1

Psykofarmaka: Från stenåldern till

rymdåldern — och tillbaka

Återupptäckten av det 5 000 år gamla hinduiska botemedlet mot sin-nessjukdom, Rauwolfia, revolutionerade i början på 1950-talet den västerländska världens behandling av själssjukdomar och inledde psykofarmakoterapins tidevarv — den medicinska behandlingen av känslolivets rubbningar. Detta det första "moderna" lugnande medlet och besläktade kemiska föreningar har varit så framgångsrika när det gällt att lugna svårt oroliga patienter, att den psykologiska miljöteorin inte längre anses utgöra en tillräcklig förklaring för mänskligt beteende. Den freudianska psykoanalysen med sin betoning av traumatiska upplevelser i barndomen och av familjeförhållandena har blivit allvarligt ifrågasatt enligt dr Fred Elmadjan vid Nationella institutets för själslig hälsa utbildningsavdelning och andra auktoriteter, som studerar tendenserna i den psykiatriska undervisningen och praktiken.

Sigmund Freud själv förutsade dessa förändringar. I en av sina sista uppsatser skrev han: "Framtiden kan kanske lära oss hur vi med hjälp av särskilda kemiska substanser skall kunna utöva ett direkt inflytande på energimängderna och deras fördelning i den själsliga apparaten."

Även om Rauwolfia stimulerade en forskning med uppbåd av alla resurser efter själssjukdomarnas biokemiska rötter, hade vissa individuella forskare arbetat med dessa jämförelsevis otidsenliga projekt under de år då psykoterapin till stor del bestod av diskussioner och få om ens några injektioner eller piller. De redskap som dessa ensamma forskare använde var ofta exotiska medicinalväxter, narkotika, stimulantia och berusningsmedel, som använts av primitiva folk i religiösa och magiska riter. Vid den tidpunkt då dessa växter höll på att återupptäckas och botaniskt bestämmas av moderna vetenskapsmän som dr Richard Evans Schultes vid Harvard, tycktes de i många andras ögon ha föga att erbjuda i fråga om praktisk tillämpning inom medicinen. Många läkemedelsföretag har först nyligen börjat ägna detta slags forskning den uppmärksamhet den förtjänar.

Nu håller vetenskapsmän i medicinska forskningscentra världen

2

runt — i synnerhet i Europa — på att utföra kemiska, farmakologiska och kliniska bedömningar av sådana sällsamma växter som "magiska svampar" från Mexico; peyote, en kaktus som aztekerna betraktade som en "gudomlig rusdryck"; haschisch; mjöldrygesvampar, som fått bära skulden för medeltida epidemier av vansinne; ayahuasca, "själsrankan från Amazonas"; iboga, ett gudsdomsgift från Kongo; cohoba,

Västindiens narkotiska snus; ololiuqui, den s.k. Djävulens Vinda, och ett potpurri av rötter och barkar, som omtalas i legendariska redogörelser för trolldom och häxeri. Det är bokstavligen frågan om svart magi för män i vitt, där medicinska specialister är lärjungar hos häxdoktorer.

Vad har dessa sällsamma substanser gemensamt? De tillhör alla växtriket, och de har en förhistoria som ingredienser i vad

infödingarna betraktar som "medicin". En del har länge betraktats såsom ett verksamt medel mot vissa former av vansinne, såsom Rauwolfia faktiskt visade sig vara. Men deras mest framträdande gemensamma egenskap är att de hos normala människor framkallar ett tillstånd som liknar den kluvna personligheten eller schizofreni — en känsla av att "vara utanför sig själv och förflyttas till en annan värld". Den världen kan vara himmelsk eller helvetisk, de färgstarka visionerna kan vara sköna eller skrämmande. Varje upplevelse är unik och vanligen omöjlig att förutsäga, t.o.m. hos samma person vid olika tidpunkter.

Denna grupp av droger kallas vanligen "hallucinogener" eller "psy-kotomimetika", eftersom de efterhärmar psykoser. En pionjär i den kliniska tillämpningen av dessa medel, dr Humphry Osmond vid Neuro-psykiatriska institutet i New Jersey, definierade dem såsom "ämnen som framkallar förändringar i tankelivet, förnimmelserna, sinnesstämningen och ibland kroppsställningen. Dessa förändringar inträffar ensamma eller tillsammans utan att de framkallar vare sig större rubbningar i det autonoma nervsystemet eller tillvänjningsbehov. Om de överdoseras kan emellertid en viss grad av desorientering, minnesrubbningar, slöhet och till och med narkos inträffa, men dessa reaktioner är inte karakteristiska."

I denna kategori inbegrips inte alkohol, opium och dess derivat, kokain, atropin, fenedrin, barbiturater, bedövningsmedel, smärtstillande medel och sömnmedel, ehuru en viss sammanblandning är oundviklig. Och naturligtvis kan nästan vilken drog som helst framkalla delirium, då den ges i för stora doser eller till överkänsliga personer. Psykotomimetika utgör emellertid en klass för sig, eftersom de har påtaglig psykologisk verkan under en begränsad tidsperiod, men

3

svagare fysiologisk verkan. De är vad den berömde tyske farmako-logen L. Lewin kallade "fantastica".

På grundforskningens område finns det intresse för dessa droger av flera skäl. De flesta av deras alkaloider och glykosider har en kemisk struktur som är känd som indol- och benzolringar. Eftersom det kan hända att det är dessa grupperingar som framkallar de sällsamma verkningarna, har studiet av naturprodukterna stimulerat en intensiv utforskning av liknande syntetiska ämnen. På ett annat grundforskningsområde hoppas man att genom studiet av ämnenas biologiska verkan, särskilt på normala människor, kunna kasta ljus över sinnessjukdomarnas orsaker.

Dessa tillämpningar är dock inte de enda. Liksom de lugnande medlen och de äldre "lyckopillerna" börjar en del av dessa ämnen användas vid den egentliga behandlingen av själsligt sjuka patienter. Nu kommer vi in på ett område som inte bara är ytterst omstritt utan mycket svårt att beskriva. Nyckelordet här är "tillgänglighet". Syftet med all psykoterapi är att nå fram till patienten och undersöka problemen. Dessa läkemedel har satt psykiatrerna i stånd att upprätta bättre kontakt, så att psykoanalytiska metoder kan användas med större framgång.

Ty såsom dr Osmond sade: "Själen kan inte utforskas genom ombud." Ett växande antal läkare tar nu dessa medel själva för att få en bättre föreställning om sina patienters fantastiska värld. Här är "inlevelse" nyckelordet. Osmond menar att ingen läkare bör använda psykotomimetika på andra, förrän han först har tagit dem själv, helst flera gånger. Dessa experimentella, av droger framkallade psykostillstånd kallas "modellpsykoser". De har använts för att testa verkningarna av andra mentala droger och behandlingsmetoder — "modellterapier" — som skall användas vid behandling av de sinnessjukas spontana psykoser.

När en psykiater använder ett hallucinationsframkallande ämne för att behandla hallucinationer, kan detta förefalla vara att gå till överdrift i tillämpningen av regeln att driva ut djävulen med Belsebub. Men rapporter som framlagts vid internationella konferenser har visat en del mycket lovande resultat. Vid en medicinsk sammankomst i London nyligen diskuterade t.ex. psykiatern G. W. Arendzen-Hein från Holland sin behandling av tjugoett fall av långvarig, grav psykopatisk kriminalitet "helt opåverkad av vanlig terapeutisk kontakt". Under hallucinationsframkallande behandling "avslöjades konflikter, motståndet vek, introspektionen och självkännedomen ökade: en ny förmåga av mänskliga relationer bildades. Patienterna samarbetade

4

väl, och fjorton av tjugoett fall förbättrades kliniskt." Doktorn sam-manfattade: "Vi bör ompröva vår tro på psykopaternas opåverkbarhet — denna metod satte oss i stånd att tränga djupt och åstadkomma förändringar i personligheten som tidigare trotts vara omöjliga." Även om de kliniska tillämpningarna ännu befinner sig på ett mycket förberedande stadium av utforskning och har stött på vissa allvarliga hinder, som skall beskrivas senare, har uppmuntrande resultat vunnits vid vissa andra rubbningar, som är mera resistenta mot vanliga behandlingsmetoder — tillstånd av besatthet, fobier och personlighetsförändringar.

Sinnessjukdomarna, i synnerhet den mest utbredda och gäckande formen, schizofrenin, är det tjugonde seklets farsot. Den fyller hälften av alla sjukhussängar i kulturländerna. Enbart i Förenta staterna beräknas 17 miljoner människor lida av någon typ av själssjukdom, och årskostnaden är 3 000 miljoner dollar, den förlorade arbetstiden oräknad. Orsakerna är precis lika omstridda som behandlingsmetoderna: Beror rubbningen i första hand på störd ämnesomsättning eller på en skadlig miljö? Kropp eller själ? Flertalet auktoriteter håller visserligen med om att det här är fråga om ett invecklat samspel mellan arv och uppfostran, men ett växande antal vetenskapliga forskare inrapporterar belägg för fysiska abnormiteter.

Nyligen har till exempel en undersökning av de klart avvikande mönstren i schizofrena patienters fingeravtryck givit vid handen att någon nedärvd genetisk svaghet kan spela en roll. Olikheter har också konstaterats i fråga om kapillärernas arrangemang vid nagelrötterna på fingrarna. Undersökningar av hormon och enzym, som man vet påverkar känslolivets stabilitet, levererar nya uppslag. Olika laboratorier har oberoende av varandra bekräftat ett tidigare rön — att det finns ett unikt proteinämne i schizoida patienters blod. En teori går ut på att underligt uppträdande är ett förgiftningssymptom, varvid "giftet" bildas i det olyckliga offrets egen kropp, möjligen som ett resultat av ackumulation av abnorma omsättningsprodukter eller på grund av oförmåga att avgifta vissa naturliga substanser, som sedan framkallar skadliga förändringar i kroppen.

Vilka orsakerna till själssjukdomar än visar sig vara, håller tendensen vid behandlingen på att bli allt mer biokemisk. Detta betyder inte att psykiatrerna är på väg att bli "syntetiserade"; det finns inte något "psykoanalytiskt piller" inom synhåll. Psykotomimetika rekommenderas för användning tillsammans med modifierad psykoterapi och endast under mycket noggrann medicinsk uppsikt, av uppenbara skäl.

Dr Nathan S. Kline, forskningschef vid Rockland State Hospital i

5

New York och en ledande företrädare för den farmakoterapeutiska skolan, har uttalat att de fruktade riskerna för tillvänjning och för allvarliga kroppsliga eller känslomässiga efterverkningar är minimala, när fallen

gallras omsorgsfullt och följs upp av läkarna. Huru sällsamma dessa nya läkemedel än förefaller, är de förvisso inte så drastiska som behandling med elektrochock och otvivelaktigt mindre sällsamma än den hjärnkirurgi som används som yttersta medlet på sinnessjukhusen och vars verkningar inte går att göra ogjorda. Dr Kline tror att vi, tack vare dessa nya läkemedel, kanske kan komma att lösa sinnessjukdomarnas problem innan vi finner cancerproblemets lösning: "Det stora genombrottet kan komma snabbare än de flesta tror, möjligen inom de närmaste fem åren." Det bör rättvisligen påpekas att en del psykoanalytiker alltjämt menar, att den enda rationella behandlingen av själsliga rubbningar är psykoterapi, och de använder läkemedel sparsamt, om de använder dem alls.

Under tiden pågår begripligtvis ett febrilt letande efter nya kemiska föreningar, som kan tänkas ha tillämpning vid lösningen av vårt hälsovårdsproblem nummer ett. Även om många lovande projekt av affärsmässiga skäl hålls hemliga, kan man tryggt säga att alla ledande läkemedelsföretag är inblandade. Bortsett från humanitära hänsyn ligger det en ekonomisk lockelse i att försäljningen i USA av lugnande medel, som endast överträffas av antibiotica och hormoner, uppgick till över 200 miljoner dollar 1961, vilket inte innefattar sjukvårdsinrättningarnas väldiga inköp. Ungefär var tolfte vuxen amerikan använder regelbundet av läkare ordinerade, lugnande medel.

Olyckligtvis utgör de lugnande medlen bara en del av lösningen. Mindre än hälften av alla schizofrena får någon hjälp av lugnande medel, och patienter med depressioner slungas ännu djupare ned i tungsinne av lugnande medikamenter. Därför ägnas nu stora forskningsinsatser åt stimulantia för det centrala nervsystemet, som skulle ha ungefär motsatt effekt. Dessa antidepressionsmedel eller psykiska energipreparat motverkar förtvivlan och apati utan att framkalla den överdrivna uppstramning och de trista kollapser som förekommer vid lyckopiller av fenedrintyp. De har inte bara förmågan att höja stämningen och övervinna en trötthet av psykologiskt ursprung, de tycks också frigöra skaparkraften, förbättra minnet och till och med höja intelligensen hos något så när normala individer. Följaktligen sträcker sig deras tillämplighet utöver det patologiska.

När Kline provade ett av dessa medel på sig själv under flera månader, fann han att han bara behövde fyra eller fem timmars sömn, att han vaknade vederkvickt och ovanligt pigg och mottaglig, och att

6

han var i stånd att göra två dagars arbete på en: — Jag har inte sett några som helst tecken på tillvänjning i samband med något av de nyare psykofarmaka, sade han. Vissa hallucinationsframkallande medel och psykiska stimulantia har emellertid visat en tendens att förvärra leversjukdomar hos en del mottagliga individer och att framkalla utslag på huden, blodrubbningar och andra biverkningar. De är på intet sätt lämpliga för självbehandling.

Läkemedelsföretagen, som letar efter möjligheter att eliminera dessa olägenheter, har satt sina kemister i arbete med att manipulera med molekyler, och de har skickat botaniska forskningsresande att leta efter nya drogväxter med besläktade ämnen eller liknande verkan. Eftersom några av de bästa uppslagen hittills har insamlats bland stenåldersfolk, rådfrågas ibland antropologer, men de högsta experterna i detta arbete är etnobotanister som Schultes.

Eftersom växter som framkallar syner vanligen anses heliga av de infödingar som använder dem, eller anses vara bebodda av en gudom, är de svårast av alla drogväxter att få tag i, bestämma och studera i sin naturliga miljö. Men deras användning måste noggrant iakttas, ty detaljer som ingår i deras rituella sammanhang kan senare visa sig ha en sund farmakologisk grundval. Används färska eller torkade exemplar? Vilka delar? Hur bereds de? Vilka är de exakta verkningarna? Som vi har sett, behöver etnobotanister ofta stanna ute i fältet långa tider för att upprätta kontakter och få delta i stammarnas ceremonier. Att svälja äckliga hopkok som kan stimulera, berusa eller kanske till och med vålla allvarliga sjukdomar är en av yrkesriskerna.

Det finns sannolikt inte något annat område av farmaceutisk forskning där upptäcktsresande, kemister och kliniker så ofta samtidigt tjänstgör som försöksdjur. Laboratoriedjur är uppenbarligen inte lämpliga för vissa slag av testning av mentala droger, ehuru även de används i stor omfattning. Deras hallucinationer, om de får några, måste till exempel förbli ett mysterium. Hundratals förkliniska redogörelser för nya ämnens inverkan på djurs beteende har publicerats. Ett axplock bland resultaten visar, att medan "påverkade" dansmöss blir sorgmodiga panelhöns, ändrade spindlarna vinklarna i sina nät, siamesiska kampfiskar blev pacifister med slokande svansar, lever-iglar blev upphetsade, duvors absoluta syntröskel höjdes, och råttor blev ögonskenligen modlösa under sin repklättring efter lockande föda.

Dessa rön räcker knappast att bygga på. De doser som är avsedda att återställa hälsan hos världens miljoner mentalpatienter kan inte bestämmas av leveriglars viftningar. Högre djur från kattor till ba-

7

bianer används, men förr eller senare måste mänskliga varelser med vetenskaplig utbildning "se hur det känns" och offentliggöra sina sub-jektiva iakttagelser, så att andra kan bygga på deras arbete.

Den vetenskapsman som experimenterar på sig själv brukar vanligen inte vara den första människa som ger sig in på detta område. I samband med en historisk översikt över psykotomimetika yttrade Osmond: — När jag räknar upp dessa skatter från 5 000 års farligt och ibland dödsbringande letande, tänker jag på dessa namnlösa upptäckare och återupptäckare, azteker och assassiner, kariber och bärsärkar, sibirier och indianer, brahminer och afrikaner och många andra, vilkas insatser inte ens de lärde känner till. Vi ärver deras hemligheter och drar nytta av deras nyfikenhet och deras mod — till och med av deras misstag och deras överdrifter. Låt oss hedra dem. De förekommer inte i någon källförteckning. —

De medvetna risker som tas av den som provar nya medel på sig själv, det må ske i djungeln eller i laboratoriet, är avsevärda. Vi vet mindre om människohjärnans terra incognita än om de icke kartlagda områdena i Amazonas. Hjärnvävnaden består nästan helt av 10 miljarder ständigt aktiva nervceller, och dess kemiska sårbarhet för psykoser är ännu inte kartlagd. Om vansinnets förbannelse skall kunna elimineras, måste vi fortsätta att utforska det okända, hur sällsamt det än är. På följande sidor skall åtskilliga män presenteras, som har varit villiga att ta de nödvändiga riskerna för att vidga vår kunskap. Många av dem har en känsla av att tiden är knapp, att det håller på att bli fråga om "nu eller aldrig". Schultes, som själv är en av dessa män, framhöll orsakerna:

— De viktigaste metoderna för att upptäcka nya (botaniska) läkemedel är genomgång av gamla skrifter, vetenskaplig tolkning av folktraditioner och fältarbete bland primitiva folk, som ännu lever i nära förbindelse med växtvärlden. Vi måste gripa dessa tillfällen nu, innan de få återstående områdena med urbefolkning raderas bort av den annalkande civilisationen. Jag är övertygad om att inom ytterligare ett kvarts sekel kommer det mesta av denna etnobotaniska tradition att vara dömd att försvinna. Vi har haft turen att hitta några värdefulla psykoterapeutiska medel, men först i sista minuten.

— Det som ledande politiker kallar "framåtskridande" är ofta liktydigt med förstöring av naturtillgångar. Hur primitiva människor allt snabbare lösgörs från beroende av sin växtmiljö kan belysas med vad som händer, när aspirintabletter blir tillgängliga utefter Amazonfloden. Detta tycks sätta i gång en häpnadsväckande upplösning av infödingarnas medicinska tradition. Snabbheten härvidlag är skräm-

8

mande. Att aspirinet i en del fall kanske är nyttigare än de örter det ersätter är inte det viktiga. Vad som bör bekymra oss är: Hur kan vi rädda denna ovärderliga medicinsk-botaniska kunskap, innan den för alltid går i graven med den kultur som gav upphov till den? —

Aldous Huxley: Lyckopillernas profet

För fyrtio år sedan förutsade den lysande romanförfattaren Aldous Huxley de lugnande medlens tidevarv. Ett årtionde innan Du tappra nya värld

med dess fantasimedel soma publicerades 1932 skrev han överlägsna satirer, i vilka sjaskiga intellektuella i London hävdade att den dag skulle komma, då känslolivet kontrollerades med droger och andarna frigjordes. Bakom hela hans författarskap ligger medvetandet om beteendets biokemiska grundval. I sin sista roman, Ön, som av en anmälare kallats "de skojiga svamparnas bok", knaprar hans personer på gula svampar av det slag som Schultes undersökte i Mexico.

Soma var namnet på en gammal asiatisk rusdryck, som nu är okänd. När Huxley beskrev verkningarna av framtidens soma tycktes det vara en kombination av meskalin, haschisch och reserpin. — Nyligen använde tillverkarna av det lugnande medlet Milltown namnet Soma på en av sina produkter, berättade Huxley för mig med en road grimas. Det ordineras av läkarna för ryggskott och andra världsliga plågor, mycket långt från de fantastiska användningar han beskrev.

Enligt tidskriften Time finns det i verkligheten två Aldous Huxley: "Romanens mästare, vars figurer brukade vara så otäcka att hans dopnamn mycket väl skulle komma i allmänt bruk som ett adjektiv — om någon vaknade upp och kände sig aldous, skulle han vara leversjuk, kall att ta i, gräsligt sjuk. Men det kom en tid då aldous inte kände sig Aldous längre; han kände sig thomas-henry." (Dr Thomas Henry Huxley, romanförfattarens farfar, var framstående biolog.) Hur mycket vi alla beundrar Aldous, författaren, var det den vetenskapligt orienterade, eller "thomas-henryfierade", som jag önskade intervjua, ty Aldous Huxleys personliga korrespondens och publicerade arbeten citeras ofta i litteraturförteckningarna till artiklar om psykotomimetiska läkemedel i medicinska tidskrifter.

På våren 1953 hade Huxley gått igenom sjuttio års forskningar om peyote och var ivrig att bli försökskanin. Han intog litet meskalin (en av alkaloiderna i peyote) i ett glas vatten och beskrev resultatet i sin bok Doors of Perception, vilken som motto har ett ord från William

9

Blake: "Om förnimmelsens dörrar rengjordes, skulle allt framträda för människan som det är, oändligt." Huxley förblev till sin död aktivt medverkande i detta slags forskning, och eftersom han reste vitt och brett i Orienten och på annat håll, tjänade han som internationell kontakt och inspiration åt många vetenskapliga forskare på detta område.

Jag talade med honom hemma hos några av hans vänner, högt uppe i Hollywoods kullar med utsikt över den stad där han hade levat i trettio år. (Hans eget hus hade nyligen brunnit ned och nästan allting hade gått förlorat utom manuskriptet till hans senaste intellektuella utmaning, ett arbete som tagit nio år.) Jag erinrar mig en effekt av nästan plågsam glans, när solljuset genom breda rutor strömmade in i vardagsrummet och reflekterades från vita väggar, en vit matta och vita möbler. Det fanns en stämning av en annan värld, men det talades föga om mystiska förflyttningar. En mycket stor katt låg hela tiden och slumrade och blinkade bara, när Huxley strosade över till den öppna spisen och i sin irritation över våra dagars värderingar höjde rösten, när han spikade sina poänger.

Huxley hade kraftiga anletsdrag, och täta lockar av grått hår föll ned över ett vackert, fårat ansikte. Trots sina 68 år tillskrevs han en obändig energi. Den dagen var han klädd med vårdslös elegans i en mjuk blårutig blazer, flanellbyxor, pullover och sidenslips. Vad som var mest slående var naturligtvis att se hur hans hjärna arbetade. Ingen riksdagsstenograf skulle ha kunnat hålla takten. Vad som här följer är följaktligen till stor del en impressionistisk nedteckning av infallen, glimtarna och guldkornen.

I en av sina tidigare böcker skrev han: "Beror sinnessjukdomar på kemiska rubbningar? Beror kemiska rubbningar i sin tur på psykologiska rubbningar som påverkar binjurarna? Det skulle vara för tidigt och förhastat att påstå det."

Jag frågade: — Skulle det alltjämt vara "för tidigt och förhastat"? Han svarade: — Ja, troligtvis.

Hundra sinom hundra artiklar har diskuterat detta, men eftersom Huxley kände flertalet vetenskapliga författare personligen och var förtrogen med litteraturen, blev detta för mig ett slutgiltigt uttalande. Han förklarade sedan de olika skolornas uppfattning, betecknade 1952 som en vändpunkt, då en likhet i meskalinets och adrenalinets kemiska omsättning upptäcktes av tre kanadensiska psykiatriska forskare, dr Osmond och dr John Smythies vid Saskatchewansjukhuset i Weyburn, och dr Abram Hoffer vid Universitetssjukhuset i Saska-toon. De antydde att schizofreni kanske framkallades av bristfällig metabolism i kroppens eget adrenalin, och de fann att om de på nor-

10

mala frivilliga försökspersoner sprutade in syntetiskt "skärt" adrenalin, som kallas adrenochrom, blev dessa människor tillfälligt psykotiska. Denna teori återstår det ännu att bindande bevisa. Forskningar som utförts av dr Elmadjian och hans kolleger, då han arbetade vid Worcesterstiftelsen för experimentell biologi, stöder inte hypotesen att det vid schizofreni föreligger bristfällig metabolism av kroppens eget adrenalin. Men andra forskare arbetar på detta område.

Aldous Huxley framhöll två viktiga punkter att ta hänsyn till, då vi övertar droger som primitiva folk utvecklat: Först att människan, anatomiskt och fysiologiskt, har förändrats föga under de senaste 30000 åren eller så, och för det andra att den medfödda eller genetiska utrustningen hos ett begåvat barn som föddes i en familj av grottinvånare under den yngre stenåldern var precis lika bra som hos ett begåvat stadsbarn i dag. Det går inte att skilja på det forntida eller moderna småbarnet, båda bär på alla de slumrande möjligheterna hos den speciella stam av människor som hon eller han råkar tillhöra. På grund av bristande utvecklingsmöjligheter kunde stenåldersbarnet omöjligen bli någonting annat än jägare och insamlare av födoämnen. Men de intelligentaste av dessa tidiga människor var gott och väl i stånd att tillämpa en form av vetenskaplig metod för lösning av sina problem. Pålbyggarna i Schweiz experimenterade t.ex. på alla sätt med opiumvallmons kapslar — tuggade dem, använde dem som snus osv.

Vad innebär allt detta? En oerhörd nyfikenhet plus en överväldigande längtan efter att undfly smärta och — till en tid — det egna livet. Såsom en primitiv man i våra dagars Guatemala, som använde drogväxter, en gång anmärkte: — En människa måste ibland ta ledigt från sitt minne. Poängen är, framhöll Huxley, att vi bör sluta upp att tänka på att just vi lever i Ångestens tidevarv. Våra förfäder sökte också lättnad från spänningar, och de hade kanske överlägsna metoder. En del av våra moderna av människan tillverkade stimulantia, lugnande medel och andra läkemedel uträttar sitt arbete med att förändra vår sinnesstämning till en för vår kropp ruinerande kostnad. (Dr de Ropp skrev i Drugs and the Mind: "Om mänskligheten ibland måste ta semester från verkligheten, är det förvisso på tiden att kemisterna hittar en mera tillfredsställande 'lyckodrog' än det där gamla trista nervgiftet etylalkohol.")

Nyligen har en förändring till det bättre inträffat: — Farmakolo-gerna producerar fortfarande fullt med tvetydiga mirakelmedel med obehagliga biverkningar, som är nästan lika märkliga som deras läkeförmåga, sade Huxley, men de håller nu på att lära sig att producera

11

läkemedel ur naturprodukter som används av primitiva folk och som starkt påverkar själslivet utan att göra någon skada, eller bara ringa skada, på det elektrokemiska underlag genom vilket de påverkar själslivet. I vissa fall av svår depression kan t.ex. några doser av ett av de syntetiska psykiska stimulansmedel som är gjorda efter dessa växt-drogers mönster helt avlägsna en djupt rotad och alltigenom orealistisk skuldkänsla, och om de doseras omsorgsfullt, kan de göra detta utan att ändra blodbilden, störa hjärtat, levern eller njurarna. Inom några år kommer det troligtvis att vara möjligt att höja den elektrokemiska balansen hos många friska individer till ett nytt läge av jämvikt och effektivitet, så att hittills slumrande förmågor kan aktualiseras. Och allt detta med ringa eller ingen fysiologisk kostnad. Det kommer naturligtvis också att bli möjligt att skapa belåtenhet med tillvaron till och med hos slavar, som lever under eländiga förhållanden.

Sedan påpekade Huxley att en del upptäckter på farmakologins område otvivelaktigt redan använts i ondskefulla syften. Under Koreakriget ryktades det att LSD användes av de nordkoreanska arméerna för att "hjärntvätta" fångar. Andra obekräftade rapporter gav vid handen att detta kemiska preparat redan under andra världskriget undersöktes av ryska och tyska militärer. (De flesta hjärntvättsmetoderna sedan första världskriget byggde på scopolamin och hyos-cyamin, plus antingen morfin eller ett barbiturat.) — Hur vetenskapens frukter skall användas avgörs inte av vetenskapsmännen, utan av medborgarna, sade han. Och i vilket ögonblick som helst kan den ledande medborgaren heta Hitler. —

Andra har uttryckt liknande bekymmer över de faror som ligger i att överta kraftigt verkande drogväxter från isolerade primitiva kulturer och sedan urskiljningslöst ge dem till nationer som skulle kunna bli skrupelfria angripare. De. kontemplativa indierna, som har haft dessa medel i århundraden, har inte använt dem för att trampa ned stackars hjälplösa. Men om . . . ? All forskning av detta slag måste förvisso ta hänsyn till ett starkt inslag av moraliskt ansvar — på det internationella lika väl som på det personliga planet.

— Vad beträffar den botaniska forskningen om mentaldroger, sade Huxley, finns det ett fascinerande faktum. De moderna farmakolo-gerna har inte upptäckt ett enda själsstimulerande medel i naturliga råvaror. Här i landet har det arbetats sporadiskt med ett fåtal betydelsefulla ämnen, som redan varit kända av primitiva folk, men ingenting nytt direkt från naturen och ingenting som liknar andra länders femårsplaner. De vet, att den som först får fram ett verkligt effektivt psykiskt energimedel kommer att behärska världen!

18 — Gröna mediciner

12

Han ansåg att forskningen i USA klavbinds av vår inställning. Primitiva människor är inte intresserade av orsakerna utan av verkningarna. Men vi försöker först att upptäcka hur dessa sällsamma nya droger verkar. Ett faktum är att ingen vet exakt ens hur den sekelgamla "undermedicinen aspirin" verkar. Vi godtar emellertid villigt dess nytta, ty när allt kommer omkring var det vi som syntetiserade denna förening. Den är inte någon hednisk dekokt eller en häxläkares brygd; därför är den inte något rusgift, och de som använder den är inte narkomaner.

Huxley var starkt övertygad om att mera vetenskapligt lagda forskare bör pröva drogväxterna själva och att det, som han uttryckte det, är "fruktansvärt viktigt att inta dem i samband med infödingarnas ritualer", fastän detta är svårt, eftersom en del infödingar känner sig utspionerade och fruktar straff och andra önskar hålla sina traditioner hemliga. Han sade att t.ex. peyotekulten har blivit en del av de amerikanska indianernas kulturella nationalism. Dess medlemmar säger: — Gud gav allt åt den Vite Mannen, men han gav oss peyote.

Huxleys slutsats blev: — Vi behöver en grundlig och alltigenom

förstående forskning i exotiska läkemedel. Jag har predikat om detta i åratal; det är löjligt hur litet som har gjorts. Utvecklingen av medel som kan förändra det mänskliga beteendet kan mycket väl komma att visa sig mera revolutionerande än några resultat inom kärnfysiken.

LSD, vansinnets kemi

"Vansinnets kemi" daterar sin moderna historia från 1943, då man upptäckte en psykosliknande verkan hos LSD, ett ämne som härleder sig från mjöldrygesvampen Claviceps purpurea. Men den har sina rötter i förkristen tid, då de gamla assyrierna använde mjöldryga inom medicinen. Mjöldrygan, som snarare är en djupt purpurfärgad medicin än en grön, är en farsot som angriper åkrar med råg, vete och de flesta gräs och ersätter fröna med en svampbildning, som kallas sclerotium. Mjöldrygeangripen säd är giftig, och livsmedel som förorenats med det kan framkalla ergotism, en allvarlig form av förgiftning. Mjöldrygan har fått skulden för de epidemier av vansinne som skördade så många av bondebefolkningen på medeltiden och på nytt i Spanien för bara några år sedan. S:t Antonius eld, en form av galenskap som åtföljs av kallbrand, är ett resultat av mjöldrygeför-giftning.

Trots dessa verkningar har mjöldryga i många former varit ett

13

hjälpmedel för barnmorskor i hundratals år, därför att den har förmågan att stoppa blödningar efter förlossning. I modern obstetrisk praxis används mjöldrygealkaloiden ergometrin som livmoderkontra-herande medel. En annan alkaloid, ergotamin, är det mest omtyckta läkemedlet vid behandling av migrän, där smärtan uppstår på grund av starkt svällda blodkärl i hjärnan. Mjöldryga ger lättnad genom att påverka det sympatiska nervsystemet att hindra denna överdrivna utvidgning.

Sandoz, det schweiziska läkemedelsföretaget, fick sin start med färdiga läkemedel ur sådana naturprodukter som belladonna och digitalis, men det gjorde sig sitt namn med mjöldryga. År 1943 syntetiserade dr Arthur Stoll, som då var forskningschef, och dr Albert Hofmann, kemist, den första naturliga mjöldrygealkaloiden. Under detta arbetes gång upptäckte de att lysergsyra är den karakteristiska strukturen i alla mjöldrygealkaloider; ett derivat av denna, LSD, framställdes senare samma år. Vad som därefter hände har berättats många gånger, men inte alltid riktigt. Dr Hofmann sade: — Sådana fantastiska versioner är gängse till och med i fackkretsar, att jag nu känner mig ha rätt att berätta sanningen. Det var inte en upptäckt av ren slump — jag planerade att syntetisera ett analeptikum (stimulerande medel) och under mitt arbete på detta gjorde jag en iakttagelse, som blev klarare belyst genom ett planerat personligt experiment.

Här följer några av huvudpunkterna i Hofmanns egen berättelse: "På eftermiddagen den 16 april 1943, då jag arbetade med dessa problem, greps jag av en egendomlig känsla av yrsel och oro. Föremålen tycktes undergå optiska förändringar, och jag var oförmögen att koncentrera mig på mitt arbete. I ett drömliknande tillstånd begav jag mig hemåt, där ett oemotståndligt behov att lägga mig ner överväldigade mig. Jag sjönk omedelbart ned i ett säreget tillstånd, liknande ett rus och utmärkt av överdrivna fantasisyner. Med ögonen slutna tyckte jag mig se fantastiska bilder av utomordentlig åskådlighet och intensiv färg stiga emot mig. Efter två timmar gick detta gradvis över . . . Jag misstänkte att orsaken var lysergsyredietylamid (LSD), som jag hade arbetat med den eftermiddagen."

Hofmann var förbryllad eftersom han inte kunde förstå hur han hade kunnat f å i sig en tillräcklig mängd av detta ämne för att framkalla sådana fenomen. Dessutom liknade symptomen inte dem som utmärker klassisk mjöldrygeförgiftning. Han beslöt sig alltså för att gå till roten med saken genom att inta en ytterst liten dos, 0,25 milligram, av LSD. Han visste att naturliga mjöldrygealkaloider endast framkallar förgiftningssymptom hos människan med doser som över-

14

stiger flera milligram. Efter 40 minuter antecknade han följande symptom i sin laboratoriejournal: "Något yr i huvudet, oro, svårt att koncentrera, synrubbningar, skrattlust .. . "

Han bad sin laboratris att följa honom hem. Eftersom det var krigstid och inga bilar fanns att f å gjordes denna historiska färd på cykel. Det var en resa på sju kilometer, och Hofmann klagade hela tiden över att han inte kom någon vart med sitt trampande, medan hans följeslagerska hävdade att han rullade fram i stor stil.

"Jag överväldigades av en fruktan för att jag höll på att förlora för-ståndet, och det värsta av alltsamman var att jag var klart medveten om mitt tillstånd. Min iakttagelseförmåga var inte nedsatt. Rum och tid blev mer och mer upplösta, men jag var oförmögen till varje viljeansträngning. Jag kunde inte göra någonting för att hindra att världen omkring mig bröt samman. Hemma tillkallades läkaren. Jag hade en känsla av att vara utanför min kropp. Jag trodde att jag hade dött. Mitt jag befann sig någonstans i rymden. Jag såg till och med min döda kropp ligga på soffan."

Trots sin försiktighet hade Hofmann valt en dos som var kanske fem gånger för hög. LSD är det ojämförligt mest aktiva och specifikt verkande psykotomimetiska medlet — 10000 gånger starkare än samma mängd meskalin. Endast sådana medel som ouabalin (ur Stro-phanthus) och ergotamin närmar sig LSD i styrka, men deras mini-midos är ändå fem gånger högre. Så litet som tio miljondelar av ett gram LSD kan framkalla kliniska förändringar.

I mitten av 40-talet började farmakologerna vid Sandoz noggranna undersökningar av LSD:s farmakologiska egenskaper. De fann att endast en ringa bråkdel av den totala dosen någonsin når fram till hjärnan, och efter en eller två timmar kan den inte upptäckas där. Giftet utsöndras ur kroppen under denna tid, men dess verkan kan vara mycket längre. Det förefaller som om LSD i huvudsak skulle sätta i gång en kedjereaktion. Åtskilligt mer än 1000 vetenskapliga uppsatser har försökt besvara frågan varför? Vi kan omöjligen här gå in på dessa teorier, vilka berör kroppens nervregulatorer, som adrenalin och serotonin, utöver att säga att detta under de senaste åren har varit det område som tilldragit sig mest intresse och väckt mest diskussion inom psykofarmakaforskningen.

Råvaruförsörjningen med mjöldryga är självt ett forskningsobjekt, eftersom läkarna behöver alkaloiderna för behandling av obstetriska fall och migrän och eftersom den psykiatriska forskningen har ökat behovet av råvara. Under andra världskriget, när den livsviktiga tillförseln av mjöldryga från Japan, Spanien, Portugal, Bal-

15

kan och Ryssland var avskuren, började farmakognoster som dr Ross M. Baxter vid Torontouniversitetet och dr Arthur E. Schwarting vid Connecticutuniversitetet att undersöka möjligheten att odla mjöldryga snabbt och effektivt i laboratoriebehållare. Från början hade väv-nadskulturer av drogväxter varit av enbart akademiskt intresse, då forskarna försökte ta reda på hur växterna producerade sina aktiva beståndsdelar på biosyntetisk väg. Dr Heber W. Youngken j:r vid Rhode Island-universitetet, som publicerade sin första uppsats i ämnet 1942, förklarade för mig att odlingen av mjöldryga på artificiell väg är en halvsyntetisk process, som liknar de massproduktionsmetoder som används vid tillverkningen av antibiotika. Näringsvätskan innehåller viktiga aminosyror och mineralämnen för att underlätta svampens växt;den liknar högar av ludd från sälg. Det är många svårigheter att övervinna, och endast ett fåtal forskargrupper har lyckats f å fram de viktigaste byggnadsstenar av alkaloider, ur vilka läkemedel kan produceras. Italienska*, japanska, kanadensiska och amerikanska forskare har lämnat viktiga bidrag till den omfattande litteraturen om detta ämne.

Forskningschefen vid Sandoz Pharmaceuticals i Hanover, New Jersey, dr C. Henze, berättade att även om laboratorieodlingen ännu inte blivit en fullständig framgång, är en mycket god början gjord. Detta är viktigt, eftersom insamlingen av mjöldryga i fältet alltid har varit ett problem. I Schweiz, där temperaturen och klimatet är idealiska för rågodling, ympas hela åkrar med utvalda raser av C. pur-purea i syfte att uppnå särskilt hög avkastning av de begärliga alka-loiderna. Svampen måste emellertid plockas för hand, och man vet aldrig precis vad skörden skall erbjuda. Under den nyssnämnda bristsituationen under kriget insamlade fabrikanterna de små mängder mjöldryga som fanns att uppdriva på brödspannmål, innan den maldes till mjöl, och i Australien skickades till och med skolbarn ut för att leta efter enstaka svampbildningar på vilda gräs. Tack vare pionjärinsatser inom biosyntesen och förbättrade utvinningsmetoder kommer man aldrig mer att behöva tillgripa sådana slumpartade metoder för att f å fram livsviktiga läkemedel.

Men tillgången till LSD har varit beskuren av en helt annan anledning. På ett eller annat sätt föll leveranser av denna starka drog, som endast hade varit avsedd att användas av kvalificerade yrkesmän som forskar i sinnessjukdomar, i händerna på sensationslystna personer, via svarta börsen. I majnumret 1963 av Archives of General Psy-

* Den italienska läkemedelsfirman Farmitalia producerar i industriell skala ergometrin genom saprofytisk odling i tankkultur av mjöldryga.

16

chiatry varnade chefredaktören dr Roy R. Grinker s:r för att sinnes-sjukdom och till och med döden kunde bli följden, om inte kontroll-åtgärder vidtogs mot ytterligare oauktoriserad användning av LSD. I samma nummer redogjorde doktorerna Sidney Cohn och Keith S. Ditmand vid Veteranförvaltningens sjukhus i Los Angeles för ett växande antal komplikationer, framkallade av missbruk av hallucinogener. "Intill dess att indikationerna, tekniken och försiktighetsåtgärderna blivit bättre kända, bör behandling med LSD förbehållas forskare vid institutioner och sjukhus där patienten har bättre skydd och lämpliga motåtgärder finns att tillgå i händelse av ogynnsamma reaktioner", skrev de och framhöll, att i flertalet av de fall där skadliga verkningar uppträdde hade medlet erhållits ur olämplig källa. De hade ett år tidigare i amerikanska läkarförbundets Journal varnat läkarna för att "asociala grupper har tagit hand om LSD och meskalin, förutom marijuana, fenedrin, barbituraten och narkotika. Eftersom LSD-påverkan kan f å förödande psykologiska verkningar, kan dessa individer råka ut för allvarliga, icke önskvärda reaktioner."

Under de senaste åren har vissa böcker och artiklar, som skrivits för lekmän och som lovprisat vad som kallas "upplevelsen", förlett en del personer med mentala rubbningar att söka sig till olika medel som framkallar illusioner. Litterära beatnikar har kallat tillståndet "Zenögonblicket"; de flesta psykiatrer betecknar det som rätt och slätt "kemisk mysticism". Alla auktoriteter beklagar att så starka medel används för självbehandling. Personer med latent psykos har i vissa fall drabbats av själsligt sönderfall efter en enda dos, enligt dr Grinker, som är chef för Institutet för psykosomatisk och psykiatrisk forskning vid Michael Reese-sjukhuset i Chicago. Psykisk tillvänjning kan uppstå — inte ens psykiatrer och psykologer är immuna — och som följd härav har små LSD-sekter uppstått, vilkas ledare lyckats ganska väl behärska de andra, enligt doktorerna Cohn och Ditmand.

För att skydda oansvariga personer mot dem själva har Sandoz frivilligt avbrutit leveranserna av LSD, medan garantierna mot olämpligt bruk förstärks i USA. Olyckligtvis har detta medfört ett avbrott i en del livsviktig forskning, ty Archives of General Psychiatry framhöll att dessa medel "är enastående verktyg vid studiet av förändringar i medvetenhetens-, förnimmelse- och föreställningstillstånd". Att kvalificerade forskare måste förvägras dessa viktiga medel för några svartabörsfigurers skull är en verkligt upprörande störning av framstegen i vetenskaplig förståelse av "galenskapens kemi".

17

Ololiuqui, insikter från djävulens vinda

År 1941 skapade Schultes ordning ur kaos genom att identifiera den mexikanska vindan, Rivea corymbosa, såsom det gamla aztekiska narkotiska medlet ololiuqui. Sedan gick det som han berättade i kapitel 3: "Denna insats var så omvälvande, att min avhandling om ämnet fick samla damm i mer än ett årtionde." Den forskare som slutligen tog denna kunskap i praktiskt bruk vid studiet av sinnessjukdomar var en trettiosexårig psykiater som vid den tidpunkten hade hand om ett sinnessjukhus i Kanada — dr Osmond, tidigare nämnd i samband med adrenochromteorin.

Osmond och hans kolleger hade studerat likheten mellan adrenalin och meskalin från peyote, och de var angelägna att f å tag i andra ämnen, som kunde härma psykoser. När Osmond fick höra talas om Schultes arbete skaffade han en del frön från Harvard och gav sig in på de första experiment med ololiuqui som utförts enbart för att göra psykologiska iakttagelser.

Han beskrev dessa i julinumret 1955 av Journal of Mental Science. Vi hämtar följande ur denna redogörelse: Han konstaterade först att han var vid god hälsa vid tillfället i fråga och aldrig hade lidit av gulsot (några av dessa medel har en ogynnsam verkan på skadad lever). Han hade erfarenhet av modellpsykoser, eftersom han hade intagit meskalin, adrenochrom och LSD. Vid sitt första oioliuqui-experiment åt han fjorton av de bruna linslika fröna och fann att de hade en bitter smak. Det var besvärligt att tugga dem, ty de hade hårt skal. Vid tre följande tillfällen tog han 26, 60 och 100 frön, som han krossade med en hammare och malde i en mortel. (Läsaren kanske erinrar sig från Kap. 3 att en mexikansk läkare "svalde en handfull frön", och drog slutsatsen att de ingen verkan hade. Osmond och Schultes tror att detta berodde på att fröna inte tuggades tillräckligt.) Och vad talet 13 beträffar, sade Osmond: — Trots sin religiösa betydelse hade tretton frön föga inverkan på mig. Det kan finnas finurligare förklaringar, men jag skulle tro att de röda männen av bitter erfarenhet funnit det klokt att vilseleda vita män, för att de inte ännu en gång skulle förbjuda de heliga fröna och förfölja deras trogna.

Sedan Osborn hade svalt de fint pulvriserade fröna i isvatten, märkte han att vissa symptom snabbt började inträda, vilka liknade dem som beskrivits för meskalin och LSD, ehuru han inte fick några hallucinationer. Stundtals tycktes allt "fräscht och nytt som en majmorgon, då man är tjugoett år". Det inträdde också perioder av slöhet eller frånvaro av alla stämningar — inte depression — då han

18

inte hade energi att anteckna sina iakttagelser, trots sitt starka intresse av att göra det. Hans kroppsliga sensationer var svagare än med meskalin, men han hade vissa smärtor i övre delen av buken, det kliade i ansiktet och händerna och han fick svag huvudvärk.

— Fyra timmar senare, sade han, inträdde en period av vaket, lugnt, avspänt välbefinnande, som varade några timmar. Detta var ett tillstånd som jag inte hade sett beskrivet förut, vaksamhet utan spänning. Det skilde sig mycket från meskalinets efterverkningar av typen "rör mig inte" eller den ledbrutna avtrubbningen efter alkohol. Frånvaron av den spänning som koffein eller fenedrin skapar är märklig. Nästa dag var jag en smula torr i munnen, men hade ingen baksmälla . . . Detta preliminära experiment ger vid handen att oio-liuqui skiljer sig från meskalin, adrenochrom och LSD. En fullständig farmakologisk undersökning skulle vara välkommen ... Jag hoppas att denna lilla rekognoscering skall uppmuntra till större och bättre utrustade expeditioner i detta sällsamma område. —

Vilket praktiskt värde har erfarenheter av detta slag? Osmond lade märke till vissa mycket betydelsefulla ting. Han fann t.ex. att han var likgiltig för människorna omkring honom, däri inräknat hans hustru, hans fyraåriga dotter, en psykolog och en sköterska. Men han höll en liten valp i knäet och fann dess värme och närhet mycket behaglig. Då började han fundera: — Bör inte psykotiska människor ha husdjur? Skulle inte de hjälpa bättre än människor? Troligtvis. Varför? Eftersom de inte är självupptagna, knappast något jag alls. Jaget ställer sig i vägen — till och med "H" (Osmonds dotter). Men inte valpen, inget jag kommer emellan. Djur är levande men fordrar ingenting. Och sedan citerar han ur Walt Whitmans dikt Song of myself: "Jag tror jag kunde byta och leva med djur, de är så lugna och helgjutna ..."

Senare i sin rapport skrev han, att den glädje som den lilla hunden beredde honom förtjänar ytterligare utredning, eftersom få undersök-ningar har utförts om förhållandet mellan djur och människor. Detta avfärdas ofta som blott och bart en ersättning för ett annat förhållande, ett mänskligt. Men enligt Osmonds uppfattning är detta ytligt och vilseledande. "Förhållandet mellan människan och hunden har utvecklats under årtusenden och tycks grundas på djupare nivåer av förståelse än ord. Kanske är det därför som hundar kan vara så trösterika, när orden sviker oss."

På tal om sin förfärande "viljeförlamning", påpekade han, att "detta händer många olyckliga människor, som etiketteras som schizofrena. När de klagar över sin brist på energi betraktas de som bisarra

19

hypokondriker. När de tvingas att övervinna sin brist på energi blir de ofta retliga och ibland tycks de uppträda impulsivt." Vid ett tillfälle ämnade Osmond ge sin lilla dotter en lätt knuff och fann att han hade slagit omkull henne. "När ansträngningen väl hade gjorts, resulterade den i en handling som var inte fullt behärskad. På höjden av experimentet behövdes så mycket ansträngning för att göra till och med den minsta sak att det fanns en frestelse att förbli fullständigt orörlig. Under det fjärde experimentet, ungefär en och en halv timme efter att jag hade intagit de etthundra fröna, inträffade någonting egendomligt. Jag lyfte handen över huvudet och kunde inte ta ned den. Inga uppmaningar eller påtryckningar i ord av mina kolleger hade någon verkan, och inte heller frivilliga ansträngningar av mig själv. Det var en sällsam, obehaglig känsla. Slutligen drog jag ned den med andra handen."

I den form av schizofreni som kallas katatoni upphör patienterna att reagera och vägrar att röra sig och att tala. De f å r en tendens att hålla lemmarna i onaturligt krångliga ställningar under lång tid. De psykosliknande verkningarna är tydligen inte begränsade till hallu-cinationer, och en modellpsykos som händelsevis inte framkallar några hallucinationer kan ändå ge värdefull insikt.

Osmond och andra psykiatrer har utnyttjat dessa experiment vid planering av patienternas behandling. Ett av de områden som är under utforskning är fenomenet att smärtor återuppträder på ställen där gamla, för länge sedan glömda skador förekommit. När normala personer påverkas av psykotomimetika som LSD, klagar de ofta över detta. Likaså akut psykotiska patienter. Vid den fysiska undersökningen "tycks ingenting vara på tok". Men nu börjar doktorerna undra, huruvida det inte kan finnas en omsättningsrubbning av något slag, som väcker upp symptom på ställen som tycks vara fullständigt läkta. (Paradoxalt nog har forskare vid medicinska fakulteten i Chicago funnit att LSD ger överlägsen lindring vid fall av mycket svåra smärtor och kan visa sig vara den bästa smärtlindraren i många fall.)

I rapporter om fall då medel av LSD:s typ använts, vilka publicerats av auktoriteter som dr R. A. Sandeson i England och dr Oscar Janiger i Los Angeles, läser man om patienter som säger sådant som: "Jag skrattar därför att Narren ruskar mig." Vettlös munterhet är utmärkande för den hebefrena fasen av schizofreni — men om patienten med hjälp av droger kan förklara att han känner att han faktiskt blir kittlad, förefaller det inte riktigt så vettlöst. Inte heller skräck blir oförklarlig, när det konstateras att normala frivilliga som intagit medlet i hundratals fall har sagt, att de hade en känsla av att allting var

20

"levande". Möblerna tycktes ha svällande muskler, väggarna andades, tavlorna bestod av färger med eget oberoende liv — ungefär som den galne konstnären Vincent van Gogh såg sin värld.

I augusti 1960 tillkännagav dr Hofmann att han hade isolerat och identifierat tre av de aktiva beståndsdelarna i Rivea corymbosa:

d-ly-sergisyreamid, d-isolysergisyreamid och chanoclavin, som alla hör till LSD-familjen av ämnen och tidigare endast var kända som mjöl-drygederivat. Samma alkaloider hittades i besläktade Vindafrön av Ipomoea tricolor, som enligt uppgift används som ett slags ololiuqui i Oaxaca i Mexico. Hela Vindafamiljen håller nu på att granskas. Dr Youngken i Rhode Island, som använder radioaktiva C14-för-eningar, har funnit att de aktiva ämnena är lokaliserade i fröna och att I. tricolor

innehåller ojämförligt mest av dem. Ett av de ämnen som undersöks förekommer också i de "magiska" svamparna.

Den otroliga tanken — att samma narkotiska egenskaper kan finnas hos en lågtstående svamp och en "oskyldig" prydnadsväxt — är nu ett bekräftat faktum. Äntligen har de spanska krönikeförfattare som skrev om de gamla aztekerna visat, att de har haft rätt i sina iakttagelser att ololiuqui

har den mystiska förmågan att klargöra "alla ting som inte kan pejlas av människoanden". Eftersom ämnena i växten skänker oss insikter i själssjukdomarna är Schultes gamla förhoppning — att den kanske kan tjäna mänskligheten på ett mindre sataniskt sätt än det som bekymrade gamla kyrkofäder — på god väg att till fullo förverkligas.

Trolldom extraherad ur svampar

En av de bäst kända svampexperterna i USA är en lekman, som har lämnat så viktiga bidrag till vetenskapen att han nu har en forskar-befattning vid Harvards botaniska museum. R. Gordon Wasson är en självlärd etnomykolog, dvs. specialist på primitiva folks användning av svampar. Efter examen från Columbiauniversitetets journalistskola studerade han vid London School of Economics och blev handelsredaktör vid New York

Herald Tribune, innan han ägnade sig åt internationella bankaffärer. Han har nyligen dragit sig tillbaka från sin post som vicepresident vid Morgan Guaranty Trust Co.

Om han före 1927 alls tänkte på svampar, så var det med motvilja. Men sedan träffade han en förtjusande vitrysk barnläkare, och under en romans som på sätt och vis påminner om dr Witherings lärde han sig under barnläkarens inflytande att älska dessa lågtstående växter.

21

Dr Valentina D. Wasson införde honom bland svamparna i Catskill-skogarna under deras smekmånad 1927. Hon anklagade honom för att vara mykofob, dvs. en som fruktar svampar, i likhet med de flesta anglosachsare. Snart delade de emellertid en öm mykofili eller kärlek till svampar, som förmådde dem att avstå från det mesta av sitt sällskapsliv för att tillbringa sin fritid med att studera alla sidor av detta ämne. Under de mer än trettio år de levde tillsammans reste paret Wasson över hela världen och insamlade svampvetande under sina semestrar. Han sade: — Vi var amatörer som inte nedtyngdes av akademiska hämningar. Därför kände vi oss ha frihet att ströva vitt och brett och strunta i de gränser som vanligen skiljer de lärda facken åt.

Vad de åstadkom var ett pionjärarbete av vetenskaplig kunskap och en mycket praktisk ledtråd för ytterligare utforskning av användningen av hallucinogener vid sinnessjukdomar.

Wasson är i dag en man med ett slående utseende, tätt gråsprängt hår och skarp, genomträngande blick. Hans våning med utsikt över East River på Manhattan är fylld av arkeologiska fynd och vackra, sällsynta böcker. En av dyrgriparna är det arbete i två volymer, Svampar, Ryssland och

historien, som han skrev tillsammans med sin bortgångna hustru. Den utgavs 1957 i en begränsad upplaga av 512 numrerade exemplar till ett pris av 125 dollar, men två fullständiga verk såldes nyligen i London för 500 dollar per styck. Herrskapet Wasson upptäckte några opublicerade bilder av svampar, som utförts av den store Jean Henri Fabre mellan 1885—95 och som låg förbisedda i hans hem i Sérignan i södra Frankrike. De blev utmärkta illustrationer i deras bok.

Före mitt samtal med Wasson hade jag läst hans vetenskapliga uppsatser, däri inberäknat en bibliografi på 262 nummer, utgiven av Harvarduniversitetet, om de antropologiska, botaniska, kemiska och kliniska aspekterna på de hallucinationsframkallande svamparna. Jag var redan förtrogen med en del av detaljerna i hans fältarbete i Mexico, då jag nyligen själv hade återvänt från området. Jag visste att det inte hade varit lätt för honom i fysiskt måtto att ta sig fram på mulåsnor till Sierra Mazatecas kyliga höjder, där han och societetsfoto-grafen Allan Richardson var de första amerikaner som åt av de heliga svamparna kvällen den 29 juni 1955. Hans upplevelser skildras utförligt i hans bok och i Lifes nummer för 13 m a j 1957, varför de inte behöver upprepas här.

Vad som tycktes värt att utforska var vad som hände före och efter. Hur hittade han fram till de hallucinationsframkallande svamparna? Och vad har hänt sedan de upptäcktes?

22

— Vi — min hustru och jag, vill säga — utnyttjade hårt våra övermän på området, sade Wasson, i synnerhet professor Roger Heim, chef för Naturhistoriska museet i Paris. Men det var inte förrän 1952 som vår uppmärksamhet riktades på Mexico, genom en artikel som skickades till oss från Mallorca av skalden Robert Graves. Den härstammade från Cibas

Symposia av februari 1944 och omnämnde Schultes vid den tiden färska insatser i samband med den aztekiska svampen teonanacatl.

Detta var visserligen nyheter som gått långa omvägar, men det var tillräckligt viktigt att föranleda paret Wasson att uppskjuta publiceringen av sin bok, som redan förelåg i spaltkorrektur. Efter att ha talat med Schultes, som nyligen återvänt från sin långa vistelse i övre Amazonas, beslutade de sig för att ta upp spåret, där han hade lämnat det. Fem år senare blev resultatet Volym II, som behandlar de mexikanska svamparna.

1953 avreste herrskapet Wasson och deras 16-åriga dotter, Masha, till Oaxaca. De kände sig som om de varit "pilgrimer letande efter Graal". — Den inställningen hos oss ger jag äran för de framgångar vi hade, sade Wasson. De hade flera mål, men deras huvudsyfte var att insamla exemplar av de svampar som indianerna använder vid sina ceremonier. Först måste de övertala indianerna att visa dem var de heliga svamparna växte. Sedan tog de itu med att ta färgfotografier av svamparna på marken. Därefter tog de sporavtryck genom att lägga vitt eller svart papper under hattarna över natten. Med vattenfärger försökte de fånga de viktigaste nyanserna. Alla mykologer bör vara goda akvarellister, sade Wasson. Sedan svamparna skurits itu fotograferades tvärsnitten återigen i färg, och sedan lades exemplaren in i sprit — i stora behållare, så att de inte skulle bli klämda. När herrskapet Wasson inte lade in sina exemplar på detta sätt torkade de dem i solen eller över eld och etiketterade dem.

De måste återvända år efter år till detta område, innan de slutligen lyckades vinna en kvinnlig shamans eller curanderas förtroende; hon tillät dem att delta i ceremonin. Denna är väsentligen en form av "nattvard", under vilken svamparna först tillbeds och sedan förtärs under en ritual, som blandar kristna och hedniska gudstjänstelement. Wasson har skrivit:

"I mer än fyra århundraden har indianerna bevarat de gudomliga svamparna vid sitt hjärta, skyddade från att vanhelgas av vita män. I dag vet vi, att det finns många curanderos som för kulten vidare, var och en efter sin förmåga, en del av dem fulländade konstnärer, som utför den gamla liturgin i fjärran hyddor inför försvinnande små för-

23

samlingar ... För dem är det ett helgerån att uppträda inför främlingar. Tro inte att det är fråga om pengar. 'Vi gjorde inte detta för pengar', sade Guadalupe, sedan vi hade tillbringat kvällen med hennes familj och curanderan Maria Sabina ... När allt kommer omkring, skulle man vilja ha det annorlunda? Vilken präst i katolska kyrkan skulle hålla Mässan för att tillfredsställa en icke troendes nyfikenhet? De curanderos som i dag mot stort arvode är villiga att utföra ritualen för en främling är prostituerade och bluffmakare. Deras ouppriktiga framförande har samma värde som en ritual utförd av en avsatt präst. I det primitiva samhället var religionen en fruktansvärd realitet .. . som genomsyrade hela livet och kulminerade i ceremonier, som var förbjudna för de otrogna. Detta är vad svampceremonin är i de avlägsnare delarna av Mexico."

Wasson satte själv intet ont anande i gång ett journalistiskt jordskred med sin historia 1957 om svamparnas verkningar. Sedan dess har nästan alla slag av publikationer tagit upp någon sida av denna upptäckt som tacksamt textmaterial. Man hör talas om svamparna i TV och kan till och med köpa en grammofonskiva med en curandera, som på mazatecspråket mässar: "Jag är en god kvinna, en kvinnlig läkare, en kvinna som är förfaren i bruket av växter." I internationella kretsar har det blivit "inne" att "försöka ett slag med svamparna". Skribenter i Hollywood har gjort det mesta möjliga av saken. (När man betänker att detta förhärligande kan leda till att livsviktiga hjälpmedel för forskning vid sinnessjukdomar blir lagligen beskurna, såsom nyligen hänt med LSD och i viss utsträckning med meskalin, blir innebörden allvarlig.)

Å andra sidan stimulerades forskningsarbetet världen över till fortsatta insatser genom Wassons första artikel, som publicerades i en populär tidskrift, Life, eftersom han är lekman. Vid den tidpunkten var det osannolikt att vetenskapliga tidskrifter skulle ha godtagit hans redogörelse. Det var emellertid denna artikel som i en internationell upplaga uppmärksammades av den kemist som var kanske bäst skickad att arbeta med svamparna — LSD:s upptäckare, Albert Hof-mann, i Schweiz. Han lyckades komma i kontakt med Wasson, som reste tillbaka till Mexico för att insamla vederbörligen konserverade exemplar åt honom. Ur dessa extraherade och isolerade den schweiziske kemisten två aktiva substanser, psilocybin och psilocin, ur arten Psilocybe Mexicana. Sedan den kemiska strukturen hade fastställts syntetiserade Sandoz forskare de "magiska svamparna". Den framstående franske psykiatern professor Jean Delay var den förste som experimenterade kliniskt med dessa medel, vid S:te Anne-sjukhuset

24

i Paris; sedan dess har många hundra försök på människor relaterats i den medicinska litteraturen.

Forskning har också stimulerats på många andra områden. Doktorerna Varro E. Tyler j:r och Lynn Brady vid medicinalväxtlaboratoriet vid Washingtonuniversitetets farmaceutiska institution, och dr Marvin H. Malone vid Farmaceutiska forskningsinstitutet vid Con-necticutuniversitetet samarbetar på en serie nyskapade experiment inom farmakognosin, som omfattar många olika svamparter. I en sammanfattning av den omfattande litteraturen om den vackra men giftiga flugsvampen, Amanita muscaria, kusin till mordängeln A.phalloides,

påpekar dr Tyler att Oliver Goldsmith 1762 omtalade att bönder i Sibirien drack en buljong av stuvad Amanita, som framkallade en mycket eftersökt typ av berusning. Eftersom svamparna är sällsynta i norra Sibirien, tillgriper de primitiva stammar som bebor dessa ödemarker alltjämt utomordentliga och motbjudande medel för att ta vara på det aktiva ämnet i denna buljong: de har lärt sig att den passerar genom njurarna på tre eller fyra på varandra följande konsumenter utan att förlora sin kraft.

Etthundra år senare, när Lewis Carroll höll på att skriva Alice i

underlandet, fäste forskningsresande i Sibirien åter uppmärksamheten på svampberusningen, som inte bara framkallade intensiv upphetsning utan också fick föremålens storlek och form att te sig förvriden. Tyler förmodade att den lärde och vetenskapligt inställde författaren av sagan använde dessa fakta som grund för den scen i vilken den kloke gamle fjärilslarven säger till Alice att äta av den ena sidan av den giftiga svampen, om hon vill bli stor, och av den andra, om hon vill bli liten.

Det rusgivande eller hallucinationsframkallande ämnet i flugsvamp har trotsat alla försök till identifiering ända tills nu. År 1869 isolerade tyska kemister en giftig bas, som de kallade muskarin. Detta gör hjärtverksamheten långsammare, framkallar en markerad sänkning av blodtrycket, stegrar salivavsöndringen och ger andra symptom, men det åstadkommer inte den inledande stimulans av det centrala nervsystemet och de hallucinationer som blir följden av att äta hela amanitasvampar. På grund av svårigheten att utvinna och testa rent muskarin hittade Malone, Tyler och deras kolleger på en snabb och okomplicerad biologisk metod för att pröva muskarinets verkningar, vilken kan användas även med oidentifierade prov av botanisk råvara. Resultaten av deras prov på försöksdjur har praktisk tillämpning vad beträffar insamling av vilda svampar för matlagning: nu kan arter som ser likadana ut identifieras med antingen biologiska

25

eller kemiska medel, och ju mer muskarin de innehåller, dess mera dödsbringande är de sannolikt.

Tyler och Bardy studerade en nära besläktad art av flugsvampen, A.

pantherina, som är ansvarig för de flesta fall av svampförgiftning i området kring Puget Sound. De lyckades bevisa att den aktiva be-ståndsdelen i denna art inte var bufotenin (ett derivat av serotonin) eller hyoscyamin (en ingrediens i de dödsbringande belladonnaar-terna) såsom tidigare hade påståtts, utan i själva verket var ett okänt ämne. Auktoriteterna är eniga om att en av de svåraste prestationerna inom farmakognosin är att bindande bevisa frånvaron av ett speciellt ämne i ett givet botaniskt exemplar.

Malone och Tyler var de första som rapporterade att svampen Panaeolus campanulatus, som tidigare hade ansetts identisk med en av de "magiska" mexikanska svamparna, innehöll serotonin, en nervregulator som förekommer naturligt i människans hjärna. De tror emellertid inte nu att serotonin framkallar hallucinationer. Tyler prövade svamparna på djur, åt dem själv vid noggrant kontrollerade experiment och skrev, att de inte hade några psykiska verkningar. (Vad det beträffar har serotonin och bufotenin aldrig veterligen verkat, när de intagits genom munnen. Cohobasnus, som innehåller bufotenin, måste snusas.) Ingen har ännu funnit rätta svaret, men det tros att de verksamma ämnena skall visa sig vara indolföreningar, som psilocybin och psilocin, som redan isolerats ur de mexikanska hallucinationsframkallande svamparna, vilka till största delen hör till arten Psilocybe. Det är intressant att de intensiva screeningprogrammen för identifiering av aktiva ämnen i svampar på norra Stillahavskusten redan har avslöjat en Psilocybeart, begränsad till västra Oregon, som innehåller det hallucinationsframkallande ämnet psilocin. Två andra med samma egenskap, plus psilocybin, hittades växande på en gård i Seattle. Detta arbete vidgar den kända förekomsten av dessa ämnen till nordamerikanska svampar av tre släkten: Conocybe, Panaeolus och Psilocybe.

Förutom dessa undersökningar har Tyler och hans medarbetare lyckats med den svåra uppgiften att odla svamparna i Erlenmeyerflas-kor, en speciell välsignelse för forskarna, eftersom blöta, besvärliga, dagslånga svampplockningsturer ofta kan resultera i bara ett halvt dussin små exemplar.

En av de längre hunna elever som avdelats för problemen med odling av svamparna råkade ut för ett nästan otroligt sammanträffande, då en annan studerande rådfrågade honom om de typiska verkningarna vid förtäring av vissa svampar. Efter att ha ätit flera exemplar av

26

bläcksvampen Coprinus atramentarius och sedan ha druckit litet vin, hade den senare eleven blivit sjuk med samma symptom som uppträder hos alkoholister som tar medlet antabus (disulfiram) och sedan i distraktion förtär sprit. Efter en rad experiment med bläcksvamp kom Tyler och Malone till slutsatsen, att det finns ett disulfiramliknande ämne i dessa svampar, som reagerar för alkohol men är oskyldigt i sig självt. Europeiska forskare arbetar också med detta fascinerande problem.

Rapporterna om de mexikanska svamparna stimulerade också botanisk forskning inom mykologin, som betraktats som något av ett styvbarn av växtspecialisterna. Som Tyler sade, då han talade om svårigheten att f å färska exemplar: — Den mörksporiga Psilocybe kan identifieras med säkerhet av bara ett fåtal . . . De obestämbara, brun-aktiga Conocybe är välbekanta för nästan alla, men kan praktiskt taget inte identifieras av någon. — Professor Heim i Paris är erkänd auktoritet på dessa frågor, och R. Gordon Wasson har varit tacksam för hans hjälp vid svampjakter i Mexico. Men medan Heim kommer att fortsätta sitt arbete inom sin vetenskapliga specialitet, har Wassons svampbesatthet tagit slut. När han återvände från sin senaste resa, berättade han för mig att han nu var djupt engagerad i forskning av vissa växter som mazatekerna använder, när det inte är svampsäsong. Det är förvisso de grönaste av alla gröna mediciner, eftersom de tillhör myntafamiljen. Harvards botaniska museum har nyligen publicerat en redogörelse för Wassons experiment med en art av mynta som var ny för botanisterna — Salvia divinorum. Indianerna odlar dessa växter från skott och gömmer dem undan spejande blickar i avlägsna raviner. Wasson fann att hans reaktion, då han ätit bladen, liknade de första symptomen av "besvampning"; han såg invecklade tredimensionella mönster osv. Man undrar hur många hallucinationsframkallande växter som återstår för denne outtröttlige forskare att upptäcka!

Hans roll i svampsagan slutade med en dramatisk introduktion av två vänner. En av dem, Albert Hofmann, talar ett speciellt språk av invecklade formler och abstrakta begrepp, som endast andra kemister till fullo kan fatta. Den andra, Maria Sabina, en olärd curandera, talar bara mazatec, ett oskrivet språk. Wasson sammanförde dessa bägge motpoler i Mexico i oktober 1962. Vid denna otroliga broslagning över så många hinder tog la

curandera emot Hofmanns gåva av "syntetiska svampar", tabletter av rent kristalliniskt psilocybin.

När hon samma kväll använde dem vid sin ceremoni, fann hon och de andra indianerna att de föredrog dem framför det legendariska "gudakött" som deras folk hade insamlat under regntiderna sedan före

Rauwolfia vomitoria, som växer i Ekvato-rialafrika och som innehåller en hög halt av reserpin.

Rauwolfia canescens, indisk art, som förutom reserpin innehåller canescin (= deserpidin).

Rauwolfia serpentina, den klassiska arten, som växer vild och odlas i Indien, Paki-stan, Burma.

Mexikansk drogförsäljerska säljer växter att användas vid svampriterna i Huatla de Jiménez.

Curanderan Maria Sabina för svamparna genom röken från aromatiska växter.

R. Gordon Wasson äter heliga svampar vid det första kända tillfälle då en vit man deltagit i den heliga ritualen.

Albert Hofmann (t.h.) samtalar med Roger Heim under en exkursion på Nya Kaledo-nien. I bakgrun-den Robert Gou-tarel (t.v.) och Maurice-Marie Janot (t.h.).

29

1500 f.Kr. Maria Sabina var särskilt förtjust över Hofmanns gåva, ty, som hon sade: — Nu kan jag stå till tjänst vilken tid på året som helst.

Huruvida detta är en oblandad välsignelse, kan inte utredas här. Det belyser i varje fall hur det går med vissa naturprodukter, som är förutbestämda att ersättas av syntetiska medel, och det sluter cirkeln i diskussionen om stenåldersmänniskornas mentaldroger, som i detta fall färdats till rymdåldern och tillbaka.

19 — Gröna mediciner