RENÄSSANS  C:A  1400  –  1630  

 

ANDRZEJ FERBER - KULTURHISTORISKA STENCILER  Renässansen  var  perioden  i  den  europeiska  kulturhistoria  som  med  sin  ambition  att  frigöra  sig  från  religionens  alltför  sträng  påverkan  på  människor  och  kulturen,  som  så  starkt  präglade  hela  Medeltiden,   innebar  en  explosion  av  kreativitet  av  sällan  skådad   intensitet  på  så  gott   som  alla  konstområden.  En  ny  livsåskådning  föddes.    

 Benozzo  Gozzolis  fresk  från  Medici  familjens  kapell,  Florens  

 Benämning   ”Renässans”   har   sitt   ursprung   i   det   italienska   ordet   ”rinascimento”   som   betyder  ”pånyttfödelse”.   Pånyttfödelse   av   Antikens   värld,   dess   humanism   och   dess   kulturella  ambitioner.    De   tidigaste   renässanstecken   syntes   i   sena  1300-­‐talets   Florens   i   Italien.   Inte  minst  Francesco  Petrarca   (se:   MEDELTIDEN)   inspirerade   sina   samtida   att   återupptäcka   den   grekiska   och  romerska   Antiken,   dess   filosofi,   kultur,   vetenskap   och   den   typiska   för   grekiska   antiken  humanismen,   då   människan   och   inte   gudavärlden   stod   i   centrum   för   både  samhällsutvecklingen  och  skapandet.    

-­‐2-­‐    

Det  var  Petrarca  och  hans  samtida  som  ”sjösatte”  de  nya  ambitionerna  att  skapa  för  människan  och  om  människan,  att  bejaka  människans  behov  av  sinnlighet,  att  väcka  hennes  nyfikenhet,  att  söka  kunskap  om  världen,  att  sträva  efter  utveckling   inom  vetenskapen  och   inte  minst  att   lära  människan  att  njuta  av  livet.      

 Francesco  Petrarca    

Renässansen  kom  inte  plötsligt  utan  var  en  process  som  pågick  i  sena  1300-­‐tals  Italien,  tack  vare  Italiens   alltmer   täta   kontakter   med   Sydöstra   Medelhavet   och   Orienten   och   växande  handelsutbyte  med  denna  region.  Tack  vare   täta  handelskontakter  och  varuutbyte  med  Östern  blev  Venedig,  Genua,  Florens  och  Milano   till   mäktiga   finanscentra   och   mäktiga   metropoler.   Stora   finansfamiljer   fick   allt   större  makt  och  började  påverka  lika  mycket  stadsstaternas  politik,  förvaltning  som  kulturlivet.  Denna  nya  handelskapitalism  skedde  utanför  kyrkans  kontroll  och  ledde  till  en  snabb  sekularisering  av  samhället.  Med  det  ökade  välståndet,  högt  utvecklad  varudistributionskedja,  finansinstitutioner  som   t   ex.   banker,   kom   även   ett   nyväckt   intresse   för   det   andliga   –   konsten,  musiken,   filosofin.  Kulturen  började  utvecklas  i  lika  snabb  takt  som  det  nya  samhället.    Italien   var   först   att,  under  1400-­‐talet,  utveckla  den  nya   renässanskulturen,   som  bröt  med  det  gamla  medeltida  kulturmönstret.  Denna  period  kom  till  historia  under  benämningen  QUATTROCENTO    (quattro  =  4,  cento  =  100,  men  man  menar  -­‐  mille  =1  000  quattrocento  =  400,  d.v.s.  1400  -­‐  talet).  Och  det  blev  just  1400-­‐talets   italiensk   kultur   som   kom   att   inspirera   1400-­‐talets   andra   stora   renässans   kulturmakt   –  prinsdömet  Burgund  i  Nordöstra  Frankrike  i  mitten-­‐  och  i  slutet  av  1400  –  talet.    1400-­‐tals   kultur   i   Italien   ,   Flandern   och   Burgund   kallas   också   gemensamt   för  Ungrenässansen  eller  Pre-­‐Renässansen.  I   övriga   Europa   levde  medeltidsideal   vidare   under   hela   1400-­‐talet   med   gotiken   som   den   allt  överskuggande  stilen.    Först  med  början  av  1500-­‐talet  blev  Renässansen  den  enda  dominerande  kulturen  i  hela  Europa  och  Medeltiden  blev  historia.  Italien  var  det  dominerande  kulturlandet  under  detta  århundrade  och   inspirerade   konstnärer   i   andra   länder.   Samtidigt   nya   viktiga   impulser   kom   till   ytan   inom  renässanskulturen,   inte   minst,   i   Flandern,   Burgund,   Holland,   Tyskland,   Spanien,   England   och  Frankrike.    Hela  1500-­‐talet  var  en  makalöst  rik  kulturperiod  inom  nästan  alla  konstarter,  men  i  synnerhet  inom  drama,  måleri  och  skulptur.    SENRENÄSSANSEN,  1560  –  1630,  var  en  övergångsperiod  vidare  till  nästa  epok  i  kulturhistoria  –  BAROCKEN.  

 -­‐3-­‐  

 1400-­‐   och   1500-­‐talet   präglades   av   en   snabb   samhällsförvandling   men   också   människors  mentalitet   förändrades   i  rask  takt,   faktorer  som  i  sin   tur  präglade  konsten  och  kulturen  under  hela  Renässansen.      De  viktigaste  av  dessa  faktorer  var  bl.  a:    

-­‐ ambitionen  att  veta  och  kunna  så  mycket  som  möjligt  var  påtaglig  bland  både  de   lärda  som  bland  konstnärer,  samtidigt  som  man  ville  vara  duktig  på  så  många  områden  som  möjligt.  Denna  ambition,  så  typisk  för  den  tiden,  kom  till  eftervärlden  under  begreppet:  renässans  människa  eller  universal  geniet  

 -­‐ att  vara  unik,  att  vara  individualist  och  att  skilja  sig  från  andra  var  inte  längre  dåligt  sett,  

som   det   var   under   Medeltiden.   Istället,   strävade   man   efter   dessa   egenheter   och  egenskaper.  Man  börjar  signera  sina  verk  och  ”vill  synas”    

 -­‐ nationalstater  uppstår  och  den  nationella  identiteten  börjar  bli  allt  mer  uttalad  

 -­‐ handelsmännens,   bankirers   makt   ökar   i   samhället   och   i   samband   med   det   utvecklas  

hantverk  och  industri.  Den  internationella  handeln  ökar  lavinartat    

-­‐ i.   o.  m.     att   kyrkan  och   i   viss  mån  även  aristokratin  börjar   långsamt   tappa  greppet  om  makten,   utvecklas   det   s.k.   politiska   tänkandet,   inte   minst   bland   de   allt   mäktigare  finansfamiljerna.   Politiska   och   filosofiska   skrifter   som   behandlade   makten   och  maktstrukturer   fåt  allt   större  betydelse  och  diplomatikonsten  utvecklas   snabbt,   liksom  statsvetenskapen.  Bland   de   främsta   skrifter   rörande   makt,   diplomati,   krigskonst,   politisk   styrning   var  Niccoló   Machiavelli’s   (1469   –   1527)   skrifter:   ”Principe”   (Fursten)   och   ”Om  krigskonsten”  

 Niccolò  Machiavelli    

-­‐ universiteten  blev   till   viktiga  och  mäktiga   centra   för  vetenskap,  humaniora  och   teologi  och  spelade  en  central  roll  i  danandet  av  det  nya  samhället.  De  främsta  var  universiteten  i   Bologna,   Padua,   Paris,   Prag   och   Krakow   men   även   de   två   största   universiteten   i  Skandinavien  får  en  stor  betydelse:  Lunds  Universitet  och  Uppsala  Universitet    

-­‐  

-­‐4-­‐    

-­‐ påvens  inflytande  minskar,  inte  minst  i  England,  Frankrike,  i  norra  Italien  och  i  Tyskland,  vilket   senare   kom   att   mynna   ut   i   viljan   att   reformera   den   katolska   kyrkan   /Jan   Hus  (1371  -­‐    1415)  i  Tjeckien/  och  slutligen  i  reformationen  led  av  Martin  Luther  (1483  –  1546),  då  den  nya  kristna  kyrkan  skapades  –  den  protestantiska  kyrkan    

   

 Jan  Hus’  staty  i  Prag    

 Martin  Luther    

-­‐ de  stora  renässans  furstarna  skapade  nya  statsformationer  med  komplicerade  system  av  skatter   och   stats   kontrollsystem,   som   snabbt   hjälpte   att   utveckla   de   nya   national  staterna   friare   från   kyrkomakten.   Bland   de   mäktigaste   var   Filip   den   gode   i   Burgund,  Frans  I  i  Frankrike,  Henrik  VIII  i  England  och  Karl  V  i  Tyskland.  Den  nya  och  för  Renässansen  så  betydelsefulla  hov  kulturen  växer  snabbt      

-­‐5-­‐    

-­‐ Erasmus   från   Rotterdam   (1466   –   1536),   genom  sina   filosofiska   studier  av  Antikens  stora   filosofer   som   Platon,   Aristoteles,   antikens   vetenskapsmän   som   Galenos   och  Ptolemaios  samt  sina  kritiska  studier  av  kristen   teologi  och  Bibeltexter,   skapade  en  ny  världsbild.   Han   bidrog   också   till   utveckling   av   ett   helt   nytt   utbildningssystem   som   i  mångt  och  mycket  påminner  om  dagens.  

-­‐  

 Erasmus  av  Rotterdam    

-­‐ nyfikenheten   på   världen   och   omvärlden   resulterar   i   febrilt   upptäcktsresande   och   som  resultat   av   detta   även   kolonisation   av   andra   världsdelar   -­‐   Afrika,   Sydamerika,   Sydost  Asien.   Vasco   da   Gama   når   Indien,   Christofer   Columbus   (1451   –   1506)   upptäcker  Amerika,  Vasco  Nunes  når  Stilla  Havet,  och  Ferdinand  Magellan  (  1480  –  1521),  som  första  man,  rundar  gjorden  

-­‐  

 Christofer  Columbus    Ferdinand  Magellan    

-­‐ vetenskapliga  och  medicinska  studier  ledde  till  en  explosionsartad  utveckling  av  nästan  alla  vetenskapliga  discipliner,  studier  av  människokroppen  och  kroppens  fysiologi  (bl.  a.  Leonardo   da   Vinci   (1452   –   1519)   företog   dissektioner   av   människokroppar   och  förklarade  kroppens  anatomi,  kroppens  basala  funktioner,  skelettens  uppbyggnad,      

-­‐6-­‐    musklernas  uppbyggnad,  nervsystemet  och  många  sjukdomar  som  bl.  a.  åderförkalkning,  m  m.)  

 Leonardo  da  Vinci  och  hans  studie  i  människokroppens  proportioner  

 Engelska   filosofen   Francis   Bacon   (1561   –   1626)   med   sin   empirism   och   studier   av  materia,   lade  viktiga  grunder  för  naturvetenskapliga  studier  då  han  hävdade  att  enbart  genom   experiment   och   studier   av   resultat   av   dessa   experiment   som   man   kan   tygla  naturen   och   dess   krafter.   Just   experiment   och   studier   av  materia   skulle,   enligt   Bacon,  utveckla  vetenskapen  och   leda  till   teknikens  utveckling  och  detta   i  sin   tur   till  en  snabb  social  utveckling.  

 Francis  Bacon    

-­‐ tack   vare   sina   studier   av   stjärnhimmel   och   jordens   plats   i   universum,   skapade  astronomer  en  helt  ny  och,  för  dåtiden,  omvälvande  världsbild.    Polska   astronomen   Nicolaus   Copernicus   (1473   –   1543)   fastställde   med   sina  astronomiska  studier  och  med  vetenskaplig  säkerhet  att   jorden  kretsar  kring  solen  och  inte  tvärt-­‐om.  

                           Galileo  Galilei  (1564  –  1642)  upptäckte  pendelrörelsens  mönster  och                              Bekräftade  Copernikus’  heliocentriska  teori  (att  solen  var  centrum  för  vårt  planet  

-­‐7-­‐                                system  och  inte  jorden)  samt  förklarade  att  jorden  var  rund  och  inte,  som  kyrkan                              påstod,  platt.      

 Nikolaus  Kopernikus      Galileo  Galilei    

-­‐ vetenskapens-­‐,  teknikens-­‐,  allmänbildningens-­‐,    men  även  konstens  snabba  utveckling   berodde   inte   minst   på   Johann   Gutenbergs   (1395   –   1468)   uppfinning:  boktryckeri,   som   gjorde   det  möjligt   att   snabbt   och   billigt   sprida   trycksaker   och  med  dem  kunskap.  Men  hjälp  av  Gutenbergs  uppfinning  ökade  kunskaps  utbyte,  bildningen  i  befolkningen  ökade  snabbt  och   informationsflödet  moderniserade  samhället  på  ett   lika  omvälvande  sätt  som  intåg  av  datorer  och  internet  i  den  moderna  tiden  

 Johann  Gutenberg  

 RENÄSSANS  MÅLERI,  SKULPTUR  &  ARKITEKTUR,  

C:A  1400  –  1630    

QUATTROCENTO  (Italiensk  Ungrenässans),  C:A  1400  –  1480    

Snabbast   utvecklas   måleriet,   skulpturen   och   arkitekturen   i   Florens   och   de   norditalienska  stadsstaterna.  

                 

-­‐8-­‐          

QUATTROCENTOS  ARKITEKTUR  &  SKULPTUR    

   

Inte   minst   betydelsefull   var   Filippo   Brunelleschis   (1377   –   1446)   upptäckt   av  centralperspektivet,   som  tillsammans  med  komplicerade  matematiska  beräkningar  gjorde  det  möjligt   att   bygga   stora   rum   utan   stödkolonner.   Det   lineära   perspektivet   revolutionerade   inte  bara  arkitekturen  utan  påverkade  även  renässansens  skulptur  och  måleri.    Hans   arkitektur   präglas   av   klassisk   enkelhet,   harmoniska   proportioner   och   sparsamma  utsmyckningar.  Brunneleschis  största  mästerverk  var  den  stora  kupolen  över  Domen  i  Florens,  länge  den  största  konstruktionen  i  världen  och  San  Lorenzo  kyrkan  i  Florens,  Ospedale  degli  Innocenti  och  Capella  Pazzi  även  dem  i  Florens.  Även  Michelozzo  di  Bartolomeo  (1396  –  1472)  som  byggde  Palazzo  Medici-­‐Riccardi  i  Florens  hade  en  stor  betydelse  för  italiensk  Quattrocento  arkitektur    och  senare  Leone  Battista  Alberti  (1404   –   1472)   vars   arkitektur   applicerade   en   klassisk   fasad   på   en   medeltida   byggnad.   Han  utvecklade  ett  komplicerat  matematiskt  system  för  att  skapa  en  central  kyrkoplan,  baserad  på  en   cirkel   (ur   den   skulle   alla   andra   former   härledas   –   kvadrat,   hexagon,   oktogon).   Hans  byggnader   präglades   av   proportioner   som   balanserade   horisontala   och   vertikala   linjer   på   ett  mästerligt  sätt.      Skulpturens  i  särklass  mest  betydande  mästare  under  1400-­‐talet  var  tveklöst  Donatello  (1386  -­‐  1466).   Hans   skulpturer   präglades   av   det   klassiska   antika   idealet   och   vidareutvecklade  detaljrikedomen   och   rymdkänslan   och   perspektivet   av   sällan   skådat   slag.   Det   sistnämnda   var  särskilt   tydligt   i  hans  nya  relief  skulpturteknik     -­‐  schiacciato  (utplattad)  som  med  skuggor  och  dagrar  bildade  ett  speciellt  ljusspel  på  marmorytan.    viktigaste  verk:    ”St.  Georg  och  draken”  reliefen,  den  första  nakna  statyn  i  brons  sedan  Antiken  –  ”David”,  förgylld  brons  relief  –   ”Herodes’  gästabud”  och  hans  sista  verk,   slående  realistiska   ”Maria  Magdalena”   i  trä  från  baptisteriet  i  Florens                        

-­‐9-­‐    

 Dotatello,  ”David”                            Donatello,  ”Maria  Magdalena”    Andra   betydande   skulptörer   av   italiensk   quattrocento   var  Lorenzo   Ghiberti   (1378   –   1455)  som   skapade   den   berömda   ”Paradisporten”   till   baptisteriet   i   Florens   och   den   första   stora  ouattrocento   skulptören   Nanni   di   Banco   (1384   –   1421)   som   helt   lämnar   den   medeltida  skulpturen   för   att   återuppliva   klassiska   antika   ideal   inom   skulpturens   värld.     Slutskedet   av  italiensk   quattrocento   märks,   inte   minst,   Luca   della   Robbia   (1400   –   1482)   som   bygger   sin  reliefskulptur   på   den   klassiska   romerska   reliefskultur   traditionen,   Antonio   del   Pallaiuolo  (1431  –  1498)  och  Andrea  del  Verrocchio  (1435  –  1488)  som  med  sina  skulpturer  i  marmor,  terrakotta,  silver  och  brons  åstadkom  mästerverk  i  rörelse,  anatomistudie  och  komposition.    

 detalj  ur  Lorenzo  Ghibertis  ”Paradisporten”,  Florens    

QUATTROCENTOS  MÅLERI    Quattrocentos   första  mästerverk   som   sätter   ett   nytt   ramverk   för  måleriet   dyker  upp   först   vid  1420-­‐talet   i   verk   av  Massaccio   /Tommaso   di   ser   Giovanni   di   More/   (1401   –   1428),   Fra  Filippo   Lippi   (1406   –   1469),   Fra   Angelico   /Fra   Giovanni   da   Fiesole/   (1387   –   1455),  Domenico  Veneziano   (1410   –   1461),  Paolo  Uccello   (1397   –   1475),  Andrea   del   Castagno  (1423  –  1457)  och  Piero  de  la  Francesca  (1420  –  1492).  Dessa  målare  experimenterade  med  det   lineära   perspektivet,   med   djupeffekter   i   tavlorna   och   med   balansen   mellan   det   kristna  budskapet  och  det  antika  arvet.    

     

-­‐10-­‐  

 Massaccio,  ”Adam  &  Eva  kastas  ur  Paradiset”      Fra  Angelico,  ”Tronande  Madonna”    

   Piero  de  la  Francesca,  ”Kristus  med  Johannes  döparen”  

 Slutfasen  av  Quattrocento  dominerades  av  norditalienska  mästare:  Andrea  Mantegna  (1431  –  1506),  Giovanni  Bellini   (1431  –  1516),  Domenico  Ghirlandaio  (1449  –  1494)  och  Sandro  Boticelli   (1444   –   1510).   I   dessa  mästarnas   verk   ser  man   betydligt   större   detaljrikedom   och  större   omvårdnad   om   färgskalan   i   tavlorna   samtidigt   som   experiment   med   perspektivet   och  djupet  i  tavlorna  fortsätter.      

-­‐11-­‐    

 Giovanni  Bellini,  ”DogenLeonardo  Loredan”    

 Sandro  Boticelli,  ”Venus’  födelse”    

PRE-­‐RENÄSSANS  UTANFÖR  ITALIEN,  C:A  1410  –  1500    Gränsen  mellan  Medeltiden  och  Renässansen  var  inte  lika  skarp  i  länder  utanför  Italien  som  det  var   i   italiensk  konst,   samtidigt   som  bindningar   till   den   rådande  gotiken  var  betydligt   starkare  där  än  Italien.    Det  är  främst  i  måleriet  som  nya  tendenser  får  starkaste  fäste.  Framför  allt  i  Flandern  utvecklar  stora  mästare  en  så  detaljerad  måleriteknik  att  den  blev  vida  beundrat  runtom  i  hela  Europa  och  påverkade  t.o.m.  italienska  målare.    

-­‐12-­‐    Det   utmärkande   för   det   flamländska   och   burgundiska   1400-­‐måleriet   var   en   slående   realism   i  avbildningar  av  människor  och  objekt.  Oljemåleri  börjar  tränga  ut  tempera  och  träsnitt  börjar  bli  en  allt  populärare  än  sten  relief.  De  främsta  målerimästare  och  träsnidare  i  Flandern  och  Burgund  var:  Jan  van  Eyck   (1390   -­‐  1441),  Rogier  van  der  Weyden  (1399  –  1464)  och  Hieronymus  Bosch  (1450  –  1516)  vars  mardrömslika   bilder   föreställande   visioner   av   Helvetet,   märkliga   varelser   och   djur,   plågade  människosjälar   och   kroppar,   kusliga   landskap   och   tortyr   redskap   blandad   med   invecklad  symbolik  och  metafor  rikedom,  skulle  avskräcka  människor  från  synden.    

 Rogier  van  der  Weyden,  ”Bebådelsen”        

 Jan  van  Eyck,  ”altartavlan  i  Sant  Bávo  katedralen,  Gant  

 

-­‐13-­‐    

I  slutet  av  1400-­‐talet,  spred  sig  realismen  även  till  Frankrike  och  Tyskland  och  måleri  av  bl.  a.  Jean   Fouquet   (1420   –   1491)   och   koppastick-­‐   och   träsnidsarbeten   av  Martin   Schongauer  (1430  –  1491).    

 Hieronymus  Bosch,  ”Lustarnas  trädgård”  

 Jean  Fouquet,  ”Madonna  med  barnet”    

HÖGRENÄSSANS  MÅLERI,  SKULPTUR    &  ARKITEKTUR    I  ITALIEN,  C:A  1480  –  1560  

 Steget   från   quattrocento   måleri   till   högrenässans   måleri   i   Italien   var   enormt.   Även   om  högrenässansens  måleri  utgick  klart  från  quattrocentos    mästarnas  verk,  tack  vare  de  genialiska    

-­‐14-­‐    högrenässans  mästarna,  lyftes  målerikonsten  till  ofattbart  höga  konstnärliga  nivåer  och  det  var  under  denna  period   som  vi   verkligen  kan  konstatera   att  målerikonsten  blev   en  av  de   ledande  konstarterna  i  Västerlandets  kulturtradition,  vilken  förblev  så  i  många  århundraden  framöver.  Orsaker  till  denna  magiska  explosion  av  skaparkraft  var  bl.  a.  den  stora  genikulten  som  började  sprida   sig   i   Italien   under   denna   tid,   en   stark   tro   på   ett   gudomligt   ursprung   av   inspirationen   i  konsten,  mindre  intresse  för  regelverk  i  konsten  och  samtidigt  tro  på  konstnärens  rätt  att  tolka  sanningen  och  inte  enbart  att  avbilda  den.  Trots  att  de  italienska  högrenässansmästarna  inte  alltid  kunde  stoltsera  med  lika  högt  utvecklad  teknik  av  avbildning  som  mästarna  i  Flandern,  Tyskland  och  Burgund,  blev  de  till  inspiration  för  konstnärer   i   hela   Europa   och   väckte   beundran   med   deras   atmosfäriska   bilder   vars   klimat,  stämning  och  utsökt  smak   i  bildskapandet   inte  hade  motstycke  någon  annanstans   i  världen  på  den  tiden.    

 Leonardo  da  Vinci,  ”Sista  måltiden”,  fresk  på  väggen  av  klostret  Santa  Maria  delle  Grazie  i  Milano  

 Leonardo   da   Vinci   (1452   –   1519)   –  universalgeniet  och  en  sann  renässans  människa.  En  av  tidernas   mest   genialiska   skapare.   I   en   och   samma   person   –   arkitekt,   ingenjör,   konstruktör,  anatom,   klädskapare,   filosof,   poet,   målare,   bildhuggare,   vetenskapsman,   musiker.   Skapade  prototyper  av  bl.   a.   cykel,   stridsvagn,  helikopter,   flygmaskin,   fallskärm,  olika   typer  av  kanoner  och  andra  krigsmaskiner,  m  fl.,  m  fl.                            

-­‐15-­‐    

                                             Leonardo  da  Vinci  ,  Självporträtt  (teckning)                  Leonardo  da  Vinci,studie  av  fostret  i  livmodern  

   Skapar  en  målarteknik  som  kommer  att  revolutionera  måleriet  i  århundraden  framöver:  chiaro/oscuro   tekniken   (ljus/skugga   tekniken)   som   skapar   dramatiska   kontraster   på  målarduken.  Viktigaste  verk:  ”Mona  Lisa”,  ”Anna-­‐själv-­‐tredje”,  ”Nattvarden”,  ”Damen  med  hermelinen”  

         Leonardo  da  Vinici  ,  ”Anna  Själv  Tredje”,                              ”Damen  med  hermelinen”,                                                                                    ”Mona  Lisa”    

 Michelangelo   Buonarotti   (1475   –   1564)   –   liksom   Leonardo   da   Vinci,   en   sann   renässans  människa  och  oerhört  mångsidig  skapare.  Betraktade  sig  själv  huvudsakligen  som  skulptör  men  hans  kreativitet  fick  sitt  största  utlopp  inom  måleriet.  Tydligt  släktskap  med  den  klassiska  antika  skulpturen  är  slående  i  hans  skulpturer  men  också  hans  måleri.  Hans  väl  skulpterade  kroppar  är  lika  mästerligt   utförda   som   den   andlighet   och   spiritualitet   de   utstrålar.   Hans   kärlekssonetter  tillhör  lyrikens  dyrbaraste  diktskatter.        

-­‐16-­‐    

 Michelangelo  Buonarotti,  ”Pietá”  

 Michelangelos     skulpturer   ”Pietá”   i   St.   Petri   kyrkan   i   Rom,   ”David”   i   Galleria   dell’   Accademia   i  Florens,   hans   murala   målningar   i   Sixtinska   Kapellet   i   Vatikanen   och   hans   viktigaste  arkitektoniska  arbete  –  kolonnaden  utanför  St.  Petri  kyrkan  i  Rom  ”Campidoglio”  tillhör  fram  till  idag  mänsklighetens  dyrbaraste  konstskatter.                  

-­‐17-­‐    

 Michelangelo  Buonarotti,  detalj  ur  Sixtinska  kapellets  fresker  (Adam  får  livsgnistan  av  Gud)  

 Viktigaste  verk:  arkitektur:   Piazza   del   Campidoglio   utanför   St.   Petrikyrkan   i   Rom,   delar   av   Palazzo   Farnese,  fasaderna  av  Palazzo  dei  Conservatori  och  Palazzo  Conservatorio  skulptur:   ”Pietá”,   ”David”,   ”Moses”,   ”Den   döende   slaven”,   ”Den   upproriske   slaven”,   ”Pietá  Rondanini”  måleri:  fresker  i  Sixtinska  Kapellet  i  Vatikanen,  Rom    

   Michelangelo  Buonarotti,  ”David”  

 

-­‐18-­‐    

                                                                                                                 FlorensMichelangelo  Buonarotti,  Sixtinska  kapellet  fresk,  Vatikanen    Rafael   Santi   (1483   –   1520)   –   hans   måleri   hade   förmodligen   det   största   inflyttandet   på  målerikonstens  vidareutveckling.  Med  sitt  genialiska  arbete  med  färgen  skapade  han  ”en  skola”  inom   målerihistoria.   Fram   till   våra   dagar   framstår   Rafael   som   en   av   de   största   kolorister  (mästare   av   färg)   genom   tiderna.   Hans   bilder   präglas   av   harmoni,   lugn   och   stor   lyrik.  Stämningsfullheten  i  hans  målningar  saknar  sitt  motstycke  i  renässans  måleri.                  

-­‐19-­‐    

                       Rafael  Santi,  ”Sixtinska  madonnan”,  Dresden                                                                                          Rafael  Santi,  ”Madonna  med  barnet”    Viktigaste  verk:    ”Madonna  del  Granduca”,   ”Skolan   i  Aten”,   ”Sixtinska  madonnan”,   ”Damen  med   slöjan”,   Jungfruns  bröllop”,   Madonna   Belvedere”,   porträtt   av   Elisabeth   Gonzaga,   porträtt   av   Bindo   Altoviti,   ”Kristi  förklaring”  och  fresker  i  Sixtinska  kapellet  (stanzas  av  Rafael)    

 Rafael  Santi,  ”Madonna  med  barnet”    

Giorgione  /Giorgio  da  Castelfranco/  (1478  –  1510)  –  venetiansk  mästare  och  liksom  Rafael  stor   kolorist.   Mästare   av   naturmåleri.   Hans   bilder   är   lyriska,   stämningsfulla   och   ofta   skildrar  musicerandet,  hans  stora  intresse.    

-­‐20-­‐    Viktigaste  verk:  ”Ovädret”,  ”Madonna  de  Castelfranco”,  ”Sovande  Venus”  

 

 Giorgione,  ”Sovande  Venus”    

Tizian  /Tiziano  Vecellio/  (1480  –  1576)  –  även  han  en  framstående  venetiansk  mästare  som  ägnade  mycket  intresse  åt,  lika  mycket,  religiöst  måleri  som  naturmåleri,  psykologiska  porträtt,  måleri  med  mytologiska  motiv  och  klassiska  myter.  Viktigaste  verk:  ”Venus   från   Urbino”,   ”Backanal   på   Andros”,   ”Paul   III   och   hans   nepoter”,   ”Törnekröningen”,  ”Mannen  med  handsken”  och  ”Familjen  Pesaros  madonna”  

                         Tizian,  ”Karl  V’  s  porträtt                                                                                                                                                        Tizian,  ”Diana  och  Callisto”        

-­‐21-­‐    Donato   Bramante   /1444   –   1514/   -­‐   den   främsta   av   högrenässansens   arkitekter.   Hans   hus  präglas   av   antik  monumentalitet   och   ytterst   sparsam  dekor.  Han   var   den   första   att   återuppta  betong  som  byggnadsmaterial,  material  som  inte  användes  sedan  Romarrikets  fall.    Viktigaste  verk:  Il  Tempietto  (Lilla  Tempel),  Sant  Pietro  in  Montorio  i  Rom,  original  planen  för  St.  Petrikyrkan  i  Rom,  Santa  Maria  delle  Grazie  kyrkan  i  Milano  

 Donato  Bramante,  Tempietto  vid  San  Pietro  i  Montorio  Andrea   Palladio   (1518   –   1580)   –  den  mest  betydande  av   renässans  arkitekter,   vid   sidan  av  Michelangelo.   I   stort,   beundrare   av   antikens   arkitektur   han   var,   kopierade   Palladio   antikens  byggnadskonst.   Logiska   arkitektoniska   lösningar,   matematiskt   uträknade   proportioner   och  symmetrins   oerhört   centrala   plats   i   hans   hus   var   det   viktigaste.   Han   företrädde   den  klassicistiska  stilen  som  baserades  starkt  på  antikens  arkitektoniska  kanon.  Både  hans  profana  hus,   liksom   hans   kyrkor,   byggde   Palladio   som   symmetriska   centralbyggnader,   vilket   skapade  klassisk  harmoni  och  symmetri.  Viktigaste  verk:    San  Giorgio  Maggiore  kyrkan  i  Venedig  och  Villa  Rotonda  i  Vicenza  

 Andrea  Palladio,  Villa  Rotonda  i  Vicenza  

   

-­‐22-­‐    

HÖGRENÄSSANSEN  UTANFÖR  ITALIEN,  C:A  1500  –  1630    

 Albrecht  Dürer,  ”Haren”,  akvarell  

 Efter   1400-­‐talets   gotiska   dominans   norr   om   Alperna   och   betydligt   större   inflyttande   av  flamländsk   och   burgundisk   konst,   återigen   blir   det   italienska   inflyttandet  märkbart   i   Central,  Väst  och  Norra  Europa.  Hela   1500-­‐talet   var   en   turbulent   tid   norr   om   Alperna.   Stilar   utvecklade   under   1400-­‐talet  blandades   med   italienska   influenser,   samtidigt   som   den   allt   starkare   reformationen   började  sätta   allt   starkare   prägel   även   på   arkitekturen,   skulpturen   och   måleriet.   Inte   minst  Nederländerna  och  Tyskland  påverkades  oerhört  mycket  av  denna  konstnärliga  ”vindvirvel”.          

-­‐23-­‐      De   starkaste   kollisionerna   i   konststilarna   inträffade   i   Tyskland.   Detta,   naturligtvis,   p.g.a.   den  oerhörda   striden   som   reformationen   utkämpade   mot   katolicismen.   Ingenstans   i   Europa   var  konsten  så  delad  och  splittrad  som  just  i  Tyskland  på  1500-­‐talet.    Matthias  Grünewald  /Mathis  Gothardt  Nithart/   (1460  –  1528)  –  hans  realistiska,  nästintill  naturalistiska  måleristil   var   utan  motstycke   i   renässans  måleri.   De   främsta   av   hans   verk     var  beställningsverk  av  katolska  kyrkor,  altarmålningar  och  religiösa  målningar,  även  om  vi  vet  att  han   sympatiserade   starkt   med   Martin   Luther.   Hans   djärva   färggranna   och   ytterst  individualistiska   måleri   bär   fortfarande   karaktärsdrag   av   den   uttrycksfulla   1400-­‐tals   gotiska  konsten.  Viktigaste  verk:  ”Isenheimaltaret”  

 Matthias  Grünewald,  Isenheimaltaret  

 Albrecht   Dürer   (1471   –   1528)   –   förmodligen   där   största   renässansmålaren   utanför   Italien  under   renässansen.   I   hans   konst   är   syntesen   av   det   sengotiska   med   det   italienska   och  flamländska   näst   intill   fulländad.   Hans   studier   i   proportioner,   inte   minst   i   avbildning   av  människor  mynnade  ut  i  4  böcker.  Dürer  förfogade  över  en  fenomenal  målarteckning  och  hans  avbildnings   förmåga  var  utan  motstycke   i  sin   tid.  Han  var  en  mångsidig  konstnär  och  sysslade  med  väldigt  många  olika  tekniker,  bl.  a.  träsnitt,  koppastick  men  också  oljemåleri.  Hans  verk  var  både  religiösa  beställningsverk,  naturmålningar,  porträtt,  m  fl.  Viktigaste  verk:  ”Den   förlorade   sonen”,   ””Självporträtt”,   ”Kristipassion”,   ”Marias   liv”,   ”St.   Hieronimus   i   sin   cell”,  ”Riddaren,  döden  och  djävulen”,  ”De  fyra  apostlarna”,  ”Adam  och  Eva”            

-­‐24-­‐    

                                       Albrecht  Dürer,  Självporträtt                                                                                            Alrecht  Dürer,  ”Jesus  med  doktorerna”  Lucas   Cranach   d.ä.   (1472   –   1553)   –  mest  känd   för   sina  begåvade  porträtt   och  nästan  naiva  mytologiska  scener  

 Lucas  Cranach,  d.ä.,  ”Madonna  med  barnet    

Albrecht  Altdorfer  (1480  –  1538)  –  bayersk  miniatyrmålare  och  mästare  av  naivistiskt                                                                                                                                                      landskapsmåleri    

-­‐25-­‐    Hans   Holbein   d.y.   (1497   –   1543)   –   begåvad  porträttmålare   och   känd   även   för   sina   träsnitt.  Bodde  för  i  Basel,  Schweiz  för  att  sedan  flytta  till  England  Viktigaste  verk:  Porträtt  av  Erasmus  av  Rotterdam,  porträtt  av  engelska  kungen  Henrik  VIII  

Hans  Holbein,  Henrik  VIII  porträtt    NEDERLÄNDERNA    i.o.m.  reformationen  och  dess  förakt  för  bildkonsten  blev  det  nederländska  måleriet  allt  mindre  närvarande   och   istället   ägnade   sig   konstnärer   åt   landskapsmåleri,   scener   ur   vardagslivet   och  stillebens.  Banbrytande  på  stillebens  område  var  inte  minst  Pieter  Aertsen  (1508  –  1575).    Pieter   Bruegel   d.ä.   (1525   –   1569)   –   med   sina   måleriska   scener   ur   bondelivet   och  landskapsmåleri  framstår  han  som  en  gigant  i  renässansmåleriets  historia.  I  hans  konst  hittar  vi  vare  sig  särskilt  många  religiösa  bilder  och  nästan  inget  inflyttande  från  det  italienska  måleriet,  med  undantag  för  det  venetianska  landskapsmåleriet.  Hans  skildringar  av  bondelivet  framställd  med   värdighet   och   djup   kärlek   till   den   enkla   människan   är   oslagbara   i   sin   ärlighet   och  spontanitet.  Viktigaste  verk:  ”De  blinda”,  ”Jägarnas  hemkomst”,  ”Bondbröllop”    

                                             Pieter  Bruegel  d.ä.,  ”Blinda  leder  blinda”                                                                  Pieter  Bruegel  d.ä.,  ”Slaget  mellan  karnevalen  och  fastan”            

-­‐26-­‐    FRANKRIKE    I  Frankrike  var  det  främst  arkitekturen  och  skulpturen  som  visade  betydligt  större  skaparkraft  och  egna   lösningar  än  måleriet.  Till  att  börja  med  var  närvaron  av  sengotiken  väldigt  påtaglig,  för  att  senare  ge  plats  åt  italienskt  inspirerade  renässans  palats.  Det   italienska   inflyttandet   syns  mest   i  Pierre   Lescots   Chambord   Slott   vars   bygge   påbörjades  1519.    Även  bildhuggerikonsten  var  av  betydelse  under  den  franska  renässansen.  Jean  Goujon  var  den  främste  relief  skulptören  i  mitten  av  århundradet  och  i  sluttampen  av  1500-­‐talet  blev  det  Germain  Pilon  (1535  –  1590)  som  dominerade  skulpturscenen  i  Frankrike,  inte  minst  med  hans  rikt  utsmyckade  monumentala  gravskulpturer.    

SENRENÄSSANSENS  MÅLERI,  SKULPTUR  &  ARKITEKTUR,  C:A  1560  -­‐  1630  

 Slutet  av  1500-­‐talet  utmärks  av  ett  febrilt  sökande  efter  nya  sätt  att  arbeta  med  bildkonsten  och  försök  att  bryta  högrenässansens  bildspråk.    Den  förmodligen  mest  iögonfallande  av  dessa  stilar  och  den  mest  betydande  var  manierismen.  I   denna   måleristil   var   det   det   subjektiva   seendet   som   var   allt   överskuggande   och   det   enda  viktiga   och   inte   längre   högrenässansens   formella   perfektionism,   strävan   efter   perfekt  perspektiv,  perfekta  proportioner  och  naturen  och  antiken  inte  längre  var  alltings  mått.  I  det  manieristiska  måleriet  är  proportioner  medvetet  onaturliga,  över-­‐  eller  underdimentione  rade,   färger   gräla,   ljuset   onaturligt   och   nästan   obehagligt,   och   spindelaktiga   formationer   och  kurviga  svängiga  linjer  och  konturer  allt  närvarande.  Vissa  detaljer  var  förstora  andra  försmå.  Detta  var  en  medveten  handling  för  att  skapa  en  subjektiv  bild  av  människan  eller  objektet  som  avporträtterades.      Parmigianino   /Francesco   Mazzola/   (1503   –   1540)   –   redan   under   högrenässansen  experimenterade  han  med  störningar  av  proportioner  och  på  detta  sätt  blev  han  en  föregångare  till  senare  manierister.  Viktigaste  verk:  ”Självporträtt”,  ”Kurtisanen    Anteas  porträtt”,  fresker  i  St.  Madonna  della  Steccata  kyrkan  i  Parma.    

 Parmigianino,  Självporträtt    

-­‐27-­‐    Agnolo  Bronzino  (1502  –  1570)  –  även  han  en  föregångare  till  senare  manierister.  I  hans  verk  är   till   synes   oviktiga   detaljer   det   centrala   (t   ex.   klädernas   mönster,   smycken,   etc.)   och  proportionerna  medvetet  onaturliga.  Viktigaste  verk:  ”Eleonora  av  Toledo  och  hennes  son  Giovanni  di  Medici”,  ”porträtt  av  Cosimo  di  Medici    

Bronzino,  ”Eleonora  av  Toledo  med  sonen  Giovanni  di  Medici”    Tintoretto   /Jacopo   Robusti/(1519   –   1594)   –  hand  diagonalt  konstruerade  bilder  bearbetar  både  perspektivet,   ljuset  och   färgerna   i  hans  verk,   som  är  oerhört  dynamiska,  uttryckfulla  och  spännande.  Viktigaste  verk:  ”Kristus  inför  Pilatus”,  ”Nattvarden”  och  ”Mercurius  och  de  tre  gracierna”  

 Tintoretto,  ”Adams  förförelse”    El   Greco   /Dom   Theotocopoulos/(1541   –   1614)   –   den   främste   av   manieristerna.   Grekiskt  född,   studerade   El   Greco   i   Italien   för   att   senare   bosätta   sig   i   Toledo   i   Spanien.   Hans   måleri  präglades  av  djup  och  nästan  mystisk  religiositet.  Avlånga  figurer  på  hans  målningar  är  nästan    

-­‐28-­‐    tyngdlösa   i   sina   krokiga   avsmalnade   och   spöklika   formationer.   Hans   övedrifter   med  chiaro/oscuro   tekniken   (ljus/skugga   tekniken)   skapade   extremt   dramatiska   och   spännande  effekter.  Viktigaste  verk:  ”Greve  Orgaz’  begravning”,  ”  Utsikten  över  Toledo”,  ”St.  Mauricius  martyrdom”,  ”Korsfäst  Kristus”,  ”Kristi  Hemmelsfärd”        

                           El  Greco,  ”Fray  Hortensio  Felix  Paravicino”                                                                                  El  Greco,  ”Greve  Orgaz’  begravning”  En   helt   annan   stil   utvecklade  Correggio   /Antonio   Allegri/(1489   –   1534)   som   redan   under  högrenässansen   experimenterar  med   illusionistiskt   perspektiv,   tjock   färgtextur   och   färgpalett  och  former  som  förebådar  kommande  barocken.  

 Corregio,  ”Leda  och  svanen”  

-­‐29-­‐    

Italiensk  vardagsrealism  utvecklades  i  norra  Italien  av  Paolo  Veronese  /Paolo  Caliari/(1528  –  1588).   Hans   måleri   leker   med   arkitektoniska   bakgrunder   till   hans   huvudgestalter   och   hans  spontant   realistiska   skildringar   av   människor   och   vardagen   är   långt   ifrån   högrenässansens  högdragna  antika  ideal.  Viktigaste  verk:  ”Fest  i  Levis’  hus”,  ”Calvaria”och  ”Venedigs  triumf”    Senrenässansens  skulptur  utvecklas  något   långsammare  än  måleriet.  De   främsta  verk  på  detta  område  skapades  av  Benvenuto  Cellini  (1500  –  1571)  inte  minst  i  hans  förträffliga  guldsmeds-­‐    och  bronsarbeten,  samt  en  flamländsk  skulptör  som  flyttade  till  Italien  –  Jean  Boulogne  (1529  –   1608)   vars   marmorarbeten   överraskade   med   perfektion   av   utförandet   och   uttryckful  rörelsemönster   av   hans   skulpterade   figurer.   Hans   främsta   verk   var   ”Sabinskans   bortrövande”  som  står  framför  Palazzo  Vecchio  i  Florens.    Det  främsta  och  mest  betydande  arkitektoniska  mästerverk  under  sena  renässansen  var  ett  verk  av   två   arkitekter   –   Vignola   och   Giaccomo   della   Porta,   deras   berömda   och   oerhört  betydelsefulla  i  kyrkoarkitekturens  historia  Il  Gesú  kyrkan  i  Rom  byggd  mellan  1575  och  1584.    

RENÄSSANSKONSTEN  I  NORDEN    Renässansen  anlände  i  Norden  mer  eller  mindre  samtidigt  som  reformationen  gjorde  sitt  intåg  i  landet.   Detta   hade   en   stor   betydelse,   då   kyrkan   tappade   greppet   och   väldigt   få   kyrkor   kunde  byggas   under   den   tiden.   Istället   ökade   kungamakten,   aristokratins   betydelse   och   rika  köpmännens  inflyttande  över  samhället.  De  viktigaste  renässans  byggnadsverk  i  Norden  blev  därför  sekulära  hus,  bland  dessa  utmärks:  Gripsholmslott  –  det  äldsta  renässansslott  i  Sverige  påbörjat  redan  1537.  Vadstena   renässansslott   och   ombyggda   under   renässansen   –   Kalmar-­‐,   Uppsala-­‐   och  Örebroslott.  Malmö  har  oerhört  rikt  bestånd  av  renässansarkitektur:  Malmöhusslott  byggd  av  Christian  III  på  ruiner  av  Erik  av  Pommerns  slott  och,  inte  minst,  liggande  vid  Stortorget:  Jörgen  Kocks  Hus    (1525)  och  byggd  av  Jörgen  Kock  Malmö  Rådhus  (1546).  Alla  dessa  byggnader  restes,  då  Skåne  fortfarande  var  dansk.    

                                   Kockska  Huset  i  Malmö                                                                                                                                                                                        Rådhuset  i  Malmö      

-­‐30-­‐    

 Vadstena  Slott  

     

RENÄSSANS  MUSIK,  C:A  1400  –  1600    Renässansmusiken   är   den   sista   perioden   i   musikhistoria   som   dominerades   fortfarande   av  vokalmusik.   Detta   berodde   på   att   instrument   var   fortfarande   dåligt   byggda,   av   undermåligt  material  och  därmed  klingade  inte  så  bra  så  att  det  attraherade  tillräckligt  många  kompositörer  att  skriva  musik  för  dessa  instrument.  De   flesta   av   renässansens   instrumentala   former   hade   därför   sitt   ursprung   i   någon   vokal  prototyp.  Till  exempel  utvecklades  det  instrumentala  ricercar   från  den  vokala  motetten  och  ensemble-­‐  och  orgelcanzona  (som  under  barocken  skall  vidareutvecklas  i  fuga  och  kyrkosonat  –  sonata  da  chiesa)  utvecklades  ur  chanson.  Det  mest  utbredda  praxis,  under  tidiga  renässansen,  var  att  man  byte  ut  vissa  stämmor  i  vokala  kompositioner  och  ersatte  dem  med  instrument  som  var  till  hands.    Alla  instrument  delades  i  två  stora  grupper:  haut  –  instrument  som  klingade  starkt  &  bas  –  instrument  som  klingade  svagt              

-­‐31-­‐    

 typiska  renässans  musikinstrument  

 Alla  former  av  instrumentala  ensembler  kallades  consort.  Inte  minst   blockflöjts   consort   var   populära   under   renässansen,   primärt   därför   att   blockflöjter  var   vida   utsprida   i.o.m.   att   det   var   billigt   att   tillverka   dem.   Andra   typiska   för   renässansen  instrument   var:   luta,   olika   typer   av   fiddlor,   krumhorn,   gambor,   dulcianer,   samt   tidiga  klaverinstrument  som  klavikord,  virginal  och  cembalo.    Gradvis   förflyttas   tyngdpunkten   från   den   sakrala   musiken   (kyrkomusik)   på   det   profana  musikens  (musik  för  civilt  bruk  utanför  kyrkan)  område.    Musikens  sprids  allt  snabbare,  inte  minst  tack  vare  Johann  Gutenbergs  boktryckeri.    Ju  längre  in  i  renässansen  desto  större  betydelse  får  de  yttre  stämmorna  –  bas  och  sopran,  vilket  resulterar   i   allt   mera   homogen   klang.   Samtidigt   ökar   basgångens   betydelse   och   basstämman  börjar  fungera  som  harmonisk  grund.  Alla  dessa  förändringar  bidrar  till  att  tonala  centra  börjar  uppträdda  i  musiken  allt  oftare,  vilket  leder  slutligen  till  tonalitets  tänkandet  i  musiken.      

PRE-­‐RENÄSSANSMUSIK,  C:A  1400  –  1500    

ENGELSK  1400-­‐TALS  MUSIK    P.g.a.  att  England  inte  hade  så  starka  kontakter  med  kontinenten  (Engelska  Kanalen  var  en  fysisk  barriär  för  resandet),  sökte  engelska  1400-­‐tals  kompositörer  inspirationen  i  engelsk  folkmusik.  Därifrån   kom   en   rad  musikformer   som   baserades   på   bl.   a.   på   ackord   innehållande   terser   och  sexter  som  förflyttades  upp  och  ner  -­‐  fauxbourdon,  engelska  danssånger  som  hette  carols.  Den  viktigaste  samlingen  av  engelska  kompositioner  från  1400-­‐talet,  med  147  musikverk,  hette  The  Old  Hall  Manuscript.  Den  främste  engelska  kompositören  av  denna  period  var  John  Dunstable  (1385  –  1453).  Hans  musik  påverkade  många  andra  kompositörer  även  på  kontinenten  då  han  flyttade  runt  i  Litalien,  Frankrike  och  Burgund.  

   

-­‐32-­‐    

BURGUNDISK  SKOLA  (FÖRSTA  NEDERLÄNDSKA  SKOLA),    C:A  1420  –  1480  

 I  Burgunds  huvudstad  –  Dijon  rådde  ett  oerhört  gynnsamt  klimat   inte  bara  för  dansen,  teatern  och   arkitekturen   utan   även   för   musiken.   Detta,   huvudsakligen,   tack   före   Philipp   den   Gode,  prinsen  av  Burgund,  som  stödde  de  olika  konstarterna  på  ett  väldigt  aktivt  sätt.  Många  musiker,  dansare,  skådespelare,  konstnärer  och  arkitekter  sökte  sig  därför  till  Dijon.  Just  detta  var  orsaken  till  den  s.k.  första  nederländska  skolan  också  kallad  Burgund  skolan.  Vårt  nuvarande  system  av  körsång  som  baseras  på   fyra  stämmor:  sopran,   alt,   tenor   och   bas  föddes  just  under  den  burgundiska  skolan  (discantus,  contratenor,  tenor,  bassus).  Även   cantus   firmus   kompositionstekniken     skapas   där,   en   teknik   som   innebär   att   man  komponerar   enbart   vissa   stämmor   medan   en   (oftast   tenorstämman)   ”citeras”(lånas)   från  befintlig  musik  (oftast  från  gregoriansk  sångsamling).  Huvudrepresentanter:  Guillaume  Dufay  (1400  –  1474)  och  Gilles  Binchois  (1400  –  1460)    

                                                                                                                                                 Guillaume  Dufays  manuskript    

ANDRA  NEDERLÄNDSKA  SKOLAN,  CA:  1440  –  1500    Många  kompositörer  bildar  en  krets  kring  två  huvudgestalter  i  den  andra  nederländska  skolan:    Johannes  Ockeghem   (1420   –   1495)  och   Jacob   Jan  Obrecht   (1450   –   1505)   ,   för  övrigt  den  första  kompositören  som  skrev  en  dödsmässa  (missa  pro  defunctis)  Kompositörer   av   den   andra   nederländska   skolan   ägnade  mycket  möda   åt  motetter,   chansons  och,  inte  minst,  mässor.  En  mycket  typisk  skapelse  av  denna  period  var  den  s.k.  parodimässan  som,  istället  för  att  ”låna”  en  stämma,  som  man  gjorde  i  cantus  firmus  mässan,  citerade  man  hela  sektioner  ur  sina  tidigare  verk  eller  andras  verk  med  alla  stämmor.  På  detta  sätt  blev  mässor  en  ”ihopplock  ”/mosaik  av  olika  musikstycken  som  sattes  samman.          

-­‐33-­‐    

HÖGRENÄSSANS  MUSIK,  1500-­‐TALET    

DEN  TREDJE  NEDERLÄNDSKA  SKOLAN    (FRANCO  –  FLAMLÄNDSKA  SKOLAN),  C:A  1490  –  1560  

 Den  av  nederländska  skolor  som  levde  längst  och  betydde  mest  för  musikens  vidareutveckling.  De   populäraste   musikformerna   är   fortfarande   motett   (numera   skriver   man   inte   enbart   4-­‐stämmiga   utan   även   5-­‐stämmiga   motetter),   chanson,   cantus   firmus   mässa,   parodimässa   och  typisk   för   denna   period   –   frottola,   en   skojig   profan   danssång  med  dansanta   och   uppryckande  rytmer.  Främsta  kompositörer:  Nicolas   Gombert   (1500   –   1556),   Jaconus   Clemens   (1510   –   1556),   Ludwig   Senf   (1490   –  1543),  Adrian  Willaert  (1490  –  1562)  och  den  största  av  dem,  kompositören  som  ofta  kallas  i  musikhistoriska  böcker  ”musikens  fader”  –  Josquin  des  Préz   (1440  –  1521)  vars  mest  kända  verk  är  hans  många  frottolor,  mästerliga  motetter  och  hans  cantus  firmus  mässa  ”L’Homme  armé”    

Josquin  Des  Prez      

NATIONELLA  RENÄSSANS  SKOLOR,  C:A  1520  –  1630    Renässansen  var  den  första  epoken  då  den  nationella  identiteten  började  få  sin  genomslagskraft  även  i  konsten.  Trots  den  snabba  spridningen  av  det  franco–flamländska  musikidiomet  i  Europa,  började   olika   länder   utveckla   musikstilar   som   använde   sig   av   olika   musiktraditioner  karaktäristiska  i  respektive  land.  Detta  var  särskilt  tydligt  efter  1520.    ITALIEN  Med   utgångspunkt   från   den   franco-­‐flamländska   frottola   utvecklade   kompositörer   som   bl.   a.  Andrea   Gabrieli   (1510     1586),   Giovanni   Gabrieli   (1557   –   1613),   Claudio   Merulo   (1533   –  1604),   Cipriano   de   Rore   (1516   –   1565)   nya   sånger   som   använde   sig   av   italiensk   folksångs  tradition.   Sammanblandning   av,   i   synnerhet,   frottola   med   den   italienska   folksångtraditionen  kom  senare  att  resultera  i  den  mest  karaktäristiska  av  alla  renässans  musikformer  –  madrigalen.        

-­‐34-­‐    FRANKRIKE  Franska  kompositörer,  även  dem  utgår  ifrån  den  franco-­‐flamländska  skolan  och  på  grundval  av  den  nederländska  chanson  utvecklar  de  snart  en  fransk  variant  –  en  fransk  chanson.  Ett   mycket   utbrett   sätt   att   komponera   var   den   s.k.   musique   mesurée   –   chansons   som  ackompanjerades  av  luta  i  vilka  musikens  rytm  bands  till  textens  egen  rytm,  vilket  resulterade  i  överraskande  fritt  rytmflöde.    Främsta   representanter:   Clement   Janequin   (1475   –   1560),   Pierre   Ronsard   (1524   –   1585),  Jaques  Mauduit  (d.  1627)  och  Claude  Jeune  (1530  –  1600)    

Clement  Janequin    TYSKLAND  De   ledande   två   former   som   utvecklades   i   Tyskland   var   polyfonisk   Lied   –   3   stämmiga   tyska  sånger  som  blandade  tyska  melodier  med  nederländsk  kontrapunkt  och  quodlibet  –  ”som  man  vill”  sånger,  som  bestod  av  ett  ihop  plock  av  olika  texter  och  melodier  som  man  satte  samman.  Bland   de   främsta   tyskar   som   skrev   sådana   sånger   var:   Henricus   Isaac   (1450   –   1517)   och  Heinrich  Finck  (1445  –  1537)    SPANIEN  I   Spanien   var   det   enkla   flerstämmiga   sånger   med   rötter   i   spanska   folksånger   som   hette  villancicos   som  var  mest   populära.  Dessa   skrevs   av   bl.   a.   Juan  del   Encina   (1468   –   1529)   och  Cristobal  de  Morales  (1500  –  1553)    POLEN  I   Polen,   förutom   vokalmusik   utvecklade  man  många   nya   instrumentala   former.   Det   viktigaste  dock   var   en   uppfinning   av   ett   annorlunda   musiknotationssystem   –   tabulatur,   som   använde  grepp-­‐  och  fingersättningssystem  för  att  notera  musiken.  De  främsta  polska  kompositörer  under  den  tiden  var:  Waclaw  från  Szamotuly  (1520  –  1567)  och  Mikolaj  Gomolka  (1535  –  1591)      

1500-­‐tals  tabulatur  musikskrift  

-­‐35-­‐    

ITALIENSK  MADRIGALSKOLA,  C:A  1560  –  1630    Italiensk   1500-­‐tals   madrigal   hade   ingenting   gemensamt   med   1300-­‐tals   madrigal   som   var  strofisk  och  hade  ritornelli/refränger.  Renässansens  italienska  madrigal  saknade  refränger  och  var   en   typiskt   genomkomponerad   form,   d.v.s.   ny   text   försågs   alltid   med   ny  musik.   Italienska  1500-­‐tals   madrigaler   var   ofta   dramatiska   och   hade   en   utvecklad   handling   och   framstår   som  renässansen   mest   fulländade   musik   och   mest   typiska   musik   för   just   renässansen.   De   mest  populära   och   typiska   för   renässansen   var   s.k.  pastoralmadrigaler   som   handlade   om   herdar,  idylliskt  lantliv  och  herdarnas  kärlekslängtan.  Italienska  madrigalens  främsta  representanter:  Philippe  de  Monte  /1521  –  1603/,  Orlando  di  Lasso   (1532   –   1594),   Cipriano   da   Rore   (1516   –   1565),   Luca   Marenzio   (1553   –   1599),  Gesualdo  da  Venosa  (1560  –  1613)  och  Claudio  Monteverdi  (1567  –  1643)  

   Claudio  Monteverdi  

-­‐36    

     tidig  utgåva  av  Gesualdo  da  Venosas  madrigaler                                    modernt  noterat  madrigal  av  Orlando  di  Lasso”O  occhi  manza  mia”    I  slutet  av  1500-­‐talet  och  i  början  av  1600-­‐talet  utvecklade  madrigaler  handlingar  som  var  långa  och  invecklade,  nästintill  hela  teatraliska  berättelser.  Ofta  satte  man  ihop  fristående  madrigaler  till  att  bli  en  sammanhängande  madrigal  berättelse  –  madrigalcykel.  Ännu  mera  invecklade  var  s.k.  scherzi  madrigali,  d.v.s.  madrigalkomedier/madrigal  skämt.  I  flera   ihopsatta   madrigaler   som   hade   en   komisk   grundintrig   ,   förutom   madrigalsång,  instrumentalt   ackompanjemang,   kostymer   och   enkel   dekor   använde   man   talade   dialoger.  Musikteatern  var  född  där.  Under   tidiga  1600-­‐talet,  madrigalcyklar  och  scherzi  madrigali  mynnade  ut   i   favola   di  musica,  den  första  formen  av  opera  i  vår  historia  och  på  det  sättet  var  de  föregångs  former  för  operan.  

 ENGELSK  MADRIGAL-­‐,  LUTA-­‐,  OCH  VIRGINALSKOLA,  C:A  1570  –  1630  

 Under  1570-­‐talet  utvecklade  engelsmännen  sin  egen  madrigal.  Den  var  homofon,  dansant,  med  melodin  på  toppen  och  hade  korta  tydliga  avgränsade  fraser.  Efter   c:a     1590  då   intresset   för  madrigalen  avtog  betydligt,   började  man  utveckla   en  madrigal  som  skulle  ackompanjeras  av  luta  och  även  verk  för  solo  luta  utan  sång.    Samtidigt   blev   virginal   –   ett   enkelt   klaverinstrument,   oerhört   populärt   och   många   engelska  kompositörer  skriver  många  kompositioner  för  just  virginal.  Den  viktigaste  samlingen  av  klaver  musik  i  England  från  denna  tid  hette  ”Fitzwilliam  Virginal  Book”  .    Främsta  engelska  kompositörer   i  slutskedet  av  renässansen:  Thomas  Morley   (1557   –  1602),  Thomas  Weelkes  (1575  –  1623),  John  Wilbye  (1574  –  1628),  William  Byrd  (1562  –  1626),  Orlando  Gibbons  (1583  –  1625),  John  Dowland  (1562  –  1626)                    

-­‐37-­‐    

                                                                                       John  Dowland                                                                                                                                                              1500-­‐tals  engelsk  virginal  

 REFORMATIONENS  MUSIK,  1500-­‐talet  

 Då   Martin   Luther   anslog   sina   95   teser   på   kyrkans   dörr   i   Wittenberg,   1517,   började  reformationens   intåg   i   historia.   Med   reformationens   starka   framfart   under   1500-­‐talet,  påverkades  även  kulturen.  Martin  Luther  erkände  musikens  uppfostrande  kraft.  Samtidigt  ville  han  förenkla  musiken  i  kyrkan.  Den  katolska  kyrkans  musik  blev,  enligt  honom,  alltför  invecklad,  komplicerad  och  dess  struktur  alltför  sammansatt.  Luther  förespråkade  homofon  enkel  musik  så  att  textens  innebörd  inte  skull  drunkna  i  polyfonins  imitativa  strukturer.  Texterna   i   den   protestantiska   liturgin   översattes   till   nationella   språk   och   enkla   former   av  kyrkomusik  skapades:  

-­‐ koral  –  en  text  understödd  av  enstämmig  melodi  (senare  kunde  man  sätta  enkla                                              understödjande  ackord  under  melodin  -­‐ Kyrchenlied  (kyrkosång)  -­‐    enkel  strofisk  församlingshymn  -­‐ koralmotett  –  sammankoppling  av  motett  och  koral  

De  främsta  protestantiska  kompositörer  var:  Johann  Hermann  Schein  (1586  –  1630),  Michael  Praetorius   (1571   –   1621),   Claude   Goudimel   (1505   –   1572),   Jan   Pieterszoon   Sweelinck  (1562  –  1621),  Clemens  non  Papa  /Jacques  Clément/(1510  –  1556)    

MOTREFFORMATIONENS  MUSIK,  1500-­‐talet    Under  Kyrkorådet   i   Trent   1545   –   1563   lade   katolska   kardinaler   upp   ett   strategi   hur   katolska  kyrkan  skall  bemöta  hotet  kommande  från  den  protestantiska  sidan.  Musiken  skulle  bli  ett  kraftfullt  vapen  i  denna  strid  mellan  de  två  kristna  religionerna.  Många   erkända   kompositörer   anslöt   sig   till   detta   katolska   krig   mot   protestantismen.   Bl.   a.  Orlando  di  Lasso  (1530  –  1594)  som  skrev  över  2000  verk,  bl.  a.  motetter,  mässor,  chansons  och  mästerliga  madrigaler   för  kör  á   cappella  och  Tomás  Luis   de   Victoria   (1549   –   1611)   en  spansk   kompositör   var   religiösa   mysticism   hörs   starkt   i   hans   mässor,   motetter,   psalmer,  responsorier  och  hymner.            

-­‐38-­‐    

Tomás  Luis  de  Victoria    Den  främsta  av  motreformationens  mästare  och  samtidigt  renässansens  största  kompositör  (vid  sidan  av  Claudio  Monteverdi),  var  dock  Giovanni  Pierluigi  da  Palestrina  (1525  –  1594).  Han   komponerade   uteslutande  musik   för   kör   à   cappella.   Hans  musik   präglades   av   en   ovanlig  renhet  av  polyfonisk  stämföring,  lugn,  fantastiskt  utvecklad  kontrapunktisk  teknik  och  trots  det,  en  extrem  känsla  för  homogen  klang.  Palestrinas  kontrapunkt  lära  banade  vägen  för  senare  genier  av  kontrapunktisk  polyfoni:    J.S.  Bach  och  G.F.  Händel  under  barocken.    

                                     Giovanni  Pierluigi  da  Palestrina                                                                en  sida  ur  ett  manuskript  av  Palestrinas  ”Lamentationes”  

         

-­‐39-­‐    

VENETIANSKA  RENÄSSANS  SKOLA,  C:A  1570  –  1610    

 exteriören  och  interiören  av  St.  Marco  katedralen  i  Venedig  

 Venetianska  skolan  är  den  sista  ”bastionen”  för  renässans  musiken.  I  slutet  av  1500-­‐talet  blev  St.  Marco   katedralen   i   Venedig   det   viktigaste   centrum   för   kyrkomusik   i   Europa.   P.g.a.   kyrkans  ovanliga  konstruktion,  påverkad  av  den  bysantinska  arkitekturen,  utvecklade  man  ett  speciellt  sätt   att   dela   kören   i   grupper   som   placerades   i   nischer   runtom   i   kyrkan,   då   grupperna   sjöng  antigen   växelvis   eller   samtidigt   tillsammans.   Denna   körteknik   hette   –   cori   spezzati   (delade  körer).  Denna  teknik  spred  sig  snabbt  i  hela  Europa.  Även  instrumental  musik,  och  inte  minst  orgel  musik,  utvecklas  snabb  i  den  venetianska  skolan.  Musiken  skriven  i  senrenässansens  Venedig  karaktäriseras  av  fyllig,  rik  harmoni  där  homofonin  dominerade   över   polyfonin.   Det   mest   typiska,   var   starka   kontraster   mellan   små  instrumentgrupper   och   stora   instrumentgrupper,   vilket   skapade   spännande   dynamiska  kontraster.     Detta   ledde  under   senare   tider,   under   barocken,   till   utveckling   av   stile  concertato  där  små  instrumentgrupper  konserterar  (tävlar)  med  stora  orkestern.  Främsta   kompositörer:   Adrian   Willaert   (1490   –   1592),   Cipriano   da   Rore   (1516   –   1565),  Andrea  Gabrieli  (1510  –  1586),  Giovanni  Gabrieli  (1557  –  1613),  Tarquinio  Merula  (1590  –  1665)  och  Gioseffo  Zarlino  (1517  –  1590)  

 RENÄSSANSMUSIKEN  I  NORDEN  

 I.o.m.   reformationen   utvecklade   Norden   kyrkomusiktradition   som   följde   reformationens  mönster  och  den  främsta  sakrala  musikformen  blev  kyrkovisan,  av  folket  kallad  i  Skandinavien  psalmen.  I   Sverige   grundade  Gustav  Vasa  Det  Kungliga  Hovkapellet  1526  med  många  duktiga   lutenister,  organister,   pukslagare,   blås-­‐   och   stråkmusiker.   Den   viktigaste   samling   av   svensk   musik   för  kyrkans-­‐  och  skolbruk  från  renässanstiden  var  ”Piae  cantiones”  utgiven  1582.  Danmark,   som   dominerade   Norge   i   en   Union   under   1500-­‐talet,   hade   ett   blomstrade  musikliv  under   hela   1500-­‐talet.   Under   Fredrik   II’   s   regering,   många   framstående   musiker   och  kompositörer  (bl.  a.   John  Dowland,  Giovanni  Gabrieli,  med  flera)  gästade  det  danska  hovet  och  därmed   påverkade   inhemska   danska   musiker   och   kompositörer.     Den   främste   danska  komponisten  var  Mogens  Pedersön,  mest  känd  för  sina  begåvade  spännande  madrigaler.  

       

-­‐40-­‐  

 DANS  UNDER  RENÄSSANSEN,  C:A  1400  –  1620  

 

 Catarina  di  Medici,  största  dans  mecenat,  bevakar  en  dansföreställning  

 

UNGRENÄSSANSENS  DANS,  C:A  1400  –  1500    Trots   Italiens   kulturella   hegemoni   i   slutet   av   1300   och   börja   av   1400-­‐talet,   var   det   i   de   rika  burgundiska   och   flamländska   hov   som   dansen   utvecklades   snabbast   i   början   av   renässansen.  Inte  minst  blev  Burgunds  huvudstad  Dijon  den  europeiska  dansens  absoluta  centrum.  Magnifika  storslagna  hov  föreställningar  hade  alltid  en  spektakulär  och  noggrant  koreograferad  hov  balett.  Det   första   dokumentet   innehållande   detaljerade   dansrörelser   och   planering   av   dansen  härstammade   också   från   Burgund   –   ”Det   Burgundiska   Manuskriptet”,   en   samling  dansmelodier  med    anvisningar  till  dansrörelser  (ingen  koreografisk  dansskrift  än).          

-­‐41-­‐    

ur  Det  Burgundiska  Manuskriptet    

Man  dansade  alltid   i  par.  Dansledaren   ledde  paren  och  visade  steg  och  rörelser.  Män  höll   sina  damer  i  ärmen  eller  i  handleden.  Man  dansade  alltid  tre  danser  i  följd:    

1. rondeau  –  2.  carol  eller  estampie  –  3.  espringale,  saltarello  eller  virelai  Ur   denna   serie   av   3   danser   utvecklades   en   fast   sammansatt   svit   av   danser   som   benämndes  burgundisk  ballo:    

1. basse  danse  –  2.  quadrilena  –  3.  saltarello  –  4.piva    Två   huvudtyper   av   dans   dominerade   den   burgundiska   dansen   och   påverkade   hela  dansutveckling  under  senare  renässansen:    Basse-­‐danse   (den   låga   dansen)   –   en   långsam,   värdig   promenaddans   som   blev   grunden   till  nästan  alla  renässans  sällskaps  danser.  Den  använde  bestämda    grundsteg:    simple  –  enkelt  steg  double  –  steg  med  svepande  benrörelse  branle  –  steg  åt  sidan  reprise  –  steg  bakåt  med  böjd  kropp    

 burgundisk  bassedans  tidiga  nedteckning  Haute-­‐danse   (den   höga   dansen)   –   snabb   livlig   dans   med   akrobatiska   inslag,   många   hopp,  snabba  piruetter  och  svåra  danssteg.  De  populäraste  av  haute-­‐danser  var  saltarello  och  tourdion    Den  burgundiska  danstraditionen  spred  sig  snabbt  till  Italien  och  England.    Inte   minst   i   1400-­‐talets   Florens   ordnade   man   stora   hov   fester   som   förenade   mysterier   och  moraliteter   (drama)  med  musik-­‐   och   sång   inslag.   Men   det   var   dansen   som   skulle   binda   ihop  dessa  ”multimediala”  skådespel  som  kallades  –  trionfi.  Även   dansteori   och   danspedagogik   började   utvecklas   i   1400-­‐talets   Italien   och   det   första  betydande  traktat  om  dansen  gavs  ut  –  ”Traktat  om  dansen”  av  Domenico  Piacenza  (1416)  I  England  föredrog  man  karnevaldanser  som  dansades  i  masker  och  rika  dräkter  –  mommons.  

 -­‐42-­‐  

 

HÖGRENÄSSANS  DANS,  C:A  1500  –  1620    I   början   av   1500-­‐talet   får,   det   typiska   för   renässansen,   intresset   för   den   antika   världen,   dess  mytologi   och   estetik,   en   stor   genomslagskraft.   Grekiska   och   romerska  myter   skildrades   ofta   i  renässans  danser.  Även   intresset   för  dansen  ökade  betydligt  under  1500-­‐talet  och  med  det   även  dansteori,   dans  pedagogik  och  dansteknik  utvecklades  snabbt.  Första  seriösa  försök  att  skapa  dansnotationssystem  gjordes  och  det   första  bokstavssystemet  av  dansnotation  blev  ett  faktum:    b  –  branle  (sidosteg  med  förflyttning  av  kroppstyngden  från  det  ena  benet  till  det  andra)  s  –  simple  (rak  steg  med  anslutning  av  det  andra  benet)  d  –  double  –  dubbelsteg  med  upprest  kropp  R  –  révérence  (kvinnans  nigning)  r    -­‐  réprise  (steg  bak  med  kroppen  bakåtböjd)  c  –  congé  (mannens  bugning)    Med  detta  system  kunde  de  första  koreografier  antecknas.    

Koreografi  –  anteckning  av  danssteg  och  danskomposition    Hovdansen  utvecklades  snabbt  till  en  högtstående  konstart  och  ingick,  tillsammans  med  musik,  skådespel   och   sång,   på   lika   villkor   i   överdådiga   hov   föreställningar   som   blev   magnifika   och  påkostade  ”multimediala”  föreställningar  med  rik  dekor  och  överdådiga  kostymer.  Dansinslagen  i  dessa  hov  spel  kallades  dansintermedier  och  ofta  planerades  av  en  och  samma  dansare.   Den   mest   kända   danspedagoger   (professori   di   ballo)   som   samtidigt   skapade   dessa  intermedi   var   under   1500-­‐talet:   Bergonzo   di   Botta,   Pompeo   Diobono,   Virglio   Bracesco   och  Francesco  Giera.    Även   commedia   dell’arte   bidrog   till   dansens   snabba   utveckling   under   renässansen,   då  skådespelarna  fick  inte  bara  skådespela  och  syssla  med  pantomim  utan  också  dansa.    

DEN  FRANSKA  HOV  BALETTEN,  1500-­‐talet    Frankrikes  hov  inspirerades  länge,  dels  av  den  burgundiska  danstraditionen  och  den  italienska  hov   dans   kulturen.   Men   först   med   bröllopet   av   franska   Kungen   Henrik   II   med   den   mäktiga  Catarina   di   Medici   (av   den   rika   florentinska  Medici   släkten)   (1519   –   1589)   blev   den   franska  danskulturen  den  ledande  i  Europa.  I  Catarina  di  Medici  fick  danskonsten  en  mäktig  och  trogen  mecenat.  När  Catarina  Medici  blev  Frankrikes  Drottning,  tog  hon  med  sig  de  allra  duktigaste  dansare  och  danspedagoger   till   Frankrike.   Med   hennes   nya   status   som   drottning,   omarbetades     italienska  balli  och  balletti  och  blev  till  mycket  välplanerade  dansföreställningar  i  fransk  tappning.    Balettkonsten  har  sitt  ursprung  just  i  de  franska  baletts.  Baletter  som  tillkom  under  Catarina  di  Medicis  ti  var  bl.  a.  ”Défense  du  Paris”  (1572),  ”Ballet  aux  Ambassadeurs   Polonaise   ”(1573),   ”En   gyllene   tidsålder   förebådas”   (1589)   och   ”Circe   –   Ballet  Comique  de  la  Reine”  (1581)        

-­‐43-­‐    

                                                                             en  scen  ur  en  fransk  hov  ballet                                                                                Catarina  di  Medici,  dansens  främsta  mecenat    Den   främste   av   koreografer   vid   det   franska   hovet   var   Beaujoyeux   som   blandade   samman  dansen  med  pantomim,  körsång,  musik  och  skådespel.    I  slutskedet  av  Renässansen  utvecklades  ett  fast  schema  av  flera  sammanhängande  danser  –    en   renässans   danssvit   av   hovdanser,  då  snabba  och   långsamma  danser,  danser   i  2-­‐  och   i  3-­‐takt  blandades  i  en  fast  konstruktion.    Grundstommen  i  dessa  danssviter  var:  pavande  –  gaillarde  –  basse  danse  –  volta  eller  tordion  Man  kunde  byta  en  eller  flera  av  dessa  danser  med  danser  av  folkligt  eller  exotiskt  ursprung:  passepied   (Bretogne),   allemande   (Tyskland),   sarabande   (Spanien),   chaconne   (spanska  kolonier),  canarie  (Kanarieöarna),  passamezzo  (Italien)    De  två,  i  särklass,  populäraste  danser  under  senrenässansen  var:  pavane  –  ceremoniell  paraddans  i  2-­‐  eller  4-­‐takt  av  värdig  karaktär  som  dansades  i  långa  rader                                          i  salens  mitt.  Pavane  (påfågelnsdans)  dansades  alltid  i  praktfulla  kläder.    gaillarde  –  livlig  dans  av  lombardisk  ursprung  som  dansades  i  6-­‐takt  med  små  livliga  hopp                                              och  finurlig  fotarbete  hos  den  manliga  dansaren      

         

 -­‐44-­‐    

SÄLLSKAPSDANSEN  UNDER  HÖGRENÄSSANSEN,  C:A  1500  –  1650    Sällskapsdansen  utvecklades,  liksom  hov  baletten,  i  europeiska  hov  där  etiketten  och  elegansen  var   honnörsord.   Därför   rörelser   som   underströk   elegansen   -­‐   som   bugningar,   nigningar   och  eleganta  arm-­‐  och  huvudrörelser,  blev  de  mest  utmärkande  för  sällskapsdansen.  Dansen   ackompanjerades   oftast   av   fiddla,   flöjt   eller   luta,   med   en   obligatorisk   liten   trumma   i  bakgrunden.  Vid  extra  tillfällen  användes  även  blåsinstrument  ensembler.      De  populäraste  sällskapsdanser  under  1500-­‐talet  var:    courante  –  livlig    3-­‐takts  spring  dans  med  växelvisa  rörelser  mellan  benen  och  armarna,                                                med  ständig  rörelse  framåt  utan  att  man  fick  stanna  på  en  plats.    volta  –  3-­‐takts  eller  6-­‐takts  dans  som  dansades  i  närkontakt  mellan  kvinnan  och  mannen  och  då                                den  manliga  dansaren  lyfte  kvinnan  vid  midjan  och  svängde  henne  runt  med  vänstra                              armen.  Virveldans  prototyp.    branle  –  dansades  oftast  i  cirkel  eller  i  rader  med  många  pantomimiska  inslag.  Det  är  ur  branle                                      som  menuetten  kom  att  utvecklas  senare    ländler  –  lugn  och  gungande  tysk  dans  i  3-­‐takt  med  betoning  på  2:a  slaget    dreher  –  en  snabb  tysk  virveldans    corea  polonica  –  snabb  spring  dans  av  polskt  ursprung  som  var  särskilt  populär  i  Tyskland    krakowiak  –  polsk  livlig  dans  i  2-­‐takt  med  snabba  korta  hopp    polonaise  (polonäs)  –  elegant  aristokratisk  polsk  dans  i  3-­‐takt  av  promenad  karaktär    morisca  –  spansk  dans  som  blev  populär,  inte  minst,  i  Tyskland  som  dansades  alltid  av  manliga                                          dansare  och  hade  groteska  inslag  och  var  arabiskt  inspirerad    flamenco  –  en  dans  som  dansades  till  sång-­‐  och  gitarrackompanjemang.  Utmärktes  av  mycket                                              uttrycksfulla  rörelser  och  dansades  i  zigenarkläder.  Typisk  var  canto  hondo  –                                                den  djupa  sången,  som  uttryckte  själens  sorg.  Mycket  avancerad  gitarr                                                ackompanjemang  stödde  dansen  och  sången.  Flamenco  var  en                                              sammanslagning  av  traditioner  från  olika  kulturer:  zigenar  dans  och  kläder,                                                                                        arabisk  sång  samt  flamländsk  gitarrmusik  och  flamländsk  hov  dans                        

-­‐45-­‐    

RENÄSSANS  DRAMA  C:A  1400  –  1630  

 

 Andrea  Palladio,  Teatro  Olimpico  i  Vicenza    

Renässansen   blev   till   en   sällan   skådad   explosion   av   drama.   Europeiska   furstehovens   snabbt  ökade  betydelse  och  ökad  rikedom,  kyrkans  minskade  makt,  individualismens  intåg  i  samhället,  ökade  intresse  för  konsten  och  för  Antiken,  bidrog  till  dramats  ovanligt  snabba  framfart.  Av   alla   konstarter   var   det   just   drama   och  måleri   som   upplevde   en  makalös   utveckling   under  Renässansen.    

UNGRENÄSSANSENS  DRAMA,  C:A  1400  –  1500    Ungrenässansens  drama  under  1400-­‐talet  bär   fortfarande  många  medeltida  karaktärsdrag  och  till   att   börja   med   är   utveckling   av   denna   konstart   långsammare   än   utveckling   inom   andra  konstarterna.   I   Tyskland,   England   och   Frankrike   var   det   fortfarande   hantverksskrån   som  dominerade  ”teaterscenen”  och  gatuteater  var  den  populäraste  formen  av  skådespel.  Den  medeltida  farsen  började  dock  förvandlas  till  en  alltmer  invecklad  renässans  teaterform  .    Fars  –  ett  relativt  kort  skådespel,  fylld  med  situationskomik  och  sketchliknande  komiska  inslag    Den  mest  kända  1400-­‐tals   farsen  var  den   i  Frankrike,   anonymt   författade,   farsen   ”Advokaten  Pathelin”  /Maître  Pathelin/(1470).    I  Tyskland  var  det  Mästersångarna  (se  MEDELTIDEN),  som  skrev  enkla  och  stela  skådespel  som  var   dock   oerhört   populära   och   uppskattade.   De     mest   berömda   av   dessa   skapare   av   tidig  borgarteater  var  Hans  Folz  och  Hans  Sachs  (1494  –  1576).  I  Italien  var  utvecklingen  annorlunda.  Inga  nya  dramer  av  betydelse  skrevs,  däremot  iscensatte  man  gamla  grekiska  och  romerska  dramer,  något  som  gick  hand  i  hand  med  det  ökade  intresset  för  antiken.  Dessa  dramer  spelades  fortfarande  på  gator  och  torg.  Ett  nytt  element  föddes  dock  –  teaterridån,   som  infördes   i   form  av  ett  draperi  som  dolde   teaterscenen   innan   föreställningen.  Efter  1550  fällde  man  ridån  uppifrån  och  ner,  vilket  underlättade  dekorbyten  betydligt.    

HÖGRENÄSSANSENS  DRAMA,  C:A  1500  –  1630    

-­‐46-­‐    

 Teatro  Farnese,  Italien    Furstehovens  ökade  ekonomiska  resurser  runtom  i  Europa  bidrog  inte  enbart  till  ökad  intresse  för   drama   och   skådespelskonsten,   utan   även   till   en   snabb   teknisk   utveckling   av   teater   –  byggnaden  där  man  spelade  drama.  Två  teoretiska  avhandlingar  påverkade  teaterbyggandet  i  århundraden  framöver,  mer  än  något  annat:  Vitruvius    -­‐  ”De  architectura”  (1486)  och  Sebastiano  Serlios  –  ”Architectura”  (1551).  Dessa  två  skrifter  kom  att  skapa  kanon  för   teaterbyggnader  under  senrenässansen  och   fram  till  sena  1800-­‐talet.      De  viktigaste  elementen  var:    ett  halvcirkelformat  rum  med  platser   för  åskådare,   rektangulär  upphöjd  scen  med  ett  djup   för  dekorationer  och  3  grundscenerier  som  kunde  lätt  bytas  ut:    scena  comica,  scena  tragica  och  scena  satyrica  En   annan   teoretisk   skrift   hade,   även   den,   en   stor   betydelse   för   den   tekniska   utveckling   av  teaterbyggnaden   och   teaterscenen,   Niccola   Sabbatini’s   ”Practica   di   fabricar   scene   e   machine  ne’teatri”(Praktisk  handbok  i  tillverkning  av  dekorationer  och  maskiner  för  teatrar).  Den   främsta   teaterbyggnaden,   som   angav   normer   för   de   flesta   barockteatrar     och  Upplysningstidens   klassiska   teatrar   runtom   i   Europa   var   Giovanni   Aleottis   Teatro   Farnese   i  Parma  byggd  1619.    

COMMEDIA  DELL’  ARTE,  C:A  1500  –  1600    Commedia  dell’  arte  var  den  första  dramaformen  som  spelades  av  professionella  skådespelare,  däri  namnet  commedia  dell’  arte  -­‐  ”yrkeskomedi”.  Den  formen  av  folklig  drama  spred  sig  som  en  löpeld     i  hela  Europa  under  1500-­‐talet  och  blev  oerhört  populär.  Man  använde  sig  av  ett  enkelt  scenario,  som  kallades  canovaccio  som  beskrev  handlingens  huvuddrag  samt  in-­‐  och  utgångar  för  skådespelare,  däremot  fanns  det  inget  manus  och  skådespelarna  fick  improvisera  sina  repliker.  Handlingen   bestod   av   massor   med   vitsar,   komiska   inslag,   korta   danser,   kvickheter   och  pantomim  var  ett  viktigt  inslag  i  denna  typ  drama.  Man  spelade  mot  bakgrund  av  en  enkel  fond  målad  på  duk  som  spändes  upp.  Det  var  rundresande  teatertrupper  av  skådespelare  som  alla  talade  olika  dialekter.    Den  mest  kända  av  dessa  teatertrupper  var  Angelo  Beolco’s  (1502  –  1542)  skådespelartrupp.    

-­‐47-­‐    Varje   skådespelare   var   tillskriven   en   enda   roll,   av   de   fasta   figurer,   som   var   så   typiska   för  Commedia  dell’  Arte.  De  talade  alltid  samma  dialekt  och  bar  alltid  samma  kostym:    Arlecchino  (Harlekin)  –  tjänare  från  Bergamo  som  var  alltid  hungrig  och  lite  dum  och  hans                                                                                                        kläder  var  lösa  tyglappar    Brighella  –  från  Bergamo  var  en  intrigant  figur  som  alltid  hittade  på  massa  intriger  och                                                uppträdde  alltid  i  betjäntlivré    Pulcinella  –  från  Neapel  som  skämtade  jämt  och  ständigt  och  alltid  hade  en  sockertopps  hatt  på    Pantalone  –  från  Venedig  var  en  gammal  köpman  som  var  extremt  girig  och  bar  på  långa  lurviga                                                    byxor    I  Dottore  (Doktorn)  –  från  Bologna  som  var  parodi  på  lärdom  och  pedanteri,  alltid  klädd  i  svart                                                                                            med  en  vit  krage    Il  Capitano  (Kaptenen)  –  en  skrytsam  men  i  själva  verket  feg  krigare    Colombina  –  kammarjungfru,  glad  och  företagsam  flicka  från  landet    

                                                                                                                                   commedia  dell’  arte  figurer              

-­‐48-­‐    

 commedia  dell’  arte  skådespelartrupp  anländer  

 SPANSK  1500-­‐TALS  DRAMA,  C:A  1500  –  1630  

 I  takt  med  Spaniens  ökade  militära  och  ekonomiska  makt  under  1400-­‐  och  1500-­‐talet  och  dess  koloniala  erövringar,  ökade  även  intresset  för  konst  och  inte  minst  drama.  Autos   sacramentales,   religiösa   skådespel   med   bibliska   gestalter   samt   figurer   föreställande  Döden,   Djävulen,   Dygden,   Avunden,   Girigheten,   m   fl.   var   typiskt   spanska   tidiga   renässans  skådespel.  Ofta   spelades  dem  på   särskilda  vagnar  därför  kallades  de   inte   sälla:   la   fiesta  de   los  carros   (vagnfester).   Den   första   stora   spanska   dramaturgen   Juan   del   Encina   (1468   –   1529)  skrev  sina  religiösa  spel  och  pastoraldramer  i  slutet  av  1400-­‐talet  och  början  av  1500-­‐talet.  Inte  sällan  komponerade  han  också  sånger  till  dessa  skådespel  –  villancicos  och  spanska  madrigaler.  Den  mest  kända  av  dem  var  ”Plácida  y  Victoriano”(1513).  Motsvarigheten  till  den  italienska  commedia  dell’  arte  var  i  Spanien  inte  minst  teatersällskapet  led   av   Lope   de   Rueda   (1510   –   1565),   en   betydande   dramaturg   vars   commedia   dell’   arte  inspirerade  senare  giganter  av  spansk  renässans  drama  –  Cervantes  och  Lope  de  Vega.    Miguel  de  Cervantes  Saavedra  (1547  –  1616)  –  skrev  över  20  dramer,  8  komedier                                                                                                                                                                                                      och  8  intermedier.                                                                                                                                                                                                      Hans  mest  kända  verk  var:  ”Don  Quijote”            

-­‐49-­‐    

                                                                           Miguel  de  Cervantes  Saavedra                                                                                Don  Quijote  med  sin  följeslagareSancho  Panza    Lope   de   Vega   (1562   –   1635)   –   den   största   spanska   renässansdramaturg.   Hans   dramer  omvandlade   den   spanska   historian   till   drama   fylld   av   spänning   och   scenisk   nerv   och   ofta  innehöllande  självbiografiska  element  ur  hans  eget  liv.  Han  var  oerhört  produktiv  och  skrev  över  2000  skådespel,  bl.   a.  700  dramer  utav  vilka  400  är  bevarade.  Lope  de  Vega   skapade  helt  nya  former  av  drama:  commedias  de  cuerpo  (utstyrselkomedier)  och  commedias  de  capa  y  espada  (mantel-­‐  och  värjstycken),   bl   .   a.   ”Järnvattnet   i   Madrid”,   Föraktets   under”,   ”Älska   utan   att   veta   vem”   och  ”Fårakällan”.   (Just   dessa   mantel-­‐   och   värjstycken   kommer   att   mynna   ut   senare   i   historien   i  äventyrs  drama,  bl.  a.  Alexander  Dumas  ”De  tre  musketörerna”.)  Andra  Lope  de  Vegas  dramer  av  betydelse  var  ”Seviljas  stjärna”,  ”Flickan  med  vinbägare”,  ”Trädgårdsmästarens  hund”  och   första  spanska  operan  ”Skogen  utan  kärlek”  (1629)    

 Lope  de  Vega    Lope  de  Vegas  dramer  påverkade  många  yngre  dramaturger  i  Spanien.    Den  största  av  dem  var  övergångsfiguren  mellan  renässansen  och  barocken  var  den  mångsidige  Pedro   Calderon   de   la   Barca   (1600   –   1681).   I   hans   verk   kan   man   tydligt   se   både   typiska  renässans-­‐  som  barock  karaktärsdrag.  

-­‐50-­‐    De   spanska   karaktärsdragen   i   hans   dramer   var   alltid   tydliga   oavsett   om  han   skrev   historiskt-­‐legendariska  dramer  som  ”Alkad  de  Zalameia”,  religiösa  dramer  som  ”Den  oböjliga  prinsen”  eller  filosofiska  dramer  som  hans  mest  betydande  verk    ”La  vida  es  sueno”(”Livet  är  en  dröm”).  Figurer   i   hans   persongalleri   personifierar   oftast   en   idé,   moralisk,   religiös   eller   filosofisk  ståndpunkt,  vilket  ger  hans  dramer  ett  sällan  skådat  djup.  Han  var  också  fadern  till  den  första  sceniska  musikgenren  i  europeisk  kulturhistoria  –  zarzuela,  som  gav  vaudeville,  sångspel,  Singspiel  och  så  så-­‐småningom  operett  och  musical.  Ett  musikalisk  underhållningsteater  med  folkinspirerade  sånger,  danser  men  också  en  dramatisk  handling  och  talade  monologer  och  dialoger,  allt  till  rik  dekor  och  med  fina  kostymer.      

                                                                                           Calderon  de  la  Barca  och  första  utgåva  av  hans  ”La  vida  es  sueno”  (Livet  är  en  dröm)    

ELISABETANSK  RENÄSSANS  DRAMA  I  ENGLAND,  C:A  1550  –  1620    Många  engelska  humanister,  författare,  filosofer,  dramaturger  reste  till  Italien  för  att  studera  där  eller  för  att  komma  i  kontakt  med  den  italienska  kulturen  under  sena  1400-­‐talet  och  under  hela  1500-­‐talet.  Det  var  oerhört  viktiga  impulser  för  den  engelska  kulturen  under  den  tiden.  Elisabeth  den  I’  s  tillträde  till  engelska  tronen  öppnande  helt  nya  möjligheter  inte  bara  för  den  engelska  teaterscenen  utan  för  hela  kulturen,  för  musiken,  dansen,  måleriet  och  arkitekturen.  Elisabeth  den  I’  s  aktiva  stödd  åt  konsten  var  en  livsinjektion  för  det  engelska  kulturlivet.  Oach  under  hennes  regering  blev  England   inte  enbart  en  ekonomisk  och  militär  stormakt  utan  även  kulturmakt  att  räkna  med.  Benämningen  elisabetansk  drama  är  därför  ytterst  träffande.    Mycket  populära  i  England  vid  mitten  av  1500-­‐talet  var  de  s.k.  gosskörers  teaterföreställningar,  korta   skådespels   stycken   framförda   av   pojkar   vid   olika   hov   föreställningar.   Den   främsta  dramaturgen  som  skrev  dessa    var  John  Lyly  (1554  –  1606).  Men  det  var  först  med  författarskap  av  Christopher  Marlowe  och  William  Shakespeare  som  den  elisabetanska  drama  når  sin  fulla  blom.      

-­‐51-­‐    

 Elisabeth  I,  Drottning  av  England  

 Den  elisabetanska  teaterns  typiska  karaktärsdrag:  

-­‐ engelska  renässansteatrar  var  oftast  åttkantiga  eller  rektangulära  byggnader  med  en  gård  i  mitten  (scenen  placerades  i  mitten  av  gården)  och  gallerier  runtom  

-­‐ föreställningar  spelades  i  dagsljus  -­‐ ingen  bakgrunds  fond  för  sceneriet  användes  däremot  ofta  användes  fristående  rekvisita  -­‐ skådespelarnas   kostymer   var   mycket   färggranna   och   ofta   symboliserade   samhällsklass  

tillhörighet  eller  viktiga  egenskaper  -­‐ handlingen   var   ofta   spännande   och   skådespelarna   överdrev   utspelet   får   att   bättre   nå  

publiken  -­‐ alla  skådespelare  var  män.  Kvinnoroller  spelades  oftast  av  pojkar  -­‐ en   musikensemble   illustrerade   spänningar   i   dramat   med   musik   och   musiken   förhöjde  

dramats  stämning  och  uttryck    

 Christopher  Marlowe   (1564   –   1593)   –   hans  dramer  präglades   av     en   stor   spänning  och   ett  fantastiskt   bildligt   och   kreativt   språk.   Marlowe   hade   också   en   uttalad   känsla   för   ”publikens  rytm”,   vilket   gjorde   hans   dramer   lättillgängliga   för   en   bred   publik.   Han   var   också   fenomenalt  begåvad  på  att  avporträttera  den  psykologiska  sanningen  av  hans  gestalter  och  därmed  skapa  en  trovärdighet  i  hans  människoskildringar  som  var  helt  ovanligt  under  hans  tid.  Viktigaste  verk:  ”Tamburlaine  the  Great”,  ”The  Tragical  History  of  Dr.  Faustus”,  ”Edward  II”  och  ”The  Jew  of  Malta”    

-­‐52-­‐    

 Christopher  Marlowe    William   Shakespeare   (1564   –   1616)   –   tveklöst   den   största   dramaturgen   i   människans  historia.  Genialiteten  och  den  stora  humanismen  och  allmängiltigheten  av  Shakespeares  dramer  placerar   honom   bland   de   största   genier   i   människans   historia,   vid   sidan   av   J.S.   Bach,   W.A.  Mozart,  W.  Goethe,  I.  Stravinskij,  Michelangelo,  Leonardo  da  Vinci,  A.  Einstein,  m  fl.    

 William  Shakespeare  

 -­‐53-­‐  

 Det  som  utmärkte  hans  dramaförfattarskap  och  gjorde  det  till  så  enastående  högtstående  konst  var  framför  allt:  

-­‐ metaforikkonstens  fullständiga  bemästrande  -­‐ fenomenal   förmåga   att   skildra   den   psykologiska   sanningen   av   hjältar   och   förmågan   att  

hitta  allmängiltiga  sanningar  i  olika  personliga  drag  hos  hans  gestalter  -­‐ en  genialisk  förmåga  att,  med  ord,  skapa  känsloladdade  bilder  och  förmågan  att  beskriva  -­‐ talang  att  kunna  blanda  humor,   tragedi,   livets   visdom,  brutalitet,   spänning  och   lugn   i   en  

enda  fulländade  helhet  -­‐ en  ovanlig  begåvning  att  konstruera  dramer  så  att  åskådarens  uppmärksamhet  hålls  hela  

tiden  vid  liv  -­‐ rikedom  av  motiv  och  rikedom  av  olika  personligheter  -­‐ förmågan   att   skildra   olika   typer   av  människor   från   vittskilda   samhällsgrupper   utan   att    

samtidigt  förringa  individens  speciella  egenheter  -­‐ mästerlig  symbolik  -­‐ förmågan  att  kunna  blanda  blankvers  med  prosa  och  olika  versmått  -­‐ en  Gudabenådad  talang  att  berätta  historier  och  få  dem  framstå  så  oerhört  levande  -­‐ stor   skicklighet   i   blandning   av   olika   simultana   (samtidigt   pågående)   berättelser   och  

växelverkar  mellan  olika  händelseförlopp    Shakespeare   skrev   37   dramer,   alla   för   Lord   Chamberlain’s   skådespelartrupp   som   uppträdde  sedan  i  teater  som  truppen  byggde  med  deras  egna  (även  Shakespeares)  pengar  –    The  Globe  Theatre    

     titelsidan  av  första  utgåvan  av  ”Hamlet”,  1605                filmplakat  för  Buz  Lurmanns  filmatisering  av  ”Romeo  and  Juliet”,  1996    Viktigaste  verk:    1:a  perioden  /1590  –  1594/  (experiment  period):  ”Henry  V”,  ”Richard  III”  (första  utgåva),                                                                                                                                                                                            ”Titus  Andronicus”,  Comedy  of  Errors”,                                                                                                                                                                                              ”The  taming  of  the  schrew”  2:a  perioden  /1595  –  1600/  (komediperioden):  ”A  Midsummer  Nights  dream,                                                                                                                                                                                      ”The  Merchant  of  venice”,  

-­‐54-­‐                                                                                                                                                                                          samt  tragedier:  ”Romeo  and  Juliet”,  ”  Richard  III”  3:e  perioden  /1601  –  1609/  (tragediperioden):  ”Julius  Cesar”,  ”Hamlet”,  ”Macbeth”,  ”Othello”,                                                                                                                                                                                      ”King  Lear”  4:e  perioden  /1602  –  1616/  (sagospelsperioden):  ”The  Winter’s  Tale”,  ”The  Tempest”    Ben   Jonson   (1573   –  1637)  –   förutom  renässanstypiska  dramer  som  t  ex.  ”Volpone  or  the  fox”  (1606)   skrev   Jonson  ett   stort  antal  maskspel  –  masque   som  präglas   redan  av  den  kommande  kulturperioden   Barocken   och   dess   estetik.   Hans   masque,   skapade   i   nära   sammarbete   med  arkitekten  och  scenografen  Inigo  Jones  (1573  –  1652)  var  en  typisk  form  för  hov  teater.    

FRANSK  1500-­‐TALS  DRAMA    1548   fick   Passionsbröderna,   ett   teatersällskap   i   Paris,   sina   teaterprivilegier   beviljade   av  myndigheter,  på  villkor  att  religiösa  dramer,  som  kompaniet  spelade  förr,   inte  fick  spelas   igen.  Samma   år   öppnades   Passionsbrödernas   teater   i   Hôtel   Bourgogne   och   en   lång   tradition   av  klassisk   fransk   tragedi   började  med   premiären   av   Étienne   Jodelles’   ”Cléopatre   captive”   (Den  fångna  Kleopatra).  Detta   startade   en   lång   rad   uppsättningar   av   klassiska   renässanstragedier   som   senare  resulterade   i  det  klassiska   franska  1600-­‐tals   tragedi   i   slutskedet  av  barocken  och   tragedier  av  Corneille  och  Racine.    

DRAMA  I  NORDEN  UNDER  RENÄSSANSEN    Skolkomedi   var   dramaformen   som   dominerade   i   Sverige   under   1500-­‐talet.   Det   var   en  importerad   form   från   den   tyska   lutheranska   reformationstraditionen.   Skolkomedier   handlade  om   religiösa   eller   bibliska   händelser   och   var   starkt   didaktiska.   De   främsta   författare   av  skolkomedier   i   Sverige   var.  Asteropherus  Olaus  Petri   som   skrev  bl.a.   ”Tobie  Comedia”  (1550)  och  Jacob  Rondeletius  som  författade  bl.  a.  ”Judas  Redividius”  (1614).  Det   var   dock   Johannes   Messenius   (1579   –   1636)   som   var   den   mest   begåvade   av   svenska  dramaturger.  Hans  skrev  pjäser  som  handlade  om  Sveriges  historia.  Dessa  blev  oerhört  populära  och  uppskattade  skådespel  både  bland  borgare  som  bland  hovfolket.  Hans  främsta  dramer  var:  ”Signill”,  ”Dis”  och  ”  Blancka  Mareta”      

RENÄSSANS  LITTERATUR  C:A  1400  –  1630  

 

ITALIENSK  UNGRENÄSSANS  LITTERATUR,      C:A  1320  –  1450    Samtidigt   som  Medeltiden   fortfarande   var   vid   sin   vackraste  blom  på  1300-­‐talet,   en   stor   skara  florentinska   kulturpersonligheter   –   poeter,   författare,   filosofer,   skulptörer,   arkitekter,  inspirerade   av   Francesco   Petrarcas   karismatiska   konstnärliga   ”ledarskap”,   sjösatte   en   ny  kulturperiod  som  senare  fått  benämningen  Renässans.  Viljan  att  återvända  till  romerska,  och   inte  minst,  grekiska  antikens  bildnings   ideal,  dess  djupa  humanism   och   dess   konstnärliga   ideal   var   överväldigande   stor.   Liksom   viljan   att   främja  individualismen   och   frigöra   sig   från   katolska   kyrkans   alltför   stor   påverkan   på  människor   och  skapandet.    

-­‐55-­‐    Man  kan  däremot  inte  förneka  att  medeltidens  påverkan  på  både  samhället  som  kulturlivet  var  fortfarande   den   mest   dominerande   och   att   konstnärer   var   i   mångt   och   mycket   medletidens  människor,  även  i  1300-­‐talets  modernitetens  bastion  Florens.    Detta  gäller  även  Ungrenässansens  stora  inom  litteratur:  Francesco  Petrarca   (1304  –  1374),  renässansens   idéskapare   och   de   nya   litterära   formernas   (sonett,   canzona   och   epistel)   stora  mästare  och  Giovanni  Boccaccio  (1313  –  1375)  novellens  skapare.  För  mer  om  Petrarca  och  Boccaccio,  SE  MEDELTIDS  DELEN.    

FRANSK  PRE-­‐RENÄSSANS  LITTERATUR,    1400-­‐talet    Liksom  den  italienska  litteraturen  i  slutet  av  1300-­‐talet  var  1400-­‐talets  fransk  litteratur  en  salig  blandning  av  det  nya  och  det  gamla,  renässanstypiska  karaktärsdrag  och  gamla  medeltida.  Detta  gällde  även  den  största  franska  1400-­‐tals  diktaren  Francois  Villon  (1431  –  1469).  Det   nya   i   hans   diktning   var   den   tydliga   individualismen   (hans   skrev   oftast   om   sitt   eget   liv),  frispråkigheten,   skildringar   av   vardagslivet   men   också   djupsinnigheten   och   funderingar   över  livet  och  döden.  Främsta  verk:  diktsamlingen  ”Stora  testamentet”    

Francois  Villon   Villons  manuskrip  av  hans  ”Stora  testamente”    

HÖGRENÄSSANS  LITTERATUR,  C:A  1500  -­‐  1630    

ITALIENSK  HÖGRENÄSSANS  LITTERATUR,  C:A  1450  –  1600    Under   tidiga   högrenässansen   började   alltfler   italienska   diktare   lämna   poesin   till   förmån   för  prosa.  Stor   fascination  av  antiken,  gediget   intresse   i  människan  och  humanismen  samt  strävan  efter  formens  skönhet  och  balanserad  utformning  var  utmärkande  för  denna  period.  De  främsta  italienska  högrenässans  diktare  var  bl.  a.:    Lorenzo   di   Medici     (Lorenzo   Il   Magnifico)(1449   –   1492)   –   en   av   de   främsta   florentinska  härskare   från   den   mäktiga   florentinska   släkten   –   Medici.   En   sann   renässans   människa   som  sysslade   lika  mycket  med   affärer,   bankirverksamhet,   jakt   som   komposition,   författarskap   och  filosofi.   Lorenzo   di   Medicis   dikter   är   livsbejakande   och   uttryckte   humanismens   yppersta   och  vackraste  ideal.  

-­‐56-­‐    

                                                                                                               Lorenzo  di  Medici                                                                                                                                                          Ludovico  Ariosto    Ludovico  Ariosto  (1474  –  1533)  –  en  gigant  av  italiensk  högrenässans  litteratur.  Som  så  många  andra,  skrev  han  om  den  legendariske  medeltida  Roland  och  det  var  också  detta  epos  om  Roland  som  var  hans  främsta  verk  ”Orlando  furioso”  (Den  rasande  Orlando)    Senrenässansens  i  Italien  präglades  starkt  av  det  katolska  korståget  mot  reformationen.  Dess  främsta  förkämpe  var  Tarquato  Tasso  (1554  –  1595)  vars  författarskap  var  lika  fanatiskt  katolsk   som   den   var   sinnlig   och   full   av   erotiska   anspelningar-­‐   Hans   främsta   verk   var  ”Gerusalemme  liberata”  (Det  befriade  Jerusalem)  

Tarquato  Tasso    

REFORMATIONENS  LITTERATUR,    1500-­‐talet    Martin  Luthers  (1483  –  1546)  95  teser  som  han  spikade  på  Wittenberg  kyrkans  dörr  blev  den  mest   lästa   texten   under   1500-­‐talet   i   Tyskland.   Lika   stor   betydelse   hade   Luthers   tyska  Bibelöversättning  från  1534,  hans  psalmtexter  och,  inte  minst,  de  s.k.  ”Bordssamtal”.  Hans  texter  var  alltid  folkliga,  lättlästa  och  enkla.    De  kritiska  mot  katolska  skrifter  av  holländaren  Erasmus  av  Rotterdam  (1466  –  1536)  hade  enormt   betydelse   för   reformationens   framfart,   bl.a.   ”Encomium   Moriae”(Dårskapets   lov),  ”Colloquia  Familiaria”(Förtroliga  samtal)  och  inte  minst  hans  nyutgåva  av  Det  Nya  Testamentet.  

       

-­‐57-­‐    

FRANSK  HÖGRENÄSSANS  LITTERATUR,  1500-­‐talet    Det  litterära  verket  som  på  allvar  tar  vara  på  den  italienska  renässansens  impulser  var  ,  franska  Kungen  Frans  I’  s  syster  Margareta  av  Navarras  (1492  –  1549)  ”Heptameron”(De  7  Dagarna).  Ett  franskt  svar  på  Boccaccios  ”Decamerone”  (10  Dagar).    Men  det  var,  framför  allt,  romaner  av  Francois  Rabelais  (1494  –  1553)  som  var  den  viktigaste  skatten   av   den   franska   renässans   litteraturen.   Romaner   som   vände   sig   mot   alla   befintliga  samhällskonventioner  var  skrivna  som  gamla  medeltids  krönikor  och  fulla  av  frispråkighet  och  överdrifter.  Viktigaste  romaner:  ”Pantagruel”  och  ”Gargantua”.    Den  nyaste  skapelsen  i  Frankrike  under  1500-­‐talet  var  en  ny  litterär  form  –  essais  (essä).  

 Essä-­‐  en  litterär  uppsats  vars  form  är  personlig  och  där  olika  uttrycksformer    

är  lika  viktiga  som  själva  innehållet.    Essais  =  fr.  =  försök    

 Francois  Rabelais                                   Michel  de  Montaigne    

Skaparen  av  essäformen  var  Michel   de  Montaigne   (1533   –   1592).  Hans  essäer  präglades  av  stor   tolerans   och   tron   på   rätten   till   subjektiva   bedömningar   och   subjektiva   upplevelser.  Förnuftet  var  enligt  Montaigne  ett  självbedrägeri.  

   

 Att   skapa   fransk   diktning   värdig   antiken   var   gruppen   ”Plejadens”   (Sjustjärnan)   mål.   Gruppen  bildades  på  1540-­‐talet  och  dess  främsta  och  mest  begåvade  lyriker  var  Pierre  Ronsard  (1524  –  1585).  Hans  kärleksdikter  –  sonetter  och  dödssonetter  tillhör  lyrikens  dyrbaraste  skatter.    SPANSK-­‐  OCH  PORTUGISISK  RENÄSSANS  LITTERATUR,  1500-­‐talet  

 Under  1500-­‐talet  blev  Spanien  en  av  de  mäktigaste  stormakter  i  Europa.  Ferdinand  och  Isabela  enade   landet,   fördrev   araber   ifrån   den   Iberiska  Halvön,   började   våldsam   kolonial   expansion   i  världen   och   förstärkte   kungamakten   genom   att   förankra   den   i   den   katolska   kyrkan.   Landets  ekonomi  blomstrade  och  med  det  även  kulturen.  Man  ska  dock  inte  förglömma  den  hänsynslöda  blodiga  spanska  inkvisitionens  förföljelse  av  oliktänkande.    I   litteraturen   blev   s.k.   allegorier   en   populär   litterär   form.   Dikter   som   genom   liknelser   och  personifikation   förvandlade   abstrakta   begrepp   och   filosofiska   tankar   till   människo-­‐     eller  djurgestalter.  Teresa   de   Jesus   (1515   –   1582)   och   Juan   de   la   Cruz   (1542   –   1591)   var   de  främsta   företrädaren   av   den   typen   av   diktning     som   främjade   den   katolska   fanatismen   och  mysticismen.    

-­‐58-­‐    Men  det  var  den  spanska  1500-­‐tals  romanen  som  var  den  ledande  litterära  formen  i  Spanien.    

Roman  –  en  längre  berättande  fantasiskapelse,  oftast  skriven  på  prosa.  Den  hade  flera  parallella  händelseförlopp  och  karaktäriserades  av  rik  historieberättande,  bildliga  skildringar  av  olika  miljöer,  

människogestalter  och  djupa  analytiska  reflexioner    

Populärast   blev   riddar-­‐   och   herderoman   och   den   typisk   spanska   pikareskroman   (skälms  roman).  De  främsta  roman  diktarna  i  Spanien  var  Mateo  Alemans  (1547  –  1614)  och    Miguel  de  Cervantes   Saavedra   (1547   –  1616)  vars  roman  ”Don  Quijote”,    om  den  galne  Don  Quijote,   som   inbillar   sig   att   han   är   en   riddare   som   skall   frälsa   världen   och   rädda   den   från  ondskan,   personifierad   av   väderkvarnar   har   länge   varit   den   populäraste   spanska   romanen  genom  tiderna.  

 

 Miguel  de  Cervantes  Saavedra    

En  annan  stor  och  oerhört  produktiv  författare,  mest  känd  för  sina  dramer  (SE  SPANSK  DRAMA  UNDER  RENÄSSANSEN)  var  Lope  de  Vega  (1562  –  1635)  som  förutom  ett  imponerande  antal  dramer   skrev   även   romaner,   bl.   a.   ”Arcadia   och  Dorotea”,   och   lyrik,   bl.a.   diktsamlingar   ”Rimas  humanas”,  ”Rimas  sacras”  och  även  över  3000  sonetter.    Även   Portugal,   som   liksom   Spanien,   blev   ekonomisk   och  militär   stormakt,   börjar   att   utveckla  litteratur   som  visar   tydliga   nationella   särprägel.   Den   främsta   diktaren   i   Portugal   under   1500-­‐talet   var  Luis   de   Camoes   (1524   –   1580).  Hans   främsta  verk  var  nationaleposet  ”Os  Lusiades”  (Lusiaderna).      

ENGELSK  RENÄSSANS  LITTERATUR,  C:A  1500  -­‐  1630    Senmedeltidens  Geoffrey  Chaucer  (1348  –  1400)  /SE  MEDELTIDENS  LITTERATUR/,  med  sina  ”Canterbury  Tales”,  påverkade  utvecklingen  av  den  engelska  litteraturen  enormt.  Den  första  diktaren  som  frigjorde  sig  från  det  chaucerska  arvet  var  Edmund  Spenser   (1552  –  1599)   vars   riddarepos   ”The   Faerie   Queene”   (Fedrottningen)   nådde   en   oerhörd   popularitet   i  elisabetanska  England.    Förutom   sin   genialiska   urkraftliknande   dramaskapande   var   William   Shakespeare  (1564   –   1616)   en   Gudabenådad   lyriker.   Hans   fantastiska   sonetter   som   gavs   ut   1609  tillhör   mänsklighetens   dyrbaraste   skatter.   Dess   ärlighet,   intensitet,   mästerlig  språkbehandling  och  oerhörda  mänskliga  värme  är  slående.  De   flesta  av  Shakespeares  kärlekssonetter  är  tillägnade  en  ung  adelsman,  Shakespeares  älskare.  Några  få  av  hans  sonetter  ägnades  åt  ”en  mörk  dam”  och  just  dem    är  de  dystra  och  mörka  sonetterna.  

-­‐59-­‐    

 William  Shakespeares  Sonett  nr.  18  ”Shall  I  compare  thee  to  a  summer’s  day?”  

           

-­‐60-­‐    

RENÄSSANS  LITTERATUR  I  SVERIGE,  C:A  1500  –  1630    

                                                                               Olaus  Petris  staty                                                                                                                                                                    Georg  Stiernhjelm    Reformationens  tidiga  ankomst  till  Sverige  hämmade  kulturutveckling  i   landet  i  början  av  1500-­‐talet.  Samtidigt  var  det  just  reformationslitteratur  som  var  först  med  betydande  bidrag   till   Sveriges   litteratur   i   mitten   på   seklet:   första   svenska   Bibelöversättning   av  Lucretius   Petri   (1541)   och   reformations   texter   av   hans   bror   Olaus   Petri   (1493   –  1552),  bl.  a.  ”En  svensk  krönika”.  Även  Gustav  Vasas  bibel   ”Biblia,   thet  är  All   then  Helgha  Scrifft  på  Swensko”   utövade   en  stor   påverkan   på   den   kommande   svenska   litteraturen   och   utveckling   av   det   svenska  språket.    Bröderna  Johannes   (1488  –  1544)  och  Olaus   (1490  –  1557)  Magnus    ägnade  sig  åt  förnäm   historieskrivning.   Johannes’   främsta   verk   var   ”Historia   de   omnibus   gothorum  suenumqye   regibus)   (Historia   om   göters   och   svears   alla   konungar)   (1554)   och   Olaus’  viktigaste   verk   var   skrifter   medföljande   hans   berömda   ”Carta   marina”   –   den   första  kartan   över   Norden,   skrifter   som   han   kallade   ”Historia   de   gentibus   septentrionalibus”  (Historia  om  de  nordiska  folken)  (1555).  

             

-­‐61-­‐    

 ur  Olaus  Magnus’  ”Carta  Marina”  

 1600-­‐talets  största  svenska  bidrag  till  litteraturen  var  hjältedikten  ”Herkules”  av  Georg  Stiernhjelm   (1598   –   1672)   även   om   hans   författarskap   präglades   lika   mycket   av  renässans  –  som  barockstildrag.