RUS OCH HALLUCINATIONER

MOCTEZUMAS MEXICO

Året var 1502. Moctezuma, aztekernas mest berömda härskare, skulle insättas i sitt ämbete under stora festligheter och ceremonier. Bland gästerna var också somliga av aztekernas traditionella fiender. Furstar från Tlazca-lanfolket kom förklädda till evenemanget. De avslöjades men Moctezuma var barmhärtig och lät nåd gå före rätt. Furstarna inbjöds till festen och som en extra gest bjöds de på berusande svampar som ytterligare skulle öka sinnesupplevelserna.

Vid denna tid kryssade redan de spanska kravallerna i Karibiska havet. 1519 kastade Hernán Cortés ankar vid det nuvarande Vera Cruz, och aztekernas rike stod inför sitt fall. Aztekernas samhällssystem hör till det blodigaste historien känner. Människooffer till gudarnas ära förekom ofta, men nu mötte de sina övermän med en tro utan nåd. Spanjorernas bestia-liska mördande och plundrande av de infödda kulminerade då aztekernas huvudstad Tenochtitlan helt lades i ruiner 1521.

Med början på 1560-talet försvagades de tre viktigaste indianska högkul­turerna, aztek-, maya- och inkakulturerna, under de spanska conquistado­rernas herradöme. När erövrarna undan för undan ökade kontrollen och inflytandet över kontinenten, försvann gamla sedvänjor och ett nytt samhälle etablerades. Efter inkvisitionens mönster i hemlandet tog spanjorerna i bruk de metoder de ansåg ändamålsenliga för att avskräcka indianerna från att praktisera sina hedniska ceremonier. De ansåg det som absolut nödvändigt att alla uttryck för avgudadyrkan raderades ut. En påfallande nitisk prelat i Yucatán var vid denna tid Diego de Landa, som verkligen lät ändamålet helga medlen.

Den 12 juli 1562 hade han låtit samla in flera tusen gudabilder och andra

102

kultföremål som hade avtvungits mayafolket med hjälp av de extremaste

övertalningsmetoder. Allt brändes, inklusive 27 rullar med heliga skrifter.

Landa kommenterar lakoniskt denna autodafé i sin Relación de las Cosas

de Yucatán:

"Bland dem fann vi ett stort antal böcker skrivna med dessa symboler, och eftersom de ej innehöll något annat än skrock och djävulska lögner, brände vi all tsammans, vilket de sörjde i förbluffande grad, och det kostade dem stort l idande ."

Ofattbara kulturvärden gick förlorade under 1500-talet. Berättelsen om

Moctezumas kröning levde emellertid vidare. Få år efter massakern i Tenoch­

titlan skrev franciskanerbrodern Motolinia ner berättelsen, och här får vi

för första gången höra om aztekernas berusande svamp:

" D e hade också ett annat sätt att berusa sig på som gjorde dem ändå mer fruktansvärda. Till detta använde de vissa svampar, ty sådana finns i detta land precis som i Castilien. Men här finns en sådan art som indianerna äter rå, dricker därtill eller äter bihonung, eftersom svampen är mycket besk. På grund av svampen ser de snart tusen syner och särskilt ormar . Och eftersom de fullstän-digt förlorar sina sinnens bruk, tror de att fötterna och kroppen är fulla av maskar som äter dem levande. Sålunda raglar de från hus till hus för att finna någon som kan dräpa dem. På grund av den starka berusningen och den plåga de genomlider, kan det emellanåt hända att någon hänger sig, och de är vidare ytterst brutala mot andra . På sitt eget språk kallar de svampen "Guds kött" eller den djävuls kött som de tillbedjer. På detta sätt får de sin nattvard hos sin brutala gud genom denna beska föda."

År 1578 skrev dominikanermunken, mestisen Diego Durán i Historia de las Indias de Nueva Espana:

"Offerritualen var avslutad och t rapporna och gårdsplatsen badade i männi­skoblod. Då gick alla iväg för att äta rå svamp som fick dem att mista förståndet och de nådde till slut ett tillstånd värre än om de hade druckit mycket vin; så berusade var de att många tog sina liv, och av kraften från svampen såg de syner och framtiden uppenbarades för dem. Djävulen talade till dem i deras berusade tillstånd."

Man anar en negativ hållning från det katolska prästerskapets sida i dessa berättelser. Som tur var for också botanisten Francisco Hernández till Mexico 1570 och återvände till Spanien 1577 med ett digert manuskript som blev Historia P lantarum Nova Hispaniae. Hernández nämner tre svampsorter som gav psykiska reaktioner eller som knöts till övernaturliga föreställningar:

" . . . a n d r a förorsakar inte döden när de intages, men galenskap som ibland inte går över. Symptomet är ett slags okontrollerat skrattanfall. Vanligtvis kallas svamparna tyhuinti, de är kraftigt gula, syrliga med en inte oäven friskhet. Det finns också somliga som inte framkallar skratt, men som får en att se krig och demonliknande väsen. Andra åter är av stort värde och inte mindre efterfrågade av furstar till deras fester och banketter. Under långa nattvak eftersöks de, skräm­mande och ingivande vördnad."

Även andra spanska källor från 1500-talet nämner bruket av de berusande svamparna. Efter 1650 verkar detta däremot inte ske längre, den rituella användningen av svamp verkar ha tagit slut och bara en handfull specia­lister kände till den.

104

Intagande av hallucino-gena svampar ingick i gamla mexikanska riter. (efter Codex Vindobo-nensis)

Plötsligt, den 4 maj 1915 blåstes liv i problemet igen! Då hölls nämligen ett föredrag i Botanical Society i Washington där det kategoriskt slogs fast att det aldrig hade använts berusande svampar i de indianska kulturerna, men att de tidigare uppgiftslämnarna hade blandat ihop torkade mezcal-knoppar med svamp! (Spritdrycken mezcal görs än idag av saften från en kaktus.) Med ens underkändes samtliga spanska berättare och deras indianska källor. Genom denna negativa upplysning fick många för första gången höra talas om att det överhuvudtaget skulle ha existerat en indiansk kult med rituellt bruk av berusande svamp. Mexikanska kulturarbetare däremot kunde knappast gå med på att spanska lärde inte skulle ha kunnat skilja mellan svamp och mezcalknoppar. Detta förde till förnyat intresse för att undersöka om sådana svampar fortfarande användes. Vi kan kort fastslå att före Andra världskriget hade man konstaterat att svampkulten ännu levde och de första svamparna var påträffade och identifierade.

Då arkeologer, antropologer och språkforskare först började intressera sig för svampkulten, fann man spår i skrifter, språk och arkeologiska samlingar som hade förbisetts eller feltolkats tidigare. Delar av tre heliga mayaskrifter hade trots allt sluppit undan konfiskering och hade under okända omständigheter hamnat i Madrid, Paris och Dresden. I dessa skrifter finns teckningar som visar hierarkiska mayaritualer med en helig och hallu­cinogen svamp i en central roll. Likaså är svamparna påträffade på ornament och fresker norr om Mexico City. Freskerna dateras till år 300-500 e Kr.

Lika spännande är de mystiska svampstenarna från Guatemala. Det är små statyer av sten, 30-40 cm höga, som dateras ända tillbaka till det andra årtusendet f Kr. Stenarna framställer en svamp med en figur i foten. Totalt känner man över 100 sådana statyetter och alla ser ut att vara äldre än 900 e Kr. Vi kan bara spekulera över den roll stenarna kan ha spelat och vad de symboliserade i tidiga indianska kulturer.

Från Moctezumas tid såg vi att svamparna användes under stora offent­liga tillställningar, men närmar vi oss vår tid finns inga spår av detta. Nu sker det rituella bruket inom hemmets fyra väggar, tillsammans med familj och släktingar och gärna i medicinskt sammanhang. Svampen intas inte direkt av de sjuka som medicin, utan ges till en vis man eller kvinna som ställer diagnoser och prognoser genom de visionära uppenbarelser veder­börande får. Svampen omtalas med respekt och vördnad, för svampen eller rättare sagt guden i svampen talar direkt till dem. Mazatecindianerna i Mexico citerar alltid svampen direkt, inte "Den vise mannen säger", utan: "Svampen s ä g e r . . . "

Svampens religiösa anknytning framgår också av det folkliga namnet teo-nanácatl som betyder "Guds kö t t " . Franciskanerbrodern Motolinia påpekade att svampen spelade samma roll i indianernas religion som utdelandet av nattvardsbrödet i kristna ritualer. Det var inte underligt att detta var för starkt för de katolska prästerna som förstås menade att det var helt felaktigt att Gud kunde åkallas genom svampen, när det i verklig­heten var Djävulen!

Nästa sida: Skogsinteriör från Jotunheimen i Sydnorge.

105

Från ca 1650 refererar skriftliga källor som sagt inte längre bruket av de berusande svamparna. Svampritualerna hade gjorts privata och närmast hemliga. Detta kan vara ett resultat av den katolska kyrkans generellt fördö­mande inställning till all hednisk kultur och särskilt till andra religioner. Här som på andra platser, där intränglingar och nya makthavare kräver att nya gudar ska ersätta de gamla, behålls ofta de gamla religiösa traditio­nerna, men iförs en ny språkdräkt anpassad till de nya makthavarnas gudar. 1953 hette det att Jesus hade givit dem svampen för att de var fattiga och inte hade råd till läkarhjälp och medicin. Svampen kallades "Kristi b lod" för att den förmodligen skulle växa där en droppe av Kristi blod hade fallit. "Det är Jesus Kristus själv som talar till o s s " , sa mazatekerna och förkla­rade detta med att alla som åt svampen såg syner. Mazatekerna har två ge­nerella ord för svamp varav det ena omfattar de hallucinogena sorterna.

Den vise mannen åt alltid svampen rå. Om allt gick bra, dvs om han hade ätit lagom många svampar, kom synerna och svampen talade i ett par tre t immar. Svampen förklarade varför patienten hade blivit sjuk. Den kunde berätta att patienten hade blivit förhäxad, vem som hade förorsakat det och hur. Den kunde tala om att patienten led av "f ruktan-s juka" eller att besvären kunde botas med mediciner och rekommendera en läkare.

Tron på svampen var stark hos mazatekerna. En person med tuberkulos konsulterade svampen en natt . Svampen sa att han skulle dö. Nästa dag var patienten inte längre intresserad av sin medicin. Han började se över sitt hus och sina affärer. Så småningom slutade han att äta och senare också att dricka. Han dog inom en månad.

I en familj blev flera sjuka. De rådfrågade svampen om sin 22-årige son. Den sa att han skulle bli bra och det blev han. Då den 18-åriga dottern blev sjuk sa svampen också att hon skulle tillfriskna vilket hon gjorde. Senare blev en tioårig dotter sjuk och svampen påstod att hon skulle dö. Familjen blev lamslagen, för hennes sjukdom hade inte verkat så allvarlig. Men svampen sa att de inte skulle vara bekymrade, för den skulle ta hand om den lilla flickans själ. Modern instruerade dottern att be till svampen: " O m du inte kan bota mig, så ta min s jä l ." Ett par dagar senare var hon död.

Dokumenten som vi har kunnat berätta från är insamlade av R Gordon Wasson, bankman från New York, och hans ryskfödda hustru, läkaren Valentina P Wasson. De startade 1953 sina pilgrimsfärder till bortglömda bergsbyar i Mexico med det enkla ändamålet att finna exemplar av de heliga svamparna, bestämma dem och själva provsmaka dem. De ville lära så mycket som möjligt om svampkultens nuvarande status och de önskade också själva delta i svampriterna. Efter flera expeditioner till olika indianska samhällen lyckades de äntligen 1955 bryta genom den kulturella barriären och få delta i svampritualens gudomliga måltid. Äntligen fick de själva uppleva det som de bara visste om från andras skildringar.

Ritualen började på kvällen och det dröjde en stund innan effekten kom. Men vid 11-tiden "började de s e " . Snart tog svampen dem fullständigt i sin makt . Det var som om själen hade lämnat kroppen och flög omkring

107

Svampstenar från Guate­mala. Ingen vet vilken roll de har spelat i gamla riter. De flesta är äldre än 1000 år och några är ännu mycket äldre.

i rummet medan kroppen tungt låg kvar. De kände sig underligt kluvna. Vid en viss nivå låg de som tunga lerkroppar på mattorna. Alla såg liknande men inte helt lika syner. Syner som var fyllda av mening och så klara och övertygande för dem som upplevde dem att det gick mycket utöver vanlig jordisk verklighet. Först kom geometriska mönster i starka färger så vackra att de kunde pryda textilier och tapeter. Mönstren utvecklades till arkitek­toniska strukturer med många pelare och bågar av kunglig prakt i guld, onyx och elfenben, harmoniska och genialt sammanvävda, oändliga utan begränsningar. De låg med vidöppna ögon medan visionerna kom i en ändlös rad, husets väggar försvann och själen fritt flöt omkring i universum, smekt av en gudomlig vind och med en rörlighet som kunde flytta dem vart som helst på tankens vingar. De förstod vad indianerna menade då de sa att svampen skulle ta dem dit Gud var.

Hos zapotekerna var insamlandet av de heliga svamparna knutet till riter på växtplatserna. Här åkallades olika gudomar, särskilt den Stora Åskviggen som avlade svampen med Moder Jord.

Att blixt och åska har gjort ett djupt intryck på människorna genom tiderna är lätt att förstå. Åskväder framkallade fruktan, respekt och under­dånighet för makten gudarna visade genom detta spel med naturkrafterna. När gudarna också visade sin närvaro i de hallucinogena svamparna genom visioner präglade av lysande mönster, förstår vi lätt att svamparna som växte fram efter åskväder och regn förbands med åska, blixtar och blixtnedslag. Undersökningar på 70-talet visar att namnet på röd flugsvamp både i Guate­mala och sydligaste Mexico har med blixt att göra.

Nu ska vi ta språnget till andra delar av världen. Vi vet nämligen att samma tro på ett band mellan svamp och åskväder lever i Kashmir och Pamir, Iran

108

Bård på mexikansk fresk.

och Kina, Polynesien och Nya Zeeland. Tidigare har vi hört att också de gamla grekerna och romarna föreställde sig ett samband mellan åska och svamp.

Här har vi att göra med en intressant parallellföreställning som knappast kan vara resultatet av påverkan. Kan ursprunget vara ett tidigt och djupgå­ende sammanhang mellan religiösa upplevelser, lysande visuella hallucino­gena upplevelser och blixtar i ett glömt förflutet? I så fall var denna ursprung­liga orsak till att svamp bands till åskväder för länge sedan glömd av grekerna på Plutarkos tid. Även om kunskap om och användning av hallucinogen svamp en gång ingick i religiösa ritualer är det lätt att tänka sig att sprit­drycker, särskilt efter att det blev vanligt med vinodling, gav så riklig, säker och jämn tillgång på rusmedel att andra ämnen glömdes efter hand.

En förutsättning för att tro att de magiska svamparna har något samman­hang med tidigare och mer allmänt förekommande religiösa upplevelser är att sådana svampar förekommer och har använts också på andra platser än i Mellanamerika.

Under senare år har man fått kännedom om utsträckt bruk av psykiskt verksamma svampar bland isolerade stammar av urbefolkningen i Nya Guineas inre. Den första uppgiften om detta har vi från en etnograf som i en avhandling till American Ethnological Society 1947 fällde en ströan-märkning som är lika knapp som spännande: "De vilda svamparna ger anfall av vansinne som man vet har resulterat i döden. Svampen intar de innan de ska ut och dräpa fiender eller i tider av vrede, sorg eller annan upprördhet . " Senare uppgifter från ett katolskt missionscentrum visade att kyskhet inte var en dygd bland Chimbufolkets ogifta kvinnor. För att hindra oönskade graviditeter åt de speciella svampar. Senare när de hade gift sig slutade de att äta svamp och födde barn utan problem. (Vi antecknar i förbi­farten att vissa mögelsvampar producerar ämnet zearalenon som fysiolo­giskt och patologiskt verkar som östrogen, det viktigaste könshormonet i många befruktninghindrande medel.)

Papuanerna på samma ö använder fortfarande magiska svampar som ingår i olika ritualer för stammens kvinnor och män. Männen blir starkt upphetsade och springer omkring och viftar med sina spjut, bågar och pilar, terroriserande sina grannar. Kvinnorna tar det däremot lugnt hemma det första dygnet, medan de berättar för varandra om alla sina äventyr, upplevda i verkligheten eller i rus. Men på morgonen den andra dagen ber de männen smycka sig till dans med sina vackraste fjädrar och andra prydnader. Sedan dansar de i figurer som motsvarar mannens klan. Annars är det inte tillåtet för gifta kvinnor att dansa som män och ogifta kvinnor, men nu efter dansen flörtar fruarna utan hämningar med männen i husbondens klan, fnittrar och skryter om sina sexuella prestationer. Så länge de befinner sig i svamprus är de utan ansvar och får sina synder förlåtna.

Efter att ha slagit fast att hallucinogena svampar har använts i Asien, på Nya Zeeland och i Amerika kan vi undra om Europa verkligen har varit ett undantag? Den röda flugsvampen har en speciell ställning och den ska

109

v i k o m m a t i l l baka till s ena re . M e n h u r ä r det m e d a n d r a psyk isk t s t imule­

r a n d e s v a m p a r ? F inns de in te , eller h a r de b a r a in te a n v ä n t s ? H a r g u d a r n a

var i t särski l t g ivmi lda m o t L a t i n a m e r i k a ? D ä r växer t o b a k , m e z c a l k a k t u s

och 14-15 a r t e r av h a l l u c i n o g e n a s v a m p a r .

De h a l l u c i n o g e n a s v a m p a r n a i Mex ico h a r ident i f ie ra ts de senas te å r e n .

De t k a n d y k a u p p flera m e n a r t e r n a v e r k a r fö rde la sig på t re s l äk ten :

b r o k s k i v l i n g a r (Panaeolus), k ragsk iv l inga r (Stropharid) och s lä tskivl ingar

(Psilocybe). Dessa s läk ten är m y c k e t van l iga i a l la t e m p e r e r a d e t r a k t e r . De

växer i b e t e s m a r k och a n n a n g r ä s m a r k , soml iga d i rek t i d y n g a s o m är mer

eller mind re upplös t . En av kragskivl ingarna växer på k o m o c k o r och kallades

" d e n hel iga k o m o c k e s v a m p e n " i Mex ico . M e n k r e a t u r in fördes till Mexico

först av span jo re rna , så svampen k a n ha k o m m i t m e d från E u r o p a . Vi mås te

b e t r a k t a det s o m ö v e r v ä g a n d e sanno l ik t a t t ha l l uc inogen s v a m p ä r vanl ig

i E u r o p a .

N ä r vi nu h a r en hypo t e s a t t gå efter k a n vi b ö r j a le ta i k ä l l o r n a efter

spår av användn ing eller å tmins tone k ä n n e d o m om dylika svampar i E u r o p a .

A l b e r t u s M a g n u s skrev i De vegetabilus ( före 1256): " E n i n d i k a t i o n på a t t

de ( s v a m p a r n a ) ä r av fukt ig n a t u r ä r a t t n ä r de ä tes , a v s t a n n a r de m e n t a l a

p rocesse rna hos den som intar d e m , och ga l enskap u p p s t å r " . Clusius (1526-

1609) beskr iver u n g e r s k a s v a m p a r och säger: " D e t finns en s v a m p (bo lond-

g o m b a ) som på tyska kallas N a r r e n s c h w a m m (na r ra rnas svamp) , ty det säges

a t t den s o m äter den blir m e n t a l t u p p r y m d " . D e t t a u t t ryck gå r igen i fas ta

u t t r y c k . N ä r n å g o n h a r u p p f ö r t sig d u m t säger m a n : " H a r d u äti t na r r ­

s v a m p ! " Eller: " H a n skra t tar som om han hade ätit n a r r s v a m p ? " Emellert id

ä r det ok l a r t vi lken s v a m p det egent l igen rö r sig om h ä r , m e n mest s a n n o ­

likt ä r den en av b r o k s k i v l i n g a r n a .

En e n g e l s m a n s o m s a m l a d e s v a m p i H y d e P a r k 1816 h a n n k n a p p t n ju t a

av sin s v a m p s t u v n i n g i n n a n h a n blev v i m m e l k a n t i g , såg ok l a r t och k ä n d e

sig a l lmän t s lö . H a n fick h jä lp at t k o m m a till l äka re som b e s t ä m d e res te rna

av s v a m p e n till den dä r van l iga k lockb rosksk iv l i ngen ( P . campanulatus),

s o m o c k s å var den förs ta h a l l u c i n o g e n a s v a m p e n s o m b e s t ä m d e s i M e x i k o

1938. D e n n a s v a m p är orsak till flera l iknande fall som beskrevs i medic inska

t idskr i f te r i E n g l a n d före 1815. Ingen av p a t i e n t e r n a blev i l l a m å e n d e eller

s juk och s y m p t o m e n var b o r t a d a g e n efter . H u n d r a å r sena re å t den amer i ­

k a n s k e l ä k a r e n B e a m o n D o u g l a s s b rosksk iv l ing och fick p syk i ska reak t i ­

o n e r m e d t e n d e n s till öve rd r iven m u n t e r h e t och syner .

Vi k ä n n e r a l l tså i h i s tor i sk t id b a r a s p o r a d i s k t b r u k av psykisk t ak t iva

s v a m p a r i E u r o p a . Om a n v ä n d n i n g e n h a d e var i t mer a l l m ä n eller ingå t t i

re l igiösa r i ter , m å s t e d e t t a ha var i t i fö rh i s to r i sk t id och i n n a n sp r i td rycke r

blev lätt t i l lgängl iga. D e t t a fö rhå l l ande kan emeller t id f ö r ä n d r a sig. K an sk e

E u r o p a s t id in te h a r k o m m i t ä n n u ? F ö r i kö lva t t ne t till h i p p i e k u l t u r e n och

the f lower genera t ion har intresset för exper iment och användn ing av psykiskt

s t i m u l e r a n d e ä m n e n vari t ö k a n d e .

110

PIZZA MED SLÄTSKIVLING

Två djupa och motsatta behov präglar människorna: att känna sig säkra i stabila, översiktliga omgivningar och att känna spänning — att något nytt och oförberett ska ske. Att hålla översikt och full kontroll är egots uppgift: uppfatta snabbt, tänka klart och planera förnuftigt. Men vi söker också utmaningar genom det motsägelsefulla och oförutsägbara. I alla tider och överallt i världen, har människorna sökt nya omgivningar, aktiviteter och sinnesupplevelser.

Det vanligaste sättet att söka upplevelser genom ändrat sinnestillstånd är genom bruk av berusande medel. Alkohol är det mest använda medlet

Toppslätskivling är en obetydlig men halluci­nogen svamp.

111

i de flesta delar av världen. I moderata mängder för den till upprymt välbe­finnande, munterhet och lugn, innan sinnena försvagas. Hos personer som är disponerade för det kan alkoholen ta bort sexuella hämningar, dämpa fruktan och ängslan eller stimulera till meditation över livets mening.

Trots kostnaderna vid överdriven användning både för den enskilde och samhället håller alkoholen sin position som redskap för att bli lättare till sinnes. Närmaste konkurrent är opium och olika produkter av cannabis, såsom hasch och marijuana.

De hallucinogena ämnena tillhör en annan grupp av medel som förändrar medvetandet. Alkaloiderna är närbesläktade ämnen från växtriket kända för sin effekt på nervsystemet. Här finner vi morfin, kinin, kokain, stryknin, nikotin, meskalin från kaktus och psilocybin och psilocin från kragskiv-lingar, brokskivlingar och slätskivlingar. Det mest omtalade och ökända narkotiska ämnet från senare år är dock LSD eller lyserginsyradietylamid, som utvinns ur mjöldrygesvampen som växer på råg- och veteax.

Det var en schweizisk kemist, Albert Hoffman, som upptäckte LSD 1943 genom ett olyckstillbud i laboratoriet, naturligtvis, precis som med antabusen och penicillinet. Hoffman var i färd med att framställa en mjöldrygepro-dukt då han kom att få i sig en obetydlig mängd av ämnet. Därefter upplevde han den första LSD-" t r ippen" som det senare kallades, med besynnerliga färgintryck och ljuseffekter. Hoffman hade ingen aning om hur mycket han hade fått i sig och ett par dagar senare försökte han igen med så lite som 0,25 mg — och blev förfärad. Ruset var mycket starkare och djupare än första gången. Han fick en känsla av att sväva i rummet och kunde betrakta sin egen kropp som låg på divanen. Upplevelsen liknade mycket den som Wassons hade i Mexico med svampar som innehöll psilocybin och psilocin. Dessa ämnen är faktiskt nära besläktade kemiskt sett, även om LSD är mycket starkare.

Indianerna som regelbundet använde hallucinogena svampar lär aldrig ha blivit fysiskt beroende av dem. Detta har bekräftats vid nyare vetenskap­liga undersökningar. Bruket ser dock ut att kunna leda till ett psykiskt beroende. För vissa missbrukare har den hallucinogena upplevelsen blivit medelpunkten i tillvaron.

Vid användning av LSD ökas den fysiologiska toleransen snabbt, d v s doserna måste ökas för varje dag för att samma subjektiva effekt ska upp­nås. Toleransen ändras saktare vid bruk av hallucinogen svamp. I vilket fall försvinner den uppnådda toleransen efter ett par dygns uppehåll. Effekten av LSD kommer efter en timme och varar åtta-nio timmar med efterföljande sömnproblem upp till 16 t immar. Psilocybin verkar efter 20 minuter och den fulla effekten håller sig ca fem t immar, varierande med dosen.

För att förstå hallucinogenernas effekt borde man vara antropolog, farma-kolog, biokemist, psykiater och psykolog. Vi får ge oss till tåls med försik­tiga referat av vad andra berättar — kanske borde vi helst ha lagt ifrån oss pennan.. .

112

Gul kragskivling trivs på dynga, t ex älgspillning, och på allmänt välgödslad mark. Först täcks foten av en slemmig hinna, mycket hal att ta i. Den anses vanligtvis som oätlig men somliga påstår att den är mör och god som stekt. Allmän i hela landet.

Biokemiskt menar man att dessa ämnen har effekt för att de liknar de ämnen i kroppen som överför impulser via de s k synapserna, en slags kontakter mellan nervceller eller mellan en nervcell och t ex en muskelcell. Forskning visar att psilocin ger förändrad öppenhet gentemot sinnesintryck genom den effekt ämnet har på överförandet av de impulser som reglerar informationsströmmen i hjärnan. Den subjektiva effekten är brukarens upplevelse av den kemiska effekten. Man känner inte till någon modell eller begreppssystem som kan förklara sammanhanget mellan kemi och sinnes­upplevelse.

Den subjektiva upplevelsen beror på minst tre faktorer: egenskaper hos

113

Aldous Huxley skrev boken En port till andra världen (1954) efter experiment med meskalin. Även LSD betraktades ett tag som en möjlig behandlingsform inom psykiatrin, men riskerna ansågs för stora... ("Ögat" av M C Escher 1946)

det hallucinogena ämnet och hur stor dos som intas, personlighetsdrag och stämning eller humör hos vederbörande och den sociala och psykologiska situationen vid intagandet. Användarens ändamål med att inta ämnet och förståelsen av motivet eller förväntan hos dem som "serverar" drogen har också betydelse för effekten.

Vid konsumtion av de nämnda svamparna bör användaren vara klar över den förskjutning av sinnesupplevelser som kan komma. Vi har tidigare skildrat ändringen i den visuella uppfattningen, men ändring av hörseln och tidsförskjutning kan också inträffa. Långa samtal med inbillade personer och en subjektiv tid som flyter iväg i ett annat tempo än det normala har vi också hört talas om.

När vi nu vet att effekten varierar starkt med brukarens personlighet och förhållandena kring intagandet, kan vi lättare förstå skillnaderna mellan de berättelser som vi har hört, från svampmåltiderna vid Moctezumas vålds­ceremonier till Wassons fridfulla tripp 1955. Även de extrema utslag LSD-bruk förde till, våld och självmord, är lättare att förstå när man känner sammanhanget med vederbörandes personliga bakgrund för den subjek­tiva upplevelsen. Olyckliga reaktioner av LSD-användning har ökat bland grupper som intar ämnet av sensationshunger eller i sociala miljöer där man medvetet går in för att bryta mot lagen. Bland psykiatriska patienter eller andra känslomässigt labila personer kan LSD vara särskilt farligt i situa­tioner där ingen av de närvarande vet hur man ska uppträda för att undvika

114

en livshotande situation. En som under sådana omständigheter intar LSD kan komma att uppleva ytterligt skrämmande hallucinationer utan att få helt nödvändig hjälp till att förstå när hallucinationerna slutar och verklig­heten kommer tillbaka. Det är också risk för feltolkningar för att ens förväntan om vad som kommer att ske i bestämda situationer eller uppfatt­ningen av de sociala och fysiska omgivningarna förskjuts. När man inte vet om sådana upplevelser i förväg, som t ex när narkotiska ämnen används oförberett, kan upplevelsen bli mer än skrämmande.

Intresset för hallucinogena och narkotiska ämnen verkar öka i många västliga länder. I kölvattnet till Vietnamkriget och förlorade illusioner till myndigheternas förmåga att hitta rättvisa lösningar på sociala problem i vidaste bemärkelse, förknippas användning av dylika ämnen med uppro­riska element. Det är därför knappast bara de medicinska värderingarna och somligas beklagliga reaktioner vid användningen som har förmått myndigheterna i västliga länder att förbjuda användningen av hallucino­gena svampar. Andra har hävdat att alla som är mentalt kompetenta till att bestämma själva borde ha rätt att utforska olika sinnesupplevelser när man kan göra det utan att skada vare sig själv eller andra.

Våren 1983 anklagades engelsmannen Kelvin Curtis för att ha försökt framställa psilocybin, vilket i England är förbjudet enligt narkotikalagen. För detta riskerade han maximistraffet 14 års fängelse. Curtis hade odlat slätskivlingen Psilocybe cubensis. Han erkände att han hade köpt svamp­sporer av arten för tre pund från den amerikanska tidskriften High Times. Odlingsmetoden hade han lärt sig ur boken Mushroom Growers' Guide. Rätten fick en pikant uppgift att försöka definiera " p r o d u k t " och " ä m n e " efter lagens bokstav. Det var klart att det rena ämnet psilocybin var förbjudet, men långt ifrån klart om en naturligt förekommande svamp kunde vara förbjuden även om den innehöll detta ämne. Till att börja med slogs det fast att svampar innehållande psilocybin förekommer vanligt över hela England.

Åklagaren påstod att svampen var en produkt enligt lagen, men erkände att ordet kunde tolkas annorlunda. Försvararen hävdade att det inte kunde vara förbjudet att äga naturligt förekommande substanser även om de innehöll en förbjuden kemikalie. Curtis frikändes efter sådan tolkning av lagen att det var tillåtet att odla svamparna och äta dem färska, eftersom de då inte kunde anses vara en produkt. Däremot var det olagligt att anrätta dem på något som helst sätt — inkl stekning, för då blev de en produkt! Då Curtis arresterades uttalade han att han gärna ville få erkännandet att ha försökt göra planeten till en trivsammare plats.

Läsaren har säkert ställt sig själv frågan om inte Sverige, ett av världens rikaste länder, också är självförsörjt med hallucinogen svamp. Psilocybin finns hos arter av klockhättingar och de tidigare nämnda tre släktena, som tillhör en grupp av nära besläktade svampar med mörkt sporpulver med färger från chokladbrunt till purpur och svart. Alla fyra släktena har många arter som är vanliga över stora delar av den tempererade zonen, bl a Sverige,

Rynkad brokskivling, generellt vanlig men med dåligt känd detaljutbred­ning. Den har underarter som påstås kunna vara hallucinogena.

Grå brokskivling växer på dynga och är sällan hallu­cinogen.

115

Klockhättingarna är små och svåra att urskilja i arter och dåligt beskrivna i de populära svampböc­kerna. Eftersom några av dem är mycket giftiga visar de på ett utmärkt sätt hur farligt det kan vara att experimentera med småsvampar. De här växer tillsammans med parasollmossa på en gammal komocka.

Släktena är lätta att känna igen, men arterna är svåra att skilja, även för experterna.

Många av de aktuella arterna växer på dynga. Det gör många andra svamparter också. Arterna följer efter varandra på dyngan efterhand som den åldras och bryts ned bl a med hjälp av svamparna. Mögelsvampar är ofta först ute medan spillningen är ganska färsk. När en svampart har förbrukat den näring den behöver, försvinner den och ger plats för nästa art . Dem vi ska berätta om är alla skivlingar. De kommer sent, när dyngan nästan helt har brutits ned och blivit torr, fibrig och närmast som kompost. Den obehagliga lukten har då för länge sedan försvunnit.

Brokskivlingarna hör till de vanligaste på dynga eller betesmark där hästar och kor betar eller har gjort det under senare år. Den ofta inte särskilt delikata växtplatsen och att många andra och större svampar har verkat mer fängs­lande, kan vara orsaken till att mykologerna har intresserat sig så lite för

116

Dyngslätskivlingarna hör till flera närbesläktade arter och kan vara svagt hallucinogena.

Toppslätskivling

dem. Det är också en mycket svår uppgift eftersom arterna är många och lika. Men vi kommer säkert att få större kunskap om dem så småningom.

Vi har redan nämnt engelsmannen som starkt påverkades av brokskiv-ling han hade plockat i Hyde Park 1816, likaså har vi hört om Beaman Douglass som bara blev munter. Men den brokskivling han åt (Panaeolus retirugis) kunde efter beskrivningen att döma enligt den franske svampex­perten Roger Heim lika gärna ha varit gul kragskivling (Stropharia semig-lobata). Douglass samlade tillräckligt med svamp till en måltid för tre, sin fru och hushjälp förutom sig själv. Den läckra smaken påpekades särskilt. En timme efter att de hade ätit började de se sämre och kände sig allmänt slöa tills en psykiskt stimulerande period satte igång med värme, lyckorus, överdriven munterhet och struntprat. Douglass anmärker att tankarna kom strömmande, men tyckte ändå att de på något sätt var annorlunda. Senare kom syner och störningar av rymdkänslan etc.

Effekten påminner starkt om den som kommer av psilocybin, men vid analyser av brokskivlingar 1963 klarade inte Roger Heim och hans kollegor i Paris bekräfta närvaron av psilocybin hos andra arter än den grå brokskiv-lingen (P. sphinctrinus). Det är en närstående art till klockbrokskivlingen som plockades i Hyde Park. Dessa två arter slås för övrigt ofta ihop. Ameri­kanska undersökningar har också visat att innehållet av psilocybin och därmed den hallucinogena effekten varierar hos alla de tre nämnda brokskiv-lingarna.

Grå brokskivling har små tänder längs hattkanten som är särskilt tydliga hos unga individer. Den kan lätt odlas i ett fuktigt rum på steriliserad hästlort. Hela utvecklingen från spor till färdigutvecklad fruktkropp tar ca fem veckor. Svampar från många olika växtplatser har innehållit psilocybin förutom diverse icke identifierade ämnen som kan vara hallucinogena.

Vi känner inte till några analyser av psilocybininnehållet hos nordiska brokskivlingar. Däremot har två andra nordiska svamparter befunnits innehålla psilocybin, en av klockhättingarna, Conocybe cyanopus, vilket man också vet från utländska undersökningar, och konstigt nog även blågrå sköldskivling (Pluteus salicinus), trots att de flesta andra sköldskivlingarna är ätliga. Bland klockhättingarna finns däremot giftiga arter och släktet är dåligt eller inte alls beskrivet i de populära svampböckerna.

Det finns många svenska slätskivlingar. Alla hallucinogena blir blåfläc­kiga vid oxidering, antagligen av det verksamma ämnet. Ett eventuellt undantag är dyngslätskivlingarna (Psilocybe coprophila & subcoprophila) som bara får blå fläckar nederst på foten. De flesta slätskivlingar har på hatten en karakteristisk hinna eller ytterhud som ofta är klibbig och genom­skinlig och lätt kan flås av på unga exemplar. Hinnan försvinner när svampen torkar . De här svamparna har för det mesta en blå- eller grönaktig schatte­ring. Många är hygrofana, dvs de ändrar färg med luftfuktigheten.

Nyare undersökningar har visat att dyngslätskivlingarna innehåller låga koncentrationer av psilocybin. Som namnet visar växer dessa snarlika arter på dynga och lär vara dåligt undersökta. Psilocybin är bara påvisat hos helt

117

färska exemplar, så dessa arter lämpar sig inte att torka. De förekommer mindre allmänt i Sverige.

Den mest använda narkotikasvampen är toppslätskivling (P. semi-lanceata). Det är ungdomskulturen som är den mest internationellt orien­terade Subkulturen, och det var den som gjorde denna inhemska resurs känd och tog den i bruk. Detta skedde både i Norge och Sverige i slutet av 70-talet. Information om utseende, växtplatser och användning av narko­svampen spred sig snabbt via sensationspräglade reportage i veckotidningar, dagstidningar och "undergroundsl i t teratur" .

Toppslätskivling växer i stort sett över hela landet från mitten av augusti till mitten av oktober. Vanliga ståndorter är gräsvallar, betesmark, åkrar, gräsmattor, vägkanter etc. Längs kusten kan den här och där förekomma i stora mängder, medan den växer mer ojämnt i inlandet och i fjällen. Den har inte påträffats i skog och den växer inte på dynga.

Toppslätskivling innehåller både psilocybin och psilocin förutom okända ämnen som kan vara hallucinogena. Halten av psilocybin ser ut att vara densamma i alla delar av landet, men varierar efter fosfor- och kvävehalten i jorden. Dessa grundämnen är nödvändiga för biosyntesen av psilocybin. Koncentrationen av psilocybin är störst hos de mindre, unga svamparna, men psilocybinet bildas under tillväxten så att den absoluta halten ändå är störst hos vuxna individer. En torkad toppslätskivling väger mellan 20 och 60 mg. Analyser av psilocybin-halten i torkad svamp visar att den kan variera betydligt, från 0,2-2 procent. Eftersom 4-8 mg ger hallucinogena effekter, borde 10-20 torkade svampar å 40 mg ge motsvarande effekt. Men här är alltså stora variationer möjliga.

Sökande ungdomar kom snart på att toppslätskivling var verksam både som färsk, anrättad och torkad. Frystorkning ska vara bäst för långtids­lagring.

Hösten 1978 var extra lång och mild på många håll i Norge. Det gav utslag på svampsäsongen som blev både långvarig och rik. Ungdom på jakt efter Stimulantia deltog ivrigt. Ledningen vid en av landets folkhögskolor var förtvivlad. Eleverna plockade och åt en liten svamp som särskilt växte på gräsmattor, och tillbringade resten av tiden i lyckligt rus!

Allt låg nu till rät ta för den stora festen i Stavanger. Menyen var — pizza med slätskivling. Första gången blev anrättningen en succé: två vänner åt en pizza med 150 slätskivlingar och fick ett behagligt rus och satt lyckligt och flinade tillsammans i tre t immar. Senare provade de en ny pizza, även denna gång med 150 svampar. Men nu var slätskivlingarna betydligt större och mer verksamma och den ene fick en " b a d t r i p " . Han tyckte allt blev overkligt, alla tidsbegrepp försvann, han anade inte hur han hade hittat vägen hem. Han verkade helt frånvarande och föräldrarna kunde överhuvudtaget inte föra ett samtal med honom. Han verkade fruktansvärt rädd, trodde plötsligt att huset började brinna på grund av en trasig stickkontakt som han försökte laga med en skruvmejsel.

Efter ett par t immar började han darra våldsamt och skrek att djävulen

Blågrå sköldskivling (A) och en liten klockhätting (Conocybe cyanopus) är båda hallucinogena. Den förstnämnda växer i lövskog i Syd- och Mellansverige, ofta på ved.

118

A B

C D

G

måste lämna hans kropp. Han hoppade runt på golvet i flera minuter med skräckslagen stirrande blick. Han fick en våldsam rädsla för att vara ensam och klamrade sig av alla krafter till föräldrarna. De bestämde sig nu för att tillkalla läkare och med hjälp av tre man lades han på bår och fördes till sjukhus. Där lugnade han sig och ruset försvann efter cirka fyra timmar. Hur han själv upplevde ruset vet vi inte. Att pizzan den här gången var överdoserad för två personer verkar uppenbart . Det var ännu en gång fara på färde för den norska folksjälen men myndigheterna återvann fattningen: toppslätskivling uppfördes på hälsomyndigheternas lista över narkotiska ämnen vid sidan av psilocybin som stod där tidigare. Det var därmed inte bara förbjudet att använda toppslätskivling enligt narkotikalagen utan också att plocka den.

År 1984 dömdes en 28-årig man i Trondheim villkorligt till fängelse i 24 dagar för att ha ätit toppslätskivling som han plockat i en av stadens parker. År 1985 skedde motsvarande i Bodo. Här hade en man haft slätskivling i te vilket kallades narkotisk dryck. Det stod dock ingenting i tidningarna om teets kvalitet.

Det har bara gått 500 år från Moctezumas utdelande av hallucinogen svamp för att stärka festdeltagarnas sinnesupplevelser under extravaganta offentliga ceremonier tills norska myndigheter utdömer fängelsestraff till ett par karlar som plockar några dylika svampar i naturen. Trondheims­mannen fick ett svagt rus, om han från B o d Ø fick det vet vi inte.

På engelska har toppslätskivling fått namnet Liberty Cap för att formen på hatten liknar mössorna som fick symbolisera franska revolutionen. Frihets- eller jakobinermössan blev så småningom också en symbol för den frihet som borgarskapet uppnådde efter revolutionen. Somliga menar att detta namn borde vara en påminnelse både för de dömande myndigheterna och för dem som döms för att ha ätit av denna svamp.

Inte tycks norska myndigheter ha blivit särskilt förtjusta över att landet kanske kunde bli självförsörjt med hallucinogena droger. Då var det en helt annan och entusiastisk inställning när Jean Nicot, den franske ambassa­dören i Portugal som odlade tobak i Lissabon, år 1560 skickade ett rejält parti med frö och blad till sin drottning, Katarina av Medici. Med partiet följde ett lovprisande brev, herbe sainte, herbe sacrée osv, över denna gudom­liga växt. Nicot menade att om hennes vid vissa tider motstridiga under­såtar lärde sig att avnjuta denna planta, borde de bli lättare att styra. Drott­ningen gjorde också sitt för att växten skulle vinna allmän spridning.

Toppig slätskivling (A) och några andra för­växlingsbara arter: slåtterbrokskivling (B), grå brokskivling (C), klockhätting (D), sidentrådskivling (E), topptrådskivling (F), hätting (Galerina. G) och rödskivling (H).

119

FE

H