JURIDISKA  INSTITUTIONEN  

Stockholms  universitet    

       

Skälig  misstanke  och  reasonable  suspicion  

-­‐  en  komparabilitetsstudie  av  den  svenska  och  engelska  rättens  

beviskrav  

Emma  Göth      

Examensarbete  i  Processrätt,  30  hp  Examinator:  Christian  Diesen  Stockholm,  Vårterminen  2013  

  1  

FÖRORD

Till min handledare Simon Andersson på juridiska institutionen vid

Stockholms universitet vill jag rikta ett varmt tack för värdefulla synpunkter,

kommentarer och ett stort tålamod. Mitt tack går också till jur.stud Karin Åblad

som funnits som korrekturläsare och stöd under hela utbildningen.

I texten används konsekvent han/honom. Ordvalet sker fördomsfritt och i

samtliga sammanhang kan han/honom bytas ut mot hon/henne.

Stockholm i maj 2013

Emma Göth

  2  

SAMMANFATTNING

Det råder osäkerhet om vad som egentligen krävs för beviskravet skälig

misstanke ska anses vara uppfyllt. Med i lagtext vaga formuleringar, mycket

begränsad doktrin inom ämnet kommer begreppet att tolkas på olika sätt vilket

således ger en oenig tillämpning. Då, i och med beviskravets uppfyllande,

många tvångsmedel tillåts användas skulle det vara önskvärt med en mer

stringent tillämpning för att öka rättssäkerheten. En möjlig ökad förståelse av

begreppets innebörd kan komma ur en jämförelse med motsvarande beviskrav i

ett utländskt rättsystem. Det engelska rättssystemet och dess beviskrav

reasonable suspicion/reasonable grounds for suspicion är föremålet för det

komparativa elementet.

Även om en mer strikt definition av begreppen i lagtext skulle vara önskvärd

för att öka rättssäkerheten, skulle tillämpningsområdet i och med detta att

krympa. I de både rättssystemen har en av lösningarna istället varit att uppställa

krav på att det i varje enskilt fall måste göras en objektiv bedömning av de

omständigheter som då föreligger. Krav på att misstanken ska vara

faktabaserad är även det en av likheterna mellan de båda länderna. Vissa

omständigheter väger tyngre än andra i arbetet med att fastställa om

misstanken kan anses såsom skälig eller reasonable.

Då tillgripandet av tvångsmedel kommer att kränka de enskilda fri- och

rättigheterna som tillkommer envar enligt både nationell rätt och

Europakonventionen är det essentiellt att begreppen inte används godtyckligt

och lättvindigt utan att de uppställda kraven efterlevs.

  3  

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förord 1

Sammanfattning 2

Innehållsförteckning 3

Förkortningar 5

1 Inledning 6

1.1 Bakgrund 6

1.2 Syfte och frågeställning 7

1.3 Avgränsning 7

1.4 Metod och material 8

1.5 Disposition 10

2 Europakonventionen 11

2.1 Bakgrund 11

2.2 Aktuella europakonventionsartiklar 12

3 Svensk rätt 13

3.1 Bakgrund 13

3.2 Beviskravens funktion 13

3.3 Beviskraven i svensk brottmålsprocess 14

3.4 Skälig misstanke 17

3.4.1 Inledning och bakgrund 17

3.4.2 Beviskravets aktualiserande av 18

rättigheter och skyldigheter 3.4.3 Beviskravets vaghet 20

3.4.4 Gränsdragning gentemot andra beviskrav 21

  4  

3.4.5 Värdering av vissa omständigheter 23

av betydelse för beviskravet

3.4.6 Hur stor sannolikhet innebär ”skäligen 26

misstänkt”?

4 Engelsk rätt 29

4.1 Bakgrund 29

4.2 Tvångsmedelsanvändning i engelsk process 30

4.3 Reasonable grounds for suspicion / 34

reasonable suspicion

4.3.1 Reasonable grounds for suspicion i praktiken 36

4.3.1.1 Vidare utredning 37

4.3.1.2 Fastställande av faktiska omständigheter 41

4.3.1.3 Helhetsbedömning 43

4.4 Gränsdragning gentemot andra beviskrav 45

5 Jämförelser mellan svensk och engelsk rätt 46

5.1 Att jämföra beviskrav 46

5.2 De båda begreppens vaghet 47

5.3 Definitioner 48

5.4 Omständigheters vikt för bedömningen 49

5.5 Beviskravens styrka 51

5.6 Tvångsmedelsanvändning utan uppfyllda beviskrav 52

5.7 Slutkommentar 52

Källförteckning 55

  5  

FÖRKORTNINGAR

HD Högsta domstolen

JO Justitieombudsmannen

NJA Nytt juridiskt arkiv

PACE The Police and Criminal Evidence Act 1984

RB Rättegångsbalk (1942:740)

RF Kungörelse (1974:152) om beslutad ny

regeringsform

SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk Juristtidning

  6  

1 INLEDNING

1.1 Bakgrund

Ett grundläggande syfte med bedrivandet av en förundersökning är att utreda

huruvida det föreligger tillräckliga skäl för åtal mot en misstänkt. För att detta

ska vara möjligt och att förundersökning ska kunna leda till väckande av åtal

och i förlängningen en fällande dom, ställs från början krav på bevisning.

Under utredningens framskridande ställs allt högre krav på bevisningen och

misstankegraden kommer således också att behöva bli starkare för att

undersökningen ska kunna tas vidare till nästa nivå. För anskaffning av

bevisning tillgrips inte sällan olika tvångsmedel, såsom kroppsvisitation,

husrannsakan, anhållande och häktning gentemot den enskilde. För att sådana

ska kunna nyttjas krävs att bevisningen uppnår viss styrka. Bevisningens styrka

kopplas till olika nivåer av beviskrav vilka innefattar skilda grader av

sannolikhet.

För att kunna tillgripa de flesta tvångsmedel krävs i Sverige att beviskravet

uppgår till ”skälig misstanke”. Vad som i teori och praktik är en ”skälig

misstanke” har inte definierats till en fast innebörd av lagstiftaren, utan

begreppet måste tolkas i relation till de omständigheter som föreligger i de

enskilda fallen. Trots att det i viss doktrin och i avgöranden av JO har

diskuterats vad som skulle och inte skulle kunna anses vara en skälig misstanke

är begreppet tämligen outforskat. Detta skapar naturligtvis viss svårighet då ett

icke definierat begrepp sällan kan leda till en stringent tillämpning av

detsamma.

Då det som ovan nämnts att utredningen av begreppets innebörd är mycket

liten ges en möjlighet att gå utanför Sveriges gränser, och på så sätt försöka

skapa en större förståelse för beviskravet genom att göra en komparation med

ett annans lands motsvarande beviskrav.

  7  

Det har tidigare gjorts sådana jämförelsestudier med bland annat USA.1 På

inrådan av min handledare har jag valt att göra denna komparabilitetsstudie

mot Storbritannien och deras motsvarande beviskrav, reasonable grounds for

suspicion/reasonable suspicion.2

1.2 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att jämföra det svenska beviskravet skälig misstanke med

det engelska beviskravet reasonable suspicion, för att på så vis utröna likheter

och skillnader dem emellan och med stöd i den komparationen dra slutsatser

kring det svenska beviskravet ”skälig misstanke”. Då tillgrepp av tvångsmedel

inkräktar på den enskildes fri- och rättigheter anser jag det vara av vikt att i

möjligaste mån försöka klarlägga förevarande beviskravs innebörd, så att

tvångsmedelsanvändningen inte ska kunna göras godtyckligt.

Uppsatsens huvudsakliga frågeställning kommer bland annat att bestå i att

utreda hur de svenska och engelska beviskraven definieras såsom begrepp.

Vidare ska gränsdragningen mellan beviskraven diskuteras land för land, samt

vilka omständigheter som krävs för att en misstanke ska anses ha uppnått

kravet på skälighet.

1.3 Avgränsning

Storbritannien är ett kungadöme bestående av England, Wales, Skottland och

Nordirland. Även om Storbritannien är en enhetsstat råder det inte en enhetlig

lagreglering inom dess gränser. Nordirland och Skottland har egna rättssystem

medan England och Wales lyder under ett och samma.3 Det finns många

likheter mellan de olika rättssystemen vilket beror på att det finns ett enda

parlament och en ”common final court of appeal- the house of lords” som

gäller unisont för de olika riksdelarna.” Trots det kvarligger ändå många

skillnader mellan lagarna och hur dessa tillämpas. Sedan inträdet i den

                                                                                                               1 Hedberg, J., Skäligen misstänkt vs. Probable cause – en komparativ studie av beviskrav i 2 Direkt översatt skälig eller rimlig grund för misstanke/ skälig alternativt rimlig misstanke. 3 Williams & Baker, Textbook on Criminal Law, 2012, s.3.

  8  

europeiska gemenskapen och sedermera den europeiska unionen tillämpar

Storbritannien Europakonventionen samt lagstiftning på unionsnivå.4 På grund

av att det inom Storbritannien, som ovan beskrivet, finns olika rättssystem

kommer denna framställning enbart att ta hänsyn till den engelska

lagstiftningen vilket innefattar England och Wales, och således kommer varken

Nordirlands eller Skottlands tillämpning av begreppet reasonable suspicion att

utredas. Med uttrycket engelsk rätt kommer i denna framställning rättssystemet

i England och Wales att avses. Likväl är det England och Wales som åsyftas då

jag använder uttrycket England.

Trots att förevarande länder båda är anslutna till Europakonventionen kommer

endast en grundläggande genomgång avseende dess funktion och vilka av dess

regler som kan komma att aktualiseras i frågan, att utföras utan att vidare

kopplas samman med den resterande framställningen.

1.4 Metod och material

Huvuddelen av uppsatsen, avsnitt tre och fyra, kommer att grundas på en

sedvanlig rättsdogmatisk metod och dess rättskällelära. Förarbeten, rättspraxis,

lagar och doktrin har följaktligen undersökts för att klargöra rättsläget i

förevarande frågor.5 I framställningens avslutande del har en komparativ metod

används för att kunna belysa de lik- och olikheter som föreligger mellan

beviskravens i den svenska och den engelska rätten. Således kommer denna

framställning att behandla processrätt såväl som komparativ rätt.6

Bring/Diesen, Elwing, Westerlund och Lindberg har tillsammans med JO varit

av stor betydelse för framställningen, framför allt avseende avsnitt tre som tar

sikte på den svenska rätten och dess beviskrav.7 Doktrinen är, med undantag

från de nyss nämnda författarna, mycket begränsad. Den rättsdogmatiska

undersökningen avseende England och dess beviskrav har framförallt grundats                                                                                                                4 The legal systems of Britain, London, 1976, s. 1. 5 Peczenik, A., Juridisk argumentation – en lärobok i allmän rättslära, 1990, s. 145 ff. 6 Bogdan, Komparativ rättskunskap, 2012, s. 22. 7 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningarna för allmänt åtal, 1960, Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011 samt Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005.

  9  

på den engelska rättens primärkälla. I jämförelse med ett common law-land har

det varit av vikt att i denna framställning således utgå från en del av deras

rättsfall. Det är av vikt vid komparativa studier att studera den utländska rätten

utifrån det landets tillämpning av rättskällorna, och att således inte förblindas

av förutsättningar och antaganden givna av tillämpning och tolkning av den

egna nationella rätten8.

Komparativ rätt skänker även en möjlighet att se den egna rättsordningen i ett

nytt ljus och med viss distans. I och med en sådan ny synvinkel kan en ökad

förståelse av funktionen för den egna rättsordningen öppna möjligheter för den

komparativa juristen att gå utanför de rättsliga lösningar, som ibland tas

förgivet sett ur enbart ett nationellt perspektiv.9

Svårigheter som kan uppstå i genomförandet av en komparabilitetsstudie är

bland annat naturligtvis av språklig karaktär. Det kan vara svårt att ta reda på

eller fastställa andemeningen av den utländska rätt man undersöker.10 På

inrådan av min handledare valde jag England som föremål för denna

jämförande undersökning. De språkliga baskunskaperna som Bogdan talar om

som en fördel om inte en nödvändighet för komparativa studier inverkade

naturligtvis även på valet av utländsk rätt.

I förevarande fall kommer jämförelsen att ske mellan Sverige och England

vilka båda är anslutna till den Europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheter och för de grundläggande friheterna (nedan

Europakonventionen) vilken komma att fungera som en slöja över de båda

rättsordningarna. Detta kommer förmodligen att avspegla sig i antalet lik- och

olikheter som nedan kommer att analyseras under avsnitt fem.

Jag har valt att använda mig av svenska termer och begrepp. I de delar som

avser den engelska rätten finns således de engelska översättningarna i

fotnoterna. I det avslutande jämförande avsnittet kommer dock begreppen

                                                                                                               8 Bogdan, Komparativ rättskunskap, 2012, s. 40. 9 Bogdan, Komparativ rättskunskap, 2012, s. 28. 10 Bogdan, Komparativ rättskunskap, 2012, s. 39.

  10  

reasonable grounds for suspicion/reasonable suspicion att användas för att inte

skapa förvirring mellan den svenska och den engelska rättens beviskrav.

1.5 Disposition

Arbetets disposition avser att på ett tydligt och pedagogiskt sätt förklara

rättsläget för läsaren. Kapitel två börjar med att mycket grundläggande förklara

Europakonventionens syfte, samt vilka konventionsregler som kan komma att

aktualiseras i denna framställning. Återstående framställning kommer att

präglas av i huvudsak tre större block där det första, kapitel tre, behandlar den

svenska rätten och för läsarens förståelse diskuteras bland annat beviskravens

funktion innan kapitlet tar sikte på det aktuella beviskravet skälig misstanke. I

det fjärde kapitlet kommer den engelska rätten att behandlas på i stort sett

samma sätt som den svenska i föregående kapitel med reservation för svårighet

att finna relevant material avseende den utländska rättsordningen. Slutligen

kommer kapitel fem att innehålla jämförelsen mellan vad som framkommit

under tidigare kapitel samt en avslutande analys.

  11  

2 EUROPAKONVENTIONEN 2.1 Bakgrund

Då denna framställning kommer att behandla beviskraven i Sverige och

England, vilka båda är anslutna till Europakonventionen11, kommer nedan en

kortare beskrivning av konventionen och dess regler som är av vikt för denna

framställning att ges.

Europakonventionen har en huvuddel bestående av en rättighetskatalog, likt

den som återfinns i RF 2 kap., samt sex tilläggsprotokoll. Den del, som för

denna framställning är intressant, är således huvuddelen.12 För de fall den

nationella rätten eller konvention skulle erbjuda starkare skydd avseende en

viss rättighet än vad Europakonventionen gör ska det starkare skyddet gälla.13

Om motsatt förhållande är för handen där Europakonventionen erbjuder ett

starkare skydd än den nationella rätten ska i princip det starkare skyddet

gälla.14 För att de anslutna staterna ska kunna agera konventionsenligt är det

essentiellt att konventionen ges en ”så pass klar ställning i statens rättsordning

att konventionens skydd ska kunna slå igenom i konkreta domstolsmål och

myndighetsärenden”.15

Skyddet som Europakonventionen ger är inte anhängigt den enskildes

medborgarskap i en konventionsstat, utan det är statens anslutande till

konventionen som är av vikt. Konventionsskyddet åtnjuts av var och en som

befinner sig inom en ansluten stats jurisdiktion. Det görs således inte någon

skillnad mellan konventionsstatens egna medborgare och utlänningar. 16

Konventionsrättigheterna gäller för den enskilde mot det allmänna vilket

inbegriper inte bara statliga organ. I Sverige yttrar sig detta genom att de

enskilda får kräva att alla statliga organ, inklusive myndigheter och domstolar,

                                                                                                               11 http://conventions.coe.int 12 Fisher, Mänskliga rättigheter en introduktion, 2007, s. 46. 13 Europakonventionen art. 53. 14 Fisher, Mänskliga rättigheter en introduktion, 2007, s. 47. 15 Fisher, Mänskliga rättigheter en introduktion, 2007, s. 85. 16 Fisher, Mänskliga rättigheter en introduktion, 2007, s. 47.

  12  

kommuner och landsting i den dagliga verksamheten ska respektera de olika

rättigheterna stipulerade i konventionen.17

Det enda dömande organ som har att utreda påstådda konventionskränkningar

är Europadomstolen. Ett klagomål angående en sådan kränkning är antingen ett

enskilt klagomål eller ett mellanstatligt klagomål. Det förra förs av en enskild,

en grupp av enskilda eller icke-statliga organisationer medan det senare förs av

en konventionsstat mot en annan konventionsstat.18

2.2 Aktuella Europakonventionsartiklar

Då beviskravet ”skälig misstanke” och reasonable grounds for

suspicion/reasonable suspicion öppnar dörrar för tillgripandet av flertalet

tvångsmedel är det för denna framställning av vikt att de av

Europakonventionen uppställda fri- och rättigheterna som anknyter till

förevarande ämne belyses. När frihetsberövande tvångsmedel tillgrips

aktualiseras rätten till rörelsefrihet19 samt reglerna om frihetsberövande20.

Artikel 5, som uppställer när ett frihetsberövande är tillåtet, anger som

minimikrav för frihetsberövande av en person som misstänkts begått ett brott,

att skälig misstanke ska föreligga.21 För de fall att förundersökningen leder

fram till åtal kommer även reglerna om en rättvis rättegång 22att behöva

beaktas. Även användandet av tvångsmedel som kroppsvisitation,

kroppsbesiktning, husrannsakan och hemlig avlyssning måste vara kompatibelt

med regler om rätten till skydd för privat- och familjeliv23.

                                                                                                               17 Fisher, Mänskliga rättigheter en introduktion, 2007, s. 48. 18 Fisher, Mänskliga rättigheter en introduktion, 2007, s. 82. 19 Se Europakonventionen art. 2. 20 Se Europakonventionen art. 5. 21 Se Europakonventionen art. 5.1 c. 22 Se Europakonventionen art. 6. 23 Se Europakonventionen art. 8.

  13  

3 SVENSK RÄTT

3.1 Bakgrund

Europakonventionen och RF stipulerar att den enskilde gentemot det allmänna

är garanterad ett flertal rättigheter så som skydd för privatliv, frihet, personlig

säkerhet och sitt hem.24 Rättigheterna i RF kap. 2 kan delas upp i två grenar,

där den ena är de absoluta rättigheterna som inte får inskränkas och den andra

är de relativa rättigheterna som således får begränsas med stöd i lag enligt RF

2:21. Till de relativa rättigheterna hör bland annat garantier gentemot det

allmänna mot påtvingat kroppsligt ingrepp, vilket innefattar skydd mot

kroppsvisitering, husrannsakan och liknande intrång, samt mot undersökning

av brev eller annan förtrolig försändelse och emot hemlig telefonavlyssning

eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.25 Det ovan

nämnda är några av de grundläggande fri-och rättigheterna som de enskilda i

Sverige åtnjuter, dock kommer många av dessa relativ rättigheterna i de flesta

fall av brottsutredning att begränsas eller inskränkas. Detta sker genom att

lagstadgade tvångsmedel tillgrips för att brottsutredning ska kunna bedrivas på

ett effektivt och korrekt sätt. Exempel på sådana tvångsmedel är husrannsakan,

gripande, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Användande av ett

tvångsmedel innebär således en inskränkning i den enskildes grundläggande

fri-och rättigheter. För att mot en enskild kunna använda tvångsmedel krävs att

bevisningen mot densamma uppnår vissa ställda beviskrav. Enkelt sagt kan

sägas att ju högre grad av misstanke som föreligger desto allvarligare

tvångsmedel kan komma ifråga. Dessa beviskrav eller grader av misstanke

kommer nedan att behandlas.

3.2 Beviskravens funktion

För att beviskraven överhuvudtaget ska ha någon betydelse, är det av vikt att

bevisanskaffningen och bevisvärderingen under förundersökningen är inriktade

och lämpade efter den bevisprövning som sedermera kommer att ske i

                                                                                                               24 Westerlund, G., Straffprocessuella tvångsmedel, 2011, s. 7. 25 Se RF 2:6.

  14  

domstolen. Därför är det essentiellt att de ledande aktörerna under

förundersökningen, polis och åklagare, har ”adekvat kunskap” om vilka krav

domstolarna ställer på utredningen och bevisningens styrka. 26 Ekelöf har

förklarat begreppet beviskravsregel som att en sådan ”anger hur stark

bevisning en part måste lägga fram för att ha fullgjort sin bevisbörda”27, medan

han i SvJT uttrycker att ett beviskrav ”anger den säkerhet, varmed den

förebragta bevisningen måste ådagalägga att bevistemat föreligger”28. För att

kunna avgöra huruvida det är den misstänkte som begått det aktuella brottet

gäller det således att man under utredningens gång införskaffar bevisning. Utan

bevisning kan tvångsmedel inte tillgripas. I inledningsskedet av utredningen,

då tvångsmedel inte sällan används, finns av naturliga skäl inte någon fullgod

information eller bevisning för att dra säkra slutsatser varför man i ett sådant

skede tillåter en viss osäkerhet.29

Det som talar om hur stor grad av osäkerhet som tolereras är beviskraven. De

anger hur stor sannolikheten är för att bevistemat, det som ska bevisas,

föreligger. I doktrinen har det förklarats som att det handlar om att bedöma hur

”säker bevisningen kan anses vara i förhållande till fullständig säkerhet”.30

Underlaget för prövningen av misstanken, bevisningen, är under tiden för

utredningen något obeständigt och högst föränderligt. I fråga om beslut

avseende tvångsmedel är det därför av vikt att beslutsfattaren fortlöpande

omprövar grunderna för beslutet, så att den enskilde inte tvingas utstå

tvångsmedel på oriktiga grunder.31

3.3 Beviskraven i svensk brottmålsprocess

I Sverige lever vi under devisen att vi hellre ska fria än fälla. För de fall

domstolen finner att det inte finns skäl för tvivel angående den tilltalades

oskuld, ska densamme dömas för det brott han står åtalad för. Vägen från att ett

misstänkt brott begåtts fram till fällande dom i rättegång är dock lång och                                                                                                                26 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 149. 27 Ekelöf, Edelstam, Heuman, Rättegång fjärde häftet, 2009, s. 81. 28 Se Ekelöf SvJT 1982 s. 654 (s. 656). 29 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 191. 30 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 191. 31 Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005, s. 48 f.

  15  

kantas av allt stängare krav på bevisen ju längre utredningen fortskrider.

Bring/Diesen har illustrerat de olika beviskraven som en trappa av stegrande

beviskrav där ”förutsättningen för fortsatt utredande är att man inom rimlig tid

förmår att nå nästa steg” på trappan.32 På varje nytt trappsteg finns således ett

högre ställt beviskrav med en högre misstankegrad.

På det första trappsteget återfinns det lägsta beviskravet som används inom den

svenska brottmålsprocessen, ”anledning anta”. Detta nyttjas bland annat i RB

23:1 där bestämmelse om när en förundersökning får inledas finns. Efter att

beslut om att inleda förundersökning tagits träder regelverket i RB kap. 23 i

kraft och det är, beroende av det enskilda fallets omständigheter, vid denna

punkt som möjlighet att företa tvångsmedel träder in.33 För att det ska föreligga

en anledning att anta ska det finnas en konkret omständighet som möjliggör en

utredning av ett misstänkt brott.34 Dock behövs inte att misstankarna om brott

riktas mot någon specifik person för att beviskravet ”anledning anta” ska

föreligga. Det är således en svag misstankegrad men det är dock inte tillräckligt

att det finns en misstanke om att någon ägnar sig åt brottslig verksamhet för de

fall man inte känner till någon specifikt händelse.35

För att kunna rikta misstankar mot någon person krävs ytterligare ett steg upp

på beviskravstrappan för att då hamna på avsatsen ”kan misstänkas”. Detta

beviskrav är likt det ovannämnda kravet tämligen lågt ställt i styrka.36 Denna

misstankegrad kan ställas mot en eller flera personer, men det måste föreligga

en konkret omständighet som tyder på att det kan vara han som har begått

aktuellt brott.37

Nästa steg på trappan är begreppet ”skäligen misstänkt”. Till skillnad från de

lägre beviskraven kan förevarande krav i det närmsta sägas vara ett

överviktskrav och således hamna kring mitten på trappan eller i mitten på en

sannolikhetsskala. Exempel på tvångsmedel som kan aktualiseras vid en status

                                                                                                               32 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 150. 33 Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005, s. 147. 34 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 151. 35 Westerlund, G., Straffprocessuella tvångsmedel, 2011, s. 37. 36 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 157. 37 Westerlund, G., Straffprocessuella tvångsmedel, 2011, s. 38.

  16  

som skäligen misstänkt är bland annat gripande, kroppsvisitering och

husrannsakan.38

Det beviskrav som initialt kommer att beaktas i domstolen är inte sällan

”sannolika skäl” då detta är det vanligaste kravet för att rätten ska kunna häkta

en misstänkt person. Det kan anges att nivån på förevarande beviskrav är klart

högre än var den för skäligen misstänkt och att det krävs att misstanken vid en

objektiv bedömning måste förefalla som berättigad39. Elwing talar om att

sannolika skäl är en medelsvår grad av misstanke.40

För att åklagaren sedan ska kunna väcka åtal måste det föreligga ”tillräckliga

skäl”. Detta beviskrav är således det sista trappsteget inom förundersökningen.

Det finns olika teorier på hur man ska se på aktuellt beviskrav då det inte som i

ovannämnda fall rör sig en sannolikhetsbedömning, utan snarare en prognos

över huruvida åklagaren, på objektiva grunder, tror sig kunna leda åtalet till

den ”den misstänktes sakfällande”.41 Bring/Diesen anför att i fråga om åtals

väckande så måste bevisningen relateras till de bevis som gäller i processen.

Bevisfrågan som måste ställas är följaktligen inte den om sannolikhet utan

huruvida omständigheter som kan ge upphov till ett rimligt tvivel eller inte.

Detta sammantaget ger att Bring/Diesen anser att kravet på tillräckliga skäl

måste ses som högre ställt än för sannolika skäl. 42

Som det allra översta trappsteget taget till hela rättsprocessen hittar vi kravet

”ställt utom rimligt tvivel”. Det är i detta slutliga led domstolen efter en

rättegång kommer att fria eller fälla den misstänkte. Som nämnts ovan

efterlever Sveriges domstolar principen att hellre fria än fälla, vilket innebär att

det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den misstänkte är skyldig till brottet i

fråga.43 Det ska enligt RB 35:1 vara bevisat.

                                                                                                               38 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 160 f. 39 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 171 40 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningarna för allmänt åtal, 1960, s. 62. 41 SOU 1938:44, s. 257. 42 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 176. 43 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 181.

  17  

3.4 Skälig misstanke 3.4.1 Inledning och bakgrund

Beviskravet skälig misstanke förekommer i RB i ett par olika utformningar.

Den första av dessa lyder ”någon skäligen misstänks för brottet/skäligen

misstänkt för brott” och återfinns i RB 23:18, 24:3, 25:1 och 27:20. Den andra

ordalydelsen återfinns i RB 23:2, 23:3, 23:13, 28:1, 28:11 samt 28:12 och

formuleras genom att någon ”skäligen kan misstänkas för brott”. Skillnaden

mellan dessa olika utformningar är endast språkligt varför beviskravet styrka är

detsamma för de båda uttryckssätten.44

Begreppet ”skälig misstanke” spelar en viktig roll i straffprocessen. Det är först

när misstanken har nått en sådan styrka att den är att anses som skälig som

inriktningen på förundersökningen ändras. För att kunna bedriva en fullgod och

effektiv brottsutredning måste det för polis och åklagare finnas en möjlighet att

tillgripa tvångsmedel.45 Ju högre grad av misstanke som föreligger, desto mer

integritetskränkande tvångsmedel får tillgripas.46 De tvångsmedel som kan

aktualiseras i och med att kravet för skälig misstanke uppnåtts är reseförbud

och anmälningsskyldighet, hemlig telefonavlyssning/telefonövervakning,

kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan och gripande.47 För de fall att

misstankegraden inte skulle kunna bestämmas till skälig går det således inte att

tillgripa ovannämnda tvångsmedel. Begreppets vaghet kan därför ställa till det,

då det inte finns någon definition på vad som egentligen utgör skälig

misstanke. Westerlund har dock anfört att åtminstone sex grundläggande

principer måste beaktas för att ett ingripande mot en enskild i form av

tvångsmedel inte ska stå i konflikt med ovannämnda grundlagsstadgade fri-

och rättigheter nämligen principerna om legalitet, behov, proportion, ändamål,

likhet och objektivitet.48

                                                                                                               44 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 160. 45 Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011, s. 18. 46 SOU 1995:47, s. 163. 47 RB 23:2, 23:3, 23:13, 23:18, 24:3, 25:1, 27:20, 28:1, 28:11 och 28:12 och Bring/Diesen, Förundersökning, 2009, s. 160. 48 Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011, s. 20.

  18  

3.4.2 Beviskravets aktualiserande av rättigheter och skyldigheter

Ett av de huvudsakliga syftena med en förundersökning är att förse åklagaren

med ”tillräckligt material för bedömning av åtalsfrågan” vilket särskilt kan

vara av vikt i brottmål där bevisfrågorna tenderar att i många fall vara mer

komplicerade än vid tvistemål. 49 För att detta ska bli möjligt krävs att

utredningen och dess material vuxit i omfattning och att en ”skälig misstanke”

kan riktas mot en viss bestämd person. 50 RB 23:3 stipulerar att beslutet om att

inleda förundersökning ska fattas av antingen polismyndighet eller åklagare,

men att så snart beviskravet ”skälig misstanke” har nåtts, och saken inte är av

enkel beskaffenhet ska ledandet av densamma genast övertas av åklagare. 51

Som anförts är följaktligen uppfyllandet av beviskravet ”skälig misstanke” en

inledning till nytt skede inom förundersökningen. Från att utredningen varit

efterforskande går den in i en ny fas och blir således utredande.52

Då förundersökningen tagit denna nya riktning inträder förutom möjligheten att

tillgripa vissa tvångsmedel också vissa rättigheter, eller partsrättigheter som

Ekelöf liknat dem med,53 för den misstänkte. En av dessa rättigheter är att den

misstänkte, enligt RB 23:18 1 st., vid detta tillfälle ska underrättas om

misstankarna mot densamme när den hörs.54 Det har av flera skäl inte ansetts

lämpligt att underrätta om misstanke vid ett tidigare skede då endast en svagare

misstanke föreligger. Det framfördes av Processlagsberedningen att en för tidig

underrättelse skulle kunna leda till att den misstänkte försökte hindra

utredningen genom att bland annat undanröja bevis.55 Att för tidigt eller utan

ordentlig planering tillgripa tvångsmedel har enligt JO ansetts kunna motverka

sitt syfte, försvåra eller till och med förstöra en utredning.56 Ekelöf m.fl. har

angett att ett skäl till att underrättelsen ska lämnas först vid förevarande

misstankegrad är att risken för att den misstänkte skulle vara oskyldig minskar

vid angivandet av ett högre ställt beviskrav. Vidare förutspår de att ett för lågt

                                                                                                               49 Ekelöf, Edelstam, Pauli, Rättegång femte häftet, 2011, s. 105. 50 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningar för allmänt åtal, 1960, s. 62. 51 RB 23:3. 52 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 160. 53 Ekelöf, Edelstam, Pauli, Rättegång femte häftet, 2011, s. 133. 54 Ekelöf, Edelstam, Pauli, Rättegång femte häftet, 2011, s. 134. 55 SOU 1938:44 s. 294. 56 JO 1990/91 s. 63.

  19  

ställt beviskrav skulle kunna leda till irritation för de fall en misstänkt

sedermera visades vara oskyldig.57

Som ovan berörts under avsnitt tre uppställer Europakonventionen också en

skyldighet att underrätta personer misstänkta för brott. 58 Artikel 6:3 a

stipulerar att alla som ”blivit anklagade för brott” ska underrättas om detta.

Underrättelse ska verka för att den anklagade får möjlighet att förbereda sitt

försvar på ett nöjaktigt sätt. För att detta ska kunna ske ska underrättelsen

således innehålla information om vilken/vilka gärningar som personen

anklagas för, samt vilket brottsrubricering som är för handen.59 Till skillnad

från den svenska lagstiftningen specificeras således inte vid vilken

misstankegrad som underrättelsen ska ske. Dock har HD i sin tolkning av

Europadomstolens praxis avseende hur stark misstanke som krävs för att någon

ska anses ha blivit anklagad för brott kommit fram till att det måste röra sig om

någon högre misstanke. På grund av de krav gällande innehållet av

underrättelsen anför HD vidare att det rimligen bör krävas att misstankarna mot

en person har nått en viss konkretion och styrka. Kravet på konkretion finner

man även i JO:s uttalanden om beviskravet ”skälig misstanke”,60 det ligger

således enligt HD nära till hands att anta underrättelsekravet i

Europakonventionen inträder först då det föreligger ”skälig misstanke”.61

Ändamålet med underrättelsen är likt i Europakonventionen att den misstänkte

ska få möjlighet att förbereda sitt försvar samt att kunna tillvarata sina

rättigheter. 62 För att kunna göra just detta är det därför viktigt att den

misstänkte i samband med underrättelsen om misstanke även informeras om

sin rätt att anlita försvarare, vilket följer av RB 21:3 1 st. Offentlig försvarare

kan inte alltid förordnas under förundersökningen, men den som är skälig

misstänkt för brott är från och med underrättelsen om misstanke berättigad att

anlita biträde av försvarare. 63 Ekelöf har uttryckt att underrättelsen om

                                                                                                               57 Ekelöf, Edelstam, Pauli, Rättegång femte häftet, 2011, s. 134. 58 Se Europakonventionen art. 6.3 a. 59 Ekelöf, Edelstam, Pauli, Rättegång femte häftet, 2011, s. 135. 60 JO 1986/87 s. 83. 61 Ekelöf, Edelstam, Pauli, Rättegång femte häftet, 2011, s. 136 och NJA 2001 s. 344. 62 SOU 1938:44 s. 293. 63 Förundersökningskungörelsen (1947:948) 12 §.

  20  

misstanke är en viktig rättssäkerhetsgaranti, eftersom det är då den misstänkte

får anledning att anlita en försvarare.64 Den misstänkte kan välja att agera utan

försvarare, men trots detta ska förhörsledaren ändock göra en objektiv och

självständig bedömning huruvida det finns ett behov av en försvarare.65 Att det

är tidigast vid denna tidpunkt som en försvarare kan anlitas följer givetvis av

att den misstänkte dessförinnan inte känt till de misstankar som nu riktas mot

honom.66 Oavsett om den misstänkte önskar försvarare eller ej så har denna nu

enligt RB 23:18 rätt att, med eller utan försvarare, fortlöpande få ta del av

materialet som förekommit under undersökningen. Denna rätt är dock inte

förutsättningslös utan gäller endast så länge det inte är till men för utredningen.

Den misstänkte och dennes försvarare har vidare rätt att ange den utredning de

anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. De har även rätt att

begära att förhör eller annan utredning ska äga rum, detta ska ske om det kan

antas vara av betydelse för utredningen.

3.4.3 Beviskravets vaghet

Redan Elwing påtalade att det var i hög grad önskvärt att de tämligen vaga

begreppsbestämningarna skulle konkretiseras.67 I den doktrin som finns inom

förevarande ämne, samt i de allra flesta JO-fall på området, konstateras att det

inte finns någon generell och allmängiltig definition av de olika beviskraven

och således inte heller exakt vad som krävs för att de ska uppfyllas. Lindberg

har uttalat sig om begreppens vaghet och har då anfört att ”Värdering av en

brottsmisstanke förutsätter komplicerade övervägningar. Varje ärende är i

princip unikt. Det är därför vanskligt att uttala sig om vad som krävs för att nå

upp till en viss grad av misstanke. Det ligger i sakens natur att lagstiftaren inte

i detalj kan ange vad som i det enskilda fallet krävs för att en brottsmisstanke

skall nå upp till en viss nivå. Uttrycken är vaga språkligt sett. Det kommenteras

inte närmare i förarbetena till RB vad som avses med de olika graderna av

misstanke. Det är i praxisen som uttrycken utmejslas. En bevisbedömning

innehåller alltid subjektiva moment. Varje beslutsfattare gör sin egen

                                                                                                               64 Se Ekelöf SvJT 1982 s. 654 (s. 657). 65 Ekelöf, Edelstam, Pauli, Rättegång femte häftet, 2011, s. 137. 66 Se Ekelöf, SvJT 1982 s. 654 (s. 657). 67 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningarna för allmänt åtal, 1960, s 59.

  21  

bedömning efter den egna måttstocken, vilket innebär att uppfattningarna om

vad som krävs för att uppfylla kraven varierar från individ till individ. ”68

Mer specifikt angående vagheten hos begreppet ”skälig misstanke” har JO inte

sällan uttalat sig och anfört att det för att en misstanke ska anses som skälig

krävs ”att det finns konkreta omständigheter av viss styrka talar som för att den

misstänkte begått det antagliga brottet”69. Vidare har JO anfört att det är

omöjligt att med någon högre grad av precision i generella termer ange när

”skälig misstanke” föreligger, samt att ett utrymme för olika bedömningar av

frågan måste accepteras.70 Detta ger dock ingen stark vägledning om när

”skälig misstanke” faktiskt uppnåtts, utan lämnar trots sina försök till

konkretisering fortfarande frågetecken om var gränserna mellan ”skälig

misstanke” och andra beviskrav går. Valet att inte närmare definiera de olika

misstankegraderna har, som ovan berörts, ansetts ligga i sakens natur. Dock har

det i doktrinen framhållits att beviskraven trots detta inte bör tolkas som

tänjbara och med ”en viss spännvidd”, något som skulle kunna medföra att

önskan att på ett effektivt sätt beivra brott skulle göra att man vid bedömning

av grova brott skulle hålla sig till bedömningsskalans lägre del. 71

Polisrättsutredningen fann, likt Ekelöf, att ett sådant synsätt betänkligt och

framhöll att beviskravet naturligtvis bör tillämpas så enhetligt som möjligt.72

3.4.4 Gränsdragning gentemot andra beviskrav

Som tidigare anförts är beviskravens definition vaga och måste ses från fall till

fall. Ekelöf m. fl. har framhållit att de får ”sin betydelse bestämda i någon mån

genom att man kan sätta dem i relation till varandra.”73 Gränserna mellan de

olika beviskraven är dock, enligt Elwing, flytande och att de olika

huvudtyperna av beviskrav som har diskuterats i avsnitt 2.2 delvis överlappar

varandra.74

                                                                                                               68 Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005, s. 40. 69 JO 1986/87 s. 83. 70 JO 1992/93 s. 152. 71 Se Ekelöf, SvJT 1982 s. 654 (s.656). 72 SOU 1995:44 s. 163. 73 Ekelöf, Edelstam, Heuman, Rättegång fjärde häftet, 2009, s. 82. 74 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningar för allmänt åtal, 1960, s. 63.

  22  

Som ovan nämnts är beviskravet ”kan misstänkas” det näst lägst ställda kravet

inom brottmålsprocessen, och även det beviskrav som föregår ”skälig

misstanke”. Lindberg framhåller att det råder en enighet om att ”skälig

misstanke” som begrepp står för ett högre krav på misstanke jämfört med såväl

”anledning anta” som ”kan misstänkas”. Han anför även att bevisstyrkan

avseende ”skälig misstanke” i stora drag ansetts motsvara vad som gäller för

begreppet ”antagligt”.75 Det som markant skiljer de två aktuella beviskraven åt

är att även om misstanken om ett konkret brott måste föreligga för det lägre så

krävs däremot inte att det finns någon misstänkt gärningsman. 76 För att

misstankegraden ska nå upp till ”skäligen misstänkt” krävs att det tillkommer

någon ytterligare omständighet som gör det möjligt att peka på att det är den

misstänkte som begått brottet i fråga. 77

Graden av misstanke är lägre då man talar om ”skäligen misstänkt” i relation

till att någon är på ”sannolika skäl” misstänkt för brott.78 Elwing beskriver att

begreppet ”skäligen misstänkt” innebär att graden av misstanke måste ha vuxit

i komparation med begreppet ”kan misstänkas”. Vidare framhåller han att för

att kunna anse en misstanke såsom skälig krävs att utredningen vuxit i omfång

och därför kan tillhandahålla en någorlunda säker grund för den aktuella

misstanken mot en viss person. 79 Westerlund framhåller att ”skäligen

misstänkt” är ett lägre ställt krav än vad som gäller angående ”sannolika

skäl”.80 För att då kunna ta ytterligare ett steg upp på den beviskravstrappan

som Bring/Diesen beskrivit och således hamna på avsatsen för ”sannolika

skäl”, krävs enligt Elwing att det ska föreligga en näst intill fullständig

övertygelse om den eftersökta effekten, åtals väckande, ska inträda. Dock

behöver denna övertygelse inte vara av samma styrka som krävs för att

”tillräckliga skäl” ska anses vara uppfyllda.81

                                                                                                               75 Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005, s. 42. 76 Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011, s. 37. 77 Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011, s. 39. 78 JO 1992/93 s. 143. 79 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningar för allmänt åtal, 1960, s. 62. 80 Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011 s. 39. 81 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningar för allmänt åtal, 1960, s. 59.

  23  

3.4.5 Värdering av vissa omständigheter av betydelse för beviskravet

Vid en prövning av huruvida en brottsmisstanke uppfyller de krav på styrka

som föreligger för att tvångsmedel ska kunna tillgripas är det möjligt att en

sammanvägning av flera olika omständigheter, som var för sig inte skulle vara

tillräckliga, kan utgöra tillräcklig styrka för att beviskravet i fråga ska anses

som uppfyllt. Prövningen blir således ofta beroende av en sammanvägning av

olika mer eller mindre konkreta omständigheter och fakta.82 JO har i flertalet

ärenden framhållit att det för att en person ska anses vara ”skäligen misstänkt”

fordras att det föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka pekar

på att det är den misstänkte som begått ett brott på vilket fängelse kan följa.83

Vidare har JO framfört att de aktuella omständigheterna måste ge upphov till

en faktabaserad misstanke.84 Det är alltså inte möjligt att grunda en ”skälig

misstanke” enbart på grund av antaganden eller spekulationer.85 Vilka dessa

ovannämnda konkreta omständigheter kan vara samt vilka som inte uppfyller

kravet kommer nedan att belysas, bland annat genom att ett antal JO-fall i

korthet kommer att refereras för att belysa de svårigheter och den avvägning

som polis och åklagare har att ta ställning till under förundersökningen.

Trots att spekulationer, antaganden och bakgrundsinformation inte

självständigt kan grunda en ”skälig misstanke” kan exempelvis

bakgrundsinformation vara en viktig pusselbit, såsom hjälpfakta, för att uppnå

en misstanke som anses som skälig. I den svenska brottmålsprocessen råder

principen om fri bevisvärdering vilken således även omfattar tiden för

förundersökning. Principen ger en möjlighet att ta hänsyn till alla tänkbara,

relevanta omständigheter såsom direkta bevis, indicier och hjälpfakta.

När det inkommer trovärdiga vittnesuppgifter om att personen i fråga blivit

utsatt för brott och namnger en person såsom gärningsman torde det

sammantaget kunna uppfylla kraven för att en skälig misstanke ska anses

föreligga. Det krävs dock att ”det är mer sannolikt att det beskrivna brottet

                                                                                                               82 Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005, s. 32. 83 JO 1986/87 s. 77. 84 JO 2012/13 s. 144. 85 JO 2009/10 s. 72.

  24  

skett (än att det inte gjort det) och att den utpekade är mer sannolik som

gärningsman än någon annan (känd eller okänd).86

Anonyma uppgifter eller anmälningar är omständigheter som kan ha ett stort

värde för utredningen. Dock bör stor försiktighet iakttas när sådan information

handhas. En av baksidorna med denna typ av omständigheter är att de är

okontrollerbara, vilket innebär att de inte äger samma tilltro som en uppgift

eller anmälan gjord av en tillkännagiven person. De som öppet inkommer med

aktuell information ansvarar också för riktigheten av densamma och står i

slutändan risk att dömas till ansvar för falsk eller vårdslös tillvitelse87 för de

fall en person felaktigt och utan grund utpekas som brottsling.88

JO 1992/93 s. 204

I detta ärende var fråga om grunderna för beslut om kroppsvisitation var

tillräckliga, således om personen i fråga på grund av sitt uppträdande och sitt

levnadsätt var att anses som skäligen misstänkt för narkotikabrott. Att en

person är känd i narkotikasammanhang sedan tidigare, samt att denna vid

påträffandet är påverkad av annat än alkohol, och på grund därav beter sig

underligt har inte ansetts utgöra sådana konkreta omständigheter varpå en

skälig misstanke om brott på vilket fängelse kan följa kan grundas. JO ansåg på

grundval av det ovan anförda att det inte förelåg grund för kroppsvisitation i

förevarande fall, då de givna omständigheterna inte kunde föranleda en

misstanke om annat än narkotikabrott avseende eget bruk.

JO 1993/94 s. 101

JO utvecklar i detta ärende hur uppgifter om levnadssätt och uppvisat beteende

vid bedömning om ”skälig misstanke” avseende narkotikabrott får tas i

beaktande eller ej. För att det ska föreligga konkreta omständigheter som med

viss styrka talar för att personen i fråga begått den gärning som misstanken

avser innebär att ett ”beslut om kroppsvisitation aldrig kan grundas bara på

allmänna kunskaper om en viss persons livsföring eller tidigare brottslighet.

                                                                                                               86 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 163 f. 87 BrB 15:7. 88 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 164 och Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 2005, s. 33 ff.

  25  

Enbart det förhållandet att någon är känd i narkotikasammanhang är

exempelvis inte tillräckligt för att grunda en skälig misstanke om

narkotikabrott. Inte heller sådana omständigheter som att en person med denna

bakgrund är i sällskap med någon annan som också är känd i

narkotikasammanhang eller att han påträffas i anslutning till en bostad eller

annan lokal där sådana personer brukar uppehålla sig kan anses utgöra

tillräcklig grund för en skälig brottsmisstanke. Det är här fråga om

omständigheter som kan sägas utgöra normala inslag i sådana personers

levnadssätt. För att en misstanke skall kunna betecknas som skälig krävs att det

tillkommer någon omständighet som på ett mera specifikt sätt pekar på att

personen i fråga gjort sig skyldig till ett visst bestämt brott. Enbart det

förhållandet att en känd narkotikamissbrukare uppträder påverkad av något

annat än alkohol kan inte grunda en skälig misstanke om något annat än eget

bruk av narkotika, dvs. ett brott som enligt gällande rätt inte kan föranleda

allvarligare påföljder än böter.”

JO 1995/96 s. 113

JO har i aktuellt ärende som behandlar tillgreppsbrott framfört att

omständigheten då en larmportal i en butik ger utslag inte sett för sig kan anses

utgöra skälig misstanke om brott. Det krävs enligt JO alltså ytterligare

omständighet såsom att personen som utlöst larmet försökt fly från platsen för

att misstankegraden ska anses uppnå ”skälig misstanke”. Anledningen till JO:s

uttalande har förklarats med att risken för falsklarm jämte personalens

eventuella glömska att ta bort larmet vid ett köp måste tas i beaktande.

JO Dnr: 4413-2003

I ärendet var bland annat fråga om husrannsakan i bostaden kunde grundas på

samma misstanke och beslut som föranledde kroppsvisitation och

husrannsakan i den misstänktes bil då personen ansågs som ”skäligen

misstänkt” för narkotikabrott avseende eget bruk samt drograttfylla. JO

uttalade att omständigheterna som förelåg bestod i att personen uppträtt på ett

sådant sätt och visat försök på att eventuellt undangömma rester av den

eventuellt intagna narkotikan, gav polisen rätt att företa kroppsvisitation på

grund av skälig misstanke om ringa narkotika (eget bruk). Även husrannsakan i

  26  

bilen som den misstänkte färdats i ansågs av JO som rätteligen grundad då

poliserna hade skälig misstanke om att personen gjort sig skyldig till innehav

av den narkotika som han misstänktes ha brukat. Det företogs sedermera även

en husrannsakan i den misstänktes bostad vilket JO ansåg inte fanns grund för.

För att en husrannsakan i dessa fall ska vara tillåtna krävs enligt JO exempelvis

att tips eller annan information om att personen i fråga hanterar narkotika i

bostad för att det ska föreligga sådana konkreta omständigheter varpå en skälig

misstanke om innehav av narkotika kan grundas.

3.4.6 Hur stor sannolikhet innebär skäligen misstänkt?

Bring/Diesen påpekar att för att kunna göra en bedömning av den

förekommande bevisningens styrka krävs att man ser denna i relation till den

osäkerhet som består. Vidare anför de att ”bevisningens aktuella styrka, vad

man vet, alltså jämförs med vad man inte vet och tanken bakom

utredningsprocessen är att säkerheten i slutsatsen ska öka i proportion till den

ökade kunskap man steg för steg vinner om det brott man utreder”.89

Som ovan nämnts har förundersökningen vid formulerandet av en ”skälig

misstanke” kommit till det stadie då utredningen riktar in sig mot en viss

person för de fall det för brottet endast kan finnas en gärningsman. Detta måste

således innebära att sannolikheten för att den misstänkte begått brottet i fråga

är större än sannolikheten att någon annan skulle ha gjort sig skyldig till

gärningen.90 Edelstam har anfört det som ett pedagogiskt hjälpmedel är

möjligt att omvandla sannolikhetsuttrycken till procenttal, men att detta sällan

sker i domstolarna. Anledningen till att så inte sker förklaras med att

”sannolikhet endast kan anges på ett ungefärligt sätt”.91 Elwing utrycker att det

i praktiken är omöjligt att genom en siffermässig bestämning avgöra det

inbördes sannolikhetsförhållandena mellan de olika beviskraven. Dock

framhåller han att det finns en teoretisk möjlighet att arbeta med en sådan

talmässig värdering.92 När endast en viss person är att anses som ”skäligen

                                                                                                               89 Bring & Disen, Förundersökning, 2009, s. 150. 90 Bring & Disen, Förundersökning, 2009, s. 161. 91 Ekelöf, Edelstam, Heuman, Rättegång fjärde häftet, 2009, s. 85. 92 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningar för allmänt åtal, 1960, s. 66.

  27  

misstänkt” har Bring/Diesen ändock sett det vara möjligt att ange förevarande

beviskrav i procenttal ligger vid eller överstiger 50 % och således utgör ett

överviktskrav.93

Då den angetts att ”skäligen misstänkt” representerar ett överviktskrav

uppkommer frågan huruvida det är möjligt att två personer samtidigt kan anses

vara ”skäligen misstänkt” för ett brott som endast kan ha berövats av en

gärningsman. Bring/Diesen verkar ställa sig nekande till en sådan möjlighet då

de uttryckt att ”skäligen misstänkt” är ett överviktskrav. De får av

Processlagsberedningen stöd i denna uppfattning då det angivits att ”skälig

misstanke” uppnås när misstankarna riktas mot en viss person.94 Även Elwing

stödjer denna uppfattning och har anfört att det när ”skälig misstanke” uppnåtts

kan sägas att utredningen är inriktad just på den misstänkte.95

Uppfattningen om att endast en person kan anses som skäligen misstänkt för ett

brott som rimligen endast kan begåtts av en ensam gärningsman delas dock

inte av alla. Westerlund har genom ett exempel rörande rattfylleri framfört att

det bör vara möjligt att samtidigt anse två personer som ”skäligen misstänkta”

för ett sådant brott. Hans exempel behandlar ett tillfälle då en bil ses framföras

vingligt. När polis kommer till platsen har bilens ägare bilnycklarna i handen

medan ett vittne pekar ut den andra personen såsom förare av bilen.

Westerlund anför att det för beivrandet av dessa brott måste vara möjligt att

anse de båda personerna som ”skäligen misstänkt” för brottet. Utan en sådan

misstanke går det följaktligen inte att ta in dem båda för blodprov vilket

förorsakar problem i situationer då personerna i fråga skyller på varandra.

Således framhåller Westerlund att misstanken måste bedömas för var och en av

personerna för sig vilket skulle innebära att misstankegraden skulle kunna

överstiga 50 % för de båda misstänkta. Stöd för sin uppfattning hämtar

Westerlund från Europadomstolen som uttryckt att det för ”skälig misstanke”

fordras ”fakta eller uppgifter som kan övertyga en objektiv iakttagare om att

                                                                                                               93 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 169. 94 Bring & Diesen, Förundersökning, 2009, s. 169. 95 Elwing, Tillräckliga skäl: studier över förutsättningar för allmänt åtal, 1960, s. 62.

  28  

personen kan ha begått en förbrytelse”.96 I ovannämnda exempel kan båda

personerna ha begått rattfylleri.

                                                                                                               96 Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011, s. 40.

  29  

4 ENGELSK RÄTT 4.1 Bakgrund

Den engelska rätten har haft stor genomslagskraft och det uppskattas att

omkring en tredjedel av världens befolkning lever i länder där rättsordningarna

i stor utsträckning bygger på just den engelska rätten.97 Detta rättssystem

skiljer sig relativt tydligt från de romersk-germanska rättssystemen som i stor

utsträckning tillämpas över västra delarna av Europa.98 Den engelska rättens

framgång kan till viss del naturligtvis förklaras av Storbritanniens koloniala

utvidgning, men utan dess egenskaper av flexibilitet och praktiska

genomförbarhet hade den förmodligen inte varit möjlig. Bogdan framför att,

trots dess medeltida drag, är den engelska rättsordningen ”i högsta grad

modern och av hög kvalité”. De starka band till historien som rättsordningen

har förklarar Bogdan med den oavbrutna rättsliga kontinuiteten.99

De huvudsakliga källorna till engelsk rätt är lagstiftning100, oskriven lag som

skapats genom rättspraxis, så kallad common law, och billighetsrätt101 samt den

reglering som bland annat återfinns på unionsnivå. Det rättsliga system som

den engelska rätten idag bygger på började utvecklas efter slaget vid Hastings,

år 1066. För att skapa en enhetlighet lade domarna då stor tilltro till tidigare

avgöranden i likartade fall. Denna rättstillämpning gav upphov till de juridiska

prejudikat som alla de engelska lagarna bygger på. Traditionen om common

law började på så vis växa fram.102 Vid sidan av common law-systemet

utvecklades ett parallellt rättssystem, billighetsrätten. Detta system bygger på

en tanke om rättviseregler som hade sin grund i kungens position som den

ytterst ansvarige för rättsskipningen. Behovet av ett sådant system ansågs

föreligga då inte alla frågor kunde avgöras på ett rättvist sätt av de kungliga

                                                                                                               97 Bogdan, Komparativ rättskunskap, 2012, s. 91. 98 Central office of information, The legal systems of Britain, 1976, s. 1. 99 Bogdan, Komparativ rättskunskap, 2012, s. 91. 100 Legislation. ”Law or written rules which are passed by Parliment and implemented by the courts”. Collin, English Law Dictionary, 1989, s. 182. 101 Equity. ”A fair system of laws or system of British law which was developed in parrallel with the common law to make the common law fairer”. Collin, English Law Dictionary, 1989, s. 110. 102 Central office of information, The legal systems of Britain, 1976, s. 4.

  30  

domstolarna vid tillämpningen av common law.103 Vid en konflikt mellan

common law och equity vinner den senare företräde trots att det rättssystemet

endast utgör ett ”ofullständigt komplement” till common law.104 Eftersom

Storbritannien har anslutit sig till Europakonvention är således även den att ses

som lag. Efter inträdet i den europeiska gemenskapen, senare den europeiska

unionen, är rättssystemen i Storbritannien fortfarande intakta och domstolarna i

respektive land fortsätter att agera som tidigare. Dock har de unionsgrundade

regleringarna såsom Europakonventionen företräde framför de inhemska

lagarna om det skulle uppstå en konflikt dem emellan.105

4.2 Tvångsmedelsanvändning i engelsk rätt

Allmänna regler om beslag, husrannsakan och kroppsvisitationer med mera

finns i The Police and Criminal Evidence Act 1984 (PACE)106 med tillägg i

vissa delar i The Criminal Justice Act 2003 (CJA) 107 . En av de stora

förändringarna som infördes i och med ikraftträdandet av CJA är att ett brott

inte längre behöver vara specifikt arresteringsbart108 för att en polismans

befogenhet att arrestera någon såsom skäligen misstänkt ska aktualiseras.

Således är det numer möjligt att arrestera en person för vilket brott som än må

vara i fråga.109

Reglerna enligt PACE ersätter i huvudsak den tidigare common law-

regleringen med ett undantag. Polis som lyder under engelsk rätt har alltid rätt

att ”bereda sig tillträde för att förhindra eller avbryta ordningsstörningar” 110

vilket kan liknas vid det svenska begreppet förargelseväckande beteende.111

                                                                                                               103 Bogdan, Komparativ rättskunskap, 2012, s. 97. 104 Bogdan, Komparativ rättskunskap, 2012, s. 98. 105 Central office of information, The legal systems of Britain, 1976, s. 4. 106 Zander, The police and criminal evidence act 1984, 2003, förordet. 107 The Criminal Justice Act 2003, part 1. 108 Vilka brott som ansågs som arresteringsbara (eng. arrestable) finns att hitta i The Police and Criminal Evidence Act 1984, Schedule 1A se även Zander, The police and criminal evidence act 1984, 2003, s. 557. 109Sprack, A Practical Approch to Criminal Procedure, 2006, s. 26. 110 SOU 1995:47 s. 117. 111 Breach of the peace. ”Creating a disturbance which is likely to annoy or frighten people”. Collin, English Law Dictionary, s. 38.

  31  

Polis har enligt den engelska rätten befogenhet att stoppa och genomsöka

personer och fordon och även att efterforska allmänt tillgängliga utrymmen.112

PACE ger polisen befogenheter att tillgripa dessa tvångsmedel förutsatt att det

finns skälig grund för misstanke113 om att polisen ska hitta antingen stulna eller

förbjudna föremål. Vad stulna föremål inbegriper har inte definierats, däremot

ges exempel på förbjudna föremål såsom vapen och andra tillhyggen och

sådana föremål som kan användas som sådana.114 För de fall polisen skulle

finna något sådant ovannämnt föremål och han har skälig grund för sin

misstanke har han sedermera rätt att beslagta115 föremålet.116 Befogenheten för

en polisman att stoppa och genomsöka en person eller fordon innefattar att

kortfattat tala med personen ifråga för att sedan beslutat huruvida en

visitation117 ska genomföras. För de fall polisen efter utfrågningen kommer till

slutsatsen att en visitation ska göras är den endast tillåten att vara ytlig. Det kan

inte krävas av personen att avlägsna några klädesplagg förutom ytterjacka,

kavaj och handskar. Om brottet som personen misstänks för är att klassas som

ett terrorbrott kan den misstänkte även uppmanas att avlägsna eventuella

huvudbonader och skodon. I vissa fall har polisen även en rätt att kräva att

ansiktstäckande klädnader med syfte att dölja en persons identitet ska

avlägsnas. Givetvis är det fullt möjligt för polisen att fråga om den misstänkte

kan ta av sig ytterligare plagg, men detta är inget som kan krävas av honom.

För de fall polisen önskar företa en mer omfattande visitation får en sådan inte

utföras på allmän plats utan en polisbuss eller en polisstation kan då tjäna som

visitationsplats.118 I Europakonventionen uppställs inte någon bestämmelse

som direkt tar sikte på befogenheterna att stoppa och genomsöka. Dock skulle

artikel 5 avseende frihetsberövande eventuellt kunna tillämpas för de fall då en

person stoppas under en så pass lång tid att det skulle kunna räknas som ett

frihetsberövande.

                                                                                                               112 SOU 1995:47 s. 117. 113 Reasonable grounds for suspicion. 114 Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 3. 115 Seize.”To take hold of something or to take passession of something”. Collin, English Law Dictionary, s. 289. 116 The Police and Criminal Evidence Act 1984, section 1(6). 117 Search. ”To examine a place or a person to try to find something, or to look inside something to see what is there”. Collin, English Law Dictionary, s. 286. 118 Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 30.

  32  

Huvudregeln enligt PACE avseende tillträde119 och husrannsakan120 är att

sådana beslut ska fattas av en domare på begäran av en polisman.

Förutsättningarna för att ett sådant beslut121 ska få fattas är att det finns skälig

grund att tro122 att ett brott av viss allvarligare karaktär begåtts, att det i

utrymmet i fråga kan antas finnas viss egendom som är av väsentlig betydelse

för utredningen samt att kollusionsfara föreligger. För de fall samtyckte till

husrannsakan skulle ges tenderar domarbeslut i frågan vara överflödigt.123

Normalt sett behövs ett sådant beslut för att polisen ska kunna ta sig in i privata

lokaler. Det finns dock ett antal undantag då ett sådant beslut inte är

nödvändigt. De tre huvudsakliga undantagen är då en enskild samtycker till att

polisen bereder sig tillträde till lokalen. Vidare behövs inte ett beslut om

tillträdet sker för att gripa en person för vilken det redan finns en

arresteringsorder/häktningsorder 124 utfärdad för. Då polisen bereder sig

tillträde till en lokal för att gripa en förrymd fånge krävs inte heller ett beslut

för att tillträdet eller husrannsakan ska vara laglig.125

Enligt PACE har polis rätt att även utan ett ifrågavarande beslut utföra

husrannsakan för att verkställa ett häktningsbeslut för att gripa en person, för

att föra tillbaka en rymling eller för att rädda liv eller hälsa eller förhindra

allvarlig skada på egendom.126 När polis på laglig grund befinner sig på ett

område eller i ett utrymme har de rätt att i beslag ta föremål som skäligen kan

tros127 ha åtkommits genom brott.128 Beslag motiveras då genom att ett sådant

skulle förhindra att föremålen göms, försvinner, skadas, förändras eller                                                                                                                119 Entry. ” An act going into a building or onto land.” Collin, English Law Dictionary, s. 109. 120 Search.”Examining a place to try to find something.” Alt. ”To examine a place or a person to try to find something or to look inside something to see what is there.” Collin, English Law Dictionary, s. 286. 121 Warrant.”Official document from a court which allows someone to do something”. Collin, English Law Dictionary, s.335. 122 Reasonable grounds to belive. Se The Police and Criminal Evidence Act 1984, section 8(1). 123 SOU 1995:47 s. 116. 124 Warrant of arrest. Ett dokument som kommenderar polisstyrkorna i det område inom vilket dokumentet är utfärdat att gripa den anklagade och föra honom till aktuell domstol. Dokumentet måste för att få rättsverkan innehålla uppgifter om det påstådda brottet och det måste vara undertecknat av domaren som tagit beslutet. Sprack, A Practical Approch to Criminal Procedure, 2006, s.40 samt Collin, English Law Dictionary, s. 335. ”To make out an official document which authorizes the police to arrest someone.” 125 Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 83. 126 The Police and Criminal Evidence Act 1984, section 17(1) samt SOU 1995:47 s. 117. 127 Reasonable grounds for beliving. Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 90. 128 The Police and Criminal Evidence Act 1984, section 8(2) och 19(2).

  33  

förstörs.129 Även sådant som skäligen kan antas utgöra bevis om brott får

beslagtas då det föreligger kollusionsfara.130 Vidare är det tillåtet för polisen

att bereda sig tillträde och utföra en husrannsakan i lokaler som tillhör eller står

under den arresterade personens kontroll, för de fall han har skälig grund att

misstänka att det på en sådan plats kan finnas bevis som relaterar det aktuella

brottet eller annat brott som kan ha kopplingar till den pågående

utredningen.131

Befogenheten för en polis att genomföra en arrestering132 mot en person utan

att ha ett bakomliggande beslut ligger i att han ska ha skälig grund för

misstanken133 om att ett brott begåtts varpå han sedermera kan arrestera den

person som han på skälig grund anser är misstänkt för att ha begått det

påstådda brottet.134 Zander anför att det finns två huvudsakliga grunder för en

arrestering. Dels då det föreligger skälig grund för misstanke om att en person

begått ett brott, är på väg att begå ett brott eller är i full gång med att begå ett

brott, dels då polismannen anser att arrestering är nödvändigt på grund av att

omständigheterna i det enskilda fallet, även för de fall det är ett mindre

allvarligt brott. Exempel på sådana omständigheter kan vara då den misstänkte

vägrar att uppge sitt namn och/eller adress men även i huvudsak då

arresteringen sker för att förhindra att den misstänkte skadar sig själv eller

andra, lider fysisk skada eller förstör egendom m.m.135 Som ovan nämnts

mycket kortfattat finns fortfarande även en rätt att arrestera en person på

common law-grund för de fall personen gör sig skyldig till förargelseväckande

beteende.136

                                                                                                               129The Police and Criminal Evidence Act 1984, section 19(3). 130 SOU 1995: 47 s. 116. 131 The Police and Criminal Evidence Act 1984, section 18(1). 132 Arrest.”Act of taking and keeping someone legally, so that he can be kept in custody and charged with a crime”. Collin, English Law Dictionary, s. 19. 133 Reasonable grounds for suspecting. 134The Police and Criminal Evidence Act 1984, section 24(6). 135The Police and Criminal Evidence Act 1984, section 24(5) samt Sprack, A practical Approch to Criminal Procedur, 2006, s. 26 f. 136 Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 116.

  34  

4.3 Reasonable grounds for suspicion/Reasonable suspicion

Begreppet skälig grund för misstanke137 är något oprecist. I grund och botten

måste det dock finnas några objektiva grunder för att det ska vara möjligt att

peka ut en specifik individ såsom på skälig grund misstänkt för ett brott. Det

räcker således inte med att personen i fråga tillhör en grupp eller ett gäng som

skulle kunna vara benägna att begå en viss typ av brott. Det måste således

föreligga något mer hos den enskilde som skapar en misstanke mot just

honom. 138 Vittnesuppgifter eller uppgifter från brottsoffer väger som

omständighet tungt och kan i sig själv bilda en skälig grund för misstanke.139

Skälig grund för misstanke med ändamålet att utföra en arrestering innebär att

det ska föreligga sådana grunder som hade lett en normalt försiktig/vettig

person att misstänka att den arresterade personen troligtvis var skyldig till

brottet.140

Skälig misstanke141 är en tämligen stark misstanke där det ska finnas ett

konkret underlag som ska kunna utvärderas av en tredje person. En sådan

misstankegrad kan inte allena grundas på vetskapen om att personen ifråga

tidigare begått brott. Det måste således till något mer rörande hans uppförande,

sätt, utseende, sätt att röra sig på eller andra kringliggande omständigheter som

tyder på att han nyligen gjort sig skyldig till något eller att han är på väg att gör

sig skyldig till något olagligt. Vidare kan tillförlitlig information om att

personen i fråga för närvarande innehar förbjudna föremål ge skälig grund för

misstanke om brott.142

PACE kräver att alla stopp och genomsökningar143 måste baseras på en

misstanke på skälig grund.144 Utan att en sådan grund föreligger erhåller

polisen således inte den nödvändiga befogenheten. Dock finns det ett par                                                                                                                137 Reasonable grounds to suspect. 138 Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 31. 139 Dallison v Caffery (1965) 1 QB 348 från Court of Appeal. 140 ”An ordinary cautious person to suspect that the arrested person was probably guilty of the offence.” Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 116. 141 Reasonable suspicion. 142 Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 31. 143 Stop and searches. 144 Reasonable grounds for suspecting. The Police and Criminal Evidence Act 1984, section 1(3).

  35  

undantag från kravet på skälig grund för misstanke. En sådan befogenhet att

företa denna typ av tvångsmedel utan en skälig grund för misstanke är

begränsad till en viss ort som identifierats av polisen för att gälla under en

begränsad tid i anslutning till förhindrandet av terrorism, där våldsutbrott

förväntas eller då det finns skälig grund att tro att personer i området bär

farliga vapen.145

Skälig misstanke146 har inte definierats närmare i PACE. De grundläggande

reglerna för att stoppa och genomsöka en person eller ett fordon är dock att de

måste vara grundade på objektiva bevis och inte på grund av en känsla, instinkt

eller stereotyp. Skälig grund för misstanke grundas på omständigheterna i det

enskilda fallet. Det måste således finnas en objektiv utgångspunkt för

misstankar baserad på fakta, information och/eller underrättelser som är

relevanta för sannolikheten att ett föremål av visst slag ska påträffas. En skälig

misstanke kan aldrig stödjas enbart på grundval av personliga egenskaper utan

att relevant information, upplysningar eller att ett visst beteende hos personen i

fråga föreligger. Som exempel kan ges att en persons ras, ålder, uppträdande

eller vetskap om dennes tidigare brottslighet inte kan utgöra skäl för att företa

en kroppsvisitation eller husrannsakan147 gentemot någon. Skälig misstanke

kan inte heller grundas på generaliseringar eller stereotypa uppfattningar om att

vissa grupper eller kategorier av människor skulle vara mer benägna att begå

brottsliga handlingar.148 En viss typ av generalisering tillåts dock utan att

någon specifik information eller underrättelse behöver vara för handen då

generaliseringen mynnar från en persons beteende exempelvis då denne på

natten uppenbarligen ses försöka dölja eller gömma något som, beroende på

omständigheterna i övrigt, skulle kunna vara relaterade till eller ha samband

med innehav av stulna eller förbjudna föremål. 2003 års tillägg till PACE

stadgar att en skälig misstanke normalt sett ska vara kopplat till korrekta och

uppdaterade underrättelser eller information. Sådan information kan bestå

antingen av uppgifter om innehav av ett föremål, en misstänkt gärningsman

                                                                                                               145 Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 31. 146 Reasonable suspicion. 147 Search. 148 Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 6.

  36  

eller att en person setts inneha ett föremål som nyligen stulits inom ett

närbeläget område.149

För de fall det finns trovärdiga uppgifter eller information om att

gängmedlemmar eller hela gäng olovligen bär kniv, andra vapen eller droger

samt att de bär utmärkande kläder eller smycken, tatueringar eller andra

identifierbara kännetecken är det möjligt att på grund av sådan utmärkande

klädsel eller andra kännetecken identifiera medlemmarna. Följden blir att

enbart medlemskap till gruppen eller gänget är tillräckligt för att grunda en

skälig misstanke 150. Det stipuleras även att befogenheten att stoppa och

genomsöka en person eller ett fordon måste utgå från ett rättvist, ansvarsfullt

sätt med respekt för de personer som blir utsatta för aktuell behandling. Det

huvudsakliga ändamålet med polisens befogenhet att tillgripa denna typ av

tvångsmedel har angetts vara möjligheten för polis att på sådant vis antingen

stilla eller bekräfta misstankar utan att nödgas tillta rätten att arrestera

personerna i fråga.151

Vid bedömningen av huruvida polisen har grund för en arrestering kan han

dock i beaktande ta sådan information som inte skulle kunna användas vid ett

efterföljande åtal. Vetskap om den arresterades tidigare domar för liknande

brott eller tips från den undre världen är exempel på sådan information även

om den sett separat inte kan bilda en skälig grund för misstanke.152

4.3.1 Reasonable grounds for suspicion i praktiken

Då rättskälleläran i England är en annan än den vi har i Sverige är det av vikt

att se till Englands primära rättskälla nämligen deras rättspraxis.153 Nedan

kommer således ett antal rättsfall att illustrera hur beviskravet skälig grund för

misstanke/skälig misstanke154 definierats och använts i England.

                                                                                                               149 Sprack, A practical Approch to Criminal Procedur, 2006, s. 23. 150 Reasonable suspicion. 151 Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 2003, s. 7. 152 Sprack, A practical Approch to Criminal Procedur, 2006, s. 27. 153 Case law.”Law as established by precedents, that is by the decisions of courts in earlier cases”. Collin, English Law Dictionary, s. 44. 154 Reasonable grounds for suspicion/reasonable suspicion.

  37  

Misstanke är något som uppkommer vid eller nära startpunkten på utredningen

och erhållandet av bevisning som leder till tillräckliga skäl är slutet på

densamma. När sådan bevisning har införskaffats är polisens arbete fullbordat

och fallet kan lämnas över till domstol för rättegång. I Hussein v Chong Fook

Kam (1970) Ac 942 från The House of Lords anfördes att det skulle vara

önskvärt att arresteringar inte genomfördes innan utredningarna var avslutade.

För de fall det hade varit förbjudet att vidta arresteringar innan nyss nämnda

stadie framförs att detta skulle ha en allvarlig hämmande eller hindrande effekt

på polisen. Vidare anförs att befogenhet att utföra en arrestering inte betyder att

denna befogenhet alltid, eller ens vanligtvis, ska utövas. Beslutanderätten155 att

företa en arrestering kräver således att flera faktorer tas i beaktande innan ett

sådant beslut kan tas. Exempel på sådana faktorer kan vara flyktfara,

recidivfara och kollusionsfara.156

Som måttstock på när skälig misstanke eller skälig grund för misstanke157

förelegat har det i engelsk praxis varit vanligt att man ställer sig frågan

huruvida en normalt försiktig eller vettig man 158 utifrån de förevarande

omständigheterna i det specifika fallet skulle komma till slutsatsen att den

misstänkte var skyldig till brottet.159 För de fall svaret är jakande anses

misstanken vara skäligen grundad.

4.3.1.1 Vidare utredning

Ett fall som återkommande har hänvisat till i praxis är Dumbell v Roberts

(1944) 1 All ER 326 från The Court of Appeal och tar sikte på fall då polis har

rätt att genomföra en arrestering utan föregående beslut därom160. För att en

arrestering utan ett sådant beslut ska vara lagligen grundad krävs att det

föreligger skälig grund för misstanken161 som arresteringen baseras på. En man

i arbetskläder på cykel stannades av två polismän som frågade ut mannen

                                                                                                               155 Discretion.”Being able to decide what correctly should be done”. Collin, English Law Dictionary, s. 96. 156 Hussein v Chong Fook Kam (1970) AC 942, The House of Lords. 157 Reasonable suspicion/Reasonable ground for suspicion. 158 Ordinary causious/reasonable man. 159 Castorina v Chief Constable in Surrey (1988) NRJ Rep. 180, The Court of Appeal. 160 Arrest without av warrant. 161 Reasonable grounds for suspicion.

  38  

angående en medhavd säck med tvålflingor, som på den tiden var en

ransoneringsvara. Mannen uppgav att han erhållit tvålflingorna från en vän på

arbetsplatsen. Det fanns inte några bevis för att tvålflingorna skulle vara stulna

eller att mannen skulle gjort sig skyldig till häleri. Trots detta och då poliserna

inte fick ett svar de var nöjda med arresterade de således mannen utan att

dessförinnan ha frågat om dennes namn, bostadsadress eller kontrollerat de

lämnade uppgifterna på mannens närbelägna arbetsplats. Mannen fördes till

polisstationen och blev där anklagad för olaga innehav162 av tvålflingor. Vid

förhör på stationen lades sedermera anklagelserna mot mannen ner, varpå han

väckte talan mot de båda polismännen som arresterat honom för olaga

frihetsberövad 163 . Vid tidpunkten för arresteringen tillämpades Liverpool

Corporation Act 1921 vilket under sektion 513 stipulerade att det är lagligt för

en polisassistent164 och vem helst han behöver ta hjälp av att, utan ett beslut,

arrestera och kvarhålla den person vars namn och bostadsadress är okänd för

polisassistenten och inte heller kan säkerställas av densamma och personen ska

begå ett brott mot bestämmelserna i aktuell del av akten. Det var endast utifrån

dessa lagstadgade bestämmelser som mannen blev arresterades och anklagades.

Oavsett om befogenheten att arrestera någon utan en ett bakomliggande beslut

grundar sig på common law eller lagstadgade bestämmelser måste en sådan

befogenhet alltid föregås av en skälig grund för misstanke. Fråga om huruvida

polisen haft skälig grund för misstanke rör i detta fall om polisen innan

arresteringen vidtagit tillräcklig utredning för att uppnå aktuellt beviskrav. I

förevarande fall hade polisen möjlighet att fråga mannen om hans namn och

adress, vilket hade undanröjt grunden enligt the Liverpool Corporation Act

1921 som åberopades. Vidare gavs en möjlighet att kontrollera de av mannen

lämnade uppgifterna om att han erhållit tvålflingorna från en arbetskamrat,

något som polisen inte bemödade sig med. I och med att polisen inte gjorde

sådana efterforskningar som omständigheterna i fallet tillät kunde de inte anses

ha uppfyllt sin utredningsskyldighet och de ansågs då inte ha skälig grund för

                                                                                                               162 Unlawfull possession.” An act which is against the law”. ”Physically holding something. (which does not necessarliy belong to you)”. Collin, English law dictionary, s. 325 och s. 239. 163 Unlawfull imprisonment.”i) tort of keeping someone imprisoned wrongfully ii) sending someone to prison for a wrong reason”. Collin, English Law Dictionary, s. 120. 164 Constable.”Lowest rank of police officer”. Collin, English Law Dictionary, s. 67.

  39  

sin misstanke. 165 De skulle således vidtagit vidare utredning 166 innan

arresteringen för att en misstanke på skälig grund skulle ansetts föreligga.

I nyss refererade avgörande anförs att kravet på skälig grund för misstanke är

av vikt ur samhällsskyddssynpunkt. För de fall då befogenheten att arrestera en

person utan föregående beslut missbrukas kan dock det som var tänkt att tjäna

som skydd för samhället komma att bli en fara för detsamma. Kravet på att en

polisman innan en arrestering måste försäkra sig om att det föreligger skälig

grund för misstanke är dock begränsat. Polismannen behöver således inte göra

en prima facie-bedömning167, utan hans skyldighet ligger i att göra sådana

efterforskningar som, omständigheterna i fallet, för en förståndig man utan

svårighet borde framstå som för tidpunkten genomförbara. 168 I vissa fall

behöver polisen naturligtvis agera i stundens ingivelse för att förhindra en

eventuell flykt, men då det inte föreligger någon sådan fara för att personen

som exempelvis väckt polisens misstanke kommer att försöka fly bör således

polisen vidta alla nödvändiga efterforskningar innan de genomför en

arrestering.

Ytterligare fall som anknyter till att polisen företagit för lite utredning eller

efterfrågningar är Castorina v Chief Constable in Surrey (1988) NRJ Rep 180

från The Court of Appeal, där polismännen vid ett inbrott fann omständigheter

vilka de ansåg tydde på ett insiderjobb. Dessa huvudsakliga utmärkande

egenskaper var bland annat att inbrottet inriktats på ett låst skåp där företagets

räkenskaper fanns trots att det fanns andra föremål som för en tjuv borde vara

mer attraktiva. Företagets lokaler var belägna i ett område där det, ur en

opportunistisk inbrottstjuvs ögon, fanns andra mer lockande butiker. Vidare

ansåg polisen att tjuven förmodligen haft vetskap om hur säkerheten hos

företaget såg ut då tjuven slagit söder en fönsterruta på en av dörrarna och

sedan kunnat låsa upp dörren på grund av vad de förmodade var vetskap om

företagets säkerhetsanordningar eller brist på desamma. Tjuven verkade

                                                                                                               165 Dumbell v Roberts (1944) 1 All ER 326, The Court of Appeal. 166 Futher inquiries.”To ask questions about something”. Collin, English Law Dictionary, s. 160. 167 Motsvarar ”tillräckliga skäl” – bevisen räcker för att fälla den misstänkte om det inte kommer fram motbevis. 168 Dumbell v Roberts (1944) 1 All ER 326, The Court of Appeal.

  40  

oerfaren då denna inte medhaft någon ficklampa utan använt flertalet

tändstickor som hittats invid skåpet som verkat vara föremålet för inbrottet.

Den normalt sett låsta skrivbordslåda där nycklarna till bland annat aktuellt

skåp förvarades, uppvisade tecken på åverkan och ett antal felaktiga nycklar

låg slängda på golvet intill skåpet. Efter förhör med den verkställande

direktören vars företag blivit utsatt för inbrottet framkom att en medelålders

kvinna ”av god karaktär” blivit avskedad viss tid innan, men att arbetsgivaren

inte trodde att kvinnan i fråga låg bakom inbrottet. Polisen drog slutsatsen att

kvinnan var den mest sannolika gärningsmannen sett utifrån antagandet om

insiderbrott och åkte hem till henne för att meddela deras misstanke.

Dessförinnan hade ett brottsregisterutdrag gjorts vilket visade att kvinnan

aldrig tidigare arresterats eller anklagats för brott. Trots detta och kvinnans

nekande till misstanken vidtogs ingen vidare utfrågning169 för att utröna vara

sig om det fanns ett agg gentemot den tidigare arbetsgivaren eller annat

förklarligt motiv. Polisen ansågs sig trots detta ändå ha skälig grund för sin

misstanke170 gentemot kvinnan som arresterades och hölls frihetsberövad i 3

timmar och 45 minuter innan hon släpptes utan anklagelse. Grunden för

arresteringen låg i att polismannen stödde sig på bestämmelsen om att en

polisassistent ”may arrest without a warrant anyone whom he has reasonable

grounds for suspecting to be quilty of the offence”171. Huruvida polismannen

haft skälig grund för sin misstanke gentemot kvinnan måste baseras på

övervägande av den information som var tillgänglig för honom vid tidpunkten

för arresteringsbeslutet. Den information som ostridigt förelåg var uppgifterna

från den verkställande direktören till polisen i det initiala skedet om att

Castorina blivit avskedad för inte så lång tid sen, samt polisens slutsats utifrån

de speciella egenskaperna av inbrottet att det rörde sig om ett insiderbrott.

Domaren i målet ansåg att polismannen som utförde arresteringen vid

tidpunkten för beslutet haft skälig grund för sin misstanke att Castorina var

skyldig till inbrottet, trots att han inte vidtagit någon ytterligare utredning. Den

ovan beskrivna sammanlagda fakta som förelåg vid arresteringsbeslutet var

således tillräcklig för att en skälig grund för misstanke skulle föreligga.172

                                                                                                               169 Futher inquieries. 170 Reasonable grounds for suspecting. 171 The Police and Criminal Evidence Act 1984, Section 24(6). 172 Castorina v Chief Constable in Surrey (1988) NRJ Rep 180.. The Court of Appeal.

  41  

En arrestering som skett i syfte att den arresterade mer troligt skulle erkänna

gärningen i fråga och berätta sanningen om han sattes i fängsligt förvar ansågs

inte lagligen grundad. Även om polismannen som genomförde arresteringen

ansågs ha haft skälig grund för misstanken så fanns han agerande felaktigt på

den grund att han inte företog någon utfrågning173 av personen i fråga innan

arresteringen genomfördes.174

4.3.1.2 Fastställande av faktiska omständigheter

Som ovan anförts är det av vikt, vid bedömning om huruvida en polisman haft

skälig grund för arrestering utan ett bakomliggande beslut175, att utreda vilken

typ av information eller fakta som förelåg vid tidpunkten då beslutet om

arrestering fattades. För att kunna göra detta och i slutändan avgöra huruvida

arresteringen varit laglig eller ej kan hjälp tas av tre frågor.176

1. Misstänkte polisen som arresterade personen att denna var skyldig till

brottet? Svaret på denna fråga ska helt och hållet bero på de fakta som

förelåg vid tidpunkten och inte på polismannens sinnesstämning.

2. Vid antagande att polismannen hade nödvändig misstanke, förelåg då

skälig grund för misstanken? Endast domstolen kan fastställa detta

objektiva krav.

3. Om svaret på de två föregående frågorna svarats jakande har polisen en

beslutanderätt som rättfärdigar honom att företa en arrestering.

Beslutanderätten måste dock utföras i enlighet med Wednesbury’s

principles.of reasonableness177.

                                                                                                               173 Interview.”Talk to a person who may be able to give information”. Collin, English Law Dictionary, s. 165. 174 Mohammed-Holgate v Duke (1984) AC 437, The House of Lords. 175 Warrant. 176 Commissioner of police of the Metropolice v Raissi (2008) EWCA Civ 1237, The Supreme Court of Judicaturecourt of Appeal.. 177 Principerna som Lord Green lade fram i fallet ”Associated Provincial Picture House v Wednesbury Corporatin (1948) 1 KB 223” tar sikte på situationer då ” courts will not intervene to correct a bad administrative decision on grounds of unreasonableness, unless such decision is, as was articulated in Councill of Civil Service Unions v Minister for the Civil Service (the GCHQ case) [ 1985 ] AC 374, 410 per Lord Diplock, "So outrageous in its defiance of logic or accepted moral standards that no sensible person who had applied his mind to the question to be decided could have arrived at it."

  42  

Sedan Human Rights Act 1998 tillkom har dock nyss nämnda principer börjat

användas mer sparsamt och domstolarna tillämpar i allt högre grad istället

proportionalitetsprincipen.178

För de fall en polisman anser sig besitta sådan information som kan göra

misstanken skäligt grundad spelar sättet på vilket han fått informationen inte

någon roll. 179 Det finns således ingen lagstadgad regel om att informationen på

vilken man grunder en skälig misstanke måste vara så kallad förstahands-

information. Oavsett om han själv innehar informationen eller om han fått

sådan rapporterad till sig kan denna bilda skälig grund för misstanke. Detta

under förutsättning att informationen kommer från en källa som polismannen

har skäl att sätta tilltro till,180 vare sig det är en enskild eller en kollega.181 Då

det motsatsvis framkommer att källan till sådan information är otillförlitlig

eller rent av icke-existerande kan givetvis sådan information aldrig grunda en

skälig misstanke.182 Inte heller kan en skälig grund för misstanke bildas enbart

på grund av att en mer senior kollega ber polisen som ansvarar för

arresteringen att en sådan ska utföras. Att en annan kollega misstänker en

person kan således inte heller komma att bilda en skälig grund för misstanke

för den polis som har att utföra arresteringen för de fall den tidigare inte angett

varför misstanken uppstått.183 Till varje regel finns dock ett undantag som i

detta fall gäller då det finns andra goda grunder, utöver den eventuellt

opålitliga källans information, som skulle kunna forma en skälig grund för

misstanke.184

Domstolen är den som har att fastställa vilken information, som fick

polismannen att misstänka att personen han arresterade var skyldig till brottet                                                                                                                178 Alan, D. P. A., Proportionality and Deference under the UK Human Rights Act, 2012, s. 159 ff. 179 Castorina v Chief Constable in Surrey (1988) NRJ Rep 180, The Court of Appeal. 180Alford v Chief Constable of Cambridgeshire (2009) EWCA Civ. 100, The Supreme Court of Judicaturecaourt of Appeal. 181 Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, s. 116. 182 Alford v Chief Constable of Cambridgeshire (2009) EWCA Civ. 100 ,The Supreme Court of Judicaturecaourt of Appeal. 183 O’Hara v Chief Constable of the Royal Ulster Constabulary (1997) AC 286, The House of Lords.. 184 Alford v Chief Constable of Cambridgeshire (2009) EWCA Civ. 100, The Supreme Court of Judicaturecaourt of Appeal. .

  43  

som utreddes, som förelåg vid tidpunkten för arresteringsbeslutet. Lagligheten i

arresteringen beror således på huruvida polisen som arresterade den misstänkte

hade en genuin misstanke för vilken det förelåg skälig grund.185 I O’Hara v

Chief Constable of the Royal Ulster Constabulary (1997) AC 286 från The

House of Lords har framhållits att det som är avgörande för huruvida skälig

grund för misstanke förelåg är helt beroende på ”the state of mind” hos polisen

som tog arresteringsbeslutet.186 I detta kan givetvis vissa bevissvårigheter

uppstå då information eller kunskap i polismannens eget sinne, likt en

uppsåtsbedömning, är tämligen svår att fastställa.

4.3.1.3 Helhetsbedömning

Huruvida den finns skälig grund för misstanke beror på en helhetsbedömning

av tillförlitligheten som sätts till den bevisning som är komprometterande för

den misstänkte. Vikten av bevisningen och kunskap om den misstänkte är

tillsammans med funderingar över vilka andra möjliga förklaringar som kan

finnas till den komprometterande bevisningar frågor som måste tas under

övervägande i fastställandet av en skälig grund för misstanken. 187 Vid

bedömningen om bevisningen uppnår skälig grund för misstanke måste således

alla faktorer ses kumulativt, det skulle vara näst intill omöjligt att bilda en

skälig grund om alla de olika omständigheterna skulle bedömas var för sig.188

I Buckley and others v Chief Constable of the Thames Valley police (2009)

EWCA Civ. 356 från The Supreme Court of Judicaturecourt of Appeal, ansågs

just en sammanvägning av olika faktorer utgöra skälig grund för misstanke.

Fallet avsåg en smitningsolycka där en fotgängare blivit förolyckad. Av ett

vittne fick polisen signalement på tre vita ungdomar och uppgifter om

riktningen de sprang efter att ha lämnat fordonet som orsakat olyckan. Polisen

slog på registreringsnumret och över polisradion angavs att bilen inte hade

                                                                                                               185 Alford v Chief Constable of Cambridgeshire (2009) EWCA Civ. 100, The Supreme Court of Judicaturecaourt of Appeal. 186 O’Hara v Chief Constable of the Royal Ulster Constabulary (1997) AC 286, The House of Lords. 187 The Law Society Gazette, Arrest and reasonable grounds for suspicion, 7 september,1988. 188 Buckley and others v Chief Constable of the Thames Valley police (2009) EWCA Civ. 356, The Supreme Court of judicaturecourt of Appeal.

  44  

någon registrerad ägare, men att namnet Buckley dök upp vid sökning över

tidigare incidenter med bilen. Vidare meddelades, också över polisradion, två

adresser i närområdet där personer med namnet Buckley var skrivna. Strax

därpå kom även upplysningar från en polisman som lyssnat till radion att det på

en av adresserna finns tre unga bröder som stämmer in på det givna

signalementet och som bor i den riktning vart de misstänkta uppgivits springa

samt att åtminstone en av bröderna varit inblandad i en hel del

fordonsrelaterade brott. På den ena adressen fann polisen de tre bröderna och

deras mor. En av bröderna uppgav att han varit hos grannarna under kväll och

modern gav de andra två bröderna alibi. Den första broderns alibi

kontrollerades inte, utan polisen ansåg efter att modern nämnt att hon känner

till en annan Buckley som använder en likadan bil som beskrivits varit delaktig

i olyckan, att han hade skälig grund för misstanke om att det var de tre

bröderna som låg bakom olyckan och sedermera dödsfallet. Domaren i målet

ansåg också att de fakta man vet fanns polisen som tog arresteringsbeslutet till

handa vid tidpunkten för beslutet var av sådan karaktär att de sammanlagt

bildade en skälig grund för misstanken. Det anfördes i domen att

nödvändigheten att påvisa skälig grund för misstanke inte inbegriper en

skyldighet för polisen att utreda möjliga försvar för den misstänkte (såsom

exempelvis alibi). Dock kan givetvis ett verifierat alibi mycket väl skingra den

misstanke, eller grunder för densamma, som skäligen fanns tidigare.189

Kraven för att anses ha en skälig grund för misstanke är således inte högt

ställt.190 Det blir följaktligen en avvägning mellan att kränka de enskilda

rättigheterna (”trespass to the person”)191 och möjligheten att upptäcka och

förhoppningsvis beivra brott. I det ovan beskrivna fallet med Castorina

anfördes att föreligger en inneboende, men beklaglig, risk när polisen flitigt

utför sina skyldigheter, att oskyldiga samhällsmedborgare arresteras. Så länge

som polisen agerar lagligt, får dock de som lider av denna risk stå kostnaden

för resten av samhällets behov av skydd mot brott.192

                                                                                                               189 Buckley and others v Chief Constable of the Thames Valley police (2009) EWCA Civ. 356, The Supreme Court of Judicaturecourt of Appeal. 190 Buckley and others v Chief Constable of the Thames Valley police (2009) EWCA Civ. 356 The Supreme Court of Judicaturecourt of Appeal, . 191 Dumbell v Roberts (1944) 1 All ER 326, The Court of Appeal. 192 Castorina v Chief Constable in Surrey (1988) NRJ Rep 180, The Court of Appeal.

  45  

4.4 Gränsdragning gentemot andra beviskrav

Skillnaden mellan misstanke, misstanke på skälig grund och bevisning som

skulle kunna ses som tillräckliga skäl193 , har vid ett tillfälle förklarats såsom

att polisen för att kunna utföra en arrestering enbart behöver påvisa skälig

grund för misstanken vilket är betydligt mindre än vad som gäller för att

fastställa ett prima facie-fall. Vad som kan anses utgöra skälig grund för

misstanke kan till och med innefatta sådant som inte skulle tillåtas som bevis i

en domstol. Medan skälig grund för misstanke är betydligt mer än en ren

misstanke.194 Den här uppfattningen har kritiserats i the Court of Appeal där

Sir John Donaldsson anförde att en misstanke kan vara baserad på skälig grund

eller ej, men det

kommer fortfarande att förbli en misstanke och inte något betydligt mer.195

Ställt utom rimligt tvivel196, som är det enda beviskravet som uppställs under

den engelska brottmålsprocessen i domstol197, är ett högt ställt beviskrav men

det ska inte förväxlas med en absolut säkerhet. Lagen söker efter sannolikhet,

inte säkerhet, då en sådan inte sällan är ouppnåelig. Det har anförts att

sannolikhet är ett otillfredsställande vagt kriterium då det finns olika grader av

sannolikhet. När principer avseende beviskrav ska upprättas söker därför lagen

att definiera vilken grad av sannolikhet som är lämplig för olika typer av

mål.198

                                                                                                               193 Evidence which would establish a prima facie case. 194 Holtham v The Commissioner of Police for the Metropolis (1987), Court of Appeal. 195 The Law Society Gazette, Arrest and reasonable grounds for supicion, 1988. 196 Proof beyond reasonable doubt. 197 May & Powles, Criminal Evidence, 2004, s. 75. 198 May & Powles, Criminal Evidence, 2004, s. 75 f.

  46  

5 JÄMFÖRELSER MELLAN SVENSK OCH

ENGELSK RÄTT 5.1 Att jämföra beviskrav

Som inledningsvis anfördes i denna framställning är tillgripandet av

tvångsmedel ett viktigt verktyg under förundersökningar för att förmå

utredningen att röra sig mot det slutgiltiga målet, som är att skapa så pass goda

förutsättningar att åtal kan väckas och att det förhoppningsvis kan leda till en

fällande dom. De beviskrav som har behandlats i detta examensarbete har båda

karaktären av att de, i och med sitt uppfyllande, ger just den möjligheten att

använda tvångsmedel vilket innebär att de lagstadgade fri- och rättigheterna

som envar är tillförsäkrade både i nationell rätt och internationella

konventioner kommer att kränkas. På grund av att detta är resultatet av

tvångsmedelsanvändningen är det av vikt att denna användning inte ska ske

godtyckligt. Eftersom det, i båda undersökta länders lagstiftning, saknas någon

mer utförlig definition av vad som innebär med respektive beviskrav ökar

naturligtvis risken för att begreppen inte komma att användas stringent då det

till stor del blir upp till den beslutsfattaren i de enskilda fallen att avgöra

huruvida beviskravet är uppfyllt eller ej. Att jämföra två begrepp för att utröna

likheter och skillnader dem emellan, vilket är den huvudsakliga delen i en

komparativ studie, möter givetvis vissa svårigheter då det som ska jämföras

inte är klart definierat. Under arbetet med denna framställning har

svårigheterna i att försöka hitta en mer konkret förklaring på begreppet för mig

blivit mer uppenbart. Det har således varit svårt att på ett fullgott sätt försöka

uppställa likheter och skillnader mellan de två förevarande begreppen. Det som

nedan kommer att jämföras blir följaktligen ett försök till att bringa klarhet i

innebörden av de två begreppen.

  47  

5.2 De både begreppens vaghet

Lagstiftaren medvetna val att låta begreppet skäligen misstänkt vara fortsatt

vagt, trots osäkerheten av dess betydelse, grundar sig i att det är en omöjlighet

att uppställa ett fixerat innehåll till ett beviskrav som ska kunna tillämpas inom

ett så brett område som processrätten. Ett mer, i lagtexten, specificerat

beviskrav skulle vara kontraproduktivt då det inte sällan skulle leda till att

förundersökningen kom till ett slut då omständigheterna i det specifika fallet

inte överensstämde med den klara språkliga definitionen av beviskravet. Ett av

syftena med tvångsmedel är att kunna anskaffa bevisning för att leda

förundersökningen framåt. I det långa loppet anser jag att ett språkligt klarlagt

beviskrav i lagstiftningen skulle leda till att färre brott klaras upp och än

mindre leder till väckande av åtal. Dock är det min mening att det, utanför

riksdagens lagstiftande, i avgöranden och doktrin bör försökas nå ytterligare

tydlighet i vilka omständigheter som kan och bör ses som åtminstone en del i

ledet mot att anse en misstanke såsom skälig.

Reasonable suspicion är en viktig säkerhetsspärr i relation till polisens

befogenheter att arrestera någon i enlighet med regleringen i PACE. Just på

grund av detta är det av vikt att befogenheten inte används godtyckligt, vilket

det finns en risk för då även detta begrepp är vagt utformat. Det finns alltid två

sidor på samma mynt och anledningen till det engelska begreppets vaghet är

den andra. Behovet av att ha ett vagt och lågt ställt beviskrav är givetvis också

behövligt för att kunna tillgodose det allmännas säkerhet ställt i relation till den

enskildes rättigheter och skyldigheter. För de fall begreppet i lag eller olika

akter/lagar199 skulle vara mer konkretiserat och stelbent hade de, enligt min

mening, lett till att tröskeln för beviskravet hade satts för högt. Eftersom

arrestering, i och med utformningen av skälig grund för misstanke200, kan göras

på ett så pass tidigt stadium i utredningen finns möjligheten att beivra brott,

eller åtminstone att förhindra att samma gärningsman för tillfället begår fler

brott och på så vis bidra till det allmänintresse som finns i att inte ha

ouppklarade brott i den magnitud som annars kanske skulle varit. I och med

                                                                                                               199 Acts. 200 Reasonable grounds for suspicion.

  48  

detta synsätt är det naturligtvis en risk att det intrång i den enskildes fri- och

rättigheter som tvångsmedelsanvändning innebär kommer att drabba

människor oskyldiga till brott. Exempel på tillfällen då så har skett har kunnat

illustreras genom många av de engelska rättsfall som behandlats i denna

framställning.201 Detta är dock kanske ett pris som oundvikligt kommer att

behöva betalas om det innebär att de som i slutändan befinns skyldiga snabbt

kan tas i fängsligt förvar innan de har en möjlighet att fly från rättvisan eller

begå fler brott.

Av det som framkommit under framställningen ter det sig tämligen klart att

lagstiftarna i respektive land ämnat att i lagtext hålla begreppen vaga, så att de

ska få en större tillämpbarhet och att användningen av desamma således inte

ska begränsas till en språklig definition. Vad som därför är att anses som skälig

misstanke respektive den engelska motsvarigheten till skälig misstanke202,

måste därför bestämmas utifrån en bedömning av de omständigheter som

föreligger i de enskilda fallen.

5.3 Definitioner

JO har i flertalet avgörande framhållit att det för att kravet på skälig misstanke

ska anses uppfyllt krävs att det ”föreligger konkreta omständigheter som med

viss styrka pekar på att det är den misstänkte som begått ett brott på vilket

fängelse kan följa”. Vidare måste dessa omständigheter ge upphov till en

faktabaserad misstanke. Enligt JO ska således en objektiv bedömning göras av

frågan huruvida en misstanke ska anses vara skälig eller ej.203

I engelsk praxis har det gång efter annan understrukits att begreppet skälig

misstanke204 eller vad som kan utgöra skälig grund för misstanke 205, är

beroende på de föreliggande omständigheterna i varje enskilt fall. Det måste

göras en objektiv bedömning utifrån faktabaserade sådana. Något som dock har

                                                                                                               201 Se avsnitt 4.3.1 – 4.3.1.3. 202 Reasonable grounds for suspecting/reasonable suspicion. 203 Se avsnitt 3.4.5. 204 Reasonable suspicion. 205 Reasonable grounds for suspecting.

  49  

genomsyrat en del av de rättsfall som använts i denna framställning har varit

användandet av en schablon som består av vad en normalt försiktig/vettig

man206 skulle kommit fram till avseende skuldfrågan.207

Som ovan nyss anförts måste således både skälig misstanke och den engelska

motsvarigheten grunda sig på faktabaserade omständigheter. Det är följaktligen

inte tillräckligt att spekulera eller anta för att uppnå förevarande beviskrav.

Båda rättsordningarna framhåller således att det är krävs en objektiv

bedömning av föreliggande omständigheter för att beviskraven i fråga ska

anses som uppfyllda.

5.4 Omständigheters vikt vid bedömning

JO har uppgett att en skälig misstanke aldrig kan grundas allena på vetskapen

om en persons livsföring. Sådan information kan dock givetvis spela en viktig

roll såsom hjälpfakta och kan som ett led i bedömningen av huruvida

beviskravet är uppfyllt eller ej, ha betydelse men kan alltså inte ensamt grunda

en skälig misstanke. 208 Likaså har det i engelsk rätt anförts att sådan

information inte ensamt kan bilda ett sådant beviskrav. Dock har det i England

tillåtits en viss typ av generaliseringar som ensamt kan läggas till grund för en

sådan misstanke. Sådana generaliseringar måste dock ta sin utgångspunkt i

befintlig information om att exempelvis en grupp med människor som har

särskilda och utmärkande kännetecken gör sig skyldig till någon form av

lagbrott. För de fall de beskrivna kännetecknen är så speciella att de möjliggör

en identifikation av personerna i fråga, kan en sådan identifiering i England

utgöra skälig grund för misstanke209 om att personen/personerna i fråga gjort

sig skyldig till ett brott.210

Vittnesuppgifter verkar i Sverige vara en sådan omständighet som väger

relativt tungt. För de fall en person trovärdigt lämnar uppgifter om att denna

                                                                                                               206 Ordinary caustious/reasonable man. 207 Se avsnitt 4.3.1. 208 Se avsnitt 3.4.5. 209 Reasonable grounds for suspecting/Reasonable suspicion. 210 Se avsnitt 4.3

  50  

blivit utsatt för brottslighet har polis och åklagare en tendens att sätta stor tilltro

till det berättade.211 Fallet Dallison v Caffery illustrerar tydligt hur uppgifter

från vittnen eller brottsoffer behandlas i bedömningen av huruvida det kan

finnas skälig grund för att misstänka en viss person.212

En typ av omständighet som kräver att särskild försiktighet beaktas är anonyma

tips eller anmälningar. En av anledningarna till att sådan försiktighet krävs är

att det inte är möjligt att ställa kompletterande frågor till uppgiftslämnaren.

Vidare är det mycket svårt att bedöma trovärdigheten hos källan och de

lämnade uppgifterna och att sådana utom i extraordinära fall knappt kan

uppfylla kraven för det lägsta av de svenska beviskraven, anledning anta.213 I

England tillåter man i undantagsfall att så kallad hörsägen bevisning åberopas

vid en rättegång, dock under premissen att sådan bevisning är mindre

tillförlitlig än sig ett förstahands-vittnesmål. Att anonyma tips eller

anmälningar till polisen inte äger särskilt stor tilltro heller i England ter sig

tämligen givet under ovan angivna passage. För de fall hörsägenbevisning ur

bevishänseende värderas längre måste således anonyma tips eller anmälningar

tillmätas ännu lägre värde.

Omständigheten att en person försöker att fly eller på annat sätt uppträder

misstänkt kan tillsammans med ytterligare omständigheter grunda en skälig

misstanke om brott. JO anförde att omständigheten att en larmportal utlöses

inte i sig är tillräckligt för att skälig misstanke ska anses föreligga. För de fall

att en person i samband med att larmet gått ses försöka springa från platsen kan

de två omständigheterna sammantaget grunda en skälig misstanke. 214 I

England har man bedömt en persons avvikande beteende på liknande sätt. En

persons uppförande kan således vara en sådan omständighet som sammantaget

med uppgifter eller information om någon brottslig aktivitet bildar skälig grund

för misstanke.215

                                                                                                               211 Se avsnitt 3.4.5. 212 Se avsnitt 4.3. 213 Se avsnitt 3.4.5 214 Se avsnitt 3.4.5 avseende JO 1995/96 s. 113. 215 Se avsnitt 4.3, s. 35.

  51  

5.5 Beviskravens styrka

Bevisen måste rättfärdiga en tillräckligt stark tro på sanningen i den omtvistade

anklagelsen, där vad som är tillräckligt starkt beror på allvaret i anklagelserna

och konsekvenserna av att acceptera anklagelsen såsom sann.216

Bring/Diesen har anfört att skäligen misstänkt i Sverige utgör ett överviktskrav

då förundersökningen i och med uppfyllandet av förevarande beviskrav inriktar

sig mot en viss person. Då en person är att anses som skäligen misstänkt

bedöms det således mer sannolikt att denna person är skyldig än att han inte är

det. Det är viktigt att se bevisningen i relation till den osäkerhet som kvarstår i

skuldfrågan. Det har anförts olika synpunkter på huruvida det är praktiskt

möjligt att översätta sannolikheten som är kopplat till de olika beviskraven till

procenttal för att på så vis kunna få en bättre förståelse över hur stark en

misstanke måste vara för att exempelvis få tillgripa tvångsmedel. Elwing

uttryckte att något sådant är praktiskt omöjligt men ändock teoretiskt möjligt

att arbeta med en sådan talmässig värdering. Bring/Diesen har å sin sida, som

beskrivits ovan, framhållit att skäligen misstänkt får anses vara ett överviktkrav

vilket skulle innebära ett tal kring 50 % sannolikhet för att den misstänkte ska

ha begått brottet i fråga.217 Även i England är man av den uppfattningen att

utredningen i och med uppfyllandet av reasonable grounds for suspicion tar en

ny vändning och inriktas mot en specifik person. Även om jag inte kunnat

finna någon uttalad procentsats vare sig i praxis eller doktrin måste jag i likhet

med Bring/Diesen dra den slutsatsen att då utredningen nått det stadium då den

inriktar sig på en viss person så föreligger ett överviktskrav även i den engelska

rätten.218 En annan synpunkt framkom i det ovan beskrivna fallet Castorina v

Chief Constable of Surrey där hennes ombud i ett teoretiskt exempel anförde

att för ett brott där det endast kan finnas en gärningsman, men där det finns två

eller flera kandidater, är det fullt möjligt att rikta skälig misstanke219 mot dem

                                                                                                               216 Oxford Scolarship online, Standard of proof – A philosophy of evidence law: Justice in the search for truth, 2008. 217 Se avsnitt 3.4.6. 218 Se avsnitt 4.3. 219 Reasonable suspicion.

  52  

båda. Medan det skulle vara omöjligt att ha anledning att som slutsats tro att

mer än en person var skyldig.220

5.6 Tvångsmedelsanvändning utan uppfyllda beviskrav

Då tillgripande av tvångsmedel inkräktar på de enskildas fri- och rättigheter är

det, som ovan anförts, essentiellt att det finns ett utpekat beviskrav som måste

uppnås innan sådana medel kan tas till. Det är följaktligen viktigt ur

rättssäkerhetssynpunkt att misstanken uppgår till att vara skälig för att

tvångsmedelsanvändningen inte ska kunna begagnas godtyckligt. Under avsnitt

2 i denna framställning har påpekats att det i Sverige råder fri bevisprövning,

vilket innebär att alla bevisning får prövas i domstolen och huruvida den

bevisningen införskaffades genom tvångsmedelsanvändning utan att det

förelåg skälig misstanke spelar mindre roll. I England finns det däremot av

möjlighet att avvisa bevisning för de fall den framkommit på sådant sätt som

inte är överensstämmande med reglerna om tvångsmedelsanvändning,

exempelvis följderna av en arrestering.221

5.7 Slutkommentar

Det är komplicerat att dra några fasta slutsatser utifrån en jämförelse av två

begrepp som båda är mycket vagt definierade. Ändock är det, efter studierna

inför denna framställning, min uppfattning att det svenska beviskravet skäligen

misstänkt och det engelska kravet reasonable suspicion är likvärdiga. Genom

att det i engelsk doktrin påpekats att utredningen vid uppfyllande av en

reasonable suspicion, likt i det svenska förfarandet, kommer att riktas in på en

viss person är det således min uppfattning att de förevarande beviskraven sätts

till ungefärligt samma nivå. Visserligen har det ur genomgången av den

engelska praxis som förekommer i denna framställning kunnat anas att det är

teoretiskt möjligt att rikta en sådan misstanke mot fler än en person, även för

ett brott med ensam gärningsman. Av detta ska nog inte allt för drastiska

slutsatser dras då det också i svensk doktrin är en oenighet om huruvida det är                                                                                                                220 Castorina v Chief Constable in Surrey (1988) NRJ Rep 180. 221 Se avsnitt 4.3.1.

  53  

möjligt att rikta en skälig misstanke mot fler än en person. Westerlund

framhäver en sådan möjlighet medan Bring/Diesen ställer sig mer tveksamma

till den och anför att skälig misstanke i Sverige får ses som ett överviktkrav.

Språkligt sett är begreppen mycket lika och ”skälig misstanke” är i princip en

direkt översättning av reasonable suspicion. Vidare uppvisar begreppen många

likheter i relation till olika omständigheters vikt vid bedömningen av huruvida

bevisningen uppfyller kraven för en skälig misstanke respektive en reasonable

suspicion. De likheter och skillnader som påvisats ovan ger en bild av att

användningsområdet av de båda beviskraven är tämligen lika. Många av de

tvångsmedel som vid uppfyllandet av en skälig misstanke kan tillgripas kan så

även göras vid uppfyllandet av en reasonable ground for suspicion eller en

reasonable suspicion.

En skillnad som jag uppmärksammat är dock att den engelska polisen verkar

ha en mer vidgående befogenhet att vidta tvångsmedel baserat på

generaliseringar än den svenska polisen. Min uppfattning är att den risk som de

enskilda står att oskyldigt bli utsatta för tvångsmedel, i den ovan beskrivna

situationen med misstanke på grund av identifikation enbart baserat på

utseendemässiga särdrag kopplade till en grupp människor, blir allt för stor.

För min del har arbetet med denna framställning varit mycket intressant och

givande men även utmanande då jag inte tidigare givit mig i slag med

utländska rättsordningar. En renodlad komparatist gör rätt i att börja sätta sig in

i de mest grundläggande egenskaperna av den främmande rättsordningen innan

arbetet med att utröna den specifika frågan påbörjas. För de fall en tidsmässig

möjlighet till att mer grundläggande och djupgående studie av den engelska

rätten hade funnits, är jag utan tvekan om att jämförelsen kunnat bli tydligare

och att ytterligare likheter och skillnader hade kunnat påvisas. Dock är det min

uppfattning att det krävs studier av nästintill identiska fall från de båda

länderna för att en korrekt bedömning av likheter och skillnader ska tillåtas

göras. Då bedömningen av huruvida en skälig misstanke består av

beslutsfattarens kumulativa värdering av de aktuella omständigheterna i det

  54  

enskilda fallet, kommer resultatet att variera för de fall någon av faktorerna

skiljer sig åt.

  55  

KÄLLFÖRTECKNING

Litteratur Alan, D. P. A., Proportionality and Deference under the UK Human Rights

Act, University Press, Cambridge, 2012 (Cit. Alan, Proportionality and

Deference under the UK Human Rights Act).

Bogdan, M., Komparativ rättskunskap, Norstedts Juridik, Stockholm, 2012

(Cit. Bogdan, Komparativ rättskunskap, 2012).

Bring, T. & Diesen, C., Förundersökning, Norstedts Juridik, Stockholm, 2009

(Cit. Bring & Diesen, Förundersökning, 2009).

Collin, P. H., English Law Dictionary, Esselte Ordbok, 1989 (Collin, English

Law Dictionary, 1989).

Ekelöf, P O., Edelstam, H. & Heuman, L., Rättegång fjärde häftet, 7 uppl.,

Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2009 (Cit. Ekelöf, Edelstam, Heuman,

Rättegång fjärde häftet, 2009).

Ekelöf, P O., Edelstam, H. & Pauli, M., Rättegång femte häftet, 8 uppl.,

Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2011 (Cit. Ekelöf, Edelstam, Pauli,

Rättegång femte häftet, 2011).

Elwing, Carl M., Tillräckliga skäl: studier över förutsättningarna för allmänt

åtal, Gleerup, Lund, 1960 (Cit. Elwing, Tillräckliga skäl: studier över

förutsättningarna för allmänt åtal, 1960).

Fisher, D., Mänskliga rättigheter en introduktion, 4 uppl., Norstedts Juridik

AB, Stockholm, 2007 (Cit. Fisher, Mänskliga rättigheter en introduktion,

2007).

  56  

Lindberg, G., Straffprocessuella tvångsmedel –när och hur får de användas?,

Thomson fakta, Stockholm, 2005 (Cit. Lindberg, Straffprocessuella

tvångsmedel –när och hur får de användas?, 2005).

May, R. & Powles, S., Criminal Evidence, 5 uppl., Sweet & Maxwell, London,

2004 (Cit. May & Powles, Criminal Evidence, 2004).

Peczenik, A., Juridisk argumentation – en lärobok i allmän rättslära,

Norstedts Förlag AB, Stockholm, 1990 (Cit. Peczenik, Juridisk argumentation

– en lärobok i allmän rättslära, 1990).

Sprack, A Practical Approch to Criminal Procedure, 11 uppl., Oxford

University Press, Oxford, 2006, (Cit. Sprack, A Practical Approch to Criminal

Procedure, 2006).

Westerlund, G., Straffprocessuella tvångsmedel, 4 uppl., Brunns bokförlag,

Stockholm, 2011 (Cit. Westerlund, Straffprocessuella tvångsmedel, 2011).

Williams, G. & Baker, D. J., Textbook on Criminal Law, 3 uppl., Sweet &

Maxwell, London, 2012 (Cit. Williams & Baker, Textbook on Criminal Law,

2012).

Zander, The Police and Criminal Evidence Act 1984, 4 uppl., Sweet &

Maxwell, London, 2003 (Cit. Zander, The Police and Criminal Evidence Act

1984, 2003).

Reference division, Central office of information, The legal systems of Britain,

London, 1976 (Cit. The legal systems of Britain, 1976).

Artiklar Ekelöf i SvJT 1982 s. 654.

The Law Society Gazette, Arrest and reasonable grounds for supicion, 7

september,1988.

  57  

Oxford scholarship online, Standard of proof – a philosophy of evidence law:

justice in the search for truth, 2008.

Offentligt tryck SOU 1938:44 Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk. II Motiv

m.m.

SOU 1995:47 Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen:

slutbetänkande av Polisrättsutredningen

Praxis Från Högsta domstolen

NJA 2001 s. 344

JO

JO 1986/87 s. 77

JO 1990/91 s. 63

JO 1992/93 s. 143

JO 1992/93 s. 204

JO 1993/94 s. 101

JO 1995/96 s. 113

JO Dnr: 4413-2003

JO 2009/10 s. 72

JO 2012/13 s. 144

Court of Appeal

Dumbell v Roberts (1944) 1 All ER 326.

Dallison v Caffery (1965) 1 QB 348.

Holtham v The Commissioner of Police of the Metropolis (1987) Refererart i

The Times, 28 november.

Castorina v Chief Constable in Surrey (1988) NRJ Rep 180.

House of Lords

Christie and another v Leachinsky and another, [1947] AC 573.

  58  

Hussein v Chong Fook Kam (1970) AC 942.

Mohammed-Holgate v Duke (1984) AC 437.

O’Hara v Chief Constable of the Royal Ulster Constabulary (1997) AC 286.

Supreme Court of Judicaturecourt of Appeal

Commissioner of the police of the Metropolice v Raissi (2008) EWCA Civ

1237.

Alford v Chief Constable of Cambridgeshire (2009) EWCA Civ. 100.

Buckley and others v Chief Constable of the Thames Valley police (2009)

EWCA Civ. 356.

Svenska författningar Rättegångsbalk (1942:740)

Förundersökningskungörelsen (1947:948)

Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och grundläggande skyldigheterna

Engelska författningar The Police and Criminal Evidence Act 1984

The Criminal Justice Act 2003

Övriga källor Hedberg, J., Skäligen misstänkt vs. Probable cause – en komparativ studie av

beviskrav i svensk och amerikansk rätt, 2012.

http://conventions.coe.int