möjlighet, ett liv.

I Somalia finns ingenting. Han känner ingen där. Hans mamma bor i flyktingläger i Kenya och är gammal och sjuk.

Gränspolisen kan idag inte utvisa någon till Somalia. Den somaliska presidenten säger att det är för farligt. Han bor själv i exil.

Därför bor Bashir kvar här men utan 4 sista siffor. Därmed får han inte heller något arbetstillstånd, inget CSN. Han kan gifta sig och få barn här, men det är fortfarande omöjligt för honom att stanna. För Migrationsverket har inte godkänt somaliska identitetspapper.

Utan Bashir hade jag inte varit i Malmö och jag hade inte stått här.

Är detta rättvist? Är det orättvist? Detta undrar jag.

Jag har många frågor.

53

FIKIRKADO KALA DUWAN

Sahra, Mimi, Nura & Shaido

Nedan texter kommer från fotoutställningen Fikirkado kala duwan som Sahra, Mimi Nura och Shaido gjort. Utställningen visades på Sofielunds folkets hus och på Lindängens bibliotek. Såhär skriver de själva om sin utställning:

Vi vill visa detta för folk som bor i samhället, i staden där vi bor. Vi vill visa våra liv och våra tankar. Vi vill visa detta på ett bibliotek så att folk får se. Så att de ser våra tankar. Ser vilka svårigheter människor kan ha men också vad som ger oss glädje. Biblioteket är en bra plats för där finns böcker och det är ofta folk där.

Om vi ska ändra på någonting i våra liv så måste vi hjälpa varandra. Då klarar vi allt.

/Sahra, Mimi, Nura och Shaido

Från fotoutställningen:

54 55

Detta är de texter som var en del av utställningen.

Jag är glad över att jag fastar under Ramadan. Jag är glad över att ha pratat med mina två söta barn Soha och Siham. Jag är glad för att jag fick ett sommarjobb. Jag är glad för att jag har fina människor som jag kan jobba med. Tack för att ni finns!/Sahra

...

Jag heter MimiJag kommer från SomaliaJag bor i MalmöJag tycker om när människor respekterar varandraatt de ödmjukt möter varandras skillnaderså att vi blir dom som älskar varandra./Mimi

...

Glädje får jag av mina syskon, min mamma, min pappa och mina barn.Glädje ger min vackra familj mig.Jag ber till Gud att detta liv bringar oss glädje Jag ber till Gud att livet efter döden blir glädjefyllt./Sahra

Jag känner mig ensamMina barn finns i ett annat landJag känner mig ensam Mina barn finns i ett annat landJag hoppas att de kan komma hitKomma hit! Till mig! /Sahra

Jag skulle bli glad om de som har kommit från sitt land, som flytt undan svårigheter, som kommit till ett annat land för att hitta ett nytt liv, som inte hade ett liv i sitt land och trodde att de skulle få ett liv i det nya landet men där de istället lever i det gömda, jag skulle bli glad om de inte behövde gömma sig. /Mimi

...

Jag vill prata om vad som gör mig arg. Som skrik. Utskällningar utan anledning. Skitsnack och lögner. Människor som gör ditt liv svårt och som vill dig illa. Någon som inte visar respekt och är falsk. Rasism gör mig arg. /Mimi

...

Glädje är att mitt liv förändrats till det bättre Att jag har mitt första sommarjobb.Mina tankar går till dem som fortfarande befinner sig på den plats jag kommit ifrån.Jag hoppas att även ni en dag kan känna glädje. Leva i glädje. Livet är något vackert när du är lycklig i det sammanhang du befinner dig i.Just här och nu. /Mimi

56 57

Systrar är inte endast vi som förenats genom blodband.Systerskap är att respektera varandra.Systerskap är att älska varandra. /Mimi

...

Jag känner ilska när jag hör om, ser på eller upplever orättvisa. Ilsken blir jag när jag blir dåligt behandlad. Jag blir däremot glad när jag blir behandlad rättvist. /Nura

...

Jag blir glad när man är trevlig mot mig. Jag blir glad av snälla ord till mig eller från någon i min omgivning. /Shaido

58

61

Abdullah

Jag är mycket glad idag. Det är bra att skratta, man ska försöka göra det så ofta man bara kan!

Jag vill ha fred i mitt hemland.

Jag vill fred mellan män och kvinnor!

Jag vill att det ska vara jämställdhet i hela världen.

63

COMING TO SWEDEN

Alagie Ceesay

My name is Alagie Ceesay and I’m going to make a documentary film that will portray a life as an undocumented migrant. How a racist system creates a parallel world, where you fight to be recognized as a full human being. This is my story, your story, our story.

When I was young, I dreamt of becoming a lawyer, because I wanted to help people in difficult situations. But little did I know that I would end up in the difficult situations. Life was tough back in my country Gambia. So I left. I left for Sweden to seek asylum as a political refugee. I thought that I would be protected and helped by the migration board in Sweden. But I was met with a cold hand, and the Dublin Regulation was thrown in my face. The Dublin Regulation, decide which member state of the European Union is responsible for processing a specific application for asylum. It’s a cornerstone of the EU’s asylum policy, but ending up forcing people that are searching for refuge, to continue living in uncertainty and without documents.

I live in Sweden since 2013 and I call this my home. But I live in the shadows. During the two years I have lived here I have been

64 65

homeless and without food. I have been roaming the city like a mad person. Since I was not allowed to exist I was too afraid to search for help when I was sick. At one point, when I was living in Jesusparken in Malmö, I was so sick, my feet were swollen and my nose didn’t stop bleeding. I lived in Jesusparken with a lot of people who were demanding refuge and no borders for equality for all. The action was called ”Tältaktionen” we lived there from December until February.

I was affected by the Dublin Regulation, although I had a VISA to Sweden. Coming in to the EU I had a stop in Spain, but that was not my final destination. At that time I had no idea about the Spanish or EU migration policy. It was in Sweden where I was going to start my new life. When I finally arrived in Sweden, I went to the migration board and put my case forward. But the Swedish migration board said my apply for asylum had to be made in Spain. I contacted my political party and sought for advice. They insisted that no matter what I should not leave Sweden for Spain.

Dublin, Dublin, Dublin. This word they kept refer to but that I could not understand. I had a Swedish visa so why couldn’t I stay here and apply for asylum?

I told the Migration board that I was not going to Spain. I told that I came here with a Swedish visa and that my case should be handled in Sweden. They told me that they didn’t have any responsibility concerning my asylum and that they wasn’t interested in helping me. I felt like a football that was kicked around in a bureaucratic system where people fall in between the cracks where the borders are drawn. I had no choice but to live without any documents.

In such a vulnerable situation, living without documents, everything is a potential threat, so we are hiding. But we can not hide all the time and it is impossible when one is homeless to not walk in the streets. My black body has became a battle field, like the one I escaped from in Gambia.

Last summer I was taken by the police at a club called Cuba Cafe in Malmö. My heart almost stopped, I could see my life flash by. They took me. The uniforms. They took me to the bathroom, they told me to take all of my clothes of. I did as they said. I was afraid, humiliated and angry. I stood there naked and they just looked at me. And after they just said to me to put my clothes on and get out from the club because I shouldn’t be in that place. It’s was not for people like me. I still don’t know why they did that to me.

The fear of the uniform. The uniform that can do what they want with you, beat you, humiliate you and send you back to the hell you came from.

This time they didn’t take me. But the feeling still stays with me. This is as story about resistance and solidarity for a world that welcomes every one of us.

Sometimes I wonder how many borders one must cross, and when the walls and fences will transform into landscapes, seas and skies. Where our brown and black bodies can move without being portrayed as dangerous or criminal, or even worse, not as full human beings. It’s a reason why we are here, slavery, colonialism and then imperialism that still is on-going. It’s because you were there, Europe, and still are.

67

Ali Askari

Jag heter Ali Askari och jag kom från Afghanistan för två år sedan. Jag vill säga att jag vill att Sverige ska förändras på ett bra sätt, och jag vill absolut inte att Sverige ska bli som andra länder så som Afghanistan, Iran, Pakistan eller Syrien. Där är det en dålig situation i samhället som påverkar människor på ett dåligt sätt. Jag vill inte att det ska bli så i Sverige.

En sak jag vill förändra i Sverige så är det fotbollen. Jag har spelat i tre olika lag och jag har aldrig känt att jag fått vara med som de andra. Jag har känt mig ensam och utsatt, och jag vill förändra fotbollen så att alla känner att de får vara med. Oavsett var de kommer ifrån.

EN SAK JAG VILL FÖRÄNDRA

69

GLÄDJEDAGAR MEDASYLSTAFETTEN

Deltagare i Tyfon

Den 23-25 juni 2014 åkte Tyfon till Småland för att möta upp med Asyl-stafetten. Detta är en berättelse om våra dagar där. Vi som har skrivit är deltagare från Tyfon.

Vi körde in. De gick in, Asylstafetten

Vi mötte Asylstafetten när de precis hade nått Bockara. Vi möttes av flaggor och rop som, ”skydda människor inte gränser” och ”riv reva”. Glädjen och lyckan från alla vackra ansikten som mötte oss med leenden och kärlekskramar värmde. Det var här med dem vi skulle tillbringa tre dagar, i kamp och kärlek för en värld där vi kan se vandra i ögonen utan nervösa skuldskratt.

Under vårt första dygn blev det mycket med att lära känna alla nya fantastiska människor. Det blev även ett dygn som berörde och väckte känslor, vackra som jobbiga. Asylstafetten hade satt upp en teater som de spelat upp längs med sin resa. Vi fick möjlighet att se den första gången vid Bockara skola. Vi blev väldigt berörda, ledsna för att vi kunde känna igen oss i de scener de spelade upp, då vi också bär på erfarenheter av flykt. I denna känsla av gemenskap och härlig

70 71

nyfikenhet på platsen, på varandra. Efter teatern gick vi ner till sjön med andra som anslutit sig till Asylstafetten, för att njuta av solnedgången och leka med tanken om att bada. Vi tog oss en liten stund för oss själva på bryggan, även om vi inte var själva, för att ta in, för att vara där. Och skratta, det är vi alla bra på, i vårt crew.

Vi skrattar för att visa att vi tycker om varandra, vi skrattar för att vi njuter av varandras sällskap och den plats vi är på. Vi skrattar, för att skrattet är det som plåstrar om våra sår.

Tillsammans gick vi tillbaka till de andra som förberett den mest underbaraste middagen. Vi var hungriga. Efter maten diskade några upp all disk och gjorde köket fint, andra kolla på fotboll. Sen blev det lite kortspel innan vi kröp ner i våra sovsäckar och somnade.

...

Dagen vi gick 25 km

Då var det bara upp och hoppa och stampa igång för idag skulle det vandras. Det gäller att ladda på med mat och energi. Vi börjar gå och nästan på en gång fick en kontakt med nya personer och längs med vägen växte vänskaper. Vi gick i sol, regn och hagel, någon med ett brutet ben, andra med blodiga skavsår, någon körde en elektrisk rullstol, vissa cyklade. De flesta gick men några åkte också bil. Hur vi tar oss fram spelar igen roll. Att vi gör det tillsammans är det viktigaste och att vi finns där för vandra.

Under vandringen tränade Asylteatern på nya sånger: Fåglar-na kvittrade och vi var lyckliga. Människor tyckte om varandra. Det kändes så genuint, kanske var det därför vi var så många. Flera av oss kanske aldrig skulle träffas om inte vi hade gått med Asylstafetten. Asylstafetten gjorde det möjligt för många att känna sig förmögna att delta och bidra på det sätt de kunde.

...

Vi vandrar in, vi vandrar in, vi vandrar in i Oskarshamn

Vi kom fram till ett regnigt Oskarshamn. Teatergruppen satte upp sin teater vid hamnen där de spelade i regnet och sedan sjöng och sjöng de sången vi inte ville lämna. Vi dansade.

Tyfonisarna gick och kolla på lite VM-fotboll efter teatern, det var Uruguay - Italien som spelade. Det var svårt att veta vem alla hejade på, vissa var högljudda. Andra lite tystare men ibland kunde en höra ett och annat sorg- eller glädjetjut. Efter matchen gick vi till det församlimgshem där vi skulle bo över natten, där det fanns mat som vi åt. Vi funderade på hur ont vi skulle ha nästa dag i benen. Det var vår Tyfons sista natt innan vi skulle återvända till Malmö. Vi la ut våra liggunderlag och sovsäckar så att vi kunde vara nära varandra. I ett hav av trötta människor somnade vi.

...

Vi sa hej då

Efter att teatern spelat på ett torg i Oskarshamn var det dags för Tyfonerna att åka. Asylstafetten skulle stanna kvar i Oskarshamn i två dagar till för att sedan ta båten till Gotland och Almedalsveckan.

Det blev känslosamt, vi ville inte lämna varandra men tröstade oss med att vi skulle ses snart. Många bor i Malmö.

...

72 73

Det bästa med Asylstafetten

Det bästa med Asylstafetten var att gå med stafetten genom ösregn och hagel, inte ens det fick stämningen att sjunka, alla var så glada.

Det bästa med Asylstafetten var att alla tyckte om varandra, fast vi inte kände varandra.

Det bästa med Asylstafetten var att vi respekterade varandra och tog hand om varandra.

Det bästa med Asylstafetten var att vi skrattade tillsammans.

Det bästa med Asylstafetten var att vi åt tillsammans.

Det bästa med Asylstafetten var att många människor möttes och blev ett som jobbade för samma sak.

Vi älskar Asylstafetten och hoppas att politikerna lyssnar på oss. För vi är bäst!

Nu är det dags att politikerna gör rätt!

Vi går med er så länge det behövs, all kärlek och kamp!

75

DET GJORDE MIG KRISTEN

Deltagare i Tyfon

Jag var praktiserande muslim i Afghanistan och Iran. Jag har läst Koranen flera gånger, och bad varje dag. Jag bad till Allah om att jag ville ha ett bättre liv, jag tror på mig själv och min rätt till ett bättre och friare liv. Men det blev inte så, istället blev allt i mitt liv svårare. Min svärfar slog mig varje dag, flera gånger. Jag bad till Gud om att bli fri från honom. Men varje dag blev mitt liv svårare. Jag flydde från min familj och tog mig till Iran. Där blev det ännu mer problem. Det blev mörkare och mörkare. Jag var hela tiden ledsen och sjuk. Vi var tvungna att gömma oss för polisen, och eftersom jag var liten blev jag slagen av de andra. Det var en svår tid, och mitt liv var dåligt.

Jag sa till min mamma att jag ville åka tillbaka, men hon sa: ”Du kan inte återvända hit, för då blir du dödad.” En av mina kusiner hjälpte mig att flytta till Turkiet. Därifrån reste jag vidare genom Grekland, Italien, Tyskland och vidare till Sverige.

I Sverige hade jag det till en början svårt. Jag blev placerad på ett boende, och när jag fick avslag från Migrationsverket var jag tillsammans med vuxna, även om jag var ett barn. Där hade jag många problem med de andra, eftersom jag inte kunde engelska eller

76 77

svenska.

Jag fick ingen hjälp av min godman. Eftersom det var en svår tid, bad jag varje dag till Allah. Och fortfarande hände ingenting. Jag började tvivla. Jag började tänka: ”Det finns ingen Gud, varför ska mitt liv vara så svårt?” Jag började hata muslimer. Sen träffade jag en präst i Malmö. Han kunde inte prata persiska, men han hade en tolk med sig. Jag fick information från dem. De var jättesnälla mot mig, även om jag var jättearg. De sa: ” Gud älskar dig”. Själv var jag snäsig tillbaka, för att jag var besviken på Gud. Sen när jag ville gå hem gav de mig några tidningar. Jag kastade dem i papperskorgen, men en dag blev jag nyfiken och tog upp dem igen. Jag läste igenom dem.

När jag hade läst, blev jag lugnare och lugnare. Det spreds hopp. Jag läste om trygghet, gemenskap och kärlek – allt det jag längtade efter, men aldrig fått uppleva i mitt liv. Ett av mina favoritcitat som jag läste var: ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Knacka, och dörren ska öppnas för er. För den som ber ska få, och den som söker ska finna, och för den som knackar ska dörren öppnas.” Jag tror det är för att jag kände att dörren öppnades för mig när jag letade efter mening i mitt liv.

Jag började tänka på mitt liv, och insåg att jag kanske haft fel angående Gud. Kanske fanns det en bra Gud i alla fall. Jag hade en kristen kompis, och ibland träffades vi. Han hade en bibel hemma, och jag fick låna den och läsa. Där i hittade jag svaren på alla mina frågor. Och mitt hjärta öppnade sig, och blev ljusare. Jag kände mig lättare i hela kroppen. I Malmö lärde jag känna en grupp som heter UMU, Unga med en uppgift, som är en kristen församling.

Jag blev snabbt en i gruppen, och jag flyttade hem till prästen. Jag gick i bibelskola, var i kyrkan varje dag, och jag deltog i alla aktiviteter. Jag har tack vare detta lärt mig mycket om kristendom. Kyrkan blev som min nya familj; min trygghet och gemenskap. Jag kunde inte välja annorlunda, även om det nu betyder att jag inte kan återvända till Afghanistan. Det är ingen säker plats för kristna.

När jag berättade för min mamma om att jag bytt religion blev hon väldigt arg på mig. Hon sa att hon aldrig mer vill träffa mig om jag är kristen. Om jag blir deporterad tillbaka till Afghanistan kommer mitt liv vara i fara. Jag är rädd att någon kommer ge mig till polisen. Jag visste inte att jag för alltid skulle förlora allt, men för att kunna överleva här i Sverige gjorde jag det som var rätt för mig. Nu hoppas jag bara att jag en gång för alla ska finna ro och frid i mitt nya land.

78

79

NO MANS LAND

Deltagare i Tyfon

First of all let me compare Sweden to Germany. There are a lot of differences between Sweden and Germany when it comes to the immigrant basic rights and I will describe some of the differences to you.

1.When an immigrant comes to Germany there is a school allowance which means the immigrant can learn the local language even before getting a stay permit. Here in Sweden no immigrant is being sent to school before getting a stay permit in the country. It is a long time to wait for the decision without doing anything but waiting. It is a waste of time and something should absolutely be done to change this.

2. In Germany when an immigrant gets a rejection on their asylum aplication from the immigration service, the German government do not deduct the basic finance that the immigrant receive and they can also continue their studies. After 9 months the immigrant gets a document of work permit by which the immigrant can get a job based on this document if the local language is improved. Here in Sweden non of these options are available. When an immigrant gets

80 81

a rejection there is a deduction of the basic finances given by the swedish migration board, and there is no school facility for rejected immigrants over 18 years of age.

3. In Germany if someone stays continuously 2 years in Germany and being in the camp during this period, the immigrant has the right to get their own private home and can then leave the camp. Here in Sweden someone can leave the camp only if they have an address of their friend or relatives that they can use.

4. In Germany by the time the immigrant gets a permit to stay they are almost being well established having learnt the local language already and often got a work experience. Here in Sweden no such facility exist and by the time the immigrant gets a permission to stay they have to start everything from scratch. Something should be changed here.

hadaba sidaa aan sheegay waa xaqiiq dadka waa la canbushiniyaa oo 2 bada gacmood baa dhabarka uugu xidhan oo waxba ma qab-sankaraan ee wax halaga badalo caaydh yar oola siiyo waa spoon feed waa laga fiicanyay ee wax dhaama iyo xal ha keento dawladu.

82

83

VAD ÄR TYFON?

Tyfon är en grupp som riktar sig till unga med erfarenhet av migration och flykt.

Tillsammans gör vi olika aktiviteter för att lära oss mer om poli-tik. Det kan vara allt från fotbollsturneringar till läxhjälp, bio, konst- utställningar, studiebesök eller läger i naturen. Vi tror på att vi lär oss när vi gör saker tillsammans. Tyfon vill även motivera unga till att hitta egna vägar till ett aktivt deltagande i samhället.

Tyfon utformas utifrån deltagarnas idéer där arbetsgruppen finns till för att stötta, ge verktyg och förmedla kontakter.

Tyfon håller också i workshops i olika ämnen så som: politiskt deltagande, metoder för politisk aktivism, grupprocesser/samarbete, härskartekniker och makt & normer.

Tyfon jobbar också för att skapa trygga rum. Därför har vi också en grupp som gör aktiviteter enbart med tjejer och transpersoner.

Tyfon är baserat på Glokala Folkhögskolan i Malmö, men riktar sin verksamhet till hela Skåne. Vi finns också mycket på Mötesplatsen Otto i Malmö.

Tyfon är finansierat av Allmänna Arvsfonden och Stiftelsen Lunds barnhem och pågår förhoppningsvis till sommaren 2016.

84

KONTAKT

www.tyfon.se

tyfon@glokala.se

Facebook: Tyfon

Sofielund Folkets hus, Rolfsgatan 16, Malmö

Gamla loggan.