2013-09-19NUMMER 75

Tänk om...

Chefredaktörer:Tringa Gashi & Simone Norberg, HU2KU

Veteran: Emelie Engström

Illustratör och fotograf:Lisa Norgren, HU2KU

Veteran:Anna Bäckersten

Veteran:Niklas Rutgersson

Rubrik

2

Omslag:Tove Agéli, HU1A

Ledare

Tänk om vi skulle ta och skita i att vänta till Januari. Tänk om vi skulle fira nyår nu. Det borde vi verkligen göra, för hallå! Det är ju nu du börjar på den där kvällskursen i improvisationsteater och det är ju nu du blir vegan. Det är nu på hösten vi alla suktar efter f ö r ä n d r i n g. Och nej, vi kanske inte gör det medvetet, men de flesta av oss förändras faktiskt likt löven byter färg, mer eller mindre. Vi söker efter kickar genom att klip-pa av oss håret inne på skoltoaletten och vi köper fyra nya utsvängda byxor á la 70-tal som vi diggar every day resten av terminen. Alla väntar på hösten. Projekten, de stora resorna, de varma jackorna, studiecirklarna och hemmafesterna. Det är nu året börjar!!

Själv har jag aldrig varit med om en nystart i Januari. Inte ett enda nyårslöfte har jag klarat av att hålla längre än till, ja, men typ vecka 2. Det kan visserligen bero på brist på disciplin, men jag upplever ändå att när löften och nya mål sätts upp så är det på hösten som de fungerar som bäst. En sommar utan mönster och rutiner har precis passerat och kanske är det därför det är så lätt att faktiskt och på riktigt gå ut och meditera i skogen el-ler skippa köttet i bamba.

Självklart förstår jag att nyårsafton även behövs i Januari. Det är en fruktansvärt kall och väldigt mörk tid och i brist på ljus behövs fyrverkerier och en redig fylla att prata om och minnas i veckor. Men nyår behövs nu också. Jag behöver nyår nu och jag tänker fira det med pompa och ståt. Med fyrverkerier, serpentiner, glitter och guld. Med nedräkning och kyss vid tolvslaget. Med asiatiska rislampor som sänds upp mot skyn.

Det här är ett nummer där vi tänker ‘’tänk om...’’ och jag tänker att: tänk om jag vaknar upp på fredag och i inkorgen finns ett sms som lyder så här: God morgon, kom på nyårsfest hos mig ikväll, ta med dig glitter och champange. kram<3.

Vad fantastiskt bra det skulle vara.

Tringa Gashi HU2KU

Tänk om man levde i en Jane Austen-roman

Så läste jag Pride & Prejudice till slut – efter att ha sett filmen med Keira Knightley och tv-serien med Co-lin Firth otaliga gånger. På tal om Colin, i våras satt Carina och hade betygsnack med mig i engelskan. Vi pratade som vanligt om vad man vill förbättra och i mitt fall önskade jag mig ett bättre uttal, gärna brittiskt i klass med Colin (ja, jag var ganska oseriös). Därpå svarade Carina: ”Jag skulle vilja ha hela honom!”. Och vem kan klandra henne egentligen? Mr. Darcy ju på många sätt en dröm-man.

Hur som helst, medan man läser Pride & Prejudice är det svårt att som tjej inte föreställa sig hur det hade varit att leva som kvinna under det tidiga 1800-talet. Man hade inte direkt kunnat leva så som man gör idag. Glöm myndighet, utbildning, arbete, byxor (jag hade klarat av att leva utan obekväma jeans dock) och fris-pråkighet. In med spets och tyll!

Veckodagarna skulle ägnas åt att brodera kuddar, flörta med officerare och att promenera till byn för att ut-byta skvaller från grannskapet. Låt oss inte glömma morgonrutinen som innefattade korsetten, alltså fången-skapen för all naturlig andning och rörelse. Men så länge figuren framhävdes så hade man ju inget att klaga på!

Om man hade riktig tur var man bjuden till bal på helgen. Där fick man som kvinna glatt vänta på att bli uppbjuden tills en man kände för att svänga sina lurviga i en menuett. Självklart var ni tvungna att ha blivit presenterade för varandra tidigare, annars var det högst märkligt. Dessutom spelade det ingen större roll om man ville dansa med mannen i fråga eller inte, att tacka nej ansågs vara fruktansvärt oartigt. De enda legiti-ma ursäkterna var att man hade reserverat nästa dans till någon annan, eller att man hade blivit trött och var tvungen att vila. För männens del skulle de dansa varje dans, och bjuda upp så många kvinnor som möjligt. Ville man som man sitta ner ett slag riskerade någon dam att få vänta ut dansen och förnedras.

Det var också under balerna som många hittade sin framtida maka. Kanske var danserna perfekta för dåtida speed-dating? Inte för att man ansåg att insidan var det viktigaste hos en fru direkt. Charlotte i Pride & Prejudice är länge ogift pga att ”hon inte är vackrare”. Frugan var till för att ha som trofé och som garanti för att föra generna vidare. Man hade som kvinna inte råd att tacka nej till frierier om man inte hade ekono-miska förutsättningar för det. Elizabeth har egentligen en fruktansvärd tur som får sin Darcy till slut (förlåt för spoiler), efter att ha tackat nej till sin kusins frieri.

Idén om att få leva i en Jane Austen-roman är på många sätt både en dröm och den värsta av mardrömmar. Jag tror att jag hade trivts bra i att få ha långa, fina klänningar på mig och att bo ute på den engelska lands-bygden. Mina kreativa förmågor hade dock inte varit mycket att skryta med men jag hade åtminstone kunna läsa böcker där i sällskapsrummet. Jag är rätt säker på att jag hade skrämt bort alla potentiella friare med min ständigt påminda sarkasm. Troligtvis hade jag svimmat i korsetten också. Vidare snyggt dansar jag inte heller - inte för att det brukar vara något direkt hinder…

Nej, jag tror att jag ganska nöjd med att leva i vår tid. Min inre 1800-talsgestalt får nöja sig med att dricka thé i soffan framför kostymfilmer. Men vi får väl ändå hoppas att Carina får träffa Colin en vacker dag.

Text: Josefin Ahlenius, HU2KUIllustration: Emelie Engström, veteran

Det skulle ge oss många nya fördelar.

Vi kunde:● Bygga nya fabulösa hus, där vi kan ignorera (banala) saker, som t.ex tyngd kraften.● Få en annan utsikt.● Alla skaffa oss en ny favoritfärg: mörkgrå-svart, som är månens egentliga kulör. (Det är solens reflektioner som gör att vi uppfattar den som gulvit.) Favoritfärgbyte är ett måste för att trivas i din nya tillvaro.

Ett nytt hett arbete skulle bli... STÄDARE!Månen är täckt med ett tjockt lager damm. Här har vi har alltså Nyckeln Till Dagens Arbetslöshet.

”Städare”, tänker du, ”Det går väl ann!”

Men tyvärr är månens damm är inte så sockersött som jordens, utan strävt, och tränger sig in överallt där det kan komma åt. Till exempel in i dina kläder och skor. Alla Apollobesättningar klagade över att måndammet förstörde deras utrustning.

Dammet är klart illvilligt och tros ha en ond själ.

Källor: GP 2013-09-08, rymdforum.nu samt skarpa hjärnor.

Text: Sofi Sydvik, HU1AIllustration: Tove Agélii, HU1A

Tänk om jag inte hade mött dig

Om vi aldrig börjat prata, som vi gjorde för att alla andra var så självupptagna och helt dumma i huvet.

Om vi aldrig hade haft samma klasser ens, och kanske inte lyckats träffa på varandra i korridorerna någon endaste gång. Under tre år.

Vem vet, men på den här skolan vet man liksom aldrig riktigt. Det känns som att lite vad som helst kan hända här om det verkligen måste.

Och vi två var definitivt ett måste. Vi är legendariska.

För vem fan hade jag varit utan dig? En gnällig obstinat liten skit. Inget speciellt. Någon som aldrig skulle vågat mycket, eller kunnat.

Och det värsta är att jag skulle ha passerat genom dessa korridorer men de skulle aldrig verkat så fina som nu, och människorna runt omkring skulle jag knappt ha brytt mig om. Och jag skulle vara helt ovetande om att du fanns där.

Någonstans, och aldrig med mig.

Anonym

OBS. Se upp. Det är stor risk för att den här ar-tikeln är värdelös och kan uppfattas som jobbig. Läs helst inte vidare om du har högre IQ än vad en sengångare har. Tänk om vi hade vågat lyssna på oss själva... Då menar jag inte att vi ska spela in vår röst och sedan våga lyssna på inspelningen. Jag menar den lilla rösten, tanken innerst inne, som vill få oss att göra helt galna saker ibland. Vissa av oss har kanske förträngt den, vissa av oss har kanske aldrig hört den bakom bruset av vardagen, rösterna på TV och dunket i musiken. Några kanske börjar höra den och det finns kanske några som verkligen LYSSNAR på den. (Det är förmodligen de personerna som får bemärkelser som hipster, weirdo, slampa, hippie, bohem osv... Men det ska vi inte bry oss om nu och vi ska absolut inte gå in på definitionen av de här orden).

Tänk om jag hade vågat ställa den där dumma frågan i klassen. Tänk om jag hade vågat säga hej till den där söta killen på bussen. Tänk om jag hade vågat skratta mot folk den där dagen jag var så glad. Tänk om jag hade vågat bryta tystnaden. Tänk om jag hade vågat visa hur olika mina kompisar och jag är ibland. Tänk om jag hade vågat byta plats på spårvagnen efter att ha satt mig, bara för att jag fick den där känslan att jag inte satt på rätt ställe. Tänk om jag hade vågat säga svaret till den där frågan som jag egentligen kunde. Tänk om jag hade vå-gat le mot den där mysiga gubben på gatan. Tänk om jag hade vågat vända mig mitt på gatan och gå tillbaka till den där affären jag missade i far-ten. Tänk om jag hade vågat äta den där muffinsen på spårvagnen. Tänk om jag hade vågat sjunga med den härliga låten i affären. Tänk om jag hade vågat prata med den skumma figuren som förmodligen behövde hjälp. De här sakerna är relativt uppenbara/enkla. Men hur är det med de grejerna som är så pass mycket en del av oss att vi inte kommer ihåg varifrån de kom från början? Gillar jag verkligen havet eller gillar jag tanken på att jag gillar havet? Tycker jag verkligen om death metal eller tycker jag bara om bilden av mig själv som en tuffing med svarta T-shirts? Vill jag verkligen hänga med de här personerna eller

gör jag det bara för att det känns vanligt, säkert, tryggt, coolt? Tänk om jag istället hade vågat prata med den där äventyrliga, intressanta killen och hans grupp!

Det jag provar säga är – tror jag - att vi lever nu! I denna sekund. Ditt liv består av denna sekund. Du kommer att dö vad du än gör. Vi har inget val i den saken. Du kommer att dö även om du blir advokat, skaffar ett hus, lindar in dig i banklån och pensions-sparande och blir livrädd för förändringar. Du kom-mer att dö även om du tar risker, reser, blir pank, skämmer ut dig emellanåt, vågar vara uppriktig mot människor. Det vi KAN välja är vad vi fyller vårat liv med. Hur vi väljer att må på måndag morgon. Jag vill inte låta som någon gammal, bitter och cynisk människa med negativ syn på dagens sam-hälle (även om den människan också är en del av mig). Jag vill heller inte be dig att röja hela ditt liv upp och ner. Egentligen vädjar jag bara till dig: MÅ BRA! Sluta med saker som inte känns rätt! Gör det du tänkte på först! Följ din allra första, primitiva instinkt! Då blir allting bra... Eller inte... Det värsta som kan hända är att du ställer till ditt liv och/eller skämmer ut dig, men låt mig berätta en liten hemlighet som en sjöjungfru en gång viskade i mitt öra (nu blir det lite utrikiska här men jag an-vänder detta främmande språk endast för att kunna återberätta händelsen så autentiskt som möjligt, sjöjungfrun talade nämligen engelska): ”Life has a funny way of continuing on, no matter what we do”. Om du ställer till det kommer du i alla fall ha en rolig berättelse till dina barnbarn när du är gammal och lugn och inte alls fattar varför du var så ivrig, nervös och (se upp risk för våldtäkt av det svenska språket) äventyrisk av dig när du var ung. Den enda saken jag kan lova dig är att du kommer känna dig FRI när du vågar lyssna på dig själv, på den där spontana, söta, vilda, naiva, barnsliga, djärva, elaka, fria, glada, bekymmerslösa lilla människan du bär omkring i dig! Oavsett konsekvenserna. :)

Ja... Tänk om du hade sluppit tänka: tänk om!

Tänk om vi hade vågat lyssna på oss själva!

Zapostrophe

Café Skåpet

Fyra trappor upp för dem gudsförgätna trapporna, 130 år av misär och värkande ben, där ligger numera ett inte lika miserabelt cafè. Instuvat i ett skåp står en kaffekokare i en färg 90-talet helst vill glömma, tillsam-mans med en trave trevliga ekologiska téer och en smått tragisk vattenkokare som jag bränner mig på varje gång. De trängs med koppar från myrorna som den ansvarige ibland glömmer diska (förlåt mig Hugo) och små mönster av kaffesump torkar i dem. Det har sin charm, jag tror det finns en chans att en kan spå sig i kaffesumpen. Värt att testa?

Vi är alltså en icke vinstdrivande liten verksamhet som kallas Café skåpet, en skara människor som brinner för att göra era dagar lite lättare och pumpa upp er med koffein för allt era små indiehjärtan är värda. För 5 kronor koppen kanske vi kan få den här lilla stenen i rullning och så småningom börja ha bakverk på fredagarna (jag råkar ha ett fantastiskt recept på veganska snickerskakor. Slänger in det här, så snäll är jag). Kära vänner, låter det här fint och ni råkar ha vägen förbi fjärde våningen, kom och ta en kopp kaffe med oss! Caféet är öppet i mån av tid, men information ska såklart sättas upp på skåpet snarast.

Sincerely, Wilma Söderström, ES1BF

1 burk jordnötssmör 2 dl sirap 1 tsk vaniljsocker 1 dl socker 8 dl cornflakes 100 gr mörk choklad Smält jordnötssmör och sirap i kastrull tills det är blandat, rör ner sockret och vaniljsockret och blanda sedan den varma smeten med cornflakes. Lägg detta i valfri form, smält sedan mörk choklad och häll det över. In i frysen tills det stelnat, skär i bitar.

Ni vet hur man ständigt klamrar fast sig vid tryggheten, och hur något okänt och nytt kan få en att ligga sömnlös om natten? Hur man in i sista sekund försöker slingra sig ur det. Det kan vara ett nytt möte eller en resa. Något man inte riktigt kan kontrollera, rädslan för det oförutsägbara tar över. För ett tag sedan försökte jag hitta utvägar ur allt. Möten, resor, chanser att träffa nytt folk, situationer jag inte riktigt hade kontroll över, situationer som jag aldrig förr mött. Det är ju så lätt att bara skicka iväg det där sms:et om att man är sjuk eller inte riktigt hinner komma. Och lättnaden över att man slipper det sköljer över en -tills man senare inser att man visst hade klarat av att gå. Då kommer ångern. Just den ångern är värst. När man ångrar något man aldrig gjorde. För tänk om vi faktiskt hade gjort de saker vi aldrig gjorde, tänk om. Till slut insåg jag att jag måste släppa taget om tryggheten, våga falla fritt och våga ta chanser. För när du faller fritt vecklas fallskärmen ut och du får se så mycket nytt, vara med om nya äventyr. Det första steget är alltid det läskigaste. Men jag lovar, det blir bättre. För att få uppleva nya grejer måste vi våga falla, ramla, snubbla, bara för att sedan finna fast mark igen, för att återfå balansen. Om du inte vågar dig ut ur din tryg-ghetszon kommer du aldrig heller våga leva livet fullt ut. Och det är just det detta handlar om, att våga.

Natalie Lien, HU1A

Vi ångrar /nästan/ alltid det vi aldrig gjorde

Emma Gustafsson

”Tänk om det vore fred i världen ändå”

Jag fnös åt mig själv när jag satt och knåpade med olika idéer till rubriker på temat till denna upplaga av skoltidningen. För det allra första som poppade upp i skallen var meningen ”Tänk om världsfreden blev sanning”.

Jag förutsätter att ni redan är bekanta med detta önsketänkande om nedrustad militär och glada barn i utopins paradis. Om inte, hänvisar jag till Cornelis Vreeswijk, John Lennon och Yoko Ono med flera som flitigt spred, och sprider, detta budskap.

Missförstå mig inte; jag tycker absolut att det ska vara fred i världen och att alla människor har rätt till en säker livsmiljö långt ifrån krigens misär. Samtidigt finns det en inbiten realist inom mig som är väldigt skeptisk till att ens yttra sådana slags förhoppningar.

Nu skämmer hippiegenerationen på skolan (=de äldre lärarna) brallorna av sig och skriker ut sin frustra-tion över mig, den cyniska lilla skitungen! Bergis är jag en sån där som tycker JAS-plan är bra och att lite hederlig bombning skulle sitta fint i Nordkorea också. Fast det är jag inte.

Jag är en rätt uppmärksam ung person som ändå känner mig förvillad och bortkollrad i det ständiga rap-porterandet och analyserandet av de stora världskonflikterna, både i skolbänken och framför tv och tidning. Har vi vant oss så mycket vid krigen att vi inte längre ifrågasätter utvecklingen, undrar jag? Ifrågasätter vi ännu vår egen, passiva roll eller går vi på rutin nu? Är det kanske därför jag missar så mycket, tappar sammanhanget och inte begriper motiven. Eller är jag för naiv? Man kanske inte ska konfrontera alla dessa krigslystna ledare längre, om de ändå inte tänker lyssna.

När vi inte ifrågasätter krigen på 2010-talet, när rastlösheten på försvarsdepartementet blir ploj-paranoia och det pratas om att Ryssland fortfarande ”utgör ett hot” mot den svenska friheten då vrider Cornelis sig i graven.

Vill man ha förbättring i världen så spelar det faktiskt ingen roll hur bra man har det på hemmaplan. 300 år av fred spelar ingen roll alls om man ändå bara står vid sidan om, tittar på och suckar demonstrativt. Att vi är anti-krig är skitsnack i så fall.

Jag tror innerligt att det kommer en tid när krig inte finns, i alla fall inte i den mån att människor blir från-tagna sina liv som följd. Fast i dagsläget så ligger världsfreden inte på agendan, tyvärr.

Men jag suckar inte, jag fnyser.

Erica Äng, SA2A

E X T R A E X T R A

NU ÄR DET BESTÄMT

I HÖST RENOVERAS AULAN OM -TILL ETT

A K V A R I U M “JAG LÄNTAR REDAN” ACKE HOLMBERG 17 ÅR, ENTUSIAST

Tänk om vi fick högre studiebidrag!

På en mattelektion för några dagar sedan räknade jag ut att vi får 10 kr i timmen i “lön” för att studera! Jag räknade med att vi i snitt går i skolan fem timmar per dag och räknar man med tiden vi spenderar med läxor blir summan ännu mindre. “Jag kan inte ens köpa ett paket tuggummi i timmen!” sa jag och klassen slutade räkna och började diskutera i stället.

“Skaffa ett jobb!” sa någon och “Det är onödigt att lägga skattepengar på det. “ sa någon annan. “ I andra länder får de betala för den här utbildningen!” Diskussionen spårade ur lite grann och övergick till väns-terextrema kändisar som börjat bära gucci-kostym när de börjat tjäna pengar. Hur som helst tycktes hela klassen vara enad om att det var onödigt att höja studiebidraget. Men till er vill jag bara säga; ha lite ambi-tioner för fan! Jag hade kunnat skaffa ett jobb, men jag kanske inte vill slava för en multinationell snabbmatskedja som förgiftar befolkningen, och när skulle jag ha tid att spendera mina pengar?

Till de som inte har något hopp om dagens studenter utan tror att det bara skulle vara onödigt, vill jag ge några exempel på vad som hade kunnat hända om vi haft lite mer pengar. Säg till exempel 1500 kr.

Atleten hade efter att ha betalat sitt gymkort och köpt proteinpulver kunnat ta en kurs i hur en odlar sina egna gojjibär. Hen hade upptäckt kraften i dem och förbättrat sina resultat med hästlängder! Nästa månad hade hen köpt växtlampor och gödningsmedel så att hen kunde odla och sälja gojjibär till hela sitt radhusom-råde! Inom ett decennium hade hen blivit Sveriges störta producent av ekologiskt närodlade superbär!

Popparen hade efter att ha köpt tillräckligt med ciggpaket för att upprätthålla sin sociala status haft råd att gå på den där lite för dyra och flummiga konserten och blivit så inspirerad att hen lärt sig framkalla musik en-dast med hjälp av lite grus, några pinnar och och en hallmatta. Några år senare är hen ledare för grammisga-lan och uppfinner ett musikpris till årets mest innovativa musiker och inspirerar där med ännu fler ungdomar att börja utforska möjligheten att få skivkontrakt!

Narcissisten hade efter att ha köpt alla sina ansiktskrämer och spandexbyxor haft pengar över till föreläsnin-gen om psykiska sjukdomar och insett att hens tvångsbeteende hindrade henom från att göra det hen verkli-gen ville, att förbättra världen! 20 år senare har hen framtagit en alldeles ny metod att bota anorexi!

Men framförallt så höjs priserna ganska ordentligt varje år medan studiebidraget står kvar på samma nivå. Och ja, självklart ska vi satsa på våra stackars sjuksköterskor också men vi är faktiskt unga och mitt inne i en identitetskris, vi behöver hitta vårt kall och det kostar!

Ellen Rutgersson, SA2A

Hon småspringer förbi en skara med upprörda människor, de ropar slagord och på plakaten kan hon läsa orden: “TÄNK OM! - TÄNK RÄTT!” skrivet med röd färg. Hon hinner inte reflektera över vad hon borde tänka om, vad som borde tänkas rätt. Egentligen borde hon tänka om; tänka om när det gäller en himla massa saker. Hon borde hjälpa till mer hemma och faktiskt vara hemma oftare. Hon borde sluta lägga sig sent. Sluta titta på konstiga TV-serier halva natten. Hon suckar och tar de få trappstegen i några skutt. Några ungdomar kommer ut ur byggnaden och håller upp entrédörren för henne, hon slinker in ochpressar fram ett tack. Vart skulle hon nu då? Till slut hittar hon rätt och slår sig ner i en av saccosäckarna. Det första hon tänker på när hon sjunker djupt ner i säcken är:Vem fan köper sådana här nu för tiden? Hur omodern får man vara utan att det blir olagligt?

Hon blundar lite. Suckar men öppnar ögonen igen. Tänk om du inte är du? läser hon på en affisch. Hon gäspar. Kliar sig lite på kinden. Hon vandrar med blicken i rummet. En stor krukväxt, en kaffeautomat, en gul matta. Blicken fastnar på den uråldriga affischen igen – Klara! Tänk om du inte är du? Hon spär-rar upp ögonen. What the fuck! Stod “Klara” på affischen innan? Hon är inte säker, men antagligen gjorde det det. Det kan ju inte bara skrivas dit på några sekunder.

”Hej Klara!”, hon drar efter andan och vrider snabbt på huvudet åt det håll rösten kommit ifrån. ”Oj, hej, jag la inte märke till dig”, säger hon när hon ser att någon sitter nedsjunken i den andra säcken. Hon ser en platinablond lugg och en stor svart ditmålad blixt på kinden. ”Hur vet du mitt namn förresten?” Klara kliar sig lite i ögat medan hon frågar. ”Skokatalogen.” ”Hmm jaa… vänta sa du skokatalogen?” Personen ser generad ut.”Nä jag menar såklart skolkatalogen, hehe.”

Klara ler. Personens hårdsminkade ögon tittar på henne, ser hemlighetsfulla ut. Det lägger sig en spänd tyst-nad mellan dem. Skolkatalogen, skolkatalogen. ”Vilken skola går du i? Jag känner inte igen…”, Klara tystnar, eller känner hon igen...? ”Jag går inte i skolan…”, förklarar personen.”Nähä… hur har du sett mig i skolkatalogen då?” Det blir tyst, inget svar. Hon sitter stelt i den fula sac-cosäcken. ”Vad heter du då, förresten?”, frågar Klara och tittar bort mot, ja, vem-det-nu-är. ”Lady Gaga”, säger personen. Det slinker ut ett fniss ur Klara och hon säger med konstig tillgjord röst: ”Haha ja och jag är Lasse Berghagen. Teddybjörnen Fredriksson…” börjar hon sjunga, men när hon inte får någon reaktion tystnar hon. ”Självklart heter jag inte Lady Gaga.”, säger den andra sedan. Klara pustar ut, hon blev lite rädd att det var någon sorts galning hon hade att göra med. ”Jag heter ju egentligen Stefani Joanne Angelina Germanotta… Lady Gaga är bara mitt artistnamn.” ”Ööhh, jaha… då förstår jag.” Klara blir helt ställd. Sitter tyst ett tag. Lady Gaga säger sedan: ”Jaså Lasse Berghagen, vad gör du för något då?” Klara glor dumt på henne, börjar stamma lite och får sedan ur sig ”Asså eh, jag skämtade bara, jag är inte Lasse Be…” Mer hinner hon inte säga för en kvinna kommer ut ur ett av rummet och säger onödigt högt ”Stafani Joanne Angelina Germanotta” som om det satt fler personer i väntrummet än de två. Det första Klara tänker är: Hur kommer man ihåg alla de där namnen? Lady Gaga reser sig hur som helst upp och slinker in i rummet utan att säga hej då. Kvinnan står kvar ett tag och ger Klara en underlig blick och säger: ”Tänk om du fick välja att vara vem du vill” sedan går hon in i rummet. Klara fattar ingenting.

Novell: Tänk om du inte var du

Text och illustration: Frank Berntsson

Ur det andra rummet kommer plötsligt en annan kvinna sakta gåendes och stannar i dörröppningen. ”Lars”, säger hon tydligt. Kvinnans leende är påklistrat och ögonen är lätt uppspärrade. Klara tittar sig om-kring, ingen som verkar heta Lars här inne…

Kvinnan tittar intensivt på Klara. Tänk om det är mig hon menar? Håller jag på att bli galen? tänker Klara och skakar lite på huvudet. Vad spelar det för roll? Jag kan väl vara Lasse idag då om alla vill det. Hon ry-cker på axlarna, reser sig upp och börjar gå mot kvinnan.

Creepy smile, är det sista hon tänker innan hon går in i rummet.

Sådant som är fint (med Schillerska) på hösten

1. Att pulsa genom Vasaallén i drivor av röda löv som praktiskt nog har sopats över till gångbanan (tills man nästan trampar på en död duva, det förtar harmonin) 2. Stickade strumpbyxor och Dr Martens. Som jag längtat, och som jag lider med alla er som just köpt ert första par. Era hälar kommer nämligen aldrig att bli desamma igen, men det kommer att vara sjukt jäkla värt det. 3. Kaffe/Te/Choklad/Valfri varm dryck i termos. Slå mig, förolämpa mig, men rör aldrig min termos. 4. Små rara sotarmössor på var mänskas huvud.

5. Pendlarmornar som egentligen är alldeles för tidiga men som ändå är helt okej, för på vägen till bussen dröjer sig frosten kvar och man kan vira halsduken ett extra varv runt halsen, och har man tur får man sitt favoritsäte och kan lyssna på Nina Simone ostört hela resan.

6. Att fredagsfika på ett fik där de spelar bra musik och man har råd med påtår (om någon lyckats hitta en värdig ersättare till RockHouse än - kontakta mig dirr) 7. Schillerskaeleven skyr sommarkläder som pesten och kan nu fullt leva ut de kappfantasier de levt på se-dan i april någon gång. Så mycket ytterklädesporr i korridorerna denna årstid. 8. Förra hösten serverade bamba då och då nybakt bröd. Nybakt som i ’fortfarande varmt’. Få saker har någonsin varit bättre. Come back plz? 9. SERIESTART!!! Nya avsnitt Downton Abbey, mer Doctor Who och Supernatural och en hel massa bra att förtjust fangirla över kring rundborden i bamba. Och för oss som gjort det bästa/värsta serievalet och föräl-skat oss i BBC’s Sherlock... Tja, vi fortsätter göra det vi alltid gjort. Vi väntar, hoppas och gör gifs av en vilt dansade John Watson.

10. Att INTE sitta vid klassrummets fläkt. Uppskatta alla tillfällen ni slipper detta. Se för allt i världen till att vara i tid så att ni inte riskerar något, ty detta, mina vänner, är satans verk på jorden.

11. Schilldringar är i tryck igen. Bra tidning det där, har jag hört.

12. Det är höst på Schillerska och ens liv blir plötsligt musikvideon till River En Vacker Dröm. Eller nej, det blir det tyvärr inte, men lite. Man kan låtsas. Och min personliga erfarenhet är att Mumford & Sons är ännu bättre på hösten. Gör en askalas spellista och shuffla omkring i den dagarna i ända.

Och än är det långt till isiga januarinätter, men det är inte heller för tidigt att börja drömma om nästa festi-valsommar.

Ha en fin höst på Schillerska (och annars också), ni fina fina. Kram. Elsa Rohlén, SA2C

EMELIES ILLUSTRATION

MAN GÅR INTE IVÄG FRÅN EN HÅKANKONSERT

Hej fina Schillerska-elever. Nu ska jag berätta om den gången jag var på Way Out West en fin sommardag och såg Håkan Hellström. Jag ber er att inte hata mig, för det gör jag redan själv. En halvtimme innan det började ställde jag och min kompis oss ungefär i mitten, relativt långt fram. Fler och fler människor började strömma in och till slut var Slottskogen en enda stor klump av kroppar. Håkan kommer ut och alla skriker och det känns så himla bra, även om det är trångt. Låtarna börjar spelas och världens vackraste allsång bryter ut. Men något känns fel, jag blir yr och luften vill inte komma åt mina lun-gor. Fast vad gör andningsproblem egentligen när man hör sin favoritlåt? Efter ett par låtar går det inte mer och vi bestämmer oss för att ta oss ut ur djungeln och ställa oss vid lite vid sidorna. Då hör jag “DU KAN GÅ DIN EGEN VÄÄÄÄÄG”; timingen är perfekt. Jag har tappat bort min vän och plötsligt känner jag en arm runt min midja. En pojke håller om mig och sjunger med i låten och frågar “Ska du gå från en Håkankonsert?” Jag ler och skakar på huvudet och klämmer fram ett svagt aldrig.

Sedan fortsatte jag att gå min egen väg, och jag frågar fortfarande mig själv varför jag gjorde så. Jag hatar att jag gick ifrån dig och jag älskar minnet så mycket att jag hatar mig. Text: Favrielle Illustration: Emelie Sköld

“Tänk om alla bussar byttes ut mot kollektiv rullskridskoåkning?

Tänk om man inte kunde skratta, hur gärna man än ville. Då kanske man skulle behöva gå till en skrattdok-tor.

Tänk om det inte fanns några färger. Tänk om allt i hela världen hade samma färg. Om allt till exempel var vitt. Eller om allt i världen var rött. Och hur skulle det då bli om man ville spela fia med knuff, om allt var gult?

Tänk om vissa ord skulle försvinna bara sådär? En del ord skulle verkligen vara svåra att klara sig utan, som till exempel ”hjälp”. Andra ord skulle det i och för sig vara skönt om de försvann för alltid. Som ”otur”.

Ett annat ord som ingen tycker om är ”glasögonorm”, nej det är inget kul ord. Då skulle man hellre vilja bli kallad ”brillsnygging”. Sen finns det en del ord som alla skulle sakna om de plötsligt inte fanns, härliga ord som ”kompis”, ”kalas” och ”sommarlov”.”

Grubblaren

Tänk om...

Oxford - The City of Dreaming Spires, som de kallar den. Och som det står på alla vykorten. Jag kallar den The City of fikakedjor, torra mackor och sena bussar. The City of mötesplatser, hålltider, ledarnas färgstarka jackor som man ska följa efter och hjordar av utländska tonåringar som man måste ta sig igenom. Den värsta men också absolut felfria engelskans stad. Men, allt det här var ju bara för att jag åkte hit för första gångensom en språkresestu-dent. Vi insåg ganska fort att vi hade kunnat genomföra en sån här resa ganska smidigt själva – anlednin-gen till att jag åkte hit var att jag ville se Oxford, inte bli runtschasad av nån pygmé-alv i putsade skor (vår ledare alltså) vars resonemang inte var det självklaraste; antingen så var vi för unga och oans-variga för att gå runt själva i stan för länge, eller tillräckligt erfarna för att själva kunna hitta till en park i nån förort som han inte berättat något om för oss. Men nu ska jag inte överdriva, mycket av detta var i språkresebolagets regi och inte ledarens på-fund. Självklart skulle mycket inte hänt om jag inte varit där på just en språkresa – jag hade inte träffat alla roliga ungdomar, eller Jenny, min stora, prati-ga värdmammaoch hennes äldsta dotter Charlotte – med både armar och ben amputerade, men ändå den finaste sexåringen i världen. Eller Katie, vårengel-sklärare (som lärde mig mer på tre veckor än vad jag lärde mig i engelska under hela högstadiet) som gjorde sin D Phil i teologi vid Queen’s(enligt henne universitetets allra finaste college) och bott i Oxford hela sitt liv. ”It’s small, but perfect-ly planned. That’s the reason why I stayedhere”, sa hon. Och utan de här tre värmebölje-olidliga sommar-veckorna i värdfamilj skulle jag aldrig ha upplevt det som jag i efterhand uppskattade mest med resan – att få vänja sig vid en annars helt okänd stad och vistas i den inte som en vanlig turist, utan som om jag faktiskt bodde där. Åka buss sammanlagt två timmar per dag, inte äta vällagad restaurang-mat utan det billigaste från Tesco. Kunna hitta runt inne i stan, till och med visa ”andra turister” vägen (det gjorde jag faktiskt!) och nästan kunna min busstidtabell utantill.

Den här sommaren har förvandlat Oxford från en abstrakt dröm om en snudd på fiktiv stad till vad jag nästan skulle kunna kalla mitt fjärde hem – Lysekil (min hemstad), sommarhuset, Göteborg, och Oxford. Det är ju den plats jag kontinuerligt befunnit mig på under näst-näst-näst längst tid. Från första dagen jag var där visste jag att jag snart skulle vilja komma tillbaka – ännu hellre stanna längre efter språkresans slut – för jag insåg att jag aldrig skulle hinna med allt jag ville göra. Det skulle inte vara så svårt heller; på alla resor jag gjort med mina föräldrar har det alltid varit de som pratat och tittat och bestämt vilken väg vi ska gå. Men nu fick jag göra det själv, och det var inte så svårt som det verkade. Och om jag nu åker tillbaks (läs: när) kommer det vara lika bekant som att komma hem. När min far-bror hämtade mig på Landvetter och körde in mig till Göteborg kändes allting lite underligt: bussarna hade fel färg och körde på fel sida vägen, jag hitta-de inga skräpkorgar för de jag letade efter var svar-ta och hade ”LITTER” skrivet på sig. Alla kunde plötsligt förstå vad jag sa vilket gjorde mig osäker i svenskan, och allt var mycket dyrare. I minibus-sen på väg till Heathrow den natten hade jag fun-derat på hur det skulle vara att komma till Sverige igen, men i och med tanken ”hem” fick jag istället upp en bild av gatan jag bott på, mina roomies, kattungarna Chloe och Treacle, det stökiga köket med sin otorkade disk, tv-rummet där familjen var mest som jag brukade kika in i på morgnarna och säga hejdå till Charlotte och Jennys röst som säger ”Hiyah Brita, are you alrigh’?”när jag kommer hem på kvällen. Det var där jag hörde hemma nu. Att återvända till Sverige var inte som att komma hem, utan lämna det. Och nu börjar jag få hemlängtan. Så om du ser till någon gå runt i korridorerna in-lindad i en University of Oxford-tröja så vet du var jag låtsas att jag är. Brita-Karin Rhedin, HU1A

AN ACCOUNT OF OXFORD

Jag står i kön på Järntorgets Burger King en förmiddag i början av sommaren. Framför mig och mina vänner är två till synes vanliga killar i 30-års åldern. De skrattar och pratar med varandra. En av killarna vänder sig om och börjar prata med oss, är mycket nöjd med att ha hittat en öppningsreplikHan slingrar sig snabbt in på ett nytt ämne: min tröja, som är i tyget av en galax.”Vad är det för galax, då?” (hans leende intar ett självsäkert stadium)”M, det är frågan”, svarar jag och inser att detta inte är alltför intressant. ”Vintergatan kanske…”

Vi har nu kommit till den punkt i samtalet då han uppenbarligen vill säga något han tänkt på ett tag. Nu är det dags!! ropar hans inre, NU ÄR DET DAGS! Han lyfter ena handen och pekar mellan mina bröst, säger:”Där skulle man allt bra vilja vara, eller hur? Höhöhöhö!”

Jag är osäker på vad denna grabb trodde sig kunna uppnå för reaktion från min sida. Ett nervöst skratt och en lättsam kommentar, verkar det som. Han får istället en min av yttersta skepticism. Min hjärna ser ut ungefär såhär:__________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Jag är inte beredd på denna typ av kommentar. OCH VARFÖR SKA JAG BEHÖVA VARA DET?

Han vänder sig mot sin kompis med min stumhet klibbandes runt sig, skrattar nervöst, säger:”Men så får man ju säga, eller hur! Det är ju inget fel med det, ehhehehe?!” Hans vän mumlar något till svar.

När jag är ute på Järntorget igen, pommes fritesen osandes i handen, har min hjärna antagit en ny fas, mera:VAD I HELVETE???? MKFLSTKMF?! FKLHM?!?! Skrivet i neonröda, självlysande bokstäver. Och jag inser: Det har hänt igen.

Vardagssexismens silkeslena händer har återigen tagit fäste i trägolvets svarta fallgropar.Detta är sexism. Det är att objektifiera och att ta sig rätten att värdera och kommentera en kvinnas kropp.

Jag blir så jävla trött på att detta fortfarande förekommer, en helt jävla vanlig förmiddag i BK:s kö. På att en kille som druckit max en folköl och verkar Helt Ok tror sig ha rätten att yttra sina tankar om min kropp. Ingen annan än jag själv har någon som helst rätt att kommentera den på något vis. Det är min jävla kropp. Jag bestämmer.

Till dig, 30-åring i BK-kön, och till absolut alla andra som tänker som du, önskar jag detta:

Tänk om, tänk rätt. NU.Sofi Sydvik, HU1A

TÄNK OM – TÄNK RÄTT

Dr von Nostoglas beryktade Inne- och utelista

Strykjärn - Nolla yngre elever som en äkta entrepenör! Strykjärn har gått från tråkiga hushållsapparate till att bli innovativa nollningsredskap. De är heta, heta, HETA!!

Fika - Okej, nu menar vi inte fika som i att sitta-på-café-och-smutta-latte-fika. Vi menar spartanskt, vi menar typ bryggkaffe i termos, svag apelsinsaft, billiga skitmuffins, dammsug-are, havreflarn och glass-i-mugg. Endast fanta-sin sätter gränser men enkelt ska det vara!

Sockiplast - Den perfekta kombinationen mellan strumpa och toffel, nu med supersäkert halkskydd!

Att carpa mjukisbyxor - Ni känner väl alla redan till den gudomliga känslan. Man kommer hem från skolan, drav av sig sina snortajta cheap monday-brallor för att dra på sig sina gamla mjukisbyxor från Gothia -08, sen loggar man in på msn och kör HÅRT! Det är komfort, det är underbart, det är Åååååh mon dieu!! *leggasm*

Indiemössor - HA! Just det. Vad ska du nu ha på dig i vinter, din lilla råtta.

Att vara hetero - Men vadå är du straight eller?!

Rejv - Sommaren är slut och hösten närmar sig, kvällarna är inte längre ljumna och magiska utan blöta och kalla. Vem fan vill stå ute i skogen med femhundra fulla pundare en kylig septemberkväll och gunga fram och tillbaka till dum musik? Nej, vad är en natt på rejv om inte kall och tråkig och... och... allde-les, alldeles underbar! Vi ändrar oss, rejv är så inne som det någonsin kan bli!!!

Järnrör - En stor man sa en gång: “Man vet aldrig när man kan behöva ett schysst järnrör” (ni som såg Torkel i knipa vet vad jag talar om). Som över en natt var en hel generation förtrollad, järnröret hade fått sin permanenta plats på önskelistorna för vad alla trodde skulle vara en oändlighet... Men sen kom Erik, Kent och Chrille och förstörde allt, era idioter, kul grej och så, aa jag fattar, men var det verkligen så smart att FILMA DET???

Ranie von Nostogla, Trendsättare

Schilldringars kultursidor: Intervju

Vad är kultur för dig?

Filippa Kärn, HU2KU: Allt är ju kultur, i princip. Allt som man kan sätta personlig prägel på.Ellinor Ydén, HU3A: Allt som präglar samhället utan att det har gränser eller regler.Simone Norberg, HU2KU: Ingen kommentar. (red. anm: De andra hade redan sagt allt smart, jag fick blackout!!!!!)Hugo Castlind, ES1BF: Jag vet inte riktigt. Jag tycker att det är kul med olika kulturer! Det är bullshit när typ SD äger ”Öööh vi ska bevara den svenska kulturen blabla”. Det är bra roligt och bra att få olika kulturel-la influenser utifrån.Emrik Öhlander, ES1BF: Ja du, vad är inte kultur?

Förknippar du Schillerska med kultur?

Filippa Kärn: Jag tycker att Schillerska är väldigt förknippat med kultur. Dock inte lika mycket som det har varit förut, och det tycker jag är synd. Folk borde uppskatta kulturdagen mer! *winkwink*Ellinor Ydén: Ja, men det är liksom inte lektionerna och så som man förknippar med kultur, utan folket som går på skolan.Simone Norberg: Ja det gör jag. Jag tror dock att man gör det mer innan man börjar på Schillerska eller om man går på någon annan skola. Sen när man väl börjar här märker man att det inte är så mycket om man trodde.Hugo Castlind: Jag vet inte om jag gör det ännu, men det är ju en gammal skola, så jag antar att det finns ett stort kulturarv.Emrik Öhlander: Ja det gör jag. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska säga om det.

Aulan är ju en del av Schillerskas kultur, har du hört att den ska byggas om? Vad tycker du om det?

Filippa Kärn: Det är synd, aulan är ju en stor del av Schillerska. Jag förstår inte riktigt syfter med det hela.Ellinor Ydén: Den är ett kulturminne och den är viktig för Schillerska. När jag tänker på vår skola så tänker jag ofta på aulan. Den är viktig att bevara!Simone Norberg: Jag var på mötet. Det verkar väldigt oklart vad som ska hända. Idéerna om att göra det till ett uppehållsrum var ganska dåliga och konstiga.Hugo Castlind: Ja, jag var på mötet. De första förslagen var väldigt radikala, enligt de skulle aulan inte sett ut som den gör idag. Men vi fick i alla fall säga vad vi tyckte och vad vi ville ha. Jag tror att det kan bli bra nu när vi har fått säga något om det.Emrik Öhlander: Jag var också på mötet. Det flesta förslagen tyckte jag var ganska efterblivna, jag tycker att

Skribenter: Acke Holmberg, HU2KU & Einar Algotsson, SA3C

Schilldringars kultursidor: Konsertrecension

Timo Räisänen på Liseberg fredag 13/09

Om Timo Räisänen någon enstaka gång tappar greppet om publiken, plockar han genast upp dem i nästa strof. Därför blir inte hans ständiga pratande något

negativt inslag där man kommer av sig, utan visar istället på vilken otrolig vaken närhet Timo har på scen. Möjligtvis är det just hans fina personlighet som lockar

den lite udda skara femtioplusare tillsammans med mespoppare i tonåren. Musik-en han bjuder på hör hemma bland de hängivnaste hårdrockare.

Låtar:Let’s Kill Ourselves a SonAbout You NowSpill your BeansOutcastCrawl On BitterDon’t Let the Devil Ruin it AllSecond CutSixteenEndeavorSweet Marie Buckets Of HateCreepAldrig lång bort – med Alice BMy Valentine Fear no Darkness, Promised ChildCarry Me Home

Timos spelning på Liseberg ger jag 4/5 tegelstenar.

H. E. Gamble Rock

Schilldringars kultursidor: Bokrecension

The Knife Of Never Letting Goav Patrick Ness

Schilldringars kultursidor: The Knife of Letting Go

The Knife Of Never Letting Go, skriven av Patrick Ness, är den första boken i Chaos Walking-trilogin. Den gavs ut av Walker Books 2008. Patrick Ness har vunnit flera priser för Chaos Walking, bl.a. Guardian Children’s Fiction Prize och The Booktrust Teen Ficiton Prize. Detta är en dystopisk ungdomsbok med en pojkes berättarröst.

Tänk om du levde i en värld där alla kunde höra varandras tankar. Alla de djupaste, mörkaste hemligheterna fanns öppet för vem som helst att höra. När jorden blev överbefolkad blev folk tvugna att hitta en ny planet att bosätta sig på. Man upptäckte en planet, Nya Världen, som var bebolig och reste dit för att starta ett nytt samhälle. När de nya invånarna kommer fram drabbas de av ett virus som gör att man kunde höra varandras tankar.

Todd Hewitt, vår huvudperson, är den yngsta pojken på Nya Världen. Han lever i ett konstant LJUD och har aldrig i sitt liv sett en kvinna. Han är nu tolv år och tolv månader gammal och om exakt en månad blir han en man. I staden Prentisstown, den enda överlevande efter viruset och det kaos som uppstod då man plöts-ligt hörde allt och alla exakt hela tiden, bor Todd Hewitt tillsammans med 146 andra män som alla LÅTER SÅ FRUKTANSVÄRT MYCKET.

Mitt i all oväsen hittar Todd något som ingen i Prentisstown vill att han ska veta om och eftersom han inte kan hålla något hemligt i sina tankar blir han tvungen att fly för sitt liv bort från Prentisstown, in i vildmark-en, så långt bort från den armé av män som stadens borgmästare leder mot honom. Mitt ute i ingenstans träffar han på en varelse, en flicka. Duh duh dunnnn.

“The first thing you find out when yer dog learns to talk is that dogs don’t got nothing much to say. About anything. “Need a poo, Todd.” “Shut up, Manchee.” “Poo. Poo, Todd.” “I said shut it.”

Kan inte precis säga mycket om karaktärerna utan att avslöja för mycket, och därför tänker jag inte ens ta upp fler karaktärer. Men kan säga att en av de bästa karaktärerna är Todds hund, Manchee, som bara är för underbar.

En av de mest speciella sakerna med den här boken var språket författaren använde sig av. Eftersom boken är skriven ur Todds perspektiv, och han aldrig fick lära sig att läsa, händer det att det är en hel del felstavn-ingar i boken. Jag personligen tyckte inte att det var särskilt störande, och i slutet gillade jag det faktiskt rätt mycket. Detta var ett av den mest tydliga karaktärsskildringen, eftersom ju mer Todd utvecklades desto bättre skrev han.

Patrick Ness visar ju verkligen att Todd utvecklas, och det är väl ett ganska lätt trick att utföra för att lyckas med karaktärsbyggnad, men något som få författare tar nytta av, vilket gör att det känns mer personligt och verkligen gör att boken känns något unikare. Jag har dock hört att det är mer störande på svenska (själv läste jag boken på engelska) och det kan jag begripa, då det är ganska irriterande om det står ”e” istället för ”är”. Men jag tror att man kan vänja sig vid det, och att det i slutet ändå kommer att vara ett plus i kanten.

Något annat som Patrick Ness lyckades bra med var att beskriva hur det var att konstant kunna höra en hel stads tankar. Hur högt ljudet kunde vara och hur lätt det var att tappa bort sig själv i det. Hur lätt det var att försvinna och hur svårt det var för Todd att skapa sin egen uppfattning när det är så mycket enklare att bara dela sina tankar med resten av befolkningen.

Schilldringars kultursidor: The Knife of Letting Go

Jag tyckte verkligen om denna bok. Berättelsen är spännande och man försvinner verkligen in och kan känna paniken som Todd känner, osäkerheten och ovissheten blir en del av en själv. Jag gillar verkligen hur karaktärerna byggs upp och hur man i tredje boken verkligen kan begripa hur karaktärerna hänger ihop med varandra. Trots att den var 500 sidor lång så kändes det knappt som 200 sidor och det enda man verkligen ångrar i slutet är att man inte har bok nr 2 i närheten sekunden man läst ut den första.

Jag tipsar om att helst läsa boken på engelska, då de flest verkar tycka om den mindre på svenska, men kan säga att vilket som, så skriver Patrick Ness på ett väldigt fängslande sätt och denna trilogin är bland de bästa jag har läst hittills.

Patrick Ness har förutom Chaos Walking-serien skrivit fyra andra böcker. The Crash Of Hennington, Topics about which I know nothing, A Monster Calls och The Crane Wife, som kom ut alldeles nyligen. Han föd-des i USA men bor för tillfället i London. För att veta mer om honom, googla!

PSSSTT! Han har sålt filmrättigheterna för Chaos Walking till Lionsgate Studios, så förhoppningsvis kom-mer vi snart få se Todd och Machee och alla på bio. Längtar!

Sara, HU1A

(bildkälla: newprentisstown.tumblr.com)

Schilldringars kultursidor: KULTURDAGEN

SCHILLERSKAS KULTURDAG DEN 12 DECEMBER SKA BLI DEN BÄSTA

NÅGONSIN!För det ska bli så bra som möjligt vill vi att så många

som möjligt engagerar sig!

Har du och några kompisar en idé? Eller hela er klass? Kanske är ni ett band som vill stå scen, eller hålla i en pysselverkstad?

Arrangera ett klädbytarrum eller sälj kakor, valet är ert!

Skicka ett mail med er idé till kulturkommittenschillerska@gmail.com

Lärarcitat

“Lite cannabis på det här, kanske?” - Naturkunskapslärare

“Vet ni vad en sextant är? Det är alltså ingen sex-tant!” - Svensklärare “Jag trodde jag skulle få gå i pension och oskadd lämna förödelsen jag skapat... Men nu tvingas jag vända åter in i kaoset” -Återvändande svensklärare

“Jag tar den! Jag tar den! Och så TRYCKER man in den och så smakar det skit” (Om en bulle) - Psykologilärare

“En riktigt go skit kan vara lika bra som en utlösn-ing” - Psykologilärare ”Jag ska döda honom!!!” (Om elev) -Franskalärare

”Nej, nu blev det så jobbigt att jag måste gå ut och röka.” (Sagt ett flertal gånger) -Franskalärare

“Ett mish-mash av språk.” -Människans språk-lärare

Har du några lärarcitat? Skriv på en lapp och lägg i Schilldrin-gars brevlåda utanför tjejernas toalett!