T i l l K e r s T i n , H ugo oc H s i r i

Magn u s c a r l én nya M å l n i ngar 20 0 2 — 2 0 03

1 75 ≈ 2 70 c m i i . 2 0 0 3

1 60 ≈ 135 c m i . 2 0 0 3

7 3,5 ≈ 65 c m X v. 2 0 0 3

7 3,5 ≈ 65 c m X X i . 2 0 0 3

7 3,5 ≈ 65 c m i . 2 0 0 2

15,5 ≈ 12,5 c m nr 312, 344, 364, 34 2 . 2 0 0 2— 2 0 0 3

15,5 ≈ 12,5 c m n r 34 8, 3 5 4 . 2 0 0 3 Magn u s c a r l én

t e x t av k r i st i a n p e t ri

I am often amused by the thought that an artist is

connected to a collaborator in some mysterious way.

They may well share some similarity, but this colla-

borator may just as easily be the artist’s opposite, a rival,

a mortal enemy. But in some manner, their meeting defi-

nes my protagonist. I’m aware that the introduction to

this essay about Magnus Carlén has unintentionally

taken on a literary quality, but this is a manifestation of

my recent daydreams experienced while thinking about

Carlén’s paintings.

Carlén’s studio is on Tegnérgatan 6, a tiny three-room

apartment with skylights. It’s rather cozy and nice, where

even the smallest details seem imbued with sense of

loving care. The studio proper (the other two rooms being

bedroom and storage) creates a natural delimitation – cer-

tain works could simply not be made here. However,

I think that the physical limitations are of secondary

signi ficance for Carlén’s painting.

I first saw an exhibition of Carlén’s work at Galleri Mejan

in 1992. I recall that there was something ascetic, cloistral

about the paintings, which I liked. They conjured up

images of “celestographs,” Strindberg’s early photographic

experiments produced by pointing a camera at the night

sky. But there was also one painting with a more discernible

“motif” – a pale moon (at least I interpreted it as a moon)

faintly glimmering through dark brown wisps of clouds.

Speaking with Carlén about the work, he first seems not

to really acknowledge the motif. Of primary importance

are the colors and movement. But then he shows me a

new painting inspired by a fight scene in Ang Lee’s film

Crouching Tiger Hidden Dragon (choreographer Yuen Woo

Ping directed the particular scene). It looks like an extre-

mely magnified close-up of a quick motion, the sudden

movement after a suspended stillness.

It’s as though these paintings have an intrinsic subject-

matter that quite naturally rests completely in the eye of

the beholder. But I still feel that there remains energy

from the initial film experience, a memory, an incident, a

space – like removing a hidden compartment from one of

Einar Hylander’s bookshelves just to see rows of teenage

adventure stories. In a similar manner, I can see these

canvases like exquisite secret compartments.

Jag roas ofta av tanken på att en konstnär är knuten till

en kollega på ett mystiskt vis. Det får gärna finnas en

likhet mellan personerna, men det kan lika gärna vara

en motsats, en rival, eller en döds fiende. Men på något sätt

blir min huvudperson definierad gen om detta möte. Jag

märk er att inledningen till denna text om Magnus Carlén

ofrivilligt fått ett novellartat drag. Men det speglar också de

dagdrömmar jag haft de senaste dagarna då jag tänkt på

Carléns målningar.

Magnus Carlén har sin ateljé på Tegnérgatan 6. Det är en

mycket liten trerummare med takfönster. Här finns något

ombonat och trevligt, en kärleksfull omsorg som tycks

omfatta även små detaljer. Själva ateljérummet (de andra

två rummen är sovrum och lager) skapar också en naturlig

begränsning – vissa verk är helt enkelt inte möjliga att

utföra. Men jag tror samtidigt att den fysiska begräns-

ningen är av underordnad betydelse för Carléns måleri.

Första gången jag såg en ut ställning med Magnus Carlén

var på Galleri Mejan 1992. Jag minns att det fanns något

asketiskt, klosterlikt över mål ningarna som tilltalade mig.

De förde tanken till ”celestografier”, de tidiga fotografiska

experiment som Strindberg utförde med kameran riktad

mot natthimlen. Men där fanns också en målning med ett

mer uppenbart ”motiv” – en blek måne ( jag uppfattade det

i alla fall som en måne) som lyser svagt genom några

mörk bruna molntrasor.

När jag pratar med Magnus verkar han först inte kännas

vid motivet riktigt. Det pri mära är färgerna och rörelsen.

Men samtidigt visar han mig en ny målning inspirerad av

en kampscen i Ang Lees film ”Crouch ing Tiger Hidden Dra-

gon” ( just den scenen är egent ligen regisserad av ko reo -

grafen Yuen Woo Ping). Det är ett slags extremt uppförsto-

rad närbild av en snabb rörelse, den plötsliga rörelsen efter

en svävande stillhet.

Det är som om det i dessa målningar ändå finns ett motiv

därbakom som givetvis helt kan ligga i betraktarens öga.

Men jag tror ändå att där finns en kvardröjande energi från

den ursprungliga upplevelsen av en film, ett minne, en

händelse, ett rum. Som att lyfta bort ett vackert snidat

lönnfack på en av Einar Hylanders bokhyllor bara för att

se rader av tonårens äventyrsromaner. Påsamma sätt kan

jag se dessa tavlor, som en utsökt serie lönnfack.

A beige-brown painting appears to be the neck of a man

slowing turning away. Carlén says the work is “a presence

that gradually expires.” This constitutes another kind of

movement, an inner motion captured in an image as if by

an infrared camera.

The works in front of me are on the way to a show in Paris.

Clearly they are not intended to be placed so close to one

another. They evoke an unusual stamp collection where

the motifs have partially vanished and terminated. An

echo remains, a backwash of a distant motion. I see a

beige tunnel, fabric on a green sofa, or short sunbeams

breaking through foliage.

A canvas filled by Nerval’s black sun, dark beams from

hell. One work is the white limestone of a cloister cell. But

there are also other motifs more like de signs, patterns,

pure forms. Each painting possesses such an individual

expression that separate walls, if not rooms, are practi-

cally required.

There’s one small canvas with a strong religious pre sence.

I attempt to describe my experience to Carlén, who natu-

rally avoids saying whether I’m right or wrong; instead,

he talks about a book by Piero della Francesca, a book

about artists’ thoughts regarding sacred geometry.

One day Carlén went to the library in Parma only to find it

closed. Of course, since then the value of the book, and its

potential contents, has only increased for him. But I sense

that Carlén has dreams of a larger structure. Another day

in the studio I saw a painting by Mondrian, a copy, on the

easel. “I’m going to paint over that,” Carlén said.

“I do that now and then, and sometimes part of the energy

from the over-painted image lingers on.”

“Come,” Carlén commands suddenly. “I want to show you

something.” We leave the studio and he opens the door

of his neighbor’s apartment. There we come upon an

additional studio that belonged to another artist, Hans

Viksten, now deceased. Carlén is helping organize the late

artist’s remaining work. Viksten was a professor at the art

academy when Cœarlén began his studies there, but he

was by then already seriously ill. Students sent gifts of

encouragement and Carlén sent a portable “reincarnation

temple” that Viksten set up on his piano.

En beigebrun målning blir nacken på en man som lång-

samt vänder sig bort. Magnus säger att målningen är: ”En

när varo som gradvis upphör.” Här finns en annan typ av

rörelse, en inre rörelse fångad i en bild som av en värme-

kamera.

Dessa målningar framför mig är på väg till en utställning

i Paris. Det är givetvis inte meningen att de skall stå så här

tätt tillsammans. Det för tanken till en egenartad fri-

märkssamling där motiven delvis försvunnit och upphört.

Kvar finns ett eko, en svallvåg av en rörelse långt bort. Jag

ser en beige tunnel, tyget på en grön soffa eller korta sol-

strålar som tränger fram ur ett genomlyst lövverk.

En tavla fylld av Nervals svarta sol, mörka strålar från

helvetet. En tavla är den vita kalken i en klostercell. Men

också andra motiv som närmar sig design, mönster, ren

form. Varje tavla har ett så eget uttryck att de nästan

kräver en egen vägg eller kanske ett eget rum.

Jag ser en liten tavla präglad av en stark religiös närvaro.

Jag försöker förklara min upplevelse för Magnus som för-

stås inte säger att jag har rätt eller fel, men i stället talar

om en bok av Piero della Francesca, en bok om konst-

närens tankar kring den gudomliga geometrin.

Magnus kom till biblioteket i Parma en dag bara för att

upptäcka att det var stängt. Givetvis har värdet av den

boken och dess möjliga innehöll ökat sedan dess. Men jag

anar att det finns drömmar om en större struktur hos

Magnus Carlén. En annan dag i ateljén såg jag en målning

av Mondrian, en kopia på staffliet. ”Jag ska måla över

den där”, sade Magnus: ”Jag gör sådär ibland och det kan

hända att någonting av energin i den övermålade bilden

dröjer kvar.”

”Kom”, säger Magnus plötsligt: ”Jag vill visa dig något.”

Vi lämnar ateljén och Magnus öppnar dörren till grannens

lägenhet. Det visar sig vara ytterligare en ateljé som till-

hört en annan konstnär, Hans Viksten. Det är numera ett

dödsbo och Magnus hjälper till att organisera upp den döde

konstnärens kvarlämnade arbeten. Hans Viksten var pro-

fessor på konstakademin när Magnus börj ade där, men var

redan då svårt sjuk. Eleverna skickade uppmuntrade häls-

ningar och Magnus Carlén skickade ett por tabelt ”rein-

karnationstempel” som Viksten satte upp på sitt piano.

A few days later I went alone to Carlén’s studio and found

an old book on the mantelpiece, S. Nordlander’s Experi-

mentbok för pojkar (Book of Experiments for Boys). On the

cover, set off against a lemon yellow background, two

young men watch in amazement a steam engine in

motion. It’s not difficult to see a little boy behind these

paintings still captivated by the underlying mechanisms

of a motif. Nonetheless, Carlén’s proficiency and formal

awareness don’t weigh down the paintings themselves

which, on the contrary, often possess a liberating light-

ness. In a new work it is even possible to make out some

clouds before a skimmed-milk colored sky, the sky seen

from a plane window.

Other works – a mint-green fog, a reddish yellow field with

faint electric impulses, combined liquids, are stratified, as

in a laboratory. Suddenly I’m overcome by the

feeling that I’m in a modern-day alchemist’s workshop.

Perhaps some of the canvases are a kind of scientific

fantasy? Yet, I don’t want to saddle these works with an

interpretative model; rather, I conclude I’ve been sitting in

the studio for too long.

And just as I prepare to leave the apartment I come across

another book, Elementär lärobok i kemi (Textbook of Ele-

mentary Chemistry) from 1948. Flipping through it I

happen upon: “… glowing quartz glass can be immersed

in water …” “… the test for dextrin is iodine solution that

turns purple …”

Kristian Petri

Translation Kathryn Boyer

Några dagar senare är jag ensam i Magnus Carléns ateljé

och hittar en gammal bok på spiselkransen. Det är S. Nord-

landers Experimentbok för pojkar. På omslaget syns två unga

män, mot en citrongul fond, som fasci nerat be traktar en

liten ångmaskin i rörelse. Det är inte svårt att

se en liten pojke bakom dessa tavlor som fortfarande

betraktar mekanism erna bakom ett motiv.

Magnus Carléns kunskap och formella medvetenhet är

ändå inget som tynger ner själva målningarna som tvärt-

om ofta präglas av en befriande lätthet. I en ny tavla är

det till och med möjligt att ana några moln framför en

skummjölksfärgad himmel, himlen sett från ett flygplans-

fönster.

Andra tavlor – en mintgrön dimma, ett brandgult fält med

svaga elektriska impulser, vätskor som förenas, skiktas

som i ett laboratorium. Jag får plösligt känslan av att

be finna mig i en modern alkemisk verkstad. Kanske är

vissa av dessa tavlor ett slags naturvetenskaplig fantasi?

Men jag vill samtidigt inte tynga ner dessa målningar med

någon slags förklaringsmodell utan tänker att jag suttit

här i ateljén alldeles för länge.

Så när jag precis skall lämna lägenheten upptäcker jag

en annan bok Elementär lärobok i kemi från 1948. Jag

bläddrar lite på måfå och hittar rader som: ”… glödande

kvartsglas kan neddoppas i vatten …” ”… reagens på

dextrin är jodlösning som färgas rödviolett …”

Kristian Petri

Magn u s c a r l én

M å l n i nga r och a ndr a arb e t en 1 992 — 2 0 0 3

ob j e K T f ör av d b 76 H u d d i ng e s j u K Hu s 2 0 0 3

Kon s T f or um . 2 0 01 80 ≈ 6 8 c m i v. 2 0 01

1 90 ≈ 16 0 c m X X . 2 0 0 0

130 ≈ 110 c m i i i . 1 9 98

54 ≈ 45 c m X v. 19 9 9 3 0 0 ≈ 3 0 0 c m v ä gg . o f f o f f b ro a d way. f i n n b oda va r v. 19 9 9 >

T i l lv a r on s sy m m e T r i T i l l s a m m a n s m e d a r n e w i d m a n . f or u mg a l l e r i e T. 1995

15,5 ≈ 12,5 c m nr 064, 1 80, 2 05, 061. 19 94 — 1995

15,5 ≈ 12,5 c m n r 0 9 9, 2 1 5, 161, 0 9 6 . 19 9 2 — 1995

54 ≈ 45 c m X X i i . 1994 g a l l e r i a d l e r c r e u T z b j ö r K H o l m e n . 19 9 3

e l e v u T s T ä l l n i n g Kon s Ta K a d e m i e n . 19 9 2

ga l l e r i m e j a n . 19 9 2

Å n g s K u l p T u r f ör b r u n K e b e rg s T org i s a m a r b e T e m e d s T e fa n H a g d a H l . n ya s T oc K Hol m . 19 96

f ö d d 1 96 0 i s T o c K H o l m

u T b i l d n i n g19 8 7 — 19 9 2 Ko n s T H ö g s Ko l a n s T o c K H o l m , m Å l e r i19 8 6 — 19 8 7 Ko n s T s Ko l a n i d u n l o v é n , s K u l p T u r19 8 3 — 19 8 5 Ko n s T s Ko l a n i d u n l o v é n , m Å l e r i

s e pa r aT u T s T ä l l n i n g a r2 0 0 3 Ko n s T n ä r s H u s e T, s T o c K H o l m2 0 0 2 g a l l e r i e b i rT H e l a u r s e n , pa r i s 2 0 01 Ko n s T f o r u m , n o r r K ö p i n g19 9 9 o f f o f f b r o a d way, f i n n b o d a va r v, s T o c K H o l m19 9 6 g a l l e r i m a g n u s K a r l s s o n , v ä s T e r Å s19 9 5 f o r u m g a l l e r i e T, m a l m ö19 9 3 g a l l e r i a d l e r c r e u T z b j ö r K H o l m e n , s T o c K H o l m19 9 2 g a l l e r i m e j a n , s T o c K H o l m19 9 0 l j u s d a l s m u s e u m , l j u s d a l

s a m l i n g s u T s T ä l l n i n g a r2 0 0 3 g a l l e r i e b i rT H e l a u r s e n , pa r i s2 0 0 2 — 2 0 0 3 m u lT i p l a r , s v e r i g e s Ko n s T f ö r e n i n g a r , va n d r i n g s u T s T ä l l n i n g2 0 0 2 a l p g a l l e r i p e T e r b e r g m a n , Ko n s T m ä s s a n s T o c K H o l m2 0 01 g a l l e r i e b i rT H e l a u r s e n , pa r i s 19 9 9 Ko n s Ta K u T e n , s T o c K H o l m 19 9 6 n ya s T o c K H o l m 19 9 6 ( b r u n K e b e r g s T o r g ) , s T o c K H o l m 19 9 5 c o m p i b oX , c /o c r i s T i a n r i e l o f f, s T o c K H o l m19 9 3 g a l l e r i a d l e r c r e u T z b j ö r K H o l m e n , s T o c K H o l m 19 9 2 g a l l e r i d o K T o r g l a s , s T o c K H o l m

u T s m yc K n i n g a r2 0 0 3 m Å l n i n g a r o c H o b j e K T, av d e l n i n g 76 o c H 7 8 , H u d d i n g e s j u K H u s19 9 9 m Å l n i n g a r T i l l T H o r a X K l i n i K e n , K a r o l i n s K a s j u K H u s e T19 9 6 H i s s T i l l s T o c K H o l m vaT T e n , T o r s g aTa n 2 6 , s T o c K H o l m r e p r e s e n T e r a ds TaT e n s Ko n s T r Å dl j u s d a l s Ko m m u ns T o c K H o l m s l ä n s l a n d s T i n g

s T i p e n d i e r2 0 0 2 s v e r i g e s b i l d Ko n s T n ä r s f o n d . 2 - Å r i g T a r b e T s s T i p e n d i u m 2 0 01 b u f, b u s 19 9 7 s v e r i g e s b i l d Ko n s T n ä r s f o n d a r b e T s s T i p e n d i u m19 9 6 e s T e r l i n d a H l s s T i p e n d i u m 19 9 6 X - e T s m i n n e s f o n d 19 9 6 s T o c K H o l m s l ä n s l a n d s T i n g s K u lT u r s T i p e n d i u m 19 8 9 H a n s o c H d e sy v i K s T e n s s T i p e n d i u m

r e c e n s i o n e r m e d m e r as K ö n H e T o c H f ö r m e n T n a i v i T e T, b o b o r g , n o r r K ö p i n g s T i d n i n g a r , 2 6 f e b r u a r i 2 0 01f ä r g e r byg g e r d e r a s v ä r l d a r , b r i T T m a r i e e n g d a H l , f o l K b l a d e T, 2 6 f e b r u a r i 2 0 01T i l lva r o n s sy m m e T r i , l i n d a H e d e n d a l , a rT- b i n . c o m , f e b r u a r i 19 9 6X f e m u n g a , i n g a m a j b e c K , Ko n s T p e r s p e K T i v, n u m m e r 2 19 9 2

»… ögat tycker sig i hans målningar se enkla bilder, en del är nästan mono kromer som modulerats med ljusvariation till att bilda ett runt koncentrerat sken.

i några går, oftast vertikalt, ett mörk are färg-stråk genom bilden. i färg mötet mot bakgrunden tänds en stark energi, kanske kan man kan kalla den en kontrastpuls.

andra gånger ger färg erna ett slags våt under vattens känsla – även här tänds en del av färg en – och mättas av energiskt ljus, som om en solstrimma trängde sig ned i ett mörkt vatten.

det här är måleri som inte låter sig fångas i ordens nät. visst kan man försöka med uttryck som skönhet, intensitet, karisma, och liknande. men de är för allmänna, de fångar en del av uttrycket men inte det viktiga. andra uttryck som ljusfärg, färgljus, ljusoptik är relevanta men bara till en del. och då endast den teknis-ka delen, den som handlar om formen. och här är innehållet det centrala.

man känner den kreativa oro man kan erfara inför den starka poesin; ivrig att både dröja sig kvar och gå vidare.

deT är absTraKTa bilder. Här finns inget föremål att känna igen. man har mycket liten nytta av sina substantiv. men bilderna strålar av ljus. det kommer, förlåt om jag måste ta till en klyscha, inifrån. inifrån var? och vad är det de utstrålar? där får man stanna. som man ropar får man svar, heter det. men hur man än ropar får man samma svar. intensivt och påtagligt. och sam tidigt undflyende som en varm solkatt eller en smekande vind.

men, och det är det som är det viktiga, någonting blir kvar. dels förstås ett bildminne. men framför allt minnet av känslan av att något viktigt, ibland nästan avgörande inträffat. ögonen har bländats av bildernas skönhet, men det är när man stänger dem det startar; känslor som dröjer sig kvar, tankar som kommer och går och kommer tillbaka.

magnus carléns måleri ger ett tungt eftertryck, som är mycket ovanligt. och därför mycket viktigt. …«

bo borg

ur recension av utställningen med måleri och grafik av magnus carlén och jens ferm på Konstforum. (norr köpings Tidningar, 26 februari 2001)

Ta c K : e l i s a b e T H j a b l o n s K a f ö r l Å n e T av aT e l j é n , m a l i n o c H T o m m y p Å d oX , l ayo u T K u n g e n , f i g u r , j o H n s T e n b o r g , s ö r e n e n g b l o m f ö r v i s n i n g e n av H y l a n d e r - l ä g e n H e T e n , K i l l e r K e T c H u p f ö r l a g e r , K e r s T i n f ö r a l lT o c H fa r f ö r f o T o .

u T g i v e n i s a m b a n d m e d u T s T ä l l n i n g e n p Å Ko n s T n ä r s H u s e T 2 5 o K T o b e r — 16 n o v e m b e r 2 0 0 3T e X T K r i s T i a n p e T r ie n g e l s K ö v e r s ä T T n i n g K aT H ry n b oy e rf o T o g r a f e r i n g b e n g T c a r l é ns c a n n i n g d oX b i l d s T u d i ol ayo u T i n g m aT T i a s s j ö s T e d T, m a rT i n H u lT m a nT ryc K n i n g s i b -T ryc K a bu p p l a g a 1. 2 0 0 e X e m p l a rpa p p e r c o l o r p l a n b a g d a d b r o w n o c H i m p e r i a l H a lv m aT T n aT u r v i T. Ta c K m o n i K a s u n d s T e d T p Å s v e n s K T pa p p e ri s b n 91 - 6 31 - 4 511 - 1© m a g n u s c a r l é n o c H K r i s T i a n p e T r i 2 0 0 3p r o d u c e r a d m e d s T ö d f r Å n l ä n g m a n s K a K u lT u r f o n d e n o c H b u f / b u s