Institutionen för språk och litteratur

Litteraturvetenskap 2LI10EHandledare: Johan Sahlin 15 hp Examinator: Astrid Regnell 2012-06-07

Offer eller vilde?En undersökning av hur ”de andra” skildras i Tintin i Kongo, Heart of Darkness och Play

Maria Simonsson

INNEHÅLLSFÖRTECKN ING

1. INLEDNING………………………………………………………………………………...1

1.1 Syfte ………………………………………………………………………...2

1.2. Teori och metod ………………………………………………………….2

1.3 Tidigare forskning………………………………………………………...…7

2. VERKANALYS. ……………………………………………………………………….......8

2.1 Heart of Darkness…………………………………………………………...8

2.2 Tintin i Kongo………………………………………………………………10

2.3 Play………………………………………………………………….……...13

3. DEBATTANALYS………………………………………………………………………...18

3.1 Perspektiv på Heart of Darkness………………………………………...…18

3.2 Debatten kring Tintin i Kongo……………………………………………...21

3.3 Debatten kring Play………………………...………………………………24

4. SAMMANFATTNING…………………………………………………………………….28

LITTERATURFÖRTECKNING…………………………………………………….….……30

1

1. INLEDNING

Att se sig själv som en del av ett ”vi” är något människan gjort i alla tider, det innebär

trygghet och skapar gemenskap. Men för att skapa ett starkt ”vi” behövs också en motpol, ett

”de andra”. En konsekvens av detta kan vara att man generaliserar om olika folkgrupper eller

att man sätter osynliga strukturella bojor på ”vi”-gruppen för att hålla den intakt. Det här

sättet att begränsa människor kan man också se i kulturella yttringar som konst, musik,

litteratur och film. Stefan Jonssons berör denna fråga i sin essäsamling De andra –

amerikanska kulturkrig och europeisk rasism (1993). Jonsson utgångspunkt är att alla har rätt

att berätta om andra kulturer, oavsett eget ursprung, men man får inte glömma bort att den

berättelse som skrivs är genomsyrad av det kulturella perspektivet som berättaren har.1

Jag har funnit två teoribildningar relevanta då jag arbetat med dessa

frågeställningar: I receptionsteorin intresserar man sig för hur mottagaren är delaktig i

tolkningen av dessa kulturella yttringar, medan postkolonialismen studerar hur och varför

dessa yttringar uppstår, i kölvattnet på kolonialismen. I den här uppsatsen är jag intresserad av

båda dessa aspekter, och jag har valt ut tre verk som grund för min analys; Hergés

äventyrsserie Tintin i Kongo (1930), Joseph Conrads klassiska roman Heart of Darkness

(1902), och Ruben Östlunds film Play (2011).

Play mötte blandade reaktioner från press och allmänhet när den kom till

svenska biografer 2011. En debatt om huruvida filmen är rasistisk eller inte inleddes och

delade upp kritiken i två läger. Den ena sidan såg Östlund reproducera en klichéartad bild av

svarta barn och besväras av att han inte låter dem komma till tals själva. De förblir tysta och

skildrade som ”de andra” ur Östlunds perspektiv, en vit man ur medelklassen. Den andra

sidan hyllade filmen och tolkar den som ett ifrågasättande av vår egen fördomsfulla blick och

den förenklade bilden av offer och förövare som finns i samhället i stort.

Tintin i Kongo har genom åren mött en hel del kritik världen över för den

rasistiska framställningen av afrikaner. I Sverige kom en nyutgåva 2004 vilket ledde till en

polisanmälan för hets mot folkgrupp, och efter det följde en debatt om ifall albumet skulle

förbjudas eller inte. En del kritiker ville stoppa nyutgivningen, och ta bort den från

barnavdelningen på biblioteken. Man pekade på att de estetiska kvaliteterna i verket är

obefintliga, och att de enda som finns kvar är den reproducerade bilden av den underlägsne

afrikanen. Andra tyckte att hela debatten var överdriven och att man fick ta albumet för vad

det är, nämligen ett tidsdokument över 1930-talets Belgien. Man menade att läsarna själva är

1 Stefan Jonsson, De andra – amerikanska kulturkrig och europeisk rasism, Stockholm 1993, s. 52f.

2

tillräckligt smarta för att genomskåda plumpheten i serien. Kanske är det inte enbart frågan

om Conrad, Hergé och Östlund är rasistiska i sina framställningar eller inte, utan också hur

mottagarna tolkar deras verk, och vad som sedan händer med dessa tolkningar. I samtliga

debatter jag granskar talas det om hur samhället kan påverkas av reproducerandet av

schablonbilder och man talar ofta om att barn och ungdomar bör skyddas mot detta.

Tintin i Kongo, originaltitel Tintin au Congo, har jag läst i form av den svenska

nyutgåvan av Bonnier Carlsen från 2004, med översättning av Björn Wahlberg. Heart of

Darkness har jag läst på originalspråket engelska, och det är versionen som finns i Heart of

darkness: an authoritative text, backgrounds and sources, criticism jag har använt, som

förutom romanen även innehåller en hel del analyser och kritik av verket. Debattartiklarna

rörande Play och Tintin i Kongo har jag hittat i Mediearkivet, en databas för svenska

tidningsartiklar, och jag har försökt välja ut artiklar som representerar olika åsikter.

1.1 Syfte

Syftet med uppsatsen är att studera hur ”vi” och ”de andra” beskrivs i Heart of Darkness,

Tintin i Kongo och Play, samt hur mottagandet av dessa verk har varit. Jag kommer lägga mitt

fokus på Tintin i Kongo och Play eftersom det redan forskats en hel del på Heart of Darkness.

Men den är användbar i uppsatsen för att sätta de andra två verken i en större kontext.

1.2 Teori och metod

Wolfgang Isers receptionsteori och postkoloniala studier har varit min teroetiska

utgångspunkt för uppsatsen. Båda dessa teoribildningar ger användbara begrepp vid

litteraturanalys. Vid analysen av Play och Tintin i Kongo har jag kompletterat med

analysmetoder anpassade för film respektive seriealbum. Filmanalysen görs med hjälp av

Hynek Pallas Vithet i svensk spelfilm 1989-2010. I serieanalysen tar jag hjälp av Lars

Petersons Seriealbum på myternas marknad.

Wolfgang Iser beskriver i sin receptionsteori de tolkningsvariationer som kan

uppstå hos mottagarna av ett verk och vad detta kan bero på. Han beskriver det som ”Två

personer som blickar upp på natthimlen båda titta på samma uppsättning stjärnor, men den

ene kommer se bilden av en plog och den andre får det till ett öskar.”2 Det är alltså upp till

mottagaren, hur han eller hon uppfattar ett verk, medvetet eller omedvetet. Man kan enligt

Iser se verken som uppdelade i två poler, den artistiska och den estetiska. Den artistiska är

2 Wolfgang Iser ”Läsprocessen – en fenomenologisk betraktelse” i Modern litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion. Del 1. Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (red.) Andra uppl., Lund 1993, s. 327f.

3

författarens mening med texten, och den estetiska är läsarens tolkning av den. Detta innebär

att texten i sig inte är ett verk utan det skapas i läsprocessen.3 Jag kommer här fokusera på

delar av Wolfgang Isers teori om den här processen, främst på hur författaren använder sig av

luckor som är upp till läsaren att fylla ut, för att få denne delaktig i tolkningen av verket.4 Iser

menar att en litteraturkritiker inte bör döma vad som är en bra eller en dålig tolkning, utan

istället belysa texten så att läsaren själv kan göra sin egen tolkning: ”Far more instructive will

be an analysis of what actually happens when one is reading a text, for that is when the text

begins to unfold its potential; it is in the reader the text comes to life, and this is true even

when the ‘meaning’ has become so historical that it is no longer relevant to us.“5

När varje läsare fattar beslut om hur luckorna i en text ska fyllas, erkänner han

textens outtömlighet, den outtömligheten är också anledningen till att han måste fatta beslut.

Det finns alltså oändliga möjligheter i tolkningar av en text och man kan ofta märka att en

omläsning kan ge en helt ny mening. Detta beror antagligen på att läsarens förutsättningar

ändrats vid en andra läsning, antingen så ändrar man åsikt eller också så utvecklar man den

tolkning man redan gjort. Hur läsaren uppfattar texten beror alltså på dennes förutsättningar.

Man kan tänka sig att livserfarenheter, ålder, kulturell bakgrund osv. skapar olika sätt att möta

en text på. Iser ser texten som en spegel som återspeglar dessa förutsättningar. Det paradoxala

med detta är att läsarens förutsättningar och verklighet är del i en process som skiljer texten

från just den verkligheten.6

Läsarens fantasi är ett viktigt inslag i läsprocessen, och ett sätt för författaren att

stimulera den kan vara ett plötsligt byte av fokus i berättelsen. Det kan handla om att man

använder en sidoberättelse med nya karaktärer och intriger som tvingar läsaren att hitta

kopplingar mellan de nya situationerna och huvudberättelsen. Nya möjligheter öppnar sig när

läsaren själv får fylla i de tomma luckorna som skapats, berättelsen blir mer levande och

läsaren upplever vad karaktärerna gör.7 Identifikation är inte ett mål med en läsning av ett

verk utan snarare ett medel med vilket författaren kan påverka läsaren. I vissa fall så misstar

man delaktighet i läsprocessen för identifikation. Även om det är författaren som skrivit ner

saker hon tänkt så är det läsaren som tänker tankarna under läsningen och blir subjektet. Utan

en uppdelning mellan objekt och subjekt skapas en unik möjlighet till nya upplevelser.8

3 Iser, “Läsprocessen– en fenomenologisk betraktelse”, s. 319.4 Ibid, s. 325.5 Wolfgang Iser, The act of reading, London 1978, s. 18f.6 Iser, “Läsprocessen– en fenomenologisk betraktelse”, s. 327.7 Iser The Act of reading, s.192.8 Iser, ”Läsprocessen– en fenomenologisk betraktelse”, s. 339.

4

Postkolonial teori som metod ger användbara begrepp vid ett granskande av hur

man använder ”vi” och ”de andra” som motsättning i kulturella yttringar. Edward Said

diskuterar i Orientalism hur vi i Europa blivit experter på att se på oss själva som ett

gemensamt ”oss” som står i kontrast till ”dem” d.v.s. alla som inte är européer. Han menar att

det är just detta som skapat den europeiska kulturens hegemoni gentemot andra kulturer. Han

talar om en flexibel positionell överlägsenhet vilket ger västerlänningen möjlighet att ha flera

olika förhållanden till Orienten utan att förlora det relativa övertaget. Västvärlden har själva

skapat bilden av Orienten som en slags motbild till ”oss”. Den bilden lämpar sig väl att

studera på olika sätt, på museum och i den akademiska världen, men alltid utifrån vår

beskrivning av ”dem”.9

Frantz Fanons diskuterar i Svart hud vita masker hur stereotyper skapas och hur

de konstituerar identiteter. Han utgår ifrån intersubjektivismen som fokuserar på hur

relationen mellan olika identiteter skapar varandra: ”trälen gör herren till herre, herren trälen

till träl.”10 Han vill frigöra sig från ”den vite mannens blick” där de vita betraktar sig som

överlägsna de svarta, och ser det som en absolut sanning. Det lämnar ett väldigt litet

spelutrymme för ”de andra” som hela tiden existerar i jämförelse med den vite mannen, och

får kämpa hårt för att visa sin duglighet gentemot den senare.11 Homi K Bhabha diskuterar i

Location of culture hur stereotyper används för att definiera ”the Other”. Den stereotypa

bilden, och identifikationen med den, pendlar mellan att vara självklar, och något som hela

tiden måste upprepas för att kunna existera. Oföränderligheten i den stereotypa bilden

ifrågasätts i och med upprepningen, och häri ligger det Bhabha kallar ambivalens. Den här

ambivalensen ger stereotypen sin kraft, den är så pass självklar att den inte behöver bevisas,

men ängsligheten i den gör att den ständigt upprepas, och lever vidare. Bhabha vill se att man

omdefinierar problemet med den stereotypa bilden, istället för att se till bilder som positiva

eller negativa, bör man se hur de påverkar individen i samhället. De sociala strukturer, där

stereotypa bilder ingår, påverkar både den som använder stereotyper och den som blir utsatt

för den.12 Bhabha diskuterar även betydelsen av hudfärg vid definierandet av ”the Other”.

Den svarta huden, som ofta används som symbol för kulturell och etnisk skillnad i

stereotypen, blir till en fetisch för de som använder den. Hudfärgen fungerar starkt

sammanhållande för den egna gruppen, och är effektiv att använda för att avgränsa sig från

9 Said, Orientalism, Stockholm 2004, s. 71.10 Michael Azar ”Fanon, Hegel och motståndets problematik” i förordet till Svart hud vita masker av Frantz Fanon, övers. Stefan Jordebrandt, Göteborg 1997, s. 10.11 Frantz Fanon Svart hud vita masker, övers Stefan Jordebrandt, Göteborg 1997, s 27.12 Homi K Bhabha The location of culture, London 1994, s. 66f.

5

”the Other”. Genom fetischen kan man erkänna olikheter inom sin egen grupp, och ”de

andra”, eftersom man ändå har en tydlig markör för den kulturella och etniska skillnaden

mellan grupperna.13 Med ”mimicry”(härmning) menas i postkolonial teori att de koloniserade

härmar kolonisatörernas kultur. Man kan se det som ett sätt att tillskriva sig makt och status.14

Frans Fanon ger exempel på detta när han beskriver förändringen hos en antiller som bott i

Frankrike och kommer tillbaka. Det kan handla om ett mindervärdeskomplex hos den

koloniserade som vill uppnå en känsla av jämlikhet med europén med hjälp av europeisk

kultur såsom kläder, uttryck, mat mm.15 Mimicry är inte enbart något negativt, även om det

ofta kan användas för att beskriva en process där den koloniserade förlorar sin egen kultur och

identitet. Det kan också vara ett maktverktyg där den koloniserade använder den osäkerheten

som uppstår hos kolonisatörerna när de ser ”the Other” klä sig och prata som de gör. Det blir

svårare att hålla gränsen uppe mellan sig själv och de som är annorlunda, vilket gör att de

koloniserade får ett ökat rörelseområde. Det blir också svårare att befästa stereotyper om

bilden ändras.16

I min filmanalys kommer jag komplettera nämnda teorier med Hynek Pallas

doktorsavhandling Vithet i svensk spelfilm 1989-2010. Han använder sig av Kritiska

vithetsstudier för att granska hudfärgens roll i svensk film mellan åren 1989 och 2010.

Vithetsstudier fokuserar på vitheten som norm, på osynligheten i den för de som befinner sig i

den, och synligheten för de som står utanför. Vitheten rör sig fritt eftersom den inte betraktas

som ras eller etnisk markör, den är självklar. Inom vithetsforskningen vill man belysa

vithetens medförda privilegier, och hur ett rasistiskt samhälle använder vithet för att definiera

ett ”vi” i ett motsatsläge till ”de andra”. En del av kritiska vithetsstudier handlar om vitheten

som performativ, alltså hur den framställs i akademiska texter, litteratur och film. Då försöker

man visa på hur man försöker göra vitheten universell, vilket i sin tur gör vithetens makt över

det icke-vita till något normalt.17 Pallas poängterar att ett rasistiskt samhälle strukturerar både

vita och icke-vita människor, dvs även de som finns i gruppen ”vi” är begränsade från att leva

som de vill, något som Homi K Bhabha också kritiserar Edward Said för att missa i

Orientalism. Pallas tar upp Michael Azars användning av ordet ”schibbolet”, ungefär

symboliska objekt, som markerar vilken sida av gränsen man står på i fråga om vithetens

gränser. Azar menar på att all gemenskap måste konstrueras, och med schibbolet letar han

13 Bhabha, s. 7814 Ibid, s. 8615 Fanon, s. 3916 Amardeep Singh ”Mimicry and Hybridity in Plain English”, 2009-05-08,http://www.lehigh.edu/~amsp/2009/05/mimicry-and-hybridity-in-plain-english.html (2012-05-10).17 Pallas, Vithet i svensk spelfilm 1989-2010, s.27f.

6

efter symboler för vithet istället för den vita kroppen i sig.18 Det finns uppenbara svårigheter

med att analysera vithet på film, eftersom vitheten är just ”osynlig” och till synes

svårdefinierad. Eftersom filmen ofta ses som något som speglar verkligheten som den är, kan

en analys av vithet på film ses som ett viktigt tillskott när man ska försöka definiera vitheten

och dess särdrag i samhället i stort.19

Som komplement till min analys av Tintin i Kongo har jag valt att använda Lars

Petersons Seriealbum på myternas marknad. Han beskriver serieanalys ur ett marxistiskt

perspektiv, där han har fokus på hur kommersialismen påverkar människors sinnen, och

därmed också kulturen. Genom att öka medvetenheten hos serieläsarna ger man dem

analysverktyg för att kunna se komplexiteten i serien som medium. Peterson beskriver hur

människan strävar efter att organisera sina sinnesintryck till något vi kan greppa, för att kunna

göra en tolkning. Personliga erfarenheter och social betingning spelar en viktig roll under

denna process där man strävar efter att kunna urskilja det mest relevanta och greppbara i en

bild. Det som man sett förut, och det man vill se är lättast att ta till sig.20 Mytisering är ett

begrepp som Peterson använder för att beskriva hur populärkulturen använder stereotypa

bilder av människor och deras sociala miljöer, och hur man kan urskilja ideologin bakom

detta.21Peterson ger ett förslag till analysmodell som jag anser användbar. Då undersöker man

hur motsättningar används i berättelsen, vilka värderingar som ligger bakom dem och vad de

kan säga om berättelsens konflikter. Bildernas struktur studeras både på denotationsplanet,

dvs. den ytliga strukturen i bilden, vad man ser vid första anblicken, och på

konnotationsplanet, då författarens åsikter och värderingar kan komma fram. Vilken funktion

serien har och vilka känslor den kan tänkas spela på läggs också vikt vid.22

Scott McClouds Serier den osynliga konsten ger en bra introduktion till hur man

kan försöka förstå läsarnas reaktioner på vad han kallar ”cartoon”. En cartoon har förmågan

att väcka ett större engagemang hos betraktaren än en realistisk bild just på grund av bristen

på detaljer. Ett ansikte som är starkt förenklat lämnar ett större tolkningsutrymme för

åskådaren, fler kan känna igen sig i det. Enkelheten i figurernas linjer som med hjälp av

läsarnas tolkning skapar en långt mer komplex värld än vad realistiska serier kan

18 Pallas, Vithet i svensk spelfilm 1989-2010, s. 47.19 Ibid, s. 61f.20 Peterson, s 25f.21 Ibid, s. 68.22 Ibid, s. 104ff.

7

åstadkomma. 23 Han beskriver Hergés tecknarstil som väldigt tydligt tudelad, karaktärerna är

starkt förenklade medan bakgrunden är desto mer realistiskt avbildad.24

1.3 Tidigare forskning

Det jag redan behandlat i metoddelen, som står för mitt perspektiv i uppsatsen, hör också till

tidigare forskning, men i det här avsnittet fokuserar jag på den forskning som är relevant för

verken. Eftersom den tidigare forskningen som gjorts på Heart of Darkness passat bättre i

debattanalysen, och man ännu inte forskat på Play, så är det om Tintin i Kongo den här

översikten behandlar.

Michael Farr ger en gedigen historisk bakgrund till Tintin i Kongo i Tintin den

kompletta guiden, där han har en ganska förlåtande attityd mot denna ”ungdomssynd” som

Hergé själv kallade albumet.25 Farr diskuterar relationen mellan Hergés skildring av Kongo

och kolonialismen med verkligheten. Han kommer fram till att Hergé lämnat mycket i övrigt

att önska, och att Tintin i Kongo är det minst övertygande av alla Tintinäventyr.26

I en C-uppsats i Litteraturvetenskap, ”Tintin och imperialismen”, har Anna

Lund gjort en undersökning av attityder i äventyren om Tintin i Kongo, Kina och Tibet, med

syftet att undersöka hur Hergé gestaltat utomeuropeiska kulturer. Resultatet i uppsatsen visar

att bilden av ”de andra” skiljer sig en hel del mellan de tre albumen, men även mellan olika

folkgrupper i albumen. Gemensamt i alla tre är den binära uppdelningen mellan öst och väst,

och även i Den blå Lotusen (som utspelar sig i Kina) där Hergé tar avstånd från kolonialismen

vidhålls myten om östs beroende av väst genom att Tintin får spela en avgörande roll i Kinas

framtid. Tintin i Kongo utmärker sig genom en genomgående nedlåtande attityd gentemot

människorna Tintin möter.27

Philippe Met diskuterar hur mimicry använts i Tintin i Kongo i artikeln” Of men

and animals: Hergés Tintin au Congo, a study in primitivism”. Han kritiserar den bristande

moralen i albumet och visar hur mimicry kan vara relaterat både till det infantila och till det

animalistiska. Både människor och djur härmar varandra, och afrikanerna framställs som barn

som försöker härma ”de vuxna européerna”. Met ser hur Hergé använder den ena stereotypa

23 Scott McCloud, Serier den osynliga konsten, Stockholm 1995, s. 28ff.24 Ibid, s. 42.25 Michael Farr, Tintin den kompletta guiden, Stockholm 2005, s. 2126 Ibid, s. 2727 Anna Lund, ”Tintin och imperialismen – en undersökning av attityder i Hergés äventyr om Tintin i Kongo, Kina och Tibet”. Stockholm: Litteraturvetenskapliga institutionen, univ. 2000.

8

bilden av efter den andra, afrikanerna är lata, korkade, vidskepliga, djurlike och skildras ofta i

farsliknande situationer. 28

2. VERKANALYS

2.1. Heart of Darkness

Heart of Darkness, kom ut i bokform 1902, men publicerades redan 1899 som en följetong i

Blackwood´s Magazine i London. Redan då var reaktionerna blandade; man såg i den bl.a. en

kritik av kolonialismen, en diskussion om moral, och en beskrivning av rasmotsättningar

mellan svarta och vita.29 Berättelsen börjar med att Marlow, tidigare anställd på ett belgiskt

rederi, berättar för en samling åhörare ombord på en båt i Themsen om sina upplevelser i

Kongo, och sitt möte med ”the heart of darkness”. Marlow sitter med benen framför sig i

skräddarställning, som en Buddha predikande för de övriga, iklädd europeiska kläder. Buddha

betyder ”en upplyst” eller ”en uppvaknad” på sanskrit.30 Marlow har erfarenheter och kunskap

som ger honom en upphöjd position gentemot de andra på båten. Han har sett vad

kolonialismen gör med människor, på båda sidor av den. Han tittar ut över den stilla Themsen

och domen lyder:”And this also […] has been one of the dark places of the earth”.31 Det finns

en oro i Marlows reflektioner över ett gemensamt ursprung för de till synes så olika Themsen

och Kongofloden. Themsen har en gång i tiden varit lika mörk och skrämmande, vilket

betyder att vägen tillbaka till det vilda kanske inte är så lång som vi tror. Kongofloden och

Afrika tillhör ”the other World” och är en antites till det civiliserade Europa.32 Homi K

Bhabha menar att genom att man sätter ord på vad det är som skiljer ”oss” från ”the Other” så

reproducerar man dessa grupperingar. Men det finns samtidigt en ambivalens i dessa

identiteter, som härrör från att dessa stereotypa roller inte på något sätt är självklara. Den

stereotypa bilden av ”the Other” måste hela tiden upprepas, och i och med det blir

oföränderligheten i stereotypen ifrågasatt.33 Heart of Darkness handlar om vad som händer

när västvärlden möter Afrika, civilisationen möter barbari, och resultatet är förödande för

28 Philippe Met, “Of men and animals: Hergé´s Tintin au Congo, a study in primitivism” Romanic review, årg. 87, 1996:1 New York, s.131-144.29 Robert F Haugh “Heart of Darkness: Problem for Critics” I Heart of darkness: an authoritative text, backgrounds and sources, criticism. red. Robert Kimbrough, New York 1988, s. 239.30 Nationalencyklopedin, nätbaserade versionen, sökord: Buddha31 Joseph Conrad “Heart of Darkness” I Heart of darkness: an authoritative text, backgrounds and sources, criticism. red. Robert Kimbrough, New York 1988 (cop), s. 9. Hädanefter anges sidhänvisningar till romanen inom parantes i texten.32 Achebe, s. 252.33 Bhabha, s. 66.

9

båda parter. Achebe säger:”For Conrad things being in their place is of the utmost

importance.”34 Både afrikaner och européer har sina naturliga miljöer, Marlow beskriver ett

möte på Kongofloden: “You could see from afar the white of their eyeballs glistening. They

shouted, sang; their bodies steamed with perspiration; they had faces like grotesque masks –

these chaps; but they had bone, muscle, a wild vitality, an intense energy of movement that

was as natural and true as the surf along their coast. They wanted no excuse for being there.

They were a great comfort to look at.”(s.17) Marlow beskriver, på ett näst intill erotiskt sätt,

den blänkande muskulösa kroppen, full av vitalitet. Som kontrast står de klena, ofta

överviktiga kolonisatörerna, som svimmar i värmen drabbade av tropiska sjukdomar. En

föreståndare vid en av flodstationerna om de europeiska nyförvärven: ”All sick. They die so

quick, too, that I didn´t have time to send them out of the country-it´s incredible!”(s.35)

Kolonisatörerna beskrivs som korrumperade, fyllda av maktbegär och girighet. De har drivits

till mörkret, för de klarar inte av att behålla sin civilisationsgrad så långt från civilisationen.

Marlow ser en renhet hos ”de andra” som har en självklar plats i sitt naturliga habitat. Men

när det kommer till den civiliserade världens tekniska framsteg, låter det lite annorlunda. Han

liknar den svarte eldaren ombord på ångbåten vid en hund som går på bakbenen iklädd byxor

och hatt: ”he ought to have been clapping his hands and stamping his feet on the bank

[…]”(s.38-39) Det är ingen smickrande bild av varken koloniserade eller kolonisatörer som

Conrad ger. De förstnämnda beter sig grymt och omoraliskt, just för att de kan. De har lämnat

civilisationen bakom sig, med allt vad det innebär. De som befinner sig kvar i Europa är

mestadels aningslösa, som Kurtz väntande fästmö. Man kan se henne som en metafor för

befolkningen i kolonialmakternas naiva syn på vad som sker i kolonierna. Marlow ljuger för

Kurtz fästmö när han, efter sin hemkomst, ger henne beskedet om Kurtz död. Han förmår inte

berätta att Kurtz sista ord i livet inte var hennes namn utan ”The horror! The horror!”(s.68)

Kanske är det så att fästmön väljer att blunda för vad som verkligen hänt med Kurtz på

samma sätt som kolonialmakterna blundar för grymheterna de är ansvariga för.

I Heart of Darkness spelar ”de andra” en biroll. Motsättningen mellan ”vi” och

”de andra” handlar om att det ociviliserade och djuriska som finns naturligt i Afrika också

finns inom oss själva. När vi lämnar västvärlden, öppnar vi upp för något vi inte kan hantera.

Att ”de andra” kan hantera det beror på att de hör hemma där, och uppfylls inte av mörkret

som européerna gör. Conrad framhäver de olika förutsättningarna med stereotypa bilder,

afrikanerna skildras antingen som offer eller som nästintill djurlika varelser. Bhabha menar att

34 Achebe, s. 254.

10

man för att behålla makten över definitionen av ”de andra” använder den svarta huden som

fetisch.35 Conrad beskriver utförligt de fysiska skillnaderna mellan kolonisatör och

koloniserad, och kopplar ihop detta med sin kritik av kolonialismen. Han exotifierar ”de

andra” och använder deras kroppsliga attribut för att försvara deras särställning. Afrika är

ingen plats för kolonisatörerna, de har inte de fysiska förutsättningarna att klara av att vistas

där, och kan då inte heller hålla det rådande mörkret från sitt inre. Detta gäller dock inte bara

afrikanska kolonier. Marlow ger sina åhörare på Themsen en bild av hur de kunnat se ut när

romarna invaderade Storbritannien. De möttes också av mörkret och hade svårt att klara det

kalla klimatet och sjukdomarna.(s.10) Conrad kritiserar kolonialismens paradoxala försök att

civilisera ”de andra” genom barbari. ”Vi” och ”de andra” är ett motsatspar, och de försök till

mimicry som skildras är Conrad kritisk till. Eldaren på ångbåten är ett exempel, men även

Kurtz, som utför en slags omvänd mimicry, och lever med ett stamfolk, tappar helt förståndet.

2.2 Tintin i Kongo

I Tintin i Kongo har Tintin fått i uppdrag att skriva några reportage om Belgiens koloni,

Kongo, och åker dit. Både Tintin och Milou blir hyllade som hjältar redan när de går av båten,

och möts av skyltar med texten ”Leve Tintin och Milou”(s. 9). De hyllas om möjligt ännu mer

när de senare lämnar Kongo. Vi får inte lära oss någonting alls om själva landet utan det är

den stereotypa bilden av Afrika som målas upp. Peterson menar att det är just i berättelsens

motsättningar som vi kan hitta värderingar och konflikter.36 Hergé skapar en motsättning

mellan ”vi” och ”de andra” när han låter Tintin representera landet Belgien, och Europa,

medan kongoleserna tillsammans får representera Afrika.37 Konflikten i Tintin i Kongo

handlar om att rättfärdiga kolonialismen genom att visa upp hur mycket den koloniserade

behöver kolonisatören, och sättet Hergé beskriver afrikanerna på ska rättfärdiga en

imperialistisk ideologi. Peterson kallar intrigen för ”seriens skelett” och den bör innehålla för

läsaren redan kända element, så att de kan känna igen sig i händelsekedjan.38 Intrigen i Tintin

i Kongo bygger på en klassisk hotbild mot Tintin, i form av en svartmuskig man. Han finns

med redan på båten från Europa, då han gör ett första försök att skada protagonisten Tintin.

Han har den drivande rollen som antagonist, och behövs för att föra handlingen framåt.

Tintins möte med antagonisten triggar igång händelser och fungerar som en röd tråd i

berättelsen. Tintin träffar på två olika typer när han reser, de goda som han kan påverka att bli

35 Bhabha, s. 78.36 Peterson, s. 105.37 Jean-Marie Apostolidés, The Metamorphoses of Tintin or Tintin for adults, Standord, Calif. 2010, s. 14.38 Peterson, s. 104.

11

som han själv och de som är hopplösa och måste bestraffas. I Tintin i Kongo behöver de

barnsliga och naiva afrikanerna hans hjälp, och antagonisten måste bekämpas. Hans

svartmuskiga ansikte står i kontrast till Tintins blonda fjun, och framhäver så också Tintins

godhet.

Tintins har till det yttre ganska allmängiltiga drag, och han är tecknad med få

detaljer. Enligt McCloud ger det identifikationsmöjligheter för läsaren.39 Ett förenklat ansikte

lämnar större tolkningsutrymme, och fler kan identifiera sig med Tintin. Landskapet bakom

Tintin däremot är mer realistiskt tecknat, och det är just för att det inte finns något behov hos

läsaren att identifiera sig med det, menar McCloud. Hergé låter Tintin symbolisera den

västerländska utvecklingen, och han ikläds flera olika roller; bl.a. läkare, lärare och ingenjör,

och han kan lätt röra sig mellan alla dessa roller. Hos läsaren, som identifierar sig med Tintin,

innebär detta att han eller hon får ta del av Tintins framgångar. Wolfgang Iser menar att

identifikation är ett knep för författaren att påverka sin läsare, och när man suddar ut

gränserna mellan objekt och subjekt så känner läsaren en delaktighet i berättelsen som ger helt

nya läsupplevelser.40

Medan Tintins enkelt tecknade ansikte ger möjlighet till identifikation, och ett

inräknande i ett ”vi” gör afrikanernas ansikten dem lika lätta att sortera in i ”de andra”, en

oidentifierbar massa som man inte alls behöver känna samhörighet med. Vid ”cartooning”41

fokuserar man på vissa detaljer, och i Tintin i Kongo har Hergé fastnat vid att förse

afrikanerna med stora läppar, blank svart hud och ett ständigt förvånat uttryck. Detta

förstärker såklart avståndstagandet från den vita betraktaren som förstår att samtliga dessa

attribut är att förakta.

Några nyckelscener i serien, som jag anser sätter prägeln på hela albumet hittar

man just i Tintins möte med det underlägsna Afrika. Första situationen är när Tintin på

morgonen iklädd pyjamas uttrycker en önskan om att åka iväg för att uppleva Kongo: ”Vi

behöver en boy och en bil.”42. I nästa bildruta står Tintin iklädd Kaki-kläder och safarihatt och

dealar med en liten pojke vid namn Coco. ”Coconut” kallas en svart person nedsättande, som

beter sig som vit.43 Inom postkolonialismen används begrepp som mimicry, ambivalens och

hybriditet, och samtliga dessa beskriver vad som händer när den koloniserade möter

39 McCloud, s. 31.40 Iser, ”Läsprocessen– en fenomenologisk betraktelse”, s. 339.41 McCloud, s. 30.42 Hergé, Tintin I Kongo, Stockholm 2004, s. 11. Hädanefter anges sidhänvisningar till serien inom parantes i texten. 43 Amardeep Singh ”Mimicry and Hybridity in Plain English”, 2009-05-08,http://www.lehigh.edu/~amsp/2009/05/mimicry-and-hybridity-in-plain-english.html (2012-05-10).

12

kolonisatören, och hur omöjlig den situationen kan bli. Som koloniserad förväntas du uppföra

dig som kolonisatören, men gör du det så blir du förlöjligad. Cocos enda replik i bildrutan är

”jadå herrn”(s.11). Coco visar lydnad och underdånighet mot Tintin, han ges inte mycket

utrymme när det kommer till repliker han svarar mest på tilltal. Att använda sig av språket är

ett effektivt sätt att positionera ”de andra” i utanförskap. Språket kan ses som en måttstock för

graden av vithet du lyckats uppnå.44 Och på samma sätt hålls du effektivt utanför om du blir

berövad det. Fanon menar att det inte finns något mer chockerande än om en svart människa

uttrycker sig korrekt, det ger honom access till den vita världen. Detta manifesteras i de

tecknade serierna, ”ur varje negermun kommer det rituella ’ja herre’”.45 När han väl pratar är

det i korta meningar, vid något tillfälle pratar han om sig själv i både första och tredje person:

”Det kom en vit man och slog lilla mig. Coco blev rädd. Och den vite mannen tog

bilen.”(s.14) I originalet av Tintin i Kongo så använder afrikanerna en bruten franska, vilken

de svenska översättarna dock har valt att så gott som bortse från.46 Ovan nämnda fall är ett av

ganska få undantag. Fanon ställer sig frågan varför man i det demokratiska Frankrike, med så

många miljoner svarta medborgare, väljer att i dubbningen av amerikansk film översätta den

rasism som uttrycks där.47 Den svenska översättningen har på så sätt tagit bort en del av

Hergés tänkta motsättningar.

Längre fram i storyn, blir Milou kidnappad av en apa, som tar med honom upp i

ett träd. Tintin klättrar, iklädd apkostym som förklädnad, efter och får byta bort sin hatt mot

Milou. När apan vill ha Tintins gevär istället uppstår tumult. Det hela slutar med att Tintin tar

tillbaka både hatt och bössa från apan och ger honom en smäll (52ff.) Just den här scenen

diskuteras av Philippe Met i en artikel i Romanic Review från 1996. Han ser ett tema i Tintin i

Kongo, hur människor härmar djuren och vice versa. Bhabhas mimicry gäller alltså även

djuren, och man kan se flera olika exempel på detta. Met menar att just den episoden tydligt

visar upp reglerna för koloniseringen. Här är den primitive svarte mannen utbytt mot en apa,

en representant för hybriden till hälften man och till hälften djur. För att kunna kommunicera

med den här primitiva varelsen måste Tintin komma ner till samma nivå och lämna sin

överlägsna position som civiliserad europé. Detta gör han genom att ikläda sig apkostym och

klättra i träd. Tintin visar också den primitiva varelsen att man inte ska leka med och den vite

mannens typiska attribut, hatt och gevär. Met menar att mimicry här är relaterat både till det

infantila och till det animalistiska. Kongoleserna, som genomgående skildras som barn,

44 Fanon, s. 33.45 Ibid, s. 47.46 Lund, s. 14.47 Fanon, s 47.

13

försöker ta den vite mannens attribut i form av västerländska konsumtionsvaror med samma

resultat som apan i den här scenen. 48

En scen man kan koppla till detta är när ett tåg, som mer liknar ett leksakståg,

spårar ur och samtliga passagerare och tågpersonal står helt handfallna (s. 20). Tintin frågar

argt: ”Tänker du hjälpa till att arbeta eller inte?” och får till svar: ”Men…men…då smutsar

jag ner mig…” Tintin räddar situationen genom att sätta de lata och fåfänga passagerarna i

arbete. T.o.m. hunden Milou förstår att alla måste hjälpa till för att få upp tåget på rälsen och

kallar kongoleserna argt för ”latmaskar”. Met kopplar det här sättet att framställa den

primitive mannen till Homi Bhabhas ord” If colonialism takes power in the name of history, it

repeatedly exercises its authority through the figures of farce”49. De kongolesiska

passagerarna, framställs löjeväckande, till synes klädda som om de ska på maskerad i sina

västerländska kläder; en kvinna klädd i päls, en man i shorts och någon slags officersjacka, en

annan man barbröstad med långkjol och slips. Här har vi återigen det paradoxala i mimicry,

Tintin försöker få kongoleserna att bli mer som han själv, samtidigt som varje försök från

deras sida möts med förakt. De koloniserade försöker härma kolonisatörernas levnadssätt men

kan aldrig någonsin bli accepterade som likar. Man märker hur afrikanernas ”maskerad” är

hotande, Hergé vill manifestera skillnaderna som finns emellan Europa och Afrika, och

ideologin skymtar fram bakom skämtteckningarna.

I seriens avslutande bild, dyrkas Tintin och Milou som fetischer, och både

människor och djur gråter för att Tintin lämnat dem: "Tänk om alla vita i Europa är som

Tintin” och ”Om du inte är snäll kommer du aldrig att bli som Tintin!”(s. 62). Enligt Met

fångar den här bilden moralen i hela albumet och kan ses som en symbol för den ojämlika

relationen mellan västvärlden och ”the primitive Other”.50 Konflikten som uppstår när man

som kolonisatör försöker hitta ett sätt att framställa sig själv som något positivt för den

koloniserade, löser Hergé genom vad Peterson kallar harmonisering.51 Det innebär att Hergé

låter Tintin lösa Belgiens verkliga problem som kolonialmakt, i den fiktiva berättelsen. Tintin

är Belgien och kongolesernas tacksamhet går inte att ta miste på.

2.3 Play

Kortfilmen Elixir (2004) av Babak Najafi, baserad på Alejandro Leiva Wengers novell,

handlar om fyra icke-vita svenska ungdomar som kommer över ett elixir som gör dem till

48 Met, s.138f.49 Bhabha, s. 8650 Met, s. 143f.51 Peterson, s. 105.

14

”svennar”. Deras syn på samhället, och samhällets syn på dem ändras radikalt. Med de typiskt

svenska attributen blont hår, blå ögon, rosa kofta runt axlarna och ett välvårdat språk ändras

killarnas alla förutsättningar. De ändrar beteende, t.ex. slutar planka på tunnelbanan, och folk

runt omkring ändrar beteende mot dem.52 De tillförskaffar sig de privilegier som följer med de

vita attributen, deras vita kroppar ”förlängs” dvs. har fritt spelutrymme i de vita rummen

såsom skolan, men i förorten där de tidigare kände sig hemma, känner de nu osäkerhet. Där

man i Elixir använder mimicry för att få det man eftertraktar så spelar man i Play helt enkelt

rollen som icke-vit fullt ut, med allt vad det innebär.

Play handlar om fem svarta killar som rånar tre vita killar med hjälp av

”brorsantricket”. Begreppet kommer från beskrivningen av verkliga händelser i Göteborg, och

innebär att en av rånarna anklagar offren för att ha stulit hans brors mobiltelefon. Rånet

fortlöper genom att rånarna övertygar offren att följa med dem för att ”klara ut situationen”.

Genom att ta med sig offren ifrån ”de vita rummen” får rånarna ett övertag. När offren följer

med, blir de så småningom rånade på sina värdesaker. Redan i första scenen får man som

åskådare en ledtråd till varför offren följer med sina rånare frivilligt. Till en början använder

Östlund bara en kamerasvepning över en del av ett köpcentrum, utan effektstärkande musik

eller klippning, där man på avstånd ser några svarta barn sitta i en klunga. I bakgrunden hör

man några pojkar, genom sättet de pratar drar man slutsatsen att de är vita. Scenen är enkel i

sin uppbyggnad men väldigt effektiv, hotbilden ökar när man ser möjligheterna till en

kollision mellan de båda grupperna. Filmen kräver, i sin återhållsamhet, en hel del

tolkningsarbete från dig som åskådare.53 Wolfgang Iser receptionsteori beskriver två olika

poler i ett verk som tillsammans skapar helheten. Den artistiska polen är författarens text, och

det är upp till författaren att skapa en text med bra förutsättningar för tolkning. I Play

presenterar Östlund en nedtonad berättelse i lugnt tempo med långa scener. I dessa

händelseluckor sätter fantasin och mottagarens tolkningsprocess igång, den estetiska polen.

Stefan Jonsson påpekar att man oavsett egen bakgrund har rätt att berätta om andra

människor, det är inte en objektiv berättelse men det betyder inte att den är ogiltig.54 Detta

borde rimligtvis även gälla mottagaren av en berättelse. Enligt Iser så kan man komma ifrån

detta om man fängslas av texten, så att den blir ”nu” och ens egna förutfattade meningar blir

52 Pallas, Vithet i svensk spelfilm 1989-2010, s. 17.53 Stefan Helgesson, ”Filmen lika mycket en berättelse om vuxnas frånvaro” Dagens Nyheter, 2011-12-14, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/stefan-helgesson-filmen-lika-mycket-en-berattelse-om-vuxnas-franvaro (2012-04-27).54 Stefan Jonsson, De andra – amerikanska kulturkrig och europeisk rasism, Stockholm 1993, s. 52.

15

det ”förflutna”.55 Det är först då som de förutfattade meningarna man har från bl.a. tidigare

erfarenheter och det omgivande samhällets politiska och kulturella klimat. Det är nödvändigt

för en författare att trigga läsarens fantasi för att kunna involvera denne i berättelsen. Och det

är bara genom att göra det som författaren kan få fram sina intentioner med texten.56

Avsändarens perspektiv är också viktigt att reflektera över. Stefan Jonsson ser det som

självklart att man ska kunna berätta om andra kulturer, men att det är viktigt att komma ihåg

att man har ett perspektiv som man utgår ifrån.57

En intressant jämförelse som gjorts med öppningsscenen av Hynek Pallas58, är

ett Youtube-klipp59 där en grupp lejon attackerar en flock med vattenbufflar. Lejonen får tag

på en kalv och resten av flocken flyr i panik. Tills det går upp för bufflarna att de kan göra

motstånd mot lejonen. De återvänder och fritar den lilla kalven som helt mirakulöst klarar sig.

Hynek Pallas diskuterar den här inledande scenen på Weird Science (2011-11-11) då han

beskriver kameraföringen i scenen som ”[…]nära på en kopia av inledningen till Battle at

Kruger…”60 Tydligen ska Östlund själv ha nämnt klippet som inspirationskälla till Play. Som

Pallas mycket riktigt påpekar är det en kontroversiell jämförelse att göra, rörelsemönstret hos

ungdomar i ett köpcentrum med lejon och bufflar vid ett vattenhål. Men Play är

kontroversiell. I Youtube-klippet kan man känna igen bufflarnas från början snabba

kapitulation i rånoffrens agerande i Play. Vattenbufflarna har lärt sig att lejon är något

hotfullt, även om det inte alltid är det rationella i situationen. Rånoffren känner samma rädsla

för de svarta rånarna, en rädsla som inte står i proportion till det reella hotet de står inför. Det

finns fullt med folk runt omkring de kan ta hjälp av, men offren gör inte motstånd, de

kapitulerar inför något de själva kanske inte ens är medvetna om, rädslan för det icke-vita.

Hynek Pallas beskriver köpcentrat där offer och rånare möts för ”konsumismens vattenhål”.61

Barnen tillhör annars olika världar, men likt bufflar och lejon vid ett vattenhål, hägrar

konsumismen lika mycket för båda. I konsumenten hittar Pallas en viktig

identifikationsmarkör, problemet kommer när det uppenbaras vilka skilda förutsättningar de

har för att skaffa sig den identitet de vill ha. Medelklassbarnen blir väl försedda, åtminstone

materiellt, av sina föräldrar och kan klä sig i fina jackor och köpa nya mobiler. Rånarna, som

55 Iser, “Läsprocessen– en fenomenologisk betraktelse”, 337.56 Iser, “Läsprocessen– en fenomenologisk betraktelse”, s. 328.57 Stefan Jonsson, De andra – amerikanska kulturkrig och europeisk rasism, s. 52f.58 Hynek Pallas, “Spelets regler”, Weird Science, 2011-11-11, http://www.weirdscience.se/?cat=1103 (2012-05-10).59 Battle at Kruger, 2007-05-03, http://www.youtube.com/watch?v=LU8DDYz68kM (2012-05-10).60 Hynek Pallas, “Spelets regler”, Weird Science, 2011-11-11, http://www.weirdscience.se/?cat=1103 (2012-05-10).61 Ibid.

16

kommer från enklare förhållanden, vill ha samma saker. Det handlar om relativ fattigdom,

rånarna har kläder och mat för dagen, men söker sin identitet, liksom många andra i

konsumtionssamhället, i konsumtionsvaror. De som har makten innehar vissa attribut som de

som strävar efter makten försöker härma, det som Bhabha kallar mimicry.

Som avslöjas redan i titeln så handlar Play om lek, men inte den vanliga leken

som man förknippar med barndomen utan snarare en lek med de vuxnas fördomsfulla blick.

Rånarna utmanar med sitt beteende de vuxnas bild av hur barn ska bete sig, att barn alltid är

goda och oskuldsfulla.62 Man skulle kunna säga att de inte bara använder mimicry när de tar

de vita attributen från sina offer, som dyra märkeskläder och musikinstrument, utan också att

de härmar vuxenvärlden. De går långt utanför rollen som oskuldsfulla barn, de visar upp en

förmåga till grymhet som ”vi”, i det här fallet vi som är vuxna, inte tror att barnen, ”de andra”

är kapabla till. Rånarna går in och ut i rollen som oskyldiga barn som de vill. Ett exempel på

detta är scenen när de firar sitt nyförvärvade stöldgods med att gå och äta pizza. Det finns

något naivt och oskuldsfullt över scenen till en början, som för ett ögonblick förmildrar

blicken på rånarna, och de blir barn igen. Men plötsligt är det ögonblicket borta när en av

rånoffrens mammor ringer till sin sons mobil. Plötsligt är de förövare igen och kallar henne

”sharmuta” (hora på arabiska).

Östlund använder sig av en del sidospår i filmen, scener som då och då bryter av

huvudberättelsen. Man skulle kunna se detta som ett berättartekniskt knep för att uppmuntra

mottagaren till tolkningsarbete, en informationslucka uppstår eftersom man inte får orsaken

till avbrottet förklarat.63 En grupp indianer uppträder i början av filmen inför förundrade

förbipasserande på ett torg iklädda ”traditionella kläder”, d.v.s. fjäderskrudar och panflöjter. I

en av slutscenerna ser vi dem igen, den här gången sitter de och äter hamburgare på

McDonalds, som vem som helst. För att tjäna ihop sitt levebröd går de in i en roll där de

framstår som annorlunda och exotiska. Homi K Bhabha beskriver den stereotypa bilden som

utan självklarhet, vilket gör att den hela tiden kräver upprepning för att existera.64 När vi

stöter på avvikelser i vår stereotypa bild, måste vi ompröva vår syn av ”de andra”. När ”de”

beter sig som ”oss” har vi inte längre kontroll över vad som skiljer oss åt och vi står inte

längre och tittar förundrat på deras exotiska kläder.

Vuxenvärldens svek mot barnen yttrar sig på flera sätt i Play. Främst i form av

både fysisk och känslomässig frånvaro. När de vuxna väl försöker ingripa så blir det heller

62 Malena Jansson ”Spel för galleriet” FLM, 2011-11-08, http://www.flm.nu/2011/11/spel-for-galleriet/(2012-05-21).63 Iser, “Läsprocessen– en fenomenologisk betraktelse”, s. 325.64 Bhabha, s. 66.

17

inte bra. Hjälpen kommer alldeles för sent och på helt fel sätt, detta blir särskilt tydligt i en

scen på slutet när ett av offren, en tid efter att rånet har ägt rum känner igen en av rånarna som

sitter och leker med hans mobil. Pappan till den rånade pojken går fram och försöker få

tillbaka telefonen, och situationen urartar ganska snart. Pojken med mobilen i handen försöker

försvara sig och delar ut ett slag mot pappan som svarar med att ta tag i honom hårt i armen,

och pojken skriker. Pappan uppmanar gång på gång pojken att ”sadla om” försöker föga

övertygande få pojken att förstå att han ”vill honom väl”. En kvinna som kommer till pojkens

försvar kallar hans situation för ett” dubbelt underläge”, eftersom det handlar om ett barn som

dessutom är invandrare. Stefan Jonsson i DN (2011-12-05) ser hur de båda vuxna som

representanter för två olika ståndpunkter i vuxenvärlden, där ena vägen uppmanar till bot och

bättring medan den andra efterfrågar förståelse. De enas i bilden av att problemet är

”kulturkrockar och afrikanska flyktingar”.65 Östlund visar hur vuxenvärldens på detta sätt

missar målet, eftersom de inte ser sin egen skuld i situationen, och hur deras blick har låst fast

de här pojkarna i färdiga roller, antingen som offer eller förövare. Frantz Fanon beskriver i

Svart hud och vita masker hur ”den vite mannens blick”66 sätter upp spelreglerna för ”de

andra”, och begränsar handlingsutrymmet. I Play finns för de svarta barnen två olika roller att

spela, förövare eller offer, och de försöker använda dem så gott de kan.

Vikten av vithet för att betraktas som svensk är ett viktigt tema i Play. Man

avfärdar killarnas beteende med att det uppstått en kulturkrock när de i själva verket

antagligen är födda i Sverige. Deras svarta hud används för att definiera deras kulturella och

etniska skillnad, och blir till en ”fetisch” som gör det möjligt att hålla dem utanför gruppen

”vi”. På det sättet kan man effektivt hålla samman sin grupp när den blir mer och mer

heterogen67 Att du är född i Sverige, har svenskt medborgarskap, och pratar flytande svenska

räcker inte, svenskheten är vit. Hynek Pallas hänvisar till Michael Azars användande av

”schibbolet” som en symbol för vilken sida av gränsen du befinner dig på.68 Det är en flytande

gräns, och de är de som befinner sig på insidan, ”vi” som bestämmer vilka som får ingå. När

det inte längre räcker att definiera svenskhet med ett medborgarskap för att skydda sig från

”de andra” ändras reglerna. I en scen där vitheten blir synliggjord är när ett av rånoffren blir

utsedd av sina vänner att prata förstånd med rånarna. Han är adopterad och har asiatiskt

utseende, vilket placerar honom ett steg närmare ”de andra”. Rånoffren delar socialgrupp och

65 Stefan Jonsson, Dagens Nyheter, 2011-12-05, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/Play-missar-de-andras-perspektiv (2012-05-18).66 Frantz Fanon, s 27.67 Bhabha, s. 78.68 Pallas, Vithet i svensk spelfilm 1989-2010, s. 47.

18

kulturell bakgrund, men den adopterade pojkens icke-vithet tar honom ändå inte ”hela vägen

fram” till ett gemensamt ”vi”. Precis som Hynek Pallas efterfrågar i svensk filmproduktion så

arbetar Östlund med att synliggöra hudfärg på film. Och det blir smärtsamt för oss, oavsett om

man anser att filmen förstärker våra fördomar eller bara visar upp dem för oss.

3. DEBATTANALYS

3.1 Perspektiv på Heart of Darkness

Detta avsnitts funktion är främst som en introduktion till de andra två debattanalyserna.

Joseph Conrads klassiska roman Heart of darkness är en av västvärldens mest lästa och

beundrade böcker sen den kom ut 1902 men Conrad har också fått en hel del kritik för sin

schabloniserade bild av afrikaner. Han har kallats rasist av den nigerianska författaren Chinua

Achebe, som också tycker att det är dags att vi förpassar Heart of Darkness till historien, och

många kritiker ställer sig bakom den bilden. Achebe ruskade om i litteraturvärlden när han på

1970-talet skrev artikeln An image of Africa: Racism in Joseph Conrads Heart of Darkness,

där han också kallar Conrad för ”bloody racist”. Achebe beskriver Heart of Darkness som ett

uttryck för Europas narcissism, ett behov av att se Afrika som Europas motsats, och ett

verktyg för att visa upp européernas överlägsenhet. Vidare menar han att det inte är något

exceptionellt att texten innehåller rasistiska nidbilder, utan det är det okritiska hyllandet av

romanen han främst vänder sig emot.69

Sven Lindqvist diskuterar relationen mellan Conrad och Marlow i boken Utrota

varenda jävel. Lindqvist har en annan utgångspunkt än Achebe i sin läsning av Mörkrets

hjärta, han fokuserar på det politiska läget och debatten i Conrads samtid, men även han ser

en koppling mellan Marlow och Conrads egna upplevelser i Afrika, som 1889 reste längs

Kongofloden. Lindqvist uppskattar hur Conrad talar klarspråk, och han ser honom som en

modig röst, i den sociala kontext han befann sig i. Han ser Heart of Darkness i sitt historiska

sammanhang, samtidigt som han ser den som fortfarande allmängiltig. Wilson Harris svarar

mot Achebes kritik i artikeln ”The frontier on which Heart of Darkness Stands”. Han ser

effektiviteten i Achebes argument i en postkolonial tid av kollektiva skuldkänslor, men han

tycker att Achebe gör ett stort misstag när han så drastiskt bortser från Conrads genialitet. Han

menar att man ska se Heart of Darkness som en roman med kapacitet, som ligger långt

69 Chinua Achebe “An image of Africa: racism in Joseph Conrad’s Heart of Darkness” I Heart of darkness: an authoritative text, backgrounds and sources, criticism. red. Robert Kimbrough, New York 1988, s. 252-262.

19

utanför Conrads egen. Harris tycker att Achebe missar poängen med berättelsen när han

fokuserar på de stereotypa bilderna. Conrad parodiserar universella problem såsom korruption

och maktmissbruk, och även västvärldens stereotypa bild av afrikaner.70

Frances B Singh ser i ”The Colonialistic Bias of Heart of Darkness” hur Conrad

var påverkad av sin tids antropologiska diskurs då man såg s.k. primitiva folkslag som

moraliskt underlägsna de mer civiliserade. Conrad hade idéer som avvek från detta, men

gällande afrikaner så såg han dem alltjämt som underlägsna. I Heart of Darkness har Conrad

kombinerat ett intresse för människans undermedvetna och den fördomsfulla synen på

afrikaner. Även om uppsåtet med romanen var att kritisera kolonialismen, så blir tolkningen

av Heart of Darkness för den moderna läsaren snarare är en ursäkt för den.71 Padmini Mongia

beskriver i sin uppsats ”The Rescue: Conrad, Achebe, and the critics” en del av de reaktioner

Achebe fått på sin analys av Heart of Darkness. När Achebe kallar texten, och Conrad själv

för den delen, rasistisk avfärdar Achebes kritiker hans analys helt på ett sätt som inga andra

tolkningar utsätts för, och han kallas för oseriös, bitter och oförmögen att uppfatta

komplexiteten i texten. En så känd roman har såklart tolkats och analyserats på alla möjliga

sätt, men kallar man den rasistisk så finns inget värde i analysen. Mongia ser detta som ett

uppvisande i den hegemoni som västvärlden utövar på ”the Other World”. 72 Rino Zhuwarara

ifrågasätter i ”Heart of Darkness revisted” om man verkligen kan kalla en roman som ger en

så snedvriden bild av Afrika och afrikaner för ett mästerverk. Han ser Heart of Darkness

status som klassiker i västvärlden eftersom Conrad i den klarar av att blanda rasistiska myter i

skepnaden av god litteratur. Zhuwarara menar också att man kan använda den här typen av

litteratur för att starta debatt om de förtrycktas öde, men den kan aldrig ersätta de förtrycktas

egna röster, som så väl behövs. 73

Edward Said skriver i ”Två visioner av Mörkrets hjärta” att Heart of Darkness

fångar den imperialistiska hållning som västvärlden fortfarande har mot de forna kolonierna.

Han ser hur Conrad, till skillnad från andra koloniala författare, är väldigt medveten om vad

det är han skildrar, och att han på många sätt är före sin tid. En ironisk distans utmärker hans

sätt att skildra det imperialistiska systemet. Under tiden romanen skrevs var imperialismen så

dominerande över politik och estetik, att det antagligen inte varit möjlig med ett annorlunda 70 Wilson Harris “The frontier on which Heart of Darkness stands” Heart of darkness: an authoritative text, backgrounds and sources, criticism. red. Robert Kimbrough, New York 1988, s. 262-268.71 Frances B Singh ”The Colonialistic Bias of Heart of Darkness” I Heart of darkness: an authoritative text, backgrounds and sources, criticism. red. Robert Kimbrough, New York 1988, s. 268-280.72 Padmini Mongia “The Rescue: Conrad, Achebe, and the critics” in Conrad in Africa: new essays on Heart of darkness edited by Attie de Lange m.fl., New York 2002, s. 299-312.73 Rino Zhuwarara”Heart of Darkness revisted” I Joseph Conrad’s Heart of Darkness a casebook, Gene M. Moore (red) New York 2004 (cop), s. 240f.

20

perspektiv. Said ser i formen på romanen två olika resonemang, eller visioner, om vad som

skulle ske i den post-koloniala tiden. Den ena visionen beskriver en värld där kolonisatörerna

i fysisk mening lämnat kolonierna, men fortfarande kontrollerar dem i intellektuell mening.

De har makten att definiera vad ”de andra” är, har varit och kan bli, och bortförklarar det som

kolonierna förlorat under imperialismen med att de aldrig hade haft något att förlora. Enligt

den andra visionen ser Conrad på imperialismen som på allt annat i mänsklighetens

verksamhet, något som har sin tid av popularitet och sedan byts ut mot något annat. Men

samtidigt ger han inget förslag om alternativ till den form av förmyndarskap han skildrar i

Heart of Darkness. Said ser mycket av Conrads visioner prägla vår tid, hur relationen ser ut

mellan de forna kolonierna och västvärlden. Synen på ”de andra” finns fortfarande kvar. 74

När man tittar på de olika perspektiv som finns på Heart of Darkness så kan

man konstatera att det finns ett tolkningsutrymme där kritikerna läst in olika syften, och olika

betydelser i berättelsen. Att det handlar om kritik av imperialismen är många eniga om, men

sättet att framföra kritiken på är mer omdebatterad. Wilson Harris påvisar hur romanen ligger

före sin tid på det sätt Conrad använder parodi för att visa hur fel ute imperialismen som

ideologi var. Achebe och Zhuwarara ser att Conrads stereotypa bilder än idag skadar de som

de skildrar. Genom upprepandet av stereotypen kan den fortsätta existera.75 Så även om det är

ett medvetet val av Conrad att använda stereotyper, vilket Harris hävdar, skulle man kunna

diskutera vad effekten blir. Frantz Fanon beskriver genomgående i Svart hud vita masker hur

den svarta huden skapar associationer hos de vita, ett exempel som även Bhabha refererar till

är detta: ”Mamma, titta på negern, jag är rädd!”76 Det vita barnet associerar det mörka med

något farligt, en vanlig motsättning till den ”vita godheten” i barnlitteratur. När det svarta

barnet konfronteras med dessa bilder börjar det identifiera sig med det vita istället för det

skrämmande svarta.77 Wolfgang Isers receptionsteori utgår från läsaren som en viktig aktör i

bildandet av ett verk. Genom att författaren lämnar luckor i texten finns möjligheter för

läsaren att göra sin egen tolkning. I kolonialistisk litteratur lämnas inget utrymme när det

kommer till bilden av ”vi” och ”de andra”. Den bilden behövs befästas gång på gång,

eftersom de har funktionen att försvara en imperialistisk världsbild.

Något annat som diskuterats är om det är Marlows eller Conrads åsikter som

kommer fram i romanen, vilket har betydelse när man ska försöka fastställa om Conrad var

rasist eller inte. Achebe ser Conrads åsikter uttryckas genom Marlow med motiveringen att

74 Edward Said ”Två visioner av mörkrets hjärta” i Imperialism och kultur, Stockholm 1995, s. 58-62.75 Bhabha, s. 66.76 Fanon, s. 109.77 Ibid, s. 109.

21

Conrad faktiskt inte presenterat något annat perspektiv vi kan använda att döma karaktärerna

efter. ”Marlow seems tom e to enjoy Conrad´s complete confidence – a feeling reinforced by

the close similarities between their two careers.”78 Said ser Conrads egen självinsikt och kritik

av kolonialismen i Marlows berättande. Den andra visionen han urskiljer i romanen,

kolonialismen som ett tillfälligt fenomen, har begränsningen att Conrad inte kunde föreställa

sig hur den världen skulle se ut. Det gör att Conrads kritik av kolonialismen stannar vid

Marlows ifrågasättande av den vite ”civiliserade” mannen, afrikanerna har inte förmåga att

själva utvecklas. Så för både Said och Achebe är det Conrads åsikter som framförs i Marlows

resonemang, men där Achebe kallar Conrad för rasist nöjer sig Said med att poängtera

Conrads begränsade förmåga att ge en rättvis bild av Afrika.

3.2 Debatten kring Tintin i Kongo

Serien publicerades första gången 1930 i den belgiska tidningen Le Petit Vingtième,

ursprungligen tecknad i svart-vitt, och kom ut i bokform året därpå. Vid det laget fanns en hel

del tidningsartiklar med odelat positiva beskrivningar av Belgiens verksamhet i Kongo, och

dessa fick ligga till grund för serien. 1946 tecknades serien om, och färglades, och då

försvann enligt vissa det livfulla som ändå fanns i de ursprungliga teckningarna. Under

efterkrigstiden krävde samtiden att serien omarbetades igen, referenserna till Belgien och

kolonialstyret togs bort för att passa den nya marknaden. Senare, under 50-talet, när såren

efter kolonialtiden blev synliga och blodiga konflikter följde i dess kölvatten, försvann

albumet. Den banalisering av konfliktområdet Kongo som Tintin i Kongo representerade,

passade inte längre allmänheten i smaken.79 1970 dyker serien upp igen i en tidskrift i Zaire

(det som var Belgiska Kongo och senare blev Demokratiska republiken Kongo), och detta

öppnade sen dörrarna för resten av världen.80 I Sverige var Tintin i Kongo 1948 det första

publicerade Tintin-äventyret, i tidningen 25:an. 1975 krävde de svenska och danska förlagen

att Hergé skulle teckna om avsnittet där en noshörning blir massakrerad för att anpassa serien

till den skandinaviska marknaden.81

Beroende på den sociala kontexten blir mottagandet av ett konstverk bemött på

olika sett. Historiskt sett har kolonialismen varit mer eller mindre känslig i olika länder, och

det har växlat beroende på det politiska läget i världen. I Sverige på 1970-talet var man mer

78 Achebe, s. 256.79 Farr, s. 27.80 Fredrik Strömberg, ”Att förbjuda eller inte förbjuda Tintin, Bild och bubbla. Martin Kellermans Rocky, 2008:1, s .8.81 Farr, s. 21ff.

22

bekymrad av Tintins oansvariga jakt på vilda djur än på hur afrikaner framställs i Tintin i

Kongo. 2004 gav Bonnier Carlsen ut Tintin i Kongo på nytt i Sverige, vilket väckte kritik. Det

råder konsensus i att Tintin i Kongo ger en väldigt stereotyp bild av Afrika, men också något

förlåtande över att serien skapades under en tid när det politiska läget såg helt annorlunda ut.

Problemet ligger inte i första hand i huruvida Hergé ens var rasist eller inte utan i att Bonnier

Carlsen valt att ge ut Tintin i Kongo på nytt. Lars Peterson uttalar sig om Tintin i Kongo redan

1984 och säger att ”[…]albumet är bland det mest rasistiska som utgivits i serieväg i vårt

land.” 82 Afrosvenskarnas riksförbund uttrycker, genom Kitimbwa Sabuni och Fatima

Doubakil, i Expressen (2008-08-23) ilska mot förlaget Bonnier Carlsen som de tycker sprider

kolonial propaganda från 1930-talet. De reagerar särskilt starkt mot att Tintin i Kongo

marknadsförs till barn och ungdomar. De vill ha ett förbud mot albumet, som de tycker är hets

mot folkgrupp. De hänvisar till begränsningarna som finns i tryckfrihetsförordningen som

alltså inte gäller vid: ”hot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av

viss nationalitet eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse”.83 Man skulle kunna se

det som att man genom att ge ut Tintin i Kongo på nytt, reproducerar en stereotyp bild av

afrikaner. Eftersom den stereotypa bilden inte är självklar är upprepandet av den det som

håller den vid liv.84 Frantz Fanon vill frigöra sig från den ”vite mannens blick” och menar att

förhållandet mellan vita och svarta handlar om roller som är beroende av varandra. Genom att

vita definierar svarta som underlägsna skapar de en bild av sig själva som motsatsen. Så länge

vita tar sig rätten att göra detta får svarta väldigt litet spelutrymme.85

Många menar att Tintin i Kongo helt enkelt inte är ett tillräckligt bra konstverk

för att motivera övertrampen som görs i det. Peter Cornell i Expressen (2007-08-27) menar att

det inte är önskvärt att låta ”enskilda bibliotekarier sätta normerna för anständighet” men att

det inte går att komma ifrån att Tintin i Kongo är rasistisk med sina schabloner, på ett helt

annat sätt än exempelvis Fantomen. Cornell ser Tintin i Kongo som Hergés sämsta album, och

tycker därför att det borde ha varit ett lätt beslut att avstå från nytryck, samt att plocka bort

albumet från bibliotekens barnavdelning.86

Enligt Wolfgang Iser så är det läsaren som gör en text till ett verk. Texten kan

ses som den artistiska delen som författaren förfogar över och läsarens tolkning av den är det

82 Peterson, s. 113.83 Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil, ”Därför är det rätt att JK-anmäla Tintin”, Expressen, 2007-08-23, http://www.expressen.se/debatt/darfor-ar-det-ratt-att-jk-anmala-tintin/?print=true (2012-04-20).84 Bhabha, s. 6685 Fanon, s. 2786 Peter Cornell, ”Sluta trycka nytt”, Expressen, 2007-08-27, http://www.expressen.se/kultur/sluta-trycka-nytt/(2012-05-18).

23

estetiska. Detta lägger över en stor del av ansvaret på läsaren, och frågan är då om man kan

förlita sig till den moderna läsaren. Jenny Högström i Helsingborgs Dagblad (2007-08-24)

menar att förbud inte är ett skydd mot dumhet, och att vi istället kan lära oss något av Hergés

stereotypa bilder, som t.ex. olika tiders människosyn. Högström medger att Hergé ger en

rasistisk bild av Afrika, men det förstår läsaren själv, även barnen.87

Johannes Åman påpekar på Dagens Nyheters ledarsida att man inte kan göra det

så enkelt för sig och säga att all censur är fel. I Tintin i Kongo framställs afrikanerna som

mindre vetande, och det blir än mer problematiskt när man tänker på att Belgien var en av de

allra brutalaste kolonialmakterna. Hade Tintin i Kongo varit det enda Hergé producerat hade

man aldrig brytt sig om att göra ett nytryck eller ha albumet tillgängligt på biblioteken. Hans

invändning mot ett förbud handlar mer om att Tintin i Kongo är en del av ett helt

författarskap, och kan användas som en bra diskussionsingång om kolonialism.88

Edward Saids ”flexibel positionell överlägsenhet” 89 beskriver hur vi som

västerlänningar kan ha flera olika relationer till Orienten utan att förlora övertaget. Bilden av

Orienten kan te sig på flera olika sätt för oss. Vi kan studera den på det sätt vi vill, men den

kommer alltid från vår beskrivning av den. Med det resonemanget kan man dra slutsatsen att

det inte är ”vi” som ska besluta om hur ”de andra” ska skildras. Även om vi förpassar rasistisk

litteratur till ett museum eller till universitetens institutionsbibliotek så ändrar det egentligen

inte hur ”vi” ser på ”de andra”. Problemet är att perspektivet alltid är det samma, det är andra

beskrivningar som behövs. Så oavsett var vi ska placera Tintin i Kongo, på barnhyllan eller

inte, så präglas albumet av ”den vita mannens blick”.

Kiera Vaclavik tar, i sin artikel ”Damaging Goods? Francophone Children´s

Books in a Postcolonial World”, avstamp i en händelse sommaren 2007 när en afrikansk-

engelsk familj stötte på Tintin i Kongo i en bokhandel, förfärades över innehållet och anmälde

händelsen till CRE, Commission for Racial Equality. CRE fällde följande omdöme om Tintin

i Kongo: “This book contains imagery and word of hideous racial prejudice, where the

‘savage natives’ look like monkeys and talking like imbeciles. Whichever way you look at it,

the content of this book is blatantly racist.”90 CRE uppmanade bokhandlare och bibliotek att

plocka bort Tintin i Kongo från hyllorna, åtminstone från barnavdelningen. Vaclavik ställer

sig tveksam till om lösningen är så enkel, hon tror snarare på en mer omfattande forskning på

87 Jenny Högström, ”Stereotyper I Kongo kan lära oss något”, Helsingborgs Dagblad, 2007-08-24, s. 42.88 Johannes Åman ”Från rasist till nyfiken humanist”, Dagens Nyheter, 2007-08-24, http://www.dn.se/ledare/signerat/fran-rasist-till-nyfiken-humanist (2012-05-18).89 Said, Orientalism, s. 7190 Kiera Vaclavik “Damaging Goods? Francophone Children´s Books in a Postcolonial World” http://qmro.qmul.ac.uk/jspui/handle/123456789/22792009 (2012-05-12), s. 228f.

24

området barn och läsning, där man tar hänsyn till barn i olika delar av världen och deras

reaktioner när de läser omdiskuterade verk.91

Fredrik Strömberg tar i sin bok Serienegern en bildberättelse om fördomar upp

den stereotypa bilden av svarta människor i serier genom historien. Han kommenterar det

faktum att även om man i senare upplagor av Tintin i Kongo tog bort en del av de grövsta

skämten som var på afrikanernas bekostnad, så överlevde ändå bilden av afrikanerna som

underlägsna. Och även i senare serier om Tintin, Koks i lasten från 1958, så finns bilden av

afrikanen som dum och barnslig kvar, det stereotypa utseendet med stora läppar och det

brutna språket likaså.92

Om Tintin i Kongo hade varit ett album i mängden av andra, där andra

perspektiv fick komma fram, hade den här debatten varit onödig. Nu är det inte så och därför

är det viktigt att man fortsätter att diskuterar rasistiska uttryck i populärkulturen. Den

stereotypa bilden av ”de andra” måste ifrågasättas hela tiden så att vi inte riskerar att

reproducera den. En intressant tanke kommer från Fredrik Strömberg som i en artikel i Bild &

Bubbla ställer sig frågan vad som kan dölja sig för läsare av nutidens serier, med tanke på hur

rasistisk vi upplever Tintin i Kongo.93

3.3 Debatten kring Play

Att Play ger upphov till många känslor kan man förstå av debatten som följt. Mycket sorg och

ilska över ett fenomen i samhället har uttryckts, både från de som tycker att filmen är modig,

och de som tycker att den är rasistisk. En fråga som har diskuterats är vad som händer vid

tolkningen av den här filmen, som lämnar ett stort tolkningsutrymme. Debatten i sig visar upp

hur olika man kan uppfatta saker i en och samma film. Lena Andersson skriver i Dagens

Nyheter (2011-12-03) att det provocerande med Play är att vi som åskådare inte tillåts sätta

oss tillrätta i den tydliga indelningen offer-förövare, där vi ska tycka synd om svarta barn som

på grund av fattigdom måste råna vita barn med pengar. Den här balansen mellan vem som är

offer och vem som är förövare rubbas hela tiden i verkliga livet, ”utanför seminarierummen i

postkoloniala studier.” 94 Stefan Helgesson, också i Dagens Nyheter (2011-12-14), svarar

Andersson med att litteratur som används inom den postkoloniala diskursen, som Chinua

91 Ibid, s. 239.92 Ibid, s 41.93 Fredrik Strömberg ”Att förbjuda eller inte förbjuda Tintin” I Bild och bubbla. Martin Kellermans Rocky. Seriefrämjandet, 2008.94 Lena Andersson, ”Allmänmänsklig maktutövning”, Dagens Nyheter, 2011-12-03, http://www.dn.se/ledare/kolumner/allmanmansklig-maktutovning (2012-04-27).

25

Achebes roman Allt går sönder, utmanar just den stereotypa bilden av vitt och svart, offer och

förövare, som Andersson efterfrågar. Helgesson ser Play som en film med många

tolkningsmöjligheter, även postkoloniala, just på grund av den stränga formen med få

klippningar och dämpade känsloyttringar. Genast börjar åskådaren leta efter luckor att fylla

med innehåll. Det är alltså inte Östlund som är ansvarig för tolkningarna vi gör utan vi

själva.95 Detta är ett resonemang man hittar inom receptionsteori och Wolfgang Iser använder

också begreppet ”luckor” som behöver fyllas i, och detta sker individuellt av varje läsare.96

Stefan Jonsson skriver (2011-12-05): ”Inte en enda gång ger Östlund sin publik möjlighet att

inta ’de andras’ perspektiv, vilket när allt kommer omkring är ett kriterium för god konst.

Istället för att infria löftet om en ny berättelse om det nya Sverige så förstärker filmen ytterst

en ideologi varigenom ett dunkelt ’vi’ bygger upp sig gentemot ett antal klart utpekade

’främlingar’”.97 Nina Lekander går i polemik med Jonsson i artikeln ”Att invaggas i

vantolkning” (2011-12-07). Lekander säger sig inte alls känna sig inkluderad i något ”vi”

bestående av icke-invandrad medelklass som enligt Jonsson ensamma får ge sin version i

filmen, och säger om Play: ”Den är bara förfärligt obehaglig och läskigt öppen för olika

tolkningar (även förstås rasistiska).”98 I en av sidohistorierna i Play får man följa en till

övergiven vagga på ett pendeltåg, som på slutet visar sig tillhöra en av rånarnas familjer.

Stefan Jonsson i DN (2011-12-05) beskriver vaggan som ”en trojansk häst fylld med ofödda

afrikaner.”99 Jonssons blir uppenbart provocerad av den här bilden, och poängterar att den

enda anledningen till att en sidohandling finns med är för anvisa en tolkning. Så för att

använda Isers terminologi har alltså Östlund enligt Jonsson inte lämnat några luckor att fylla

ut, och sidohandlingen förlorar då också sin poäng. Men Jonsson står definitivt inte

oemotsagd, Stefan Helgesson ser inte alls luckorna som ifyllda utan ser andra

tolkningsmöjligheter, och för honom symboliserar den ensamma vaggan snarare hur

vuxenvärlden också övergivit barnen, något som sträcker sig utanför både klass och

95 Stefan Helgesson, ”Filmen lika mycket en berättelse om vuxnas frånvaro” Dagens Nyheter, 2011-12-14, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/stefan-helgesson-filmen-lika-mycket-en-berattelse-om-vuxnas-franvaro(2012-04-27).96 Iser, “Läsprocessen– en fenomenologisk betraktelse”, s. 325.97 Stefan Jonsson Dagens Nyheter, 2011-12-05, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/Play-missar-de-andras-perspektiv (2012-04-15).98 Nina Lekander ”Att invaggas i vantolkning”, Expressen, 2011-12-07, http://www.expressen.se/kultur/att-invaggas-i-vantolkning/ (2012-04-16).99 Stefan Jonsson, ”Play missar de andras perspektiv”, Dagens Nyheter, 2011-12-05, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/Play-missar-de-andras-perspektiv (2012-04-15).

26

etnicitet.100Jonas Hassen Khemiri (2011-11-18) ger hela 47 anledningar till att han grät när

han såg Play. Han drar paralleller till sitt eget liv där vännen D trakasseras av polisen, och

delar med sig av sorgen över att D:s bror till slut lämnat Sverige på grund av de ständiga

blickarna. Han gråter för att han tycker att filmen är rasistisk, men samtidigt för att det får

honom att känna sig korkad, för att två tidningar beskriver några av barnen som ”färgade” och

låter de andra vara transaparenta. Slutligen gråter han för ”att en modig film alltid är farlig i

fel händer.”101 Identifikation är en metod att fånga läsaren, enligt Iser, och Khemiri ser i

filmen många kopplingar till sitt eget liv, där en icke-vithet hos honom själv och några av

hans vänner, och vad det innebär, gör sig påmind. Han upplever filmen som rasistisk, men ger

i sin recension av den också uttryck för alla tolkningsmöjligheter. Hynek Pallas bemöter en

del av kritiken mot Östlunds avsikter i en debattartikel (2011-11-24), han menar att Play sätter

fingret på den rasistiska maktordningen där hudfärgen pekar ut din position, och där vitheten

är osynlig för oss som är en del av den, men så tydlig för de som står utanför. 102

För att kunna förstå hur tolkningarna av samma film kan vara så olika kan man

ta hjälp av Wolfgang Iser. Det är först i tolkningsprocessen som det skapas en helhet.103

Östlunds roll ligger i att han ger oss verktyg att använda vid en tolkning av det vi ser på

filmduken. I artikeln ”Vänd inte bort blicken” i Dagens Nyheter (2011-11-29) försvarar

Östlund sig från en del av kritiken. Han menar att Play är så provocerande för att den visar

upp en historisk orättvisa som fortfarande existerar: ”bilden av fem svarta som rånar fem vita

är provocerande eftersom den påminner oss om att vi deltar i en ekonomisk och politisk

obalans – och vi gillar inte att bli avslöjade.”104

Cecilia Verdinelli (2011-12-23) invänder mot Östlunds försvar av filmen där han säger att

filmen är så obehaglig och provocerande för att den visar upp en historisk orättvisa som

fortfarande är verklighet. Verdinelli ser istället filmen som en parodi på historiska orättvisor:

”i en scen låter han en liten svart grabb smaska på en glass medan hans storebror med ett

uppenbart falskt vibrato drar en story om att de är så himla fattiga att de inte har något att

äta.”105 Malena Jansson fokuserar i sin artikel (2011-11-08) i FLM på vuxenvärldens skeva

100 Stefan Helgesson, ”Filmen lika mycket en berättelse om vuxnas frånvaro” Dagens Nyheter, 2011-12-14, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/stefan-helgesson-filmen-lika-mycket-en-berattelse-om-vuxnas-franvaro (2012-04-27).101 Jonas Hassen Khemiri, Dagens Nyheter, 2011-11-18, http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/47-anledningar-till-att-jag-grat-nar-jag-sag-ruben-ostlunds-film-Play (2012-04-16).102 Hynek Pallas ”Play fångar svensk rasism” Dagens nyheter, 2011-11-24, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/Play-fangar-svensk-rasism (2012-03-15).103 Iser, “Läsprocessen– en fenomenologisk betraktelse”, s. 319.104 Ruben Östlund, ”Vänd inte bort blicken”, Dagens Nyheter, 2011-11-24, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vand-inte-bort-blicken (2012-05-17).105 Cecilia Verdinelli, ”Play – olustigt manipulerande”, Göteborgsposten, 2011-12-23, s. 50.

27

bild av barnet. Hon blickar tillbaka i historien och konstaterar att den något naiva synen på

barns godhet är konstruerad under romantiken, och sedan dess har bilden av det oskuldsfulla

barnet följt oss i filmer, litteratur mm. Den här bilden skapar ett ojämlikt förhållande mellan

vuxen och barn, och det är den vuxna blicken som har makten över barnet som måste passa in

i redan färdigritade mönster hur barn ska bete sig. I Play driver barnen med de vuxnas

förväntningar av dem, när de t.ex. ställer till problem i en sportbutik hävdar de oskuldsfullt att

de minsann inte gjort något fel, de är ”små änglar”. De visar gång på gång att de genomskådat

rollerna de blivit tilldelade av omgivningen, de har blivit i fråntagna sin individualitet och ses

enbart som ett kollektiv.

I läsprocessen sker enligt Iser ett uppbrytande av objekt och subjekt. Genom att

man som läsare, eller åskådare, går från objekt till subjekt, blir man också en del av verket i

sig. Det är författaren som skrivit en tanke, eller regissören som visar en bild, men det är du

som associerar. Åsa Linderborgs beskriver sin egen fördomsfulla blick i sin artikel

”Provokation utan ansvar” (2011-11-24). Hon berättar om ett möte på Coop, där hon ser en

pappa med sin son, båda svarta: ”Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt

förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid

gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda,

ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malkom X, barn med

flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin…en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.”106

Detta menar hon att Östlund är delaktig i genom att han tillför ännu en stereotyp bild av svarta

till alla de hon redan bar på. Linderborg tycker att det finns en fara i att Östlund får lov att

kasta ur sig provokationer utan att någon ställer honom till svars för detta. Och själva

användandet av stereotyper är en viktig del i bevarandet av dem.107 Så länge man ger

människor möjlighet att bevara den stereotypa bilden av ”de andra” har de en tendens att göra

det eftersom man gärna håller fast vid bekanta bilder. Iser menar att de förutfattade meningar

alla människor bär på går att bortse från, om man är tillräckligt delaktig i verket när man

tolkar den108. I Play blir detta paradoxalt eftersom Östlund själv uttrycker att han vill visa upp

åskådarnas fördomsfulla blickar. Så för att kunna ta till sig verket fullt ut och se sin egen blick

måste man kunna förflytta sina fördomar till ett förflutet.

Play skapade ett behov att få fram sin egen tolkning, det visar debatten jag har

följt, och det finns lika många tolkningar av filmen som recensenter. En gemensam nämnare

106 Åsa Linderborg, ”Provokation utan ansvar”, Aftonbladet, 2011-11-24, http://www.aftonbladet.se/kultur/article13979089.ab (2012-04-16).107 Bhabha, s. 66.108 Iser, “Läsprocessen– en fenomenologisk betraktelse”, s. 337.

28

man kan urskilja i artiklarna är obehagskänslan som många beskriver att de kände när de såg

filmen. Oavsett om man tycker filmen är bra eller dålig så har den påverkat och behöver

bearbetas. Enligt Iser är läsaren inte själv medveten om vad delaktigheten i ett verk medför,

och vad som händer under läsprocessen. När man blir riktigt berörd av något känner man ett

behov av att diskutera det, för att försöka förstå vad man varit delaktig i. Litteraturkritiken

behövs för att vi ska kunna hitta aspekter av verket som hade glömts bort annars.109 Man vill

förstå varför Play var så obehaglig att se, om det beror på Östlunds rasistiska bilder eller om

det är att ens egen fördomsfulla blick kunde lockas fram av en skicklig regissör.

4. SAMMANFATTNING

Vid ett granskande av användandet av ”de andra” i de tre verken kan man konstatera att det är

ett effektivt sätt att skapa en motsättning, som sedan bygger upp intrigen. I Heart of Darkness

använder Conrad motsatspar som mörker-ljus, civilisation-barbari, ”vi” och ”de andra” för att

diskutera konsekvenserna av ett överskridande av detta. Conrad är kritisk till kolonialismen

men använder sig samtidigt av stereotypa bilder av ”de andra”. Han ser ett naturligt habitat för

”de andra” i kolonin, och argumenterar mot koloniseringen genom att peka på vilka olika

fysiska förutsättningar som européer och afrikaner har för att leva där. Den svarta huden

används i Heart of Darkness som fetisch, inte nödvändigtvis för att argumentera för de svartas

underlägsenhet utan snarare för att ge dem de förutsättningar de behöver. Den fysiska styrkan,

som här kopplas ihop med svart hud är en av de egenskaper som Conrad ger ”de andra” och

som skiljer dem från ett västerländskt ”vi”. Edward Said ser två olika visioner i Heart of

Darkness, och fokuserar på så sätt på Conrads eget perspektiv och världsbild när verket kom

till. Mycket av debatten kring verket utgår från Chinua Achebes utfall mot Conrad i “An

image of Africa: racism in Joseph Conrad’s Heart of darkness”, och huruvida Conrad var

rasist eller inte.

Postkolonialistisk teori, där jag hämtat mitt perspektiv, talar om ”den vite

mannens blick” och hur ”de andra” får finna sig i att bli definierade av den. I Play tar ”de

andra” kontrollen över den roll de blivit tilldelade och använder den som ett maktverktyg.

Den obalansen som uppstår har skapat delade meningar om det är en stereotyp bild eller ett

ifrågasättande av den. Enligt Ruben Östlund är filmen en spegel av mottagarens egna

109 Ibid, s. 336.

29

fördommar, och de stereotypa bilder som man ser bidrar man själv med till tolkningen. Åsa

Linderborg ser hur Play reproducerar stereotypa bilder, och tycker att Östlund som avsändare

är ansvarig för detta. Wolfgang Iser menar att texten återspeglar läsarens egna förutsättningar

i sättet han eller hon tolkar texten på. Samtidigt avskriver han inte författarens roll helt.

Receptionsteorin sätter fokus på hur avsändaren och mottagaren tillsammans står för

skapandet av verket. En författare bör lämna luckor i texten för att skapa dynamik. I

mottagandet av Play diskuteras om Östlund lämnar dessa luckor öppna eller inte. Att samma

text genom olika läsningar kan skapa väldigt skilda tolkningar, vilket har framgått tydligt i

mottagandet av både Play och Heart of Darkness.

I Tintin i Kongo används den stereotypa bilden av ”de andra” för att försvara

kolonialismen, och som ett pedagogiskt verktyg för att fostra barnen i kolonialmakten in i

uppdelningen ”vi” och ”de andra”, där kolonialism framstår som något naturligt. I bildrutorna

skildras Tintins möte med afrikanerna farsartat, men de ideologiska undertonerna går inte att

ta miste på. Hergé utmålar ”de andra” som barnsliga och primitiva, i direkt kontrast till Tintin

som ensam representerar Europa. Philippe Met beskriver hur Tintin i Kongo skildrar mimicry

på två plan, det animalistiska och det infantila. Liksom djuren försöker ta efter Tintins

beteende så försöker afrikanerna härma vuxenvärlden. Bhabha menar att det kan vara ett sätt

för den koloniserade att ta kontroll över sin situation, och förvirra kolonisatören. Tintins

försök att stävja detta skapar underlag till intrigen och driver handlingen framåt. Mottagandet

av Tintin i Kongo har varierat över tid, beroende på det politiska klimatet i världen. I debatten

som startade i Sverige efter nypubliceringen 2004 var man överens om den fördomsfulla

bilden av ”de andra”, och istället diskuterades ett eventuellt förbud av serien, eller åtminstone

en begränsning av tillgängligheten för barn. Man var rädd att barnen inte skulle kunna se

albumet som ett historiskt dokument, utan att de stereotypa bilderna skulle få ännu ett forum

att reproduceras. Andra röster höjds för att sluta undervärdera barns förmåga till kritisk

läsning.

Gemensamt för responsen på alla tre verken är diskussionen om den stereotypa

bildens verkningsgrad i samhället. Enligt den postkoloniala teoribildningen är problemet med

den stereotypa bildens dess kraft som beror på ambivalensen i den. För att komma till rätta

med problemet menar Bhabha att man behöver börja ifrågasätta självklarheten i något som

behöver upprepas för att existera. Upphovsmakarna till de tre verken jag granskat har tagit sig

rätten att berätta om ”de andra” utifrån en maktposition som vita män. Enligt Stefan Jonsson

ligger inget fel i det, det finns en mänsklig gemenskap som är tillräckligt stark för att

överskrida de kulturella skillnaderna. Men det är viktigt att vara tydlig med vilket perspektiv

30

man utgår ifrån, samt att man inte får se de röster som hörs som en ”universell sanning”,

eftersom alla inte fått chans att tala.

LITTERATURLISTA

Achebe, Chinua. “An image of Africa: racism in Joseph Conrad’s Heart of darkness”. IHeart of darkness: an authoritative text, backgrounds and sources, criticism. red. Robert Kimbrough, New York: W.W. Norton &Company, cop. 1988.

Agrell, Beata. “Mellan raderna – till fråga om textens appellstruktur” ur Främlingskap och främmandegöring: förhållningssätt till skönlitteratur i universitetsundervisningen. red. Staffan Thorson& Christer Ekholm, Göteborg: Daidalos, 2009.

Andersson, Lena. ”Allmänmänsklig maktutövning”. I Dagens Nyheter. 2011-12-03. (2012-04-27) http://www.dn.se/ledare/kolumner/allmanmansklig-maktutovning.

Apostolidés, Jean-Marie. The Metamorphoses of Tintin or Tintin for adults. övers. Jocelyn Hoy, Stanford, Calif.: Stanford University Press, cop. 2010.

Azar, Michael, ”Fanon, Hegel och motståndets problematik”. I förordet till Svart hud vita masker av Frantz Fanon, övers. Stefan Jordebrandt, Göteborg: Daidalos, 1997.

Battle at Kruger. 2007-05-03. (2012-05-10) http://www.youtube.com/watch?v=LU8DDYz68kM

Bhabha, Homi K. The location of culture. London: Routledge, 1994.

Conrad, Joseph. “Heart of Darkness”. I Heart of darkness: an authoritative text, backgrounds and sources, criticism. red. Robert Kimbrough, New York: W.W. Norton &Company, cop. 1988.

Cornell, Peter. ”Sluta trycka nytt”. I Expressen. 2007-08-27. (2012-05-18)http://www.expressen.se/kultur/sluta-trycka-nytt/.

Fanon, Frantz. Svart hud vita masker. övers. Stefan Jordebrandt, Göteborg: Daidalos, 1997.

Farr, Michael. Tintin den kompletta guiden. Stockholm: Bonnier Carlsen, 2005.

Haugh, Robert F. “Heart of Darkness: Problem for Critics” I Heart of darkness: an authoritative text, backgrounds and source, criticism. red. Robert Kimbrough, New York: W.W. Norton & Company, cop. 1988.

Helgesson, Stefan. ”Filmen lika mycket en berättelse om vuxnas frånvaro”. I Dagens Nyheter. 2011-12-14. (2012-04-27) http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/stefan-helgesson-filmen-lika-mycket-en-berattelse-om-vuxnas-franvaro.

31

Hergé. Tintin i Kongo. övers. Björn Wahlberg. Stockholm: Bonnier Carlsen, 2004.

Högström, Jenny. ”Stereotyper I Kongo kan lära oss något”. I Helsingborgs Dagblad. 2007-08-24, s. 42.Iser, Wolfgang. ”Läsprocessen – en fenomenologisk betraktelse” I Modern litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion. Del 1. red. Claes Entzenberg & Cecilia Hansson.Lund: Studentlitteratur, 1993.

Iser, Wolfgang. The act of reading a theory of aesthetic response, London: Routledge, 1978.

Jansson, Malena. “Spel för galleriet”. I FLM. 2011-11-08. (2012-05-21) http://www.flm.nu/2011/11/spel-for-galleriet.

Jonsson, Stefan. De andra – amerikanska kulturkrig och europeisk rasism, Stockholm: Norstedts, 1993.

Jonsson, Stefan. ”Play missar den andras”. I Dagens Nyheter. 2011-12-05. (2012-04-15)http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-missar-de-andras-perspektiv.

Khemiri, Jonas Hassen. ”47 anledningar till att jag grät när jag såg Ruben Östlunds film Play”. I Dagens Nyheter. 2011-11-18. (2012-04-16) http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/47-anledningar-till-att-jag-grat-nar-jag-sag-ruben-ostlunds-film-play.

Lekander, Nina. ”Att invaggas i vantolkning”. I Expressen. 2011-12-07. (2012-04-16) http://www.expressen.se/kultur/att-invaggas-i-vantolkning/.

Linderborg, Åsa. ”Provokation utan ansvar”. I Aftonbladet. 2011-11-24. (2012-04-16) http://www.aftonbladet.se/kultur/article13979089.ab.

Lund, Anna. ”Tintin och imperialismen – en undersökning av attityder i Hergés äventyr omTintin i Kongo, Kina och Tibet”. Stockholm: Litteraturvetenskapliga institutionen, univ. 2000.

McCloud, Scott. Serier den osynliga konsten, övers. Horst Schröder. Stockholm: Medusa,1995.

Met, Philippe. “Of men and animals: Hergé´s Tintin au Congo, a study in primitivism”. IRomanic review, årg. 87, 1996:1. s. 131-144.

Mongia, Padmini. “The Rescue: Conrad, Achebe, and the critics” I Conrad in Africa: new essays on Heart of darkness. red. Attie de Lange m.fl. New York: Boulder: Social science monographs, 2002.

Nationalencyklopedin. Sökord: Buddha. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/lang/buddha. (2012-05-27).

Pallas, Hynek. “Spelets regler”. I Weird Science. 2011-11-11. (2012-05-10) http://www.weirdscience.se/?cat=1103).

32

Pallas, Hynek. Vithet i svensk spelfilm 1989-2010. Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2011

Peterson, Lars. Seriealbum på myternas marknad, Stockholm: Liber, 1984.

Play, DVD. regisserad av Ruben Östlund. Stockholm: SF, 2012.

Sabuni, Kitimbwa & Doubakil, Fatima. ”Därför är det rätt att JK-anmäla Tintin”. I Expressen.2007-08-23. (2012-04-20) http://www.expressen.se/debatt/darfor-ar-det-ratt-att-jk-anmala-tintin/?print=true.

Said, Edward. Kultur och imperialism. Stockholm: Ordfront, 1995.

Said, Edward. Orientalism. Stockholm: Ordfront, 2004.

Singh, Amardeep. ”Mimicry and Hybridity in Plain English”. 2009-05-08. (2012-05-10) http://www.lehigh.edu/~amsp/2009/05/mimicry-and-hybridity-in-plain-english.html

Strömberg, Fredrik. ”Att förbjuda eller inte förbjuda Tintin”. I Bild och bubbla. Martin Kellermans Rocky. Seriefrämjandet, 2008:1.

Strömberg, Fredrik. Serienegern en bildberättelse om fördomar, Malmö: Seriefrämjandet, 2001.

Vaclavik, Kiera. “Damaging Goods? Francophone Children´s Books in a Postcolonial World”. 2009. (2012-05-12) http://qmro.qmul.ac.uk/jspui/handle/123456789/22792009.

Verdinelli, Cecilia. ”Play – olustigt manipulerande”, I Göteborgsposten. 2011-12-23, s. 50.

Zhuwarara, Rino. ”Heart of Darkness revisted”. I Joseph Conrads´s Heart of Darkness a casebook. red. Gene M. Moore. New York: Oxford University Press, 2004.

Åman, Johannes. ”Från rasist till nyfiken humanist”. I Dagens Nyheter. 2007-08-24. (2012-05-18) http://www.dn.se/ledare/signerat/fran-rasist-till-nyfiken-humanist.

Östlund, Ruben. ”Vänd inte bort blicken”. I Dagens Nyheter. 2011-11-24. (2012-05-17)http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vand-inte-bort-blicken.