MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1924

STOCKHOLM 1924 ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning............................ 5Redogörelse för anhänglggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder........... 11

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.1. Försummelse beträffande handläggning av mål .......................................................... u2. Disciplinstraff av sträng arrest obehörigen ådömt av befälhavare........................ 123. Målsägande felaktigt ålagd återgälda statsverket ersättning, som utbetalats till

på åklagarens begäran hörda vittnen m. m............................................................... 144. Ofullständig utredning vid förhör samt felaktig sammanläggning av disciplin­

straff................................................................... 235. Försummelse beträffande handläggning av disciplinmål............................................. 326. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest............................................................................... 337. Obehörigt meddelande av tillrättavisning...................................................................... 378. Fängelsestraff, ådömt av civil domstol, verkställt i militärhäkte ........................ 409. Manskaps resa för inställelse vid civil domstol bekostad av enskilda läger­

kassans medel. Resan företagen å militärbiljett..................................................... 4410. Misshandel av underlydande.................................................. 5611. Överårig artillerifurir antagen till volontär vid infanteriregemente. Veder­

börligt läkarintyg ej infordrat. Obehörig befordran ............................................. 5812. Felaktig inkallelse av värnpliktiga till repetitionsövning ......................................... 6613. Försummelse av advokatfiskalen vid marinförvaltningen beträffande handlägg­

ning av ärenden ....... ........ .............................................................................................. 67B. Mal, som ännu icke varit föremal för prövning hos domstol eller annan myndighet.

14. Åtal mot militärläkare för felaktigt förfarande vid behandling av skadad värn­pliktig ..................................................................................................................................... 79

15. Vanskötsel av marketenteri................................................................................................... 80Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm­

förlig åtgärd.1. Fråga, huruvida värnpliktig, som anmält förman för tjänstefel, därigenom gjort

sig skyldig till ärekränkning mot denne ................................................................. 812. Felaktig straffsammanläggning ........................................................................................... 873. Fråga om dröjsmål med utsättande av krigsrättssammanträde .......................... 904. Underlåtenhet att föranstalta om inbindning av krigsrättsprotokoll.................... 905. Ersättning åt värnpliktig för oriktigt påförda böter ................................................. 926. Oaktat värnpliktig icke lagligen inkallats till tjänstgöring, har efterspaningssedel

rörande den värnpliktige likväl befordrats till verkställighet ............................ 947. Värnpliktig, som erhållit uppskov från övning, vilken sedermera inställts, ej

skyldig att med yngre årsklass fullgöra samma övning....................................... 978. Fråga om värnpliktige icke legitimerade läkares tjänstgöring vid armén.............. 979. Musiksergeant befordrad till musikfanjunkare i regementet före äldre trupp-

underofficerare ................................................................................................. gg

4Sid.

10. Stationsbefälhavare har medgivit vissa konstituerade underofficerare av tredjegraden vid flottan rätt till turberäkning från viss dag före konstituerandet lOit

11. Tolkning av vissa bestämmelser om ordningen för utbetalande av svärdspension 10512. Fråga, huruvida regementsintendent ägde att även under kommendering utom

regementet uppbära ersättning för handhavande av marketenteriärendenavid regementet ............................................................................ 108

IS. Brännvins- m. fl. glas för underofficersmäss inköpta av marketenterimedel...... 11014. Mässaftnar för furirer anordnade på markenteriets bekostnad................................. 11215. Oriktigt förfarande vid upphandling under hand ...................................................... 11816. Angående kompanichefs skyldighet att föra förrådskontrollbok. Kan kom­

panichef själv vara uppbördsman för kompaniets förråd? ................................. 11517. Dröjsmål med avhjälpande av felaktighet i värmeledningsanordning inom

kasernetablissement............................................................................................................. 11?18. Klagomål rörande arbets- och bostadsförhållandena å sjömätningsfartygen....... 11919. Missförhållanden i avseende å sjukvården vid flottans stations i Karlskrona

sjukrum .................................................................................................................................. 120Framställningar till Konungen.

1. Angående ändringar i reglementet för arméns kassaväsende i fred beträffandemilitärbefälet på Gotland ................................................................................................ 127

2. Angående ordningen för upptagande av nöjdförklaring i vissa fall .................... 1283. Ifrågasatt förbud för införande i inskrivningsbok av anteckning rörande ådömt

straff och straffpåföljd........................................................................................................ 1294. Ifrågasatt utfärdande av bestämmelser till förekommande av tredska vid full­

görandet av samvetsöm värnpliktig åliggande civilt arbete ................................. 1295. Ifrågasatt ändring i de rörande manskaps vid armén rätt till fri sjukvård och

fria läkemedel gällande bestämmelser........................................................................... 1356. Obehörigt upplåtande av regementes ridhus till ridning av civila personer....... 156

Missförhållanden med avseende å marketenterirörelsens vid truppförbandennuvarande förvaltning och organisation........................................................ 163

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.................................................................. 179

5

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieom- budsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för för­valtningen av militieombudsmansämbetet under år 1923. Härvid har jag

6

till en början att meddela, att jag under tiden från och med den 25 juni till och med den 8 augusti begagnade mig av den militieombudsmannen enligt 23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester. Under ifrågavarande tid uppehölls militieombudsmansämbetet, enligt bestämmelser i sist­nämnda paragraf, av hovrättsrådet John Arthur Samuelson, vilken var ut­sedd att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Ämbetsresor hava under året av mig företagits till Stockholms, Söder­manlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen, besökt:

Södermanlands regemente;Kalmar regemente;Smålands husarregemente; ; : i'!Karlskrona grenadjärregemente;Göta ingenjörkårs fästningsingenjörkompani;Flottans station i Karlskrona;Karlskrona kustartilleriregemente;straffängelset i Karlskrona;Norra skånska infanteriregementet;Wendes artilleriregemente;Skånska trängkåren;Södra skånska infanteriregementet;Kronprinsens husarregemente;centralfängelset i Malmö;Bohusläns regemente;Göta artilleriregemente;Göteborgs örlogsdepå;Älvsborgs fästning och Älvsborgs kustartillerikår;centralfängelset i Härianda;Livregementets grenadjärer;Svea trängkår;straffängelset i Örebro;Västmanlands regemente;straffängelset i Västerås.Härförutom har jag i Stockholm inspekterat Livregementets dragoner.Slutligen har jag i särskilt ärende förrättat inspektion å arméförvalt­

ningens fortifikationsdepartements utrustningssektion.Under den tid, då jag åtnjöt semester, företog tjänstförrättande militie­

ombudsmannen ämbetsresor till Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Kris­tianstads och Malmöhus län och besökte han härvid:

Ingenjörkårernas studentkompani och Göta ingenjörkårs parkkompani å förläggningen å Laxön;

Jönköpings regemente;Smålands artilleriregemente;

7

Gotlands infanteriregemente;Gotlands artillerikår;Tingstäde fästning;kronohäktet i Visby;Ljungbyheds lägerplats med där tillfälligtvis förlagda skolor;Skånska husarregementets avdelningar i Hälsingborg och Landskrona;Skånska dragonregementet;kronohäktet i Ystad;Härjämte har tjänstförrättande militieombudsmannen i Stockholm in­

spekterat Fälttelegrafkåren.Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner samt landstormsför-

råd besökts, då sådant kunnat ske, utan att resorna därigenom väsentligen förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen samt i flertalet fall även av byrå­intendenten vid expeditionen eller av en byggnadskunnig officer. Vid inspektionen av truppförband hava särskilt krigsrättsprotokoll, krigs- domarnas diarier och anteckningarna över disciplinära bestraffningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar rörande upp­handling och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenteri- rörelsen granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av ka­serner, byggnader och materiel samt åt hygieniska förhållanden. I sam­band med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna be­sökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

Granskningen av krigsdomstolarnas protokoll och krigsdomarnas dia­rier har synts mig giva vid handen, att dessa domstolar i stort sett fun­gerat mycket tillfredsställande. Endast i enstaka fall har anledning till anmärkning förekommit mot processens ledning eller utslagens innehåll.

Den åt de militära befälhavarna anförtrodda disciplinära bestraffnings­rätten har, såvitt granskningen av förhörsprotokollen utvisa, av dem hand­hafts med varsamhet och omdöme.

Granskningen av krigsrättsprotokollen och protokollen rörande discipli­nära bestraffningar har otvivelaktigt bekräftat det av riksdagen ut­tryckta önskemålet om en humanisering av vissa straffbestämmelser i strafflagen för krigsmakten. Den omarbetning av strafflagen för krigs­makten, som på riksdagens initiativ verkställts av särskilt tillkallade sak­kunniga, torde åtminstone beträffande humanisering av straffbestämmel­serna för rymning böra skyndsamt vinna beaktande. I rättstillämp­ningen har i många fall — mot lagens stadgande — disciplinstraff ådömts för första gången rymning, oaktat omständigheterna strängt taget icke kunnat sägas hava varit synnerligen mildrande, medan å andra sidan

§vid åtskilliga krigsrätter lagens föreskrift i berörda hänseende noggrant efterföljts. Härigenom bar en ojämnhet i straffmätningen uppstått, som än mer framhävt den onödiga strängheten i de fall, då rymningshrottet — i överensstämmelse med lagen — belagts med fängelsestraff.

Vid de av mig under året företagna inspektionsresor, vid vilka åtskilliga truppförband blivit för andra gången under min ämbetstid besökta, har jag iakttagit, hurusom de anledningar till anmärkning beträffande rege- mentsintendenternas förvaltning, varom i ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag förmäles, i regel bortfallit, i det, så gott som undantagslöst, rät­telser vidtagits i de hänseenden, varom vid föregående inspektionstillfälle anmärkning framställts.

Endast i fråga om marketenterirörelsens handhavande synas förhållan­dena i avsevärd utsträckning kunna betecknas såsom otillfredsställande. Jag har därför för vinnande av ändrade bestämmelser rörande denna förvaltningsgren i skrivelse till arméförvaltningen redogjort för rådande missförhållanden och framställt förslag till deras avhjälpande.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års lagtima riksdag utvisar, kvarstodo vid början av år 1923 från år 1922 balanseradeärenden till ett antal av ..................................................................................... 54

Under år 1923 inkommo ärenden till följande antal:enligt allmänna diariet ..................................................................................... 324enligt diariet över hemliga ärenden ............................................................ 1

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1923, utgör alltså ......................................................................................................................... 379

De ärenden, som inkommit under åren 1921—1923, hava utgjorts av:1921*1922 19211

ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement 3 9 12ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman 3 2 1ärenden, inkomna från annan myndighet .............................. 17 13 19klagomål eller framställningar från enskilda ....................... 142 125 139ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid mi-

litieomhudsmannen åliggande granskning ........................... 129 131 128militieombudsmannens organisations- och förvaltnings­

ärenden m. m................................................................................... 27 35 25Summa 321 315 324.

Det från justitieombudsmannen innevarande år överlämnade ärendet ut- göres av klagomål från enskild person. Under året hava alltså inkommit sammanlagt 140 ärenden av sådan beskaffenhet. Av de från föregående år balanserade ärenden hava 23 utgjorts av enskilda klagomål och 31 av ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombuds- mannen åliggande granskning. Till behandling under år 1923 hava alltså

9

förelegat 163 enskilda klagomål och 159 ärenden, som uppkommit under in­spektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.

Av sistnämnda ärenden hava Enskilda Inspektionsan- klagomål märkningarm.m.

under året avgjorts ........................................................vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande

131 134

eller påminnelser ............................................................ IS 13vid årets slut varit på domstols eller annan myndig­

hets prövning beroende ........................... .................vid årets slut varit på militieombudsmannens prov-

9 11

ning beroende ............................. ................................. 5 1Summa 163 159

Av de under året avgjorda ärendena havapå grund av återkallelse avskrivits ............................. 1 —

till annan myndighet hänvisats ..................................... 17 1utan åtgärd avskrivits .......................................................efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd

14 —

utredning avskrivits .......................................................på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi-

53 51

litieombudsmannen fått bero ....................................... 20 34på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse

eller att rättelse eljest vunnits blivit avskrivna .. 21 45till åtal hänvisats ................................................................ 5 3

Summa 131 134

Av hela antalet ärenden (379) äro under året slutbehandlade.............. 322i avvaktan på myndighets beslut eller infordrad utredning vilande .. 51på militieombudsmannens prövning beroende ........................................ 6

Summa 379

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag för övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte proto­kollen vid inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder, redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm­

förlig åtgärd,redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts

hos Kungl. Maj:t,uttalande om missförhållanden med avseende å marketenterirörelsens

vid truppförbanden nuvarande förvaltning och organisation.

10

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående ämbetsberättelser redogörelse ansetts böra meddelas endast för sådana, som under året prövats av första domstol eller rörande vilka dylik dom­stols utslag under året kommit militieombudsmannen tillhanda, varemot övriga åtal allenast omnämnts.

Redogörelsen för »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd» bar förkortats, så långt det varit möjligt, utan att redo­görelsens ändamål förfelats. Liksom under föregående år hava av mera intresseväckande ärenden allenast en del fall medtagits såsom exempel från den militära förvaltningens olika grenar.

Till riksdagen överlämnas härjämte särskild framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.

Stockholm den 10 januari 1924.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwall

11

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed . jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol ellerannan myndighet.

1. Försummelse beträffande handläggning- av mål.

Målet obehörigen uppskjutet. Förfallolös utevaro av krigsrättsledamöter.

I ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag redogöres (sid. 120 ff.) för ett emot f. d. krigsdomaren Albert Birger Malmström, t. f. krigsdomaren Ul­rik Georg Hellgren, t. f. krigsdomaren Carl Albert August Bexell, t. f. auditören Torsten Andersson samt kaptenerna Sigurd Robert Lovén, Curt Björnbom och Gunnar Fredrik Höjer, alla i egenskap av ledamöter i rege- mentskrigsrätten vid Norrbottens regemente, anställt åtal för försummelse beträffande handläggningen av ett mål mot dåvarande befälhavaren för Bodens rullföringsområde nr 73, majoren Johan Ludvig Sundström.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att krigshovrätten genom utslag den 11 december 1922 dömt de tilltalade att bota, Höjer och Lovén vardera 20 kro­nor, Björnbom 30 kronor, Bexell 75 kronor, Andersson 50 kronor samt en var av Hellgren och Malmström 100 kronor.

över krigshovrättens utslag hava Malmström, Hellgren och Andersson var för sig anfört underdåniga besvär. På de sålunda anförda besvären har Kungl. Maj:t1 den 18 maj 1923 meddelat utslag, däri anförts följande: Kungl. Maj:t funne ej skäl att i anledning av Malmströms och Hellgrens besvär göra ändring i krigshovrättens utslag. Beträffande den av Anders­son förda talan funne Kungl. Maj:t ej skäl göra annan ändring i krigshov­rättens utslag än att, med avseende å i målet förekomna omständigheter, beloppet av de böter, vartill Andersson för sin ifrågavarande tjänsteför- summelse gjort sig förfallen, bestämdes till allenast 20 kronor.

1 I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Thomasson, Bergman, Sve- delius, Molin, Alexanderson, generallöjtnanten Jungstedt och konteramiralen greve Wacht- meister. Utslaget var beslutat utan meningsskiljaktighet.

12

2. Disciplinstraff av sträng: arrest obehörigen ådömt avbefälhavare.

I 189 § strafflagen för krigsmakten stadgas följande rörande befäl­havares befogenhet att ålägga sträng arrest:

»Disciplinstraff av sträng arrest må icke åläggas av befälhavare, där ej här nedan annorlunda är stadgat. Om befälhavares skyldighet att, då dylikt straff finnes påkallat, överlämna målet till krigsdomstol, därom stadgas i 18 kap.

Vid mobiliserad avdelning av krigsmakten ävensom å fartyg på sjötåg må vederbörande befälhavare bestraffa begångna förseelser med disciplin­straff av sträng arrest. Kan i annat fall krigsrätt icke sammanträda för behandling av dit hänskjutet mål inom fyra dagar, efter det befälhavareu med framhållande av målets brådskande beskaffenhet påkallat krigsrät­tens sammanträde, och finnes det på grund av särskilda omständigheter vara för krigslydnadens upprätthållande av synnerlig vikt, att den fe­lande utan uppskov varder bestraffad, må disciplinstraff av sträng arrest kunna, efter det auditör, om sådan finnes, blivit jämlikt 203 § 1 mom. i målet hörd, åläggas av befälhavaren.»

Vidare är i 9 § militär bestraffn ingsförordning stadgat, att befälhavare, som själv ålägger disciplinstraff av sträng arrest, skall å protokollet göra anteckning om orsaken därtill, att målet icke hänskjutits till krigsdom­stol, dock att sådan anteckning icke behöver ske vid mobiliserad avdel­ning eller å fartyg på sjötåg.

Vid eu av tjänstförrättande militieombudsmaimen i sammanhang med inspektion av Gotlands artillerikår den 5 juli 1923 företagen gransk­ning av förhörsprotokollen framställdes följande anmärkning.

I rapport den 6 maj 1923 anmälde daglöjtnanten, löjtnanten C. O. Gus- tavi-i, att värnpliktige nr 41/2 Mathiesen rest livsfarligt vapen mot volon- tären vid Gotlands infanteriregemente nr 12 Hansson. Med anledning av berörda rapport hölls den 7 i samma månad förhör inför dagmajoren, kap­tenen It. C. Eek. Målsäganden förklarade därvid, att han medgåve, att målet finge behandlas såsom disciplinmål. Den tilltalade erkände förbry­telsen, vilken begåtts den 6 maj 1923. Genom resolution den 9 maj 1923 dömdes Mathiesen jämlikt 93 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för våld och hot samt bristande anständigt uppförande till disciplinstraff av sträng arrest i 6 dagar. Någon anteckning å protokollet om orsaken därtill, att målet icke hänskjutits till krigsdomstol, förekom icke. Bestraff- ningsresolutionen var undertecknad av kårchefen översten i armén överstelöjtnanten Bertil Lillieliöök och kontrasignerad av vice auditören landsfogden Gustaf Adolf Broms.

Med anledning av ifrågavarande anmärkningar anmodade tjänstförrät- tande militieombudsmannen i skrivelsen den 17 juli 1923 översten Bil-

13

liehöök att infordra yttrande i ärendet från landsfogden Broms samt inkomma därmed ävensom med yttrande för egen del.

Uti yttrande avgivet den 31 juli 1923, har landsfogden Broms an­fört följande. Ansvaret för den felaktiga behandlingen av ifrågavarande mål folie uteslutande på Broms. Då denne fått handlingarna i målet till sig överlämnade för avgivande av yttrande, hade nämligen å desamma funnits en å kårexpeditionen verkställd blyertsanteckning av innehåll att 10 dagars skärpt arrest förslagsvis borde åläggas. Vid bedömande av fallet hade Broms uteslutande riktat sin uppmärksamhet på förseelsens svårartade beskaffenhet, vilken synts Broms motivera avsevärd skärpt bestraffning. Förbiseende stadgandet i 189 § strafflagen för krigsmakten hade Broms därför föreslagit sträng arrest i 6 dagar.

För egen del anförde översten Lilliehöök i skrivelse den 9 augusti 1923 följande. Såsom av det av Broms avgivna yttrandet framginge hade Lil- liehök personligen tänkt sig en bestraffning av 10 dagars skärpt arrest, vilket ock genom en å förhörsprotokollet gjord blyertsanteckning medde­lats den tillförordnade auditören. Denne hade emellertid föreslagit 6 dagars sträng arrest, vilket förslag även av Lilliehöök fastställts med för­biseende av bestämmelserna uti »109 §» strafflagen för krigsmakten.

* * I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 20 augusti 1923 anförde mili- tieombudsmannen härefter följande.

översten Lilliehööks åtgärd att i strid med stadgandet i 189 § straff­lagen för krigsmakten ålägga Mathiesen disciplinstraff av sträng arrest hade militieombudsmannen funnit vara av beskaffenhet, att icke kunna undgå laga beivran. För åtgärden vore vice auditören Broms, som till översten avgivet yttrande rörande beskaffenheten av Mathiesens brott och det straff, som borde åläggas, jämlikt 203 § strafflagen för krigsmak­ten ansvarig jämte översten Lilliehöök.

Militieombudsmannen uppdroge följaktligen åt överkrigsfiskalsämbetet att för det felaktiga förfarande, vartill översten Lilliehöök och vice audi­tören Broms på sätt ovan anförts gjort sig skyldiga, ställa dem under till­tal inför krigshovrätten. Ämbetet borde därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som Mathiesen, i saken hörd, kunde komma att. framställa.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde mot översten Lilliehök och vice auditören Broms, meddelade krigshovrätten utslag den 26 november 1923. I utslaget yttrades följande. Enär Lillie­höök och Broms förfarit felaktigt i ovanberörda, av militieombudsmannen anmärkta avseende, prövade krigshovrätten rättvist döma dem, Lilliehöök jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att undergå disciplinstraff av

14

arrest utan bevakning i 3 dagar samt Broms jämlikt 25 kap. 17 § all­männa strafflagen att bota 50 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

3. Målsägande felaktigt ålagd återgälda statsverket ersättning, som utbetalats till på åklagarens begäran hörda vittnen m. m.

I en den 24 juni 1918 dagtecknad, till chefen för Västernorrlands rege­mente ingiven rapport anmälde numera löjtnanten, dåvarande fänrikenA. E. Löfgren, att furiren nr 5/1 Per Alfred örbom nämnda dag dels un­derlåtit att verkställa en av Löfgren given order »att hava plu­tonen uppställd klockan 12.so e. m.», dels ock, då Löfgren tillhållit Örbom att icke upprepa sådant slarv, i oförskämd ton svarat: »Är det så att fänriken skall hålla på och skälla ut mig inför truppen, så skall jag allt ta och rapportera fänriken.»

Med anledning av ifrågavarande anmälan företogs den 26 juni 1918 för­hör inför bataljonschefen, därvid örbom uppgav, att plutonen varit upp­ställd klockan 12.30 e. m., ehuru densamma enligt Löfgrens order skolat vara uppställd först klockan 12.35 e. m., men att truppen emellertid sking­rats, då Örbom i något ärende avlägsnat sig, varjämte örbom erkände sig hava fällt ett yttrande, vilket, sådant det av örbom återgavs, var i hu­vudsak överensstämmande med det av Löfgren omförmälda, men för­nekade att den ton, varmed yttrandet framsagts, varit oförskämd.

Sedan vederbörande befälhavare härefter påkallat sammanträde av krigsrätten för rannsakning med Örbom för vad denne låtit komma sig till last, blev målet föremål för regementskrigsrättens handläggning för­sta gången den 5 juli 1918 och därefter vid ytterligare fem rättegångstill- fällen, varefter utslag däri meddelades den 14 mars 1919.

Krigsrättens protokoll i målen utvisa bl. a.,att åklagaren, krigsfiskalen Johan Gustaf Henry Eosén yrkat ansvar å

Örbom dels för underlåtenhet att rätt fullgöra förmans i tjänsten givna befallning, dels ock för förolämpning av överordnad;

att Löfgren, som varit vid rätten tillstädes, förenat sig i åklagarens ansvarsyrkande;

att Örbom vitsordat sin vid förhöret lämnade berättelse med tillägg bl. a., att han fällt sitt ovannämnda yttrande, sedan Löfgren, då Örbom velat förklara sig, avbrutit honom med orden »håll käften»;

att vid rättegångstillfället den 24 januari 1919 åklagaren anhållit om vittnesförhör med arbetarna Harald Gustaf Jakobsson i Skönsberg och Petrus Vallin i Kesele, vilka på målsägandens uttryckliga begäran in­kallats;

att vittnena anfört följande:1) Jakobsson: »Vittnet var närvarande vid det tillfälle midsommardagen

sistlidna år, då fänrik Löfgren uppställde sin trupp, till vilken vittnet

15

hörde, omkring klockan 12.au på dagen för avmarsch till gudstjänst. Vitt­net hörde därvid fänriken tillsäga svaranden att invänta truppen på går­den, vartill svaranden genmälte: 'fänriken har ej rätt att stå inför trup­pen och skälla på mig. Jag skall rapportera fänriken’. Om tonen i ytt­randet var hotfull eller smädlig kunde vittnet icke yttra sig om. På särskild fråga sade sig vittnet ej hava hört att målsäganden till svaran­den yttrat: 'håll käften’.»

2) Vallin: »Vittnet hade icke varit närvarande vid i målet omförmälda uppträde och hade sig intet i övrigt i målet bekant»;

samt att vittnena i ersättning för sin inställelse tillerkänts, att av stats­verket förskjutas, Jakobsson kostnad för biljett i tredje klass å järnväg Sundsvall—Sollefteå och åter jämte femton kronor i traktamente för tre till resan använda dagar .samt Vallin kostnad för biljett i tredje klass å järnväg Selsjön—Sollefteå och åter jämte tio kronor i traktamente för två till resan använda dagar.

I sitt ovannämnda utslag den 14 mars 1919 utlät sig krigsrätten:»Tilltalade furiren Per Alfred Örbom har erkänt, att han vid ifrågava­

rande tillfälle den 24 juni sistlidne år till befälhavaren fänriken Edvard Löfgren efter erhållen tillrättavisning av denne yttrat: 'Fänriken har ej rätt att stå inför truppen och skälla på mig. Jag skall rapportera fän­riken’.

Enär Örbom genom sagda yttrande under förhandenvarande omständig­heter måste anses hava brustit i anständigt uppförande, prövar krigsrät­ten rättvist jämlikt § 96 strafflagen för krigsmakten döma örbom att här­för undergå disciplinstraff av vaktarrest under 5 dagar.

Med avseende å vad i målet förekommit, prövar rätten lagligt ålägga målsäganden fänrik Edvard Löfgren att återgälda statsverkets vad av all­männa medel utgivits eller må komma att utgivas av ersättningar, till- dömda på målsägandens begäran inkallade vittnena Jakobsson och Vallin.?

I krigsrätten tjänstgjorde nämnda den 14 mars 1919 krigsdomaren Walter Bergström, auditören Bagnar Svallingson, dåvarande kaptenen numera majoren Artur Zettersten och fanjunkaren C. A. Michal.

I en till militieombudsmannen den 25 april 1922 insänd klagoskrift an­förde härefter löjtnanten Löfgren bl. a., följande. Vid krigsrättssamman- trädet den 5 juli 1918 hade Örbom framkommit med ett alldeles nytt påstående, nämligen att Löfgren skulle hava fällt ett för Örbom föroläm­pande yttrande. För att bevisa osanningen i detta påstående hade Löfgren önskat till ett senare rättegångstillfälle få inkalla vittnen. Då Löfgren, som icke vid utslagets meddelande uppfattat, att han förpliktats att åter­gälda statsverket vad av allmänna medel förskjutits till vittnesersätt- ningar, först den 18 april 1922, då han anmodats att betala ifrågavarande ersättning, vunnit klarhet i saken, hade han icke inom behörig tid över­klagat utslaget i nu ifrågakomna hänseende. Som Löfgren icke kunde

16

förstå, att lian, som på grund av tjänsteplikt avgivit rapport angående Örboms förseelser, skulle vara skyldig till eu personlig utgift, anhöll han, under framhållande tillika av de konsekvenser, vartill ersättningsskyl­dighet i dylikt fall kunde leda, om inilitieombudsmannens behandling av saken.

Av vid klagoskriften fogade handlingar framgick, att vittnesersätt- ningarna utgjort till vittnet Jakobsson 15 kronor i dagtraktamente och 24 kronor 80 öre för järnvägsbiljett och till vittnet Vallin 10 kronor i dag­traktamente och 3 kronor 60 öre för järnvägsbiljett.

Med anledning av klagomålen infordrade militieombudsmannen ytt­rande från krigsdomaren Walter Bergström ävensom från krigsrättens övriga ledamöter.

Uti ett den 13 juni 1922 till militieombudsmannen inkommet yttrande, däri krigsrättens övriga ledamöter förklarat sig instämma, anförde krigs­domaren Bergström, såvitt nu är ifråga, bl. a. följande. Av klagandens framställning av förhållandena syntes framgå, att klaganden för egen del på grund av sin tjänsteställning gjorde anspråk på, att beträffande er­sättningar, tillkommande av honom såsom målsägande i krigsrättsmålet åberopade vittnen, åtnjuta enahanda rätt till befrielse från ansvarighet, som enligt § 4 i lagen om ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886 tillkomme allmän åklagare under förutsättning, att åtalet icke blivit utan skäl anställt. Denna klagandens ståndpunkt vore emellertid icke hållbar. Grunden för ovan nyssberörda stadgande vore naturligtvis, att ur det allmännas synpunkt ansåges nödigt och önskvärt, att allmän åklagare måtte kunna utan större risk för ekono­miska efterräkningar utnyttja i förekommande mål all tillgänglig bevis­material. I fråga om målsägande förelåge intet motsvarande skäl till av­steg från vanliga rättsregler för rättegångskostnadsersättningars bestäm­mande. I regel torde målsäganden kunna få de personer, som han önskade åberopa som vittnen, genom åklagarens försorg och under dennes ansvar inkallade. Detta gällde särskilt om krigsrättsmål, då ju enligt 55 § i lagen om krigsdomstolar åklagarens skyldighet att inkalla av annan part upp­givna vittnen vore så gott som obegränsad. Om det än i regel ginge så till, att åklagaren såsom egna upptoge de vittnen, som målsäganden önskade få hörda, följde väl därav icke alltid, att åklagaren därmed över- toge ansvarigheten för de uppgivna vittnenas inställelsekostnader, allra minst som ju för omfånget av olika parters ansvarighet i detta hänseende vore genom stadgandet i § 4 i vittnesersättningslagen olika gränser ut­mätta. I förevarande fall hade åklagaren vid vittnesmålens anmälande framhållit, hurusom han endast på målsägandens upprepade framställ­ningar låtit förmå sig att inkalla vittnen, vilkas hörande i saken åklaga­ren själv ej påkallat. Genom denna reservation hade åklagaren undanröjt varje grund för att vittnena skulle kunna betraktas såsom av åklagaren åberopade och därmed för varje fall åstadkommit, att den omständig­

17

heten, att åtalet icke blott icke utan skäl anställts utan även lett till den tilltalades fällande ej såsom eljest skulle varit förhållandet i fall, där den tilltalade icke kunnat tillförbindas gottgöra av kronan förskjuten vittneskostnad, föranlett åläggande för kronan att vidkännas nämnda kostnad. Någon överlåtelse av målsägandens, om man så finge uttrycka sig, »överskjutande ansvarighet» för ifrågavarande kostnad å åklagaren hade med andra ord icke skett eller kunnat ske, utan hade krigsrätten haft att bedöma frågan uteslutande efter allmänna rättsregler och med hän­syn till målsägandens ansvarighet. Härmed stode i full överensstämmelse, att krigsrätten ådömt målsäganden, vilken föranlett vittnenas inkallande, skyldighet att slutligen svara för deras inställelsekostnad. Det ena av vittnena hade väl närvarit vid uppträdet, men, då vittnet icke påkallats till meddelande av några upplysningar över huru därvid tillgått, utöver vad den tilltalade redan vid första rättegångstillfället erkänt, utan vitt­nesmålet avsett saken ovidkommande upplysningar om målsägandens för­hållande vid uppträdet, hade kostnaden för vittnesmålet lagligen icke kun­nat påläggas annan part. Det andra vittnet hade icke ens närvarit vid uppträdet och hade än mindre haft några upplysningar att meddela, huru därvid tillgått. Åtminstone torde på målsäganden kunnat ställas det an­språk, att han på förhand förvissat sig om, att de påkallade vittnena läge inne med upplysningar, som kunnat antagas i någon mån skolat inverka på brottets bedömande. För så vitt den »behandling av saken>, som av löjtnanten Löfgren påkallats hos militieombudsmannen, skulle gå ut på åläggande för krigsdomaren Bergström att hålla löjtnanten Löfgren ska­deslös för den förlust, han kunde hava tillskyndats genom uraktlåtenheten att begagna honom anvisade rättsmedel till ernående av ändring i ifråga­varande beslut, yrkade krigsdomaren, att löjtnantens talan måtte ogillas.

Krigsfiskalen Rosén, som av militieombudsmannen anmodats att sär­skilt angiva, genom vems försorg och i vilken ordning Jakobsson och Vallin inkallats såsom vittnen vid krigsrättssammanträdet den 24 januari 1919, anförde i ett den 10 juli 1922 avgivet yttrande bland annat följande. Då Rosén ansett sig icke böra vägra Löfgren att få av denne angivna per­soner inkallade, både Rosén i vanlig tjänsteväg utfärdat kallelse till vitt­nena, vilken kallelse Rosén låtit likaledes i tjänsteväg delgiva dem. Vid krigsrättssammanträdet den 24 januari 1919 meddelade Rosén, att vittnena inkallats på Löfgrens uttryckliga begäran och att det alltså vore Löfgren, som påkallade deras hörande. Detta hade icke fullständigt kommit till uttryck i protokollet, där det oriktigt stode »åklagaren anhöll härefter om vittnesförhör» etc. Auditören Svallingson, med vilken Rosén konfererat i saken, hade också medgivit oriktigheten och förklarat, att formuleringen i stället bort lyda så: »Målsäganden anhöll härefter om vittnesförhör med på hans begäran av åklagaren inkallade etc.» I själva saken torde dock detta formfel icke betyda något, då det faktum kvarstode, att vittnenaMilitieombudsmannens ämbetsberättelse. L'

18icke inkallats för att på Roséns begäran liöras, utan inkallats och avhörts på Löfgrens särskilda framställning.

I skrivelse till krigsdomaren Bergström den 13 september 1922 anförde militieombudsmannen, såvitt nu är i fråga, följande. Åklagaren och följ­aktligen även löjtnanten Löfgren hade yrkat ansvar å örbom för lydnads­brott. Det oaktat hade krigsrätten i sitt utslag icke utlåtit sig om örboms ansvar i denna del, utan allenast till bedömande upptagit frågan om an­svar å Örbom för det indisciplinära uppträdande, vartill han gjort sig skyldig. Protokollet för den 24 januari 1919 utvisade, att åklagaren, krigsfiskalen Rosén anhållit om vittnesförhör med arbetarna Harald Gustaf Jakobsson i Skönsberg och Petrus Vallin i Resele, vilka på måls- ägandens uttryckliga begäran inkallats. I till militieombudsmannen av­givet yttrande hade krigsfiskalen emellertid anfört, att det varit löjt­nanten Löfgren och icke han, som påkallat vittnesförhöret. Protokollet skulle sålunda i denna del varit oriktigt. Huruvida krigsfiskalens ifråga­varande uppgift vore riktig eller ej, framginge ej klart av vad krigsrät­tens ledamöter i sitt yttrande anfört. Mot densamma strede emellertid förutom protokollets ordalydelse den omständigheten, att krigsfiskalen, oaktat vittnena ifråga icke syntes varit anställda vid krigsmakten, lik­väl själv ombesörjt delgivning med dem av den utfärdade kallelsen. Vi­dare hade löjtnanten Löfgren, enligt vad han uppgivit, begärt vittnenas inkallande till styrkande av att han icke, på sätt Örbom invänt, föranlett, dennes indisciplinära yttrande genom att avbryta hans förklaring med or­den »håll käften». Då det otvivelaktigt bort vara av betydelse för straff- mätningen, huruvida Örboms förseelse till någon del varit franntallad av något olämpligt yttrande från Löfgrens sida eller icke, syntes åklagaren icke blott icke bort undandraga sig att påkalla hörandet av vittne, som kunnat härutinnan avgiva vittnesmål, utan jämväl i stadgandet i 53 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes funnit anledning själv förebringa erforderlig utredning härutinnan, något som icke bort möta svårighet, då vad som inträffat skett inför samlad trupp. Av samma skäl syntes vad krigsrättens ledamöter anfört till stöd för att de genom ifrågakomna utslag ålagt Löfgren gälda ersättningen till vittnena, icke äga giltighet i fråga om vittnet Jakobsson, vilkens vittnesmål icke torde varit utan värde i angivna hänseendet. Med det innehåll protokollet i nu förevarande avseende haft, vilket med hänsyn till vad ovan anförts torde få antagas vara det riktiga, syntes krigsrätten emellertid, även om eljest de av krigsdomaren Bergström i ovannämnda yttrande till grund för utslaget anförda skäl kunde godtagas, hava saknat stöd för det slut utslaget innehölle.

Skulle protokollet på sätt krigsfiskalen uppgivit varit i denna del fel­aktigt, syntes till rättelse härav en anteckning om vad i verkligheten före- lupit bort framstå såsom oundgänglig, innan utslaget avkunnats.

19Med anledning av vad sålunda anförts anmodade niilitieombudsmannen

krigsdomaren Bergström att infordra förnyat yttrande från krigsrättens övriga ledamöter i vad saken rörde dem samt därmed ävensom med eget yttrande inkomma, därvid ledamoten Svallingson borde jämväl i sin egen­skap av auditör särskilt yttra sig i ovan angivna hänseende, beträffande vilket anmärkning mot krigsrättsprotokollens avfattning förekommit.

I yttrande den 30 oktober 1922 anförde krigsdomaren Bergström här­efter i de avseenden, varom nu är fråga, bland annat följande. Att åkla­garen icke ansett nödigt eller lämpligt att för utförande av sin tjänstetalan inkalla vittnen allenast till upplysning, huruvida, såsom Örbom uppgivit men Löfgren förnekat, denne sistnämnde under ifrågakomna replikskifte gjort bruk av invektivet »håll käften», syntes enligt krigsdomaren Berg­ströms uppfattning böra räknas åklagaren till förtjänst, helst ju åtalet varit beträffande den »indisciplinära sidan» där förutan fullt utrett, och värdet av den utredning av uteslutande negativ art, som för Löfgren ge­nom vittnesmålet stått att vinna, knappast motsvarat den risk, åklagaren genom att för egen del åberopa vittnena skulle hava ådragit kronan eller eventuellt sig själv att få slutligen vidkännas kostnaden för vittnenas in­ställelse. Den av niilitieombudsmannen anmärkta ofullständigheten i det av krigsdomaren Bergström formulerade utslaget medgåves, och iklädde sig krigsdomaren Bergström också därför ensam författareansvaret. An­tagligen hade vid utslagets författande någon mening utfallit, avsedd att såsom obefogat avfärda åklagarens yrkande om ansvar för lydnadsbrott, och hade vid justeringen förhållandet undgått krigsrättens uppmärksam­het. Givetvis både yrkandet i fråga icke kunnat bifallas, enär ju den subjektiva förutsättningen för underlåtenhetens kategoriserande såsom lydnadsbrott — avsikten att förhindra eller uppehålla en given befallning — uppenbarligen icke förelegat. Huru som helst kunde krigsdomaren Bergström ej inse, att ofullständigheten i utslaget i någon mån berörde de förhållanden, Löfgren i sin anmälan åsyftat.

Auditören Svallingson anförde för sin del följande. Beträffande proto­kollet för den 24 januari 1919 vore detta ingalunda oriktigt såsom krigs- fiskalen velat antaga. Svallingson erinrade sig dock mycket väl, att åkla­garen vid nämnda tillfälle för sin del förklarade, att han icke önskat in­kalla vittnena Jakobsson och Vallin, men på målsägandens enträgna be­gäran vidtagit åtgärden. För sin del hade åklagaren ansett vittnenas hö­rande sakna betydelse i målet. Vidkommande slutligen protokollets för den 14 mars 1919 avfattning så vore detta beträffande utslagets ordalydelse ord för ord överensstämmande med av Svallingson förvarade minnesan­teckningar. I detta utslag borde givetvis hava varit inflikat, att åtalet endast på sätt, som skedde, bifallits, eller i dylik form angivits, att åkla­garens ansvarsyrkande icke i alla delar bifallits. Detta förbiseende torde väl dock icke inverka på det förhållande löjtnanten Löfgrens anmälan av- såge.

20

Majoren Zettersten och fanjunkaren Michal meddelade, att de instämde i krigsdomaren Bergströms yttrande i vad det rörde deras tjänste­åliggande som militära ledamöter i ifrågavarande krigsrätt.

Krigsfiskalen Rosén anförde slutligen följande. Genom krigsdomaren Bergström hade han satts i tillfälle att taga del av det förnyade yttrande i förevarande sak, vilket Bergström under den 30 oktober 1922 avgivit; och ville Rosén för egen del instämma i detsamma i vad det berörde de för­hållanden, som stode i samband med hans åtgärder såsom krigsfiskal. Därutöver ville Rosén tillägga, att han till alla delar även vidhölle sitt förra yttrande i saken. Då Rosén under hela rättegången betraktat löjt­nanten Löfgren som målsägande, hade han ansett sig lagligen skyldig att inkalla vittnen på hans begäran. Vittnena hade visserligen då ej varit anställda vid krigsmakten, men Rosén torde i sin egenskap av krigsfiskal haft rätt att för delgivningen begära handräckning hos vederbörande myndigheter i den ort, där vittnena vistades.

I skrivelse den 8 mars 1923 anmodade militieombudsmannen härefter löjtnanten Löfgren att inkomma med yttrande angående vad i ärendet an­förts därom, att han och icke åklagaren skulle hava påkallat vittnenas hö­rande i målet.

I skrivelse den 12 mars 1923 anförde löjtnanten Löfgren i nyssnämnda hänseende bland annat följande. På Löfgrens förfrågan om vem som läm­nade ersättning till vittnen, i fall Löfgren finge några inkallade, hade krigsfiskalen Rosén svarat, att det gjorde statsverket. Löfgren hade då anhållit att få ett par vittnen inkallade för att fritaga honom från det honom av Örbom påbördade yttrandet. Rosén hade dock icke varit hågad att inkalla några vittnen, men hade sagt att om Löfgren ville, så nog kunde Rosén inkalla dem under förutsättning, att det antecknades i protokollet, att Rosén gjorde det på Löfgrens uttryckliga begäran. Löf­gren ville ännu en gång påpeka, att han avsåge att med sina vittnen be­visa riktigheten av sin å tjänstens vägnar inlämnade rapport. Skulle Löfgren vid det tillfälle, som rapporten avsåge, hava fällt det av Örbom påbördade yttrandet »håll käften», så torde, enligt Löfgrens uppfattning, rapporten varit falsk och Örbom icke blott gått straffri, utan Löfgren själv kunnat erhålla en rätt sträng bestraffning. Löfgren ansåge, att inkallande av vittnen från hans sida varit synnerligen nödvändigt i all synnerhet som örbom flera gånger fått uppskov för att inkalla sina. Den långa tiden, som förgått mellan det rapporterade fallet och vittnesinkallelsen (nära L år) samt att Löfgren ej kunnat personligen träffa vittnena, hade gjort att han ej kunnat bestämt utpeka någon karl såsom vittne utan fått uppgiva ett par f. d. värnpliktiga, som efter sin vanliga plats i avdel­ningen borde hava hört både Löfgrens och Örboms yttranden. Att Löf­gren hade haft otur i det ena fallet torde väl ej förringa det andra vittnes­målets betydelse. Krigsdomaren Bergströms yttrande, att vittnet Jakobs­sons vittnesmål hade »avsett saken ovidkommande upplysningar om måls-

21

ägandens förhållande vid uppträdet», tycktes Löfgren egendomligt. Löfgren hade ansett såsom förut nämnt, att detta vittnesmål berört en av målets huvudpunkter, vilket han också hade framfört såsom skäl för att få vittnena inkallade. Beträffande vittnesersättningens gäldande så hade Löfgren hela tiden genom åklagarens upplysning varit av den uppfattningen, att den skulle gäldas av statsverket. Krigsdomaren Berg­ströms utlåtande om att »av protokollet för rättegångstillfället den 24 januari 1919 framgår tämligen tydligt, att frågan, huruvida och i vad mån löjtnanten kunde komma att dömas ersättningsskyldig för de till- städeskomna vittnenas inställelse, utgjort i hans närvaro föremål för diskussion inför domstolen», hade förefallit Löfgren, efter genomläsande av protokollet, tämligen oklart. Efter vad Löfgren alldeles särskilt kunde minnas så hade det varit en diskussion vid detta rättegångstillfälle och en mycket livlig sådan, mellan krigsdomaren Bergström och vittnena, men diskussionen hade rört vittnenas yrkanden på ersättning för mistad ar­betsförtjänst och ej alls vem som skulle vidkännas kostnaderna.

# **

Genom skrivelse den 26 mars 1923 till överkrigsfiskalsämbetet ställde militieombudsmannen krigsrättens ifrågavarande ledamöter under åtal inför krigshovrätten, därvid militieombudsmannen yttrade följande.

Så väl av protokollets lydelse som av de avgivna yttrandenas innehåll torde framgå, att hörandet av de ifrågavarande vittnena inför krigsrätten begärts av krigsfiskalen Rosén, vilken jämväl å tjänstens väg­nar inkallat vittnena. Redan härav torde följa, att ansvaret för vittnenas inställelse inför krigsrätten drabbade åklagaren och ingen annan. Vis­serligen vore i målet ostridigt, att åklagaren till vidtagande av denna åt­gärd föranletts av framställning från målsäganden, men häri torde icke såsom krigsrättens ledamöter syntes förmena kunna sökas någon grund för åklagarens fritagande från nämnda ansvar. Sedan åklagaren fört talan i målet, ankomme på honom själv att bedöma, huruvida vittnen borde av honom inkallas till vittnesförhör eller ej; och torde det från nu förevarande synpunkt icke vara av betydelse, huruvida hans omdöme i sådant avseende påverkats eller föranletts av målsäganden.

I förevarande fall, där åklagaren yrkat ansvar å den tilltalade för för­olämpning mot överordnad, vore, på sätt i militieombudsmannens ovan­berörda skrivelse till krigsdomaren Bergström anmärkts, den tilltala­des straffbarhet beroende av, huruvida den missfirmliga gärning, vartill denne skulle hava gjort sig skyldig, föranletts därav, att den överord­nade vid tillfället genom missbruk av sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende retat den underordnade till gärningen eller ej. Vore så icke förhållandet skulle den tilltalade enligt åklagarens genom ansvarsyrkandet uttryckta uppfattning jämlikt 82 § strafflagen för krigsmakten dömts till fängelse eller disciplinstraff. T motsatt fall

22

däremot hade jämlikt 83 § straffet kunnat efter omständigheterna ned­sättas under vad eljest bort följa å gärningen. Vid sådant förhållande hade, sedan den tilltalade i målet invänt att målsäganden vid tillfället uppträtt otillbörligt, åklagaren, även om det finge antagas att bevisskyl­digheten härutinnan ålåge den, som framställt invändningen, lämpligen själv bort förebringa utredning därom och för sådant ändamål inkalla vittnen, sedan han genom förberedande förhör förvissat sig om att de i sådant hänseende kunnat lämna upplysning.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden syntes uppenbart, att åklaga­ren icke kunde allenast genom att påstå, att han inkallat vittnena till rät­ten på målsägandens begäran, söka för varje eventualitet på målsäganden överflytta det ansvar, som bort ankomma på honom och som han jämväl genom åtgärden i och för sig formellt påtagit sig.

Att den nu av militieombudsmannen uttalade uppfattningen jämväl va­rit krigsrättens, framginge med önskvärd tydlighet därav, att krigsrätten förklarat att vittnesersättningarna till ifrågavarande vittnen skulle för­skottsvis gäldas av statsverket, ett beslut, som endast för de fall torde vara lagligen grundat, att vittnena varit åklagarens.

Slutligen ville militieombudsmannen erinra därom, att Kung], Maj:t förut i liknande fall vid det förhållande att allmän åklagare å tjänstens vägnar fört talan i målet, befriat angivare från skyldighet att ersätta vittnen, vilkas hörande av denne påkallats, och förklarat att ersättningen skulle utgå av allmänna medel (se Kung!. Maj:ts utslag den 26 maj 1893 ref. i Holm N. J. A. 1893 sid. 261).

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade militieombudsmannen ansett krigsrätten hava förfarit felaktigt, då den genom sitt ovannämnda utslag ålagt löjtnanten Löfgren att gottgöra statsverket vad detsamma förskju­tit till de båda av åklagaren inkallade vittnena.

Som krigsrättens ledamöter förklarat sig icke villiga att hålla Löfgren skadeslös för de utgifter, han måst i saken vidkännas, hade militieom­budsmannen ansett sig icke kunna underlåta att lämna denne sitt äm- betsbiträde för utbekommande av skadestånd. Hå krigsrättens ledamöter jämväl härutinnan förfarit felaktigt, att de icke i krigsrättens utslag ytt­rat sig om ansvarsyrkandet rörande underlåtenhet att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning hade militieombudsmannen funnit sig böra upp­draga åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa krigsrättens ledamöter, krigs- domaren Walter Bergström, f. d. auditören Ragnar Svallingson, majoren Artur Zettersten och fanjunkaren C. A. Michal, för vad de sålunda och enligt vad ovan anförts låtit komma sig till last under åtal inför krigs- hovrätten. överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i män av befogenhet, under­stödja de ersättningsanspråk, som Löfgren, i målet hörd, kunde komma att däruti framställa.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde

23

mot krigsrättens ovannämnda ledamöter, meddelade krigshovrätten ut­slag den 17 september 1923. I utslaget yttrades följande. Ehuru Berg­ström och hans medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande utslag gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande i domarämbetets utövning, dels därutinnan att de underlåtit att i utslaget meddela yttrande rörande det yrkande, som i målet framställts om ansvar å örbom för brott mot krigslydnaden, dels ock därigenom att de ålagt Löfgren återgälda statsverket ersättning, som utbetalats till på åklagarens begäran hörda vittnen, likväl och som krigs­rättens anmärkta förfaranden icke med hänsyn till omständigheterna i målet kunde anses vara av beskaffenhet att höra föranleda ansvar för ämbetsfel, funne krigshovrätten skäligt allenast sålunda bifalla den emot krigsrättens ledamöter förda talan, att Bergström och hans medparter för­pliktades att, vilken gälda gitte, ersätta Löfgren vad han på grund av krigsrättens berörda felaktiga beslut utgivit eller 53 kronor 40 öre.

Utslaget har vunnit laga kraft.

4. Ofullständig utredning vid förhör samt felaktig sammanläggningav disciplinstraff.

6 g militär bestraffningsförordning, 35 och 40 §§ strafflagenför krigsmakten.

Av handlingar, som infordats i anledning av anmärkning, som fram­ställts vid granskning av förteckningar över militärfångar i straffängel­set i Jönköping för fjärde kvartalet 1920, inhämtades följande.

Genom beslut den 11 juni 1920 ålades volontären vid Smålands husar- regemente nr 39/4 Bror Fritiof (Adrian) Karlsson jämlikt o2 § strafflagen för krigsmakten disciplinstraff av skärpt arrest i 8 dagar för det han enligt vad vid förhör inför tjf. dagmajoren, ryttmästaren J. E. Ribbing framkommit den 10 samma juni gjort sig skyldig till olovligt undanhål­lande under tjänstgöring vid regementet.

Den 22 oktober 1920 inställdes Karlsson, som rymt, vid regementet.Vid förhör sistnämnda dag inför tjf. dagmajoren, ryttmästaren,

numera majoren C. af Sillén upplästes enligt anteckning i proto­kollet »anmälan av löjtnanten Casparsson om att Karlsson tillsagts för- varsarrest, vilken handling bilades protokollet». Därjämte uppgav Karls­son bl. a., att han i slutet av maj avvikit från kasernen samt att han den 21 oktober avhämtats i Myrby av ridande polis, som den 22 oktober in­ställt honom vid regementet.

Sedan målet hänskjutits till vederbörlig krigsdomstol, företogs den 27 oktober 1920 rannsakning med Karlsson inför regementskrigsrätten. Karls­son uppgav därvid, att han i avsikt att undandraga sig krigstjänsten i slutet av maj 1920 avvikit från regementet och ej dit återkommit förrän

24

han den 22 oktober 1920 genom vederbörande polismyndighets försorg åter­förpassats till regementet.

Krigsrätten meddelade utslag i målet ovannämnda den 27 oktober 1920; och enär den tilltalade erkänt ej mindre, att han i slutet av maj månad 1920, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen avvikit från re­gementet och ej dit återkommit, förrän han den 22 oktober 1920 genom vederbörande polismyndighets försorg till regementet återförpassats, än även, att han förskingrat honom till bruk lämnade ett par lägerbyxor, en ylletröja, en skjorta, ett par kalsonger, ett par strumpor och en handduk; ty och som den tilltalade medgivit sig hava förskingrat ovannämnda persed­lar och icke kunnat på tillfredsställande sätt redogöra, huru övriga per­sedlar förkommit, samt icke haft något att erinra mot de åsätta värdena tillhopa 81 kronor 51 öre; prövade krigsrätten skäligt döma den tilltalade, som tillförne undergått bestraffning för första resan rymning, dels, jäm­likt 50 § strafflagen för krigsmakten, att för andra resan rymning undergå fängelse i en månad, och dels, jämlikt 101 § samma lag, att för persedelför­skingring undergå vaktarrest i 10 dagar, vilket sistnämnda straff, jämlikt 35 § strafflagen för krigsmakten, skulle övergå till 10 dagars fängelse och med det omedelbart ådömda fängelsestraffet förenas till fängelse i en må­nad och 10 dagar, ävensom förplikta den tilltalade att ersätta kronan de förskingrade och förkomna persedlarnas värde med 81 kronor 51 öre, var­jämte krigsrätten, enär den tilltalade den 11 juni 1920, jämlikt 52 § straff­lagen för krigsmakten, för olovligt undanhållande av regementschefen ådömts 8 dagars skärpt arrest, som han icke ens till någon del undergått, förordnade att sistnämnda straff, jämlikt 35 § strafflagen för krigsmakten, skulle övergå till fängelse i 16 dagar och med det den tilltalade här ovan ålagda fängelsestraffet förenas, vadan den tilltalade hade att i en bot undergå fängelse i en månad 26 dagar.

Då av regementskrigsrättens protokoll den 27 oktober 1920 inhämtades, att Karlsson i slutet av maj 1920 olovligen avvikit från regementet och dit ej återkommit förrän den 22 oktober 1920, men av protokoll vid förhör den 11 juni 1920 inför tjf. dagmajoren, ryttmästaren J. E. Ribbing fram­gick, att Karlsson den 10 juni 1920 gjort sig skyldig till olovligt undan­hållande under tjänstgöring, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till regementschefen den 28 oktober 1921 om upplysning angående tidpunkten för Karlssons rymning från regementet.

I yttrande den 7 november 1921 anförde regementschefen översten greve G. Hamilton, att Karlsson i slutet av maj 1920 olovligen avvikit från rege­mentet, dit han återkommit den 10 juni 1920, att Karlsson den 11 juni in­ställts till förhör inför tjänstgörande dagmajoren samt att Karlsson ome­delbart efter detta förhörs avslutande ånyo avvikit från regementet, dit han återförts den 22 oktober 1920.

Med anledning av vad sålunda upplysts avlät militieombudsmannen den

25

17 november 1921 särskilda skrivelser till regementschefen och till vice krigsdomaren L. Eurén.

I skrivelsen till regementschefen anförde militieombudsmannen, att Karlsson syntes hava förskyllt straff dels för det han i slutet av maj 1920 avvikit och ej återkommit förrän den 10 juni, dels för det olovliga undan­hållandet sistnämnda dag, och dels för det han den 11 juni 1920 avvikit och ej återkommit förrän den 22 oktober 1920. Härjämte anmodades rege­mentschefen att till militieombudsmannen inkomma med yttrande om an­ledningen därtill, att Karlsson, då han den 10 juni 1920 återkom till rege­mentet, icke lagfördes för det rymningsbrott, han då begått, utan allenast för det olovliga undanhållandet, vartill han gjort sig skyldig samma dag.

I skrivelsen till vice krigsdomaren Eurén framhöll militieombudsmannen under hänvisning till vad regementschefen i sin förberörda skrivelse den 7 november 1921 uppgivit angående Karlssons rymningsbrott, att de upp­gifter, varpå krigsrätten grundat sitt ovan anförda utslag, icke överens­stämde med vad regementschefen i detta hänseende meddelat. Med anled­ning härav anmodade militieombudsmannen därjämte vice krigsdomaren Eurén att infordra yttrande från krigsrättens övriga ledamöter, nämligen auditören B. F. Björkman, majoren af Sillén och fanjunkaren A. Palmér samt därmed ävensom med eget yttrande inkomma till militieombudsman­nen så snart ske kunde.

Såsom svar å berörda skrivelse till regementschefen anförde regements- befälhavaren majoren A. Lindgren i en den 29 mars 1922 dagtecknad skri­velse följande.

Vid granskning av befintliga handlingar rörande volontären nr 39/4 Karlsson hade framkommit, att han icke varit rymd under tiden slutet av maj—10 juni 1920, att han den 11 juni ådömdes bestraffning för olovligt undanhållande under den 10 juni, att han den 11 juni rymde, innan straf­fet hunnit påbörjas, att han den 22 oktober genom polismyndighets för­sorg införpassades till regementet, att han vid följande förhör inför dag­majoren redogjorde för sina förehavanden under rymningstiden och då uppgav, att han rymt »omkring slutet av maj», att protokollet vid nämnda förhör legat till grund för krigsrättens förhandlingar, att krigsrätten tyd­ligen på grund härav, och då Karlsson inför rätten naturligen vidhållit sina uppgifter, dömt denne för rymning under tiden »slutet av maj—22 oktober».

Vice krigsdomaren Eurén anförde i ett den 18 april 1922 till militeom- budsmannen inkommet yttrande å egna samt på grund av fullmakter å öv­riga krigsrättsledamöters vägnar i huvudsak följande.

Karlsson hade såväl vid förberedande förhör som vid krigsrättens sam­manträde uppgivit, att hans bortovaro från regementet varat från slutet av maj månad 1920 till den 22 därpåföljande oktober utan avbrott. På grund av den detaljerade redogörelse han avgivit för huru han tillbragt denna tid hade krigsrätten förbisett, att det den 11 juni Karlsson ålagda

26

straffet infallit under samma tid och att lian sålunda vid något tillfälle måste hava återkommit till regementet.

Som i den avskrift av regementskrigsrättens protokoll, vilken regements­chefen på begäran tillställt militieombudsmannen icke intagits den i för­hörsprotokollet den 22 oktober 1920 omförmälda anmälan av löjtnanten Casparsson om att Karlsson tillsagts förvarsarrest, anhöll militieombuds­mannen i skrivelse den 28 april 1922 att regementschefen ville till militie­ombudsmannen insända avskrift av nämnda till grund för förhöret lig­gande anmälan. Vidare anförde militieombudsmannen. Karlssons uppgift därom att han avvikit redan i slutet av maj 1920 hade visat sig vara fel­aktig. Såvitt av förhörsprotokollet framginge, hade någon kontroll av Karlssons uppgift, vilken sedermera fått ligga till grund för krigsrättens ovanberörda utslag, icke ägt rum. I allt fall saknade förhörsprotokollet anteckning om den för det ifrågavarande brottet grundläggande faktor, som den faktiska rymningsdagen utgjort. Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades regementschefen att infordra och skyndsamt till mi­litieombudsmannen inkomma med yttrande av förhörsledaren ryttmäs- taren af Sillén.

Med skrivelse den 19 maj 1922, vari meddelades, att löjtnanten Caspars- sons ifrågakomna anmälan icke kunnat återfinnas, överlämnade översten Hamilton till militieombudsmannen ett av majoren C. af Sillén avgivet yttrande av innehåll, att majoren nu, efter ett och ett hälft år icke kunde erinra sig, huruvida de vid förhöret den 22 oktober 1920 lämnade uppgifter blivit kontrollerade.

Beträffande den i regementskrigsrättens utslag den 27 oktober 1920 gjorda straffsammanläggningen hade militieombudsmannen i skrivelse till vice krigsdomaren Eurén den 9 juni 1921 och sålunda före ovannämnda skriftväxling anfört bl. a. följande.

Enligt 38 § strafflagen för krigsmakten skulle, da någon på en gång an- såges övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådroge disciplinstraff, för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt straff, vilket icke finge över­stiga i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått. Vad i 38 § vore stadgat skulle enligt 39 § lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, bleve övertygad att förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff borde följa. Vid tillämpning av sist­nämnda två lagrum hade det disciplinstraff, vartill Karlsson gjort sig skyldig, icke kunnat överstiga skärpt arrest i 10 dagar. Karlsson hade så­lunda icke kunnat ådömas fängelsestraff längre tid än en månad 20 dagar.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodades vice krigsdomaren Eurén att infordra yttrande från krigsrättens övriga ledamöter samt därmed till militieombudsmannen inkomma tillika med eget yttrande.

I avgivet yttrande, varå auditören Björkman, majoren af Sillén och fan­

junkaren Palmér tecknat förklaring, att de instämde i detsamma, anförde vice krigsdomaren Eurén följande.

Av överkrigsfiskalsämbetet hade tidigare gjorts liknande anmärkning mot ett av krigsrätten under ordförandeskap av krigsdomaren Ludvig Sandberg meddelat utslag i mål av fullkomligt enahanda beskaffenhet, och hade i anledning härav krigsdomaren Sandberg avgivit en förklaring. Då Eurén ansåge den i Sandbergs förklaring innefattade utredningen väl grunda det slut, vartill krigsrätten kommit, ville Eurén till alla delar åbe­ropa den såsom eget yttrande. Eurén tilläte sig därutöver framhålla, att just med hänsyn till överkrigsfiskalsämbetets anmärkning de skäl. som talade för och emot den gjorda sammanläggningen, tagits under grundligt övervägande, ävensom att den omständigheten, att vid det anmärkta ut­slagets meddelande fem månader förflutit, sedan krigsdomaren Sandberg avgivit sin förklaring, utan att överkrigsfiskalsämbetet funnit skäligt fullfölja sin anmärkning, av krigsrätten måste uppfattas som ett bestämt bevis för att den av Sandberg hävdade tolkningen blivit av vederbörande godtagen.

Ovannämnda av Eurén åberopade förklaring, som i avskrift bilagts hans yttrande, hade avgivits med anledning av en av överkrigsfiskalsäm­betet framställd anmärkning mot ett av regementskrigsrätten den 12 de­cember 1919 meddelat utslag i mål mot volontären nr 35/5 Erland Fredrik Söder, genom vilket utslag krigsrätten, jämte det den dömt Söder för rym­ning under tiden från den 4 juni till den 6 december 1919 till fängelse i eu månad samt för därvid begången persedelförskingring till vaktarrest i 10 dagar, tillika förordnat, dels att sistnämnda straff skulle övergå till 10 da­gars fängelse och med det omedelbart ådömda fängelsestraffet förenas, dels ock att ett Söder därförut eller den 3 juni 1919 ådömt disciplinstraff av 10 dagars skärpt arrest, vilket Söder icke till någon del undergått, skulle jämlikt 35 § strafflagen för krigsmakten övergå till fängelse i 20 da­gar och med det Söder av krigsrätten ådömda fängelsestraffet förenas, va­dan Söder hade att i eu bot undergå fängelse i en månad 30 dagar.

Förklaringen var i hithörande delar av följande lydelse: »Överkrigs­fiskalsämbetet har uttalat, att krigsrätten, med iakttagande av föreskrif­ten i 40 § strafflagen för krigsmakten, bort sammanlägga de båda Söder ådömda arreststraffen till skärpt arrest i 12 dagar, förvandla detta straff till fängelse i 24 dagar och förena sistnämnda straff med det straff av fängelse i en månad, som Söder omedelbart ådömts. Överkrigs­fiskalsämbetet har således ansett, att krigsrätten, som bestämt samman­lagda fängelsestraffet för Söder till fängelse i en månad 30 dagar, därige­nom ålagt Söder 6 dagars fängelse mera än vederbort. I motsats till överkrigsfiskalsämbetet vågar jag hålla före, att krigsrätten i sitt utslag rätteligen förfarit. Därest gamla strafflagen för krigsmak­ten skolat i förevarande fall tillämpas, skulle visserligen, enligt den tolk­ning, som militieombudsmannen hävdat, och som vunnit gillande av krigs-

28

hovrätten i dess laga kraftvunna utslag den 6 maj 1916 (militieombuds- mannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag sid. 34 o. f.). Söders be­straffande hava ägt rum enligt den principen att Söder för de båda arrest- förseelserna ådömts ett gemensamt arreststraff, som förvandlats till fängelse och förenats med det omedelbart ådömda fängelsestraffet. En­ligt den gamla strafflagen för krigsmakten skulle nämligen bestämmelsen om ådömande av gemensamt arreststraff tillämpas i alla fall, då till be­handling förekommo två eller flera förseelser av beskaffenhet att ådraga disciplinstraff. Den nya strafflagen för krigsmakten har härutinnan gjort den väsentliga ändringen, att ådömandet av gemensamt arreststraff inskränkts till de fall, då antingen de särskilda förseelserna samtidigt gö­ras till föremål för bestraffning (38 §) eller en till arreststraff dömd per­son befinnes hava före arreststraffets ådömande begått ytterligare förse­else av beskaffenhet att förtjäna arreststraff (39 §). I alla andra fall skall, då det gäller två eller flera arrestförseelser, gemensamheten i bestraffning åstadkommas genom sammanläggning. Att denna sammanläggning, om endast arreststraff skola förenas, skall ske enligt föreskrifterna i 40 §, är utan vidare tydligt. Svårare blir det att bedöma, huru sammanläggningen skall ske, om det gäller att förena två eller flera arreststraff med urbota straff. Skall i detta fall sammanläggningen ske enligt den allmänna, i 35 och 37 §§ innehållna regeln, eller skall, såsom överkrigsfiskalsämbetet sy­nes vilja göra gällande, 40 § även i detta fall tillämpas? För besvarande härav tillåter jag mig först och främst erinra därom, att grunden för den begränsning av arreststraffens längd, som 40 § stadgar, icke är för han­den i andra fall än då de ådömda arreststraffen i den formen skola verk­ställas. Denna grund måste, vad de strängare arrestformerna angå, vara att söka i strävan att förhindra, att den brottslige av straffverkställig­heten lider men, och, vad de lindrigare arrestformerna beträffar, i arrest­straffets egenskap av disciplinstraff, som ju ej bör utsträckas så att det får karaktär av allmänt frihetsstraff. Med hänsyn härtill bör enligt min uppfattning 40 §, även rent fristående, tolkas så att den ej äger tillämp­ning för andra fall än då det senare ådömda arreststraffet skall i form av arrest verkställas. Även ordalydelsen av 40 § stöder min tolkning. Ty till förseelse, varå arreststraff bör följa, kan ej hänföras förseelse, varå straffet i vei-kligheten, låt vara genom förvandling, bliver urbota bestraff­ning. Ett ännu mera avgörande bevis för riktigheten av min tolkning gi­ver emellertid 41 §. Redan den omständigheten, att sistnämnda § inne­håller uttrycklig föreskrift därom, att för ett visst, i 40 § avsett fall det senast ådömda arreststraffet skall, enligt vad i 35 § är stadgat, övergå till fängelse och med det övriga straffet förenas, visar att 40 § icke är tillämp­lig i alla fall, då sammanläggning av arreststraff skall äga rum. Men av 41 § kan dragas en ännu vidare slutsats. Vore det nämligen så, att 40 § skulle vara tillämplig i alla fall utom det i 41 § särskilt omnämnda, skulle sistnämnda paragraf leda till ett alldeles orimligt resultat. Ett exempel

29

skall klarlägga detta. Antag t. ex. att en person ådömts en månads fängelse och tio dagars skärpt arrest samt, innan han börjat undergå det härav sammanlagda straffet en månad tjugu dagars fängelse, begår ny förseelse, som ådrager tio dagars skärpt arrest. Han skulle då, med tillämpning av40 §, få det sist ådömda arreststraffet sammanlagt med det förut ådömda arreststraffet till skärpt arrest i 12 dagar, vilket straff i sin ordning skulle sammanläggas med fängelsestraffet till en månad 24 dagars fängelse. Hade han däremot avtjänat blott en enda dag av det först sam­manlagda fängelsestraffet, skulle det senast ådömda arreststraffet, enligt41 §, övergå till 20 dagars fängelse och den brottslige sålunda få un­dergå sammanlagt en månad 39 dagars fängelse utöver den fängelsedag, han redan avtjänat. En skillnad alltså i fängelsetiden på 16 dagar, bero­ende endast därpå, att en del av fängelsestraffet redan avtjänats. Det torde få betecknas såsom orimligt, att en brottsling under i övrigt lika omständigheter skall få ökad bestraffning därför att han undergått en del av straffet. Denna orimlighet kan, såvitt jag kan se, icke undvikas med mindre än att i det antagna exemplet 40 § icke äger tillämpning även om den brottslige ej börjat avtjäna straffet, det vill med andra ord säga, att sammanläggningen även då skall ske enligt den allmänna regeln i 35 Att samma regler för sammanläggning skola tillämpas vare sig det gäller att med ett förut genom förvandling uppkommet urbota straff samman­lägga ett senare ådömt arreststraff, eller det gäller att förena ett förut ådömt arreststraff med ett senare genom förvandling uppkommet urbota straff, ligger i öppen dag. 41 § i sin fulla belysning ådagalägger därför enligt min mening, att 40 § aldrig är tillämplig då det gäller att förena två eller flera arreststraff med urbota bestraffning. Med det ovan an­förda bar jag i korthet framlagt motiven för min uppfattning om laglig­heten av krigsrättens, av överkrigsfiskalsämbetet klandrade sammanlägg- ningsåtgärd och anser i anslutning härtill, att anledning till beivran från överkrigsfiskalsämbetets sida ej föreligger. Skulle emellertid överkrigs­fiskalsämbetet finna sig böra påkalla domstols prövning av frågan, hem­ställer jag att denna åtgärd må riktas allenast emot krigsrättens civila ledamöter, då det synes mig obilligt att av de militära bisittarna kräva ansvar för tolkning av krigslagarna i en så speciellt straffteknisk och till­lika så svårlöst fråga som den nu föreliggande.»

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat dömde krigshovrätten ge­nom utslag den 21 mars 1922 med bifall till överkrigsfiskalsämbetets talan i ovan antydda avseende bl. a. Sandberg att bota 40 kronor för det han vid meddelande av Smålands husarregementes krigsrätts berörda utslag den 31 januari 1920 gjort sig skyldig till oförstånd i domarämbetets utövning.

# **

30

E skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 augusti 1922 förordnade militieombudsmannen om åtal, mot vice krigsdomaren L. Eurén, auditörenB. F. Björkman, majoren C. af Sillén och fanjunkaren A. Palmér i egen­skap av ledamöter i regementskrigsrätten, samt majoren af Sillén i egen­skap av förhörsledare. I skrivelsen anförde militieombudsmannen föl­jande.

Enligt 6 § i förordningen den 17 december 1915 om vad som bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till krigslagstiftningen hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning) skulle, då förhör hölles i disciplinmål enligt bestämmelserna i 202 § strafflagen för krigsmakten såvitt möjligt införskaffas upplysning rörande alla omständigheter, som ägde betydelse för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades straffbarhet.

Av vad i nu förevarande ärende utretts angående de av volontären nr 39/4 Karlsson förövade brott, om vilka i ovannämnda mål varit fråga, framginge att Karlsson, som av krigsrätten genom dess omförmälda utslag den 27 oktober 1920 dömts till ansvar för det han i slutet av maj månad 1920 i avsikt att undandraga sig krigstjänsten olovligen avvikit från rege­mentet och ej dit återkommit förrän han den 22 oktober samma år till re­gementet återförpassats, i själva verket varit i tjänst till den 9 juni 1920, att han den 11 i sistnämnda månad ådömts 8 dagars skärpt arrest för det han dagen därförut gjort sig skyldig till olovligt undanhållande, samt att han samma dag den 11 juni, innan det ådömda straffet hunnit påbörjas, avvikit från regementet, dit han den 22 oktober 1920 återförpassats.

Förhörsprotokollet den 22 oktober 1920 innehölle emellertid icke annan upplysning om Karlssons rymning än denne själv vid förhöret lämnat el­ler »att han omkring slutet av maj avvek från kasernen». Protokollet vore sålunda både ofullständigt och felaktigt.

Den av Karlsson lämnade uppgiften om rymningens påbörjande skulle nämligen såsom varande av avgörande betydelse dels för bedömande av den tilltalades straffbarhet dels ock för beräkning av hans tjänstetid, ovill­korligen hava i protokollet kompletterats med angivande av den faktiska rymningsdagen.

Då sålunda förhörsledaren majoren af Sillén underlåtit att i berörda hänseende föranstalta om nödig utredning hade han gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

Jämväl krigsrättens ledamöter, vilka grundat sitt utslag å den av Karls­son själv vid det med honom anställda förhör lämnade och sedermera in­för krigsrätten vidhållna uppgift rörande tiden för rymningen, syntes hava haft särskild anledning att närmare undersöka riktigheten av denna uppgift. Det vid krigsrätten företedda utdraget ur militära straffregistret rörande Karlsson utvisade, att denne den 11 juni 1920, eller sålunda efter det hans ifrågakomna rymningshrott skulle hava begåtts, av regements­chefen ådömts disciplinstraff jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten.

31

Detta straff hade Karlsson icke undergått, och bedömandet av Karlssons vid krigsrätten ifrågakomna brott, varav det ena, persedelförskingringen, ansetts böra ådraga disciplinstraff var vid sådant förhållande beroende på tidpunkten för det av krigsrätten bedömda rymningsbrottets förövande. Det syntes därför militieombudsmannen som om krigsrättsledamöterna gjort sig skyldiga till vårdslöshet vid domarämbetets utövning, då de med underlåtande av nämnda undersökning dömt Karlsson till ansvar för rymning jämväl å tid, då han varit i tjänst vid regementet.

Såsom av det föregående framginge vore krigsrättens utslag även i an­nat avseende felaktigt. Krigsrätten, som funnit Karlsson hava förskyllt en månads fängelse för det av honom begångna rymningsbrottet och 10 dagars vaktarrest för persedelförskingringen, hade med tillämpning av 35 § strafflagen för krigsmakten förvandlat nämnda disciplinstraff till 10 dagars fängelse, som sammanlagts med det för rymningen ådömda fängelsestraffet, samt därefter jämlikt samma lagrum förvandlat det Karlsson förut den 11 juni för olovligt undanhållande ådömda disciplin­straff av 8 dagars skärpt arrest till 16 dagars fiingelse, som förenats med det övriga fängelsestraffet, så att Karlsson halt att i en bot undergå fängelse i en månad 26 dagar. Det Karlsson för persedelförskingringen ådömda disciplinstraff av 10 dagars vaktarrest hade emellertid, då detta brott i verkligheten begåtts, sedan Karlsson den 11 juni 1920 ålagts 8 da­gars skärpt arrest, men innan han undergått detta straff, rätteligen bort jämlikt 40 § strafflagen för krigsmakten sammanläggas med nämnda 8 dagars skärpt arrest och först därefter det sålunda sammanlagda disci­plinstraffet, som vid tillämpning av nämnda lagrum skolat utgöra 12 da­gars skärpt arrest, jämlikt 35 § samma lag bort förvandlas till fängelse i 24 dagar och förenas med det Karlsson för rymningen ådömda fängelse­straff, så att Karlsson i en bot haft att undergå fängelse i allenast en må­nad 24 dagar eller 2 dagar mindre än krigsrättens utslag bestämt.

Vad krigsrättens ledamöter invänt därom, att 40 § strafflagen för krigs­makten icke skulle vara tillämplig a fall sådana som det nu ifrågavarande, syntes militieombudsmannen icke förtjäna avseende, då lagens tydliga ordalag icke syntes lämna rum för tvivel härutinnan.

Nu hade emellertid krigsrätten i sitt ifrågavarande utslag på grund av den bristande utredning, vartill domstolens ledamöter på sätt ovan nämnts gjort sig skyldiga, oriktigt utgått ifrån att persedelförskingringen och rymningen förövats innan disciplinstraffet av 8 dagars skärpt arrest bli vit Karlsson ålagt. Även under denna förutsättning vore emellertid krigs­rättens utslag felaktigt. För sådant fall hade nämligen jämlikt 39 § straff­lagen för krigsmakten jämförd med 38 § samma lag ett gemensamt straff bort bestämmas för persedel förskingringen och för det brott, varför Karls­son ålagts 8 dagars skärpt arrest, vilket gemensamma straff, som väl bort utmätas i samma straffart som det förut ådömda, ej fått överstiga 10 da­gars skärpt arrest. I detta fall hade sålunda Karlsson, sedan det gemen­

82

samma disciplinstraffet jämlikt 35 § strafflagen för krigsmakten övergått till fängelse och med det övriga fängelsestraffet förenats, haft att undergå fängelse i allenast en månad 20 dagar.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge militieombudsmannen, att krigsrättens ledamöter gjort sig skyldiga till oförstånd i domarämbetets utövning genom den straff sammanläggning, varom i krigsrättens utslag förordnats.

De fel, vartill vice krigsdomaren L. Eurén, auditören B. K. Björkman, majoren C. af Sillén och fanjunkaren A. Palmér i egenskap av ledamöter av regementskrigsrätten, samt majoren af Sillén, i egenskap av förhörsle­dare, på sätt ovan anförts gjort sig skyldiga, hade militieombudsmannen funnit vara av den art, att desamma icke borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa dem under åtal för nämnda fel samt därvid yrka ansvar å dem ef­ter lag och sakens beskaffenhet ävensom understödja de ersättnings­anspråk, som Karlsson, i målet hörd, kunde komma att däruti framställa.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav utförde vid krigshovrätten, meddelade krig shovrätten den 7 mai 1923 följande ut­slag. Enär Eurén och hans medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande utslag gjort sig skyldiga till vårdslöshet och oförstånd i domarämbetets utövning i åta­lade hänseendena, prövade krigshovrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § all­männa strafflagen döma Eurén och hans medparter att för vad de sålunda låtit komma sig till last höta, Eurén och Björkman vardera 40 kronor samt en var av Sillén ocli Palmér 5 kronor till kronan. Som af Sillén därjämte såsom ledare av omförmälda, den 22 oktober 1920 med Karlsson hållna förhör i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet visat för­summelse i fullgörande av tjänsteplikt, prövade krigshovrätten rättvist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten härför döma af Sillén att un­dergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i 2 dagar. Skulle af Sil­lén sakna tillgång till fulla gäldandet av förenämnda honom ådömda bö­ter, skulle såväl bötes- som arreststraffet övergå till fängelse i tillhopa 4 dagar. Eurén och hans medparter förpliktades tillika att, gemensamt eller vilken gälda gitte, ersätta statsverket kostnaden för Karlssons underhåll i fängelset under 2 dagar med 2 kronor 20 öre.

Utslaget har icke blivit överklagat.

5. Försummelse beträffande handläggning: av disciplinmål.Dröjsmål med förhör och föredragning.

Ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag innehåller (sid. 106 ff.) redogö­relse för ett av militieombudsmannen efter klagomål av värnpliktige nr 248 33/1914 ä Frans Henning Jonsson anbefallt åtal emot majoren Robert Sahlberg och kaptenen Nils Otto Höglund för försummelse beträffande

33

handläggning- av disciplinmål. Av redogörelsen framgår, att sedan rege- mentskrigsrätten vid Västgöta regemente ogillat åtalet, krigshovrätten dels dömt Sahlberg och Höglund att för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning, Sahlberg i 3 dagar och Höglund i 2 dagar, dels ock förpliktat Sahlberg och Höglund till viss ersättningsskyldighet, samt att Höglund anfört under­dåniga besvär över krigshovrättens ifrågavarande utslag.

Kungl. Maj:tl har genom utslag den 6 mars 1923 funnit e.i skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

(5. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest.

96 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Sedan militieombudsmannen genom uppgifter i tidningspressen erfarit, att värnpliktiga vid Göta livgarde, vilka deltagit i en i Stockholm un­der söndagen den 20 augusti 1922 anordnad s. k. förbudsdemonstration, med anledning därav vid hemkomsten till kasernen tillsagts förvarsarrest, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 22 nämnda augusti se­kundchefen för regementet att, efter infordrande av förklaring från ve­derbörande, inkomma därmed ävensom med eget yttrande.

Med anledning därav inkom sekundchefen översten J. Nauckhoff den 28 augusti 1922 med en av kaptenen Hugo Broms avgiven förklaring ävensom med yttrande för egen del.

Rörande den vidtagna åtgärden hänvisade kaptenen Broms till en av honom i avskrift bifogad rapport i ärendet, som den 20 augusti 1922 av­givits till sekundchefen, varjämte kaptenen till stöd för sin åtgärd åbe­ropade bestämmelsen i 96 § lagen om krigsdomstolar m. m. samt inne­hållet i garnisonsorder nr 77/1917 och 10/1922.

Kaptenen Broms’ ifrågavarande rapport var av följande innehåll. På grund av brott mot regementsorder och ordningsföreskrifter hade kap­tenen tillsagt följande manskap arrest, nämligen volontären nr 12/14 Wahl­gren, värnpliktige nr 2/286 Blom, nr 2/290 Andersson, nr 2/291 Johansson, nr 4/275 Pettersson, nr 12/125 Johansson, nr 12/138 Berglund och nr 12/154 Carlsson. Ifrågavarande manskap hade under dagen deltagit i det s. k. förbudsdemonstrationståget och gått i samlad trupp efter ett standar, tillhörande kommunistiska ungdomsklubben. Under marschen till Gär­det hade de sjungit internationalen, och hade flygblad, undertecknade av kommunistiska ungdomsförbundets centralstyrelse, utdelats av bl. a. vo­lontären Wahlgren. Samtliga, med undantag av Wahlgren, hade under­låtit att hälsa på Broms, då han passerat dem på Strandvägen.

1 I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Thomasson, Skarstedt. Carlson, Christiansson, viceamiralen W. Dyrssen, justiticrådet Edelstam och generallöjtnanten -lungstedt. Utslaget var beslutat utan meningsskiljaktighet.Militieombudsmannens äarbetsberättelse. it

34

Den ovan förstnämnda garnisonsordern (nr 77/1917) stadgade förbud för garnisonens manskap att deltaga i s. k, demonstrationståg samt att under permission eller fritid uppträda i större grupper utom kasernerna, var­jämte meddelades att den, som utan laglig befogenhet ordnade eller ledde manskap, hemfölle under 122 § strafflagen för krigsmakten. Den sist­nämnda garnisonsordern (nr 10/1922) påpekade på förekommen anled­ning bestämmelserna i garnisonsordern 77/1917 till noggrann efterrättelse.

Översten Nauckhoff anförde för sin del följande. Tillsägelsen av för- varsarrest hade skett, sedan genom vittnen konstaterats, vilka som del­tagit i demonstrationståget. Så snart rapport jämlikt 99 § lagen om krigs- domstolar m. in. kommit översten tillhanda, hade översten givit befallning' om, att de skulle uttagas ur förvarsarresten. Utredningen angående för­seelserna och de närmare omständigheterna därvid hade skett vid för hör inför vederbörande bataljonschef (-befälhavare). Sedan "översten jäm­likt 203 § strafflagen för krigsmakten inhämtat yttrande av vederbörande auditör och på grund aA' vissa förmildrande omständigheter kommit till den uppfattningen, att uti ifrågavarande fall jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten i stället för disciplinär bestraffning, tillrättavisning borde komma till användning, hade översten tilldelat de skyldiga sådan jämligt 210 § d samma lag. Tillämpningen av 96 § lagen om krigsdom stolar kunde giva anledning till olika uppfattning. Här torelåge otvivel­aktigt ett hestämt brott mot gi\ma orderföreskrifter, om Anlka upprepade gånger påminnelser givits och om vilkas noggranna iakttagande så sent. som den 15 mars 1922 en garnisonsorder utfärdats, vilken såväl delgivits ä regementsorder som ock varit anslagen i respektive förläggningslokaler. För sin del ansåge översten, att tillsägelse av förvarsarrest i ett fall som det ifrågavarande icke varit oundgängligen nödvändig, en uppfattning, som översten även delgivit kaptenen Broms.

Sedermera lämnade översten Nauckhoff på begäran följande uppgifter. Volontären Wahlgren insattes i förvarsarrest den 20 augusti klockan 5.25 e. m., Adirnpliktige Pettersson klockan 5.30 e. m., Blom, Andersson, nr 2/291 Johansson, nr 12/125 Johansson, Berglund och Karlsson klockan 5.35 e. m.» samtliga efter det de återvänt till kasernen och därstädes utspisats med middagsmål. Om uttagandet hade översten givit befallning så snart sa­ken den 21 augusti Arid regementsrapporten något efter klockan 10 f. ro. anmälts för översten, och hade värnpliktige Blom, Andersson och 2/291 Johansson uttagits klockan 11 f. in. omedelbart efter regementsrapporten» slut. De övriga hade för förhörs hållande uttagits tidigare, värnpliktige; nr 12/125 Johansson, Berglund och Karlsson klockan 8.30 f. m., värnpliktige Pettersson klockan 9.io f. m. och volontären Wahlgren klockan 9.45 f. in. Förhören med dessa hade icke avslutats vid tiden för regementsrapportens slut, varför de icke Aridare insatts. I regementsinstruktionen vore he­stämt, att manskap, som tillsagts förvarsarrest, finge uttagas för hållande av förhör utan att sekundchefen därom givit befallning för varje sär­

35

skild gång. På grund av inspektion i trakten av Lidingöbro hade översten kommit till kasernen den 21 augusti först efter klockan 10 f. m., och hade översten dessförinnan ej erhållit något som helst meddelande om arreste- ringsåtgärden, oaktat översten såväl under den 20 som den 21 augusti utan svårighet kunnat anträffas.

Vid de förhör, som av vederbörande bataljonschefer (-befälhavare) hål­lits med ifrågavarande värnpliktiga, hade i huvudsak framkommit föl­jande :

Wahlgren erkände, att han läst ordern om förbud att deltaga i demon­strationer, men förklarade, att han ansåge sig ej hava handlat i strid emot denna order, enär demonstrationen ej störde allmän ordning. Wahlgren förnekade, att han utdelat flygskrifter och att han uppmanat någon att deltaga i demonstrationen.

Blom, Andersson och 2/291 Johansson uppgåvo, att de deltagit i demon­strationståget, enär de på grund av folkträngseln på gatorna ansett det vara lämpligt taga plats i ledet för att komma med till Gärdet. De för­klarade, att de icke erhållit del av förbudet att deltaga i demonstrations­tåg.

Pettersson medgav, att han deltagit i demonstrationståget, men förkla­rade, att han icke ansett sig handla i strid mot förbudet, då ifrågavarande demonstration icke varit av politisk art.

12/125 Johansson samt Berglund och Karlsson medgåvo, att de trots för­budet deltagit i förbudsdemonstrationen samt förklarade, att de blivit där­till lockade av Wahlgren.

* *# I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 7 oktober 1922 förordnade inilitieombudsmannen om åtal mot kaptenen Broms, därvid militieombuds- mannen anförde bl. a. följande.

96 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes inneliölle föl­jande stadgande:

»Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigs­makten äventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätt­hållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillkommer ock förman i avseende å underlydande, som utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Ena­handa rätt tillkommer även annan överordnad än förman i avseende ä underordnad, såvida den Överordnade är av officers eller underofficers grad.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom i denna paragraf förmäles, är alle-

36nast ett förständigande att i arrest avbida, vad den, som över den fel- aktige äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.»

Förutsättningen för tillämpning av paragrafens första stycke vore, att förseelse av viss beskaffenhet skulle hava av underlydande begåtts un­der tjänstgöring. Då emellertid de handlingar, som föranlett kaptenen Broms att tillsäga förvarsarrest i förevarande fall, begåtts utom tjänsten, torde denna lagbestämmelse icke kunna ligga till grund för åtgärden.

Beträffande därefter tillämpligheten av paragrafens andra stycke vore att märka, att lagbestämmelsen stadgade rätt att tillsäga förvarsarrest, allenast då det för ordningens upprätthållande funnes nödigt och då un­derlydande (underordnad) utom tjänsten störde allmän ordning eller ord­ningen inom krigsmakten.

Det hade i förevarande fall icke ens uppgivits, att manskapet genom ett mindre lämpligt uppträdande i demonstrationståget skulle hava föranlett, att det för ordningens upprätthållande varit nödigt att till­säga dem förvarsarrest. Tvärtom framginge av den av kaptenen Broms avgivna rapporten, att han iakttagit manskapet i tåget, utan att han då ansett det nödigt att ingripa med dylik åtgärd. Men om det icke då varit för ordningens upprätthållande erforderligt att tillsäga ifrågavarande volontär och värnpliktige förvarsarrest, torde det vara uppenbart, att något behov av sådan åtgärd icke förelegat, sedan manskapet, efter det demonstrationståget upplösts, återvänt till kasernen och där på vanligt sätt deltagit i utspisningen.

Den första förutsättningen för rätten att tillsäga förvarsarrest, näm­ligen att det för ordningens upprätthållande varit nödigt, torde sålunda i förevarande fall icke varit för handen.

Det torde emellertid ej heller kunna på allvar ifrågasättas, att manska­pet skulle kunna anses hava stört allmän ordning genom att deltaga i ett demonstrationståg, som anordnats med vederbörlig myndighets tillstånd, vad syfte demonstrationen än kunde hava haft. Och även om manskapet därigenom brutit mot gällande militär ordningsföreskrift eller särskilt utfärdat förbud, torde dock icke kunna med fog påstås att sedermera, vid den tid då förvarsarresten tillsades, manskapet i fråga störde ordningen inom krigsmakten.

Militieombudsmannen ansåge följaktligen kaptenen Broms hava visat oförstånd i sin tjänsteutövning, dä han tillsade ovannämnda manskap förvarsarrest för den förseelse de begått, och med hänsyn till sakens be­skaffenhet hade militieombudsmannen ansett detta kaptenens tjänstefel vara av beskaffenhet att icke kunna undgå laga beivran. Militieombuds­mannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att vid krigs- hovrätten i laga ordning ställa kaptenen Broms under åtal; och borde äm­betet därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde inför krigshovrätten mot Broms, meddelade krigshovrätten utslag den 29

37

januari 1923'. I utslaget yttrades följande. Enär, på sätt militie- omtmdsrnannen framhållit, vid det tillfälle, då Broms tillsagt ifrågava­rande menige förvarsarrest, sådant fall ej förelegat, som enligt gällande lag berättigat honom till dylik åtgärd, prövade krigshovrätten, med bifall till åtalet, rättvist att jämlikt ISO § strafflagen för krigsmakten döma Broms för oförstånd i tjänstens utövning att undergå arrest utan bevak­ning i 2 dagar.

Över utslaget har Broms anfört underdåniga besvär. Dessa besvär äro prövade av Kungl. Maj:t2, som i utslag (ten 28 april 1923 funnit ej skäl göra ändring i krigshovrättens utslag.

7. Obehörigt meddelande av tillrättavisning.

Uti en till militieombudsmannen den 20 november 1922 inkommen skrift anförde uppbördsstyrmannen å pansarbåten Sverige C. Alex. Pettersson klagomål däröver, att han den 10 i samma månad vid ett tillfälle, då pan­sarbåtens besättning stod uppställd till divisioner (mönstring), blivit i be­sättningens närvaro i hårda och kraftiga ordalag obeliörigen tillrättavisad av fartygschefen, kommendörkaptenen av 1. graden John Axel Fredrik Ek­lund för det att telefonledningen till fartyget vid visst tillfälle icke funge­rat.

Vid klagoskriften fanns fogat ett av tolv å pansarbåten Sverige tjänst­görande underofficerare underskrivet intyg av innehåll, att Pettersson vid berörda tillfälle fått eu mycket skarp tillrättavisning, som väckt en i hög grad pinsam uppmärksamhet från besättningens sida.

I yttrande, avgivet den 16 december 1922, anförde kommendörkaptenen Eklund i huvudsak följande. Alltsedan kommendörkaptenen på hösten 1922 övertog befälet över pansarbåten Sverige hade kommendörkaptenen vid flera tillfällen iakttagit, att telefonförbindelserna såväl inom fartyget som mellan detta och land ej funktionerat såsom sig borde. Med anled­ning härav hade kommendörkaptenen hos fartygets sekond efterhört, vem det ålåge att tillse dessa förbindelser, och hade kommendörkaptenen därvid erhållit det besked, att detta åliggande tillhörde uppbördsmannen, flagg­underofficeren Pettersson. På grund av föreskriften i reglementet för ma­rinen del I § 177 mom. 10 att befälhavare ej finge lämna oanmärkt fel eller

1 Från krigshovrättens utslag, som omfattades av hovrättsrådet J. Lagerbielke, kommen­dören A. Ekström, hovrättsrådet A. Johansson och t. f. krigshovrättsrådet E. Wikström, var översten friherre C. Fock av skiljaktig mening och yttrade: “Ehuru vid det tillfälle, då Broms tillsagt ifrågavarande menige förvarsarrest, sådant fall ej förelegat, som enligt gällande lag berättigat honom till dylik åtgärd, likväl och som Broms’ förfarande med hänsyn till om­ständigheterna i målet enligt min mening icke är av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar, finner jag åtalet icke kunna bifallas".

21 målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Borgström, Carlson, Dy­berg, Edelstam, Högstedt, generallöjtnanten Fallenius och konteramiralen greve Wachtmeister. Utslaget var beslutat utan meningsskiljaktighet.

38

försummelse, som vare sig i eller utom tjänsten beginges av underlydande, som stode under lians befäl, både kommendörkaptenen ansett sig förplik­tad att förehålla flaggstyrmannen Pettersson ifrågavarande försummelse. På besättningen den 10 november hållit på att samlas för mönstring, var­vid underofficerarna intagit sina platser midskepps å lialvdäck, hade far­tygschefen bland dem varseblivit flaggstyrmannen Pettersson. Kommen­dörkaptenen hade då gått fram till Pettersson och tillsagt honom att söka bättre än dittills sköta sina åligganden, samt meddelat honom att, om så ej bleve fallet, fartygschefen kunde bliva tvungen att tillgripa kraftigare åtgärder. Att händelsen ingalunda väckt sådan pinsam uppmärksamhet, som anmälaren, stödd på ett av bredvid honom stående kamrater avgivet intyg, sökt göra gällande, kunde bestyrkas därav, att såväl sekonden som navigeringsofficeren, vilka båda vid tillfället ifråga uppehållit sig å lialv- däck, ej alls enligt egen utsago lågt märke till händelsen. Kommendör­kaptenen ansåge den av flaggstyrmannen Pettersson gjorda anmälan full­ständigt obefogad och ifrågasatte, huruvida Pettersson genom ingivande av ifrågavarande anmälan ställt sig till efterrättelse föreskrifterna i reg­lementet för marinen del II § 176 mom. 8 b (och § 248 mom. 1 a).

Sedan flaggstyrmannen Pettersson härefter avgivit påminnelser i ären­det, anmodade militieombudsmannen divisionschefen för IV. pansarbåts- divisionen i skrivelse den 12 januari 1923 att genom förhör eller annorledes införskaffa närmare upplysningar rörande förfarandet vid meddelandet av ifrågavarande kritik, ävensom därmed samt med eget yttrande till militieombudsmannen inkomma, därvid divisionschefen tillika borde med­dela, huruvida divisionschefen, i vad sålunda och i övrigt i ärendet före­kommit, på grund av stadgandet i reglementet för marinen del I § 177 mom. 6 c, funnit anledning vidtaga åtgärd i ärendet.

I yttrande den 25 januari 1923, anförde divisionschefen, kommendö­ren Otto Lybeck, efter verkställda utredningar och förhör i ärendet, bland annat följande. Uppbördsstyrmannen å ifrågavarande pansarbåt hade icke — utöver reglementets föreskrifter angående vård av uppbördseffek- ter, i detta fall telefonväxel och telefonapparater —• något uppdrag beträf­fande eller ansvar för telefonförbindelserna i dess helhet eller för telefon- posternas handledande, vilka åligganden i stället vore uppdragna åt divi- sionsstabens (flaggens) signalstyrmän. Uppbördsstyrmannen Pettersson hade sålunda erhållit en tillrättavisning för förment försummande av tjänsteuppdrag, som ej ålegat honom. Fartygschefens missuppfattning be­träffande uppdraget med och ansvaret för telefonförbindelserna förklara­des genom den omständigheten att å andra fartyg, därå fartygschefen tjänstgjort, dessa åligganden varit anförtrodda just åt vederbörande upp- bördsstyrman samt att fartygschefen styrkts i sin tanke, att så även vore fallet för Sverige, genom upplysning från fartygets sekond, kaptenen Tli. Flygare. Efter närmare utredning hade senare framgått, att denne här­vid endast åsyftat uppdrag och ansvar för telefonväxel och telefonappa­

39

rater. Förutom de underofficerare, vilka avgivit intyg i ärendet, kade löjtnanten C. Adlerstråle och fänriken friherre M. von Essen befunnit sig i närheten vid det tillfälle då ifrågavarande tillrättavisning meddelats. Löjtnanten Adlerstråle hade, i ärendet hörd, förklarat, att han, ehuru han ej kunnat urskilja ordalagen, likväl av det hela förstått att uppbördsman- nen erhållit en tillrättavisning. Fänriken friherre von Essen hade intygat, att tillsägelsen avgivits med tämligen låg röst, såsom avsedd att vara rik­tad endast till uppbördsstyrmannen, men att givetvis de underofficerare, som i grupp stodo omkring uppbördsstyrmannen Pettersson, måste hava uppfattat rättelsen. Personligen vore kommendören av den uppfattning att en tillrättavisning eller rättelse — där förhållandena påkallade sådant — borde meddelas med försiktighet och helst utan ovidkommande personers närvaro, särskilt då den rättade vore en mera till åren kommen person, som innehade en jämförelsevis högre tjänstegrad. Det syntes kommendö­ren på den grund hava varit lämpligare, om fartygschefen valt ett annat ögonblick, än då besättningen uppställdes till divisioner (mönstring). Det vore emellertid utrett, att Pettersson erhållit tillrättavisning för förment försummande av tjänsteuppdrag, som ej varit honom ålagda. Det kunde icke anses vara grannlaga att — utan återtagande — giva eu obefogad till­rättavisning, även om det vore förståeligt, hur den tillkommit. Det måste jämväl anses vara för den rättades värdighet och anseende nedsät­tande att mottaga sådan rättelse, då han enligt reglementet därunder måste iakttaga aktningsfull tystnad och ej utan tillåtelse avgiva förkla­ring.

Sedan divisionschefens yttrande inkommit till militieombudsmansexpe- ditionen, utställdes ärendet till påminnelser av flaggstyrmannen Petters­son. Denne anförde därefter i skrivelse den 14 februari 1923, att han anhölle om militieombudsmannens bistånd för att få full upprättelse över den bestraffning han undergått.

tf tf•i* I

I skrivelse till divisionschefen den 16 mars 1923 anförde militieombuds- mannen härefter följande. Av det vid klagoskriften fogade intyg och av vad i övrigt i ärendet förekommit hade synts militieombudsmannen fram­gå, som skulle kommendörkaptenen Eklund gjort sig skyldig till förseelse mot reglementet för marinen del I § 177 mom. 6 c. Vad han härutinnan kunde hava låtit komma sig till last hade militieombudsmannen dock för sin del icke funnit vara av beskaffenhet att böra göras till föremål för domstols bedömande. Som emellertid flaggstyrmannen Pettersson påkal­lat förseelsens beivrande, hade militieombudsmannen ansett sig höra till divisionschefen, som hade bestraffningsrätten över kommendörkaptenen Eklund, överlämna handlingarna i ärendet för den åtgärd, vartill divi-

40

sionschefen kunde finna den sålunda av Pettersson gjorda angivelsen böra. föranleda.

Den 9 april 1923 blev kommendörkaptenen Eklund med anledning av be­rörda anmälan av divisionschefen tillrättavisad med varning jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten.

8. Fängelsestraff, ådömt av civil domstol, verkställt i militärhäkte.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 30 juni 1922 förrät­tad inspektion av Norrlands trängkår iakttogs, att i ett vid officersmässen beläget rum, till vilket dörren var förreglad medelst järnbom och hänglås och vars fönster försetts med galler, löjtnanten vid kåren J. G. T. Unge vid inspektionstillfället undergick honom av civil domstol ådömt fängelsestraff för vållande till annans död (Svea hovrätts utslag den 15 december 1921, som fastställts av Kungl. Maj:t genom utslag den 10 juni 1922).

På grund av anmärkning, som vid tillfället framställdes mot att berörda straff verkställdes på ifrågavarande sätt, gick kårchefen, överstelöjt­nanten K. Erhardt emellertid i författning om att Unge påföljande dag förflyttades till centralfängelset i Härnösand för vidare undergående av fängelsestraffet.

I skrivelse den 9 augusti 1922 anmodades härefter överstelöjtnanten Er­hardt att till militieombudsmannen inkomma med utförlig redogörelse för de omständigheter, under vilka omförmälda straffverkställighet kommit att anordnas på sätt som skett.

I avgivet yttrande anförde överstelöjtnanten Erhardt följande. Kungl. Maj :ts ovannämnda utslag hade med skrivelse från länsstyrelsen i Härnö­sand den 13 juni överlämnats till överstelöjtnanten för verkställighets- åtgärd, och hade länsstyx-elsen begärt att få emotse uppgift om dagen då verkställigheten tagit sin början. Vid beslut om straffets verkställande hade överstelöjtnanten att följa bestämmelserna i 82 § lagen om krigsdomstolar den 23 oktober 1914. Enligt nämnda lagrum skulle krigsdomstols utslag av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet, och då sådant utslag avsåge fängelsestraff ådömt för brott enligt strafflagen för krigs­makten, borde det verkställas i militärhäkte 19 § åberopade lag). I först­nämnda 82 § i lagen om krigsdomstolar stadgades vidare, att vad angå­ende verkställigheten av krigsdomstols utslag vore stadgat gällde ock verkställigheten av annan domstols utslag, där någon, som vore anställd vid krigsmakten och lydde under strafflagen för krigsmakten, ådömts an­svar. I följd härav ansåge överstelöjtnanten, då länsstyrelsen till överste­löjtnanten överlämnat utslaget för befordran till verkställighet, särskilt med hänsyn till formuleringen av länsstyrelsens skrivelse, att straffet

41

borde verkställas i det militärhäkte, över vilket överstelöjtnanten ägde upp­sikt. Hade nämligen så icke varit avsett, både överstelöjtnanten ju skolat till länsstyrelsen översända löjtnanten Unge för intagande i allmän straff- inrättning, och hade länsstyrelsen således utan överstelöjtnantens särskilda uppgift fått kännedom om tiden för straffets verkställande. Överstelöjt­nanten hade för den skull föror dna t, att straffet skulle taga sin början den 21 juni 1922 och avslutas den 21 därpå följande juli samt av­tjänas i kårens militärhäkte, vilket icke vore ett intill officersmässen be­läget rum, utan ett i kanslihusets vindsvåning till officers- och underoffi- cersarrest avsett rum, inrättat på sätt militieombudsmannen uppfattat. Innan överstelöjtnanten befordrat Kungl. Maj:ts utslag till verkställig­het, hade lian påkallat auditören R. Svallingsons biträde, enär tillgång till juridisk insikt varit behövlig vid behandling av frågan. Auditören hade ansett överstelöjtnantens förfarande riktigt.

Den i yttrandet omförmälda skrivelsen från länsstyrelsen i Härnösand var av följande lydelse: »Till chefen för Kungl. Norrlands trängkår. Kungl. Maj:ts bifogade, till länsstyrelsen för verkställighet ankomna ut­slag den 10 innevarande juni, varigenom löjtnanten vid trängkåren Johan Gustaf Thorgny Unge dömts att undergå fängelse i eu månad, får länssty­relsen härvid överlämna för den åtgärd i fråga om verkställigheten, som enligt 82 § lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 okto­ber 1914 på eder ankommer; och torde länsstyrelsen i sinom tid få emotse uppgift om dagen, då verkställigheten tagit sin början. Härnösand i lands­kansli den 13 juni 1922. På länsstyrelsens vägnar: Ragnar Stattin. Al­lan Rietz.»

Sedan militieombudsmannen härefter i skrivelse den 24 augusti 1922 an­modat överstelöjtnanten Erhardt att i ärendet infordra yttrande från auditören Svallingson samt därmed ävensom med det förnyade yttrande för egen del, vartill Svallingsons yttrande kunde föranleda, till militieom­budsmannen inkomma, överlämnade överstelöjtnanten med egen skrivelse den 15 september 1922 yttrande av auditören Svallingson.

Sistnämnda yttrande var så lydande. Efter att hava inhämtat vad che­fen för Norrlands trängkår, överstelöjtnanten K. Erhardt i avgivet yttrande den 21 augusti 1922 anfört, hade auditören i anslutning där­till endast att tillägga, att auditören vid överstelöjtnanten Erhardts för­frågan om auditörens åsikt i saken, på de skäl överstelöjtnanten så väl då anfört, som ock i det avgivna yttrandet åberopat, ansett att hinder icke skulle möta att verkställa det löjtnanten Unge ådörnda fängelsesraffet i trängkårens militärhäkte.

För egen del anförde överstelöjtnanten Erhardt följande. Av hand­lingarna i ärendet bifogad skrivelse från Kungl. Maj:ts befallningsha- vande i Västernorrlands län till chefen för Norrlands trängkår framginge, att Konungens befallningshavande, som för verkställighet mottagit Kungl. Maj:ts utslag, varigenom löjtnanten vid trängen Johan Gustaf Thorgny

42

Unge ådömts fängelse i eu månad, överlämnat samma utslag till överste­löjtnanten för verkställighet och förklarat, att på överstelöjtnanten an- komme att jämlikt 82 § i lagen om krigsdomstolar verkställa detsamma, var­jämte Kungl. Maj:ts befallningshavande ytterligare anmodat överstelöjt­nanten meddela, när verkställigheten tagit sin början. Påtagligare anmodan till överstelöjtnanten att ombesörja verkställigheten av ifrågavarande fängelsestraff torde knappast kunnat lämnas, och ifrågasättas kunde, om överstelöjtnanten kunnat vägra verkställa densamma. Varför detta upp­drag överlämnats till överstelöjtnanten från Kungl. Maj:ts befallningsha­vande, som både den allmänna skyldigheten att verkställa straffen och som själv förut mottagit berörda utslag för verkställighet, hade varit överstelöjtnanten obekant. Den i skrivelsen åberopade 82 § i lagen om krigs­domstolar vore dessutom ej så tydligt formulerad, som önskvärt vore. Där funnes ej uttalat något bestämt hinder för straffets avtjänande i militär­häkte. Sammanställdes samma 82 § med 19 § i strafflagen för krigsmak­ten funne man, att i sista stycket av sistnämnda paragraf stadgades, att fängelsestraff, som blivit krigsman för brott mot allmän lag såsom för- vandlingsstraff ålagt, borde avtjänas i militärhäkte. Den andra meningen i ovan åberopade 82 § vore sålunda alltför allmänt avfattad och borde i samma mening stå angivet, att endast förvandlingsstraff finge av befäl­havare befordras till verkställighet, men ej annat straff efter allmän lag. Då överstelöjtnanten ansett bestämmelserna i saken otydliga, hade han på­kallat auditörens vid kåren biträde vid verkställigheten av straffet. En­ligt vad framginge av auditören Svallingsons yttrande i ärendet, hade han icke funnit hinder föreligga för överstelöjtnanten att ställa sig till efter­rättelse Kungl. Majts befallningshavandes anmodan, och hade överstelöjt­nanten på grund härav ansett sig höra utföra densamma. Såsom av det ovanstående framginge hade verkställigheten av straffet ifråga kommit att av överstelöjtnanten anordnas på av militieombudsmannen anmärkt sätt dels på grund av Konungens befallningshavandes anmodan till över­stelöjtnanten och dels på grund av den otydliga avfattningen för ifråga­varande fall av bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar. På grund härav hemställde slutligen överstelöjtnanten, att militieombudsmannen ville låta bero vid överstelöjtnantens förklaring.

# **

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet av den 9 november 1922 förord­nade militieombudsmannen härefter om åtal mot överstelöjtnanten Er- hardt och auditören Svallingson. I skrivelsen anförde militieombudsman­nen följande.

Jämlikt 2 kap. 5 § allmänna strafflagen skulle den, som hade att undergå fängelse, insättas i allmän straffinrättning. Enligt 19 § strafflagen för krigsmakten borde, därest krigsman skulle undergå fängelse, som blivit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott, för vilket

43

straff vore utsatt i sistnämnda lag, straffet verkställas i militärhäkte, vil­ket jämväl skulle äga tillämpning bl. a. därest officer vid krigsmakten hade att undergå fängelse, som blivit honom för brott mot allmän lag så­som förvandlingsstraff ålagt. Då annat undantag från vad i förstnämnda lagrum stadgats om fängelsestraff icke funnes än det nämnda i 19 § i strafflagen för krigsmakten omförmälda, torde tvekan icke kunna råda därom, att ifrågavarande löjtnanten Unge av allmän domstol enligt all­män lag ådömda fängelsestraff bort verkställas i allmän straffinrättning.

I 82 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes vore visser­ligen föreskrivet, icke blott att krigsdomstols utslag, varigenom någon ådömts ansvar, skulle av vederbörande befälhavare befordras till verk­ställighet, utan även att detta jämväl gällde om annan domstols utslag, varigenom någon, som vore anställd vid krigsmakten, ådömts ansvar. Men i samma lagrum vore även intagen uttrycklig bestämmelse därom, att om befälhavaren vore av särskilt i lag givet stadgande eller eljest för­hindrad att verkställa utslag, detsamma skulle överlämnas till Kungl. Majrts befallningskavande. Som överstelöjtnanten Erhardt, till vilken utslaget angående Unge överlämnats för att befordras till verkställighet, av ovan­nämnda stadganden i allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmak­ten varit förhindrad att verkställa utslaget, hade han följaktligen bort överlämna detsamma till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavandc.

Någon otydlighet i innehållet av här återgivna bestämmelser torde icke, såsom överstelöjtnanten förmenat, vara för handen.

Överstelöjtnanten syntes vilja göra gill]ande, att, sedan Kungl. Maj :ts be­fallningshavande till honom för att befordras till verkställighet överlämnat utslaget ifråga, han icke ägt vägra att verkställa detsamma. Kungl. Maj:ts befallningshavande hade emellertid på grund av 82 § lagen om krigs­domstolar och rättegången därstädes rätteligen överlämnat utslaget till överstelöjtnanten, på vilken det enligt samma lagrum ankommit att pröva, huruvida straffet skolat verkställas i militärhäkte eller ej. Först sedan överstelöjtnanten funnit laga hinder möta för dess verkställande i militär­häkte och på sådan grund överlämnat utslaget till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande, hade denna myndighet haft att taga befattning med verkställigheten (jämför nåd. brevet till Kungl. Maj:ts befallnings­havande i Värmlands län den 29 november 1872).

Av vad sålunda anförts finge anses framgå, att överstelöjtnanten förfa­rit felaktigt, då han förordnat, att det Unge ådömda fängelsestraffet skulle verkställas i den vid kåren befintliga officersarresten. (Jämför N. J. A. 1903 sid. 380.)

I ärendet vore vidare utrett, att överstelöjtnanten Erhardt jämlikt § 19 instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler den 19 juni 1919 påkallat auditören Svallingsons biträde vid behandlingen av frågan om den ifrågakomna straffverkställigheten, och att Svallingson därvid förklarat hinder icke möta för straffets verkställande i kårens officersar-

44

rest. Detta förhållande fritoge uppenbarligen icke överstelöjtnanten, som ensam haft att besluta i saken, från ansvar för det felaktiga beslutet. Däremot syntes auditören Svallingson genom det sätt, varpå han sålunda biträtt överstelöjtnanten i förevarande angelägenhet, jämväl hava gjort sig skyldig till tjänstefel. Då hans biträde påkallats, hade det ålegat honom, därest han ej förut ägt kännedom om de på ifrågavarande spörsmål till­lämpliga lagbestämmelserna, att taga närmare del av dem, därvid han icke kunnat undgå att finna det av överstelöjtnanten ifrågasatta, av audi­tören tillstyrkta förfaringssättet felaktigt.

Det fel, som begåtts med avseende på ifrågavarande straffverkställighet, hade militieombudsmannen, särskilt med hänsyn därtill att ett i militär­häkte verkställt straff i den allmänna uppfattningen framstode såsom vä­sentligt lindrigare än ett straff, som verkställdes i allmän straffanstalt, an­sett icke kunna undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa överstelöjtnanten Karl Erik Erhardt och auditören Ragnar Sval­lingson under åtal inför krigshovrätten för vad de sålunda låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffen­het.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde vid krigshovrätten, meddelade krigshovrätten utslag den 19 februari 1923. I utslaget yttrades följande. Enär Erhardt och Svallingson, den förre så­som kårchef och den senare i egenskap av auditör, förfarit felaktigt i ovan­berörda, av militieombudsmannen anmärkta avseenden, prövade krigshov­rätten rättvist döma dem för det oförstånd i tjänstens utövning de sålunda låtit komma sig till last, Erhardt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmak­ten att undergå disciplinstraff, som med hänsyn till omständigheterna i målet bestämdes till arrest utan bevakning i 2 dagar, och Svallingson jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att bota 50 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

0. Manskaps resa för inställelse vid civil domstol bekostad av enskilda lägerkassans medel. Resan företagen å militärbiljett.

Efter stämning vid Sollefteå tingslags häradsrätt påstod vederbörande allmänne åklagare ansvar å korpralerna Per Olof Andersson, John Ha­rald Jonsson, Karl Herbert Jansson, Karl Edvin Karlsson, Charles Vil­helm Henning Pallin, Karl Johan Eskil Edvardsson och Ernst Axel Gu­stafsson samt volontären Nils Mårten Björnsson, samtliga anställda vid Livgardet till häst, för det de vid niotiden på aftonen fredagen den 4 mars 1921 å allmän plats i Sollefteå till häst farit överdådigt fram, emot annan i vredesmod rest livsfarligt vapen samt samlat sig tillhopa och stört lug­net och allmänna ordningen, utan att på polismans tillsägelse skingra sig,

45

samt å förenämnde Per Olof Andersson särskilt för uppsåtlig misshandel å annan, varav uppstått allvarlig sjukdom.

Med anledning av uppgifter i tvenne tidningar därom, att reseersättning m. m. av statsmedel beståtts ifrågavarande manskap för inställelsen vid häradsrätten i nu nämnda mål, infordrade militieombudsmannen yttrande från sekundchefen för Livgardet till häst.

I skrivelse den 5 augusti 1921 anförde med anledning härav dåvarande sekundchefen, numera inspektören för kavalleriet, generalmajoren greve Reinhold von Rosen följande. Kostnaderna för manskapets inställelse vid häradsrätten hade sekundchefen efter noggrann prövning beslutat avföra å regementets enskilda lägerkassa. Enligt bestämmelserna för de en­skilda lägerkassorna, (kungl. brev den 17 april 1903 — bihang till S. F. S. nr 33/1923) skulle dessa nämligen disponeras för »manskapets nytta och trevnad». Den ifrågavarande åtgärden torde alltså stå i full överensstämmelse med gällande författning. Såsom belysande exem­pel förtjänade nämnas, att då manskapet utförde resor för att närvara vid en i tjänsten avliden kamrats jordfästning i hemorten, kostnaderna härför alltid avfördes å nämnda kassa. Truppbiljett hade för manskapets transport till och från "Sollefteå rekvirerats. Anledningen härtill vore den, att då manskapet ägde åtnjuta förmånen att erhålla truppbiljett vid resa till och från hemorten under tjänstledighet, sekundchefen ansett, att manskapet vid detta tillfälle bort åtnjuta liknande förmån. Skulle ve­derbörande järnvägsmyndiglieter vara av annan åsikt, torde anmärkning av desamma i vanlig ordning utställas. Chefen för Norrlands trängkår hade på grund av från sekundchefen under hand gjord framställning i ärendet vidtagit anordningar för manskapets inkvartering och utspisning vid kårens etablissement i Sollefteå. Uppgift å kostnaderna härför komma i vederbörlig ordning att från Norrlan ds trängkår översändas till sekund - ehefen för likvidering på övligt sätt. Vidare ville sekundchefen fram­hålla, att fast anställt manskap ägde rätt att under viss tjänstledighet åt­njuta portionsgottgörelse. Ägde manskapet åtnjuta gottgörelse för por­tion, så kunde säkerligen intet rimligt skäl anföras mot att manskapet i stället borde få åtnjuta denna gottgörelses motsvarighet in natura, d. v. s. portion, om inkvartering nämligen under tjänstledighet för visst ändamål anordnats inom arméns etablissement. Till slut ville sekundchefen fästa uppmärksamheten vid, att de svåriglietei', i vilka manskapet råkat under dess vistelse i Sollefteå, framkallats i viss mån genom manskapets beord­rande till nämnda ort, samt att de påtalade förhållandena ägt ruin under ifrågavarande kommendering, vilket även noggrant torde framgå av handlingarna i det berörda målet. Av vad som sålunda anförts torde framgå, att sekundchefen även vid handläggandet av det ifrågavarande ärendet sökt tillvarataga honom underlydande personals berättigade in­tressen, så långt gällande författningar och övriga bestämmelser det till- låtit.

46Sedan berörda yttrande inkommit anmodade tjänstförrättande militie-

ombudsmannen arméförvaltningen genom skrivelse den 10 september 1921 att avgiva utlåtande i ärendet.

Den 26 oktober 1921 avgav arméförvaltningens intendents- och civila departement det begärda utlåtandet och anförde däri följande. Då före­varande manskap under ifrågavarande tid måste anses hava åtnjutit per­mission, hade de författningsenligt icke rätt bekomma några naturaför­måner, vare sig i form av portion eller inkvartering. Däremot hade de jämlikt § 4 i gällande fredsförplägnadsreglemente varit berättigade till kontant portionsgottgörelse. Det syntes emellertid departementen, att, då det i föreliggande fall vore att befara, att den starka animositet, som i Sollefteå givetvis förefunnits mot ifrågavarande personal, på ett eller an­nat sätt skulle kunna tänkas få utlopp vid personalens inställelse å berörda plats, det med hänsyn härtill måste ur disciplinär synpunkt få anses, lämpligt, att personalen under vistelsen å sistnämnda ort förlagts till mili­tärt etablissement och därstädes utspisats. Med hänsyn härtill syntes de­partementen, att portion bort kunna tillhandahållas manskapet i stället för kontant portionsgottgörelse ävensom att inkvartering bort kunna ske på kronans bekostnad. De härav uppkommande kostnaderna syntes där­för böra bestridas av ordinarie anslagsmedel och icke av enskilda läger­kassans medel. Vidkommande kostnaderna för manskapets resor ansåge departementen, att, även om principiellt hinder icke mötte för bestridande i visst fall av manskapets resor med enskilda lägerkassans medel, dylikt bestridande uppenbarligen icke borde ske i händelse det kunde fastslås, att resorna föranletts av utav manskapet ifråga begångna brottsliga handlingar.

Vid departementens berörda yttrande hade fogats ett av chefen för IV- arméfördelningen den 7 oktober 1922 till civila departementet avgivet ytt­rande, däri arméfördelningschefen anförde följande. Utöver vad sekund­chefen anfört, ville arméfördelningschefen först framhålla, att enskilda lägerkassan ingalunda vore statsmedel utan snarare manskapets kassa, som enligt regementschefs bestämmande vore avsedd till manskapets nytta och trevnad. Att sekundchefen låtit enskilda lägerkassan vidkännas kost­naderna för manskapets resor till och från Sollefteå samt manskapets för­läggning och utspisning vid Norrlands trängkår, syntes arméfördelnings­chefen ej stå i strid med författningarna angående enskilda lägerkassans användning. Beträffande användning av truppbiljett för ifrågavarande resor, syntes det arméfördelningschefen hava varit lämpligare, att man­skapet rest på vanlig tredje klass biljett, vars kostnad gäldats av enskilda lägerkassan, men då, enligt vad arméfördelningschefen inhämtat, å rekvi­sitionen av truppbiljett anledningen till resan funnits angiven, hade ju vederbörande järnvägsmyndighet möjlighet till anmärkning, om den­samma skulle finna anledning därtill.

Sedan berörda utlåtande och yttrande inkommit, anmodade militieom-

47

budsmannen sekundchefen att avgiva förnyat yttrande i ärendet, med an­ledning varav denne i skrivelse den 23 december 1921 anförde följande. Med chefens för IV. arméfördelningen yttrande ville sekundchefen helt in­stämma, med reservation dock för uttalandet om användningen av trupp­biljett för det ifrågavarande manskapets resor från och till tingen, och ville sekundchefen i denna del åberopa, vad han härom anfört i sitt ytt­rande den 5 augusti 1921, därvid vidhållande sin förut i frågan intagna ståndpunkt. Även arméförvaltningens intendents- och civila departe­ments avgivna yttrande stödde sekundchefen beträffande hans åtgöranden för att tillvarataga honom underställd personals berättigade intressen och skydda den från vidare trakasserier av fientligt sinnade och bolsjevikiskt uppagiterade element bland befolkningen inom den ort, där de påtalade oordningarna ägt rum. Beträffande vad departementen framhållit an­gående sekundchefens rätt att anlita enskilda lägerkassans medel för manskapets nytta, med betonande av att detta icke borde ske, i händelse det kunde fastslås, att de ifrågavarande resorna föranletts av utav man­skapet ifråga begångna brottsliga handlingar, ville sekundchefen göra föl­jande tillägg till vad han i ärendet förut yttrat,

att vid tidpunkten för fattandet av sekundchefens beslut i frågan det icke kunde på något sätt fastställas, huruvida manskapet ifråga gjort sig skyldigt till brottslig handling,

att nu, sedan hela målet genom den förebragta utredningen och dom­stolsförhandlingarna blivit i väsentlig mån klarlagt, sekundchefen icke funne anledning att ändra sin förut fattade ståndpunkt vid bedömandet av vad som lagts meromnämnda manskap'till last,

att enligt sekundchefens mening manskapet, som av sitt befäl allt för mycket överlämnats åt sig själva i en svår och för självbehärskningen ytterst krävande belägenhet, visserligen gjort sig skyldigt till vissa obe­tänksamheter stridande mot gällande bestämmelser, samt att en man, hårt ansatt från två håll av sina förföljare, förlorat besinningen och värjt sig mot övermakten med kniv, men att detta, om än i varje fall beklagligt, icke kunde betecknas såsom i djupare mening brottsligt, samt

att sålunda enligt sekundchefens förmenande icke någon orsak förelåge för ändring av hans uppfattning om det berättigade i att, på sätt som skett, bestrida vissa omkostnader för manskapet ifråga med medel ur en­skilda lägerkassan. Till slut ville sekundchefen ånyo framhålla, att det syntes vara av största vikt, att man vid bedömande av hela denna fråga och det inblandade manskapets skuld, städse hölle den omständigheten för ögonen, att manskapet befunnit sig i Sollefteå på grund av genom högre myndigheter anbefalld tjänstgöring därstädes, samt att manskapet icke självt givit anledning till den animositet, som från vissa element bland ortsbefolkningen kommit att riktas mot denna personal i densammas egen­skap av militärpersoner. I hela denna angelägenhet hade sekundchefen

48

strävat efter att med de medel, som lagligen stätt till buds, skydda under­lydande från följderna av en mot dem riktad oförtjänt förföljelse.

Den 6 juni 1922 inkom från generalmajoren greve von Rosen en skrivelse, däri generalmajoren anförde, att då det rent formellt sett torde kunna göras anmärkning därpå, att manskapet ifråga fått begagna sig av trupp­biljett, generalmajoren komme att till järnvägsstyrelsens kassa låta ^re­versera prisskillnaden mellan vanlig personbiljett och stadgad avgift för militärtransport.

Sedan sistnämnda skrivelse inkommit avlät militieombudsmannen den 10 juni 1922 en skrivelse till greve von Rosen, däri militieombudsmannen ■anhöll om upplysning, om ocli i vad mån enskilda lägerkassan vid Livgar­det till häst erhållit gottgörelse för det belopp, som från nämnda kassa ut­betalts till ifrågavarande manskaps resor.

Den 12 augusti 1922 meddelade generalmajoren såsom svar härå, att Livgardets till häst enskilda lägerkassa icke erhållit någon gottgörelse för det belopp, som från nämnda kassa utbetalts till resor för manskapets in­ställelse vid Sollefteå tingslags häradsrätt, enär dessa utgifter enligt armé- lordelningschefens och sekundchefens samstämmande åsikt icke stode i strid med bestämmelserna för enskilda lägerkassans användning.

I skrivelse den 28 november 1922 lämnade militieombudsmannen seder­mera regementsintendenten vid Livgardet till häst, kaptenen Erik Holm­quist, vilken kontrasignera! sekundchefens ovanberörda skrivelse den 23 december 1921, tillfälle att före den 7 december 1922 till militie­ombudsmannen inkomma med yttrande innefattande uppgift, huruvida han vid föredragning av ifrågavarande ärende haft avvikande mening, samt huruvida han instämt i det nämnda av honom kontrasignerade ytt­randet.

I skrivelse den 29 november 1922 meddelade kaptenen Holmquist, att han icke reserverat sig mot sekundchefens ifrågavarande beslut.

Slutligen inhämtade militieombudsmannen hos järnvägsstyrelsen att ovannämnda prisskillnadsbelopp, enligt vad i saken företagen undersök­ning kunnat giva vid handen, ännu den 25 oktober 1922 icke inbetalts till Statens järnvägar.

* #

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 30 november 1922 förordnade militieombudsmannen om åtal mot generalmajoren greve von Rosen och regementsintendenten, kaptenen Holmquist. I särskild instruktion för åta­lets utförande yttrade militieombudsmannen följande.

I ärendet vore utrett, att Livgardet till häst tillhörande fast anställt manskap, som mottagit stämning till lagtima vårtinget med Sollefteå tingslags häradsrätt i Sollefteå den 6 juni 1921 med yrkande om ansvar å en var av dem för överdådig framfart, resande av livsfarligt vapen och

19

brott mot offentlig' myndighet samt å en av dem för uppsåtlig misshandel å annan, varav uppstått allvarlig sjukdom, för inställelse till Sollef­teå och återfärden därifrån färdats å militärbiljett, varå rekvisition ut­ställts av regementsexpeditionen vid Livgardet till häst, att sagda man­skap, under vistelse i Sollefteå för ovan angiven rättegång, på kronans be­kostnad beretts inkvartering och förplägnad i Norrlands trängkårs ka­sern, samt att kostnaderna för manskapets inställelse vid häradsrätten be­stritts av regementets enskilda lägerkassa.

Vad beträffade villkoren för åtnjutande av militärbiljett under tjänst- ledighetsresa återfunnes bestämmelserna härom i § 3 i militärtaxan den 17 februari 1911, däri stadgades bl. a., att manskap ägde att under erhål­len tjänstledighet mot en viss lägre avgift färdas å statens järnvägar till hemorten och åter till tjänstgöringsorten. Enligt samma författningsrum skulle, beträffande fast anställt manskap, med hemort förstås den ort, där de voro mantalsskrivna, innan de vunno fast anställning vid krigsmakten, eller där de hade sitt hem. Motsvarande bestämmelser återfunnes jämväl i § 32 i reglementet för militärtransporter på järnväg den 11 augusti 1911. Av den i målet förebragta polisutredningen framginge, att ingen av de fär­dande haft Sollefteå till hemort eller där haft sitt hem, vadan de sålunda icke ägt rätt att för ifrågavarande tjänstledighetsresa begagna sig av mi­litärbiljett. Till stöd för sin åtgärd att i förevarande fall låta utfärda rekvisition å militärbiljett hade greve von Rosen allenast anfört, att han ansett, att manskapet vid ifrågavarande tillfälle bort åtnjuta liknande för­mån som vid tjänstledighetsresa till och från hemorten. Militieombuds- m an nen ansåge följaktligen, att greve von Rosen genom sin åtgärd att rekvirera militärbiljett till manskapet för ifrågavarande resor gjort sig skyldig till tjänstefel. Greve von Rosen hade visserligen i sin ovannämnda skrivelse den 6 juni 1922 medgivit riktigheten av ifrågavarande anmärk­ning och förklarat sig komma till järnvägsstyrelsens kassa låta ^rever­sera (givetvis av egna medel) prisskillnaden emellan vanlig personbiljett och stadgad avgift för militärtransport, men, enligt vad militieombuds- rnannen hos järnvägsstyrelsen inhämtat, hade prisskillnadsbeloppet icke kommit styrelsen tillhanda.

Vad anginge åtgärden att bereda manskapet inkvartering och portion på kronans bekostnad i militärt etablissement under vistelsen i Sollefteå syntes det militieombudsmannen, med hänsyn till vad arméförvaltningens intendents- och civila departement härutinnan andragit, lämpligt att låta vid det skedda bero.

Vad slutligen beträffade den vidtagna åtgärden att bestrida kostnaden för manskapets resor av regementets enskilda lägerkassa kunde militieom­budsmannen icke åtnöjas med greve von Rosens förklaring i denna del.

Bestämmelserna om användandet och redovisningen av truppförbandensMHitieombudsmannens ämbetsberiittelsc. 4

50

enskilda lägerkassor återfunnes i kungl. brevet den 17 april 1903 (bill. S. P. S. nr 33/1903), varest i fråga om användningen föreskreves, att enskilda lä­gerkassan uteslutande vore avsedd att bereda nytta och trevnad för man­skapet.

I likhet med arméförvaltningens intendents- och civila departement an- såge militieombudsmannen det vara uppenbart, att berörde bestämmelse under inga omständigheter kunde så tolkas, att enskilda lägerkassan kunde belastas med kostnaden för resor för domstolsinställelser, som föranletts av brottsliga handlingar, som utav manskapet begåtts.

Emot greve von Kosens invändning, att vid den tidpunkt, då han fattat sitt beslut i frågan, det icke kunde fastslås, att manskapet ifråga gjort sig skyldigt till brottslig handling, ville militieombudsmannen såsom sin åsikt framhålla, att även om det för greve von Rosen vid beslutets fattande stått klart, att manskapet icke begått den förbrytelse varför åtal väckts, han likväl icke varit berättigad att utanordna medlen ur enskilda lägerkassan.

Genom sitt beslut att ifrågavarande kostnader skulle bestridas av en­skilda lägerkassans medel ansåge militieombudsmannen greve von Rosen hava gjort sig skyldig till tjänstefel. För beslutet vore emellertid dåva­rande sekundchefen icke ensam ansvarig. Enligt § 6 mom. I i förord­ningen angående förvaltningens vid armén allmänna ändamål och orga­nisation den 11 oktober 1907 vore regementschefen och föredraganden ge­mensamt ansvariga för beslut i förvaltningsärende, därest icke föredragan­den emot beslutet skriftligen anfört sin avvikande mening. Såsom fram- ginge av regementsbefälhavarens skrivelse till militieombudsmannen den 29 juni 1921 hade ifrågavarande beslut fattats efter föredragning av rege- mentsintendenten vid regementet, vilken befattning innehades av kaptenen vid intendenturkåren Erik Holmquist. Denne, som kontrasignerat såväl sistnämnda skrivelse som sekundchefens yttrande i ärendet den 23 decem­ber 1921, hade i yttrande den 29 november 1922 uppgivit, att han vid före­dragning av ifrågavarande ärende icke haft avvikande mening. Kaptenen Holmquist vore därför jämte greve Aron Rosen ansvarig för ifrågavarande beslut.

Med anledning av vad sålunda anförts och då generalmajoren greve von Rosen och kaptenen Holmquist icke, oaktat tillfälle därtill givits, gottgjort kronan och enskilda lägerkassan deras ovannämnda utgifter, uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande åklagare att i laga ordning ställa dem, generalmajoren greve Reinhold Gustaf Edward Moore von Rosen och kaptenen Erik Gustaf Otto Holmquist under åtal inför behörig domstol för de tjänstefel, de på sätt ovan anförts begått. Åklagaren borde därvid på­stå ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika bereda arméförvaltningen och järnvägsstyrelsen tillfälle att å kronans vägnar ut­föra ersättningstalan, vilken åklagaren i mån av befogenhet borde under­stödja.

51

Efter det åtalsinstruktionen expedierats inkom den 13 december 1922 till militieombndsmannen meddelande från järnvägsstyrelsen, att kassaför­valtningen vid Livgardet till häst den 9 och 12 december 1922 till statens järnvägar inbetalt prisskillnaden mellan vanliga personbiljetter och mili­tärbiljett för nu ifrågavarande militärpersonals resa Stockholm C—Sol­lefteå och åter.

överkrigsfiskalsäm betet ställde generalmajoren greve von Rosen och regementsintendenten kaptenen Holmquist under åtal inför sär­skilda krigsrätten i Stockholm. Krigsrätten meddelade utslag i målet den 21 augusti 1923. I utslaget yttrades följande. I målet vore upplyst att — sedan vederbörande allmänna åklagare till Sollefteå tingslags häradsrätt den 6 juni 1921 instämt sju korpraler och en menig av det vid Livgardet till häst fast anställda manskapet med påstående om ansvar å dem för att de skulle den 4 mars 1921 å allmän plats i Sollefteå gjort sig skyldiga till överdådig framfart, resande av livsfarligt vapen, brott mot offentlig myn­dighet samt å en av dem därjämte för uppsåtlig misshandel —- nämnda manskap företagit resan å järnväg från Stockholm till Sollefteå för in­ställelse inför häradsrätten förstnämnda dag och återresan till Stockholm å militärbiljett, som dåvarande sekundchefen för Livgardet till häst, nu­varande inspektören för kavalleriet, generalmajoren greve Reinhold Gustaf Edward Moore von Rosen låtit rekvirera; att en underofficer och två av det fast anställda manskapet vid nämnda regemente, vilka i oktober 1921 på begäran av de tilltalade hörts såsom vittnen i omförmälda mål, färdats från Stockholm till Sollefteå och åter å militärbiljett, som rekvirerats på föranstaltande av greve von Rosen i hans egenskap av sekundchef för re­gementet; att greve von Rosen uti sin nämnda egenskap på föredragning av regementsintendenten vid sagda regemente, kaptenen vid intendentur- kåren Erik Gustaf Otto Holmquist, vilken därvid icke anmält avvikande mening, beslutat, att kostnaderna för berörda resor, uppgående till samman­lagt 614 kronor 90 öre, skulle bestridas av regementets enskilda lägerkassa; samt att Sollefteå tingslags häradsrätt genom utslag den 10 april 1922, vil­ket vunnit laga kraft, dömt en av de tilltalade uti ovanberörda mål dels för uppsåtlig misshandel villkorligt att undergå fängelse två månader dels ock för överdådig framfart att höta 50 kronor ävensom fem av de öv­riga tilltalade för överdådig framfart att höta var och en 50 kronor. Och enär upplyst vore, att greve von Rosen i december 1922 till Statens järn­vägar inbetalat prisskillnaden mellan enskild biljett och militärbiljett för de vid regementet anställda personer, vilka sålunda färdats till och från Sollefteå, samt anledning till åtal för rekvisitionerna av ifrågavarande militärhiljetter, enligt vad av målet framginge, ansetts kunna bortfalla, därest sådan återbetalning skett före anhängiggörandet av förevarande mål, ty och som vid nu angivna förhållanden det felaktiga förfarande, var­till greve von Rosen genom berörda rekvisition gjort sig skyldig, icke skä­

52

ligen borde till ansvar för honom föranleda; alltså och då greve von Kosen och Holmquist, vilken senare jämte greve von Rosen vore ansvarig för be­slutet att låta med enskilda lägerkassans medel bestrida kostnaderna för ovannämnda personals vid regementet resor till och från Sollefteå, icke genom berörda beslut kunde med hänsyn till förhandenvarande omstän­digheter anses hava förfarit i strid mot det ändamål, för vilket kassan en­ligt gällande föreskrifter avsetts, samt greve von Rosen och Holmquist vid sådant förhållande icke genom sitt omförmälda förfarande gjort sig skyl­diga till tjänstefel, funne särskilda krigsrätten den i målet mot greve von Rosen och Holmquist förda talan icke kunna bifallas.1

I skrivelse den 5 september 1923 uppdrog härefter militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet att över utslaget anföra besvär hos krigshov- rätten och därvid yrka bifall till den av åklagaren vid krigsrätten förda talan. Till utveckling av besvären anmodades överkrigsfiskalsämbetet anföra följande.

Vad först anginge frågan, huruvida de i målet ifrågakomna utgif­ter fått bestridas av enskilda lägerkassan eller ej, hade svarandena invänt, dels att kassans tillgångar icke vore statsmedel, dels att tjänstefel icke kunde föreligga, då förvaltningen avsåge enskilda medel, dels att armé- fördelningschefen skulle hava godkänt åtgärden ifråga och dels att denna i allt fall stått i överensstämmelse med de rörande kassans användning meddelade föreskrifter.

Beträffande förstnämnda invändning torde det för bedömande av sva­randenas ansvar i denna del av målet vara helt likgiltigt om enskilda lä­gerkassans medel vore att anse såsom statsmedel eller tillhörde en huvud­sakligen med statsmedel bildad, med stiftelse närmast jämförlig insti­tution. Förvaltningen av kassan hade av Kungl. Maj:t genom 1903 års kungörelse ålagts vederbörande truppförbands förvaltning, regementschef och regementsintendent, såsom ett deras tjänsteåliggande, därvid jämväl meddelats närmare föreskrifter om det sätt, varpå nämnde ämbetsmän hade att fullgöra detta sitt åliggande. Den väsentligaste föreskriften vore

1 Vid överläggning till förestående’ ntslag, som innefattade generallöjtnanten F. Fröliehs och översten P. A. L. R. Hammarskiölds sammanstämmande mening, yttrade t. f. krigsdomaren Edv. Ploman och t. f. auditören 15. Meyer beträffande åtalet mot greve von Rosen för åtgärder att rekvirera i målet ifrågakomma militärbiljetter följande: “Enär det icke ens påståtts, att någon av de vid regementet anställda personer, vilka på sätt i utslaget nämnts färdats å militärbiljett till och från Sollefteå, före sin anställning vid Livgardet till bäst varit mantals­skriven i Sollefteå eller vid tiden för resorna där haft sitt hem, vid vilket förhållande de icke varit berättigade att för ifrågavarande resor begagna sig av militärbiljett, samt greve von Rosen förty genom att låta rekvirera ifrågavarande militärbiljetter förfarit i strid mot bestämmelserna i militärtaxan den 17 februari 1911 och reglementet för militärtransporter på järnväg den 11 augusti 1911, och greve von Rosen därigenom visat oförstånd i sin tjänst såsom sekundchef för Livgardet till häst, pröva vi jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma greve von Rosen för oförstånd i tjänsten att undergå arrest utan bevakning i två dagar“.

53

härvid uppenbarligen den, som angåve de fall, dä kassans tillgångar finge disponeras, d. v. s. föreskriften att kassan skulle användas för att bereda nytta och trevnad för manskapet. Därest denna bestämmelse åsidosattes och kassan av regementschefen och regementsintendenten användes för annat än sålunda angivet ändamål, torde de utan tvivel därigenom hava gjort sig skyldiga till tjänstefel i sina nämnda egenskaper.

Liksom eljest då tjänstefel begåtts, torde den omständigheten, att över­ordnad myndighet eller den myndighet, på vilken det enligt gällande före­skrifter närmast ankomme att övervaka att underordnad myndighet rätt fullgjorde sina tjänsteplikter, icke funnit anledning att mot ifrågakom- men tjänsteåtgärd framställa anmärkning, ej vara av beskaffenhet att be­taga åtgärden ifråga dess karaktär av tjänstefel, där omständigheterna i övrigt gåve den sådan karaktär. Då därför i förevarande fall arméfördel- ningschefen, som haft att granska regementschefens förvaltning av en skilda lägerkassan, för sin del icke framställt anmärkning mot det sätt, varpå regementsförvaltningen vid Livgardet till häst använt lägerkassans medel, torde detta på intet vis kunna inverka på bedömande av frågan, huruvida regementschefens och regementsintendentens åtgörande i nämnda hänseende kunde läggas dem till last såsom tjänstefel eller icke.

Det torde däremot i detta sammanhang höra framhållas, att det rätte­ligen bort ankomma på arméfördelningschefen, därest militieombudsman- nens uppfattning om lägerkassans användande i förevarande fall vore riktig, att framställa anmärkning mot den vidtagna åtgärden, och att följ­aktligen arméfördelningschefen, då han underlåtit detta, därigenom själv skulle hava gjort sig skyldig till tjänstefel. Vid sådant förhållande torde det av arméfördelningschefen gjorda uttalandet i målet sakna värde till ledning för bedömandet av den påtalade åtgärdens riktighet.

På sätt förut i målet påståtts, syntes det militieombudsmannen uppen­bart, att den användning av enskilda lägerkassan, som i förevarande fall förekommit, stode i strid med det ändamål, vartill kassan enligt gällande bestämmelser kunnat få användas. Enskilda lägerkassornas tillgångar utgjordes visserligen i undantagsfall och till eu ringa del av frivilliga sammanskott från officerskåren eller andra rent enskilda bidrag, vilka emellertid tillförts kassan i ändamål att möjliggöra marketenterirörelse, hållandet av föreläsningar, anordnandet av festligheter o. s. v., allt till nytta eller trevnad för manskapet i gemen vid truppförbandet. Till ojäm­förligt största delen utgjordes emellertid lägerkassornas tillgångar av nettovinsten från marketenterirörelsen och inkomsten av försålt matavfall. Den förra tillgången vore grundad på en rörelse, som bedreves i kronans lokaler, vilka för ändamålet kostnadsfritt tillhandahölles, och under led­ning av regementschefen och regementsintendenten, som fått sig denna ledning anförtrodd som tjänsteuppdrag; och den nettovinst, som tillfördes enskilda lägerkassan från marketenterirörelsen, utgjordes av överbetal­ning, som manskapet i dess helhet fått erlägga för i marketenteriet be­

54

komna varor. Den senare tillgången härflöte av besparingar, som upp- stode vid manskapets utspisning. Frånsett därför att det torde ligga i sa­kens natur, att en kassa, som av Kungl. Maj:t anlörtrotts chefen för ett truppförband att användas till manskapets nytta och trevnad, vore avsedd icke att bereda särskilda individer inom truppförbandet extra förmåner utan att bereda manskapet i gemen vid truppförbandet nytta eller trevnad, framginge denna begränsning av kassans användning otvetydigt därav, att dess väsentligaste tillgångar härflöte från bidrag eller besparingar, som manskapet i dess helhet lämnat, eller, i de ovan angivna undantags­fallen, av medel, som tillskjutits för truppförbandets gemensamma räk­ning.

Vid bedömande av frågan, huruvida ändamålet med viss utgift vore att hänföra till manskapets gemensamma nytta eller trevnad, syntes det av­görande böra vara, huruvida en var av manskapet ägde lika rätt att komma i åtnjutande av den ifrågakomna förmånen eller icke. Föredrag, gemensamma fester, dagrummens prydande och dylikt vore exempel på de vanligast förekommande ändamålen med utgifter för de enskilda läger- kassorna. Något hinder att, därest medlen därtill försloge, anordna fri tandvård för manskapet, extra förmåner för sjuka eller dylikt, eller att bereda tillfälle till idrott eller uppmuntra tävlan o. s. v., torde ej heller följa av den angivna bestämningen av enskilda lägerkassornas ändamål, så länge den ifrågakommande förmånen gåves efter regler, som tillgodo- såge manskapet lika.

Ytterligare eu begränsning torde emellertid sakens natur föranleda. Den nytta eller trevnad, som bereddes manskapet, skulle uppenbarligen stå i samband med personalens egenskap av att tillhöra och tjänstgöra vid truppförbandet. Det vore följaktligen i och för tjänsten vid truppförban­det och vistelsen därstädes, men icke för personalen i dess egenskap av samhällsmedborgare, som nytta och trevnad med kassans medel skulle be­redas.

Från ingendera av de ovan angivna synpunkterna torde den användning av enskild lägerkassas medel, varom här vore fråga, kunna försvaras. Manskapet i gemen torde icke kunna antagas komma att begå något brott. En var av dem torde äga rätt att fordra att man utginge ifrån, att han i det hänseendet vore oförvitlig, och det kunde följaktligen aldrig komma att anses såsom till manskapets gemensamma nytta att de, som gjorde sig skyldiga till brottslig handling, bereddes förmåner ur den för manskapet gemensamma kassan. I varje fall vore det uppenbart, att manskapet vid sin tjänstgöring vid truppförbandet icke droge nytta eller trevnad därav att den, som begått brott — vilket i förevarande fall icke ens varit att hän­föra till brott i tjänsten — bereddes särskilda förmåner utöver dem, som fillkomme brottslingar i allmänhet.

Skulle den av svarandena hävdade uppfattningen vara riktig, så skulle de enskilda lägerkassorna med samma skäl kunna användas för att betala

55

skadestånd eller böter, som blivit någon av manskapet ålagda, och med de av svarandena till stöd för deras uppfattning bland andra åberopade skäl skulle till stöd för en dylik åtgärd kunna av regementschefen åberopas, att han för sin del med hänsyn till omständigheterna i målet ansåge böterna resp. skadeståndet orättfärdigt betungande för den dömde.

Riktigheten av de synpunkter, som här ovan framhållits, torde bekräf­tas av den av överkrigsfiskalsämbetet i målet förebragta historiska utred­ning. Den bekräftades emellertid jämväl av den erfarenhet militieom- budsmannen vunnit under de av militieombudsmannen under fem år före­tagna tjänsteresor, vid vilka militieombudsmannen ägnat förvaltningen av enskilda lägerkassorna särskild uppmärksamhet, utan att därvid hava annat än vid enstaka tillfällen, då rättelse omedelbart vidtagits, iakttagit en användning av enskilda lägerkassorna, som stode i strid med nämnda synpunkter. Svarandena hade sålunda enligt militieombudsmannens för­menande i förevarande fall handlat i strid icke blott med gällande bestäm­melser utan ock med den gängse tillämpningen av dessa. I motsats till svarandena kunde militieombudsmannen därför icke finna någon som helst fara föreligga för att de enskilda lägerkassornas ändamål skulle komma att förfelas, därest icke vederbörande regementschef skulle äga be­fogenhet att använda lägerkassorna för vad ändamål han ville eller för ändamål av nu ifrågavarande slag.

Vad härefter anginge frågan om rekvisition av militär biljett torde höra framhållas, att, sedan militieombudsmannen under våren 1922 berett gene­ralmajoren von Rosen tillfälle att återbära ej mindre till enskilda läger­kassan vad den utgivit än även till järnvägsstyrelsen prisskillnaden mel­lan militär och vanlig biljett, generalmajoren avsevärd tid därefter, i sin skrivelse av den 6 juni 1922 meddelat, att han skulle hava för avsikt att återbära sistnämnda belopp, men att generalmajoren, som varken då eller sedermera under rättegångens lopp medgivit, att han genom rekvisitionen ifråga förfarit felaktigt, och gjort gällande, att han icke vore skyldig åter­bära beloppet förrän järnvägsstyrelsen framställt krav därå, först i de­cember månad 1922, sedan militieombudsmannen förgäves under nära sex månader avvaktat inbetalningen ifråga, och först sedan till generalma­jorens kännedom kommit, att militieombudsmannen åt överkrigsfiskals­ämbetet uppdragit att ställa honom under åtal såsom för tjänstefel för åt­gärden ifråga, inbetalat beloppet. Vid nu anförda förhållanden hade mili tieombudsmannen ansett sig sakna anledning att låta vid betalningen bero och kunde ej finna det slut vartill krigsrätten genom sitt utslag i denna del kommit på det av krigsrätten åberopade skäl lagligen grundat.

De besvär, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anfört, äro ännu på krigshovrättens prövning beroende.

56

10. Misshandel av underlydande.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde predikantenC. E. Rosén i Skövde i huvudsak följande.

En rekryt, nr 42 Jonson, vid Svea livgardes 12. kompani hade enligt upp­gift blivit upprepade gånger misshandlad av en korpral Jonasson vid samma kompani. Sålunda hade Jonasson upprepade gånger slagit Jons­son i ansiktet så att blodvite uppstått. Då rekryten Jonsson anmält detta förhållande för kompanichefen, skulle denne hava svarat: »En örfil tålni väl». Senast hade korpralen Jonasson tilldelat Jonsson ett slag med gevärskolven å knäet, så att han under åtta dagars tid måst vårdas på regementets sjukavdelning. Vid rekrytens anmälan för kompanichefen angående slaget på knäet skulle kaptenen hava förklarat, »att det väl inte var så farligt». Det hade dock varit så pass farligt, att Jonsson måste in­taga sjuksängen över en veckas tid. Kompaniadjutanten vid 12. kompaniet hade förbjudit rekryten Jonsson att gå och »tala om sådana här förhål­landen ute på stan». För Roséns sagesman hade rekryten sagt, att han på inga villkor ville medgiva, att saken beivrades, detta naturligtvis av fruktan för repressalier. Då denna anmälan således icke utginge från Jonsson själv, kunde den måhända icke föranleda någon militieombuds­mannens åtgärd. Rosén hade dock velat göra vad han kunnat för att re­kryten i fråga om möjligt måtte vinna skydd. Rosén ansåge rekrytens och sagesmannens, som hette Joel Joelins, sanningsenlighet höjd över varje tvivel.

I skrivelse den 5 februari 1928 anmodade militieombudsmannen sekund chefen för Svea livgarde att, efter vid förhör verkställd utredning i ären­det, så snart ske kunde till militieombudsmannen inkomma med yttrande i anledning av Roséns klagoskrift.

I skrivelse den 10 februari 1923 meddelade sekundchefen, översten E. Silfverswärd, att han efter vid förhör verkställd utredning i ärendet hänskjutit målet till regementskrigsrätten vid Svea livgarde.

På det åtal, som krigsfiskalen J. G. Johnsson med anledning härav an­ställde mot korpralen Jonasson, meddelade regementskrigsrätten utslag den 13 mars 1923. I utslaget yttrades följande. Enär tilltalade korpralen Jonasson icke, mot sitt nekande, blivit i målet lagligen övertygad att hava vid tillfällen under sistlidne januari, då han varit sysselsatt med att i tjänsten undervisa volontären vid samma kompani nr 42 Folke Ferdinand Jonsson, tilldelat denne örfilar eller eljest förgripit sig å Jonsson på så­dant sätt, att Jonasson kunde anses hava gjort våld eller annan misshan­del å Jonsson, men Jonasson erkänt, att han vid dylika tillfällen under berörda tid för att rätta på Jonssons hållning av huvudet fattat honom vid örat och med avigsidan av handen vidrört Jonssons kind, samt dess­

utom finge anses upplyst, att, då Jonasson den IT sistlidne januari övat Jonsson i skjutställningar ock denne på kommandot: »på knä färdiga till eld», fallit ner på sitt högra knä, Jonasson med anledning därav, att Jons­son trots upprepade tillsägelser icke fört ut sitt vänstra knä så långt åt vänster som det reglementsenligt korde hållas, i syfte att i sådant avse­ende rätta Jonsson, fört sitt gevär mot Jonssons vänstra knä och med ge­värskolven tryckt detsamma åt sidan med påföljd, att Jonsson därigenom ådragit sig eu utgjutning i knäet, alltså hleve åklagarens i målet förda ta­lan om ansvar å Jonasson för misshandel å underordnad krigsman i och för hans tjänst av krigsrätten ogillat, men prövade krigsrätten, i förmågo av 130 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Jonasson för vårdslös­het och oförsiktighet i fullgörande av tjänsteplikter att undergå 10 dagars vaktarrest1.

Över krigsrättens utslag anförde krigsfiskalen Johnsson, efter anmodan av militieombudsmannen, besvär. På dessa besvär meddelade krigsliov- rätten utslag den 28 maj 1923. I utslaget yttrades följande. Enär i må­let vore ådagalagt, dels att Jonasson vid tillfällen under tiden den 2—den 17 januari 1923, då han haft övning med Jonsson, med handen slagit till Jonsson å kinden samt fattat honom i örat, dels ock att Jonasson berörda den 17 januari likaledes under pågående övning med gevärskolven tilldelat Jonsson en stöt å vänstra knäet, med den påföljd att i detsamma uppstått en utgjutning, för vilken Jonsson varit sjukskriven under tillhopa 8 dagar, förty och då Jonasson härigenom gjort sig skyldig till misshandel å un­derordnad krigsman i dennes tjänst, prövade krigsliovrätten lagligt att, med ändring av krigsrättens utslag, jämlikt 90 § strafflagen för krigsmak­

1 Från förestående utslag, som innefattade krigsdomaren Afzelius’, kaptenen Thams och fanjunkaren Lindhs sammanstämmande mening, var auditören Grape av skiljaktig mening och yttrade:

“Enär genom vad korpralen vid Svea livgarde n:r 22/12 Gustaf Emanuel Jonasson erkänt och för övrigt i målet förekommit är utrett, att Jonasson onsdagen den 17 sistlidne januari å regementets kaserngård med volontären vid regementet n:r 42/12 Folke Ferdinand Jonsson haft enskild utbildning i helomvändningar, gevärsföring och intagande av olika färdigställ­ningar för skjutning, att Jonasson, då Jonsson på dennes order vid tillfället intagit knästå- ende färdigställning, med kolven å sitt gevär för att rätta denna ställning, som av Jonsson icke, trots upprepade tillsägelser och instruktioner, intagits pa föreskrivet sätt, tillde åt Jons son ett slag, som träffat denne å vänstra knäet och förorsakat Jonsson utgjutning i knäet- i anledning varav denne påföljande dag fått inläggas å regementets sjukavdelning under fyra dagar och varit sjukskriven i kompaniet under ytterligare fyra dagar, samt Jonasson vid ett eller annat tillfälle under sistlidne januari vid övningar med Jonsson tagit denne i örat och slagit till honom å kinden med avigsidan av handen, alltså och med hänsyn till i målet föreliggande synnerligen mildrande omständigheter, prövar jag, jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Jonasson för våld å underordnad krigsman i dennes tjänst att undergå disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar."

58

ten samt 4 kap. 3 § allmänna strafflagen döma Jonasson för vad sålunda läge honom till last att hållas i fängelse en månad1.

Över krigsliovrättens utslag anförde Jonasson underdåniga besvär.På dessa besvär har Kungl. Maj:t den 13 september 1923 meddelat utslag.

1 utslaget yttrades följande. Enär omständigheterna i målet finge anses synnerligen mildrande, prövade Kungl. Maj:t skäligt på det sätt ändra krigsliovrättens utslag att det straff, vartill Jonasson för ifrågavarande misshandel gjort sig förfallen, bestämdes till allenast disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar2.

11. Överårig- artillerifurir antag-en till volontär vid infanteri­regemente. Vederbörligt läkarintyg ej infordrat.

Obehörig befordran.

I eu den 11 december 1922 till militieombudsmannen inkommen klago­skrift anförde förre furiren vid Norra skånska infanteriregementet Albert Persson bl. a. följande.

Den 1 november 1921 hade regementschefen vid Norra skånska infanteri­regementet till volontär antagit en f. d. furir vid Wendes artillerirege­mente vid namn Hansson. Vid antagandet hade Hansson varit 31 år, så­ledes för gammal att antagas till volontär vid infanteriet. Han hade dess­utom antagits utan läkarintyg och om läkarundersökning hade verkställts hade Hansson troligen ej kunnat bliva antagen på grund av dålig hörsel. Hansson hade samma dag han antogs befordrats till furir av 2. klass, trots att han ej genomgått föreskriven utbildning för befordran till furir vid in­fanteriet. Den 1 november 1922 hade regementschefen befordrat Hansson till furir av 1. klass, fast Hansson ännu ej genomgått någon utbildning vid infanteriet. Något skäl för detta befordringssystem syntes ej före­ligga, enär det vid regementet funnes furirer med 7 och 8 års ostraffad tjänstetid och dessutom med godkända betyg från infanteriets underoffi- cersskola. Klaganden hade på grund av berörda förhållande sett sig för­anlåten att begära avsked. Som det syntes klaganden, att regementsche­fen handlat egenmäktigt och i strid mot gällande reglementen och författ­ningar, anhölle klaganden om militieombudsmannens ingripande.

Med anledning härav infordrade militieombudsmannen yttrande frän chefen för regementet översten friherre Robert Olof Marks von Wiirtemberg.

1 Från krigsliovrättens beslut, som omfattades av hovrättsrådet N. G. J. Lagerbielke, kommendören Arthur Ekström och e. o. assessorn K. J. von Essen, voro översten friherre Fock och t. f. krigshovrättsrådet Wikström i så måtto av skiljaktig mening, att de förklarade sig med hänsyn till i målet förekommande synnerligen mildrande omständigheter bestämma det straff, vartill Jonasson för ifrågavarande misshandelsbrott gjort sig förfallen, till allenast disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar.

2I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Petrén, Gullstrand. Christiansson, friherre Leijonhufvud, Appelberg, generallöjtnanten Fallenius och konteramiralen greve Wachtmeister. Justitieråden Gullstrand och friherre Leijonhufvud voro skiljaktiga och funno ej skäl att gorå ändring i krigsliovrättens utslag.

59

I avgivet yttrande anförde översten friherre Marks von Wiirtemberg följande.

Av gammalt hade infanteriet haft svårighet att bland sina underbefäl äga tillgång på någon, som hade erforderliga kunskaper för att öva upp­sikt över stalltjänsten och handleda de värnpliktiga, som skulle utbildas i denna tjänstegren. Genom särskild generalorder hade därför medgivits, att underbefäl ur beridet truppförband finge beordras till infanteritruppför- band för berörda tjänst. Vid regementet hade, ända till dess furiren Hans- som hösten 1921 anställdes vid regementet, för tjänstgöringen ifråga undan för undan varit beordrad ett underbefäl ur beridet truppförband. Den se­nast beordrade både just varit furiren Hansson, beordrad ur Wendes artil leriregemente tiden 1/11 1920—31/10 1921. Ett önskemål hade varit, såväl från regementets som från specialvapnens sida, att kommendering av detta slag skulle kunna upphöra, och regementet genom egen personal bestrida även denna tjänst. Emellertid mötte det stor svårighet att bland infante­riets underbefäl, vilkas huvudsakliga utbildning och tjänstgöring läge på andra områden, finna någon, som hade den läggning, den insikt rörande stalltjänst samt den rutin rörande hästvård in. in., som härför erfordrades. Tillgången på underbefäl samt tjänstgöringsförhållandena vid regementet både ej medgivit att inom regementets underbefälskår uppfostra någon, som lämpade sig för uppgiften ifråga. Härav hade uppstått tanken att genom anställning av ett underbefäl, som förut tillhört beridet truppför­band, tillgodose detta behov. Valet hade därvid fallit på Hansson, som un­der sin årslånga kommendering vid regementet just i den befattning, var­om det vore fråga, visat för denna befattning enastående lämplighet, jämte framstående militära egenskaper i övrigt. Hansson både antagits på då­varande stallofficerens särskilda framställning, grundad på Hanssons tjänstgöring i regementets stall och hans synnerligen väl vitsordade tjänstgöring vid Wendes artilleriregemente. Furiren Hansson vore vid anställningen redan gammal furir vid artilleriet, och det vore självfallet, att han icke kunde eller borde erbjudas lägre beställning vid regementet än furirs.

Så mycket mer kunde sådan beställning erbjudas honom, som vid den ti­den, till följd av ringa rekrytering, furirgraden icke kunde fyllas genom befordran inom regementet, utan för detta ändamål varit nödvändigt att åter anställa ett flertal tidigare ur tjänst avgångna, till furiranställning kompetenta f. d. stamanställda. Efter ett års tjänst vid regementet, varun­der Hansson genom sällsport skickligt och samvetsgrant fullgörande av sin viktiga tjänst såsom befälhavare i regementets med omkring 30 hästar besatta stall, till fullo försvarat det förtroende, som hans anställning vid regementet innebure, hade översten ansett honom förtjänt av befordran till furir av 1. klass. Efter den placering, Hansson vid första anställningen fått med hänsyntagande till hans levnads- och tjänsteålder under anställ­ningen vid Wendes artilleriregemente, hade han varit i tur härtill, och

60

Hanssons i tjänsten ådagalagda duglighet talade också för att han vore förtjänt av uppflyttning till furir av 1. klass. Intet underbefäl vid rege­mentet hade ur ekonomisk synpunkt så ansvarsfull befattning som just stallfuriren. Oförstånd med hästarnas skötsel eller olämplig vård kunde lätt orsaka stora skador. Det borde därför för regementet vara av allra största betydelse att bland sina underbefäl äga en för denna befattning fullt kvalificerad person, och den, som fyllde denna plats, måste anses väl förtjänt att i sin tur befordras till den högsta underbefälsställningen i manskapsgraden. Med det anförda ansåge översten ådagalagt, att sakligt starka skäl talat för Hanssons anställande och befordran samt att därige­nom regementets tjänstbarhet blivit på bästa sätt tillgodosedd. Klaganden gjorde gällande, att furiren Hansson, som vid anställningen varit 31 år’ varit för gammal att antagas till volontär vid infanteriet. Enligt de all­männa bestämmelserna för volontäranställning kunde förut anställd vinna återinträde i tjänst allenast intill utgången av det år, under vilket han fyllde 26 år (kungl. kungörelsen den 24 mars 1916, p. 7). Beträffande volontäranställning under år 1921 förefunnos emellertid flera undantags­bestämmelser. Genom kungl. brev den 31 december 1920 medgåves under vissa villkor anställning, oberoende av de allmänna åldersbestämmelserna. av dem som vore födda under något av åren 1891—1904. Furiren Hansson vore emellertid född 1890. Genom kungl. brev den 10 juni 1821 och general­order den 23 juni 1921, nr 926, hade medgivits att vid infanteriet finge utan hinder av gällande åldersbestämmelser för tjänstgöring såsom underbefäl eller instruktör antagas bl. a. f. d. fast anställd vapenför värnpliktig, till­delad infanteriet och tillhörande klass A. Det vore på grund av denna be­stämmelse översten antagit furiren Hansson. Översten hade dock därvid förbisett, att enligt generalordern den anställde skulle tillhöra infanteriet. Översten medgåve att härutinnan, formellt sett, ett fel blivit begånget. Sakligt sett förringades dock detta fel därigenom, att furiren Hansson genom ett års föregående tjänstgöring vid infanteriet vunnit erforderlig kännedom om vad han behövde känna av infanteritjänsten, samt än mer därigenom, att för den tjänst för vilken Hansson uteslutande avsåges. stalltjänsten, infanteristisk utbildning ej vore av någon som helst bety­delse. Klaganden hade vidare anfört, att Hansson antagits utan läkarin­tyg, och att, om läkarundersökning hade verkställts, han troligen ej kun­nat bliva antagen på grund av dålig hörsel. Det vore sant, att Hansson antagits utan läkarundersökning. Sådan brukade vid regementet ej heller företagas med rekapitulant. Hanssons anställning vid regementet, som utgjorde en direkt fortsättning på hans anställning vid Wendes artilleri­regemente (med kommendering vid Norra skånska infanteriregementet) hade samma karaktär som rekapitulation, varför läkarundersökning hade synts översten obehövlig. Hansson hade under sin årslånga tjänstgöring vid regementet, varunder han deltagit i all på honom fallande tjänst, däri­bland fälttjänstövningar, tillräckligt ådagalagt att han vore fullt fältdug

61

lig. Klaganden hade anföri, att Hansson vid anställningen förordnats till furir av 2. klass, trots att han icke genomgått de skolor, tjänstgöringsregle- mentet för armén föreskreve för befordran till furir vid infanteriet. Tjänstgöringsreglementet föreskreve (§ 63:2) som villkor för befordran till furir furirsexamen, väl att märka utan att fastslå, att det skulle vara vid eget truppslag. Furiren Hansson, som avlagt artilleriets underofficers­examen (1914) innehade alltså föreskriven formell kompetens. Den sak­liga kompetensen innehade han i hög grad, om hänsyn toges till att han avsåges för eu speciell tjänstgöring, där icke den infanteristiska utbildnin­gen, men däremot den under tjänstgöringen vid artilleriet förvärvade kom­petensen i fråga om stalltjänst vore av betydelse. Klaganden hade an­märkt att Hansson förordnats till furir av 1. klass =fast han ej genomgått någon utbildning vid infanteriet». Fordringarna för befordran till furir av 1. klass vore angivna i tjänstgöringsreglementet § 64:2. Det framginge härav, att invändningen mot Hanssons befordran saknade stöd i tjänst­göringsreglementet. Det framginge tillika indirekt, genom den fordran på examen i vederbörande truppslags reglementen och instruktioner, som tjänstgöringsreglementet uppställde för anställning såsom furir av 1. klass vid intendenturtrupperna av den, som avlagt furirsexa­men vid annat truppslag, att Aud övriga truppslag motsvarande fordran ej gällde. A a- det anförda syntes det översten framgå. att furiren Hanssons anställning vid regementet varit påkallad av förhållandena samt att genom densamma regementets tjänstbar- het och bästa blivit befrämjade, att åtgärden stått i ÖATerensstämmelse med gällande bestämmelsers andemening och jämväl varit formellt grun­dad, dock att på en punkt ett förbiseende ägt rum, att i varje fall icke kla­ganden och icke heller någon annan blivit genom furiren Hanssons anställ­ning tillbakasatt, enär vid tidpunkten för Hanssons anställning brist på till furirsbefordran kompetenta rådde And regementet, enär klaganden då redan vore furir aAr 2. klass, samt enär klaganden i varje fall icke skulle ifrågakommit till furir av 1. klass, emedan han icke motsArarade de fordrin­gar, översten uppställde för befordran till denna grad. På grund aA- det anförda hemställde översten, att klagandens skrHelse icke måtte föran­leda någon åtgärd.

Sedan militieombudsmannen härefter anhållit, att inspektören för in­fanteriet måtte avghTa utlåtande i ärendet, anförde denne i skrHelse den 15 januari 1923 följande.

För att tillgodose infanteriregementenas behoAT aA" i stalltjänst och häst­vård utbildad personal anordnades årligen utbildningskurser i ridning, körning och hästkännedom m. m. dels för officerare dels för underoffice­rare och furirer ur infanteriets regementen. Med hänsyn härtill syntes det för chefen för Norra skånska infanteriregementet hava funnits möj­lighet att grva lämplig furir den utbildning, som erfordrades för en stall- Purir. Om vid regementet trots detta till stallfurir lämpligt underbefäl icke

62

varit att finna, hade arméfördelningschefen jämlikt generalorder nr 1754/ 1916 bemyndigande »att till tjänstgöring vid underlydande infanterirege­menten under tiden för flertalet värnpliktigas vid infanteriet första tjänst­göring och, därest så anses behövligt, jämväl under andra tider av utbild­ningsåret beordra ett fast anställt underbefäl eller fast anställd lämplig menig (oberiden, ej indelt) ur beridet truppförband för att biträda vid ut­bildning av värnpliktiga hästskötare». Chefen för Norra skånska infan­teriregementet hade anfört att det varit ett önskemål, att kommendering av nyss nämnt slag skulle komma att upphöra. Förutsättningen härför syntes i så fall hava bort vara, att vid Norra skånska infanteriregementet utbildats lämpligt underbefäl att öva uppsikt över stalltjänsten och hand­leda de värnpliktiga hästskötarnas utbildning. Med hänsyn till vården av den dyrbara och ömtåliga hästmaterielen syntes det vara nödvändigt, att uppsikten över stallet vore anförtrodd åt fullt lämplig och sakkunnig personal. Ur denna synpunkt kunde chefens för Norra skånska infanteri­regementet åtgärd att anställa en f. d. furir av artilleriet möjligen vara sakligt ursäktlig, även om det icke syntes uteslutet, att en lämplig stall- furir på annat sätt skulle kunnat erhållas. Chefen för Norra skånska in­fanteriregementet sade sig i tjänstgöringsreglementet för armén § 63:2 finna stöd för att Hansson förordnats till furir av 2. klass vid Norra skånska infanteriregementet efter att vid artilleriet hava avlagt underoffi­cersexamen, men utan att vid infanteriet hava genomgått furirsutbildning. En sådan tolkning av tjänstgöringsreglementets föreskrifter syntes icke vara riktig och skulle, om den godkändes, kunna komma att leda till högst betänkliga konsekvenser. Måste det sålunda enligt inspektörens för infante­riet mening fordras, att den, som vid infanteriet förordnades till furir av 2. klass, skulle vid infanteriet hava genomgått furirsutbildning, så följde härav även, att sådan utbildning vore förutsättningen för förordnande till furir av 1. klass. Beträffande furiren Hanssons ålder vid den tidpunkt, då han antogs till volontär vid Norra skånska infanteriregementet, framginge det av chefens för Norra skånska infanteriregementet utredning, att härvid ett formellt fel blivit begånget, i det att Hansson, som vore född 1890 och vid anställandet varit f. d. fast anställd vapenför värnpliktig, tilldelad ar tilleriet, för att kunna anställas på grund av föreskrifterna i kungl. brevet den 31 december 1920 skulle hava varit född »något av åren 1891—1904», samt för att kunna anställas på grund av föreskrifterna i kungl. brevet den 10 juni 1921 och generalorder nr 926/1921 skulle hava varit »f. d. fast anställd vapenför värnpliktig, tilldelad infanteriet och tillhörande klassen A». Genom kungl. kungörelse den 24 mars 1916 (Sv. förf. sand. nr 146) angå­ende antagande och avskedande av volontär (fast anställt manskap) vid armén föreskreves, att den, som önskade anställning som volontär, skulle »i avseende å kroppsbeskaffenhet, enligt vederbörande läkares vid trupp- förbandet intyg, uppfylla de fordringar, som äro eller varda särskilt stad­gade». Härav syntes framgå, att Hansson borde hava undergått under­

63

sökning av läkare vid Norra skånska infanteriregementet före anställan­det. Med hänsyn till att Hansson vid tiden närmast före anställandet va­rit fast anställd vid annat truppförband, syntes det dock i detta särskilda fall vara av mindre betydelse, att den föreskrivna läkarundersökningen underlåtits.

* #

*

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 26 februari 1923 förordnade militieombudsmannen om åtal mot översten friherre Marks von Wiirtem- berg. I särskild instruktion för åtalets utförande anförde militieombuds- mannen följande.

I kungl. kungörelsen den 24 mars 1916 (nr 146) ang. antagande och avskedande av volontär (fast anställt manskap) vid armén, med undantag av musikvolontär, stadgades beträffande volontär antagande bl. a. i punkt 1, att volontär vid regemente eller kår vid armén skulle antagas av regements-(kår-)chefen, i punkt 2, att den, som önskade anställning såsom volontär, därtill finge antagas fr. o. m. det år, under vilket han fyllde 18 år t. o. m. det, under vilket han fyllde 25 år, i punkt 2 a), att volontär skulle, för att kunna antagas, i avseende å kroppsbeskaffenbet, enligt ve­derbörande läkares vid truppförbandet intyg uppfylla de fordringar, som vore eller kunde bliva särskilt stadgade, samt i punkt 7, att den, som av­gått från volontäranställning, finge, därest han uppfyllde vissa antydda fordringar med avseende å kroppsbeskaffenheten, sedermera intill ut­gången av det år, under vilket han fyllde 26 år, åter antagas till volontär för en tid av minst ett år.

Rerörda åldersbestämmelser för antagande till volontär både sedermera, såvitt avsåge år 1921, ändrats genom Kungl. Maj:ts särskilda beslut dels den 31 december 1920, vari medgivits, att regements- eller kårchef för visst fall finge till volontär (ej musikvolontär) antaga den, som vore född under något av åren 1891—1904, och dels den 10 juni 1921 (generalorder 926), enligt vilket till fast anställt manskap vid infanteriet (dock icke såsom musikvo­lontär) finge för anställning i beställning enligt gällande stater antagas viss f. d. fast anställd eller värnpliktig för tjänstgöring såsom underbefäl eller instruktör, nämligen bl. a. vapenför värnpliktig, tilldelad infanteriet och tillhörande klass A.

Av de sålunda återgivna bestämmelserna rörande antagandet av volon­tär, vilka i fråga om f. d. volontär^ återinträde i tjänst motsvarades av be­stämmelserna i § 60 mom. 1 tjänstgöringsreglementet för armén, torde framgå, att Hansson, som vore född år 1890 och vid anställandet varit f. d. fast anställd vapenför värnpliktig tilldelad artilleriet, författningsenligt icke kunnat ånyo anställas såsom volontär vid infanteriet. Översten fri­herre Marks von Wurtemberg hade sålunda förfarit felaktigt, då han det oaktat anställt Hansson vid regementet. Vad översten anfört därom, att Hanssons anställande skulle av sakliga skäl varit väl motiverat, syntes

64

härvid icke kunna tjäna som ursäkt, då hinder icke torde mött för erhål­lande, på sätt inspektören vid infanteriet anfört, av den för det uppgivna ändamålet erforderliga arbetskraften antingen genom att giva furir vid regementet utbildning i hithörande ämnen eller genom hänvändelse till arméfördelningschefen. Dessutom syntes översten i varje fall kunnat hos Kungl. Maj:t ansöka om tillstånd till Hanssons anställande utan hinder av därför gällande bestämmelser, därvid det tillkommit Kungl. Maj:t att pröva betydelsen av de av översten åberopade särskilda skälen.

Av de nämnda bestämmelserna torde vidare framgå, att vid anställan­det ånyo av f. d. volontär, i fråga om kroppsbeskaffenhet måste gälla ena­handa villkor som vid det första anställandet och att det följaktligen även för dylik ny anställning fordrades, att volontären enligt vederbörande lä­kares vid truppförbandet intyg uppfyllde de fordringar i avseende å kroppsbeskaffenhet, som vore eller kunde bliva särskilt stadgade. Hans­son hade sålunda icke bort, på sätt som skett, anställas utan föregående läkarundersökning. Vad översten anfört därom, att Hanssons anställning vid regementet hade samma karaktär som rekapitulation och att läkar­undersökning icke plägade vid regementet företagas med rekapitulan- ter, torde så mycket mindre förtjäna avseende, som jämväl i fråga om sådant förnyande av förut träffat tjänsteavtal uttryckligen före­skrivits, att ovannämnda fordringar med avseende å kroppsbeskaf­fenhet skulle av volontären fyllas (punkt 6 i ovannämnda kungörelse). Då volontären otvivelaktigt kunde, sedan han första gången anställ­des, hava ådragit sig sjukdom, som endast vid läkarundersökning skulle kunna konstateras, torde vara uppenbart, att uppfyllandet av villkoret rörande kroppsbeskaffenheten även i nu förevarande fall måste genom sådan undersökning styrkas. Då här ej varit fråga om dylik reka­pitulation, utan Hansson förut haft anställning vid annat truppförband, torde emellertid i varje fall översten hava förfarit felaktigt, då han an­ställt Hansson utan läkarintyg rörande dennes kroppsbeskaffenhet.

Vidkommande härefter överstens åtgärder att vid Hanssons anställande tilldela honom furirs grad och sedermera befordra honom till furir av 1. klassen, stode desamma, på sätt jämväl inspektören för infanteriet anfört, i strid med gällande föreskrifter. Översten hade härutinnan bl. a. anfört att enligt tjänstgöringsreglementet § 63:2 föreskreves furirsexamen såsom villkor för befordran till furir, därvid dock icke fastslagits, att denna examen skulle hava avlagts vid eget truppslag. Såsom stöd för Hanssons förordnande till furir av 1. klassen hade översten åberopat tjänstgöringsreglementet § 64:2 och därvid framhållit, att fordringarna för befordran till furir av 1. klassen funnes angivna i nämnda paragraf. Av samma stadgande framginge, enligt överstens mening, dels att invändningen mot Hanssons befordran saknade stöd i tjänstgöringsreglementet, dels ock indirekt, genom den fordran på examen

65

i vederbörande truppslags reglementen och instruktioner, som tjänst- göringsreglementet uppställde för anställning såsom furir av 1. klassen vid intendentur trupperna av den, som avlagt furirsexamen vid annat trupp­slag, att vid övriga truppslag motsvarande fordran ej gällde.

I förevarande hänseenden vore följande i tjänstgöringsreglementet för armén meddelade föreskrifter gällande.

»§ 60. 1. Den, som förut haft fast anställning såsom krigsman på ak­tiv stat, får, då så prövas för tjänsten nyttigt, antagas eller föreslås till förnyad dylik fast anställning, därest han i avseende på kroppsbeskaffen- heten uppfyller föreskrivna fordringar och ej överskridit stadgade ålders­gränser. För att vara anställd i eller föreslagen till befälsgrad vid annat truppslag, än det han förut tillhört, skall han hava fullgjort även för be­fordran till sådan beställning vid det förstnämnda truppslaget föreskrivna villkor. Angående underbefäls anställning vid intendenturkåren gäller, vad därom är särskilt stadgat.»

»§ 63. 2. Den, som förordnas till vicekorpral (korpral) (furir), skall där­till vara lämplig (jfr även § 62: 4) och med minst godkända vitsord hava genomgått vicekorpralsutbildning (korpralsutbildning) (furirsutbildning)

»§ 64. 2. Furir av 1. klassen förorduas, efter bataljons- och kompaniche­fernas hörande, genom transport inom regementet i dess helhet.

Den, som vid annat truppslag med minst godkända vitsord genomgått furirsutbildning, skall, för att kunna förordnas till furir av 1. klassen vid intendenturtrupperna, hava visat sig äga godkända kunskaper i de för detta truppslag gällande reglementen och instruktioner.»

Fn jämförelse mellan innehållet i § 60:1 och § 64: 2 tjänstgöringsregle­mentet torde giva vid handen, att huvudregeln i fråga om befordran av krigsman, som, efter att förut hava varit fast anställd, antagits i dylik an­ställning vid annat truppslag än det han förut tillhört, vore given i först­nämnda paragraf. Stadgandet i § 64:2 torde vara att betrakta såsom ett undantag från nämnda huvudregel. Det torde för övrigt ligga i sakens na­tur, att förutsättning för befordran till furirsgrad inom visst vapenslag, måste vara, att vederbörande styrkt sig äga de inom detta vapenslag för nämnda grad erforderliga kvalifikationer. Det syntes därför förvånande, att översten friherre Marks von Wurtemberg helt förbisett stadgandet i § 60 mom. 1 tjänstgöringsreglementet, som han dock säkerligen torde vid andra tillfällen haft anledning att bringa i tillämpning.

Då i enlighet med vad ovan anförts Hansson, som endast genomgått furirsutbildning vid artilleriet, icke uppfyllt villkoren för att kunna för­ordnas till furir vid infanteriet, torde framgå, att översten förfarit felak­tigt, såväl då han vid Hanssons anställande tilldelade denne furirs av 2. klassen grad, som då han sedermera befordrade Hansson till furir av 1. klassen.

Då vad i det förevarande ärendet förekommit synts militieombudsman-Militieombudsmannens ämbetsberiittelse.

66nen ådagalägga bristande respekt från överstens sida för de för hans åt­göranden i tjänsten gällande bestämmelser, hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna underlåta att lagligen beivra de tjänstefel, vartill översten, på sätt militieombudsmannen ovan anfört, gjort sig skyldig. Militieombudsmannen uppdroge därför åt vederbörande åklagare att ställa översten friherre Marks von Wiirtemberg under åtal inför regements- krigsrätten vid Norra skånska infanteriregementet och därvid yrka an­svar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som krigsfiskalen I. Schalin efter förordnande av överkrigs- fiskalsämbetet utförde mot översten friherre Marks von Wiirtemberg vid regementskrigsrätten vid Norra skånska infanteriregementet, meddelade krigsrätten den 29 maj 1923 följande utslag.

I målet vore utrett, att svaranden i egenskap av chef för Norra skånska infanteriregementet den 29 oktober 1921 antagit till volontär vid regemen­tet med nr 11/K f. d. furiren vid Wendes artilleriregemente Nils Hansson, oaktat Hansson, som vore född år 1890, på grund av gällande bestämmelser angående antagandet av fast anställt manskap vid armén vid ifrågava­rande tillfälle varit för gammal att antagas till volontär vid infanteriet, att svaranden anställt Hansson såsom volontär vid regementet utan att hava inhämtat vederbörande läkares vid truppförbandet intyg i avseende å Hanssons kroppsbeskaffenhet, att svaranden samtidigt med Hanssons antagande till volontär befordrat denne till furir av 2. klass, oaktat Hansson icke genomgått föreskriven utbildning för befordran till furir vid infan­teriet, samt att svaranden den 1 november 1922 befordrat Hansson till furir av 1. klass, trots Hansson ännu ej genomgått föreskriven utbildning vid infanteriet, och prövade förty krigsrätten, som funne svarandens ifråga­varande förfarande att anställa Hansson vid regementet uppenbarligen hava varit till regementets bästa och förty i målet synnerligen för­mildrande omständigheter förelåge, jämlikt 130 § strafflagen för krigs­makten, lagligt döma svaranden att för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt undergå arrest utan bevakning i två dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Felaktig1 inkallelse av värnpliktiga till repetitionsövning.

I ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag redogöres (sid. 80 ff.) för ett av militieombudsmannen efter klagomål av värnpliktige nr 54 74/1920 Algot Nilsson och nr 5 74/1920 Hermes Rickard Lindroth anbefallt åtal mot löjt­nanten Karl Harald Sigfrid Blomberg för det han i egenskap av biträde åt tjf. rullföringsbefälhavaren för Kalix rullföringsområde, nr 74, felak­tigt inkallat nämnda värnpliktige till fullgörande av repetitionsövning vid Norrlands trängkår. Av redogörelsen framgår, att regementskrigsrätten vid Norrbottens regemente genom utslag den 14 november 1922 dömt Blom­

67berg dels jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för tjänstefel hållas i arrest utan bevakning en dag, dels ock att utgiva viss ersättning, samt att krigsbovrätten på besvär av Blomberg genom utslag den 22 december 1922 ej funnit skäl vara anfört, som föranledde ändring i överklagade ut­slaget.

Krigshovrättens utslag har sedermera vunnit laga kraft.

13. Försummelse av advokatfiskalen vid marinförvaltningen beträffandehandläggning av ärenden.

Vid en av militieombudsmannen den 2 oktober 1922 förrättad inspektion hos advokatfiskalen vid marinförvaltningen framställdes bl. a. följande anmärkningar.

I ett stort antal ärenden både åtgärd vidtagits av advokatfiskalen först sedan avsevärd tid förflutit efter det ärendena enligt diariet in­kommit.

Sålunda hade under den 30 december 1920 diarieförts 615 ärenden (diarie­nummer 356—970), avseende stationskontorets remiss angående uttagande av kronans fordran hos åtskilliga värnpliktiga. I dessa ärenden hade åt­gärd vidtagits: i ärendena nr 356—548 under dagarna den 11—21 januari 1921, i ärendena nr 549—561 den 30 juni 1922, i ärendena nr 562—603 och nr 970 den 1 juli 1922, i ärendet nr 359 A samt i ärendena nr 605—968 den 2 augusti 1922 och i ärendet nr 961 den 28 augusti 1922.

Efter de den 30 december 1920 antecknade ärendena hade under nr 971 införts en den 29 juli 1920 inkommen remiss från marinförvaltningen an­gående indrivning av viss fordran hos åtskilliga officerare och underoffice­rare. I detta ärende hade åtgärd vidtagits först den 13 september 1922.

Vidare hade under den 30 december 1921 diarieförts ärenden (diarienum­mer 224—464) avseende stationskontorets remiss angående uttagande av kronans fordran hos vissa personer. I dessa ärenden hade icke åtgärd vidtagits förrän den 2 augusti 1922.

Åtskilliga äldre ärenden hade ännu icke slutförts. Detta var förhållan­det i följande fall:

ärendet nr 251/1920 avseende stationsbefälhavarens vid flottans station i Stockholm remiss angående uttagande av kronans fordran, 16 kronor, hos värnpliktige nr 51 241/1919 Melinder hade inkommit den 26 juni 1920. En­ligt vad diariet utvisade hade någon åtgärd ännu vid inspektionstillfället icke vidtagits i ärendet;

ärendet nr 256/1920 avseende stationsbefälhavarens vid flottans station i Stockholm remiss angående uttagande av kronans fordran, 18 kronor 50 öre, hos värnpliktige nr 380 40/1917 N. D. A. Ohlsson hade inkommit den 22 juli 1920. Enligt vad diariet utvisade hade handlingarna den 23 juli

68

s. å. översänts till landsfiskalen i Karlskoga, men hade åtgärd därefter icke vidtagits;

ärendet nr 265/1920 avseende stationskontorets remiss angående ut­tagande av kronans fordran, 58 kronor, hos värnpliktige nr 19 242/1919 An­ders Birger Johnsson hade inkommit den 30 juli 1920. Enligt vad diariet utvisade hade handlingarna samma dag översänts till landsfiskalen i Bjärtså och den 5 augusti s. å. till landsfiskalen i Arnäs, men hade åtgärd därefter icke vidtagits;

ärendet nr 270/1920 avseende stationskontorets remiss angående ut­tagande av kronans fordran, 85 kronor, hos värnpliktige nr 226 66/1918 U. Höglund hade inkommit den 30 juli 1920. Samma dag hade handlingarna översänts till landsfiskalen i Högsjö, varifrån de den 29 september 1920 återkommit med besked att Höglund ej anträffats. Enligt vad diariet ut­visade hade åtgärd därefter icke vidtagits;

ärendet nr 300/1920 avseende varvschefens vid flottans station i Stock­holm remiss angående uttagande hos kommendören A. Ekström av kro­nans fordran, 26,022 kronor 45 öre, utgörande reparationskostnader å segel­båten nr 7 Gurly saknade anteckning om inkomstdag. I diariet hade allenast gjorts följande anteckning »2% uppskov vid St. Mitt fyra veckor till 17/8»;

ärendet nr 469/1920 avseende stationskontorets remiss angående ut­tagande av kronans fordran, 160 kronor, hos värnpliktige nr 19 201/1919 Gustaf Adolf Karlsson hade inkommit den 30 december 1920. Den 17 ja­nuari 1921 hade handlingarna översänts till landsfiskalen i Kville. Såvitt diariet utvisade hade åtgärd i ärendet icke därefter vidtagits förrän den 2 augusti 1922, då handlingarna översänts till landsfiskalen i Tanum;

ärendet nr 477/1920 avseende stationskontorets remiss angående ut­tagande av kronans fordran, 39 kronor, hos värnpliktige nr 56 237/1919 Karl Edvin Larsson hade inkommit den 30 december 1920. Den 17 januari 1921 hade handlingarna översänts till landsfiskalen i Högbo. Såvitt diariet ut­visade hade åtgärd i ärendet icke därefter vidtagits förrän den 2 augusti 1S22, då handlingarna översänts till landsfiskalen i Ovansjö;

ärendet nr 498/1920 avseende stationskontorets remiss angående ut tagande av kronans fordran, 84 kronor, hos värnpliktige nr 13 241/1919 Ture Adolf Sjödin hade inkommit den 30 december 1920. Den 20 januari 1921 hade handlingarna översänts till landsfiskalen i Nyland. Såvitt dia­riet utvisade hade åtgärd i ärendet icke därefter vidtagits förrän den 2 augusti 1922, då handlingarna översänts till landsfiskalen i Säbrå;

ärendet nr 501/1920 avseende stationskontorets remiss angående ut­tagande av kronans fordran, 45 kronor, hos värnpliktige nr 16 242/1919 Per August Edvard Westman hade inkommit den 30 december 1920. Den 20 januari 1921 hade handlingarna översänts till landsfiskalen i Nätra. Så­vitt diariet utvisade hade åtgärd i ärendet därefter vidtagits först den 2 augusti 1922, då handlingarna översänts till landsfiskalen i Arnäs;

69

ärendet nr 604/1920 avseende stationskontorets remiss angående ut­tagande av kronans fordran, 329 kronor 60 öre, hos värnpliktige nr 10 234/1918 Klas Binär Fröjdfull hade inkommit den 30 december 1920. Så­vitt diariet utvisade hade åtgärd däri ännu vid inspektionstillfället icke vidtagits;

ärendet nr 11/1921 avseende marinförvaltningens remiss angående besitt­ningsrätten och äganderätten till vissa lägenheter hade inkommit den 10 februari 1921. Såvitt diariet utvisade hade åtgärd i ärendet ännu vid in­spektionstillfället icke vidtagits;

ärendet nr 46/1921 avseende marinförvaltningens remiss angående av­skrivning av en del äldre värdelösa fordringar hade inkommit den 30 mars 1921. Såvitt diariet utvisade hade någon åtgärd i ärendet ännu vid inspektionstillfället icke vidtagits;

ärendet nr 93/1921 avseende marinförvaltningens remiss angående krono- reddens i Karlskrona undantagande från Karlskrona hamnområde hade inkommit den 16 augusti 1921. Såvitt diariet utvisade hade någon åtgärd icke vidtagits; samt

ärendet nr 4/1922 avseende marinförvaltningens remiss angående under­håll av färjläget vid Allmänna gränd hade inkommit den 4 januari 1922. Såvitt diariet utvisade hade någon åtgärd icke vidtagits.

I de fall, då handlingarna för indrivande översänts till vederbörande landsfiskal, och därifrån redovisats med indrivna medel, hade icke angi­vits datum, då penningarna influtit. Då samtliga handlingar rörande redovisning återsänts till stationskontoret, kunde vid inspektionen ej ut­redas, när penningarna influtit.

I ärendet avgav /. d. ad vokal f iskale it Ernst Bergendal särskilda ytt­randen, dagtecknade den 8 november 1922 respektive den 9 februari 1923, varjämte utlåtande avgavs av marinförvaltningen.

I sitt förstnämnda yttrande anförde Bergendal följande. Beträffande an­märkningen att i ett stort antal ärenden åtgärd av advokatfiskal vid­tagits först sedan avsevärd tid förflutit efter det ärendena inkommit ville Bergendal framhålla följande. De ärenden, som anmärkningen gällde, vore indrivningsärenden, oftast på smärre belopp, från stationskontoret vid flot­tans station i Stockholm hos f. d. sjömän. När dessa ärenden inkommit, hade den advokatfiskalen åvilande arbetsbördan av löpande göromål, av­givande av yttranden å remisser, av rättegångar samt granskning av kon­trakt — de under tiden den 1 januari 1920 till den 1 juli 1922 granskade kontrakten hade utgjort 303 stycken, därav 66 hemliga — varit synner­ligen betungande. Detta hade gjort, att stationskontorets indrivnings­ärenden fått stå tillbaka för advokatfiskal^ göromål i • marinförvalt­ningen. Bergendal tilläte sig framhålla, att sagda indrivningsärenden, som förut i regel uppgått till något hundratal per år, under år 1920 stigit till 615 samtidigt med att advokatfiskalens övriga arbetsgöromål avsevärt ökats.

70

Ärendenas under nr 971/1920, angående indrivning av fordringar hos åt­skilliga officerare och underofficerare, fördröjning hade berott därpå, att adresser till vederbörande ej funnits angivna. Advokatfiskal hade under hand fått anskaffa adresserna. Ifrågavarande ärenden vore enligt upp­gift från t. f. advokatfiskal B. E. Brimberg numera redovisade.

Beträffande de under den 30 december 1921 diarieförda ärendena (diarie­nummer 224—464) ville Bergendal såsom orsak till förseningen åberopa vad han i början av sin skrivelse anfört.

Ärendet nr 251/1920, angående uttagande av kronans fordan, 16 kronor, hos värnpliktige nr 51 241/1919 Melinder hade inkommit under den tid Bergendal åtnjutit semester. Bergendal hade hos stationskontoret hem­ställt om utredning, huruvida ärendet redovisats, men ännu ej fått sådan, och hemställde därför 'om några veckors anstånd med avgivande av ytt­rande rörande sagda ärende.

Ärendet nr 256/1920, angående uttagande av kronans fordran, 18 kronor 50 öre, hos värnpliktige nr 380 40/1917 N. D. A. Ohlsson hade ävenledes in­kommit under Bergendals semester. Utredning rörande sagda ärende vore av Bergen dal igångsatt. Börande sagda ärende hemställdes även om an­stånd med avgivande av yttrande.

Börande ärendena nr 265/1920, angående uttagande av kronans fordran, 58 kronor, hos värnpliktige nr 19 242/1919 Anders Birger Johnsson, nr 270/1920, angående d:o, 85 kronor, hos värnpliktige nr 226 66/1918 U. Hög­lund, nr 469/1920 angående d:o, 160 kronor, hos värnpliktige nr 19 201/1919 Gustav Adolf Karlsson, nr 477/1920 angående d:o, 39 kronor, hos värnplik­tige nr 56 237/1919 Karl Edvin Larsson, nr 501/1920, angående d:o, 45 kro­nor, hos värnpliktige nr 16 242/1919 Per August Edvard Westman, hade Bergendal tillskrivit vederbörande landsfiskaler och stationskontoret för vinnande av utredning, och anhölle Bergendal om anstånd med avgivande av yttrande i avhidan på besked från vederbörande.

I ärendet nr 300/1920, avseende varvschefens vid flottans station i Stock­holm remiss angående uttagande hos kommendören A. Ekström av kronans fordran 26,022 kronor 45 öre, utgörande reparationskostnader å segelbåten nr 7 Gurly, hade diariet kompletterats, så att fullständiga anteckningar i detsamma införts.

Ärendet nr 498/1920 angående uttagande av kronans fordran, 84 kronor, hos värnpliktige nr 13 241/1919 Ture Adolf Sjödin hade efter militieom- budsmannens inspektion av vederbörande landsfiskal redovisats med hin­dersbevis, och handlingarna i ärendet hade återsänts till stationskontoret.

Detsamma gällde ärendet nr. 604/1920 angående uttagande av kronans fordran, 329 kronor 60 öre, hos värnpliktige nr 10 234/1918 Klas Einar Fröjdfull.

Ärendet nr 11/1921, avseende marinförvaltningens remiss angående be­sittningsrätten och äganderätten till vissa lägenheter, hade expedierats efter tnilitieombudsmannens inspektion.

71

Detsamma gällde ärendet nr 46/1921, avseende marin fö r val t ningens re­miss, angående avskrivning av en del äldre värdelösa fordringar och ären­det nr 93/1921, avseende marinförvaltningens remiss angående kronored- dens i Karlskrona undantagande från Karlskrona hamnområde.

I ärendet nr 4/1922, avseende marinförvaltningens remiss angående un­derhållet av färjläget vid Allmänna gränd, hade yttrande varit uppsatt i koncept i maj 1922, men efter förhandlingar med byggnadschefen vid ingenjördepartementet vid flottans station i Stockholm hade ej ansetts lämpligt att yttrandet avginge i den form det då hade. Yttrande komma emellertid snarast att avgivas.

Beträffande anmärkningen att i de fall, då handlingarna för indrivande översänts till vederbörande landsfiskal och därifrån redovisats med in­drivna medel, datum icke angivits då penningarna influtit, ville Bergen­dal anföra, att indrivna belopp insänts i postanvisningar, ofta utan datum å redovisningskupongen och med angivande av landsfiskalens ej advokat- fiskalens diarienummer. Blott någon gång plägade advokatfiskal^ missiv återsändas. Då Bergendal för att få reda på ärendet i diariet varit nöd­sakad att för varje gång genomleta diariet, vilket varit synnerligen tids­ödande, hade han för tids vinnande förfarit så, att han samlat postanvis- ningsbeloppen jämte redovisningskupongerna i kassaskåpet och redovisat en del då influtna belopp på en gång. Då de vid redovisningen avfördes i diariet hade Bergendal i avsaknad av datum å redovisningskupongerna ej kunnat angiva datum då beloppet influtit. Häremot kunde invändas, att Bergendal bort å redovisningskupongen anteckna datum, då beloppet till Bergendal inkommit, Härpå kunde Bergendal endast svara, att han helt förbisett lämpligheten av att vidtaga en sådan åtgärd.

Det arbete, som de senare åren åvilat advokatfiskalen i marinförvalt­ningen, samtidigt advokatfiskal vid flottans station i Stockholm, hade varit så omfattande och ansvarsfullt, att det krävt en tjänsteman, som kunnat ägna hela sin arbetstid åt detsamma. Det syntes Bergendal icke kunna begäras av en person, som icke åtnjöte förmånen av att äga privat för­mögenhet, att han skulle kunna ägna hela sin arbetsdag åt göromålen på en tjänst, som avlönades med ett arvode, vida understigande, enligt gam­mal beräkningsgrund, en första gradens tjänstemans. Den arbetstid Bergendal ägnat advokatfiskalstjänsten hade i regel ej understigit fem timmar dagligen under de senaste tre åren. Bergendal kunde icke under­låta att i detta sammanhang påpeka, att han åren 1912—1916 till marinför­valtningen ingått med motiverade årliga framställningar om advokat- fiskalstjänstens uppflyttande till en tjänst i andra lönegraden, men att dessa Bergendals framställningar icke beaktats av ämbetsverket. År 1919 eller 1920, Bergendal kunde ej med säkerhet uppgiva året, hemställde Bergendal om en amanuens såsom biträde, men det visade sig ej möjligt att då få ett sådant biträde för det arvode, 1,600 kronor, som ställdes i ut­sikt. Först år 1922, då arbetet så att säga växt Bergendal över huvudet

72

och Bergendal skriftligen för marinförvaltningen framhållit omöjligheten av att utan hjälp sköta tjänsten på grund av den omfattning, som arbetet tagit, hade Bergendal erhållit det biträde lian så väl behövde. Då detta biträde erhölls, sattes arbetet systematiskt i gång för avarbetandet enligt Bergendals anvisningar av den befintliga balansen, och hade detta arbete fortskridit så, att det med visshet kunde emotses att vid årets slut ingen balans komme att finnas. Bergendal ville slutligen hemställa, att militie- ombudsmannen vid bedömande av Bergendals eftersättande av arbetet måtte behjärta vad Bergendal anfört, och tilläte sig Bergendal framhålla, att det ej varit bristande vilja utan av omständigheterna vållad bristande förmåga, som gjort att arbetet å advokatfiskalstjänsten kommit att av Bergendal eftersättas.

Bergendals den 9 februari 1923 avgivna yttrande var av följande inne­håll.

I ärendena nr 251/1920 och 256/1920 angående uttagande av kronans fordran, 16 kronor, hos värnpliktige nr 51 241/1919 Melinder och 18 kronor 50 öro hos värnpliktige nr 380 40/1917 N. D. A. Ohlsson, vilka ärenden till advokatfiskalen inkommit under tid, då Bergendal åtnjutit semester, hade trots påstötningar ännu ej från stationskontoret lämnats av Bergen­dal begärd utredning. Erinran om dylik utredning hade ånyo skett.

Ärendet nr 265/1920 vore redovisat den 29 september 1920, men av föi bi­seende hade anteckning därom ej skett i diariet.

Beträffande ärendet nr 270/1920 angående uttagande av kronans fordran, 85 kronor, hos värnpliktige nr 286 66/1918 U. Höglund gällde vad ovan an­förts rörande nr 251 och 256/1920.

Ärendet nr 469/1920 angående uttagande av kronans fordran, 160 kronor, hade efter det Bergendal avgivit sitt förra yttrande av landsfiskalen i Tanums distrikt redovisats med hindersbevis.

I ärendet nr 477/1920 angående uttagande av kronans fordran hos värn­pliktige nr 56 237/1919 Karl Edvin Larsson hade besked anlänt från lands­fiskalen i Ovansjö distrikt att ärendet ännu ej av honom redovisats. Er­inran om redovisning hade tillsänts sagde landsfiskal.

Ärendet nr 501/1920 angående uttagande av kronans fordran, 45 kronor, hos värnpliktige nr 16 242/1919 Per August Edvard Westman vore redo­visat med hinderbevis.

T ärendet nr 4/1922 vore yttrande avgivet.I marinförvaltningens utlåtande anfördes följande.Anmärkning hade framställts emot den sena behandlingen av 615 under

den 30 december 1920 diarieförda, till advokatfiskalen från stationskonto­ret vid flottans station i Stockholm inkomna ärenden. Marinförvaltningen, som icke utövat kontroll över advokatfiskalens verksamhet för flottans station, vilken verksamhet syntes hava lätt stå tillbaka för göromål inom ämbetsverket, vilka krävt skyndsammare handläggning, trodde sig efter nu företagen omläggning av arbetet å advokatfiskalskontoret kunna hop­

73

pas, att stationens intressen skulle bliva vederbörligen iakttagna för fram­tiden.

Det under nr 971 år 1920 antecknade ärendet rörde indrivning av an- märkningsbelopp från officerare och underofficerare, vilka avgått ur tjänst, och vilka marinförvaltningen ej kunnat anträffa genom remisser till sta- tionsbefälhavarna. Eemissen till advokatfiskalen hade avsett, att han skulle finna vederbörandes vistelseorter och därefter vidare förfara. Den av förre advokatfiskalen Bergendal lämnade förklaringen, att han under hand fått eftersöka adresserna, syftade å berörda förhållande. Detta ärende syntes hava vid uppkommen anhopning av göromål fått komma i sista hand.

Beträffande anmärkningen rörande den 30 december 1921 diarieförda in- drivningsärenden för stationskontoret ville marinförvaltningen åberopa vad ovan anförts angående liknande, den 30 december 1920 diarieförda ärenden.

Enligt meddelande från den nu förordnade advokatfiskalen hade hand­lingarna i de härefter upptagna indrivningsärendena för flottans sta­tion nr 251/1920 och 256/1920 av misstag varit inlagda bland vilande ären­den och, sedan de återfunnits, hade de utsänts för indrivning.

Beträffande ärendet nr 265/1920, vilket såsom Bergendal anfört redovi­sats den 29 september 1920, hade anteckning härom införts i diariet.

I fråga om ärendet nr 270/1920, vilket enligt anmärkningen återkommit den 29 september 1920 från landsfiskalen i Högsjö, hade från stationskon­toret vid flottans station i Stockholm inhämtats, att ärendet omedelbart blivit dit redovisat. Advokatfiskalen hade nu låtit anteckning härom in­flyta i diariet.

I fråga om det för varvschefen vid flottans station i Stockholm hand­lagda ärendet nr 300/1920 funnes numera i diariet antecknat, att stämning däri uttagits å kommendören Ekström till Stockholms rådhusrätt den 27 april 1921, att målet förevarit närmare angivna dagar och att dom fallit den 25 oktober 1922.

Beträffande de följande anmärkningarna rörande ärendena nr 469, 477, 498, 501 och 604 för år 1920, avseende indrivningar för stationskontoret, hade Bergendal anmält, att ärendena vore slutredovisade utom i ett fall, där redovisning avvaktades från vederbörande landsfiskal. Härutöver ville marinförvaltningen åberopa vad ovan anförts rörande anmärkningar för sen handlägning av indrivningsärenden för flottans station.

Ärendet nr 11/1921 hade uppkommit i anledning därav att Kungl. Maj:t i brev den 16 juli 1920 förordnat rörande dispositionen av visst vattenom­råde väster om Kastellholmen. Sedan Stockholms stads hamnstyrelse med­delat marinförvaltningen, att hamnstyrelsen ansåge frågan om ägande­rätten till vattenområdet icke vara avgjord, hade marinförvaltningen fun­nit det önskvärt att om möjligt erhålla en tillförlitlig utredning i fråga om äganderätten till sagda område. En sådan utredning hade på grund

74

av de svårigheter, som mött, ej kunnat erhållas. Ämbetsverket hade tills­vidare ej funnit anledning till åtgärd i saken.

Beträffande de i ärendet under nr 46/1921 avsedda fordringarna ville marinförvaltningen meddela, att vissa av dessa fordringar, innan avskriv- ningsåtgärd kunde vidtagas, påkallade sådan ytterligare eftersökning eller undersökning, som skulle äga rum efter förloppet av viss tid, efter det åt­gärd senast vidtagits. Sedan avskrivningsbeslut fattats den 31 oktober 1922 och den 8 februari 1923 respektive och dessa beslut underställts kam­marrätten, kunde ämbetsverket, i saknad av handlingarna, icke avgöra huruvida berörda omständighet kunde förklara dröjsmålet,

Dröjsmålet i det under nr 93/1921 antecknade ärendet, rörande väckt fråga om undantagandet från Karlskrona hamnområde av den s. k. krono- redden, torde vara uppkommet därutav, att ärendet fordrade ett mera in­gående studium, som fått stå tillbaka för det löpande arbetet.

I fråga om ärendet under nr 4/1922 vore intet att anföra utöver förkla­ringens innehåll, som utvisade, att ärendet krävde viss överläggning med stationsmyndigheterna.

Slutligen hade anmärkts, att advokatfiskalens diarium icke angivit da­tum, när penningar influtit i indrivningsärenden för flottans stations räkning. Under hänvisning till vad Bergendal härom anfört i sin förkla­ring ville marinförvaltningen meddela, att numera fullständiga anteck­ningar gjordes angående indrivningsärendena.

Samtliga de för marinförvaltningen handlagda ärenden, mot vilkas be­handling anmärkning gjorts, hade efter inspektionen redovisats till äm­betsverket.

Vad Bergendal såsom en allmän förklaringsgrund till de anmärkta för­hållandena åberopat rörande arbetets omfattning å tjänsten och särskilt anhopningen av ärenden under krigsåren funne marinförvaltningen vara värt militieombudsmannens synnerliga beaktande. För egen del hade ma­rinförvaltningen givetvis haft olägenhet av den långsamma handlägg­ningen av ärenden å advokatfiskalskontoret, och övervägt möjligheten att genom en förändrad organisation av advokatfiskalstjänsten vinna erfor­derlig rättelse härutinnan. Detta sammanhängde emellertid med ämbets­verkets egen organisation, vilken ansåges i viss mån beroende av pågå­ende utredningar rörande försvaret i allmänhet. Till belysande av denna fråga ville marinförvaltningen åberopa nedanstående utdrag av ämbets­verkets underdåniga skrivelse den 28 september 1922, i anledning av ledig­het å advokatfiskalsbefattningen: »I sin underdåniga skrivelse den 24 september 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel för år 1921, föreslog marinförvaltningen vissa förändringar i ämbetsverkets stat. Enligt detta förslag avsågs, bland annat, att advokat- fiskalsgöromålen skulle överföras till en tjänst i dåvarande andra löne­graden. Frågan föranledde för det dåvarande icke någon Eders Kungl.

75

Maj:ts åtgärd och har sedermera varit vilande i avvaktan på beslut angå­ende den slutliga organisationen av försvarsförvaltningen och i anled­ning av försvarsrevisionens pågående arbete. Marinförvaltningen fast- håller vid den uppfattningen, att den hittillsvarande organisationen av ad- vokatfiskalstjänsten icke varit till fördel för marinförvaltningens arbete. Med en tjänstgöringsskyldighet av endast två timmar dagligen och ofta upptagen av uppdrag utom ämbetsverket har advokatfiskalen ej varit i stånd att lämna avdelningarna det skyndsamma biträde, som ofta varit önskligt. Särskilt under senaste tiden, som visserligen för marinförvalt­ningen ställt ovanliga krav på juridisk sakkunskap, hava bristerna i orga­nisationen framträtt i skarp dager. Bortsett därifrån, att i vissa mera be­tydande processer särskilda personer förordnats att för marinförvalt­ningen föra kronans talan, har det blivit nödvändigt att i marinförvalt­ningen till advokatfiskalens biträde anställa en juridiskt bildad person; och härtill har Eders Kungl. Maj:t i brev den 24 mars 1922 lämnat med­givande. Icke heller kunna advokatfiskalsgöromålen vid flottans station i Stockholm, vilka enligt instruktionen åligga advokatfiskalen i marinför­valtningen, anses hava med den nuvarande organisationen blivit behörigen tillgodosedda. Från stationens sida har även framställts önskemål om in­rättande av en särskild advokatfiskalsbefattning vid stationen. Erfaren­heten synes marinförvaltningen hava givit vid handen, att den person, som i ämbetsverket uppehåller advokatfiskalsgöromålen, måste vara stän­digt tillgänglig i ämbetsverket. Om detta vore händelsen funnes jämväl möjlighet att bättre än nu är fallet tillgodose de krav, som flottans sta­tion i Stockholm billigtvis kan uppställa i fråga om tjänstens anordnande. Måhända kan det därjämte, då advokatfiskalsgöromålen i regel icke torde utfylla arbetstiden, bliva erforderligt att tilldela denne person även andra uppgifter än dem, som nu påvila advokatfiskalsbefattningen.»

Frågan om organisationen av advokatfiskalstjänsten vore nu, i enlighet med marinförvaltningens förslag i nyss citerade skrivelse, vilande i avbi- dan på lösningen av frågan om ny organisation för ämbetsverket, och be­fattningen vore tillsatt på förordnande tillsvidare. För närvarande vore av marinförvaltningen särskilt ombud förordna! i vissa omfattande, in­för skiljedom anhängiga tvister. I anledning av vad som vid inspektio nen förekommit hade marinförvaltningen låtit sig angeläget vara att söka förekomma ett upprepande av sådana missförhållanden, som förevarit. Arbetsbalansen å advokatfiskalskontoret vore numera avarbetad. Det syntes heller icke för närvarande föreligga fara för att sådan skulle upp­komma. Handläggningen av indrivningsärendena hade ordnats på ett praktiskt mera tillfredsställande och tidsbesparande sätt, i det anteck­ning i särskilt diarium och expediering ombesörjdes av ett till advokat­fiskal^ förfogande ställt skrivbiträde och skedde omedelbart. Influtna medel redovisades den sista i varje månad till stationskontoret. Enligt vad marinförvaltningen inhämtat, hade överenskommelse rörande ären­

76

denas lämpliga bevakande blivit träffad mellan stationsmyndigheterna och nuvarande advokatfiskal.

* **

På grund av vad sålunda förekommit beslöt militieombudsmannen att ställa Bergendal under åtal inför vederbörande domstol. Skrivelse härom expedierades den 29 september 1923 till överståthållarämbetet. I särskild instruktion för åtalets utförande anförde militieombudsmannen följande.

Med avseende å de under diarienummer 11/1921, 46/1921, 93/1921 och 4/1922 antecknade, ovan omförmälda ärenden hade militieombudsmannen, om ock avsevärt dröjsmål med handläggningen av dessa ärenden före- lupit, dock ansett sig kunna låta bero vid vad i avgivna förklaringar an­förts. Vad anginge övriga här ovan återgivna anmärkningar hade mili­tieombudsmannen däremot icke kunnat finna de avgivna förklaringarna tillfyllest.

Enligt § 31 av Kungl. Maj:ts instruktion den 20 september 1919 för ma­rinförvaltningen, sådant detta författningsrum lydde enligt kungörelsen den 31 december 1921 angående vissa ändringar i nämnda instruktion, ålåge det advokatfiskal vid marinförvaltningen — med vilken tjänst jämväl följde skyldighet att utföra advokatfiskalsgöromålen vid flottans station i Stockholm —

att vara marinförvaltningens ombud i frågor rörande kronans rätt;att avgiva utlåtanden i de ärenden, som i sådant hänseende av marin­

förvaltningen eller ledamot till honom remitterades;att å kronans vägnar, när så prövades nödigt, deltaga i anbefallda in­

venteringar; samtatt utföra de åtal, vilka av marinförvaltningen åt honom uppdroges.Advokatfiskal^ åligganden vid flottans station i Stockholm funnes

angivna i Eeglemente för marinen, del I, § 249, som hade följande lydelse:»1. Advokatfiskal]! vid stationen är kronans ombud i frågor rörande

kronans rätt, vilka vid domstol göras anhängiga, samt skall beivra brott och förseelse, som i tjänsten begås av stationen tillhörande personal.

2. Han bör med uppmärksamhet följa behandlingen av de vid stations- krigsrätten anhängiga mål samt äger att, så ofta det finnes nödigt, över­vara undersökningarna därstädes.

3. Hans åliggande i övrigt äro:a) att vara tillstädes vid inventeringar av stationens kassa i juni och

december månader för granskning av stationens säkerhetshandlingar ävensom i övrigt vid betydligare inventeringar och kassationsbesikt- ningar för att bevaka kronans rätt;

b) att, uppå remiss från stationsbefälhavaren eller varvschefen, avgiva utlåtanden i förekommande juridiska frågor;

c) att, efter uppdrag av stationsbefälhavaren eller varvschefen, indriva kronans fordringar;

77

d) att bevaka kronans fordringar i konkurser och vid årsstämningar, sedan därför behövliga handlingar blivit advokat fiskalen från stations- kontoret respektive varvskontoret tillställda; varande han dels pliktig att vid bevakning i konkurs anmäla, att, därest beedigande av kronans fordran ifrågakommer, edgången skall fullgöras av chefen för stations- kontoret respektive varvskamreraren, dels ock i övrigt ensam ansvarig för fullständigheten av hevakningsinlagor, varom nu är sagt;

e) att besörja om kvarstad å gäldenärs egendom eller annan handräck- ningsåtgärd, när omsorgen om kronans säkerhet sådant fordrar;

f) att tillse, det kronans säkerhet hos löftesmän för deras ingångna för­bindelser iakttages samt att borgens- och inteclmingsförnyelser bliva inom behörig tid verkställda, i vilket avseende alla borgens- och inteek- ningshandlingar böra honom delgivas för anteckning i en för detta ända­mål förd bok;

g) att, efter uppdrag av stationsbefälhavaren eller varvscliefen, indriva och redovisa försuttna viten och prisskillnader i följd av uraktlåtet full­görande av ingångna leverans- eller entreprenadkontrakt; samt

h) att föra diarium över alla till hans handläggning överlämnade mål samt senast 10 dagar efter varje halvårs slut till stationsbefälhavaren och varvschefen avgiva berättelse, utvisande vad han vid de mål, som till­hört den enes eller andres prövning, tillgjord och vilka däribland icke kunnat avslutas samt varpå detta beror.»

De göromål, som sålunda enligt instruktionen för marinförvaltningen och reglementet för marinen ålegat Bergendal i hans egenskap av advo­katfiskal, hade, så vitt av diariet framginge, till mer än 2 3 utgjorts av indrivningsärenden för flottans station i Stockholm. Såväl dessa som åtskilliga av övriga ärenden torde icke kunna anses hava varit av svår eller vidlyftig beskaffenhet. Det oaktat hade emellertid, på sätt av det föregående framginge, av hela antalet under år 1920 diarieförda ärenden, eller 971 stycken, 56, eller ärendena nr 549—561, 562—603 och 970, hand­lagts först K> år efter sedan de diarieförts, 366 ärenden, eller nr 359 A, 605—968 och 971, blivit föremål för åtgärd först sedan mer än 1% år förflutit efter det de i diariet införts och två ärenden, eller nr 251 och 604, ännu vid inspektionstillfället, nära två år efter det de antecknats, icke blivit föremål för handläggning. Av samtliga under år 1921 inkomna 464 ärenden hade mer än hälften (nr 224—464) icke behandlats förrän mer än sju månader efter det de inkommit. I ärendena nr 460/1920, 477/1920. 498/1920 och 501/1920, vilka diarieförts under den 30 december 1920, hade visserligen åtgärd så tillvida vidtagits, att handlingarna däri under ja­nuari 1921 översänts till vederbörande landsfiskal för indrivning. De hade emellertid sedermera icke blivit föremål för vidare åtgärd förrän omkring 1Y> år därefter eller den 2 augusti 1922.

Visserligen torde någon gång mängden av göromål, som på en gång åvilat ifrågavarande befattningshavare, kunnat göra det svårt för denne

78

att i rätt tid fullgöra honom åliggande arbetsuppgifter, särskilt om han — såsom med dåvarande avlöningsförmåner varit naturligt — därjämte åtagit sig annan tjänstgöring. Men detta förhållande torde dock icke kunna tjäna som ursäkt för dröjsmål av den art, varom här vore fråga, särskilt som en granskning av diariet icke gåve vid handen, att övriga på advokatfiskalen ankommande ärenden alltid varit föremål för sär­skilt skyndsam behandling, och den handläggning, flertalet av de här ovan omförmälda ärendena krävt, varit av synnerligen enkel beskaffen­het och säkerligen icke behövt anstå under så lång tid som ske’tt. I själva verket syntes en del av de under den 30 december 1920 diarieförda ären­dena av advokatfiskalen under någon tid bortglömts att döma av det förhållandet att enahanda slag av ärenden, som senare, under åren 1921 och 1922, inkommit (se d.-nr 159—223/1921 och 75—226/1922 m. fl.), före 1920 års ärenden behandlats, utan att särskilda omständigheter i fråga om dem förelegat, som bort påkalla förtursrätt.

Huruvida av det ifrågavarande dröjsmålet kommit skada eller ej, torde vara svårt att avgöra, men det syntes med skäl kunna ifrågasättas, om icke indrivningen hos det hemförlovade manskapet av de i ärendena avsedda fordringar väsentligt försvårats på grund av den långa tid, som förflutit till dess kravet anhängiggjorts.

Med avseende å ärendena nr 265/1920, 270/1920 och 300/1920 hade under ut­redningen framkommit, att inkomna handlingar och vidtagna åtgärder icke vederbörligen diarieförts. Ärendet 971/1920 hade, oaktat det inkom­mit den 29 juli 1920, icke diarieförts förrän den 30 december s.'å. Vid inspektionen hade Bergendal uppgivit, att de från flottans station in­komna indrivningsärendena i allmänhet av honom diarieförts, icke då de inkommit, utan i ett sammanhang, då de eller någon del av dem blivit föremål för handläggning. Av Bergendals avgivna förklaringar fram- ginge att han icke, då redovisning från vederbörande för indrivna pen­ningmedel ingått, omedelbart gjort anteckning därom i diariet, utan att så skett först i samband med medlens redovisning, därvid datum för an­teckningen eller för redovisningen icke i diariet införts. Detta gällde så­som av diariet och advokatfiskal^ reversal till stationskassan framginge bl. a. följande år 1920 inkomna ärenden, nämligen 368, 369, 370, 372, 374, 375, 378, 389, 390, 392, 394, 398, 399, 402, 408, 418, 419, 420, 422, 429, 441, 443, 454, 456, 460, 467, 475, 479, 483, 485, 494, 495, 507, 510, 520, 521, 523 och 530. I samtliga dessa ärenden hade de influtna medlen av Bergendal inlevererats först under den 22, 23 eller 24 augusti 1922, oak­tat de, enligt vad Bergendal medgivit, tidigare inkommit. Bergendal hade sålunda i angivna hänseenden åsidosatt den honom åliggande skyldig­het att föra diarium, varjämte han jämväl härutinnan gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten, att han ej med tillbörlig skyndsamhet inle­vererat till honom redovisade medel.

De försummelser, Bergendal sålunda, på sätt ovan anförts, låtit komma

79

sig till last, hade, särskilt med hänsyn till de ifrågavarande ärendenas na­tur, synts militieombudsmannen vara av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran. Militieombudsmannen uppdroge följaktligen åt veder­börande åklagare att för nämnda försummelser ställa honom, f. d. advo- katfiskalen vid marinförvaltningen Ernst Bergendal, under åtal vid be­hörig domstol med yrkande om ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som polisassessorn Birger Lundberg efter överståthållar- ämbetets förordnande härefter anställde vid Stockholms rådhusrätt mot Bergendal, meddelade rådhusrätten utslag den 20 december 1923. I ut­slaget yttrades följande.

Enär utrett blivit, att förre advokatfiskal! Ernst Bergendal under ti­den från och med den 26 juni 1920 till och med den 2 oktober 1922, då han varit anställd såsom advokatfiskal vid marinförvaltningen, med vilken tjänst följt skyldighet att efter uppdrag av stationsbefälhavaren eller varvschefen vid flottans station i Stockholm indriva kronans fordringar, gjort sig skyldig till försummelse i sin omförmälda tjänst därutinnan att han dels beträffande flera till honom överlämnade ärenden underlåtit att i diariet införa vederbörliga anteckningar rörande ärendena eller ock gjort anteckningarna senare än ske bort, dels beträffande åtskilliga ären­den, samtliga avseende remiss från flottans station i Stockholm angående uttagande av kronans fordran hos vissa personer, dröjt avsevärd tid från ärendenas remitterande till honom, innan han i desamma vidtagit veder­börlig åtgärd och åtminstone i ett fall helt underlåtit vidtaga sådan åt­gärd, dels ock beträffande vissa indrivningsärenden, i vilka för flottans stations räkning indrivna penningar influtit till advokatfiskalskontoret, dröjt någon tid efter beloppens mottagande, innan han till stationen redo­visat desamma; alltså prövade rådhusrätten, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ samt 4 kap. 3 § strafflagen, rättvist döma Bergendal för vad han sålunda låtit komma sig till last att höta 50 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

14. Åtal mot militärläkare för felaktigt förfarande vid behandlingav skadad värnpliktig.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnplik­tige nr 177 15/1920 Gunnar Svensson klagomål rörande den läkarebehand­ling han erhållit vid Skånska dragonregementet för brott av vänstra armens strålben, vilket brott han ådragit sig vid regementet den 15 oktober 1920. Yttranden i ärendet infordrades från regementsläkaren J. Hammar, vil­ken bestred klagomålen. Sedan arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse på

80

militieombudsmannens begäran härefter verkställt utredning i ärendet, ställde militieombudsmannen regementsläkaren Hammar under åtal inför vederbörlig domstol för vissa försummelser, som Hammar enligt milite- ombudsmannens uppfattning låtit komma sig till last vid behandlingen av ifrågavarande olycksfall. Skrivelse härom expedierades till överkrigs- fiskalsämbetet den 7 december 1923.

15. Vanskötsel av marketenteri.Vid inspektion, som militieombudsmannen förrättat vid Jämtlands fält-

jägarregemente den 7 och 8 juni 1922, iakttogs, hurusom regementets mar- ketenterirörelse under de senare åren bedrivits med anmärkningsvärt stor förlust ävensom att gällande föreskrifter i ämnet blivit i stor ut­sträckning åsidosatta. Över de anmärkningar, som med anledning härav framställts, avgåvos yttranden av regementsintendenten vid regementet, kaptenen H. Bundy och dåvarande rnarketenteriföreståndaren, fanjunkaren M. Magnusson. Då den i ärendet verkställda utredningen, enligt militie­ombudsmannens förmenande, gav vid handen, att regementsintendenten och rnarketenteriföreståndaren i ett flertal hänseenden gjort sig skyldiga till grova försummelser med avseende å marketenteriets skötsel ävensom att rnarketenteriföreståndaren syntes hava vid böckernas förande avsiktligt sökt dölja den uppkomna förlusten och icke lämnat redovisning för en del influtna medel, ställde militieombudsmannen dem, kaptenen Bundy och fanjunkaren Magnusson, under åtal inför regementskrigsrätten vid Jämt­lands fältjägarregemente, varom skrivelse den 3 november 1923 expediera­des till krigsfiskalen vid regementet.

81

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga, huruvida värnpliktig, som anmält förman för tjänstefel, härigenom gjort sig skyldig till ärekränkning mot denne.

I egenskap av kompanichef för kompaniet »medicine studerande» vid Vasternorrlands regemente beordrade kaptenen Carl Ossbahr å kompani­order den 14 augusti 1922 värnpliktige med. kand. Lilja att under manö­ver den 16—19 augusti 1922 »tjänstgöra i befattning såsom läkare». Se­dan Lilja under ifrågavarande manöver sjukskrivit ett antal värnplik­tiga for hemtransport, bestämde emellertid Ossbahr, att åtskilliga av de sålunda sjukskrivna skulle deltaga i manövern. Ossbahr anmäldes med anledning härav utav värnpliktige medicine kandidaten Bertil von Frie- sen för tjänstefel och ställdes under åtal inför regementskrigsrätten vid Vasternorrlands regemente, därvid åklagaren, krigsfiskalen H. Rosén yr­kade ansvar å Ossbahr för vad han låtit komma sig till last, varjämte Osshahr å sin sida yrkade ansvar å von Friesen jämlikt 110 § strafflagen för krigsmakten för falsk angivelse.

Krigsrätten, i vilken tjänstgjorde krigsdomaren W. Bergström, f. d. auditören R. Svallingson samt kaptenerna S. Thordeman och G Edström yttrade i utslag den 29 september 1922, så vitt nu är ifråga, följande.

»Enär soldaten Bertil von Friesen, vilken angivit kaptenen Carl Ossbahr för tjänstefel, begånget under marsch på förläggningsövning med tredje kompaniet den 16—19 sistlidne augusti, varken uti angivelseskriften eller under rättegången lagt Ossbahr annat till last, än att Ossbahr skall hava med åsidosättande av den för tillfället av honom såsom läkare beordrade värnpliktiges rapport om sjukdomshinder för vissa i övningen deltagande anbefallt dem att fullfölja övningen, men med avseende å vunna upplys­ningar om den förordnade 'läkarens’ kompetens och andra förhållanden sagda förfarande icke är av beskaffenhet att kunna för Ossbahr lagligen föranleda ansvar, varder åklagarens mot kaptenen Ossbahr förda talan ogillad.

Då likväl ifrågavarande åtal måste anses som en mot kaptenen Oss­bahr förövad ärekränkning i och för hans tjänst dock under förhållan­den, som må anses synnerligen mildrande, prövar krigsrätten rättvist med stöd av 82 § första stycket strafflagen för krigsmakten döma von Frie- Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

82sen att för förolämpning mot överordnad krigsman undergå disciplin­straff av vaktarrest under sex dagar.»

Med anledning av en utav värnpliktige von Friesen till militieombuds- m ann eu insänd klagoskrift, vari von Friesen förklarade sig ifrågasätta riktigheten av regementskrigsrättens ifrågavarande utslag, anförde mi- litieombudsmannen i skrivelse till krigsdomaren Bergström, att kaptenen Ossbahrs å von Friesen framställda ansvarsyrkande syntes hava bort be­dömas icke efter det i berörda utslag åberopade lagrum, utan jämlikt 110 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 16 kap. 4 § allmänna straff­lagen. Med hänvisning härtill anmodade militieombudsmannen krigsdo­maren Bergström att avgiva yttrande i ärendet ävensom infordra och till militieombudsmannen inkomma med yttrande från vederbörande krigsrättsledamöter.

Krigsdomaren Bergström inkom med anledning härav med yttrande för egen del ävensom av krigsrättsledamöterna f. d. auditören Sval lin g- son och kaptenen Thordeman, varemot yttrande av kaptenen Edström, som förflyttats till annan tjänstgöringsort, icke kunnat införskaffas.

I sitt yttrande, vari kaptenen Thordeman förklarat sig instämma, an­förde f. d. auditören Svallingson bl. a. följande.

För att falsk angivelse, varom i 16 kap. 1—6 §§ stadgades, skulle anses föreligga, måste de angivna grunderna för det förmenta brottet varit falska, d. v. s. föranledda av osanna upplysningar eller uppdiktade. Va­riationerna i uppsåtet eller de olikartade omständigheterna i varje fall skapade sedan de olika brottstyperna. I den av von Friesen mot kaptenen Ossbahr ingivna anmälan förekomme visserligen, att han tillvitade Oss- bahr tjänstefel, men då von Friesen utvecklade grunden härför, visade det sig, att vad han i sådant hänseende anförde, icke vore av beskaffenhet att varken för Ossbahr eller vilken annan som helst i Ossbahrs ställning kunna medföra ansvar spåföljd för tjänstefel. Enligt vad Svallingson kunde finna utmynnade således von Friesens hela förfarande mot Oss­bahr, om det skulle bedömas efter allmän lag, som brott mot 16 kap. 9 § strafflagen. Till stöd för denna sin åsikt åberopade Svallingson vad Kungl. Ma,j:t i utslag mellan stadsfiskalen J. W. Bendroth, kärande, och C. Börjesson, svarande, uttalat. (N. J. A. Arg. 1900, ref. 141). Hade nu berörda förolämpning icke skett i tjänsten eller Ossbahr icke varit von Friesens förman skulle stadgandet i 84 § strafflagen för krigsmakten jäm­förd med 16 kap. 9 § allmänna strafflagen varit tillämpligt, dock med iakttagande av att i stället för eventuellt bötesstraff skolat till disciplin­straff dömas. Då emellertid enligt Svallingsons uppfattning förolämp­ningen skett i tjänsten, och som ett faktum stode fast, att Ossbahr så­som von Friesens kompanichef varit dennes förman, måste det av krigs­rätten åberopade lagrummet eller 82 § strafflagen för krigsmakten vara riktigt. Svallingson tilläte sig framkasta spörsmålet, huru von Friesens förfarande bort betraktas, därest regementschefen underlåtit att anbefalla

83åtal mot kaptenen Ossbahr, då anmälan varit ogrundad, vilket ju legat i hans makt, likaväl som att krigsrätten ogillat åtalet. Under dylika för­hållanden hade val förfarandet icke kunnat anses annorlunda än som en förolämpning emot kaptenen Ossbahr, vilken av honom påtalad, blivit bedömd jämlikt 82 § strafflagen för krigsmakten. Regementschefens för­farande att ställa kaptenen Ossbahr under åtal torde väl icke kunna för­ändra arten av von Friesens förseelse, vilken ju bestode i den framkastade ogrundade beskyllningen mot Ossbahr för tjänstefel.

För egen del förklarade sig krigsdomaren Bergström kunna helt ansluta sig till den i f. d. auditören Svall in gsons yttrande uttalade uppfattningen, att krigsrättens ifrågavarande utslag vore lagligen grundat.

Slutligen avgav arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse infordrat ytt­rande i ärendet, vari sjukvårdsstyrelsen anförde bl. a. följande. Frågan, huruvida kaptenen Ossbahr gjort sig skyldig till tjänstefel i och med det att han frångått den enligt kompaniordern till läkare för ordnade Liljas föreskrifter eller förslag, vore uppenbarligen beroende på, om Lilja kunde anses hava förrättat läkaretjänst under sådana omständigheter, att tjänstgöringsreglementets föreskrifter angående läkare voro tillämpliga å hans tjänstgöring. Skulle så varit fallet, kunde med andra ord Lilja an­ses hava tjänstgjort som läkare i tjänstgöringsreglementets mening, lede det enligt styrelsens uppfattning intet tvivel, att frångåendet av Liljas föreskrifter varit ett tjänstefel av Ossbahr, och detta alldeles oavsett om till äventyrs Liljas föreskrift om de ifrågavarande värnpliktigas hemsän­dande med tåg vid en fullt kompetent prövning skulle visat sig icke hava varit av deras hälsotillstånd påkallad. Om å andra sidan Lilja funnes icke hava tjänstgjort som läkare i tjänstgöringsreglementets mening, kunde frångåendet av hans råd icke i och för sig medföra tjänstefelsan- svar; Liljas uttalande hade i så fall allenast varit en av de omständig­heter — ehuru måhända den viktigaste av dessa —, vilka Ossbahr haft att lägga till grund för sitt omdöme vid de beslut, som av honom fattats helt och hållet på eget ansvar. Den uppställda frågan måste så besvaras, att Lilja icke varit att anse som läkare i tjänstgöringsreglementets me­ning. Under sådana omständigheter måste det anses som synnerligen olämp­ligt, att Lilja enligt ordalydelsen i kompaniordern den 14 augusti 1922 förordnats att tjänstgöra som »läkare». Denna beteckning hade varit äg­nad att inom kompaniet framkalla oklarhet angående Liljas ställning och borde alltså hava utbytts mot »kompanichefens rådgivare i hälso- och sjukvårdsangelägenheter» eller dylikt. Av vad ovan anförts framginge, att styrelsen icke ansåge Ossbahrs frångående av Liljas uttalande hava i och för sig inneburit tjänstefel. Återstode alltså frågan, om det i sak varit riktigt att låta de i målet ifrågavarande värnpliktiga, vilkas hälsotill­stånd ansetts tvivelaktigt, deltaga i nattmarschen. Ehuru krigsrättens protokoll icke lämnat material för ett fullt tillförlitligt bedömande av denna fråga på alla punkter, ville styrelsen uttala följande. Å ena sidan

84

syntes Ossbahr hava med omsorg tillsett de ifrågavarande värnpliktiga, hans åtgärder kunde anses vittna om ett vaket, ansvarsmedvetet ̂och hu­mant sätt att omhänderhava sin trupp, och den slutliga utgången av det hela, som ju talade till Ossbahrs fördel, torde icke böra tillskrivas endast slumpen utan även truppledarens på erfarenheter grundade omdömesför­måga. Å andra sidan syntes det anmärkningsvärt, att icke Ossbahr, då han ansåge sig böra frångå Liljas råd, konsulterade den legitimerade lä­kare, som funnits å kompaniet. Åtminstone beträffande en av de värn­pliktiga hade Ossbahr träffat ett avgörande, som, oavsett utgången, måste anses synnerligen betänkligt. En person, som föregående dag legat i övei* 39° feber, finge icke under några förhållanden tagas ut på marsch (så­vida detta icke på grund av omständigheterna vore alldeles oundvikligt, vilket väl endast torde kunna inträffa under krigsförhållanden). Att så likväl skett, och att detta allvarliga felgrepp begåtts av en officer, som, en­ligt vad nyss anförts, syntes vara en erfaren och ansvarsmedveten trupp­förare, fäste uppmärksamheten på nödvändigheten av, att våra officerare bibringades åtminstone sådan elementär insikt i bedömandet av sjuk­domsfall, att de utan alltför stor risk för felgrepp kunde bedöma, om en underlydande utan vidare kunde medfölja truppen eller ej, om läkarhjälp behövde anlitas o. s. v.

I skrivelse den 27 augusti 1923 till krigsdomaren Bergström anförde härefter militieombudsmannen följande.

I sitt i ärendet avgivna yttrande hade f. d. auditören Svallingson ut­gått ifrån att en tillämpning av 16 kap. 1—6 §§ strafflagen vid bedöman­det av den av kaptenen Ossbahr mot von Friesen förda ansvarstalan varit utesluten, och syntes därav dragit den slutsatsen, att von Friesens mot kaptenen gjorda tillvitelse, som skett mot förman i tjänsten, varit straff­bar efter 82 § strafflagen för krigsmakten. Utan tvivel förutsatte en till- lämpning av sistnämnda lagrum, på sätt f. d. auditören Svallingson an­fört, att missfirmelsen ifråga icke vore hänförlig under någon av de i 1—5 §§ i nämnda kapitel av allmänna strafflagen straffbelagda typerna av ärekränkningsbrott. Även om denna förutsättning i förevarande fall varit för handen, torde dock därmed icke vara givet, att ansvar jämlikt 82 § strafflagen för krigsmakten bort ifrågakomma. För att en tillvitelse om viss handling skulle vara hänförlig under detta lagrum, erfordrades näm­ligen ytterligare, att tillvitelsen överhuvudtaget varit att anse som en miss­firmelse. Att så varit förhållandet, syntes Svallingson såväl som krigsrät­tens övriga ledamöter utan vidare hava tagit för givet. Riktigheten av denna uppfattning syntes dock kunna ifrågasättas, därest man, på sätt i svensk rättsdoktrin hitintills skett, såsom förutsättning för missfirmelsen krävde, att densamma utmärkte den angripne såsom en i sedligt avseende eller på grund av sin oduglighet i yrket mindre aktningsvärd person. Därest någon påstode annan hava gjort sig skyldig till visst förfarande,

85

krävdes följaktligen, för att påståendet som sådant skulle kunna anses ut­göra ärekränkning, att den angripne, därest han hade gjort sig skyldig till detsamma, därigenom i den allmänna uppfattningen framstått såsom mindre aktningsvärd. Vore förfarandet icke sådant, torde någon ärekränkning ej heller föreligga, och den omständigheten enbart att detsamma, ehuru fak­tiskt enligt lag straffritt, av tillvitaren betecknades såsom straffbart, kunde därför icke göra tillvitelsen ifråga till en ärekränkning. En annan sak vore att tillvitelsen kunde givas sådan form, att den därigenom bleve föroläm­pande, exempelvis då, såsom i det av Svallingson åberopade rättsfallet, det uppgivna förfarandet av tillvitaren hänfördes till någon viss brotts­typ av svårare beskaffenhet, så att den kränkte därigenom komme att be­tecknas såsom en föraktlig förbrytare. Brottsrubriceringen framstode då såsom det väsentliga i tillvitelsen. Vore detta avsett, förelåge otvivel­aktigt en missfirmelse. Redan den omständigheten att förövandet av ett mord, en stöld eller annat svårare brott, i den allmänna uppfattningen stämplade gärningsmannen såsom i sedligt avseende undervärdig, gåve åt påståendet att en av annan begången handling, som i själva verket, sådan den i påståendet beskreves, vore straffri, skulle vara att anse som mord, stöld o. s. v. samma ärekränkande karaktär, som hade personen ifråga blivit kallad mördare, tjuv eller dylikt. Annorlunda vore förhållandet där den begångna, straffria handlingen betecknades såsom brott eller förse­else, som i allmänhet icke innefattade sådant förfarande, som stämplade gärningsmannen såsom mindre aktningsvärd. Påstode någon därför, att en av annan begången fullt korrekt handling vore hänförlig till dylik i nyss angivna hänseenden ej nedsättande förseelse, torde detta hand­lingens rubricerande såsom straffbar icke göra påståendet till en miss­firmelse, där det ej framställts med i och för sig förolämpande ordalag. Därest någon exempelvis påstode, att annan framfört bil med otillåten hastighet, därför att han å allmän landsväg med 200 meters klar sikt hål­lit en hastighet av 20 kilometer i timmen, eller att någon ärekränkt annan genom att säga denne vara en hygglig och skötsam man eller att ämbets­man begått tjänstefel, enär han tjänstgjort en timme längre å tjänste­rummet än de övriga o. s. v., torde ett dylikt påstående icke innebära någon ärekränkning.

Frågan, huruvida ett påstående om en oriktigt såsom brottslig beteck­nad handling vore att anse såsom ärekränkning eller ej, torde sålunda vara beroende av om påståendet framställts på förolämpande sätt eller om handlingen vore av beskaffenhet att utmärka förövaren därav i den allmänna uppfattningen såsom mindre aktningsvärd. Huruvida hand­lingen ifråga ägt rum eller ej, torde allenast så tillvida vara av bety­delse, att i senare fallet sannolikheten för att animus injuriandi förefun- nits, torde vara större än i det förra. Vad nu anförts torde äga samma giltighet, vare sig påståendet om den förment brottsliga handlingen skett i form av angivelse eller annorledes. Den form, i vilken påståendet gjor­

86

des, torde därvid ej hava annan betydelse än för avgörandet av frågan om tillämpligt lagrum, men däremot ej för frågan om ärekränkning skett eller ej.

Därest man i nu förevarande fall, på sätt krigsrätten gjort, utginge ifrån att von Friesens förfarande allenast bestått däri, att han oriktigt påstått, att kaptenen Ossbahr skulle saknat befogenhet, att på sätt b^n gjort frångå den av honom förordnade »läkarens» föreskrifter, och be­tecknat detta som tjänstefel, torde man knappast med här ovan återgivna ståndpunkt kunna rubricera von Friesens handling såsom ärekränkning.

I själva verket torde emellertid även riktigheten av krigsrättens nyss­nämnda utgångspunkt kunna ifrågasättas. Vad von Friesen lagt kaptenen Ossbahr till last vore, att denne låtit ifrågavarande värnpliktiga deltaga i en nattmarsch, oaktat de på grund av sjukdom icke bort få deltaga i marschövning, ett förfarande, som, därest det kunnat läggas kaptenen till last, otvivelaktigt varit ett tjänstefel. Ehuru von Friesen själv syntes hava trott, att denna kaptenens handling redan från formell synpunkt varit felaktig, hade han dock i sin kompletterande angivelse av den 2 sep­tember 1922 särskilt framhållit, att det måste anses synnerligen olämpligt att till marsch kommendera den, som dagen förut haft över 39° feber. Vare sig emellertid angivaren själv på ena eller andra sättet bedömt det angivna förfarandet, torde det väl ankommit på krigsrätten, sedan pröv­ningen av detsamma dit hänskjutits och åklagaren framställt yrkande om ansvar å kaptenen för oförstånd i tjänsten, att, utan hänsyn till angiva­rens uppfattning om vad i förfarandet ifråga vore att anse som brottsligt, pröva straffbarheten av förfarandet som sådant. Därest härvid krigsrätten funnit kaptenen Ossbahrs förfarande, vilket otvivelaktigt stått i överens­stämmelse med hans formella befogenhet, med hänsyn till omständig­heterna i målet, ej heller från saklig synpunkt kunna betecknas som oför­stånd i tjänsten, och fråga följaktligen uppstått om angivarens straffbar­het, torde otvivelaktigt 16 kap. 4 § strafflagen varit det lagrum, efter vil­ket straff bort ådömas, eller, om von Friesen ansetts hava haft sannolika skäl för sin angivelse, 16 kap. 6 § bort tillämpas. Vid denna prövning torde, därest man, på sätt sjukvårdsstyrelsen gjort, betecknat Ossbahrs förfarande såsom synnerligen betänkligt, von Friesen jämlikt sistnämnda lagrum bort bliva från ansvar fri.

Som emellertid krigsrättens bedömande av von Friesens angivelse så­som straffbar efter 82 § strafflagen för krigsmakten, ehuru det stode i strid med här ovan uttalade mening, och även om detsamma på grund därav vore felaktigt, icke torde vara av beskaffenhet att för krigsrättens leda­möter föranleda ansvar såsom för tjänstefel, hade militieombudsmannen ej ansett sig kunna med anledning av von Friesens klagomål vidtaga an­nan åtgärd i ärendet än att militieombudsmannen velat genom skrivelsen giva krigsdomaren Bergström del av de synpunkter här ovan framhållits.

87

2. Felaktig1 straffsammanläggning1.

39 och 40 §§ strafflagen för krigsmakten.

Uti en till militieom budsmannen insänd skrivelse anmälde chefen för1. eldarekompaniet, kaptenen Harry Rosensvärd, att stationskrigsrätten vid flottans station i Karlskrona skulle hava i visst avseende förfarit fel­aktigt vid sammanläggning av straff, som ådömts 2. klass sjömannen vid1. eldarekompaniet nr 284 Harald Fredrik Emanuel Karlsson.

Av vid skrivelsen fogade avskrifter av de med klagomålen avsedda ut­slagen inhämtades följande.

Den 17 januari 1923 dömde krigsrätten Karlsson med tillämpning av 52, 77 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet att inställa sig till posttjänst den 31 december 1922 till fängelse i en månad samt för tvenne olovliga undanhållanden den 30 respektive den 31 i samma månad ävensom för underlåtenhet den 30 ifrågavarande december att fullgöra förmans befallning till disciplinstraff av 10 dagars skärpt arrest, vilket straff jämlikt 40 § strafflagen för krigsmakten sammanlades med Karls­son den 29 december 1922 ådömt disciplinstraff av 6 dagars vaktarrest till sammanlagt 12 dagars skärpt arrest. Krigsrätten förordnade slutligen att disciplinstraffet skulle övergå till fängelsestraff, och sammanläggas med det omedelbart ådömda fängelsestraffet till i en bot 1 månad 24 dagars fängelse. Vid tillämpning av berörda straff skulle avräknas 6 dagar, varunder Karlsson till följd av det tidigare straffbeslutet undergått disciplinstraff.

Den 31 januari 1923 meddelade stationskrigsrätten utslag i ett annat mot bemälde Karlsson anhängiggjort mål, vilket utslag i hithörande de­lar var så lydande:

»Uti målet är utrett, att rapporterade 2. klass sjömannen vid 1. eldare­kompaniet nr 284 Harald Fredrik Emanuel Karlsson --------------- såväl den15 som 16 januari 1923 saknats å sitt logement, oaktat han vid bägge till­fällena varit tilldelad tjänstgöring såsom logementsvakt;

att han den 15 januari 1923 varit oreglementariskt klädd och härutinnan ej vidtagit rättelse, förrän han blivit av förman trenne gånger tillsagd därom;

att han den 17 januari 1923 efter utpurrningen underlåtit stiga upp från sängen;

att han den 17 januari 1923 icke närvarit vid uppställningen för ka- sernförbjudna;

att han under tiden närmast före den 18 januari 1923 genom bristande omvårdnad förorsakat, att kronopersedlar med ett sammanlagt värde av 25 kronor bortkommit; samt

att han saknades vid aftoninspektionen den 27 januari 1923 och där­efter anmälde, sig först påföljande dagen.

88

Med tillämpning av 52, 76, 77 och 180 §§ strafflagen för krigsmakten, samt med åberopande av krigsrättens utslag den 17 januari 1923 nr 9, ge­nom vilket utslag Karlsson jämlikt 52, 77 och 130 §§ strafflagen för krigs­makten blivit för tvenne olovliga undanhållningar och underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten givna befallning ådömd disciplinstraff av tio dagars skärpt arrest samt för underlåtenhet att den 31 december 1922 inställa sig till posttjänst, dömts till en månads fängelse —- prövar förty krigsrätten lagligt döma Karlsson:

för underlåtenhet att inställa sig till posttjänst till en månads fängelse;för vart och ett av de den 15, 16 och 27 januari 1923 begångna undanhåll-

ningsbrotten till en månads fängelse; samtför vad han i övrigt låtit komma sig till last till disciplinstraff av fem­

ton dagars vaktarrest.skolande sålunda Karlsson i en bot hållas i fängelse fyra månader fem­

ton dagar.»

I skrivelse till krigsdomaren vid stationskrigsrätten vid flottans sta­tion i Karlskrona anförde militieombudsmannen härefter följande.

Då de förbrytelser, för vilka Karlsson den 17 januari 1923 ådömdes disciplinstraff, av stationskrigsrätten ansetts vara av den beskaffenhet att böra sonas med skärpt arrest i 10 dagar, vilket straff sammanlades med Karlsson förut ådömt, men ännu ej avtjänat disciplinstraff till skärpt arrest i 12 dagar, syntes, då Karlsson åter lagfördes för ytterligare för­brytelser, som han begått före nämnda den 17 januari, vid tillämpningen av 4 kap. 9 § allmänna strafflagen och 39 § strafflagen för krigsmakten det sammanlagda disciplinstraffet icke bort utmätas i mildare straffart, ej heller lägre än det förut utmätta, eller skärpt arrest i 10 dagar, vilket ut­gjorde det högsta disciplinstraff av skärpt arrest, som, utom vid samman­läggning, kunde ifrågakomma. Jämlikt 40 § strafflagen för krigsmakten syntes härefter det straff av sex dagars vaktarrest, som ådömts Karlsson den 29 december 1922, vilket straff icke var till fullo avtjänat, då Karls­son begick de brott, för vilka han den 31 januari 1923 skulle ådömas disciplinstraff, hava bort sammanläggas med det gemensamma disciplin­straffet, och Karlsson, sedan härefter sammanläggning med det ådömda fängelsestraffet skett och från det sålunda sammanlagda straffet av­dragits den tid, varunder Karlsson till följd av beslutet den 29 december 1922 undergått straff efter det förseelse ånyo förövades, eller sex dagars vaktarrest, förvandlat till tre dagars skärpt arrest, bort hava att undergå fängelse i fyra månader 18 dagar i stället för det av krigsrätten be­stämda fängelsestraffet, fyra månader 15 dagar. Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades krigsdomaren att infordra yttrande av krigsrättens ledamöter.

I avgivna yttranden medgåvo vederbörande krigsrättsledamöter, att det i krigsrättens utslag den 31 januari 1923 tillämpade sättet för samman­

89

läggning av där förekommande straff vore felaktigt samt förklarade sig dela den i militieombudsmannens berörda skrivelse hävdade uppfatt­ningen beträffande straffsammanläggningen.

över krigsrättens ifrågakomna utslag hade emellertid vederbörande åkla­gare anfört besvär hos krigshovrätten, som i utslag den 14 maj 1923 yttrade följande. Enär, vidkommande de förseelser, för vilka, på sätt stationskrigs- rätten i sitt överklagade utslag yttrat, Karlsson gjort sig skyldig till disci­plinstraff, förseelsen, som bestått i oreglementarisk klädsel och begåtts den 15 januari 1923, ävensom underlåtenheten att efter utpurrningen den 17 januari oförtövat stiga upp från sängen ej kunde svårare anses än såsom brott mot ordningsföreskrifter, de där vore att bedöma enligt 79 § straff­lagen för krigsmakten, samt i målet finge anses utrett, att förutom dessa båda förseelser jämväl den bristande omvårdnad om kronobeklädnaden,. varför Karlsson förskyllt straff jämlikt 130 § förenämnda lag såsom för vårdslöshet i tjänsten, ägt rum före meddelandet av stationskrigsrättens utslag den 17 januari 1923, och straffet för dessa förseelser förty skulle jämlikt 39 § strafflagen för krigsmakten så bestämmas, som hade Karls­son varit lagförd för dem samtidigt med de två olovliga undanliållningar och den underlåtenhet att fullgöra förmans befallning, varför han genom nyssnämnda utslag ålagts disciplinstraff av skärpt arrest i tio dagar, ty och som jämlikt 38 § samma lag ett gemensamt straff skulle bestämmas icke blott för samtliga nu nämnda förseelser utan ock för den, enligt vad handlingarna utvisade, på aftonen berörda den 17 januari begångna för­summelse att närvara vid uppställning med kasernförbjudna, till följd varav Karlsson jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten gjort sig för­fallen till straff, funne krigshovrätten skäligt sålunda ändra krigsrättens utslag, i vad detsamma överklagats, att det disciplinstraff, vartill Karls­son jämlikt nu anförda och av krigsrätten i utslaget deu 17 januari 1923 åberopade lagrum gjort sig förfallen för samtliga ovan nämnda förseelser bestämdes till skärpt arrest i tio dagar, vilket straff jämlikt 40 § straff­lagen för krigsmakten sammanlades med det Karlsson genom beslutet den 29 december 1922 ålagda disciplinstraff av vaktar rest i sex dagar till skärpt arrest i tolv dagar; och skulle sistnämnda straff övergå till fängelse i tjugufyra dagar och förenas med det Karlsson omedelbart ådömda fängelsestraffet till i en bot fängelse i fyra månader tjugufyra dagar. Vid verkställighet därav skulle avräknas sex dagar, motsvarande förenämnda straff av vaktarrest, vilket straff Karlsson enligt vunnen upplysning till iullo undergått, så att Karlsson alltså skulle hållas i fängelse tillhopa fyra månader aderton dagar.

Militieombudsmannen lät med anledning härav bero vid vad i ärendet förekommit.

90

3. Fråga om dröjsmål med utsättande av krigsrättssammanträde.

Vid granskning av till militieombudsmansexpeditionen inkomna fång­förteckningar från Jämtlands fältjägarregemente för första kvartalet 1923 iakttogs, att volontären Knut Gunnar Hålén, som den 12 februari 1923 in­tagits i regementets häkte och samma dag undergått förhör, först fredagen den 23 i samma månad inställts inför regementskrigsrätten.

Uti avgiven förklaring i ärendet anförde krigsdomaren Albert Olsén bl. a. följande. Regementschefens framställning om krigsrättens samman­träde hade inkommit till krigsdomaren fredagen den 16 februari 1923. Ordinarie sammanträden med krigsrätten plägade hållas på fredagarna, då särskild anledning icke förekomme att utsätta sammanträde å annan tid. Därest målet kunnat omedelbart avgöras, hade detsamma med säker­het företagits nämnda dag, om krigsdomaren därom underrättats före sam­manträdet nämnda dag. Emellertid hade varken prästbetyg eller utdrag av straffregistret förefunnits den 16 februari. Med anledning härav ut­sattes målet till fredagen den 23 februari.

I skrivelse den 23 juli 1923 till krigsdomaren Olsén anförde tjänstför- rättande militieombudsmannen härefter följande. Vid vad i ärendet före­kommit hade militieombudsmannen låtit bero; men ville militieombudsman­nen, med föranledande av krigsdomarens yttrande, hava för krigsdomaren framhållit, att gällande föreskrift, att sammanträde med krigsrätt för rannsakning med häktad person skulle utsättas att hållas sist inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse om åtalet, icke rimligen borde utnyttjas såsom innefattande medgivande att företaga rannsakning med häktad person först å sålunda bestämd dag, framförallt icke då — såsom i förevarande fall av oförklarad anledning inträffat — dröjsmål ägt rum med avseende å krigsdomarens mottagande av under­rättelse om åtalet, ävensom hava erinrat, att beträffande ifrågavarande häktad kyrkobokföringsorten, därifrån prästbetyg skolat infordras, varit Östersund samt att utdrag av straffregistret kunnat, om så erfordrats, te­legrafiskt inhämtas.

4. Underlåtenhet att föranstalta om inbindning- av krig-srättsprotokoll.

Med anledning av anmärkning, som militieombudsmannen vid inspek­tion av Första livgrenadjärregementet den 21 juni 1922 framställt därom, att krigsrättsprotokollen ej vore inbundna, anmodade militieombudsman­nen regementschefen i skrivelse den 23 augusti 1922 att inkomma med upp­lysning, huruvida inbindning sedermera ägt rum eller åtgärd därför vid­tagits.

Till svar härå anförde regementschefen översten Hj. Säfwenberg i ytt­rande den 26 augusti 1922, att dessa protokoll under senare år förvarats hopbuntade årgångsvis, enär de alltjämt ökade kraven på regementets

91

expensanslag nödvändiggjort största sparsamhet, vilket i förening med de höga bokbinderiprisen nödgat översten att inskränka inbindningen av handlingar m. m. vid regementets expedition till ett minimum samt att varken översten eller tjf. auditören kände någon föreskrift, att dylika pro­tokoll skulle inbindas.

I skrivelse till regementschefen anförde militieombudsmannen med an­ledning härav följande.

Enligt 17 § i nådiga förordningen den 16 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången därstädes skulle protokoll, hållet vid regements-, stations- eller garnisonskrigsrätt, jämte därtill hörande handlingar, av auditören. inom två månader efter det utslag i mål, varom protokollet handlade, vore givet, avlämnas till vederbörande regementsbefälhavares, militärchefs vid flottans station eller kommendants expedition att där, för varje år särskilt sammanbundna, noga förvaras. I 1914 års lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, i vars 38 § de mot nämnda 17 § i 1868 års förord­ning svarande bestämmelser intogos, hade stadgandet därom, att krigs- rättsprotokollen skulle vara för varje år särskilt sammanbundna, blivit uteslutet, och uttrycklig föreskrift i detta ämne saknades numera. Anled­ningen till att det nämnda stadgandet sålunda ur den gällande lagen ute­slutits vore emellertid, på sätt av förarbetena i lagen i denna del fram- ginge, icke att söka däri, att man avsett att göra ändring i vad om sättet för protokollsförvaringen därförut gällde, utan hade allenast påkallats därav, att den ifrågavarande ordningsföreskriften icke ansåges hava sin plats i en rättegångslag.

Vare sig emellertid någon föreskrift i detta ämne funnes eller ej, torde vara klart, att de ifrågavarande protokollen lämpligen borde inbindas, nå­got som jämväl torde framgå därav, att i fråga om de från arkivsynpunkt mindre viktiga protokollen över förhör i disciplinmål, vilka enligt bestäm­melsen i 7 § militär bestraffningsförordning allenast skulle bevaras i 10 år, uttryckligen stadgats, att de, där för ändamålet avsedd protokollsbok ej funnes, skulle vid varje års slut inbindas. Då härtill komme, att enligt vad militieombudsmannen vid sina inspektionsresor iakttagit, samtliga övriga regementen och kårer läte verkställa inbindning av sina krigsrätts- protokoll, liksom ock varje annan domstols domböcker och protokoll i ve­derbörlig ordning sammanbundes, torde regementschefen finna, att någon anledning för honom att allenast i brist på uttrycklig föreskrift i saken underlåta vidtaga dylik åtgärd icke funnes.

Under åberopande av vad sålunda anförts anmodades regementschefen att så snart ske kunde till militieombudsmannen inkomma med förnyat yttrande i ärendet. Då regementschefen i sedermera avgivet yttrande ut- fäste sig att efter hand låta inbinda de icke bundna krigsrättsprotokollen, lät militieombudsmannen bero vid vad i ärendet förekommit.

92

5. Ersättning' åt värnpliktig för oriktigt påförda böter.

I en insänd klagoskrift anförde värnpliktige nr 2271 45/1916 J. B. E. (Handel-, att han, oaktat lian under år 1916 blivit inskriven såsom värn­pliktig, för utevaro från inskrivningsförrättningar åren 1920 och 1921 ådömts böter med 10 respektive 40 kronor. Klaganden hade guldit först­nämnda bötesbelopp, 10 kronor, varemot det senare beloppet, 40 kronor, förvandlats till sju dagars fängelse, vilket straff klaganden avtjänat år 1922. Klaganden anhölle att genom militieombudsmannens försorg få utrönt, vem som i förevarande fall förfarit felaktigt, samt ifrågasatte en ersätt­ning av 400 kronor för mistad arbetsförtjänst och obefogad häktning.

Sedan militieombudsmannen infordrat yttrande i ärendet från befälha­varen för Norrtälje rullföringsområde nr 47, vederbörande pastorsämbeten och roteman samt länsstyrelsen i Stockholm, avlät militieombudsmannen den 13 december 1922 en underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t och an­förde därvid följande.

Av vad i ärendet förekommit hade militieombudsmannen funnit framgå följande. Öländer hade år 1915 erhållit uppskov med inskrivningen. Här­efter hade han flyttat från Strängnäs till Brännkyrka den 6 augusti 1915, därvid i församlingsbokens värnpliktskolumn antecknats »uppskov 1915», samt år 1916 inskrivits inom Stockholms stads rullföringsområde nr 45. Under åren 1916—1917 samt 1918 både han fullgjort första tjänstgöringen respektive första repetitionsövningen. Den 16 januari 1919 hade han flyt­tat från Brännkyrka till Kårsta församling, därvid å flyttningsbetyget antecknats »såsom värnpliktig uppskov 1915». Öländer hade fullgjort sin mönstringsskyldighet åren 1919, 1920 och 1921, men upptagits inom Norr­tälje rullföringsområde nr 47 såsom frånvarande utan laga förfall från inskrivningsförrättningarna åren 1920 och 1921, med anledning varav han påförts böter med 10 respektive 40 kronor. Förstnämnda bötesbelopp, 10 kronor, hade på sätt Öländer uppgivit erlagts av honom, varemot 1921 års böter, 40 kronor, blivit förvandlade till 7 dagars fängelse, vilket straff Öländer avtjänat under tiden den 12—den 19 april 1922.

Enligt kungl. förordningen den 28 maj 1897 (nr 54) angående mantals­skrivning i Stockholm skulle bokföringen av huvudstadens invånare om­besörjas av rotemän, vilka skulle var för sin rote föra mantalsbok, i vilken infördes alla i roten boende personer med vissa i författningen närmare angivna undantag. Mantalsboken skulle för alla däri upptagna personer innehålla fullständiga uppgifter angående bl. a. värnplikt.

Enligt § 4 i samma förordning skulle en var, som utflyttade från Stock­holm, därom, med företeende av prästbetyg, göra anmälan hos rotemannen för den rote, varifrån flyttningen skedde, varefter denne roteman hade att förse betyget med bevis om dess företeende samt bl. a. i mantalsboken och i särskild enligt mantalsnämndens anvisning förd utflyttningslängd göra anteckning om flyttningen och giva vederbörande pastor eller församlings­

93

föreståndare del av betyget. Sedan bevis om delfåendet lämnats och den kyrkliga utskrivningen verkställts samt rotemannen avhämtat hand­lingarna, erhölle den utflyttande sitt prästbetyg hos rotemannen å tid, varom denne vid anmälan om utflyttningen meddelat underrättelse.

Huruvida i föreliggande fall i strid mot anförda författningsrum ut- flyttningsbetyg utfärdats av pastorsämbetet i Brännkyrka utan medver­kan av vederbörande roteman, hade icke kunnat utredas. Å ifrågavarande utflyttningsbetyg hade emellertid införts samma anteckning om Öländers värnpliktsförhållande, som funnits å det betyg, han år 1915 företett vid sin inflyttning i Brännkyrka församling.

Berörda felaktiga anteckning å Öländers utflyttningsbetyg hade givit anledning till att Öländer, som ej heller vid inflyttningen i Kårsta upp­visat sin inskrivningsbok, i därvarande församlingsbok antecknats såsom inskrivningsskyldig och i följd härav av vederbörande mantalsskrivnings- förrättare blivit upptagen å inskrivningslista, varifrån han jämlikt § 12 mom. 1 inskrivningsförordningen upptagits i inskrivningslängden.

Visserligen hade befälhavaren för rullföringsområdet nr 47, som efter vad handlingarna syntes utvisa, vid Öländers inflyttning till området, en­ligt § 87 inskrivningsförordningen från rullföringsområdet nr 45 rekvire­rat och bekommit värnpliktskort för Öländer, haft möjlighet att klargöra dennes värnpliktsförhållanden, då det enligt § 12 samma förordning upp­rättade nya värnpliktskortet enligt paragrafens 3 mom. kommit honom tillhanda eller då frågan om Öländers inskrivning var föremål för inskriv- ningsnämndens prövning. Att så icke skett, torde dock icke kunna läggas rullföringsbefälhavaren till last såsom tjänstefel.

Då sålunda vid inskrivningsförrättningen inom rullföringsområdet nr 47 icke observerats, att Öländer redan inskrivits, hade han helt naturligt uppförts å den i § 45 värnpliktslagen omförmälda förteckning över värn­pliktiga, vilka utan anmält laga förfall uteblivit från förrättningen, samt påförts ifrågavarande böter.

Jämväl vid mottagandet och handläggningen av den enligt § 147 inskriv­ningsförordningen omförmälda förteckning hade rullföringsbefälhavaren haft tillfälle att rätta det förelupna felet, men ej heller hans försummelse härutinnan torde kunna anses som tjänstefel.

Under det sålunda ansvar för den inträffade skadan icke syntes kunna åläggas vederbörande inskrivningsmyndigheter, torde däremot kunna ifrågasättas om icke extra landsfiskalen Johnsson, som vid tiden för ut­tagandet av de ådömda bötesbeloppen tjänstgjort såsom t. f. landsfiskal i Vallentuna distrikt, genom underlåtenhet att taga hänsyn till den enligt uppgift av fjärdingsmannen Ländin av denne till landsfiskalskontoret in­sända avskriften av Öländers inskrivningsbok, varit närmast vållande till skadan. Då denna avskrift emellertid icke syntes hava återfunnits å lands­fiskalskontoret och Johnsson icke kunnat för inhämtande av närmare för­klaring anträffas, hade dock ej kunnat tillförlitligen utredas, huruvida av­

94

skriften ifraga kommit Johnsson tillhanda och sålunda ej heller, huruvida han kunde anses skyldig ersätta skadan eller icke.

Öländer själv hade otvivelaktigt genom sin underlåtenhet att jämlikt § 124: 2 inskrivningsförordningen såväl vid utflyttning från Brännkyrka som vid inflyttning till Kårsta hos vederbörande pastorsämbete förete sin inskrivningsbok i viss mån varit vållande till den skedda. Den omständig­heten, att Öländer utan invändning erlagt de böter, som år 1920 påförts honom, samt att han, då han andra gången avfordrades det honom år 1921 påförda bötesbeloppet, icke ånyo företedde sin inskrivningsbok eller an­förde besvär över bötesresolutionen torde vidare kunna hänföras till för­summelse från Öländers sida.

Oaktat Öländer sålunda i viss mån haft sig själv att skylla för vad som inträffat, kvarstode dock, att han genom en rad av sammanlöpande om­ständigheter kommit att undergå en bestraffning för en förseelse, vartill han icke gjort sig skyldig.

Det torde därför icke vara mer än billigt, att Öländer bereddes skälig ersättning för litt lidande och förmistad arbetsförtjänst. Ersättning av all inänna medel torde icke kunna tillkomma honom på grund av bestämmelsen i lagen den 12 mars 1886 angående ersättning av allmänna medel åt oskyl­digt häktade eller dömde.

Med hänsyn till sakens beskaffenhet ansåg sig militieombudsmannen, med stöd av 16 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktion, böra anmäla detta ärende hos Kungl. Maj:t till det avseende Kungl. Maj:t kunde finna omständigheterna i målet påkalla.

Genom beslut den 13 april 1923 medgav Kungl. Maj:t, med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter, att till Öländer finge såsom ersätt­ning i förevarande avseende utbetalas 300 kronor från anslaget till inskriv­nings-, mönstrings- och färdkostnader m. m.

6. Oaktat värnpliktig icke lagligen inkallats till tjänstgöring, har efterspaningssedel rörande den värnpliktige likväl befordrats

till verkställighet.

Handlingarna uti ett hos militieombudsmannen genom klagomål av värnpliktige nr 490 74/1919 TTno Hjalmar Lehtipalo anhängiggjort ärende utvisa följande.

Lehtipalo, som vid inskrivningen den 18 mars 1919 tillhörde Jukkasjärvi församling (Kiruna), bosatte sig påföljande april, utan att därom göra vederbörlig adressanmälan, i Pajala församling (Antis, Erkheikki). Då sedermera t. f. befälhavaren för Kalix rullföringsområde nr 74 kaptenen H. Hellgren hade att föranstalta om Lehtipalos inkallande till första tjänstgöring med början den 26 juni 1920, vilken inkallelse skulle verkställas genom personlig order, avsände kaptenen inkallelsordern under

95

adress Kiruna. Ordern återkom emellertid den 10 juli 1920 såsom obeställ- bar till rullföringsexpeditionen. Lehtipalo, som sålunda icke erhållit någon personlig inkallelseorder, uteblev från ifrågavarande övning, med anled­ning varav efterspaningssedel rörande Lehtipalo utfärdades och översän­des till Kalix rullföringsområde nr 74. Sedan kaptenen Hellgren den 24 juli 1920 vidarebefordrat efterspaningssedeln inställdes Lehtipalo den 25 augusti 1920 genom vederbörande kronobetjänings försorg vid Norrbottens regemente, varest samma dag anställdes förhör med honom. Enligt be­slut av vederbörande befälhavare överlämnades handlingarna i målet till krigsdomaren för handläggning vid krigsdomstol. Målet förekom den 3 september 1920 vid krigsrätten vid Norrbottens regemente, därvid medde­lades ett i hithörande delar så lydande utslag: »Enär den tilltalade värn­pliktige 490 74/1919 Uno Hjalmar Lehtipalo, vilken ostridigt varit berät­tigad erhålla personlig inkallelseorder till här ifrågavarande honom åliggande 1. tjänstgöring vid regementet med inryckningsdag den 26 juni 1920, därförinnan lämnat sin hemort Kiruna, i följd varav av veder­börande rullföringsbefälhavare under vid inskrivningsförrättningen med Lehtipalo uppgiven adress med allmänna posten dit översänd inkallelse­order icke kommit Lehtipalo tillhanda, samt Lehtipalo, såvitt antagas kan, icke annorledes ägt kännedom om dagen för inryckningen till regementet, finner regementskrigsrätten Lehtipalo icke kunna till ansvar i målet fällas.»

I en till militieombudsmannen ingiven klagoskrift begärde Lehtipalo 689 kronor i ersättning för den felaktiga inställelsen.

I yttrande, som med anledning av klagomålen infordrades, anförde häref­ter kaptenen Hellgren bl. a. följande. Någon felinkallelse av Lehtipalo hade kaptenen ej låtit komma sig till last, och både kaptenen tydligt och klart på­visat för Lehtipalo vid dennes besök i rullföringsexpeditionen under hans tjänstgöring i Boden, att han av pastorsämbetet i Kiruna vore vederbör­ligen anmäld såsom inflyttad och kyrkobokförd därstädes, och därför i rullföringsområdets stamkort fortfarande vore antecknad som boende i Kiruna under adress 20: 3, och uppmanades Lehtipalo pa samma gång, att därest han flyttat från Kiruna, han skulle göra anmälan till pastorsex­peditionen därom samt uttaga flyttningsbetyg till sitt nya hemvist, så att han bleve kyrkobokförd därstädes. Av stamkortet syntes framgå, att, på grund av Lehtipalos besök i expeditionen, Antis Erkheikki antecknats i stamkortet såsom tillfällig adress. Först den 10 juni 1921 hade till iuII- föringsexpeditionen inkommit anmälan från pastorsämbetet i Pajala för­samling, att Lehtipalo inflyttat därstädes.

Inskrivningsbefälhavaren översten E. Nordenskjöld anförde i infordrat yttrande bl. a. följande. Någon felinkallelse hade, som av handlingarna framginge, icke ägt rum. Kaptenen Hellgren hade emellertid icke — i enlighet med militieombudsmannens skrivelse av den 22 mars 1921 till då­varande översten och chefen för Norrbottens regemente G. Hedengren —

96

bort vidarebefordra efterspaningen, utan både denna av kaptenen bort in­ställas med angivande av, att inkallelseordern återkommit med påskrift om att adressaten, Lehtipalo, vore okänd å den av honom angivna adress­orten.

I skrivelse till kaptenen Hellgren anförde militieombudsmannen här­efter följande.

Av vad i ärendet anförts torde framgå, att Lehtipalo uteblivit från ifrågakomna tjänstgöring med anledning därav, att han icke erhållit del av den rörande hans inställelse utfärdade ordern och följaktligen icke bli­vit i vederbörlig ordning inkallad. Härom hade kaptenen Hellgren er­hållit kännedom, då ordern den 10 juli 1920 såsom obeställbar återkommit till rullföringsexpeditionen. Det oaktat hade kaptenen Hellgren icke blott till vederbörande landsfiskal i Lehtipalos kyrkobokföringsort, Kiruna, för verkställighet vidarebefordrat den rörande Lehtipalo utfärdade efter- spaningssedeln, utan även, ehuru sedeln därifrån återsänts med upplys­ning att Lehtipalo, som vore för pastorsämbetet därstädes okänd, »avrest till hemorten i Pajala», till landsfiskalen i Pajala för verkställighet över­sänt efterspaningssedeln.

På grund av nu anförda förhållanden hade militieombudsmannen icke kunnat undgå finna kaptenen Hellgren ansvarig för den kostnad och skada, som förorsakats Lehtipalo med anledning av ifrågavarande hämtnings- åtgärd. I sådant hänseende torde kaptenen vara skyldig ersätta klaganden icke endast för tidsspillan och för det lidande, som förorsakats honom un­der den tid han måst tillbringa i arrest, utan även för de direkta kostnader denne måst vidkännas dels för hemresa från Boden den 3 september 1920 och dels för uppsättande av den till militieombudsmannen insända klago­skriften.

Innan militieombudsmannen beslutade om ytterligare åtgärd i ärendet, hade militieombudsmannen emellertid genom skrivelsen velat bereda kap­tenen tillfälle att, därest kaptenen med hänsyn till vad ovan anförts, skulle finna anledning därtill, med skäligt belopp ersätta klaganden, och anhölle militieombudsmannen om underrättelse, så snart ske kunde, om vad kapte­nen i sådant hänseende kunde hava åtgjort.

Sedan kaptenen Hellgren den 30 april 1923 till militieombudsmannen in­kommit med en av klaganden undertecknad handling, vari denne förkla­rat ej mindre att han av kaptenen Hellgren erhållit gottgörelse i ett för allt med 300 kronor, och avstode från vidare ersättningsanspråk å kap­tenen, än även att han återkallade sin hos militieombudsmannen förda ta­lan, fann militieombudsmannen vidare åtgärd i ärendet ej erforderlig.

97

7. Värnpliktig-, som erhållit uppskov från övning-, vilken sedermera inställts, ej skyldig: att med yngre årsklass fullgöra samma övning.

Handlingarna uti ett genom klagomål av värnpliktige nr 639 3/18 Gösta Sjöstedt hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende utvisa följande.

Klaganden, som tidigare varit fast anställd vid Wendes artillerirege­mente, överfördes efter 1918 erhållet avsked till klass A med skyldig­het att såsom värnpliktig fullgöra två repetitionsövningar med ålders­gruppen 1918. Sedan klaganden på begäran erhållit uppskov den 18 augusti 1919 med samma års repetitionsövning, utkom den 28 nämnda augusti generalorder 1048/1919, vari anbefalldes, att värnpliktiga, tillhö­rande 1918 års klass samt motsvarande årskontingent av klass A befriades från 1919 års repetitionsövning. Klaganden, som erhållit kännedom om ifrågavarande generalorder, återkallade icke sin uppskovsansökning och blev på grund av uppskovet överförd till 1919 års åldersgrupp. Sedan klaganden erhållit uppskov jämväl med repetitionsövningen år 1920 och kommit att tillhöra åldersgrupp 1920, fullgjorde han år 1921 en repetitions­övning.

I sin klagoskrift har klaganden anfört följande. Då 1918 års klass genom generalorder 1048/1919 befriats från 1919 års repetitionsövning och klaganden fullgjort en repetitionsövning, ansåge han sig hava fullgjort all honom åliggande tjänstgöring. Emellertid hade klaganden under år 1922 inbeordrats till fullgörande av en repetitionsövning och, då han för sent inställt sig, blivit hemförlovad med åläggande att år 1923 fullgöra sagda övning. Med anledning härav påkallade klaganden militieombuds- mannens bistånd för vinnande av rättelse härutinnan.

Sedan militieombudsmannen — med hänvisning till innehållet i de hos. militieombudsmannen anhängiggjorda ärenden, för vilka redogörelser lämnats å sid. 186 ff. resp. sid. 188 i militieombudsmannens ämbetsberät- telse till 1923 års riksdag ävensom till militieombudsmannens underdåniga skrivelse angående tolkningen av § 17 mom. 1 värnpliktslagen samt om ändring av bestämmelserna rörande omföring till klass (refererad i samma ämbetsberättelse sid. 106 IT.) — infordrat Asderbörandes yttrande i ärendet, anförde befälhavaren för Lunds rullföringsområde nr 3, att klaganden omedelbart komme att befrias från ifrågavarande repetitionsövning. Vid sålunda vunnen rättelse lät militieombudsmannen bero.

8. Fråga om värnpliktige icke legitimerade läkares tjänstgöringvid armén.

Den 6 juli 1922 utfärdade arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse be­stämmelser för värnpliktiga läkares tjänstgöring, varvid bl. a. föreskrevs, att sjukvisitationer och läkarbesiktningar vid truppförband knnde lämnasMilitieombudsmannens ämbetsberättelse.

98

åt värnpliktig läkare, att på eget ansvar verkställa, därest lian befunnitsdärtill lämplig.

I anledning av berörda bestämmelser och på grund av inkomna klago­mål angående läkarvården i vissa fall vid särskilda truppförband anhöll militieombudsmannen i skrivelse till generalfältläkaren om upplysning angående den omfattning, i vilken icke-legitimerade läkare användes till bestridande av sjukvården vid armén. I avgivet yttrande anförde sjuk­vårdsstyrelsen bl. a. följande. Med avseende å icke legitimerade läkare tillämpades i möjligaste mån den principen, att de — stipendiater i fält- läkarkåren och i dess reserv — icke kommenderades för bestridande av självständig verksamhet vid armén. Den omständigheten, att det under de senare åren förefunnits ett stort antal vakanser inom ordinarie läkare­befattningarna vid armén både emellertid nödvändiggjort, att icke legiti­merade läkare tagits i användning för självständig verksamhet, detta dock endast då legitimerad läkare icke kunnat erhållas. Det vore sannolikt, att vakanserna vid skeende ledigförklarande av befattningarna komme att fyllas. Sjukvårdsstyrelsen hade emellertid under övervägande att, om så ej skedde, göra underdånig framställning, angående utökande av an­talet befattningar såsom bataljonsläkare vid kåren — vilka senare i all­mänhet visat sig eftersökta — för att på så sätt kunna förfoga över legi­timerade läkare till större antal i och för kommendering till självständig läkarvård vid armén. Sjukvårdsstyrelsen hade emellertid vidare under övervägande, huruvida bestämmelserna om värnpliktiga läkares tjänst­göring borde upphävas eller eventuellt ändras och förtydligas i vissa stycken.

Sedermera utfärdade styrelsen den 3 juli 1923 förnyade bestämmelser an­gående värnpliktig läkares facktjänstgöring, varigenom bl. a. ovanbe­rörda föreskrift upphävdes.

Vid sådant förhållande fann militieombudsmannen vidare åtgärd i ärendet ej erforderlig.

9. Musiksergeant befordrad till musikfanjunkare i regementet före äldre truppunderofficerare.

§ 10 kungörelsen den 12 maj 1911 ang. besättande av vissa militärabeställningar m. m.

Uti särskilda till militieombudsmannen insända klagoskrifter anförde sergeanterna vid Norra skånska infanteriregementet C. Wiberg, M. Fält­ström, F. 0. Steén, E. W. Klasén och L. Davidsson bl. a. följande. Enligt regementsorder av den 6 mars 1923 hade regementschefen översten fri­herre R. 0. Marks von Wiirtemberg till musikfanjunkare i regementet be­fordrat en musiksergeant N. W. Qvist. Genom denna befordran hade den förutvarande tjänsteställningen inom regementet omkastats, i det ej

99

mindre än sex sergeanter vid trupp, som i alla fallen vore betydligt äldre till levnadsåren, äldre underofficerare såväl i regementet som på stat och i några fall även kommit tidigare i tjänst, förbigåtts. Bland dessa sex befunne sig klagandena. I kungörelsen av den 12 maj 1911, § 4, stadgades, att befordran på stat inom regemente skulle ske efter tjänsteställning, så­vida ej i ordning, som i § 10 sades, undantag borde ske. Klagandena an- toge, att något dylikt undantag icke vore för handen, enär samtliga de förbigångna bestritt befattningar i ansvarsfull ställning och ej hade varit bestraffade; ej heller hade genom läkarundersökning bristande ^lustbar­het konstaterats. I § 74: 1 av tjänstgöringsreglementet stadgades, att där kompetens eller andra villkor (åldersbestämmelser om tjänsteställning) för befordran på stat voro föreskrivna, desamma skulle gälla jämväl för beford­ran i regementet. Något stadgande, att musikunderofficerare icke vore jämställda med övriga underofficerare, i vad rörde befordran, funnes icke. Då i samma paragraf mom. 7 stadgades rörande musikpersonals beford­ran till officer, vilken befordran reglerades enligt generalorder nr 1595/1919 och 917/1922, vore det väl sannolikt, att någon dylik föreskrift ej erford­rades för musikunderofficerarna, som vore krigsmän och sålunda i beford- ringsavseende att jämställa med övriga underofficerare vid regementet. Som jämförelse kunde vidare framhållas, att då Kung], Maj:t bestämde, att gevärshantverkare i vissa fall finge tilläggas fanjunkares tjänsteställ­ning (generalorder nr 928/1920), det bestämdes, att tjänsteställningen inom regementet ej finge störas härav. För övrigt funnes överallt i reglementen och författningar, där befordran till högre tjänstegrad eller tjänsteklass avhandlades, den bestämmelsen, att rubbande av tjänsteställningen, annat än då bristande tjänstbarhet vore för handen, icke finge ske (exempelvis vid befordran å reservstat, i reserven o. d.). Att därför tjänsteställningen skulle få störas, då det gällde befordran av musikunderofficer, syntes kla­gandena onaturligt, helst det ej torde kunna allvarligt påstås, att deras tjänstgöring vare sig i omfång eller ansvar kunde jämställas med trupp­underofficerarnas. Tjänstgöringsreglementet § 32:10 stadgadt', att mu­si kunder officerare kunde kommenderas i rent militär tjänstgöring eller som lärare eller befäl vid skola eller utbildningskurs, som ej avsåge musikalisk utbildning, eller i expedition eller förvaltningstjänst, varav följde, att för­ut omnämnda musikfanjunkare kunde komma att tjänstgöra tillsammans med någon av de många han nu förbigått, och därvid toge han givetvis befäl över dem trots sin ungdom och mindre tjänsterutin i berörda avse­ende. Då enligt nu gällande ordning vid i'egementet musikunderofficerarna hade tillträde till med truppunderofficerarna gemensam mässlokal torde de olägenheter vara uppenbara, som framkallades av att musikpersonalen nådde första sergeantsgraden tidigare och som följd härav vore — även om de befordrades i tur med de truppsergeanter, som ungefär samtidigt be­fordrats till sergeanter — i tur till fanjunkare vid yngre år än truppser­geanterna. Att den nu befordrade dels vore regementstrumslagare, dels

100

kompaniadjutant vid musikkompaniet, torde ej böra tillmätas större be­tydelse, enär dels deii förutvarande regementstrumslagare!! tjänstgjorde som sådan i sergeantsgraden till 45 års ålder, dels att den nu befordrade som sergeant alltsedan 1916 kunnat upprätthålla samma befattning, vilken för övrigt enligt tjänstgöringsreglementet finge innehavas av sergeant. Förhållandet att han vore kompaniadjutant vid musikkompaniet torde ej heller särskilt meritera i förhållandet till de förbigångna, av vilka fem innehade samma befattningar vid de betydligt svårsköttare linjekompa- nierna. Klagandena anhölle, att militieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder, som i förevarande fall kunde påkallas samt så, att den förut be­fintliga, men nu omkastade tjänsteställningen mellan dem och ovan nämnde musikfanjunkare återställdes, vilket torde kunna ske därigenom, att de från och med den 11 mars 1923 förordnades till fanjunkare i rege­mentet.

I infordrat yttrande anförde översten friherre Marks von Wiirtemberg, bl. a., följande. Kungörelsen angående besättande av vissa militära be­ställningar och avgivande av vissa hefordringsförslag inom armén m. m. den 12 maj 1911 innehöllo — såsom framginge redan av ingressen — be­stämmelser angående befordran till högre tjänstegrad på stat eller tran­sport till högre löneklass. Av här förekommande bestämmelser återfun- nes i tjänstgöringsreglementet för armén endast § 3 införd i § 62: 3 såsom en allmän bestämmelse att gälla för befordran och transport till beställ­ning på aktiv stat. Bestämmelser angående befordran till högre tjänste­grad i regemente funnes givna i tjänstgöringsreglementet §§ 73 och 74. En i förstnämnda paragraf, mom. 3, förefintlig bestämmelse överflyttade väl vissa av § 62:s (Allmänna bestämmelser för befordran och transport till beställning på aktiv stat) mom. att giilla även för befordran i rege­mente. Detta gällde emellertid ej ovanberörda mom. 3 i § 62. De allmänna bestämmelser, som gällde för befordran i regemente vore sålunda ej ovan­nämnda kungörelse utan tjänstgöringsreglementet § 73, som i mom. 1 stad­gade, att befordran till högre tjänstegrad utan åtföljande högre beställ­ning på stat finge göras, dels då så vore behövligt för tjänstens behöriga gång, dels för att bereda skicklighet och förtjänst erkännande, då så icke kunnat eller kunde ske genom befordran på stat. Vidare föreskreves här, att sådan befordran skulle ske sparsamt och icke i vidsträckare mån, än det ovannämnda ändamålet fordrade.

Sedan översten härefter redogjort för de skäl, som för honom varit av­görande för Qvista befordran till högre grad i regementet, och därvid bl. a. förklarat, att översten ansett icke blott ur tjänstesynpunkt behövligt att tilldela Qvist en tjänstegrad, som å ena sidan gjorde honom jämställd med äldre musikunderofficerare, över vilka han tidvis förde befäl, och å andra sidan möjliggjorde ett kraftigare befälstagande över yngre musikpersonal, utan även att förtjänst och skicklighet meriterat Qvist till befordran, an­förde översten vidare bl. a. Det av klagandena uttalade förhållandet, att

101

eu musikvolontär på grund av bestämmelser om tidigare antagande kunde nå underofficersgraden tidigare än en vanlig volontär, berodde på Kungl. Maj:ts bestämmelser och på förhållandenas natur samt torde e.i kunna liiggas Qvist till last i det avseendet att hans befordran borde fördröjas, tills hans jämnåriga kamrater bland underofficerarna hunne komma i tur till motsvarande befordran. Vid återgivande av tjänstgöringsreglemen- tet § 74 mom. 1 syntes klagandena hava gjort ett eget tillägg. Översten veterligen vore ej »åldersbestämmelser om tjänsteställning» villkor för be­fordran i regemente. Beträffande den av klagandena åberopade bestäm­melsen, att musikdirektörer och gevärshantverkare finge föreslås (beford­ras) till högre tjänstegrad eller tjänsteställning, endast under förutsätt­ning att tjänsteställningen inom vederbörligt regemente ej rubbades, syn­tes det översten väl djärvt att därav draga den slutsatsen, att denna be­stämmelse även gällde musikunderofficerare. Översten ville tvärtom göra gällande, att denna bestämmelse ej gällde musikunderofficerare, just av det skälet, att den vore uttryckligen anbefalld att gälla vissa befattnings­havare, men ej musikunderofficerare. Klagandenas påståenden att »över­allt i reglementen och författningar, där befordran till högre lönegrad eller löneklass avhandlas, finns den bestämmelsen, att rubbande av tjänste- rangen, annat än då bristande tjänstbarhet är för handen, icke får ske», vore för översten överraskande och obekant. Sålunda skulle ej bristande förtjänst eller skicklighet kunna vara anledning till förbigående? En mu- sikunderofficer, som innehade befattning som regementstrumslagare och kompaniadjutant och därtill — såsom här skett — användes i en mångfald olika tjänster, dennes tjänstebefattning syntes översten — i motsats med klagandena — kunna fullt jämställas med en truppunderofficers. Det för­hållandet, att den förändrade tjänsteställning, som uppstått mellan klagan­dena och Qvist, kunde göra sig gällande i tjänsten, torde ej vara värt be­aktande, då det ju tillkomme regementschefen att reglera deras gemen­samma tjänstgöring. Vidkommande deras inbördes förhållande utom tjänsten i den gemensamma mässlokalen hade översten ej heller tillmätt detta den betydelse, att översten fördenskull velat frångå sina befordrings- principer. Att inlåta sig på en jämförelse mellan den förutvarande rege- mentstrumslagaren och den nuvarande ansåge översten skulle föra utom föreliggande ämne. Vad översten hittills anfört hade huvudsakligen be­rört dels frågans formella sida och dels ett bemötande punkt för punkt av klagandenas påståenden. Rörande frågans sakliga innebörd ville översten framhålla följande. Underofficerare och musikunderofficerare tillhörde olika, i riksstaten uppförda stater. Kompetensvillkoren för befordran vore olika. Därför förlöpte också befordan på stat inom dessa båda grupper olika, ibland läge den ena gruppen framför, ibland den andra. Det hade icke, översten veterligt, fallit någon människa in att påfordra, att härvid­lag likställighet skulle råda. Nu förhölle det sig givetvis så, att de om­ständigheter, vilka gåve anledning till befordran öv»er stat, nämligen

102

»skicklighet och förtjänst» samt »tjänstens behöriga gäng», under inverkan av dessa olika befordrings-, kompetens- och tjänstgöringsförhållanden, på­kallade befordringar över stat inom den ena gruppen, vilka ej alltid hade sin motsvarighet inom den andra. Liksom tillsättandet av en ledig be­ställning på stat inom den ena gruppen försigginge oberoende av beford­ran inom den andra, så gjorde också befordran över stat detsamma, när förutsättningarna för sådan befordran förefunnes. Så i förevarande fall. Musikfanjunkare Qvist hade inom sitt område, — vilket vore ett annat iin truppunderofficerarnas och sålunda uteslöte jämförelse — visat »skick­lighet och förtjänst», som det varit angeläget att bereda erkännande, och på samma gång hade »tjänstens behöriga gång» gjort hans befordran be­hövlig. Regementstrumslagarens ställning inom musikkåren vore ju ock­så uppenbarligen sådan — med hänsyn till det befäl han utövade över den samlade musikkåren — att han borde, om de personliga förutsättningarna funnes, befordras till musikfanjunkare, sä snart det utan rubbande av turen inom musikkåren kunde ske. Inom flertalet infanteriregementen hade musikunderofficerare befordrats till musikfanjunkare i vederbörande regementen med »förbigående» av truppunderofficerare, och i stort antal fall hade härvid, liksom i det föreliggande, placering som regementstrum­slagare varit den synbara anledningen. Av bifogat utdrag av »Rulla över officers- och underofficerskårerna för år 1922» framginge, att sagda år så­dant förhållande förefunnits vid ej mindre än 18 av arméns 28 infanteri­regementen. Konklusionen läge i öppen dag: hade översten förfarit fel­aktigt, så hade också flertalet infanteriregementschefer gjort detsamma, och felet hade varit regel, ej undantag. På grund av vad som anförts hemställde översten, att militieombudsmannen behagade lämna de an­förda klagomålen utan avseende. I

I skrivelse den 18 juni 1923 till översten friherre Marks von Wurtem- berg anförde militieombudsmannen följande.

Av vad översten anfört dels rörande behovet för tjänstens behöriga gång av Qvista befordran och dels rörande Qvists skicklighet och förtjänst hade synts militieombudsmannen framgå, att sådant fall varit för handen, som enligt § 73 mom. 1 tjänstgöringsreglementet för armén utgjorde för­utsättning för befordran till högre tjänstegrad utan åtföljande högre be­ställning på stat.

Visserligen torde, i motsats till vad översten antagit, de i § 10 kungörel­sen angående besättande av vissa beställningar och avgivande av vissa befordringsförslag inom armén m. m. av den 12 maj 1911 stadgade grun­der, med hänsyn till stadgandet i tjänstgöringsreglementet g 74 mom. 1, jämväl äga tillämpning i fråga om befordran i regemente. Frånsett att, ordalydelsen av nämnda stadgande icke syntes lämna rum för tvivel an­gående riktigheten härav, skulle en motsatt tolkning av stadgandets be­stämmelser kunna helt omintetgöra verkan av förstnämnda författnings-

103

rum (§ 10), i det den för turberäkningen enligt detta grundläggande tjän­steställningen (jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 ars riksdag sid. 62 och följ.), då lätt kunde genom en föregående befordran i regementet, utan hänsyn till de i samma författningsrum för befordran stadgade villkor, förvärvas.

Som emellertid nämnda § 10 i ovannämnda kungörelse icke torde avse att meddela bestämmelser rörande personals å olika stater inbördes be- fordringsforhållanden och nu ifrågavarande befordran skett inom den å särskild stat vid regementet uppförda musikpersonalen, vartill klagandena icke hörde, hade militieombudsmannen funnit klagomålen ej föranleda någon militieombudsmannens vidare åtgärd. Med hänsyn till vad översten i sitt yttrande anfört rörande tolkningen av hithörande bestämmelser hade mi­litieombudsmannen emellertid ansett sig böra delgiva översten sin här ovan angivna mening därutinnan.

10. Stationsbefälhavare har medgivit vissa konstituerade under­officerare av tredje graden vid flottan rätt till turberäkning

från viss dag före konstituerandet.

I skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm den 5 april 1923 anförde militieombudsmannen följande.

Å stationsorder den 9 december 1922 punkt 1 hade föreskrivits följande: »Stationsbefälhavaren vill härigenom hava förordnat att konstituerade underofficerarna av 3. gr., minkonstaplarna Adolf Fredrik Vilhelm Nils­son och John Valfrid Harry Andersson samt maskinisterna Alf Hilding Ågren och Karl-Axel John Eugen Linderstam, vilka till underofficerare i nämnd grad konstituerades, maskinisterna den 1. och minkonstaplarna den 29 sistlidne augusti, skola, enär anmälan om vunnen kompetens för be­fordran till underofficer av 3. gr., med konstitutorial först under senare de­len av juli och augusti månader inkommit till chefen för underofficers- och sjömanskårerna, räkna tur såsom underofficerare f. o m. följande daga]-: Agren den 23 sistlidne juni, Nilsson och Andersson den 1 samt Linderstam den 3 sistlidne juli».

Den ifrågavarande stationsordern syntes giva vid handen dels att an­mälan rörande ifrågavarande manskap om vunnen kompetens till be­fordran till underofficer av tredje graden icke i rätt tid ingivits dels ock att detta haft till följd, att annan, som senare vunnit kompetens, likväl ti­digare erhållit konstitutorial som underofficer. I reglementet för marinen del I § 29 mom. 3 föreskreves, att vid utnämning till underofficer av 3. gra­den såväl som vid befordran till underofficer av 2. graden och till flagg- underofficer avseende huvudsakligen skulle fästas vid duglighet och pålit­lighet i tjänsten samt väl vitsordat uppförande, och att bland till befordran

104

eller utnämning förtjänta företräde skulle givas åt den, som tidigast kon­stituerats till underofficer av 3. graden. Denna reglementsbestämmelse torde allenast kunna så tolkas, att datum för konstitutorialet bleve avgö­rande för den tur, efter vilken en underofficer av 3. graden eventuellt se­dermera skulle utnämnas till högre grad. Den ifrågavarande ordern syntes följaktligen stå i strid med nämnda bestämmelse. Vid sådant förhållande och då stationsbefälhavaren icke torde äga befogenhet att annorledes än genom konstitutorialets utfärdande meddela föreskrift om framtida turbe­räkning, torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida ifrågavarande under­officerare kunde genom den utfärdade stationsordern bliva berättigade till befordran före sådan underofficer, som konstituerats före dem.

På grund av vad i ärendet förekommit, anhöll militieombudsmannen, att stationsbefälhavaren ville verkställa utredning angående anledningen till att anmälan om vunnen kompetens beträffande ifrågavarande underoffi­cerare fördröjts samt med denna utredning och vederbörandes yttrande i saken ävensom eget utlåtande i ärendet inkomma till militieombudsman­nen, därvid bl. a. borde angivas, huruvida ifrågavarande underofficerare enligt stationsbefälhavarens mening ägde beräkna tur i enlighet med ovan återgivna stationsorder och i motsatt fall vad åtgärd stationsbefälhavaren vidtagit eller komme att vidtaga för att samma underofficerare skulle till­försäkras rätt till den tur, som, därest ovannämnda dröjsmål icke mellan- kommit, rätteligen skolat tillkomma dem.

Sedan stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm konterami- ralen greve C. A. Waehtmeister till Kungl. Maj:t ingått med framställning om sådan ändring i reglementet för marinen, som erfordrades för det i mi- litieombudsmannens skrivelse omförmälda ändamål, utfärdade Kungl. Maj:t nådigt brev den 15 juni 1923 angående vissa ändringar i sagda regle­mente del I § 20 och § 29 mom. 3. I yttrande till militieombudsmannen an­förde härefter stationsbefälhavaren bl. a. följande. Av den utav stations­befälhavaren verkställda utredningen framginge, att i trenne fall orsaken till försenandet med ingivandet av anmälan om vunnen kompetens vore att söka i ett förbiseende från vederbörande fartygschefers sida under det att i ett fall försummelsen knappast kunde läggas fartygschefen till last. Stationsbefälhavaren ansåge sig därjämte böra framhålla, att den verkliga orsaken säkerligen vore att söka i ett olämpligt reglementsstadgande, som hide skyldigheten att insända anmälan rörande vunnen kompetens på far­tygschefen, för vilken många svårigheter syntes föreligga vid denna skyl­dighets fullgörande såsom manskapets förflyttande från det ena fartyget till det andra, svårigheten att särskilt på småfartyg såsom undervattens­båtar med dess ytterligt knappa utrymmen föra ordentlig expedition m. in. Dessa svårigheter torde ytterligare ökas, då fartygschefen vore eu ung officer, av vilken man knappast torde kunna fordra att han, med fästat av­seende å det skick, vari marinens reglemente med dess oerhörda mängder av ändringar befunne sig, skulle på ett klart och tydligt sätt kunnat tolka

105

detta reglemente. Den myndighet, som enligt stationsbefälliavarens för­menande i första hand borde hava till åliggande att handhava den nu om- handlade anmälningsskyldigheten, vore vederbörande kompanichef, vilken ju främst borde vara den, som hade till uppgift att tillvarataga sina under- lydandes intressen. Det vore även stationsbefälliavarens avsikt att avlåta förslag om vidtagande av ändring i sådan riktning i gällande reglements- bestämmelser. I fråga om huruvida stationsbefälhavaren ägt befogenhet att utfärda sådan föreskrift, som i föreliggande fall blivit å stationsorder meddelad, rörande insättande av omförmälda underofficerare i den tur. de rätteligen bort vid konstituerandet erhålla, ville stationsbefälhavaren framhålla, dels att detta skett endast för att till deras egen fördel fa ett be­gånget fel rättat, dels ock att den genom nådiga brevet den 15 juni 1923 vidtagna ändringen av § 20 i reglementet för marinen, del I syntes giva ett stöd för befogenheten i ett dylikt förfaringssätt.

Då ifrågavarande underofficerares rätt vid framtida befordran syntes säkerställd genom ovannämnda ändringar i reglementet för marinen, del I § 20 och § 29 mom. 3, fann militieombudsmannen vidare åtgärd i ärendet ej erforderlig.

11. Tolkning1 av vissa bestämmelser om ordningen för utbetalandeav svärdspension.

I § 12 i förordningen den 26 juni 1850 angående instiftande av ett nytt hederstecken inom kungl. svärdsorden, benämnt svärdstecknet, stadgas bl. a., att bland de med svärdstecknet hedrade underofficerare komma ett antal av 60, i den ordning de blivit utnämnda, att efter erhållet avsked och sedan de uppnått den levnads- och tjänsteålder, som berättigade till pen­sionens erhållande ur arméns pensionskassa, vardera undfå såsom svärds­pension en summa av 30 riksdaler banko årligen, vartill nödiga medel an­visats.

I punkt 7 av det samma den 26 juni 1850 utfärdade kungl. cirkulär till generalbefälhavarna i samtliga militärdistrikt m. fl. angående instiftande av ett nytt hederstecken för manskap av armén och flottan meddelas lik­nande bestämmelse i fråga om svärdspension till det med svärdsmedaljen hedrade manskap, att utgå av därtill då anvisade medel på sätt och i den ordning Kungl. Maj:t särskilt ville närmare bestämma.

Till närmare bestämmande av sättet och ordningen för utbetalandet av de i nyssnämnda båda författningar omförmälda pensioner har sedermera i kungl. skrivelsen till generalbefälhavarna i samtliga militärdistrikter den 29 augusti 1851 föreskrivits bland annat,

dels i punkt 1 att svärdspension får av den, »som, jämlikt därom givna nådiga stadganden, är till uppbärande av sådan pension berättigad, till-

106

trädas med den månad från och med vilken beräkningen av honom utur arméns pensions-, Vadstena krigsmanshus- eller amiralitetskrigsmanskas- sorna tillkommande pension eller gratial vidtager eller skulle, om han där­till vore berättigad, vidtaga,

dels i punkt 2: »Bestyret med utbetalningen av svärdspensionerna skall åligga Vårt och Rikets Krigscollegium, som den för dem avsedda fond för­valtar; ägande collegiuin att, till framtida ledning vid bestämmandet av blivande pensionärers pensionsrätt och inbördes företräde, låta särskilt för Svärdsmän och särskilt för det manskap, som erhållit Svärdsmedaljen, uppgöra och föra härtill inrättade rullor, däruti de med Svärdstecknet eller Svärdsmedaljen benådade, i den ordning de utnämnde blivit, till namn och innehavande befattning, regemente eller corps införas och i öv­rigt, för var och eu, anteckning göres om tiden, då han författningsenligt blir berättigad att av Svärdspension komma i åtnjutande samt sedermera sådan pension tillträtt eller därifrån avgått»;

dels ock i punkt 3: »Sedan Svärdsman eller någon av gemenskapen, som med Svärdsmedalj är benådad, undfått vederbörligt avsked, och officiell underrättelse» (på sätt i mom. 2 sägs) »därom till Krigscollegium ingått, utfärdar Collegium, så framt pensionsrum då finnes ledigt, genast eller, i annat fall, vid först inträffande ledighet, för honom pensionsbrev,..........»

1 eu till militieombudsmannen ingiven, den 2 mars 1923 dagtecknad klagoskrift anförde underlöjtnanten H. Bergström bland annat, att han, som efter att hava erhållit svärdstecknet och erhållit avsked ur sin tjänst såsom före detta styckjunkare vid kustartilleriet, på förfrågan hos pen- sionskamreraren i arméförvaltningens civila departement underrättats om, att enligt kungl. förordningen den 26 juni 1850 och kungl. skrivelsen den 29 augusti 1851 svärdspensioner utdelades i tur efter erhållet avsked och att Bergström med hänsyn därtill först om några år vore i tur till er­hållande av svärdspension. Som enligt klagandens förmenande, bestäm­melserna för erhållande av svärdspension borde tolkas så, att pensionerna till dem, som erhållit avsked ur tjänsten, borde utgå efter den ordning dessa blivit utnämnda till svärdsmän, anhölle klaganden, att militieom­budsmannen ville vidtaga de åtgärder till rättelser, som kunde bliva påkallade.

Med anledning av denna klagoskrift avgav arméförvaltningens civila departement den 6 mars 1923 infordrat yttrande, däri anfördes bl. a. föl­jande.

Av förenämnda punkt 3 i kungl. skrivelsen den 29 augusti 1851 torde tydligt framgå, att tidpunkten för pensions erhållande bestämdes av tiden för avskedet, ej av tiden för nådevedermälets undfående. Vore nämligen pensionsrum ledigt, tilldelades den avskedade strax pension, även om andra äldre svärdsmän funnes, som ännu kvarstode i tjänst. Funnes där­emot intet rum ledigt, skulle lian erhålla pension »vid först inträffande

107

ledighet». Dessa bestämmelser torde svårligen kunna tolkas annorlunda, än att avskedet, vilket först gåve svärdsman full rätt till pension, jämväl gåve den, för vilken denna rätt ej genast kunde bliva effektiv, en expek- tansrätt till sådan pension. Han skulle nämligen erhålla pension vid först inträffande ledighet. Vid sådant förhållande torde det väl ligga i sakens natur, att, där expektanterna bleve flera, de skulle tillträda pension i den ordning, de inträtt såsom expektant^- d. v. s. efter avskedsdagen, och både utnämningsdagen således i detta hänseende blivit inskränkt till att bestämma expektansordningsföljden mellan de svärdsmän, som samtidigt avskedats. Detta vore, så vitt departementet kunnat finna, den ordning för »tillträdet av svärdspensioner», som 1851 års nådiga skrivelse velat giva med frångående av den i 1850 års nådiga förordning mera i förbigående framkastade bestämmelsen i detta avseende, vilken vid utarbetandet av de närmare bestämmelserna funnits oförenlig med villkoret om avsked för pensions erhållande. Till det ovan anförda torde ytterligare endast böra läggas, att inom departementet icke varit förbisett, att de i 1851 ars nådiga skrivelse lämnade bestämmelserna kunde hava varit tydligare avfattade, och att, med ledning av merberörda 1850 års förordning, stadgandena i nämnda skrivelse möjligen skulle kunna tydas därhän, att vid tillsättande av ledigt svärdspensionsrum skulle främst komma i åtanke den bland de då befintliga avskedade svärdsmän, vilken hade äldsta utnämningsdagen. Men detta hade synts departementet strida mot den genom 1851 ars skri­velse, enligt departementets på ovan anförda skäl stödda förmenande, ut­tryckligen bestämda expektansrätten för de avskedade. Och att en tidigare utnämnd svärdsman, som till följd av lägre ålder eller av annan orsak kvarstått längre i tjänsten, skulle genast efter avskedet undfå svärdspen- sion med undanträngande av dem, vilka, enligt 1851 års bestämmelser, ofta redan flera år förut, efter uppfyllda villkor, varit fullt pensionsberättigade och såsom sådana upptagna såsom expektanter, torde ur allmänna pen- sionssynpunkter te sig så litet rimligt, att en sådan tolkning av 1851 års bestämmelser så mycket mindre syntes hava bort komma i fråga, som den i alla fall svårligen läte förena sig med dessa bestämmelsers ordalydelse. I

I skrivelse till klaganden den 10 april 1923 anförde militieombudsman- nen härefter följande. Då meranämnda kungl. skrivelse med hänsyn så­väl till det sakliga innehållet, som till ingressens ordalag, allenast rörde sättet och ordningen för ifrågavarande pensioners utbetalande, torde knap­past, såsom civila departementet antagit, i densamma kunna finnas stöd för den uppfattningen, att med skrivelsen avsetts att göra ändring i den därförut givna, ovan först omförmälda, för rätten till pension grundläg­gande bestämmelsen i 1850 års kungl. förordning, av innehåll att svärds- männen ifråga skulle, efter erhållet avsked och uppnådd pensionsåldei, undfå svärdspension i den ordning de utnämnda blivit. Tvärtom vore dels i skrivelsens omförmälda punkt 1, i fråga om den, som vore berättigad till

108

pension, uttryckligen hänvisat till redan »derom givne nådiga stadgan­de^, dels ock i punkt 2 lika uttryckligt föreskrivet, att svärdsmannen i de inrättade pensionsrullorna skulle, till framtida ledning vid bestäm­mandet av deras pensionsrätt och inbördes företräde, införas i den ordning de utnämnde blivit. Med hänsyn därtill syntes det icke sannolikt, att, så­som civila departementet syntes förmena, genom ordningsföreskriften i punkt 3 skulle vara avsett att stadga en expektansrätt till pension, i strid med såväl den grundläggande bestämmelsen i förordningen i ämnet som med övriga för pensionernas utbetalande i samma skrivelse meddelade ord­ningsföreskrifter, särskilt som de rörande rätten till svärdspension med­delade bestämmelserna endast vid antagandet av en dylik expektansrätt kunde, på sätt departementet gjort, betecknas såsom otydliga, men eljest torde inbördes fullt överensstämma. Därest Bergström i vad sålunda an­förts funne skäl att draga frågan om sin pensionsrätt under högre myn­dighets prövning, hade han att till arméförvaltningen ingiva ansökan om utbekommande av den pension, vartill han ansåge sig berättigad, och, där­est han vore missnöjd med arméförvaltningens med anledning av ansök­ningen meddelade beslut, däröver i underdånighet anföra besvär hos Kungl. Maj:t.

12. Fråga, huruvida regementsintendent ägde att även under kommendering utom regementet uppbära ersättning för handhavande

av marketenteriärendena vid regementet.

Vid eu av militieombudsmannen den 8 juni 1923 förrättad inspektion av Smålands husarregemente anmärktes, att regementsintendenten, kaptenen I. Jarl, ehuru han på grund av kommendering till tjänstgöring i Stock­holm frånträtt sin befattning vid regementet, fortfarande uppbar arvode för befattningen med marketenteriärendena, därvid lian enligt upplysning plägade en gång i månaden besöka Eksjö och granska marketenteriets skötsel. På militieombudsmannens hemställan föreskrevs på regements- order samma dag, att kaptenen Jarls befattning med ifrågavarande ären­den omedelbart skulle upphöra och att t. f. regementsintendenten, löjtnan­ten J. O. R. Staaff, skulle handhava jämväl denna del av de på regements­intendenten ankommande göromål.

Tjänstförrättande militieombudsmannen anhöll med anledning härav i skrivelse till generalintendenten, att denne ville efter verkställd utredning- till militieombudsmannen inkomma med upplysning, huruvida liknande förfaringssätt under de tre senaste åren tillämpats i de fall, då regements­intendent på grund av tillfällig kommendering frånträtt sin befattning- såsom regementsintendent, ävensom uppgiva, vilka åtgärder generalinten­denten vidtagit eller komme att vidtaga med anledning av vad som i be­rörda hänseende förekommit.

Med anledning- av denna skrivelse inkommo arméförvaltningens inten­dents- och civila departement med yttrande i ärendet, i vilket yttrande de­partementen, efter att hava redogjort för upplysningar i saken, som depar­tementen från arméfördelningscheferna inhämtat, vidare för egen del an­förde följande. Det torde icke kunna förnekas, att det vid Smålands hu­sarregemente tillämpade förfaringssättet, att den ordinarie regementsin- tendenten under en så långvarig kommendering från regementet som sex månader fortfarande handlagt göromålen vid marketenteriet och uppburit det härför bestämda arvodet, varit mindre lämpligt, även om det måhända icke kunde anses stå i strid med uttryckliga föreskrifter. Därest, såsom militieombudsmannen uti ett den 18 maj 1923 departementens prövning underställt ärende gjort gällande, en sådan ändring vidtoges i marketen- terireglementet, att å regementsintendenten överflyttades ärendena rö­rande inköp av förnödenheter för marketenteriets räkning, kassavården och bokföringen, torde emellertid detta med nödvändighet medföra, att den, som verkligen utövade regementsintendentens befattning, även måste handlägga ärendena rörande marketenteriet. Nämnda ärenden vore av sådan beskaffenhet, att de nästan dagligen tarvade behandling och icke kunde åsidosättas ens för någon kortare tid. Det torde därför böra stad­gas, att, i händelse annan person vore beordrad att uppehålla regements- i liten den tsbefattningen under den ordinarie regementsintendentens tjänst­ledighet eller kommendering från truppförbandet, vikarien skulle hand­lägga jämväl ärendena rörande truppförbandets marketenteri. Härmed vore emellertid icke sagt, att det för regementsintendenten bestämda arvodet borde utgå oavkortat till vikarien med det belopp, som belöpte för den tid. varunder förordnandet varade. Under eu kortare tids tjänstledighet torde i allmänhet endast löpande och mindre viktiga ärenden behandlas, och det syntes därför departementen oegentligt, att den ordinarie regementsinten­denten, å vilken marketenteriets planläggning och det huvudsakliga an­svaret för marketenteriets skötsel vilade, skulle nödgas avstå från det på tiden för förordnandet belöpande arvodet i dess helhet. Departementen hölle därför före, att det borde överlämnas åt vederbörande truppförbands- chef att bestämma, huruvida och i vilken mån arvodet för marketenteri- göromålen under den ordinarie regementsintendentens tjänstledighet eller kommendering till annan ort under tid, icke överstigande 45 dagar, borde avstås till vikarien eller bibehållas av den ordinarie innehavaren av rege- mentsintendentsbefattningen. Under tjänstledighet eller bortkommende- ring under tid, överstigande 45 dagar, torde däremot den ordinarie rege­mentsintendenten vara skyldig att av arvodet för befattningen med marke­tenteriet avstå ett belopp, som motsvarade den på tiden för tjänstledighe­ten belöpande delen av årsarvodet. Slutligen finge departementen anmäla, att departementen hade för avsikt att i sammanhang med vidtagande av de ändringar i marketenterireglementet, som kunde påkallas av militieom- budsmannens ovanberörda skrivelse den 18 maj 1923, till § 12 i nämnda

noreglemente göra ett tillägg, innefattande bestämmelser rörande regements- intendentens befattning med marketenterirörelsen under tjänstledighet eller kommendering och arvodets åtnjutande därunder av det innehåll, som av departementen här ovan angivits.

I skrivelse till arméförvaltningens intendents- och civila departement anförde militieombudsmannen härefter följande.

I motsats till vad departementen anfört därom, att det vid Smålands husarregemente tillämpade förfaringssättet icke kunde anses stå i strid med uttryckliga föreskrifter, syntes det militieombudsmannen av innehål­let i §§ 3 och 4 i kungl. brevet den 24 november 1922 angående användandet och redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor, jämförda med § 24 mom. 2 instruktionen för intendenturkåren och § 23 mom. 8 tjänst- göringsreglementet för armén framgå, att då under ordinarie regementsin- tendents tjänstledighet annan förordnats att upprätthålla befattningen, det måste ankomma på den sistnämnde att taga den befattning med marke- tenteriärenden, som enligt gällande bestämmelser ålåge regementsin- tendent.

Mot departementens uttalande rörande arvodesfrågan syntes någon er­inran icke kunna göras, och funne militieombudsmannen vidare åtgärd i detta ärende icke erforderlig, än att militieombudsmannen ansett sig böra giva departementen del av sin här ovan uttalade uppfattning.

13. Brännvins- m. fl. glas för underofficersmäss inköpta av marketenterimedel.

Genom annons i Tidning för leveranser till staten m. in. för den 26 sep­tember 1922 hade chefen för Södermanlands regemente infordrat skriftliga anbud å bl. a. vissa glasvaror för regementets underofficers- och man- skapsmässar. Av i annonsen upptagna varor hade bl. a. följande angivits vara uteslutande avsedda för underofficersmässens räkning nämligen:

5 duss. vinglas,5 » brännvinsglas,ä » punschglas,5 » grogglas.

Med anledning härav anmodade militieombudsmannen regementschefen att inkomma med upplysning, av vilket anslag eller av vilka till regements­chefens förfogande stående medel ifrågavarande varor vore avsedda att likvideras.

I avgivna yttranden anförde regementschefen, översten G. Hedengren bl. a. följande. Regementets underofficers- och manskapsmässar vore förlagda till samma byggnad och med gemensamt kök och gemensam mathållning. Under-

in

officerarna vore sålunda matgäster i kronans gemensamma massrörelse. Nu läge visserligen underofficersmässens lokaler avskilda från manskapets samt med särskilt serveringsrum, serveringsskåp m. in., men då matlag­ning, uppläggning och diskning vore gemensamma, hade översten av prak­tiska skäl ansett nödvändigt, att mässrörelsen i sin helhet vore ägare till den förplägnadsmateriel, som användes såväl i underofficers- som i man- skapsmässarna. Man finge väl även anse, att kutymen vore, att inackor­deringsvärden hölle gästerna med servis. Av dessa orsaker konmie ifråga­varande servis att betalas av mässrörelsens rörelsekapital. Visserligen rådde förbud att servera sprit i manskapets mäss, men här vore ju fråga om underofficersmässen. Skulle sprit ej få av underofficer medföras i mässen, skulle en underofficer, som hölle på sin snaps till maten, få gå utanför knuten, stjälpa i sig sitt glas och så gå upp och intaga sin middag. Att ordna så för eu ovanligt aktningsvärd grupp tjänstemän vore enligt överstens förmenande staten ovärdigt.

Arméförvaltningens intendents- och civila departement avgå vo på mili- tieomhudsmannens begäran utlåtande i ärendet och anförde bl. a. Marke- tenterirörelsen vid regementet, vilken förut drivits genom entreprenör, ombesörjdes från och med den 1 november 1922 genom regementets egen försorg. Det läge i sakens natur, att för rörelsens bedrivande erforderlig uppsättning av inventarier, såsom porslin, glas och nysilver, måste anskaf­fas för enskilda lägerkassans medel. Regementets enskilda lägerkassa skulle nämligen enligt bestämmelserna i nådiga brevet den 5 december 1913 angående anordnandet av marketenterirörelsen för manskapet vid armén vara förlagsgivare för marketenterirörelsen. Då underofficersmäs­sen vore förlagd till samma byggnad som manskapsmässen, utan att sär­skilt kök funnes anordnat för underofficersmässen, vore det nödvändigt, att mathållningen för underofficerarna vid regementet ombesörjdes genom marketenteriet. Även den härför behövliga uppsättningen av porslin och glas in. in. måste sålunda anskaffas genom marketenteriets försorg. Glas för spirituosaservering hade dock icke bort anskaffas genom enskilda lä­gerkassans försorg, enär spirituösa icke tillhandahölles underofficerarna från marketenteriet och förtäring av rusdrycker icke finge enligt gällande marketenterireglemente äga rum inom manskapets mäss. De härför ut­givna beloppen borde därför återbäras till regementets enskilda läger­kassa.

Sedermera inkom från regementets kassaförvaltning avskrift av re­versal å belopp, som av underofficerskåren inlevererats såsom ersättning för i frågakomna av ma rketen ter imedel inköpta glasvaror; och lät militie- ombudsmannen vid sålunda vunnen rättelse bero.

112

14. Mässaftnar för furirer anordnade på marketenterietsbekostnad.

Vid en av militieombudsmannen den 5 juni 1923 förrättad inspektion av Södra skånska infanteriregementet iakttogs vid granskning av marketeu- teriets räkenskaper, att vid ett flertal tillfällen under året fester hållits för regementets furirer på marketenteriets bekostnad, nämligen den 5 ja­nuari för en kostnad av 300 kronor, den 22 januari för en kostnad av 68 kronor, den 19 februari för en kostnad av 61 kronor 20 öre, den 14 mars för en kostnad av 65 kronor 50 öre och den 10 april för en kostnad av 65 kro­nor 42 öre.

Då dessa särskilda fester för furirerna syntes militieombudsmannen vara för marketenteriet anmärkningsvärt betungande, infordrades rege­mentschefens yttrande i ärendet.

I skrivelse den 22 augusti 1923 anförde regementschefen översten G. Björnström rörande berörda anmärkning följande. Vid tillträdandet av chefskapet för regementet hade meddelats översten, att förutvarande re­gementschefen bestämt, att mässaftnar för furirerna skulle på lägerkas­sans bekostnad anordnas under vintermånaderna och att flera sådana mässaftnar gått av stapeln. Den utredning, översten då låtit vidtaga, hade givit fullgoda skäl att fortsätta den inslagna vägen. Det finge nämligen icke förbises, att regementets furirer voro i flera avseenden mindre gyn­nade än sina kamrater vid kasernerade truppförband. Deras mässlokal vore alldeles otillräcklig och skäligen enkel, de hade inga furir rum utan måste förläggas i stora logement tillsammans med truppen, och deras an­vändning i den inre tjänsten vore mera omfattande än vid kasernerade truppförband, där underofficerare jämväl voro förlagda i eller invid kom­pan ilokalerna. Den goda sammanhållningen och kamratskapet inom fu- rirgraden hade dock åstadkommit, att furirerna trots mässlokalens obe­tydlighet flitigt besökt densamma (i motsats till korpraler och vicekorpra­ler, vilka hade mässlokal tillsammans med övrigt manskap och, kanske på grund därav, mera besökte stadens kaféer). Det hade därför synts före­ligga fullgoda skäl, att för furirerna anordna dessa enkla mässaftnar dels som en uppmuntran, dels ock enär furirerna vore marketenteriets sta­digaste och bästa kunder, översten ville dock icke förneka, att samman­lagda utgiften för dessa mässaftnar blivit väl stor, och torde översten dels på grund därav, dels då marketenteriets överskott efter skedd taxesänk- ning komme att minskas, bliva nödsakad under kommande vinter in­skränka de ifrågavarande mässaftnarnas både antal och omfattning. I

I skrivelse till regementschefen den 10 september 1923 anförde militieom­budsmannen härefter följande.

Enligt kungl. brevet den 24 november 1922 angående användandet och redovisningen av truppförhandens enskilda lägerkassor finge sådan kassas

113

medel användas för beredande av nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande truppförband. Såväl på grund av detta stadgande som med hänsyn till det sätt, varpå lägerkassornas överskottsmedel uppstode, torde vara klart att medlen skulle så användas, att manskapet i dess helhet och icke blott en viss kategori därav bereddes nytta och trevnad och att under­befäl och meniga vore berättigade att i stort sett i lika mån komma i åt­njutande av de förmåner, som kunde med kassans medel beredas. I den mån därför, såsom vid ifrågavarande regemente skett, furirerna gåves sär­skilda förmåner på kassans bekostnad, syntes detta för sitt berättigande förutsätta, att någon motsvarande särskild förmån bereddes det övriga manskapet. Med hänsyn därtill, att kassans ifrågavarande tillgångar till stor del bestode av marketenterirörelsens överskottsmedel, vilka i föreva­rande fall just varit de, som kommit till användning, skulle, därest nyss­nämnda synpunkt icke beaktades, furirernas ifrågakomna fester i själva verket till största delen komma att bekostas av manskapet genom den be­talning de i marketenteriet erlade för där tillhandahållna varor. Endast för det fall, att viss kategori av manskapet kunde sägas hava i avsevärt större grad än de övriga tillfört kassan medel, torde därför en avvikelse från kravet på i huvudsak lika rätt till förmåner genom kassan kunna försvaras. Även om av vad översten i sin förklaring anfört syntes kunna utläsas, att furirerna vid regementet i förhållandevis större utsträckning än korpralerna och vicekorpralerna frekventerat marketenteriet och däri­genom relativt mer än dessa bidragit till lägerkassans vinst å marketente- riets rörelse, framginge dock icke att så skett i jämförelse med manskapet i övrigt. I varje fall syntes utgifterna för ifrågavarande fester icke kunna uppvägas av nyssnämnda omständighet. Med hänsyn till vad sålunda an­förts hade militieombudsmannen icke kunnat undgå att finna ifrågakomna såväl av förutvarande som nuvarande regementschefen tillämpade förfa­ringssätt stå i strid med de för användandet av enskilda lägerkassan gäl­lande grunder. Som militieombudsmannen emellertid ansett sig kunna utgå ifrån att regementschefen i framtiden komme att förfara i överens­stämmelse med ovan angivna synpunkter, hade militieombudsmannen fun­nit vidare åtgärd i ärendet icke erforderlig.

15. Oriktigt förfarande vid upphandling under hand.

Vid en av militieombudsmannen den 5 juni 1923 förrättad inspektion av Södra skånska infanteriregementet iakttogs bl. a., att färsk fisk, som i stor utsträckning ingick i utspisningsstaten såsom utbytesartikel, upphandla­des av köksföreståndaren under hand direkt från fiskare eller försäljare.

Sedan regementschefen i skrivelse den 22 oktober 1923 meddelat, att ifrågavarande upphandling ägde rum med stöd av »departementscliefs- skrivelse» den 3 november 1922, anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 4 december 1923 om närmare upplysning angående det sätt, varpåMililicombudsmannens ämbetsberättelse. S

114

ifrågakomna underhandsuppkandling ägt rum. Med anledning härav an­förde regementschefen i yttrande den 12 i samma månad följande. Rege­mentet erhölle varje vecka prisuppgift å olika sorters fisk från fiskhand­lande och även direkt från fiskare, med vilka regementet sedan många år stått i förbindelse. Dessa uppgifter lämnades i regel per telefon. Därest uppgiften lämnades till regementsintendenten, hänvisade denne vederbö­rande till köksföreståndarna för erhållande av besked rörande eventuellt erforderlig mängd och slag ävensom huruvida regementet över huvud taget önskade köpa fisk till uppgivet pris. Regementsintendenten satte sig se­dan i förbindelse med köksföreståndarna rörande ifrågavarande anbud. Hade däremot anbud lämnats direkt till någon av köksföreståndarna, vände sig denne till regementsintendenten. Rekvisition av fisk liksom all annan proviant ginge emellertid alltid genom köksföreståndarna, enär en-' dast dessa ägde kännedom om dels erforderlig mängd beroende på por- tionsbeskeden, eventuellt vissa kompaniers övningar utom iorläggnings- orten, fältskjutning o. d., dels huruvida det på grund av övningarnas natur vore lämpligt eller ens möjligt att utspisa färsk fisk. Regementets utspis- ningsstat upptoge nämligen icke färsk fisk annat än som utbytesartikel (och uppköptes fisk endast, när priset vore lågt och utspisning härmed i övrigt vore lämpligt). Priset på färsk fisk vore nämligen å regementets torläggningsplats mycket växlande. Två å tre veckor före skrivelsens av­låtande hade priset å torsk varit omkring en krona per kilogram (varför inte fiskuppköp då gjorts), under det att färsk torsk vid tidpunkten för skrivelsens avlåtande betingade ett pris av 28 öre per kilogram. För leverans av fisk under första kvartalet 1924 hade emellertid på försök an­bud i vanlig ordning infordrats samt till leverantör antagits A/B Svenska fryserierna, Göteborg, vilken firma åtagit sig att leverera frusen torsk under ovannämnda tid till 56 öre per kilogram. Avsikten härmed hade varit, att, då jämförelsevis billig fisk genom dessa fryserier numera kunde kontrakteras, kunna erhålla fisk som en mera normalt återkommande por- tionsartikel, och ej bliva sfi beroende av växlande tillgång. 1

1 ämbetsskrivelse till regementschefen översten Georg Björnström an­förde militieombudsmannen härefter följande.

Av stadgandena i § 3 mom. 1, § 7 mom. 1 a), § 8 mom. 1 och § 12 mom. 1 andra stycket fredsförplägnadsreglementet torde framgå, att det ankomma på vederbörande regementschef att efter regementsintendentens föredrag­ning i varje fall besluta om upphandling av proviant för regementets be­hov och att upphandlingen skulle ske enligt gällande förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende m. m. Enligt 35 § nu gällande entreprenadförordning finge uppgörelse under hand ske, förutom i andra fall, varom nu ej vore fråga, jämväl när Kungl. Maj:t därom för­ordnat, och ålåge det, innan uppgörelse under hand träffades, myndighet att tillse, att uppgörelsen komme till stånd på för staten förmånliga villkor.

Ilo

Även efter det Kungi. Maj:t genom det av regementschefen asyftade nådiga brevet den 3 november 1922 medgivit, att upphandling av fisk finge ske under band, hade det följaktligen ankommit på regementschefen att i varje fall pröva de under hand avgivna anbuden och besluta om an­tagande respektive förkastande därav samt på vederbörande regements- intendent att verkställa den utredning och föredragning, som varit härför erforderlig. Med hänsyn till storleken av de inköpta varukvantiteterna torde någon avgörande praktisk svårighet för ett dylikt författningsenligt förfarande icke behövt möta och syntes ej heller vid andra truppförband hava föranlett annat förfaringssätt vid upphandling under hand av ifråga­varande varuslag än vid under handsupphandlingar i allmänhet.

Av vad regementschefen i sitt yttrande anfört syntes emellertid framgå, att upphandlingen under hand av fisk vid Södra skånska infanterirege­mentet skett efter prövning allenast av regementsintendenten efter samråd med köksföreståndaren, i vissa fall efter det regementsintendenten först i andra hand och genom köksföreståndaren erhållit del av anbuden och deras innehåll. Detta förfaringssätt, som syntes hava av regementschefen gil­lats, stode i strid med gällande bestämmelser och torde jämväl, särskilt med hänsyn till det stora inflytande på själva upphandlingen, som enligt, vad yttrandet syntes utvisa givits köksföreståndaren, vara ägnat att åsido­sätta de intressen, entreprenadförordningens hithörande bestämmelser av­sett att skydda. Då regementschefen emellértid uppgivit, att upphand­lingen av fisk vid regementet numera skedde efter infordrande av anbud i vanlig ordning, hade militieombudsmannen ansett sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

16. Angående kompanichefs skyldighet att föra förrådskon trollbok.Kan kompanichef själv vara uppbördsman för kompaniets förråd?

Vid den av militieombudsmannen den 15 juni 1922 förrättade inspektion av Vaxholms grenadjärregemente anmärktes beträffande 5. kompaniets förrådsbokföring, att införing i förrådskontrollboken icke skett sedan år 1921, samt att införd avgång och tillkomst icke alltid överensstämde med motsvarande poster i iorrådsboken.

I yttrande, som med anledning härav infordrats av regementschefen översten F. W. Löwenborg, anförde denne bl. a. följande. Omedelbart ef­ter militieombudsmannens inspektion av regementet hade chefen för 5. kompaniet upplagt ny förrådskontrollbok, omfattande åren 1921—1922. Denna kontrollbok ävensom kompaniets förrådsbok hade vid av regements­intendenten företagen, genomgående granskning befunnits riktigt förd och utan anmärkning. — Vid regementet gällde sålunda tillsvidare den bestämmelsen, att kompaniadjutanten vore uppbördsman för i kompani­förrådet intagen materiel, förutsatt att vederbörande kompanichef dispo­

116

nerat det till uppbörd på honom. I annat fall måste kompanichefen själv åtaga sig ansvaret i första hand jämväl för kompaniförrådet. Det vore emellertid på grund av de lokala förhållandena tvivelaktigt, om vid rege­mentet kompaniadjutanten kunde åläggas uppbördsmannaansvar ens för i kompaniförrådet intagen materiel. På grund av den trånga förlägg­ningen funnes nämligen inga särskilda kompaniförråd i den meningen, som vederbörliga reglementen och instruktioner avsåge, utan nuvarande förråd inom kompanierna vore på samma gång kompaniförråd och hand- rustkammare, och kompaniadjutanten bestrede på samma gång befatt­ningen som uppbördsman för kompaniförrådet och som föreståndare för handrustkammaren. Det s. k. kompaniförrådet underginge på denna grund dagliga förändringar, vilket naturligtvis oerhört försvårade översikten och kontrollen. Ett flertal kompanichefer fasthölle vid den uppfattningen, att de på grund av nyssnämnda säregna lokala förhållanden själva måste betraktas som uppbördsman med kompaniadjutanten endast som biträde vid persedlarnas förvaring, vård och utlämning m. m. Något hinder för kompanichefen att, såsom tydligen skett vid 5. kompaniet, själv påtaga sig ansvaret i första hand (uppbördsmannaansvar) för de persedlar, han per­sonligen rekvirerat och kvitterat, torde icke föreligga enligt ovan åbero­pade kungl. kungörelsen av den 4 juli 1919. Om kompanichefen ensam på- toge sig uppbördsansvaret, syntes kontrollbok obehövlig, enär kontroll över kompaniets materiel vunnes genom förrådsboken.

Den av regementschefen sålunda hävdade uppfattningen i fråga om kompanichefs skyldighet att föra förrådskontrollbok delades i ett utav che­fen för 5. kompaniet kaptenen L. Lundgren avgivet yttrande.

Sedan arméförvaltningens intendentsdepartement anmodats avgiva ut­låtande i ärendet, hemställde departementet i skrivelse den 19 december 1922, under anförande, att departementet i anledning av militieombuds- mannens ifrågavarande anmärkningar till chefen för Vaxholms grenad- järregemente avlåtit en skrivelse i ämnet, att vid vad i ärendet förekom­mit måtte få bero.

I berörda skrivelse till chefen för Vaxholms grenadjärregemente hade departementet anfört bl. a. följande. »Då enligt § 14 i gällande intenden- turmaterielreglemente det åligger kompaniadjutant att under uppbörds­mannaansvar emottaga, vårda och redovisa i kompaniförråd intagen in- tendenturmateriel ävensom övrig dylik materiel, som blivit ställd under hans uppbörd, måste det anses stå i strid mot dessa bestämmelser, att kom­panichefen befriat kompaniadjutanten från uppbördsmannaansvar för kompaniförrådet, och själv åtagit sig detta ansvar. Om vid regementet på grund av lokala förhållanden handrustkammaren ej kunnat avskiljas från kompaniförrådet, hade även den i handrustkammaren intagna materielen lämpligen bort överlämnas till uppbörd av kompaniadjutanten. Ordaly­delsen av § 14 mom. a) av intendenturmaterielreglementet, även sådant detta författningsrum var avfattat, innan genom kungörelsen den 4 juli 1919

117

ändringen av detsamma vidtogs, angiver tydligt, att sä bort ske. Något val för kompanichefen att efter eget gottfinnande disponera uppbörden av kompaniförrådet å kompaniadjutanten eller icke, föreligger icke, utan är han härtill ovillkorligen skyldig. Att kompanichef är skyldig att föra för- rådskontrollbok framgår av § 11, mom. 27, andra stycket i intendenturför- rådsinstruktionen, sådant detta författningsrum lyder enligt intendents- departementets beslut den 21 november 1919, D. N. 4726 Utr., och synes det anmärkningsvärt, att kompanichefen saknat kännedom om denna bestäm­melse. De i intendenturmaterielreglementet och intendenturförrådsinstruk- tionen meddelade bestämmelserna kunna icke hävas genom av regements­chef utgivna order. Någon rättighet enligt § 7, mom. b) i intendenturma­terielreglementet att träffa annan anordning beträffande materielens upp­börd, än den i reglementet föreskrivna, tillkommer honom icke. I anslut­ning till vad ovan framhållits har departementet velat härigenom anmoda Eder tillse, att de i ovan angivna hänseenden meddelade bestämmelser för framtiden bliva noggrant iakttagna.»

Sedan militieombudsmannen härefter av chefen för Vaxholms grenad- järregemente inhämtat, att regementschefen utfärdat erforderliga bestäm­melser samt vidtagit åtgärder för kompaniförrådskontrollens anordnande i överensstämmelse med arméförvaltningens intendentsdepartements an­förda skrivelse, lät militieombudsmannen vid sålunda vunnen rättelse bero.

17. Dröjsmål med avhjälpande av felaktighet i värmeledningsanordninginom kasernetablissement.

Vid eu av militieombudsmannen den 22 juni 1922 förrättad inspektion av Östgöta trängkår anmärktes beträffande kårens kasernetablissement bl. a. att drag ej fanns i evakueringskanalerna i logementen nr 3 i de olika vå­ningarna, på grund varav luftomsättningen blev så ringa, att varmluften ej kunde inkomma i tillräcklig mängd för uppvärmning av logementen. Vid inspektionen uppgav maskinisten, att enligt verkställd undersökning, olägenheten kunde avhjälpas genom ommurning av piporna på vinden.

I yttrande, som militieombudsmannen med anledning av ifrågavarande anmärkning infordrade från kårchefen, anförde denne följande. Orsaken till den låga temperaturen i logementen nr 3 vore att söka i konstruktions- fel bestående däri, att evakueringspiporna icke vore murade högt nog, utan slutade cirka 4.5 m. under takåsen. I förslag till nybyggnads- och föränd­ringsarbeten för 1919 hade till avhjälpande av olägenheten föreslagits upp­murning av piporna till skorstenens överkant. Med anledning av detta förslag hade arméförvaltningens fortifikationsdepartement i skrivelse nr 2711/1918 V meddelat, att en fackman för frågans utredning skulle besöka kårens etablissement. Detta hade också skett, men sedermera hade ingen­ting i ärendet avhörts från fortifikationsdepartementet. Vid av arméför-

118

delningscliefen under år 1922 anbefalld sundhetsinspektion både för­hållandet påpekats, men hade därvid av vederbörande uttalats den åsik­ten, att förändringsarbetena för det dåvarande skulle komma att ställa sig alltför dyrbara. Med anledning av vad sålunda förekommit anmoda­des fortifikationsdepartementet att till militieombudsmannen inkomma med yttrande i ärendet.

I avgivet yttrande över berörda anmärkning anförde departementet alle­nast, att kårchefens förslag ej kommit till utförande, enär departementet icke vore övertygat om att den påtalade olägenheten därigenom komme att bliva avhjälpt.

Då vad fortifikationsdepartementet sålunda anfört icke innefattade utred­ning om de på departementet ankommande åtgärder, som departementet, se­dan frågan om avhjälpande av ifrågavarande olägenhet dragits under de­partementets prövning, vidtagit till vinnande av erforderlig upplysning om anledningen till felet, lämpligaste sättet för dess avhjälpande och kost­naderna därför, anmodade militieombudsmannen departementet att in­komma med förnyat yttrande i ärendet, vilket yttrande tillika borde inne­fatta upplysning om innehållet i de av myndighet eller sakkunnig ingivna framställningar eller avgivna utlåtanden, som kunde hava legat till grund för departementets beslut i ärendet, så ock avskrift av vederbörlig före­dragningslista och protokoll, där sådant förts.

I häröver avgivet yttrande anförde departementet bl. a. följande. Ka­sernofficeren vid kåren, kaptenen Helge Bruhn hade på tillfrågan medde­lat, att han under medverkan av byggmästare, stadens sotaremästare och kårens maskinist uppgjort förslag till bättre uppvärmning av omförmälda logement, vilket förslag ginge ut på ökning av rökledningens längd för er­hållande av bättre drag och beräknades betinga en kostnad av 2,300 kronor, samt att detta arbete upptagits å kårens förslag till nybyggnads- och för­ändringsarbeten för år 1923. Departementet hade för avsikt att, sedan kå rens förslag till nybyggnads- och förändringsarbeten inkommit till depar­tementet, bevilja medel för utförande av de av kasernofficeren föreslagna anordningarna för att den påtalade olägenheten därigenom, om möjligt måtte bliva undanröjd. För den händelse så ej bleve fallet komme departe­mentet att föranstalta om ny undersökning.

Sedan militieombudsmannen sedermera anhållit om upplysning, huru­vida den påtalade olägenheten blivit avhjälpt, meddelade fortifikationsde­partementet, att så vore fallet, och att uppvärmningsförhållandena däref­ter visat sig fullt tillfredsställande.

Då sålunda rättelse vidtagits i anmärkta hänseendet, lät militieombuds­mannen bero vid vad i ärendet förekommit.

119

18. Klagomål rörande arbets- och bostadsförhållandena å sjö-mätningsfartygen.

1 en den 11 juni 1923 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift an förde värnpliktige nr 21 233/1922 Lundgren jämte 32 andra värnpliktiga, samtliga tjänstgörande å sjömätningsfartygen Rån och Tärnan, att ar­betstiden å sjömätningsfartygen vore oskäligt lång, 12—14 timmar om da­gen med början kl. 5 f. m., och att manskapets förläggningslokaler vore trånga och osunda. Klagandena påkallade militieombudsmannens in­gripande.

Uti infordrat yttrande anförde fartygschefen å sjömätningsfartyget Rån kaptenen N. Schollin bl. a., att manskapets arbetstid vore bestämd enligt för sjömätningsfartygen utfärdad ekonomisk instruktion, att arbetstiden visserligen tidvis vore krävande, men att fara för överansträngning aldrig förelegat. Beträffande bostadsförhållandena hänvisade Schollin till ett av stadsläkaren i Västervik G. Liedholm utfärdat intyg, vilket innehöll bl. a., att logementen i ifrågavarande fartyg i alla avseenden vore gammalmo­diga och saknade tillräckliga ventilationsanordningar, samt att å Rans trossbotten förefunnes en överbeläggning av 5 man, varemot eldaremässen och Tärnans trossbotten icke vore överbelagda.

Chefen för sjökarteverket kommendörkaptenen av 1. graden G. Reinius anförde i avgivet yttrande bl. a. följande. Ifrågavarande mätningsarbeten måste utföras å den del av dygnet, som i regel hade de gynnsammaste vä­derleksförhållandena. Detta vore anledningen till att arbetet började så tidigt som kl. 5 f. m. Tonnagets relativt hastiga utveckling mot allt större djupgående alltsedan 1900 gjorde ett påskyndande av sjömätningarna till en allmän angelägenhet av största vikt. Vissa områden av våra farvatten voro ännu på grund av sin osäkerhet otillgängliga för vår egen flottas fartyg. Åtskilliga behjärtansvärda fyrbelysningsförslag kunde icke av lotsstyrelsen förordas, emedan farvattnen ej voro tillräckligt noggrant kända och våra allmänna farleder kunde av samma skäl ofta icke utnytt­jas till hela sin utsträckning. Vid våra kuster inträffade årligen sjöolyc­kor, föranledda av dittills okända eller otillräckligt kända grund ej blott i avsides belägna, föga trafikerade farvatten utan jämväl i öppna sjön el­ler uti allmänt trafikerade farleder. Betydelsen av att äga betryggande kännedom om våra kuster vore dessutom icke enbart en nationell fråga, den hade även sin stora betydelse för de främmande nationer, som trafike­rade våra farvatten. I detta förhållande läge givetvis ett eggande moment men även en vägande förpliktelse. Sett mot denna bakgrund vore det klart, att kartverkets ledning icke hade ansett sig kunna göra någon större in­skränkning på den arbetstid, som alltsedan ett sextiotal år tillämpats. Så gott som årligen framhölles från sjökarteverket inför Kungl. Maj:t beho­vet och önskvärdheten av att sjökarteverket genom rikligare anslag måtte tillförsäkras medel till att hastigare bedriva sina arbeten. Rättvisligen

120

måste erkännas att statsmakterna under de senaste femton åren i långt, högre grad än dessförinnan tillgodosett kartverkets behov. Under de 22 somrar, kommendörkaptenen deltagit i sjömätningsarbetet, hade, såvitt han nu kunde erinra sig, aldrig förekommit, att någon av sjömätningsper- sonalen kroppsligen eller andligen överansträngts. Arbetstiden kunde an­ses lång, men arbetet vore numera, tack vare införandet av moderna lod- ningsmaskiner m. m., ej ansträngande. I föreliggande fall torde den kalla och otjänliga väderleken under maj månad i viss mån bidragit till upp­komsten av föreliggande klagoskrift. Utrymmena å Rån medgåve icke att skälig bekvämlighet och trevnad bereddes manskapet. Däremot vore de framställda anmärkningarna mot manskapslogementet å Tärnan obe­fogade.

I skrivelse den 18 juli 1923 till chefen för sjökarteverket anförde härefter tjänstförrättande militieombudsmannen, att han, med hänsyn till inne­hållet i de avgivna yttrandena, funnit sig icke böra i ärendet vidare åtgöra, än att han genom skrivelsen ville erinra, att, ehuru ur ekonomisk synpunkt ett rationellt utnyttjande av sjömätningsfartygen för mätningsändamål kunde vara önskvärt, sådant utnyttjande dock icke, såsom i förevarande fall i viss mån syntes hava varit förhållandet, finge ske på bekostnad av hygienens krav eller med åsidosättande av eljest berättigade anspråk i fråga om manskapets förläggning ombord å fartygen.

19. Missförhållanden i avseende å sjukvården vid flottans stationsi Karlskrona sjukrum. I

I eu den 12 maj 1922 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift anförde värnpliktige nr M 31 216/1920 Bdv. Artur Pettersson klagomål rö­rande förhållandena å flottans stations i Karlskrona sjukrum, därvid Pet­tersson yttrade bl. a. följande. Klaganden hade intagits på ovannämnda sjukrum för påssjuka. Sänglinne och skjorta hade medtagits från loge­mentet. Det, som beståtts till sängutrustning, hade endast varit en dålig madrass av pulvriserad halm, som ej piskades eller vädrades efter begag­nandet, varför olika slags sjuka finge använda den utan någon som helst rengöring. Vägglöss och annan ohyra hade plågat klaganden, stört söm­nen och vilan. Möss hade gjort besök och med god aptit förtärt kvarläm- nade matrester. Vad sjukvården anginge så lämnade den mycket övrigt att önska. De sjuka hade för det mesta varit hänvisade till sig själva och varandras hjälp, trots det att 3 sjukvårdsunderofficerare, 2 stamanställda och 2 å 3 värnpliktiga troligtvis varit kommenderade till de sjukas hjälp, ty så många vårdare hade alltid varit närvarande när marinläkaren av 1. graden J. Torgersruud vid 10-tiden på förmiddagen gjorde rond. Sedan hade de sällan synts mera för dagen utom vid febermätningen och vid mål­tidernas utdelning. Såsom en vid klagoskriften fogad avskrift av sjuk-

121

journalen utvisade, hade klaganden lidit av eu mycket hög feber, som för­orsakat ymnig svettning, varigenom skjorta och lakan blivit våta och fuk­tiga. Trots tillsägelse hade linne ej ombytts på klaganden under hela ti­den han vårdats på sjukrummet. Vid behov av dricksvatten hade klagan­den måst stiga upp, så ock vid tvättning och naturbehov. I ett kallt rum med ofta öppet fönster skulle klaganden då vara. Vad detta betydde för en febersjuk, som ofta behövde dricka, kunde var och en inse. Våldsamma frosskakningar hade blivit en följd därav. Temperaturen hade stigit och förståndet omtöcknats. Även den kraftigaste fysik skulle ej kunnat hålla stånd utan måst brytas. Ovänlighet och brist på hjälpsamhet hade ut­märkt sjukvårdspersonalen. De lindrigt sjuka hade stojat, rökt, fört ovä­sen och stört de svårt angripna. Sjukmaten, som hämtats från kasernen, hade bestått av bl. a. svart kaffe, salt sill, potatis, grovt bröd, vilket allt ej vore lämplig föda för sjuka personer i 40 graders feber. Under 12 dagar hade klaganden legat på sjukrummet och hans tillstånd hade förvärrats. En lindrigare sjuk kamrat nr 9 217/1920 Lindström hade föranstaltat om klagandens intagande på flottans sjukhus, vilket skett först efter det nämnde Lindström hotat att skriva till klagandens föräldrar. På detta senare sjukhus, där klaganden vistats från den 19 maj 1921 till den 3 mars 1922, hade klaganden erhållit den allra bästa vård. Klaganden hade velat meddela militieombudsmannen ovanstående redogörelse, vars sannings­enlighet klaganden på heder och samvete och under edlig förpliktelse kunde intyga, på det att de, som genom vanvård förorsakat klagandens sjukdom, måtte ställas till ansvar och att rättelse för framtiden måtte kunna vinnas, så att ej flera värnpliktiga måtte få dela samma sorgliga lott som klaganden.

Klagoskriften var jämväl undertecknad av värnpliktige nr 9 217/1920 Albert Lindström »under edlig förpliktelse».

Efter att hava inhämtat upplysning bl. a. angående de personer, vilka under tiden från och med den 6 till och med den 19 maj 1921 dels varit in­tagna å kasernens sjukrum i Karlskrona, dels ock under nämnda tid på grund av innehavande tjänst, förordnande, kommendering eller eljest tjänstgjort vid sjukavdelningen eller där utfört arbete, anmodade militie­ombudsmannen i skrivelse den 20 juni 1922 stationsbefälhavaren vid flot­tans station i Karlskrona att vid förhör med i skrivelsen angivna personer låta verkställa utredning rörande klagandens påståenden i klagoskriften, därvid klaganden borde beredas tillfälle att närvara. Med anledning av denna skrivelse höll, på order av stationsbefälhavaren, chefen för under­officers- och sjömanskårerna förhör i saken den 19 juli och den 2 septem­ber 1922. Vid ifrågavarande förhör hördes marinläkaren av 1. graden J. Torgersruud, vilken under större delen av klagandens vistelse å sjukrum­met tjänstgjort såsom kasernläkare, 1. marinläkaren V. L. Lundberg, vil­ken varit vid tillfället tjänstgörande såsom kasernläkare under Torgers- ruuds tjänstledighet den 5 till och med den 9 maj 1921, en del sjukvårdsper-

122

sonat samt några å sjukrummet intagna patienter. Läkarna och sjukvårds­personalen bestredo klagandens påståenden. Från de övriga hörda fram­hölls i huvudsak, att de å sjukrummet tjänstgörande städarna icke ordent­ligt fullgjort sina åligganden.

I skrivelse den 18 september 1922 anmodade militieombudsmannen ma­rinöverläkaren att i ärendet avgiva utlåtande. Denne anförde med anled­ning härav i skrivelse den 20 oktober 1922 bl. a. följande. Vad beträffade den sjukdom, varav Pettersson ursprungligen lidit — en till och med den 18 maj endast med orchit (testikelinflammation) komplicerad påssjuka — så betingade denna åkomma mycket sällan vård å sjukhus bland den civila befolkningen. År 1920 vårdades sålunda enligt tab. 24 i den av medicinal­styrelsen avgivna årsberättelsen »Allmän hälso- och sjukvård» endast 154 fall av påssjuka å rikets samtliga lasarett, sjukstugor och epidemisjukhus. Till jämförelse finge nämnas att å sagda sjukvårdsanstalter av andra van­ligt förekommande sjukdomar samma år vårdades över 18,000 fall av dif­teri, över 7,000 av tuberkulos, över 2,000 av hjärtfel, över 3,700 av lungin­flammation och över 13,000 av blindtarmsinflammation. Då påssjuka vore en sjukdom, som nästan varje människa torde genomgå, vore det år­liga antalet fall i riket mycket stort. Några bestämda tal kunde ej anfö­ras, då sjukdomsfallen ej anmäldes. Av de meddelade små siffrorna för å sjukhus vårdade framginge emellertid, att de allra flesta fall av påssjuka tillbringade sin sjuktid i hemmen. Efter vad erfarenheten visade, tillkal­lades därvid endast undantagsvis läkare. Inom militära förläggningsor­ter iakttoges snart sagt årliga mer eller mindre omfattande epidemier av påssjuka, enär en stor del av manskapet ej förut haft åkomman. Den vård, som i sjömans- och skeppsgossekårernas kaserner plägat bestås lindrigare fall av sagda sjukdom, borde sålunda jämföras med motsva­rande civila patienters vård i egna hem. Med anledning av vad klagan­den Pettersson anfört, ville marinöverläkaren erinra om, att Pettersson, i motsats till de allra flesta av sina civila likställda i avseende å ifrågava­rande sjukdom, åtnjutit både läkarvård och sjukuppassning. Vården av patienter med påssjuka i kasernernas sjukrum hade, i likhet med vården av andra lindriga åkommor såsom halsfluss, tarmkatarr m. m., aldrig va­rit avsedd att göras likvärdig med övlig vård å sjukhus, och de patienter, vilkas tillstånd under vistelsen å sagda sjukrum på ett eller annat sätt för­sämrades så, att de erfordrade mera ingående vård, avpolletterades till ve­derbörande sjukhus. Detta hade också varit fallet med Pettersson, då hans sjukdom den 19 maj till följd av inträdd septisk ledkomplikation betingade sjukhusvård. Pettersson anlade alltså en oriktig synpunkt å sjukvården i sjömanskårens kasern, då han trodde sig böra likställa densamma med vanlig sjukhusvård. Pettersson syntes tillhöra det slags patienter, vilka enligt marinöverläkarens egen över 15-åriga sjukhusläkarerfarenhet allt emellanåt, även vid lindriga åkommor, inbillade sig vara fullkomligt maktlösa och exempelvis endast på grund av en temperaturförhöjning an-

Båge sig bära göra anspråk på hjälp även för de enklaste behov. Av eu patient med påssjuka torde som regel, även om åkomman vore komplicerad med testikelinflammation och feber förelåge, kunna fordras, att han ut­rättade sina naturbehov, tvättade sig och intoge föda m. in. endera utan hjälp eller också med det bistånd, som, i likhet med vad här varit fallet, kunde lämnas av tillgängliga sjukvårdare, städare eller medpatienter. Vad anginge Petterssons påstående, att den den 19 maj uppträdande kompli­kationen — som sedermera visade sig vara septico-pyämi d. v. s. allmän varinfektion — härrörde av bristande vård, så kunde detta påstående en­ligt marinöverläkarens förmenande alldeles tillbakavisas. Om eu sep­tico-pyämi inställde sig vid påssjuka, berodde nämligen på helt andra, inom det inre av organismen försiggående processer, som ej genom av Pet­tersson anförda yttre omständigheter påverkades. Vid påssjuka hörde denna komplikation till sällsyntheterna. Att densamma för Pettersson medfört synnerligen allvarliga följder, kunde ej annat än beklagas, men denna utgång talade i och för sig icke för att Petterssons ursprungliga pås­sjuka varit särskilt allvarlig. Den handlingarna bifogade temperatur- kurvan tydde också på, att fallet varit av »medelsvår» art intill den 19 maj, då merberörda komplikation tillstötte. Det syntes anmärkningsvärt, att Pettersson, enligt vad av handlingarna framginge, medan han varit sjukskriven å kasernsjukrummet, varken aktat nödigt meddela kasern­läkaren sitt sedermera uppgivna svaghetstillstånd m. m., ej heller fram­ställt några klagomål angående övriga av honom sedermera påstådda missförhållanden i avseende å sjukvården in. m. Det torde få antagas, att om Pettersson meddelat kasernläkaren sitt subjektiva tillstånd, och denne funnit haris uppgifter vederhäftiga, han i så fall hade ombesörjt avpollet- tering till sjukhuset. Vad anginge Petterssons yttrande om förekomst av ohyra hänvisade marinöverläkaren till belysande av denna fråga till i yttrandet intagna utdrag ur marinöverläkarens underdåniga årsberättel­ser för åren 1917—1920, utvisande de åtgärder, som vidtagits för utrotande av ohyra inom sjömanskårens kaserner.

Då militieombudsmannen emellertid icke fann den sålunda förebragta utredningen tillfredsställande, anmodade militieombudsmannen i särskilda skrivelser den 13 december 1922 länsstyrelserna i Linköping och Kalmar att föranstalta om förhörs hållande med åtskilliga personer, vilka vårdats eller tjänstgjort å stationens sjukrum vid den i ärendet ifrågakomna tid.

Vid sålunda hållna förhör lämnades i flertalet av de i klagoskriften be­rörda hänseenden olika uppgifter av de i ärendet börda personerna. Av 'en del utsagor syntes framgå, att såväl vägglöss som möss i enstaka fall iakttagits i sjukrummen, att de till sängutredningen i sjukrummen hö­rande madrasserna varit dåliga och bestått av söndermalen halm, att madrasserna icke alltid piskats och vädrats efter varje sjuk, att fall före­kommit, då ombyte av lakan och linne icke skett, då de sjuka på grund av svettning varit i behov därav, att de sjuka för uträttande av sina behov

124

måst begiva sig ut i ett invid sjukrummet beläget tvättrum och att de sjuka erhållit samma mat som de friska.

Med återgivande härav anförde militieombudsmannen i förnyad skri­velse till marinöverläkaren den 31 maj 1923 bl. a. följande. Anledningen till de omförmälda missförhållandena syntes vara att söka i det sätt, varpå sjukvårdare och städare skött sina uppgifter. Av vad därom förekommit torde nämligen framgå, att denna del av personalen, på vilken det närmast ankommit, att ombesörja piskning och vädring av madrasser, utbyte av madrasser, lakan och linne, utspisning av de sjuka, deras tillhandagående med hjälp och uppassning, där sådan erfordrats, övervakandet av att läka­rens till de sjuka givna föreskrifter efterlevdes och att oljud och oordnin­gar icke förekommo, visat försummelse i dessa sina åligganden. De i ären­det hörda värnpliktiga m. fl. hade dessutom uppgivit, att sjukvårdarna ut­märkt sig för ovänlighet och underlåtit tillse att icke lindrigare sjuka ge­nom rökning och oväsen störde de svårare sjuka. För dessa försummelser och fel torde vederbörande vid ifrågavarande tid tjänstgörande sjuk­vårdare (sjukvårdskonstapel) i första hand bära ansvaret. Av vad som förekommit syntes emellertid jämväl framgå, att vederbörande kasernläkare helt förlitat sig på att utfärdade instruktioner eller vid sjukvisitation meddelade föreskrifter skulle av sjukvårdsperso­nalen följas och att den utbildning denna personal erhållit skulle utgöra garanti för en tillfredsställande vård av de sjuka under tiden mellan visi- tationerna. Så vitt av handlingarna framginge syntes andra föreskrifter rörande sjukvårdspersonalens förhållande till den enskilda sjukvården och personalens skyldigheter med avseende å de sjukas vård i allmänhet icke hava meddelats än dem, som återfunnes i de under oktober månad 1906 utfärdade ordningsföreskrifter och instruktionen av augusti 1921 för städarna å sjukrummen. Visserligen vore i nämnda ordningsföreskrifter stadgat, att en sjukvårdare ständigt skulle vara å sjukrummet tillstädes för att mottaga och i första hand behandla hastigt påkommande sjuk­doms- och olycksfall samt, därest vård å sjukhus ansåges nödig, ofördröj­ligen låta ombesörja den sjukes transport, varjämte föreskrifter med­delats om sjukvårdares skyldigheter vid sjukmönstring och beträffande sättet och ordningen för utlämnande av medicin, men i fråga om sjuk­vårdares skyldighet att i denna sin egenskap i andra fall lämna den sjuke erforderlig hjälp och vård funnes ej annan föreskrift, än att sjukvårda­ren vore skyldig att visa de sjuka välvilja och vänlighet samt att med omsorg och skonsamhet ägna dem den bästa vård han förmådde. Beträf­fande städarnas åligganden innefattade den nämnda instruktionen, för­utom föreskrifter rörande städning och städarens skyldighet att biträda vid matens utdelande, att vakthavande städaren ständigt skulle finnas tillgänglig å sjuklogementet, utan att dock någon skyldighet ålagts ho­nom att under denna tid vara de sjuka till hjälp eller därmed biträda sjukvårdaren. Tvärtom vore kategoriskt föreskrivet, att det ålåge stä­

125

darna att efter utpurrningen tillse, att de sjuka tvättade sig och bäddade • sina sängar. Vad i ärendet förekommit syntes militieombudsmannen giva vid banden, att ifrågavarande föreskrifter varit alltför knapphändiga för att kunna utgöra någon ledning för sjukvårdspersonalen beträffande dem åliggande plikter gentemot de sjuka och deras vård.

Under hänvisning till det anförda anmodades marinöverläkaren att skyndsamt inkomma med förnyat yttrande i ärendet och därvid tillika meddela, vilka åtgärder, som vidtagits eller komme att vidtagas till förebyggande för framtiden av missförhållanden vid sjukvården å flot­tans stations i Karlskrona sjukrum av ovan omförmält slag.

Med anledning härav avgav marinöverläkaren den 9 juli 1923 förnyat yttrande, därvid fogats bl. a. yttranden av förste läkaren J. M. Nilsson, förste marinläkaren V. L. Lundberg och marinläkaren av 1. graden J. Torgersruud.

I sina yttranden vidhöllo förste marinläkaren Lundberg och marinläka­ren av 1. graden Torgersruud sitt bestridande av riktigheten av de i ären­det gjorda anmärkningarna samt vad de till bemötande därav förut anfört.

Förste läkaren Nilsson meddelade emellertid, att följande ändringar och förbättringar blivit verkställda med avseende å kasernens sjukrum. Nya instruktioner hade fastställts för såväl sjukvårdare som städare. Ring­ledning vore inlagd mellan det egentliga sjukrummet och det rum, där sjukvårdaren hade sin sängplats. Sjukhussängar hade erhållits från gamla sjukhuset. I varje säng funnes en halm- och en tagelmadrass samt en hu­vudkudde, likaledes av tagel, allt av utmärkt beskaffenhet. Vanlig säng­utrustning funnes i tillräcklig mängd. Sängarna stode nu färdigbäddade och, då de ej användes, vore de försedda med överkast. Den sjuke med­förde nu icke några sängpersedlar till sjukrummet utan vid intagning där tillginge som å sjukhus, i det att den sjuke förutom sängutredning er- hölle skjorta och handduk. Dessa ombyttes en gång i veckan eller oftare, om så behövdes. För febersjuka utginge numera icke den för friska fast­ställda portionen, utan dessa eidiölle efter rekvisition av kasernläkaren särskild kost bestående av mjölk, välling, sagosoppa, te, pannkaka eller dylikt samt smör och vetebröd. Till vederbörande myndighet hade fram­ställts anhållan att golven i sjuk- och dagrum måtte beläggas med kork­matta. Slutligen anförde förste läkaren Nilsson att i fråga om de upp­gifter beträffande påstådda missförhållanden i sjukrummet, vilka anförts av klaganden med instämmande av en del andra å sjukrummet vårdade värnpliktiga, det ej borde lämnas ur sikte det förhållandet, att riktig­heten av sagda uppgifter i ett flertal fall bestämt blivit bestridda såväl av de båda marinläkarna och den underofficer- och sjömanskårerna till­hörande sjukvårdspersonal, som ombesörjde sjukvården i sjukrummet under den tid, då klaganden vårdades därstädes, som även av till sjuk­rummet förlagt sjukt stammanskap. Intet som helst fog funnes att sätta

126

mindre tilltro till stampersonalen än till de värnpliktiga i fråga om rik­tigheten av lämnade uppgifter, detta desto hellre, som av doktor Torgers- ruuds senast avgivna yttrande i ärendet framginge, att åtskilliga av de värnpliktigas uppgifter bevisligen icke vore med sanningen överensstäm­mande.

För egen del anförde marinöverläkaren i huvudsak, att han vidhölle, att några berättigade anledningar till de framställda klagomålen i an­givna avseenden icke förelegat.

Vid inspektion av flottans station i Karlskrona den 17 och 18 decem­ber 1923 iakttog militieombudsmannen, att de av förste marinläkaren Nilsson omförmälda åtgärder för anmärkta bristers avhjälpande blivit vidtagna, att därutöver särskilda kontrollåtgärder vidtagits, samt att an­ledning till anmärkning mot sjukvårdsförhållandena vid sjukrummen nu ej förekomme; och fann militieombudsmannen med anledning härav vi­dare åtgärd i ärendet ej erforderlig.

127

Framställningar till Konungen.1

1. Angående ändringar i reglementet för arméns kassaväsende i fred beträffande militärbefälet på Gotland.

Ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag innehåller (sid. 157 ff.) redogö­relse för en av militieombudsmannen den 16 december 1921 till Konungen avlåten framställning i detta ämne. Vid en av militieombudsmannen den 30 augusti 1921 förrättad inspektion av militärbefälhavarens på Gotland expedition hade nämligen vid granskning av kassaförvaltningens räken­skaper anmärkts, att det till stabsintendenten utlämnade förskottet å 1,000 kronor saknade utbetalningsorder, samt att å övriga förskottshandlingar utbetalningsorder tecknats av stabsintendenten. Då, enligt militieombuds- mannens uppfattning, det jämlikt § 19 i gällande reglemente för arméns kassaväsende i fred (kassareglementet) ålåge militärbefälhavaren att giva utbetalningsorder om förskott, hade militieombudsmannen infordrat ytt­rande i ärendet från stabsintendenten och militärbefälhavaren. I stabs- intendentens med anledning härav avgivna yttrande, i vilket militärbefäl­havaren instämt, hade stabsintendenten erinrat, att § 2 mom. 5 av nämnda reglemente innehölle bestämmelse om att vad i reglementet sades om arméfördelningschef och fördelningsintendent skulle i tillämpliga delar gälla även militärhefälhavaren på Gotland och kommendanten i Boden samt hos dem anställda intendenturtjänstemän, ävensom framhållit, att det på grund härav syntes stabsintendenten, att kassaväsendet vid militär­befälet på Gotland borde handhavas i enlighet med vad som i § 18 av regle­mentet stadgades om kassaväsendet vid arméfördelnings stab och icke jämlikt de i § 19 av reglementet intagna bestämmelserna om kassaväsendet vid övriga formationer och anstalter. Arméförvaltningens civila departe­ment, vars yttrande militieombudsmannen jämväl inhämtat, hade anfört, att förutnämnda § 2 mom. 5 avsåge att reglera endast sådana ärenden rörande kassaväsendet vid de underlydande truppförhanden m. m., vilka ärenden skulle handläggas vid vederbörliga arméfördelningar och med dem jämställda myndigheter såsom t. ex. militärbefälet på Gotland samt att, då föreskrifter, direkt tillämpliga på nu ifrågavarande kassaförvalt­ning, icke funnes meddelade i reglementet, dylika föreskrifter borde i det­

1 Kramställningar, som allenast röra tillgodoseende av enskilds rätt. hava här icke^medtagits.

128

samma intagas. För egen del hyste militieombudsmannen visserligen den uppfattningen, att § 19 i reglementet i förevarande fall vore tillämpligt, men med hänsyn till vad i ärendet förekommit funne militieombudsman­nen icke förty en ändring av reglementet uti ifrågakomna hänseende önsk­värd.

# **

Vid prövning av ärendet den 1 juni 1923 fann Kungl. Maj :t, då, på sätt militieombudsmannen anfört, vad i § 19 av förutnämnda reglemente stad­gades skulle gälla beträffande nu ifrågavarande kassaförvaltning, mili- tieombudsmannens anmälan icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

2. Angående ordningen för upptagande av nöjdförklaring i vissa fall.

Ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag innehåller (sid. 201 IT.) redogö­relse för en av militieombudsmannen den 14 oktober 1922 avlåten fram­ställning i förevarande ämne. I framställningen uttalades önskvärdheten av att ändring i hithörande bestämmelser vidtoges för vinnande av ökad trygghet för en riktig tillämpning av lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, i vad rörde i militärhäkte intagna fångar.

**

*

Genom kungörelse den 30 december 1922 (Sv. ffs. 610)1 har Kungl. Maj:t funnit gott att, utöver de föreskrifter rörande tillämpningen av lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, vilka meddelats i kungörelsen den 10 de­cember 1909, ytterligare förordna:

att myndighet, vilken äger mottaga sådan förklaring (nöjdförklaring), som omförmäles i 1 § av förenämnda lag, skall dels så skyndsamt omstän­digheterna det medgiva erinra den dömde, därest han är häktad, om hans rätt att avgiva nöjdförklaring samt om vad för sådan förklarings avgi­vande är att iakttaga, dels ock därefter å den dag, evad det är helgdag eller ej, då giltig nöjdförklaring först kan avgivas, efterhöra, huruvida han är villig att undergå den ådömda bestraffningen; och

att myndigheten jämväl över dylika åtgärder skall göra anteckning uti de i första punkten av ovannämnda kungörelse omförmälda minnesanteck­ningar.

1 Detta nummer av Svensk författningssamling utkom från trycket den 15 januari 1928 och kunde därför icke refereras i ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag.

129

3. Ifrågasatt förbud för införande i inskrivningsbok av anteckning rörande ådömt straff och straffpåföljd.

Ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag innehåller (sid. 173 ff.) redogörelse för en av militieombudsmannen den 14 oktober 1922 till Konungen avlåten framställning i detta ämne. I framställningen uttalades önskvärdheten av, att i inskrivningsförordningen intoges uttryckligt stadgande därom, att i inskrivningsbok ej finge göras sådan anteckning, att därav framginge att den värnpliktige blivit dömd till straff eller straffpåföljd.

* #

Genom kungl. kungörelse den 8 december 1922, nr 603, vidtogos vissa ändringar i inskrivningsförordningen1 bl. a. för tillgodoseende av det i ovanberörda framställning uttalade önskemål, varjämte Kungl. Maj:t ge­nom generalorder samma dag, nr 1708, fastställde erforderlig ändring i formuläret till inskrivningsbok.

4. Ifrågasatt utfärdande av bestämmelser till förekommande av tredska vid fullgörandet av samvetsöm värnpliktig

åliggande civilt arbete.

I detta ärende har militieombudsmannen den 28 februari 1923 till Konungen avlåtit en så lydande framställning.

»Med skrivelse den 1 december 1921 överlämnade statsrådet och chefen för försvarsdepartementet till militieombudsmannen ett inom departemen­tet upprättat förslag till förordning angående tillämpning av lagen den 21 maj 1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värn­pliktstjänstgöring (nr 303), därvid departementschefen beredde militieom­budsmannen tillfälle att över förslaget avgiva yttrande. I § 13 i berörda förslag hade under mom. 3—5 upptagits följande bestämelser:

’3. Visar värnpliktig under arbetets utförande försumlighet eller då­ligt uppförande må myndighet eller person, under vilken den värnpliktige under detta sitt arbete är ställd, såsom tillrättavisning använda:

a) arbete eller handräckning utom vanlig ordning ochb) mistning av penningbidrag under visst antal dagar, högst fjorton.4. Värnpliktig, som utan laga förfall utebliver från här avsett arbete,

till vilket han blivit inkallad, eller från sagda arbete avvikit, eller som visar grövre försumlighet eller upprepat dåligt uppförande under arbetet, straf­fas med böter eller fängelse i högst sex månader.

1 Berörda författningsändring utkom från trycket den ii januari 1923 och kunde därför icke refereras i ämbetsberättelsen till samma års riksdag.Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 9

130

Brott, som här nämnts, åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.Ådömda böter tillfalla kronan.Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt all­

män strafflag.5. Ben tid, under vilken värnpliktig varit rymd eller undanhållit sig

eller hans tjänstgöring för verkställighet av straffarbete eller fängelse­straff varit avbruten, må icke tillgodoräknas honom såsom tjänstgörings­tid.’»

I yttrande över berörda förslag den 23 januari 1922 anförde militieom- budsmannen rörande de ovan citerade författningsbestämmelserna föl­jande:

»De i § 13 i förslaget intagna bestämmelser rörande tillrättavisningar och straff för under arbetet begångna förseelser torde få anses vara grun­dade på det i § 7 i lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänklig­heter mot värnpliktstjänstgöring, meddelade stadgandet. Det synes emel­lertid kunna ifrågasättas om detta stadgande verkligen avsett att åt Kungl. Maj:t inrymma befogenhet att med straffhot och straff skapa garantier för att den medborgerliga förpliktelse, som här fått träda i stället för värn­pliktstjänstgöringen, vederbörligen fullgöres. Att döma av uttalanden av Kungl. Maj:t och andra lagutskottet under förarbetena till den ifrågava­rande lagen, synes man hava utgått ifrån, att särskilda straffbestämmelser av ifrågavarande art icke skulle vara erforderliga, utan den värnpliktige vara underkastad 'gällande disciplinstadga och strafflag för krigsmakten’.

För den händelse emellertid hinder icke skulle anses möta mot att, utan ändring i lagen, i den förevarande förordningen intaga bestämmelser av ifrågavarande art, torde dock dessa bestämmelser böra i vissa hänseenden ändras i vad de avse tillrättavisningarna. Det torde ligga i sakens natur, att tillrättavisning såsom medel för uppehållande av ordning och tukt un­der arbetet kan komma att få i viss män annan betydelse för de i förslaget avsedda fallen än tillrättavisningarna enligt strafflagen för krigsmakten äga. Dels äger arbetsbefälet icke såsom de militära befälhavarna möj­lighet att disciplinärt bestraffa dem, vilkas förseelser icke äro försonade med enbart tillrättavisning, och dels lärer det sätt, varpå det civila ar­betet torde komma att ordnas, lätt kunna giva en viss form av tillrätta­visning väsentligen olika innebörd, då den användes å värnpliktiga, som utföra civilt arbete och då den användes å andra värnpliktiga. I den mån emellertid de nu angivna omständigheterna icke ovillkorligen betinga eu skillnad mellan tillrättavisningarna enligt förordningen och enligt straff­lagen för krigsmakten, synes dock överensstämmelse böra eftersträvas.

Av de former för tillrättavisning, som enligt strafflagen för krigsmak­ten (210 §) kunna komma till användning, har i förslaget allenast upp­tagits åläggande att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten.

131

Att 'kasern förbud’ icke lämpar sig såsom tillrättavisning för ifrågavarande värnpliktiga torde vara uppenbart med hänsyn till de förhållanden, under vilka dessa värnpliktigas förläggning torde bliva ordnad, och då över­vakandet av att ett dylikt förbud åtlydes torde möta oövervinneliga svå­righeter. Denna tillrättavisningsform synes därför med rätta hava ute­slutits. Annorlunda synes däremot förhållandet vara i fråga om varning, som enligt 210 § strafflagen för krigsmakten kan meddelas den felaktige antingen enskilt eller i närvaro av några dennes överordnade eller med honom likställda. Denna den naturligaste formen för tillrättavisning, som jämväl användes vid statens affärsdrivande verk, torde med fördel kunna komma till användning även med avseende å här ifrågavarande värnpliktige, särskilt om stadgandet i § 13 mom. 4 i förslaget på det ena eller andra sättet bibehölles.

Beträffande den i förslaget upptagna tillrättavisningsarten, 'arbete eller handräckning utom vanlig ordning’, har förslaget så till vida avvikit från motsvarande bestämmelse i strafflagen för krigsmakten, att begränsningen med avseende å tiden för det extra arbetet icke medtagits. Aven om sak­naden av möjlighet att ålägga disciplinstraff finge anses motivera infö­randet av strängare latitud för tillrättavisningarna, torde dock knappast kunna anses riktigt att åt vederbörande myndighet inrymma formell be­fogenhet att föreskriva sådant arbete utom vanlig ordning under obe­gränsad tid t. o. m. under den värnpliktiges hela tjänstetid. I varje fall torde i förordningen böra utsägas, att den ifrågavarande tillrättavisningen skall åläggas för viss bestämd tid.

I stället för ’kasernförbud’, vilket säkerligen torde vara den inom krigs­makten i allmänhet mest anlitade formen för tillrättavisning, har i för­slaget upptagits mistning av penningbidrag under visst antal dagar, ’högst fjorton’. Utan tvivel måste det anses tveksamt om en dylik form för tillrättavisning, som förut i krigslagstiftningen utdömts, nu bör återupp­tagas och därvid komma till användning allenast i fråga om en viss kate­gori av värnpliktiga. Det torde jämväl kunna ifrågasättas om icke 6 § i lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värn­pliktstjänstgöring, lägger hinder i vägen för intagandet i förordningen av ifrågavarande stadgande. För upptagande av ett stadgande av före­varande slag talar dock otvivelaktigt behovet av att kunna ålägga för­sumlige värnpliktige lämplig bestraffning utan att behöva även i lind­rigare fall tillgripa ett omständligt domstolsförfarande. Den ifrågava­rande formen för tillrättavisning återfinnes i de disciplinära föreskrif­terna för de ovannämnda verkens tjänstemän, om den ock med hänsyn till sina ekonomiska verkningar, bliver för dessa tjänstemän av väsent­ligt större betydelse än för ifrågavarande värnpliktige.

Enligt § 13 mom. 3 i förslaget skall åläggandet av tillrättavisning an­komma på 'myndighet eller person, under vilken den värnpliktige under

detta sitt arbete (det civila arbetet) är ställd’. Det ifrågavarande civila arbetet torde vara avsett att utföras under något av statens affärsdri- vande verk eller socialstyrelsen. Även om härvid de värnpliktige komma att sammanföras i en eller liera arbetsgrupper, vilkas arbete utföres skilt från verkens övriga personal, synes dock befogenheten att meddela tillrättavisning icke böra få utövas av annan än ansvarig tjänsteman i befälsgrad. Med det ifrågavarande stadgandets nuvarande avfattning, synes tillrättavisning kunna komma att meddelas även av tillfällig ar­betsledare, vilken måhända icke alltid kan antagas vara tjänsteman med sådana kvalifikationer att den ifrågavarande befogenheten lämpligen bör kunna anförtros honom. Ett förtydligande av stadgandet i denna del synes därför erforderligt, särskilt som beslut om tillrättavisning enligt ifrågavarande förordning, i motsats till vad förhållandet är beträffande tillrättavisning (utom varning) meddelad av underordnad myndighet vid ovannämnda verk, icke kan överklagas.

På det utövandet av befogenheten att meddela tillrättavisning icke skall undandraga sig varje kontroll, torde slutligen i förordningen böra intagas bestämmelser, svarande mot § 40, § 41 första stycket och § 44 militär bestraffningsförordning, varjämte ett mot 210 § andra stycket strafflagen för krigsmakten svarande stadgande jämväl synes böra in­flyta.»

Den 28 april 1922 utfärdade Eders Kungl. Maj:t förordning i ämnet. Uti denna förordning har emellertid de i förslagets § 13 mom. 3—5 upp­tagna bestämmelserna icke medtagits.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrivelse, dagtecknad den 3 juli 1922, anförde vice krigsdomaren Nils Aschan följande. Vid Svea träng - kårs krigsrätt vore anhängigt ett mål mot värnpliktig, vilken jämlikt 1 § mom. b lagen angående värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänklig­heter mot värnpliktstjänstgöring, erhållit tillstånd att i stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning, men vilken vägrat och alltjämt vägrade fullgöra vederbörande arbetsbe- fäls honom givna befallning att förrätta anvisat civilt arbete. Svaran­den hade förut för värnpliktsvägran i tre olika fall undergått tillhopa sex månaders fängelse och fem dagars vaktarrest. Å den tilltalade hade yrkats ansvar jämlikt 78 § strafflagen för krigsmakten. Då uttrycken i ovan först nämnda lagrum »varje tjänstgöring vid krigsmakten» och »i stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring» syntes utesluta an­tagandet, att det svaranden medgivna civila arbete för statens räkning skulle utgöra i 1 § 3 mom. strafflagen för krigsmakten omförmäld tjänst­göring vid krigsmakten, samt vid sådant förhållande svaranden icke torde vara att anse som krigsman och icke heller eljest lyda under straff­lagen för krigsmakten, syntes krigsrätt icke vara behörig att med målet taga vidare befattning. Som det emellertid under sådan förutsättning syntes ovisst, huruvida rättsmedel stode till buds för utkrävande av sva­

133

randen, mot hans vilja, av ifrågakomna honom åliggande civila arbete, hemställde Aschan om militieombudsmannens uttalande i ämnet.

Efter å militieombudsmansexpeditionen verkställd utredning blev Aschan telefonledes underrättad därom, att bestämmelser i ämnet sakna­des, och blev Aschan av tjf. militieombudsmannen tillrådd att hos Eders Kungl. Maj:t anmäla ärendet. Tjf. militieombudsmannen ansåg sig näm­ligen icke på grund av detta enstaka fall böra för egen del aArlåta någon framställning i ämnet.

Eu har till min kännedom kommit att 4 samvetsömma värnpliktiga, vilka för närvarande fullgöra civilt arbete vid Älvkarleby kraftverk, den 6 februari 1923 i skrivelse till driftschefen därstädes meddelat, att de icke komma att utföra något som helst arbete, som skulle bliva utfört även om tillgång till deras arbetskraft icke funnes, och att de i enlighet därmed den 6 i denna månad nedlagt arbetet. Vid förhör, som driftsche­fen verkställt med dem, lära tvenne av dem hava förklarat, att de icke se sig i stånd att utföra något arbete för vattenfallsstyrelsens räkning, och en av dem har uppgivit, att han numera insåge, att han begått ett miss­tag, då han överhuvud taget åtog sig civilt arbete i stället för militär­tjänstgöring, ty han borde hava vägrat att utföra även detta.

* **

Enligt i § i strafflagen för krigsmakten hänföres under krigsmän bl. a. värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyl­dighet vid krigsmakten samt då de under färd till eller från sin tjänst­göringsort stå under militärbefäl. I egenskap av krigsmän lyda de under strafflagen för krigsmakten enligt 6 § i lagen. I vissa andra avseenden lyda värnpliktiga under strafflagen för krigsmakten, ehuru de därvid icke be­tecknas såsom krigsmän (7 och 11 §§). Samtliga ovanberörda lagrum av­se emellertid tjänstgöringskyldighet vid krigsmakten. Den tjänstgörings­skyldighet, som enligt 1920 års lag åligger dem, som erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring fullgöra civilt arbete för statens räk­ning, är sålunda icke av beskaffenhet att hänföra dessa under strafflagen för krigsmakten för därunder begångna förbrytelser. Dylika värnplik­tiga äro följaktligen icke underkastade straffpåföljd, därest de undan­draga sig fullgörande av det dem i stället för värnpliktstjänstgöringen åliggande arbetet, vare sig de från början utebliva därifrån eller, sedan de inställt sig, avvika eller helt enkelt vägra fullgöra arbete, som före- lägges dem. Visserligen kan sådan värnpliktig jämlikt § 13 förordningen den 28 april 1922 angående tillämpning av lagen den 21 maj 1920 om värn­pliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, efterspanas och till arbetsplatsen hämtas på sätt i hämtningskungörel- sen stadgas, beträffande värnpliktigs efterspanande och hämtande till tjänstgöring eller inskrivning. Då emellertid i fråga om samvetsömma

134värnpliktiga föreskrift, motsvarande 42 § andra stycket värnpliktslagen, saknas därom, att hämtningen skall ske på den försumliges bekostnad, torde hämtningsäventyret vara en alltför ringa olägenhet för att ensamt kunna tänkas avskräcka från undanhällning. Något mede] att avhålla den värnpliktige från att åter avvika finnes i var.ie fall icke, än mindre, att förmå honom att utföra förelagt arbete. Ej heller i fråga om värn­pliktig, som vägrar eller underlåter att ställa sig till efterrättelse före­skrifter rörande sättet för arbetets utförande eller som eljest visar då­ligt uppförande, står någon möjlighet till ingripande vederbörande myn­dighet till buds.

Även om man ansett sig kunna räkna med såsom regel, att de med­borgare, varom här är fråga, lojalt skulle fullgöra sin skyldighet, torde det dock vara uppenbart att undantag från denna regel med visshet kunna förväntas. Av vad ovan anförts framgår även att fall numera inträffat, då värnpliktiga, som erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänst­göring få fullgöra civilt arbete, vägra att utföra detta,

Så snart dylika fall en gång börjat förekomma, torde vara klart att åt­gärder måste vidtagas till förhindrande av deras upprepande. Här lik­som eljest måste staten hava medel i sin hand att av sina medborgare utkräva de dem i denna egenskap åliggande skyldigheter. Frånsett att det för den allmänna rättsuppfattningen måste förefalla egendomligt, att en yngling, som under militärtjänst vägrar lyda förmans befallning i tjänsten, bliver hårt bestraffad, under det att hans samvetsömme kamrat kan utan straffpåföljd vägra- fullgöra det civila arbete, som ålagts honom i stället för denna militärtjänst, måste det liven för den tredskandes mera samvetsgranna kamrater framstå såsom eu orättvisa, att under det de frivilligt fullgöra sin skyldighet och därvid under avsevärt längre tid än övriga värnpliktiga gå miste om den högre arbetsförtjänst, de eljest kun­nat erhålla, den mindre lojale till egen ekonomisk fördel kan undandraga sig sin förpliktelse. Att ett dylikt missförhållande lätt kan komma att fresta svagare karaktärer att följa det dåliga exemplet torde ligga i öppen dag, och medvetandet om myndigheternas maktlöshet kan därigenom komma att äventyra ändamålet med 1920 års ovannämnda lag. Härtill kommer emellertid, att sådana fall, som det ovan sist omförmälda, därest de skulle upprepas, äro i hög grad ägnade att störa icke blott den av vederbörande myndighet uppgjorda planen för arbetet, utan även, till men för de övriga, plikttrogna värnpliktiga, det å arbetsplatsen pågå­ende arbetet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har militieombudsmannen ansett det inträffade giva vid handen, att bestämmelser numera icke kunna undvaras till förekommande av tredska vid fullgörandet av ifrågavarande skyldighet.

135

Med anledning av bestämmelserna i 16 § i den för riksdagens militie- ombudsman gällande instruktion har militieombudsmanneu ansett sig böra anmäla detta ärende för Eders Kungl. Maj:t för den åtgärd Eders Kungl. Ma;j:t må finna omständigheterna föranleda.»

5. Ifrågasatt ändring i de rörande manskaps vid armén rätt till fri sjukvård och fria läkemedel gällande bestämmelser.

I detta ämne har militieombudsmannen den 14 november 1923 till Konungen avlåtit en så lydande framställning:

»Uti en till mig insänd skrift hade lantbrukaren Karls Magnusson i Österkorsberga anhållit om upplysning, huruvida klagandens son Martin Löwhagen, som under sin värnpliktstjänstgöring vid Kalmar regemente ådragit sig lungtuberkulos, vore berättigad till ersättning för sa- natorievård. I skriften hade Magnusson anfört följande. Löwhagen hade insjuknat den 20 februari 1922 och hade legat å regementets sjukhus till den 10 juni. Den 1 juni hade sanatorieläkaren Tideström konstaterat lung­tuberkulos samt förordnat, att Löwhagen skulle intagas å sanatorium. Då plats vid länets sanatorium i Eksjö ej kunde beredas honom förrän efter tre månader, hade han måst söka vård vid privat sanatorium i Sävsjö i avvaktan på att bliva intagen på länssanatoriet, A-a rom Löw­hagen ingivit ansökan. Löwhagens värnpliktstjänstgöring hade varit fullgjord den 27 april 1922.

I ärendet avgav chefen för Kalmar regemente infordrat yttrande, däri han bl. a. anförde följande. Löwhagen hade insjuknat under tjänstgö­ring vid regementet i lungtuberkulos samt vårdats å regementets sjuk­hus till och med den 10 juni 1922, då han såsom oförmögen till krigs­tjänst hemförlovats. Löwhagens fader och broder, som kommit till Ek­sjö för att avhämta den sjuke, hade sistnämnda dag besökt regements­chefen bl. a. för att förhöra sig angående möjligheterna för erhållande av sanatorievård på statens bekostnad. Regementschefen hade därvid med­delat dem, att, såvitt regementschefen kunde finna, Löwhagen vore be­rättigad till ersättning av staten för under tjänstgöringen ådragen sjuk­dom, samt att regementschefen med anledning därav vore beredd att in­giva ansökan om plats för Löwhagen vid något av sanatorierna, men att, då jämlikt föreskrifterna i kungl. kungörelsen den 4 april 1922 jämförda med förut gällande bestämmelser, regementet kunde iklädas ansvarsför­bindelse för underhåll och vård högst till den 20 augusti 1922, det icke vore sannolikt, att någon sanatorieläkare skulle emottaga den sjuke mot så kort tids ansvarsförbindelse. Det hade nämligen förekommit fall, då sanatorieläkare gjort svårigheter för patienters emottagande även då för­utvarande rymligare bestämmelser i avseende på ansvarstiden varit gäl­lande. I betraktande av den av överläkaren för Eksjö sanatorium angivna

136

väntetiden och vikten av att värnpliktige Löwhagen snarast möjligt komme i åtnjutande av sanatorievård i förening med Löwhagens faders uppgift, att plats omedelbart kunde erhållas å Sävsjö sanatorium, hade regementschefen därför ansett det lämpligast, att de — Löwhagens fader och broder — använde sig av denna sistnämnda möjlighet, men att de till riksförsäkringsanstalten ingåve ansökan om understöd för under tjänst­göring ådragen sjukdom, och hade båda förklarat sig därom med rege­mentschefen ense.

Uti avgiven påminnelseskrift anförde Magnusson, att han icke hade något att erinra mot regementschefens redogörelse för Löwhagens sjuk­dom, och att han allenast önskade få veta, vem som skulle bekosta sana- torievården för Löwhagen för tiden till den 20 augusti 1922.

Med anledning av vad i ärendet förekommit, infordrade militieom- budsmannen yttrande från arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som i avgivet gemensamt yttrande anförde följande. Departementet och sjukvårdsstyrelsen ville, med erinran, att Löwhagen såsom oförmögen till krigstjänst hemförlovats den 10 juni 1922, uttala, att någon rätt till sanatorievård på statens bekostnad efter nämnda dag icke kunde anses förefinnas för Löwhagen, samt att denne författningsenligt icke torde vara berättigad till någon annan ersättning på grund av ifråga­varande sjukdom än den, som riksförsäkringsanstalten jämlikt förord­ningen den 18 juni 1909 redan tillerkänt eller möjligen komme att fram­deles tillerkänna honom.

Uti en insänd skrift hade vidare förre korpralen vid Bodens ingenjör- kår nr 26/2 Edvin Lindgren anfört följande. Lindgren, som varit an­ställd medelst kontrakt från och med den 16 november 1921 till och med den 31 maj 1922, hade under sin tjänstgöring insjuknat i januari 1922 och inlagts på kårens sjukhus. Därstädes hade Lindgren lutt kvarstanna i nio dagar, varefter Lindgren gått sjukskriven i kvarter. Sedan lungtu­berkulos konstaterats, hade Lindgren begärt tjänstledighet att vistas i sitt hem, till dess han kunde bliva intagen på sanatorium. Denna ansökan hade emellertid blivit avslagen, och hade Lindgren i stället den 15 februari 1922 erhållit avsked utan begäran. Den 15 mars 1922 hade Lindgren bli­vit intagen på Gotlands läns sanatorium. Kronan hade betalt sanatorie- vården till och med den 31 juli, men vägrat att därefter utbetala Lind­grens vård. Då Lindgren vore obemedlad, hade han, ehuru han icke vore frisk, måst lämna sanatoriet redan påföljande dag. Lindgren hade se­dermera gjort ansökan hos riksförsäkringsanstalten om ersättning men fått avslag. Med hänvisning till vad sålunda anförts, hemställde Lind­gren, att militieombudsmannen måtte förhjälpa honom att erhålla av­löning för hela anställningstiden, samt att kronan måtte förpliktigas be­tala kostnaden för sanatorievård för Lindgren.

Av en vid klagoskriften fogad bestyrkt avskrift av riksförsäkringsan- staltens skrivelse till chefen för Bodens ingenjörkår den 31 mars 1922 in­

137

hämtades, att, som Lindgrens ifrågakomna tjänstgöring, sa vitt av hand­lingarna framginge, icke skäligen kunde antagas hava bidragit till den sjukdom, varav han lede, anstalten jämligt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, funnit någon ersättning icke kunna tillerkännas ho­nom för nämnda sjukdom.

I avgivet yttrande anförde chefen för Bodens ingenjörkår följande. Jäm­likt sjukvårdsstyrelsens cirkulär den 13 maj 1919 nr 227 skulle för värn­pliktig eller fast anställd av manskapsklassen, som befunnes lida av tu­berkulos lungsjukdom, utfärdas intyg om oduglighet till krigstjänst. Samtidigt skulle, ifall den sjuke så önskade, läkarbetyg för intagning å lungsotssanatorium utfärdas. Angående tiden, under vilken a sanato­rium intagen ägde rätt till vård därstädes a kronans bekostnad, hänvi­sade ovannämnda cirkulär till kungl. kungörelsen den 2 juni 1911, § 4, S. F. nr 39/1911. Enligt denna författning skulle emellertid den sjuke för att få åtnjuta fri läkarvård under ett ar, redan innan avskedet vara in­tagen å sjukvårdsanstalten ifråga. Emellertid skulle enligt kungl. kungö­relsen den 24 mars 1916 angående antagande och avskedande av volontär avsked före utgången av bestämd anställningstid meddelas utan ansökan åt den, som av vederbörande läkare förklarades vara oförmögen till krigs­tjänst såsom vapenför under återstoden av anställningstiden. De utfär­dade bestämmelserna syntes sålunda i viss man strida mot varandra. Kår­chefen hade under hand låtit göra förfrågan hos sjukvårdsstyrelsen, huru författningarna skulle tolkas, och erhållit till svar, att villkoret för fri vårds erhållande vore, att den sjuke före avskedet blivit intagen å sjuk­vårdsanstalten. På denna grund hade kårchefen ansett sig förhindrad att längre utbetala ersättning för Lindgrens sanatorievård. Det syntes emel­lertid önskvärt, att nu gällande bestämmelser förtydligades eller ändra­des i så måtto, att fri vård å sanatorium måtte kunna åtnjutas, även om den fast anställde ej före avskedet intoges å sanatorium. Mången gång kunde ju av brist på platser den tuberkulossjuke fn vänta i manader, innan han kunde vinna inträde, och att därvid vänta med hans avskedande strede uppenbarligen mot ovannämnda kungl. kungörelse den 24 mars 1916 angående manskaps avskedande.

I ärendet avgåvo slutligen arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse den 21 november 1922 infordrat yttrande och anförde därvid så vitt nu är ifråga. Då Lindgren vid tiden för avskedet icke åt­njutit vård å sjukvårdsinrättning, som avsåges i kungörelsen den 2 juni 1911 angående rätt till fri sjukvård och fria läkemedel under fredstid för den vid armén anställda personal, på sätt denna författning lydde med ändring av § 4 genom kungörelsen den 4 april 1922, ansåge sjukvårdssty­relsen Lindgren icke författningsenligt berättigad att för tid efter avske­det beredas vård och underhåll å sanatoriet genom militär myndighets försorg och på statens bekostnad. Det av kårchefen åberopade sjukvårds­

138

styrelsens cirkulär den 13 maj 1919 vore upphävt genom styrelsens cirku­lär den 15 augusti 1922, varigenom styrelsen sökt så ordna, att vederbö­rande ej skulle gå miste om den rätt till sanatorievård, som rätteligen kunde tillkomma dem.

Uti en till militieombudmannen insänd skrift anförde slutligen skrädda­ren N. Berggren i Boden klagomål däröver, att chefen för Bodens ingenjör- kår före kontraktstidens utgång entledigat klagandens son musikvolontä- ren nr 44/5 Nils Yngve Berggren, enär sonen under anställningstiden ådragit sig tuberkulos. I klagoskriften anfördes vidare, att, ehuru sonen ådragit sig sjukdomen i tjänsten, före avskedandet icke blivit sörjt för lians intagande och vård å sanatorium.

I avgivet yttrande anförde kårchefen följande. Kårchefens förfarings­sätt beträffande Berggren hade varit i överensstämmelse med de vid tid­punkten för hans avsked å kårexpeditionen tillgängliga författningar. Vad beträffade frågan om Berggrens tidigare intagning å sanatorium, hade detta givetvis icke kunnat ske förrän sjukdomen konstaterats, vilket' ägt rum den 10 oktober 1922. När därefter Berggren den 18 i samma må­nad av regementsläkaren förklarats oduglig till krigstjänst, hade han jämlikt tjänstgöring sreg lem entet s föreskrifter erhållit avsked. I skri­velse till sjukvårdstyrelsen den 13 november 1922 hade kårchefen anhållit, att enär intyg om oduglighet i krigstjänst för Berggren utfärdats i över- nesstämmelse med föreskrifterna i sjukvårdsstyrelsens cirkulär nr 227/1919, men jämlikt styrelsens cirkulär den 15 augusti 1922 nr 1709/1922, vilket cirkulär först den 13 november 1922 kommit kåren tillhanda, av­sked skulle meddelats först under sanatorievården, sådan vård måtte få beredas Berggren på kronans bekostnad under ett år räknat från den dag, Berggren kunde vinna inträde vid sanatoriet, oaktat de äldre bestämmel­serna med avseende på läkarbetygs utfärdande och Berggrens därav föl­jande avskedande blivit följda.

Med anledning av vad i nu omförmälda trenne ärenden förekommit, anförde militieombudsmannen i skrivelse till arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse den 30 december 1922, efter att hava redogjort för de i ämnet gällande bestämmelser bl. a., följande.

Med tillämpning av de sålunda återgivna bestämmelserna torde ovannämnda tre klagande, vilka under tjänstgöring insjuknat i tuber­kulos sjukdom och varit i behov av sjukhusvård, enligt § 1 kungörelsen den 2 juni 1911 ägt rätt till sådan vård å sjukvårdsinrättning, som avsetts för det truppförband, en var av dem tillhört, eller ock, därest de av ve­derbörande befälhavare jämlikt § 3 avpollerats till civilt sjukhus, till vård å detta sjukhus, i båda fallen till dess de tillfrisknat eller till dess ett år respektive sex månader förflutit efter det de intagits å sjuk­huset.

139

Av handlingarna frainginge emellertid, att ingen av klagandena beretts författningsenlig vård. Anledningen därtill syntes, vad anginge Lind­gren och Berggren, hava varit den, att vederbörande befälhavare liksom ock sjukvårdsstyrelsen funnit hithörande bestämmelser jämförda med föreskriften i kungörelsen den 24 mars 1916, att manskap, som är oför­möget till krigstjänst, genast skall avskedas, och sjukvårdsstyrelsens cirkulär den 13 maj 1919, enligt vilket intyg om oduglighet till krigs­tjänst skall utfärdas för den, som lider av tuberkulos lungsjukdom, icke medgiva rätt till fri sjukvård åt den, som ännu icke intagits å sjukhus, då han erhöll avsked respektive frikallades. Denna tolkning syntes dock stå i strid med 1911 års ovannämnda kungörelse, som förutsatte, att sjukhusvård genast bereddes den av manskapet, som därav vore i behov, och jämväl utginge ifrån att avsked respektive frikallande ägde rum, först efter det vård beretts, och medan den sjnke »ännu åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning, som förut omförmälts».

I fråga om Löwhagen syntes anledningen till att vård icke blivit honom beredd hava varit den, att sådan vård ansetts icke kunna beredas honom å civilt sjukhus. Regementschefen syntes härvid, med hänsyn till arten av Löwhagens sjukdom, icke hava tänkt sig möjligheten att enligt § 1 i ifrågavarande kungörelse bereda Löwhagen vård å militärt sjukhus. Be­stämmelserna om rätt till fri sjukvård inskränkte dock icke denna rätt till allenast vissa slag av sjuka, utan medgåve allenast, att vård kunde få beredas dem å civilt sjukhus, där så erfordrades och kunde ske. Vare sig underlåtenheten att bereda Löwhagen erforderlig vård varit beroende där­av, att sådana avtal icke träffats, som i § 3 av ovannämnda kungörelse omförmäldes eller ej, syntes detta dock knappast vara av beskaffenhet att kunna beröva Löwhagen den honom såsom särskild förmån tillerkända rätt till fri sjukvård.

Med hänvisning till vad sålunda anförts, anmodade jag civila departe­mentet och sjukvårdsstyrelsen att inkomma med förnyat yttrande, såvitt anginge Löwhagens och Lindgrens klagomål, ävensom avgiva yttrande i det genom klagomål av Berggren anhängiggjorda ärendet.

I yttrande den 27 februari 1923 anförde härefter departementet och sjukvårdsstyrelsen hl. a. följande. 1 syfte att tillse, att den rätt till fri sjukvård, vartill arméns manskap författningsenligt vore berättigad, även måtte komma vederbörande tillgodo, hade utfärdats bland annat ovannämnda cirkulär den 13 maj 1919, och syntes föreskrifterna i detta cirkulär, rätt tolkade och sedda i sammanhang med bestämmelserna i kun­görelsen den 2 juni 1911 med däri gjorda ändringar genom kungörelsen den 4 april 1922 icke bort föranleda därtill, att manskap genom för tidigt avskedande eller annan åtgärd gått miste om medgiven rätt till fri sana- torievård. Då så emellertid visat sig vara förhållandet, hade sjukvårds­styrelsen funnit sig föranlåten, att med upphävande av nämnda cirkulär utfärda ett nytt av den 15 augusti 1922, och torde därmed få anses vara

140

för framtiden uteslutet, att manskap vid armén ginge miste om den rätt till sanatorievård, som rätteligen kunde tillkomma detsamma. Enligt kungörelsen den 2 juni 1911, med däri genom kungörelsen den 4 april 1922 fastställd ändring, ävensom enligt § 35 i värnpliktslagen, gällde enligt de­partementets och sjukvårdsstyrelsens åsikt i fråga om rätt till fri sjuk­vård för manskap (fast anställda och värnpliktiga) vid armén följande:

1. Rätt till fri sjukvård tillkomme dels fast anställd av manskaps- klass, så länge han kvarstode i tjänst, dels ock till tjänstgöring inkallad, icke hemförlovad värnpliktig, så länge inställelseperioden varade.

2. Hade fast anställd eller till tjänstgöring inkallad värnpliktig på grund av sjukdom intagits på sjukvårdsinrättning, bibehölles rätten till fri sjukvård, intill dess vederbörande utskreves, dock att, om under vistel­sen på sjukvårdsinrättning den fast anställde erhölle avsked ur tjänsten, respektive den värnpliktige 1'rikallades från värnpliktens vidare fullgö­rande, förmånen av fri sjukvård ej åtnjötes av den förre längre än ett år och av den senare längre än sex månader efter intagandet å sjukvårds­inrättningen.

3. Den, som intoges på sjukvårdsinrättning efter erhållet avsked re­spektive efter avslutad inkalielseperiod hade ingen riitt till fri sjukvård från armén. (Vederbörande kunde eventuellt få ersättning från riksför- säkringsanstalten.)

Departementet och sjukvårdsstyrelsen förklarade vidare, att de icke hade något vidare att anföra rörande fallen Löwhagcn och Lindgren. Vad anginge fallet Berggren, finge sjukvårdsstyrelsen meddela, att sjukvårds­styrelsen till svar å chefens för Bodens ingenjörkår ovannämnda för­frågan i skrivelse den 26 nästlidne månad, varav avskrift bifogades, för­klarat, att någon rätt till sanatorievård på statens bekostnad efter av­skedet icke kunde anses för Berggren förefinnas.

*

Den vid armén anställda personalens rätt till fri sjukvård och fria läke­medel under fredstid regleras genom ovannämnda kungörelse den 2 juni 1911 med däri sedermera gjorda ändringar. Enligt § 1 i denna kungörelse skall den av manskapsklass, som sjuknar, utan ersättning beredas sjuk­vård allt efter omständigheterna å sjukhus eller annan sjukvårdsinrätt­ning, som finnes avsedd för det truppförband, han tillhör, eller i hans kvarter i kasernen. Denna föreskrift skall dock enligt § 3 ej utgöra hin­der för vederbörande befälhavare att, i fall av trängande behov såsom t. ex. om den sjuke ej kan vårdas å för truppförbandet avsett militärt sjukhus, avpollettera sjukt manskap till civilt sjukhus, där den sjuke kan beredas sådan sjukhusvård. Även för sådant fall skall kostnaden för vården gäldas av statsmedel. Sjukvården beredes vederbörande allenast under den tid, han är anställd eller i tjänst, för såvitt ej fråga är om

141

sjukhusvård. Angående den tid sjukhusvård må åtnjutas, är stadgat i § 4, som enligt kungörelse den 4 april 1922, är av följande lydelse:

»Erhåller fast anställd av manskapsklassen avsked ur tjänsten eller fri­kallas värnpliktig från värnpliktens vidare fullgörande, medan han ännu åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning, som förut om förmälts, skall han fortfarande åtnjuta fri sjukvård och fria läkemedel, intill dess han var­der till hälsan så återställd, att han kan utskrivas från sjukvårdsinrätt­ningen; dock må denna förmån ej åtnjutas av fast anställt manskap längre än ett år och av värnpliktig längre än sex månader efter in­tagandet å sjukvårdsinrättningen.»

Bestämmelser, svarande emot 1911 års kungörelses omförmälda före­skrifter, återfinnas jämväl i tjänstgöringsreglementet för armén § 139 och § 134 mom. 9.

Enligt nu återgivna föreskrifter skall följaktligen den av manskaps- klass, som är i behov av sjukhusvård, intagas å militärt eller civilt sjuk­hus och vårdas där, tills han tillfrisknar eller, om han under tiden erhåller avsked respektive frikallas från värnplikten, under ett år respektive sex månader efter intagandet å sjukvårdsinrättningen. Är den sjuke ej i be­hov av sjukhusvård, heredes honom vård i kvarter, tills han tillfrisknar eller erhåller avsked respektive hemförlovas. Uppstår sedermera behov av sjukhusvård, heredes ej sådan på kronans bekostnad.

På sätt framgår av vad som förekommit i här ovan omförmälda trenne fall ävensom i andra liknande fall, varom jag under min tjänsteutövning erhållit kännedom, har i fråga om såväl manskap som värnpliktiga, trots förenämnda stadgande, inträffat, att manskap, som på grund av lungtu­berkulos varit i behov av sjukhusvård likväl icke erhållit sådan, enär de därförut på grund av oduglighet till krigstjänst avskedats eller hemför- lovats. Enligt kungörelsen den 24 mars 191(5 angående antagande och avskedande av volontär åligger det nämligen vederbörande regements­chef att utan ansökan meddela avsked åt den, som av vederbörande lä­kare förklaras vara oförmögen till krigstjänst såsom vapenför under återstoden av anställningstiden, och värnpliktig, som befunnits oförmögen till krigstjänst, skall enligt § 108 inskrivningsförordningen, därest ej sjukdomen hindrar eller eljest ej lämpligen ske kan, ofördröjligen hem­förlovas, därvid det för honom utfärdade läkarintyget översändes till ve­derbörande rullföringsbefälhavare i ändamål, att den värnpliktige må genom dennes försorg, enligt § 16 mom. 4 värnpliktslagen bliva frikallad från värnpliktens vidare fullgörande. Enligt gällande besiktningsregle- mente (Sv. F. S. 1919 nr 345) skall tuberkelsjukdom, som icke är läkt för­anleda oförmögenhet till krigstjänst, varjämte i sjukvårdsstyrelsens då gällande bestämmelser den 13 maj 1919 rörande inläggande å lungsots- sanatorium av i tuberkulos lungsjukdom sjuka tillhörande armén före­skrivits hl. a., att intyg om oduglighet till krigstjänst skulle utfärdas för

142

värnpliktig eller fast anställd av manskapsklass, som befunnes vid eller kort tid efter inryckningen till militärtjänstgöring lida av tuberkulos lungsjukdom. Skulle sjukdomen först hava upptäckts, sedan tjänstgö­ringen pågått längre eller kortare tid, skulle dessutom undersökning före­tagas för att utröna, huruvida giltig anledning funnes antaga, att militär­tjänsten kunde anses hava bidragit till sjukdomens uppkomst eller fram­trädande, och resultatet av denna undersökning insändas till riksförsäk- ringsanstalten. Samtidigt härmed skulle, där den sjuke så önskade, före­skrivna ansökningshandlingar för intagning å lungsotssanatorium insän: das till det närmast belägna av jubileumsfondens sanatorier, respektive Spenshults sanatorium eller till vederbörligt läns- eller stadssanatorium.

Då så gott som undantagslöst sjuka, som äro i behov av vård å lungsots­sanatorium, först efter ett par eller flera månaders väntan kunna erhålla plats å sådant sjukhus, har vid tillämpningen av förenämnda bestämmel­ser rörande avsked och frikallelse, avskedet blivit beviljat respektive hem- förlovningen ägt rum, innan den sjuke hunnit beredas plats å sjukvårds­inrättningen (sanatoriet).

Därest den av arméförvaltningens civila departement och dess sjuk­vårdsstyrelse i yttrandet den 27 februari 1922 uttalade ståndpunkt, att den, som intages å sjukvårdsinrättning efter erhållet avsked resp. efter avslu­tad inkallelseperiod, icke skulle hava rätt till fri sjukvård från armén vore riktig, skulle följaktligen ovannämnda föreskrifter rörande rätt till fri sjukvård endast undantagsvis kunna medgiva rätt till fri sanatorie- vård.

Utan tvivel torde den sålunda av nämnda myndigheter hävdade upp­fattningen vara riktig, i den mån den innebär, att den, som sjukna!' efter erhållet avsked eller efter inkallelseperiodens slut, icke äger någon rätt till fri sjukvård, och att sådan riitt ej heller tillkommer den, som väl där- förut sjuknat, men ej är i behov av sjukhusvård. Att sådan rätt ej heller skulle tilkomma den, som redan före avskedet resp. inkallelseperiodens slut blivit i behov av sjukhusvård, torde däremot svårligen kunna anses riktig och torde stå i strid med såväl författningens ordalag som med dess inne­börd. Författningen, som föreskriver (§ 1), att den, som är i behov av sjuk­husvård, skall beredas sådan vård, förutsätter icke möjligheten av att sådan sjuk skulle avskedas resp. frikallas, utan att sjukhusvård blivit honom be­redd, och talar därför endast om det fall, att avskedet beviljas eller fri­kallelsen sker: »medan han ännu åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning», vare sig inrättningen är militär eller civil. Det i författningen av natur­liga skäl icke reglerade förhållandet, att den, som är i behov av sjukhus­vård, det oaktat icke beredes sådan, kan uppenbarligen enligt allmänna rättsgrundsatser icke beröva den sjuke den honom tillerkända rätten till ifrågavarande vård, vare sig orsaken till att vården icke beredes är att söka i ren försummelse från vederbörande myndighets sida eller i bristande utrymme å sjukvårdsanstalten. Visserligen torde vid tillämpning av före­

143

skrifterna om rätten till fri sjukvård och om avskeds meddelande resp. fri­kallelse vid oförmögenhet på grund av sjukdom till tjänst vid rikets för­svar, skyldigheten att avskeda resp. för frikallelse hemförlova och skyl­digheten jämlikt § 1 i ovannämnda kungörelse, jämförd med § 127 mom. 2 sista stycket tjänstgöringsreglementet att förhjälpa den insjuknade till all den vård, omständigheterna medgiva, ofta samtidigt kräva åtgärd av regementschefen; men det torde ligga i sakens natur, att frågan om den sjukes vård under alla förhållanden först hör vinna handläggning. Även om emellertid i något fall regementschefen skulle av ett eller annat skäl komma att frångå denna naturliga ordning, lärer väl den omständigheten, att av två till handläggning samtidigt förekommande ärenden, någotdera rent praktiskt måste avgöras före det andra, icke kunna läggas till grund för eu så väsentlig rättsverkan, som förlusten av rätten till sjukvård inne­bär, ej heller lärer kunna antagas, att de meddelade bestämmelserna om denna manskapets rätt skulle hava avsett att låta densamma vara beroende av en så tillfällig omständighet, särskilt som ordalagen icke giva anled­ning därtill.

Häremot skulle möjligen kunna invändas, att i de uti § 134 mom. 10 tjänstgöringsreglementet avsedda fall, då fråga är om specialvård å civil sjukhusinrättning, åtgärder visserligen genast kunna vidtagas för bere­dande av plats, men däremot intagandet å inrättningen är beroende på ut­rymmet därstädes, och att, då i fråga om sanatorievård plats i allmänhet först efter ett par eller flera månaders väntan kan erhållas, avskedet resp. hem förlovningen för frikallelse måste komma att föregå intagandet å sjuk­huset. Härvid torde emellertid förbises, att även i dylika fall den sjuke äger rätt begära, att han intages å militär sjukvårdsinrättning i avvaktan på avpollettering jämlikt § 3 i 1911 års kungörelse jämförd med § 134 mom. 9 tjänstgöringsreglementet till civilt sjukhus, och att han följaktligen fak­tiskt även då vårdas eller hör vårdas å sjukvårdsinrättning vid tidpunkten för avskedet resp. hem förlovningen till frikallelse. I varje fall torde det varken vara rimligt eller avsett, att ifrågavarande sjuka endast på grund av formella skäl skulle äga sämre rätt till fri sjukvård än andra, vilka ej äro i större behov därav än de.

Att den av myndigheterna intagna ståndpunkten icke varit författ­ningens, torde jämväl framgå av ordalagen av § 4 i 1911 års kungörelse i dess ursprungliga lydelse, enligt vilken stadgandet om tiden för sjukhus­vården i händelse av avsked resp. frikallelse var av följande lydelse:

»Erhåller fast anställd av manskapsklassen avsked ur tjänsten eller fri­kallas värnpliktig från värnpliktens vidare fullgörande, medan han ännu åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning, som förut omförmälts, skall han fort­farande åtnjuta fri sjukvård och fria läkemedel, intill dess han varder till hälsan så återställd, att han kart utskrivas från sjukvårdsinrättningen: dock må denna förmån för fast anställt manskap ej utsträckas längre än ett år efter intagandet å sjukvårdsinrättningen; och för värnpliktig skall

144

förmånen begränsas till utgången av den månad, varunder lian blivit fri- kallad från värnplikten».

Under det enligt denna lydelse den värnpliktiges rätt till sjukhusvård på grund av § 1 i 1911 års kungörelse (»sjuknar någon . ..») otvivelaktigt är beroende av att behovet av sådan vård uppstått före inkallelseperiodens utgång, är däremot begränsningen enligt § 4 av den tid, varunder den kost­nadsfria sjukhusvården beredes, icke bestämd med hänsyn till inkallelse­perioden, på sätt civila departementet och sjukvårdsstyrelsen antagit, ej heller till hemförlovningen, utan till frikallelsen från värnpliktens vidare fullgörande. Som denna frikallelse äger rum först vid inskrivningsnämn- dens närmast inträffade sammanträde påföljande vår, var sålunda enligt den ursprungliga lydelsen av ifrågavarande paragraf värnpliktig, som un­der inkallelseperioden blivit i behov av sjukhusvård, oavsett om han genast eller först därefter intagits å sjukvårdsinrättning, berättigad till vård på statens bekostnad, till dess han tillfrisknade eller, om han på grund av sta­digvarande sjukdom frikallades, till och med utgången av den månad, var­under frikallelsen skedde, vilket ock överensstämde med den tillämpning § 4 i denna sin ursprungliga lydelse i praktiken fick. Då någon anledning icke torde finnas att antaga, att uttrycket »frikallelse» i paragrafens första punkt skulle hava använts i annan betydelse än i den sista, torde vara uppenbart, att paragrafen icke utgjort hinder för intagande å sanatorium av värnpliktig, som, efter det behov av sanatorievård under tjänstgörings­tiden uppstått, och medan lian väntat på plats å sådant sjukhus, blivit hemförlovad men ännu icke frikallad. Men om härav torde få anses framgå, att ifrågavarande § 4 beträffande värnpliktiga icke avsett att stadga någon ny förutsättning för rätten till fri sjukvård utöver den i § 1 innehållna, torde vara klart, att detta även varit fallet beträffande fast an­ställt manskap, som eljest skulle komma i sämre rätt än de värnpliktiga. Att en sedermera gjord ändring beträffande längden av den tid, varunder vården får av värnpliktig åtnjutas, icke lärer kunna giva stadgandet ifråga annan innebörd beträffande förutsättningar för såväl värnplik­tigas som fast anställt manskaps rätt till vård, torde vara uppenbart.

Till stöd för uttalandet om innebörden av 1911 års kungörelse i denna del torde, vad särskilt angår sanatorievården, ytterligare kunna åberopas det genom kungörelsen den 16 mars 1918 till ovannämnda § 4 gjorda tilläg­get: »Angående den tid, varunder nu nämnd personal må åtnjuta vård å för statstjänare reserverad plats å de under förvaltning av överstyrelsen för Konung Oscar II :s jubileumsfond stående sanatorier, gäller vad därom är särskilt stadgat». Detta tillägg skulle sakna varje praktisk betydelse, därest ej meningen varit, att även sådana sjuka, som på grund av lungtu­berkulos, under avvaktan på plats å sanatorium, erhållit avsked eller fri- kallats, skulle varit berättigade till sådan vård.

145

Med hänsyn till vad här ovan anförts, har jag funnit myndigheterna hava förfarit felaktigt, då de med avseende å klagandena Lindgren och Berggren, allenast därför att klagandena erhållit avsked, underlåtit att bereda dem vård på kronans bekostnad under den i § 4 i 1911 års kun­görelse, sådan denna paragraf lyder enligt kungörelsen den 4 april 1922, stadgade tid. Med hänsyn till den av civila departementet och sjukvårdsstyrelsen i ärendet intagna ståndpunkt, och vad i övrigt i ärendet förekommit, har jag dock icke ansett vederbörande regementschefers nämnda underlåtenhet kunna läggas dem till last såsom tjänstefel, vadan någon ersättningsskyldighet ej synts mig kunna av dem utkrävas. Vid­kommande klaganden Berggren har jag, vid det förhållande att lian, enligt vad jag inhämtat av riksförsäkringsanstalten, utbekommit ersättning med belopp, som måste anses innefatta full gottgörelse jämväl för den skada, han må hava lidit, ej funnit anledning biträda honom för vinnande av ytterligare ersättning. Beträffande klaganden Lindgren däremot har jag ge­nom underdånig skrivelse denna dag underställt frågan om ersättning til! honom för sanatorievård, som han på egen bekostnad undergått, Eders Kung], Maj:ts prövning.

Vad som i ärendet förekommit har emellertid synts mig giva vid han­den, att stadgandet i § 4 i 1911 års kungörelse av vederbörande myndig­heter givits en annan tolkning an den, som därmed torde avsetts, och att åtgärder till förebyggande av sådan misstolkning, varigenom manskapets rätt till fri sjukvård och fria läkemedel i fall av tuberkulos lungsjukdom äventyras, synas erforderliga.

Av sjukvårdsstyrelsens ovannämnda yttranden torde emellertid framgå, att det just varit i syfte att säkerställa sjukt manskaps rätt, som sjuk­vårdsstyrelsen den 15 augusti 1922 utfärdat nya bestämmelser rörande »förfaringssättet, då tuberkulos lungsjukdom konstateras hos underoffice­rare, fast anställt manskap och värnpliktiga under tjänstgöring vid ar­mén» (sjukvårdsstyrelsens cirkulär nr 1709/1922).

I detta cirkulär stadgas såvitt nu är ifråga bl. a.:»1. Då lungtuberkulos i aktiv eller ej med säkerhet utläkt form konsta­

teras vid eller kort tid efter inträde i tjänstgöring, och det sålunda är uppenbart, att sjukdomen icke kunnat förvärvas under militärtjänstgö­ring eller därigenom ogynnsamt påverkas, skall för sjuk, tillhörande man­skapet utfärdas intyg om oduglighet till krigstjänst (k. kung. den 24 mars 1916, S. F. nr 146 samt T. F. § 108: 1—3).

Är fallet lindrigt — —■------- bör ansökan-----------------För sjuk i mera framskridet stadium hör ansökan----------------Under nu angivna förutsättningar och då fast anställd erhållit avsked

och värnpliktig på grund av läkarbetyg för frikallelse hemförlovats före inträde å sjukvårdsinrättning, är vård därstädes å kronans bekostnad ej medgiven.Militieombudsmaiinens ämbetsberättelse. in

146

2. Skulle lungtuberkulos först hava upptäckts, sedan tjänstgöringen pågått någon längre tid, skall undersökning företagas för att utröna, huru­vida giltig anledning finnes antaga, att militärtjänsten kan anses hava bidragit till sjukdomens uppkomst eller framträdande, och resultatet av denna undersökning, enligt vad särskilt är stadgat, tjänstevägen insändas till riksförsäkringsanstalten (kungl. förordningarna den 18 juni 1909, S. F. nr 89).

Samtidigt upprättas erforderliga ansökningshandlingar för inträde å lungsotssanatorium enligt i mom. 1 ovan angivna grunder, skolande an­sökningen underskrivas av den sjuke själv eller av hans målsman. I an­sökningshandlingarna skall bland annat angivas, att kronan jämlikt före­skrift i § 4 i kungl. kung. den 2 juni 1911, angående fri sjukvård och fria läkemedel under fredstid för den vid armén anställda personalen (S. F. nr 39/1911 och 187/1922), gäldar sjukvårds- och underhållskostnader för fast; anställda under högst ett år och för värnpliktig under högst sex månader efter intagandet å sjukvårdsinrättningen.

Under sanatorievistelsen och efter det sjukdomens tuberkulösa natur sä­kert blivit fastställd, utfärdas av vederbörande truppläkare behöriga lä- karbetyg för fast anställds avskedande och värnpliktigs hemförlovning och frikallelse från krigstjänsten».

Den rätt till sjukhusvård, som civila departementet och sjukvårdssty­relsen ansett 1911 års av Eders Kungl. Maj:t utfärdade författning angå­ende rätt till fri sjukvård och fria läkemedel under fredstid för den vid armén anställda personal, på grund av stadgandet i § 4 i dess lydelse en­ligt kungörelsen den 4 april 1922, förvägra manskap, som sjuknat i lung­tuberkulos och avskedats eller hemförlovats, innan sanatorievård beretts, har sjukvårdsstyrelsen sålunda sökt bereda genom föreskrifterna i sitt ifrågavarande cirkulär. Med den ståndpunkt sjukvårdsstyrelsen intagit i den ovan berörda frågan, hade styrelsen väl rätteligen bort finna sig sakna befogenhet att meddela föreskrifter till beredande av ekonomiska fördelar åt arméns manskap utöver dem, som nämnda manskap tillerkänts genom därom av Eders Kungl. Maj:t utfärdade författningar. Men då nämnda ståndpunkt enligt mitt förmenande icke torde vara riktig, lärer det så­lunda anmärkta förhållandet ej kräva vidare uppmärksamhet.

Det sätt, varpå sjukvårdsstyrelsen genom cirkulärets föreskrifter sökt åstadkomma det avsedda resultatet, synes mig emellertid giva anledning till erinringar.

För att förhindra, att avsked resp. hemförlovning med därav enligt sjuk­vårdsstyrelsens åsikt följande rättsverkningar skall kunna mellankomma, innan sanatorievård hunnit beredas, har styrelsen med avseende å dem, som enligt dess förmenande böra vara berättigade till vård, nämligen de, vilkas lungtuberkulos upptäckes, sedan tjänstgöringen pågått någon längre tid, i punkt 2 föreskrivit, att läkarbetyg om oduglighet till krigs­tjänst icke skall utfärdas, förrän den sjuke blivit intagen å sanatorium.

147

Såsom av det föregående framgår, skall emellertid enligt 1916 års ovan­nämnda kungörelse avsked utan ansökan meddelas åt den, som av veder­börande läkare förklarats vara oförmögen till krigstjänst såsom vapenför under återstoden av anställningstiden, och enligt § 108 inskrivningsförord- ningen jämförd med § 4 värnpliktslagen skall värnpliktig, som vid läkarbe- siktning befunnits oförmögen till krigstjänst, utom i vissa fall, ofördröj­ligen hemförlovas. Då vidare enligt gällande besiktningsreglemente tuber- kelsjukdom, som icke är läkt, föranleder oduglighet till krigstjänst, torde vara klart, att vederbörande militärläkare, som hos någon av manskaps- klass konstaterar lungtuberkulos i aktivt stadium, är skyldig att rörande denne utfärda intyg om oduglighet till krigstjänst, och att den sjuke där­efter genast skall avskedas resp. hemförlovas. Sjukvårdsstyrelsens nyss­nämnda föreskrift torde följaktligen endast under den förutsättningen vara befogad, att en diagnos om lungtuberkulos alltid måste anses så tvi­velaktig, att vederbörande läkare måste vara oviss om, huruvida sådan sjukdom är förhanden eller ej. Avfattningen av cirkulärets punkt 2, andra stycket, vari stadgas, att läkarbetyget av vederbörande truppläkare utfär­das först under sanatorievistelsen »ocå efter det sjukdomens tuberkulösa natur säkert blivit fastställd», synes ock antyda, att försvaret för det upp­skov med läkarbetygets utfärdande, som sålunda till säkerställande av rät­ten till fri sanatorievård föreskrivits, just skulle vara, att fastställandet av sjukdomens art icke kunde med säkerhet ske annat än under sanatorie­vistelsen. Jag har ock hos sjukvårdsstyrelsen inhämtat, att styrelsen an­sett den ifrågavarande föreskriften berättigad med hänsyn till det rela­tivt stora antalet fall — uppgivet till nära 20 procent — i vilket erfaren­heten visat, att antagandet om sjukdomens tuberkulösa karaktär seder­mera befunnits oriktigt. Även om emellertid sjukvårdsstyrelsen på grund av tjänstgöringsreglementets bestämmelser principiellt må anses befogad att föreskriva, att militärläkare med avseende å vissa särskilda slag av sjukdomar, för vilkas fastställande såsom regel erfordras specialutbild­ning, varav militärläkaren i allmänhet ej är i besittning, eller specialin­strument, vartill han ej äger tillgång, skall inhämta utlåtande av specia­list, innan han själv utfärdar intyg om sjukdomens art, torde dock styrelsen icke vara befogad att föreskriva vederbörande militärläkare, som dock av staten avsetts och avlönats för handhavandet av den militära sjukvården vid truppförbandet, att han skall avvakta annan läkares prövning även beträffande sådana slag av sjukdomar, i fråga om vilka specialistens om­döme i regel icke erfordras. Med avseende å sistnämnda slag av sjukdo­mar, torde den nämnda skyldigheten icke, enbart därför, att i mindertalet av fallen en säker diagnos är svår, kunna utsträckas att avse även de fall, då vederbörande militärläkare själv finner sjukdomens art uppenbar. I vad mån gällande reglementen medge, att vederbörande truppförbands- hikare i fråga om dylika sjukdomar i tvivelaktiga fall konsulterar annan läkare torde ej här vara av betydelse. Att emellertid lungtuberkulos, som

148

torde få anses vara en ej ovanlig sjukdom, icke är att hänföra till de sjuk­domar, för vilkas konstaterande militärläkaren i regel ej skulle vara kom­petent, framgår tydligast därav, att sjukvårdsstyrelsen beträffande de un­der punkt 1 i cirkuläret omförmälda fall, då »lungtuberkiilos i aktiv eller ej med säkerhet utläkt form konstateras vid eller kort tid efter inträdet i tjänstgöring», åt militärläkaren ensam, utan att sanatorievård mellankom- mit, anförtrott fastställandet av sjukdomens art, oaktat diagnosen i dessa fall icke lärer möta mindre svårighet än i de under punkt 2 omförmälda.

Den ifrågavarande föreskriften i cirkulärets punkt 2, stycket 3, som ute­slutande torde tillkommit för att förhindra avskedet resp. hemförlovningen med därav följande förment förlust av rätt till sanatorievård, har av an­förda skäl synts mig sakna stöd i gällande bestämmelser. Härtill kommer emellertid att densamma, i den mån den må föranleda vederbörande mili­tärläkare att, även i de för honom klara sjukdomsfallen, mot de av Eders Kungl, Maj:t i förevarande hänseenden utfärdade bestämmelserna, av­vakta sanatorievården innan läkarhetyget utfärdas, icke blott åsamkar statsverket extra kostnad, utan även för de enskilde i vissa fall medför olägenheter. I samma mån, som på grund av den nämnda föreskriften, ti­den för avskedet resp. hemförlovningen fördröjes, fortfar nämligen statens skyldighet att till den anställde under hela väntetiden och till den värn­pliktige under viss tid utgiva underhåll och övriga löneförmåner. Beträf­fande de värnpliktige tillkommer ock, att de icke, på sätt inskrivningsför- ordningen och värnpliktslagen förutsätter, vid konstaterandet av lungtu­berkulos, som gör dem till krigstjänst odugliga, för frikallelse hemförlo­vas, utan måste även i de fullt uppenbara fallen vid truppförbandet kvar­bliva i avvaktan på sanatorievård, därest ej inkallelseperioden under ti­den upphört. Slutligen må framhållas, att rent formellt svårigheter kunna uppstå med avseende å de värnpliktigas inkallande till nästa tjänstgö­ring i de fall, då inskrivningsnämndens sammanträden för året infalla un­der väntetiden, och frikallelse följaktligen då ej kan äga rum.

Vare sig emellertid den i punkt 2 av ifrågavarande cirkulär tillämpade grundsatsen är riktig eller ej, torde vara klart, att densamma ej står i överensstämmelse med stadgandet i cirkulärets punkt 1. Den svårighet att fastställa sjukdomens ifråga karaktär av tuberkelsjukdom, som med av­seende å de i punkt 2 omförmälda fallen ansetts kunna motivera uppskov med utfärdandet av intyg därom, synes icke hava tillmätts någon bety delse beträffande de fall, som avses i punkt 1. Men om denna svårighet föreligger, då sjukdomen ”upptäckes” först sedan tjänstgöringen pågått någon längre tid, torde den i minst samma grad vara för handen, då den­samma ”konstateras” vid eller kort tid efter inträde i tjänstgöring. Sär­skilt i fråga om stamanställda, som omedelbart före inträdet i tjänsten undergått läkarbesiktning för avgörande just av frågan om de äro till krigstjänst odugliga, synes anledning antaga, att ovissheten om den kon­staterade sjukdomens verkliga art är större än eljest. Men om så är för­

149

hällandet, lärer det icke vara riktigt att beträffande diagnosens tillförlit­lighet uppställa mindre stränga krav, då det gäller nyinryckta än i fråga om dem, som under någon längre tid tjänstgjort. I fråga om de värnplik­tige kan väl möjligen sägas, att någon skada icke tillskyndas dem, om de skulle bliva hemförlovade och frikallade, oaktat de måhända ej varit oförmögna till krigstjänst, enär de därigenom allenast befrias från eu dem åliggande skyldighet, men knappast, och i varje fall endast i rena undantagsfall, kunna sägas gå miste om en rättighet. I fråga om dem torde därför mot den gjorda åtskillnaden mellan första och andra punk­tens fall annan erinran icke kunna göras, än att det alltid måste anses olämpligt att tillämpa olika grunder i fall, som från den enskildes syn­punkt te sig likartade. Med avseende å de stamanställda däremot, torde icke kunna försvaras, att de, enbart därför att deras tjänstetid varit kort, avskedas efter mindre tillförlitlig undersökning än den, som eljest ansetts erforderlig. Den fast anställde har på grund av sin anställning icke blott skyldigheter, utan även rättigheter, vilka sistnämnda just föranlett honom till tjänsteavtalet med kronan, och vilka han ej vill gå miste om, ej heller, där det ej är uppenbart, att han ej själv kan fullgöra sina skyldigheter, rättvisligen kan berövas. Och skulle han avskedas på grund av sjukdom, som rätteligen ej bort medföra avsked, går han obehörigen miste om icke blott lön och underhåll utan även kostnadsfri vård för just den ifråga- komna sjukdomen. Om han därför avskedas på grund av militärläkarens intyg om hans oduglighet till krigstjänst i följd av tuberkulos lungsjuk­dom, kan detta ske enbart därför och endast för det fall, att hans oför­måga att fullgöra sitt åtagande enligt tjänsteavtalet redan därigenom måste anses tillförlitligen utrett. Men om det nämnda intyget i flertalet fall icke är att anse såsom pålitligt, nämligen i de under punkt 2 omför - mälda fallen, lärer detta ännu mindre kunna vara förhållandet i fallen under punkt 1, i vilka kort därförut vederbörande vid anställd läkarunder­sökning, som just avsett att utröna hans kroppsliga duglighet till krigs­tjänst, befunnits frisk.

Av det sagda torde framgå, att föreskrifterna i cirkulärets punkt 1 och 2 angående utfärdande av intyg om oförmögenhet till krigstjänst icke böra få oförändrade kvarstå. Vad till stöd för dem förekommit, synes närmast motivera ett stadgande av innehåll, att där lungsjukdoms tuberkulösa art ej kan med säkerhet fastställas, den sjuke bör, vare sig sjukdomen upp­täckts längre eller kortare tid efter inträdet i tjänstgöring, tillsvidare och intill dess ett tillförlitligt avgörande kan äga rum, betraktas såsom för tillfället oförmögen till krigstjänst, varemot i säkra fall intyg om varaktig oförmåga till krigstjänst författningsenligt genast utfärdas. Härav skulle enligt sjukvårdsstyrelsens ståndpunkt följa, att den sjuke i sistnämnda fall ginge miste om sanatorievård på kronans bekostnad, vartill han dock borde vara berättigad, och den ändring i eller tillägg till § 4 i 1911 års kun­

150

görelse, för vilken skäl ovan anförts, skulle sålunda, jämväl oavsett even­tuella ändringar i sjukvårdsstyrelsens här omhandlade cirkulär, vara er­forderlig.

# **

Med avseende ä klaganden Magnussons son, värnpliktige Löwhagens vård, framgår av vad därom av chefen för Kalmar regemente anförts, att regementschefen, i motsats till arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelsen, för sin del icke i den omständigheten, att Löwhagen den 10 juni 1922 hemförlovats från tjänstgöringen på grund av intyg om oförmögenhet till krigstjänst, sett något hinder för att bereda Löwhagen sanatorievård å kronans bekostnad. Anledningen till att Löwhagen icke beretts vård har varit en annan, nämligen den, att han, som den 20 febru­ari 1922 intagits å regementets sjukhus, enligt regementschefens förme­nande icke efter hemförlovningen ägt rätt till vård på kronans bekostnad under längre tid än sex månader efter nämnda dag, och att med hänsyn till den korta tid, för vilken ansvarsförbindelse av kronan kunde för ho­nom utfärdas, plats å sanatorium icke kunde beredas. Regementschefen torde härvid hava stött sig på ordalagen i § 4 i 1911 års kungörelse sådan paragrafen lyder enligt kungörelsen den 4 april 1922, enligt vilka värnplik­tig, som frikallas från värnpliktens vidare fullgörande, medan han ännu åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning, fortfarande skall åtnjuta fri sjuk­vård och fria läkemedel, dock ej längre än sex månader efter intagandet å sjukvårdsinrättningen. Han synes härvid hava förbisett, dels att det ålegat honom att omedelbart, då lungtuberkulosen konstaterades den 20 februari 1920 utfärda ansökningshandlingar med ansvarsförbindelse, dels ock att nyssnämnda stadgande i dess angivna lydelse icke lärer varit till- lämpligt i fråga om sjukdomsfall, som inträffat före den 7 maj 1922, eller dagen efter den då sistnämnda kungörelse utkom från trycket. Löwhagens rätt till sanatorievård hade sålunda bort bedömas enligt § 4 i dess lydelse enligt kungörelsen den 16 maj 1918, som i fråga om tiden för vård å för statstjänare reserverad plats å de under förvaltning av överstyrelsen för Konung Oscar lits jubileumsfond stående sanatorier icke innefattade nå­gon annan tidsbegränsning än den, vartill de för patienters utskrivning från sanatorierna gällande bestämmelser kunde föranleda. Även om emellertid regementschefen må anses hava vid handläggningen av frågan om Löwhagens sjukvård förfarit felaktigt, och Löwhagen därigenom gått miste om kostnadsfri vård å kronans bekostnad, har jag dock, då enligt vad jag inhämtat, Löwhagen liksom klaganden Berggren av riksförsäkringsan- stalten tillerkänts livränta för motsvarande tid med belopp, som varit till­fyllest för täckande av kostnaderna för Löwhagens vård, icke ansett vad i ärendet förekommit kräva någon min vidare åtgärd till Löwhagens under­stöd.

Vad regementschefen i förevarande ärende anfört har emellertid synts

151

mig' giva vid handen, att stadgandet i § 4 med dess lydelse enligt kungörelsen den 4 april 1922 ej heller i nu förevarande hänse­ende är fullt tillfredsställande. Då den, som intagits å militär sjuk­vårdsinrättning, otvivelaktigt kan jämlikt § 3 i samma kungörelse avpolletteras till civilt sjukhus såväl före som efter meddelat av­sked resp. hemförlovning för frikallelse, kan tvekan uppstå, huru­vida den i § 4 angivna tiden av sex månader skall räknas från intagandet å den militära eller den civila sjukvårdsinrättningen.Med hänsyn till den hestämda formen »Sjukvårdsinrättningen»,som i paragrafens sista punkt kommit till användning, lärer rentspråkligt sett tidsbestämningen vara bestämd med hänsyn till den inrätt­ning, å vilken den sjuke »ännu åtnjuter vård», då avskedet resp. frikallel- sen ägde rum, och tiden bliver följaktligen väsentligen olika, allteftersom avpolletteringen skett före eller efter avskedet resp. frikallelsen. Huru­vida detta varit avsett eller ej, torde vara svårt att avgöra, då förarbetena till 1922 års ändring av förevarande paragraf endast giva ofullständig ledning för avgörandet. Då emellertid enligt det sjukvårdsstyrelsens un­derdåniga yttrande, som i nämnda ärende avgivits den IT juni 1921. ändringen avsåg att säkerställa, att sanatorievård skulle kunna i alla fall beredas under den tid av 3 å 4 månader, som i allmänhet beräknades vara erforderlig, men detta resultat knappast torde kunna vinnnas, därest de sex månaderna skulle börja löpa redan vid intagandet å den militära sjuk­vårdsinrättningen, synes man vara berättigad att antaga, att åtminstone sjukvårdsstyrelsen, på vars hemställan ändringen tillkommit, icke tänkt sig en sådan tolkning i fråga om vård å sanatorier, som den ovan nämnda.

I själva verket torde ock bestämmelserna i förevarande hänseende böra vara olika i fråga om sådana sjukdomar, som föranleda behov av special- vård å sådana icke militära sjukvårdsinrättningar, där plats först efter längre eller kortare tids väntan kan beredas, och vården under expektans- tiden å den militära sjukvårdsinrättningen i själva verket är för den sju­kes återställande betydelselös, och i fråga om sådana, där dylik specialvård ej är behövlig. I varje fall synes beträffande rätten till sanatorievård böra gälla, att den av manskapsklass, som befinnes vara i behov av sådana vård, oavsett om han på grund av sjukdomens tuberkulösa art enligt därom gällande bestämmelser avskedas respektive för hemförlovning frikallas, bör äga rätt till kostnadsfri vård å sanatorium under så lång tid, som för hans tillfrisknande erfordras, dock högst sex månader efter intagandet å sanatoriet. Även om detta finge anses vara nu gällande bestämmelsers innebörd, synes dock, då samma tolkning icke torde böra tillämpas i fråga om sjukhusvård i allmänhet, en ändring av § 4 i 1911 års kungörelse i detta hänseende vara erforderlig.

I samband härmed torde jämväl det i samma paragraf förekommande uttrycket »eller frikallas värnpliktig från värnpliktens vidare fullgö­rande» böra ändras. Då den genom kungörelsen den 4 april 1922 i para­

152

grafen vidtagna ändring, som avsåg att göra tiden för sjukhusvården oberoende av tiden för inskrivningsnämndens sammanträden, varav fri­kallelsen är beroende, synes det hava berott på ett förbiseende, att icke nämnda uttryck samtidigt ersattes med ett annat. Vad som med det­samma numera torde få anses åsyftat är hemförlovning, grundad på skäl, som jämlikt 16 § 4 mom. värnpliktslagen berättigar den värnpliktige till frikallelse.

Sjukvårdsstyrelsens ovan omförmälda cirkulär den 15 augusti 1922 har emellertid synts mig visa, att föreskrifterna i 1911 års kungörelse om rätt till fri sjukvård och fria läkemedel även i andra avseenden än de ovan an­givna, hava föranlett missförstånd.

Stadgandet i cirkulärets punkt 1 jämfört med bestämmelsen i punkt 2 lärer icke kunna givas annan tolkning, än att, om lungtuberkulos i aktiv eller ej med säkerhet utläkt form konstateras kort tid efter inträde i tjänstgöring, det därmed ock skall anses »uppenbart, att sjukdomen icke kunnat förvärvas under militärtjänstgöring eller därigenom ogynnsamt påverkas». Detta synes vara en slutsats, som icke kan äga giltighet utan undantag. En förut stamanställd kan till exempel efter någon tids av­sked erhålla förnyad anställning och därvid genast komma i sträng tjänst­göring, som kan antagas både bidraga till sjukdomens uppkomst och ogynnsamt påverka en redan uppkommen sjukdom. Han kan vidare hava förvärvat sjukdomen under sin föregående tjänstgöringsperiod, ehuru den ej förrän i samband med någon för sjukdomen olämplig tjänstgöring kommit till utbrott. Detsamma kan vara, och har även i en del falt visat sig vara förhållandet med värnpliktiga, som inträda i andra respek­tive tredje årets tjänstgöring. Härtill kommer emellertid, att det säker­ligen måste vara möjligt, att en sjukdom, även om den är av tuberkulos art, kan uppkomma under tjänstgöringstidens början. I varje fall torde det kunna inträffa, särskilt under regementsmöten, att förläggningsför- hållandena och den oupphörliga samvaron med tilläventyrs infekterade kamrater, i förening med ett för vederbörande helt ovant levnadssätt, kan giva anledning, åtminstone till uppblossande av en förut läkt tuberkel- sjukdom. Särskilt synes härvid vara att märka, att beträffande de såväl stamanställda som värnpliktiga läkarbesiktning ägt rum omedelbart före respektive vid inträdet i tjänstgöring, därvid frihet bl. a. från ifrågava­rande sjukdom konstaterats, och att följaktligen presumtionen är för att den sjuke var frisk, då han inträdde i tjänst.

Det ifrågavarande stadgandet torde vara av så mycket större betydelse, som sjukvårdsstyrelsen låtit det däri kategoriskt fastställda kausalsam- manhanget ligga till grund jämväl för stadgandet i punkt 1 sista stycket, att under angivna förhållanden och då fast anställd erhållit avsked och värnpliktig på grund av läkarbetyg för frikallelse hemtorlovats före in­träde å sjukvårdsinrättning, vård därstädes å kronans bekostnad ej är

153

medgiven. Att tiden för avskedet respektive hemförlovningen varken for­mellt är eller rättvisligen bör vara av betydelse för vederbörandes rätt till sjukhusvård, har jag i det föregående sökt visa. Frågan huruvida rätten till fri vård å sjukvårdsinrättning skulle ställa sig olika, därest den tu- berkulösa lungsjukdomen konstateras efter längre (punkt 2) eller kortare (punkt 1) tids tjänstgöring, torde följaktligen endast kunna besvaras med ledning av bestämmelsen i § 1 i 1911 års kungörelse. Då i denna paragraf föreskrives: »Sjuknar någon av manskapsklass vare sig under tjänst­göring eller under tjänstledighet, beredes honom sjukvård ..................... ,lärer därmed säkerligen icke vara avsett att från kostnadsfri sjukvård utesluta alla, som ådragit sig sin sjukdom före inträdet i tjänstgöring. Att så icke är förhållandet beträffande fast anställda, torde vara uppenbart, men även värnpliktiga, som inkomma sjuka, torde erhålla kostnadsfri vård. Och detta torde icke blott gälla sådana fall, då kännedom om sjukdomen först vinnes efter några dagars tjänstgöring, men sjukdomen med hänsyn till inkubationstidens längd bevisligen ådragits därförut, såsom t. ex. kiin­hösta m. fl., utan även de fall, då den sjuke redan vid tjänstgöringens första begynnelse visar sig vara i behov av sjukvård. Stadgandena i § 108 punkt 2 första och tredje styckena inskrivningsförordningeu, synas ock förutsätta, att sjukvård skulle beredas, oaktat sjukdomen i flertalet där omförmälda fall antages bliva fastställd redan vid inryckningen till tjänstgöring eller två till tre veckor efter densammas början. Stadgande! i § 1 torde följaktligen icke kunna sägas avse att såsom ovillkorlig för­utsättning för rätt till kostnadsfri vård stadga, att sjukdomen skall vara ådragen efter inträdet i tjänstgöring, än mindre att därutinnan skulle gö­ras skillnad för det fall, att sjukdomen konstateras efter längre eller kor­tare tids tjänstgöring.

Till stöd för den för manskapet gynnsammare tolkningen torde även kunna åberopas motsvarande, rörande sjukvård för marinens manskap gällande bestämmelse: »Envar av flottans personal är berättigad till fri läkarvård vid den station han tillhör eller där han är tjänstgörande.* (R. M. I: § 154 p. 1.)

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om det ej måste anses ligga i sakens natur, även om i allmänhet rätten till kostnadsfri vård är obe­roende av tiden för sjukdomens uppkomst, att manskap, som på grund av sjukdom äro varaktigt odugliga till krigstjänst, icke äga rätt till kost­nadsfri vård, efter det de avskedats respektive hemförlovats, därest de ådragit sig sjukdomen före inträdet i tjänsten. Huruvida rätt till fri sjukvård i detta fall föreligger eller ej, torde dock böra besvaras lika, vare sig sjukdomen upptäckes efter längre eller kortare tids tjänstgö­ring, så snart det blott är klart, att den uppkommit före tjänstgöringens början. Även härutinnan synes följaktligen skäl saknas, att på sätt som skett meddela olika bestämmelser för de i punkt 1 och i punkt 2 avsedda fallen. En annan sak är, att det i allmänhet torde vara förenat med större

154

svårighet i de senare fallen än i de förra att avgöra, om sjukdomen ådragits före eller efter den angivna tidpunkten, även om fall finnes, då ett dylikt avgörande otvivelaktigt kan ske (fallandesot).

Även om det emellertid må anses principiellt riktigt, att sjukdom, som föranleder varaktig oduglighet till krigstjänst, icke kan medföra rätt till sjukhusvård jämväl efter avskedet respektive hemförlovningen för fri­kallelse för det fall, att sjukdomen uppstått före inträdet i tjänstgöring, torde dock detta icke med säkerhet kunna sägas vara författningens me­ning. Med avseende å en del sjukdomar torde nämligen gälla, att det först under ett mera framskridet stadium, och sedan kostnadsfri sjuk­vård under en längre tid beretts den sjuke, kan med säkerhet avgöras, huruvida sjukdomen kommer att medföra sådan varaktig oduglighet eller ej, och i sådana fall torde hitintills icke fortsatt vård å militärt sjukhus hava förvägrats vederbörande sjuke även efter avskedet respektive hem­förlovningen, intill dess han tillfrisknat eller sex månader förflutit från det han intogs å sjukvårdsinrättningen. Denna tillämpning torde de praktiska förhållandena av naturliga skäl framkallat, och ett stöd för densamma torde ock möjligen kunna sökas däri, att orden »sjuknar någon» etc. i förenämnda § 1 i 1911 års kungörelse skulle kunna anses avse att beteckna även inträdandet av sådana symptom, som föranleda till sjuk­domens upptäckt, eller av nya svårare stadier av sjukdomen. Med nyss­nämnda tolkning av ifrågavarande författningsrum skulle följaktligen ef­ter avskedet respektive hemförlovningen endast de vara uteslutna från rätten till fri sjukvård, som icke blott insjuknat före tjänstgöringens bör­jan, utan jämväl före denna tidpunkt varit varaktigt odugliga till krigs­tjänst.

Då emellertid stadgandet i § 1 i 1911 års kungörelse efter ordalagen när­mast synes antyda, att endast den, som efter inträdet i tjänstgöring ådragit sig sin sjukdom, skulle vara berättigad till fri sjukvård och fria läkemedel, men detta med säkerhet ej kan vara avsett och jämväl strider mot motsvarande stadgande för marinen, samt paragrafen ifråga i varje fall ej medgiver en olika tolkning i olika fall, även om reglerna för de olika fallen må anses böra växla, synes önskvärt, att paragrafens före­skrifter i detta hänseende förtydligas.

De här senast omhandlade fallen torde emellertid, även om de icke sakna praktisk betydelse, dock icke vara alltför talrika, därest man bort­ser från de fall, som i sjukvårdsstyrelsens ifrågavarande cirkulär avses. På sätt ovan nämnts, har sjukvårdsstyrelsen i nämnda cirkulär i fråga om de lungtuberkulösa föreskrivit, att så snart sjukdomens tuberkulösa natur konstaterats, vare sig det nu skett enligt punkt 1, kort efter inträdet i tjänstgöring eller enligt punkt 2 under sanatorievistelsen, läkarbetyg för fast anställds avskedande och värnpliktigs hemförlovning för frikal­lelse skall utfärdas. Sjukvårdsstyrelsen har sålunda härmed fastslagit,

155

att tuberkulos lungsjukdom är sådan sjukdom, som under alla förhål­lande skall anses medföra varaktig oduglighet till krigstjänst.

Huruvida denna föreskrift är sakligt grundad, torde ej tillkomma mig att bedöma. Enligt det av sjukvårdsstyrelsen med stöd av stadgandet i § 20 i kungl. kungörelsen den 22 januari 1915 angående läkarundersök­ning av dem, som söka fast anställning vid krigsmakten, samt av värn­pliktiga den 23 maj 1919 utfärdade besiktningsreglemente skall emellertid tuberkelsjukdom, lungtuberkulos däri inbegripen, icke alltid medföra oför­mögenhet till krigstjänst. Är tuberkulosen läkt, utan att utläkningen lett till kvarstående funktionsrubbning eller sjukdom av annan än tuberkulos art, medför den icke sådan oförmögenhet. Vid tillämpning av dessa före­skrifter kommer följaktligen den, vilkens tuberkelsjukdom läkts utan komplikationer, att kunna icke blott godtagas såsom värnpliktig utan även vinna fast anställning vid krigsmakten, varemot värnpliktig respek­tive fast anställd, som insjuknar i tuberkulos lungsjukdom, oavsett om sjukdomen är av lindrig art, eller ej, genast hemförlovas respektive av­skedas, utan hänsyn till att sjukdomen tilläventyrs kan bliva läkt, och den sjuke följaktligen enligt besiktningsreglementet åter kompetent till värnplikt eller fast anställning. Den ovannämnda i sjukvårdsstyrelsens cirkulär intagna ståndpunkten har ock föranlett, att ifråga om fast an­ställda, som insjuknat i lungtuberkulos, förfaringssättet vid marinen, där samma cirkulär icke gäller, är ett annat än vid armén. Under det lung- tuberkulöst fast anställt manskap vid armén avskedas såsom odugligt till krigtjänst, betraktas vid marinen dylikt manskap endast såsom för till­fället oförmöget till sådan tjänst, och deras tjänstduglighet fastställes efter sanatorievården, då de, därest sjukdomen därmed utan komplikatio­ner läkts, återinträda i tjänstgöring. I fråga om värnpliktiga däremot har, såväl vid armén som vid marinen, konstaterandet av lungtuberkulos städse ansetts böra medföra hemförlovning och frikallelse.

Då manskapets rätt i nu förevarande avseende synes mig, på sätt 1911 års därom utfärdade kungörelse torde avsett, böra vara lika vid armén och marinen, och den bristande överensstämmelsen mellan besiktnings­reglementet och sjukvårdsstyrelsens cirkulär i förevarande punkt icke lärer vara lämplig, synes en ändring av hithörande föreskrifter önskvärd.

Av vad här ovan anförts, torde framgå, att de i kungörelsen den 2 juni 1922 rörande manskaps rätt till fri sjukvård och fria läkemedel meddelade bestämmelser i flera hänseenden föranlett misstolkning. Även om jag därvid för min egen del ansett, att ordalagen i kungörelsen i en del av de angivna fallen icke behövt giva anledning därtill, har jag dock, vid det förhållande att arméförvaltningens civila departement och sjukvårdssty­relse, på vilka myndigheter tillämpningen av kungörelsens ifrågavarande bestämmelser ankommer, ansett sig icke kunna dela den av mig rörande bestämmelsernas tolkning i nämnda fall uttalade mening, och då det sätt,

156

varpå sjukvårdsstyrelsen sökt avhjälpa omförmälda missförhållanden, icke synts mig tillfredsställande, ansett mig jämlikt § 16 i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktion böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må täckas i nå­der finna omständigheterna påkalla.»

6. Obehörigt upplåtande av regementes ridhus till ridning av civila personer.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde L. O. Wallin i Malmö med firma Malmö nya ridhus- och hyrkuskverk L. O. Wallin & C:o .följande. I Kronprinsens husarregementes ridhus i Malmö påginge privatridning under ledning av två regementets officerare, Till vilka rid­huset upplåtits hyresfritt och med kostnadsfritt tillhandahållande av ljus och värme ävensom handräckning av regementets manskap. Då det måste anses oriktigt, att staten genom gratis tillhandahållande av lokaler m. m. satte vissa officerare i tillfälle att bedriva en rörelse, som konkurrerade med enskild företagsamhet och sålunda knappast kunde betraktas såsom lojal, hade klaganden velat bringa förhållandet till militieombudsmannens kännedom.

Över klagomålet hava yttranden avgivits av chefen för Kronprinsens husarregemente och chefen för I. arméfördelningen ävensom av arméför­valtningens fortifikationsdepartement, varjämte klaganden inkommit med påminnelser i ärendet.

Regementschefen meddelade, att han, jämlikt fortifikationsdepartemen- tets skrivelse den 22 november 1919 angående upplåtelse av vissa kasern- etablissementen tillhöriga lokaler, genom regementsorder den 12 oktober 1922 medgivit, att regementets ridhus finge upplåtas två kvällar i veckan till ridning av civila under ryttmästaren G. Wiedesheim-Pauls överinse­ende, dock under villkor, att ridningen endast finge äga rum å officers- hästar vid regementet samt att ersättning för lyse betaltes till kronan med en krona per timme. Vidare uppgav regementschefen, att avgift icke upptagits för värme, enär ridhuset icke hölles uppvärmt; att hästskötare, som förde hästarna till och från ridhuset, erhölle drickspenningar; att annan uppassning ej bestodes från regementet; samt att ryttmästaren Wiedesheim-Paul för den i ridhuset bedrivna ridundervisningen person­ligen haft ekonomisk fördel.

Fortifikationsdepartementets ovannämnda skrivelse av den 22 november 1919 innehöll, att departementet på förekommen anledning bemyndigade arméfördelningschefen eller den regements- eller kårchef, han därtill för­ordnade, att fatta beslut i ärenden angående tillfälligt upplåtande av vissa kasernetablissementet tillhörande lokaler, såsom gymnastik-, exercis- eller ridhus, till skolor, gymnastik- eller skytteföreningar eller enskilda perso­ner för avhållande av övningar, fester eller föredrag, därvid skulle tillses.

157

bl. a., att ersättning för slitning eller annan skada och förlust bleve kro­nan förbehållen.

Arméfördelningscliefen anförde i sitt yttrande bl. a. följande. Be­träffande upplåtandet av ridhuset vore att märka bestämmelsen i kasern­vår dsreglemen te t av den 11 oktober 1907 § 4 mom. 3.: »Där utan olägenhet för regementet eller dess övningar inkomst åt kronan kan beredas genom uthyrning av lägenheter eller utarrendering av mark, gräsbete eller hö­skörd m. m., låter regementschefen verkställa sådan uthyrning eller ut­arrendering.» Vidare vore att märka dels fortifikationsdepartementets .skrivelse den 5 november 1919, D. nr 2409 C, som innehölle: »Kungl. armé­förvaltningens fortifikationsdepartement har på förekommen anledning velat erinra därom, att bestämmelsen i kasernvårdsreglementets § 4 mom. 3 är tillämplig endast å sådana byggnader, som icke underhållas från- byggnadsanslaget, samt att lokaler i de från sistnämnda anslag under­hållna byggnader ej få uthyras utan fortifikationsdepartementets medgi­vande, och att hyresavgiften för dylika lokaler skall tillgodoföras bygg­nadsanslaget», dels ock fortifikationsdepartementets skrivelse den 22 no­vember 1919, D. nr 25S9 C. Då det vore otvivelaktigt, att det av rege­mentschefen å regementsorder den 12 oktober 1922 gjorda upplåtandet av ridhuset icke vore av tillfällig natur, hade regementschefen enligt armé- tordelningschefens förmenande överskridit sin befogenhet, enär en an­hållan om upplåtandet bort underställas fortifikationsdepartementets pröv­ning. Vidare syntes kronans rätt icke vara tillgodosedd, då denna upp­låtelse skett kostnadsfritt, utan borde lämplig hyra för lokalen fordrats dels på grund av den slitning, som materielen vore utsatta för, dels på grund av att ryttmästaren Wiedesheim-Paul hedrivit ridlektionerna som affär. I vissa enstaka fall hade fortifikationsdepartementet medgivit kost­nadsfri upplåtelse för tillfälligt begagnande av kronans lokaler, då upp­låtelse begärts för ett med försvaret sammanhängande ändamål, såsom för skyttebasarer, gymnastikuppvisningar m. m. Hade framställning om upplåtelse gjorts hos fortifikationsdepartementet, skulle arméfördelnings- chefen hava tillstyrkt densamma mot skälig hyresersättning. Arméför- delningschefen hade den 20 mars 1923 i skrivelse till regementschefen an­befallt honom att inkomma med till fortifikationsdepartementet ställd för­fattningsenlig begäran om upplåtelse av ridhuset.

I yttrande den 28 mars 1923 anförde fortifikationsdepartementet. Vid­kommande ifrågavarande ridhus ville fortifikationsdepartementet, utö­ver de av chefen för första arméfördelningen anförda bestämmelser med­dela, att fortifikationsdepartementets av regementschefen åberopade skri­velse av den 22 november 1919 grundade sig å Kungl. Maj:ts brev till ar­méförvaltningen den 19 juni samma år angående decentralisation av vissa regeringsärenden, vari Kungl. Maj:t förklarat, att, bland andra, ärenden angående ”tillfälligt upplåtande av lantförsvaret tillhörig byggnad till idrotts- eller skytteförening och dylikt, under villkor att kronan ej till­

158

skyndas skada ellei* förlust,” skulle av fortifikationsdepartementet avfö­ras. I likhet med arméfördelningschefen ansåge fortifikationsdepartemen- tet den av regementschefen gjorda upplåtelsen av ridhuset under två timmar i veckan icke kunna betecknas såsom tillfällig, varför regements­chefens åtgörande icke stode i överensstämmelse med fortifikationsde- partementets på anförda nådiga förklaring grundade, av regementsche­fen åberopade skrivelse av den 22 november 1919. Ej heller syntes rege­mentschefen kunna för ifrågavarande upplåtelse, för vilken ej annan er­sättning tillkommit kronan än gottgörelse för belysning, åberopa den av arméfördelningschefen anförda bestämmelsen i 1907 års kasernvårds- reglemente, vilken återfunnes i § 4 av nu gällande kasernvårdsreglemente av den 15 december 1922 och förutsatte, att inkomst (hyresersättning) skulle kronan beredas. Av större betydelse vore det förhållande, att vid ifrågavarande ridövningar använts vid regementet anställda offi­cerares egna tjänstehästar. Otvivelaktigt ägde dessa officerare rätt att för sina tjänstehästars rastning, träning eller dylikt begagna ridhuset ävensom att överlåta denna rätt till annan, när därigenom hinder ej mötte för truppövningar; dock torde väl näppeligen denna rätt kunna anses så omfattande, att däri kunde inbegripas hästarnas och ridhusets användning för en, som det syntes, yrkesmässigt bedriven ridskola. Nå­gon avgörande skillnad mellan officerares tjänstehästar och regementets egna utackorderade hästar torde härutinnan ej kunna göras gällande, Fortifikationsdepartementet ville slutligen tillkännagiva, att fortifika- tionsdepartementet, därest regementschefen, enligt arméfördelningsche- fens uppmaning, gjorde framställning om ridhusets upplåtande för rid­övningar åt privatpersoner på officerares tjänstehästar mot skälig ersätt­ning, ansåge sig med stöd av kasernvårdsreglementet oförhindrat att bi­falla dylik framställ nig.

Sedan upplyst blivit, att fortifikationsdepartementet, efter framställ­ning från regementschefen, genom .skrivelse till denne den 7 april 1923 medgivit, att regementets ridhus och ridmateriel finge två gånger i vec­kan upplåtas till ridning av civila under ryttmästaren Wiedesheim-Pauls ledning mot en månatlig hyra av 10 kronor, att utgå från upplåtelsens början, i vilket hyresbelopp icke inginge ersättning för belysning, avlät militieombudsmannen den 18 juni 1923 eu ämbetsskrivelse till fortifika­tionsdepartementet, däri militieombudsmannen anförde följande. Enligt det i ärendet åberopade kasernvårdsreglementet av den 15 december 1922 utövade departementet, under Kungl. Maj:t, högsta uppsikten över under­hållet och vården av lantförsvaret tillhörande eller till lantförsvaret upp­låtna byggnader och markområden, övnings- och skjutfält, skjutbanor, lantbefästningar och andra fastigheter (kasernvården). I fråga om ut­hyrning av kronan tillhörig byggnad innehölle berörda reglemente alle­nast den bestämmelsen, att, där utan olägenhet för truppförbandet el­ler dess övningar inkomst åt kronan kunde beredas genom uthyrning av'

159

lägenheter eller utarrendering av mark, gräsbete eller höskörd m. in., truppförbandschef ägde verkställa sådan uthyrning eller utarrendering, allt i enlighet med därför särskilt utfärdade bestämmelser (§ 4 mom. 3). Då fortifikationsdepartementet nu såsom stöd för medgivandet att för ridning av civila medgiva upplåtelse av regementets ridhus och ridmate- riel mot en månatlig hyra av 10 kronor åberopat kasernvårdsreglementet, torde fortifikationsdepartementet därmed hava åsyftat ovan antörda be­stämmelse i § 4 mom. 3 i reglementet. Upplåtelse, varom förmäldes i sist­nämnda författningsrum, finge givetvis ej ske enbart av det skäl, att i förekommande fall hyra eller arrende över huvud kunde erhållas. Fast­mera torde avsikten med bestämmelsen vara, att upplåtelsen finge äga rum endast i den män den vore ekonomiskt förmånlig för kronan, det vill saga, att ändamålet med upplåtelsen skulle vara att bereda kronan en verklig inkomst. Med hänsyn härtill syntes den i förevarande fall av fortifikationsdepartementet bestämda hyran av endast 10 kronor för må­nad vara oskäligt låg och ägnad ingiva särskilt dem, som vore beroende av konkurrensen från ryttmästaren Wiedesheim-Pauls ridskola, den upp­fattningen, att hyresavgiften i fråga allenast tillkommit för skenets skull. Med hänsyn till avgiftens ovannämnda ändamål syntes densamma hava bort bestämmas till ett i förhållande till ryttmästaren Wiedesheim-Pauls inkomst av den av honom bedrivna ridundervisningen mera skäligt be­lopp. Det gjorda medgivandet syntes militieombudsmannen därför icke stå i överensstämmelse med grunderna för kasernvårdsreglementets ifråga­varande stadgande. Härtill komme, enligt militieombudsmannens förme­nande, att upplåtelser av ifrågavarande slag måste i och för sig anses mindre lämpliga, då ett opartiskt avvägande av dylika tillstånds bevil­jande vore utomordentligt vanskligt och tillåtelse till en var person, till­hörande officers- och underofficerskårerna samt manskapet, att för dy­lik rörelse förhyra kronans ridhus näppeligen torde kunna ifrågakomma. Med hänvisning till vad sålunda anförts anmodades fortifikationsdeparte­mentet att inkomma med förnyat yttrande.

I skrivelse den 23 juni 1923 anförde departementet med anledning härav. Upplåtelse av annan lokal än bostadslägenhet (ridhus, exercishus in. fl.) för idrott in. m. kunde enligt bestämmelse i § 4 mom. 3 i gällande, av Kungl, Maj:t den 15 december 1922 fastställda kasernvårdsreglemente meddelas av vederbörande truppförbandschef. Utöver vad nämnda, av fortifika­tionsdepartementet avfattade kasernvårdsreglemente innehölle föreskre- ves numera ytterligare i fortifikationsdepartementets cirkulär av den 26 maj 1923 angående bestämmelser för upplåtelse av lantförsvaret till­hörig fast egendom, intaget i de genom lantförsvarets kommandoexpedi­tion utgivna »Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret» (T. L. A. nr 18/1923): »Dylika lokaler (ridhus, exercishus, förrådsutrymmen m. fl.) eller markområden (markområden för idrott, utställningar o. d.) må av veder­

160

börande truppförbands- eller motsvarande chef upplåtas mot avgift till sådant belopp, att kronan erhåller ej allenast ersättning för slitning m. m, utan jämväl skälig inkomst, samt mot villkor i övrigt om skyldighet för hyresgäst eller arrendator att på tillsägelse av upplåtaren omedelbart av­träda och utrymma lokalen eller området, om upplåtaren anser behov där­av för försvarets räkning föreligga.» Avsikten med denna bestämmelse vore att fullt täcka varje genom upplåtelsen kronan förorsakad utgift samt att därutöver tillföra kronan en skälig inkomst. Då underhållet av rid­husbotten torde kunna beräknas till 1 krona för dag för 2-voltig ridbana eller omkring 15 öre per ridtimme, ansåge fortifikationsdepartementet för sin del den fastställda hyran av mer än 1 krona för ridtimme lämna kro­nan fullt skälig inkomst utöver självkostnaderna, så mycket mer som vid ifrågavarande ridövningar nästan uteslutande plägade användas vid regementet anställda officerares egna tjänstehästar, vilka officerare otvi­velaktigt ägde rätt att för sina tjänstehästars rastning, träning m. m. utan ersättning begagna ridhuset ävensom överlåta denna rätt å annan, när därigenom hinder ej mötte för truppövningar. Då fortifikationsdeparte­mentet i enlighet med bestämmelsen i Kungl. Maj-.ts nådiga brev den 1!) juni 1919, att ärenden angående »tillfälligt upplåtande av lantförsvaret tillhörig byggnad till idrotts- eller skytteförening och dylikt, under vill­kor att ki-onan ej tillskyndas skada eller förlust», skulle av fortifikations­departementet avgöras, haft att bestämma den avgift, ryttmästaren Wie- desheim-Paul skulle erlägga för ridhusets begagnande å tid och sätt, som angivits, hade endast anförda förhållanden varit bestämmande för forti- fikationsdepartementets beslut, som följaktligen icke kunde anses stri­dande mot, utan fastmera vara i full överensstämmelse med kasernvårds- reglementets stadgande och grunderna därför. Ehuru departementet så­lunda vid ärendets avgörande icke haft skäl taga hänsyn till den inkomst, ryttmästaren Wiedesheim-Paul kunde antagas erhålla av sin ridunder­visning och än mindre till det förhållande, att han genom sitt företag skulle komma att konkurrera med Malmö nya ridhus- och hyrkuskverk, ansåge sig likväl departementet böra framhålla, att avgifterna för rytt­mästaren Wiedesheim-Pauls elever ej kunde begränsas till kostnaderna för ridhusets upplåtande, utan även måste omfatta gottgörelse till tjänste- hästarnas ägare för hästarnas begagnande samt till ryttmästaren Wiedes­heim-Paul för undervisningen. Även om ridhus- och hyrkuskverkets kundkrets möjligen i någon mån sammanfölle med ryttmästaren Wiedes- heim-Pauls, varom departementet ej kunde döma, hölle departementet före, att någon konkurrens, som kunde betecknas såsom illojal, ej förelåge. 1 allt fall hade departementet vid ärendets avgörande saknat anledning att för befordrande av andras intressen förhindra upplåtelse av ridhuset till ryttmästaren Wiedesheim-Paul i enlighet med vad gällande föreskrifter medgåve.

I skrivelse den 8 augusti 1923 till Kungl. Maj:t anförde tjänstförrättande militieombudsmannen följande.

Såsom i ärendet framhållits föreskreve det av Knngl. Mäj;t under år 1922 utfärdade reglemente för underhåll och vård av lantförsvaret till­hörande eller till lantförsvaret upplåtna byggnader och markområden, öv­nings- och skjutfält, skjutbanor, lantbefästningar och andra fastigheter in. m. (kasernvårdsreglemente) att, där utan olägenhet för truppförbandet eller dess övningar inkomst åt kronan kunde beredas genom uthyrning av lägenheter eller utarrendering av mark, gräsbete eller höskörd m. m„ truppförbandschefen ägde verkställa sådan uthyrning eller utarrende­ring, allt i enlighet med därför särskilt utfärdade bestämmelser.

Närmare bestämmelser för upplåtande av lantförsvaret tillhörig fast egendom, hade av fortifikationsdepartementet med stöd av § 1 i nyss­nämnda nådiga reglemente utfärdats och funnes upptagna i ovan omför- mälda av departementet den 26 maj 1923 utfärdade cirkulär. I detta cir­kulär föreskreve departementet: »Dylika lokaler eller markområden må av vederbörande truppförbands- eller motsvarande chef upplåtas mot av­gift till sådant belopp, att kronan erhåller ej allenast ersättning för slit­ning m. m. utan jämväl skälig inkomst, samt mot villkor i övrigt om skyl­dighet för hyresgäst eller arrendator att på tillsägelse av upplåtaren ome­delbart avträda och utrymma lokalen eller markområdet, om upplåtaren anser behov därav för försvarets räkning föreligga.»

Mot innebörden av fortifikationsdepartementets ifrågavarande cirkulär, vilket syntes vara av departementet i ärendet åberopat för ådagaläggande att skälig inkomst beretts kronan genom den hyresersättning, som slut­ligen bestämts för det omförmälda ridhusets upplåtande för angivet ända­mål, torde med fog kunna erinras, att detsamma icke såsom det primära vid uthyrning av lägenheter m. m. framliölle beredandet av inkomst åt kionan, vilken synpunkt dock torde få anses vara den för tillämpning av förberörda bestämmelse i kasernvårdsreglementet avgörande. Fastmer ville det av departementets förklaring, att avsikten med cirkulärets före­skrift vore att »fullt täcka varje genom upplåtelsen kronan förorsakad ut­gift samt att därutöver tillföra kronan en skälig inkomst», förefalla som skulle för ett upplåtande av sådana kronan tillhöriga lägenheter m. m.. varom här vore fråga, annan grund än beredandet av inkomst åt kronau kunna få i första hand vara bestämmande.

Såsom stöd för sitt medgivande till det ifrågavarande ridhusets upplå­tande mot angiven hyresersättning hade fortifikationsdepartementet i skri­velsen den 23 juni 1923 vidare åberopat bestämmelsen i Kungl. Majrts nå­diga bi ev den 19 juni 1919, att ärenden angående tillfälligt upplåtande av lantförsvaret tillhörig byggnad till idrotts- eller skytteförening och dy­likt, under villkor att kronan ej tillskyndades skada eller förlust, skulle avgöras av departementet. Att denna bestämmelse, som avsåge ett alle­nast tillfälligt upplåtande, ej bort tagas till intäkt för hyresavgiftens be- Militieombndsmannens ämbetsberättelse. n

161

162stämmande på sätt som skett syntes uppenbart. I allt fall hade departe­mentet i sitt yttrande den 28 mars 1923 vid bedömande av regementschefens åtgörande självt funnit anledning fastslå, att den skedda upplåtelsen av ridhuset icke kunde betecknas såsom tillfällig.Bortsett från vad här anförts rörande rätta innebörden av gällande bestäm­

melser i ämnet och dessas tillämpning å fall sådana som det föreliggande ävensom från angelägenheten av att i dylika fall låta beredandet av inkomst åt kronan främst vara den bestämmande synpunkten torde enligt t jänstför- rättande militieombudsmannens förmenande starkt kunna ifrågasättas, hu­ruvida upplåtelser av förevarande slag över huvud taget borde medgivas. Ett dylikt upplåtande innebure ofrånkomligt, att vederbörande officer be­reddes möjlighet att för privat intresse utnyttja sin tjänsteställning. Tack vare denna erhölle han för vinnandet av ekonomiskt utbyte av ridundervis­ningen fördelar, som icke stode annan enskild utövare av sådan näring till buds. Och för en utomstående kunde förhållandet knappast te sig annor­lunda än att officeren åtnjöte ifrågavarande rätt mot en oskäligt låg er­sättning till kronan samt jämväl i övrigt gynnades på ett sätt, som gjorde det möjligt för honom att med framgång konkurrera med enskilda närings­idkare på området. Väl saknades, på sätt fortifikationsdepartementet an­tytt, anledning att för befordrandet av andras intressen förhindra upplå­telser av angivet slag i enlighet med vad gällande föreskrifter medgåve. Men det syntes tjänstförrättande militieombudsmannen som borde takt och hänsynen till ett allmänt intresse kräva, att varje åtgärd undvekes, varigenom ett sken av partiskhet eller illojalt förfarande gent emot civila kunde falla över militär myndighet vid utövningen av dess tjänsteplikter.

Då de synpunkter, som i ärendet framlagts, icke syntes omfattas av for­tifikationsdepartementet såsom högsta förvaltande myndighet inom det område, varom vore fråga, samt saken syntes äga såväl principiell som praktisk betydelse, hade tjänstförrättande militieombudsmannen ansett sig icke kunna underlåta att bringa vad i detta ärende förekommit till Kungl. Maj:ts kännedom för den åtgärd, som Kungl. Maj:t kunde finna skäligt vidtaga.

* #*

Med anledning av militieombudsmannens framställning förklarade Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 20 oktober 1923, att, da fråga om upplåtelse av armén tillhörigt ridhus för sådant ändamål som ovan nämnts borde underställas Kungl. Maj:ts prövning och avgörande, det skulle åligga fortifikationsdepartementet att, därest dylik upplåtelse av Kron­prinsens husarregementes ridhus vore avsedd att fortfarande äga rum, till Kungl. Maj:t inkomma med framställning och förslag i ämnet.

163

Missförhållanden med avseende å marketenterirörelsens vid truppförbanden nuvarande förvaltning

och organisation.

Beträffande användandet och redovisningen av truppförbandens en­skilda lägerkassor har Kungl. Maj:t i skrivelse till arméförvaltningens fortifikations-, intendents- och civila departement den 24 november 1922 meddelat föreskrifter, avsedda att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1923, med vilken dag de föreskrifter, som meddelats dels i skrivelsen den 17 april 1923 angående användandet och redovisningen av regementenas lägerkassor, dels ock i brevet den 20 februari 1920 angående disposition och redovisning av de vid truppförhanden för försålt matavfall influtna medel, upphöra att gälla.

Enligt de sålunda nu gällande föreskrifterna skola till enskild läger­kassa vid truppförband inflyta

a) arrenden och hyror för byggnader och lägenheter, som äro veder­börande truppförband enskilt tillhöriga eller blivit uppförda eller inköpta för lägerkassans enskilda medel,

b) inkomst av marketenteri och annan affärsrörelse, som bedrives för kassans räkning,

c) inkomster av köksavfall och dylikt, samtd) inkomster av kassans i hank insatta och övriga räntebärande medel.Dessa enskild lägerkassas medel må enligt samma föreskrifter (§ 2)

användas allenast för beredandet av nytta och trevnad vid vederbörande truppförband och skola (§ 3) omhänderhavas av dennas förvaltning. För enskild lägerkassas räkning må hedrivas marketenterirörelse, däri jäm­väl inbegripna till marketenteri hörande läskedrycksberedning och han­delsrörelse av i skrivelsen närmare angivet slag, varjämte intendents- och civila departementen bemyndigats att i särskilda i skrivelsen angivna fall lämna medgivande till bedrivande jämväl av annan affärsrörelse för kas­sans räkning. På arméförvaltningens civila departement skall enligt den nådiga skrivelsen ankomma, att meddela erforderliga föreskrifter angå­ende de räkenskaper dels för enskild lägerkassa, dels ock för dylik kassas räkning bedriven affärsrörelse, vilka det åligger regementsintendent och kassakontrollant vid kassaförvaltning att föra.

Angående karaktären av de sålunda till de enskilda lägerkassorna in­flytande medlen har intendentsdepartementet i särskilda fall såsom sin mening uttalat, att desamma vore att anse såsom statsmedel. Utan tvivel

164kunna åtskilliga skäl åberopas till stöd för denna uppfattning. Sålunda har

dels regeringsrätten genom utslag den 1 september 1910 (regerings­rättens årsbok not. F. 298) fastställt kammarrättens den 3 december 1909 meddelade utslag, enligt vilket kammarrätten e.j funnit skäl göra ändring i beslut av prövningsnämnden i Skaraborgs län, varigenom Skaraborgs och Västgöta regementen var för sig påförd taxering till bevillning av in­komst av rörelse, som bedrivits av regementenas lägerkassor, undanröjts;

dels riksförsäkringsanstalten genom särskilda beslut den 10 januari 1920 funnit personal vid ifrågakomna marketenterier vara att betrakta såsom arbetare, som användas till arbete för statens räkning, varför kun­görelsen den 30 november 1917 angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å dylika arbetare vore å dem tillämplig;

dels ock arbetsrådet vid fråga om tillämpning å det arbete, som utfördes vid Svea artilleriregementes marketenteri, av lagen om arbetstidens be­gränsning genom beslut den 29 november 1920, enär arbetet vore att hän­föra till sådant arbete, som bedrives av staten, förklarat personalen ifråga jämlikt 1 § d) i nämnda lag vara undantagen från lagens tillämpning.

Huruvida den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck, är riktig eller ej, har varit föremål för delade meningar. Vid de tillfällen under åren 1896 och 1897 samt 1901—1904, då denna fråga varit föremål för be­handling, har av såväl intendentsdepartementet som särskilt flertalet regementsförvaltningar den meningen kraftigt hävdats, att åtminstone en del av lägerkassornas tillgångar och inkomster vore att anse såsom en­skild egendom, vilken uppfattning även inom riksdagen, där frågan under åren 1901 och 1904 varit föremål för behandling, gjorts gällande. Otvivel­aktigt torde ock vara, att åtminstone vid en del truppförband lägerkas­sornas tillgångar till väsentlig del härflyta från inkomster av enskilda byggnader eller av medel, som av enskilda tillskjutits.

Huruvida emellertid lägerkassornas tillgångar och inkomster äro att anse såsom ett slags stiftelse, vartill enskilda donerat och staten anslagit medel, eller såsom statens av såväl enskilda gåvomedel som statsmedel särskilt bildade fonder, eller slutligen som statsmedel, anslagna för visst ändamål, torde, sedan numera och senast genom 1922 års ovannämnda nådiga skrivelse meddelats bestämmelser rörande medlens förvaltning, an­vändning och redovisning, vilka äga lika tillämplighet vare sig medlen äro av ena eller andra slaget, i allmänhet sakna betydelse i sålunda regle­rade hänseenden.

I ett fall synes dock förhållandet ställa sig annorlunda, nämligen i fråga om statens ställning till de för lägerkassornas räkning be­drivna rörelser. Vid det förhållande att under senare år lägerkassornas rörelse bedrivits under ledning av statens vederbörande myndighet, i kro­nan tillhöriga lokaler, för statsändamål, med medel, som av intendents-

165

och civila departementen förklarats böra anses som statsmedel, och efter av sagda departement meddelade föreskrifter samt utan anmälan till han­delsregistret och i övrigt under förhållanden, som kommit vederbörande förvaltningsmyndigheter att från olika synpunkter i särskilda fall jäm­ställa den bedrivna rörelsen med annan statens affärsrörelse, torde vara helt naturligt, att den allmänhet, som inlåter sig i affärsförbindelser med rörelsens utövare, handlar i den uppfattningen, att såsom ytterst an­svarig för rörelsens förbindelser står kronan. Uppenbarligen har dock icke varit avsett, att kronan skulle påtaga sig ett dylikt ansvar, utan torde man tänkt sig de ifrågavarande kassorna såsom fristående juridiska personer, för vilkas förbindelser allenast deras egna tillgångar svarade. Även om detta icke kan anses klart utsagt i 1922 års ovannämnda nådiga skrivelse, torde det dock få anses framgå framför allt av det sätt, varpå ifrågavarande kassor tillkommit* och utvecklats, och bestyrkes ytterligare bl. a. av innehållet i kungl. hrevet den 5 december 1913 angående marke- tenterirörelsen, vari bestämmelser meddelats angående beviljande av lån av statsmedel i vissa fall till de enskilda lägerkassorna. I överensstäm­melse med denna uppfattning torde stadgandet i det av intendents- och civila departementen utfärdade nu gällande marketenterireglementet, att enskilda lägerkassan är förlagsgivare för marketenteri rörelsen samt att uppkommen vinst tillfaller och uppstående förlust täckes av kassan hava tillkommit, om ock genom förstnämnda stadgande frågan om vem som egentligen driver rörelsen, kronan eller kassan, bliver något oklar.

Men om det sålunda måste antagas, att ifrågavarande rörelser drivas icke blott, på sätt i den kungl. skrivelsen angives, för enskilda läger­kassans räkning, utan även på dess risk och att följaktligen kassan ensam och allenast med sina tillgångar, men icke kronan, ansvarar för i rörelsen ingångna förbindelser, synes angeläget att förekomma allmänhetens ovan­nämnda såsom helt naturlig betecknade motsatta uppfattning av för­hållandet. I detta hänseende synas nu gällande bestämmelser icke till­fredsställande.

Erfarenheten under de senare åren torde bekräftat, att de yttre former, under vilka rörelse för enskild lägerkassas räkning enligt därom nu gällande bestämmelser bedrives, varit ägnade att ingiva särskilt marke- tenterirörelsens leverantörer den föreställningen, att de avtalat med en statens myndighet. I några fall har ock inträffat, att dessa leverantörer, sedan de lämnat rörelsen kredit, sedermera, då rörelsen på grund av van­skötsel eller ogynnsamma konjunkturförhållanden gått med förlust funnit möjligheten att få sin fordran betald utesluten eller hotad. Uppen­barligen måste det dock anses vara ett rimligt krav från dylika borgenä­rers sida, att rörelsen bedrives under sådana förhållanden, att någon an­ledning till missförstånd om vem, som är den rätte gäldenären icke fin­nes. Vad som huvudsakligen synes vara ägnat att föranleda dylikt miss­förstånd är det av militieombudsmannen vid sina inspektionsresor iakt-

166

tågna förhållandet, att avtal om inköp av varor för marketenterirörelsen slutas, icke i lägerkassans, utan i regementets eller i rörelsens namn, var­igenom den avtalande enskilda parten så mycket lättare bibringas den uppfattningen, att för rörelsen svarar den, som driver densamma, d. v. s. regementsförvaltningen, som denna uppfattning närmast överensstämmer med de föreskrifter, som i dylikt hänseende i allmänhet gälla i fråga om handelserörelse.

Bestämmelserna rörande drivandet av rörelse för enskild lägerkassas räkning synas följaktligen böra kompletteras med föreskrift därom, att avtal av beskaffenhet att medföra rättighet för enskild person skola av­slutas med angivande av enskilda lägerkassan såsom avtalande part. I den mån dylika avtal ifrågakomma, torde därjämte böra föreskrivas, att sådant avtal skall skriftligen upprättas och däri uttryckligen angivas, att för de ingångna förbindelserna svarar allenast enskilda lägerkassan med sina tillgångar. Därest dylika bestämmelser finnas, torde, i analogi med vad som i allmänhet gäller, böra ankomma på vederbörande själv att till­se, att den, som avtalar å lägerkassans vägnar, är därtill behörig.

Även med avseende å möjligheten för den enskilde att i sistnämnda hänseende, d. v. s. med avseende å behörighetsfrågan, rätt bedöma läget, synas emellertid de nu gällande bestämmelserna i viss mån otillfreds­ställande. Under det enligt § 3 i 1922 års ovannämnda skrivelse enskild lägerkassas förvaltning skall omhänderhavas av vederbörande truppför­bands förvaltning och enligt § 4 i samma skrivelse ärenden angående för­valtningen av enskild lägerkassa eller för dess räkning bedriven affärs­rörelse avgöras av vederbörande regementschef på föredragning av rege- mentsintendenten, är i det av intendents- och civila departementen den 29 december 1921 utfärdade marketenterireglementet under § 4 b) stadgat, att det åligger vederbörande regementsintendent att träffa avtal om leve­rans av erforderliga förnödenheter, vilket dock, om så prövas lämpligt, kan överlåtas på marketenteriföreståndaren eller hushållerskan. Enligt vad militieombudsmannen vid sina inspektionsresor erfarit har detta stadgande i ett avsevärt antal fall så tillämpats, att vederbörande rege­mentsintendent ansett sig befogad att å föreståndaren ensam överlåta att verkställa samtliga för rörelsen erforderliga inköp. Med stöd av detta be­myndigande har därefter föreståndaren för rörelsens räkning ingått kre­ditavtal eller utan särskilt avtal borgat varor ej sällan i avsevärda kvan­titeter. I en del fall har jämväl inträffat, att vederbörande föreståndare därvid såsom säkerhet för likviden eller såsom likvid lämnat en av honom personligen eller i rörelsens namn accepterad växel å köpeskillingen. I ett dylikt fall, då sedermera rörelsen i dess helhet gått med förlust, här­på talan av leverantör om betalning för sådan växel eller för de levererade varorna underrätt förklarat, att, enär icke visats, att föreståndaren i denna egenskap varit behörig att för marketenterirörelsen s räkning och med för densamma bindande verkan till betalning godkänna växlar eller upptaga

167

lån ej heller visats att varorna kommit marketenterirörelsen tillgodo, käromålet ogillades. Huruvida denna utgång av den nämnda leverantö­rens talan, som för närvarande är föremål för Svea hovrätts prövning, var den riktiga, synes särskilt med hänsyn till innehållet i 10 § 2 stycket lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögen­hetsrättens område kunna ifrågasättas. I varje fall synes såväl det an­förda fallet som innehållet i nyssnämnda lagrum giva vid handen, att tydligare bestämmelser erfordras rörande behörigheten att sluta avtal för enskild lägerkassas marketenterirörelses räkning.

I nu angivna hänseenden synes stadgandet i ovannämnda § 4 av kung!, skrivelsen den 24 november 1922 närmast giva vid handen, att varje av­tal, varom här är fråga, förutsätter beslut av regementschefen på före­dragning av regementsintendenten, och synes med hänsyn till innehållet i nyssnämnda paragraf med fog kunna ifrågasättas om ett överlåtande å föreståndaren för rörelsen, på sätt § 4 b) marketenterireglementet med­giver, författningsenligt kan äga rum. I varje fall synes icke lämpligt, att åt föreståndaren i något avseende gives sådana befogenheter, som jämlikt ovannämnda stadgande i avtalslagen kan i förhållande till utom­stående giva honom fullmakt att ikläda rörelsen förbindelser. Något be­hov av att i förevarande avseende söka lätta regementschefens och rege- mentsintendentens arbetsbörda torde i själva verket ej heller föreligga, då andra kreditköp än dem, som avse färskvaror, icke torde behöva ifråga­komma och dessa i stor utsträckning torde till båtnad för rörelsens eko­nomi kunna ske i samband med uppköp av liknande varor för regementets eget behov. Då härtill kommer dels att exempel icke saknas på att före­ståndaren missbrukat sin inköpsrätt eller i varje fall oklokt handhaft den­samma och dels rörelsernas ekonomiska resultat i de fall, då uppköpen skett av regementsintendenten själv, i allmänhet blivit väsentligt bättre, än då inköpen skett genom föreståndaren, synes angeläget, såväl från rättslig som från praktisk synpunkt, att den nuvarande bestämmelsen i marketenterireglementet rörande avtal om leverans av erforderliga för­nödenheter utgår och ersättes med en föreskrift, som för leverantören tyd­ligt giver vid handen, vem som är behörig att för rörelsens räkning träffa avtal och som i huvudsak överflyttar denna behörighet å truppförvalt­ningen med befogenhet möjligen för regementsintendenten att i brådskande fall och inom ramen av för ändamålet lämnat förskott eller visst angivet belopp verkställa smärre kreditinköp av varor respektive träffa avtal om utförande av smärre arbeten och dylikt samt för föreståndaren att med liknande begränsning verkställa kontanta inköp.

Att även andra skäl tala för en bestämmelse i den riktning ovan an­givits framgår av det följande.

På sätt ovan anförts skall enskild lägerkassa omliänderhavas av veder­börande truppförbands förvaltning och ärenden angående förvaltningen

168

av kassan eller för dess räkning bedriven affärsrörelse avgöras av veder­börande regementschef (kår-) på föredragning av regementsintendenten. Därjämte är i § 4 i kungl. skrivelsen den 24 november 1922 föreskrivet, att rörande ansvar för beslut i dylikt ärende skola gälla bestämmelserna i § 6 mom. 1 av förordningen den 11 oktober 1907 angående förvaltningens vid armén allmänna ändamål och organisation. Ansvaret för enskild läger­kassas rörelse kommer sålunda i första hand att drabba vederbörande regementschef.

I själva verket torde emellertid den verksamhet, varom här är fråga icke oväsentligt skilja sig från den, för vilken ansvar jämlikt förvalt- ningsreglementets nyssnämnda stadgande drabbar regementschefen (rege­mentsintendenten). Under det i allmänhet förvaltningen i fråga om upp­handlingar allenast avser beslut om utgifter inom ramen av för ända­målet anvisade anslag, är här fråga om en handelsrörelse med såväl ut­gifter som inkomster, där beslutet avser ett affärsmässigt avvägande av båda dessa poster inom den ram, som kan beräknas giva överskott, och i allt fall icke underskott å rörelsen. För en sådan verksamhet, som i regel torde vara främmande för regementschefen, är han uppenbarligen vida mindre skickad att bära ansvar. Då därför detta det oaktat ålagts honom, torde böra tillses, att de rörande rörelsens bedrivande meddelade före­skrifterna giva regementschefen största möjliga säkerhet för att rörel­sen kan ligga under hans kontroll och bedrivas under förhållanden, som för honom möjliggöra beslut under full insikt om deras innebörd.

Såsom grunder för de bestämmelser, som skola reglera ifrågavarande förvaltning synas följaktligen böra gälla

1) att rörelsen icke får erhålla större omfattning, än som svarar mot dess ändamål, och att varuinköpen skola stå i skäligt förhållande till en­skilda lägerkassans respektive rörelsens tillgångar och omsättningens storlek,

2) att regementschefen själv (på regementsintendentens föredragning) skall besluta om varje avtal, som kan medföra skuld eller annan för­bindelse, och vara i tillfälle att överblicka och kontrollera övriga inköp,

3) att försäljningen skall ske under former, som medgiva ekonomisk överblick över rörelsens resultat vid varje tid, och att prissättningen skall ske efter sakkunniga grunder, samt

4) att bokföringen är korrekt samt lättfattlig och överskådlig och att kontrollen över rörelsen i övrigt är betryggande.

I nu angivna hänseenden synas hithörande bestämmelser icke tillfreds­ställande.

Rörande omfattningen av enskild lägerkassas marketenterirörelse är i § 3 i 1922 års nådiga brev stadgat, att däri jämväl inbegripas till marke­tenteri hörande läskedrycksberedning och handelsrörelse, vilken endast avser för manskapet erforderliga förbrukningsartiklar samt är tillgäng­lig allenast för vederbörande truppförband tillhörande eller vid detsamma

169förlagd personal jämte vid truppförband anställd civil personal, under det i § 1 i marketenterireglementet stadgas, att med marketenterirörelse förstås ej mindre vid regemente för manskapets nytta och trevnad inrättad' servering av mat och läskedrycker, än även därmed förenad försäljning av tobaksvaror, skrivmateriel, toalettartiklar och andra korta varor.

Dessa i författningarna givna bestämmelser om vad med marketenteri­rörelse skall förstås torde trots sin olika avfattning i stort sett hava samma innebörd och torde avse att begränsa marketenterirörelsen till enklare mindre förbrukningsartiklar såsom skrivmateriel, toalettartiklar och dylikt. Enligt vad erfarenheten givit vid handen har emellertid den i marketenterireglementet givna definition vid åtskilliga truppförband givits en alltför vidsträckt tolkning och marketenterirörelsen kommit att svälla ut på ett sätt, som icke kan anses stå i överensstämmelse med rö­relsens ändamål, men dock icke strider mot reglementets ordalag. Bort­sett från de enstaka fall, då — utan tvivel reglementsstridigt — sådana varor tillhandahållits som silkesstrumpor, velocipeder och dylikt, har i eu del fall marketenteriets handelsrörelse omfattat, förutom skrivmateriel och toalettartiklar, sådana varor som lägermössor, pälsmössor, regn­kappor, underkläder, klockkedjor, klockor, ryggsäckar, rosetter, slipsar, skor, skosulor, resväskor, termosflaskor, glasburkar, pulver för inkok­ning av frukt m. m., m. m. Enligt det för rörelsen vid ett truppförband upprättade inventariet har varulagret vid truppförbandets marketenteri­rörelse förtecknats under icke mindre än 389 varurubriker. Rörelsen har sålunda haft karaktären av en fullständig herrekiperings- och konfek- tionsaffär.

Att marketenterirörelse vid truppförband gives dylik karaktär, torde säkerligen icke vara reglementets mening. Drivandet av minuthandels­rörelse överhuvudtaget torde vara något för förvaltningen vid och ut­bildningen av trupp helt främmande, och då det likväl tillåtits, för att därigenom nytta och trevnad ansetts kunna beredas manskapet, lärer vara klart, att den nämnda verksamheten icke får vara av större omfattning, än som dels svarar mot ändamålet, och dels icke allt för mycket tager trupp­befälets tid och krafter i anspråk. Även om rörelsen givits en dylik om­fattande karaktär, som ovan nämnts för att bereda största möjlighet till vinst, torde dock vara uppenbart, att denna förmån helt uppväges av svå­righeten för truppförvaltningen att kunna överblicka och ändamålsen­ligt bedriva en dylik rörelse jämsides med övriga förvaltningsbestyr. I de icke fåtaliga fall då marketenterirörelse gått med förlust, torde ock en av de bidragande orsakerna härtill hava varit att söka i rörelsens vittom­fattande karaktär.

Då det för rörelsens räntabilitet torde vara nödvändigt, att inköpen i regel ske i parti, synes andra varuslag icke böra ifrågakomma än sådana, beträffande vilka en någorlunda konstant och hastig omsättning kan be­räknas, och följaktligen allenast smärre förbrukningsartiklar av rela­

170

tivt kort varaktighet böra ifrågakomma. Av rörelsens natur att avse till­godoseende av manskapets behov torde jämväl följa, att dyrare varor eller varor, för vilka allenast ett fåtal kan beräknas hava intresse, icke hel­ler böra tillhandahållas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, torde vara önskvärt, att den i marketenterireglementet givna definitionen erhåller en tydligare avfatt­ning. Särskilt torde uttrycket »korta varor» hava varit ägnat att med­föra missförstånd.

Enligt vad erfarenheten visat hava i en del fall avsevärda förluster uppstått även på grund av den myckenhet, i vilken varor för handelsrörel­sen inköpts och lagrats. Vid militieombudsmannens inspektionsresor har iakttagits, hurusom i en del fall varor för handelsrörelsen inköpts i kvan­titeter, som icke stå i någon proportion vare sig till rörelsens ställning eller omsättningen. Särskilt under kristiden har detta förhållande visat sig medföra synnerligen betänkliga följder, i det avsevärda förluster upp­stått å inneliggande lager på grund av sedermera inträffade prisfall. Så­som exempel på det anförda må nämnas marketenteriet vid Jämtlands fältjägarregemente, enligt vars inventarium av den 30 juni 1922 funnos i lager bl. a. 87,650 stycken vykort, 10,912 askar tändstickor, 4,386 stycken blyertspennor, 1,200 par skosulor, 217 lekar spelkort, 110 stycken pappers- klämmor, 10,000 stycken påsar, 633 stycken påstrykareborstar, 790 stycken klädhängare, 152 stycken klädeskrokar, 217 stycken rockhängare, 431 styc­ken klockarmband, 4,044 stycken påsar brevpapper, 1,943 stycken anteck­ningsböcker o. s. v. Det torde vara uppenbart att en på dylikt sätt bedri­ven affärsrörelse icke kan omhänderhavas, på sätt gällande reglemente förutsätter, såsom en truppförbandets personal vid sidan av dess egentliga tjänst åliggande bisyssla, utan för sitt bedrivande, liksom annan minut­handel, kräver en ledning, som helt ägnar sig åt arbetet.

Anledningen till att marketenteriets handelsrörelse i de angivna fallen tillåtits antaga dylika proportioner, torde vara att söka dels i det obe­gränsade förtroende, som vederbörande regementschef, särskilt på grund av sin egen ovana och bristande insikt i dylik verksamhet, och rege- mentsintendenten visat sig äga till föreståndarens förmåga att på mest vinstgivande sätt bedriva rörelsen, dels ock däri, att, sedan å förestånda­ren jämlikt § 4 marketenterireglementet överlåtits att verkställa inköp och denne därigenom erhållit möjlighet att jämväl på kredit inköpa varor, möjligheten att kontrollera verkställda inköp så gott som uteslutits.

Av det nu anförda torde framgå, att föreskrifter erfordras, som dels klarare angiva den ifrågavarande handelsrörelsens ändamål att tillgodo­se allenast manskapets löpande behov av förbrukningsartiklar och göra rätten att inköpa varor direkt beroende av behovet och storleken av varans sannolika omsättning, dels ock åt regementschefen ensam (på föredrag­

171

ning av regementsintendenten) giva befogenhet att, med undantag för vissa närmare angivna smärre kontanta inköp, besluta om varuinköpen för rörelsen.

För den händelse varuinköpen anordnas enligt här angivna grunder och följaktligen marketenteriföreståndaren icke skulle bliva berättigad att vidtaga andra utgifter än som föranledas av smärre hastigt påkom­mande kontantinköp, torde en del ändringar i nu gällande marketenteri- reglemente i hithörande delar erfordras. Sålunda torde till en början icke vidare böra ifrågasättas, att föreståndaren vare sig med eller utan kassa­kontrollantens annotation uttager medel ur bank (§ 5 f), utan torde uttagen med dylik annotation böra ske av regementsintendenten i den mån beslu­tade utgifter kräva det.

För den uppköpsverksamhet, som fortfarande skulle kunna ankomma på föreståndaren (respektive hushållerskan), torde allenast erfordras, att denne ägde tillgång till viss växelkassa, vars storlek blivit av rege­mentschefen bestämd och som ej torde behöva överstiga något hundratal kronor. Vad för fyllande av detta belopp erfordrades skulle sålunda för varje dag från dagskassorna innehållas, varemot överskjutande belopp omedelbart skulle insättas i bankinrättning.

Av den här ovan ifrågasatta ändringen skulle naturligen påkallas jämkning av ordalydelsen i stadgandena i § 4 e) och § 5 f) marketenteri- reglementet.

Vad ovan anförts rörande vikten av att behörigheten att sluta avtal för rörelse, som bedrives för enskild lägerkassas räkning, klarlägges samt om betydelsen i sådant hänseende av stadgandet i 10 § andra stycket avtals­lagen, synes böra föranleda därtill, att även den begränsade inköpsrätt, som sålunda fortfarande kunde förbehållas föreståndaren, fastställes ge­nom särskilt beslut, som genom protokollsutdrag (regementsorder) del- gives föreståndaren, och att bestämmelse härom inflyter i marketenteri- reglementet.

Vidkommande härefter försäljningsverksamheten har ovan såsom en för­utsättning för att regementschefen skall kunna med saklig insikt om- händerhava ifrågavarande angelägenhet angivits, att försäljningen måste ske på ett sätt, som medgiver ekonomisk överblick över rörelsens resul­tat vid varje tid, och att prissättningen sker efter sakkunniga grunder. I två särskilda hänseenden hava nu rådande förhållanden synts giva an­ledning till erinringar härutinnan.

Vid åtskilliga truppförband är gemensamt kök inrättat för underoffice­rarna och manskapet. Denna anordning tillkom på förslag av särskilt tillkallade sakkunniga för avgivande av utlåtande rörande nya byggna­der för armén och motiverades av de sakkunniga därmed, att å de nya förläggningsorterna endast ett fåtal underofficerare i allmänhet komme att intaga sina måltider i mässen och att anordnande av särskild mathåll­

172

ning med särskild mässföreståndare och särskild personal uppenbarligen måste medföra alltför stora kostnader för dessa underofficerare. Det syn­tes därför de sakkunniga vara fullt tillräckligt, att de för underoffice­rarna avsedda lokalerna så mycket som möjligt avskildes från manska­pets, men att köket och mathållningen bleve gemensamma för underoffi­cerarna och manskapet. De sakkunniga ansåge, att en särskild direktion, bestående av såväl utav regementschefen utsedda officerare som valda representanter för underofficerare och manskap, lämpligen borde till­sättas för att övervaka, att mathållningen sköttes på bästa sätt och att icke, såsom mot systemet med gemensam mathållning anmärkts, under­officerarna erhölle några fördelar på manskapets bekostnad.

Denna av de sakkunniga förordade anordning blev också godkänd så­väl av Kungl. Maj:t som av riksdagen (1908).

Vid av militieombudsmannen företagna inspektionsresor har emeller­tid iakttagits, att i flertalet fall, då förlust av marketenterirörelsen upp­stått och denna icke varit att tillskriva ovan angivna förhållanden, avse­ende inköpen för rörelsen, förlusten i regel icke kunnat på annat sätt förklaras än såsom en följd av disproportion mellan de i underofficers- mässen tillhandahållna förmåner, å ena, och priset därför, å andra sidan. I särskilt ärende har militieombudsmannen begärt intendentsdeparte- mentets yttrande angående vid trupp förbandet tillämpad prissättning i fråga om utspisningen i underofficersmässen, jämförd med motsvarande prissättning i manskapsmässen, därvid departementet i skrivelse den 10 oktober 1922 anfört bl. a. Följande.

»Anordningen med gemensamt kök för underofficerarna och manskapet torde hava föranletts av antagandet, att mässrörelsen vid armén lämp­ligen skulle kunna ordnas genom eu för denna rörelse antagen gemensam entreprenör. När sedermera civilkommissionen gjorde framställning om vidtagande av åtgärder i syfte att avskaffa entreprenadsystemet vid mar­ketenterirörelsen inom armén, framhöllo kungl. arméförvaltningens inten­dents- och civila departement i sitt häröver avgivna utlåtande den 2 juli 1912, att det förnämsta hindret för genomförande av anordningen med marketenterirörelsens bedrivande genom truppförbandets egen försorg, utan entreprenörs mellanhand, just läge i det sätt, varpå mässlokalerna flerstädes vore ordnade, samt betonade departementen, att en dylik an­ordning med gemensamt kök för ifrågavarande båda grupper av perso­nal ej vidare borde ifrågakomma utan att i stället, där sådan redan blivit vidtagen, om möjligt en ändring däruti borde åvägabringas.

I några fall hava framställningar gjorts om anordnande av skilda kök för manskaps- och underofficersmässarna, men hava dylika framställ­ningar med undantag av några, som gjorts under den allra senaste tiden, av Kungl. Maj:t avslagits.

På grund av vad sålunda anförts synes den anordning, som ännu före­

173

finnes vid ett flertal truppförband, nämligen att matserveringen i under- officersmässarna ombesörjes av marketenteriet, icke kunna undvikas.

Då emellertid i samband med anordnande av marketenterirörelsen ge­nom truppförbandens egen försorg även föreskrivits, att den genom rörel­sen uppkomna vinsten skulle tillfalla enskilda lägerkassan, vars avkast­ning är avsedd att bereda manskapet nytta och trevnad, är det naturligt­vis av största vikt att tillse, att de pris, som underofficerarna skola betala, tillmätas på ett sådant sätt, att någon förlust för denna del av rörelsen icke uppstår för marketenterirörelsen, utan att i stället någon mindre vinst inräknas i den betalning, underofficerarna skola erlägga; och har departementet för vederbörandes iakttagande avlåtit skrivelse till che­ferna för arméns truppförband och skolor med erinringar i detta avseende, på sätt framgår av bilagda avskrift.

Andra punkten av § 1 i det av kungl. arméförvaltningens intendents- och civila departement den 29 december 1921 utfärdade reglemente för marketenterirörelsen utesluter icke, enligt departementets förmenande, möjligheten för underofficerare att från marketenteriet erhålla kost. Me­ningen med intagandet av ifrågavarande bestämmelse var icke att åstad­komma någon ändring i de föreskrifter, som dittills tillämpats i detta av­seende, utan allenast att begränsa området för marketenterirörelsen till matservering och därmed förenad försäljning av mindre artiklar. Det hade nämligen visat sig, att begreppet »marketenterirörelse» kommit att omfatta en hel del företag, som icke hade direkt sammanhang med marke­tenterirörelse i dess egentliga bemärkelse, såsom bageri och läskedrycksbe- redning till avsalu, rakstuga, biograf, åkerbruk, trädgårdsskötsel, svin­gård, åkeri m. in.».

Den i skrivelsen omförmälda cirkulärskrivelsen var av följande lydelse.»På förekommen anledning har kungl. arméförvaltningens intendents-

departement velat anmoda vederbörande förvaltningsmyndigheter att noggrant tillse, att, i de fall, där marketenterirörelse drives genom trupp­förbands (skolas) egen försorg och mässförhållandena äro så ordnade, att underofficersmässen och manskapsmässen hava gemensamt kök, prisen å de underofficerarna genom marketenteriet tillhandahållna förnödenheterna tid efter annan bliva reglerade på sådant sätt, att förlust icke under några förhållanden uppstår för marketenterirörelsen till följd av ombesörjandet av matserveringen för underofficerarna, utan att i stället någon mindre vinst härigenom kommer att tillfalla marketenterirörelsen».

I och för sig torde den gemensamhet i mathållning för nnderofficersmäs- sen och manskapsmässen, som av ovan anförda skäl nödvändiggjorts, icke, såsom i allmänhet synes hava antagits, behövt medföra, att manskapsmäs­sen ombesörjer särskild mathållning för underofficerarna. Därigenom uppstår i själva verket icke en gemensam mathållning utan tvenne till sin beskaffenhet vitt skilda hushållsföretag. Huruvida detta varit avsett, torde med visst fog kunna ifrågasättas, i det rätten till gemensam mathåll­

174

ning icke lärer kunna anses innefatta mera än en rätt att under samma villkor, med det undantag vartill de åtskilda mässlokalerna föranleda, er­hålla kosten. Rätteligen borde följaktligen underofficerarna hava att på enahanda sätt och för samma priser som manskapet rekvirera sin förtä­ring från det gemensamma köket. En dylik anordning, som enligt vad militieombudsmannen iakttagit, åtminstone vid ett regemente tillämpats, utesluter uppenbarligen varje farhåga för att den ena mathållningen be­tungar den andra och undanröjer samtidigt ett av de största riskmomen­ten vid marketenterirörelsens bedrivande.

För det fall emellertid att mathållningen fortfarande skulle anses kunna, på sätt nu i allmänhet sker, helt uppdelas med särskild mathållning och särskilda betalningsvillkor för underofficerarna, torde för vinnande av det i ovan återgivna cirkulär framhållna önskemålet vara nödvändigt, att vid bestämmandet av inackorderingspriset i underofficersmässen noggranna beräkningar rörande självkostnaderna göras, därvid hänsyn tages icke blott till kostnaderna för maten och dess tillagning utan även till den an­part av de allmänna omkostnaderna, som proportionellt belöpa på mat­hållningen i underofficersmässen. Då enligt vad erfarenheten visat dylika kalkyler endast undantagsvis förelegat vid de tillfällen, då prissättningen ägt rum, och häri en av de viktigaste orsakerna torde ligga därtill, att marketenterirörelserna vid de olika truppförbanden under i övrigt likar­tade förhållanden giva så väsentligt olika resultat, synes önskvärt att i föreskrifterna rörande regementsintendentens åligganden med avseende å marketenterirörelsen intages bestämmelse därom, att på honom ankommer att efter verkställande av dylika beräkningar föredraga dem för rege­mentschefen, som med ledning därav fastställer priset.

Även prissättningen i allmänhet vid marketenterierna plägar i regel ske mera på en slump än efter hänsyn till inköpsprisen och omsättningen samt rörelsens därav beroende ekonomiska resultat. Även i fråga om denna pris­sättning synes därför böra föreskrivas, att till grund för densamma skola läggas specificerade självkostnadsberäkningar.

Vidkommande härefter bokföringen över marketenterirörelsen vid truppförbanden har densamma, så vitt av militieombudsmannen verk­ställda inspektioner givit vid handen, i ett stort antal fall lämnat mycket övrigt att önska. Såväl rörelsens enskilda borgenärer som enskilda läger­kassan, för vars räkning den bedrives, och det allmänna, vars ändamål skall med den eventuella vinsten tillgodoses, torde med rätta kräva, att över rörelsen föras böcker, som vid varje tid giva klar inblick över rörel­sens ställning. Något skäl att icke i detta hänseende uppställa enahanda fordringar, som enligt lag gälla för handelsrörelse i allmänhet, lärer ej finnas. Snarare torde vad ovan anförts rörande personalens vid truppför­banden förmåga i allmänhet att överskåda och leda en dylik rörelse för­anleda strängare krav på klarhet och lättfattlighet i bokföringen och på kontrollens effektivitet.

175

De böcker, som enligt förordningen den 4 maj 1855 angående handels- böcker och handelsräkningar skola föras, äro dagbok, brevbok och inven­tariebok. I dagboken skola antecknas dag efter dag, i den ordning de in­träffat, alla överenskommelser, företag och affärer utan undantag, som köpmannen avslutar, de fordringar och den gäld, som därav eller annor­ledes tillkommit, borgenärernas och gäldenärernas namn, de växlar eller andra skuldförbindelser, som blivit utgivna, till betalning godkända eller endosserade, de borgensförbindelser, som blivit ingångna, de kontanta pen­ningbelopp, som på vad grund det vara må för dagen influtit eller utgått och särskilt de varor till art, belopp och pris, som blivit utborgade. Där­jämte skall antecknas priset å de varor köpmannen för sin hushållning från sina förråder använt. De penningbelopp, som för dagen influtit för varuförsäljning i minut, må för en gång vid" dagens slut i dagboken an­tecknas. Brevboken skall innehålla noggranna avskrifter av alla i han- delsärenden avlåtna brev efter deras datum. Brev, som i handelsärenden ankomma, skola likaledes ordnade efter deras datum noggrant bevaras. Inventarieboken skall upptaga noggrann uppgift på allt vad köpmannen äger i fastighet, lösören och varulager med därå påfört värde, på fordringar och gäld och på beloppet av kontanta penningar. I inventarie­boken skall varje år balansräkning införas. Såväl inventariebok som balansräkning skola av köpmannen med hans underskrift bestyrkas.

Rörande sättet för bokföringen är slutligen föreskrivet, att dagbok och inventariebok skola, innan de begagnas, inbindas och var för sig i fort­löpande sifferföljd pagineras, att det, som införes, skall i oavbruten följd utan luckor eller tomma mellanrum inskrivas samt att intet av innehål­let må genom överstrykning eller annorledes göras oläsligt eller genom radering, utbyte av blad, inskrivning mellan raderna eller i kanten ändras eller tilläggas, varjämte föreskrift lämnats rörande sättet för ändring eller tillägg.

Enligt det nu gällande, av intendents- och civila departementen utfär­dade marketenterireglementet, skall i marketenterirörelsen föras kassabok, huvudbok, varubok, reskontra, bankbok och inventariebok. Någon annan förklaring om beskaffenheten av dessa böcker finnes icke, än att kassa­boken skall efter tidsföljden upptaga alla inkomst- och utgiftsposter.

Även om de sålunda i marketenterireglementet rörande bokföringen meddelade föreskrifter, rätt tolkade, skulle kunna givas enahanda inne­börd som den ovannämnda förordningens bestämmelser om handelsböcker, torde dock i praxis allt för många olika sätt att föra de nämnda slagen av böcker vinna tillämpning, för att ett enbart angivande av respektive böc­kers sedvanliga benämningar skall kunna giva tillräcklig garanti för en fullständig bokföring. Enligt vad militieombudsmannen vid sina inspek- tionsresor iakttagit har ock bokföringen vid truppförbandens marketen- terier endast i enstaka undantagsfall visat sig vara tillfredsställande. I flertalet fall föres icke varubok och reskontra. T många fall icke bankbok

176

eller ens huvudbok. Där varubok föres, har den i regel allenast karaktär av en en gång om året uppgjord förteckning över myckenheten innelig­gande varor utan angivande av vare sig inköpspris, å-pris eller försälj­ningspris. Så gott som undantagslöst saknas såsom ersättning för res- kontran förteckning över ingångna avtal, fordringar och skulder. Mången­städes sker bokföringen icke dag för dag utan allenast en gång i veckan eller understundom en gång i månaden, därvid till förklaring åberopas att daglig bokföring icke föreskrivits. Kassaboken och inventarieboken äro icke alltid inbundna och sällan paginerade. Kaderingar, utplåningar, över­strykningar och ändringar äro synnerligen vanliga.

Vad nu anförts torde giva vid handen, att de nu i marketenterireglemen- tet förekommande bestämmelserna rörande bokföringen icke äro tillfyllest utan böra kompletteras till’ närmare överensstämmelse med de i förord­ningen om handelsböcker m. m. meddelade bestämmelserna. I samband härmed synes önskvärt, att formulär fastställas för den ifrågavarande bokföringen. Har det visat sig nödvändigt att på dylikt sätt säkerställa en ordentlig bokföring för huvudgrenarna av förvaltningen vid truppför­band, torde en dylik åtgärd vara i ännu högre grad påkallad i fråga om den handelsrörelse, varom här är fråga, för vars bedrivande vederbörande sakna varje utbildning.

Den brist i överskådlighet, varav marketenteriernas bokföring i allmän­het lider, har på ett flertal håll medfört, att såväl regementschefen och regementsintendenten som marketenteriföreståndaren saknat kännedom om såväl rörelsens ställning som dess ekonomiska resultat. Vid en av mi- litieombudsmannen vid ett truppförband framställd förfrågan, huru stor vinst som i allmänhet plägade beräknas å försålda varor såväl i handels­boden som i marketenteriet, meddelade sålunda föreståndaren, att lägsta pålägget å handelsvaror uppgick till 15 procent och i medeltal kunde beräk­nas till 20 procent av inköpspriset och att lägsta förtjänsten å i marketen­teriet tillhandahållna varor utgjorde 20 procent. Vid av militieombuds- mannen verkställd undersökning befanns den totala omsättningen i han­delsboden och marketenteriet utgöra i medeltal 7,000 kronor i månaden och, ehuru omkostnaderna för rörelsen i medeltal uppgingo till allenast 700 kronor i månaden, hade vinsten under året icke utgjort mer än något över 2,000 kronor. Vid ett annat truppförband uppgav regementschefen, att marketenterirörelsen, som förut varit förlustbringande, under de då gångna fem månaderna av året skulle hava inbringat en nettovinst av cirka 10,000 kronor. Vid av militieombudsmannen verkställd revision av marketenteriets räkenskaper för året befanns emellertid rörelsen hava gått med cirka 10,000 kronors förlust. Anmärkningsvärt är ock i huru hög grad vinsten å rörelsen vid de olika truppförhanden, oaktat ungefärligen jäm­ställda pris tillämpats och förhållandena i övrigt varit likartade, varierat. Under det vid en del truppförband den årliga vinsten uppgår ända till 15 å 20,000 kronor, utgör den vid andra 3 å 5,000 kronor, och vid en del

truppförband går rörelsen med förlust, som i ett par fall icke oväsentligt överstigit 20,000 kronor.

Under nu angivna förhållanden synes ofrånkomligt, att föreskrifter meddelas rörande bokföringen vid marketenterierna, som i möjligaste mån medgiva en klar överblick över rörelsens ställning vid varje tidpunkt och garanti för en korrekt bokföring.

Behovet av fullständigare bestämmelser rörande marketenteriernas bok­föring torde framstå så mycket tydligare, som de i marketenterireglemen- tet rörande kontrollen i övrigt meddelade föreskrifter ofta åsidosättas. Sär­skilt gäller detta den för en effektiv kontroll så viktiga bestämmelsen i § 5 d), enligt vilken räkningar, innan de betalas, skola vara försedda med hushållerskans attest därom, att däri upptagna varor blivit riktigt levere­rade, och § 5 p), enligt vilken marketenteriföreståndaren en gång i kvar talet skall uppgöra och till regementsintendenten ingiva en överslagsbe­räkning över rörelsens ekonomiska resultat. I en del fall har åsidosättan­det av marketenterireglementets särskilda föreskrifter medfört, att marke­tenteriföreståndaren ensam inköpt, betalat och mottagit varorna. Även i de fall, då betalning utav inkommande räkningar först sker efter det hus­hållerskan å desamma tecknat sin attest, är den därmed avsedda kontrollen ofta värdelös med hänsyn till den ställning, som hushållerskan såväl på grund av stadgandet i § 7 första stycket som på grund av marketenteri- föreståndarens ställning till rörelsen i dess helhet faktiskt intager. Sär­skilt med hänsyn till sistnämnda förhållande torde den synnerligen vik­tiga kontrollen över att de varor som betalas, verkligen kommit rörelsen till godo, icke kunna anses tillfredsställande ordnad genom de nu gällande bestämmelserna. En omläggning av denna kontroll synes följaktligen önskvärd.

I överensstämmelse med det nu gällande marketenterireglementet har på sätt redan av det föregående framgår marketenterirörelsen vid truppför­banden i allmänhet så bedrivits, att rörelsens tyngdpunkt lagts hos marke­tenteriföreståndaren, som har den omedelbara ledningen av och ansvaret för marketenterirörelsens rätta bedrivande, är affärs- och driftsledare, träffar alla avtal om leveranser, emottager och likviderar levererade va­ror, är chef för personalen och sköter rörelsen, såsom vore han dess ansva­rige innehavare under det regementsintendenten allenast utövar en all mänt kontrollerande verksamhet. Den ställning, marketenteriförestån­daren sålunda intager, har han emellertid icke på grund av något förord­nande i tjänsten eller eljest på grund av sin tjänsteställning, utan, så vitt marketenterireglementet giver vid handen, på grund av frivilligt tjänste­avtal. Vid sådant förhållande torde icke kunna anses med önskvärd tyd­lighet framgå, huruvida föreståndaren i fråga om fel och försummelser vid fullgörandet av honom enligt marketenterireglementet ålagda skyldigheterMilitieombudsmannens ämbetsberättelse. 12

178

kan därför drabbas av ansvar enligt strafflagen för krigsmakten. Även om allmänna strafflagen må anses vara tillämplig å honom, såsom förval­tare av allmän, utav Konungen fastställd kassas angelägenheter, torde dock den antydda bristen på klarhet i bestämmelserna kunna medföra all­varliga olägenheter. Med hänsyn till den omfattning marketenterirörel- serna vid truppförbanden i allmänhet hava, synes det anmärkta missförhål­landet knappast kunna avhjälpas därigenom, att underofficeren ifråga, på sätt sker vid marinen (R. M. II: 142) beordrades till marketenteri!örestån­dare. Ett så krävande och samtidigt utanför underofficerens vanliga t jänsteåligganden fallande uppdrag, torde icke rättvisligen kunna utkrävas såsom tjänsteåliggande. Därest emellertid på sätt ovan förutsatts inköps­verksamheten överflyttas från marketenteriföreståndaren till regements­chefen (regementsintendenten), prissättningen verkställes efter av rege- mentsintendenten gjorda kalkyler, kassan, sedan den insatts i bank, om- händerhaves av regementsintendenten och icke av föreståndaren samt bok­föringen överflyttas från föreståndaren till regementsintendenten, torde föreståndarens ställning i själva verket komma att bliva den av biträde till regementsintendenten och ombud för denne, och något hinder att beordra underofficer till dylik tjänst synes icke föreligga.

Utan tvivel skulle, därest de sålunda ifrågasatta ändringarna i sättet och ordningen för marketenterirörelses bedrivande genomfördes eu full­ständig omarbetning av marketenterireglementet erfordras. I själva ver­ket torde ock en dylik omarbetning vara påkallad av de förändrade grun­der för drivande av affärsrörelse (jämväl marketenterirörelse) för enskild lägerkassas räkning, som i 1922 års nådiga skrivelse föreskrivits. Under det sålunda inköpsverksamheten enligt marketenterireglementet kan läg­gas och i praktiken i allmänhet lagts å marketenteriföreståndaren, förut­sätter den nämnda skrivelsen att densamma omhänderhaves av regements­chefen (§ 4). Kassan, som nu förvaltas av föreståndaren, skall enligt skri­velsens § 3 omhänderhavas av truppförvaltningen. Bestämmelserna i marketenterireglementet om kassakontrollant vid marketenteri stå, åtmin­stone efter ordalagen, i strid med stadgandena i § 4 sista stycket och § 6 i den nådiga skrivelsen och sistnämnda författningsrum förutsätter att den nu enligt marketenterireglementet föreståndaren åvilande bokförings­skyldigheten skall åläggas regementsintendenten och kassakontrollanten.

I ämbetsskrivelse den 18 maj 1923 till arméförvaltningens intendents- och civila departement har militieombudsmannen givit departementen del av de synpunkter, för vilka här ovan redogjorts, ävensom översänt ett inom militieombudsmansexpeditionen uppgjort preliminärt utkast till formulär för bokföring med förklarande promemoria.

För närvarande pågår inom arméförvaltningen omarbetning av marke­tenterireglementet.

IT»

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt be­fattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en till 1923 års riksdag av mig avlåten framställning medgav riksdagen, att dyrtidstillägg finge utgå till militieombudsman- nen och befattningshavare vid militieombudsmannens expedition enligt de grunder, som av riksdagen godkänts för dyrtidstillägg åt befattningsha­vare i statens tjänst.

Militieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål av förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för militieom­budsmannen och hans expedition använda erforderligt belopp.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av dyrtidstillägg fortfarande gör sig gällande, hemställer jag vördsamt,

att riksdagen jämväl för år 1924 ville bereda befattningshavare vid mi­litieombudsmannens expedition dyrtidstillägg enligt de grunder, som kunna varda stadgade för befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Stockholm den 10 januari 1924.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwall.