SKRIFTER UTGIVNA AV KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN. 16.

STUDIER TILL EN SVENSK ORTNAMNSATLAS

UTGIVNA AV

JÖRAN SAHLGREN

3 .

STUDIER ÖVER DE SVENSKA ORTNAMNEN PÂ -INGE

PÅ GRUNDVAL AV UNDERSÖKNINGAR

I STOCKHOLMS LÄN

AV

CARL I V A R STÄHLE

1 9 4 6

STUDIER ÖVER DE SVENSKA

ORTNAMNEN PÅ -INGE

PÅ GRUNDVAL AV UNDERSÖKNINGAR 1 STOCKHOLMS LÄN

AKADEMISK AVHANDLING SOM MED TILLSTÅND A Y HUMANISTISKA FAKULTETEN V I D STOCKHOLMS

HÖGSKOLA FÖR FILOSOFIE DOKTORSGRADS VINNANDE TILL OFFENTLIG GRANSKNING FRAMLÄGGES Å LÄROSAL A

LÖRDAGEN DEN 4 MAJ 1946 KL. 10 F . M.

AV

CAELIVAR STÅHLE FIL. LIC.

L U N D H Å K A N O H L S S O N S B O K T R Y C K E R I

1 9 4 6

SKRIFTER UTGIVNA AV KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN. 16.

STUDIER TILL EN SVENSK ORTNAMNS ATLAS

UTGIVNA A V

JÖRAN SAHLGREN

3«

STUDIER ÖVER DE SVENSKA

ORTNAMNEN PÅ -INGE

P Å GRUNDVAL A V UNDERSÖKNINGAR

1 STOCKHOLMS LÄN

AY

CARL IVAR STÅHLE

HÅKAN L U N D

O H L S S O N S B O K T R Y C K E R I

1 9 4 6

Jill min hustru.

INNEHÅLL Sid.

Förord vu Litteratur och viktigare förkortningar ix Källor xxiii Inledning 1 Kap. I. Suffixet -ing, -ung, -Ung i de nordiska språken 9

1. Allmän översikt. Naturnamn på -ing(en), -ung(en), -Ung(en) 9 2. Inkolentnamn 24 3. Patronymica 81

Kap. II. Morfologi 100 1. Forskningshistorik. De nordiska namnen på -ingi, -ungi 100 2. De nordiska namnen på -unga, -ungom, (-inga, -ingom) 135 3. De kontinentalgermanska namnen på -ingi 155

Kap. III. Inge-namnen i Stockholms län 164 Inledning. Bebyggelsekronologiska metoder. Marklandet 164

Sotholms härad 187 Svartlösa härad 218 Värmdö skeppslag 260 Färentuna härad 268 Sollentuna härad 273 Danderyds skeppslag 293 Vallentuna härad 319 Åkers skeppslag 333 Frötuna och Länna skeppslag 341 Ärlinghundra härad 347 Seminghundra härad 364 Långhundra härad 374 Sjuhundra härad 385 Lyhundra härad 399 Bro och Yätö skeppslag 419 Närdinghundra härad 428 Väddö och Häverö skeppslag 465 Frösåkers härad 476

Kap. IV. Inge-namnens etymologi 495 Kap. V. De nordiska inge-namnens utbredning. Inge-bebyggelsernas läge

och ålder inom undersökningsområdet. Namnens ställning i äldre uppländskt ortnamnsskick 567

Ortnamnsregister 592

FÖRORD

Då jag framlägger denna avhandling, vill jag främst rikta mitt varma och vördsamma tack till min lärare, professor Elias Wessén, vars stimulerande och mångsidiga undervisning är en viktig förut­sättning för dess tillkomst. Jag tackar honom för personlig välvilja och för det sporrande intresse med vilket han följt mitt arbete. Pro­fessor Wessén har även gjort sig mödan att genomläsa större delen av avhandlingen i manuskript och därvid givit mig många goda råd och gjort värdefulla påpekanden samt givit mig rika tillfällen att diskutera vissa avsnitt vid seminariet för Nordiska språk vid Stock­holms Högskola.

Till professor Jöran Sahlgren, som med ständig generositet på mångfaldigt sätt underlättat mitt arbete, uttalar jag mitt djupt kända tack. Han har låtit mig för Gustav Adolfs Akademiens räkning ut­arbeta en karta över -inge-namnen, avsedd att ingå i Atlas för svensk folkkultur, vilket självfallet varit av största betydelse för min av­handling. Vidare har han förordat dess intagande i Gustav Adolfs Akademiens Skrifter och givit mig tillfälle att i föredragsform fram­lägga några av mina namntolkningar till diskussion inför seminariet för Nordisk ortnamnsforskning i Uppsala.

Docent Ivar Lundahl, som under många givande diskussioner be­rikat min syn på ortnamnsforskningens problem, betygar jag min varma tacksamhet.

Till mina kamrater vid nordiska seminariet vid Stockholms Hög­skola, främst docent Sven B. F. Jansson, riktar jag ett hjärtligt tack för gott kamratskap. För uppoffrande hjälp med korrekturläsning och ortnamnsregister tackar jag varmt filosofie magistrarna Nils-Gustaf Stahre och Sten Malmsitröm samt fil. kand. Hans Gillingstam, till vilken jag även står i stor tacksamhetsskuld för värdefulla hän­visningar till medeltida källor.

Till DiplomatariekommitténiS chef, arkivarie Ernst Nygren, och dess medarbetare, dr phil. Ina Friedlaender och fil. lic. Jan Liedgren, fram­bär jag mitt vördsamma tack för upplysningar om och hänvisningar till medeltida material. Även arkivarie Lars Sjödin tackar jag varmt för värdefulla meddelanden.

Antikvarie K. A. Gustawsson tackar jag för välvilligt tillstånd att utnyttja resultaten av de under de senare åren utförda inventerings­arbetena i Roslagen. Tillgången till dessa har varit av stor betydelse för min avhandling. Ett varm tack riktar jag även till fil. lic. H. Thålin och fil. känd. Bernt Einerstam, som givit mig många värde­fulla upplysningar om fornminnen i de inventerade områdena.

Till direktör Åke Nerell uttalar jag mitt vördsamma tack för fri­biljett på Stockholm—Roslagens Järnvägar under sommaren 1944.

För ständigt tillmötesgående tackar jag tjänstemännen vid Riks­arkivet, Kammararkivet, Vitterhetsakademiens bibliotek och arkiv, Kungliga Biblioteket, Lantmäteristyrelsens arkiv, Stockholms läns lantmäterikontor och Landsmålsarkivet i Uppsala. Det är mig sär­skilt angeläget att få uttrycka min varma tacksamhet till personalen vid Stockholms Högskolas Humanistiska bibliotek och dess chef, bibliotekarie Nils Molin, samt till arkivarie Harry Ståhl och amanuen­serna Helge Lindberg och Bertil Flemström vid Ortnamnsarkivet i Uppsala.

Slutligen är det mig kärt att här få tacka min hustru och min fader, f. d. järnvägsinspektören Lars Waldemar Ståhle, för aldrig svikande uppmuntran och stöd.

Stockholm i april 1946. Carl Ivar Ståhle

Litteratur och viktigare förkortningar.1

Aakjser Indi. = Aakjaer, S., Kap. »Indledning» i Kong Valdemars Jordebog (Samf. til Udg. af gammel nord. Lit. 50:1). Khvn 1926—43.

Aakjaer Komm. = Aakjser, S., Kommentar til Kong Valdemars Jordebog (ib. 50: 2).

Aarb. = Aarboger for nordisk Oldkyndighed og Historie. Aasen = Aasen, I., Norsk Ordbog. Chra 1873. Abrahamson Västsv. ordst. — Abrahamson, E., Västsvenska ordstudier. Upps.

1986 (NTU 8). Almquist Civ. lok. = Almquist, J . A., Den civila lokalförvaltningen i Sverige

1528—1680. Sthlm 1917 (MRA NF II: 6). Almquist Frälseg. = Almquist, J . A., Frälsegodsen i Sverige under storhets­

tiden (Skr. utg. av Sv. RA 1). Del 1. Stockholms och Uppsala län. Andersson Johan Salberg = Andersson, A., Om Johan Salbergs Grammatica

Svetica. Upps. 1884. ANF = Arkiv för nordisk filologi. 1883 ff. Anzeiger = Anzeiger für deutsches Altertum und deutsche Literatur (I: Zeit­

schrift für deutsches Altertum und deutsche Literatur). aoe = arv och eget. APhS = Acta philologica scandinavica. 1926 ff. Askeberg = Askeberg, Fritz, Norden och kontinenten i gammal t i d . . . Upps.

1944. ATS = Antikvarisk tidskrift för Sverige. 1864 ff. Bach, A., Die deutschen Namen auf -ing. I: Rheinische Vierteljahrsblätter 1940. Bach Taunusgebiet = Bach, A., Die Siedlungsnamen des Taunusgebiets (Rhein­

ische Siedlungsgeschichte I). Bonn 1927. Bacherler, M., Die -ing-Orte des Bistums Eichstätt. I: Festschr. des Hist. Ver.

für Mittelfranken 1930.

1 Litteraturförteckningen avser icke fullständighet. Arbeten, vilkas namn oförkortade anförts i avh. jämte uppgift om tryckår, ha ick© medtagits, ej heller tidskrifter, vilkas namn citeras fullständigt eller med genomskinliga förkortningar. I övrigt meddelas här förkortningar för kamerala, diploma-tariska och språkliga företeelser; arkiv och bibliotek upptagas i källförteck­ningen.

Beckman, N., Studier i outgivna fornsvenska handskrifter (SFSS 44). Sthlm 1917. Beiträge Neckel = Beiträge zur Runenkunde und nordischen Sprachwissen­

schaft . . . Gustaf Neckel zum 60. Geburtstag. Lpz. 1938. bek — beskrivning till Ekonomiska kartverkets karta. Bergman Samnordiskt ê ~ Bergman, G., Utvecklingen av samnordiskt ë i

svenska språket. Upps. 1921. Billing Åsbomålet = Billing, G., Åsbomålets ljudlära (SvL 10: 2). Sthlm 1890. Björkman, E., Nordische Personennamen in England in alt- und frühmittei-

englischer Zeit. Halle 1910. Blandninger = Blandninger til Oplysning om dansk Sprog i jeldre og nyere

Tid udg. af Univ.-Jub. danske Samfund. Khvn 1881 ff. Blekingeboken. Blekinge hembygdsförbunds årsbok. big = bergslag. Blöndal — Blöndal, S., Islandsk-Dansk Ordbog. Reykjavik 1920—24. Bosworth-Toller = Bosworth, J., An Anglo-Saxon dictionary. (With) Supple­

ment by T. N. Toller. Oxford 189®—1921. Brages årsskrift. Hfors 1907 ff. Brate, E., Svenska runristare (YHAAH 38: 5). Sthlm 1925. Braune-Helm Althochdeutsche Gr. = Braune, W., Althochdeutsche Grammatik.

5:e Aufl. Bearb. von Karl Helm. Halle 1936. Brevner = Brevner, E., Sydöstra Närkes sjönamn. Lund 1942. Brugmann1 = Brugmann, Karl, Grundriss der vergleichenden Grammatik der

indogermanischen Sprachen. Strassburg 1886—92. Brugmann-Delbrück = Brugmann, K. und Delbrück, B., Grundriss der ver­

gleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen. Strassburg 1897 —1916.

Bruhn = Bruhn, E., Ägonamnen i Rönnebergs härad. 1. Lund 1931. Brondum-Nielsen Gda. Gr. = Brondum-Nielsen, Johs., Gammeldansk Gramma­

tik. 1—3. Khvn 1928—35. bs — backstuga. BSÄK = Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria. 1877 ff. Bugge Gude- og Heltesagn = Bugge, S., Studier over de nordiske Gude- og

Heltesagns Oprindelse. 1—2. Chra 1881, Khvn 1896. Baesecke, G., Einführung in das Althochdeutsche. München 1918. Boegehold = Boegehold, Franz, Die Ortsnamen auf -ingerode (Thüringische

Forschungen 1). Weimar 1937. Carlsson, Nils, Det gotländska i-omljudet (GHÅ 1921: 2). Gbg 1921. Carsten = Carsten, R. H., Die -ingen-Namen der südlichen Nordseeküste (Aus

Hansischem Raum 2). Hamburg 1937. Cleasby-Vigfusson = Cleasby, R. och Vigfusson, G., An Icelandic-English

Dictionary. Oxford 1874. Dahlgren = Dahlgren, F. A., Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord

och talesätt i svenska språket f. o. m. 1500-talets andra årtionde. Lund 1914—16.

Danmarks Runeindskrifter. Se källförteckningen.

DF = Danske Folkemaal. Udg. af Udvalg for Folkemaal. 1927 ff. DGP = Danmarks gamle Personnavne . . . udg. af G. Knudsen o g M. Kristen-

sen. Khvn 1906 ff. Dohm, P., Holstenische Ortsnamen. I : Zeitschr. der Gesellschaft für Schleswig-

Holsteinische Geschichte 1908. Drougge = Drougge, G., Ortnamnen i Bullarens härad (OGB- 18). Gbg 1938. DS — Danmarks Stednavne. Khvn 1922 ff. Dybeck, Richard, Runa. En Skrift för fäderneslandets fornvänner. Sthlm 1842

—1850. Ekenvall = Ekenvall, V., De svenska ortnamnen på hester. Lund 1942. Ekholm, H. J., Yidhemsprastens och Johannitmunkens anteckningar i Cod.

Holm. B 5-9. Hfors 1915. Ekström, C. U., Beskrifning öfver Mörkö socken i Södermanland. Sthlm 1828. Ekwall DEPN = Ekwall, E., The concise Oxford dictionary of English place-

names. 2. ed. Oxford 1940. Ekwall -ing = Ekwall, E., English place-names in -ing (Skrifter utg. av Hum.

vetenskapssamf. i Lund 6). Lund 1923. Ekwall River-names = Ekwall, E., English river-names. Oxford 19'28. Ekwall Suffixet ja = Ekwall, E., Suffixet J a i senare leden af sammansatta

substantiv inom de germanska språken (UUÅ 1904). Upps. 1904. Elgqvist = Elgqvist, E., Skälv och Skilfingar. Lund 1944. En bok om Tyresö. Utg. av Nordiska museet. Sthlm 1933. Envall, P., Dala-Bergslagsmålet. I. Upps. 1900. EPS = English Place-name society. 1924 ff. Ericsson — Ericsson, T., Grundlinjer till undersökningar av Södermanlands

folkmål. Sthlm 1913. Ericsson, Gustaf, Ordlista ur Åkers och Öster-Rekarne härads folkspråk (BSÄK

h. 1—4). S-trängnäs 1879<—84. e. u. = egen uppteckning. Falk-Torp = Falk, Hj. und Torp, A., Norwegisch-dänisches etymologisches

Wörterbuch. Heidelberg 1910—11. Falkman = Falkman, A., Ortnamnen i Skåne. Lund 1877. Feilb. (eller Feilberg) = Feilberg, H. F., Bidrag til en ordbog over jyske

almuesmål. Khvn 1886—1914. Festschr. Borchling = Niederdeutsche Studien. Festschrift für Conrad Borch-

ling. Neumünster 1902. Festskr. Johansson = Festskrift till K. F. Johansson. Gbg 1910. Festskr. Sahlgren = Festskrift till Jöran Sahlgren. Lund 1944. Festskr. Söderwall — Festskrift till K. F. Söderwall. Lund 1911. Festskr. Torp = Festskrift till Professor Alf Torp. Kra 1913. Fischer = Fischer, H., Schwäbisches Wörterbuch. 1—6: 2. Tübingen 1904—06. FoN = Fortid og Nutid. Tidsskrift for Kulturhistorie og Lokalhistorie. 1914 ff. f r = frälse (-hemman, -mantal). Franzén Drothem = Franzén, G., By- och gårdnamn i Dröthems socken (S:t

Ragnhilds gilles årsbok 1934).

Franzén Vikbolandet — Franzén, G., Vikbolandet by- och gårdnamn. Upps. 1987. Friberg [Kålland] = Friberg, S., Studier över ortnamnen i Kållands härad.

Upps. 1938. v. Friesen Mediagem. = v. Friesen, O., Om de germanska mediageminatorerna

med särskild hänsyn till de nordiska språken (UUÅ 1897). Ups. 1897. v. Friesen, O., Runorna i Sverige. 3:e uppl. Upps. 1928. — Rökstenen. Sthlm 1920.

v. Friesen Rö-stenen — v. Friesen, O., Rö-stenen i Bohuslän och runorna i Norden under folkvandringstiden (UUÅ 1924). Upps. 1924.

v. Friesen, O., Sparlösastenen (VHAAH 46). Sthlm 1940. Fritzner = Fritzner, J., Ordbog over det gamle norske Sprog. Omarb. Udg.

Kra 1886—96. f r u t j = frälseutjord. Från filologiska föreningen i Lund. Språkliga uppsatser. Lund 1807—1915. Förstemann = Förstemann, E., Altdeutsches Namenbuch 2:1—2. Orts- und

sonstige geographische namen. 3. Aufl. hrsg. von H. Jellinghaus. Bonn 1913—16.

Förstemann Ortsn. = Förstemann, E., Die deutschen Ortsnamen. Nordhausen 1868.

Gadd östra härad = Gadd, J . A., Om allmogemålet i Östra härad af Jönköpings län. Upps. 1873.

Gallée, J . H., Altsächsische Grammatik. 2. Aufl. Halle-Leiden 1910. Gamillscheg, E., Romania Germanica. 1—8. Berlin-Lpz. 1934—36. Gammal Hälsingekultur. Medd. fr. Hälsinglands fornminnessällskap. GHÅ — Göteborgs Högskolas årsskrift. Gihl, G., Sigtuna och Norrsunda. Tvenne antikvariskt-topografiska manuskript

af Martinus Aschaneus. Utg. och komm. (UFT 40 Bil.). Upps. 1925. Gotl. ordb. = Gotländsk ordbok, red. av G. Danell, A. Schagerström och H.

Gustavson. Upps. 1918—45>. Gotländskt arkiv. Medd. fr. Föreningen Gotlands Fornvänner. 1929 ff. Graff = Graff, E. G., Althochdeutscher Sprachschatz. Berlin 1884—46. Grape = Grape, A., Studier över de i fornsvenskan inlånade personnamnen. I.

Upps. 1911. Grimm = Grimm, J . u. W., Deutsches Wörterbuch. Lpz. 1854 ff. Grip Skuttungem. — Grip, E., Skuttungemålets ljudlära (SvL 18: 6). Sthlm 1901. Grödinge = Grödinge. En hembygdsbeskrivning. Samlad och utg. av Grödinge

Hembygdsför. Eskilstuna 1945. Nr åsyfta fornlämningar i G. Westins upp­sats Fasta fornlämningar i Grödinge s. 45 ff.

Gustavson, H., Gutamålet. En historisk-deskriptiv översikt. 1. (SvL B 42). Upps. 1940.

Götlind, J., Västergötlands folkmål. 1. Upps. 1940. Götlind Västsv. ordb. = Götlind, «J., Studier i västsvensk ordbildning. Sthlm

1918. Hagerup — Hagerup, E., Om det danske Sprog i Angel. Khvn 1867. Haid = Haid, Kr., De danske Stednavne paa -um. Khvn 1942.

Haldorsen = Haldorsen, B., Lexicon islandico-latino-danicum. Havnise 1824. Halland, utg. av G. Ahlberg och E. Lindälv (Lindbladska hembygdsböckerna).

Gbg 1905. Hansson, H., Tuna i Sollentuna. I: Sollentuna hembygdsförening 10 år 1934—44. Haupts Zeitschrift — Zeitschrift für deutsches Altertum. Herausgeg. von M.

Haupt. 1841 ff. hd(r) = härad (r). Hedblom = Hedblom, F., De svenska ortnamnen på säter. Lund 1945. Heggstad, L., Fornorskingsordbok. 2:a uppl. 1924. Helbok, A., Die Ortsnamen im Deutschen (Samml. Göschen 573-). Berlin 1939. Helgason, Jon, Norrön litteraturhistorie. Khvn 1934. Hellquist = Hellquist, E., Om de svenska ortnamnen på -inge, -unge ock -unga

(GHÅ 1906). Gbg 1904. Hellquist -by = Hellquist, E., De svenska ortnamnen på -by. Gbg 1918. Hellquist EO — Hellquist, E., Svensk etymologisk ordbok. Ny omarbetad uppl.

Lund 1939. Hellquist Lidingön = Hellquist, E., Lidingöns ortnamn. I: Lidingön och dess

natur. Sthlm 1927. Hellquist Sjön. = Hellquist, E., Studier öfver de svenska sjönamnen, deras

härledning ock historia (SvL 20). Sthlm 1903—06. Herrigs Archiv = Archiv für das Studium der neueren Sprachen und Litera­

turen begr. von L. Herrig. Hesselman i och y — Hesselman, B., De korta vokalerna i och y i svenskan.

Ups. 1909—10. Hesselman, B., Från Marathon till Långheden (NTU 7). Upps. 1935. Hesselman Sveamålen = Hesselman, B., Sveamålen och de svenska dialekter­

nas indelning. Upps. 1905. Hesselman Västn. stud. = Hesselman, B., Yästnordiska studier 1—2. Upps.

1912—13. hgd = herrgård. Hildebrand, H., Sveriges medeltid. 1—3. Sthlm 1879—1903. Hirt, H., Handbuch des Urgermanischen. 1—3. Heidelberg 1931—34. Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige. Sthlm 1859 ff. hmd(r) — hemmansdel (ar). Hof = Hof, Sv., Dialectus Yestrogothica. Sthlm 1772. Holmbäck, Å. och Wessén, E., Svenska landskapslagar tolkade och förklarade

för nutidens svenskar. Upps. 1933 ff. Holthausen Altengl. EW = Holthausen, F., Altenglisches etymologisches

Wörterbuch. Heidelberg 1934. Hoops, J., Kommentar zum Beowulf. Heidelberg 1932. HT = Historisk tidskrift. Utg. av Svenska historiska föreningen. HTN = Historisk tidsskrift. Utg. af Den norske historiske förening. Hultman Hälsingelagen = Hultman, O. F., Hälsingelagen och Upplandslagens

ärvdabalk i Cod. Ups. B 49. Hfors 1905—08. IF = Indogermanische Forschungen. Strassburg 1892 ff.

Ihre Dial. lex. == Ihre, Joh., Swenskt Dialect Lexicon. Ups. 1766. Ihre GL Svio-Goth. = Ihre, Joh., Glossarium Sviogothicum. Ups. 1769. Indrebe No. Innsjon. = Indrebo, G., Norske Innsjenamn. 1—2. Kra 1924, Oslo

1983. Indrebö Oslofjorden — Indrebo, G., Stadnamn fraa Oslofjorden. Oslo 1929. Isaacsson = Isaacsson, A., Om södra Fjärdhundralands folkmål. Sthlm 1923. Jacobsen-Matras = Jacobsen, M. A. o g Matras, Chr., Fserosk-Dansk Ordbog.

Tôrshavn 1927—28. Jakobsen EO Shetl. = Jakobsen, J., An etymological Dictionary of the Norn

Language in Shetland. 1—2. Copenhagen 1928—32. Janzén, A., Bock und Ziege. Wortgeschichtliche Untersuchungen. (GHÅ 1937).

Gbg 1938. Janzén Subst. = Janzén, A., Studier över substantivet i bohuslänskan (Göt.

Kungl. Vet.- och Vitt.-Samh. handl. F. 5, Ser. A, Bd 5:3). Gbg 1936. Janzén Yokalass. = Janzén, A., Vokalassimilationer och yngre w-omljud i

bohuslänska dialekter (ib. Bd 3: 5). Gbg 1933. Jellinghaus = Jellinghaus, H., Die westfälischen Ortsnamen nach ihren Grund­

wörtern. 3. Aufl. Osnabrück 192-3. Johannesson, A., Die Suffixe im Isländischen. Reykjavik 1927. Jonsson Lex. poet. — Egilsson, Sveinbjörn, Lexicon poëticum antiquse linguae

septentrionalis. Foröget og på ny udg. ved F. Jönsson. Khvn 1913—1916. Järvafältets fornlämningar. Svenska fornminnesplatser 11. Sthlm 1929. Kalén, J., Halländska gränsmärken. Gbg 1924. Kalkar = Kalkar, O., Ordbog til det aeldre danske sprog (1300—1700). Khvn

1881 ff. Karlström = Karlström, S., Old English compound place-names in -ina (UUÅ

1927). Upps. 1927. Karsten Germ.-Finn. Lehnw. = Karsten, T. E., Germanisch-finnische Lehnwort­

studien. Hfors 1915. Karsten Sv. bygd = Karsten, T. E., Svensk bygd i Österbotten. 1—2. Hfors

1921, 1923. Kluge = Kluge, F., Nominale Stammbildungslehre der altgermanischen Dia­

lekte. 3. Aufl. Halle 1926. Kluge EW = Kluge, F., Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache.

11. Aufl. Berlin-Lpz. 1934. Kluge Sippensiedelungen = Kluge, F., Sippensiedelungen und Sippennamen.

I: Yierteljahrschrift für Social- und Wirtschaftsgeschichte 6. 1908. Kock S-vensk ljudhist. = Kock, A., Svensk ljudhistoria. 1—5. Lund-Lpz. 1906

—1929. Kolthoff, G. och Jägerskiöld, L., Nordens fåglar. Sthlm 1898. kr = krono (-hemman, -mantal). Kretschmann = Kretschmann, H. H., Die -heim-Ortsnamen und ihre Bedeu­

tung . . . (Aus Hansischem Raum 5.) Hamburg 1938.

Kristensen, M., Kobenhavns amis landsbynavne. I : Aarb. udg. af hist. samf. for Kobenhavns amt 1912.

— Lållands og Falsters stednavne. 1—3. I: Lolland-Falsters historiske Sam-funds Aarbog 1921—23.

Kroman, E., Kong Valdemars Jordebog. Et Haandskrifts Historie udg. af Rigs-arkivet. Khvn 1936.

Kuhns Zeitschr. = Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung herausgeg. von A. Kuhn.

kv = kvarn. Kålund = Kålund, P. E. Kr., Bidrag til en historisk-topografisk Beskrivelse af

Island. 1—8. Khvn 1B77—82. la Cour, V., Sjaelland® seldste bygder. Khvn 1927. Lagerstedt — Lagerstedt, T., Näringsliv och bygd i Seminghundra härad vid

1630-talets slut (Geographica 14). Upps. 1942. Langenfeit — Langenfelt, G., Toponymies or derivations from local names in

English. Upps. 1920. Larsson, R., Södermannalagens ljudlära (ATS 1801). Sthlm 1891. Levander, L., Dalmålet. 1—2. Upps. 1925, 1928. Lexer = Lexer, M., Mittelhochdeutsches Handwörterbuch. Lpz. 1872 ff. lht = lägenhet. Lidingön = Lidingön och dess natur. Sthlm 1927. Lind Dopn. = Lind, E. H., Norsk-isländska dopnamn och fingerade namn från

medeltiden. Upps. 1905-—15. Suppl. Oslo 1931. Lind Personbin. = Lind, E. H., Norsk-isländska personbinamn från medeltiden.

Upps. 1920—21. Lindberg = Lindberg, Carl, Terrängordet köl (kal, kielas). Upps. 1941. Linder Södra Möre = Linder, N., Om Allmogemålet i Södra Möre härad af

Kalmar län. Upps. 1867. Lindkvist, H., Middle-English place-names of Scandinavian origin I. (UUÅ 1911.)

Upps. 1912, Lindquist, I., Sparlösa-stenen... (Religiösa runtexter 2). Lund 1940. Lindqvist Bjärka-Säby = Lindqvist, N., Bjärka-Säby ortnamn. I. Sthlm 1926. Lindroth Kalmar län = Lindroth, Hj., Från ortnamns- och dialektforskningen

inom Kalmar län (Södra Kalmar län 2). Kalmar 1926. Lindroth -rum — Lindroth, Hj., De nordiska ortnamnen på -rum. (Göt. Kungl.

Vet.- och Vitt.-Samh. handl. F. 4, h. 18). Gbg 1916. Lindroth Våra ortnamn = Lindroth, Hj., Våra ortnamn och vad de lära oss.

l :a uppl. Sthlm 1923. 2:a uppl. Sthlm 1931. Lindroth Värend = Lindroth, Hj., Vad ortnamnen lära oss om Yärends be­

byggande. I: Ur Yärends historia. Växjö 1912. Lindroth Ölands folkmål = Lindroth, Hj., Ölands folkmål. I. (GHÅ 1925.) Gbg

1926. Linge = Linge, Karl, Svärdsjö socken med Enviks kapell. Sthlm 1929. Lolland-Falsters Navnebog. Se Petersen. Lukman, N. Clausen, Skjoldunge und Skilfinge... Khvn 1943.

Lundahl Falbygden = Lundahl, I., Falbygdens by- och gårdnamn. Gbg 1927. Lundgren -ing = Lundgren, M. F., Om fornsvenska personnamn på -ing och

-ung. Sthlm 1886. Lundgren-Brate = Lundgren, M., Brate, E. och Lind, E. H., Svenska person­

namn från medeltiden (SvL 10: 6). Sthlm 1892—1984. LIJÅ = Lunds Universitets årsskrift. Lyttkens = Lyttkens, A., Svenska växtnamn. 1—3. Sthlm 1904—15. Lönnroth, E., Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (GHÂ 1940).

Gbg 1940. Mansion, J., Oud-Gentsche naamkunde. 'S-Gravenhage 1924. MASO = Meijerbergs Arkiv för Svensk Ordforskning. Gbg 1937 ff. Mawer, Allen, The place-names of Northumberland and Durham. Cambr. 1920. Middendorff, H., Altenglisches Flurnamenbuch. Halle 1902. MKF = Meddelande från Kalmar läns Fornminnesförening. 189*8 ff. MNF = Meddelande från Nerikes fornminnesförening. 1896 ff. MNSF = Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening. 1907 ff. Moberg Nasalassimilationerna = Moberg, L., Om de nordiska nasalassimilatio-

nerna mp > pp, nt > tt, nk > kk. Upps. 1944. Modéer Färdvägar = Modéer, I., Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster.

Upps. 1936. Modéer, I., Namn- och ordgeografiska studier (UUÅ 1937:12). Upps. 1937. Modéer Smål. skärg. = Modéer, I., Småländska skärgård&namn. Upps. 1983. Modin Härjedalens ortnamn = Modin, E., Härjedalens ortnamn och bygde­

sägner (SvL 19: 2). Sithlm 1902. MoM = Maal og Minne. 1909 ff. MRA = Meddelanden från Svenska riksarkivet. 1875 ff. mtl = mantal. Munch, P. A., Det norske Folks Historie. Chra 1852—63. MÖFM = Meddelanden från Östergötlands fornminnesförening. 1912 ff. Möller = Möller, P., Ordbok öfver halländska landskapsmålet. Lund 1858. NAH = Norra Allbo hembygdsförenings årsbok. 1929 ff. NE = Norske elvenavne samlede af O. Rygh . . . udg. . . . af K. Rygh. Kra 1904. NED = A new English dictionary. Oxf. 1888—1983. NG •= Norske gaardnavne . . . udg. af O. Rygh . . . Kra 1897 ff. NGN — Nomina geographica neerlandica. Amsterdam 1885 ff. Nielsen = Nielsen, O., Olddanske Personnavne. Khvn 1883. Nihlén, J . och Boëthius, G., Gotländska gårdar och byar under äldre järn­

åldern. Sthlm 1983. Nikolai socken. Utg. av Nikolai sockens kommunalfullm. till dess 25-årsjubi-

leum år 1944. Nyköping 1945. Nilén = Nilén, N., Ordbok öfver allmogemålet i Sörbygden. Sthlm 1879. NK = Nordisk kultur. No. Indskr. — Norges Indskrifter med de seldre runer. Chra 1891—1924. NoB = Namn och Bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning. 1913 ff.

Nojdal, Völuspå. Völvens spådom. Udg. og tolket af Sigurdur Nordal. Fra isländsk ved Hans Albrectsen. Khvn 1927.

Nordén, A., Bidrag till svensk runforskning (VHAAH 55). Lund 1943. — Östergötlands järnålder. I. Sthlm 1929,

Nordiska studier tillägnade Adolf Noreen. Upps. 1904. Nordlander Norrl. saml. = Nordlander, J., Norrländska samlingar. Sthlm-Upps.

1892 ff. Noreen Altisl. Gr. — Noreen, A., Altisländische und altnorwegische Grammatik.

4. Aufl. Halle 1923. Noreen Altschw. Gr. = Noreen, A., Altschwedische Grammatik. Halle 1904. Noreen, A., Grunddragen av den fornsvenska grammatiken. 2. rev. uppl. Upps.

1918. — Ordbok öfver Fryksdalsmålet. Upps. 1878. — Ordlista öfver Dalmålet. Sthlm 1883. — Vårt språk. Lund 1903 ff.

Noreen Ynglingatal = Ynglingatal. Text, övers* och komm, av A. Noreen (VHAAH 28).

Noreen Ärtemarksmålet — Noreen, E., Ärtemarksmålets ljudlära (SvL B 43). Sthlm 1915.

Norrby Ydre — Norrby, R., Ydre härads gårdnamn. Sthlm 1905. NTU = Nordiska texter och undersökningar. Utg. i Upps. av Bengt Hesselman.

1934 ff. Nygren. Se källförteckningen: A 9. ODS = Ordbog over det danske Sprog, udg. af Det danske Sprog- og Literatur-

selskab. Khvn 1919 ff. OGB = Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. Gbg 1923 ff. Ohlsson = Ohlsson, B., Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronnebyån. Lund

: 1939. Olsen, M., Norröne studier. Oslo 1938. — Stednavnestudier. Kra 1912.

Olson = Olson, E., De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan. Lund 1916.

Olsson Nordberg = Nordberg, S. Olsson, Fornsvenskan i våra latinska original-diplom före 1300. 1—2. Upps. 1926, 1932.

o r — originalhandling. Ordbok öfver allmogeord i Heisingland. Utg. af Heisinglands fornminnessäll-

skap. (Föret, undert. Fr. Wennberg.) Hudiksvall 1873. OUÅ = Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. 1936 ff. Palmquist = Palmquist, P. E., Beskrifning öfver Botkyrka socken. Sthlm 1878. Pape, W., Wörterbuch der griechischen Eigennamen. 3. Aufl. neu bearb. von

G. E. Benseier. Braunschweig 1911. PBB = Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und Literatur. Heraus-

geg. von H. Paul und W. Braune. Persson Beiträge — Persson, P., Beiträge zur indogermanischen Wortforschung.

1—2. Upps. 1912.

Petersen, P., Lolland-Falsters Navnebog . . . med en Indi. af A. Olrik. Khvn 1902.

Peterson = Peterson, P. N., Ordbok över Valldamålet. Lund 1905 ff. Petri Gothus, Jonas, Dictionarium Lätino-Sveco-Germanicum. Lincopiae 1690. Pihl, C., överkalixmålet. I. Sthlm 1924. Pipping, R., Kommentar till Erikskrönikan. Hfors 1926. Quist = Quist, A., ösmo. En Södertörnsförsamlings historia. 1—2. Sthlm 1930. r = riksspråkspåverkat uttal, lokalt riksspråk. reg. — regest. Resor i Stockholms län, sammanställda av Trafikförvaltningen Stockholms—

Roslagens järnvägar. Sthlm 1930. Rietz. Se Rz. Ritter, O., Vermischte Beiträge zur Englischen Sprachgeschichte. Halle 1922. Rosenberg = Rosenberg, C. M., Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver

Sverige. Sthlm 1882—83. Roslund = Roslund, N. I., Huddinge kyrka och gårdar. Sthlm 1932. Ross = Ross, H., Norsk Ordbog. Chra 1895. Rydh-Schnittger = Rydh, H. och Schnittger, B., Där fädrens kummel stå. I. 2:a

uppl. Sthlm 1928. Rygh Personn. = Rygh, O., Gamle Personnavne i norske Stedsnavne. Kra 1901. Rz == Rietz, J . E., Svenskt dialekt-lexikon. 1—2. Lund 1867. Rääf = Rääf, L. F., Ydre-målet. Örebro 1859. Sahlgren, J., Gällersta by- och gårdnamn. I: Saxons bok på 75-årsdagen. Sthlm

1934. — Hälsingborgstraktens ortnamn. I: Hälsingborgs historia. Upps. 1925.

Sahlgren Kölingared = Sahlgren, J., Västgötska ortnamn av typen Kölingared (LUÅ 1918).

Sahlgren Nysund = Sahlgren, J., Nysunds sockens gårdnamn. I: Ny sunds socken. Minneskrift 1938. Örebro 1938.

Sahlgren Skagershult = Sahlgren, J., Skagershults sockens naturnamn (SvL B 32). Sthlm 1912—35.

Sahlgren, J., Vad våra ortnamn berätta. l:a uppl. Sthlm 1932. SAOB = Ordbok över svenska språket, utg. av Svenska Akademien. Lund

1898 ff. Saxén Fini, vattendragsn. = Saxén, Ralf, Finländska vattendragsnamn (SNF

1:3). Hfors 1910. Saxén Språkliga bidrag = Saxén, Ralf, Språkliga bidrag till den svenska bo­

sättningens historia i Finland (Bidr. t. kännedom af Finlands natur och folk. H. 63). Hfors 1905.

Saxons bok på 75-årsdagen. Sthlm 1934. Schagerström = Schagerström, Aug., Ordlista Öfver Vätömålet i Roslagen (SvL

10:1). Sthlm 1889. Schjött == Sehjött, S., Norsk Ordbok. Oslo 1914. Schlyter = Schlyter, C. J., Ordbok till Samlingen af Sveriges Gamla Lagar.

Lund 1877.

Schmeller = Schmeller, J . A., Bayerisches Wörterbuch. 2. Ausg. von G. Karl Frommann. München 1872—77.

Schroderus Diet, quadr. = Schroderus, Ericus, Dictionarium quadrilingue sueti-cum germanicum latinum grsecum. Utg. av B. Hesselman. Upps. 1929.

Schroderus, Ericus, övers, av Comenius Upläste Gyllene Tungomåls Dör. Sthlm 1647.

Schröder, E., Deutsche Namenkunde. Göttingen 1938. Schweiz. Id. = Schweizerisches Idiotikon. Frauenfeld 1881 ff. Schück, H., Uppsala öd (UUÅ 1914). Schütte, G., Offerpladser i Overlevering og Stedminder (Studier fra Sprog- og

Oltidsforskning 112). Khvn 1918. — Personnavne i Stednavne paa -ing (Blandninger 2). Khvn 1916.

Schütte Danske Stednavne = Schütte, G., Danske Stednavne fra Arilds tid. (Studier fra Sprog- og Gldtidsforskning 146.) Khvn 1927.

Schütte, G., Our Forefathers, the Gothonic Nations. II. Cambridge 1983. Schönfeld = Schönfeld, M., Wörterbuch der altgermanischen Personen- und

Völkernamen. Heidelberg 1911. Seip, No. Språkhist. = Seip, D. A., Norsk språkhistorie til omkring 1370. Oslo

1931. Setälä, E. N., Bibliographisches Verzeichnis der in der Literatur behandelten

älteren germanischen Bestandteile in den ostseefinnischen Sprachen. Hfors-Lpz. 1912—13.

SEÅ = Samfundet Sankt Eriks Årsbok, 1903 ff. SFSS = Samlingar utg. av Svenska fornskrift-sällskapet. 1844 ff. SHVU = Skrifter utg. av Kungl. humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala.

1890 ff. Siebs, Th., Geschichte der friesischen spräche. Grundriss der germanischen

philologie Bd 1, s. 1152 ff. Strassburg 1901. Sievers, E., Altgermanische Metrik. Halle 1893. Sievers-Brunner Altengl. Gr. = Sievers, E., Altenglische grammatik. Nach der

angelsächsischen Grammatik, neubearb. von Karl Brunner. Halle 1942. SIOD = Skrifter utg. av Institutet för ortnamns- och dialektforskning vid

Göteborgs Högskola. 1918 ff. sk = skatte (-hemman, -mantal). skg = skeppslag. skutj = skatteutjord. sn(r) — socken, socknar. SNF = Studier i nordisk filologi. Hfors 1910 ff. Socknen på ödmorden. Anteckningar till Skogs sockens historia sammanförda

av Nils C. Humble. Lund 1944. Sohlberg Skee = Sohlberg, G., Ortnamnen i Skee socken Bohuslän (OGB 20:1).

Gbg 1943. SOSÅ = Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift. 1925 ff. SOV — Sveriges ortnamn, Värmlands län. 1922 ff. SOÄ = Sveriges ortnamn, Älvsborgs län. 1906 ff.

Spegel = Spegel, H., Glossarium Sveo-Gothicum. Lund 1712. Stenberger, M., Öland under äldre järnåldern. Sthlm 1933. St. Neoph. = Studia neophilologiea. A journal of Germanie and Romanic philo­

logy. Steenstrup = Steenstrup, J., Indledende S>tudier over de seldste danske Sted-

navnes Bygning (K. Danske Vidensk. Selsk. Skr. 7. R., Hist, filos. Afd. 1: 3). Khvn 1909.

Steenstrup, J., De danske Stednavne. Khvn 1908. Stenbrohult = Stenbrohult i forntid och nutid. 1—2. Växjö 1923. Stockholmstrakten — Stockholmstraktens natur- och kulturminnen. Utg. av R.

Sernander, E. Granlund, K. A. Gustawsson och G. Selling. Sthlm 1935. Stud., A. Kock — Studier tillägnade Axel Kock. Lund 1929. Stud. Unger == Sproglig-historiske Studier tilegnede Professor C. R. Unger.

Kra 1896. Studies in english philology. A miscellany in honour of Fr. Klseber. Minneapolis

1929. Styffe Sku = Styffe, C. G., Skandinavien under unionstiden. 3:e uppl. Sthlm

1911. Svenska lantmäteriet 1628—1928. 1—3. Sthlm 1928. Sverige — Sverige. Geografisk beskrivning utg. av Otto Sjögren. 1—5. 1929—

1935. SvL = Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv. Symb. phil. Danielsson = Symbolae philologicse O. A. Danielsson octogenario

dicatae. Ups. 1932. Söderwall = Söderwall, K. F., Ordbok öfver svenska medeltidsspråket. Lund

1884—1918. t = torp. Tamm = Tamm, Fr., Om avledningsändelser hos svenska substantiv, deras

historia och nutida förekomst. (SHVU 5:4.) Ups. 1897. Tengström = Tengström, C. G., Studier över sydbohuslänska inkolentnamn.

Gbg 1931. tg = tingslag. Tham = Tham, W., Beskrifning öfver Stockholms län. Sthlm 1850. Thorkelstson, Jon, Supplement til isländske Ordboger. Anden Samling. Ny Udg.

Khvn 1895. Thulin Delningsgrund vid skifte = Thulin, G., Historisk utveckling af den

svenska skifteslagsstiftningen med särskildt afseende å frågan om delnings-grund vid skifte. Sthlm 1911.

Thulin Mantalet = Thulin, G., Om mantalet. 1—2. Sthlm 1890, 1935. Tibell = af Tibell, Wilhelmina, Beskrifning öfver Uttringe och Rönninge. Sthlm

1875. Tiselius = Tiselius, G. A., Ljud- ock formlära för Fasternamålet i Roslagen

(SvL 18:5). Sthlm 1902. Torp = Torp, A., Gamalnorsk ordavleiding. I: Hsegstad, M. og Torp, A., Gamal-

norsk ordbok. Kra 1909.

Torp Nyno. EO == Torp, A., Nynorsk etymologisk ordbok. Kra 1919. Torp Wortschatz == Torp, A., Wortschatz der Germanischen Spracheinheit

unter Mitwirkung von Hj. Falk gäiizlich umgearbeitet von A. Torp. Göt­tingen 1909.

Trap = Trap, J . P., Kongeriget Danmark. Fjerde omarb. udg. udg. af Gunnar Knudsen. Khvn 1919 ff.

Tydén u och o — Tydén, F., Vok. u och o i gammal kort rotstävelse i upp-och mellansvenska mål. Upps. 1924.

Täljebygden. Östra Södermanlands kulturhistoriska förenings årsskrift. 1941 ff. UFT = Upplands fornminnesförenings tidskrift. UNT = Up sala Nya Tidning. UNTJ = Upsala Nya Tidnings julnummer. Upmark = Upmark, G., Upplysningar om folkspråket i Södertörn. Sthlm 1869. Uppland. Årsbok för medlemmarna i Upplands fornminnesförening. 1940 ff. Uppländskt. Valda uppsatser ur Upsala Nya Tidnings julnummer utg. till tid­

ningens 50-års-jub. 1940. Upps. 1940. UUÅ = Uppsala Universitets årsskrift. Walde-Pokorny = Walde, A., Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen

Sprachen, herausgeg. u. bearb. von J . Pokorny. Berlin-Lpz. 1930—32. Var. rer. voc. = Variarum rerum vocabula cum sueca interpretatione Sthlm

1538. Utg. av A. Andersson. Upps. 1890. Wedberg Lidingöliv = Wedberg, Birger, Lidingöliv i gamla dar. Sthlm 1924. Vendell = Vendell, H., Ordbok över de östsvenska dialekterna. Hfors 1904»—07. Wennberg. Se Ordbok... Wessén = Wessén, E., Svensk språkhistoria. 2. Ordbildningslära. Sthlm 1943. Wessén, E., De nordiska folkstammarna i Beowulf (VHAAH 36-: 2). Sthlm 1927. — Forntida gudsdyrkan i Östergötland. 1—2. I MÖFM 1921 och 1922.

Wessén Nord. namnst. — Wessén, E., Nordiska namnstudier (UUÅ 1927). Upps. 1927.

Wessén, E., Skänningebygdens ortnamn. I: Skänninge stads historia. Linköping 1929.

— Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria (UUÅ 1924). Upps. 1924.

Wessman = Wessman, V. E. V., Samling av ord ur östsvenska folkmål. Hfors 1925—32.

Westerin = Westerin, G., Västerhaninge och Muskö socknar. BSÄK 9. Sträng­näs 1807.

Westin Grödinge. Se Grödinge! Westman = Westman, I., Nyländska önamn. 1. Hfors 1935. VFT = Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift. VFÅ = Västmanlands fornminnesförenings årsskrift. VHAAH = Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar. VHAAM = Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Månadsblad. 1872 ff. vid. = vidimation, vidisse. Wigforss — Wigforss, E., Södra Hallands folkmål (SvL B 13). Sthlm 1913—18.

Wilmanns = Wilmanns, W., Deutsche Grammatik. Strassburg 1896. Wright = Wright, J., The English Dialect Dictionary. Oxford 1898—1905, VSLÅ = Vetenskaps-societeten i Lund Årsbok. 1900 ff. Xen. Lid. = Xenia Lideniana. Festskr. tillägnad professor Evald Lidén. Sthlm

1912. y — yngre. Zachrisson, R, E., English place-names in -ing of Scandinavian origin (Språkvet.

sällsk. i Upps. förh. 1922—24). UppS; 1924. ZONF = Zeitschrift für Ortsnamenforschung. 19£5 ff. Ålander = Ålander, A. T., Konsonanterna i Östergötlands folkmål. 1—2. Upps.

1932—35. ä = äldre. ödeen — Ödeen, N., Studier i Smålands bebyggelsehistoria. Lund 1927. ÖLM — Örebro läns museum.

Källor.1

1585:1 etc. betecknar år och nr i Upp lands handlingar, KA. Framför övriga landskapshandlingar utsättes landskapsnamnet (Söd., Västm. etc.). Särskild uppmärksamhet förtjäna:

1509:1 = Uppsala domkyrkas räkenskaper 1504—09. J f r D 16. 1588:2. En volym innehåller en jordebok över kyrkogods i Uppland, enl.

registret (senare uppgjort) från 1534. A 8 = Registrum ecclesie Upsaliensis, upplagt 1344, RA. Se SD 1 s. X. Större

delen tryckt i SD. A 9 = Registra ecclesie Lincopensis, skriven under 1500-talens första årtion-

• den, RA. Se Nygren, E., Registra Ecclesie Lincopensis, Linköpings stifts­biblioteks handl. NS Bd 8, Link. 1941, jämte Register och förteckningar ib. N9 Bd 4:1, Link. 1944.

A 11 — Registrum ecclesie Lundensis, upplagt 1494, RA. Större delen tryckt i SD och LÄU eller registrerad i Rep.

A 12 = Registrum de bonis prsepositurae Scarensis. Kopiebok från medeltidens slut. RA.

A 13 — Helge kors' prebendes i Västerås brevbok. Avskrifter från medeltidens slut av handlingar åren 1358—1451. RA.

A 14 = Yidimation 1498 av Linköpings domkyrkas jordabrev från 1413—1491. RA.

A 15 = Liber ecclesie Strengnensis. Originalanteckningar och avskrifter från 1200- t. o. m. 1400-talen. RA.

A 16 = Skara domkyrkas jordebok. Avskr. av handl. t. o. m. 1505. RA. A 17 = Ärkebiskop Henriks kopiebok. Avskr. av handl. från 1892—1400. RA. A 134 = Själamässolängd från Närke, 1500-t:s början. KB. Nu fotografiskt ut-,

given med inl. av O. Wieselgren (Ett minne från Närkes medeltid. Sthlm 1945).

A 134 a = Nydala klosters kopiebok, upplagd 1506—1508. KB. Se R. Eriksson i Nordisk tidskrift f. bok- och biblioteksväsen 1937 s. 216 ff. och MNS-F 1943 s. 65 ff. (särskilt förteckningen över brev, vilkas original icke äro kända, s. 78).

1 Uppgifterna om urkunder i A—D-serierna i RA bygga i huvudsak på för­teckningarna i RA; i enstaka fall ha dessa kompletterats med egna iakttagelser. J f r i övrigt not till litteraturförteckningen. Äldre lexikaliska arbeten upptagas i litteraturförteckningen.

Ahd. Gl. = Die althochdeutschen Glossen. Ges. und bearb. von E. Steinmeyer und E. Sievers. 1—5. Berlin 1879 ff.

Ann. Dan. Se Jorgensen! Arboga tb = Arboga stads tankebok, ut g. av E. Noreen och T. WennstrÖm

(SFSS 53). Upps. 1935—40. Arv. Sigg. brevv. — Arvid Siggessons brevväxling. Med en komm, av L.

Sjödin. . . Västerås 1932 (Gamla papper ang. Mora socken 2). Aschaneus. Se Gihl i Litteraturförteckningen! ATA = Antikvarisk-top ografiska arkivet i Vitterhets Historie och Antikvitets

Akademien. (Även söckeninventeringar, som ännu icke äro renritade och därför icke influtit i arkivet, men som jag med välvilligt tillstånd av antikvarie K. A. Gustawsson fått taga del av, ha anförts med denna beteckning.)

Avia Ripensis = Samling af Adkomster . . . for Ribe Domkapittel og Bispestol, nedskr. 1290—1518. Udg. af O. Nielsen. Khvn 1869.

B 14—16 = Lars S'parres kopieböcker, skrivna på 1630- och 40-talen. RA. Till stor del tryckta i SD, Trolles jb och registrerade i Rep. Se särskilt P. Sjögren, Släkten Trolles historia s. 359 ff. (Upps. 1944.)

B 19 = avskr. från 1500—1700-talen. RA. Samlingen nyligen omordnad, varför be­teckningarna a, b, c icke överensstämma med uppgifterna i exempelvis SMR.

Beowulf, citeras efter Beowulf and the fight at Finnsburg. Ed. Fr. Klseber. Boston 1928.

Bergshammarssaml. => pergamentsbrev i Bergshammarssamlingen. RA. Bibyark. = pergamentsbrev i Bibyarkivet, läst efter fotostat i RA. boskl = boskapslängd i KA. Broman, O. J., Glysisvallur, utg. af Gestrike-Helsinge nation i Uppsala. Ups.

1911 ff. Broocman = Broocman, C. F., Beskrifning öfwer the i Öster-Götland Befinte-

lige Städer, Slott . . . med mera. 1—2. Norrk. 1760. BSÄK 7 = Förteckning på äldre handskrifter i Strengnäs läroverks bibliotek

och Södermanlands fornminnesförenings samlingar av V. örnberg. BS'ÄK 7 s. I l l ff. 1889.

Bullarium Danicum. Pavelige Aktstykker vedrorende Danmark 1198—1316. Udg. af Alfr. Krarup. Khvn (1931—)32.

Bååth = Acta pontificum svecica. 1. Acta cameralia. Ed. L. M. Bååth. Holmise 1936 ff.

Baejatal = Bsejatal å Islandi 1930. Reykjavik 1930. Börstiis kyrkoarkiv. ULA. Börtzell-Wieselgren == Wästgötha Laghen. Utg. i fotogr. tr. av A. Börtzell och

H. Wieseigren. Sthlm 1889. C 4 = Register över Karl Knutssons och drottning Katarinas jordabrev,

sannolikt till större delen upprättat på 1450-talet. RA. Se Bååth i Saxons bok s. 66' ff. och jfr Lönnroth Scandia 1938 s. 172 not 2. Enligt meddelande av fil. lic. J . Liedgren är brevförteckningen troligen en avskrift (verkställd på 1470-t.?).

C 7 — Jordebok från 1457. RA. J f r Bååth a, st. C 8 = Anteckningar från 1470-t. rörande arvet efter Karl Knutsson. RA.

J f r C 4. C 9 - Ivar Axelssons (Tott) uppbörds- och utgiftsbok för Gotland 1485—87.

RA. C 11 ••== Jordebok över landbor och skattebönder på Färingö från medeltidens

slut (1480*-t.?). RA. C 13 = Jordebok och räkenskaper från Ögl., Vgl., Smål., Närke, Västm., Uppl.,

medeltidens slut. RA. C 14 — Lars Axelssons (Tott) jordebok från 1476. RA. C 15 = Jordebok på Fågelviks landbor m. m. 1473—76. RA. C 21 — Jordebok ö. fru Gunnhild Johansdotters (Bese) arvegods och hennes

man herr Erik Turessons (Bielke) arvegods i Skåne och Blekinge. På första sidan daterad 1514. RA.

C 23 — Ivar Axelssons (Tott) jordebok från 1482. RA. C 24 = Jordebok och räkenskaper m. m. från 1488—90, tillh. Ivar Axelssons

(Tott) änka Magdalena Karlsdotter. RA. C 25 = Åke Jönssons Svarte Skåning brevbok och räkenskapsbok 1467 ff. (•—

1473?). RA. C 26 — Skattebok för Sköldinge socken 1477—<78,: 1491—94. RA. C 27 = Uppbördslängder och räkenskaper, huvudsakligen för Söderm. och

Ögl., 1490-t. RA. C 29 = Gårdsräkenskaper för Tyresö 1460- och 7<Malen, RA, C 30 — Gårdsräkenskaper för Tyresö 1470-t. RA. C 31 = Gårdsräkenskaper för Tyresö 1480-t. RA. C 32 = Greger Matssons räkenskapsbok 1466*—92 för Stäkeborgs län. RA. C 35 = Fru Brita Hansdotters på Ekerö uppbörds- och Utgiftsbok 1508—11.

RA. O 36 — Jöns Ulfssons (Roos) jordebok från 1498. C 39 = Jordebok på gods i Uppl., Ögl., Smål., Vgl. från medeltidens slut. RA, C 40 = Jordebok på gods i Söderm., Närke, Uppl., ögl., Smål. från medel­

tidens slut. RA. C 42 — Jordebok på gods i ögl. från medeltidens slut. RA. C 45 = Räkenskapsbok från 1480—1500-t. RA. C 46 — Räkenskapsbok från Ögl., medeltidens slut. RA. C 47 ?= Räkenskapsbok från Ögl., medeltidens slut. RA. O 48 = Räkenskapsbok från Ögl., medeltidens slut. RA. Corp. Cod. Suec. = Corpus codicum Suecicarum medii aevi. Hafnia3 1943 ff. Corpus = Corpus diplomatum regni Danici.. . Ed. Franz Blatt et C. A. Chris­

tensen. Vol. 1—7. Khvn 1938 ff, D 1 = Registrum prediorum, pensionum etc. Upsaliensis ecclesie, 1376. RA. D 2 == Jordabrevsförteckning från Strängnäs domkyrka. RA. D 3 — Förteckning på gods under sjlälagårdens prebende i Skara. RA. D 5 = Registrum prediorum monasterii Skogh. 1489. RA. J f r C. C. Sjödén i

Rig 1942 s. 12 ff.

D 6 = Registrum prediorum monasterii Scogh. 1503. RA. J f r Sjödén a. »t. D 8 = Jordebok för Eskilstuna kloster. Medeltidens slut. RA. D 9 = Uppbörds och utgiftsbok för Kalmar nunnekloster 1478—86 (93). RA. D 11 = Vadstena klosters jordebok 1447. Se Vkjb. D 16 = Uppsala domkyrkas räkenskaper. Två volymer, av vilka den ena

innehåller räkenskaper från 1417 och omkr. 1480, den andra från 1497—99. J f r 1509:1.

Danmarks Runeindskrifter udg. ved Lis Jacobsen og Erik Moltke. Khvn 1941— 1942.

db = dombok. DD — Diplomatarium Danicum. Khvn 1938 ff. De la Gardiska Arehivet... Utg. af P. Wieselgren. Sthlm och Lund 1831—44. DI = Diplomatarium Islandicum. Khfn 1857 ff. Dipl. Dal. = Diplomatarium Dalecarlicum... utg. af G. Kröningssvärd och

I. Lidén. 1—3. Sthlm 1842-53. DN = Diplomatarium Norvegicum. Kra 1847 ff. E. Goyes jb — Fru Eline Goyes Jordebog, udg. af A. Thiset. Khvn 1892. ek = ekonomiska kartverkets karta. Ekstrand, V., Samlingar i landtmäteri. Sthlm 1901—05. Eriksbergsark. = pergamentsbrev i Eriksbergsarkivet, läst efter fotostat i RA. Erslev Test. — Erslev, K., Testamenter fra Danmarks Middelalder. Khvn 1901. Esplundaark. = pergamentsbrev i Esplundaarkivet, läst efter fotostat i RA. Esrombogen = Codex Esromensis. Esroms Klosters Brevbog. Udg. ved O. Niel­

sen. Khvn 1880—81. EU = Etnologiska undersökningen vid Nordiska museet, Stockholm. (Uppg.

cit. efter excerpt i ULMA.) Fagrskinna, udg. af P. A. Munch och C. R. Unger. Chra 1847. Fc 5 — Rhezelius, J . H., Öländska och småländska reseanteckningar 1634. KB. Flat. = Flateyarbôk. Udg. av G. Yigfusson och C. R. Unger. Chra 1860 —68. Fm 51. = hs av Peter Rudebecks Småländska antikviteter. KB. Fm 53 = Smålands märkvärdigheter och antiquiteter (Nescher nr 78). KB. Freckenhorster Heberegister. I : Wadstein, E., Kleinere altsächsische Sprach­

denkmäler. Norden-Lpz. 1899. fri = frälselängd i KA. G = Generalstabens topografiska karta över Sverige. Gardell = Gardell, S., Gravmonument från Sveriges medeltid. 1. Gbg 1937. GB = Gamla bytesboken. KA. Byteskontoret. 1500-talshandlingar. geom. jb = geometrisk jordebok i LA. J f r Mörby kartbok. ghj = gärder och hjälper i KA. glk = geologisk karta, utg. av Sveriges geologiska undersökning. Grettis saga citeras efter utg. av Gudni Jönsson i Islenzk fornrit (VII), Reykja­

vik 1936. Gripenhielms Mälarkarta = Landt och Sjö Charta Öfwer Sjön Mählaren Och

des ö i j a r . . . Förfärdigat 1689. KB. GVR = Konung Gustaf den förstes registratur. Sthlm 1861—1916.

Hadorph Hadorphs stora kopiebok. VHAA:s dep. RA. Hanebergsark. = pergamentsbrev i Hanebergsarkivet, läst efter fotostat i RA. Hanserec. = Hanserecesse. Lpz. 1870—1913. Hausen Nylands ortn. = Hausen, Greta, Nylands ortnamn. Deras former och

förekomst till år 1600. Hfors 19*20—*24. Hausen Ålands ortn. — Hausen, Greta, Ålands ortnamn. Deras former och före­

komst till år 1600. Hfors 1927. Hermelin = Hermelin, S., Geografiska chartor öfver Swerige. StMm 1797—1807.. Hesselman, B., Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen (NTU 10).

Upps. 1987. HH = Historiska handlingar. Sthlm 1861 ff. Hildebrands avskr. = Hildebrands samlingar av avskrifter till Svenskt Diplo-

matarium. YHAA:s dep. RA. HLG — Handlingar rörande Helga Lekamens Gille i Stockholm, utg. av I.

Colli j.n. Sthlm 1901 (Kungl. Bibi. Handl. Ny följd 2). HSH — Handlingar rörande Skandinaviens historia. Sthlm 1816 ff. Hyltén-Cavallius, G. O., Wärend och Wirdarne. 1—% Sthlm 1863. Citeras efter

2:a uppl., utg. af G. W. v. Sydow. Sthlm 1921—22. IFGH — Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs Högskola (uppg. cit.

efter excerpt i ULM A). jb = jordebok i KA. Jönsson, F., Den norsk-islandske Skjaldedigtning. Khvn och Kra 1912—15. Jordanes Getica = Jordanis Romana et Getica. Ree. Th. Mommsen. Berlin 1882. Jönk. tb = Jönköpings stads tankebok 1450—1548. Utg. av C. N. Kjellberg.

Jönk. 1910—19 (MNSF 2—5). Jorgensen == Annales Danici medii sevi. Ed. Ellen Jergensen. Khvn 1920. KA = Kammararkivet i Stockholm. Kal. Vall. = Liber ecclesise Vallentunensis. Utg. av Toni Schmid. Sthlm 1945. KApapp — avskr. på papper i KA av medeltida brev. kb = kyrkobok. KB — Kungl. Biblioteket i Stockholm. kG = Konceptkarta till G. kli — kyrkolandbolängd (citerad efter SOÄ). Klockhoff = Bil. till Klockhoff, A. J . J., Danviks hospital. Dess rättsliga ställ­

ning. 1—2. Upps. 1935. Klaeber. Se Beowulf. KrA = Krigsarkivet i Stockholm. Krapperupsark. = pergamentsbrev i Krapperupsarkivet, läst efter fotostat i

RA. Kob. Dipl. = Kjobenhavns Diplomatarium. 1—8. Udg. af O. Nielsen. Khvn

1872—87. L = Liljegren, J . G., Run-Urkunder. Sthlm 1833. LA — Lantmäteristyrelsens arkiv i Stockholm. Ib = Lunds stifts landebok 1569. Citeras efter excerpter i SO A, delvis kon­

trollerade efter fotostat ib.

LDY = Liber daticus vetustior. Utg. i Libri memoriales capituli Lundensis ved C. Weeke. K h vn 1884—89.

lib. eecl. Strengn. Se A 15. Lilles arkiv = Jon Pederson Lilles arkiv. KA. Liunggren = Liunggren, G., Atlas öfver Sveriges städer med deras alla egor

och jordar . . . upprättade under åren 1858—01. Sthlm 1862. LSB = pergamentsbrev i Linköpings stiftsbibliotek, läst efter fotostat i RA. LUB = Lunds universitetsbibliotek. LUF = Lunds universitets folkminnesarkiv (uppg. cit. efter excerpter i ULM A). LÄU — Lunds ärkestifts urkundsbok. S>—6. Utg. av L. Weibull. Lund 1900 ff. Matzen Panteret = medeltidsbrev, publ. i Matzen, H., Den danske Panterets

historié. Khvn 1869. Medeltidsbreven från Skog, utg. med komm, av J . Liedgren. Socknen på Öd-

morden s. 246 ff. ml — mantalslängd i KA. Mörby kartbok = Geometrisch Affritningh Och Calculation Öffwer Möreby

Sambt Däss Vnderliggiande Hemman . . . Afmätit och Calculerat Anno 1638 Aff Thoma Ohristierni (72 s.). Fasterna kyrkoarkiv. Boken utgör ett värde­fullt komplement till serien geom. jb i LA. I samma volym äro inbundna flera ur många synpunkter värdefulla kartor av yngre datum huvudsak­ligen från Uppland (även Finland).

Mörbyboken = Urkundssamling i Gimo bruksarkiv, innehållande bl. a. avskrif­ter av medeltida brev. Dessa finnas i avskr. i UUB (E 175 a).

Necrologium Ripense. Tr. i SRD 8. Neogardi = Neogard, N. L., Gautaminning. Ms i UUB. (Efter excerpter i SOA.)

J f r Gotl. ordb. s. III. NGL = .Keyser, A. og Munch, P, A., Norges gamle Love. Chra 1846—85. NL = Necrologium Lundense. Lunds domkyrkas nekrologium, utg. av L. Wei­

bull. Lund 1923. NMU = Närkes medeltida urkunder. I. Riseberga kloster. Utg. av K. G. Gran-

dinson. Sthlm 1935. No. Indskr. Se Litteraturförteckningen! Nord. Mus. .== Nordiska museets pergamentsbrev, fört. av J . A. Almquist. Medd.

fr. Nord. Mus. 1902. Nordberg C1M — Nordberg, J . A., S. Clarse Minne. Sthlm 1727. Nordlander Norrl. saml. Se Litteraturförteckningen! Noreen Ynglingatal. Se Litteraturförteckningen! Norrk. med. = Norden, A., Norrköpings medeltid. Sthlm 1918. Nygren. Se A 9. Olsson Nordberg. Se Litteraturförteckningen! Oxenstiernska saml. och brev. RA. Paltebogen, jordebok från 1505 över gods, tillh. Lunds ärkebiskopsstol, delvis

bevarad i avskr. fr. 1680-t. Reduktiorisark. KA. J f r C. G. Weibull i Hist. Tidskr. för Skåneland, 4, h. 4—6, 1912, s. 167.

Peder Swart, Konung Gustaf I:s krönika. Med inl. och ordförkl. utg. av Nils Edén. St him 1912.

Po.-lex. — Förteckning å städer, köpingar, byar, gårdar . . . utg. av Kungl. Generalpoststyr. och Kungl. Telegraf styr. Sthlm 1909.

Pol. koll. br. — Politii kollegii brevbok, Stockholms stads arkiv. ptl = prostarnas tiondelängder. KA. RA — Riksarkivet i Stockholm. Radloff — Radloff, F. Y., Beskrifning öfver norra delen af Stockholms län.

I—II. Ups. 1804—05. Ranns, om antikv. = Rannsakningar om antikviteter i Södermanland 1667—86

utg. av I. Schnell och C. I. Stähle. Nyköping 1938. RAP = pergamentsbrev i RA. RAPapp = pappersbrev i RA. RAP(DRA) = pergamentsbrev i RA, förvärvat genom byte med Danska riks­

arkivet. Rasmus Ludvigsson — Register och Memoriall (om sjöar och strömmar) till

1560. Strödda kamerala handl. i KA. RB = Biskop Ey&teins Jordebog (Den rode Bog) udg. ved H. J . Huitfeldt. Chra

1879. reg., eccl. Line. Se. A 9. reg. eccl. Lund. Se A 11. reg. eccl. Ups. Se A 8. Rep. = Repertorium diplomaticum Regni Danici mediaevalis. 1—2. (siffra avser

serie, ej band). Khvn 1894 f|., 1928 ff. Rheinische Urbare. Sammlung von Urbaren und anderen Quellen zur Rhein­

ischen Wirtschaftsgeschichte. Herausgeg. von R. Kötzschke. Bonn 1906. Rhez. — J . H. Rhezelius, Monumenta Uplandica, utg, a v 0. M. Stenbock och

O. Lundberg. UFT 7. Ups. 1915—17. J f r även örnhiälm. Rhez. Fe 5. Se Fe 5, Ribe Old. Se Avia Ripensis. rjb = reduktionsjordebok i KA. Rogberg-Ruda ~ Historisk beskrifning om Småland i gemen.. . Förf. af . . .

S. Rogberg... Widare utförd af E. Ruda. Carlskrona 1770. Rudebeek, Peter. Se Fm 51. Sandbergska samlingarna. KA. Saxo -= Saxo, Gesta Danorum. Ed. J . Olrik et H. Rseder. Khvn 1931. Schlegel Wijk — Schlegel, B., Svenska slott. Wijk. Sthlm 1876. Scriptores minores historise Danicse medii sevi. 1—2. Ree. M. Cl. Gertz.? Khvß

1917—22. SD = Svenskt Diplomatarium (Diplomatarium Suecanum). Sthlm 182$ ff. SD ns •= Svenskt Diplomatarium, nya serien (fr. o. m. 1401), S'thlm 1875 ff. Sepelius = Sepelius, Lars, Dissertatio academia Roslagiam levi penicillo

delineans. Ups. 1721 (praeses N. Celsius). Sj = Sjökort. Sjöholmsark. = Pergamentsbrev i Sjöholmsarkivet, läst efter fotostat i RA.

Skatteboken av Hälsingland för år 1542. Gammal Hälsingekultur 1933. Skjb = Skara stifts kyrkliga jordebok af år 1540. Utg. av Veste rgötlands forn­

minnesförening. Sthlm 1899—1902. Skoklostersaml. = pergamentsbrev i Skoklostersamlingen. RA. SLK = Stockholms läns lantmäterikontor. Stockholm. Sm — Smålands runinskrifter: Kronobergs läns runinskrifter, granskade och

tolkade av R. Kinnander. Upps. 1935. SMR = Svenska medeltidsregester. Förteckning över urkunder till Sveriges

historia 1984—41. Utg. av S. Tunberg. Sthlm 1937. SO A = Svenska ortnamnsarkivet i Uppsala. Sparres avskr. Se B 14—16. SRD = Scriptores rerum Danicarum medii aevi. 1—9. Khvn 1772—1878. SRP = Svenska Riksarchivets pergamentsbref 1351—1400, utg. av N. A. Kull­

berg. 1—3. Sthlm 1866—72. SRPapp — Svenska Riksarchivets pappershandlingar 1351—1400. Förtecknade

med angifvande af innehållet (MRA 11). Sthlm 1887. SRS = Scriptores rerum Svecicarum medii aevi. 1—3. Ups. 1838—76. Sten Stures jb = Sten Stures jordeböcker (1502, avskr. 1500-t:s mitt, och 1515).

Arv och eget. Sturegodsen. KA. Sthlms jb = Stockholms stads jordebok 1420—98, utg. genom H. Hildebrand.

Sthlm 1876, 1914. Sthlms priv. = Stockholms stads privilegiebref 1423—1700. Utg. genom H.

Hildebrand och A. Bratt. Upps. 1900—13. Sthlms skb = Stockholms stads skottebok, utg. av H. Hildebrand och J . A.

Almquist. Sthlm 1915, 1935. Sthlms tb = Stockholms stads tänkeböcker, utg. genom E. Hildebrand, G. Carls­

son och J . A. Almquist. Sthlm 1917 ff. Stureska kopieboken i Yiksamlingen. RA. Styffe Bidr. = Styffe, C. G., Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska

arkiver. 1—5. Sthlm 1859—84. Styffe Sku. Se Litteraturförteckningen! Sv. trakt. — Sveriges Traktater med främmande magter. Sthlm 1877 ff. Sverris saga. Utg. ved G. Indrebo. Kra 1920. Säve — Excerpter i SOA ur P. A. Säves samlingar i UUB. J f r Gotl. ordb.

s. IX ff. Säve Gutn. urk. = Säve, C., Gutniska urkunder. Guta lag, Guta saga och Got­

lands runinskrifter språkligt behandlade. Sthlm 1859. Säve, P. A., Åkerns sagor. Spridda drag ur odlingshäfderna och folklifvet på

Gotland. Sthlm 1876. Sävstaholmssäml. — pergamentsbrev i Sävstaholmssamlingen. RA. Sö = ' Södermanlands runinskrifter, granskade och tolkade av E. Brate och E.

Wessén. Sthlm o. Upps. 1924—36. Sçgubrot. Se följande. Sçgur danakonunga. Utg. av C. af Petersens och E. Olson (Samf. til Udg. af

gammel nord. Lit. 46). Khvn 1919—25.

Tacitus, Die Germania. Erläutert von R. Much. Heidelberg 1937. Taflor till Olaus Rudbecks Atlantica. Facs. utg. av A. Nelson (Lychnos-biblio-

tek 2: 5). Sthlm-Upps. 1938. Tibell. Se Litteraturförteckningen! ti = tiondelängd, ingående i landskapshandlingarna i KA. Traditiones Corbeienses. Herausgeg. von P. Wigand. Lpz. 1843. Trap. Se Litteraturförteckningen! Tre Rosors arkiv = Släkten Tre Rosors Godsarkiv. Jordabref förtecknade 1561.

Utg. av K. H. Karlsson i VFT 2 h. 8—9. Mariestad 1908. 3 och 4 Gramm. Afh. — Den tredje och fjserde grammatiske Afhandling i

Snorres Edda, udg. af B. Magnusson Ölsen (Samf. til Udg. af gammel nord. Lit. 12). Khvn 1884.

Trolle-Loewens saml. = pergamentsbrev i Trolle-Loewens samling. RA. (Häringe-och Sjiösa-arkiven.)

Trolles jb = Arvid Trolles jordebok 1408. Utg. genom J . A. Almquist (HH 31). Sthlm 1938. Det av Almquist uppgivna och vid beläggen i avh. anförda årtalet 1490 torde enl. P. Sjögren, Släkten Trolles historia (Upps. 1944) s. 342 vara något, för tidigt (»Med större försiktighet borde den kallas Arvid Trolles jordebok från omkring år 1500»).

U = Upplands runinskrifter, granskade och tolkade av E. Wessén och Sven B. F. Jansson. Upps. 1940 f.

UD — Uppländska domböcker, utg. av K. Hum. Vet.-Samfundet i Uppsala. 1925 ff.

ULA — Landsarkivet i Uppsala. ULAperg — pergamentsbrev i ULA. ULD = Upplands lagmansdombok 1490*—94, utg. av K. H. Karlson (SFSS 39).

Sthlm 1907. ULMA = Uppsala landsmålsarkiv. Uppl. konungsd. ~ Uppländska konungsdomar från Vasatiden . . . , utg. genom

N. Edling (UD 3). Upps., Lpz. 1933. Uppsala domkapitels arkiv. ULA. UUB = Uppsala universitetsbibliotek. UUBpapp — pappershandling från medeltiden (även senare avskr.) i UUB. J f r

Vårfruberga. UUBperg = pergamentsbrev i UUB. Vald. jb = Kong Valdemars jordebog. Udg. af S. Aakjaer (Samf. til Udg. af

gammel nord. Lit. 50). Khvn 1926—43. Westfälisches Urkundenbuch. Regesta Historiae Westfalise. Accedit codex diplo-

maticus. Bearb. und herausgeg. von H. A. Erhart. Erster Band. München 1847.

VFT 3 = Skattelängd för östra Westmanland af år 1371 och Permbref från Westmanland. Båda utg. av K. H. Karlsson. VFT 3. 1884.

VGL = Westgöta-Lagen, utg. av Collin-Schlyter. Sthlm 1827. VHAA — pergamentsbrev, tillh. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien,,

dep. i RA (ingå i stora pergamentsbrevsamlingen, men särskilt registre­rade). s

Widegren = Widegren, P. D., Försök till en ny beskrifning öfver Östérgöth-land. 1—2. Link. 1817, 1829.

Wieselgren = Wieselgren, P., Ny Smålands Beskrifning. 1—3. Wexiö 1844— 1846.

Yiksaml. = pergamentsbrev i Viksamlingen. RA. Viktor Svensks uppt. = Uppteckningar från Fasterna av fornminnesvårdare

Viktor Svensk, Fasterna. Uppt. ha ställts till mitt förfogande av fil. kand. Hans Gillingstam, Sthlm.

Vita S:ti Erici — Vita et miracula Sancti Erici.... Codex Vat. reg. lat. 525 . . . ed. A. Nelson (Corp. Cod. Suec. 3). Hafnise 1944.

Vkjb — Vadstena klosters jordebok, utg. av C. Silfverstolpe (HH 16), Sthlm 1897. Om dateringen se E. Noreen i HT 1919 s. 187 f.

Vreta gårdsark. — pergamentsbrev i Vreta gårdsarkiv. RA. Wülcker = Das Beowulfslied . . . herausgeg. von R. P. Wüleker. Heidelberg

1883 (Bibi. der angels. Poesie 1). Vårfruberga = 1500-talsavskr. av förteckning över gods tillh. Vårfruberga

kloster, på första sidan försedd med årtalet 1257. UUB. Nu utg. av Folke Ossiannilsson, Fogdö (Vårfruberga) klosters jordebok, Vetenskapssociete-ten i Lund årsbok 1945, Lund 1946. Årtalet 1257 torde enligt Ossiannilsson (se H. Gillingstams rec. i HT 1946 s. 50) endast avse or till den s. k. Bytes­handlingen, medan or till övriga partier sannolikt med rätta anses vara äldre.

Värmdö db = Wermbdö Domboock 1600—1612, utg. av G. O. Berg i UFT Bd 5 s. 150 ff.

ÅDS == Åbo domkyrka svartbok, utg. genom R. Hausen. Hfors 1890. ^EDA =! De seldste danske Archivregistraturer. 1—5. Khvn 1845—1910. Ängsöark. = pergamentsbrev i Ängsöarkivet, läst efter fotostat i RA. ög = Östergötlands runinskrifter, granskade och tolkade av E. Brate. Sthlm

1900—06. ÖGL = Östgöta-Lagen, utg. af Collin-Schlyter. Sthlm 1830. örnhiälm = Örnhiälms Diplomatarium. VHAA:s dep. RA. Av särskilt intresse

för uppländska förhållanden äro Rhezelius' regester av nu förlorade medel­tidshandlingar i kyrkoarkiv i norra Uppland (i slutet av vol. 2). För hän­visning till dessa står jag i tacksamhetsskuld till dr phil. I. Friedlaender, medarbetare i Diplomatariekomm.

Inledning.

Bland de svenska bebyggelsenamnen intaga ortnamnen på -inge, -linge, -unge, {-inga) -unga, med en gemensam term vanligen kallade »-inge-namn»,1 en särställning. Medan övriga viktigare bebyggelse-namnstyper, såsom namnen på -hem, -stad, -by, -torp, -boda, äro sammansättningar, vilkas typbildande senare led är ett appellativ med konkret, oftast bebyggelsebetecknande innebörd, äro -inge-namnen bildade genom avledning med ett suffix -ing- (avljudande -ung-, utvidgat -Ung-), som i de germanska språken har funktionen att beteckna tillhörighet av skiftande art. Om suffixets innebörd i -inge-namnen liksom f. ö. även om grundordens allmänna etymo-logiska karaktär och namnens morfologiska struktur gå meningarna starkt isär.

Det klassiska arbetet i den svenska -inge-namnsforskningen är Elof Hellquists avhandling »Om de svenska ortnamnen på -inge, -unge ock -unga» (1904). Det är det enda försök som hittills gjorts att på grundval av hela det svenska -inge-namnsmaterialet nå fram till en enhetlig uppfattning av namngruppens innebörd. Verket, som f. ö. är den första vetenskapliga monografin över en svensk ortnamns­grupp, är präglat av sin upphovsmans vittspännande etymologiska lärdom och grundliga kunskap om germanskt ordmaterial men lider även av brister, som äro förklarliga i ett arbete från den tid, då ortnamnsforskarna ännu huvudsakligen voro etymologer och icke till fullo blivit medvetna om vikten av att granska de reella förutsätt­ningarna för namnens tillkomst. I anslutning till den gängse upp­fattningen av de västgermanska ortnamnen på -ing- anser Hellquist

1 Denna icke fullt adekvata term användes i den följande framställningen i överensstämmelse med språkbruket i ortnamnslitteraturen som beteckning på de bebyggelsenamn, som återgå eller kunna antagas återgå på fsv. -ingi, lingi, -ungi, {-inga) -unga.

-ing-, -ung-avledningarna i majoriteten av de svenska -inge-namnen vara personbetecknande avledningar av personnamn, d. v. s. namnen uppfattas som patronymica (Aklunga — gen. plur. av *Aklimgar **Akles ättlingar eller följeslagare'); endast ett mycket litet antal namn bedömes som toponymica, d. v. s. som avledningar av ett ortnamn eller ett terrängbetecknande appellativ (Uttringe, innehållande ett inkolentnamn *uttringar, avlett av sjönamnet Uttrari). De personnamn, som enligt Hellquists mening utgöra grund­orden i den stora massan av de svenska -inge-namnen, uppfattas i mycket stor utsträckning dels som kortnamns- eller smeknamns­bildningar, såsom *Bin-ke (med diminutivsuffixet -k-) i Binklinge, *Batte (med gemination) i Bättinge, *Maw£, *Papi (från barnspråket) i Mämminge, Päpplinge, dels som binamn, t. ex. Hvit (adj.) i Vittinge, Biur (djurbenämning) i Byringe, Naghel i Näglinge, dels som rena öknamn, t. ex. *Knul 'klump, knöl' i Knylinge. Huvuddelen av -inge-namnen innehålla sålunda enligt Hellquist personbeteckningar som *Binklingar, *Bœttingar 'Binkes, Battes ättlingar eller följeslagare'; formellt betraktas namnen som gen. el. dat. plur. av dessa släktnamn (fsv. Biurunga, Biurungum 'Bjur-ättlingarnas (gård), hos Biurätt-lingarna') eller som till dessa släktnamn bildade -ia-stammar (fsv. 4ngi, -ungi), hos vilka -ia-suffixet betecknar tillhörighet (fsv. Bink-lingi < *Binklingia 'det Binkling-ska, Binke-ättlingarnas egendom'). Namnen dateras till äldre järnålder och anses tillhöra »den tid, då våra förfäder ännu idkade flyttaråkerbruk» (s. 234). Hellquist ser sålunda i -inge-namnen ett minne från en tid, då kringströvande flockar eller stammar, benämnda efter sin anförare, efter hand blevo bofasta.

Trots den kritik som ganska snart riktades mot Hellquists upp­fattning av -inge-namnen, har han i senare arbeten i allt väsentligt bibehållit sin ståndpunkt (ANF 24 s. 84 ff., 1908, ANF 26 s. 361 ff., 1910, NoB 1916 s. 133 ff., -by s. 133 ff., 1919, EO„ 1922, Lidingön s. 29 ff., 1927; E02 (postumt) 1939). I De svenska ortnamnen på -by s. 124, 133 f. synes han dock vara böjd att i viss utsträckning för­lägga -inge-bebyggelsen till yngre järnålder, och i Lidingön s. 30 kan man iakttaga en förskjutning av hans uppfattning av proportio­nerna mellan patronymica och toponymica, i det att de »kanske flesta» av -inge-namnen anses tillhöra den förra gruppen; tidigare har han ansett denna vara klart dominerande.

Hellquists förste kritiker var J. Steenstrup (Indledende Studier over de aeldste danske Stednavnes Bygning ç. 85 ff., 1909). Hans invänd­ningar gälla framförallt den stora mängd av konstruerade, från nor­diskt språkområde okända personnamnsstammar, med vilka Hellquist nödgats räkna för att kunna genomföra sin tankegång. Steenstrup menar, »at hele denne Lsere hviler paa et meget svagt Grundlag» (s. 88). Själv anser han, »at Grundordet i -inge-Navnene er en Natur-betegnelse og ikke et Personnavn» (s. 92), och detta har giltighet vid samtliga -inge-namn: »denne Förklaring holder sikkert Stik ved alle Navnene paa -inge, ogsaa ved dem, som vi endnu ikke ere i Stand til at tolke» (s. 93). Han anför en rad bestickande exempel på namn på -hem och -inge med samma förled resp. grundord (Bjerrum : Bjer-ring, Klintum : Klinting etc.), för vilka man omöjligen kan komma ifrån en toponymisk innebörd (s. 92). Själva -ing-elementet anser han vara ortbetecknande; Bjerring översättes »Stedet med Bjerge», Heding med »Hedestedet». Den morfologiska frågan beröres icke. Samma uppfattning av -inge-namnen har Steenstrup tidigare i mer kortfattad form framlagt i De danske Stednavne s. 32 ff. (1908).

Steenstrups mot Hellquist kritiska inställning delas av G. Schütte. I sitt första arbete i ämnet (Personnavne i Stednavne paa -ing, 1916) avvisar han tanken, att grundorden skulle vara personnamn. Till skillnad mot Steenstrup anser han dock, att -ing-elementet är person-betecknande, och betraktar namnen som »oprindelige Slaegtnavne, udgaaede fra Slaegtbossettelser» (s. 131). Hur han tänker sig be­skaffenheten av dessa släktnamn, är oklart (»Det rimeligeste bliver indtil videre den Opfattelse, at de er sammenfattende Vsesensnavne, vaere sig af substantivisk eller adjektivisk Oprindelse» s. 129); dock synes han vilja räkna med mytiska namnelement i grundordet (s. 129 f.), tydligen också med ortbetecknande (»Slaegtnavnet kan vaere afledet av geografiske Forhold, saaledes at det nojagtigt svarer til et Stednavn med Naturtilknytning» s. 131). Härmed tycks han dock icke avse inbyggarnamn i vanlig mening, då han tidigare (s. 122 ff.) avvisat tanken, att dessa skulle kunna ingå i -inge-namnen. I en senare uppsats (Ingtypens udvikling i geografiske Navne og Slsegts-navne, FoN 5,1924—25) hävdar han emellertid eftertryckligt inbyggar-namnens betydelse för de nordiska -inge-namnen. Han anför en rik exempelsamling på danska inkolentnamn på -ing (s. 118 ff.) och även på med sådana sammansatta ortnamn (Prœglinge Ager, sms med

*Prœglinger 'inv. i Prejlerup' etc., s. 134). Ett flertal danska och svenska -inge-namn tolkas som ursprungliga inbyggarnamn (s. 132 ff.). Schuttes benägenhet att tillmäta fakta och hypoteser samma veten­skapliga värde och hans motvilja mot att redovisa källor och material och att meddela förutsättningarna för rekonstruerade ort- och in­byggarnamn göra hans arbete svårbedömligt och lämnar läsaren oviss om graden av säkerhet i hans resultat, varför detta på idéer och uppslag så rika verk självfallet kom att få mindre betydelse för den danska -inge-namnsforskningen än det under andra omständigheter hade förtjänat. I senare arbeten (Danske Stednavne fra Arilds Tid, 1927, Indbyggernavnene, dansk Sprogforsknings Stedborn DF 1941 s. 17 ff.) fasthåller han vid samma uppfattning av -inge-namnen.

Från svenskt håll hade emellertid, redan innan Schuttes arbete Ingtypens udvikling... utkom, J. Sahlgren i uppsatsen Västgötska ortnamn av typen Kölingared (LUÅ 1918) framhållit inbyggarnam-nens roll, särskilt i sammansatta ortnamn, vilkas förleder innehålla en med suffixet -ing- bildad personbeteckning — även dessa hade av Hellquist betraktats som patronymiska bildningar. Namn som Kölingared, Gurungbyn, Svalungebyn innehålla inkolentnamn *kö-lingar, *gnrungar, *svalungar, avledda av ortnamnen KÖlaby, Gu-ranne, Svalhede. Av största vikt är också Sahlgrens påpekande, att inbyggarnamn på -ing i mycket stor utsträckning bildats med ellips av grundordets senare led. Beträffande de egentliga -inge-namnen tar han icke ställning till problemet om den inbördes frekvensen mellan patronymica och toponymica, men gör ifråga om de senare en bety­delsefull distinktion: »Toponymika kunna . . . ha två olika funktioner allt efter namnbärarens relation till namngivaren; de kunna beteckna 'ngn som bor på ett ställe' och 'ngn som bott på eller härstammar från ett ställe'» och anför säkra exempel på båda dessa typer. Vid behandlingen av -inge-namnen i Närke (NoB 1927 s. 32 ff.) hänvisar han dock genomgående till Hellquists tolkningar, medan åtskilliga uppländska -inge-namn i NoB 1930 s. 136 uppfattas som inbyggarnamn i pluralis. I ANF 50 s. 285 ff. anser Sahlgren, »att de flesta av Hellquists patronymiska namn är o mångtydiga och osäkra», och påvisar åtskilliga fall, då en toponymisk tolkning är att före­draga.

Av forskare, som vid tolkningar av enskilda namn gentemot Hell­quist hävdat en toponymisk innebörd, må f, ö. nämnas t. ex. N. Lind-

qvist (Bjärka-Säby ortnamn s. 115 ff., 316 ff., 1926), v. Friesen (UNTJ 1918, 1922), Ödeen (Studier i Smålands bebyggelsehistoria s. 220 ff., 1927), Lundahl (Falbygdens by- och gårdnamn s. 70 f., 1927), Hessel-man (NoB 1930 s. 33, 36), Franzén (Vikbolandets by- och gårdnamn s. 39, 1937). Det senaste inlägget från svenskt håll av principiell betydelse har gjorts av Palmér (Skånska ortnamn av typen Kävlinge och V är finge, ANF 52 s. 38 ff., 1936), som betraktar åtskilliga skånska -inge-namn som avledningar av naturbetecknande grundord och sammankopplar frågan om -inge-namnens etymologiska struktur med det länge förbisedda problemet om namnens morfologi. Han uppvisar övertygande, att de i de äldsta källorna uppträda i formen -ingi och att pluralerna på -a, -um synas vara sekundära; -ingi vill han snarast betrakta som dat. sing, av en nom. -inger. Ett namn som fda. Hvitingi, nu (Norr- och Söder-) Vidinge, tolkas sålunda som dat. sing, av ett naturnamn *Hvitingr 'den vita maden' el. dyl.; i princip synes han alltså dela Steenstrups ståndpunkt. Palmérs uppfattning diskuteras nedan i kap. »Morfologi». Det senaste inlägget i frågan har gjorts av Kr. Haid (APhS 1945 s. 278), som ytterligare betonar de toponymiska bildningarnas roll, men ställer sig kritisk mot Palmérs uppfattning av namnens morfologi.

Den diskussion, som efter tillkomsten av Hellquists avhandling förts om denna namngrupp, har särskilt i två avseenden lett till viktiga resultat: -inge-namnens grundord måste i betydligt större utsträckning, än Hellquist först menat, antagas ha ett ortbetecknände innehåll (Steenstrup, Sahlgren, Schütte), och -inge-namnen uppvisa i de tidigaste källorna på nordiskt språkområde formen -ingi, -ungi (Palmér).

På många väsentliga punkter råder dock ännu oklarhet. Detta gäller såväl -ing-elementets funktion som namnens morfologiska struktur och grundordens etymologiska karaktär:

1. Är -ing-elementet i princip personbetecknande (Hellquist, Sahl­gren, Schütte m. fl.) eller lokalbetecknande (Steenstrup, Palmér) ?

2. Böra namnen på fsv., fda. -ingi, -ungi bedömas som neutrala -ia-stammar (Hellquist) eller som dat. sing, av mask. -a-stammar på -•ingr, -ungr (Palmér)? Hur ha namnen på fsv. {-inga) -unga, -ungom uppkommit?

3. Om -ing-elementet är personbetecknande, böra då -inge-namnen väsentligen betraktas som patronymica (Hellquist) eller som topo-

nymica (Schütte), eller bör man vid tolkningen i lika stor utsträck­ning räkna med båda möjligheterna?1 Varpå beror det, att denna fråga alltjämt måste ställas just för -inge-namnen, d. v. s. vilken är orsaken till att just dessa äro så svåråtkomliga för den etymo-logiska forskningen, medan motsvarande problem i fråga om de flesta andra viktigare ortnamnstyper, såsom namnen på -hem, -lev, -sta, -by, i stort sett blivit lösta?

Dessa av varandra starkt beroende frågeställningar synas på -inge-namnsforskningens nuvarande ståndpunkt vara de mest aktuella. Härtill komma problemen om -inge-namnens utbredning, ålder, all­männa ställning inom det nordiska ortnamnsskicket o. s. v.

Den följande framställningen gör icke anspråk på att giva en lösning av dessa problem, endast att genom ett övervägande av de olika möjligheterna söka bedöma sannolikheten av en tolkning i den ena eller andra riktningen. Under arbetets gång har jag emellertid nått fram till en preliminär helhetsuppfattning av namngruppen, som även om den lämnar åtskilligt oförklarat, dock synes mig användbar som arbetshypotes vid fortsatta undersökningar.

För att belysa den första frågeställningen har jag i Kap. I sökt giva en översiktlig, deskriptiv framställning av -ing- (-ung-, -ling-) suffixets uppgift — i den mån den är bestämbar — i de nordiska språkens ordbildning med särskild hänsyn till de funktioner, som ansetts vara av vikt för bedömandet av -inge-namnen, nämligen sätten för bildning av ortnamn på -ing{er), -ung(er), inbyggarnamn och patronymica.

I Kap. II behandlas på grundval av det äldre fda. och fsv. mate­rialet frågan om -inge-namnens morfologi.

För diskussionen av den tredje frågan vore det otvivelaktigt lyck­ligast, om man först i likhet med Hellquist i monografisk form redo­visade hela det fsv. — och helst även det fda. — materialet och ägnade varje enskilt namn en etymologisk granskning. Under den tid, som förflutit, sedan Hellquists avhandling tillkom, har emeller­

1 I översiktsverk som Lindroth Våra ortnamn och vad de lära oss (l:a uppl. 1923 s. 118 f., 2:& uppl. 190-1 s. 118), G. Knudsen De danske Stednavne (NK 5 s. 90, 1939), G. Franzén Sverige (ib. s. 136 ff.), Indi. till Sonderjyske Stednavne (DS 3 s. XXXVI f., 1944) och Vejle Amts Stednavne (DS 8 ». XIII, 1944) anföras båda möjligheterna utan mer bestämda uppgifter om deras inbördes frekvens.

tid ortnamnsforskningens snabba utveckling gjort ett sådant tillväga­gångssätt ogenomförbart för -inge-namnens vidkommande. Uppmärk­samheten har riktats på källor och hjälpmedel, som icke stodo Hell-quist till buds. Särskilt genom Svenska Ortnamnsarkivets uppteck­nings» och excerperingsarbeten ha stora delar av det rika svenska ortnamnsmaterialet blivit lätt tillgängliga, och det är nu på ett helt annat sätt än för 40 år sedan möjligt att med relativt liten samlar-möda få fram material till att bedöma ett namns ställning i det svenska ortnamnsskicket. Tillgången till uttalsuppgifter, äldre belägg och rikligt språkligt jämförelsematerial (i SOA), utförliga uppgifter om bebyggelsernas kamerala ställning (genom jordeböcker i KA och lantmäterihandlingar i LA) liksom även om deras förhistoria (genom inventeringsrapporter i ATA) ha givit rikare möjligheter att bedöma de enskilda namnen men fordrar också större utrymme för material­redovisningen. Det blir därför omöjligt att i ett enda arbete mono-grafiskt behandla hela det etymologiskt ofta motspänstiga svenska -inge-namnsmaterialet, särskilt som erfarenheten oupphörligt aktua­liserat kravet på en på självsyn grundad kännedom om den ort, som namnet gäller. Jag har därför valt att inskränka undersökningen till ett begränsat, enligt min mening representativt område och ägna vart och ett av de inom detta belägna -inge-namnen en mer ingående granskning ur topografiska, historiska, arkeologiska och språkliga synpunkter för att därigenom söka bilda mig en uppfattning om bebyggelsernas karaktär och namnens etymologiska struktur.

Mot mitt val av undersökningsområde Stockholms län (utom Öknebo hd) — kan framställas den berättigade invändningen, att det varit lämpligare att välja ett landskap, icke en produkt av den yngre länsindelningen. Jag har också under arbetets gång vid flera tillfällen varit betänkt på att utsträcka undersökningen även till övriga delar av Uppland, men funnit, att detta skulle fått betänk­liga följder för arbetets omfång och möjligheterna att bringa det till ett slut. I praktiken blir området identiskt med Södertörn, Attunda-land (utom Bro hd, som saknar -inge-namn), Roden (utom Hållnäs och Ö. Lövsta snr och Vesslands tg längst i norr) och Närdinghundra hd i Tiundaland, sålunda ett bebyggelsehistoriskt klart enhetligt om­råde, desto mer lämpat för en undersökning av denna art, som Stock­holms län är det -inge-namnsrikaste i Sverige.

Den därpå följande översikten över grundordens etymologiska

karaktär bygger i första hand på granskningen av de enskilda nam­nen inom undersökningsområdet men därjämte på ett icke obetydligt antal namn från övriga delar av Sverige, som enligt min mening utan svårighet låta sig tolkas efter samma linjer som namnen i Stock­holms län. Efter en ytlig granskning av den återstående, i denna avhandling icke presenterade delen av de svenska -inge-namnen (ungefär V8 av hela antalet) synes det mig icke sannolikt, att denna bör bedömas på väsentligen annat sätt än de övriga, ehuru jag givet­vis håller möjligheten öppen, att kommande specialundersökningar av -inge-namnen i andra delar av vårt land kunna komma att ge nya och viktiga bidrag till kunskapen om namntypen, som även kunna återverka på min preliminära helhetssyn.

Framställningen av -inge-namnens ålder, bebyggelsernas läge i terrängen och namngruppens ställning inom det svenska ortnamns-skicket bygger likaledes huvudsakligen på iakttagelser från under­sökningsområdet. På dessa viktiga punkter gäller i än högre grad, att mina synpunkter i första hand endast avse att ha lokalt begränsad giltighet, ehuru jag hoppas, att de skola kunna få betydelse även för den fortsatta utforskningen av namngruppen i dess helhet.

De i avhandlingen anförda äldre belägg, som hämtats ur tryckta källor, ha i stor utsträckning kontrollerats i originalhandlingarna. Då formerna härröra från regestverk som SRP, SMR etc., har detta i princip skett genomgående (källan anföres då inom parentes) ; i övrigt har kontrollen varit beroende av min allmänna kännedom om ut­gåvornas tillförlitlighet och ägt rum, när jag funnit skäl att miss­tänka, att en felaktig form förelegat. De belägg, som med ledning av SOA:s excerpter hämtats ur pergamentsbrev och jordeböcker i RA, ha genomgående lästs i original. För motsvarande handlingar i UUB har detta skett endast i viss utsträckning.

Alla uttalsuppgifter äro, då icke annat angives, hämtade ur SOA.

KAP. I.

Suffixet - ing, -ung , - l i n g i de nordiska språken.

1. Allmän översikt. Naturnamn på - in g (en), -un g (en), - l ing(e n).

Suffixet -ing (jämte avljudsformen -ung och den sekundära utvidg­ningen -Ung) har spelat och spelar fortfarande en mycket viktig roll i germansk ordbildning. Det möter redan i de äldsta källorna till germanskt språk, nämligen i de grekiska och romerska författarnas historiska och topografiska arbeten, som upptaga åtskilliga folknamn och även några ortnamn, bildade med detta isuffix (se nedan s. 24 f.), och det är ännu i dag produktivt i t. ex. nysvenskan.

Avledningselementet har uppkommit därigenom, att ett »suffix -k-fögats till w-stamsbildningar (se Brugmann-Delbrück 2 : 1 s. 484 ff.). Så har t. ex. till ieur. Huuen- 'ung, yngling' (find, yûvan-, lat. inven­ts) bildats ieur. Huu^-k-o-s 'ungdomlig' (find, yuvasds, yuvakas 'yng­ling', lat. iuvencus 'unghäst, ungtjur, yngling', urgerm. Huuungas> got. fug g s, fvn. ungr, nysv. ung). Här anföras några från Brugmann-Delbrück hämtade exempel på dylika bildningar i utomgermanska indoeuropeiska språk:

Fornindiska: römasds lömasds adj. till roman- Ionian- 'hår', vês-makas adj. till visman- 'hus, gård', ätmakas adj. till ätmdn- 'själ', an-dsthakas 'benlös' till asthan- 'ben'; arvasas, arvasas 'snabb' till drvan- 'ds'; udakdm 'vatten' till uddn- 'ds'; räjakds dim. till råjan-'konung'.

Grekiska: ôgtocxoç , àcTocxoç 'havskräfta' (jfr find, an-dsthakas ovan). På grund av svårigheten att avgöra, huruvida grek. -axo-återgår på äldre -ako- eller är det f. ö. icke lätt att finna fullt säkra exempel.

Latin: avunculus, homuncio, homunculus, latrunculus, lenunculus till w-stammarna homo, Za£ro, Zeno; adj. longinquus, propinquus (Kluge § 208).

Balto-slaviska språk: Suffixet användes endast vid substantive-ring av adj. på -mas, -mis, vilka beteckna tillhörighet: lit. lauki-ninkas, lett. lauziniks 'Feldbewohner, Landmann' till lit. laukïnis 'dem Felde angehörig', i sin tur bildat till laükas 'Feld', lit. darbininkas, lett. darbiniks 'arbetare', lit. dafèininkas 'trädgårdsmästare', lit. Lê'fà-vininkas 'litauer'.

På germanskt område har suffixet tagits i bruk i mycket stor ut­sträckning, dock endast för att bilda substantiv — svaga spår av adjektivbildningar (bland dem det ovan nämnda ung) nämnas av Kluge § 208. Förhållandet är frapperande med hänsyn till de övriga ieur. språken, i vilka suffixet i förhållandevis stor utsträckning även uppträder i adjektiv. Kluge har (a. st.) framkastat tanken, att de maskulina germanska -ing-substantiven överhuvud taget äro att be­trakta som substantiverade adjektiv. Det ligger otvivelaktigt nära till hands att uppfatta fht. bildningar som husinga (plur.) 'husgudar, penater' och sunufatarungo 'sonens och faderns följe' som ursprung­liga adjektiv med betydelsen 'hörande till huset', 'hörande till far och son'. Särskilt beträffande folknamnen, de tidigast styrkta ger­manska -ing-bildningarna, bör denna möjlighet hållas öppen; paral­leller äro t. ex. lat. Romanus 'romersk' och 'romare', grek. \A<9-7)vaïoç 'atensk' och 'atenare' och de germanska inbyggarnamnsbildningarna med adjektivsuffixet -s&-, om vilka se t. ex. Langenfelt s. 16 ff., Lun­dahl NoB 1937 s. 37 ff.

I germansk substantivbildning kommer suffixet till användning för att beteckna »jede beliebige Art der Zugehörigkeit» (Kluge Sippensiedelungen s. 78, jfr Frings i Anzeiger 1936 s. 17, Ekblom i St. Neophil. 1944/45 s. 5 f. och där cit. litt.). Det betecknar, att sub­stantivet hör till, kännetecknas av, är försett med det begrepp, som uttryckes i grundordet. Rika exempelsamlingar, disponerade ur skilda synpunkter, föreligga i litteraturen (se t. ex. Kluge § 22 ff., 55, 100, 158 f., Wilmanns § 278 ff., Tamm s. 54 ff., 67 ff., Noreen, Vårt språk 7 s. 273 ff., 300 f., 306 ff., Olson § 5, 15:3, 25, 42, 71, Wessén, Svensk språkhistoria 2 s. 40 ff., Torp, Gamalnorsk ordafleiding § 36, 43, Johannesson, Die suffixe im isländischen § 54 ff., 80 ff., 122 ff., Götlind, Yästsv. ordb. s. 122 ff.). Här skall endast givas en kortfattad

STUDIER ÖVER DE SVENSKA

ORTNAMNEN PÅ -INGE

PÅ GRUNDVAL AV UNDERSÖKNINGAR 1 STOCKHOLMS LÄN

AKADEMISK AVHANDLING BOM MED TILLSTÅND AY HUMANISTISKA FAKULTETEN Y I D STOCKHOLMS

HÖGSKOLA FÖR FILOSOFIE DOKTORSGRADS VINNANDE TILL OFFENTLIG GRANSKNING FRAMLÄGGES Å LÄROSAL A

LÖRDAGEN DEN 4 MAJ 1946 KL. 10 F . M.

AV

C A K L I Y A E S T Å H L E FIL. LIC.

HÅKAN L U N D

O H L S S O N S B O K T R Y C K E R I

1 9 4 6

översikt över de nordiska bildningar med -ing (-ung, -ling), som är o av särskild betydelse för ortnamnen.

I. Avledningar av adjektiv. Det avledda ordet betecknas som bärare av den egenskap, som uttryckes i grundordet. Exempel:

1. Personer: fvn. mildingr, snytringr, ves(a)lingr, fsv. gœlninger, yslinger, nysv. svarting, guling, fuling.

2. Djur: fvn. birtingr (en fiskart) till bjartr, skemmingr (en sälart), till skammr, nusv. vitling, röding, blinning.

3. Sakliga konkreta: fvn. gildingr 'föremål som har fullt värde' till gildr, sv. dial, gröning 'gräsbevuxen plats, gräsplan' (Bruhn s. 18), vassing, vässing 'snabbseglande båt' till dial, vass 'snabb' (Abrahamson Yästsv. ordst. s. 138).

Typen är även rikt representerad i egennamn av skilda slag, t. ex. fvn. tillnamnen Steinölfr birtingr (till bjartr), Ôlâfr hvitingr, Einarr skemmingr, Ulf kell snillingr (till snjallr), villingr (till viZZr 'vill-farande'), vilken användning ligger till grund för dopnamnen Bir-tingr, Blœingr till 6Zdr, Hvitingr, Hœringr till hårr 'gråhårig', Lytingr till ljötr, Svertingr.1 De fsv. mansnamnen av typen Brüning, Hviting, Hvœssing, Heering, Röding, Svœrting böra likaledes säkerligen i första hand uppfattas som ursprungliga binamn, som betecknat personen som bärare av den egenskap, som adjektivet uttrycker, ej som patro-nymica, avledda av binamn med betydelsen 'den brune' etc. (jfr Hellr quist Xen. Lid. s. 106). Av djurnamn kunna anföras hästnamnen fvn. Hvitingr, Skemmingr, fsv. Hasringen (equm meum grisei coloris, dic­tum Haeringen 1350 SD 6 s. 237 or; jfr ovannämnda fvn. fsv. mansn. Hœringif) och fvn. hœringr 'gråhårsman'), sk. dial. Bruningen (SvL B 44 s. 90), av namn på föremål svärdet Hvitingr och dryckeshornen Hviting ar (se Fritzner under hvitingr); jfr även svärden Lyusingus och Huytingus hos Saxo, vilka enligt denne fått sina namn »ob colli-mati acuminis nitorem» (Saxo s. 203).

En rik användning har denna typ fått vid bildning av ortnamn, såsom Blinningen, -arna, bådar på västkusten, till blind (Lindroth SIOD 3 s. 16), Brattingen, brant åker i Val-shults sn, Mo hd, Jönk. I.,2

Bredingen, -ungen, vanligt namn på bl. a. åkrar och vatten (»aqua 1 Samtliga dessa och följande exempel på fvn. personnamn äro hämtade

ur Lind, Dopn. och Lind, Personbin. 2 Då icke annat angives, är exemplet hämtat ur SO A: s samlingar.

que uoeatur Brething» Yald. jb s. 18; jfr Bruhn s. 18, OGB passim, särskilt 1 s. 190, 212, 5 s. 124 med litt.), Djupungen, djup sjö i Svärta sn, Rönö hd, Söd. 1., Gallungen, -arna, skär på västkusten, till galt 'ofruktbar' (Lindroth aa s. 26), Gröningen, vanligt namn på bl. a. åkrar, ängar och sjöar (jfr ovan anf. subst. gröning samt Hellquist Sjön. 1 s. 196, Modin Härjedalens ortnamn s. 245, OGB 3 s. 152), Konsterolingarna, skär på västkusten, »de konsteroliga» (OGB 5 s. 149), Myingen, Möingen, sjö- och åkernamn, till fsv. miö(r) (Bruhn s. 195, Hellquist Sjön. 1 s. 412 f.), Skärplingen, ö i Mälaren, Irsta sn, Siende hd, Västm. 1., Slätingen, slät åker i Karlstorps sn, Östra härad, Jönk. 1., Styttingarina) till adj. stutt 'kort, stympad' (OGB passim), Svartingen, sjö i Länna sn, Frötuna och Länna skg, Sthlms 1. (Hellquist 1 s. 595), Syringen, åker med sur jordmån, Virestads sn, Allbo hd, Krön. 1., Trindingen, hög »trind» bergkulle (OGB 4 s. 126), Ömling{en), namn på by och sjöar i Värmland, till värml. dial, ömlig 'klen, skral' (SOV 2 s. 72, 14 s. 101, 15 s. 41). Från Danmark kunna nämnas t. ex. Branting DS 7 s. 266, Gronningen DS flerst. (se reg.), Smalling(en) DS 7 s. 25, Snœvring DS 4 s. 182, 191, 420, 6 s. 507, 526; se vidare Knudsen i NK 5 s. 89. Det norska materialet erbjuder en mängd exempel; Indrebo upptar i No. Innsjon. 1 s. 254 f. sjö-namnen Bleikingane, Bypingen, Flatningen, Frœningen, Grumlingen, Grynningen, Grynningi, Grenningen, Raiding en, Kalhmg(sj0en), Kvitingen, Lenglingen, Sletningen, Svartungen.

II. Avledningar av rumsadverb (och adj., som beteckna rikt­n ing och läge). Det avledda ordet angives som lokaliserat till den plats, i den riktning, som uttryckes i grundordet. Hit höra av natur­liga skäl huvudsakligen ortnamn. Som exempel på personbeteck­ningar kunna nämnas västringar, enligt Sahlgren Kölingared s. 7 namn på invånarna »väster i socknen» i Skagershults sn, Närke, och Norr ing en och Södringen i Burlövs sn i Skåne (Ingers SvL 1937 s. 9). Dessa höra i betydelseavseende helt och hållet samman med inkolent-namnen. Som exempel på hithörande ortnamn kunna anföras Melingen (< *Midhl- till fsv. midhal), sjönamn (se nedan s. 344), Nedingen, sjö i L. Malma och Flens snr, Villåttinge hd, Söd. 1. (Hellquist Sjön. 1 s. 427), Neringen, hage i Korsberga sn, Östra härad, Jönk. 1., Söd­ringen, åker i Kågeröds sn, Luggude hd, Malm. 1., Bövingen, sjö i Hultsjö sn, Västra härad, Jönk. 1. (Hellquist Sjön. 1 s. 794; som en intressant parallell anför Hellquist fht. flodnamnet Obringa, Ptol.

"Oßpiyyoc, början av övre Rhen). Från Danmark kunna anföras ägo­namnen Nerringen, Söndringen, Ostlingen, V estlingen (NK 5 s. 89), från Norge sjönamnen Melingen, Mellingen, Sorungen, Ostringen, Ostrungen (Indrebo No. Innsjon. 1 s. 251 ff.).

III. Avledningar av räkneord: fvn. pridiungr, fjôrdungr, fimtungr etc., fsv. pridiunger, fiœrpunger, fœmtunger, s(i)œttunger, attunger, tolftunger. Dessa appellativ förekomma ofta i svenska bebyggelse­namn för att beteckna en bebyggelse som del av en större enhet, i regel i kameral funktion, och svara ofta mot mantalet. Som exempel kunna anföras Treingen 1/s mtl = 5 Nöbbeled, Jäts sn, Kinnevalds hd, Kron. 1., T reding en 1/2 mtl = 5 Norrby, Lommaryds sn, N. Vedbo hd, Jönk. 1., Fjärdingen V4 mtl = 4 Täng, Tängs sn, Åse hd, Skar. 1., Fjärdingen XU mtl = del av Nolby (1 mtl), Högsäters sn, Valbo hd, Älvsb. 1. (SOÄ 18 s. 43; jfr ib. s. 35, 81, 89, 101), Gatefjärding V4 mtl = 12 Hjällsnäs, St. Lundby sn, Vättle hd, Älvsb. 1. (SOÄ 13 s. 72), Fjärdingaställen el. Fjärdingarna, fyra gdr i Björkesåker om vardera 1U mtl, Börringe sn, Vemmenhögs hd, Malm. 1., quiutam partem de vno bool quod dicitur fœnttinsbol 1364 (SRP 610), Skåne, Femtungen 1/2 mtl, gd i Tuns sn, Åse hd, Skar. 1., Femtungen 1/é mtl, V. Tunhems sn, Väne hd, Älvsb. 1. (SOÄ 12 s. 44), Femtingen, torp i Vittsjö och Gumlösa snr, V. Göinge hd, Krist. 1., Sjättingen (.sàt-) 1/6 av Stor­gården, Kestads sn, Kinna hd, Skar. 1. (jfr även SOÄ 12 s. 130, 138), Halvåttingsmossen, mosse tillh. 1/16 mtl Snickargården, Holmahults by, S. Sandsjö sn, Konga hd, Kron. 1., Halvåttingsträdorna, åkrar, köpta från 1/16 mtl Norregården, Lida by, Långasjö sn, Konga hd, Kron. 1., Treåttingsbolet, bol tillh. 3/8 mtl Norregården, Allgunäs by, ib., Tolf-tingen 1/12 mtl = Norregårdeoa i Bodaholms by, Linneryds sn, Konga hd, Kron. 1. Det är emellertid icke alltid säkert, att hithörande namn uttrycka en viss (hemmans)del — tillhörigheten kan vara av annan beskaffenhet. Sålunda är åkernamnet Femtingarna i Stehags sn, Onsjö hd, Malm. 1., enligt upptecknaren avlett av räkneordet femton (»15 arrendatorer skulle hösta här, när det var äng») och Tridingskobb i Blidö sn, Frötuna och Länna skg, Sthlms 1. innehåller triding i betydelsen 'tredjedels vägsträcka' (»Då man passerade Tridingskobb, var en tredjedel av vägen från Svartlöga till Ängskär tillryggalagd»).

IV. Avledningar av substantiv. Det avledda ordet angives som försett med, karakteriserat av, hörande till, härstammande ifrån det begrepp, som uttryckes i grundordet. Det betecknar sålunda sam­

hörighet i allmänhet; denna är stundom av så blek och obestämd karaktär, att man icke kan iakttaga någon skillnad mellan grund­ordets och avledningens betydelseinnehåll, såsom i fvn. gisl, glslingr 'gisslan', nidr, nidjungr 'ättling', kinn, kinnungr 'skeppsbog', reidi, reidungr '(häst- och skepps-)utrustning', nysv. il, Hing 'vindkåre', knatte, knatting 'liten gosise' (se Torp a. st., Ekblom i Festskr. Sahl-gren s. 211 f. med litt, och samme förf. i St. Neophil. 1944/45 s. 5).

1. Personer: fvn. hildingr 'kämpe' till Mldr 'kamp', ntdingr, hri-sungr 'oäkta barn' till hris, kotungr 'småbonde' till kot 'liten stuga', strendingr 'strandbo'; åttungr, konungr, brœdrungr, syst-rungr, fsv. brutfœllinger 'epileptiker' till brutfall 'epilepsi', nipinger, (fgutn.) mor ping e, konung er, œttlinger, broprunger, systrunger. Hit höra de båda viktiga grupperna inkolentnamn och patronymica, om vilka se utförligare nedan.

2. Djur: fvn. helsingr 'and' till helsi 'halsband', grunnungr 'mindre torsk, som håller till nära stranden', fsv. enhorninger, strominger, nysv. äling till al, äsping till asp (se Hellquist, Språkv. sällsk. i Upps. förh. 1891—94 s. 96), gröngöling, noshörning.

3. Sakliga konkreta: fvn. byrdingr 'handelsskepp' till bord 'skepps­bord', espingr 'båt' till qsp 'asp', piljungr 'brädklätt rum' till pil, pili 'bräda', sexœringr 'båt med sex åror', prihyrningr, fsv. fœmninger 'famn (ved)', hyrning er, siunœttinger 'sammankomst, som hålles efter sju dygn', siuœringer 'båt med sju åror', nysv. femöring, trehörning.

1 personnamn är typen synnerligen vanlig. Många äro dock svåra att bedöma, då det ofta är omöjligt att avgöra, huruvida namnet är av patronymisk karaktär eller om grundordet är ett appellativ och man genom en -ing-avledning till detta velat karakterisera namnets bärare. Det senare fallet föreligger uppenbart i sådana binamn som fvn. Kuflungr (till kufl 'munkkåpa'), vars bärare varit munk, Skamm-hqndungr, Svartmqnungr (till mç>n 'man'), medan båda möjligheterna kunna tänkas i fråga om t. ex. Bestingr {bast), Brestlingr (brestr), Kyrningr (korn), Steiklingr (steik), Bqrdunger (bard 'skägg'). Det synes mig dock övervägande sannolikt, att dessa i likhet med mot­svarande adjektivavledningar i regel icke böra betraktas som patro-nymiska bildningar (jfr nedan s. 93 f. och Marstrander No. tidsskr. f. sprogvid. 3 s. 173 f.). Vidare måste man ständigt räkna med att

namnet ursprungligen är ett appellativ, direkt använt som binamn, såsom Billingr = billingr 'tvilling', Helmingr — helmingr 'hälft' (namnet sages vara använt om en man, som begagnade kläder med olikfärgade sidor), Kliningr = kliningr 'smörgås', Nidingr, Snœdingr — snœdingr 'måltid, föda', Qdlingr, Vetrungr — vetrungr 'årsgam­malt djur', Vikingr. Ur samma synpunkter bör man även betrakta de fsv. namnen Klœkking, Kneeling, Kerning, Pœling, Spœrring etc. (jfr Hellquist Xen. Lid. s. 106). Om patronymica och inkolentnamn som personnamn se nedan s. 93 f.

I de nordiska ortnamnen spelar denna typ en betydande roll. Som exempel kunna anföras Billingen, namn på skilda lokaliteter, som förete likhet med en plogö«7£ (Sahlgren Nysund s. 81, OGB 3 s. 183, Hellquist Sjön. 1 is. 51), Blädingar, slåttermark vid myr i Dalhems sn, Gotlands n. hd, till blad (»Där var ymnigt foder»), Botungen, sjö i Gillbergs hd, Värml. 1., till *bot 'bukt' (SOV 4 s. 44), Grytingen van­ligt namn på bl. a. sjöar, till gryt 'sten' (Hellquist Sjön. 1 s. 192, SOV 3 s. 64, 15 s. 48), Hasslingen, mosse i Ölmestads sn, Yista hd, Jönk. 1., Hörningen, sjö- och åkernamn, till horn el. hörn (Hellquist Sjön. 1 s. 258, Bruhn s. 118, OGB 5 s. 223), Kläcklingen, ö i Åsnen, Kalvsviks sn, Kinnevalds hd, Krön. 1., till fsv. klakker i bicerghs-klakker (Ödeen s. 448), Koppungen, bebyggelsenamn i v. Sverige, till en motsvarighet till no. dial, kopp, använt om runda kullar (SOÄ 17 s. 12, 19 ». 65, SOV 4 s. 34, Kullingen, åker och sjönamn, till kulle (Bruhn s. 141, SOÄ 18 s. 163, OGB 3 s. 257 f., 5 s. 47), Leringen, -arna, åker och sjönamn (Bruhn s. 157, Hellquist Sjön. 1 ,s. 338, OGB 3 s. 260), Lumringarna, åkrar i Rönnebergs hd, till da. dial, lummer 'tjock soppa' (Bruhn s. 162), Malmingen, Mainflingen, sjöar (Hell­quist Sjön. 1 s. 392, 419), Renlingen, ö i Ölme sn och hd, Värml. 1., till ren 'från land utskjutande långsträckt grund' (SOV 15 s. 62), Risingen, vanligt åkernamn, Rudungen, sjö i Skederidis sn, Sjuhundra hd, Sthlms 1., till ruda (Hellquist Sjön. 1 s. 486), Röringen, gärde i Dannäs sn, Västbo hd, Jönk. 1. och Alseda sn, Östra hd, ib. (»med flera stenrör», jfr Hellquist Sjön. 1 s. 514), Steningen, mycket vanligt namn på åkrar, även sjönamn (Hellquist Sjön. 1 s. 574), Svaningen, sjö i Frö tuna ,sn och skg, Sthlms 1. (jfr Flemström OUÅ 1944 s. 27), Örungen, ö i Rådmansö sn, Frötuna och Länna skg, Sthlms 1., till ör 'grus, småsten, klappersten' (därtill ortnamnet Örungsörarna; jfr Hell­quist Sjön. 1 s. 805 f., SOV 3 s. 86). Liksom i fråga om personnamnen

måste vi även här ofta räkna med att namnet är ett ursprungligt appellativ på -ing, t. ex. Billingen = billing 'tvilling' (se t. ex. Hell-quist Sjön. 1 ,s. 51, SOV 4 s. 44, Sahlgren Nysund s. 80 f.), Krypp-lingen, åker i Linneryds sn, Konga hd, Krön. L, uppodlad av en vanför man, »kryppling», Skänklingen, lokalitet i Öxabäcks sn, Marks hd, Älvsb. 1. = dial, skänkling 'stycke, bit' (SOÄ 9 : 2 s. 221), Slät­tingen, vanligt åkernamn i Skåne = dial, slätting 'jämn åker'. Stun­dom är det svårt att avgöra, när den ena eller den andra möjligheten föreligger; så kan t. ex. det ovan anförda Koppungen även uppfattas som ett ursprungligt appellativ *koppnng(er) med samma betydelse som kopp.

Som exempel på hithörande danska namn kunna ur DS anföras Skaftning, åker, till Skaft (4 s. 457), Tjörning till växtnamnet Tjörn (7 s. 386), Torning till Torn (4 s. 261), Vemming, bukt, till en mot­svarighet till fvn. hvammr 'liten dal' (7 s. 138); ise vidare Knudsen i NK 5 s. 89. Från Norge må ur Indrebo No. Innsjon. nämnas Asp-ungen, Knuvlungane, Leitungen, Sandungen, Skjervungen, Oyungen, Flisingen, Gry tingen. Horningen, Kjevlingen, Stiklingen (1 s. 254).

En särskild grupp utgöra diminutivbildningarna, hos vilka suffixet i regel uppträder i formen -Ung (i yngre bildningar även -sing). Ex.: fvn. prestlingr 'prästämne', ketlingr 'kattunge', yrmlingr 'liten orm', bitlingr 'liten bit', fsv. pœplingr 'prästämne, studerande' till pape 'klerk'; gœslinger, kiplinger, kyklinger, syklinger 'liten strumpa' ti'11 sokker 'strumpa', nysv. folsing 'fölunge', hansing, fossing (barnspråk).

Typen förekommer även vid bildning av ortnamn, t. ex. Ynglingen, liten sjö i närheten av den större Yngen (yngen, ynglingen 1560 Rasmus Ludv., se vidare Hellquist Sjön. 1 s. 758); jfr Balkungen, litet skär s. om ön Balken, Himle hd, Hall. 1., Gupungen, liten holme vid den större Gupan, Yästerljungs sn, Hölebo hd, Söd. 1. (LA C 13 s. 15,1679), som innehålla appellativet unge (se vidare Lindroth SIOD 3 s. 72 f.). Appellativ i 'ortnamnsfunktion är o t. ex. Fölsingen nära Hästesiö tresk i Häggdånger sn, Ångermanland (Nordlander Norrl. saml. 1 s. 22), Fölsingen, sten vid Märren men mindre än denna, Linneryds sn, Konga hd, Krön. 1., Hyssingen, liten sjö i Ramkvilla sn, Västra härad, Jönk. 1. = smål. dial, hyssing 'årsgammalt svin' till hyss 'svin' Rz ('Dä ä en liten hyssing'), Å Hing ar na, två små holmar vid Västkusten (Lindroth aa s. 76). Jfr även Friberg s. 34.

V. Avledningar av verb. Hithörande bildningar äro sällsynta. Som exempel kunna anföras fvn. ginningr, -ungr 'dåre' till ginna 'bedraga', skiptingr 'bortbyting' till skipta 'byta', umrenningr 'landstrykare' till renna, vellingr 'välling' till vetta 'koka', fsv. landfœringer 'vittberest man', infodhinger, mistinge 'en som förlorar', skiptinger 'bortbyting', nysv. självspilling. Typen är sekundär; om dess uppkomst se Olson s. 34 och jfr Askeberg s. 174 f. För nordiskt ortnamnsskick har den spelat en obetydlig roll och är svår att med säkerhet påvisa. Man skulle framförallt vänta den i sjö- och älvnamn, som ofta karakteri­sera vattendragen som levande, aktiva väsen och förete vissa överens­stämmelser med personnamnsskicket (se M. Oisen Norr one Studier s. 50 f.). Dylika namn äro emellertid påfallande sällsynta i mono­grafierna; Hellquist upptar endast Glimmingen, *Glingen och Tü­fingen, men intet av dessa kan anses vara säkra verbavledningar. Glimmingen och Tjutingen kunna uppfattas som senare utvidgningar av ursprungligen osammansatta namn (jfr nedan) eller som avled­ningar av subst., bildade till samma stam som verben, och sjönamnet *Glingen i gårdnamnet Glinghester uppfattas av Ekenvall (s. 59 f.) tilltalande som ett fem. verbalabstraktum *gli(i)ng 'glans, glitter, ngt glänsande'. Indrebo upptar som verbavledningar »kansje: Aar-vittingen Tiplingen» (No. Inns jon. 1 s. 255). Det förra namnet sammanställes (aa s. 3 f.) med älvnamnet Orvella 'den som stroymer, veil rikelig', men förf. påpekar, att tolkningen icke överensstämmer med realia. Det senare, som ej är behandlat, uppfattas tydligen på samma sätt som Tiplingelven, vilket namn NE s. 269 föres till verben tippa 'dryppe lidt, rinde' och tipla 'dryppe'. I NE anföras Masingaaen, »mulig» en avledning av masa 'have et langvarigt, moisomt Arbeide', Mytingen »vel til myta 'liste, snige, holde i Skjul'», Setninga till sit ja »betegner vel den rolige, med litet Faid rindende» i motsats till Bret-ninga i närheten samt ovannämnda Tiplingelven. Tolkningarna äro väl icke helt säkra; måhända kan man även räkna med att ett eller annat av namnen kan vara avlett av med dessa verb sammanhörande subst. el. adj., såsom masen 'besvserligt, som gaar sent og moisomt'. Vid tolkning av -ing-namn bör man i varje fall först i allra sista hand taga sin tillflykt till verbavledningar.

De -ing-avledningar, som hittills anförts, ha varit m askul in a -a-stammar (några -an-stammar) med konkret innebörd (betecknat per­soner, djur, föremål, orter). Exempel på motsvarande feminina -ö-

2

stammar i samma funktion är o ytterst sällsynta. Från fvti. kunna nämnas drottning, kerling\ hyrning ^hörn i ett rum' till horn, ising 'isflak', kilting ett slags klädesplagg, även kallat kjalta, skerding 'krok, på vilken man hänger grytan över elden' till skard 'skåra' (se Fritzner). Fsv. uppvisar endast drotning och kœrlintj.

I ortnamn möter feminint genus i namn på öar och älvar, t. ex. önamnen fvn. Brising F. Jonsson Skjaldedigtning I B s. 657 (i önamns-pula), Billing (aroy) NG l s. 347, 357, Fenring, gen. Fœnringar NG 11 is. 288 f. (även i önamnsjmla), i eyiunni Frodüng, i eyna Fr odling Flat. 3 s. 47, 50 (nu Frognoen) NG 5 s. 9, af Gerdinng (nu Gjeringen, utt. ja? Ung a) NG 15 s. 387, Eyiar Jjser ef Raudr bygde hasita Gilling ok Heering Flat. 1 s. 395, jfr NG 16 s. 209, 211, 409, no. Gimlingen utt. jé^mmlitjïja NG 16 s. 2, fvn. Rising se Janzén NoB 1938 s. 4 f., no. Rotingen utt. r&tingjo, tidigare skrivet Rodyngh NG 11 s. 210, fvn. ut i Scillingar (ack. plur.) Sverris saga s. 28, jfr NG 15 s. 345, af Ygxningh, nu 0ksningen, utt. o'ksniyya NG 16 s. 9, fgutn. *Fœning (Possessores jnsule Fseningar 1330 SD 4 s. 144 avskr. 1600-t:s slut), Fänikeholmen mellan Fårö och Gotland, fsv. *Gisling, nu Gisslingöf skrivet Gisslingen 1700-talets förra hälft Kr A XXII: 3 och utt. gjhshga ä (jfr »Wi fyra på Geslinga ska nu gå ihop» i bröllops­dikt från 1770, Hesselman Bröllopisdikter på dialekt s. 431), ö i Rådmansö och Yätö snr, Frö tuna och Länna skg, Sthlms 1., fsv. (insula que uocatur) walung omkr. 1240—1250 SD 1 s. 736 or, ö i Stock­holms skärgård. Sannolikt kan man även med dessa sammanföra Lidingö (in lydhingo 1328 SD 4 s. 52 or); se Hellqitist, Lidingön s. 26 ff. På feminina älvnamn erbjuder NE många ex., såsom Bolinga, Bretninga, Falninga, FelUnga etc. (se reg. s. 382) ; jfrMöHnja, OUnjar åar i Härjedalen, Modin Härjedalens ortnamn s. 102, 126.

Feminint genus tillkommer endast namn på större öar och vatten­drag; holmar, skär och bäckar äro maskulina (jfr Indrebo No. Inn-sjöin. 1 s, 253).

Det vida övervägande antalet *4ngö-, *4m#ö-bildningar utgör es emellertid av abstrakter. En mindre del av dessa äro avledda av adjekt iv och substantiv. I det senare fallet är vanligtvis även grundordet abstrakt, och ofta kan man icke urskilja någon olikhet mellan grundordets och avledningens betydelseinnehåll (jfr Askeberg s. 173 f.). Som ex. kunna anföras fvn. djqrfung 'djärvhet' till djärfr, tiling 'ondska' till illr, hqrmung = härmr 'sorg', hådung = had 'hån';

i fsv. är bildningen svagt styrkt (se Olson s. 439 f. och där cit. litt.). Typen har av naturliga skäl icke kitnnat spela någon mer betydande roll för ortnamnsskicket.

Så är däremot fallet med de i de nordiska språken så vanliga verbavledningarna på -ing, -ning (den senare formen särskilt produktivt i fsv.); huvudsakligen avledda av -ia-verb, såsom fvn. by g ging, sending, virdïng, fsv. flutning^ smurning, spurning \ rika exempelsamlingar Torp § 43 B, Johannesson § 54, Olson § 71, Wessén s. 42 ff.). Ofta förskjutes betydelsen från abstrakt till konkret; ordet, som ursprungligen betecknat själva handlingen, kommer även att 'användas som beteckning för föremålet för eller resultatet av denna handling, såsom i nysv. beläggning, betalning, byggning, församling, garnering etc. (jfr Olson s. 451.f.). Särskilt i denna konkreta funktion ha hithörande ord kunnat få maskulint genus (jfr Askeberg s. 174, Olson s. 452, Torp s. LVI), och de kunna då stundom vara svåra att skilja från de ovan nämnda maskulina avledningarna av verb-stammar.

Dylika feminina verbalabstrakter med sekundär konkret betydelse uppträda ofta i ortnamnsfunktion. Särskilt möta avledningar av verb, som åsyfta kulturell verksamhet av olika slag och beteckna då platsen, där denna verksamhet bedrivits, eller också dess resultat, såsom Bränningen, vanligt både som natur- och bebyggelsenamn, i regel vittnande om svedjebruk, ljungbränning etc., Byggning{en)J vilket återfinnes i de talrika bergslagsnamnen på -bänning, Gräv­ningen, vanligt åkernamn i Dalarna, även bebyggelsenamn (ena halfwa thaekt som kallas graefnmgh 1399 (SRP 3046), nti gdn Grävning i Vika sn, Falu döms. n. tg, Kopp. 1.), Huggning, by i Säbrå sn, Ångerm. s. doms. tg, Vnrl. 1. (se Nordlander Norrl. saml. 1 s. 209), Kolningen, vanligt naturnamn, även bebyggelsenamn (t. ex. i Söderala sn, Ala tg, Gävl. 1.) Odlingen, mycket vanligt åkernamn, Plöjningen, åkernamn, även bebyggelsenamn (t. ex. i Folkärna sn, Folkare hd, Kopp. 1.), Rönninge(n) <C fsv. *rydhninger, rydhning, mycket vanligt både som natur- och bebyggelsenamn. Av andra exempel kunna nämnas nämn på -länning 'landningsplats^', såsom Nårlänning, Sanri-bolänning, vik resp. sandstrand i Tofta sn, Gotl. s. hd, Köningen, kömga, område i Höreda sn, S. Vedbo hd, Jönk. 1. (»Det ligger lågt vid ån, och vattnet brukar stiga upp där om vårarna, så man kan ro där»), Skottning (en), bebyggelse- och naturnamn i Västergötland,

fsv. skotning 'symboliskt överlåtande av jord; den sålunda överlåtna jorden' (se SOÄ 11 s. 30, Lundahl Falbygden s. 117, Beckman NoB 1932 s. 108 och jfr Skottningen fåtniga, åker å Prästgård, Bankeryds by och sn, Tveta hd, Jönk. 1. »Skall vara skänkt från Månseryd»), Svänningen, namn på flera vid vatten belägna platser i Bohuslän, = dial. *svänning <C *svänging, bildat till boh. svänga < *svämja 'låta simma', sålunda 'plats, där man svämmar hästar' (OGB 9 s. 174), Vanningen, Bys vanning, vanligt namn på mindre vattensamlingar i byarna, där kreaturen vattnas, Skåne (jfr Rz s. 799).1

De här anförda exempelsamlingarna ha avsett att visa, hur de i nordiskt ortnamnsskick så vanliga bildningarna på -ing, -ung (urn. *-inga-j *4ngö, *-unga-, *-ungo) i fråga om bildningssättet naturligt ansluta sig till de motsvarande appellativen och mycket ofta helt enkelt äro appellativ i ortnamns funktion. Ytterligare några anmärk­ningar må göras.

Med hänsyn till den betydande roll, som -ing-suffixet spelat vid bildning av naturnamn, är det icke förvånande, att vi stundom på­träffa det som sekundärt element, fogat till namn av ursprungligen annan bildningstyp. Förhållandet har påpekats av Hellquist, som i Sjön. 2 s. 27, 40 meddelar en exempelsamling, som emellertid av Ödeen (s. 216 ff.) på goda grunder icke anses tillfyllest för att visa företeelsens existens, då nästan samtliga av de anförda namnen antingen även kunna förklaras på annat sätt eller också, som jag vid granskning av de enskilda fallen i lantmäterihandlingar och SOA:s samlingar kunnat konstatera, äro för svagt styrkta för att ha bevisvärde. Att Hellquist dock i princip uppfattat förhållandet rik­tigt, något som Ödeen synes vilja betvivla, framgår dock av följande exempel2:

Döven : Dövingen, sjö i Ingatorps sn, S. Vedbo hd, Jönk. 1. — Döwen Lacus 1644 LA E l s . 220, dèvigan.

1 J f r även Dagningen och Skymningen, två torp å 1 Barkaremåla, Säby sn, N. Vedbo hd, Jönk. 1., det förra beläget i skogsbrynet, det senare i skogen; samma namnpar återfinnes även i Knixhult, Korsberga sn, östra härad, ib.

2 Att de flesta exemplen härröra från Småland beror på att jag ur SOA:s samlingar från detta landskap excerperat även naturnamnen, vilket med hän­syn till samlingarnas omfång och avhandlingens syfte icke systematiskt skett för andra delar av landet med undantag av själva undersökningsområdet.

Hallsjön : Hallingen, sjö i Byarums sn, Östbo hd, Jönk. 1. — Hall Siön 1756 LA E 21 70:1, Hall Sjön 1802 ib. 7: 2, hàljén, håhgm.

Hyllen : Hyllingen, sjö i Marbäcks sn, N. Vedbo hd, Jönk. 1. — Sjön Hyllen 1828 LA E 77 31: 1, 52: 1, hybn, hyllan.

Pajnaren : Pajningen, undervattensgrund utanför Rossgård, Näs sn, Gotl. s. hd. — Päinaren Säve (enl. excerpt i SO A ),painarn,palnigdn.

Skärven : Skärvingen, sjö i Björkö sn, Östra härad, Jönk. 1. — Siärf-ven Lacus 1688 LA E: 25, Siärfven 1690 ib. E: 37, Skjerfwen 1770 Rogberg-Ruda s. 730, Sjön Skjärfvingen 1800 LA E 12 46:1, Sjön Skärfvingen 1837 ib. 46:2, Skärfwen 1846 Wieselgren 3 s. 186, jàrvig9n, fàrvagan. Vid sjön ligger Skärsboda (jâsbo, Siärssboo 1688 LA E:25), som uppenbart innehåller det äldre sjönamnet.

Av särskilt intresse äro naturnamn på -ing (-ung, -Ung), avledda av andra naturnamn. Sådana äro t. ex.:

Hässlingarna, sjöar i Fryksdals hd, Värml. 1. De genomflytas av älven Hasslan SOV 2 s. 57, 74.

Melingen, sjö i Norge. Den avvattnas av älven Mela, fno. i Midh-lunne, se Indrebo No. Innsjon. 1 s. 134, där dock sjönamnet anses vara det primära.

Mässlingen, sjö i Storsjö sn, Härjedalen ( < *Mittlinger). Den genomflytes av Mittån. Se Modin Härjedalens ortnamn s. 197, Hell-quist Sjön. 1 s. 504.

Mœringsdalen innehåller enligt NG 4 : 1 s. 83 ett sjönamn *Meringr, bildat till älvnamnet *Mara, nu Muru.

Rämmingen, sjö på gränsen mellan Gillbergs och Nordmarks hdr, Värml. 1. Sjön avvattnas av en å, som att döma av lägenhetsnamnet Rämåna burit namnet Rämån, ev. fsv. *Rœ(m)ma (se Hellquist Sjön. 1 s. 504 och jfr SOV 4 s. 49). I SOV 4 s. 57 uppfattas Rämmingen utan hänsyn till ånamnet som en direkt bildning till dial, ramm 'moras'. Hellquists förslag synes dock avgjort vara att föredraga,

Rändingarna i Hede sn, Härjedalen, källsjöar till Råndån. Längre ned i ådalen ligger byn Rånddalen. Se Modin Härjedalens ortnamn s. 157 f.

Rävlingakärret tiœvhgapœtidt, vid Sandrävlen sàmœvhn, sandrevel vid Dumme mosse, Sandseryds sn, Tveta hd, Jönk. 1.

Bildningssättet är uppenbart urgammalt, vilket visas av de om-ljudda formerna Hässlingarna, *Meringr, Rändingarna.

I de ovan anförda avledningarna är grundordet ett naturnamn. Svårare att bedöma äro de fall, då det endast är känt som be­byggelsenamn. Då kunna flera möjligheter tänkas. Ex.:

Arnungarna ànôga, två små öar i N. Bunn, tillhörande 1 Östanå, Gränna sn, Yista hd, Jönk. 1. De ligga mitt för herrgården Aranäs ànœs.Önamnet kan tänkas vara bildat direkt till detta namn men kan även vara en ellips av * Arming aöar na, innehållande ett inkolent-namn *arnnngar, bildat till Aranäs. Jfr skånska Horsingen el. Horsinga-backen, innehållande inkolentnamnet horsing (hörsing) 'person från Höf (nedan s. 42).

Dädlingen dàhgœn, sjö i Dädesjö dkfa sn, Uppvidinge hd, Kron. i. Sockennamnet skrives Dådesio 1328 SD 4 s. 61 Sparres avskr., dœdhisio 1379 (SRP 1434) och är uppenbart det ursprungliga namnet på sjön. Huruvida det nuvarande sjönamnet med Hellquist (Sjön. 1 s. 98) bör uppfattas som en sekundär utvidgning av ovan behandlat slag eller med Ödeen (s. 217) är elliptiskt avlett av bebyggelsenamnet, synes mig omöjligt att avgöra. En tredje möjlighet är att fatta namnet som en ellips av *Dœdlingasjôni sammansatt med ett inkolentnamn *dœdlingar rdädesjöbor\ *

Islingen isligon, göl i Frinnarvds och Säby snr, N". Vedbo hd, Jönk. 1., vid gården Isaryd (isaky, jsaryd u. d. 1380 UUBperg). Enligt Hellquist (aa s. 265 f.) är namnet en utvidgning eller ellipsbildning. Ödeen föredrar det senare alternativet (s. 216). Man kan ej heller bortse från möjligheten, att namnet innehåller ett inkolentnamn *islingar 'isarydsbor'.

Remslingarna rèmshgana, odling å 1 Lammakulla, Agunnaryds sn, Sunnerbo hd, Kron. 1. Namnet bör sammanhållas med det 1/2 mil s. därom belägna Ramsås (kàmsoos, i Ramsaas 1352 SD 6 s. 395 or). Det bör snarast uppfattas som en ellips av *Remslingaängarna el. dyl., innehållande ett inkolentnamn 'ramsåsbor'.

Ugglingen ogHgan, sjö i Karlstorps sn, Östra härad, Jönk. 1., vid 2 Gripslund, förr kallat Ugglekärr ögtoßaii. Sjönamnet kan vara direkt avlett till detta namn såsom natur- eller bebyggelsenamn; möjligen kan det även tänkas innehålla ett inkolentnamn.

Yxningen, sjö i Yxnerums sn, Skärkinds hd, Ögl. 1. Namnet är sannolikt avlett direkt av sockennamnet, skrivet yxnarwma sokn 1383 (SRP 1988). Se Lindroth -rum s. 87 f., Ödeen s. 217, Wessén s. 41 not, Hellquist EO s. 1413; annorlunda Hellquist Sjöm 1 s. 760.

Man kan icke heller här bortse från möjligheten, att namnet är en elliptisk bildning nr *Yxnmgasjön, innehållande ett inkolentnamn *yxningar •yxnerumsbor'.

Indrebo framhåller (No. Innsjon. 1 s. 253), att avledningar på -ing och, ehuru i mindre utsträckning, även -ung förutom i sjönamn kunna uppträda i ortnamn, som beteckna praktiskt taget vilken sorts loka­litet som helst, t. ex. »elvar (hokyn) og bekkjer (hankyn) og fossar, fjordar og sund, bodar og skjer og holmar og smaaoyar, fjell m. m.». Av de redan anförda exemplen framgår, att detsamma kan sägas även om de svenska -ing-, -ung-n&mnen. Vi möta namn på sjöar (se ovan och Hellquist Sjön. 2 s. 25 ff.), f järdar: Mysing(sfjärd)en mellan Muskö och Södertörn, Sotholms hd, Sthlms 1., Grisslingsfjärden (Grislingen 1671 KrA XX: 13), Ingarö och Värmdö snr, Yärmdö skg, Sthlms 1., åar och bäckar: Dänning(shäck)en, Bergstena sn, Kullings hd, Älvsb. 1. (SOÄ 8 s. .277), Ättringen, äldre namn på Lyckebyån, Blekinge (1700-t:s början KrA XXI: 9), se vidare ovan s. 18, f iske­v a t t e n : 1 aalabek oc kallaz Tmdwnghen 1502 Vkjb s. 68, öar och holmar: Käpplinge(holme)n (Kepplingen 1502 Styffe Bidr. 4 s. 315), nuv. Blasieholmen, Sthlms stad, NyssUngen, ö i Mälaren på gränsen mellan Jäders sn, Ö. Rekarne hd, Söd. 1. och Västerås-Barkarö snj Tuhundra hd, Västm. 1. (Nyslingen 1562 H1I 13 s. 70), Skärp-li/ngen, ö i Mälaren i Irsta sn, Siende hd, Västm. 1. (skserplinghen juli 1480 u. o. RAP), uddar: Dödingen, Lindbergs sn, Himle hd, Hall. 1., stenar och grund: Brajding, Efcsta sn, Gotl. s. hd, Salingen, Gladsax sn, Järrestads hd, Krist. 1.,Dippingen, L. Isie sn, Vemmen-högs hd, Malm. L, åkrar: se ovan, ängar: j engh söm hether villinghen V» 1482 SRPapp, Lydinge by, Tuna sn, Olands hd, Upps. 1., Bäsingen bcest^dn (bek: Bössingen), Öja sn, V. Rekarne hd, Söd. 1., Gåitungen, Lärbro sn, Gotl. n. hd, hagar: Neringen, Tjoçkningen (se ovan s. 12 och SOÄ 9:1 s. 188), båckar: Knäppingen s. om Uppsala (Ekblom Festskr. Sahlgren s. 212, Bucht NoB 1944 s. 19), berg: Siktungen, Jösse hd, Värml. 1., SOV 6 s„ 150, mossar och kärr: Gyllingen, Hargs sn, Frösåkers hd, Sthlms 1., Badingen, Fager-hults sn, N. Åsbo hd, Krist. 1., Hasslingen (se ovan s. 15), Svägring, Örkeneds sn, Ö. Göinge hd, Krist. 1., skogar: Bäsingen, Halls sn, Gotl. n. hd,ridmgsuid(Br, rislingi {y2iX\ Riislinger) allmänningsskogar i Västergötland, VGL IV s. 290 f. Rymningen, skog i Lagunda hd,

Upps. I.,1 allmänningar: Åsdymlingen, Hanekinds hd, ögl. 1., Dävingen, Grötlingbo sn, Go ti. s. hd, andra större områden, distrikt, bygder: Byring, Njudung etc., se nedan s. 115 ff., forn­minnen: Hämming, forngrav å Slättåkra, Källtorps sn, Vemmenhögs hd, Malm. 1., Kämplinqen, fornborg i Himmeta sn, Åkerbo hd, Yästm. 1., VFÅ 1934 s. 54.

Några säkra exempel på att avledningselementet urn. *4nga, *-unga, *-m<7ö, *-ungö trätt i funktion för att direkt bilda bebyggelsenamn, känner jag icke. Hithörande bebyggelsenàmn, som ingalunda är o ovanliga, synas praktiskt taget genomgående kunna betraktas som ursprungliga naturnamn eller abstrakta verbavledningar (se OGB, SOV, SOÄ passim).

2. Inkolentnamn.

Redan i de äldsta germanska språkkällorna har ing-suffixet trätt i tjänst för att bilda folknamn. Motsvarande bildningar finnas även i de balto-slaviska språken, där suffixet -in-ink- möter i t. ex. lit. lauk-in-inkas 'Feldbewohner, Landmann', Lëtùv-in-inkas 'litauer' (se ovan s. 10), lett. uppeniks 'Flussanwohner' till uppe 'Fluss', Ridjinihs 'Rigabo' till Riga (Brugmannx 2 : 1 s. 254; jfr Langenfelt s. 11, där exempel på -k-bildningar i samma funktion i andra ieur. språk an­föras). Det är sålunda tydligt, att vi här ha att göra med en av suffixets äldsta funktioner. Caesar nämner folkstammen Tulingi (Schönfeld s. 243), Tacitus Marsigni och Reudigni {-ign- anses som en ombildning av germ. -ing- efter mönster av lat. Pœligni etc.; se Schönfeld s. 164, 188 och där cit. litt.), Ptolemaios (100-talet e. Kr.) Mapoutyyot, SaßaXtyytoi, EiXtyyai (Schönfeld s. 164, 199, 207), Dio Cassius (200-talet e. Kr.) Aàxpiyyoi (ib. s. 149), Jordanes (500-talet e. Kr.) (<eva)greotingi, Thorcilingi, Thuringi (ib s. 179, 235, 239), och hos andra författare möta Greutingi (Ser. Historiée Augustse, omkr. 300 e. Kr., Ammianus, 300-t. e. Kr. m. fl.; se Schönfeld s. 113), Tervingi

1 eet fallaland thet storra. som liggir vestan af »resundzbro vt af ryminge 1386 (SRP 2208), eet engiafald liggiande j rominge 1390 (SiRP 2473), j tegh j ffresluwde sonk j knitlinge liggiande j rumiwghe, a t. i rymmynge 23/e 1444 RAP, paa Rymningen, in till Rymningen 1520 Styffe Bidr. 5 s. 641 or, till (på) Rijmningen (4 ggr) 1561 Peder Svart s. 2*9, 34.

(Scr. Historic Augustas, Ammianus, Eutropius; ib. s. 222), lut(h)ung% (Dexippos 200-t. e. Kr., Ammianus m. fl.; ib. s. 149).

Namnen äro ofta isvåra att bedöma, bl. a. på grund av den stundom osäkra traderingen (se variantsamlingar hos Schönfeld). Endast ett fåtal kunna spåras i bevarade ortnamn, såsom Thuringi (Thüringen), StXtyyat (Schlesien, fslav. Slçzï) och möjligen SaßocXiyYtoi (Salling-(syssel) på Jylland).1 Om de enskilda namnens etymologi har i regel ingen säkerhet kunnat vinnas. De båda östgotiska stamnamnen Greu-tungi och Tervingi tolkas som bildningar till urgerm. *greuta- (fvn. grjöt, sv. gryt 'sten') resp. urgerm. Hrewa- (got. triu 'träd') och över­sättas med 'bergsbor' och 'skogsbor'.2 Sannolikt bör man även vid tolkningen av de övriga i första hand utgå från att grundordet är ett terrängbetecknande appellativ eller ett ortnamn.

I senare skeden möta -ing-avledningar av detta slag i alla ger­manska språk. Från kontinentalgermanskt område kunna ur littera­turen anföras Northalbingi vid Elbe (»hos North Albingos patrio sermone vocamus» 798 Poeta Saxo, se Kluge Sippensiedelungen s. 78), Murchingomarca, innehållande ett inkolentnamn, bildat till flod-namnet Mur g, fht. or dipl. 797 (Lundahl NoB 1937 s. 24 f.), »Wulpingi, homines de Wulpia», fflandr. urk. 1190 (Haupts Zeitschr. 2 s. 4), Osterling e, medeltida benämning på »Völker und Leute des Ostens» (Kluge a. st.), »contra Fresones extremos versus occidentem qui dieün-tur Westlingi» 1256 (NGN 4 s. 19), ty. Westfälinger och Föhringer, innevånare i Westfalen och Fô'Ar, flaml. Brüggelinge, Mechelinge, Yperlinge i Brügge, Mecheln och Y per (Kluge a. st.). Av särskilt intresse med hänsyn till bildningsisättet äro namnen Harslinger Tor till Härs-leben och Marschlinger Hof till Marsleben (Bach i Rheinische Yiertel-jahrsblätter 1940 s. 83). Jfr f. ö. Förstemann Die deutschen Orts­namen s. 245 ff.

I feng. är typen utomordentligt vanlig. Talrika exempel, huvud­sakligen hämtade ur rågångsbeskrivningar, anföras av Karlström (se

1 Se Schütte, Our forefathers 2 s. 298 med litt., K. Malone NoB 1934 s. 33 ff. Däremot är Malones lokalisering av Reudigni till Röddings Herred (fda. Rythingsheret) i Salingsyssel (ib. s. 46) mycket osäker.

2 Se Schönfeld s. 113, 222 och där cit. litt. Det är dock tvivelaktigt, om tolkningen av Tervingi träffar det rätta — att grundordet är naturbetecknande, synes dock vara övervägande, sannolikt. Jag hoppas att i annat sammanhang få återkomma till denna fråga.

särskilt s. 180 ff.) och Langenfeit (s. 55 f i ) . Till belysning av suffixets funktion må anföras P cotlif Stana. ?md pam lande Stœninga, haga (Karlström s. 110), of Nœtelingewege . .. eft to Net elifor da (ib. s. 175). Langenfeit menar (s. 55, 99 f.), att -ing-suffixet icke möter i toponymica förrän efter 8004alets mitt,-då det plötsligt får en rik användning, och är böjd att se ett samband mellan denna företeelse och den nordiska invasionen. Av Karlströms material framgår emeller­tid tydligt, att suffixe t även tidigare varit i användning i denna funktion, Av tidiga belägg på sammansatta namn, vilkas förleder utgöras av -ing-avledningar till ortnamn eller terrängbetecknande appellativ och som sålunda synas böra uppfattas som bildade av inkolentnamn, kunna följande anföras: ^

to Bryt fordingea landscœre 672 till nuy. Britford (œtBrytf ordan 1065), Karlström s. 181. ?

Wâtsingahâm, Wassingham 693 (avskr.) till feiig. wäse 'watei-y, marshy land', Karlström s. 55 och där cit. litt.

In Tiningkami 756 till flodnamnet (juxta amnem Tinam, Beda), Karlström s. 54.

Wellinga stane 765 »The base is probably OE^well(a) • well'», Karl­ström s. 171. r

Op Stœmncg mearce 811 n. om Elmstead. »To be associated with Stone Street and Stone» ö. om Elmstead. Karlström s. 183. •

Lyrtingtun och Queorningtun 820—845. Det förra »might be con­nected with OSw lorter, NE dial, lorty 'dirty'», det senare avlett av feng. cweorn 'kvarn'. Karlström s. 90, 91.

At Taningtune 833 med största sannolikhet till feng. tan 'twig, sprout, shoot, branch', åsyftande en flodförgrening. Karlström s. 60.

Det förefaller sålunda uppenbart, att suffixet varit fullt levande i denna funktion även före danskarnas ankomst.

I de nordiska språken har -ing-suffixet i mycket stor utsträckning tagits i bruk för att bilda inkolentnamn. Principerna för bildningen av fornis ländska inbyggarnamn ha utretts av Wessén (NoB 1932 s. 72 ff.), som meddelar en rik exempelsamling, huvudsakligen häm­tad ur sagolitteraturen (jfr även materialet hos Langenfelt s. 13 ff.). Ayledningar med -ing dominera, dock endast då grundordet är ett s^mmajisatt ortnamn; då namnet är osammansatt, bildas inbyggar­namn på -byggjar, -verjar, -menn {eyrbyggjar, dalverjar, borgar-

menn).1 Vid avledningen uppträder grundordets förled i stamform — kasussuffix och ordbildningselement av skilda slag försvinna {axl-hegingar : Axlarhagi, kallnesingar : Kalladarnes, nyisl. sugfirdingur : Sugandafjördur, bolvikingur : Bölungavik\ även nyisl. önfirdingur : Önundarfjördur). Någon egentlig ellips av senare leden av det slag, som så ofta möter på östnordiskt område, kan knappast konstateras annat än vid dubbelt sammansatta ortnamn (breidbœlingar : Breidi-bôlstadr, rosmhvelingar : Rosmhvalanes) ; märk dock binamnet kylingr, vars bärare enligt Lind Personbin. fått namn efter gården Auåkyliistadir (jfr oddverjar : Oddastadir).2 För sig står skänungar, bildat till Skâney 'Skåne'. Namnet, som flera gånger möter i 1000-talets isländska skaldediktning (se Lindroth NoB 1915 s. 15), är bildat i överensstämmelse med principerna för de östnordiska inko-lentnamnen — hade namnet varit genuint isländskt, skulle man snarast ha väntat formen *skaneyingar. ;

Som exempel på ortnamn, sammansatta med inbyggarnamn på -ing, kunna nämnas Bollst ceding ahy lur 1397 DI 4 s. 117, Breidfirdinganes Kålund 1 s. 593, tsfirdingagil ib, -s. 527, 593, Kirkbœingaâ ib. 2 8; 318; flera exempel anföras av Lundahl NoB 1937 s. 32. Ett enkelt grundord föreligger"i förleden i Hyltinganaust (Svarfdœla), som inne­håller gårdnamnet (Ytra) Holt (jfr Kålund 2 s. 93, 98). Elliptiska bildningar föreligga möjligen i Norôlingavaâ, Nor düng aalda, Nord-lingafljât (Kålund kI s. 345, 2 s. 2, 351). ^ r : :

Det fornnorska materialet visar stora överensstämmelser med det fornisländska. Exempel: i v ^ ; fiskijm er ligger till Faxstada, er Surdœler hafa talmat firir Fax-

1 I diplomen mötet dock även namn som hrmnskardsmenn, prandarstaöa-menn omkr. 1280 DI 2 s. 165 f., hvalgarôsmenn, hQskuldsstadamenn, spdkonu-féllsmenn omkr. 1285 ib. s. 250 f., haukagilsmenn, samstadamenn 1306 ib. s. 359 (samtliga ur DI hämtade exempel citeras i normaliserad form), i likhet med motsvarande bildningar till osammansatta grundord i regel med genitivkom­position, vilket tyder på att typen är ung (jfr Wessen aä s. 82). En ellip tisk bildning till ett sammansatt grundord föreligger i odd{a)verjar till Oddastadir 1273 DI 2 s. 96. Till namn på -stadir bildas dock regelmässigt även inbyggar­namn på -stœdingar. ,

2 Auökylustadir har fått namn efter landnamsmannen Eyvindr Äudkula, varför man även bör hålla möjlighéten öppen, att binamnet är ett patronymi-cum, söm anger, att bäraren tillhörde dennes ätt.

stœdengom ... Faxstœdengar 1301 DN 4 s. 58. Se vidare NG 10 s. 353.

komo firir oss . . . Lindœiminghar . . . af einni halfw, en af annare halfw . . . Erlingr j Haukauik . . . ok magha J>eira Haukuikinga 1337 DN 2 s. 190. Jfr NG 7 s. 215, 229.

i Vndisakœrs sokn . . . maellum Moresildrae monna, Vndisœkringa ok Arbyggia 1351 SD 6 s. 279 f. (Jämtland).

Hofstrendingar (till Eofstrqnd) omkr. 1400 DN 5 s. 289. Jfr NG 4 : 1 s. 45.

at Staff lending ge eigse neetlag wtthan fyre liolman Hyllande i mellom 0dlob0 oc Siafvislandh 1489 DN 7 s. 498 or. Jfr NG 9 s. 111.

Varteigingar edr Varteigsmenn Flat. 3 s. 3 i Varteigs hd (a Var-teigum RB). Jfr NG 1 s. 280.

Dock påträffas suffixet någon gång även vid osammansatta grund­ord och uppträder då i formen -ung, såsom i foldungar (t. ex. Flat. 3 s. 25, 44 (skalded.), Sverris saga s. 173) till Foldin (jfr Westfaldingi 'vestfoldbor' i frankiska källor, nu vestfoldmgar\ se Askeberg s. 116, Refsum MoM 1925 &. 53), Lidungar (Flat. 3 s. 549) till Lier (fvn. Hlidir, Lidir NG 5 s. 307, jfr P. A. Munch, Det norske Folks Historie 4: 2 s. 503; invånarna i Lier kallas alltjämt liungar, se Refsum MoM 1925 s. 53), Mœlonghar (1430 DN 9 s. 294) till Moli (fno. a Mœli\ se NG 7 s. 271), och hit hör även Havamals Fitjungr, om detta, som M. Olsen föreslår (Stednavnestudier s. 63 ff.), är avlett av gård­namnet Fit jar på Störd. Av stort intresse är Saxos Solongis (dat. plur.; i 1931 års utgåva onödigtvis ändrat till Soloringis s. 134) som be­nämning på inbyggarna i Sol0r, fvn. Soleyar (Saxos insulas Solis s. 135); inbyggarnamnet solung, solong är fortfarande i användning (Schütte MoM 1918 s. 117, Refsum MoM 1925 s. 54). Bildningen solungar : Soleyar motsvarar fullständigt det ovan anförda skånungar : Skdney. Det är värt att uppmärksamma, att de två äldsta beläggen på hithörande avledningar från nordiskt språkområde äro elliptiskt bildade.

I nynorskan är -ing-suffixet »uten tvil det suffiks som er brukt mest i dialektene» (Refsum aa s. 58). Materialsamlingar av norska inbyggarnamn föreligga hos Schütte HTN R. 5 bd 4 s. 31 ff. och MoM 1918 s. 113 ff., Refsum MoM 1925 s. 50 ff.; jfr där cit. litt, och L. Heggstad MoM 1925 s. 144 ff. En förträfflig källa är 2:a uppl. (1924) av L. Heggstads Fornorskingsordbok, som upptar närmare

700 inbyggarnamn, insamlade av skolungdom. De nedan anförda exemplen äro i första hand hämtade från Refsum, i andra hand från Heggstad. Bildningssätten förete här en betydligt brokigare bild. Avledningar till sammansatta ortnamn, såsom torsnesing, rorosing, kristiansunding etc. äro mycket vanliga; omljud föreligger i t. ex. esveelling (Eids void), raulending, mosstrending, skaf seeing (Skaf så), vestfyrding, åmoting (Åmot) och i förening med avljud i namn på -stoding (till ortnamn på -stad) — namnen på -doling äro väl när­mast »att betrakta som sekundära utvidgningar av den i fornspråken och även nyno. väl representerade inbyggarbeteckningen -dol liksom de på -veering till -veer och -byggjing till -by g g {je) (jfr Refsum aa s. 58, 59 f., L. Heggstad MoM 1925 s. 145). Ur avledningar av sam­mansatta grundord ha t. ex. bor(r)ing, -fjording, -gjelling, -lenning, -sökning, -oying frigjorts som produktiva suffix; som sådana möta de i t. ex. roykenb öring till Royken, vinn(e) fjording till V in je, aur-gjelling till Aure, listelenning till Lista, vålsokning till Våler, ull-sökning till Ullensaker (ellips!), freioying till Frei.

Bildningar med ellips av senare leden förekomma stundom, såsom bœring till Bœrum, harding till Hardanger, huring till Hurum, kryling, krolling (med -Zm^-avledning) till Krodsherad el. Kroderen, moding till Modum, onsing till Onsoy, rolling till Rollag, rolsing till Rolvsoy, samning till Samnanger, snaring till Snarum, sarping till Sarpsborg, tors(nes)ing till Torsnes. Stundom bibehåller inbyggarnamnet begyn­nelsekonsonanten (-erna) i grundordets senare led, såsom skaarving till Skaarvangen, utt. skåyrvangen (NGr 4 : 1 s. 73), orsjing till Aur-skog, utt. Wrskau (NG 2 s. 166; sje-ljudet tyder på att bildningen sannolikt är av betydande ålder). Detta bildningssätt, som jag skulle vilja kalla »partiell ellips», är väsensskild från den normala ellipsen (typen tefat < Hekoppsfat) därigenom att man vid bildningen av det nya ordet icke har någon klar uppfattning om grundordets struktur och gränsen mellan sammansättningslederna. Det är ofta vanskligt att skilja mellan partiell ellips och fonetiskt betingade förändringar av ett inbyggarnamn, som avletts utan ellips till ett sammansatt grundord, då detta nybildade namn på grund av sin längd lätt kunna utsättas för synkope av vokaler i inljud (jfr essbring till êssbœr nedan). I ett fall som skaarving till Skaarvangen kan man uppfatta dçn partiella ellipsen som betingad av en motvilja mot ljudförbindel-

sen ^-anging:11 fall som båsting till Baastad, utt. båKsta (NG 1 s. 18), kraksting till Kraakstdd, utt. krtikksta (NG 2 s. 27), raksting till Rakkestad, utt. rctkksta, tryksting (Ross) till Trog stad, utt. trokksta (NG 1 s. 1), skedving till Skiptvet, utt sfœHtve, (ib. s. 75), vårting till Varteig, utt. våxlté (ib. s. 280) kan man knappast tala om egentlig partiell ellips, då i realiteten endast slutvokalen utstötts vid avled-ningen; de äro dock av intresse så till vida, som de visa, att inan vid bildningen icke baft någon känsla av att ha att göra med namn, sammansatta med -stad, -tveit och -teig (jfr fno. Varteiging). Att namnet varit en icke etymologiserad ljudmassa är den psykologiska förutsättningen för den partiella ellipsen*2 Jfr vidare essbring till Eidsberg, utt. êssbœr (NG 1 s. 131), skjebbring jämte skjebœring till Skjeberg, utt. sje bàr (ib. s. 236), där den korta vokalen i ultima ljud-lagsenligt utstötts och icke kunnat bibehållas av associationen med slutledens -berg. Någon gång har grundordets förled stympats eller hëlt fallit bort, skauing (jämte orskauing och orsjing) till Aurskog.

Till skillnad mot i fornspråken förekomma ganska ofta avledningar av osammansatta grundord, såsom hiring (Bire), brekking (Brekke), etning (Etne), fräning (Frän), goling (Gol), griping (Grip), noting (Nor), strinding (Strind), tor ping (Tor pa), vossing (Voss) etc. Omljud möter i formet som begning (Bagn), bemling (Bamle), dovring jämte dovring (Dovre), froning (Frön), hylting jämte holting (Holt; jfr Svarfdœlas Hyltinganaust), lending jämte landing (Landstrcènding (strà'ndœ NG 11 s. S61), œling jämte åling (Â1). Man bör dock hålla möjligheten öppen, att dessa kunna vara sekundära utvidgningar av -ia-avledningar av typen fno. Eg dir, Sygnir etc., nyno. egder, borgyn-der, kvemer (Kvarn), vesser (Voss), liksöm -doling till -dol (Ross upp­ger dovre jämte dovring, dovring), kanske även i vissa fall analogiska

1 I hövding, bildat till Hovaag, utt. ho^vår (NG .8 s. 150) måste eTha inkom­mit på associativ väg. Enligt Ref sum (aa s. 55 f.) skall namnet varken vara »okenavn eller jargon», men det är lockande att betrakta inbyggarnamnet »hövdingar» som en benämning av samma art som de svenska sockenboök­namnen »herrar» och »män»; formellt skulle då »Hovaag hövdingar» kunna, vara en ombildning av ordlekskaraktär, närmast jämförbar med västs v . »Myckleby kycklingar» och »Ekshärads sexöringar», om vilka se nedan s. 547.

2 I hylstnng, bildat till sockennamnet Eylestad i Öst-Agder, utt. hyHesta (NG 8 s. 224), beror r möjligen på inflytande från namn som jolstring till Jolster, lustring till Luster, mostring till Moster; j fr listring (enligt Refsum)? eller listing (enligt Heggstad) till Lista (NG 9 s. 204 f.).

bildningar till sammansättningar som -hyltingar, -lendingar. -stren-dingar. Påfallande är, att ävledningar y k -ung i likhet med bruket i fno. endast uppträder vid enkla grundord eller med ellips av grund ordets senare led; Refsum känner endast fyra fall, nämligen kisung(e) till ffisa, skiung till Ski ôch de redan i fornspråken belagda liung till Lier och solung till Soler.1

Av örtilamn, sammansatt med inkölentnamn på -ing, kunna ur NG anföras Exingedalenvid Exè (N.G 11 s. 520), Strengelsrud, fno. Strcen-dingsrud (NG 3 s. 208) och sannolikt Binningebo < *Birningâbœr, sekundärt till Bidne, fno. a Birnni (NG 11 s. 520, 561).2

De västnordiska inbyggarnamnen på -ing är o sålunda huvudsak­ligen avledda av tvåledade grundord utan att ellips inträder. I fvn. är detta regel —till ösammansatta grundord bildas vanligen inbyggare namn med hjälp av aMra suffix. Även i det nynorska inbyggarnaöins-skicket är tendensen påtaglig. Av de omkr* 500 inbyggarnamn på -ing, som anföras i L. Heggstads ordbok, tillhöra omkr* 210 typen Agdenesing : Agdenes, omkr. 85 typen begning : Bägn, bjugning : Bjugn, sarping : Sarpsborg. De övriga, omkr. 200, äro bildade med de sekundära suffixen -byggjing, -bor (r) ing, -doling etc., och av dessa äro över hälften avledda av osammansatta grundord — språkkänslan föredrär uppenbart inbyggarnamn med två eller flera stavelser före -ing-elemeiitet. Till enkla namn som Åker, Älta, Aure, Borge, Bo, Eid, Eina, Iiis, Nesset, Skog er föredrär man att bilda inbyggarnamnen akersokning, altvœring, atirlending, borgfjerding, boherding, eids-fjording, eidsbygding, einastranding, hisoymg, nessetgjelding, skau-boring framför *akring, *alting etc.; dubbelformer möta i t. ex. listing, Hstlending . (Lista), lunning, lunnbying (Lunnér), tromsing, troms-

> Betecknande för tendensen äiy att man som förslag till inbyggarnamn för Oslo bl. a. framfördeosloing och oslung (Refsum aa s. 51). :

2 Med hänsyn till den stora frekvensen av inbyggarnamn på -ing är. NG:s motvilja mot att räkna med dylika tolkningsmöjligheter förvånande. Det ä r visserligen vanskligt att komma med tolkningsförslåg utan att ha närmare kännedom om orternas topografi och bygdernas odlingshistoria, men det synes mig dock vara" värt att pröva, öm icke namn som Grottlingerud (NG 5 s. 29&)f Fyghlungharud (NG 3 s. 276) kunna innehålla inbyggarnamn, avledda av ort­namn på Grytr och Fuglr. På samma sätt kan kanske Renningerudtoch Renninganes (NG 2 s. 124) sammanhållas med det i sanima del flera gånger upptagna bebyggelsenamnet Randum, och Isingrud (Ïssirigrud 1666) med Ist (Esin RB, Isse 1666) NG 2 s. 139, 309.

veering (Troms), vefsuing, vefsnvœring (Yefsn). Den från fornspråken ärvda känslan, att ordrytmen i aurelending, altvœring är den nor­mala, gör sig sålunda mycket starkt gällande — att man även möter typen bjugning : Bjugn är med tanke på suffixets dominerande fre­kvens knappast förvånande. Av de omljudda namnen av typen beg-ning : Bagn kunna kanske, som ovan framhållits, en del betraktas som ursprungliga -ia-stammar. Urgamla äro däremot med säkerhet de fåtaliga, endast från östra Norge kända inbyggarnamnen på -ung. i vilka suffixet alltid föregås av endast en stavelse.

Att inbyggarnamn på -ing varit vanliga även i forndanskan fram­går av talrika medeltida binamn som Aising (1314 Corpus 538, 1324 ib. 710) till Als, Faxing (1445 Rep. 1 7487) till Faxe (hd), Femerling (1439 ib. 7012) till Femern, Gydhing 'göing' (1361 Erslev Test. s. 133, Rep. 2 enl. reg.), Haning (DGP) till Han (hd), Lovring (1425 Rep. 1 6168, 1400-t:s senare hälft Rep. 2 passim enl. reg.) till Love/fsyssel), Morsing (1338 Rep. 1 1803, 1408 ib. 4948) till Mors, Rowsingh (1498 Rep. 2 6487) till Rugse (hd), Samsing (DGP) till Samsö, Skåning 'skåning' (DGP), Stranding (Ribe Old. s. 62, 1409 Erslev Test. s. 183) till Strand (hd i Utland; se Schütte Danske Stednavne s. 92), Tynd-ringh (1300-t:s förra hälft SRD 5 <s. 551, 556) till Tonder, fda. Tunder (DS 5 s. 1), Tosing (1400-t:s senare hälft Rep. 2 enl. reg.) till Taasing, fda. Thosland (se G. Knudsen i NoB 1926 s. 138 f.) — sannolikt kan man på samma sätt bedöma Ramsing (1509, 1510 Rep. 2 11291, 11566) som ett ursprungligt binamn, betecknande en person från Ramso (hd), och kanske även Gislingh (1435 Rep. 1 6794) som en avledning av Gislum (hd). Motsvarigheter föreligga i ny da. inbyggarnamn alsinger (ODS, Feilberg), faxinger (Schütte i DF 1941 s. 18), hånninger (Feil-berg), lovringer (ODS, Feilberg), morsinger (ODS, Feilberg), rou-singer (Schütte aa s. 20), samsinger (DS 1 s. 1), Strandinger (Schütte Danske stednavne s. 92), tondringer (Feilberg 2 s. 28), tosinger (G. Knudsen a. st,). Från senare tider anföras liknande binamn i Lolland-Falsters Navnebog: Aising, F alstring, Hailing 'hallänning', Hasling eller Hœsling (från Hasselo), Jejsing (från Gedser), Mussing eller Myssing (från Musse hd), Samsing, Skaaning, Taasing eller Tosing, Tœring (från Tœro), Volsing (från Vaalse); jfr ib. Indi. s. XIII. De där som dunkla betecknade Ringsing och Sletting kunna måhända —» med hänsyn till den stora frekvensen av avledningar av härads­

namn — uppfattas som inbyggarnamn till Ringsted hd (eller kanske med Schütte aa s. 19 till Ringsebollé) och Slet hd.

I den s. k. Nancy-texten till fynbon Claudius Olavus' på 1420-talet utförda bekanta kartverk över Norden finnes ett intressant avsnitt, i vilket författaren talar om invånarna på sin hemö. Texten citeras här efter utgåvan i Det Kong. Danske Vid. Selsk. Skr. 6 R. 6 Bd s. 278: »Vocatur autem et hec proprie Ohdhonis Insula, vnde eius mediterranea ciuitas est dicta Ottonia uel Odhenzho0, id est Odonis insula. Tenent ipsius occidentalia Vuenzellinghi, Boginghi (Nancytexten: Koginghi) et Fogellinghi; orientalia Vinninghfi] (Nancytexten: Viningli); meridio-nalia Salinghi, in qua parte est Salinga, paterna uilla Claudij Clauii Suarthonis . . . et septentrionalia eius tenent Skoghingi; media autem tenent Odhoninghi.» Vi möta här en rad inbyggarnamn, de flesta knutna till häradsnamn: Vuenzellinghi i Vends hd (Vvœndœslœtheret Vald. jb s. 12), Boginghi i Baag hd (Bokœheret ib.), Vinninghi i Vin­dinge hd (Vvinnyngheret ib. s. 13), Salinghi i Sailing hd (Salœngheret ib. s. 12), Skoghingi i Skovby hd {Schogbfiheret ib. s. 14), Odhoninghi i Odense hd (Othœnsheret ib. s. 14) ; svårlokaliserade äro Fogellinghi, vilket namn av Storm (Ymer 1891 s. 25 not 1) anses vara felskrivet för *Foburghinghi, invånare i Faaborg, skrivet Foburgh Vald. jb s. 12, medan Schütte uppfattar det som en avledning till Fuglse hd, skrivet Fuglœheret ib. s. 16, på Laaland (DP 1941 s. 19). Intetdera av för­slagen synes utan vidare acceptabelt, det förra framförallt av språk­liga skäl (Faaburg ligger f. ö. i det av Olavus nämnda Sailing hd), det senare av sakliga — det är knappast troligt, att en man, som är född på Fyn, skulle göra sig skyldig till misstaget att förlägga ett härad på Laaland till sin hembygd.

Dot forndanska materialet visar en helt annan bild än det fornväst-nordiska. Grundorden utgöras huvudsakligen av osammansatta ort­namn som Als, Faxe, Han, Mors, Tunder. Då grundordet är ett sam­mansatt ortnamn, inträder ellips av senare leden, såsom i Skoghinghi till Skogby, Tosing till Thosland — intet exempel finnes på att senare leden av ett sammansatt ortnamn bevarats vid avledningen. Att typen är gammal, visa omljudda former som Tyndring, Tesing och de ä. nyda. namnen Hassling och Myssing liksom nyda. börchinder < by ra­king er, inbyggare i Bork (Feilberg, jfr Danske Studier 1917 s. 15).

I nydanskan återfinnas åtskilliga exempel på att -ing-suffixet spelat en viktig roll vid bildning av inbyggarnamn. Rika exempel­

samlingar ha hopbragts av G. Schütte,1 men den ofta ofullständiga källredovisningen försvårar i hög grad användningen av detta mate­rial. Åtskilliga namn anföras dock även av Feilberg. De genom­gripande morfologiska förändringar, som de gamla sammansatta danska ortnamnen genomgått, gör det även vanskligt att bedöma det formella förhållandet mellan avledning och grundord, särskilt som inbyggarnamnen i Schüttes materialsamling oftast presenteras i nor­maliserad form.

Avledningar till sammansatta ortnamn utan ellips förekomma, såsom di Havnbjerrings till Havnbjerg (Schütte DF 1941 s. 22), di Nobor-rings till Nerborg (ib.), bovruping, utt. boropdh enl. brev från Feil-berg 4/t 1921 i Stednavneudvalgets manuskriptsamling,2 till Bovrup (uttalas tvåstavigt enligt DS 6 s. 454; Schütte anför DF 1941 s. 22 »Borpninger i Bourup»), avnbolling till Avnbßl, tomfoolling till Tom-bol (Feilberg 2 s. 26) o. s. v. Av tillgängligt material att döma synas dock avledningar av osammansatta grundord vara vida vanligare. Flera exempel ha redan anförts ovan. Vidare uppger Feilberg t. ex. föring (För), hovning (Hoven; suppl.), höjering (Höjer), lyning (Lyne; suppL), sildring (Sild), semning (Sem), skjerning (Skjern; suppl.), och i Schüttes samlingar utgöres den vida övervägande delen av namn av denna typ; enligt Schütte »har Simplexsognene i adskillige jyske Egne et sasregent Rantgmserke i deres Indbyggernavne med den gamle gotton-ske Endelse -ing» (Danske Stednavne s. 30).

Som exempel på elliptiska avledningar av sammansatta grundord må nämnas bjesinger till Bjersted (Feilberg 1 s. 77), illinger (Schütte DF 1941 s. 20) till lideris (utt. il-(d)ns Stednavneudv.), rossinger till Rosnes (Schütte aa s. 18, G. Knudsen i Turistfor. for Danmark 1931 s. 120), stenstringer (Schütte a. st.) till Stenstrup (utt. sdœrisdrâp Stednavneudv.).

Det är sålunda uppenbart, att -ing-suffixet på danskt språkområde under långa tider haft en viktig funktion vid bildning av inkolent-

1 Folkelig Hof- og Statskalender i Danske Studier 1914 s. 29 ff. (se även ib. 1915 s. 59 ff., 19® ff.), Nordens aeldste Indbyggernavne i HTN 5 R. 4 Bd s. 30, Danske Stednavne fra Arilds tid s. 47 ff., Indbyggernavne, dansk Sprogforsk-nings Stedborn i DF 1941 s. 17 ff. J f r även ovan s. 3 f. anförda arbeten.

2 För uppgifter, hämtade ur Stednavneudvalgets samlingar, står jag i tack­samhetsskuld till Dr. Gunnar Knudsen (brev 15/9 1945).

namn. Man kan därför vänta att i ortnamn träffa på inbyggarnamn, som bildats på detta sätt. Här anföras några exempel, hämtade från skilda tider och trakter:

Alsingkœr, sammansatt med inbyggarnamnet alsing DS 7 s. 77. Blansingerlokke i Blans, innehållande inbyggarnamnet blansinger

DS 7 s. 63. Hälsingör, innehållande ett inbyggarnamn *hœlsingar, avlett av ett

terrängbetecknande ord hals, här troligen med betydelsen 'udde'. Se Sahlgren Hälsingborgs traktens ortnamn s. 152 och jfr DS 2 s. 1. Enligt Sahlgren a. st. not 1 är det dessa som åsyftas med det i Widsith nämnda folknamnet hœlsingas.

Hing Herred, i Vald. jb s. 3 skrivet Heingœheret. Namnet inne­håller ett inkolentnamn *heingar, bildat till sockennamnet He (he 1200-t:s slut Ribe Old. s. 73, in hee 1299 avskr. omkr. 1300 ib. s. 31). Se Schütte Danske Stednavne s. 66, Aakjser Komm. s. 28).

Lumsinge Molle, sammansatt med inkolentnamnet lumsinger, bildat till Lumsås. Se Schütte Danske Stednavne s. 77 f.

Lojtingager, innehållande inkolentnamnet lojting er, bildat till sockennamnet Lojt. Se Schütte aa s. 79 f.

Mumlingbœk på gränsen till Mommark. Namnet är enligt DS 7 s. 174 kanske sammansatt med ett inkolentnamn *mommarkling. Första stavelsen uttalas i båda namnen lika (mOm-). Det synes troligast att förleden är gen. plur. av ett elliptiskt bildat *momling 'mommarksbo'.

Fda. Scanynghafn Vald. jb s. 20, nu Kallehave, se Aakjaer Komm, s. 169 f. Namnet innehåller fda. skaningar 'skåningar'.

Sœdningstrom, innehållande inkolentnamnet sœdning, bildat till Seed, DS 5 s. 539.

Säkerligen böra förleder på -(l)inga- i sammansatta ortnamn i första hand bedömas som inkolentnamn. Sålunda ligger det betydligt närmare till hands att med Sahlgren (Kölingared s. 21 not 1) upp­fatta ortnamnet Villingerod (fda. Widelingeruth, Withlingeruth etc.; medeltida former av namnet endast bevarade i avskrifter i Esrom-boken, se DS 2 s. 47) som sammansatt med ett inkolentnamn *vith-lingar 'skogsbor' till fda. with 'skog' än att med Hellquist s. 166 och DS a. st. tolka förleden som en bildning till fda. mansnamnen Withger, Withœr. Jfr vidare Haid APhS 1945 s. 268 ff.

De fornsvenska källorna erbjuda ett mycket sparsamt material. Detta beror framförallt på att de äldre typerna av inbyggarnamn redan vid den litterära tidens början i största utsträckning ersatts av sammansättningar med -boar, -byggiar, -karlar etc. — särskilt det förstnämnda har spelat en betydande roll (se Wessén NoB 1932 s. 85f.). Mot danska häradsinbyggarnamn som alsinger, faxinger, haninger, morsinger, ramsinger, samsinger etc. svara vanligtvis fsv. namn av typen akerboar, hœverboar, holboar, riudboar, silboar, telgboar o. s. v.1

Detta gäller framförallt de östliga landskapen i det gamla svenska riksområdet. Allmänna äro i de fsv. källorna blott avledningar till landskapsnamnen på -land, såsom alœndinge, nordhlœndingar, nylœn-dingar, smalœndinger, upplœndinger, elœndingar, 0sterlœnding(i)ar; jfr även inlœndinger, utlœndinger 'inländsk resp. utländsk man'. Ett enkelt grundord föreligger i hœlsingar, avlett till ett lokalbetecknande ord AaZs. Oningar 'ölänningar', lat. eningi (1346 SD 5 s. 620), bör säkerligen uppfattas som en sekundär utvidgning av ett äldre *0»ir 'öbor', motsvarande fvn. eynir. Gœstringar vid sidan av gœstrikar 'inbyggare i Gästrikland' är sannolikt en analogisk ombildning, när­mast efter hœlsingar.2 Om dessa namn se f. ö. Olson s. 32 f.

I det nuvarande svenska språkområdet påträffas därför -ing-av-ledda inbyggarnamn framförallt i de forna danska och norska om­rådena samt i de västliga gränslandskapen Västergötland, Dalsland och Värmland — även Dalarna och Österbotten, sålunda perifera svenska språkområden, uppvisa flera exempel. Även i Norrland är typen representerad. För kännedomen om bildningssättet i de cen­trala svenska områdena äro vi i stort sett hänvisade till det material, som med inkolentnamn sammansatta äldre ortnamn erbjuda.

För att belysa de -ing-avledda svenska inkolentnamnens bildnings-

1 Inbyggarnamn på -boar voro dock vanliga även i fda., vilket framgår av binamn som Fynbo, Har(dh)bo, Tybo, Vendelbo; ny da. exempel anföras av Schütte Danske Studier 1914 s. 33 ff. I fvn. synas namn på -bilar vara säll­synta; i nyno. är typen väsentligen sydvästnorsk med centrum i Rogaland (Refsum aa s. 54 f., L. Heggstad ib. s. 145).

2 Sekundärt är väl också Sturekrönikans fiœ(d)ringar, fiœdrungar 'fjäd-rundabor' (SFSS 17:3 enl. reg. s. XVII), närmast bildat ur Fiœdhrungaland, Fiœdhringaland (SFSS 17:2 v. 4053, 17:3 enl. a. st., Arv. Sigg. brew. s. 256, 277 f.), vilket i sin tur snarast bör betraktas som en ombildning av Fiœdhrunda-lanä. För namnets tillkomst kan även inbyggarnamnet snœvingar 'inbyggare i Snävinge hundare* i Västmanland ha spelat en roll.

sätt meddelas i det följande en förhållandevis utförlig exempelsam­ling på ännu levande inbyggarnamn av denna typ, hämtad ur tryckta och otryckta källor, framförallt åe rika samlingarna i SOA.1 Dess­utom anföras exempel på sådana sammansatta ortnamn, vilkas för­leder på -ing- med säkerhet eller sannolikhet kunna anses vara av-ledningar av ett ortnamn eller en terrängbete-ckning och sålunda kunna betraktas som jämförbara med de belagda inbyggarnamnen. För att undvika alltför stor splittring av materialet anför jag dessa ortnamn i bokstavsordning utan hänsyn till kronologiska skillnader.

Skåne Grundordet är ett sammansatt ortnamn; detta bibehålies oförändrat

vid avledning en: horsaboding håksabåwig, inv. i Horsaboda håksabåwa i Lövestads sn.

Färs hd, Malm. 1. katslösing Jcaslésig, inv. i Katslösa Jcaslésa. by och sn i Ljunits hd,

Malm. 1. knashodingen Jcnashödigm, inv. i Knashuvud knashöad, gd i Billinge

sn, Onsjö hd, Malm. 1. varmlösing vahmlèsvg, inv. i Varmlösa vatimlésa, by i Katslösa sn,

Ljunits hd, Malm. 1. vittskövling viféylig, inv. i Vittskövle viféyh, gods och sn i

Gärds hd, Krist. 1. örmatofting mmatévtig, inv. i örmatofta mmatévta, by i Träne

och Vä snr, Gärds hd, Krist. 1. Mycket vanliga äro avledningar av ortnamn, som antingen äro

osammansatta eller, om de ursprungligen äro tvåledade, genom dia­lektal synkope eller försvagning av vokaler undergått sådana för­ändringar, att de fonetiskt kunna betraktas som jämställda med de enledade:

Firingen innehavaren av gd nr 4 i Billinge by och sn, Onsjö hd, Malm. 1.

frosting ftiiisUg, inv. i Frosta hd fMista hàkad, Malm. 1. färsing fœtisig, fàksag, inv. i Färs hd f&ks, fatis hàkad, Malm. 1. gisling ßslip, j\s~, inv. i Gislöv jlsla, by i Ö. Nöbbelöv sn, Järre-

stads hd, Krist. 1. 1 Då icke annat angives är exemplet hämtat från denna källa.

gärsing jàiisag, inv. i Gärds hd jåtis hàkad, Krist. 1. hamring hàmttig, inv. i Hammar hàmati, by i Ingeltorps sn, Ingel-

stads hd, Krist. 1. hörp(l)ing MkpÇjfyig, inv. i Hörup hmp, by och sn i Ingelstads hd,

Krist. 1. klostring Mdsfaîg, -è-, inv. i Öveds sn, Färs hd, Malm. 1. Socknen

heter évad, men godset (Öveds kloster) kallas hlôstott, IcMstati. Korringen Jcötit^an, ägaren till en gård i V. Vrams sn, Gärds hd,

Krist. 1., utanför vilken den lilla vattensamlingen Korran Tcohan är belägen.

hägring inv. i Kågeröd kbvka,, isn i Luggude hd, Malm. 1. rögling byghg, inv. i Rögla hygla, by i Skårby sn, Ljunits hd,

Malm. 1. släping slevvg, person från det område i Villie sn, som kallas

Släpan slevan, Ljunits hd, Malm. 1. torning toohmy, inv. i Torna hd tdöma hàkad, Malm. 1. Tutingen tudtgan, ägaren till Tutan tùdan, gd i V. Yrams sn,

Gärds hd, Krist. 1. vramling vkàmhg, inv. i N. Vram vkam, sn i Luggude hd, Malm. 1. vressling vtåshg, inv. i Vressel vkisal, by i Öveds sn, Färs hd,

Malm. 1. vållsing vàlsvg, inv. i Välls jö valse», sn i Färs hd, Malm. 1. örming bkmvg, inv. i Örum 0km, by i Hörups sn, Ingelstads hd,

Malm. 1. En utvidgning -sing möter i trussing brù$i% (uppt. 1899), inv. i Bröd, by i Träne sn, Gärds hd,

Krist. 1. Bynamnet uttalas bwd (uppt. 1929) men skrives Bruth 1419 SD iis 3 s. 511 vid. 1443.

hörrsingarna hcotist^ana, inv. i Hörr hcok, by i Tolånga sn, Färs hd, Malm. 1.

hövsing hbvsvg, inv. i Hov hav, sn i Bjäre hd, Krist. 1. vämsing vconistg, inv. i Våmb vcom, by och sn i Färs hd, Malm. 1. Avledningens oorganiska s härstammar troligen från genitivförbin­

delser som Bröds by, Hovs socken etc. (jfr Schlitte HTN 5 R. 4 Bd s. 30). Sannolikt har också analogiskt inflytande från namn som fär sing ar, gärsingar, vållsing ar etc. gjort sig gällande. Det är att märka, att tre av namnen härröra från Färs och Gärds hdr.

Bildningar med fullständig eller partiell ellips förekomma ofta: blenting Månfog, inv. i Blentarp ilåntukp, sn i Torna hd, Malm. 1. bollringarna lohigana, inv. i Bollerup bölakp, by och sn i Ingel-

stads hd, Krist. 1. brumlingar (brom-), inv. i Brunnby sn, brumby, brombi, Luggude

hd, Malm. 1. Se Sahlgren Kölingared s. 7. fjortingarna fjokttgana, inv. i nr 14 Billinge, Billinge sn, Onsjö

hd, Malm. 1. grölingarna gk$li%ana, inv. i Grästorp gtiéstokp, by i Järrestads sn

och hd, Krist. 1. hailing hàhg 'hallänning'. kivling Jßivhgt inv. i Kivik fßivijß, fiskläge i Melby sn, Albo hd,

Krist. 1. listring lîsthvg, inv. i Listarum Ustakom, by i Smedstorps sn, Ingel-

stads hd, Krist. 1. lousingar, inv. i Loushult, sn i ö . Göinge hd, Krist. 1. Se Schütte

DF 1941 s. 19. löddring lùdtivg, inv. i Löderup lùdaup, by och sn i Ingelstads

hd, Krist. 1. lögring lègwg, inv. i Lökaröd Bgakad, by i Degeberga sn, Gärds

hd, Krist. 1. meling melvg, inv. i Melby mélby, gd och sn i Albo hd, Krist. 1. ramsing tiàmsig, inv. i Ramsåsa sn kåmsausa scbkan, Färs hd,

Malm. 1. röling r@hng (uppt. 1897—98), inv. i Rörum /tmom (uppt. 1944), sn

i Albo hd, Krist. 1. tomlingarna tömU^ana, inv. i T ömmar p tcmiakp, by i Ö. Tommarp

sn. Järrestads hd, Krist. 1. tåglingarna tàugligana, inv. i Tågarp tàugahp, by ib. varsingarna vmsigana, inv. i Virrestad värsta, by ib. vraningarna vtiànvgana, inv. i Vranarp vkànakp, by ib. älling ahg, inv. i Eljaröd èl%akad, sn i Albo hd, Krist. 1. ävling åvhg, inv. i Everöd évarad, by och sn i Gärds hd, Krist. 1. Jfr även snåsting snàstvg, inv. i Snästa snästa, sn i Ljunits hd,

Malm. 1., och svansjingarna svanfogana, inv. i Svansjö svånfy, gd i Öveds sn, Färs hd, Malm. 1., vilka dock icke behöva betraktas som ellipsprodukter utan kunna vara resultat av en ljudlagsenlig ut­veckling.

Från Villands och Ö. Göinge hdr anföras i SOA en mängd namn på -ingens, såsom Asmingens, Assingens, Bassingens, vilka beteckna mindre bebyggelseenheter, hemmansdelar, torp o. dyl. De äro egent­ligen gen. best. f. av personbeteckningar på -ing och kunna i stor utsträckning förklaras som inkolentnamn, t. ex. :

Bjärlingens bjàtdigans, gd i Gryts sn, ö . Göinge hd, Krist. 1. I samma sn finnes en gd Bergens, Berget bjéhans, bjéokt.

Fjäringens fjàkigans, del av 2 Arkelstorp, Oppmanna sn, Villands hd, Krist. 1. I samma sn finnes en lång dalsänka Fjäramossen, fjàka-màs&n.

Grytingens gkfydigans, ägarens till Gryt g^yd, Hannas sn, Ingel-stads hd, Krist. 1.

Hallingens hàhgans, hmdr i Trolle-Ljungby sn, Villands hd, Krist. 1. Gen. av hailing 'hallänning'.

Ramringens hàmkiy&ns, hmd å 21 Grödby, Ivetofta sn, Villands hd, Krist. 1. Namnet är säkerligen bildat till Hammar hàmak, stor by i Nosaby sn i samma hd.

Massingens màsigans, hmd å 24 Österlöv, Österlövs sn, Villands hd, Krist. 1. Å 23 Österlöv finnes en hmd Matsas masas.

timringens sèmMgans, torp under Äsperöd, Knisslinge sn, Ö. Göinge hd, Krist. 1. Namnet betecknar säkerligen en person från Simris sn, Järrestads hd, Krist. 1. eller Simrishamns stad.

Söndringens sèndktg&ns, förr torp, nu åker å 1 Smedstorp, Opp­manna sn, Villands hd, Krist. 1. Till väderstrecksbeteckningen söder. Jfr Norringen, Södringen s. 12.

Söndringens sèndwgms, förr hmd, nu åker å 1 Karstad, Öster-lövs sn, Villands hd, Krist. 1.

Söndringens smdhtgans, = 15 Österlöv ib. östringens èstkigans, förr hmd, nu tomtområde å 10 Rinkaby,

Rinkaby sn, Villands hd, Krist. 1.

I sammansatta ortnamn möta i förleden ofta inkolentnamn, bildade med -ing-:

Battingahuset bàfogahûsad, hus i Köpinge, Köpinge sn, Gärds hd, Krist. 1. Innehåller öknamnet (vill)batting 'person från Villands hd'.

Blissingatorpet blgistgatbpat, även blgistgans, bleîstùp&t, torp i Gylsboda, Örkeneds sn, Ö. Göinge hd, Krist. 1. En f. d. ägare kom från Blisstorp i Blekinge.

Brunnsing abackarna bmnsi/gabalcana, höjder å Brunnshult bkénsdlt, Vittsjö sn, V. Göinge hd, Krist. 1.

Dänningarum dènigah,am, by i ö . Broby sn, ö . Göinge hd, Krist. 1. — Deningrom (2 ggr) 1491 Rep. 2 6940 or, Daningerom c. 1496? ib. 12708 avskr., Dseningarum 1496 ib. 8182 b avskr., Dœningerom 1502 ib. 9609 or. — Förledens grundord är sannolikt ett *dan 'sänka i jordytan, sankmark', som synes vara säkert styrkt i svenska ort­namn (se I. Lindquist NoB 1927 s. 131 f. och där cit. litt.). Byn ligger vid en låg sankmark. Andra ehuru mindre sannolika alternativ fram­ställas av Lindroth -rum s. 21.

Färingtofta fàh&ntêvta, sn i N. Åsbo hd, Krist. 1. — in Fiserthingse-toftse 1356 Rep. 1 2512 vid. 1377, in parochia Fasringtoftse 1300-t:s slut LDV s. 135, i Faeringatofta sogn 1406 SD ns 1 s. 559 or, in parrochia Faeringetoffte 1410 SD ns 2 s. 268 avskr. 1494 reg. eccl. Lund. — Enligt Sahlgren (Kölingared s. 10) kan namnet innehålla ett inkolentnamn *färing 'invånare i Färs hd'. Det är emellertid att märka, att inbyggarna i detta hd alltid kallas färsingar (se ovan s. 37 och nedan anfört namn). Häradsnamnet skrives Fcersheret Vald. jb s. 22, Fershœret 1332 SD 4 s. 275 or. Sannolikt är s ett sekundärt genitiv­märke, uppkommet i sammansättningen med härad — i så fall skulle *fœring kunna betraktas som en avledning till ett häradsnamn *Fcer.

Färsingahuset fè/isigahûs&d, hus å 3 Stavröd, Äspinge sn, Frosta hd, Malm. 1. Inv. kallades Färsingen och var från Färs hd. Ur SOA:s samlingar ha antecknats ytterligare fem natur- och bebyggelteenamn, sammansatta med färsing 'person från Färs hd'.

Gislingabro jtshgab/iô, bro i Järrestads sn och hd, Krist. 1., 31/2 km nno. om byn Gislöv, vars invånare kallas gislingar (se ovan s. 37).

Gylingstorpet jylvgstfap&t, torp i örkeneds sn, ö . Göinge hd, Krist. 1. I samma sn finnas gdn Gylaboda och torpen Gylastugan och Gylatorpet (även byn Gylsboda).

Göinge härad — Gi|ithingheret Vald. jb s. 24, Gydingeherit 1299 DD 2 : 5 s. 51 tr. Suhm. — Häradet hette tidigare Guthisbo (guthisbo 1085 avskr. 1100-t. NL s. 5, Guthisbo, Gudesbo 1100-t. ib. s. 8, 9, De Guthaesboheret Yald. jb s. 54). Inkolentnamnet gydhingar (jfr Gythinge Thing 1448 Rep. 1 7799 Sparres avskr.) är bildat till detta med vanlig ellips. Se Lindroth Fornvännen 1911 s. 183 f., Sahlgren NoB 1920 s. 58 f.

Hallingagården haligagaukan, gd i Fjälkinge by och sn, Villands hd, Krist. 1. »Enl. sägen efter en hallänning.»

Hillingagården hoth^agåokan — 10 Oppmanna, Oppmanna sn, Villandsi hd, Krist. 1. I samma sn ligger byn Hillehaga, höüahäwa.

Horringabackarna hcoMgabàkana, backar i Ramsåsa by och sn, Malm. 1. En upptecknare (Nils Nilsson 1934) meddelar, att »en person från Hörröd (hökad) har bott här», en annan (Nils Bengtsson 1934) anför från isamma by Horsingabacken hoktogabåkan (Nilsson hcbttsigdri) med uppgiften: »Invånarna i Hörr brukade rasta där, när de gingo på dagsverke till Högerstad.»

Leingaryd laxnahy ä, laygaky, by i Ivetofta sn, Villands hd, Krist. 1. Ledingerodh 1483 Rep. 2 5178 or, 5308 or, 5322 or, 5325 or, 1484 ib. 5411 or, Ledinger^d 1483 ib. 5295 or. Ligger vid en väg, som löper utmed en långsträckt ås och sannolikt är gammal. Jag upp­fattar grundordet som en motsvarighet till fsv. ledh, nysv. led 'väg'. Jfr nedan s. 363.

Leringahuset lewgahusad, hus i Ugglarp, Ander slö vs sn, Skytts hd, Malm. 1. En inv. kallades Jöns Lering. Ett område i Ugglarp heter Lerskog leitsTcåv.

Ramsingagårdarna kåmstgagåuh,ana, två gdr i Ramsåsa sn, Färs hd, Malm. 1. Jfr ovan s. 39.

Skrämpingastället slckåmpigastcehd, gd i Skättilljunga by, Y. Vrams sn, Gärds hd, Krist. 1. »Namnet efter skrämpåkern.» Ägaren kallades Skrämpingen slctiåmpigan.

Sönnerlänningastället synotdim^asUUd, namn på 18 Slätåker, V. Karaby sn, Harjagers hd, Malm. 1. »Efter en söderslättbo (synoti-lénig). »

Åningtorp àumgatottp, gd i Gråmanstorp sn, N. Åsbo hd, Krist. 1. Gården ligger vid en ö, och namnet innehåller säkerligen en inkolent-beteckning *åningar.

Halland

Så när som på bolsingar hmlsagana (el. b$ulsa\ inv. i Bolet Idulat, Harplinge sn, Halmstads hd (jfr de skånska namnen på -sing ovan) känner jag endast exempel från det nordligaste häradet, Fjäre. Av-ledningar till sammansatta ortnamn utan ellips äro förhållandevis betydligt vanligare än i Skåne, t. ex. annestorpinge till Annestorp,

Lindome sn, skogstorpinge till Skogstorp, gemensam benämning på fem hemman ib., nortorpüngar i Nortorp, Landa sn, (SIOD 5 s. 118). Senare leden utsättes för i-omljud i idälinge till Idala (Götlind Väst-sv. ordb. s. 139), örmevällinge till Örmevalla (ib.), frillesäsing till Frillesås (Tengström s. 337), förlänninge till Förlanda. Egenartade äro hebjälinge hèbjèH^d till Heberg hébarj och nolbjälinge nbVbjœh^d till Nolby nöVby, båda i Valida sn (Götlind a. st.). Till namn på -red bildas, frånsett soringe till Soleryd i Landa sn (Tengström s. 299), regelmässigt namn på -Unge, nämligen dvälinge dvœlvgd till Dvärred dvœr, fagelinge fàwdlvgd till Fagered fàmr, rannelinge rànahge till Rannered rànor, skäggelinge jœgdhgd till Skäggered fögor, alla i Lindome sn. Klar ellips möter endast i hasselinge hàsehgd till Hassungared hàsog$r.

Av ortnamn, sammansatta med inbyggarnamn på -ing, kunna nämnas:

Breinge hed bràpgQhat i Bredareds sn lkà%atiad, Tönnersjö hd (Tengström s. 301).

Buäsinge ås bùœsigo as, berg vid Bur ås, Landa sn, Fjäre hd. Gresslinge rös gre^lvgd rés, röse på ett berg i Gressela griijla,

grèsala, Hanhals sn, Fjäre hd. Göingegården jågagén, gd i Lindbergs sn, Himle hd. Hallingaryen håltgatiyan, »hela skogshöjden mellan Kilaåns dalgång

och Smålandsgränsen», Torups sn, Halmstads hd. Skåningagård shaunvgagott, = 4 Rävinge, Rävinge sn, Halmstads hd. Skåningastugan sJcàunvgastuan »stenar med en gång under», Tjär-

by sn, Höks hd. Styringe skog styhiga shdug, vidsträckt skog i Slättåkra och Kvi-

bilLe snr, Halmstads hd — Styringe Skogen 1777 LA M 34 3:3, 5:1, Styringe skog Bexell 2 s. 272, 284. Skogen ligger 1/2 mil n. om Styre­stad styksta, och namnet innehåller utan tvivel ett inkolentnamn *styringar 'styrestadsbor'.

Örmevällinge mosse, ukvœlx^d mvsd, mosse i Örmevalla sn, Fjäre hd (SIOD 5, karta efter s. 134).

Örmevällinge sjö èJrvœhga sjö ib.

Till sin bildningstyp ansluta sig inbyggarnamnen i Fjäre hd helt och hållet till de västnordiska. Märk särskilt de talrika avledningarna med i-omljud av grundordets senare led, vilka f. ö. sakna motsvafig-

heter på forndanskt språkområde, men äro utomordentligt vanliga på fornvästnordiskt.

Bohuslän (med Askims hd i Västergötland) Från Bohuslän föreligger ett rikt material i Tengströms avhandling

»Studier över sydbohuslänska inkolentnamn» och i de hittills ut­komna delarna av OGB, som för varje bebyggelse även meddela in-byggarnamnet. Som man har anledning att vänta, överensstämmer bildningssättet i stort med de norska inbyggarnamnens. Grundordet är i det vida övervägande antalet fall ett sammansatt ortnamn, såsom i lökebergingar (Tengström s. 50 f.), hillebolingar (OGB 5 s. 91), tuleboingar (OGB 3 s. 105), surdalingar (Tengström s. 124), björ-fjällingar (ib. s. 67), kobbegårdingar (OGB 3 s. 16), munkegärdingar (OGB 5 s. 98), brottkärringar (OGB 3 s. 7), hakenäsingar (Tengström s. 145), balltorpingar (OGB 3 s. 54) etc.; till ortnamn på -dal bildas inbyggarnamnet stundom med omljud, såsom i billdälingar (jämte bill-dalingar OGB 3 s. 5), björkedälingar (ib. ». 6), klövedälingar (jämte klövedalingar Tengström s. 122), mölndälingar (OGB 3 s. 74), uggle-dälingar (ib. s. 24), våmmedälingar (ib. s. 107), och vid namn på -land(a) är detta alltid fallet, t. ex. brålänningar (Tengström s, 54), ek-länningar (OGB 3 s. 59), frölänningar (Fröläningar 1653, inv. i Frö­lunda, skrivet Frölanda 1436, 1496 etc. och uttalat fréhn ä OGB 3 s. 31 f.), Sörlänningar (Tengström s. 53). Vidare kan nämnas ödsmälinge till ödsmål (Tengström s. 71). Om suffixet -bölinge se Tengström s. 350 ff. och där cit. litt. Endast någon enstaka gång möter ett enkelt ortnamn som grundord, såsom i berging (Tengström s. 197; belägget förefaller ej fullt säkert, jfr s. 198), bottningen (ib. s. 209), hamringar (OGB 3 s. 35), holtungar (»På skämt eller spe» vanl. Holtebor el. Holtebyggare Tengström s. 49 f.), torplingar (ib. s. 163), åsingen (ib. s. 37).

Av elliptiska bildningar upptar Tengström snäcklingar, inv. i Snäckeviken (s. 167), hogrigand till ho^drTcràgdn (s. 270) och *kavling i JcàvHgdgàn, benämnd efter en person från Kavlanda (s. 278). Jfr grinböling till Grinneröd (endast som öknamn! Tengström s. 112) och myckbölinge till Myckleby (ib. s. 153). I OGB 3 s. 85 meddelas, att innehavarna av Månsatorpet kallas Månsingens — här möter en parallell till de ovan behandlade skånska namnen på -ingens. Lik­nande bildning föreligger i torpnamnet Aspingens, vars invånare

Aspingen fått namn efter den intilliggande odlingen Aspestycket (OGB 1 s. 44). Jfr även Nordingens (även kallat Nordens eller Norde-Pettems), namn på hmd, vars ägare kommit norrifrån (OGB 3 s. 28, där det dock även framhålles, att gården ligger längst i norr).

Av ortnamn av äldre typ kan med säkerhet ett inkolentnamn ansättas i Buxungeröd hoTcsô^dVd vid Bockstjärn bôks^èn (se Drougge s. 64).1 I det två gånger förekommande Kollungeröd bör man säker­ligen i första hand tänka på appellativet kolle 'kulle' eller ett med detta bildat ortnamn som grundord (OGB 9 s. 6). På samma sätt kan man uppfatta Kvisslingby, fno. Kutlung(h)ab0 (OGB 4 s. 21), som av­lett av ett grundord, innehållande en terrängbeteckinng kut 'liten höjd' (se nedan >s. 301). Även Tollungeröd kan alternativt tolkas toponymiskt (se OGB 9 s. 15 och jfr Toll(s)åsen i samma sn s. 143). En säker elliptisk bildning är det OGB 3 s. 233 omnämnda Rävlunge mad, äga till Rävlås i Askims hd. Namnet innehåller utan tvivel ett inkolentnamn *rävlungar. Karakteristiskt för dessa ortnamn är, att avljudsformen -ung fullständigt dominerar och att detta avlednings-element alltid föregås av endast en stavelse; grundordet är sålunda antingen enkelt eller också har det utsatts för ellips. Jfr de ovan nämnda norska inbyggarnamnen liungar (fno. lidungar) till Lier (fno. Lidir) och solungar (Saxos Solongi) till Soler (fno. Soleyar) etc., alla från Östlandet. Holtungar, det enda exemplet på -ung-avledning i levande inkolentnamn i Bohuslän, är likaledes avlett av ett osamman­satt ortnamn.

Västergöt land I Västergötland — frånsett det ovan behandlade Askims hd —

synas avledningar utan ellips av sammansatta ortnamn proportions­vis ha långt mindre frekvens än i de angränsande västliga landska­pen. Dock träder suffixet gärna i funktion för att bilda inbyggar-namn till ortnamn på -gård, t. ex. bosgårdinge, brosgårdinge, skatte-gårdinge o. s. .v. (Götlind Västsv. ordb. s. 133, Rudberg SvL B 44 s. 108). Vidare märkas de vanliga avledningarna av häradsnamnen,

1 Drougge räknar med ett ursprungligt inkolentnamn *bukksœ(v)ungar, bildat till ett ortnamn *Bukks-sœr. Då jag icke känner något exempel på ung-avledningar utan ellips av s a m m a n s a t t a ortnamn, finner jag det rimligast att betrakta *bukksungar som en elliptisk avledning av Bockstjärn, äldre *Bukkstjgrn.

såsom alehäringa, barnehäringa (ULMA 17120), bjärkehäringa, laske-häringa (ULMA 17120), vilskehäringa. Andra exempel äro groga-tingen (Rudberg a. st.), nykyrkingar (ULMA 3060), hångsdalingar (ULMA 1664). Omljud möter endast i några namn på -länning, som skepplänning, sålänning, båda från Ale hd på gränsen mot Bohuslän, och det uppenbart sekundära kållänningar (Götlinds saml. 198 ULMA) till Kålland, vars invånare vanligen kallas kållbor (ib.).1

Enkelt grundord föreligger i t. ex. söningar till Söne (Friberg NoB 1922 s. 69), öningar 'inv. på Kållandsö' (ib.), åsling till Asie (SOÄ 8 s. 10, Lundahl Falbygden s. 89), dimmingar till Dimbo (dimd), bäckingar (även bäckingaboar) till Bäck (ULMA 1664), härjingar till Härja (ib.), luttringar till Luttra (ib.), slötingar till Slöta (ib.), jfr även ordleken gässlinge jceßfgd 'inv. i Gäsene hd', jàsdtid, ä j&sa, -9; om namnet, som även skulle kunna föras till följande grupp, se vidare Sahlgren Kölingared s. 16 ff.

Bildningar med ellips av grundordets senare led äro förhållandevis vanliga, t. ex.

balting ar balti%a, inv. i Baltak bàltak, sn i Vartofta hd, Skar. 1. blinnunge bHnogd, inv. i Blinneberg bHmbarj, by i Skepplanda

sn, Ale hd, Älvsb. 1. färdunge fålfögd, inv. i Färdsle fé§ld, Fälislidh 1540, Fferdislydh

1546 (SOÄ 2 s. 78), by ib. hässlingar håriga, inv. i Hässelstad hå§\dsta, ha-, by i Torsö sn,

Vadisbo hd, Skar. 1. munslinge mùn^lzgo, inv. i Munslunda mùv^lâna, mav\gli%ay by i 1 Till namn på -by bildas, som Tengström framhållit (s. 216), gärna inkolent-

namn på -bölingar, såsom karbölingar (Karlaby), synnerbölingar (Synnerby), flobölingar (Floby). I SO A upptages karbölingar (Karaby i Åse hd), i ULMA 14711 och 1664 habölingar (Haby i örby sn, Marks hd), i Götlinds saml. 198 ULMA lundbölingar (St. Lundby), och fil. dr S. Landtmanson, som jag tackar för åtskilliga uppgifter och källhänvisningar beträffande västgötska inbyggar-namn, har meddelat rackebölingar (Rackeby). J f r även vadsbölingar i Vadsbo (SOA). Självständigt möter suffixet i frielsbölingar i Friels sn, Åse hd. I Marbäcks sn, Kinds hd, kallas folket i skilda delar av socknen upp-bölingar och ut-bölingar; i det senare fallet föreligger uppenbart en ordlek. Motsvarande bildningar kunna enligt uppteckningar i SOA iakttagas i Ingelstads och Järre-stads hdr i Skåne, där suffixet -bühg möter i hobulling (Hoby), ka(r)lbulling (Karlaby), kvarnbulling (Kvarnby). J f r även fvn. binamnet Nautbœlingr, bildat till Nautabu (Lind Personbin.). Om suffixet se f. ö. Tengström &. 350 ff., DS 3 s. XXII, 8 s. XI.

Örslösa sn, Kållands hd, Skar. 1. (jfr Friberg Kålland s. 46, NoB 1922 s. 69).

ottringe 1700-t. (SvL 1909 s. 86; i SOA uppgives ötråvvga) inv. i Ottrava ötråva, sn i Vartofta hd, Skar. 1.

suntringe 1700-t. (ib.) el. suntingar sùntiga, inv. i Suntak sùntàJc, sn ib.

tubhlingar tubHya (enl. meddelande av fil. dr S. Landtmanson), inv. i Tubbetorp tuhdtsrp, by i Örslösa sn, Kållands hd, Skar. 1.

tussunge tùsoge, inv. i Tussebo tùsdbo, by i Skepplanda sn, Ale hd, Älvsb. 1.

vättingar vœttga, inv. i Våttak vètak, sn i Vartofta hd, Skar. 1. örsingar 0ftgar (Götlinds saml. 198 ULMA, där även örsåsbo och

örsingabo anföras), inv. i Örsås sn éms, è&vga sôkdn, Kinds hd, Skar. 1. (jfr SaMgren Kölingared s. 12, SOÄ 7:2 s. 244, 260 f.).

örslinge inv. i Örslösa &§l0$a, by och sn i Kållands hd, Skar. 1.

Påfallande är, att inbyggarnamn, avledda med -ung, endast upp­träda vid bildningar med ellips till sammansatta grundord, medan 4ng4ormeiL brukas vid samtliga avledningstyper (jfr förhållandena i Bohuslän och Norge). Att typen är gammal, framgår av namnet fålrogd, som måste ha bildats, medan grundordet Färdsle fé§[d < Ferdhislidh ännu uttalades med klart artikulerat rd ( *), d. v. s. före Synkopen av mellanvokalen.

I inbyggarnamnet suntringe, bildat till Suntak, liksom sannolikt i det från samma källa härrörande valstringe, bildat till Valstad såvida icke denna form beror på felaktig ljudanalys (i ULMA 1664 uppgives »varstinga»), har ett oorganiskt r tillkommit genom infly­tande från ottringe till Ottrava. Socknarna Ottrava, Suntak och Val­stad gränsa till varandra. Jfr no. hylstring till Hyllestad} Från Var­tofta hd föreligger i SOA några intressanta uppteckningar, som visa, att ett gammalt inbyggarnamn på -ing, som för övrigt trätt ur funk­tion, uppträder endast i genitiv och i attributiv ställning med samma uppgift som gen. av ortnamnet. Enligt uppteckning av Stalin 1903

1 En parallell erbjuda de av Drougge s. 30, 36, 40 och passim anförda inbyggarnamnen av typen lundrane (Lund), mörkrane (Mörken), rassrane (Rassen), smevikrane (Smeviken), i vilka r säkerligen inkommit genom infly­tande från de talrika inbyggarnamnen till ortnamn på -röd i samma socken, såsom Mttrane (Kitteröd), kvissrane (Kvisseröd), livrane (Liveröd).

kallas invånaren i gården Torp tsrp i Åsaka sn för torpingen tèrpigm. Lundahl meddelar 1927 endast inbyggarnamnet torpen tèrpdn, men uppger, att som gen. av ortnamnet användes torpings tèrpigs, såsom i torpings väg tèrpigs vœg. Liknande fall, alla upp­tecknade av Lundahl, äro:

Höganäs hqganés, Bjurbäck sn, gen. hèganèsa eller hèganœsigs. Maderna màdra, ib., gen. màtgs, inv. màdn. Risa tàsa, ib., gen. ti\sa eller täsigs. Torpet Urpdt, ib., gen. thrpa eller tsrpvgs, inv. thrpdn. Näs nœs, ib., gen. nàstgs, nàsvga el. nœsa. Ortnamn, innehållande inkolentnamn, avledda med -ing, -ung, äro

tack vare Sahlgrens undersökning »Västgötska ortnamn av typen Kölingared» ganska väl kända. Exempel, delvis hämtade från Sahl­grens arbete, äro:

Alingsåker, sms med *aling 'person från Ale hd'. Sahlgren aa s. 11. Alingsås, samma förled som föreg. ib. Angered avdrd, sn i Vättle hd, Älvsb. 1. — Awngaryd 1415 SD ns 3

s. 82 or, Agunnarid 1423 Styffe Sku s. 144 (förväxling med Agunna-ryds sn i Sunnerbo hd i Småland?), awungarydh, a t. (omkr. 1500) awuwgaryd 1440 (SMR1018 or), awungarudh (2 ggr) 23/s 1499 UUBperg, Awingeroth, Awyngeretz kirkaby 10/2 1510 Örebro UUBperg. — Jag uppfattar förleden som en avledning av subst. ave 'vattensamling' eller ett ortnamn som innehållit detta ord, om vilket se vidare s. 229. Flera små vattensamlingar ligga vid Lerjeån strax v. om byn. Här föreligger sålunda ett inkolentnamn *avungar 'de som bo vid aven el. avarna'. Annorlunda men säkerligen oriktigt SOÄ 13 s. 2.

Björklingarud, ä. ny s v. Byrklingarydh, Torsö sn, Vadsbo hd, Skar. 1., beläget en knapp km s. om Björk, fsv. biork, i samma sn. Se vidare nedan s. 490.

Brättingstorp, brettingxtorp 1463 B 16 f. 122 r. Sparres avskr., sms med 'cBrätting 'person från branten' eller 'från Brätte\ Sahlgren aa s. 12 f.

Dimmingadalen i Dimbo sn, Vartofta hd, Skar. 1., innehåller inko-lentnamnet dimmingar 'inv. i Dimbo\ Se Lundahl Falbygden s. 89.

Gässlingegården, sms med gässling 'inv. i Gäsene hd'. Sahlgren aa s. 16.

Hunghult hôgdlt, Seglora sn, Marks hd, Älvsb. 1. — Hudyngheholt 1540 jb, Hudingholtt 1546 jb. — Namnet kan innehålla ett inkolent-

namn ''hudungar, avlett till sockennamnet Hudene i Gäsene hd. Möj­ligen kan grundordet även vara ett appellativ eller ett med detta sammansatt ortnamn. Jfr nedan s. 452. Annorlunda men knappast hållbart SOÄ 9:1 s. 126 f.

Hässlinge fiske hœ§lvgd fèskd, holme till Hässelstad, Torsö sn, Vads-bo hd, Skar. 1. Jfr Modéer Färdvägar s. 6.

Kölingared, sms med ett inkolentnamn '"kolingar, 'inv. i Kölaby\ Sah-lgren aa s. 19 f.

Romsingabyn el. Romsinge tiömsigabun, kömsvgd, i orten brukliga binamn till Romsås ticmisas, Romszes 1530, Romsås, Ramsås 1540 Skjb, by i S. Vings sn, Ås hd, Älvsb. 1., SOÄ 14 s. 180.

Skepplunga Sèplroga, folkligt binamn (»vanligt i dagligt tal» SOA) till Skepplaskog, St. Lundby sn, Vättle hd, Älvsb. 1. Bynamnet skrives Skepplesko 1540 Skjb, Skeppelskog 1545 ti. Skepplunga är ett ur­sprungligt inbyggarnamn, bildat med ellips till Skepplaskog (annor­lunda SOÄ 13 s. 80).

Skönningared fégdrd, by i Skepplanda sn, Ale hd, Älvsb. 1. — i Skyrdungarydh 1396 Styffe Bidr. 2 s. 38 or, j Skoringarwdh 1425 DN 10 s. 111 vid. 1500, Skorengaardh 1489 ib. s. 218 vid. 1500, i skorunga-rodh 1498 C 36 s. 51 (i SOÄ felaktigt »skorungisharedh»). — Namnet måste enligt min mening sammanhållas med Skår slcsr, namn på en by, belägen omkr. 7 km längre norrut i samma ådal. Detta skrives Skor 1546 ti, 1550 1640 jb, Skår 1564 jb och är identiskt med fvn. skor 'klyfta' — byn ligger i en markerad dalsänka (SOÄ 2 s. 94). Såvida icke det äldsta belägget på -red-namnet kan förklaras som en på association beroende felskrivning, kan man kanske räkna med att Skor haft ett alternativnamn *Skyrdh = fsv. skyrdh 'inskärning', vilket i så fall ligger till grund för inkolentnamneit *skyrdhungar i det tidigaste belägget. Annorlunda SOÄ 2 s. 95 ff. — Strax n. om Skår ligger byn Rapenskår ràp9nsJcsr, rapanaesscar 1498 C 36 s. 51 (se vidare SOÄ 2 s. 89) och vid denna Rapungaberget ràpo'gabœrpt, ràp-, Rapneberg 1600-t:s slut, Rapensberget 1750 (SOÄ 2 s. 157). I SOÄ uppfattas den nuv. formen av det senare namnet som en »ombildning av äldre Rapane-», medan Abrahamson (Västsv. ordst. s. 3 f.) anser bergnamnet vara det primära och innehålla en -ung-avledning av västg. dial. *rap n. 'samling av block och stenar vid foten av ett berg'. Namnet översättes av Abrahamson »berget, som är försett med en samling nedstörtade stenar och stenblock», vilket väl överens­

stämmer med naturförhållandena. Det är dock egendomligt, att de förhållandevis talrika äldre beläggen på by- och bergnamnet aldrig uppvisa former med -ung — det enstaka Raponskår i ti 1634 kan icke tillmätas någon betydelse gentemot närmare 20 tidigare belägg av typen Rapenneskor. Det förefaller naturligast att uppfatta den från tidigare källor okända formen Rapungaberget som en senare bildning, innehållande gen. plur. av ett inkolentnamn *rapungar 'inv. i Rapenskår'. Till förmån för tanken, att såväl Rapungaberget som Skönningared innehålla inkolentnamn, tala de ovan anförda inbyggar-namnen blinningar, färdungar, tussungar, avledda av Blinneberg, Färdsle, Tussebo, grannbyar till Rapenskår och Skår,

Fsv. Sekkingethorp i Säckestad, Trästena sn, Yadsbo hd, Skar. 1. — een tompt i Sekkestadhe som heder Sekkingethorp 1397 Styffe Bidr. 2 s. 49 or — Säckestad skrives tidigast (Datum) sœkkistadum 1288 SD 2 s. 68 or.

Sänningared, sms med gen. plur. av sänning 'person från Sannum\ Sahlgren aa s. 19 f.

Söningsberget, berg i Örslösa sn, Kållands hd. Namnet innehåller söning 'person från Söne sn' Friberg NoB 1922 s. 69.

Villingsgärde, sms med ett inkolentnamn *vïlling < *vidhling, en avledning till vidher 'skog', möjligen en person från Vedens hd. Sahl­gren aa s. 20 f.

Vinningsbogården, sms med '"vinning 'person från Vinhärad, d. v. s. Väne hd'. Sahlgren aa s. 21.

Åslinga gäll = Åsle pastorat, Vartofta hd, Hof s. 48, Beckman NoB 1932 s. 108.

Åspingstorp œspigstsrp, torp under Äspholmen àsphsïmdn, Sand-hults sn, Vedens hd, Älvsb. 1. SOÄ 11 s. 83.

Örsinqabyn è&imbyn binamn på Örsås éms, by i Örsås sn, Kinds hd, Älvsb. 1. SOÄ 7: 2 s. 260.

Örsingasjön è&igafyn, sjö ib. SOÄ 7:2 s. 309. Av särskilt intresse äro namnen Örsingabyn (till Örsås), Romsinga-

byn eller Romsinge (till Romsås) och Skepplunga (till Skepplaskog). De två sist anförda formerna höra egentligen icke hit, eftersom sam­lingen avser att ge exempel endast på sammansatta ortnamn, som innehålla inkolentnamn, men de ha dock medtagits för att belysa det nära sambandet mellan inbyggarnamnen och åtminstone vissa grupper

av de äkta -inge-namnen. Örsingabyn och Romsingabyn innehålla inikolentnamnen örsingar och romsingar, avledda med ellips till ort­namnen Örsås och Romsås. Vid sidan av Romsingebyn uppträder -inge-namnet Romsinge med exakt samma betydelse som detta, d. v. s. 'romsåsbornas by'. På samma sätt kan Skepplunga tidigare vid sin sida haft ett *Skepplunga by eller *Skepplungabyn 'skepplaskogs-bornas by', eller också har inbyggarnamnet utan dettas förmedling direkt trätt i stället för ortnamnet Skepplaskog; jfr Månslinga och Örslinga, alternativa benämningar på Månslunda och Örslösa på Kålland, vilkas invånare kallas månslingar och örslingar. Att namnet Skepplunga nu helt förlorat sin karaktär av inbyggarnamn framgår av att det gängse inkolentnamnet är skepplungabo (SOA).

Dalsland I Dalsland äro avledningar till sammansatta ortnamn utan ellips

mycket vanliga, t. ex. håbolinge (Tengström s. 207), stenbyinge (ib. s. 214), töftedaling (Lagercrantz),1 råggärding (ib.), vårviking (ib.); omljud möter i t. ex. Söderdälinga, Noordälingar 1632 (E. Noreen Ärtemarksmålet s. 6), bastedälinge, holmedälingen (Tengström s. 220), rölänninge (ib. s. 277). Ellips föreligger i ärtinge àpga till Årtemark åpnarTc (Noreen aa s. 57), Laxongane till Laxarby laksarby (ib. s. 6), nössunge nbsogd till Nössemark n&smårha (Tengström s. 287). Till de vanliga sockennamnen på -skog -slco bildas enligt Lagercrantz gärna inbyggarnamn på -unge, varvid grundordets slutvokal utstötes, t. ex. elskunge till Edsleskog élsTco, fröskunge till Fröskog frésko, torsk-unge till Torrskog tê§Tcô, ånskunge till Ånimskog ånsho. Till dessa ansluter sig blomskunge till Blomskog i Värmland.

Av ortnamn, som med säkerhet eller sannolikhet kunna betraktas som sammansatta med inbyggarnamn, kunna anföras:

Esslingetorp, sms med inkolentnaminet *etling, *ätling 'person från Edsleskog (1. från Edslan)\ Edslan är ett sjönamn, som utgör för­leden i sockenanmnet Edsleskog. Sahlgren aa s. 15.

Flatebyn jifàtdbym, Laxarby sn, Vedbo hd, skrives i äldre källor Flatabyn 1540, Flatebyn 1560 o. dyl.; se SOÄ 19 s. 58 f. Formerna Flatungebyn-, -byn 1563 1579 och Flatingebyenn 1590 visa, som Hesselman framhållit (NoB 1933 s. 97), att det funnits ett inkolent-

1 Brev 23/s 1945 från doc. Sture Lagercrantz.

namn *flatungar 'flatebybör'. Det tillfälliga namnet Flatungebyn kan översättas 'flatebybornas by'. Jfr de ovan omtalade västgötska nam­nen örsingebyn, Romsingebyn vid sidan av örsås, Romsås.

Flåtimgebyn jHtönäbm, Fröskogs sn, Tössbo hd, skrivet Flatabyn 1540, Flattebyen 1546, Flottabynn 1552, men Flottungbyen o. dyl. 1546 och senare (SOÄ 17 s. 18 f.), kan bedömas på samma sätt som föreg., ehuru här den sekundära formen definitivt slagit igenom. Se Hesselman a. st.

Gullungebyn gulm^bym, Tisselskogs sn, Vedbo hd, Älvsb. 1. — gwnlogha[...] (skadat) 1378 (SRP 1364), Gulisbyen 1540 1546, Gullecktzbyn 1550, Giillisbynn 1552, Gwllisbyn 1557, Gwllixbyn 1560, Gwllixbyn 1564, Gulebyn 1570, Gullebynn 1582; Gullungebyn 1560, Gullungebynn 1590, 1609 etc. (SOÄ 19 s. 128). — Det nuvarande namnet har uppkommit på samma sätt som de båda föregående: till namnet Gulli(k)sbyn har ett inkolentnamn * g ullungar bildats, vilket sedan i sin tur trätt i tjänst vid bildandet av bynamnet Gullungebyn 'gulli(k)sbybornas by'.

Gurungbyn, sms med ett inbyggarnamn gurung 'person från Guranne'. Sahlgren aa s. 15.

Hålsungebyn hàlsogdbyn, Holms sn, Nordals hd — Hålsungebyen 1600 etc. (SOÄ 15 s. 35). — Namnet uppfattas av Hesselman aa s. 98 som en sammansättning med gen. plur. av ett inkolentnamn *hål-sungar 'de som bo på halsen (näset)' och översättes »halsbybornas by».

Skärpingerud jœrpigdrd, avs. från 1 Hällan, Örs sn, Nordals hd (SOÄ 15 s. 91). Förleden är säkerligen ett inkolentnamn, avlett till ett grundord, innehållande adj. skarp 'torr, hård, ofruktbar'. Jfr nedan s. 529.

Svalungebyn, sms med ett inkolentnamn *svalung 'person från Svalhede'. Sahlgren aa s. 19.

Trollungebyn trèlugdb%n, Dalskogs sn, Nordals hd. — Ttrollungä-byen 1541 1542. — Enligt SOÄ 15 s. 14 är förleden »väl samma gamla germanska släktnamn som uppträder i de fornty. ortnamnen Trullinge och Trullinchhoven». Det synes mig betydligt sannolikare, att grundordet till -ung-avledningen är ett naturnamn av den vanliga typen Trollberget, Trollåsen (se reg. till SOÄ; märk Trollemyren i Lundebo i samma sn!). Möjligen kan man även räkna med att namnet ursprungligen varit sammansatt med ett binamn T rollie) och att den

nuvarande formen är en sekundär utvidgning med inkolentnamnet av samma typ som Flåtungebyn och Gullungebyn.

Värmland

Liksom i Bohuslän, Dalsland och Norge dominera bildningar utan ellips till sammansatta ortnamn. Ur det rika materialet må anföras sandbackning, vrängeboling (Tengström s. 207), vikebottning (ib. s. 209), holmedaling (ib. s. 220), beteding betdig, till Beted bètd, nord-går ding (Tengström s. 235), nordgärding, ekshäringar till Ekshärad (ULMA 517:17), leverhöging (Tengström s. 260), långlanding (ib. s. 277), högliing (ib. s. 280), töcksmarking (ib. s. 286), gyltenäsing, ringstaing (Tengström s. 313), risviking (ib. s. 333). Till Bönnom, ursprungligen en dativform av bö (SOV 2 s. 5), har bildats inbyggar-namnet bönnomingarna (SvL B 14 s. 10). Omljud föreligger i karlän-ningar (Tengström s. 277).

Det från Norge bekanta suffixet -väring möter i glaväring 'inv. i Glava sn' (ULMA 4429); möjligen har stamvokalens v spelat en roll för suffixvälet. Märk även by socking 'inv. i By (socken)' (ULMA 4429).

Vid avledning utstötas stundom svagtoniga vokaler i grundordets senare led, >t. ex. fœnsbhgam till Fensbol fœnsbdl- (Tengström s. 207), alternativt i ùlrvshg, ukvstaig till Ulvesta àVvdsta, ùlr(v)$ta (jfr Teng­ström s. 313). Samma företeelse möter i flera namn på -rud (-ra), såsom gallring gälrvg till Gallerud gàhrd, gateringarna gqtyrigand till Gaterud gàtm, gerring jéng till Gerrud jérd, högring hègrtg till Högerud Mgora, kyrkering ybrlcmg till Kyrkerud g-brhdrd. Märk även kè&ptg till Korsbyn M&pm, Ihbig till Låbbyn Ubdn.

Klart elliptiska bildningar äro sällsynta. Som säkra exempel kunna anföras emting émtig (ULMA 517:17) till Emtervik œmtQrmk, vis­ning visnig (ULMA 517:397) till Visnum vèsnem ä, vlsnmm y. Vacklan kan iakttagas i långl(and)ing låglämg, làghg till Långe-landa låglån, stensl{and)ing stènXlâmg, stènXhg till Stenslanda stènUan, våxl(and)ing vàkXlàmg, vàkXlvg till Våxlanda våhXlan, åsl{a,nd)ing åhlånig, àMig till Åslanda àXlan.

Enkla ortnamn som grundord möta i t. ex. bading till Bada (ULMA 517:17), backing till Backa och Backarna, kleving till Klevane, Hing till Liane, näsing till Näs, Strömling till Ström, åsingen till Ås.

Utvidgningen -sing (jfr ovan s. 38) föreligger i bjersing bjà§,t% till Bjern bjan (Tengström s. 361), kärrsing $à&ig till Kärret ßära (ib.), vassing vast® till V ad je väj (SOY 2 s. 5), essingar èsvgdr till Edane eånd (Granér NoB 1941 s. 15), bogsingar boksi%dr till Bogen bôgm.

Frånsett det under Dalsland anförda blomskunge ha avledningar på -ung icke påträffats. Så vitt man vågar döma av materialet i SOA och ULMA synes typen ha haft större frekvens i häraderna väster om Frykensjöarna, alltså i de delar av landskapet, som gränsa mot Norge och Dalsland. Det är också från dessa trakter av Värmland som det vida övervägande antalet säkra eller sannolika exemplen på ortnamn, sammansatta med inbyggarnamn på -ing, -ung här­stamma:

Gyllebyn jylby, Sunne sn, Fryksdals hd, skrives Gillebyn 1540, Gillebynn 1551 1633 etc. Två belägg, Giillingebinn 1546, Gillingebin 1550, uppvisa en utvidgning av samma slag som Flatungebyn i Dals­land (se ovan s. 51 f.) och tyda på att ett inkolentnamn *gillingar 'gillebybor' existerat. Jfr SOV 2 s. 30.

Myringbyn mêrigby, Lysviks sn, Fryksdals hd. — Myringebyn 1540, Miringbinn 1546 1548, Möringabynn 1564 1585 etc. — Förleden upp­fattas i SOV 2 s. 17 som »förmodligen urspr. fsv. gen. mörängia(r), sammansatt av värml. dial, mör (isl. maurr) 'myra' och äng». Tolk­ningen är möjlig, men jag finner det naturligare att med utgångs­punkt från de faktiskt föreliggande äldre formerna uppfatta förleden som gen. plur. av ett inkolentnamn *möringar, avlett av ett med värml. dial, mör 'myra' bildat ortnamn.

Oleby oVby, Fryksdals sn och hd. — Ålingebyn 1540, Olinghebynn 1542, Ållingebyn 1543, Aålinghebinn 1548, Olingaby 1564 ti, Ollebynn 1564 1565, Ållebyn 1572, Olebynn 1581 1610, Olingheby 1600 ti, Ole­by 1621 etc. — Enligt SOV 2 s. 3 är förleden »gen. av fsv. mansn. Ole, Ale (y. Åle\ isl. Öle, Ale), men älst gen. plur. av det dithörande släktnamnet Oling, Ming 'avkomling av Ole, Åle'». Eftersom formen utan -ing-avledning uppträder tidigt och användes i dialekten och då det för övrigt är ytterst sällsynt att själva -ing-elementet redu­ceras, synes det mig sannolikare, att de äldsta formerna böra be­dömas på samma sätt som motsvarande belägg på Flatebyn och Gillebyn, d. v. s. som tillfälliga utvidgningar, innehållande ett inko­lentnamn *olingar 'olebybor'.

Sillingebyn sihgdbyn, ä sèl-, Långseruds sn, Gillbergs hd. — Sillingebyn 1540 1725, Sillu'gabyn 1567 ti, Sylungabyn 1612 ti. — Enligt SOV 4 s. 23 är förleden »väl urspr. gen. pl. antingen av ett fsv. släktnamn * Silling till mansn. Sille eller av ett *silling 'Silleruds-bo?' (Lidén)». Det senare alternativet är avgjort att föredraga; tro­ligen har dock inbyggarnamnet haft formen *sillung. Sillerud är grannsocknen till Långserud.

Ranglebyn rà^dVbyn, ä rågbyn, Kila sn, Näs hd. — Rodingbyn 1503, Rudingeby 1540, -byn(n) 1542 1548, -binn 1546 1550. — För­leden tolkas SOV 11 s. 45 f. otvivelaktigt riktigt som gen. plur. av inkolentnamnet *ruding, bildat till namnet på den närbelägna gården Rud, 1503 skrivet Rud(h).

Säljungeskogen, äldre namn på Hallundaparken = Stommen 2, skogslott i Gunnarskogs sn, Jösse hd. — Selliungeskogenn 1564, Sällunge skog 1569, Sällingascog 1572 1585, Sällingzscogh 1581, Sillungascogh 1590, Sälliunga scogen 1600. — Genom en serie fel­skrivningar har namnet ombildats till Hallundaskogen; se SOV 6 s. 45, där namnets förled anses »snarast vara gen. av ett gammalt namn på de närliggande Salungstjärnarna, en -ung- eller -ing-avled­ning, förmodligen till fsv. säl (gen. pl. säliä) 'fäbod'.» Salungstjär­narna anses ib. s. 108 säkerligen riktigt ha fått namn av sitt läge vid vägen till de betydande sjöarna Stora och Lilla Salungen, vilket namn ans-es vara »en -ung-avledning till fsv. säl 'fäbod'». SOV:s tolkning av namnet Säljungeskogen förutsätter alltså, att Salungstjärnarna ursprungligen hetat *Säljung{stjärri)arna el. dyl. Det är oklart, om det menas, att det nuvarande namnet nybildats och ersatt det antagna äldre eller om det betraktas som ljudlagsenligt utvecklat ur detta. De äldsta beläggen på de båda sjönamnen {Salungen 1649, Salungz Kiärn 1702) tala dock icke för något samband med säl 'fäbod'; a-vokalen utgör visserligen intet hinder (se aa s. 108 och jfr uttalet sàt-bs (Sälboda) nedan), men i en -ung-avledning av -ja-stammen sœl skulle man vänta något spår av stammens j. Troligen bör man helt skilja skognamnet från de båda sjönamnen och betrakta förleden Säljunge- som gen. plur. av ett inkolentnamn * sœl jung ar, avlett av sœl n. 'fäbod' eller ett med detta ord sammansatt ortnamn. I samma sn omkr. 7 km s. om Stommen ligger byn Sälboda sàH&, tidigast skrivet Selbode 1503, Sälliebod(h)a 1540, Sälliebodhe 1543, Seliebode 1546 1550, Selieboda 1546 1551. Förleden i Säljungeskogen innehåller

sannolikt ett inkolentnamn *säljungar 'säljebodabor'. Skogslotten ligger i omedelbar anslutning till Stommens övriga skogsmark och skulle säkerligen aldrig uppförts som särskild kameral enhet, om marken redan från början tillhört byn. Sannolikt har den tidigare tillhört Sälboda. En fullständig parallell till bildningsisättet erbjuder det halländska Styringe skog n. om Styrestad (se ovan s. 43).

Ortnamnen visa, att även -wm^-avledningar som *säljungar, * sill-ungar tidigare varit i användning. Sannolikt har detta varit fallet i större utsträckning än vad som direkt framgår av materialet. Det är att märka, att inga av de anförda exemplen uppvisa i-omljud, vilket kan tyda på att de åtminstone i viss utsträckning ursprungligen bildats med -tmgr-avledningar, men också kan sammanhänga med att vi ofta ha att göra med förhållandevis unga bildningar. Den om­ständigheten, att hela den västsvenska gruppen av namn på -ingabyn, -ungabyn är belägen inom det område (Dalsland och v. Värmland), som uppvisar den största frekvensen av inkolentnamn på -ing (-ung), tyder på att de praktiskt taget genomgående kunna betraktas- som sammansatta med inbyggarnamn.

Småland

I de levande småländska dialekterna synes sättet att bilda inkolent­namn med -ing, -ung-avledningar praktiskt taget ha kommit ur bruk. Jag känner endast exemplen brötingar, inv. i Midingsbråte, vanligen kallat Bråten (bmtan, bkàt&n), Urshults sn, Kinnevalds hd, Kron. 1., och sönnerboinga, 'inv. i Sunnerbo, Yästbo och Östbo hd' (använt i V. Torsås sn, ULMA 14787). Ortnamnen vittna emellertid om att bildningssättet en gång varit mycket produktivt, troligen ännu i ganska sen tid:

Betingabäck och Betingagöl bettga-béfy, betiga-jub, bäck och göl på ägorna till byn Bet, Bottnaryds sn, Mo hd, Jönk. 1.

Betingetorp behgdtérp, gd i Dädesjö sn, Uppvidinge hd, Kron. 1. Bebyggelsen är uppenbart sekundär till grannbyn Skårtaryd. Nr 1 Skårtaryd bär namnet Betagård (V2 mtl) betage och kan sannolikt betraktas som modergård till Betingatorp, vilket namn sålunda är sammansatt med ett inkolentnamn * betingar 'folk från Betagård'.

Billingatorp Uhgatå/ip, gd i Aringsås sn, Allbo hd, Kron. 1., säker­ligen en utflyttning från Benestad, närmaste grannby i öster. Bene-

stad nr 1 heter Billagård bilago. De båda namnen förhålla sig till varandra som Betagård till Betingatorp.

Fsv. Birklingarydhe i Hörda sn, S. Vedbo hd, Jönk. 1., utflyttning från Björka, fsv. j birkiom i samma sn. Se vidare nedan s. 490.

Bölminge btymigd, b&l-, by (2 mtl) i Nöttja sn, Sunnerbo hd, Kron. 1. — bolminggaryd (2 ggr) 1366 (SRP 711), bölmmgaridh, bölmmggaredh Smål. 1543: 7, Bölmingarijdh 1686 rjb. — Det äldsta belägget anses av Hellquist (ANF 24 s. 89) och Ödeen (s. 218 f.) felaktigt åsyfta Bolmaryd i Anner stads sn i samma hd; Bölminge, för vilket de icke känna några äldre belägg, betraktas som ett äkta ^inge-namn och anses vara avlett av ånamnet Bolmån. Då byn dock icke ligger vid ån utan vid den betydande sjön Exen, som genom-flytes av denna, håller jag det för sannolikare, att förleden inne­håller ett inkolentnamn *b0lmingar 'folk från Bolmaryd\ by (4 mtl) i samma sn.

Dånningélanda, sn i Kinnevalds hd, Kron. 1. — daeningaland (2 ggr) 1336 SD 4 s. 493, 494 or, j denimgelandhe 1478 B 15 f. 280 v. Sparres avskr., j Daenmgaeland, Daenmgseland soken 1498 Trolles jb s. 41. — Förledens grundord är sannolikt samma terrängbetecknande ord dan 'sänka', som ovan s. 41 antagits ingå i Dänningarum. Ett samband kan även tänkas med den ett par mil från Dänningelanda belägna betydande byn Dansjö (Dansiö 1438 SMR 720 avskr.) i Leka-ryds sn, Allbo hd, Kron. 1. vid sjön med samma namn.

Förninga eng Rhez. Fc 5 s. 118, äng vid Östersjön mellan Förlösa och Åby snr, N. Möre hd, Kalm. 1. Namnet innehåller uppenbart ett inkolentnamn *förningar 'förlösabor7.

Gnistlingœ madœ 1279 SD 1 s. 567 or, gränsmärke till Gnystuthorp ib. Se Lundahl NoB 1937 s. 31.

Jönshult) Hagshults sn, östbo hd, Jönk. 1., skrivet gydinxhylt 1288 SD 2 s. 51 or, innehåller ett personnamn Gydhing 'person från Göinge hd'. Se Sahlgren Kölingared s. 10. Samma ord ingår även i Gydings-måla, gdr i Urshults sn, Kinnevalds hd, Kron. 1. och i Hovmanstorps sn, Konga hd, ib. (se Ödeen s. 103; jfr även Gyngamåla ib.), Gydings-gård, gdr i Hörda by, Moheda sn, Kron. 1. och Jäts sn, Kinnevalds hd, ib. och Gydingstorp, gd i Agunnaryds sn, Kinnevalds hd, Kron. 1.

Hallingeberg, sn i S. Tjusts hd, Kalm. 1., till hall 'häll, berg'. Se nedan s. 237.

Hultingetorp hèltigatip, gd i Näshults sn, Östra härad, Jönk. 1. För­

leden är avledd av subst. hult 'skogsdunge'. En avs. bär namnet Lilla Hult, lèlahôlt.

Häringetorp, 1540 Herningetorp, gd i Bergunda sn, Kinnevalds hd, Kron. 1. Som Lundahl visat (NoB 1937 s. 86), innehåller namnet ett inkolentnamn * här ning ar, bildat till namnet på grannbyn Härensås, 1472 skrivet Hiernissååss Trolles jb s. 144 Sparres avskr.

Hörtingerum, by i Gladhammars su, S. Tjusts hd, Kalm. 1. Namnet skrives hirtingarwm 1382 (SRP 1775) och innehåller enligt Lundahl (Festskr. Sahlgren s. 7 f.) ett inkolentnamn *hirtingar, åsyftande dem som bo vid sjön Hjorten, belägen omkr. 2 km från byn, eller folk från Hjorted, skrivet j hiortedhe 1382 (SRP 1775), en by på omkr. 2 mils avstånd därifrån. Det förra alternativet förefaller sannolikast — Lun­dahls tvekan beror på att byn ligger i omedelbar närhet av Verke-bäcksviken. Byns läge vid den å, som förbinder de båda vattnen, kan motivera tanken, att namnet är avlett av ett gammalt namn på denna, som då hetat *Hiortä el. dyl.

lnglingehög iglvgœhig r, gravhög i Ingelstads by, Ö. Torsås sn, Konga hd, Kron. 1. — Ingelstahögk odat. 1600-t. LA F: 8, Ingelstahög 1663 LA F: 18, Jngelstad Kung Säte Och Jnglinga Höög, Jnglinge hög 1690-t. Peter Rudebeck, Småländska antikviteter (Fm 51) s. 72 f. avskr. 1700-t., Jngelsta högh 1693 Fm 53: 44 a, Inglinge höögh 1716 Suecia antiqua 3:93, Inges hög 1770 Rogberg-Ruda s. 230, Ingels hög 1777 LA F 99 9:1, Ingels Hög 1797 Linnerhielm, Bref under resor i Sverige 1 s. 124, Inges hög Tegnér, Kronbruden, K. Ingels hög 1844—45 Wieselgren 1 s. 304, Inges hög (2 ggr) 1854 LA F 99 9:3, Inglinge-hög eller Kongshögen vid Ingelstad 1863 Hyltén-Cavallius, Wärend och Wirdarna 1 s. 114. — Förleden uppfattas all­mänt som ett patronymicum (se t. ex. A. Noreen NoB 1920 s. 5, Lindroth Yärend s. 13, Wessén Studier till Sveriges hedna mytologi s. 59), men jag finner det rimligast att betrakta den som gen. plur. av ett inbyggarnamn Singling ar 'ingelstadbor', avlett av Ingelstad (igœlsta, in Jngelstadum 1343 SD 5 s. 144 Sparres avskr.). Namnet betyder enligt min mening 'Ingelstad (borna)s hög, högen på Ingel­stad (borna) s ägor'; de äldsta beläggen Jnglinga Höög och Ingelsta­hög äro helt jämförbara med det ovan anförda örsinga socken och Örsås socken, d. v. s. ortnamnet ersättes i gen. av inbyggarnamnet. I namnen Ingels hög och Inges hög möter givetvis en eponym Inge(l), sekundär till Ingelstad.

Konga, hd i Krön. 1. — kmungéhœrœdh (abbreviaturen för e oviss), kmungdfocercedh 16/t 1379 UUBperg, i Koru^gahseradh 1402 SD ns 1 s. 106 or etc. — Namnet har a.v Sahlgren NoB 1935 s. 74 samman­ställts med by namnet Kårestad (Korastadha 1402 SD ns< 1 s. 103), Furuby sn, Konga hd: »Korungar betyder troligen ungefär 'Kåre-s<tadsborna' eller 'de som ha Kårestad till tingsställe'.» Alternativt föreslås en patronymisk tolkning: »korungar kan emellertid också vara direkt bildat till namnet på den Kon, som Kårestad fått namn av». Den förra tolkningen är avgjort att föredraga, eftersom den står i bästa överensstämmelse med vad vi veta om de sammansatta -ing-namnens bildningssätt — jfr Hnglingar till Ingelstad, *hässlingar till Hässelstad, *scekkingar till Sœkkestad, *styringar till Styrestad — och vi endast ha svaga och osäkra spår av patronymiska bildningar i sammansatta ortnamn. Namnet på tingsstället spelar vid bildningen av häradsnamn en betydligt större roll än personnamnen.

Kvänjarp, by i Kånna sn, Sunnerbo hd, Kron. 1. — Qwaenmgathorp 1406 SD ns 1 s. 565 or, Quaenmgsethorp 1407 ib. s. 610 or. — Namnet hör, som Sahlgren föreslår (Kölingared s. 9 f.), samman med socken-namnet, skrivet i Quanna sokn 1406 SD ns 1 s. 565 or etc., och inne­håller ett inkolentnamn *quœningar 'kånnabor'.

Njupingetorp jüpigaup, by i Näshults sn, Östra härad, Jönk. 1. — hiupungatorp (2 ggr) Smål. 1541:8. — Förleden är sannolikt avledd av ett ortnamn eller en terrängbeteckning, innehållande fsv. hiupon, hiupun 'nypon'. Dock bör man även räkna med möjligheten, att namnet är en ombildning av ett äldre *Hiupunathorp.

Näslinga öar nàshga @dti, öar i sjön Solgen utanför byn Näs nœs i Edshults sn, S. Vedbo hd, Jönk. 1.

Fsv. molendinis skeptlingaquœrnum 1321 SD 3 s. 501 or, tidigare benämnt molendinum in skaftathorp 1313 ib. s. 50 or, d. v. s. Skaftarp i Rydaholms sn, Östbo hd, Jönk. 1. Se Sahlgren Kölingared s. 9, Lundahl NoB 1937 s. 31.

Skillingaryd jbldgatiy), §èb, municipalsamhälle i Tofteryds sn, Östbo hd, Jönk. 1. — skofli^garydh 29/e 1432 Östbo RAP, Skäplinge^ rydh 1479 Trolles jb s. 196 Sparres avskr., Sköflingzryd 1480 Jönk. tb s. 71, Skofflingeryd 1498 Trolles jb s. 62, skoflingaredh 1/4 1508 avskr. A 134 a s. 140, sköfflingaröd Sturekr. v. 5466 (SFSS 17: 3). — Samhället ligger omkr. 7 km ssv. om den betydande byn Skog {sTcew ä, skog y, skogh Smål. 1545: 5), och förleden är enligt min mening gen.

plur. av ett inbyggarnamn *skeghlingar, *sk0flingar 'folk från Skog'. Det är naturligtvis också tänkbart, att inbyggarnamnet bildats direkt till appellativet skog och ursprungligen haft betydelsen 'skogsbor'.

Slättingebygd, by i Kristvalla sn, N. Möre hd, Kalm. 1. — Slettinga-bygdh 1539 1540, Slätingebögd 1634 Rhez. Fc 5 s. 130. — Förleden tolkas säkerligen riktigt av Palm (NoB 1927 6. 147) som gen. plur. av ett inkolentnamn *slättingar, vilket kan uppfattas dels som 'slättbor', dels som 'folk från någon ort med namn på Slät(t)-'; Palm nämner Släta-Rösbo i samma sn, och Slät i Ljungby sn, S. Möre hd. Jfr även Ödeen s. 240.

Steningaryd, by i Nydala sn, Västra härad, Jönk. 1. Grundordet är säkerligen appellativet sten eller ett därmed sammansatt ortnamn. Jfr nedan s. 349 ff.

Fsv. Traningehult, nu försvunnen bebyggelse i Kvenneberga sn, Allbo hd, Kron. 1. — en 0de jord j Tranmgehwltt 1498 Trolles jb s. 46. — Omkr. 1 km s. om Kvenneberga sockengräns ligger den stora byn Transjö (Tranasyoo 1498 ib.).

Veningehult vemgdhult, by i Döderhults sn, Stranda hd, Kalm. 1. — hwinnmghahult 15/5 1425 u. o. RAP, hwynmgaehult 23U 1500 u. o. RAP. — Förledens grundord har säkerligen innehållit dial, ven, fsv. *hven 'sank mark, sidlänt ort', om vilket s-e Brevner s. 173 och där oit. litt. Att ordet varit brukligt i orten visas av namnet Venerna vendra, en skog under Hammarsbo i samma sn. Sjön n. om byn heter Veningen vènigon, vilket närmast bör betraktas som en ellips ur *Veningehultssjön, *Veningasjön el. dyl. Att bynamnet ej kan vara bildat direkt till sjönamnet, visas av de äldsta beläggen; man hade då väntat s i sammansättningsfogen. Stamistavelsens «-vokalism i de tidigaste beläggen kan förklaras av den i -inge-namnen vanliga till-jämningen (se nedan s. 292).

Verlingatorpet vèyligœtèypœt, torp under Storegården i Tattamäla by, S. Sandsjö sn, Konga hd, Kron. 1. (på G 16 felaktigt kallat Willinge). Jag sammanställer namnet med Veramåla, by i samma sn, om vilket namn se Ödeen s. 288 f., och uppfattar förleden som ett inkolentnamn *verlingar 'veramålabor' i gen. plur.

Norr- och XJppvidinge, härader i Yärend. Namnen innehålla inko-lentbeteckningar, avledda av fsv. vidher 'skog'. Se Sahlgren NoB 1935 s. 72 f.

Väcklingeö i Väckelsångs sn, Konga hd, Kron. 1. Se ödeen s. 225. Ålingagöl àHgajélr, göl i Ökna sn, Östra härad, Jönk. 1. I samma sn

fanns på 1 Ökna enligt uppgift i SOA en nu försvunnen lht Åleberg aHbåtij.

Åmmingarp èmp^ap ä, by i Mellby sn, S. Vedbo hd, Jönk. 1. — Emmgaorp Smål. 1554:15, Ämmingarp 1686 rjb. — Byn ligger nära en av Emåns källarmar, som i orten ävenledes kallas Emån œmaa.

Åvlingebo, by i Tveta sn, Aspelands hd, Kalm. 1. Förledens grund­ord är sannolikt dial, ave 'vattensamling'. Se vidare nedan s. 265.

öningabron och öningagatan i Kalmar stad (MKF 3 s. 33) inne­hålla inbyggarnamnet öningar 'ölänningar'. Se ovan s. 36.1

Öland I levande bruk känner jag endast öningar 'ölänningar'. Ett in-

byggarnamn föreligger sannolikt i förleden i Källingemöre fååilig-måer, by i Köpings sn, Slättbo hd. Namnet skrives kiellyngemöre Smål. 1539:1, Källingemöre 1634 Rhez. Fc 5 s. 90 och bör enligt min mening sammanhållas med Kalleguta, en by belägen ung. 3 km längre åt no. i samma sn (kallegutte Smål. 1539:1, kolegutte Smål. 1544: 9; se vidare Lindroth Ölands folkmål s. 291). Förleden synes vara gen. plur. av ett inkolentnamn *källingar 'kallegutabor'.

Östergötland Några exempel på i bruk varande inkolentnamn på -ing- känner

jag ej. Ortnamnen ge dock flera mer eller mindre säkra belägg för att typen en gång varit fullt levande:

Fillingerum, fideikommiss i Ringarums sn, Hammarkinds hd. — Füllingaruma heemaeng, Fullingarum 1415 SD ns 3 s. 62 or, fulhmga-rwm 16/a 1477 Vadstena RAP, fullingarum 25/i 1481 Benhammar RAP, fullmgan/m 1516 Norrk. med. s. 248 avskr. i Brasks kopiebok, Fyllingerum 15/xi 1544 Fållnäs UUBperg. — Gården ligger vid en ganska betydande å, som rinner mellan sjöarna Vispolen och Tjen. Jag uppfattar förleden som gen. plur. av ett inbyggarnamn, avlett av åns gamla namn, som sannolikt varit en bildning till det i sjö- och

1 Åtskilliga exempel på småländska ortnamn, vilkas förleder utgöras av singulara inkolentnamn på -ing i gen., anföras av ödeen s. 219 ff. Några äro dock mycket osäkra.

ånamn förekommande adj. full (se Hellquist Sjön. 1 s. 151, 155, NE s. 60). J£r Fullbro skrivet fullabro 1291 SD 2 s. 125 or, Fullabro 1292 ib. s. 681 or, by i Sorunda sn, Sotholms hd, Sthlms 1., belägen vid en bro över en betydande å. I båda fallen torde man ha att göra med ett urspr. *Fullä el. dyl. Annorlunda Hellquist Sjön. 1 s. 155; jfr även Lindroth -rum s. 26.

Gässlingsbo jàshgsbô, gd i Jonsbergs sn, Östkinds hd. — gäs-lingzbodha Ögl. 1585:10. — Namnet kan ha ett samband med gård­namnet Gåsåker gasgab, -k- i samma sn, skrivet gåshuckel Ögl. 1543:1 (jfr Håcklö i samma sn, skrivet Eytzohukla 1317 SD 3 s. 323 Grams avskr.). Förleden Gässling- kan uppfattas som ett inbyggarnamn, snarast av öknamnskaraktär, bildat till Gåshuckel. Dock kan den även med lika stor sannolikhet vara identisk med appellativet gäss­ling 'gåsunge', använt som personbinamn.

Ledingelunda, by i Kärna sn, Hanekinds hd. Förleden är sannolikt gen. plur. av ett inkolentnamn Hadhungar, bildat till ladh 'vägbank'. Se vidare nedan s. 396 f.

Luddingsbo, gd i Y. Husby sn, Hammarkinds hd, Ögl. 1., skrivet Ludingzbodha 1596, innehåller enligt Franzén (S:t Ragnhilds gilles årsb. 1934 s. 18 f.) en personbeteckning Hudhing 'man från Loddby (fsv. Ludhby) eller Ludden*, det förra en by i grannsocknen Drothem, det senare en skog i närheten.

Millingtorp, gd i Kisa sn, Kinda hd. Namnet innehåller sannolikt ett inkolentnamn *millingar < *midhlingar 'de som bo mitt emellan'. Jfr nedan s. 343.

Memmings hd, innehåller sannolikt ett inkolentnamn *mipmingary avlett av ett grundord, innehållande urn. *medumö 'mellanparti'. Se nedan s. 343.

Fsv. Nybblingasœter, delvis under Kullstad, Skeda sn, Hanekinds hd. — nybblingse saetaer 1343 SD 5 s. 167 or, Nyblinghasseter 1447 Vkjb s. 47. — Kullstad ligger endast omkr. V2 mil från byn Nybble i Vikingstads sn. Namnet innehåller uppenbarligen ett inbyggar­namn *nybblingar 'nybblebor'.

Fsv. Qwistlingatorp, nu försvunnen by i Harstads sn, Göstring» hd. — in quistlingsethorpum 1277 SD 2 s. 229 or,1 quistlingatorp

1 SD läser felaktigt gnistling- och så gör även Olsson Nordberg (1 s. 54), ehuru han framhåller, att andra och tredje bokstäverna även kunna läsas u% el. iu. Första bokstaven har ett helt annat utseende än gr-typerna i diplomet*

1299 SD 2 s. 283 Sparres avskr., quistlyngœthorpom 1321 SD 3 s. 505 avskr. reg. eccl. Line., Qwistlingatorp 1447 Ykjb s. 272. — Förleden är säkerligen ett inbyggarnamn *kvistlingar, bildat till ett grundord på Kvist-, möjligen gårdnamnet Kvissberg (quistbergh trol. 1327 SD 4 s. 4 or) i S:t Pers sn, Aska hd omkr. 1 V2 mil längre norrut.

Svenningeby, by i N. Vi sn, Ydre hd, grannby till Svana, vilket namn sannolikt innehåller ett äldre namn på Svanafjärden, vid vilken båda byarna äro belägna. Förleden är gen. av ett inbyggarnamn *svœningar 'folk vid el. från Svana'. Se Norrby Ydre -s. 209, 210.

Vallingedal, by i Hycklinge sn, Kinds hd. — valluwgadal 1366 (SRP 709). — Förleden är säkerligen gen. av ett inkolentnamn vall­ungar, avlett av appellativet vall eller ett med detta sammansatt ortnamn. Se nedan s. 238.

Fsv. 0ningastr0m, Oningatompt vid Motala. »Jtem jn motala duo torrerctes vnws prope powtem. et alt er dictws oningastrom circa suum furadum dictum enmgatompt . . . s ed oningastrom fuerat antiquités desolitws odat. 1400-t. reg. eccl. Line. f. 170 r. (jfr Nygren s. 128, 254).

Södermanland Ä. nysv. bränninge Siön 1686 Ranns, om antikv. s. 30, nu uttorkad

sjö sv. om byn Bränne i Jäders sn, Ö. Rekarne hd. Hässlingby, österhaninge sn, Sotholms hd, Sthlms 1. Namnet inne­

håller ett inkolentnamn *hœslingar, avlett av appellativet hassel eller ett därmed sammansatt ortnamn. Se nedan s. 204.

Fsv. Malmunganœs i Ludgo sn, Rönö hd, Söd. 1. — alt Malmungä näs och daganäs i Lydgudä sokn 1423 B 16 f. 419 r. Sparres avskr. — Namnet betecknar det stora näs, som skjuter ut i sjön Båven n. om V. och ö . Malma och vars yttersta del, belägen i Daga hd, heter Dagnäsön. Det innehåller uppenbart ett inbyggarnamn *malmungar 'malmabor'.

Vingåker, fsv. Vikingaker, sn i Oppunda hd, innehåller ett in­byggarnamn *vikingar, avlett av namnet på den betydande byn Vik i samma sn. Se Sahlgren OUÅ 1942 s. 10 ff.

men skiljer sig från q endast därigenom, att snedstrecket är något svängt. Då orten nämnes tillsammans med scornebyerghum, d. v. s. Skånberga i Normlösa sn i grannhäradet Vifolka, kan det icke råda något tvivel om identiteten. Namnet gnistlingœthorpum bör sålunda utgå ur Lundahls materialsamling NoB 1937 s. 31.

Åvlingby, by i Västerljungs sn, Hölebo hd. Förleden är sannolikt gen. plur. av ett inbyggarnamn *ävlingar 'de, som bo vid aven'. Se nedan s. 264 f.

Övlingeby, prästgård i Jäders sn, ö . Rekarne hd. Förleden är sannolikt gen. plur. av ett inbyggarnamn *yvlingar, *övlingar, avlett av ett grundord, bildat till stammen w/-, o/- eller ett med ett dylikt ord sammansatt ortnamn, motsvarande nysv. överby el. dyl. Se nedan s. 369.

övlingby, by i Tumbo sn, Y. Rekarne hd, Söd. 1. Se ovan.

Närke

I Närke äro inbyggarnamn på -ing ännu i bruk, ehuru icke i samma utsträckning som i de västliga landskapen. Förutom närkingar an­föras av Sahlgren Kölingared s. 7 även mälsingar 'inv. i Mällösa sn' och västringar (se ovan s. 12). Tengström anför s. 341 ett av H. Celander meddelat ordspråk »När isen bär kråka, bär han Vinningen» om inv. på Vinnön, Lännäs sn, Askers hd. Invånarna i Lillkyrka sn i Glanshammars hd kallas enligt uppgift i ULMA 3639 för lill-körkingar.

Några klart entydiga ortnamn, sammansatta med inkolentnamn på -ing, känner jag icke — en grundligare undersökning skulle helt säkert kunna ge resultat.

Uppland

En inblick i det uppländska inbyggarnamnskicket under 1600-talets förra hälft ge de .anteckningar, som gjordes av Rhezelius under hans resor i östra och norra Uppland 1635—38 (utg. av Stenbock och Lundberg som bil. till UFT 7; Rhezelius' språk bör lokaliseras till det syduppländska dialektområdet, se Modéer NoB 1938 s. 47 f.). På­fallande ofta möta inbyggarnamn i ren ortnamnsfunktion, icke blott som bestämning till ett annat substantiv (jfr Wessén NoB 1932 s. 85 ff., Lundahl NoB 1937 s. 30 ff.) utan även i andra ställningar, vilket framgår av följande språkprov (jfr Modéer Färdvägar s. 6):

milan bärby här, Tadingane i almunge, och Bedingane i tuna S[ochn] s. 95.

melan graskana[?] och sanda s. 99.

in til biörninga ägor . . . melan biörningana här öster byggby i bläåkers S [ochn] . . . melan heningana och biörningarna . . . melan heningana hydlngana och harbroholm . . . melan skeboholm och hydingana s. 99.

der löper Kraksta til huijtsiö bohna i Ästuna S [ochn] . . . melan Söd[e]r Järsiö och Suanebergane s. 100.

s-kil tarf och soderby bona i äst [una] S [ochn] och söderby boerna och P. g. ( = prästgården) i loheret åt . . . melan åsby tarf i äst [una] S [ochn] och bemelte Soderby boerna s. 105.

skil Ramsö, hussby . . . Sampt öst och w[est] Syningerne . . . åt s. 106. , melan Joninge och Vittia boerne . . . Til håfbohagrör melan håfbo ägor i Rasbo och Stabybodana s. 107.

Måsiön gilinganess. 110. dijt löpa hagberga. och Suidsta i alunda S [ochn] och Jngnastane

här i Ekeby s. 111. til gillingane . . . som skil gilingane här, Malsetra i Harg S [ochn]

och f ors, vatnsta och Risinge i hokhufd S [ochn] . . . som Skil vedeka och Rissingane åt . . . skil biorsta och Stockby i harg och risingene åt . . . östsunan Risingene s. 112.

dit hörnar sigh och lodhamars bys ägor och Malsetra . . . och gilingane som skil gilingane i Ekeby, malsetra här och Salsta i Bläaker . . . mot hanunda och Anni boerne s. 115.

millan rislingby . . . kyr:[kian] och svanbergane s. 144. Bärss vykane ... Hargzbone ... Håknässbone ... Hargzbone s. 152. Lysskogen kommer sätra bone til s. 153. Här möta två säkra typer, dels de vanliga östnordiska samman­

sättningarna med -bo(a)r och dels en best. f. plur. på -a{r)na. Hur de senare namnen lytt i obest. f. sing, kan knappast med säkerhet avgöras — sannolikt höra de till den av Lundahl NoB 1937 s. 40'ff. behandlade typen, vilken av denne närmast uppfattas som ursprung­liga -an-stammar (se särskilt exempel från Blidö s. 58 f.; dock är det icke uteslutet, att vi ha att göra med avledningar på -are; jfr Svin-nockarn, Fjällångarn, Långviksskärarna i den bekanta slåtterskild-ringen i Hemsöborna). Namnen på 4nga(r)na böra föras till samma grupp, då de äro avledda av gamla -inge-namn (Björinge, Edinge, Gillinge, Henninge, Hydinge, Risinge, Syninge, Tadinge) ; Björingane och Edingane från Björinge och Edinge äro bildade på samma sätt

5

som Ingvastane och Svanbergane till Ing västa och Svanberga. Vi ha sålunda i denna tidiga och fylliga källa inga säkra exempel på att -ing-avledningen vid denna tid varit i bruk för att bilda inkolent-namn. Möjligen kan man av det förhållandet, att Rhezelius vid val mellan inbyggarnamn och ortnamn hellre synes vilja tillgripa sådana inbyggarnamn, som avletts av -inge-namn, än sådana, som bildats till andra ortnamnstyper, kunna se ett tecken på att suffixet ännu haft en inbyggarbetecknande innebörd, ehuru det icke längre synes vara produktivt i denna funktion.

Ortnamnen ge emellertid tydliga vittnesbörd om att det tidigare varit i rik användning:

Ä. nysv. Halsinge hamna — Halsinge Hampn 1541:14, (2 ggr) 1543:1, Helsinge Hampn (2 ggr) 1544:2, Helsingge Hampn (2 ggr) 1545: 6. — Namnet betecknar ett uppbördsdistrikt i Huddunge sn, bestående av byarna omkring Hallsjön ('hàlfm), av vilka den för­nämsta är Hallsjö (hälfe, halsio 1341 SD 5 s. 42 avskr. reg. eccl. Ups., Halsio 1409 SD ns 2 s. 135 or). Huruvida grundordet innehållit ett hall 'häll' eller terrängordet hals vågar jag icke söka avgöra utan närmare lokalkännedom; om det förstnämnda ingår, kan inbyggar-namnet *halsingar, -ungar anses vara bildat med partiell ellips av ett *Hall-sœr, *Hall-sior.

Ä. nysv. Halsinge by — halsingeby 1541:14, Halsingeby 1543: 3, halsingebj, helsingebj (2 ggr) 1544:2, hälsdnggeby (2 ggr), -by 1545: 6. — Namnet åsyftar det ovan omtalade Hallsjö.

Hysingsvik, by i Länna sn, Frötuna och Länna skg, Sthlms 1. Namnet innehåller sannolikt ett inkolentnamn *hysingar, avlett av Husby. Se nedan s. 434.

?Ä. nysv. lettinge hammar, utmark till Jälla i Yaxala sn och hd, Upps. 1. Se nedan s. 551.

Karlskyrka, f. d. sn i Lyhundra hd, Sthlms 1., fsv. Karlungskirkia. Kyrkan låg vid byn Karlösa, och förleden bör sannolikt, som Sahl-gren alternativt föreslår (OUÅ 1941 s. 19 f.), uppfattas som gen. sing, av en personbenämning karlung 'karlösabo'. Mindre troligt synes det mig att Karlung bör tolkas patronymiskt, sålunda som en ättling till den Karle, vars namn ev. ingår i Karlösa. Se vidare Sahlgren a. st.

Fsv. killungasoken 1316 SD 3 s. 270 or, äldre namn på Rasbokils sn, Rasbo hd, Upps. 1., innehåller ett inkolentnamn kil(l)ungar 'inv. i (Rasbo)kiP. Se Hellquist s. 239.

Esv. Märlingaby, nu försvunnen by i Estuna sn, Lyhundra hd, Sthlms 1. Namnet innehåller ett inbyggarnamn * marling ar 'de som bo vid maren'. Se nedan s. 202.1

Penningby, hgd i Länna sn, Frötuna och Länna skg, Sthlms 1. — pitingœby 1389 SD 4 s. 691 or, pithingaby 1340 ib. s. 745 or. — Förleden har av Sahlgren (Beiträge Neckel s. 170 ff.) övertygande förklarats som gen. plur. av ett inkolentnamn Spiting ar, avlett av sv. dial, pita f. 'dalkjusa'. Penningby i Husby-Lyhundra sn, Lyhundra hd, Sthlms 1., skrivet Penningaby 1409 SD ns 2 s. 181 or, uppfattas av Sahlgren snarast som ett uppkallelsenamn eller möjligen som en självständig bildning.

Risslingby, by i Söderby-Karl sn, Lyhundra hd, Sthlms 1. — ris-lingabi|i 1287 SD 2 s. 36 or, rislingaby 1334 SD 4 s. 691 or, Ryslinga-by 1340 ib. s. 745 or. — Förleden är säkerligen ett inkolentnamn *rislingar, avlett av ett grundord, som innehållit subst. ris 'småskog'. Jfr nedan s. 456 f.

Rödlingby rihgbp, nu försvunnen gd i Österåkers sn, Åkers skg, Sthlms 1. — ryglingaby 1399 (SRP 2966), Röklingeby 1482 Tre Rosors arkiv s. 154 reg. 1561, i Ryglingeby 1509 avskr. Örnhiälm 7 s. 381, rydlingoby 1528 avskr. Stureska kopieboken s. 51, Röfflinge 1542:6, Röglingeby 1562 fri 2:14. — Grundformen är sannolikt *Ryklingaby, vilket över Röglingeby utvecklats till Röllingby\ jfr Pitingaby > *Pidhingaby > *Pingaby, felaktigt etymologiskt upplöst till Pinningaby, Penningby (Sahlgren aa s. 172). Utvecklingen förut­sätter i båda fallen, att huvudtonen icke legat på förledens stam-stavelse. Sannolikt har den uppburits av senare leden, men det är icke otänkbart, att avledningselementet haft starkt tryck; jfr Öster-ängby nedan s. 232. Förledens grundord är säkerligen en motsvarig­het till den bildning till stammen *hrank-, *hriuk-, *hruk-, som före­ligger i Rycklinge (se s. 461 ff.) och sannolikt haft betydelsen 'höjd'. Byn låg vid ett par s.må markerade höjder.

Skäringby, by i Knutby sn, Närdinghundra hd, Sthlms 1. Namnet

1 Yid detta och följande namn på 4ng{a)by, som i regel tillkomma bety­dande bebyggelser, måste man dock hålla möjligheten öppen, att förleden kan innehålla ett inkolentnamn, bildat till ett gammalt -m^e-namn; ett ursprung­ligt *Mœrliiigi kan genom förmedling av inbyggarnamnet *mœrlingar sekun­därt ha ersatts av Mœrlingaby. J f r grannbyn Vœmblingi : Vœmblingaby (se nedan s. 408 f.).

innehåller säkerligen ett inkolentnamn *skäringar, bildat till skär 'sten, klippa' eller ett ortnamn, som innehållit detta ord. Se nedan s. 194.

Vällingby, by i Spånga sn, Sollentuna hd, Sthlms 1. Namnet inne­håller säkerligen ett inkolentnamn *vällingar, bildat till ett grundord, som innehållit subst. vall. Se nedan s. 238.

Ärlinghundra hd, Sthlms 1. — arlenningiahundsere 1298 SD 2 s. 268 avskr. 1344 reg. eccl. IJps., arlendahundseri 1314 SD 3 s. 148 avskr. 1344 ib., arlenningiahundsere 1331 SD 4 s. 191 avskr. 1344 ib. — Områdets gamla namn är Arland (in husaby arlandi 1291 SD 2 s. 105 or, in prouincia Aarland 1316 SD 3 s. 273 or), till vilket inbyggar-namn bildats dels med -ia-suffix (*arlendar liksom *solendar i Solendatuna och *valendar i Valendatuna; jfr v. Friesen NoB 1930 s. 97), dels med -ing-; det senare bildningssättet är sannolikt sekun­därt och kan bero på anslutning till namnet på grannhäradet Säming-hundra (semmgiahunderi 1291 SD 2 s. 118 or enligt Olsson Nordberg 1 s. 114).

Ä. nysv. Östringeby, nu Öster-Ångby, by i Fasterna sn, Sjuhundra hd, Sthlms 1. Se s. 232.

Västmanland Islingby, by i Västerfärnebo sn, Vagnsbro hd, Västm. 1. Förleden

är sannolikt gen. plur. av ett inkolentnamn *ytlingcir, *y(t)slingar, avlett av ett grundord, som innehållit en motsvarighet till adv. ut el. ytter, yttre. Se nedan s. 303.

Millingby, by i Romfartuna, Norrbo hd, Västm. 1. Förleden är gen. plur. av ett inkolentnamn *midhlingar. Se vidare s. 343.

Fsv. sillingeboda 4/e 1495 Munktorp RAP. Namnet innehåller säker­ligen ett inkolentnamn *sillingar, bildat till Sillsta, namn på en by i samma sn (j sylstum 1383 (SRP 1907), i Syldistom 1399 Styffe Bidr. 2 s. 101, i Silistum 1413 SD ns 2 s. 592 or, i Sillestom SD ns 3 1415 s. 58 Hildebrands avskr., i sillistom f. 29/7 1446 Tuhundra RAP).

Vesslingby, by i Fellingsbro sn och hd, Ör. 1. Namnet innehåller ett inkolentnamn *vœs(t)lingar, bildat till väderstrecksbeteckningen väster. Se nedan s. 231 f.

Vålinge fjärding, del av Munktorps sn, Snävringe hd — Wålinge fierdinng Västm. 1540:1, Walinge fyerding Västm. 1541:2, Wålinge f jerding Hist.-geogr.-stat. lex. 5 s. 133. — Namnet innehåller inbyggar-

namnet *vålingar, avlett av Våla, namn på den mest betydande be­byggelsen inom fjärdingen.

Östringby, by i Fläckebo sn, Norrbo hd, Västm. 1. Namnet inne­håller ett inkolentnamn * östringar, bildat till väderstrecksbeteck­ningen öster. Se nedan s. 232.

Dalarna Från Leksands sn äro upptecknade åtskilliga inbyggarnamn på

-ing. De bildas i regel till osammansatta grundord; när grundordet är sammansatt, inträder ellips. Ex.:

bergsing bvsig 'inv. i Bergs bvs by'. hedning hednvg 'inv. i Heden héda' (ULMA 1055:1). hailing (h)œhg 'inv. i Hälla hœlà\ leksing lèJcsig 'inv. i Leksand låksånd'. liming lvmt% 'inv. i Lima Irma by' (ULMA 1055: 1). romming rèmig 'inv. i Romma rèmà sätring sàtrvg 'inv. i Sätra sœtra'. tibbling tèbhg 'inv. i Tibble tvb#¥. En motsvarighet till hedning är även känd från Våmhus, där en

invånare i byn Heden ledt kallas hedning \ednij>g. Enligt fil. stud. Stig Björklund, som jag tackar för denna uppgift, har inbyggar-namnet klar öknamnskaraktär; till namn på andra byar i socknen bildas f. ö. inkolentnamn med det vanliga -karlar. Från Ore sn an-föres i ULMA älvdalingar 'inv. i Älvdalens sn', vilka emellertid vanligen kallas älvkarlar. I svar på frågelistor uppgivas vidare gran-gärdingar, rävvålingar (ULMA 16339), siljansnäsing (ULMA 3101:2), men dessa former kunna, -som arkivare H. Ståhl för mig påpekat, icke vara genuina; folket i Grangärde kallas grängskarlar, en form, som jag själv ofta hört användas i Gagnefs sn. Såväl Grangärde som Siljansnäs äro unga bildningar. Möjligen kan man ifrågasätta, om de i bruk varande inkolentnamnen på -ing i detta landskap över­huvud taget böra betraktas som fornärvda.

I Islingby i Tuna isn föreligger möjligen ett inkolentnamn *islingar <C *yt(s)lingar (se nedan s. 303).

Norrland Även i Norrland äro inbyggarnamn på -ing sällsynta. De synas

väsentligen användas om inbyggare i större områden, landskap, bygder

och socknar, t. ex. mellpading, mellparing (Nordlander Norrl. saml. 1 s. 230, ULM A 6307 a, Hedlund, Tannerhagen),1 härjedaling (Hedlund), härr doling (Tannerhagen),2 herr doling, härjing (använt i Åls sn, Dalarna ULMA 3058; jfr SAOB), hälsing, hammerdaling till Hammerdal (Hed­lund), offerdaling till Offerdal (ib.), jättendaling till Jättendal (Nord­linder SvL 1909 s. 40), Ijusdalning till Ljusdal (ib. s. 42; Tannerhagen uppger -doling), fjätdalingar till Fjätdalen, sör doling or i Sördals-gränden, sju byar i Rogsta sn, höksockning till Högs socken (Nord­linder aa s. 42), ovanskog sing or eller uppsockningor i Hede och Tännäs snr, oppisockingar i övre delen av Ljusdals sn (Tanner­hagen), sörmälvingar och nörmälvingar i byarna söder resp. norr om Ljusnan i Ljusdals sn (Tannerhagen). Ett rent öknamn är vill-vattningar 'de som bo utivâtna\ bygden kring Storsjön i Forsa sn.

Typen synes väsentligen vara inskränkt till ortnamn på -dal. Lik­heten mied de* norska inbyggarnamnen är påtaglig; märk namnen på -sock(n)ing.

Som exempel på -ing-avledda inbyggarnamn i ortnamn kunna anföras :

Hemlingby, by i Valbo sn, Gästriklands östra tg, Gä vi. 1. — Häm-lingaby 1432, hemlingebi 1541, Hemblingeby 1543 (se Nordlander Norrl. saml. 1 s. 267). — Nordlander föreslår betydelsen 'de i hem­gården (äldsta gården) boendes by?', vilken emellertid förefaller föga sannolik. Jag föredrar att uppfatta förleden som en avledning med suffixet -Ung av terrängordet hammar 'stenbacke', som är välkänt även från andra med -ing- bildade ortnamn (jfr nedan s. 508).

Hälsingland — helsingelond 1188—97 SD 1 s. 123 or etc. — Namnet innehåller ett inbyggarnamn hcelsingar, belagt redan hos Saxo (Iamtorum atque Helsingorum regem s. 132) och tidigt upp­visat som tillnamn (thoriri dicti hselsing 1296 SD 2 s. 222 or). Grund­ordet är uppenbart naturbeteckningen hals\ vilken lokalitet som av­

1 Brev 5/i och 29/i 1945 från fröken Ulla Hedlund, som varit vänlig att för min räkning uppteckna inbyggarnammsskicket i Rödöns sn i Jämtland och där använda namn på innevånarna i kringliggande bygder, och meddelande 20/io 1945 från fil. kand. Thure Tannerhagen, som jag tackar för uppgifter om inbyggarnamn, som äro i användning i Ljusdals sn, Hälsingland.

2 J f r örddjöl, använt i Älvdalens sn, Dalarna (ULMA 7852). Namnet härr-döllng är tydligen en sekundär utvidgning av samma art som de norska in­byggarnamnen på -doling vid sidan av -dol.

setts är omstritt (se litt, i Hellquist EO s. 385, Holmbäck-Wessén, Sv. landskapslagar 3 s. XLVIII och Tunberg i Fornvännen 1940 s. 10 ff.).

Nordingrå, sn i Ångermanland. — norungaradh 1314 SD 3 s. 150 avskr. 1344 i reg. eccl. Ups., nordungaradh 1316 ib. s. 238 avskr. ib., 1302—19 ib. s. 430 avskr. ib., Nordhungaradh 1324 ib. s. 655 or etc. — Förleden är enligt Nordlander (YHAAM 1895 s. 114; jfr Norrl. saml. 1 s. 196) avledd av bynamnet ä. nysv. Nordhorn, nu Mjällom i samma sn, som i dagligt tal kallas noksm. Sockenborna kallas nöHgcer. Annorlunda, men mindre troligt, Hellquist EO. Den äldsta formen beror kanske på association med Nor, namn på socknen när­mast s. om Nordingrå.

Ä. nysv. Skiedunge tresk vid byn Skedum. Se Nordlander VHAAM 1895 s. 114, Norrl. saml. 1 s. 16.

Gotland Från Gotland är typen säkert styrkt: gammalgärning 'inv. i Gammalgarn'' Gotl. ordb. Ijugärning wuganiy 'inv. i Ljugarn\ norrlänning 'inv. i Norrlanda* Gotl. ordb. ny gärning Nöigänning (uppgivet i Sanda sn) Säve Ortn. 44 (excerpt

i SOA) 'inv. i Östergarn'. Enligt H. Gustavson är namnet ej längre i användning (SOA). Östergarn kallades förr Ny garn (nmgan, Ny-garnn sogenn 1594 jb).

öster gärning 'inv. i Östergarn' Gotl. ordb. I Gotl. ordb. anföres under byng(e) förutom betydelsen 'bungebo'

även »folket i en viss by (böi). Ex. Nårdbyngar, folket i Nårböiskifte i Vamblingbo. Kyrk-, Holm- och Westarbyngar i Öja, folket i Kyrk-, Hohn- och Westarböin», och som normaliserad form föreslås alterna­tivet »?*bying». Det ser sålunda ut, som om -ing-suffixet här kunnat träda i funktion även vid namn på -by(n), ett överraskande för­hållande med hänsyn till att motsvarande fastlandsnamn regelbundet ha inbyggarnamn på -boar, ett suffix, som är tidigt styrkt även på Gotland (halhwis : boar, litlu : folboa : garpa till Hellvigs och L. Foler Säve Gutn. urk. s. 41).

Av ortnamn, sammansatta med inbyggarnamn på -(l)ing, -ung, må nämnas Ajmundlingsvidar, dimundligsvidar, skogstrakt på »Hajdi», Lojsta sn, Gotl. s. hd, vars förled synes vara gen. av ett inbyggar-

namn *ajmundling 'inv. i Apnunds\ en gård, belägen i Gerums sn v id södra kanten a v »Hajdi», och vidare Kviungs-ängen (Säve Ortn. enl. excerpt i SO A), äng nära Airiks g d i Bro sn, Gotl. n. hd, enligt Gustavson »nu ej bekant» (SOA), vilket synes innehålla ett inbyggar-namn, avlett av Kväie (qwie, qwe 1485—87 C 9 passim, t. ex. f. 14 r., 97 v., 98 r., v. , 100 r.) i samma sn. I Ljugärnings tàuganigs, Liaugen-nes 1732 Neogard, g d i Burs sn, Gotl. s. hd, föreligger gen. av det ovan anförda inbyggarnamnet.1

F i n l a n d

I litteraturen ha följande fall påträffats: bemlingar 'inv. i Bemböle9 (Brages årsskrift 1909 s. 151). bölingarna 'inv. i Böle' (Karsten Sv. bygd 2 s. 24). harvungarna 'inv. i Harvströmf (ib. s. 52). korsungarna 'inv. i Korsnäs9 (ib. s. 50). kåtungarna 'inv. i Kåtnäs9 (ib. s. 32).

1 Det är lockande att bedöma åtminstone en del av de talrika namnen på -ings, -ungs på samma sätt som Ljugärnings. Så kan t. ex. Ronnings rånigs i Grötlingbo sn vara gen. sing, av ett inkolentnamn ron(n)ing 'man från Rone\ en socken, belägen omkr. 1 mil n. om Ronnings. Sockennamnet uttalas röna. Typen har då en fullständig parallell i de ovan behandlade skånska namnen på -ingens, t. ex. timringens till Simris (hamn), Büssing ens till Blisstorp; det skånska Kor ring ens 'hans (gård) som bor vid korran9 skulle då motsvaras av Bryungs 'hans (gård), som bor vid bryan' (jfr Gustavson OUÅ 1988 s. S^f.). Den vida övervägande delen av de gotländska -ings-, -ungs-namnen ha lokal-betecknande grundord; Gustavson nämner a. st. Almungs, Broungs, Bryungs, Bräntings, Hult ungs, Kviungs, Myrungs, Näsungs, Hajdungs (i Hejdeby), Soj-dungs (vid Sojdeby). På liknande sätt kan man bedöma t. ex. Hellings, för­svunnen gård i Stenkyrka sn (»Hällmark nedanför vägen» SOA), Kräklings i Kräklingbo sn (jfr kräkla 'torr, kvistig gren' Gotl. ordb. och se nedan s. 512), Kysings (till kjusa, om vilket se nedan s. 364 f.), Pilungs i Mästerby sn (jfr Pilgårds i Boge och Närs snr), Risungs i Rute sn (jfr nedan s. 457), Ytlings i Bro sn och Y tings i Forsa sn (jfr Utalskog i Älskogs sn, Utbunge i Bunge sn o. s.v. och jfr nedan s. 308-f.)? Österlings i Stånga sn. Hellquist (s. 218 f.) betrak­tar dessa namn som ursprungliga -w^-namn, som ombildats efter mönster av de talrika gotländska ortnamnen på -s. Det magra äldre formmaterialet synes närmast stödja Hellquists uppfattning (jfr Y. Jansson i APhS 10 s. 6). Frågan, som måste lösas i samband med problemet om den gåtfulla bristen på -i-omljud i namn som Åmlings, Attings, Ronnings, Svalings, Tatings etc., kräver en grund­ligare undersökning, som dock icke kan rymmas inom ramen för denna avhandling.

molpungarna 'inv. i Moikipää' (Saxén Fi. forum. för. tidsskr. 21:3 s. 37). Bynamnet uttalas enligt Karsten Sv. bygd 2 s. 54 måtype.

nämpungarna 'inv. i Nämpnäs' (Karsten aa s. 35). töjbungarna 'inv. i Töjby' (ib. s. 57). vargungarna skymflig benämning på inv. i Bergö, förr kallat Vargö

eller TJlvö, uttalat vargöyän, åkvöyän (Karsten Sv. bygd 1 s. 296). vasung 'student från Vasa' (Langenfelt s. 13). öjbungar 'inv. i Bergö' (Saxén Språkliga bidrag s. 273). Jfr ovan.

Av dessa härröra alla utom det första från Österbotten. Påfallande är -wwgr-avledningarnas stora frekvens och de genomgående elliptiska avledningarna. T. o. m. vid ett namn som Töjby har suffixet trätt i funktion, ehuru namnen på -by i dessa trakter f. ö. synas föredraga inkolentnamn på -byggar (;finnbyggar till Finnby, näsbyggar till Näsby, rangsbyggar till Rangsby Karsten Sv. bygd 2 s. 25, 36, 38). Det egendomliga öjbungar är väl närmast en analogisk bildning efter töjbungar — Töjby ligger i Korsnäs, grannsocknen till Bergö. För typens datering är namnet harvungarna, enligt Karsten uttalat harrv-uggan, av visst intresse. Grundordet uttalas harrström och skrives Harffuastrom 1494 Sthlms jb 1474—98 s. 253, Sthlms tb 1492—1500 s. 165, Harfström 1546, 1552 etc. I uttalet bör v ha fallit mycket snart efter synkopen av mellanvokalen, och då inbyggarnamnet måste ha avletts, medan detta ännu stod kvar, kan det med största sanno­likhet dateras till tiden före medeltidens slut.

Som exempel på inbyggarnamn i ortnamn kunna anföras: Hälsinge, sn i Nyland — in Heelsingaa, överskr. in Helsingaa 1351

SD 6 s. 302 avskr. ÅDS (övriga belägg se G. Hausen Nylands ortn. s. 181). — Namnet måste ursprungligen ha betecknat den stora å, som genomflyter socknen. Förleden bör, som Karsten framhåller (NK 5 s. 176), sannolikt sammanhållas med bynamnet Räckhals (Reckhals, Reckhalisböhle 1401 Hausen aa s. 200) i samma sn, vars senare led är den vanliga terrängbeteckningen hals, enligt Karsten här i bety­delsen 'förbindelseled mellan två åstränder' el. dyl. Sannolikt bör man utgå från en grundform ^Heelsingaa 'Hals-bornas å'. Om fini, namn på Hälsing- se f. ö. Westman s. 44 f. och där cit. litt.

kalenningiatekt 1316 SD 3 s. 253 avskr. ÅDS innehåller ett in­byggarnamn *kalenningiar, bildat till ortnamnet Kaland, om vilket se Karsten OUÅ 1936 s. 3 ff.

Önningeby, by i Jumala sn, Åland. — oneem omkr. 1325 SD 4 s. 3 or, oninggeby 1330 ib. s. 170 avskr. ÅDS, oningiaby 1338 ib. s. 631 avskr. ÅDS (se vidare G. Hausen Ålands ortnamn s. 99 f.). — Som framgår av beläggen, är det nuvarande namnet att betrakta som sekundärt till det äldre 0neem\ det är sammansatt med ett ellip-tiskt bildat inkolentnamn *öningar 'önemsbor'; jfr Flatebyn : Flatunga-byn m. fl. ovan s. 51 ff. Samma inkolentnamn föreligger i natur-namnet oningiawiik 1330 SD 4 s. 170 avskr. ÅDS.

För övrigt må nämnas de av Saxén (Språkliga bidrag s. 270) anförda naturnamnen Harvungfjälin, -öijen, -öijskatan, Korsungfjälin, -skatan, -öijen, Töjbungfjälin, -skatan, sammansatta med de ovan omtalade inbyggarnamnen.

Det här anförda materialet skulle betydligt kunna utökas, men jag tror, att det är tillräckligt för att ge en föreställning om de med -ing, -ung, -Ung bildade inbyggarnamnens karaktär i de nordiska språken. Några sammanfattande anmärkningar må göras.

Avledning utan ellips till sammansatta ortnamn är utmärkande för västnordiskt språkområde. Typen är praktiskt taget allenarådande i fvn. och dominerar klart i Norge, Bohuslän och Värmland; även i Dalsland, Västergötland och n. Halland är den väl representerad. De fåtaliga exemplen på -ing-avledda inkolentnamn i Norrland äro prak­tiskt taget genomgående av denna typ. Att den är gammal, framgår av det regelbundna i-omljudet i fisl. och fno., vartill strödda mot­svarigheter påträffas även i svenska dialekter. I fda. är typen helt obekant. I nyda. och skånska dial, förekommer den, men spelar av materialet att döma en vida mindre roll än på västnordiskt område. På östnordiskt område möter den f. ö. i de svenska inbyggarnamnen på -länning, bildade till landskapsnamnen på -land, samt i de got­ländska på -gänning, -länning. I ortnamn, sammansatta med in-byggarnamn, har typen praktiskt taget aldrig kommit t i l l användning; här utsättes senare leden regelmässigt för ellips.

Avledning med ellips av senare leden möter redan i de tidigaste beläggen från nordiskt språkområde, nämligen skânungar och Solongi. Denna typ har f. ö. gjort sig betydligt starkare gällande på östnordiskt område än på västnordiskt; i fvn. är den med nyssnämnda undantag praktiskt taget okänd. I nutida norska och västsvenska dialekter, framförallt i Västergötland, är den dock ganska väl representerad.

De fda. exemplen uppvisa genomgående ellips, och även i nutida danska och skånska dialekter spelar typen en viktig roll. De fåtaliga beläggen från Finland visa ellips överallt, där så är möjligt. I de inbyggarnamn, som ingå i ortnamn, är detta regel: då e t t av ett sammansatt grundord av le t t inbyggarnamn ingår i ett ort­namn, utsat tes grundordets senare led praktiskt taget genomgående för ellips. Ur de ovan meddelade exempelsam­lingarna må nämnas da. Lumsinge Molle (Lumsås), Mumlingbœk (Mommark), sv. Blissingatorpet (Bliss torp), Brunnsingabackarna (Brunnshult), Hillingagården (Hillehaga), Ram sing ag år dar na (Rams­ås), Breinge hed (Bredared), Sty ringe skog (Styrestad), Buxungeröd (Bockstjärn), Rävlunge mad (Rävlås), Hässlinge fiske (Hässelstad), Kolingar ed (Kölaby), Romsingabyn (Romsås), Rapungaberget (Rapen-skår), Örsingabyn, Örslngasjön (Örsås), Svalungebyn (Svalhede), Sillingebyn (Sillerud), Säljungeskogen (Sälboda), F örninga äng (För­lösa), fsv. Gnistlingœ madœ (Gnystuthorp), Häringetorp (Härensås), Inglingehög (Ingelstad), fsv. Kurungahœradh (Korestad), fsv. Skept-lingaquœrnum (Skaftathorp), Traningehult (Transjö), Väcklingeö (Väckelsång), Halsinge hamna, Hälsinge by (Hallsjö), fsv. Karlungs-kirkia (Karlösa), fsv. sillingeboda (Sillsta), Önningeby (Önem). Mot dessa kunna endast anföras Arlenningahundare (Arland), sannolikt en senare, på analogi beroende utvidgning av Arlenda hundare, Kalen-ningiatekt (Kaland), båda avledda av grundord på -land, och några naturnamn i Fjäre hd i Halland (Buäsinge ås, Örmevällinge mosse, sjö). Tendensen till ellips är utan tvivel urgammal.

Särskilt intresse tilldrar sig den bildningstyp, som jag ovan kallat »partiell ellips», som innebär, att man vid avledning låter konsonan-tiiska element ur grundordets senare led, vanligen uddljudet, kvarstå i det nybildade inkolentnamnet. Gärna bibehålles uddljudande Z, så­som i ty. Harslinger Tor, Marschlinger Hof (Marsleben, Harsleben), västg. munslingar, örslingar (Munslunda, Örslösa), värml. långling, stensling, växling, åsling (.Långelanda, Stenslanda, Våxlanda, Ås-landa), medan ett r i senare leden bevarats i skånska Hstring till Listarum, lögring till Lökared, bollring till Bollerup, löddring till Löderup och s i da. bjesing till Bjersted, skånska varsing till Virrestad, dalm. leksing till Leksand. Andra exempel äro no. skaarving till Skaarvangen, örsjing till Örskog, da. stenstring till Stenstrup, finlsv. töjbung till Töjby. Företeelsen synes mig vara väl

styrkt, ehuru den proportionellt är betydligt mer sällsynt än den normala ellipsen. Förutsättningen är, som ovan nämnts, att man yid bildningen av inkolentnamnet icke varit klart medveten om grund­ordets etymologiska struktur, ett förhållande, som i själva verket torde ha varit det vanliga, då ett ortnamns betydelseinnehåll är rätt och slätt orten, medan -ett namns ursprungliga, etymologiska inne­börd icke hålles aktuell i det talade språket, även om namnet är lätt att vid eftertanke analysera. Att den normala ellipsen trots detta är den vida vanligare kan förklaras av att den etymologiskt betingade uppdelningen av ordet vanligen sammanfaller med den för språk-medvetandet naturliga. Förhållandet kan belysas av namn som no. båsting, kråksting, raksting, tryksting, skånska snåsting, västg. valst(r)ing, värml. ulv sting, bildade till namn på -sta(d), och dalsL elskunge, fröskunge, torskunge, ånskunge, värml. blomskunge till namn på -sko{g), vilka icke behöva förklaras som elliptiska bild­ningar utan kunna vara resultat av en ljudlagsenlig utveckling men som dock visa, att associationerna med -sta(d) och -skog icke varit tillräckligt starka för att skydda namnen mot stympning. Från forn-språken och ortnamn känner jag inga fullt säkra exempel på partiell ellips, ehuru det icke är omöjligt, att en dylik kan föreligga i uppl. Hälsinge hamna, Halsingaby, bildade till Hallsjö, och Claudius Olavus' Vuenzellinghi, som väl återspeglar ett fda. *vendslingar och beteck­nar invånarna i Vends hd, i Vald. jb skrivet Vvœndœslœtheret; i båda fallen äro dock även andra förklaringsmöjligheter tänkbara. Prin­cipiellt synes det mig icke finnas något hinder för att antaga, att partiell ellips kunnat äga rum i förlitterär tid, då de nämnda psyko­logiska förutsättningarna för dess inträdande kunnat föreligga redan i fornspråken, även om de fonetiska betingelserna varit mindre gynn­samma.

Avledningar till osammansatta ortnamn saknas praktiskt taget fullständigt i fisl. I fno. möta ett fåtal fall, i nyno. flera, ehuru typen är vida svagare företrädd än avledningar av sammansatta grundord utan ellips, och detsamma gäller Bohuslän, Dalsland och Värmland. I Danmark dominerar typen och är även starkt företrädd i Skåne. Det obetydliga materialet från övriga östnordiska dialekter (Dalarna och Finland) visa jämte ortnamnen, att typen varit vanlig även här. Att den är av betydande ålder, framgår av flera säkra exempel på i-omljud i det danska materialet och de svenska ortnamnen.

I fråga om fördelningen mellan -ing och -ung gäller i fornväst-nordiskan, att -ing endast förekommer vid avledningar utan ellips till sammansatta ortnamn, medan den där sällsynta, till fno. begränsade formen -ung endast uppträder, när grundordet är enkelt eller utsatts för ellips. I nyno. och västsv. dial, möter -ing även i det senare fallet, men det är att märka, att grundordet vid dessa tillfällen ganska sällan uppvisar i-omljud — i de norska namnen är det då ofta svårt att av­göra, om namnet är en ursprunglig -ing-avledning eller en utvidgning av en gammal -ia-bildning (dövre : dövring till Dovre). Avledningen -ung har samma funktion som i fornspråken och uppträder sålunda aldrig vid ett bevarat sammansatt grundord — detta gäller f. ö. hela det nordiska språkområdet. I Danmark är -ing allenarådande redan i de tidigare källorna, men växling mellan omljudda och oomljudda former (tyndring, tosing : morsingr, samsing) gör det sannolikt, att vi även här böra räkna med att även -ung varit i användning, ehuru det redan förlitterärt utträngts av -ing. Det svenska materialet visar, att båda typerna varit fullt livskraftiga; vid sidan av harvung, kor sung, kåtung, nämpung, vargung, vasung, *fullung, * hallung, *karlung, *korung, *kviung, *malmung, *nordhung, Hranung, *vallung möta -ing-former med i-omljud som *bolming, *dœning, *hirting, *hysing, *hœsling, *kvœning, *kœlling, *midhming, *svœn-ing, *vœlling. En motsättning av samma art, som kunde konstateras i fvn., möter i de finländska namnen horvungar, korsungar qtc. gent­emot gotl. gamalgänningar, nåigänningar o. s. v.

Jämte förekommer även utvidgningen -Ung, som av materialet att döma i stort sett huvudsakligen varit produktivt blott på öst-nordiskt område. På västnordiskt möta endast enstaka exempel, så­som fish kol gr ef lingar till Kolgraf ir (Wessén NoB 1932 s. 81; sanno­likt av öknamnskaraktär, associerat med djurnamnet), kaldbaklingar till Kaldbak (Grettis saga), nyno. (ei)danglingar till (Eï)danger (NG 7 s. 74), nesling till Brunlanes, fno. Nes jar (Ross s. 993), tjomling till Tjome (Refsum s. 53), krylling, krölling till Krödsherad (ib.), tressling till Tretten (Ross tillägg 3). Från Bohuslän känner Tengström endast Snäckling och Torpling. Öster- och söderut blir typen vanligare, så­som skånska bjärling (Bjär-), brumling (Brunnby), kivling (Kivik), röling (Rörum), tomling (Tommarp), tågling (Tågarp), vramling (Vram), ävling (Everöd), hall. dvälinge (Dvärred), hasselinge (Hass-ungared), rannelinge (Rannered), skäggelinge (Skäggered), västg.

gässling (Gäsene; associerat med appellativet; se Sahlgren Kölingared s. 15 ff.), *byrkling (Biork), tubbling (Tubbetorp), värml. klevling (Klevane), Strömling (Ström); från övriga delar av Sverige kunna ur ortnamn konstrueras *gnistling (Gnystuthorp), *hemling (hammar?), *kvistling (Kvis(t)berg?), *märling (mar), *näsling (Näs), *risling (ris), *sk0fling (Skog), *verling (Yeramåla), *vœstling (väster), *yt-ling (ut), *œvling (ave), *0vling (över). Av de anförda exemplen framgår, att avledningen praktiskt taget endast förekommer, när grundordet är enkelt eller undergått ellips, vilket sannolikt samman­hänger med den östliga utbredningen. Förutsättningen för bildningens produktivitet är de talrika inbyggarnamn på -ling, i vilka l tillhör grundordet, som antingen är enkelt eller vid avledningen undergått (partiell) ellips, t. ex. *edsling (Edsleskog), gisling (Gislöv), * gr ess-Ung (Gressela), *hässling (Hässelstad), Hngling (Ingelstad), *karlung (Kaflösa), långling (Långlanda), munsling (Munslunda), *nybbling (Nybble), Stensling (Stenslanda), tibbling (Tibble), vressling (Vressel), påxling (Yåxlanda), åsling (Åsle, Åslanda), örsling (Örslunda). Ur dylika namn har ett självständigt inbyggarnamnsuffix -Ung ut­vecklats.1

Utvidgningen -ring har på liknande sätt uppstått ur inbyggarnamn,

1 Naturligtvis har det för suffixets uppkomst även varit av betydelse, att -ling överhuvudtaget gärna uppträder vid sidan av -ing även inom andra kategorier än inbyggarnamn, men detta förklarar icke den geografiska för­delningen. Suffixet har åtminstone i viss utsträckning även i dessa fall upp­kommit därigenom att det lösgjorts ur sådana bildningar som isl. krypplinger (till kryppill), fsv. œnklinger (till œnkïl), fht. editing (till edili) etc. (se t. ex. Olson s. 26, Wessén Sv. språkhist. 2 s. 42). Det spelar dock en särskilt viktig roll vid bildning av diminutiver och bör i denna funktion betraktas som en kontamination mellan -ing och det diminutivbildande Z-suffixet (Kluge § 55, 56, Torp § 36). Oftast kan man i de nordiska bildningarna på -Ung mer eller mindre tydligt skönja en diminutivbetydelse (jfr Johannesson s. 69), medan -ing-avledningen ursprungligen betecknat en allmän tillhörighet till grundordet. Detta förklarar, varför de fvn. inbyggarnamn en praktiskt taget genomgående äro avledda med -ing, medan -Ung (jämte -ung) är utmärkande för »patro-nymica»; härstamning från eller tillhörighet till en pe r son innebär att veder­börande är yngre eller står i en beroende ställning (socialt lägre), i vilket fall det ligger närmare till hands att tillgripa ett suffix med diminutivbetydelse (jfr Kluge § 55: »wie denn überhaupt diminution und abstammung häufig mit einander wechseln»), medan invånarna i en o r t prinieipieljt stå i ett fullkomligt objektivt och neutralt tillhörighetsförhål-lande till denna.

i vilka r tillhört grundordet, t. ex. suntring, välstring (till Suntak, Valstad) efter mönster av ottring (till Ottrava). Den synes dock vara mycket sällsynt.

Avledningen torde huvudsakligen ha uppkommit genom av-ledningar av grundord i genitiv, såsom bergsingar till Bergs (by), färsingar till Färs {härad). På detta sätt bör man bedöma fall som brussing till Bröd, vomsing till Vomb, vassing till Vadje etc. I namn som leksing till Leksand, varsing till Virrestad härrör s från grund­ordets senare led. Jag känner dock intet säkert exempel på att -sing på denna väg blivit ett produktivt suffix.

Av namnen på -ning böra hedningar, öningar, no. inderoyning (Lu Heggstad) och no. nesning, furnesning (Refsum MoM 1925 s. 54) sannolikt betraktas som sekundära utvidgningar till inbyggarnamn, som ursprungligen bildats med -w-suffix; jfr fsv. *hidhnir i Henamora, fvn. eynir, no. *nesnir i Nesna fiordungr, om vilka namn se Sahl-gren NoB 1935 s. 193 f., Lundahl NoB 1937 s. 67 och där cit. litt. Beträffande hedningar kan givetvis likheten med appellativet hedning ha .spelat en roll för suffixvalet; jfr »det spogefulde Hedninger i Heden», anfört av Schütte DF 1941 s. 19 (se även Schütte Danske Stednavne s. 66) och se nedan s. 450. Namn som *förningar i Kalmar 1. och *åningar i Skåne kunna möjligen ha tillkommit under inflytande från det välbekanta öningar 'ölänningar'. Teoretiskt bör man även hålla möjligheten öppen, att -ning-suffix i yngre bildningar kunnat uppstå genom avledning av ortnamn i bestämd form; jag saknar dock säkra exempel på att så skett. Suffixet är f. ö. särskilt vanligt i Danmark, varifrån ur Schüttes materialsamling må anföras bjœrt-ninger i Bjœrt, borpninger i Borup, hartninger i Harte, lertninger i Lert, Umninger i Lime, l0jt{n)inger i Lojt, nivninger i Nibe. signinger i Sig, tarpninger i Tarp, varnsninger i Varnœs. Möjligen har suffixet här frigjorts ur namn som horning er (till Home), hånninger (till Han)7 ortninger till Orten, skerninger (till Skern), stavning er (till Stavri).

Om man sammanfattningsvis vill söka bestämma den geografiska fördelningen av de bildnmgstyper, som representeras av inbyggar-namn på -ing, -Ung, -ung i de nordiska språken, kunna två ganska klart skilda områden konstateras:

1. Ett västligt—nordligt område, omfattande Island, Norge, Bohus­län (med Askims hd i Västergötland och Fjäre hd i Halland), Dals­land, Värmland, Norrland. Suffixet spelar ännu i dessa trakter med

undantag av Norrland en mycket viktig roll vid bildning av inbyggar-namn. Den avgjort vanligaste typen är inkolentnamn på -ing, avledda av tvåledade grundord utan ellips. I de östliga delarna möta även, ehuru sparsamt, inbyggarnamn på -ung, vilka då alltid föregås av endast en stavelse, d. v. s. de äro avledda av enledade grundord eller av tvåledade, som vid avledningen undergått ellips. Denna typ är vanligast i inbyggarnamn, som kunna konstrueras ur ortnamn. Av-ledningar på -Ung äro mycket sällsynta.

2. Ett sydligt—östligt område, omfattande Danmark samt södra och östra Sverige jämte Västergötland, som dock uppvisar vissa överensstämmelser med det västligt—nordliga området. I Danmark, Skåne och Västergötland är bildningssättet ännu fullt levande. I Små­land, Östergötland och Svealandskapen har det däremot kommit ur bruk, men inbyggarnamn, bevarade i sammansatta ortnamn, visa, att det tidigare haft en viktig funktion. I de perifera uppsvenska språk­områdena Leksand (fornärvt?) och Österbotten är det dock levande Inom den svenska delen av detta område möta former på -ing, -Ung och -ung, inom den danska delen huvudsakligen -ing, ehuru det är sannolikt, att även -ung varit i användning men redan förlitterärt undanträngts av -ing. Dessutom har -ning här blivit produktivt. För hela detta område gäller, att inbyggarnamnen vanligen föregås av endast en stavelse, d. v. s. grundordet är i regel enkelt (enstavigt) eller har, om det vid avledningen varit tvåledat, utsatts för ellips. Bland undantagen märkas särskilt namn på -länning och -gärning. För de inbyggarnamn, som kunna konstrueras ur ortnamn, gäller emellertid detta praktiskt taget undantagslöst.

Dessa förhållanden äro av största vikt för bedömandet av de s. k. -i^e-namnen, det egentliga föremålet för min undersökning. I de nordiska ortnamnen på -inge, -linge, -unge, -unga föregås avlednings-elementet aldrig av mer än en stavelse; i de svenska namnen äro samtliga former av avledningselementet väl representerade, i de danska huvudsakligen -inge. Deras utbredning sammanfaller väsent l igen med det sydl igt—öst l iga området, medan det väst l igt—nordliga (med undantag av Fjäre hd i Halland) icke kan uppvisa något säkert exempel.

3. Patronymica.1

Avledningar med -ing, -ung, -Ung til'1 personnamn äro kända från de flesta germanska språk (dock ej gotiskan), ehuru de icke äro lika tidigt styrkta som inbyggarnamnen. Förhållandet mellan den person, som betecknas med grundordet, och den, som anges med avlednings-elementet, kan vara av olika slag. Den grundbetydelse av allmän tillhörighet, som av Kluge säkerligen med rätta anses, tillkomma bildningar på -ing, -ung, föreligger i t. ex. mlat. Gundbadingi 'de, som antagit Gundobads Lex Burgundionum' och feng. Hrédlingas 9Hrédels undersåtar' (Kluge § 26 c). I rent patronymisk funktion möter suffixet i feng. bildningar som Wulf Wonréding 'Wulf Wonreds son' etc., och i frisiskan är typen ännu levande (Kluge § 26 a; jfr Schütte i FoN 5 s. 114); på lågtyskt språkområde synas f. ö. dylika patronymica ha kunnat bildas bland bondebefolkningen i Hildesheims-trakten ännu på 1300-talet (Mackel i Festschr. Borchling s. 124 f.). Enstaka motsvarigheter ha tydligen funnits på fht. område; Bach anför t. ex. från Schweiz Petrus et Nicholaus dicti Vyngelynga 1276, troligen söner till Nicolaus Fingilo 1252, samt från Strassburg Nesa dicta Bruningin, filia Bertoldi dicti Brune 1365 (Rheinische Viertel­jahrsblätter 1940 s. 80, 82 med hänv.). Bildningssättet har dock knappast varit vanligt (se Kluge Sippensiedelungen, särskilt s. 75 ff.). Tillhörighet till ätt uttryckes i talrika namn på dynastier, såsom feng. Oiscingas till stamfadern Oerie Oese (Beda), Vuffingas till Vuffa (Beda), Wdegmundingas (Beowulf), fht. Agilofinga och Hahi-ling a (Lex Baiu variorum), langob. Lithingi till Leth (Paulus Dia-conus), mlat. Carolingi etc.; se Kluge § 26 b. I många av hithörande exempel är stamfaderns historiska existens tvivelaktig, och man måste räkna med möjligheten, att vi i flera fall ha att göra med rena eponymer och att ättnamnet sålunda är av annat ursprung, vanligen ett appellativ eller inbyggarnamn (jfr nedan s. 88 f.). Ett sådant fall synes föreligga i namnet på den frankiska konungaätten Mero-vingerna, som anses härstamma från Merovec. Dennes existens är icke historiskt styrkt, även om namnet bäres av senare medlemmar

1 Termen användes här och i det följande icke blott om ord, som beteckna direkt härstamning, utan om varje -ing-, -ung-, -Zm^-avledning av ett person­namn.

av ätten. Müllenhoff sammanställer ättnamnet med Merwe, namn på det gemensamma utloppet för floderna Maas och Waal i norra delen av de saliska frankernas ursprungliga hemtrakt, och anser, att den mytiske stamfadern till ätten varit en flodgud Meru, Merw — enligt en sägen var Merovecs fader en »bestia Neptuni» (Haupts Zeitschr. 6 s. 430 ff.). Ortnamnet skrives i krönikorna Meriwido, Mirwidu, Mirwide, Mereweda, Merweda, och namnet betecknar icke blott floden utan även ett vidsträckt skogsområde i dess närhet (Förstemann 2: 2 sp. 211 f.). Det ligger nära till hands att uppfatta Merovingi (i källorna även skrivet Meruwingi, Merwungi, Merwingi, se Müllenhoff a. st.) som ett ursprungligt folk- eller stamnamn *Mer(e)vidingas eller möj­ligen — med partiell ellips — *Mer(e)wingas, avlett av flodnamnet; formen Merovingi kan då betraktas som en latinsk ombildning av samma art som Carolingi. Det synes vara detta folknamn, som döljer sig bakom det fördärvade och omdiskuterade mere wio ingas i Beo­wulf (v. 2921). Stället återfinnes i det parti av dikten, som berättar om Hygelacs olyckliga fälttåg mot franker och friser och de svåra följder detta kan få för götarna efter Beowulfs död (Klseber s. 109 f.) :

2910 Nu y s lëodum wën orleghwile, syôôan under [ne] Froncum ond Frysum fyll cyninges wide weorôeô. Waes sïo wröht scepen heard wiô Hügas, syôôan Higeläc cwöm

2915 faran flotherge on Frêsna land, fsër hyne Hetware hilde gercsëgdon, eine geëodon mid ofermaBgene, paßt se byrnwiga bügan sceolde, fëoll on fëôan; nalles frœtwe geaf

2920 ealdor dugoöe. Üs waes a syôôan Merewïoingas milts ungyfede. —

Ne ic te Swëoôeode sibbe oôôe trëowe wihte ne wëne . . .

Verserna 2920—21 ha uppfattats på olika sätt.1 Vanligen tolkas mere wio ingas som 'merovingern',2 vilket uppenbart är förenat med

1 Den rika litteraturen om detta ställe är förtecknad i Hoopa Komm, zum Beowulf s. 304.

2 Se särskilt Brandl i Studies in Engl. Philology s. 182 ff.

stora formella svårigheter. Schiicking konjicierar mereuncingas 'havs-vikingens' (Englische Studien 55 s. 95 f.), vilken läsning vunnit anslutning senast av Askeberg (s. 150 f.), som finner, att den ger bättre mening: »(inga klenoder mer gav fursten sitt följe; oss be­skärdes sedan aldrig frikostighet av vikingen). Stilistiskt sett utgör den senare satsen en variation till den förra. Det skulle å andra sidan vara en gåta, vad läsarten 'merovingerns frikostighet, mildhet' skulle betyda. Mellan franker och götar existerade inga förbindelser av den art, som skulle rättfärdiga ett sådant uttryckssätt...»

Stället är uppenbart fördärvat. Det är att märka, att även genitiv-ändelsen -as är misstänkt — texten har normalt -es i gen. sing. —, vilket även föranlett flera kommentatorer att ändra till merevioinga, sålunda gen. plur. (se Wiilcker s. 265). Jag uppfattar stället som en paleografi.sk mycket lättförklarlig felskrivning för meremdinga,* gen. plur. av ett folknamn *Mereundingas 'de som bo vid Merewid' vid Waal, på gränsen mellan franker och friser. Sammanhanget blir då fullt klart: »Nu kan folket vänta örlig, då konungens fall blir vida bekant för franker och friser. Fiendskapen med hugerna blev hård, sedan Hygelac kom med sin flotta till frisernas land, där hetvarerna kuvade fursten med övermakt, så att han f ö l l . . . Sedan dess ha vi aldrig rönt mildhet av Merevidingarna. Ej heller kunna vi hoppas på fred och trohet från Sveafolket.» »Us waes . . . milts ungyfede» är sålunda en bister litotes av i fornlitteraturen vanlig typ: »oss var mildhet icke given», d. v. s. »vi hade fiendskap, hade intet gott att vänta», och vi få då en osökt övergång till den nästa gruppen av fiender, Sveafolket, som man också hade alla skäl att misstro. Namnen Huger, Hetvarer och Merevidingar användas med poetisk variation för begreppet »Franker». Godkänner man genitivändelsen -as, er­bjuder sig möjligheten att översätta Merewidingas med 'merevi-dingens, frankerkonungens' (jfr t. ex. Wessén De nordiska folkstam­marna i Beowulf s. 60).

I sammansatta ortnamn äro -ing-avledningar av personnamn mycket vanliga, såsom i fty. Henrikingahem, Hringolfinchova, Rotholving-husen, Heregeltingerot etc. Om -ing-elementets uppkomst och inne­

1 Halvversen tillhör då Sievers' typ D 3, i Beowulf vanligen representerad av avledningar på -ing (Sievers Altgermanische Metrik § 16: 4 c, 85: 5).

börd råda delade meningar. Förstemann menade, att -ing-suffixet här uppträder i sin äldsta, adjektiviska funktion: »mir ist jetzt Dagma-ringahem nicht mehr die Wohnung der Nachkommen eines Dagmar, sondern so zu sagen eine Dagmarische Wohnung» (Ortsn. s. 178). Senare forskare hålla isär typerna -ingheim och -ingaheim och anse, att -ing-elementet i den förra gruppen är adjektiviskt, medan den senare innehåller personbeteckningar i gen. plur. (se t. ex. Carsten s. 16, 18 ff., Kretschmann s. 72 och jfr Boegehold s. 18 ff.). En sär­ställning intar Bach, som i en rad arbeten (se särskilt Wörter und Sachen 8 s. 142 ff.) velat hävda, att typen -ingheim är att betrakta som en kontamination mellan namn på -ingen och -heim. Att -ing-avledningarna i största utsträckning, åtminstone i typen -ingaheim, -ingarode etc., äro rent personbetecknande, torde väl kunna betraktas som säkert, ehuru arten av förhållandet mellan den i grundordet och de med avledningen betecknade personerna icke är lätt att definitivt bestämma.

I feng. äro namnen av typen Godmundingaham, jEpelingadene väl styrkta (se Karlström passim). Därjämte uppträda tidigt och ofta a-lösa former som Eadwulfincham, Äldberhting tun etc. Om förhållan­det mellan de båda typerna gå meningarna starkt isär. En kortfattad översikt över de framställda åsikterna har givits av Zachrisson i St. Neoph. 9 s. 70. Zachrisson har tidigare (Place-names in -ing of Scan­dinavian origin s. 126, 129) varit böjd att betrakta typen inga + terminal som »improper or spurious compound», typen ing + ter­minal som »proper compound». I båda fallen har då -ing-elementet enligt Zachrissons först framställda uppfattning kollektiv innebörd, och bildningssätten anses båda vara av hög ålder. Denna uppfattning delas i stort av Karlström (s. 22 ff.), ehuru med reservation (»I am to a certain extent a believer in the existence of different 'types' of -ing names. The origin of these differentiations is however not fully explained»). Ekwall (-ing s. 22) menar, att »some names of this kind are compounds of a singular name in -ing and denn etc. Bleccingdenn I take to mean 'the denn called Bleccing'». I DEPN (s. 252) håller Ekwall för sannolikt, att »-ingtün is a shortening of -ingatün, the a being lost in the inflected -ingatüne». Engelska forskare anse, att -ing-elementet i typen -ingtun har adjektivisk eller possessiv funktion (se Zachrissons översikt). Senast har Zachrisson (St. Neoph. 9 s. 70 ff.) velat göra gällande, att ett namn som Bicingtun nära Bican hyrst

innehåller ett ortnamn *Bicing, avlett av bice 'ridge' (alltså en mot­svarighet till de svenska naturnamnen Grytingen, Kullingen): »-ing names containing descriptive words (.Hoingdene etc.) are compounds of a singular ing-name + a terminal (höing from höh, ridge + dene)». Senare lederna uppfattas som »descriptive additions». Motsvarande bildningar, som innehålla -ing-avledningar till personnamn, äro analo-giskt bildade: »JElfredingtun, by the side of JElfredestun may have been formed on the analogy of such pairs as Bicingtun and Bican hyr st».

Gentemot sin egen tidigare, av Karlström delade uppfattning, att -ing-elementet haft kollektiv innebörd, har Zachrisson a. st. fram­hållit bildningar som Badenoding land, beteckning för en egendom, given av konung ^Ethelwulf till »Badenode apparitori meo», och Ceolmundingchaga, uppenbart tillhörande den i samma diplom nämnde Ceolmund. Här kan man svårligen tänka sig, att -ing-avled-ningen haft kollektiv innebörd, givetvis än mindre en patronymisk. Mot Ekwalls tanke, att Bleccingdenn, Badenoding land skulle inne­hålla singulara ortnamn *Bleccing, '"Badenoding, invänder Zachrisson med rätta, att säkra exempel på singulara ortnamn, avledda av person­namn, äro mycket sällsynta, i varje fall i förhållande till de talrika och tidiga sammansättningarna av typen Mlfredingtun (aa s. 69, 75). Att typen -ingatun skulle vara sekundär i förhållande till -ingtun synes icke stödjas av materialet (Zachrisson aa s. 71, Karlström s. 23 med litt.). Zachrissons senaste förklaring förefaller icke heller helt övertygande. Betraktelsesättet är visserligen väl tillämpligt på ursprungliga naturnamn som Scœceling œcer, Hoingdene med terräng-betecknande senare led och måhända tänkbart för typen Bicingtun med bebyggelsebetecknande efterled, men man vill dock ogärna be­trakta ett namn som Tiningham (vid floden Tyné) som sammansatt med ett bebyggelsenamn *Tining (jfr Ekwall -ing s. 20); här ligger det avgjort närmast till hands att räkna med att -ing-elementet har kollektiv funktion (jfr Karlström s. 23 not 46) och att förleden så­lunda är ett inbyggarnamn. Att typen förekommit så ofta som beteck­ning på större bebyggelser, att den kunnat vara förebild för de tidiga och vanliga namnen av typen Mlfredingtun, är icke troligt. Typerna Godmundingaham, Stœningahaga och JElfredingtun, Stœnincg mearc böra helst icke förklaras efter två helt skilda linjer, och det vore även lyckligast, om de vid tolkningen kunde sammanhållas med de kontinentalgermanska typerna Henrikingahem, Rotholvinghusen.

Den motsättning, som föreligger mellan Ceolmundincghaga 'Ceol-mundes haga' och Tiningham 'Tininga ham', kan måhända, som doc. Ivar Lundahl antytt vid en muntlig diskussion av denna fråga enklast lösas genom att man i båda fallen räknar med gammal stam­komposition och att -ing-suffixet här uppträder med sin ursprungliga betydelse av allmän tillhörighet, d. v. s. i en funktion, som står adjektivets mycket nära. Ceolmundincghaga betyder då »den Ceol-mundska hagen, Ceolmunds hage», Tiningham »den Tyneska byn, Tyne-bornas by» — i Tining- har -ing-suffixet den fornärvda, dubbla funktionen av adjektiv och inbyggarnamn (jfr Romanus, 'A^vaîoç). Yid stamkomposition kan förleden ha singular eller plural funktion utan att detta språkligt uttryckes. Genom detta antagande synes det också möjligt att förklara de kontinentalgermanska och de engelska namnen av typen -ingheim, -ingham efter samma linjer.

Yid behandlingen av patronymiska bildningar i de nordiska språken förbigår jag de urnordiska inskrifterna, då det material, som dessa kunna lämna, är alltför svårbedömligt och mångtydigt för att kunna läggas till grund för en framställning. Detta sammanhänger bl. a. med svårighe-ten att hålla isär ng och ;-runorna (se v. Friesen Rö­stenen s. 117 ff. och där cit. litt.).1

Den fornisländska litteraturen lämnar många exempel på -Ung och -wwgr-avledningar av personnamn, ehuru dessa icke äro på långt när så vanliga som inbyggarnamnen på -ing. Som Wessén framhållit (NoB 1932 s. 83), uppträda -ung-avledningar endast vid enledade grundord — här gäller sålunda samma princip, som tidigare iakt­tagits vid bildningar av inbyggarnamn. Bildningssättet illustreras förträffligt av växlingen Arnmœdlingar : Arnunga œtt, beteckningar för medlemmar av den ätt, som härstammar från Arnmodr jarl, hans fader Arnvidr och hans son Ami. Namnet Arnungar har tydligen

1 Ett säkert personnamn på -ing föreligger i Reistad-stenens iupingaR, som av Bugge (No. Indskr. 1 s. 219) sammanställes med det germ, folknamnet luthungi, medan Marstrander (No. Tidsskr. f. Sprogvid. 3 s. 173) betraktar det som en avledning av en motsvarighet till fsv. mansnamnet ludhe. Se vidare v. Friesen aa s. 94. Sparlösastenens aiuisuk transkriberas av I. Lindquist JEyisung och översättes 'Öjisels son' (Sparlösa-stenen s. 95 ff.), en tolkning, som emellertid är högeligen osäker, då det synes ligga närmast till hands att med v. Friesen (Sparlösastenen s. 72) uppfatta uk som konjunktionen och.

associerats med appellativet arnarungar 'örnungar', vilket givit upp­hov till sägnen om stamfadern Finnviôr fundinn, som hittades i ett örnbo. Stället lyder: »Maôr hét Finnviôr fundinn, hann var fundinn i arahreiöri ok vafôr i silkireifum, ok vitu menn eigi sett hans; frå hânum er komin sett su er köllud er Arnunga sett. Sunr hans var Porarinn bullibak, faôir Arnviôar, fööur Arnmôôs jarls: frå hånum er komin su sett er Arnmœôlingar heita. Sunr hans hét Ärni; synir Årna v å r u . . . (Fagrskinna s. 146). I de flesta fall betecknar grund­ordet en historisk person. Sålunda nämnas i Landnåma Erplingar, avkomlingar till Er pr, son till den av Auôr diupuöga frigivne Mel-dun jarl, Freysgydlingar, ättlingar till Pôrôr freysgodi, sonson till landnamskvinna, Kråkneflingar, som härstamma från Pôrôr kråkunef, sonsons dotterson till landnamsman, Krymlingar från landnamsman-nen Krumr, Kvistlingar från Kvistr, sonsons sonson till landnamsman, Snertlingar från Snqrtr, son till landnamsman, Valpyflingar el. Val-pjoflingar från landnamsmannen Valpjôfr, Vœpnlingar från Eyvindr våpni, son till landnamsman, Qlmœdlingar från Qlmôdr, likaledes son till landnamsman. Njålas Modylf(l)ingar härstamma från Modölfr hin spaki och Eyrbyggjas Kjalleklingar från Kjallakr gamli, båda söner till landnamsmän. I den senare sagan möta även Asbirn(l)ingar, avkomlingar av Åsbjqrn Ärnorsson, gift mod Snorre godes sondotter, och Porgestlingar, en benämning på släktingar och anhängare till Porgestr, som stred med Erik den röde. Laxdöla omtalar Hrytlingar, släktingar till Hrütr Herjölfsson. I Sturlunga möta Reflingar, ätt­lingar till Be/-Grimr, samt Hunrodlingar. Som synes har suffixet genomgående formen -Ung; endast i Asbirn(l)ingar och Modylf(l)ingar växla -ing och -ling i hss (se Lind Dopn.). Avledningar på -ung till historiskt kända personer äro icke fullt så vanliga och egendomligt nog koncentrerade till Sturlungasagan, som har Fornungar, avkom­lingar av Forni SQkkôlfsson, Gislungar, ättlingar till Gisl Bergsson, IGleidungar, ÏKvistungar, Snorrungar, Stôlungar, ättlingar till Sigurôr stall, Sturlungar (Snorrungar och Sturlungar äro dock även kända från andra sagor); det kan måhända förtjäna nämnas, att Sturlunga­sagan — och endast denna — har flera exempel på binamn, samman­satta med ungi 'unge', föregånget av en genitivbestämning, sannolikt i regel faderns namn; se Lind Personbin. under Arnarungi, Bukksungi, Karlsungi, Liotz ungi, Steins ungi. I Viga-Styrs saga påträffas släk­ten Gislungar, förutom i texten även i en skaldevers av Eirikr viösjå

(se F. Jonsson Skjalded. 1 A s. 210 och 3 och 4 Gramm. Avh. s. 121, 238 f.), och i Kormaks saga möter SMdingar, en släkt, som uppges härstamma från norrmannen SMdi hin gamli. I en hs uppträder i en av Kormaks lausavisur även formen skidunga (F. Jönsson Skjalded. 1 A s. 86), vilken säkerligen är den ursprungliga.

Dessa avledningar på -Ung och -ung äro sålunda i huvudsak ätt-namn och beteckna avkomlingar av landnamsmännen eller av sådana, som tillhört de första generationerna, och därjämte släktingar och anhängare till personer, som i ett eller annat avseende spelat en viktig roll i bygdens liv. Några rena patronymica av den typ, som påträffas i feng. och fris., kunna icke konstateras. Ytterst sällan ingå dessa ättbeteckningar i ortnamn — jag känner endast Krœklingahlid, som innehåller ättnamnet Krœklingar, avkomlingar av Qndöttr kråka (se Lind Personbin. sp. 222) och möjligen Styfingadalr, Styfingahlid, om förleden med Lind (Dopn. sp. 968) bör anses innehålla ett patro-nymicum, avlett av mansnamnet Stufr. För den administrativa och judiciella indelningen är det bygden, ej ätten, som är bestämmande, vilket belyses av att hithörande benämningar alltid innehålla in-byggarnamn, aldrig släktnamn (.Austfirdingafjqrdungr, Breidfirdinga-fiqrdungr, Kaldnesingahreppr etc.; jfr även alltingsbodarna Ljosvet-ningabud, Mosfellingabud, Rangœingabud o. s. v.).

I den fisl. litteraturen möta även en mängd avledningar på -Çl)ing, -ung av mytiska och fingerade personer. Åtskilliga av dessa kunna i likhet med motsvarande kontinentalgermanska namn (se ovan s. 81) betraktas som eponymer. Detta gäller särskilt Snorres uppräk­ning i Skåldskaparmål: »Eildir, er Hildingar eru frå komnir; Nefir, er Niflungar eru frå komnir; Audi, er Qdlingar eru frå komnir; Yngvi, er Ynglingar eru fra komnir; Dagr, er Dqglingar eru frå komnir; Bragiy er Dragningar eru frå komnir . . . Budli, af Budlunga sett kom Atli ok Brynhildr . . . Lof di . . . hanum fylgöi pat liô, er Loföar våru kallaôir; hans settmenn våru kallaôir Lof dung ar ... Sigarr, |>a9ann eru komnir Siklingar, pat er sett Siggeirs . . . frå Skildi . . . er Skjql-dungar eru frå komnir; frå Vqlsungi . . . peir heita Vqlsungar. Skelfir hét einn herkonungr, ok er hans sett kçllud Skilfinga sett.»1 Redan bildningssättet i namn som Hildingar, Qdlingar, Dqglingar, Brag-

1 Texten är anförd normaliserad och i sammandrag efter F. Jönssons utgåva av Snorra Edda (1981) s. 183 f.

ningar låter ana, att vi ha att göra med ombildningar och oäkta patronymica. Åtskilliga äro säkerligen rena appellativ, tillhörande skaldespråket, såsom Hildingar, jfr hildingr 'hövding', bildat till hildr 'kamp', Qdlingar, jfr qdlingr 'furste' (säkerligen ombildning av *çdlungr) till prefixet adal- 'huvud-, stor-', Bragningar, jfr bragningr 'konung' till bragnar 'män', Lofdungar, jfr lofdungr 'hövding' till lofdar 'män'. Liknande appellativ med betydelserna 'konung, höv­ding, krigare' kunna möjligen betraktas som avledningar av vapen­namn och ligga till grund för namn som SkjqMungar och Siklingar (se Noreen Ynglingatal s. 214 f. och där cit. litt, och jfr Björkman NoB 1919 s. 166 f.). I vissa fall har man rätt att räkna med ursprung­liga inkolentnamn, såsom i namnet på den svenska konungaätten Skilfingar, som av Leffler (ANF 10 s. 166 ff.) tilltalande samman-ställes med det vanliga svenska ortnamnet Skälv, en tolkning, som vunnit anslutning från många håll och senast utförligt motiverats av Elgqvist (Skälv och Skilfingar 1944). Namnet Niflungar, ty. Nibel­ungen, har varit föremål för många olika tolkningar, av vilka dock sammanställningen med Nivelles eller Nyvel i Brabant förefaller mest tilltalande (se V. Jansson Språkvet. sällsk. i Upps. förh. 1934—36 s. 77 f. och där cit. litt.). Överhuvudtaget äro hithörande namn ofta svåra att bedöma och till sin etymologi omstridda, varför de icke kunna utnyttjas till att berika vår kunskap om patronymicas bild-ningssätt i de nordiska språken.

Bland de talrika binamnen på -ing, -ung, -Ung finnas inga fullt säkra exempel på avledningar av personnamn. Sannolikt är Ingi-mundr Skidungr Porkelsson en medlem av Skiôungarnas släkt. Mot antagandet, att dessa binamn kunna bedömas som patronymiska bild­ningar, talar framförallt den omständigheten, att binamn på -ing äro vida vanligare än de på -ling och -ung (se Lind Personbin. sp. 179, 243, 393), medan -Zm^-isuffixet, som dominerar i de säkra patrony­miska släktnamnsbildningarna, är förhållandevis sällsynt; de belagda fallen (huvudsakligen öknamn som geslingr, ketlingr etc.) synas genomgående böra bedömas på annat sätt.

Från fno. språkområde känner jag endast Bulsungar, ättlingar till Gamal bulsi på Tjörn (RB, se Lind Personbin. sp. 49). I vilken utsträckning man kan räkna med att patronymiska bildningar ingå i ortnamn är svårt att avgöra. Det bohusländska Korungered <

*Kârungarud, anses av Drougge (s. 93) säkerligen med rätta inne­hålla det vanliga mansnamnet Kari, Kåre. Man måste dock hålla möj­ligheten öppen, att grundordet varit ett med detta sammansatt ort­namn och att Korungared sålunda kan bedömas som Gullungebyn, Olingebyn ovan s. 52, 54. I Gumpungarud, i RB skrivet Gump-pungharudh (NG 3 s. 207) vill Lind (Personbin. sp. 125) se ett släkt­namn *Gumpungar, 'avkomlingar av en man med binamnet gumpr 1. gumpi'. Tolkningen är möjlig, men gump 'bakdel' förekommer både i norska och svenska ortnamn i bildlig användning som terräng-beteckning (se NG 4 : 1 s. 207 f., 9 s. 310, 17 s. 65, 18 s. 54, SOY 7 s. 8; för betydelsen jfr Sahlgren OUÅ 1941 s. 8 ff.), varför man lika gärna kan uppfatta förleden som en avledning av ett naturnamn. I åtskilliga andra namn synas mig liknande alternativ föreligga, men då ett ställningstagande förutsätter lokalkännedom, lämnar jag dessa fall åsido; troligen ha vi dock oftast att göra med inbyggarnamn.

Även det danska materialet är mycket knappt. Namnet Knytlingar som benämning på Knut den stores ättlingar är väl snarast att betrakta som en speciellt isländsk bildning. Ättnamnet Skjçldungar (Beowulfs Skyldingas, Saxos Skioldungi), är kanske ett ursprungligt appellativ, bildat till skiçldr 'sköld' (jfr ovan), men även andra tolk­ningar ha framförts (se Lukman Skjoldunge und Skilfinge s. 161 f. med litt.). Ett sannolikt exempel på avledning av ett personnamn torde föreligga i rundanska rafnuka tufi (Danmarks Runeindskr. nr 29), rhafnukatufi (ib. nr 26) . . . fnukatufi (ib. nr 34), vilket allmänt översättes 'Ravnunga-Tovi', d. v. s. 'Tove, som tillhör ätten Ravn-ungarna, Ravns efterkommande'1 (en toponymisk innebörd är dock kanske icke helt utesluten; jfr nedan s. 525). Namnet suipks (ib. nr 250) uppfattas av Marstrander (No. Tidsskr. f. Sprogvid. 3 s. 174) och i Danmarks Runeindskr. (sp. 899) som ett patronymicum, medan I. Lindquist (Sparlösa-stenen s. 96 f.) betraktar det som ett veder­namn. Bland de fda. personnamnen på -ing, -ung i DGP kan jag icke finna några fall, som böra tolkas patronymiskt. Undantag utgör en grupp sydslesvigska namn (Ilaiing till Haie, Harring till Harre, Herding till Herd, Offing till Offe, Paving till Paie, möjligen Thording

1 Som ett kuriosum kan nämnas, att Schütte från Hardsyssel anför »det enestaaende Slaegtsnavn Ravninger = Fam. Ravn (h«rt af Musaeumsforst. H. P. Hansen)» (DF 1941 s. 21). En närmare granskning av Hansens källa är förvisso nödvändig, innan man vågar fästa någon vikt vid förhållandet.

till Thorth), som uppenbart beror på inflytandet från frisiskan, där typen är fullt levande (se ovan s. 81). Det i de nordiska forn-språken vanliga Kyrning, Körning (se bl. a. DGP sp. 808, Lind Dopn. sp. 724, Personbin. sp. 231, Lundgren-Brate s. 163, SRP reg.) upp­fattas i DGP som ett patronymicum, avlett av det från fvn. kända, ehuru knappast vanliga bin. Korni (Lind Personbin.). Sannolikt är namnet ett ursprungligt appellativ, identiskt med no. dial, kyrning 'Kjertel i Steen' (Aasen), sålunda med en ursprunglig betydelse '(litet) korn'. Troligen har bruket att bilda patronymica med -(<l)ing, -ung-avledningar ej längre varit levande i Danmark under medel­tiden.

I de sammansatta ortnamnen har jag ej lyckats finna några säkra spår av hithörande bildningar.

Det äldre svenska materialet ger icke heller några mer betydande bidrag till kännedomen om hithörande patronymicas bildningssätt. Av stort intresse är dock Rökstenens ikult(i)ka, gen. plur. av ett Hngol-dingar, sannolikt 'Ingoldsättlingar' (se v. Friesen Rökstenen s. 54 f. och där cit. litt.). I en intressant utredning har A. Nordén nyligen särskilt fäst uppmärksamheten på »att Rökstenen står rest i utkanten av det stora bykomplex, som heter Ingvaldstorpsgårdarna och är den största bybildningen i hela den icke obetydliga Röks socken» (Bidrag till svensk runforskning s. 210) och drar därav den slutsatsen, att »Rök­stenens huvudgestalter, Yarin och hans son Yamod . . . tillhört Ing-valdssläkten» (ib. s. 216). Sammanställningen är otvivelaktigt be­stickande. Om den är riktig, erbjuder sig emellertid även en annan möjlighet: namnet kan vara en elliptisk avledning till Ingvaldstorp (i Ingevalsthorppe 1435 SMR 265 or) på samma sätt som *skœpt-lingar till Skaptatorp, *gnistlingar till Gnistutorp (se ovan s. 59, 57). Mot detta talar måhända, att namnen på -torp i huvudsak synas till­höra medeltiden. De äldsta gå dock säkerligen tillbaka till vikingatid (se Franzén i NK 5 &. 150), och att Ingvaldstorp sannolikt bör räknas till dessa framgår av dess betydande storlek (4 mtl). Byn är, som Nordén säkerligen riktigt antar (aa s. 215), en utflyttning från byn Hejla, med vilken den på 1600-talet låg i ägoskifte. I samma inskrift möter även det bekanta marika, som har uppfattats på flera sätt.1

1 Se Brate Östergötlands runinskrifter s. 239 och där cit. litt., v. Friesen Rökstenen s. 45, I. Lindquist NoB 1941 s. 129.

Rimligast förefaller v. Friesens sammanställning med skaldespråkets mmringr 'berömd man'. En inkolentnamnsbildning till ett grundord, motsvarande fvn. marr 'hav', sv. dial, mar 'grund havsvik' är också tänkbar. Ingendera av de båda -ing-avledningarna på Rökstenen kan sålunda betraktas som exempel på fullt säkra patronymica.

Sådana möta dock enligt min mening i ett originaldiplom 23/4 1312 (SD 3 s. 54 f.), som omtalar en affärstransaktion mellan bl. a. »heredes Gunnolfi» och Nydala kloster. De förra sälja till klostret andelar och bol i »starflohult» och »skarfsiorydh». Byarnas läge framgår icke av diplomet och är icke heller angivet i SD:s register. Brevet återfinnes emellertid i avskrift i Nydala klosters kopiebok s. 88 (A 134 a) och är där upptaget tillsammans med handlingar rörande gods i Fryeleds sn. Det synes då icke kunna råda något tvivel om att »skarfsiorydh» varit beläget vid den lilla sjön Skärsjön i Fryeled, som av Hellquist Sjön. 1 s. 555 identifieras med (i) skärffua 1320 SD 3 s. 485 avskr., och att »starflohult» åsyftar den strax s. om sjön belägna byn Staple-hult. Arvet är uppdelat i fyra fjärdingar, nämligen 1. markosamoghla fiardhong, 2. ana arvafiardhong, »que diuiditur in duas partes qua-rum alia dicitur ana arva, et alia waestanhagha», 3. hilda arva­fiardhong och 4. kutungafiardhong, »Cuius medietatem leuant ipsi kutungi et medietatem bildungi» — bland delägarna i »kutunga­fiardhong» nämnas även Edlinga, dat. Edhlingis. I namnen på de tre första fjärdingarna ingå tydligen personbeteckningarna *Markus moghli, *Ana arfar 'Anes arvingar' och *Hilda arfar 'Hildes arvingar'. Man bör då även i *Kutungar (lat. Kutungi), *Bïldungar (lat. Bil­dungi) och *Edhlingar (lat. *Edhlingi) se personbeteckningar, med all säkerhet avledda av namn på (avlidna) delägare i arvet och be­tecknande dessas efterkommande och arvsberättigade, motsvarande *Ana arfar och *Hilda arfar. Till grund för beteckningarna ligga då sannolikt fsv. mansnamnet *Kut (se nedan s. 300 f.), Bilde (Lundgren-Brate, DGP) och kvinnonamnet Edhla, Aedhla (Lundgren-Brate s. 305, DGP sp. 279 ff.). Det synes här icke föreligga någon anledning att räkna med möjligheten av inbyggarnamn, även om westanhagha (troligen gen. plur. av ett inkolentnamn 'Yästanhagebor') som benäm­ning på delägare i »ana arvafiardhong» möjligen skulle kunna be­rättiga därtill — intet av namnen kan anknytas till några kända ortnamn i närheten.

Att de endast från utländska källor kända dynastinamnen Skil-

fing ar och Ynglingar även haft inhemska motsvarigheter, är väl över­vägande sannolikt. Om det förra, som sannolikt icke är patronymisktj se ovan s. 89, om det senare, som måste sammanhållas med namnet på ättens mytiske stamfader Yngvi, särskilt Wessen Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria s. 56 ff. och där cit. litt., v. Friesen Saga och sed 1932 s. 25 ff. Om innebörden i namnet Folk­ungar, som även är välkänt från svenska källor, föreligger en värde­full utredning av Sture Bolin (Skandia 1935 s. 210 ff.), som visat, att namnet under medeltiden aldrig brukats om den ätt, som i nutida språkbruk betecknas med denna benämning, utan att det enbart till­kommit en stormannakonfederation, som spelat en betydande roll under 1200-talet. Namnet betecknar snarast ett parti, ej en ätt (jfr de från ungefär samma tid härrörande norska partinamnen Kuflungar, Heklungar, Bqglungar, Ribbungar, Slitungar, om vilka se R. Pipping Komm. t. Erikskrönikan s. 46, 49), och i den mån man kan söka en historisk realitet bakom den person, som anges i grundordet, bör man enligt Bolin i likhet med Pipping (aa s. 45 f.) tänka på den Folke jarl, som stupade vid Gestilren 1210; det är i samband med denna hän­delse, som namnet för första gången dyker upp i källorna. I varje fall kan man utgå från, att namnet är avlett av ett personnamn och sålunda är av intresse i förevarande sammanhang.

I åtskilliga av de fornsvenska personnamnen på -(Z)m<7, -ung har man velat återfinna ursprungligen patronymiska bildningar. En sam­manställning av dylika har gjorts av Lundgren (Om fornsvenska personnamn på -ing, -ung), som menar, att majoriteten av de fsv. -ing, -ung-avledda personnamnen böra uppfattas på detta »sätt; dock upptages i förteckningen även en mängd sådana namn, som Lundgren själv anser vara av annat ursprung. Av det föregående har fram­gått, att dylika personnamnsbildningar ha mycket skiftande ursprung. I åtskilliga fall har man att göra med inkolentnamn, såsom i Alen-ning, Hœlsing, ZJplœnning, Oninge el. 0ning (0NLVG 1422 Gardell s. 344), ehuru dessa icke är o så vanliga som i Danmark (se ovan s. 32). Hit skulle jag också vilja föra mansnamnet Skœriung, som kan upp­fattas som en avledning till -ja-stammen skœr n. och betyda 'skärkarl, skärgårdsbo'. Andra äro på liknande sätt avledda till ortnamn på -inge, såsom Hidhing 'person från Hidinge' (Sahlgren Kölingared s. 8, NoB 1927 s. 63), Skenung, sannolikt 'person från Skänninge' (Lundgren -ing s. 11). Ganska vanliga äro binamn, avledda av adj. (se ovan

s. 11); så kan man t. ex. uppfatta även mansnamnet Oring som identiskt med sv. dial, öring 'obeslutsam, vankelmodig människa' (Rz s. 853; jfr Götlind Västsv. ordb. s. 132), avlett av fsv. 0r, sv. dial. ör 'tokig, vild'. Tillfälliga avledningar av subst. kunna på liknande sätt ha bildats för att framhäva något utmärkande för personen (se ovan s. 14); denna grupp är svår att hålla isär från de talrika fall, då ett vanligt appellativ på -ing, -ung direkt användes som binamn, såsom Brodhlunge, Byting ( = nysv. byting i dess äldre betydelse 'bortbyting'?), Falspœing ('en som spår falskt', se Lidén SNF 1 s. 14 ff.), Fetling (se Lundgren -ing s. 10), Geting, Gœsling, Hœming (se U 101 med litt.), Kyrning (se ovan s. 91), Kœrling, Rohling, Viking, JE s ping etc. I själva verket synes det vara ganska sällsynt, att grundordet kan sammanställas med ett välkänt och säkert person­namn; hit höra i Lundgrens förteckning Arung, Karlung, Svenung, Tubbung, Ylving — Lundgren-Brates mate-rial synes mig icke kunna utöka exempelsamlingen. Det är dock icke otänkbart, att namn som Karlung och Svenung från början varit hedrande binamn med bety­delsen 'han som uppträder som en karl, sven'. Namnen vore värda en grundlig undersökning, men en sådan måste anstå, tills publice­ringen av de fsv. personnamnen blivit fullbordad. Denna mycket flyktiga översikt synes emellertid ge vid handen, att patronymica i Sverige lika litet som i Danmark spelat någon väsentlig roll vid bildningen av personnamn.

Bland ortnamn, som innehålla personbetecknande -ing-avledningar, är det svårt att finna säkra fall av patronymiska bildningar. Namn som Månsingens och Massingens äro, som ovan visats (s. 44, 40), endast skenbart avledda av personnamn; grundorden äro ortnamnen Månsatorpet och Matsas. På samma sätt bör man bedöma t. ex. de skånska namnen Hansingalyckan i Fjälkestads sn, Villands hd, Krist. 1., Pålsingebod, åldrätt i Simris sn, Järrestads hd, Krist. 1., Svensingamyren, Fagerhults sn, N. Åsbo hd, Krist. 1., Trulsinga--bäcken, -vången, Ilstorps sn, Färs hd, Malm. 1., Trulsingagården, Stehags sn, Onsjö hd, Malm. 1. och det småländska Olsingagården, Angelstads sn, Sunnerbo hd, Kron. 1., vilka säkerligen böra fattas som avledningar av namn på hemman eller hemmansdelar, bildade med personnamnen Hans, Pål etc. (märk de genomgående -sing-av-ledningarna, även till namn som Pål och Sven, vilka tyda på att grundordet stått i genitiv). Här är det f. ö. redan av kronologiska

skäl omöjligt att tänka sig rent patronymiska bildningar, då typen sedan länge varit utdöd i dialekterna1 och dessa namn äro för­hållandevis unga. Överhuvudtaget uppvisa svenska ortnamn av denna typ (om Gotland undantages) ytterst sällan förleder, vilkas grundord osökt kunna identifieras med kända och vanliga personnamn. Be­lysande är Hellquists lista (s. 207 ff.) på namn, som enligt hans mening innehålla patronymica — endast i ett fåtal fall kunna vi associera förleden med ett i fsv. välkänt personnamn. Det vida övervägande antalet innehåller utan tvivel inbyggarnamn (se ovan s. 40 ff.). Även då man tycker sig konstatera ett mansnamn, måste man räkna med möjligheten, att förleden kan vara en elliptisk bildning till ett med personnamn sammansatt ortnamn, såsom i de ovan anförda skånska och småländska namnen eller i de s. 59 anförda avled-ningarna av -sta-namn, som vid första ögonkastet kunna synas vara bildade direkt till personnamnet. Detta kan t. ex.. gälla Knatingarp, gd i Säby sn, N. Vedbo hd, Jönk. 1., skrivet knwtingatorp 3/s I486 Vadstena RAP, knudinghtorp 1400-t:s slut C 43 f. 17 v., Knuttingarp Smål. 1542: 6 — dock bör man här även räkna med möjligheten, att förleden är avledd av ett terrängbetecknande grundord, motsvarande det i danska ortnamn förekommande fda. knut 'Knude' (se DS 4 s. 229, 8 s. 60), använt om höjder, no. dial, knut i betydelsen 'hoi Bjergknold' (Aasen, Ross; jfr Per Hovda i MoM 1944 s. 32) eller det fsv. *knuta, som enligt Lundahl (Falbygden s. 174) ingår i västg. ortnamnet Knute. Knutingarp ligger av kartan att döma vid en liten markerad höjd.

Några till synes säkra exempel på ortnamn, vilkas förleder inne­hålla -Zmgr-avledningar av personnamn, möta på Gotland, nämligen sockennamnen Hablingbo (fgutn. Hagbardlingabo), Barlingbo (fgutn. Bardlinga boé) och Atlingbo (fgutn. Atting abo), innehållande mans­namnen Hagbard, Bard? Atle (se Gustavson OUÅ 1938 s. 39). Atling­bo bör dock säkerligen anses vara sekundärt till den i samma sn belägna byn Attings. Bland de talrika namnen på -ings, -ungs möta flera fall, som måhända lättast låta förklara sig som patronymica,

1 Det av Götlind (Västsv. ordb. s. 133) anförda Hüddingen 'sonen till Hädda', öknamn på en person, vars moder var änka med namnet Hädda, är knappast helt jämförbart.

2 Ett terrängbetecknande ord bard 'kant, rand' är dock även känt i gutni-skan; se vidare nedan s. 385.

såsom Gairungs, Gudings, Hardings, Kallings, Tummungs (se Gustav­son aa s. 38 f.). Utmärkande för dessa bildningar är, att de mycket ofta sakna -i-omljud, vilket är så mycket mer påfallande, som de säkra toponymiska motsvarigheterna, såsom Br anting s, Kysings, Yt-(il)ings, vanligen synas ha omljudd stamvokal. Formen Hagbard- i Hagbardlingabo avviker från genuin gutniska genom frånvaron av -i-omljud även i förleden Hag-, som i motsvarande personnamn f. ö. uppträder i den omljudda formen Häg-, såsom i de rungutn. mans­namnen Hegvarpr, Hegvaldr, Hegvipr, ingående i gårdsnamnen vards, Hägvalds och Hägvide (se Carlsson Det gotländska i-omljudet s. 54 f., Gustavson aa s. 36). I det ofta påpekade förhållandet, att Hagbardlingabo är det enda nordiska exemplet på att en -ing-avled-ning, som ingår som första led i ett ortnamn, bildats till ett tvåledat personnamn utan ellips,1 har man t. o. m. velat se ett vittnesbörd om äldre tiders livliga handelsförbindelser mellan Gotland och Väst­europa, där typen är utomordentligt vanlig, och i samband därmed även pekat på Elinghem, fgutn. Elingiahem, den enda nordiska mot­svarigheten till de västgermanska namnen på -ingaheim, -ingaham.2

Som prof. Wessén under en seminarieövning framhållit, ligger det måhända närmast till hands att uppfatta de patronymiska bild­ningarna på -ings, -ungs som semasiologiska motsvarigheter till de gotländska ortnamnen på -arve, fgutn. -arfa, gen. sing. el. möjligen plur. av personbeteckningar på -arve '-arving' (se Gustavson aa s. 42 ff., Ståhl NoB 1941 s. 39 ff.); jfr de vid sidan av varandra upp­trädande *Ana arfar, *Hilda arfar, *Kutungar, *Bildungar i det -ovan citerade småländska diplomet. Ett ställningstagande till de problem, som äro förknippade med dessa namn, kräver djupgående kunskaper om det säregna gotländska ortnamnsskicket, och jag ser mig därför nödsakad att tills vidare lämna frågan åt sidan.

Det fåtal säkra patronymica, som kunnat konstateras på öst-nordiskt område, överensstämmer till bildningssättet ganska väl med de västnordiska. Avledningar på -ung möta endast, när grundordet är ett enledat personnamn CBildungar, Folkungar, Kutungar, Rafn-ungar; jfr även de ev. hithörande personnamnen Arnung, Karlung, Svenung, Tubbung). Formen -Ung möter vid både sammansatta och enkla grundord (*Hagbardhling, Yngling, *Bardhling{^)\ i * Atting

1 Sahlgren Kölingared s. 4, Wessén NoB 1932 s. 85, Haid s. 38. 2 Se Haid a. st. och där cit. litt.

och Edhling hör l till stammen). En avledning på -ing föreligger möjligen i Rökstenens *Ingoldinga.

Så vitt man kan döma av det knappa materialet, synas avledningar till personnamn ha haft ungefär samma funktion som på Island — de ha betecknat ättsamband och partitillhörighet. Att suffixet på nordiskt område icke kommit till användning för att såsom i feng. och fris. bilda egentliga patronymica, motsvarande namn på -son, framgår till­räckligt tydligt av östnordiska runinskrifter, fornvästnordisk littera­tur och diplommaterialet från hela det nordiska området — alla dessa källor skulle ha haft rika möjligheter att exemplifiera typen, om den förekommit.1

Hithörande bildningar ha tidigt försvunnit ur språket, och det är på grund av källornas art svårt att bilda sig en föreställning om vilken frekvens de en gång haft. Yissa hållpunkter ge dock den fisl. litteraturen och de sammansatta ortnamnen. På Island hade typen, som ovan nämnts, icke på långt när samma rika användning som inbyggarnamnen, och i ortnamn är den ytterst sällsynt, såväl på Island som i de övriga nordiska länderna (utom Gotland?), vilka däremot kunna uppvisa ett stort antal säkra exempel på inbyggar-namn. Att vi i ortnamn å ena sidan kunna påvisa en mängd evidenta inbyggarnamn, men å den andra knappast några fullt säkra patro­nymica, kan bero på att den ort eller naturföreteelse, som är ut­tryckt i grundordet, ofta historiskt och geografiskt kan konstateras och vi sålunda kunna få ett starkt sakligt stöd för etymologin, medan antagandet av ett personnamn endast kan ske på etymologiska grunder och därför ofta måste bli hypotetiskt. Jag tror trots detta, att man icke gör patronymica någon orätt, om man av det tillgängliga materialet, d. v. s. den isländska litteraturen och den etymologiska

1 Det ligger nära till hands att betrakta de av Saxo (s. 214) nämnda Bråvallakämparna Torvy cum Torvingo som far och son. Sçgubrot har på motsvarande ställe endast Tyrvingr. Olrik rekonstruerar Torfi ok Tyrfingr i det ursprungliga Bråvallakvädet (ANF 10 s. 237) och antar tilltalande, att Tyrvingr är lånad från paret Tindr ok Tyrvingr i uppräkningen av Arngrims-sönerna i Odds-sagan. Som parallell anföres Saxos Bo Brami filius, Sçgubrots Bui Bramu-son, svarande mot Arngrimssönerna Bui ok Brâmi i Hervararsagan och Hyndluljôd. Påfallande är också överensstämmelsen mellan å ena sidan Saxos Bari ac Toli och Odds-sagans Barre ok Tôke. Det är tydligt, att namn-paret Torvy cum Torvingo icke kan betraktas som ett säkert exempel på en rent patronymisk bildning.

beskaffenheten av de sammansatta ortnamnen, drar den slutsatsen, att patronymica spelat en mycket obetydlig roll vid bildningen av nordiska ortnamn. I själva verket är detta, åtminstone beträffande de gamla nordiska länderna, ganska rimligt. Nybyggen och nyod­lingar ha upptagits av en eller flera personer med utgångspunkt från en äldre bebyggelse. Företagare är den enskilde personen eller by­borna, icke ätten som sådan, och i den mån den nya bebyggelsen fått namn efter personer, har ortnamnet kommit att innehålla an­tingen namnet på en enskild man eller en kollektivbeteckning, som karakteriserat nybyggarna som härstammande från moderbyn eller som knutna till den nya bebyggelsen (jfr Sahlgren Kölingared s. 8). Island bebyggdes av emigrerande familjer eller flockar, som leddes av en hövding, vilket förklarar ett namn som KrœklingahUd, sam­mansatt med *Krœklingar, Ondôttr kråkas ättlingar, men mycket snart har bygden och dess invånare kommit att spela en dominerande roll, vilket visas av namnen på de administrativa och judiciella enheterna (se ovan s. 88). I de övriga nordiska länderna, där nya marker långsamt och steg för steg vunnits för odling, är det icke förvånande, att vi sakna säkra spår av namn av typen Krœk­lingahUd.

Ur samma synpunkt kan man kanske också betrakta de väst-germanska namnen av typen Henrikingahem, ÅZlfredingtun etc. De synas övervägande uppträda inom områden, som erövrats av de germanska stammarna och koloniserats av erövrarna. Det personliga elementet har gjort sig starkt gällande. Sannolikt har man kämpat i förband, som i stor utsträckning bestämts av ättsamhörighet.11 varje fall ha krigarna varit samlade kring en hövding, under vars ledning erövring och kolonisation ägt rum, och det är naturligt, att de skilda grupperna kommit att benämnas efter denne.2 Vid den långsamma och gradvisa utvecklingen av bygden i de nordiska länderna har det

1 J f r Tacitus Cap. VII: »non casus nee fortuita conglobatio turmam aut cuneum facit, sed familiae et propinquitates», Maurikios 10,4 om bl. a. franker och longobarder: »Taaaovtai 8s lv touç [Jia aiç, . . . xaxà «puXàç xal T7j 7upoç àXXirjXouç auYYsvsia -ce xal rcpo<T7uafre(a», 'I drabbningarna ställa de upp sig . . . efter ätter och inbördes släktskap och vänskap' och Beowulf v. 23 ff.: ponne wlg cume...: lofdsëdum sceal in mlëgpa gehwsëre man gepeon 'då striden kommer...: i äro­rika bragder skall mannen gå fram i varje ätt.»

2 J f r Ekwall -ing s. 125 f., Bach i Wörter und Sachen 8 s. 165.

icke funnits några förutsättningar för att tillämpa ett dylikt namn­skick. Detta betraktelsesätt kan kanske även bidraga till att förklara den påfallande skillnaden mellan de västgermanska och de nordiska -Aem-namnens struktur; hos de förra är förleden på sina håll prak­tiskt taget genomgående en personbeteckning, mycket ofta en -ing-bildning med kollektivbetydelse, avlett av ett personnamn, i de senare är den med några få osäkra undantag (se Haid s. 37 f.) natur-betecknande.

KAP. II.

Morfologi.

1. Forskningshistorik. De nordiska namnen på - ingi , -ungi .

Frågan om -inge-namnens morfologi — d. v. s. i vilken stam- och kasusform -ing-elementet uppträder — är av största vikt för upp­fattningen av hela namngruppens innebörd men kan ännu icke sägas ha fått sin lösning.

Hellquist urskiljer tre morfologiskt skilda grupper (s. 206 ff.). Som grupp I upptages »Pluralis af släktnamn, utan afledning», d. v. s. namn på fsv. -a, -wm, av vilka de förra, t. ex. Aklunga, Furunga, Ornunga, uppfattas som gen. plur. med ett underförstått huvudord (by, land el. dyl.) och översättas »Aklungarnas (by)» etc. — bild­ningssättet jämföres med namn av typen Arningatorp, Hassungared, Hassling {a)by —, och de senare, såsom Byrdhingum, Frodhungum, betraktas som dativformer med betydelsen »hos Byrdingarna, Frö-dingarna». Många av de plurala genitiverna ha enligt Hellquist i senare tid ombildats till -inge, -unge under inflytande från grupp II. Dessutom synes han räkna med att detta underlättats av en för­svagning av -a till -e, -i (s. 213).

Grupp II utgöres av namn, som redan i de äldsta källorna sluta på -i. Huvudstommen av dessa betraktar Hellquist som singulara neu­trala ia-stammar, hos vilka ia-suffixet betecknar tillhörighet; Siringi, äldre *Siring-ia, översättes med »det Siring-ska», d. v. s. 'siringarnas tillhörighet, egendom, land'. Dock håller han möjligheten öppen, att -ingi-, -imgri-formerna kunna betraktas som dat. av en nom. sing, på -inger, -unger, sådana namn uppfattas alltså som singulara a-stammar.

Grupp III är de gotländska namnen på -ings, -ungs. Dessa upp­fattas som senare ombildningar efter mönster av den på Gotland

vanliga ortnamnstypen Biskops, Bjers, Bengts. Ursprungligen ha dessa namn enligt Hellquist tillhört grupperna I och II.

För det svenska fastlandet räknar Hellquist sålunda huvudsakligen med två grupper: plurala a-stammar i gen. och dat. och till dessa bildade singulara ia-stammar, båda. med samma betydelseinnehåll, i det att orten betecknas som släktens egendom. Vilken av dessa typer Hellquist anser dominera blir icke fullt klart av framställningen — läsaren får emellertid snarast intrycket, att majoriteten anses tillhöra grupp 1(a), vilken uppges utgöra »en ganska stor del» av -inge-namnen.

Hellquists danska kritiker, Steenstrup och Schütte, vidrörde icke frågan om -inge-namnens morfologi — det danska materialet, som tidigt utsatts för synkope och ändelseförsvagning, är f. ö. icke sär­deles lämpat för en undersökning av detta spörsmål. En ofrånkomlig konsekvens av Steenstrups uppfattning, att »her foreligger en Afled-ningsendelse, som man har knyttet til et eller andet Grundord, der paa en eller anden Maade pegede paa eller karakteriserede Stedet» (s. 89) — Bjerring tolkas som »Stedet med Bjerge» och Heding som »Hedestedet» — blir emellertid, att han måste uppfatta de danska -inge-namnen samt och synnerligen som singulara a-stammar av den över hela Norden vanliga typen Bredingen 'den breda (åkern, sjön)', Grytingen 'den steniga (åkern, sjön)'.

Även i Sverige sköts länge den morfologiska frågan åt sidan. I regel synes man ha anslutit sig till Hellquists uppfattning. Sålunda säger Lindroth i båda upplagorna av Våra ortnamn (1923 och 1931): »Särskilt nyttjades pluralformen på 4ng(i)ar o. s. v. som gemensam beteckniAg för en släkt eller familj . . . De många ortnamnen på 4nge innehålla den gamla gen i t iven på 4ng(i)a av sådana plurala beteck­ningar på 4ng(i)ar\ ordet by el. dyl. kan och bör då i många fall tänkas såsom underförstått» (s. 118), och Sahlgren betecknar vissa -inge-namn som »inbyggarenamn i pluralis» (NoB 1930 s. 136) eller »sannolikt ursprungligen pluralis av ett släktnamn» (NoB 1931 s. 139).

Det viktigaste inlägget i frågan näst efter Hellquist har som nämnt gjorts av Palmér i uppsatsen »Skånska ortnamn av typen Kävlinge och Värpinge» (ANF 52 s. 38 ff., 1936). Med stöd av materialet i NL, LDY, Vald. jb, påvebrev i Bullarium Danicum och danska och svenska originaldiplom från tiden före 1300 visar han upp, att -inge-

namnen under den tid, som dessa källor representera, övervägande sluta på -ingi. Yid sidan av denna typ uppträda i vissa danska källor ändelselösa -iragr-former. Pluralbildningar på -inga, -ingum tillhöra med några få undantag ett senare språkskede och äro då huvud­sakligen begränsade till Sörmland och Västergötland. Dessa uppfattar Palmér som sekundära inbyggarnamn, som ersatt de ursprungliga bynamnen, eller också som utflyttarnamn av typen Kölingared. Han ställer sig tveksam till Hellquists förslag att uppfatta namnen på -ingi som ia-stammar och synes föredraga att betrakta dem som för­allmänligade dativformer till singulara maskulina nominativer på -ing(er). Ett stöd för denna åsikt finner han i de talrika forndanska formerna på -ing. I översiktsverket Ortnamn (NK 5, 1939) refererar Franzén Palmérs uppfattning utan att taga ställning till frågan (s. 137). Senast har Haid (APhS 1945 s. 279) klart uttalat sitt tvivel med motiveringen, att det är oförklarligt, att t. ex. Vald. jb uppvisar flera former på -ingi etc., medan dativändelsen i mycket ringa ut­sträckning bevarats i namn av andra typer.

Det första förslaget till en systematisk indelning av de danska -inge-namnen med hänsyn till morfologin har givits av Gunnar Knud-sen (NK 5 s. 87 ff., 1939). Han förka^ar Hellquists gruppering och lägger istället Ekwalls indelning av de engelska -ing-namnen (-ing s. 1 ff.) till grund för framställningen. Grupp I är singulara masku­lina a-stammar på 4ng\ hit höra såväl egentliga ortnamn som appella-tiv i ortnamnsfunktion. Dessa namn hade av Hellquist skilts från de »äkta» -inge-namnen och upptagits som en särskild grupp (s. 237 ff.). I Danmark är denna enligt Knudsen »staerkt reprsesenteret» både i bebyggelse- och naturnamn av såväl äldre som yngre datum.

Grupp II är plurala -inge-namn, motsvarande feng. namn på -ingas, -inga, -ingum, Hellquists grupp I. Om dess förekomst på danskt språk­område uttalar sig Knudsen försiktigt: »Gruppe II, der i Engelsk og Svensk er den kraftigste1 skulde antages at foreligge i 0ernes Navne paa -inge, men som allerede berört tor dette rent formelle Kriterium ikke tillsegges afgorende Betydning paa Grund af den staerke Ud-jsövning, som har fundet Sted.»

Grupp III motsvaras av de feng. namnen på -inge med palatalt g av omdiskuterad innebörd, Hellquists grupp II. Den är enligt Knud­sen representerad såväl på öarna som på Jylland.

1 Knudsen har tydligen förbisett Palmérs framställning.

Denna indelning upptages oförändrad i inledningen till DS 8 s. XIII (1944); jfr DS 3 s. XXXYI f. (1944).

Frågan om de nordiska -inge-namnens morfologi är sålunda trots Palmérs betydelsefulla inlägg långt ifrån utredd. Huvudspörsmålet rör, hur den äldsta och vanligaste kategorien, namnen på -ingi, bör betraktas. Är den uppfattning riktig, som indirekt uttalats av Steen-strup och direkt av Palmér, nämligen att vi här ha att göra med ursprungliga singulara a-stammar, vilkas dativform förallmänligats, blir konsekvensen för de nordiska -inge-namnen betydande. Elementet -ing- blir då icke, som förut antagits, personbetecknande, utan lokal-betecknande. Antingen har det då trätt i funktion för att bilda rena naturnamn av den över hela det nordiska språkområdet vanliga typen Bredingien), Gryting(eri) — så är uppenbart Steenstrups mening (se ovan) och av namntolkningarna att döma (t. ex. Yidinge och Yärlinge s. 46) även Palmérs — eller också har -ing-elementet betecknat en bebyggelse och semasiologiskt motsvarat ett '-by' el. dyl. (sålunda ett *Grytinger 'den steniga byn, byn i den steniga terrängen'), en möjlighet, som med hänvisning till feng. ortnamns-skick (Bleccing 'the place (or, stream) belonging to Blecca\t »in Jaere ylcan stowe pe is haten gorgoneus, J>aet is wcelkyrglng», 'place be­longing to a wœlcyrgë Ekwall -ing s. 21) av Palmér antydes kunna gälla namn, för vilka man icke kan komma ifrån en patronymisk tolkning. Dessa kunna enligt Palmér »beteckna vanliga nybyggen». Det sista alternativet förefaller föga sannolikt. Ekwalls material är knappt och mångtydigt (jfr Zachrisson St. Neoph. 9 s. 69), och i de tusentals nordiska ortnamn, som bildats med suffixet -ing, -ung, -Ung har jag icke funnit något fall, där detta med säkerhet kan sägas ha en sådan funktion — hithörande singulara bebyggelsenamn synas genomgående kunna uppfattas som ursprungliga naturnamn. Med hänsyn till -ing-suffixets obestämda och växlande betydelseinnehåll kanske dock icke denna möjlighet definitivt bör avskrivas.1

Det förra alternativet förtjänar dock mer beaktande. Enligt detta 1 J f r feng. Ceolmundingchaga 'Ceolmundes haga' (se ovan s. 85) och exem­

pelvis de talrika fsax. namnen på -ingtharp av typen hrotmundingtharpa (dat.) i Freckenhorster Heberegister, där -ing-elementet synes ha adjektivisk-genitivisk funktion. Ett ortbetecknande *Ceolmunding, *Hrotmunding — utan huvudord och substantiverat — är måhända tänkbart. Det är dock att märka, att typen »-ing + terminal» är helt okänd i de nordiska språken, som endast känna typen »-inga + terminal» (-ingaby, -ingaryd, -ingatorp etc.).

skulle exempelvis det vanliga -inge-namnet Steninge vara dativ av ett ursprungligt singulart naturnamn *Steninger, ett namn som åter­finnes i det rikt representerade åker- och sjönamnet Steningen 'den steniga (åkern, sjön); Stenåkern, Stensjön'. Dylika motsvarigheter kunna konstateras i stor mängd. Här meddelas några exempel, häm­tade huvudsakligen ur Rosenbergs lexikon och SOA:s samlingar:

Blåsinge, namn på byar, hmn och lhtr i Kalmar, Hall., Malm. och Krist. 1.

Bredinge, by i Kastlösa sn, Gräsgårds hd, Kalm. 1.

Bränninge. byar och gdr i Sthlms, Skar. och ögl. 1.

Eninqe, by i Stenestads sn, S. Åsbo hd, Krist. 1.

Frödinge, sn i Sevede hd, Kalm. 1.

Getinge, Gettlinge, sn i Hall. 1., byar i Hall., Jönk., Kalm., Malm. 1.

Glimminge, byar och gdr i Blek., Kalm., Krist, och Malm. 1.

Gyllinge, byar i Ödeshögs sn, Lysings hd, och ö . Husby sn, östkinds hd, ögl. 1.

Hallinge, by i Salems sn, Svartlösa hd, Sthlms 1.

Hasslinge, gd i österhaninge sn, Svart­lösa hd, Sthlms 1.

Hillinge, by i Skärstads sn, Yista hd, Jönk. 1., och Hagby sn, Hagunda hd, Upps. 1.

Hisinge, by i Fryeleds sn, östbo hd, Jönk. 1.

Hörninge, by i Köpings sn, Slättbo hd, Kalm. 1., och gd i ö . Skrukeby sn, Åkerbo hd, Kalm. 1.

Klippinge, by i Över-Selö sn, Selebo hd, och gd i Svärta sn, Rönö hd, Söd. 1.

Knäppinge, by i Alböke sn, Slättbo hd, Kalm. 1., mindre gdr i Lunda sn, Jönåkers hd, och Frustuna sn, Daga hd, Söd. 1.

Bläsingen, åker i Rånebo, Enslövs sn, Tönnersjö hd, Hall. 1.

Bredingen, vanligt åkernamn.

Bränningen, vanligt namn på t. ex. lhtr, torp, åkrar, sjöar.

Eningen, sjö i Bollebygds sn och hd, Älvsb. 1. SOÄ 9:1 s. 263.

Frödingen, St. och L., sjöar i Yxne-rums sn, Skärkinds hd, ögl. I. Hell-quist, Sjön. 1 s. 149.

Getingen, Gattungen, åker i Hargs sn, Frösåkers hd, Sthlms 1. och Lärbro sn, Gotl. n. hd.

Glimmingen, sjö i Kinds hd, ögl. 1. Hellquist Sjön. 1 s. 177.

Gyllingen, mosse i Hargs sn, Frös­åkers hd, Sthlms 1.

Hallingen, sjö i Byarums sn, östbo hd, Jönk. 1.

Hasslingen, mosse i ölmestad sn, Vista hd, Jönk. 1.

Hillingen, sjö i Sala landsf., över-Tjurbo hd, Yästm. 1. Hellquist Sjön. 1 s. 219.

Hising(en), ö vid Västkusten.

Hörningen, sjö i Gillberga sn, V. Rekarne hd, Söd. 1. Hellquist Sjön. 1 s. 258.

Klippingen, öar i Länna sn, Frö tuna och Länna skg, och Ljusterö sn, Åkers skg, Sthlms 1.

Knäppingen, by i Lycksele sn, Vbtns 1., backe nära Uppsala.

Käppiinge, by i Romfartuna sn, Norr-bo hd, Västm. 1.

Melinge, by i Frötuna sn, Frötuna och Länna sk g, Sthlms 1.

Revlinge, gd i Tystberga sn, Rönö hd, Söd. 1.

Risinge, sn-, by- och gdnamn, vanligt i Mellansverige (se s. 455 ff.).

Skäringe, gd i ösmo sn, Sotholms hd, Sthlms 1.

Skärpinge, bynamn i Blek., Söd. och Ögl. 1.

Skärplinge, by i ö. Lövsta sn, Olands hd, Upps. 1.

Svärtinge, by ö . Eneby sn, Bråbo hd, ögl. 1., Svartinge (fsv. sverthingi), by i Sollentuna sn och hd, Sthlms 1.

Sänninge, by i Linderås sn, N. Vedbo hd, Jönk. 1.

Vittinge, sn i Torstuna hd, Yästm. 1., byar och gdr i Kalm., Söd. och ögl. 1.

Vällinge, by i Litslena sn, Trögds hd, Upps. 1.

Värlinge, Ö. och V., byar i Stehags, Hammarlövs och Bodarps snr, Onsjö och Skytts hdr, Malm. 1.

Åspinge, sn i Frosta hd, Malm. 1. och by i Hurva sn ib.

öringe, byar i Hall., Jönk. och ögl. 1. Denna lista s-kulle lätt kunna Palmérs förslag är formellt enkelt och tilltalande — att dativ-

formen s\år igenom som normalform är ju förhållandevis vanligt i nordiskt ortnamnsskick. En konsekvens av denna syn på -inge­namnen blir även, att Norges egendomliga särställning med dess fullständiga avsaknad a v -inge-namn endast skulle bli skenbar —-skillnaden mellan väst- och östnordiskt område skulle då bestå däri, att nominativen på det förra området hävdat sin ställning, på det senare undanträngts av dativen.

Emellertid är denna uppfattning även förbunden med stora vansk­ligheter. Som Palmér framhåller (s. 44), avskäres sambandet med de

Kepplingen, äldre namn på Blasiehol-men, Sthlm (se ovan s. 23).

M elingen, sjö i Björkviks sn, Jön-åkers hd, Söd. 1.

Revlingen, holme i Ljusterö sn, Åkers skg, Sthlms 1.

Risingen, vanligt åkernamn.

Skäringen, sjö i Mjöbäcks sn, Kinds hd, Älvsb. 1. SOÄ 7: 2 s. 289.

Skärpingen, mindre gd i Ryssby sn, N. Möre hd, Kalm. 1., åker i Sorunda sn, Sotholms hd, Sthlms 1.

Skärplingen, ö i Mälaren i Irsta sn, Siende hd, Yästm. 1.

Svärtingen, St. och L., holmar i Ronne­by landsf., Medelstads hd, Blek. 1., Svartingen, sjö i Länna sn, Frötuna och Länna skg, Sthlms 1.

Sänningen, åker i N. Ljunga sn, Västra härad, Jönk. 1.

Vittingen, kobbe i Utö sn, Sotholms hd, Sthlms 1., göl i Säby sn, N. Ved­bo hd, Jönk. 1.

Vällingen, vanligt sjönamn. Hellquist Sjön. 1 s. 737.

Värlingen, sjö i Norbergs sn, Gamla Norbergs bg, Västm. 1. Hellquist Sjön. 1 s. 744.

Åspingen, åkrar i Hångers och Ryda-holms snr, östbo hd, Jönk. 1.

öringen, vanligt åkernamn. utökas.

övriga germanska -ing-namnen, och vi måste betrakta de nordiska namnen som helt artskilda från majoriteten av de kontinentala och engelska, i vilka -ing-elementet, åtminstone i namn på -inga(s), -ingun, måste vara personbetecknande. Även om ett dylikt förhål­lande icke är otänkbart, är det dock med hänsyn till övriga stora överensstämmelser mellan kontinentalt och nordiskt namnskick, framförallt i fråga om namn på -hem, en konsekvens, som man ej vill godtaga utan mycket stark bevisning. Dessutom stämmer det illa överens med -inge-namnens karaktär av en bebyggelsehistoriskt för­hållandevis enhetlig namngrupp. Överför man -inge-namnen till de rena naturnamnen, måste de uteslutas ur det kronologiska och bebyggelse­historiska schemat. De komma då att jämställas med namn på -berg{a), -bäck, -näsr •sjö, -skog, -åker etc. — -ing-avledningen i naturnamn svarar ju semasiologiskt mot dylika efterleder och har i denna funktion varit produktiv i alla kända språkskeden över hela det nordiska språkområdet — och dess koncentration till gamla, tidigt uppodlade kulturbygder blir då svårförklarlig. Dessutom kan man fråga sig, varför dativformen segrat just på danskt och svenskt område men ej i Norge, där den haft minst lika stora förutsättningar att göra sig gällande (se Indrebo, Kasus obliquus i norske stadnamn MoM 1926, särskilt s. 93 ff.) och i fråga om andra namngrupper även gjort det. Trots Palmérs omsorgsfulla utredning ser det ut, som om man med hänsyn till de stora betänkligheter, som hans förslag till lösning inger, måste taga upp frågan till förnyad granskning. I första hand gäller det att pröva, om tillståndet i de äldsta skriftliga minnes­märkena ger stöd åt uppfattningen, att -in^i-formerna böra betraktas som dat. av en sing. nom. -inger. Det räcker då icke att blott anföra de äldsta formerna, utan det är även nödvändigt att iakttaga deras syntaktiska ställning och med ledning av denna undersöka, om det föreligger någon tendens till sing, a-stamsböjning hos de namn, som i senare tid sluta på -inge. De äldsta, på latin avfattade källorna giva visserligen ett ganska bristfälligt material för en dylik undersökning, då ortnamnen i dessa texter i formellt och syntaktiskt avseende utsättas för en tämligen godtycklig behandling (se Lundahl NoB 1937 s. 82 ff.), men utvägen bör dock prövas, då det a priori är rimligast, att skrivarna i första hand valt den nordiska kasusform, som svarar mot namnets syntak­tiska ställning. Om man vid tiden för diplomens nedskrivande över­

huvudtaget haft någon känsla av att -ingi-namnen varit gamla masku-lina -a-stammar, bör detta särskilt kunna iakttagas i nominativ- och ackusativformerna, och med hänsyn till den rådande inkonsekvensen i kasusbruket vore det naturligt, om e-lösa former möta även i dativ — i appellativ på -ing, -ung möta f. ö. ofta dativformer utan ändelse redan i ä. fsv. (se Noreen Altschw. Gr. § 383, 3). Nedan anfört mate­rial är hämtat ur originaldiplom före 1355 och avskrifter, verkställda före detta år. Då materialet blir för knappt, medtagas även belägg från senare urkunder i original och avskrift. Med undantag av diplo­men före 1300, som redan granskats av Olsson Nordberg och här anföras efter hans läsningar, ha samtliga källor lästs i original, då så varit möjligt.1

Nominativ {rubrikställning) : in insulis quae yfrsehyrmmgi et ytraehyrmmgi appellantur 1288 SD 2

s. 56 or Skutunge 1314 SD 3 s. 147 avskr. reg. eccl. Ups. Ecclesia byrklinge 1341 SD 5 s. 43 avskr. ib. bona infrascripta, videlicet . . . Skipplinge . . . cédant iure perpetua possi-

denda 1352 SD 6 s. 379 or

Även senare belägg visa genomgående e-former: som heter Risminge 13/i 1367 Krapperupsark. som kallar (sic!) frodhurcge 1370 (SRP 942) som ser . . . fyllinge X1h 1377 LSB som h[et]ir knifuiwge 1378, odat. vid. (SRPapp 34) som seru . . . drsettinge 1386 (SRP 2266) som ser . . . lorunge 1386 (SRP 2266) som ser . . . valunge 1391 (SRP 2577) predium meum dictum Ramnunge 1392 (SRP 2607) som heter macLhuwge 1394 (SRP 2729) som heter rawnuwge 1397 (SRP 2841) tillseggis . . . valunge 1399 (SRP 2952) som ser . . . Skwsetinge 1413 SD ns 2 s. 649 or

1 Några felläsningar av väsentlig betydelse för bedömandet av namnens morfologi ha icke kunnat iakttagas. Eftersom SD:s läsningar i de berörda fallen avvika från originalen endast därigenom, att upplösningar av förkortningar icke angivas, har jag i regel icke funnit nödvändigt att anföra originalens former med angivande av för frågan ovidkommande abbreviaturer, som sär­skilt möta i de latinska partierna. Namn, hämtade ur regestverk (SRP, SMR), anföras däremot efter originalen.

som hetir Gemblinge 1414 ib. s. 784 or som sera Styfwinge oc . . . 1414 ib. s. 854 or som ser falluwge 21/s 1422 Vadstena RAP som hsether kniwinghe 17k 1426 Yre ta RAP som aer tiaelinge %h 1426 Uppsala RAP o. s. v.

I en synbarligen äkta 1500-talsavskrift på papper i UUB av en nu förlorad jordebok över Vårfruberga klosters gods, daterad 1257, möta åtskilliga -inge-namn i en ställning, som närmast kan betraktas som nom. Övriga ortnamn i samma syntaktiska ställning stå omväx­lande i nom. och dat. — dock dominerar sistnämnda kasus — medan -inge-namnen genomgående sluta på -i, -e:

Hec sunt que in nostra insula possidentur Biursund 22 solidos Ethby 23 solidos. Rethlingj marcam et duas horas . . . Jorastum 9 solidos . . . Leouingj . . . Freolingj . . . Sketunge . . . Meringj . . . Thaxsungj . . . Leingj.

Nom. slutar alltså i de äldsta fornsvenska källorna genomgående på -i, -e.

Genitiv. super diuisione insule sverdinge 1294 SD 2 s. 166 or in ketlingehamno omkr. 1312 SD 3 s. 88 or (SD felaktigt »-hanno») vnum fallaland in agris billingi 1344 SD 5 s. 319 reg. eccl. Ups. curatus ecclesie birklinge . . . vicarius ecclesie skutunge 1345 SD 5

s. 488 or Namnen uppträda utan genitivändelse i överensstämmelse med

språkbruket i latinska diplom — i diplomen före 1300 finnes enligt Olsson Nordbergs material intet exempel på genitivform på -5 av ett svenskt ortnamn. Av de ovan anförda exemplen stå det första och det sista i objektiv genitiv och svara mot fsv. prepositionsuttryck, och skrivarna ha här givetvis föredragit att använda »grundform». Om det andra belägget se nedan. Det tredje är svårt att bedöma, då det är ovisst, om det omtalade Billinge, som nu är okänt, men som av allt att döma legat nära Uppsala, vid denna tid existerat som bebyggelse; möjligen har namnet gällt blott själva åkerjorden, i vilket fall formen icke kan uppfattas som gen. Det »fallaland», som nämnes i brevet, är säkerligen identiskt med den i D 16 åren 1497 och 1498 upptagna »billingMisellen» (se nedan s. 110). Yittnesgilla bli först de former, som uppträda i handlingar på fornsvenska. Det vida övervägande antalet fall utgöres av förbindelsen ortnamn +

sokn; f. ö. möta som huvudord a, by, fiœll, gardh, gata, gœrdhe, kirkia, kloster, madh, mali, mark, mosi, myra, skogh, stadh, thorp, œghor, œng. Genitivattributet uppträder i tre skilda former:

1. Typen Wardhunge sokn utan genitivändelse. Ur källor t. o. m. 1400, avfattade på forns venska, har jag antecknat närmare ett 40-tal exempel. Så när som på det ovan anförda ketlingehamno, som visser­ligen står i en på latin avfattad källa, men där huvudordet är ett svenskt ord, samt lestrunge kyrkio 1368 (SRP 831) och korlinge by 1399 (SRP 3043) är huvudordet genomgående s o ä w . Ur källor från 1400-talet ha excerperats ett par hundra fall, av vilka alla utom Kräklinge kyrckioby 1474 B 15 f. 286 r. Sparres avskr.. och BZœd-ningeaas 1498 Trolles jb s. 47 ha so/cw till huvudord.

2. Typen Wardhunga sokn, som behandlas nedan s. 138 ff. 3. Typen Wardhunges sokn. Ur källor t. o. m. 1400 ha följande

fall påträffats:

tyllingis sokn 1356 (SRP 252) S'käningiss gården 1362 B 15 f. 58 r. Sparres avskr. raepplingis sokn 1376 (SRP 1226) hyklinges sokn 1377 or (Norrk. med. s. 45) kraeklingis sokn 1383 (SRP 1986) tyllingis sokn 1388 (SRP 1986) fallinghis gathu 1384 (SRP 2068) Tillingess sokn 1384 B 14 s. 18 Sparres avskr. Tyllingess sochn 1384 B 15 f. 116 r. Sparres avskr. fillingis mala 9/n 1385 LSB fallinghis gatu 1387 (SRP 2320) qwillingis sokn 1389 (SRP 2447) falingis gatu 15h 1389 LSB qwillingis sokn 1390 (SRP 2496) sktitungees sokn 1391 (SRP 2579) paeplingis skoghe 1395 (SRP 2758) wardhunges sokn 1399 (SRP 2989) swserdhingis aa 1399 (SRP 3010) korlingis by 1399 (SRP 3043) skutungis sokn 1400 (SRP 3111)

Från tiden efter 1400 ha antecknats ytterligare ett 40-tal fall, mycket ofta med huvudordet sokn. Med annat huvudord uppträda följande:

stadhzsins incigle Skeninges 1401 SD ns 1 s. 34 Rääfs avskr. Kraeklingis aeng 1403 ib. s. 273 or

falingis gatw 1407 or (ib. s. 678) Hysingis madh 1415 SD ns 3 s. 52 or Skeningis systra klostre 1417 ib. s. 252 or Skeningis stadz 1418 ib. s. 310 or Sudra fallingess gärdhe, Nörre fallingiss giärdhe 1422 B 15 f. 251 r.

Sparres avskr. krœklingis seng 1425 (Grandinsson upplöser felaktigt kraeklinge NMU

s. 104) skseninges klostre n / i i 1429 LSB gerlingestorp 1438 or (SMR 740) Risingis kyrkio . . . qmllingis kyrkio 1440 or (SMR 1060, där abbrevia-

turerna knappast riktigt upplösas med é) soliges myra e. 7/io 1447 Norrbo RAP knodlinghess sioo engh 25/io 1447 SRPapp Skenircgfo closter 5/s 1453 LSB frodhingés kirkio 14/io 1468 Frödingehult RAP Skäningess Stadh 1474 B 15 f. 287 r. Sparres avskr. skseninges closther 10/7 1480, xzh 1480 LSB Turringes näs 1480 B 16 f. 163 r. Sparres avskr. risingis mark 1490 ULD s. 25 Swserdhingismosa 22/9 1495 Vadstena RAP billingzsfiaellen 1497 D 16 s. 2, billingisfiellen 1498 ib. s. 98

Rent undantagsvis uppträder formen -ings. Ur källor före 1400 känner jag endast öster Haningz sokn 1362 B 15 s. 133 Sparres avskr. (namnet Österhaninge intar f. ö. en särställning; se nedan s. 114), ooh J repplinge i repplinx sokn 1381 (SRP 1625). Sockennamnet Repplinge uppvisar emellertid 1376 genitivändeisen 4s (se ovan). Brevet från 1381 är skrivet med en klar och prydlig stil och ger intryck av att vara en renskrift. Det finns skäl att räkna med möjlig­heten, att förlagan använt förkortningstecken för att återge -is, vilket missuppfattats av skrivaren, då ^-typen och -és-abbreviaturen stund­om äro mycket svåra att hålla isär. Ur senare källor har jag anteck­nat de säkerligen tillfälliga bildningarna kiœttinxby 3% 1485 u. o. UUBperg, åsyftande Kättinge i Börje sn, Ulleråkers hd, Upps. 1., och vidare akerlungx soken 17/3 1488 Ängsöark., åsyftande Aklinga sn, Yartofta hd, Skar. 1. (om namnen se f. ö. nedan s. 148 och 234).

Bortser man tills vidare från typen Wardhunga sokn, kan man konstatera, att genitiv på -ingi, -inge o. s. v., som är den vanligaste, i stort sett endast uppträder, då huvudordet är sokn, medan formen -ingis, -inges dominerar vid andra huvudord (aa, gardh, gata etc.). Förhållandet kan enklast förklaras genom antagandet, att ortnamnets

genitiv-s i förbindelsen Wardhunges sokn bortfallit vid mötet med följande ords uddljudande s-, en från fsv. texter välkänd företeelse (Noreen Altschw. Gr. § 322: 2). För uppkomsten av typen Wardhunge sokn har det också givetvis varit av betydelse, att den överväldigande majoriteten av fsv. ortnamn, som sluta på vokal, icke har genitiv-s. Detta gäller, som A. Kock visat (SvL 15: 5 s. 37 ff.), alla de plurala ortnamnen av typen Berga, Skara, Uppsala, namnen på -by, -sta, -sjö, -ö etc. och vidare de talrika fall, då ortnamnet i gen. ersättas av inbyggar-namn i gen. plur. på -a, -bo (a) o. s. v. Det är rimligt, att ortnamn på -•ingi i analogi med dessa stundom bilda gen. utan s och att sålunda exempelvis den -s-lösa formen in ketlingehamno kan förklaras av att de övriga hamnorna i samma ledungsdistrikt (Vendel) i handlingen bära namnen {in, de) achirbohamno, achirbo hamno, bergabohamno, bergabyhamno, sphitaby hamno, sphitabyham.no, grutubohamno, kar-lœbohamno, tonbo hamno (namnen citeras efter or). I nysvenskan är den -s-lösa formen allenarådande i stående förbindelser (Iglinge brunn, Kävinge golfbana, Sticklinge udd).

Materialet visar sålunda gen. på 4, -e vid sidan av -is, -es. Båda förutsätta nom. på -i, -e och tala emot tanken att vi ha att göra med sing. mask. -a-stammar. Huvudmassan av formerna på -i, -e kan förklaras bero på bortfall av -s framför uddljudande s- i följande ord, och det fåtal, som återstår, kan bero på analogi. Till förmån för -s-ändelsens prioritet tala framförallt de mer eller mindre fast samman­satta ortnamnen av typen Fallingis gata, Fillingis mala, Gerlingesthorp, Hysingis madh, Solinges myra, Svœrdhingismosi, Svœrdhingis a.

Dativ: 1. Lok. (abl.) efter prop, (huvudsakligen m, de, ex) och i typen

in kryklingi parochia skutungi. Gruppen är representerad med när­mare 450 exempel i källor, nedskrivna före 1355. Här anföras endast de äldsta:

(fvn.) â raeningi (var. raeninge, reiniNgi) Ynglingatal; se F. Jönsson Skjaldedigtning I A s. 13, A. Noreen Ynglingatal s. 243

runsv. i skytiki Sö 84 runsv. i kuliki U 1891

in ruuinge 1180-t.—1202 SD 1 s. 682 or in hisingy 1216—20 ib. s. 188 or

1 Om runsv. i rauniki på den nyupptäckta stenen vid Aspa löt i Söderman­land se Hellberg NoB 1942 s. 96.

de Hyldinkj 1220 (påvebrev) ib.. s. 218 or in sc[n0]tlyngi 1224 ib. s. 240 or o. s. v.

Former utan -i, -e möta endast i följande fall: in Thaxung vid. 1317 av or 1281 SD 1 s. 578 not. Originalets form är

in thaxunge. in parrochia vestrsehanungh 1381 SD 4 s. 200 or (jn parrochia vestraehanuwgh 1331 SD 6 s. 130 vid. 1349 av föreg.) parroehie vestraehanuwgh . . . curia tunae. dicte parochie vestrahanung

1341 SD 5 s. 40 or (namnformerna cit. efter or)

2. Egentlig dat: ecclesie thorungi 1285—91 SD 1 s. 783 or Ecclesie tyllingi 1303 SD 2 s. 400 or ecclesie Tyllingi 1309 ib. s. 568 or ecclesie hiltinghe 1318 SD 3 s. 348 or ecclesie sciolungi 1329 SD 4 s. 105 or ecclesie byrklingy 1331 ib. s. 211 or ecclesie farunge 1338 ib. s. 622 or ecclesie hyltinge 1346 SD 5 s. 551 or ecclesie Huddunge 1350 SD 6 s. 23$ or

Ändelselös form möter i: ecclesie estraehanungh 1335- SD 4« s. 423 or

3. Lokativ vid utfärdelseort: Datum yninge 1261 SD 1 s. 408 o r 1

Datum Jassungi 1294 SD 2 s. 164 or

Ändelselös form möter i: Datum . . . gorsung 1224 SD 1 s. 240 or

Det senare namnet, som åsyftar byn Gorsinge, nu herrgården Gorsingeholm, hör egentligen icke hit, då namnet medeltiden igenom nästan enbart uppträder i de plurala formerna Gorsunga, Gorsungom (se s. 142). Det finns f. ö. skäl att misstänka formens riktighet. Man kan jämföra de äldsta beläggen på stads­namnet Skänninge, vilka här anföras efter Olsson Nordberg 1 s. 101: Datum Skening 1247 (i Örnhiälms avskr. SD 1 s. 324 felaktigt återgivet Scheningiœ), Datum Scheningie 1247 (ib. s. 326 Scheninge), Datum Scheningie 1258 (ib. s. 328 Scheming), Datum skeningie (ib. s. 333 skening), Datum Skeningie (ib. s. 33"4 Skenning). Som synes är bokstavsförbindelsen ie återgiven med ett för­kortningstecken, som undgått diplomatariets utgivare. Samma sak har säker­ligen ofta hänt de medeltida skrivarna (jfr första belägget). Det brev, i vilket formen gorsung uppträder, är skrivet med en klar och vacker karolingisk

1 Om SD:s felläsning »Datum uthynygni» 1257 se Olsson Nordberg 1 s. 132.

minuskel och är med all sannolikhet en renskrift. Skrivfelet scmtlingi för schotling% som säkerligen varit förlagans form (se Olsson Nordberg 1 s. 103 not 4), kan tyda på att denna varit mindre tydlig. Jag finner det under sådana förhållanden ingalunda otänkbart, att förlagan haft den latiniserade formen Datum gorsungie, vars förkortningstecken förbisetts av avskrivaren.

Vidare må nämnas Actum loing 1269 SD 1 s. 449 or, vilken form dock undandrar sig varje bedömande, då orten icke är identifierad och inga andra belägg på namnet äro kända.

Dativformen slutar normalt på -i, -e.

Ackusativ: iuxta Hseringe 1278 SD 1 s. 522 or (iuxta haeringe 1278 SD 4 s. 561 vid. 1337 av föreg.) insulas Yrmingi et . . . 1288 SD 2 s. 56 or bona . . . Kithlinge . . . 129<5 SD 2 s. 187 or ad ecclesiam . . . Deinde hambrungi . . . Deinde hambrungi . . . Deinde

birklingi . . . Deinde tyllingi . . . Deinde birklinge . . . Deinde almungi Deinde farungi . . . Deinde huitungi Deinde skutungi . . . Deinde hambrunge 1302—1319 SD 3 si. 428 ff. avskr. 1344 reg. eccl. Ups.

iuxta husaby grodungi 1310 SD 2 s. 614 or ad curiam meam stenungi 1311 SD 3 s. 38 or parochiam Skioldyngi inhabitantibus 1313 (i RA förvarat or till SD 1905) Curiam meam Tyllinghe 1318 ib. s. 358 or iuxta villam swyninge 1325 ib. s. 693 or bona mea melrunggi assigno 1329 SD 4 s. 105 or bona nostra drsewinge . . . dimittimus 1333 SD 4 s. 318 or apud ecclesiam warthungse 1334 ib. s. 349 not or curiam nostram skeedhunge 1335 s. 423 or per ecclesiam huddunge 1341 SD 5 s. 42 avskr. 1344 reg. eccl. Ups. per ecclesiam hwitunge 1341 ib. (SD felaktigt »hwitinge») habuit ecclesia . . . curias kidhlinge . . . 1344 ib. s. 301 ib. apud ecclesiam gasunge 1345 ib. s. 403 or siluam nostram thaxunge 1347 ib. s. 678 or circa villam Suserthinge 1355 SD 6 s. 545 or

I två fall möta ack. på -ung: prefatam ecclesiam vaestrsehanuwgh 1331 SD 4 s. 200 or (prefatam ecclesiam vestraehanuwgh 1331 SD 6 s. 130 vid. 1349 av föreg.) apud ecclesiam wardhung 1334 SD 4 s. 349 or

Det första belägget möter i samma brev som det ovan anförda in parrochia vestrœhanungh och syftar tillbaka på detta. Formen har sålunda icke något självständigt värde. Med formen från 1334 kan jämföras apud ecclesiam warthungœ i ett samma dag och av samme man utfärdat diplom; frånsett att det senare uppräknar fastarna, ha

de båda breven samma ordalydelse (de äro dock ej skrivna av samma hand). Det ena brevet bör sålunda vara skrivet med det andra (eller ett likalydande) som förlaga, varför det är möjligt, att formen wardh­ung är sekundär.1

Särskilt intresse erbjuda anteckningarna om visitationsresan 1302— 1319. Sockennamnen äro styrda av prep. ad och böra alltså stå i ack. Emellertid föreligger en brokig växling mellan kasusformerna, vilket framgår av exemplen bondaculla : bondacullum\ thorstunir, nœrtunir, ostunir : tunum, ernatunum\ giristir, vixstadha, knifsta, ballingste, sœristadhi : balinxstum, giristum; bledakir, thorsakir : bierakrum etc. Hos sockennamnen på -inge, -unge kan ingen dylik växling iakttagas, vilket man skulle ha väntat, om namnen känts som singulara a-stammar.

Ackusativformen slutar normalt på -i, -e.

Av vid pass 500 belägg i texter, nedskrivna före 1355 och represen­terande omkr. 185 namn, sluta endast 6, representerande 3 namn, på -ung, alla de övriga på -ingi, -inge, -ungt, -unge. Av dessa 6 på -ung stå fyra i dativställning (ecclesie ostrsehanungh, in Thaxung, in parrochia vestrsehanungh, parrochie vestrsehanungh) och två i acku-sativ ställning (prefatam ecclesiam vaestraehanungh, apud ecclesiam wardhung). Av dessa kunna in Thaxung och prefatam ecclesiam vœstrœhanungh betraktas som sekundära, och detsamma gäller möj­ligen även apud ecclesiam wardhung. De tre övriga gälla alla socken-namnen Väster- och österhaninge, vilket måste bero på speciella om­ständigheter, som närmare diskuteras nedan s. 197 f. i samband med behandlingen av sockennamnet. De kunna icke giva stöd åt tanken, att -ingi-namnsgruppen som helhet ursprungligen omfatta singulara a-stammar.

Den stora massan av namn på -ingi, -ungi uppvisa sålunda i de äldsta källorna följande böjning:

Nom. -ingi, -ungi Gen. -ingis, -ingi, (-inga), -ungis, -ungi, {-unga) Dat. -ingi, ungi Ack. -ingi, -ungi

1 Sista bokstaven i wardhung är otydlig på grund av ett hål i pergamentet; det är tänkbart, att även ett förkortningstecken förstörts. Något e kan dock icke ha funnits.

Namnen böjas alltså som neutrala -ia-stammar i sing. Om man utgår från tillståndet i de fsv. källorna, kan man icke räkna med att någon annan stambildning föreligger. Yill man hålla möjligheten öppen, att de genomgående -ingi-formerna representera en förallmän­ligad dativ av singulara a-stammar, måste man antaga, att denna fullständigt trängt igenom redan i förlitterär tid. Häremot talar dels det ovan omtalade förhållandet, att -inge-namn helt saknas på väst-nordiskt område, som däremot kan uppvisa talrika exempel på be­byggelsenamn på -ing(en), -ung(eri)* trots att dativändelsen -i, -e i fvn. länge står kvar i appellativ på -ing, -ung liksom i vissa andra ordgrupper (se Hesselman Västn. stud. 2 s. 52 f.), dels att åtskilliga uppenbart gamla svenska ortnamn på -ing, -ung med säkerhet kunna konstateras vara maskulina -a-stammar, som på det hela taget väl bibehållit sin morfologiska struktur. Sådana namn äro:

Badelunda, sn i Siende hd, Yästm. 1., bâlun, bàddlunda. Nom. (rubrikställning): Badlung 1399 Styffe Bidr. 2 s. 76 or. Gen.: Bathlunghs sokn 1352 SD 6 s. 361 or, Badlunx kirkio (2 ggr) 1399

Styffe Bidr. 2 s. 76 or, badhlung sokn 1399 (SRP 3027), Badeluwghe sokn 1402 SD ns 1 s. 96 or, Badluwx sokn 1403 ib. s. 276 or, Badhluwgx sokn 1403 ib. s. 277 or, Badhlungx sokn 14101 SD ns 2 s. 316 or, 1411 ib. s. 411 or, badaluwx songh 21/s 1464 SRPapp, badelungx sokn 31?/i 1484 Västerås RAP, badlwngx sokn 24/2 1493 u. o. RAP, badlwngh sokn e. 28/io 1498 u. o. RAP.

Dat.: in parochia Badlunge 1345 SD 5 s. 461 or, in lundum parochia Baed-lunger 1345 SD 5 s. 516 Sparres avskr. (-er sannolikt felaktig upplösning av abbreviatur för e), in . . . fresbobergh parochia badhelungh 1357 A 13 f. 6 r. avskr. 1400Lt:s mitt, de parochia Barlung 1371 Styffe Bidr. 1 s. 138 or, i Bad-lunge 1402 SD ns 1 s. 108 or, Jn helle parochie badhelwngh (a t.) 21/io 1437 Anundshög RAP.

(Ack.: Ä. ny sv. vid Balung, vid Balling Laur. Petri Sv. Krön. SRS 2:2 s. 145.)

Byring, ledungsdistrikt i Ö. Rekarne, Söd. 1., ä. nysv. Byringenn 1565; se vidare Hellberg NoB 1942 s. 92 ff.

Nom. (rubrikställning): Husaby Byring 1400-t:s förra hälft lib. eccl. Strengn. SRS 3:2 s. 280, Husabybyring 1400-t. ib. s. 281, Byring räntar iiii T:r kora 1509 B 16 f. 259 v. Sparres avskr.

Gen.: rector ecclesie Husabybyringh 1354 Bååth s. 491, 494 avskr. 1300-t., husaby byring sokn 1377 vid. 1403 (SRP 1262), husabobyringe sokn 2h 1382

i Se t. ex. NG 3 s. 112, 129, 4 :1 s. 215, 6 s, 320, 321, 11 s. 345, 555, 565, 12 s. 289, 518, 13 s. 118, 14 s. 122, 15 s. 42, 169; de norska namnen uppvisa i medeltida källor ofta former på -a(r), -um vid sidan av singulara.

UUBperg, hosbo byring sokn 16/io 1382 Hildebrands avskr. (källa ej angiven), husabybyrings sokn 26/9 1383 LSB, hosobobyringh sokn 1384 (SRP 2065), hosaby byring sokn 1385 (SRP 2086), hosoby byringe sokn 1385 (SRP 2139), husabo-byrinx sokn 1385 (SRP 2183), Hwsaby Birinx (socken) 1399 BSÄK 7 s. 115, Husaby byring sochn 1409 SD ns 2 s. 162 or, Hosbo Byrningx sokn 1409 ib. s. 221 or, Hosaby Byrings sokn (2 ggr) 1417 SD ns 3 s. 231 or, husaby byringh sokn 17/s 1446 Sthlm RAP, til byriwg 21/i 1449 vid. 30/i s. å. SRPapp, huswbibyring soch[n] 29h 1466 Göksholm UUBperg, husby byring sokn e. 13/i 1471 Bibyark., hwsaby byringx sokn 4/s 1484 Ross vik RAP, huseby boring soken 12/i 1486 Söderköping RAP, Hwsbobyring Sokn, Hossbobyring Sokn 1509 B 16 t 259 v., 260 v. Sparres avskr.

Dat. (lok.): J n husaby byringe 1250-—1300 SD 2 s. 698 or, in aerlsesokn abyring 1278 SD 1 s. 529 or, in serlasokn abyring 1279 ib. s. 545 or, Jn husaby byringi 1310 SD 2 s. 631 or, in arby parochia husaby byringhi 1316 SD 3 s. 287 or, de byringe 1330 SD 4 s. 178 or, in villa seellundhe parrochia husaby byrring 1335 SD 4 s. 412 vid. 1351, in villa rozwik parrochie husseby byringe 1335 ib. s. 423 or, in husaby byringe 1338 ib. s. 639 or, in husseby byringe 1341 SD 5 s. 41 or, in parochia husaby byringe 1345 ib. s. 514 or, in villa raefzsla parochia husuby byringh 1357 (SRP 287), aaf husaby byringh, j husabybyringh 1360 (SRP 448), åe hosaby byring 1360 (SRP 489), in rsefslum parochie husaby byringe 1362 (SRP 1823), de Byringhe (et Alastra skiplagh), de Byringhe (et Olastro skiplagh), de Byringe (et Olastra skiplagh) 1365, 1366 Styffe Bidr. 1 s. 66, 74, 76 or,1 a byringh 15/i2 1370 Sjöholmsark., in husabybyringh 1387 (SRP 229"2), in husabybyring, in hus [ab] y by ring (2 skilda exemplar) 1387 (SRP 2293), aa Byring 1414 SD ns 2 s. 785 or, i Hosaby byring 1417 SD ns 3 s. 213 or, i . . . Hosaby Byring 1417 SD ns 3 s. 231 or, i Hosaby Byring (2 ggr) 1418 ib. s. 336 f. or, i hosabybyriwg 4/e 1422 Kjula ås SRPapp, j hsabybyriwg (sic!) 30/ii 1433 Hanebergsark., j Hosabybyriwg 1435 or (SMR 338), (i?) Huseby byringom 1437 SMR 633 avskr., i hwsaby byringh 4/s 1484 Rossvik RAP.

Ack.: apud ecclesiam husaby byringge 1338 SD 4 s. 640 or, Afhsender jak mik . . . thet sama gooz husabybyringh 1360 (SRP 448).

Göstring, hd i ögl. 1 .^jbstrvg. Se N. Lindqvist NoB 1933 s. 88 f. Namnet förekommer under medeltiden endast i förbindelserna Gilstrings

(Gylstrings, Golstrings etc.) hœradh. Mer än hundra dylika genitivformer äro kända. Det äldsta exemplet är in prouincia gilstrings hœradh 1311 SD 3 s. 6 or.

Lysing? hd i ögl., Ipsig, lysvgs hàka. Se N. Lindqvist aa s. 86 ff. Även detta namn är känt i ett hundratal medeltida belägg, alla i gen.

Det äldsta är in lysingshœradh 1347 SD 5 s. 702 or.2

1 Möjligt, ehuru mindre sannolikt, är att skiplagh hör även till Byringe; i så fall bör formen betraktas som gen.; j f r Hellberg aa s. 94.

2 Jag bortser här från det ovissa belägget omnibus sacerdotibus et lay eis Losingœ Gistringœ inhabitantibus 1335 SD 4 s. 468 Langebeks avskr., vilket

Malung, sn och tg i Kopp. 1., makog (Lima). . Nom.: vt ecclesiå malurcgh in debit« honore et reuereneia habe&tur 7/e 1504

Sthlm RAP. Gen.: curatus ecclesisaum malungh et limae 1857 (SRP 314), j Malwngh sokn

22/2 1497 Mora RAP. Dat.: i malunge 1417 Dipl. Dal. 1 s. 74 avskr., aff maluwgh 26/s 1490 Rom-

fartuna RAP. Ack.: apud ecclesiam Maluwgh 23/i 1444 UUBperg, Ecclesiam Malungh 1510

Dipl. Dal. 1 s. 212 or.

Njudung, del av Tiohärads lagsaga, Småland (se J. Svennung, Landskapsnamnet Njudung, NoB 1930 s. 54 ff. De latiniserade for­merna Niudungia, Niudungie etc. utelämnas i det följande).

Nom.: Ther komma III heredzmerke samman Yidboo Värend oc Nywdung . . . Ther komma til hopa ösboo, tweta och nyudung 1320 SD 3> s. 485 avskr.

Gen.: Ther komma til hoopa östboo Yidboo oc Nyudungx merche ib. Dat.: de Niutungh 1249 SD 1 s. 339 avskr. i reg. eccl. Line., in Niudungi

1292 SD 2 s. 138 or, in Niuthinge 1292 ib. s. 681 or, i mellom . . . nywdung 1320 SD 3 s. 484 avskr., in wsestraheret nythinge 1337 SD 4 s. 584 Sparres avskr., in 0stra Haeradh, Nytungis (sannolikt felaktig upplösning av abbreviatur för 4e el. -e) 1344? SD 5 s. 245 Sparres avskr., afh Nyudhunge 1348 SD 6 s. 6 or, i niudunge 1382 B 15 f. 337 r. Sparres avskr., i Niudunge 1383 ib. f. 247 r. Sparres avskr., i Niwdhongh 1384 (SRP 1992), i j nynthunge 1384 (SRP 2067), jnnaw nywdhunge 1386 (SRP 2271), i niwdhunge, j niwdhunge 1890 (SRP 2475), J nydhunge 1391 (SRP 2563), j nywthinge 1397 (SRP 2891), i nyuthunge (2 ggr) 1398 (SRP 2923), i Niudung 1402 SD ns 1 s. 109 Sparres avskr., i Nyudhunge 1402 ib. s. 182 or, i Niudunge 1404 ib. s. 375 Sparres avskr. [in] Waestrahaerad Niwdhunge (möjl. -ie; SD:s -er under alla omständigheter felaktigt) 1404 ib. s. 379 or, i Westra hserethe Nyudhuwge . . . i Wsestra hseredhe Nyudhuwghe 1406 ib. s. 570 or, ii Niwdhwngh 1406 ib. s. 584 or, i Nywdhurcgh 1406 ib. s. 593 or, i Nydiwgh 1407 ib. s. 612 avskr. etc. (se vidare Svennungs material­samling).

behandlats av N. Lindqvist (aa s. 86 f.). Lindqvist uppfattar formerna Losingœ och Gistringœ som dat. sing., vilket dock icke är helt säkert. Verbet inhabitare konstrueras normalt med ack. (se t. ex. inledningsfraserna till SD 3 nr 1774, 1905, 1926, 1940, 1957, 1959, 1962, 2104); endast undantagsvis möter dat., såsom i Nyudungi ...et Thwetom inhabitantibus 1297 SD 2 s. 232 or. I det av L. anförda parallellstället omnibus sacerdotibus et laycis in lysingshœradh et gïlstrinshœradh habitantibus (SD 5 s. 702 or) föreligger en helt annan kon­struktion, och det har ingenting att säga i denna fråga. Det är att märka, att brevet från 1355 blott är känt i en sen dansk avskrift, och man bör därför räkna med möjligheten, att originalet haft de regelrätta ack.-formerna *Losing och *Gi(l)string, som avskrivaren, van vid växlingen mellan former på -ing och -ingœ i danska diplom (se nedan s. 123 ff.), återgivit med föreliggande former.

Ack.: omnibus Nyudungi . . . et Thwetom inhabitantibus 1297 SD 2 s. 232 or, terram Nydiunge, terram Finwidiae, terram Verendiae 1310 SD 2 s. 627, avskr. i Ericus Olai Chron. SRS 2 :1 s. 89 (variant i två hss: Nydingie, sannolikt riktigare).

Skåning, hd i Skar. 1., sMnigs håra. Namnet uppträder liksom häradsnamnen Göstring och Lysing endast i för­

bindelsen Skanungs hœradh o. dyl. Det äldsta belägget är »skanungshcmedÅ . . . scanungs bor» i B 59, Schlyter VGL s. 70.

En särställning intar härads- och sockennamnet Baling: Baling, hd i Upps. 1., bœhgd hårad. Nom. (rubrikställning): Prouincia belling 1314 SD 3 s. 147 avskr. 1344 reg.

eccl. Ups., Bäling 1490 ULD s. 3, 33, 96, bellinge 1490 ib. s. 98, Bälingh 1493 ib. s. 85.

Gen.: decimarum . . . belling 1344 SD 5 s. 356 reg. eccl. Ups., exactore prouincie Belliwg . . . haeraezhofpingiae prouincie Belliwg 1353 SD 6 s. 464 or, i baelingherac?Ae 1369 (SRP 891), Baelingahundare 1381 Styffe Bidr. 1 s. 182 or, baelinga . . . huwdare 1385 (SRP 2182), baelinghahuwdare 1399 (SRP 2958), baelingahundare 1400 (SRP 3078), baelingahundare, baelingis hundare 1400 (SRP 3104), baelingfo hundare (2ggr) 1400 (SRP 3111), Baelingis . . . hundare 1404 SD ns 1 s. 390 or, Baelingha huwdare . . . Baelinga huwdara 1406 ib. s. 506 or, Baelingia hundare 1409 SD ns 2 s. 131 or, Baellinghe hwndhare 1409 ib., Baelingehundere 1409 ib. s. 132 or, Baelingae hundar 1409 ib. s. 176 or, Baelinghae hundare 1413 ib. s. 647 or, Baeling hundare 1414 ib. s. 761 or, Baelingx hundare 1414 ib. s. 814 or, Baelingae . . . hundaere . . . Baelingae hunders thingstadh 1420 SD ns 3 s. 610 or, baelingha haeridhe 22/s 1422 Hesselby RAP, baelinga huwdare 17/12 1422 Uppsala RAP, a baelinga thinge, baelinga . . . hundare, a baelinga thingae n /s 1429 Uppsala RAP, baelinga hundare 1437 or (SMR 523), Bellingx . . . haerede (2 brev) 1439 or (SMR 921, 922), Baelingha herat 1447 D 11 f. 50 v., Baelinga hundare Vc 1452 Uppsala RAP, beliwgis . . . haeret 1455 ref. i C 4 f. 3 v. 1450-t:s slut, Baelingh haeredh 1457 C 7 f. 4 v., baelingx . . . haeredhe Vs? 1481 Uppsala RAP, belinge . . . herith 2/s 1491 Fållnäs UUBperg., baelinx haerede 12f6 1496 Sthlm RAP.

Dat. (lok.): de beling 1188—97 SD 1 s. 123 or, 1253 ib. &. 367 or, J n prouinciis . . . belling 1298 SD 2 s. 267 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., beling 1310 ib. s. 619 avskr. s. å., baeling 1310 ib. s. 628 or, in prouincia Balingh 1316 SD 3 s. 262 or, in baeling 1316 ib. s. 274 or, De prouincia belling 1343 SD 5 s. 237 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., de . . . prouinciis belling et . . . 1344 ib. s. 305 ib., in prouincia bellingh 1344 ib. s. 333 ib., af Baeling 1354 SD 6 s. 477 or, in paualsbodhum . . . prouincia baeling omkr. 1400 SD 5 s. 318 reg. eccl. Ups., äff Baeling 1409 SD ns 2 s. 131 or, in . . . Akerby, prouincie Beling 1417 SD ns 3 s. 284 or, in . . . prouincia baeling 1U 1423 Uppsala (två likalydande ex.) RAP, i baeling 17/n 1423 Bälinge RAP, Äff baelingh e. Vs 1424 i vid. 23/u 1472 Uppsala RAP, j Baeling, j baeling n / s 1429 Uppsala RAP, äff baeling 1437 (SMR nr 525, 526),

i baeling (2 ggr) 1489 or (SMR 976), i baelingh 2/e 1473 Bälinge RAP, aff Bäling 1490 ULD s. 33, aff bälinghe 1492 ib. s. 46, aff bäling 1493 ib. s. 86.

Ack.: Belägg saknas.

Bälinge, sn i Bälinge hd, Uppsala 1. bàhg, bœhg (bàhga), bœhgs söhn. Nom. (rubrikställning): Belling 1314 SD 3 s. 147 avskr. 1344 reg. eccl. Ups.,

ecclesia belling 1344 SD 5 s. 306 reg. eccl. Ups., Yarochia baelinghe 1447 D 11 f. 50 y .

Gen.: annexio ecclesie belling 1344 SD 5 s. 356 reg. eccl. Ups., ecclesie Baelingh 1354 Bååth s. 503, 504, Baelingasokn 1381 Styffe Bidr. 1 s. 181 or, baelingx sokn 1385 (SRP 2138), baelinga sokn 1385 (SRP 2182), Bselinges sokn 1391 (SRP 2579), Baeling sokn 1397 (SRP 2876), bselinga sokn 1400 (SRP 3078), baelingasokn 1400 (SRP 3-104), Baelinge sokn 1404 SD ns 1 s. 342 or, Baelingis- sokn 1404 ib. s. 390 or, Baelinga sokn (2 ggr) 1415 SD ns 3 s. 39 or, Baelinge sokn 1417 ib. s. 243 or, Baelingae sokn 1420 ib. s. 610 or, baelinga sokn 17/i2 1422 Uppsala RAP, (2 ggr) 11 lu 1423 Bälinge RAP, 11/s 1429 Uppsala RAP, baelingha sokn 1487 or (SMR 526), Bellingx sokn (2 brev) 1439 or (SMR 921, 922), belinge sokn 28/e 1446 Sthlm RAP, Belinge Sokn 1455 B 16 f. 41 r. Sparres avskr., beliwgés sogn 1455 ref. i C 4 f. 3 v. 1450-t:s slut, Baelingh . . . sokn 1457 C 7 f. 4 v., baelinge sokn 1474 Dipl. Dal. suppl. s. 20 or, Belingx sokn 1480 Sthlms tb 1474—83 ». 230, 244, baelingx sokn Vs? 1481 Uppsala RAP, baeling sockn 18/s 1488 Uppsala RAP, belingsokn 5/n 1483 Bälinge RAP, Belingz sokn 1490 B 15 f. 148 r. Sparres avskr., belinge sokn 2/s 1491 Fållnäs UUBperg, bellingh sokn 1492 el. 1493 ULD s. 97, belingh sokn 21l$ 14l98 Västerås RAP, belinx sochn 28/7 1494 Sthlm RAP, baelinghe sokn 1400-t:s slut C 89 f. 2 r.

Dat. (lok.): cum . . . ecclesia baeling 1281 SD 1 s. 589 vid. 1283, in beling 1291 SD 2 s. 104 or, in parochia belingh 1291 ib. s. 124 or, de baeling 12991

ib. s. 304 or, de baeling 1310? ib. s. 611 vid. 1810, in parochia balingh 1316 SD 3 s. 262 or, Jn quadam villa belling 1316 ib. s. 282 or, in belling, in eadem villa belling 1316 ib. s. 284 or, in waldsko parochia beling 1321 ib. s. 510 or, de baeling 1322 ib. s. 538 or, de belling 1825 ib. s. 690 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., in f0rekarlaby parochia beling 1382 SD 4 s. 272 or, in roastum parochia belling 1341 SD 5 s. 43 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., De belling 1343 ib. s. 237 ib., de . . . parochiis . . . belling . . . in hemblinge parochia belling 1344 ib. &. 305, 306 reg. eccl. Ups., in rorby parochia belling 1344 ib. s. 314 ib., in bodhistum parochia belling, . . . in carlaby parochia belling 1344 ib. s. 325, 326 ib., in parochia bellingh 1344 ib. s. 333 ib., de pawals bothum parrochie baelingh före 1346 ib. s. 438 avskr. ÅDS, Acta . . . Bellinge, Acta . . . Baelinge 1354 Bååth s. 503, 504, 613 avskr., EccZesie mee bellwg, in belling 1360 (SRP 475), i j baelinge 1385 (SRP 2100), i Baelingh 1404 SD ns 1 s. 342 or, in parrochiis Belling et . . . 1417 SD ns 3 s. 284 or, aff baeling fsv. övers, av Vita S:ti Erici, Corp. Cod. Suec. 3 f. 84 r., in parochia . . . baeling 1U 1423 Uppsala RAP, i baelingh 1435 or (SMR 240), j Bellingh 1439 or (SMR 921), J Belling 1430 or (SMR 922), parrocAie baeling, parrochie beling, parrochie baelingh (3 brev) 25f s 1482 Uppsala RAP, i bellinge, i bälinge 1493 ULD s. 81, in belingh 12/i

1496 Uppsala RAP, j . . . belingh 1497 Dipl. Dal. 1 s. 162 or, DE BJELINÜ 1400-t:s slut, gravsten, Gardell nr 524.

Ack.: rustici parochias belling . . . inhabitantes Vita S:ti Erici avskr. 1344 reg. eccl. Ups. f. 157 v., rustici parrochias bseling . . . inhaöitantes ib. avskr. 1400-t. Corp. Cod. Suec. 3 f. 14 v., apud ecclesiam bseling 1290 SD 2 s. 306 or, Deinde belling 1302—19- SD 3 & 428, 429 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., apud Eccle­siam bseling 1333 SD 4 s. 318 or, ecclesiam belling 1344 SD 5 s. 305 reg. eccl. Ups.

Bälinge, sn i Rönö hd, Söd. 1., bœhga. Nom.: in prouincia que beling dicitur 1289 SD 1 s. 639 or, Beling 1400i-t:s

förra hälft lib. eccl. Strengn. SRS 3:2 s. 280. Gen.: Ecclesi&rum thysthabiergh et bselingh curatws 1362 (SRP 545), bselings

sokn 17/n 1376 Sävstaholmssaml., bselinx sokn, baeling . . . soknom 17/s 1383 RAP, bselinge sokn V12 1383 Lidingö Skoklostersaml., bselinx sokn, balings sokn 12/s 1384 LSB, bselings sokn 1384 (SRP 2007), bselinx sokn 12/s 1384 Ny­köping UUBperg, Bselingx sokn 1411 SD ns 2 s. 430 or, bseling sokn 24/n 1421 RAPapp, baelingsf sokn (2 ggr) u. d. 1453 Linköping RAP, Bselings kirkio 10/4 1455 RAPapp, Bälinghe sokn 1487 Sthlms tb 1483—92 s. 200.

Dat. (lok.): in bselingh 1275—92 SD 1 s. 722 or, in . . . parochia Bselingh 1313 SD 3' s. 1291 Peringskiölds avskr., De Bseling omkr. 1314 ib. s. 152 lib. eccl. Strengn., in porochia bseling 1320 ib. s. 449- or, de villa msestense parochia bellingh 1328 SD 4 s. 65 or, in parochia bseling, in grindom parochia bseling 1344 SD 5 s. 269 vid. 1385, in bselingh 1362 (SRP 545), 1370 (SRP 940), j . . . belmgh 14/s 1473 Kalmar RAP, i . . . beliwgh 14/s 1474 RAPapp, i bseling 20/9 1477 Uppsala RAP.

Ack.: Belägg saknas.

Namnen Badhlung, By ring, Malung, Njudung visa tydlig sing, a-stamsböjning: nom. Badhlung, gen. Badhlungs, dat. Badhlunge el. Badhlung, ack. Badhlung. Nom. uppträder utan ändelse (sannolikt under inflytande från ack.), gen. har övervägande ändeisen -s (enstaka e-former kunna bero på inflytande från -ingi-namnen el. dativen), i dativ växla ändelselösa former med former på -i, -e. De fåtaliga ack.-formerna ha delvis influerats av dativen. Även om dativ-formen i enstaka fall trängt in i andra kasus, kan den dock ingalunda sägas ha slagit igenom. Tvärtom är den icke ens allenarådande i dativ och lokativfunktion, och namnen ha i nysvenskan vanligen ändelselös grundform; då -e-form uppträder, representerar den icke den forna dativen utan beror på anslutning till de äkta -inge-namnen.

Häradsnamnen Göstring, Lysing och Skåning, som endast äro be­lagda i gen.-förbindelser, uppvisa genomgående ändeisen -s och äro säkerligen, som Lindqvist anser (aa), att betrakta som mask. a-stammar.

Socken- och häradsnamnet Baling visar överraskande nog genom­gående ändelselös dativ. Genitiven har i det sörmländska socken­namnet formen Bœlings, i det uppländska Bœlings jämte Bœlinga, i hundaresnamnet vanligen Bœlinga. Den senare kan väl enklast för­klaras bero på analogiskt inflytande från de uppländska hundares-namnen av typen Haghunda-, Laghunda-, Norunda-, Ârlœnningia-, Sœmingia-, Nœrdhingiahundare etc., vilket även gjort sig gällande i fråga om sockennamnet. Den konsekventa frånvaron av dativändelse i såväl det sörmländska som det uppländska namnet är gåtfull och synes närmast antyda, att namnen ursprungligen haft feminint genus — om så vore förhållandet, kunde formerna Bœlinga(-) bedömas som gen. på -ar med r-bortfall. Häremot tala dock dels de genom­gående formerna med gen.-s i det sörmländska sockennamnet, dels den omständigheten, att fem. ortnamn på -ing i äldre tider äro mycket sällsynta och endast synas tillkomma större öar och vatten­drag — för det uppländska namnet skulle man då närmast tänka på den dock icke särdeles betydande å, som genomflyter socknen, för det sörmländska på den höjd, på vilken kyrkan är belägen och som tidigare bör ha varit en ö. Ett ånamn Bœling är mindre sannolikt, då det uppländska namnet stundom möter i formen Bœla (hundare, sokn),r vilken, som tidigast v. Friesen framhållit (UNTJ 1918), säkerligen är gen. plur. av ett inkolentnamn bcelar. Sahlgren (ANF 50 s. 286 f.) uppfattar tilltalande såväl inbyggarnamnet som socken-och häradsnamnet som avledningar av subst. bål och översätter det senare med 'bålplatsen'. Då sålunda antagandet av feminint genus är förenat med vissa betänkligheter, finns det skäl att räkna med att den regelrätta dativen på i långt ifrån att tränga in i andra kasus t. o. m. själv tidigt ersatts av ackusativen.

1 de . . . Bselahunderi 1281 SD 1 s. 589 vid. 1288, baela sokn 1368 (SEP 816), baelahundare (2 ggr) 1396 (SRP 2832), Baela hundare 1404 SD ns 1 s<. 342 or, baela kirkio 16/2 1427 Uppsala RAP, baelahundara, bsela sokn ok hundare 1485 or (SMR 240), bsela huwdare 1437 or (S'MR 525, 526), baela haerede 1438 or (SMR 695), Bäla (härad) 1441 SMR 1292 Rasmus Ludv. ant., Beele heradh 1455 B 16 f. 41 r. Sparres avskr., baela haeredhe, baela haerede 16h 1461 RAP, baelae haeradhae 2/e 1478 Bälinge RAP, baelehaerade 1474 Dipl. Dal. suppl. s. 20 or, belaherede 14/io 1482 Uppsala RAP, bselaherede 18/s 1483 Uppsala RAP, bela-herede, baelaherede 5/n 1483 Bälinge RAP, baelaa heradhe 15/q 1490 Uppsala RAP, bäla f ö m äng 1490 ULD s. 34, baelehasradh 1400-t:s slut C 39 f. 2 r., Baela herrat 1502 Ykjb s. 232.

Beträffande de senast behandlade namnen på -ing, -ung är att märka, att de i historisk tid beteckna bygder. Antingen har suffixet redan från början semasiologiskt motsvarat ett 'trakt, område, bygd, distrikt', eller också har namnet ursprungligen blott tillkommit själva tingsplatsen, bygdecentrum, och därefter utvidgats till att gälla hela det område, vars inbyggare sammankommo till denna. När det ena eller det andra fallet föreligger, är svårt att med säkerhet avgöra (se Svennung aa s. 58, N. Lindqvist aa s. 87 ff., Hellberg aa s. 96, Sahlgren a. st.). Dessa namn är o därför icke helt jämförbara med vanliga -ingi-namnen, som mestadels beteckna byar och gårdar. Det vore önskvärt att få fram exempel på by- och gårdnamn, som i fsv. visa singular a-stamsböjning. Sådana äro emellertid ytterligt sällsynta. Följande kunna åtminstone diskuteras:

Kräppling, gd i Grevbäcks sn, Kåkinds hd, Skar. 1. Namnet skrives officiellt Knäppling (bek, ek, kb), men uttalades i bygden förr kràphg (uppt. 1898 och 1930). De fsv. beläggen visa, att namnet ursprungligen åsyftat en bäck: riuulum piscacionis creplyng 1225 SD 1 s. 693, riuulj piscacionis qui dicitur kreplyng 1231—40 ib. s. 695 or, riuuli piscacionis qui dicitur krepling 1297 SD 2 s. 240 or. Även som bebyggelsenamn bibehåller det e-lös form (laures i krseplwgh 2/5 1482 SRPapp). Möjligt men med hänsyn till bäckens obetydlighet (jfr äldsta beläggen) mycket osannolikt är, att namnet ursprungligen är feminint.

Tysmingen, gdr i Mölltorps sn, Vadsbo hd, Skar. 1., tèsmigdn (1898—99), tèsmîgdn, tèsmega (1932; sammansättningar: tesrmgséd, tèsYMgsvilca) — per osioarbec in quo est molendinum claustri in thusmingi 1222—30 SD 1 e. 228 or, wåro godz som Thu . . . gen heter, ok Lekfors quärn 1368 B 16 f. 22 v. Sparres avskr. (namnet är i av­skriften betecknat som delvis oläsligt).

Gnillinge, by i Yrigstad sn, Västra härad, Jönk. 1. gnèhgd, (gnëlvgdn) — curiam . . . Gnidling nomine 1301 SD 2 s. 351 or, de . . . ginthlinge 1337 SD 4 s. 581 or, i Gnilinge 1517, 1525 Jönk. tb s. 105, 112, ii Gnillinghe 1535 ib. s. 130, i Gnillinge 1539 ib. s. 136, Gnillinges gårdenn 1543 ib. s. 144, then Gnilling gårdhen 1545 ib. s. 150, i gnellinge Smål. 1545:12, ij Gellingh Smål. 1546:5. — De e-lösa formerna, av vilka den äldsta står i ack., tala för att vi här ha att göra med en singular a-stam. Det är då av intresse att finna, att namnet ännu i det levande uttalet icke förlorat denna karaktär utan

vid sidan av gnëlvgd även uppvisar formen gnèbgdn. Det är att märka, att Västra härad liksom f. ö. hela det forna Njudung saknar säkra exempel på äkta -inge-namn. Jfr Hellquist s. 197.

Det fsv. ortnamnsmaterialet visar sålunda förutom de nedan be­handlade namnen på -unga, -ungom två skilda grupper av -ing-, -ung-avledningar, en som böjes som singulara neutrala -ia-stammar och en med maskulin -a-stamsböjning. Den förra är vida mer om­fattande än den senare. Det är av skäl, som ovan anförts, föga tro­ligt, att de ursprungligen äro formellt identiska. Däremot måste man säkerligen i stor utsträckning räkna med möjligheten, att åtskilliga gamla mask. -a-stammar på -ing(r), -ung i f ) — liksom även fem. -ö-stammar på -ing, -ung —ombildats efter de talrika namnen på -ingi, -ungi. Längre fram i denna avhandling komma åtskilliga exempel på denna företeelse att anföras.

Det viktigaste stödet för sin åsikt har emellertid Palmér hämtat från forndanskt språkområde. Då det danska formbeståndet tidigt utsatts för förändringar på grund av dialektal synkope och för­svagning av ändelsevokalen, måste materialet betraktas ur delvis andra synpunkter än det svenska. Det är nödvändigt att dels före­taga ett strängare urval, dels ange, från vilken del av det forndanska området namnet härstammar. Detta angives efter varje belägg (H. = Halland, J. = Jylland, Sj. = Själland, Sk. = Skåne). Den närmast följande beläggsamlingen omfattar blott former, som hämtats ur ori­ginal, nedskrivna före 1340.

Nominativ: Sunt itaque hec nomiwa posses©ionuw . . . foxungi 1239" Corpus 24 J . in uillis . . . que Flaethinge . . . Winning.1 uulgariter nuncupantur 1257

DD 2:1 s. 183 påvebrev Sj. in uilla que dicitur Hwiluingje Nerrae 1275 DD 2: 2 s. 224 Sj. Johannes niclis s on dictus blsesingae 1328 Corpus 785 (Rep. 1 517) Sj. åicta, ecclesia stiillingae 1329 Corpus 799 (Rep. 1 544) Sj. nicholauws dietas butinghse 1335 Corpus 898 (Keb. Dipl. 4 s. 4) Sj.

1 Krarup läser Winninge (Bull. Dan.). Enligt meddelande av Mag. Art. C. A. Christensen i brev 29/s 1944 till Dr. Lis Jacobsen, som varit vänlig att för min räkning begära kontroll av läsningen, är DD:s form »uden nogensom helst tvivl rigtig. I originalen staar der et punktum efter hvert stednavn, og det er dette som Bull. Dan. fejlaktigt beser som et e.»

Genitiv: Petri aduoeati castri Raiding 1278 DD 2:2 s. 273 J . Ingemaro . . . uicario ecclesie Hwiluinge 1290 DD 2:5 s. 64 Sj. uenditionem bonorum . . . uidelicet Gherdinghe . . . 1300 ib. s. 142 »in

Frisia». in sortem åicti Nicolai Ryninge 1313 Corpus 516 Fyn. rector ecclesie gyring 1330 Corpus 834 J .

Dativ. 1. Lokativ efter prep.: (in) Kyflingi . . . (in) kyflingy troligen 1120-talet NL prebendelistan s. 8.

J f r Inl. s. XXVIII ff. Sk. de heddingi före 1139 NL memoriale fratrum s. 51. J f r Inl. s. LH f., Cl Sk. in heddinge 1100-t:s mitt LDV s. 8 (uppgiften överförd ur NL; se Inl.

till denna s. LY) Sk. de Byrhthing 1200-t:s början LDV s. 129 Sk. in Mushaedingae 1200-t:s början LDV s. 48 Sk. in Waerlingy 1200-t:s början LDV s. 11 Sk. in nseflingi 1200-t:s mitt NL s. 1. J f r Inl. s. XIX Sk. de Scrseplingi 1200-t:s mitt NL s. 2 Sk. de scraeplingi 1200-t:s mitt NL s. 3 Sk. in Macla Bythinge 12ö0-t:s mitt LDV s. 85 Sk. de Byrthingi 1257 DD 2 :1 s. 192 Sk. in Scyrpingi 1261 ib. s. 256 Sk. In Skyrpingae 1261 ib. s. 257 Sk. in Haedingi. Maklae 1261 ib. s. 256 Sj. In Hseddiwge Maglse 1261 ib. s. 257 Sj. in Byrthingi (2 ggr) 1262 ib. s. 270 Sk. in Byrthingy 1262 ib. s. 271 Sk. de Byrthingi 1262 ib. s. 272 Sk. in Vinniggy (2 ggr) 1267 LDV s. 168 f. Sk. in Byrthinge 1268 DD 2: 2 s. 99 Sk. in Byrthinge 1268 ib. s. lOO Sk. de Byrthinge 1268 ib. &. 108 Sk. in Styfring 1268 ib. s. 113 J . in Styfhring 1268 ib. s. 113 J . in Styfhring 1268 ib. s. 116 J . in . . . Woring 1276 ib. s. 229 J . in Lefringi omkr. 1277 ib. s. 259 J . in . . . Gselting 1285 DD 2 :3 s. 141 J . in Bseltingse 1291 LDV s. 56 Sk. in parrochia Gerdinghe 1297 DD 2: 4 s. 218 »in Frisia». in placito Getonge 1298 ib. s. 277 f. H. in Kaldyng 1200-t:s slut DD 2: 5 s. 107 J . in Wrenongge omkr. 1300 LDV s. 223 H. de Hwiting 1301 DD 2:5 s. 146 J .

in Getinge 1301 LDY s. 109 Sk. in winningse 1306 Corpus 429 (Rep. 1 838) Sj. jn kalding 1308 Corpus 468 (Rep. 1 875) J . in laekynge 1310 Corpus 484 (Rep. 1 906) Sj. in . . . hygingh 1310 Corpus 492 (Erslev Test. s. 65) J . in hwilwinge syndrse 1311 Corpus 405 (Rep. 1 938) Sj. de Ryninge 1313 Corpus 516 Fyn. de hedding 1314 Corpus 528 (Matzen Panteret s. 340) Sj. in villa kaldyng 1314 Corpus 1091 J . in villa kaldyng 1314 Corpus 530 J . in Winniggae 1316 Corpus 570 (Rep. 1 1168) Sj. in . . . hyyngae 1316 Corpus 574 (Matzen Panteret ». 457) Sj. in skisepinghse 1317 Corpus 596 (Rep. 1 1222) Sj. in hwsessingge 1317 ib. Sj. in hwaelinggae 1318 Corpus 608 (SD 3 s. 380) Sk. in wserlingge östra ib. Sk. in skraepplingge 0stra ib. Sk. jn sliminge 1319 Corpus 619 (Rep. 1 1275 Sj. (exceptis . . . kolding 1320 Corpus 622 J.) in homgse 1320 Corpus 638 (Rep. 1 1301) Sj. (i-streck glömt) in kaldingh 1321 Corpus 656 (Rep. 1 1327) J . in flsethyngae, in flaethingae 1321 Corpus 674 (Rep. 1 1346) Sj. in parochia winningae 1322 Corpus 678 (Rep. 1 1355) Sj. in parochia hwiluinggae 1323 Corpus 693 (Rep. 1 1373) Sj. de hwiruingh 1323 Corpus 697 (Rep. 1 1380) J . de hwiruingh 1323 Corpus 698 (Rep. 1 1381) J . in borthingh 1323 Corpus 701 (Rep. 1 1384) J . de stiuiringh 1324 Corpus 706 (Matzen Panteret s. 377) J . in borthingh 1324 ib. J . in skippingae 1326 Corpus 748 (Rep. 1 1449) Sj. in skyppingh 1326 Corpus 755 (Rep. 1 1451) Sj. de Gaernyngh 1307 Corpus 766 (Rep. 1 1479) J . in kaldingh (2 ggr) 1327 Corpus 771 (Rep. 1 1488) J . de dythringae 1329 Corpus 811 (Rep. 1 1560) Sj. in kykringae 1329 ib. Sj. in Klexinge 1329 LDV s. 182 Sk. in Kyflinge 1332 LDY s. 148 Sk. de grsewingse 1333 Corpus 876 (Rep. 1 1669) Sj. de bithinge 1335 Corpus 897 (SD 4 s. 430) Sk. in butinghae 1335 Corpus 898 (Kob. Dipl. 4 s. 4) Sj. in Hwessinge 1335 Rep. 1 1727 Sj. de byllyngh 1336 Corpus 910 (Rep. 1 1739) J . de gyringh 1336 ib. J . de bisesinge 1336 SD 4 s. 508 H. in litlaehaeddingaB 1337 (Rep. 1 1768) Corpus 930 Sj.

jn raethingae 1337 ib. Fyn. in skibingi 1339 Corpus 972 (Rep. 1 1835) Sj. de silua geltingh, duo boel in geltingh, in silua geltingh 1339 Corpus 981 J . in Kaldingh 1340 Rep. 1 1890 J .

2. Egentlig dativ: claustro Alfing 1268 DD 2:2 s. 114 J . claustro Wising 1268 ib. J . claustro Alfing 1268 ib. s. 116 J . claustro Wising 1268 ib. s. 117 J . Ecclesie Gyslingaö 1304 DD 2: 5 s. 293 Sj. ecclesie Winnings 1304 ib. Fyn. ecclesie Weling 1338 Erslev Test. s. 77 J .

3. Lokativ vid utfärdelseort: Act um Kaiding 1245 Corpus 33 J . Actum Byrthingi 1262 DD 2:1 s. 270 Sk. Datum Byrthingae 1268 DD 2: 2 s. 100 Sk. Datum Byrthinge 1268 ib. s. 101 Sk. Datum Laelin[gaö] 1297 DD 2:4 s. 226. Brevet är skadat. Av fotografi

Corpus 331 framgår tydligt, att två bokstäver följt efter n. Vid. av år 1298 har Datum Lœlingœ DD 2:4 s. 226. Sj.

Datum kalding 1314 Corpus 1092 Datum flykingh 1322 Corpus 689 (SD 3 s. 563) Sk. Datum kalldingh 1327 Corpus 771 (Rep. 1 1488) J . Datum Kaldingh 1321 Rep. 1 1327 J .

Ackusativ: dedit . . . curtem. et molendinum werpingi omkr. 1130 NL s. 89 (hand b,

j f r Inl. s. L, XCVI) Sk. inter Mors« et Sa [lin] g sita 1250 DD 2:1 s. 18 J . Heddingae paruum . . . donauit, preter . . . Heddingae Litlae 1257 ib. s. 176 Sj. Nouerint uniuersi hec esse bona . . . Haeddingae quator waettehrmelnae

1261 ib. s. 257 Sj. cesserunt . . . Byrstyng 1284 DD 2: 3 s. 104 J . inter Morsoo. et Saling. sitam 1280 ib. s. 297 J . placitum Getynge uisitantes 1298 DD 2: 4 s. 277 H. placitum Getonge uisitantes 1298 ib. s. 278 H. unam curiam Graentingge 1300-trs början LDY s. 110. Utg. har omotiverat

insatt prep, in före ortnamnet, »unam curiam Graentinge» betyder enl. medeltidslatinets språkbruk 'en gård i Gräntinge'. Se Lundahl NoB 1937 s. 84. Sk.

Ecclesiam stiillingae 1329 Corpus 799 (Rep. 1 1544) Sj. Castrum Kaldingh 1340 Rep. 1 1890 J .

Av ovanstående exempelsamling framgår klart, att växlingen mellan namn på -ing och -ingi (-ingy, -inge, -ingce) icke är betingad

av den syntaktiska ställningen, utan av namnens geografiska ut­bredning. Av 129 belägg ur originalurkunder före 1340 sluta 82 på -ingi etc., 47 på -ing. Av -mgri-namnen äro 78 belägg lokaliserade till öarna och landskapen öster om Öresund, 2 till nuvarande Nord-frisland (in . . . Gerdinghe 1297, Gherdinghe 1300, betecknande samma ort) och 2 till den jylländska halvön (foxingi 1239, in Lefringi omkr. 1277). Av -m<7-formerna beteckna 42 platser på Jylland, 5 orter öster därom. Under sådana förhållanden är det tydligt, att växlingen -ing:-ingi i första hand sammanhänger med den jy l ländska syn-köpen. Enligt M. Kristensen har denna i vissa ställningar (i levissi-mus mellan två konsonanter, särskilt när dessa äro identiska eller homorgana) genomförts »mellem 1100 og 1250, måske nsermest det sidste årstal» t. ex. i rundanska kvinnonamnet Ingœrp omkr. 1200 (NoB 1932 s. 128 ff.). I Flensburgshandskriften av Jydske Lov (omkr. 1300) är synkopen fullständigt genomförd i mer än tvåstaviga ord med for tis på första stavelsen, t. ex. i plur. av subs t. på -ing(e), såsom pœnning, thinghoring, aruing (Kock ANF 5 s. 66 ff.). Härmed överensstämmer, att namnformer i jylländska handskrifter som Avia Ripensis och Necrologium Ripense (påbörjade vid 1200-talets slut) genomgående sluta på -ing. Det ovan redovisade materialet visar, att denna synkope i -inge-namnen varit genomförd redan vid 1200-talets mitt. Det äldsta jylländska belägget är det osynkoperade foxungi 1239 (nom.), så följa Actum Raiding 1245, in Styf(h)ring (3 ggr) 1268, claustro Alfing (2 ggr) 1268, claustro Wising (2 ggr) 1268, inter ... Saling (2 ggr) 1250, 1289, in ... W oring 1276, castri Rai­ding 1278, Byrstyng (ack.) 1284, in ... Gœlting 1285 etc. Det enda undantaget är in Lefringi omkr. 1277 i ett donationsbrev till S:ta Clara kloster i Roskilde. Det ligger nära till hands att antaga, att brevet enligt medeltida bruk utskrivits genom mottagarens försorg och att skrivaren sålunda icke varit jute och därför använt en för honom välbekant form av -inge-namnet. En ännu tidigare datering ger materialet i »Exordium monasterii Cara3 insulse», en historik över det jylländska cistercienserklostret 0m (Ser. Hist. Dan. Min. 2 s. 154 f.). Handskriftens första tre lägg innehålla en renskrift, verk­ställd omkr. 1216 (se ib. s. 155). Inom detta parti möta formerna in Mesing, Eskingbec s. 174, Eningruthe s. 179, in ... Eninge s. 180, in ... Ening s. 182, in ... Ening s. 183, alla avskrifter av i klostrets arkiv förvarade diplom. De senare avsnitten ha genomgående former

på -ing. Man synes kunna draga den slutsatsen, att synkopen i denna ordtyp börjat senast omkring 1200. Former som Eninge omkr. 1216 och foxungi 1239 kunna väl snarast betraktas som konservativa skrivningar, som visa, att skriftbruket ännu ej nått full stadga och att tidpunkten för synkopens inträde icke kan förläggas alltför långt före 1200-talets början (jfr Kristensens datering ovan).

Vid en undersökning av de danska -inge-namnens morfologi måste man sålunda begränsa sig till materialet från öarna och landskapen öster om Öresund. Av de 82 beläggen från detta område uppvisa endast 5 formen -ing, nämligen de Byrhthing 1200-t:s början, Winning (nom.) 1257, de hedding 1314, Datum flykingh 1322 och in skypping 1326. Av dessa är särskilt nom.-formen Winning av intressen, då den är den enda, som skulle kunna stödja en regelbunden -a-stamsböj­ning; alla de andra stå i en sådan ställning, att de enligt fda. syntax normalt skulle ha uppvisat dativform. Formen härrör dock från ett påvebrev, varför den är mindre vittnesgill för danskt språkbruk. Namnet åsyftar sannolikt Vinninge i Tune hd på Själland. Vinninge i Hyby sn, Bara hd, Malm. 1. uppfattas av Palmér (ANF 52 s. 48 f.) som en bildning till verbet vinna 'arbeta' och översättes 'vinningen, nyodlingen'. Vi skulle då ha att göra med ett feminint verbalabstrak-tum av typen Rönninge(n), Odlingen etc. (se s. 19). Ordet synes föreligga i t. ex. Vinninge vènig, by i Bergs sn, Norrvidinge hd, tydligen från början en utbrytning ur kyrkobyn (jfr »Bergh eller Winninge» 1696 LA F 10 2:1), Kron. 1., Vinninge vinvga ä, vinvgd y (Utjorden Winningen 1815 LA D 103 49: 3), utj i St. Åby sn, Lysings hd, ögl. I.1 För det skånska namnets vidkommande är dock tolk­ningen oviss, då det redan på 1200-talet skrives in Vinniggy (se ovan). Om det danska namnet innehållit detta ord, får den belagda nominativformen en naturlig förklaring, men den kan icke användas för att styrka, att de danska -inge-namnen äro gamla -a-stammar med förallmänligad dativ, då dativformen skulle ha lytt Winningu.

Av de övriga namnen härrör de Byrhthing från LDY, som skrivits vid skilda tider av flera olika händer. De enskilda notiserna äro därför, som Palmér framhåller (aa s. 39), svåra att säkert datera, och det finns icke någon möjlighet att närmare karakterisera skrivar­

1 Om det tvivelaktiga in idnnungi 1316 i Alunda sn, Olands hd, Upps. 1. se UFT 7 s. 144 not 3.

nas språkvanor. Namnet, som är mycket väl belagt, skrives f. ö. genomgående in Byrthingi o. dyl. (ett 10-tal belägg i originaldiplom från åren 1257—68). På detta belägg kan intet byggas. Mot de hedding 1314 svara 1200-talsformerna in Hœdingi, Heddingœ (ack.!) etc. (se ovan) och ett 15-tal 1300-talsbelägg på -i, -e. Formen in skyppingh motsvaras av in skiœpinghœ 1317 och in skippingce 1326; sannolikt har formen influerats av namnet på Shippings härad, inom vilket orten är belägen. Detta uppvisar medeltiden igenom -e-lösa former och -s-genitiv, t. ex. Skyppingsheret Vald. jb s. 20 (se vidare Aakjser Komm. s. 154). Att en eller annan synkoperad form möter inom det område, där synkope uteblivit, är f. ö. knappast förvånande, då man alltid måste räkna med möjligheten, att jylländska skrivare varit i verksamhet även där. Större uppmärksamhet förtjänar belägget Datum flykingh 1322, som åsyftar Flyinge i Sandby sn, Torna hd, Malm. 1., då samma namn 1334 skrives {jumenta indomita) fliking («existencia) SD 4 s. 373 avskr. 1494 reg. eccl. Lund. Andra tidiga belägg äro apud Fliik-gyngœ 1288 DD 2 : 3 s. 253 avskr. Bartholin, de flikinge 1334 SD 4 s. 376 avskr. 1494 reg. eccl. Lund., Ecclesie Flykinge (dat.) 1361 Erslev Test. s. 132 or. Att tvenne av varandra oberoende urkunder, av vilka den ena är original, uppvisa e-lös form, talar för att namnet ursprung­ligen är en mask. -a-starn. Att det nu slutar på -inge beror dock icke på att dativformen slagit igenom utan på analogiskt inflytande från de talrika skånska namnen på ursprungligt -ingi.

Tillståndet i de äldsta danska originalurkunderna ger sålunda icke något stöd för uppfattningen, att -ingi-namnen äro ursprungliga singulara a-stammar, vilkas dativform förallmänligats. Nom., gen., dat., ack. ändas på -ingi etc. Böjningen överensstämmer alltså full­ständigt med den, som ovan konstaterats råda i de fornsvenska diplomen. Liksom på svenskt område kan man märka en avgjord motvilja mot att använda nordiskt gen.-s i urkunder, avfattade på latin. I yngre källor möta dock former som vœlinges kirkœ, vœlinges thorp 1393 (SRP 2661), Glemmyngistogorp 1398 Erslev Test. s. 169 avskr. 1494 reg. eccl. Lund. Däremot synes gen. på -ings — liksom i Sverige — vara begränsad till häradsnamnen.

Hittills ha endast behandlats former, hämtade ur originalurkunder. Detta har varit nödvändigt på grund av det danska materialets starka känslighet; så snart vi ha att göra med avskrifter och vidimationer tillkomma osäkerhetsmoment, då man ständigt måste räkna med att

avskrivaren kan ha representerat en annan dialekt än originalurkun­dens utskrivare. Emellertid kan man icke lämna detta ämne utan att undersöka tillståndet i Kung Valdemars jordebok, en av de vikti­gaste källorna för dansk ortnamnsforskning, vilken dock i egenskap av avskrift måste betraktas som en andrarangskälla för denna, under­sökning.

Handskriften har enligt senaste forskningar tillkommit omkr. 1300 (se Modeer NoB 1937 s. 89 f. och där cit. litt.) i Sorö kloster (Aakjaer Indi. s. 53 f. och där cit. litt.). Bedömningen av de enskilda, formerna försvåras av att verket är en samlingshandskrift, d. v. s. det har avskrivits efter flera olika förlagor av olika ålder. Då vi ju icke kunna veta, huruvida var och en av dessa förlagor förelegat i av­skrift eller original, måste man räkna med att en mängd olika skrivares språkbruk kunnat göra sig gällande, innan texten fått sitt nuvarande skick. De partier, som äro av vikt för förevarande under­sökning, ha emellertid till största delen nedskrivits av e n man, fräter Johannes Jute (se Aakjaer a. st.). Tillnamnet ger anledning att antaga, att denna del av texten skall förete jylländska språkdrag. Så är emellertid enligt Aakjaer icke fallet: »Som det er venteligt ved en Afskrift fra flere forskellige Forlaeg af forskellig Ålder, er der en broget Blanding af gamle og nye Sprogformer i Haandskriftet; men ikke noget sikkert Spor af Dialekt. Denne Omstaendighed peger vel snarest mod 0stdanmark, da ikke mindst en Jyde vel nok et eller andet Sted vilde r0be sig. De mange alvorlige Fejllaesninger af jyske Stednavne synes heller ikke at ty de paa, at Skriverne var Jyder, heller ikke Johannes Jutae, trods Navnet» (Indi. s. 45).

Det för vårt syfte viktigaste spörsmålet gäller, hur skrivarna be­handlat vokaler med levissimus och om sålunda -inge-namnen för deras språkkänsla varit tre- eller två-staviga. Av vad som ovan sagts framgår, att det blir nödvändigt att uppdela texten efter förlagorna och granska varje avsnitt för sig.

Det omfångsrikaste partiet är det s. k. Huvudstycket, vars förlaga i själva texten är daterad till 1231. Redan en hastig blick på detta ger vid handen, att levissimus i flerstaviga ord i ganska stor utsträck­ning synkoperats. Sålunda uppvisa namn på ursprungligt -stadlia nästan genomgående formen -stath, såsomJUanstath s. 6, Skazstatheret, Anzstatheret, De Anzstath, Fristadh s. 7 etc. — sammanlagt ett 20-tal fall. Bevarad slutvokal visa Jn Tystathe s. 3, Hethœnstathœheret s. 4,

Istathesysœl s. 9, Hallœstathœ s. 25; jfr NL, som regelbundet uppvisar former på -stathœ, -stathum, såsom winistathœ s. 1, Winestathvm s. 7, hœraistathœ, hœriinstathœ s. 2, 3, Hervistathiim s. 7, Herui-stathum s. 7, 8 (3 ggr), 9 etc. Vidare möter synkope i namn, vilkas förleder utgöras av inkolentnamn på -ing i gen. plur., såsom Scanyng-hafn s. 20, Hœlsyngburgh, Gythingheret s. 22, 24; däremot är kasus-ändelsen bevarad i Heingœheret s. 3, Byoghlingœ bothœstath s. 22. Andra exempel äro: Myœrlosheret s. 21 gentemot Miarlosœheret i Plogtalslistan s. 82, Slaulßsheret jämte Slaulesœheret s. 18; Thund-rosheret s. 25, jfr Thundrosœheret i Hallandslistan s. 37; Lyuthgud-heret s. 22, jfr Lyudghuthœhœret, Lwthgutahœret 1300-t. LDY s. 263, 120; lurlundheret s. 20, jfr iurlunda NL s. 5; Munkœboth s. 14 jämte Munkœbothœ s. 13; De Nybol s. 7 jämte in Nybolœ s. 17 och i Laa-landslistan s. 50; quœrsœt (2 ggr) s. 3 jämte quœr sœtœ s. 25. Dock äro de osynkoperade formerna i majoritet. I vilken utsträckning de synkoperade härröra från avskrivare, kan givetvis icke avgöras; a priori är det dock sannolikast, att de inkommit i ett senare skede, medan de osynkoperade representera originalet. Vad -ing (e)-namnen beträffar, böra dessa vid tidpunkten för originalets tillkomst 1231 på Jylland i stor utsträckning haft formen -ing, öster därom 4ngi. I huvudstycket möta följande (även sammansättningar medtagas):

Jylland: Hasingheret, Salingsysael, (Rythingsheret) s. 2, Geting-heret, Bylaengheret s. 3, cum Fusing, Grafusin, Vpfusing, cum Wieling, Jn Wseling, Styfrigheret(?) s. 4, Gylling, Hattyngheret, Thystingheret, Aluyng s. 6, Ialyngsysael, Ialyngheret, circa Kaldyng, De Kaldyng s. 7, Hwityngheret s. 8, Gyselting, Gyaeltyng, omnia ista uocamus Geltyng s. 9.

»Utland» : Bokyngheret s. 10, Byltryngheret, Thynningheret, Giseth-ningheret s. 11.

Fyn: Salaengheret s. 12, Vvinnyngheret, Jn Selyng s. 13. Langeland: Hitningthwet s. 15. Laaland: Arn0ngheret s. 16. Falster: in Braenningy maklae s. 16, Jn Wedringy, Jn Brsecningy

maklaö s. 17. Själland: (aqua que uocatur Bxething), Hithningy s. 18, de Wisk-

yngy, attinencia Wiskingy s. 19, (Skyppingsheret), Wynning1 s. 20, Worthyng s. 21.

1 Å&yftar Yinninge i Baarse hd. J f r ovan s. 128.

Fördelningen mellan -ing och -ingi överensstämmer i stort sett med den, som konstaterats i originalurkunderna. De jylländska namnen sluta praktiskt taget genomgående på -ing, medan de östliga om­rådena uppvisa -mgrç-former vid sidan av -mgr-former. De senare kunna bero på den ovan konstaterade synkoperingstendensen. Det är att märka, att de synkoperade formerna huvudsakligen förekomma i sammansättningar; förutsättningen för synkope har säkerligen varit gynnsammare, då svagtonig vokal följts av starktonig stavelse.

Nästa avsnitt i hs är den s. k. Kununglevlistan. Förlägget är enligt Aakjser (Indi. s. 21) sannolikt äldre än huvudstycket. Yi kunna så­lunda räkna med, att de jylländska -inge-namnen i originalet i större utsträckning varit osynkoperade. — Avskriften företer också i detta parti tendenser till synkopering: Haldstath, pro Ryngstath s. 27, Haraldstath s. 28 jämte Hakœstathe, Halmstatha s. 27, 29; Garstangh s. 28, jfr Garstangœ i Huvudstycket s. 22, runda. i:karp:stqkum Fors-hedastenen; Burghœndholm s. 28, jfr Burghœndœholm i Huvudstycket s. 26, Burghœndeholm s. 29; Hœlsyngburgh s. 28; Raftund s. 28, jfr rectoris ecclesie Raflundœ 1344 SD 5 s. 250 or; Aruœlund s. 28. Följande -ing(e)-namn förekomma:

Jylland: Jhoringy, Jalinge, Byrkingy, Gyaelting s. 26. Fyn: preter Mesyng s. 27. Als: Ketyngy, Clintyngy s. 27. Själland: Haeddyixg, Worthingburgh s. 28. Skåne: Stening(?) s. 28. Yi möta här ett tillstånd, rakt motsatt det vi funnit i huvudstycket.

De västliga namnen sluta på -ingi, de östliga på -ing. Jag uppfattar förhållandet sålunda: originalet, vilket som ovan nämnts troligen är äldre än huvudstycket 1231, har sannolikt haft praktiskt taget genomgående -mgré-former, d. v. s. det återspeglade tillståndet före den jylländska synkopens genomförande. Avskrivaren, för vars språk­känsla sannolikt -mgr-formerna varit naturliga, har — som så ofta är fallet — varit noggrannast i början av avskrivningsarbetet (här förekommer icke heller synkope i övriga ortnamn), men ganska snart har hans uppmärksamhet slappnat och hans naturliga språkkänsla gjort sig gällande.

Av övriga partier, nedskrivna av Johannes Jute, erbjuder F alster -listan det största intresset. Denna är sannolikt något yngre än huvud­stycket (se Aakjser Indi. s. 26 ff. och där cit. litt.). Här har jag funnit

ytterst få säkra spår av synkope; de enda som kunna förtjäna anföras, äro Kietil Sluff s. 46, för övrigt kallad Kietil Slaffce (flerstädes s. 45 ff.), och. Sestopht s. 44, jfr Brunœtoftœ s. 47. Yi kunna räkna med att avskrivaren ganska troget återgivit sitt original (jfr M. Kristensen i Lålland og Falsters stednavne 1 s. 1 ff.). Här möta följande -inge-namn, alla från Falster:

Kyppingi s. 41, Skythringy, Braenningy litlse, Braenningy s. 42, Waetring, Braekningy s. 43, Braekningy, Bellingy s. 44.

Som man kan vänta sig, dominera former på -ingi. Det kan sär­skilt förtjäna påpekas, att samtliga stå i rubrikställning!

Den korta Laalandslistan, som enligt Aakjaer (Indi. s. 28) synes vara ett supplement till huvudstycket och vars original sålunda kan anses härröra från ungefär samma tid som dettas, uppvisar för­vånande många fall av synkope, såsom Cnytœsbel s. 49 vid sidan av Nybolœ s. 50; Wapnœstath s. 49; Halstath s. 50; Ingœstopht s. 49, jfr in lngestofftœ 1398 Rep. 1 4227; Ostoft s. 50, jfr af Ostofftœ 1449 Rep. 1 7921. Levissimus, bevarad i utljud, möter endast i Nybelce, Wantœworœ och Mœthœlbolorœ. Det är sålunda just vad man kan vänta sig, när man finner, att större delen av listans -inge-namn sluta på -ing:

Flyntingi, Sclyming, Skaemmyng, Saethyng s. 49, Haeluing, Arn-unghaeheret, Arning s. 50.

Huruvida »Intäktslistan», som tydligen är yngre än huvudstycket (Aakjaer Indi. s. 21), i större utsträckning berörts av synkope, är svårt att med säkerhet avgöra på grund av materialets ringa omfång. Att så är fallet, antydes emellertid av former som quœrsœt, Hœl-singor s. 53, Hœlsingburgh s. 54. Följande -ing(e)-namn förekomma:

Jylland: Kaldyng, Jalyngsysaöl s. 53. Fyn: Salaengheret s. 53. De partier, som skrivits av den andra handen, erbjuda icke mycket

material av intresse. Köpstadslistan, som sannolikt tillkommit under Christoffer I:s regeringstid (Aakjaer Indi. s. 22), uppvisar de syn-koperade formerna Ringstath, Kiopmanhafn, Helsingher samt -ing(e)-namnen Vvorthinburgh, Hedding s. 83.

Från samma hand härrör även avskriften av de s. k. Valdemars­annalerna/ omfattande åren 1074—1219, en av de tidigaste danska

1 Dessa och nedan omtalade annaler citeras efter E. Jörgensens utgåva Annales Danici medii sevi.

annalerna, som direkt eller indirekt utnyttjades i Ann. Sorani 1130— 1300, Ann. Lundenses —1307 och Ann. Ryenses —1288 (Kroman Kong Valdemars Jordebog s. 63 ff.). Här möter vid år 1131 upp­giften Bellum fuit Jalenge (Jörgensen s. 72). Detta parti av anna­lerna bygger enligt Kroman (aa s. 63) »paa en aeldre kortfattet Aar-bog, hvis Indhold gaar igen i to andre Aarboger, begge bevaret i gamle Haandskrifter, den aeldre Naestvedaarbog fra c. 1230 . . . og den dansk-svenske Aarbog (aeldste Haand), indskrevet kort efter Midten av 13. Aarhundrede...» Ortnamnet åsyftar Jällinge på Jylland (jfr DS 8 s. 102 f.). I de annaler, som på ett eller annat sätt står i samband med Valdemarsannalerna, lyder notisen: Bellum fuit in Jalungi Ann. Nestv. 1130—1228 (s. 72) Bellum fuit in Jallungi (var. Jalungi) Ann. Nestv. 821—1300 (s. 72), Bellum fuit Jaling Ann. Sor. 1130—1300 (s. 73), Bellum fuit Yalingi (var. Yalinggï) Ann. Lund. (s. 73), Bellum Jaling Ann. Dan.-Suec. (s. 130). Formerna på 4ngi representera tillståndet före den jylländska Synkopen (jfr Jalinge i Kununglevlistan). En liknande annalanteckning ligger säker­ligen till grund för Knytlingasagans uppgift om samma händelse, som sagan själv uttryckligen säger sig ha hämtat ur skr i f t l iga källor: »Pat finnz ritat i frôôum dQnskum bôkum, at Jeir Nikulås konungr ok Eirikr hafi åttar nQkkurar orrustur, |>aer e,r vér kunnum eigi frå sagnir, meö hverjum tiöendum lyktaz hafa; en sva er ritat, at â ç>ôru âri eptir liflåt ens heilaga Knuts lâvarôar, brôôur sins, åttu peir Nikulås konungr orrostu å Jalangrsheidi, ok |>vi naest åttu peir, eôa menn peirra, aôra orrostu f Fôtvik a Skåni. . .» (Sçgur Danakonunga s. 218, jfr Helgason, Norrön Litteraturhistorie s. 162). Källan har tydligen innehållit några mycket kortfattade uppgifter motsvarande »1130 Sanctus Kanutus martyr Rinstadis. 1131. Bellum Jaling. 1132. Bellum Fotewig Scanie» i Ann. Dan.-Suec. (s. 130) och i likhet med de övriga annalerna — med undantag av Lund. och Ry. — till saga-författarens förargelse saknat uppgifter om segraren. Möjligen kan man tänka på den av Kroman omtalade källan till Ann. Vald., Nestv. och Dan.-Suec. Formen Jalangrsheidi härrör från A-gruppen av Knytlingasagans handskrifter, representerad av hs M (se anf. utg. s. XXXI), medan B-gruppen, representerad av hss W och E (ib. s. XXXIV) har Jalangisheidi. Den senare bör givetvis äga vitsord gent­emot den förra, som uppenbart omformats efter de västnordiska namnen på -angr. Formen är av stort intresse, därför att den — i en

på nordiskt språk avfattad källa — uppvisar genitivändelsen -is, vilken överhuvudtaget icke uppträtt i de på latin avfattade urkun­derna. Vi få här ytterligare ett stöd för uppfattningen, att vi ha att göra med singulara neutrala ia-stammar.

Undersökningen av förhållandena i Kung Valdemars jordebok har givit ett resultat, som på intet sätt jävar de slutsatser, som kunde dragas av tillståndet i originalurkunderna. Formerna på -ing bero på en synkoperingstendens, som tydligt kan konstateras även i andra ortnamn. I ett avseende har jordebokens text givit mer än original-urkunderna: de partier, vilkas förlagor kunna antagas vara äldre än de övrigas, nämligen Kununglevlistan och Valdemarsannalerna, låta ana tillståndet på Jylland före synkopen, vilket i originaldokumenten endast representeras av formen foxungi (jfr även Eninge s. 127). Allting pekar på att de danska -inge-namnen så gott som genomgående äro bildningar på -ingi, och intet stöder antagandet, att dessa namn skulle vara ursprungliga singulara a-stammar. Att detta står i fullstän­dig överensstämmelse med förhållandena i Sverige, är ytterligare ett starkt stöd. Man bör sålunda vid en fortsatt undersökning i första hand räkna med att den övervägande delen a v -mgre-namnen i Sverige l iksom i Danmark äro att betrakta som singulara neutrala ia-stammar.

2. De nordiska namnen på -unga, -ungom, (-inga, - ingom).

De plurala namnen på -a, -um tillmättes av Hellquist stor betydelse och ansågos även av senare forskare utgöra en väsentlig del av -inge­namnen (se ovan s. 101), tills Palmér påvisade, att deras uppträdande i källorna ger vid handen, att man här snarast har att göra med en sekundär företeelse. Palmérs uppfattning synes vara i allt väsentligt riktig. Då han emellertid enbart stöder sig på Hellquists material­samling, som dels är mycket ofullständig, dels omfattar många ej hithörande belägg, kan det dock vara på sin plats att genom en

noggrannare undersökning söka få gruppen mer bestämt avgränsad. Först kan ur Hellquists materialsamling utmönstras en del belägg på -(B) som i själva verket äro singulara, då skrivaren med ce-typen tydligen velat återgiva ett etymologiskt e i svagtonig ställning. Hit höra:

Husungœ 1409 SD ns 2 s. 166 or. Diplomet är ett av de talrika räfstetingsbreven, som i samband med reduktionen i Uppland 1409 utfärdades i Uppsala av Tord Bonde. Originalen finnas i danska riksarkivet, varför jag icke kunnat avgöra, om det är samme skri­vare, som varit verksam vid utskrivandet av dessa brev, men detta är i varje fall övervägande sannolikt. Här möta även formerna Swiningœ s. 182, Bellingœ s. 186, Dylungœ, Kolingœ, Lydhingœ s. 192. I regel upprätthålles en klar skillnad mellan svagtonigt a och e, men i enstaka fall kunna även bägge återgivas med œ, såsom å ena sidan Karl 0rœ (nom.) s. 186 (annars skrivet Karl 0ra), å andra sidan Bo Dyurœ s. 181, 188, Beynct Snarœ s. 181, Sturœ Algotsson s. 189, (samtliga i nom.; även Beynct Snare, T hord Bonde etc. t. ex. s. 181). Typen œ kan sålunda stå för både a och e, och då samtliga i diplomen anförda -inge-namn i andra såväl yngre som äldre källor endast upp­visa former med e (se under Billinge, Dyvinge, Körlinge, Svinninge s. 416, 319, 326, 334 och jfr de lopungi, de lopunge (2 ggr) omkr. 1312 SD 3 s. 97 or), kan det anses fullt säkert, att man här har att göra med singulara former. I ett brev, utfärdat av Tord Bonde samma år (SD ns 2 s. 132 or) möter också Kroghlingœ, vilket även med största säkerhet kan betraktas som en singularform, då namnet f. ö. vanligen skrives kryklingi, kr&klinge (se s. 511) och brevet uppvisar ett full­ständigt förvirrat bruk av ae-typen (Bondae, waeghnse, kaerthse, hafthae, Marstae etc.).

krœllingœ 1383 (SRP 1966). I brevet möter även formen stym-mingœ. Baksidan har anteckningen »in aby et kraellinge...». Diplo­met är skrivet av samma hand, som möter i SRP 1967 och 1968 — samtliga brev äro utfärdade vid samma tillfälle av Kettilvast Krok, domhavande i Ytra Tör, och röra Södertörnsgods. I 1967 möter for­merna j hœringa (ae-strecket uteglömt), j hœringœ (a t. in hœringé) och i 1968 i hœringœ (a t. in haeringe). Skrivaren använder ofta œ för e, såsom thordhœ byscupœ (dat.) for skr if nœ (nom.), mœra, brœf, halstœn, niclis vngœ (nom.), bygiandœ (nom.), œkœby etc. Här finns det sålunda icke någon anledning att uppfatta krœllingœ som en

pluralform, särskilt som Stymninge och Häringe f. ö. genomgående sluta på -e (se a. 189, 198).

rynynghœ 1384 (SRP 2032). Skrivaren använder œ för både a och e, såsom horœ, j sœtrœ, hundarœ, koptœ, œrffdhœ. Detta är det äldsta kända belägget; senare skrives namnet med e, såsom i Ryninge 1403 SD ns 1 s. 278 or.

Brythyngœ 1331 SD 4 s. 232 Sparres avskr. Då brevet endast före­ligger i sen avskrift, kan intet byggas på denna form. Senare skrives namnet ij brydhinge 1395 (SRP 2759), i Bridiunghe 1413 SD ns 2 s. 710 or.

kymœlinghœ, mysinghœ, thyllinghœ 1347 SD 5 s. 653 or. Brevet är säkerligen, som nedan visas (s. 279), skrivet av en tysk och därför knappast vittnesgillt. Svagtonigt a återgives visserligen ofta med œ (brummse, fittise, spangae), men materialet är för litet för att man skall kunna bilda sig en uppfattning om hur skrivaren brukat återge svagtonigt e (jfr dock inskottsvokalerna i kymœlinghœ, bœkœne-berghœ). Avgörande i detta fall är, att samtliga tre namn av tidigare källor att döma äro singulara (se nedan s. 279, 514, 140).

skyrtingœ, swœrdinghœ 1342 SD 5 s. 97 or. Brevet återger svag­tonigt a med a, såsom anunda dottyr, Mœpalby, swinasœtrom. På ursprungligt svagtonigt e saknas fullt säkra exempel; jfr dock œœrœnos, i ett brev från 1346 (SD 5 s. 558 or) skrivet œrenes. Redan härav är det sannolikt, att namnen äro att anse som singulara, och full visshet ge övriga belägg från 1200- och 1300-talen: j skyrtinge 1367 (SRP 799), J skiortinge, j vestro skiortinge 1377 (SRP 1293), j skiurtinge 1385 (SRP 2169; iu ändrat från något nu oläsligt), j skiwrtmge 1386 (SRP 2188); om Svärdinge se s. 387.

thrœidngœ 1343 SD 5 s. 162 or. Namnet är svårt att bedöma, då brevet återger svagtonigt a med både a och œ (trœquistœ, ascanœs, byuxta) och saknar exempel på ursprungligt svagtonigt e. Det är med största sannolikhet identiskt med Drevinge i Nacka, som skrives in dreuinghœ 1332 (brevet ger inga hållpunkter för att bedöma slut-vokalen), drœwinge 1333 (se vidare s. 257).

Alla dessa namn (möjligen med undantag av det sista) böra så­lunda strykas ur den av Hellquist sammanställda och av Palmér citerade listan på plurala -inge-namn. Även annars påträffas då och då exempel på att säkra singulara former skrivas med öp, såsom ij

hy kling œ 1368 (SRP 818; i samma brev nom. nœrwarendœ, hora, sea), Skollingœ sokn, vedh Skollungœ (1409 SD ns 2 s. 96 or; i samma brev sœ heller hera, hadhœ, orœs land), i Wraarkungœ (1420 SD ns 3 s. 595 or; diplomet har œ för svagtonigt såväl ö som e, men namnet skrives senare ; wrankunge 3/e 1421 Yrankunge RAP, é wranckvwge 22/i 1428 Vadersrum RAP). I diplom och jordeböcker från 1400-talets senare hälft möter även en eller annan se-skrivning, som emellertid icke kan tillmätas någon betydelse, då namnen med hjälp av äldre och yngre källor kunna konstateras vara gamla singularer och skri­varnas behandling av svagtoniga vokaler stundom är ganska regellös.

Ur Hellquists av Palmér citerade materialsamling bör även ut­mönstras en grupp exempel av typen Gasunga sokn, vilkas a-former äro betingade av den syntaktiska ställningen. I nedanstående lista upptagas former på -a, bildade till namn, som enligt övriga källors vittnesbörd normalt sluta på -i, -e.

farunga sonk 1316 SD 3 s. 270 or kinngabolstad 1344 SD 5 s. 304 reg. eecl. Ups. kyngiabolstadh 1344 ib. s. 333 ib. Skiolluwga sokn 1355 SD G s. 539 or kraklinga sokn 1365 (SRP 673) thaxunga sokn, thurimga sokn, Rismingawik 13/i 1369' Krapperupark. hyltninga sokn 1377 (SRP 1236) wardhungha kirkio 1378 (SRPapp 35) kraelinga sokn 1382 (SRP 1708) Lestringa sokn, wardinga sokn 1382 avskr. B 15 f. 246 r. wardbuwga sokn 4/a 1382 vid. juli 1481 Krapperupark. papp. grodhvnga sokin 1383 (SRP 1967) grodhvnga sokyn 138$ (SRP 1968) gasunga sokn, wardhuwga sokn, thaxunga sokn 1384 (SRP 2005) vndunga sokin, vddunga sokin, vsesterhanuwga sokin 1384 (SRP 2029) twruwga sokn 21/s 1384 Öknebo UUBperg tytlinga sokn 1384 (SRP 2046) vestrahanuwga sokn 1385 (SRP 2163) almuwga sokn 1385 (SRP 2175) wardhuwgha sokn 1391 (SRP 2592) skuttuwga sokn 1396 (SRP 2832) skwtuwgha sokn 1399 (SRP 2958) huddunga sokn 1400,-t., sv. övers, av Vita S:ti Erici Corp. Cod. Suec. 3

f. 34 r., Fsv. leg. SFSS 7: 3 s. 374. Thunmganses 1402 SD ns 1 s. 98 or Farwnga sokn 1402 SD ns 1 s. 140 or

Wardhunga sokn 1404 ib. s. 812 or Wardhimga sokn 1405 ib. s. 477 or Wardhunga sokn 1405 ib. s. 500 or Turunga sokn 1405 ib. s. 502 or Skuttungha sokn 1407 ib. s. 668 or Skutvngaby 1415 SD ns 3 s. 39 or Wardhunga sokon 1417 ib. s. 211 or ?wordungä sogn, Taxungä sokn, Turungä sokn (texten har ofta ä för

svagtonigt a men även för e, som dock vanligen återges med e, t. ex. Kyfflinge, fyllinge) 1422 B 16 f. 419 r. Sparres avskr.

[quilllinga sokn (25/s) 1426 (Norrk. med. s. 123 or) almuwgha sokn 21/i 1431 Väsby RAP skiolluwga sokn 24/e 1433 Oppunda RAP grodhwnga sokn 1441 (SMR 1413) byrklinga sokn V12 1443 Salsta RAP thaxunga sokn 15/s 1445 öknebo RAP Taxunga Sokn 1448 B 16 f. 395 r. Sparres avskr. Skutuwga sokn Ve 1452 Uppsala RAP hudduwgha kirkio 9/i 1453 RAPapp heclmga sokn u. d. 1453 Linköping RAP (åsyftar Hycklinge) hudduwga sokn 3/e 1458 Svartlöt RAP skwtwnga sokn 22/io 1472 RAPapp kuillinga kirkio 31/i2 1477 Ringstad RAP brellinga land och fiella 15/2 1482 u. o. RAP Lestrwnga kirkio 1482 Sthlms tb 1474—83 s. 395 skutuwgasokn 5/n 1488 Bälinge RAP huddunga kyrkie 11/s 1499 Huddinge RAPapp Qwillinga sokn 14/io 15001 Hendelö RAP

Då samtliga dessa namn i andra äldre och yngre medeltida källor regelbundet sluta på -e, är det tydligt, att vi här ha att göra med tillfälliga bildningar. De böra bedömas på samma sätt som fsv. Haka-thorpa sokn till Hakathorp, Wardhzbergha sokn till Wardzbergh (se Lundahl NoB 1937 s. 40 ff.), d. v. s. ortnamnet har, då det stått som genitivattribut till ett huvudord, utbytts mot inbyggarnamnet. Något stöd för att själva ortnamnet i dagligt tal lytt *Almunga etc. kunna dessa former icke skänka — de visa blott existensen av inbyggar-namn som *almungar o. s. v. Ur Hellquists materialsamling bör man alltså utmönstra formerna Almungha och Farunga. vilka hämtats från Styffe (Sku), som tagit dem ur ovan citerade diplom från 1431 och 1402, och sannolikt även Vestra Hanunga, som av Styffe anföres ur en källa från 1432, som jag dock icke lyckats återfinna.

Typen Almunga sokn har enligt min mening haft stor betydelse för uppkomsten a v namnen på -unga, -ungom. Namn som normalt sluta på -ungt, -unge, men vilka som genitivattribut gärna antaga formen -unga, kunna tillfälligt bibehålla denna form, även då de stå utan huvudord, och flekteras då efter mönster av typen -,stadha, stadhom, Berga, Ber gom. Detta gäller a v naturliga skäl särskilt

sockennamnen, t. ex.:

de Berklingum 1348 SD 6 s. 1 or. Den fsv. normalformen är Birhlingi (se s. 490).

in Gasunghum 1365, 1366 Styffe Bidr. 1 s. 76, 90, in gaasungom 1383 (SEP 1900), aff Ghozungha, i Gozungha 1411 SD ns 2 s. 360 vid. 1424. Den fsv. normal­formen är Gasungi, styrkt med ett 30-tal belägg (se s. 524).

i krœklinga (namnet åsyftar kyrkbyn) 17/i 1454 Örebro EAP, i Kräklinga 1474 B 15 s. 287 r. Sparres avskr. Den fsv. normalformen är Krœklingi (se s. 511 f.).

i qwillingom trol. 1409 B 15 f. 137 v. Sparres avskr. Den fsv. normalformen är Quillinge (se s. 513).

j Lestringa 1382 B 16 s. 246 r. Sparres avskr. Den fsv. normalformen är Lœstrunge (se s. 499).

in skiollungho[m], de skiollunghum 1378 (SEP 1337), ij skiollungom 1384 (SEP 2034). Den fsv. normalformen är Skiollungi (se s. 270).

de tyllingum 1307 SD 2 s. 508 avskr. 1344 reg. eccl. Ups. Den fsv. normal­formen är Tyllingi (Ecclesie tyllingi 1303 SD 2 s. 400 or, ecclesie Tyllingi 1309 ib. s. 568 or, De tyllinge 1314 SD 3 s. 149 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., de tyllingi 1316 ib. s. 250 or, tyllingi (ack.) 1302—19 ib. s. 428 avskr. 1344 reg. eccl. Ups. etc.).

i Wœstra Hanigga 1411 SD ns 2 s. 405 or. Den fsv. normalformen är Vœstra Haningi (se s. 195).

Stundom möta dylika former även bland bynamn:

i hœslinga 5/io 1472 Trögd EAP. Den fsv. normalformen är Hœslinge (se s. 204).

ii kroklinga 1364 (SEP 618). Den fsv. normalformen är Kryklingi, Kroklinge (se s. 511). Det är dock att märka, att skriften i detta parti av brevet är mycket otydlig.

ii scyoldungum 1380 (SEP 1524). Den fsv. normalformen är Skiollunge, -inge (se s. 271).

i Skiollungom 1414 SD ns 2 s. 819 or. Den fsv. normalformen är Skiollunge, Skollinge (se s. 270). Byn ligger nära Torpunga, om vilket se s. 144.

j sytringha 26/i 1456 Siende EAP. I fsv. urkunder finnas ytterligare två belägg på namnet, båda på -inge (se s. 516).

i skœrplingom 1389 (SEP 2433). Den fsv. normalformen är Skœrplingi (se s. 529).

För formerna på -a måste man dock hålla möjligheten öppen, att skrivarna i ett eller annat fall glömt ett se-streck och sålunda avsett att återge ett œ, tecken för etymologiskt -i, -e.

Alla dessa bildningar kunna bedömas som tillfälliga. Nästa grupp består a v namn, som under någon period a v fsv. eller nysv. mer eller mindre konstant uppvisa former på -ö, -um och som a v källorna att döma verkligen känts som ortnamn på -inga, -unga. Särskilt när materialet är knappt är det dock ofta svårt att draga gränsen mellan denna och föregående grupp. Ett och annat a v de nedan upptagna namnen kunna måhända med lika stor rätt föras till de ovan be­handlade. Följande -ing-, -ung-namn med mer eller mindre konstant -a, -um är o mig bekanta:

U p p l a n d

Ettinga tefoga, ktiga, by i Östervåla sn, Yåla hd, Västm. 1. — in etinggum 1312 SD 3 s. 86 or (huruvida »(ramfridis) otinge» i samma källa s. 87, som föreslås i registret, verkligen åsyftar denna by, är ovisst), j ethinghe, i ethinge 1490 ULD s. 49. I närheten ligger Ettingbo, skrivet ethingebode 1492 ib. s>. 48.

Steninge stèmgd, säteri i Husby-Ärlinghundra sn, Ärlinghundra hd, Sthlms« 1, I ä. fsv. tid dominerar formen de Stenungum o. dyl. (ett drygt 10-tal belägg), i y. fsv. i Steninge etc. Se beläggsamling s. 349.

Tillfällig är sannolikt formen i Norunghom 1410 SD ns 2 s. 339 or, åsyf­tande byn Norrängen nora^n i Håtuna sn, Håbo hd, Upps. 1., tidigare skrivet in Norgungi 1315 SD 3 s. 228 Hadorphs avskr. (i annan avskr. av samma or Norgungs) och senare i Nerringe 1414 SD ns 2 s. 814 or, Nåränghe 1541:17. Det är att märka, att Norrängen ligger på endast omkr. en mils avstånd från Steninge, varför ett formellt inflytande från detta namn icke är uteslutet.

S ö d e r m a n l a n d

Svartlösa härad

Hallinge, by i Salems sn —< ii hallunge 1357, j halhmgge 1454, j halluwga 1461, i j halligghom 1462, j halluzjgum 1471, i Hallinge (2 ggr) 1477. Källhän­visningar för detta och följande Södertörnsnamn återfinnas nedan s. 222 ff.

Nolinge, gd i Grödinge sn —• in nerdrungum 1323, J n Nordrunge 1331, in villa nordhrunggum 1334, i Nordrunghum 13691—79, super nordnmge 1400-t., j nordruwge 1437, j nordwnge 1474, i nordinge 1502, i Nordinge 1514.

Uppinge, by i Grödinge sn — v vppuwggom 1449, i vppuwga 1459, j vpp-onge 1535.

TJringe, by i Grödinge sn — i wrungom 1423, y wruwggom 1449, vringe 1535.

Utiringe, gd i Salems sn — j wtruwgum 1362, i vtnmgwm 1426, i Ytrugum 1436, i j ytrwngom 140Ö-t:s slut, j ytrynge 1480, i ytrwnge 1481, j Ytringe 1517.

(.Åvinge, by i Grödinge sn — in awngi 1310, Jn awnge 1331, i awuwgom 1433, i auunge 1558.)

Sotholms härad

Valinge, by i Muskö sn — i Valingom, j Walingom 1487, Walinge o. dyl. 1554—90, Walinga 1572 (se s. 200).

Åkers härad

Byringe btprtgd, gd i Länna sn — Biurungum 1257 Vårfruberga UUBpapp avskr. 1500-t., wijd Biurunga omkr. 1405 SD n® 4 s. 157 avskr., Biurunga qwsern (3 ggr), a t. Bywrwngha qwarn 1406 SD ns 1 s. 552 or, i Biwrungom 1413 SD ns 2 s. 663 or, j biwruwgum 23/s 1447 Åkers hd RAP, som biwringa heter, a t. pa biwringe, pa bywrywghe 29/s 1486 Gripsholm RAP, som biwringa hether, och faster . . . biwrimga 14/n 1486 Åkers hd RAP.

Finninge fïnvga, by i Strängnäs sn — in finnungum 1322 SD 3 s. 562 vid. 1324, 1323 ib. s. 584 or, in norrae finnungum, J n sudrafinnungum, in sudrse-finnungum, J n finnungum 1331 SD 4 s. 240 ff. lib. eccl. Strengn., finnungum 1346 SD 5 s. 581 or, in sudhra finnungum, in finnungum 1346 ib. s. 595 f. or, in Fynnuragum 13512 SD 6 s. 366 or, i finnuwgum 1365 (SRP 678), i j fynnongom 1365 (SRP 681), i fmnuwguw 1380 (SRP 1526), J n fynnuwgom 1383 (SRP 1959). Ytterligare ett 10-tal former på -om från senare medeltiden äro kända. Former på -e saknas. Ännu 1595 finninga engh, Finninga engh BSÄK 12 s. 47, 40, men j finninge, j finniwge Söd. 1542:3, J finninge (2 ggr), J finniwge ib. 1549: 5.

Gor singe go§vgd9 by i Strängnäs sn, Åkers hd, Söd. 1. — Datum . . . gor-sung 1224 SD 1 s. 240 or (jfr ovan s. 112 f.), Datum gorsungaB 1309 SD 2 s. 569 or (brevet ger inga hållpunkter för att bedöma slutvokalens ljudvärde), in gorsonghom 1315 SD 3 s. 236 or (SD felaktigt »gorlonghvm»), in Gorsunge 1348 SD 6 s. 48 or, in Gorsungum 1348 ib. s. 50, 51 or, curiam Gorsungae 1361 Rep. 1 2645 vid. u. d., i j gorsungom 1399 (SRP 2976), Gorsungha etc. 1419 SD ns 3 s. 451 f. (se vidare nedan s. 151), i gorsunghom 1437 or (SMR 548 a), j gorsuwge 2®/s 1442 Ellsund RAP, j gorsuwgum e/6 1447 Åker RAP, war oc Cronona by Gorsunge oc gorsungaholma, gorsuwgaby oc gorsuwgaholma (2 ggr) 21/i2 1453 Örebro slott RAP, gorsungaby oc gorsungaholma 28/i2 1453 Strängnäs RAP, Gorsuwga oc gorsuwgaholma (ack.), Gorsuwga öc gorsuwgaholmom (dat.), a t. paa gorssunga 26/2 1455 Vadstena RAP, J Gårssinge, Gårdzinge, i Gord-zinghe Söd. 1549: 5.

Revinge, nu försvunnen by på Tosterö, Åkers hd, Söd. 1. — J n reuingum, a t. in raeuingiom 1250—1300 SD 2 s. 698 or, eedhby cum coloniis Rsewngse 1311 SD 3 s. 13 or, Eedby cum coloniis Rewngae 1311 ib. not annat or av samma brev (breven återge ofta svagtonigt a med œ, t. ex. snyteberghœ, gryndœ), in

refughe 1316 ib. s. 246 or, in villa Renunge 1351 SD 6 s. 265, 266 (två brev, båda hämtade ur Nordberg C1M).1

Skåninge lilsJcaniga, std^Jcamva, by i Fogdö sn — Jn skanumgum, a t. in skanungom 1250—1300, skanunggse, skanunghas 1311 (ur dé ovan under Revinge anförda breven).

På tillfällig anslutning till denna grupp beror säkerligen in frolinghum 1341 SD 5 s. 74 or, åsyftande Frölinge, by i Fogdö sn. Namnet skrives f. ö. Freolingj 1257 UUBpapp avskr. 1500-t., in villa frolinge 1344 SD 5 s. 259 or, villa frö­linge, in frölinge 1345 ib. s. 426 or etc. Svårbedömligt är villa mœringœ 1337 SD 4 s. 580 or, som åsyftar byn Märinge i Strängnäs sn. Brevet ger inga håll­punkter för att bedöma slutvokalen, med namnet skrives f. ö. genomgående med e (se s. 203).

Oppunda härad Häringe hœnga, by i Sköldinge sn — i j haeruwgom 1384 (SRP 2059), i

hserunge u. d. 1423 Skulsta RAP, ?j haenmge 24/e 1433 Oppunda RAP, j haeringh-om 1437 or (SMR 634), i heringhom 1437 or (SMR 635), i hseruwgow (2 ggr) 1437 or (SMR 636), pa hyrmge 1467 C 25 f. 1 v., j haeringh, j haeringhe, j haermge 1491 C 26 f. 12 r., 13 r., i haermge, i haeringe, i haeringe 1492 ib. f. 13 v., 14 v., 15 v., i haermge, i heringe (2 ggr) 1493 ib. f. 16 r., 17 r., i hasringe (2 ggr) 1494 ib. f. 17 v., 18 v., j haermnge, i haeringe 1492 C 27 Yl, j haerywghom (2 ggr), j hserywghe, j haeringhe 1494 ib. III, IY, i heriwgom, i heringe, i haeringe (2 ggr) 1508—10 C 35 s. 102 f., 107 f.

1 Namnet har diskuterats bl. a. av A. Noreen (Ynglingatal s. 243 f.) i sam­band med Ynglingatals rœningi, som oftast identifieras med Rällinge i Helgarö sn på Fogdön. Noreen anser, att såväl Ynglingatals rœningi som diplomens reuingum etc. åsyfta Rällinge: »Förhållandet är troligen det, att Rœw-, Rew-, Ren- äro misstolkningar av Rœu-, Reu- och detta i sin tur felläsning för Rœll-, Reil-, i det att II lästs som u resp. n.» Detta kan icke vara riktigt. Revinge och Rällinge äro två skilda byar. Det senare namnet skrives Rethlingj 1257 Vår-fruberga UUBpapp avskr. 1500-t., pi rœllinge 1331 SD 4 s. 242 lib. eccl. Strengn., in rœllinge 1337 ib. s. 539 or, in Rellinge, a t. in Rœllinge 1348 SD 6 s. 50 f. or, in Rœdhlinge 1355 ib. s. 568 or, in Redlingge, a t. in Rœllinge 1355 ib. s. 569 f. or, in rellinge 1369 (SRP 859), j rœllinge 1383 (SRP 1977) o. s. v. Den nuvarande formen har sålunda uppstått ur fsv. Rœdhlinge (jfr Hellquist s. 116) och detta namn kan knappast ligga till grund för Tjodolfs Rœningi. Om man överhuvudtaget skall söka identifiera detta (Ynglingatal ger ju inga som helst hållpunkter för en lokalisering), ligger det i varje fall närmare till hands att uppfatta det som en felskrivning för Rœwnge, Rœuinge el. dyl. — j f r de tvenne ovan citerade beläggen Renunge (1351), som säkerligen återgå på de likalydande formerna i Hadorphs avskrifter (E 73 s. 86, 87); att originalen icke varit entydiga framgår av formerna Reminge, Reninge i örnhiälms avskr. av samma brev (12: 78, 79).

Ö. och Y. Rekarne hdr (jämte fordom hithörande del av Åkerbo hd) Skiftinge fiftvgd, gd i Klosters sn — skiptinga 1400-t:s slut D 8 f. 1 v.,

Skiptinge Söd. 1553:1, skyptinge Söd. 1554:8, i j skifftinge Söd. 1561:5. Torpimga tèrpmga, by i Torpa sn, Åkerbo hd — ii thorpuwghum 1369 (SRP

897), i j thorpungwm 1381 B 16 f. 75 v. Sparres avskr., i torpuwghe 1387 (SRP 2288), i thorpimghe 1387 (SRP 2289; utfärdat vid samma tillfälle som föreg.), i Thorpungom 1414 SD ns 2 s. 819 or, j torpurcghum 21/e 1446 RAP, j torpunggum V8 1451 ULAperg, i Torpuwga (2 ggr) Söd. 1549:4.

Selebo härad Här återfinnas endast några sannolikt tillfälliga bildningar: in Byrdhingum 1350 SD 6 s. 258 or, en nu försvunnen bebyggelse. Namnet

skrives f. ö. in Byrdhinge 1355 ib. s. 537 or etc. in Hwetingum, åsyftande Vittinge i översela sn, samma källa som föreg.

Den fsv. normalformen är Hwetinge, Hwit(t)inge (se s. 536). i Qwatungœ 1403 SD ns 1 s. 225 vid. 1414 (brevet har nästan genomgående

œ för svagtonigt a, men i regel e för svagtonigt e), i quatungä 1423 B 16 f. 419 r. Sparres avskr. (ä användes för såväl a som e i svagton). Fallet ä r mycket osäkert, då båda beläggen föreligga i avskrifter. Den fsv. normalformen är Quattunge (j qwattuwge 13/i 1369 Krapperupark., i Qwattunge 1402 SD ns 4 s. 64 or, SD ns 1 s. 121 vid. 1414, j qwattuwge (2 ggr) 14/io 1444 Esplundaark., j qwattunghe 15/i 1445 Örebro RAP, i qwattuwge 21/12 1453 Örebro slott RAP, 2 8 / i2 1453 Strängnäs RAP, i Qvattunge 1400-t:s mitt MRA 1:2» s. 36 reg. 1400-t:s slut).

Fallen, som egentligen tillhöra de ovan anförda sporadiska bildningarna, ha medtagits i detta sammanhang, då det är av ett visst intresse, att former på -0, -um dyka upp i kustområdet mellan Svartlösa och Åkers hdr, vilka upp­visa den största frekvensen av namn av denna typ.

Hölebo härad Bagunga dàguga, gd i Vagnhärads sn — j dagunghe 20/i 1451 Vre ta gårds­

ark., j daggiwge (ti), i dagunge Söd. 1582:1 daggunge 1633:6, daggunga 1686 rjb. Nackunga nàknga, prästgård i Hölö sn.

Östergötland Torvinge tsrvvgd, by i S:t Lars förs., Linköpings stad — de tyrwingi

1319 SD 3 s. 399 or, de . . . tyruinge 1319 ib. s. 400 or. i thörffinga e. 17/e 1446 or LSB, i torffuiwga 24/e 1451 Åkerbo RAP, i torrfwinga 27/io 1457 LSB.

Redinge kedvgd, by i Grebo sn, Bankekinds hd — j redhungum 1361 (SRP 515), i redhuwgum 1361 (SRP 522), in Redhuwghae 1364 (SRP 606), in Redhungse, in . . . Redhunge, Redhunge (gen.), a t . i redowgo (-e?) ä, j Redhinga y 1366 (SRP 730; delvis vid. av föreg.), j repungom 1369 (SRP 1845), j Redhunge (2 ggr) 13/e 1370 UUBperg, j Rethu^gum 1377 (SRP 1868), i j rethongom (2 ggr)

1377 (SRP 1301), j Rethuwgom (2 ggr) 1378 (SRP 1884), ii redhuwge (2 ggr) 1381 (SRP 1649), j redhungom 1382 (SRP 1729), j Reedhuwgom 1382 (SRP 189-5), j Redhungom 1386 (SRP 2227), ii redhuwgom (2 ggr) 1389 (SRP 2402), i Redhuragom 1406 SD ns 1 s. 520 or, i Redhungom 1408 SD ns 2 s. 35 or, s. 50 or, i Redunghum 1410 ib. s. 255 or, i Redhunge 1411 ib. s. 401 or, i Raedhangum 1411 ib. s. 414 or, warth gooz Rodhunge (ack.), rodhunge (ack.), redhunge (ack.), a t. super reduwgga 1437 or (SMR 655), I Redhunghom 1447 Ykjb s. 48, redhuwga (nom.), a t. oppa reduwga 6/2 1453 Linköping RAP, redhuwge (nom.), til . . . redhu/ige, a t. reduwga 26h 1455 Vadstena RAP, j redhuwga, j . . . redhuraga, till sama reduwga, a t. reduwga 8/i 1458 Linköping RAP, redinge (nom.) 11 k 1472 Tureholm RAP, i reduraghom 14/i el. 15/7 1489 Bankekind RAP, i redighe, j redingow 1400-t:s slut C 45 f. 12 r., 14 v., i redinge 1400-t:s slut C 46 f. 2 r., j redhugum 1400-t:s slut C 47 f. 2 r., I Redinghe 1502 Ykjb s. 48.

Valsinge, Back-, Fru- och Skatt-, gdr i Björksäters sn, Bankekinds hd (jfr s. 408 not) — i walsungom, j . . . walsurcgum 25/s 1377 LSB, j walsungom 1377 (SRP 1257), i Walsuwgum 1401 SD ns 1 s. 37 or, j Walswngom (2 ggr) 1406 ib. s. 520 or, i walsmggom u. d. 1491 RAP, i valsingow, i valsingom 1400-t:s slut C 48 f. 2 v. — J f r även Walsumgaskoge 1320 SD 5 s. 441 not, Sparres avskr. av vid. 1345, som uppenbart innehåller detta namn.

ii skelingha 1468 reg. eccl. Line. f. 250 v., ej identifierad bebyggelse i ö . Tollstads sn, Yifolka hd. J f r Nygren s. 272.

Småland Siringe strig9, by i Skärstads sn, Yista hd, Jönk. 1. — in . . . Siringj 1250 SD 1

s. 346 or, i syringa 18/2 1430 Vadstena RAP, j siriwge 1441 or (SMR 1507), Sziraenge 1498 Trolles jb s. 72, i Syringha 1510 Jönk. tb s. 89; j f r lhtn Siringaskogen sîriga$Icày9n, i vilket namn tydligen inbyggarnamnet ingår. I Jönk. tb möter även formen i Hyllingha 1526 s. 113, åsyftande Hillinge i samma sn, tidigare skrivet jn hillinge etc. (se s. 508), och det ej identifierade Wardlingha 1400-t. s. 161.

Frödinge, by och sn i Sevede hd, Kalmar 1. Nedan anföras belägg på såväl by- och sockennamnet som på den inom socknen belägna byn Frödingehult: uppa mith goz j ffrodhuwga sokn som kallar frodhuwge siseluo ok ffrodhuraga-hulte 1370 (SRP 942), j frothunge, j frothunge sokn 10h 1381 LSB, ii Fro-dunghom, ii Frodunggulthe 1408 SD ns 2 s. 36 or, i Frodhungahult 1419 SD ns 3 s. 403 or, i frodhinde soken 25/i 1422 Ringstadaholm RAP, jnnara fro-dhuwgom, j frodhuwga sokn, jnnan frodhuwgahulte, j allom frodhuwga festo thorpom, j frodhuragom %> 1428 u. o. RAP, j frodhuwgasokn, j frodhuwgom, j frodhuragahulthe 1434 or (SMR 12), j frodhinga sokn u. d. 1448 Vimmerby RAP, i frodhungum, frodhuwgahwlt 24/e 1451 RAP, frodhuwgahult 24/e 1451 RAP (annat brev än föreg.), j frodhinge sokin, frodhingis kirkio, en gard j frodhinge, theraie fornemda gooz frodhinge ok . . . (ack.), forscreffne kirkio frodhinge (dat.) 14/io 1468 Brantestad RAP, Parochia Frödungha 1502 Vkjb s. 121, Frödinge 1500-t:s början SRS 3: 2 s. 288, frödinge sokn 1527 GVR 4 s. 322.

Glömminge glèmiga, glèmigageukana, by i Arby sn, S. Möre hd, Kalm. 1. — i Gleminge (2 ggr), a t. ofuer Glommge 1402 SD ns 1 s. 161 or, j glomiwge 1478 D 9 f. 1 v., 2 r., trol. 1480 f. 19 r.

Kylinge Jßyhga, ßyltga, gd i Kläckeberga sn, N. Möre hd, Kalm. 1. — I Hylinge 1447 Ykjb s. 145, Kylinge 1466, 1480 ib. s. 146, I Kylinghe, Kylinge 1502 ib. s, 145, Kylinge (3 ggr), Kylinge ägor 1634 Rhez. Fc 5 s. 117. Inbyggar-namn Jßyligana (jfr SvL 9:1 s. 19), milan Kylingarna och westersläte Rhez. a. st.

Västergötland Kinds härad Styrkunga stèrlcoga, gd i Mjöbäcks sn — Y Stockwnga 1540 Skjb s. 107,

Störkonge 1547 1548 jb, Störkunge 1549 jb, Storckminngga 1550 jb, Störkunga 1551 1569 jb etc. I senare källor dominera former på -a. Se SOÄ 7:2 s. 102.

Marks härad Kattunga Icàtoga, Jcàtogd sn — i Katunge 1383 B 16 f. 442 v. Sparres

avskr., Katunga sochn 1398 ib. f. 286 r. Sparres avskr., Kattånga sokn 1398 ib. f. 108 v. Sparres avskr. av vid. av or till föreg., i Kattunge, i Kattunge sokn 1413 SD ns 2 s. 592 or, i Kattunge 1455 YFT h. 6—7 s. 23 or, kattwnghe sokn 1488 C 24 f. 3 v., wtij katinge 15-26 GYR 3 s. 67, y Kattwnga, Kattwnga kyrkies 1540 Skjb s. 111 f., Katunge 1540 jb, Kattwnga 1546 ti, Kattunge 1546 1675 jb, Cattunge 1550 jb, Katungge 1556 ti, Kattunga 1565 1877. SOÄ 9: 2 s. 90.

Ås härad Mastunga màsto^a, gd i S. Yings sn — i Mastunge 1383 B 16 f. 442 v.

Sparres avskr., i Mastinge 1391? B 16 f. 12 r. Sparres avskr., j mastinge 1392 (SRP 2630), 1397 (SRP 2849; beroende av 2630), Mastunge 1542 1591 jb, Mastunga 1545 1877 jb, Masthinge 1546 ti, Marstunge 1616 jb, Mastthunga 1622 jb, Masstunga 1650 1660 jb. SOÄ 14 s. 178.

Vatunga vàtoga, by i Äspereds sn — Watunge 1542 1588 jb, Watunga 1545 1877 jb, Vatingge 1549 jb, Wattunga 1551 1700 jb, Wattungo 1552 jb, Wattunge 1555 1591 jb. SOÄ 14 s. 210.

Redvägs härad Ryninga kùniga, by i Kölaby sn — i j rynmghe (2 ggr), a t. rynigge (omkr.

1500) 7/s 1428 Jönköping UUBperg, til Ryninge, y Rynynge, y Ryninge (2 ggr) 1540 Skjb s. 82, 92, Rynigge 1542 jb, Ryninge 1548 jb, Rynninge 1567 jb, Ryminge 1574 1630 jb, Ryninga 1545 1756 jb etc. SOÄ 10 s. 140.

Gäsene härad Källunga gåsöga, sn — Tiälunga, Tiälunga gårdh 1500 Tre Rosors arkiv

s. 135 reg. 1561 av två skilda brev, Tiälunge 1500 ib. s. 137 reg. 1561, Tiälunga

1507 ib. s. 134 reg. 1561, y Tielwnga, Tielwnga kyrkes, Tielwnga gerde 1540 Skjb s. 127 f., Tiellinga 1542 jb, Tiälunga 1545 ml etc. Yngre källor ha över­vägande former på -a. SOÄ 6 s. 106.

Mjäldrunga mjœldroga ä, mjàh'Qga y, sn — ?cum . . . curia mea mseld-rungae 1291 SD 2 s. 115 or (brevet har ofta œ för svagtonigt a, såsom i myd-lyngœby, nœuistœ, borustœ, men i regel e för svagtonigt e, såsom i in cremp-linghe, in thorsharghe, dock œ i wœstœrmo; identiteten är f. ö. mycket oviss; sie Olsson Nordberg 1 s. 86, 213, 2 s. 81), in Miseldrungi 1322 SD 3 s. 539 Sparres avskr., Myalrunge 1334 Bååth s. 348 avskr., Mieldrunga 1334 Styffe Sku s. 169, in miaellrunghum 1346 SD 5 s. 538 vid. 1349, in Misellrungum 1358 (SRP 384), y Mielrwnga, Mielrwnga kyrkie 1540 Skjb s. 131. I yngre källor möta nästan genomgående former på -a. SOÄ 6 s<. 122.

Nårunga nåroga ä, nèroga y, sn — aff Naronggom, i Naronggom 1347 SD 5 s. 689* Sparres avskr., in Narungum 1350 SD 6 s. 256 or, ii naruwga sokn 25/s 1380 UUBperg, J naruwgow 1391 (SRP 2581), jn naruguw 1392 (SRP 2637), ii narungum 1393 (SRP 2674), J narungum 1393 (SRP 2683), in Narungum 1411 SD ns 2 s. 356 or, i Narinnge 1448 B 16 f. 251 v. Sparres avskr., j narwghe 14/io 1470 Hålltorp RAP, Nårwnga Skoga 1540 Skjb s. 4, Nårwnga stomps, Nårwnga kyrkies 1540 ib. s. 128 etc. I yngre källor möta övervägande former på -a. SOÄ 6 s. 146.

Ornunga dnoga ä, örioga y, sn — aff Oronggum 1347 SD 5 s. 689 Sparres avskr., Ornunga sokn 1402 SD ns 1 s. 169 or, i Örnunge 1420 SD ns 3 s. 607 or, y Ornwnga, Ornvnga kyrkies 1540 Skjb s. 128 f., Ornigge 1542 jb, Ornunga 1547 1877 jb etc. SOÄ 6 s, 176.

Stenunga stènoga, by i Hudene sn — aff Stenongom 1347 SD 5 s. 689 Sparres avskr., y Steninga, y Stenwnga 1540 Skjb s. 130, 133, Stenunge 1542 1590 jb, Stenunga 1542 1877 jb. I yngre källor dominera former på -a. SOÄ 6 s. 74.

Kullings härad

Bälinge bœhga ä, bœHg9 y, sn — Baelinge sokn, j bselinghe 1488 C 24 f. 4 r., bellinghe sokn 1489 ib. f. 23 v., belli/mghae soghen, i bellinghse 1490 ib. s, 42 v., baellinghes rettseredomme, i bsellinghae 1490 ib. f. 46 r., i baelinge 1494 Vinsarp jb UUBpapp, j baelinghe 1400-t:s> slut C 39 f. 4 r., y Bälinge, Bälingis kyrkes 1540 Skjb s. 135, Bellynge 1546 jb, Bälinge 1546 kil, Belinga 1546 ti VFT h. 2 s. 9, Belynge 1547 jb, Belinge 1548 kil, 1550 ml, Bälinga 1550- 1777 jb etc. Senare växla former på -e och -a. SOÄ 8 s. 58.

Hägrunga hœgroga, by i Algutstorps sn — i Haegrunge 1408 SD ns 2 s. 70 or, i Hegrunge 1409- SD ns 2 s. 230 Sparres avskr., haeghrwnge 13/4 1426 Vadstena RAP, 1441 vid. av föreg. (SMR 1498), Högrwnga 1540 Skjb s. 132, Hegrunge 1546 1572, Hegrunga 1546 1620 etc. I yngre källor dominera former på -a. SOÄ 8 s. 6.

Ale härad Kattwiga Icàtoga, by i Ale-Skövde sn — i katungha ®/i2 1470 Lödöse RAP,

i kattuwge 8/s 1485 Älvsborg RAP, j kattingha 29/e 1494 Örebro RAP, y Cattwnga (2 ggr) 1540 Skjb s. 144, Kattwnga 1546 ti, Kattungh 1546 kli, Kattwnge 1547 kil, Cattunge 1550 jb etc. I yngre källor dominera former på -a. SOÄ 2 s. 8.

Var t of ta härad Acklinga àJçHga, sn — de aklungj 1311 SD 3 s. 5 or, in aklungi 1312 ib.

s». 78 vid. 1330, Aklunga sokn 1397 Styffe Bidr. 2 s. 45 or, i Aglingae sokn 1416 SD ns 3 s-. 167 or, i Aklinge Sochn 1443 B 16 f. 89 r. Sparres avskr., j aklughe 23/2 1467 RAPapp, i Aklunge 1468 B 16 s. 277 r. Sparres avskr., i akluraghe 9 / i2 1477 Hångsdal RAP, i aglyndhe 5/e 1479 Gudhem UUBperg, i akerluwgx soken l7/s 1488 Ängsöark., i aklunge 1489 B 16 f. 278 v. Sparres avskr., i aglinga sokn u. d. 1490 u. o. RAP, Aklwnga 1400-t:s slut SRS 3: 2 s. 118, y Aklwnga, Aklwnga stomps, y Aklwnga, Aklwnga kyrkies 1540 Skjb s. 75, 85.

*Madinga (Madäng) màvga ä, màdœg y, by i Baltaks och Yelinge snr — j Madpwinghe 1353 SD 6 s. 470 or (i samma brev: gozspom, paingga), som heter madhunge, a t. madhunge 1394 (SRP 2729), i Madhinghse 1307 Styffe Bidr. 2 s. 43 or, i Madhinge (4 ggr), a t. in Madhinge 1408 SD ns 2 s. 2 f. or, i Madhinge (2 ggr), a t. Maedhinge 1408 ib. s. 51 or, i Madhunge (6 ggr), a t. Madhunge 1409 ib. s. 236 f. or, i madhiwge 22/i 1428 Vadstena RAP, vidher madhunge 2/s 1431 u.o. RAP, I Madunge 1447 Vkjb s. 190, I Madhinge 1465, 1466 ib., I Madhaenge 1480 ib., i madinge, i msedsenge 1494 Yinsarp jb UUBpapp, I Madaenghe, i Madhssnghe, i Madhengh, för Madsengh, i Madaengh 1502 Vkjb s. 190, i j Madengya, Madengia 1540 Skjb s. 3, 20.

Velinga, fsv. Vidhlunga, Vidlungum. Se nedan s. 213 f.

Gudhems härad Loringa lonya, by i Sjögerstads sn — ii loninge 1373 vid. 1392 (SRP

1055-; i YFT 3- h. 7—8 s. 151 normaliserat till Loringe), som ser . . . lorunge 1386 (SRP 2266), J loronge u. d. 1393 UUBperg, j laffring 1488 C 24 f. 5 r., j logringhe 1489 ib. f. 24 r., i lariwghe 1489 ib. f. 32 r., i laarynghe 1490 ib. f. 43 v., i larynghse 1490 ib. f. 46 r., lariwghe 1400-t:s slut C 39 f. 3 v., Lownnge 1400-t:s slut C 13 f. 6 r., j loriwnghe 1500 Skara Krapperupsark., Loringe 1540 Skjb s. 62, 1546—64 jb, Loringa 1564—1874 jb. Beläggen från nysv. tid äro hämtade från Lundahl Falbygden s. 70; läsningen av de medeltida beläggen avviker i oväsentligheter från Lundahls.

Skånings härad Fyrunga furöga, sn — ii furungom 21/i 1397 Skara UUBperg, ii furungom

& t. furunga 1399 (SRP 2995), J ffwringhe, Parochya ffwringe 1447 D 11 f. 138 r. ( jfr Vkjb s. 276), j furvnge 1466 C 32 f. 41 r. (jfr ib.), i furuwga 29/i2 1486

Skara RAP, i Furwnga 1483 YFT h. 2 s. 54 vid. 149-9, y Fwrwnga (5 ggr), Fwrwnga kyrkios 1540 Skjb s. 164 ff., Fwrwngha 1546 ti VFT h. 2 s. 9.

Barne härad Essunga œsoga, sn — Datum Jassungi 1294 SD 2 s. 164' or, aff seseungi

Schlyter VGL s. 296, ii JSssyngum 1407 SD ns 1 s. 620 or, i aessinge sokn 1412 (Nord. Mus. 5), vdj Essinghe sogen l l h 1490 Synnetorp RAP, j Essinghe sogen 4/i2 1492 RAP, j Essinge (åsyftar byn), til . . . essinghse kirckae (2 ggr) V12 1492 RAP, y Essdwnga, Essiwnga kyrkies 1540 Skjb s. 158, Eswnga 1546 ti YFT h. 2 s. 8, i essunga 1542 HSH 29' s. 147.1

Viste härad Hy ringa hyrvga, sn — i hyrniwghe 1412 (SD ns 2 s. 471 or; nasalstrecket

över i är svagt men säkert och kan ej vara i-streck, då sådana icke före­komma i brevet. Styffe Sku s. 151 läser »Hyringhe». En läsning »hyriwnghe» är kanske möjlig, men föga trolig, då den icke skulle överensstämma med brevets ortografi i övrigt.), Scriptum hyringe 1436 or (SMR 367), y Hyringe, Hyringes kyrkes 1540 Skjb s. 147 f., Höringe 1546 ti YFT h. 2 s. 8, J Hyrynglie Vgl 1550:3, i hurringe (ti), y hyringe Vgl 1567:4.

? Lekunga lèkog, lèko'ga, by i Hyringe sn — på Lekwnga, y Lekwnga 1540 Skjb s. 63, 148", i leckunga (ti), J Leckunga Vgl 1550: 3, y lekunga Vgl 1567:4. Om det ej med säkerhet lokaliserade in lekwanghœ 1338 SD 4 s. 626 or åsyftar denna by, är namnet oäkta (jfr uttalet).

A v materialsamlingen framgår, att typen i östra Sverige är kon­centrerad till bygderna vid södra Mälarstranden. Kärnområde är här Åkers hd, som uppvisar de äldsta och flesta litterära beläggen på pluralformer. Även i Svartlösa hd är typen väl företrädd, ehuru växling mellan -a och -e-former i hithörande namn här är vanligare. Från det mellanliggande Selebo hd härstamma ett par sporadiska belägg. I Rekarne möter förutom det svagt styrkta Skiptinga endast Torpunga; f. ö. äro former på 4 , -e allenarådande — märk runstens­formen sky tiki (se s. 111). I övriga delar a v östra Sverige äro namn på (-inga) -unga ytterst sällsynta. De uppträda gärna parvis, såsom Dagunga och Nackunga i Hölebo hd, Redunge och Valsunge i Banke^

1 Åmtunga àmtàga, œmtôga, by i önums sn, skrives j Emptongen Vgl. 1550:18, y Emtongenn Vgl. 1566:11, i Emptonga ib. tl, J Emptongenn Vgl. 1567:12, y asmptonghenn Vgl. 1568:11, J Emtongenn Vgl. 1570:5, Emtonge (2 ggr) 1686 rjb. Av beläggen att döma synes namnet vara oäkta. Äldre och fylligare material behövs, innan namnet kan bedömas med säkerhet.

kinds hd, Glömminge och Kylinge i Mörehäraderna; till de senare an­sluter sig en grupp på -inga, -unga i Blekinge. Det är f. ö. att märka, att de östsvenska namn, som i de fsv. källorna uppvisa pluralformer, i ny­svenskan i både tal och skrift i största utsträckning uppträda i for­men -inge. Undantag äro endast Ettinga, Torpunga, Dagunga samt Nackunga, Glömminge (glèmiga), Kylinge (J^yliga), för vilka senare jag icke känner några fsv. belägg på -a. I Västergötland är förhållan­det rakt motsatt. Här äro -a-formerna i nysvensk tid praktiskt taget allenarådande i nästan hela landskapet, medan de fsv. beläggen upp­visa -e-former i ganska stor utsträckning (se Kattunga i Marks hd, Mastunga, Ryninga, Mjäldrunga, Bälinge, Hägrunga, Aklinga, Madinga, Loringa, Essunga, Hyringa). Centrum för de plurala namnen är här Gäsene hd, som spelar samma roll i Västergötland som Åkers hd i Sörmland; hit äro de flesta och äldsta beläggen koncentrerade.

Dessa namn ha som nämnts uppfattats på skilda sätt. Enligt Hell-quist äro formerna på -a gen. plur. av en kollektiv personbeteckning som *Aklungar 'Akles ättlingar' med ett underförstått huvudord -by el. dyl., sålunda 'Akle-ättlingarnas (by)', medan formerna på -um upp­fattas som dat. plur.: »Frodunghom betyder sålunda älst 'hos Frö-dingarna', ock dylika benämningar försågos senare med prepositioner, först at 'hos', ock därefter, då namnet erhållit karaktär av lokal-beteckning, i » Palmér uppfattar namnen -inga, -unga som sekundära inbyggarnamn, bildade till ortnamn på -ing, -ingi.

I stort sett är jag benägen att dela Palmérs uppfattning. Som ut­gångspunkt kan tagas de ovan anförda tämligen talrika bildningarna av typen Farunga sokn etc. Namnets grundform är Almunge, Farunge, Gasunge o. s. v. Till denna har bildats inkolentnamnen *almungar, *farungar, *gasungar, kända och säkerligen också mest brukade i de attributiva förbindelserna almunga sokn, farunga sokn, gasunga sokn — troligen har deras frekvens varit betydligt större än vad man omedelbart kan sluta av de litterära beläggen. I enstaka fall möta de även i självständig ställning, såsom i Gasungum (vid sidan av det vida vanligare i Gåsunge), för vilken form inbyggarnamnet, lösgjort ur den attributiva ställningen, uppenbarligen ligger till grund. På samma sätt bör enligt min mening, åtminstone i huvudsak, de namn bedömas, som under en viss period genomgående uppträda i pluralis. De tillfälliga bildningarna ha blivit permanenta; det rör sig blott om en skillnad i frekvens, ej i art. Det är att märka, att åtskilliga av de

plurala namnen tidigast uppvisa former på -i, -e. Sålunda namnes 1370 godset frodhunge jämte ffrodhungahulte i ffrodhunga sokn; senare dominera även i självständig ställning pluralformerna ii Frodunghom, jnnan frodhungom, Fr0dunga. På samma sätt uppträder i Katunge 1383 men Katunga sochn 1398 och de aklungj 1311, in aklungi 1312 men Aklunga sokn 1397; jfr Gorsunge oc gorsunga-holma, gorsungaby oc gorsungaholma 1453. Det är att märka, att det just är de västgötska sockennamnen, som tidigast och mest kon­sekvent uppvisa pluralformer (Nårunga, Ornunga, Yelinga, Fyrunga); dessa ha naturligtvis särskilt gärna använts i attributiv ställning (jfr listan s. 138 f.). Åtskilliga av de plurala namnen uppvisa liksom Frö-dinge, Kattunga och Aklinga -e-former i de tidigaste beläggen (se Hallinge, Åvinge, Dagunga, Torvinge, Siringe, Glömminge, Kylinge och de nyss anförda västgötska namnen), i andra växla -e- och -a-former (se Häringe, Nolinge, Styrkunga, Vatunga, Ryninga, Mjäl-drunga, Kattunga i Ale hd). En klar parallell till hur inbyggarnamn ur attributiv ställning frigjorts till självständig ortnamnsfunktion erbjuda de talrika sockennamnen på -bo av typen Barbo < *Bœrgh-bo (a sokn), bildat till Bœrg ha, Funbo, fsv. Funbohcerap, jfr runs v. a funum, etc. (se Wessén NoB 1932 s. 86). På samma sätt som exempel­vis Tumba (Tumba quarn, Tumba quarn gard 1509 B 16 s. 259 v. Sparres avskr., Tunbo kuern 1539 etc.) uppstått ur förbindelsen Tunbo{a) quœrn, sammansatt med inkolentnamnet Hunboar 'inv. i Tuna' (Hellberg NoB 1942 s. 103) kan fsv. Biurunga ha sin förutsätt­ning i den välstyrkta förbindelsen Biurunga quœrn.

Ett belysande exempel på pluralformerna i funktion både som ort­namn och inbyggarnamn lämnar ett diplom från de plurala namnens östsvenska kärnområde, Åkers hd (1419 SD ns 3 s. 451 f.). Brevet rör en tvist mellan byarna Gorsunga och Malmby: » . . . vpa ena aeng, som ligger mellan Gorsungha oc Malmby . . . een deel aff Gorsungha giaerdhe oc Malmbo giserdhe oc Malmbo seng . . . swa mykit, som inskiuther fore Gorsunga boolstad, at thet war olaglika komet vndhan Gorsunghom . . . then gamble twsergadhen, som malmbone haua hafft oc topt fran Gorsunga giserdhe... Framdelis skulu Gor-sungane gserdhe swdhra halff delen aff them gardhenom . . . oc the aff Malmby sculu gerda norra haelfftena.» By innevånarna kallas gor-sungane och malmbone (ithe aff Malmby), deras gärden Gorsungha giœrdhe och Malmbo giœrdhe. Man kan jämföra de ovan s. 65 ur

Rhezelius uppländska reseanteckningar anförda formerna biörningana och biörninga ägor, bildade till bynamnet Björ(n)inge.

Att inbyggarnamn ligga till grund för de plurala -inge-namnen synes mig så gott som säkert. Däremot är det icke fullt klart, vilket språkligt händelseförlopp, som ligger bakom formerna Gorsunga, Gorsungom. Den rimligaste förklaringen till typens uppkomst ger måhända den ovan framställda uppfattningen, att formerna på -a lös­gjorts ur den attributiva ställningen — sålunda Biurunga ur Biurunga quœrn som Bärbo ur *Berghbo sokn och Tumba ur *Turibo(a) quœrn — och anslutit sig till den vanliga typen Berga, Bergum. Namnen ha, åtminstone i ett senare skede, känts som ortnamn, ej som inbyggar­namn; märk att det i det ovan citerade brevet från 1419 heter vndhan Gorsunghom (av ortnamnet Gorsunga) ej undan * gor sung omen (till inbyggarnamnet gorsungane). Å andra sidan måste man också räkna med, att inbyggarnamnet i självständig ställning direkt kunnat upp­träda som ställföreträdare för ortnamnet, såsom i runsv. i Krikum 'hos grekerna, d. v. s. i Grekland', til Kirika 'till grekerna, till Grek­land', i överensstämmelse med urgammalt språkbruk (se Lundahl NoB 1937 s. 17 ff.); jfr Rhezelius: skil biorsta och Stockby ... och risingene åt, melan heningana, hydingana och harbroholm, milan Kylingarna och westersläte (se även Modéer Färdvägar s. 6). Så är åtminstone delvis Hellquists mening (att denne betraktar namnen som patronymica har i förevarande fråga icke någon principiell betydelse) och tydligen också Lundahls (aa s, 20). Särskilt beträffande de namn, som i de äldsta beläggen genomgående eller övervägande uppvisa plural form, böra kanske båda möjligheterna hållas öppna. Namnet Thorpunga, dait. Thorpungum i Torpa socken skulle då tolkas antingen som 'folket(s) från Torpa, hos folket från Torpa' eller som en gen. plur. Thorpunga, frigjord ur förbindelsen *Thorpunga by el. dyl. Detta senare Thorpunga kan i sin tur fattas antingen som en avledning direkt till Thorpa, sålunda 'folkets från Torpa', eller som avlett till Thorpungi (jfr i thorpuwghe, i torpuwghe 1387). Dessa gamla plürala namn äro emellertid fåtaliga och inskränkta till geografiskt starkt begränsade områden (särskilt Gäsene och Åkers hdr). Det är icke omöjligt att singulara namn på 4 ligga till grund för samtliga de plurala namnen (jfr Tjodolfs z Rœningi, som, om identifieringen är riktig, skulle motsvaras av de fsv. plurala formerna Jn reuingum, Rœwngœ). Genom detta antagande vinnes en enhetlig synpunkt på

samtliga plurala former på -a, -wm, och gruppen skiljes icke alltför starkt från de till antalet vida dominerande namnen på -ingi — åtminstone de östsvenska plurala namnen ligga ju inströdda i täta -ingi-namnsbygder.

Ett förhållande, som i hög grad förtjänar uppmärksamhet, men vars innebörd icke är mig fullt klar, är att pluralbildningarna prak­tiskt taget äro begränsade till -wftgr-avledningar. Hellquist har antytt detta i titeln på sitt arbete »Om de svenska ortnamnen på -inge, -unge ock -unga» men har så vitt jag kunnat finna icke sökt giva någon förklaring. Man skulle kunna vara böjd att häri se ett vittnesbörd om att -ung i äldre tid varit vida vanligare än -ing som inbyggar-namnssuffix och sålunda betrakta dessa bildningar som mycket ålder­domliga, men häremot talar, att även -ing-avledningarna, åtminstone på östsvenskt område, av de sammansatta ortnamnen att döma tidi­gare måste ha varit i livlig användning (se ovan s. 77). Åtskilliga av -unga-namnen äro f. ö. av ganska sent datum. En bidragande om­ständighet kan ha varit, att namnen på -ungt lättare än de på -ingi ur den attributiva ställningen av typen Biurunga qwœrn frigjorts som självständiga ortnamn, emedan de kunnat attraheras av de fonetiskt närstående och talrika namnen på -unda, -lunda, -sunda, -ljunga. Så kan existensen av namn som Hallunda och Sorunda på Södertörn ha bidragit till att även t. ex. Hallunga och Nordhrunga temporärt kommit att uppträda som självständiga ortnamn. Till namn på -(l)inga finnas bland ortnamnen knappast några fonetiskt när­stående motsvarigheter. Synpunkten löser icke problemet tillfreds­ställande, men förhållandet kan dock ha haft sin betydelse.

Det är uppenbart, att de plurala namnen i fsv. spelat en förhållande­vis obetydlig roll. Materialsamlingen omfattar endast ett 50-tal namn, av vilka knappt hälften uppvisar genomgående pluralformer redan i de tidigaste beläggen. Gentemot dessa stå drygt 400 namn, som i de fsv. källorna (frånsett de tillfälliga -a-formerna i attributiv ställning) genomgående sluta, på -«, -e, och härtill kommer ett 100-tal, som endast äro kända från nysv. tid.1

1 Namnen från fda. och fno. språkområde äro alltså icke medräknade. Siffer­uppgifterna stödja sig på mina egna excerpter, som huvudsakligen äro häm­tade från ortnamnsarkivetsi samlingar, men av utrymmesskäl icke kunna redo­visas här. Att uppgiva ett exakt tal är vanskligt, då identifieringen av många av de fsv. beläggen kräver en grundligare språklig och historisk-topografisk

Om typen funnits på fda. språkområde är, som Knudsen framhåller (NK 5 s. 89), svårare att bedöma på grund av ändelsevokalernas tidiga försvagning. Av avgörande betydelse för frågan synes mig dock vara, att det förhållandevis rikhaltiga ä. fda. materialet icke uppvisar en enda form på -um.1 Vidare är att märka, att fornskånskan, som bättre upprätthåller skillnaden mellan de svagtoniga vokalernas kvaliteter, fullständigt saknar former på -a i självständig ställning; i attributiv ställning möta några strödda exempel, såsom j billinga sogn 22/i 1422 u. o. RAP, i Knyfflinga by 1514 C 21 f. 21 r., det senare åsyftande Knisslinge by i Knisslinge sn, Ö. Göinge hd, Krist. 1. (båda namnen uppvisa f. ö. under medeltiden endast e-former, även i attri­butiv ställning); jfr h&vga bny vid sidan av Röinge by i Snös­torps sn, Tönnersjö hd, Hall. 1., och fœlad i Köinge ßtya (in-byggarnamn $igana\ by i Hörby sn, Frosta hd, Malm. 1. I nutida uttal möter form på -a i självständig ställning endast i Bellinge, Bellinga bàhpa, bàhga, hgd i Sövestads sn, Herrestads hd, Malm. 1., men detta kan vara sekundärt till det närbelägna Bellingaryd bœhva-tiûd, (bellingeryth rubrik till avskr. av or från 1325 SD 3 s. 675 reg. eccl. Lund. (1494), Bellingeryth 1340 LDV s. 101, bselingaeryth 1346 SD 5 s. 608 or, bellingerodh 29/t 1465 Trolle-Ljungby UUBperg). Dess­utom märkes en grupp blekingska namn på -inga, -unga:

Askunga asho^a, Fridlefsstads sn, Medelstads hd. Kallinge hàh^a, -a, Jcàligd Ronneby sn, ib. Rönninge hmi%a, -9, fda. Rothninge, Rutninge (se nedan s. 311) ib. Shillinge ßhga, Nättraby sn, ib. Silpinge ^Uptga, silpig9, by i Hoby sn, Bräkne hd, fda. Sylpinge

1471 Rep. 2 2922 or, 1479 ib. 4372 or. Formerna på -a synas vara sekundära. Jfr Glömminga och Kylinga

i Mörehäradena i Småland! Överhuvudtaget uppvisar fda. endast former på -e, -ce (om de

undersökning än jag varit i tillfälle att utföra. De ny sv. namnens äkthet är i många fall mycket svår att avgöra.

1 Den av Hellquist s. 214 anförda fda. formen in Scœftelungum, hämtad ur NL, är icke vittnesgill. Namnet, som åsyftar byn Skettiljunga i Y. Vrams sn, Gärds hd, skrives i hs sceftelungum, senare ändrat till Scœftéljitngum (NL s. 4) och på annat ställe i samma källa Scœftelyngum (s. 7). I LDV möter formen Skyœftelyungœ (s. 305, 1300-t:s slut). Här föreligger alltså ett namn på -ljunga.

senare se Palmér aa s. 40), då -inge-namnet står självständigt. Det finns intet som tyder på att plurala former existerat på fda. område. Detta sammanhänger uppenbart med frånvaron av bildningar med avljudsformen -ung, som i Sverige synas vara förutsättningen för upp­komsten av de s. k. plurala -inge-namnen.

Undersökningen av de svenska och danska -inge-namnens morfo­logi har givit följande resultat:

1. Svenska och danska bebyggelsenamn på ~(l)inge, -unge återgå i största utsträckning på fornspråkligt -(l)ingi, -ungt. Dessa namn synas närmast böra bedömas som singulara -ia-stammar. Tillståndet i de äldsta källorna stödja icke antagandet, att de ursprungligen äro singulara a-stammar, vilkas dativform förallmänligats, och detta är även av andra skäl osannolikt. Dock måste man ofta räkna med att singulara naturnamn på ursprungligt -(l)ing(er), -ung(er), som sekun­därt kommit att beteckna en bebyggelse, formellt anslutit sig till de talrika bebyggelsenamnen på -(l)ingi, -ungi.

2. De plurala namnen på -a, -um uppträda endast i Sverige och äro även där med undantag av Västergötland fåtaliga och sporadiska. De möta på geografiskt begränsade områden och äro sekundära i förhållande till de singulara namnen. Med största sannolikhet kunna de betraktas som ursprungliga inbyggarnamn, som lösgjorts ur attri­butiv ställning.

3. De kontinentalgermanska namnen på - in g i.

Former på -ingi, -inge möta även på kontinentalgermanskt område i omedelbar geografisk anslutning till de nordiska namnen. I Schleswig-Holstein är typen praktiskt taget allenarådande i de äldsta källorna. Från 1100-talet härstamma bunzinge, ennege, ennigge, latzinghe, ren-kigge, wekkigge, och även på 1200- och 1300-talen dominera formerna på -e.1 Även på fornfrisiskt område äro -ingi-formerna tidiga och van­liga, t. ex. Camminge 743, Creslingi 750, Buxingi, Crastlingi, Einingi, Hrussingi, Midningi, Sedlingi, Thrustlingi 855, Angeslengir Bohsingi,

1 Se Dohm, Holsteinische Ortsnamen s. 115 ff.

Taglingi, Weingi 900-talet etc.1 Enligt Carsten, som behandlat -inge­namnen vid den tyska Nordsjökusten, representera där -ingi-bild-ningarna »den Haupttypus der -ingen-namnen» (s. 11). I Sachsen och Thüringen uppträda 4ngi-îormer tidigt vid sidan av namn på -inga, -ingun. Här möta Scithingi 500-t., villa Millingi, Paringe, Scahaningi 700-t., uilla Uualdbaringi, in Baringe, in pago Baringe, Baningi, gwee uocatur Arpingi, In Herthingi, m Hesingi, Crastlingi, m Lauhingi, In Sophingi, m . . . Tehtlingi 800-t. etc.2

Dessa namn ha uppfattats på olika sätt. Enligt Hellquist (s. 215), Zachrisson (Herrigs archiv 133 s. 348 ff.), Schröder (Zeitschrift des Harzvereins 1908 s. 89), Carsten (s. 10 f.) äro de att betrakta som singulara neutrala ia-stammar, medan Förstemann (Ortsn. s. 200, Kuhns Zeitschrift 14 s. 175 ff.) och Ekwall (-ing s. 177) med instäm­mande av Palmér (ANF 52 s. 43 f.) uppfatta dem som maskulina i-stammar i nom. plur. De ursprungliga a-stammarna skulle sekundärt ha antagit -i-stamsböjning: »an inflexional change may well have taken place, the a-stems in -inga having adopted -i-stem inflexion (with a nom. plur. in 4ngi)» (Ekwall -ing s. 178). Ett stöd för denna teori finner Ekwall i den omständigheten, att namnen i senare källor uppträda i dat. plur. -ingen: »The fact that the forms in 4ngi are later exchanged for forms in 4ngen seems to me to suggest that they are themselves plurals, The change from 4ngi (nom.) to 4ngen (dat.) is perfectly analogous to that found in High German names. These latter in early sources usually appear in the form 4nga, also after Latin prepositions, in Ergoltinga 914, in loco Siginga 920, in OUinga (Oellingen) 9 7 2 . . . Later the dative form (in 4ngun, 4ngen) becomes regular» (ib. s. 177).

Slutligen har Ritter (Vermischte Beiträge s. 117 f.), som anser Förstemanns uppfattning mindre lycklig, gjort gällande, »dass es sich bei den formen auf 4ngi teilweise um lokativisches 4 (<C *4) handeln könne».

För att kunna träffa ett val mellan de framställda uppfattningarna är det nödvändigt att ägna närmare uppmärksamhet åt de omständig­heter, under vilka beläggen uppträda. Jag har ur denna synpunkt

1 Se vidare Förstemann Ortsn. s. 200 f., Kuhns Zeits-chr. 14 s. 176, Altdeut­sches Namenbuch 2 passim, Ekwall -ing s. 174 f., Carsten s. 12.

2 Se vidare Förstemann ovan citerade ställen, Ekwall -ing s. 176, Carsten s. 11 f.

undersökt några av de tidigaste och viktigaste källor, i vilka plurala -a-stammar på -inga och namn på -ingi uppträda sida vid sida. Om de senare, som Ekwall anser, skola betraktas som plurala -i-stammar, som sekundärt övergått från -a- till -i-stamsböjning och känts som levande plurala bildningar, vilket enligt Ekwall är förutsättningen för de yngre formerna på -ingen, måste de båda typerna i egenskap av pluraler behandlas på sinsemellan överensstämmande sätt. Så är emellertid icke fallet. I de westfaliska diplom, som publicerats i Westfälisches Urkundenbuch 1 (till 1123),1 växla hos a-stammarna ändelserna -a, -as, -on, -un, såsom in Saxlinga 821 s. 3 or, in uilla nuncupata Uuateringas 838 s. 10 or, In pago uidelicet Grainga 852 s. 15 or, in pagis Grainga et . . . 859 s. 19 or, in pago Agrotingon 946 s. 45 or, in pago Agrotingun 946 s. 45 »Aus dem ältesten Kopialbuche des Stifts Corvey», in pago Agartinga 948 s. 45 or, in pagis ... et Scopingon 995 s. 56 or, 1002 s. 58 or, in Hogtrunga 1004 s. 60 or, in his lods quorum nomina hic subsequuntur ... Erungun 1018 s. 76 or, De his uillis ... Westeringen et Ostaringen 1022 s. 82 »Aus Kind-lingers Handschriften-Sammlung», in pago Laginga 1025 s. 87 or, In pago ... Lainga 1033 s. 97 or, curtem Moronga in pago Moronga sitam 1075 s. 121 or, in Ghuthingen 1101 s. 134 sen avskr., has curtes uendicabat ... Sologon 1120 s. 147 or. Namnen på -ingi uppvisa där­emot genomgående samma form: in uilla quœ uocatur Arpingi 852 s. 15 or, In Lauhingi, ln Sophingi 888 s. 30 or, hoc est ... Bärigt ... hec sunt ... Britlingi 1004 s. 60 or, in Heringi 1015 s. 69 »Aus dem Kopialbuche des Domstifts zu Paderborn», Ipsa curtis Ihtari et ... Lasingi 1022 s. 82 »Aus Kindlingers Handschriften-Sammlung», uillas infra nominatas ... Britlingi 1025 s. 88 or, in Gronig ge 1106 s. 137 or.

Samma förhållande råder i de från Corvey-klostret i Vestfalen här­stammande Traditiones Corbeienses,2 ehuru förhållandena här äro svårare att bedöma, då texten föreligger i en avskrift från 1479 (se utg. s. 3). Originalet härrör från 800- och 900-talen. I stort sett synes dock avskriften ganska troget återge originalets namnformer. Här möta å ena sidan in West er elisungen 89,3 in Marungun 156, in Sulugun 218, in Hrotthingun 291, in Guddingun 292, in Liuckiungun 351, in Duthungun 352, in ... Beuerungun 373, in Hetrungun 403, in Hatt-

1 Utg. av H. A. Erhart (1847). 2 Utg. av P. Wigand (1843). 3 Siffrorna beteckna §.

rungun 408, in Listungun 410, in Lystungen 411, in Rotthingun 466, å den andra in Sulliggi 49, istis locis ... Tehtlingi 224, in pago north thuringi 244, in Lithingi 271, in Luhtringi 274, in pago Thuringi 328, in Luthringi 337, in Luchttringi 388, in Derlingi in villa, que vocatur Lauuingi 413.

I den viktiga källan »Werdener Heberegister» (I och II),1 tillkom­men under 800—1000-talen i klostret Werden vid Essen, möta former på -a, -on, -un i de Hretinga s. 3, in Hratuga s. 4, In Guddingon s. 23, (in) Agradingon s. 37, In Scopingun s. 58, ln Puningun s. 63, in pago Sahslingun s. 65, ln Hasongon s. 85, ln Dorongon s. 100, Be Hus-dungon s. 112, ln Ingaldingon s. 127, ln Husdungon s. 128, 129. Former på -ingi äro dock vida vanligare: ln Sedlingi, ln Midningi, ln Crastlingi, ln Einingi, in Hrussingi, ln Thrustlingi, in Buxingi s. 14 (samtliga i en i hs införd avskrift av en urkund från 855), ln Undingi s. 16, ln Urdingi s. 19, uillam Hesingi s. 34, ln Baningi s. 84, ln Herthingi s. 85, ln Hesingi s. 91, ln Tuiflingi s. 106, In Hersingi, ln Uuirkingi s. 110, De Alingi, De Tiudingi s. 111, De Godleuingi s. 112, An Engislingi, luxta Groningi s. 113, in Tuiflingi, ln Sceningi s. 121, ln Tiudingi, ln Godleuingi, ln Hersingi s. 129, ln Krestlingi, ln Bohsingi, ln Kustridingi s. 130, in Hoingi s. 136.

I den fornsaxiska avfattade källan »Freckenhorster Heberegister»,2

vars huvudhandskrift tillkommit omkr. 1100 i Freckenhorst nära Münster, påträffas pluralerna Van polingon, Van thralingon, Van utilingon (2 ggr) s. 35 f. Den enda representanten för -ingi är Van grupelingi (i båda hss) s. 27, även skrivet Van grupilinga s. 40.

Yi finna alltså, att de äldsta av de viktigare källorna för den här behandlade namntypen regelbundet uppvisa formen -ingi, medan for­mer på -ingin, -ingion, -ingiun fullständigt saknas (jfr Hessi : Hessiun Ekwall -ing s. 177; former på -ingion, -ingiun har jag överhuvudtaget icke lyckats påträffa i fty.). De maskulina -a-stammarna uppträda däremot övervägande i dat. plur. -ingon, -ingun. Det är under sådana förhållanden mycket osannolikt, att namnen på -ingi kunna bedömas som plurala -i-stammar med samma funktion som -a-stammarna på -inga, -ingon, -ingun. Då det dessutom Vore överraskande, om de vanliga maskulina -a-stammarna ombildats efter mönster av de säll­

1 Utg. av R. Kötzschke i Rheinische Urbare 2 (1917). 2 Utg. av E. Wadstein i Kleinere altsächsische Sprachdenkmäler s». 24 ff. (1899).

syntare -i-stammarna och man f. ö. ogärna vill skilja de tyska 4ngi~ namnen från de nordiska, som omöjligen kunna uppfattas som -i-stammar, finner jag det uppenbart, att lösningen måste sökas på annat håll.

Ritters uppfattning, att åtminstone en del av -ingi-namnen äro loka-tiver på 4 < *-i < *-et förtjänar att övervägas, även om den är för­enad med betänkligheter. Åtskilliga forskare räkna i större eller mindre utsträckning och med olika grad av säkerhet med denna lokativs existens i de germanska språken,1 medan Hirt2 anser, att vi ha »keine ganz sicheren Spuren». Av ortnamnen ha särskilt en del av de talrika namnen på 4 i Werdener Heberegister bedömts som gamla lokativer.3 Utan närmare granskning av de skilda namntyper­nas morfologi i denna källa vågar jag icke ha någon åsikt i frågan; här må blott påpekas, att former med och utan 4 (jämte vanlig dativ på -é) ofta uppträda vid sidan av varandra (-hursti : -hurst, -birgi, -berge : -berg och att majoriteten av namnen på 4 äro att betrakta på annat sätt, t. ex. de på -beki, -seli (dat. plur. Seliun), -stedi som -i-stammar, de på 4thi (-birgi?, -fildi?) som -ia-stammar). Något säkert stöd för existensen av detta lokativ-i synes detta material icke kunna giva, även om möjligheten tills vidare bör hållas öppen. Namnen på 4ngi uppträda endast i denna form, aldrig utan 4. Att de genomgående skulle uppfattas som lokativer — vilket f. ö. icke heller Ritter vill göra gällande — förefaller icke sannolikt. De skulle då betraktas som singulara -a-stammar och helt hållas isär från plura­lerna på 4nga, 4ngun, i det att -mgr-elementet då måste uppfattas som direkt ortbetecknande, medan det hos pluralerna enligt allmän och säkerligen riktig uppfattning är personbetecknande. Konsekven­serna av ett dylikt betraktelsesätt, som skulle skilja de tidigt styrkta och väl representerade namnen på 4ngi från huvudmassan av de kontinentalgermanska -ing-namnen, äro alltför betänkliga för att kunna godtagas utan mycket stark bevisning.

1 Se t. ex. för feng. Sieversi PBB 8 s. 324 f., Sievers-Brunner Alteng.. Gr. § 237 Anm. 2, Ekwall -ing s. 168, för ffris. Siebs Gesch. der fries. Sprache § 152: 4, Ekwall aa s. 168 f. med litt., för fsax. G allée Altsächs. Gr. § 113, § 297 Anm. 5, för fht. Bsesecke Einführung in das Althochdeutsche § 76: 7, Braune-Helm Althochdeutsche Gr. § 193 Anm. 7.

2 Handbuch der Urgerm. 2 § 38: 7. 3 Se Gallée a. st., Siebs a. st.; den senare är dock tveksam.

Av de ortnamn, som möta i de här omtalade källorna, uppvisa namnen på -ithi i formellt avseende de största överensstämmelserna med namnen på -ingi, i det att de genomgående behålla sitt slut­ljudande -i och aldrig uppträda med pluraländelser. Dessa namn åter­gå utan tvivel på äldre *-ipja (se t. ex. Mansion Oud-Gentsche Naam-kunde s. 79 f., E. Schröder NoB 1932 s. 3). Rent formellt synes det därför mest tilltalande att bedöma även -ingi-namnen som neutrala -ia-stammar. Jag finner sålunda den av Hellquist framförda upp­fattningen av denna namngrupp avgjort att föredraga, nämligen att -ingi-namnen äro att betrakta som -ia-avledningar av personbeteck­ningar på -ing-. Betraktelsesättet medför också de betydande för­delarna, att de kontinentalgermanska -ingi-namnen kunna samman­hållas dels med de av allt att döma formellt identiska nordiska namnen på -ingi, -inge, dels med pluralerna på -inga, -ingun.1

Suffixet *4ngia synes sålunda ha varit produktivt i ortnamnsbild­ningar över ett sammanhängande germanskt område, omfattande Sverige, Danmark, Schleswig-Holstein, Nordsjökusten, Sachsen, Thü­ringen, trakter med gammal germansk bebyggelse. Säkerligen ha vi här att göra med urgamla bildningar. Det kan vara denna ordbild-

1 Hur de engelska namnen med palatalisering böra uppfattas, vågar jag icke bedöma. Dessa ha tolkats på skilda sätt; de osammansatta av typen Billinge anses av Zachris&on (Herrigs Archiv 133- s. 348 ff.) som »tribal names with ja-derivation», sålunda ursprungliga personbeteckningar på *-ingjaz, medan Ekwall (-ing s. 166 ff.) uppfattar dem som ursprungliga singulara a-stammar, hos vilka g palataliserats genom inflytande från en lokativändelse i. Det av Ekwall s. 159 ff. presenterade materialet talar otvivelaktigt för att man här har att göra med gamla singularer, då åtskilliga av de tidigaste beläggen sakna ändelse. De sammansatta namnen av typen Belling ham (ndz) anses av Ekwall innehålla plurala i-stammar, medan Zachrisson även här räknar med namn på ursprungligt *-ingja- (så även Mawer The place-names of Northumber­land and Durham s. 261). Ekwall är dock tveksam: »If it should be proved that in West Germanic countries place names in -ingia (neut.) were once common, the view here taken may have to be revised. If we may ass<ume that there were side by side with each other tribal names (patronymics etc.) in -inga (pl. -ingöz) and place names in -ingia (neut.) derived from them, it would be a plausible assumption that names in -ingoz could be occasionally transformed by analogy to -ingiöz, or toponymies may have been formed from place names in -ingia, as has been suggested by Hellquist for some Swedish names.» Då man nu enligt min mening verkligen kan räkna med att -ia-stam­mar i ganska stor utsträckning förekommit i åtminstone delar av västgermanskt språkområde, bör Ekwalls förslag allvarligt övervägas.

ningstyp som möter redan hos Ptolemaios i det ej lokaliserade ort­namnet 'A(7xaXtYYl0v och det från 200-talet kända lat. Caspingium, beläget vid stranden av Maas (Förstemann 2 : 1 sp. 223, 1651). Dessa namn kunna visserligen, som Ekwall menar, vara »partly Greeicized or Latinized» (-ing s. 179), men det finns ingen anledning att tillgripa en dylik förklaring, då de till bildningen fullständigt överensstämma med de germanska -ingi-namnen.

Det ligger måhända närmast till hands att betrakta det -ia-suffix, som enligt den här framställda uppfattningen föreligger i namnen på -ingi < *-ingia, avledda av personbeteckningar på *-ingöz, som en ren kollektivbeteckning med samma funktion som i fvn. almenni, fåmenni, fjqlmenni, lypmenni, margmenni, rikmenni, till betydelsen identiska med allir menn etc. (jfr Ekwall Suffixet ja s. 63). Namnen på *-ingöz och *-ingia skulle då väsentligen ha samma kollektiva och plurala innebörd. Å andra, sidan bör man med tanke på bildnings­typens uppenbart höga ålder även allvarligt överväga Hellquists för­slag att översätta fsv. Siringi < *Siringia med 'det Siringska' och sålunda här återfinna en av -ia-suffixets äldsta och viktigaste funktioner, nämligen den av tillhörighetsbetecknande adjektivsuffix (regius, oiypioç). Yi skulle då ha att göra med substantiverade adjektivbildningar till personbeteckningar — genus neutrum kunde bero på ett underförstått neutralt huvudord 'land' el. dyl. Ett starkt stöd för denna tanke erbjuder den fullständiga överensstämmelsen med den särskilt i de klassiska språken ofta tillämpade ordbildnings­princip, enligt vilken ortnamn bildas till folknamn med hjälp av ieur. suffixet -iä-. Sålunda möter i grekiskan ortnamnen (v)) AUho7ua (yv), Xwpa, bildat till folknamnet A!{Ko7usç, 'Axapvavia till 'Axapvavsç, 'AXßavia till 'AXßavoE, 'ApaßCa eller v] 'Apaßta tili "Apajîsç, 'ApxaSCa tili 'ApxàSsç, BouoTta tili Botoro£, 'Epufrsta tili 'Epuftstç, KtXuua tili KiXixsç, MaxsSovia tili MaxsSovsç etc., i latinet Apulia till Apuli, Campania till Oampani, Calabria till Calabri, Liguria till Ligures, Sicilia till Siculi, Venetia till Veneti. Genus femininum beror här på att ett y/j, x&Pa? terra el. dyl. underförståtts. På samma sätt som önamnet KscpaXXvjvta (även t) KspaW^vtov) bildats till inbyggarnamnet KecpaXXvjvsç, i sin tur avlett av det i grekiska ortnamn vanliga xs<pocX (jfr sv. ortn. på

I Exemplen från grek. äro hämtade ur Papes Wörterbuch der griechischen Eigennamen.

Huvud-), eller landskapsnamnet Campania bildats till folknamnet Campant, avlett av subst. campus 'fält', kan på germanskt område ett Thuringi (< *Thuringia), mlat. T(h)uringia, ha bildats till folk­namnet *Thuringöz, lat. Thuringi, grek. ©öpiyYot, enligt Förstemanns tilltalande förslag (Ortsn. s. 245) avlett av flodnamnet Tyra, och fsv. Skutungi (< * Skutungia) till *Skutungöz, avlett av ånamnet fvn. Skuta. Mot Ptolemaios' 'AsxaXCyyiov skulle svara nysv. *Äsklinge av samma typ som Almunge, Björklinge (fsv. Birklingt), Äspinge etc.

Om den senast framförda uppfattningen av namnen på är riktig, ha sålunda namnen på *-ingia betecknat orter, som tillhört de med avledningen *4ngöz betecknade personerna. På nordgermanskt område äro de singulara neutrala -ia-stammarna praktiskt taget allenarådande, på västgermanskt uppträda däremot vanligen de plurala maskulina -a-stammarna direkt i ortnamnsfunktion — vid sidan av dessa möta inom ett begränsat område, som geografiskt ansluter sig till det nordgermanska, även -ia-stammar. Stundom upp­träder -i och -a, -un i samma namn, såsom i det ovan ur Frecken­horster Heberollen anförda Grupelingi, Grupelinga och det nedan s. 558 anförda Baringe, Baringun.

Mot denna uppfattning kan riktas invändningen, att ett suffix *-ingia är svagt representerat bland appellativen i de germanska språken. Förhållandet synes mig dock icke vara avgörande, eftersom vi här tydligen ha att göra med ett specifikt ortnamnssuffix, som trätt i funktion för att beteckna en ort som tillhörig en grupp personer, knutna till det begrepp, som uttryckes i grundordet, eller också varit en kollektivbeteckning för dessa personer själva och därefter fått ortbetecknande karaktär. Dylika ord böra ha varit sällsynta i det appellativa ordförrådet. En god parallell erbjuder dock fht. heimingi n. 'Heimat; Ort, wo jemand wohnt', rikligt belagt hos Otfrid. Ordet uppfattas av Kluge (Sippensiedelungen s. 79, Nominale Stammbildungs­lehre § 111) tilltalande som en avledning av ett *heiminga 'Heimleute, Heimgenossen' och översättes 'Heimgenossenschaft' (jfr det samger­manska rikt, bildat till personbeteckningen got. reiks 'härskare' liksom lat. regium 'kungaboning' till rex, find, räjyam 'herravälde' till räjan).

Frågan om de kontinentalgermanska -ing-namnens morfologi är långt ifrån slutgiltigt löst, och jag har blott kunnat beröra ett par av de problem, som äro förknippade därmed. Grundligare undersök-

ningar av flera enskilda texter och de skilda ortnamns typ ernås morfo­logiska struktur, särskilt med hänsyn till lokativens roll och plural­formernas funktion, äro nödvändiga för att nå fram till större klarhet, men sådana skulle helt spränga ramen för denna avhandling. Jag har här blott velat överväga de skilda möjligheter, som erbjuda sig, och efter en hastig granskning funnit, att uppfattningen av såväl de kontinentalgermanska som de nordiska -ingi-namnen som -ia-stammar stödes av så starka skäl, att den tills vidare bör kunna användas som arbetshypotes.

KAP. III.

Inge-namnen i Stockholms län.

Inledning. Bebyggelsekronologiska metoder. Marklandet.

I föregående kapitel har jag sökt göra sannolikt, att de svenska namnen på -inge, -unge väsentligen kunna betraktas som gamla -ia-stammar och sålunda återgå på urn. *-ingia, *-ungia. Namnen på (-inga), -unga, fsv. -unga, -ungom äro i stor utsträckning sekundära bildningar, men kunna kanske, i den mån de uppträda redan i de tidigaste urkunderna, även bedömas som inbyggarnamn i ortnamns­funktion. Båda dessa grupper betraktas i det följande som »äkta» -inge-namn. Bland namn på nysv. -inge möta emellertid även en mängd bildningar med annat ursprung. Dessa »oäkta» -inge-namn äro dels ombildningar av namn med ursprungligen annan efterled {-œng(e), -lœnge, -liunga o. s. v.),1 dels gamla naturnamn på -ing(er),

1 Exempel1: Ellringe (se s. 437), Grytinge (se s. 339), Yttringe (s-e s. 306), Gölinge, gd i Odensvi sn, S. Tjusts hd, Kalm. 1., gylaeng 1378 6/n 1378 UUBperg, 10/n 1380 LSB, 1385» (SRP 2133), 1386 (SRP 2187), Näringe gd ib., norsengh 1451 C 4 f. 37 v. reg. 1450-t:s slut, NsBserengh 1482 C 23 f. 13' r., nsedhersengh 1488, neraengh 1489 C 24 f. 12 r., 27 r., Hunninge Go ti., rungutn. huntenkia (se H. Gustavson OUÅ 1938 s. 41 med litt.), Garlinge, by i Hedåkers sn, Åkerbo hd, Västm. 1., in Gardlengio 1302 SD 2 s>. 363 or etc., Harlinge, by i Bettna sn, Oppunda hd, Söd. 1., in harlsenghio, in harlenghio 1369 (SRP 888) etc. (jfr Hellquist s. 251), Svallinge, gd i Fors sn, V. Rekarne hd, Söd. 1., in suartlenge 1346 SD 5 s. 621 or etc. (jfr Hellquist a. st.), Fröllinge, gd i Getinge sn, Halm­stads hd, Hall. 1., i Frolivnge 1437 Rep. 1 6893 or, Froliwngae 1447 ib. 7704 or, Earplinge, sn ib., fda. Harpaelyung (se K. G. Ljunggren NoB 1941 s. 18 ff.), Draftinge, by i Ås sn, Västbo hd, Jönk. 1., Datum Draghtwnnse 1414 SD ns 2 s. 792 or, Draffthundha 1443 BSÄK 7 s. 129, Flattinge, by i Dörarps sn, Sunner-bo hd, Kron. 1., J flatunde 1390 (SRP 2480), i Flatundae 1405 SD ns 1 s. 456 Langebeks avskr., Sätinge, by i Hanhals s<n, Fjäre hd, Hall. 1., j seddwne,

-ung {er) (vanligen maskulina), som formellt anslutit sig till namnen på ursprungligt -ingi, -ungi. Det erbjuder stundom mycket stora svårigheter att klart avgränsa den senare gruppen från de äkta. Lättast att bedöma äro givetvis sådana namn, vilkas äldsta belägg uppvisa former på -ing(en), -ung(eri). Detta kriterium torde i de flesta fall vara avgörande, dock icke alltid. I och med att en gammal be­byggelse med namn på -ingi, -ungi lägges öde och avhyses och jorden övertages av grannbyar, övergår namnet från bebyggelsenamn till ägonamn, vilket stundom även återspeglas i formen, d. v. s. det kan i överensstämmelse med den stora massan av ägonamn få bestämd artikel. Som exempel kan anföras det nedan s. 269 f. behandlade Skillinge i Sånga sn, under medeltiden skrivet skiollunge, skœllinge. Stora delar av byns ägor läggas tidigt under andra byar, och dessa utjordar möta i jordeböckerna under namnet Shillingen. Strax ö. om Kyrsta by i Ärentuna sn, Norunda hd, Upps. 1., låg under medeltiden en by, vars namn 1224 skrevs in sc[n0]tlyngi, a t. Scotlingi (SD 1 s. 240 or, Olsson Nordberg s. 103) och 1347 in villa shotlinge (SD 5 s. 674 avskr. i reg. eccl. Ups.). Vid 1500-talets mitt brukas sködz-lingen, shödzlingenn, sammanlagt 8 1 j 2 öresland, av tre bönder i Kyrsta (1540: 2), och senare möta på lantmäterikartor över Kyrsta Kyslinge Utjord (öretal 8V2), Kyslinge Ängen LA B 87 12:1, 1764, Kysslinge Hagarna, Skysslings myrn, Kysslings myran ib. 12:2 1776, V fjorden Kysslingen (flera ggr), Kysslinge TJtjord (flera ggr) ib. 12:3 1816. Snarast äro kanske namn som Shillingen, Sködzlingen att betrakta som elliptiska bildningar till ett — måhända aldrig utsagt — * Shillingeåhern, Shillingeängen el. dyl.

Namn, som i äldre källor genomgående ändas på -ingi, -ungi, böra naturligtvis i första hand bedömas som äkta. Full säkerhet kan dock ofta icke nås, då ombildningstendenser säkerligen ha kunnat göra sig gällande på ett tidigt stadium. Jämsides med språkliga kriterier måste man söka efter historiskt-kamerala och arkeologiska. Då man

j sedwiine 23/e Halm&tad vid. 29h 1472 UUBperg, Sedum 1612 jb, ml, Setung 1628 jb (enligt excerpter i SOA), Hållsunga, by i Torsby sn, Inlands S. hd, Göt. och Boh. 1., fno. Halzhyrdir (se OGB 5 s. 73 med litt., Hesselman MASO 2 s. 9 not 3), Näsinge, sn i Vette hd, Göt. och Boh. 1., fno. Naesini (se Lindroth SIOD 1 s. 50), Fjälkinge, sn i Villands hd, Krist. 1., in willa fialkinn 1135 SD 1 s. 49 avskr. 1494 reg. eccl. Lund. etc. (se Hellquist s. 250). J f r Hellquists för­teckning s. 249 ff., där dock flera av allt att döma äkta -inge-namn upptagas.

icke med säkerhet kan fastställa namnets ursprungliga typ, måste man söka komma åt bebyggelsens. De oäkta -inge-namn, som återgå på ett äldre -ing eller -äng(e), tillhöra som bebyggelsenamn vanligen ett yngre skikt än de äkta -inge-namnen. En ort, vars namn redan under medeltiden slutar på -inge men som samtidigt karakteriseras som avgärdatorp och saknar varje arkeologiskt vittnesbörd om för-kristen bebyggelse, bör försiktigtvis avskiljas från de äkta -inge-namnen, då man knappast kan taga konsekvensen, att -inge-namnen varit produktiva ännu under medeltiden. Som den följande fram­ställningen kommer att visa, blir det dock i flera fall omöjligt att nå ett säkert avgörande — formella, kamerala och arkeologiska kriterier strida mot varandra, och man måste stanna i ovisshet.

Då föreliggande undersökning avser att söka få större klarhet icke blott om -inge-namnens etymologiska beskaffenhet utan även om -inge-bebyggelsernas allmänna karaktär och om möjligt deras ålder inom det behandlade området, har förhållandevis mycket icke språk­ligt material dragits in i framställningen. Ortnamnsstudiets karaktär av ord- och sakforskning kräver kunskap icke blott om namnets form utan även öm ortens utseende, bebyggelsens storlek o. s. v. vid en tidpunkt, som ligger så nära tiden för namnets tillkomst som möjligt.

Vid försök att bestämma ortnamnstypernas inbördes ålder har forskningen använt den av Steenstrup introducerade kamerala metoden, som grovt uttryckt bygger på förutsättningen, att högre kameral uppskattning av en bebyggelse även innebär högre ålder, samt den av Sahlgren skapade och med framgång använda geo­metriska, med vars hjälp man ur ägofigurernas lägen i förhållande till varandra utläser primär och sekundär bebyggelse. En kombina­tion mellan dessa båda har tillämpats av framförallt Sahlgren och Franzén. Denna innebär i korthet, att moderbyns mantalssiffra sum­meras med siffrorna för de bebyggelser, som med hjälp av den geo­metriska metoden visats vara sekundära i förhållande till denna, var­efter den Steenstrupska metoden tillämpas i vanlig ordning. Om dessa metoder se f. ö. Franzén NK 5 s. 127 f. och den ib. s. 167 anförda litteraturen.

Som hjälpmedel att bestämma byarnas inbördes ålder är den Steen­strupska metoden icke utan vidare tillämplig på uppländska för­hållanden. Den bygger på förutsättningen, att de bördigaste och för odling lättillgängligaste områdena blivit tidigast bebyggda och att

dessa bebyggelser därför också haft de bästa utvecklingsmöjlig­heterna. Då Uppland började mottaga en bofast befolkning, låg emellertid större delen av de områden, som nu erbjuda den bästa åkerjorden och tidigare givit de saftigaste betena, ännu under vatten och blevo först efter hand möjliga att ekonomiskt utnyttja (jfr Sahl-gren NoB 1930 s. 135 ff., 1931 s. 138 f.). De bebyggelser, som tillkom­mit på dessa ur havet vunna lerslätter, ha ofta kunnat få betydligt gynnsammare utvecklingsmöjligheter än de äldre och högre upp be­lägna. Ett mekaniskt tillämpande av den kamerala metoden för de äldre namngruppernas vidkommande är sålunda uteslutet, vilket dock icke hindrar, att det i varje enskilt fall kan vara av värde att känna bebyggelsernas storlek i äldre tid.

Yid uppskattningen av bebyggelsernas storlek har jag för det av mig undersökta området funnit marklandet och dess underavdelningar öresland, örtugland och penningland vara den lämpligaste enheten. Som Lönnroth visat (Statsmakt och statsfinans s. 86 ff.) infördes marklandet under 1200-talets senare hälft som skattegrund för de viktigaste av ledungsskatterna, skeppsvisterna, Marklandsindelningen är intimt knuten till ledungsorganisationen; varje hamna, d. v. s. ur­sprungligen den militära enhet, som skulle svara för bemanningen av en roddarplats i hundarets ledungsskepp, bestod under medeltiden av ett visst marklandstal, principiellt sannolikt 8 markland, men detta antal kan ha skiftat för olika hundaren (se Lönnroth aa s. 92 ff., Ståhle HT 1941 s. 219 ff.). Marklandshamnan avlöste troligen en äldre åttingshamna, sammansatt av åtta ledungspliktiga, besuttna bönder, »vighermän», vilkas hemman kallats åttingar (Ståhle aa s. 212 ff., 223). Marklandet var sålunda tänkt att i praktiken motsvara ett ledungshemman, ett förhållande, som återspeglas i Upplandslagens »slikt aff marklan iorpaer sum af wighum manni». Skeppsvisterna erlades hamnevis, men fördelades på hamnebönderna i proportion till deras jordatal.

Marklandet hade sålunda under hela medeltiden en viktig funktion som skattegrund, men så småningom blev den bristande överensstäm­melsen mellan marklandstaxeringen och skattehemmanens verkliga värde allt mer kännbar, och nya skattenormer infördes, i Uppland framförallt settingen, en sjättedels gärd, i princip en motsvarighet till den forna åttingen, en åttondedels hamna. Naturaskeppsvisterna utgå emellertid i 1500-talets fogderäkenskaper under namnet »skipesta»

direkt efter jordatal (se Ståhle aa s. 220 ff., Täljebygden 1943 s. 18 f.), och detsamma gäller i vissa trakter även huvudskatten, ehuru denna oftast bestämmes av marklandets uppskattade värde, som kan variera mellan 1—15 marker för örtuglandet (Ståhle HT 1941 s. 227, Thulin Deiningsgrund vid skifte s. 123). Om en strävan att i nyare tid bringa överensstämmelse mellan hemmanens åsatta jordatal och deras verk­liga värde vittna flera försök att bestämma öreslandet till arealen och bringa det i relation till tunnlandet (se Thulin Mantalet 2 s. 92, E. Williams i Svenska lantmäteriet 1 s. 306 f., Lagerstedt Seming-hundra s. 58). Vilken roll detta nya öretal kommit att spela, är ännu icke undersökt (se Lagerstedt a. st.), men säkert är, att det knappast haft någon betydelse för jordeboksföringen (jfr nedan). För den direkta beskattningen förlorade emellertid den gamla jordatalsupp-skattningen efter hand sin betydelse men fyllde ännu på 1800-talet en uppgift som grund för roteringen och vissa extra ordinarie onera (Thulin Deiningsgrund vid skifte s. 124 ff.).

Förutom som skattegrund hade marklandet en viktig funktion som byamål, d. v. s. den princip, enligt vilken byns jord delades mellan byamännen. Som norm för skifte och fördelningen av byamännens inbördes skyldigheter var marklandet icke på samma sätt beroende av de förskjutningar, som inträdde i dess absoluta värde och gjorde det mindre tjänligt som skattegrund. Som byamål är det fullt genom­fört i Upplandslagen och ligger till grund för 1700-talets storskifte (se Holmbäck-Wessén Sv. landskapslagar 1 s. 185 ff., Thulin aa s. 121 ff.) — ännu i dag har det på sina håll en viss betydelse (se nedan).

För att belysa, hur marklandsindelningen i praktiken tagit sig ut, anföres s. 170 f. en översikt över jordatalsförhållandena i Lohärads sn i Lyhundra hd, en central bygd inom undersökningsområdet. I de första kolumnerna meddelas hemmanens oförmedlade och förmedlade mantal, jordnatur, nummer och namn enligt senast gällande jordebok (bek). Därefter följer öretalet i de tidigaste fogderäkenskaperna från 1540-talet. I nästa kolumn uppföras motsvarande siffror i geom. jb 1636, som dock här är mycket ofullständig, då lantmätaren i regel endast upptager alnetal. Så följa uppgifter ur reduktionsjordeboken 1686, storskifteshandlingar 1742—81 och jordeboken 1771. I sista kolumnen anföres jordatalssumman för varje by, beräknad enligt källornas uppgifter.

Siffrorna äro ur flera synpunkter upplysande. Frapperande är, att

de enskilda hemmanen i regel uppvisa ett ojämnt öretal, medan de sammanlagda summorna för byarna, om man bortser från bråkdelar, uppgå till jämna 12, 16, 24, 32 och 40 öresland, d. v. s. 11/2, 2, 3, 4 och 5 markland. Detta bör enligt min mening tolkas så, att man vid den ursprungliga skattläggningen åsätt byn som kollektiv enhet ett visst jordatal, vilket sedan uppdelats mellan hemmanen. I den föl­jande monografiska framställningen anföras flera fall, då de enskilda hemmanens jordatal förskjutits, medan bysumman alltjämt är kon­stant; den var skyddad som den absoluta grundvalen för byamålet.

Vidare bekräftar tabellen tillfullo, att (ledungs)hemman och mark-land i stort sett svara mot varandra. Hela socknens jordatalssumma uppgår till omkr. 41 markland, varemot svarar en summa av 39 1/2 oförmedlade eller 36 5/8 förmedlade mantal, d. v. s. hemmanets medel-jordatal är 1 markland.

Påfallande är den utomordentliga kontinuiteten i byarnas och hem­manens jordatal, som i regel bibehålles oförändrat från århundrade till århundrade. Att detta icke enbart kan förklaras som en jordeboks-företeelse framgår av att det anförda öretalet spelar en praktisk roll vid storskiftet. Då en dylik kontinuitet kan konstateras under nyare tid, har man all rätt att vänta, att den även varit rådande under medeltiden, vilket f. ö. även framgår av byarnas jämna marklands-summor, som enklast förklaras, om man räknar med att byn bibehållit det jordatal, som den en gång blivit åsätt. För kunskapen om byarnas och de enskilda hemmanens jordatal svarade vid skattens erläggande en tolvmannanämnd (i regel representerande hundaret), vars med­lemmar i landskapshandlingarna ofta uppräknas före de egentliga räkenskapernas början. Denna taxeringsnämnd har sannolikt icke haft någon annan uppgift än att gå i god för att det uppgivna jorda­talet stämde med det allmänt kända, det som man enligt daglig erfarenhet visste låg till grund för böndernas skyldigheter att deltaga i gemensamma angelägenheter som underhåll av sockenkyrka, all­männa vägar och broar etc. och som inom byn fått sitt konkreta ut­tryck i tomternas storlek. Yi finna en sådan nämnd i funktion redan 1325 (SD 3 s. 692 f.), då drotsen Knut Jonsson rannsakar angående en olaglig upptaxering av biskopsgodset Tuna i Åkers skg, som av nämnden åsatts 3 markland som grund för utgående ledungsskatt: »Que quidem predia in tunum, per rusticos eiusdem skyplagh pro tribus marchis terre computata fuerunt loco exhibicionum ad genera-

Jord

atal

, ang

ivet

i ör

etal

Byn

s jo

rdat

als-

sum

ma

0 3 ^ CM CM CD tH ^ CM CO CO TH CM TH

Jord

atal

, ang

ivet

i ör

etal

Jb 1

771

W 0 0 « CO « J O OÏ ©Ï w ^ O ZD CO iO iO ^ Oï O ©* ©« w ^ ^ CO CO CD CD CD 1—1 fcJD 1~,Oi~-~-^CD CO uO Ö ^ T-H ^ :C3 ^

Jord

atal

, ang

ivet

i ör

etal

Stor

skift

es-

hand

l. 17

42—

81

cd a Ä *•« § $ e» ej es eo eo Clß œ 00 -2L ®* -?!_ -?L a ; ^ ^ r - ^ r - ï r ~ ^ ^ o c D c D o GOO3<75©c^-cd~cocd- «

CO CO CD CD CD 1—1 ^ Q H Ci CO H CD 10 lO T « 0 1 - 1

^ S OCT

\ ^

Jord

atal

, ang

ivet

i ör

etal

Rjb

168

6 ^ % eo 8 8 0 3 CO « ^ eo ^ Q „W 05 O ^ h 00 CD - « CO CO CD CD CD tH <P rH(Ji-^-^CD di O Öß .SS *-• ö -g

w £ Jord

atal

, ang

ivet

i ör

etal

Geo

m jb

16

36

Jord

atal

, ang

ivet

i ör

etal

Fogd

eräk

. 15

40-t.

0 0 « « vn -51 ^ ^ - ^ O C Û O i f l i O J (J5 O « ^ H 00 tD « CO CO CD 1—1 0) ^ G"} rH CD CO O

•PH ^ TH

c a cS &

Ham

mar

by

Nyb

yn1

utj.

unde

r Sö

derb

y H

imm

ine

» » »

Hål

lsta

» » » »

ett

ängs

fjäl

l

Kra

gsta

» » »

Kyr

kohe

rdeb

ost.

Losk

älva

» » »

1 N

ycke

lby

Jbnr

H H H (MCO^H (MCO^OÎD H ( M C 0 ^ H H ( M C 0 ^ H

Jord

­na

tur

u t * «W 31 CQ(|4it-l X QQ aD<4-i«H<H OQ CG IQ < r-C E ® Œ ffl (K

För-

med

l. m

tl ®* 00 0000 , ( ©»M M -H o3 ca eo J «-> " 1-1 1-H

Ofö

r-m

edl.

mtl e* J M M e«

•PH

T* 'ÖJ rH

a* •<* r-4 CM « 0 03 T* c* 0> CM Ii rl M CM CI 50 rH CM CM Ci

C E 12 «s iG> rH

CO CO CO

0* m M e« CO sS -J° « 3 IM e» «0 CO > w 03 > > (M t—

<M ^ R ~ US CO CO CM >o"" <4-1 «3 44 M «w ÎH «f-i 44 44 GO rH N rH QO t» CO TH O iO [ » t— 00 00 44 CO Ci CO rH rH 44 44 -•» rH 0 0 rH x-— QQ œ CM

« « .2 .2

(M IM

« •* >» *C <D *5H <3? A

ai 6 4 «0 (M 42 CÛ eo e* •CÖ oo :cö ^4~ £ O(JS û2 Ä Ä CO CO CM LO M y* C C

c« C C CO (M Ci r— GO rH O »O CO CO CO - 4 J T—I 1—1 © rH T H

m fl j2 m O O O. CH « «

•<* oo _co «« !M e» «0 es SH (M CS co C« 0 3

; R ~ CM o T~~ T» CO CO <M >c 9 ) N-L

>0 T"" e* «M «H 00 rH TH rH 00 t>- CM CO rH O ia c— t - 00 00 CO Ci CO T-H rH

T H rH

e* e» £ IM 03

19

10 Ci Ci o oj

« Ä - CO Ci M CO 10

CO O ® rH

rH F-H

GO fl 0 0 oo CO «s 0 9 e« IM « 0 « e» o 0 3 CM èr~ o T~~ w"~ CO ÎO CM w èr~ «M >o cT~" «H s+H r-! CO rH 00 O GM TH o i—I c— t>- 00 00 CO Ci CO rH rH rH FEE

I—T rH rH .2 w

4 2 "3 b « X

E>> ° c 3

£ tf

3 fl fl 42 4 2

O -q oo3 , « 4* 02

>» 42 T3 O GQ

03 $-i xö

HD fl p

H (N H (M CO H ( N C O ^ l O H t N O J ^ i O

44 44 44 44 s-to x œ (S «H 44 44 44 44 44 44 44 U GQ ÛQ 00 CO GO «H QQ CO «+h 44 ^ OQ ^ CD

>•-

*0 c ô C :c3

42 4= O

sud .SP "S J ^ ^ m

>» 42

lem expedicionem debitarum.» Nämnden förmåddes att erkänna, att den av illasinnade personer lockats att uppgiva falskt jordatal, och det rätta fastslås efter trovärdiga mäns vittnesbörd till endast 11/2

markland: »professi sunt ipsi rustici pro me . . . se nunquam iurasse, super illis prediis de aliqua veritate vt eomputarentur pro tribus marchis, v t premittitur, sed aliorum ab exstinctu male volen-cium et inductu» . . . »astantibus tam fide dignis premissis personis testimonium veritati perhibentibus, . . . iudicaui sepedicta predia in tunum pro duodecim oris terre, sicut ab antiquo fuerant». De fyra sista orden äro betecknande; man ifrågasätter icke ens önskvärd­heten att undersöka, om det uppgivna jordatalet svarar mot godsets verkliga värde, utan man nöjer sig med att konstatera, att det har stöd i hävden enligt trovärdiga mäns utsago. I detta speciella fall ha bönderna försökt att höja biskopsgodsets jordatal och därmed dess ledungsskatt, men man kan vara övertygad om att nämnde­männen, när det gällde vanlig skattejord, i regel uppträdde fullt solidariskt mot sina ståndsbröder. (Om brevet jfr Hildebrand Sveriges medeltid 1 s. 244 f.) Då och då möta liknande nämnder i de medeltida källorna, t. ex. C 11, en skattebok från 1400-talets slut för Färingö; här uppräknas f. 9 r. tolv bönder under rubriken: »Thesse aera the skattabonder som satho offu er alla skattabonda jord j faeringo...» År 1491 och följande år taxeras jorden i Sköldinge sn på liknande sätt av en sexmannanämnd: » . . . lagdhe tesse ef fter skr iff ne skatten j Skollinghe sokn. . .» (C 26 f. 11 v.).1 Jfr även riksrådets betänkande om allmogens utskylder 1403 (HH 7 s. 8 f.).

Ett praktiskt exempel på marklandsuppskattningens kontinuitet fick jag uppleva vid ett besök i Snesslinge by i Börs tils sn som­maren 1943. Snesslinge jämte Snesislinge-Kulla bestod av 12 hemman med växlande öretal, men byns sammanlagda jordatal uppgår enligt äldre handlingar till praktiskt taget jämnt 96 öresland, och varje hemman motsvaras sålunda i medeltal av ett markland (se s. 484). Innan jag själv hade bringat saken på tal, berättade en av byborna, att man beräknade byn till 96 öresland och att varje byaman visste sitt öretal. Detta har nämligen fortfarande betydelse för fördelning av den gemensamma förtjänsten på fiske och vedhuggning på byns

1 Att tolvmannanämnden varit den vanliga framgår av att skrivaren för år 1493 (f. 16 v.) och 1494 (f. 17 v.) av misstag råkat skriva »thesse eipterscrefne xij», trots att endas-t sex namn följa. I det senare fallet har det dock rättats.

allmänningar. Den på 1200-talet införda marklandsindelningen är i funktion ännu efter 700 år!

Det synes sålunda möjligt att på grundval av marklandstalet med relativt stor säkerhet rekonstruera 1200-talets byar i stora delar av Uppland. Visserligen kunna jämkningar, förmedlingar och skatt­läggning av förut oskattlagda ut jordar ha åstadkommit förskjut­ningar i det ursprungliga jordatalet,1 och åtskilliga bebyggelser ha kunnat råka i vanhävd och försvunnit, bl. a. på grund av digerdödens härjningar, men dessa kunna ofta i de tidigaste landskapshand­lingarna återfinnas som utjordar under en annan by (jfr Gribby under Råby i Lohärad ovan, Vecklinge under Snesslinge s. 487). Värre är, att källorna stundom icke giva tillräckliga upplysningar om byarnas eller de enskilda hemmanens jordatal. Den tidigaste och pålitligaste källan, 1500-talets fogderäkenskaper, ger tillfredsställande besked endast om skattehemmanen och vanligen även om kyrko-, krono- och stadgehemman, men för frälsehemmanen uppges endast bondetalet. Senare jordeböcker kunna ofta fylla luckorna, då jordatalsuppgif-terna efter hand kompletterades med hjälp av skilda källor, särskilt lantmäterihandlingar, och på grundval av muntliga uppgifter av bya­männen, som i regel hade reda på normen för fördelningen av sina rättigheter och skyldigheter inom byn,2 men detta skedde långt ifrån konsekvent. I regel blir det mest givande att gå direkt till lantmäteri-handlingarna, som uppge jordatal för frälsehemman, som ligga i skifte med hemman av annan jordnatur. För gamla säterier räcker emeller­tid icke heller denna källa till, utan man blir hänvisad till urkunder av andra slag, såsom frälselängder och medeltidshandlingar, som i gynnsamma fall kunna lämna kompletterande uppgifter. En värdefull, men för detta syfte stundom mindre tillförlitlig källa är de geome­triska jordeböckerna, som påbörjades 1636 för att ge en pålitlig

1 Det är förhållandevis sällsynt att alla byarna i en socken genomgående uppvisa så jämna slutsummor som i Lohärad, men tendensen är dock alltid klart skönjbar.

2 Se Thulin Deiningsgrund vid skifte s. 124, 126. Ett belysande fall erbjuder LA A 109 16:1 (1757). Vid tvist om rätt byamål i Henninge by söker man först få klarhet med hjälp av tomtrårna, men då de båda hemmanen i senare tid gjorts lika, måste man i stället tillgripa utvägen att mäta de sträckor av allmänna landsvägen och av kyrkogårdsmuren, vilka vart och ett av hemma­nen var skyldigt att underhålla.

grund för beskattningen (se E. Williams i Svenska lantmäteriet 1 s. 306 ff., S. Hedar ib. 2 s. 439 ff., 484). Det ser ut, som om lant­mätarna stundom frångått jordeböckernas öretal, ty detta avviker i vissa fall både från uppgifterna i de tidigare landskapshandlingarna och i de senare jordeböckerna och storskifteshandlingarna, vilket torde bero på en strävan att uppgiva byns verkliga värde, uttryckt i det nya, arealbestämda öretalet (jfr Lagerstedt a. st.). Detta synes dock ha väckt misshag på högre ort1 och torde knappast heller, så vitt jag kunnat finna, ha haft någon betydelse för den fortsatta jorde-boksföringen.

De uppländska byarna synas vanligen bestå av 1—4 markland; medeltalet torde ligga vid omkr. 2 1/2 (jfr nedan s. 574 ff.). Detta är av ett visst intresse vid bedömandet av Upplandslagens skiftesbestäm­melser »Då tvingar en fjärdedel av byn en annan fjärdedel till skifte och halva byn den andra halva» och »Ingen får väcka krav om skifte av by, som äger mindre än en fjärdedel av byn» (Byalagsbalken 1, Holmbäck-Wessén Sv. landskapslagar 1 s. 159). Upplandslagens redaktörer ha givetvis icke kunnat taga hänsyn till byarnas starkt skiftande storlek och sammansättning utan ha varit nödsakade att räkna med en »idealby» av viss karaktär. Den givna enheten har naturligtvis varit ledungshemmanet, och den idealby, som föresvävat lagstiftarna, har med största sannolikhet omfattat fyra ledungshem­man. Att hemmanet teoretiskt betraktats som fjärdedelen av en by antydes även av Dalalagens bestämmelse »Om någon äger en fjärdedel av en by, då skall han råda för en tomtrå» (Byggningabalken 19, Holmbäck-Wessén aa 2 s. 52). Den forna åttamannahamnan, som var sammansatt av åtta vigermän eller ledungsbönder, bestod sålunda — fortfarande i teorien — av två byar. Detta överensstämmer fullkom­ligt med den framställning av förhållandet hamna — by — halv by — åtting (= åttondedels hamna), som möter i Holmbäck-Wesséns kom­mentar till Södermannalagens Konungabalk 10, där halv by synes vara likställd med två åttingar (Holmbäck-Wessén aa 3 s. 60 f.).

1 »Proponerades om landtmätarne skulle hafva den makten, som de sig inbilla, att revidera och gifva bevis på landet om gårdarnes lägenheter och förmedlingar. Hvilket förmentes obilligt vara; utan deras ämbete vore allenast att mäta och anteckna ägorna, samt gifva relation därom till Kammaren men icke annorstädes» Kam. Koll. Prot. 18 april 1637 Ekstrand Sami. i Landtmäteri s. 15 not; j f r fullmakter av den 30 april 1635 och 27 juni 1640 ib. s. 15, 28.

Då åttamannahamnan i samband med marklandets införande av­löstes av marklandshamnan, kom sålunda »idealbyn» att bestå av fyra hemman om vartdera ett markland (8 + 8 + 8 + 8 öresland). I praktiken möter man givetvis mycket sällan en by med detta ut­seende; av byarna i Lohärad kommer emellertid Undra idealet ganska nära. Det är under sådana förhållanden så mycket mer påfallande och enligt min mening ett nästan avgörande bevis för riktigheten av det förda resonemanget, att de gamla husbyarna, som i egenskap av kronogods i första hand kunna väntas vara organiserade efter de från högre ort angivna principerna, i mycket stor utsträckning uppvisa idealbyns struktur:

Husby-Lyhundra, 4 kr om 8 + 8 + 8 + 8 öresland (jfr »wort oc Cronona godz Hwsaby i Lihundare . . . som är fira mark Landjord» 1452 Nordberg C1M s. 27).

Eusby-Årlinghundra, 4 kr om 8 + 8 + 8 + 8 öresland. Husby i Lena sn, Norunda hd, 3 sk + 1 kr om 8 + 8 + 8 + 8 öres­

land. Husby i Markims sn, Seminghundra hd, 1 sk + 2 fr om 16 + 8 +

8 öresland. »Husaby Yla» i Knutby sn, Närdinghundra hd (nu Burvik), 4 kr.

I 1541:8 uppföres »Kronobj yla 4 mark land Jord». Jfr Almquist Frälseg. s. 914.

Husby-Årnevi i Långhundra hd, nu 5 sk, men tidigare 4 markland (Kroneby huseby Ernewi 4 mark Land Jord 1544: 6).

Husby i Lagga sn, Långhundra hd, 4 fr om 7 + 7 + 7 + 7 öresland. År 1273 omtalas emellertid »quatuor marcas terre in husaby» (SD 1 s. 471). Jordatalet har tydligen i senare tid blivit förmedlat. Det­samma kan även ha hänt

Ås-Husby i Norr sunda sn, Ärlinghundra hd, 4 fr om 6 + 6 + 6 + 6 öresland.

Husby i Bro sn och hd. I lantmäterihandl. från 1703 (LA B 9 4:1) beskrives »Husby Byn På Hwilcketz Eegor Broo gårdh ähr bebygd, har fordom bestått af 8 hela hemman». I 1541: 17 omtalas, att Husby bestod av 9 gårdar, utan tvivel byns 8 hemman jämte Bro gård. Vid den 1315 företagna fördelningen av gods och provinser mellan her­tigarna Erik och Valdemar får den förre »in Broo octo markland terre» (SD 3 s. 228). Här är det uppenbart fråga om ett gammalt Uppsala öd om 8 markland, d. v. s. en dubbelby (hamna).

Husby i Gryta sn, Hagunda hd, består i nyare tid av 5 hemman om 8 + 8 + 8 + 8 + 8 öresland. År 1344 omtalas emellertid 4*/i2 mark-land (SD 5 s. 333). Då det är ovisst, om uppgiften avser hela byn, måste exemplet betraktas som osäkert.

Husby i Österåkers sn, Åkers skg, 1 sk + 4 fr om 81 / s + 8 2/3 + 7 + 3 2ls öresland + ett hemman utan uppgivet öretal. Det är icke osannolikt, att det sistnämnda varit 4 1/3 öresland och tillsammans med det föregående ursprungligen utgjort ett hemman om 8 öresland, vilket skulle ge den väntade summan 4 markland för hela byn.

Att detta förhållande mer eller mindre klart kan iakttagas hos omkring halva antalet uppländska Husby-byar kan omöjligen vara en tillfällighet.1 Det vore emellertid onaturligt, om en så mekanisk princip tillämpats med obruten konsekvens, och vi möta också säkra undantag, såsom Husby i Bondkyrka sn, Ulleråkers hd (8 + 8 + 8 öresland, »tres marcas terre» 1345 SD 5 s. 483), Husby i Svinne-garns sn, Åsunda hd (»totam villam, scilicet tres marcas terre» 2 ib.), Husby i Tensta sn, Norunda hd (8 öresland) o.s.v.; andra äro på grund av ofullständiga uppgifter svåra att med säkerhet bedöma. Huvudprincipen är emellertid omisskännlig och kan iakttagas även vid andra byar, som med säkerhet eller sannolikhet kunna antagas ha tillhört Uppsala öd, t. ex. följande, som tillfälligt antecknats, då jag för andra syften genomgått äldre källor:

Sylta, by i Stockhoms-Näs sn, Bro hd. Enligt det ovan under Husby i Bro citerade brevet från 1315 tilldelas hertig Erik »in Sylta quatuor markland», uppenbart tillhörande Uppsala öd. I 1541:17 redovisas »Kroneby Sylta 4 kar la».

Tuna, kungsgård i Sollentuna sn och hd, bestod av 2 hemman om W + 16 öresland (1538: 2). Se vidare nedan s. 284.

1 Som jämförelse kan nämnas, att av bebyggelser med namn på -sta och -inge i Sthlms 1. endast omkr. 7 % uppvisa ett jordatal av jämnt 4 markland. Av dessa kan endast en sägas uppvisa idealbyns struktur, nämligen Kättsta i Husby-Ärlinghundra sn (2 sk + 1 kr om 16 + 8 + 8 öresland). Det kanske är mer än en tillfällighet, att Kättsta är grannby till den ovan omtalade kyrkbyn Husby.

2 Styffe Sku s. 349« uppger med hänvisning till detta brev, att byn bestått av 4 markland; möjligen har han uppgiften från någon annan källa. I 1541:10 uppföres »Enn Konnungxby Heter Husuby 7 Karlar . . . Är jorden iiij m ark Landh» (iiij är ändrat från vij, vilken siffra sannolikt beror på association med 7 Karlar.

Järva, Neder- och Över-, byar i Danderyds sn, Solna skg, uppföras i de tidigaste fogderäkenskaperna som två kronobyar, vardera be­stående av 4 markland (8 + 8 + 8 + 8 resp. 16 + 16 öresland) och utgjorde sålunda en hel hamna.

Grysta, by i Veckholms sn, Trögds hd. I aoe-jordeboken 1541:2 upptagas 4 hemman om 8 + 8 + 8 + 8 öresland. Med största sanno­likhet är byn gammalt Uppsala öd; Veckholm är grannsocken till Kungs-Husby, och inom socknen återfinnes även det nedan upptagna Amnö.

Fornsigtuna (Signhildsberg) och Norrängen, grannbyar i Håtuna sn, Håbo hd. I brevet från 1315 omtalas »in Siktonia veteri, duo marc-land» och »in Norgungi duo markland», i 1541:5 motsvarande »2 Konungz byiar . . . foor sictuna och Norringe och Liggia for 4 mark Landh Jordh, och äre 4 granna vthi huar by» (se vidare v. Friesen UFT 9 s. 43 f.). Då byarna vardera bestå av 2 markland med 4 hem­man i var by, är fallet icke fullt parallellt, men principen är uppen­bart densamma.

I följande fall kan man rekonstruera konungsbyar på 8 markland, vilka fördelats på ett större antal sinsemellan lika stora hemman:

Kungsberga, by i Färentuna sn och hd, 12 hemman om vartdera 3/8 sk, vart och ett i senare tid satt till 5 5/s öresland (se t. ex. LA A 31 6:1, 1758), sammanlagt 67 1/2 öresland. I en jordebok från 1400-t:s slut (C 11 f. 3 v. f.) upptagas 8 bebodda och 4 öde hemman, vart­dera om 16 örtugland (5 V3 öresland), d. v. s. summa 64 öresland eller 8 markland (en hamna).

Amnö, by i Veckholms sn, Trögds hd. I de tidigaste landskaps-handlingarna upptagas 14 aoe, vartdera om 41I2 öresland, alltså sammanlagt 63 öresland. Byn måste ursprungligen ha varit satt till jämnt 8 markland. Att den tillhört Uppsala öd antydes även av det förhållandet, att två av hemmanen i 1541:2 bära namnet Boo.1

1 I Uppland tillkommer namnet Bo f. ö. endast bebyggelser, belägna vid farvattnen ö. om Stockholm vid inloppen från Saltsjön till Mälarbygderna och Uppsala. Bo i österåkers sn, Åkers skg, ligger vid inre delen av en nu upp­grundad vik (nära Innevik och Skeppsdal) omkr. 8 km. från Husby och Tuna, som äro belägna just där farleden Trälhavet—Uppsala tar sin början, Bo på Lidingön vid inre delen av den långsmala Kyrkviken — en förträfflig hamn — strax n. om Hersby (se Bolin SEÅ 1922 s. 140 och nedan s. 281 f., 297) och Bo gård i Värmdö skg på det forna Hargsö, som till 1282 tillhörde kronan (SD 1

Till sist må nämnas, hur jordatalsförhållandena gestaltade sig i ledungsorganisationens högkvarter, Gamla Uppsala by och kungs­gård. Enligt jordeböcker och lantmäterihandlingar uppvisa dessa följande öretal:

Gamla Uppsala by : 12 hemman om 8 + 8 + 8 + 8 + 8 + 8 + 8 +

s. 618); gården ligger vid inloppet till det i äldre tider strategiskt viktiga Harstäket, nu Baggensstäket (om detta se Modéer Namn- och ordgeografiska studier s. 104 ff. och där cit. litt.), vars stora betydelse under medeltiden belyses av att den fsv. versionen av Olavssagan (Historia sancti Olai) förklarar, att Olav kunde undkomma ur sitt besvärliga läge vid Agnafit bl. a. tack vare att Harstäket var illa bevakat (»konuwg i swerike haffde thz sport — at herstäk vart saa illa wart —• thz tykte honum vara saart — ath vectara the saa illa giorde...» SFSS 25 & 321). Namnet Bo innehåller subst. bo n. 'gård, egendom', sekundärt även 'förvaltningsdistrikt, bygd', om vilket se S&hlgrens utförliga framställning NoB 1925 s. 129 ff., särskilt s. 133. Här kan det ha den speciella betydelse '(kunglig) förvaltningsgård', som föreligger i ÖGL:s kunungxs brytt i upsala bo, iarls brytt i ropzs bo, där bo uppenbart åsyftar Uppsala öd (B och F ha var. upsala ödhe). I ett brev från 1362 (B 15 f. 133 r., Sparres avskr.) omtalas »säx öresslandh iordh j Hammarstum, j ödzmo sokn, j them delenom som kallass boo». Hammersta i Ösmo vid tingsplatsen Sotholmen och hamnen Landfjärden består liksom grannbyn Häringe på andra sidan fjärden av jämnt 4 markland, och de båda byarna ha säkerligen spelat en central roll i häradets ledungsorganisation (se förf. NoB 1945 s. 25); sannolikt ha båda tillhört kronan. Liksom vid Amnö åsyftar namnet Bo en de l av byn, troligen bostället för konungens förvaltare eller bry te. Om denne bry tes ställning se Wesséns kom­mentar till U 11, den bekanta ristningen vid Hovgården på Adelsö, ombesörjd av Tolir, bry te i Roden (»Rett let rista ToliR bry ti i Rod kunungi»). I detta sammanhang må nämnas Brötsta el. Snäckstavik, by om 8 + 8 öresland i Grödinge sn, Svartlösa hd (Jn brytiestum 1331 SD 4 s. 241 lib. eccl. Strengn.), belägen vid innersta delen av Kaggfjärden, den bästa hamnen på Södertörns västra kust. Det yngre namnet innehåller element från Brötsta och Snäck-viken (Snäcke wijkan 1636 LA C 7 s. 6—7), namn på nordligaste delen av nuv. Kaggfjärden; förleden är uppenbart fsv. snœkkia '(ledungs)skepp'. Då förleden i fsv. Brytiestum synes vara gen. av bry ti, är det lockande att här se ett vittnesbörd om den man, som möjligen representerat konungens intressen vid denna utan tvivel viktiga hamnplats. Med tanke på det samband mellan kungliga förvaltningsgårdar och ledungshamnar (märk Kungshamn vid far­leden Skurusundet—Baggensstäket; se Bolin aa s. 138), som stundom skymtar i källorna, bör man kanske även överväga möjligheten att tolka namnet Amnö (ampno 1299 or SD 2 s. 297 etc.) som ett ursprungligt *Hampw, åsyftande läget nära den hamn, som tidigare bör ha funnits i närheten av Kungs-Husby; först måste man dock få säkrare kunskap om utbredningen av h-bortfallet i äldre tid (jfr s. 251). Om Bosgård se Franzén Vikbolandet s. 106 f. med litt.

8 + 8 + 8 + 8 + 8 öresland, d. v. s. 96 öresland eller 12 markland. Byn motsvarade sålunda tre »idealbyar» eller 11/2 hamna.1

Kungsgården: 4 hemman om 12 + 12 + 1 2 + 1 2 öresland, d. v. s. 48 öresland eller 6 markland. Med Kungsgården bör man samman­föra det strax n. därom belägna Husby om 5 + 3 1/s + 5 + 3 1/s öres-land, sålunda sammanlagt praktiskt taget 2 markland; de båda byarna ha sålunda tillsammans bildat 8 markland eller en hamna. Det sist anförda hemmanet i Husby ligger egentligen som ut jord i grannbyn Bredåker, och av ägofiguren att döma synes hela Husby vara en utbrytning från denna by (de båda bytomterna gränsa intill var­andra); kanske ha två hemman Bredåker ( = Husby) gjorts till krono­gods just för att utfylla vad som fattades för att Kungsgården skulle bli hel hamna.

Särskilt intresse tilldrager sig Gamla Uppsala by med sin klara indelning i 12 hemman om vartdera ett markland. Före marklandets införande funnos säkerligen motsvarande antal ledungshemman eller åttingar. Det är i belysning av detta förhållande som man bör läsa det äldsta svenska belägget för åttingen, vilket härstammar just från Uppland och Gamla Uppsala. Sverker II donerar år 1200 till Gamla Uppsala kyrka »octo octonarios in uilla upsaliensi. IIII: or in gorratung. &. IIII: or in sicarpaloster» (SD 1 s. 140). Man behöver icke tvivla på att de 8 åttingarna i Gamla Uppsala by motsvara 8 av de 12 hemmanen eller marklanden. Enligt brevet ägde kyrkan tidigare 8 åttingar i byn, säkerligen de övriga 4 jämte Nybyn (not 1). Här föreligger enligt min mening ett fall, då man konkret kan konstatera sambandet mellan ledungshemmanet, marklandet och det senare mantalet. Upplands nuvarande hemmanstal torde i stort sett svara mot 1200-talets marklandstal och detta mot ett tidigare ledungs­hemmantal med ursprung i heden tid.2

1 Den ena av dessa byar torde vid hamneindelningen ha varit sammanförd med grannbyn Nybyn, som av ägofiguren att döma är utbruten ur Gamla Uppsala. Nybyn bestod enligt 1540:2 av 15Vs + 12 + l öresland, enligt r jb 1686 av 17 + 13 + 1 Vs öresland (vartdera av de båda hemmanen »med een Ythjord i Ypsahla Wreetar») och synes sålunda ursprungligen ha varit satt till 4 markland.

2 Sannolikt är det möjligt att med utgångspunkt från dessa förhållanden få en klarare uppfattning om marklandstaxeringens och solskiftets innebörd — det förefaller att vara en fruktbar arbetshypotes att sammanhålla dessa båda

Denna framställning av det uppländska marklandet kan synas allt­för vidlyftig för att ingå som led i en filologisk framställning och är förvisso för knapphändig och ensidig för att tillfredsställa kraven på e n historisk. Mitt syfte har emellertid i första hand varit att söka ge en uppfattning om marklandsberäkningens innebörd och motivera att jag i det följande vid uppskattningen a v de enskilda -inge-bebyggel­sernas storlek föredragit öretalet framför mantalet som beräknings­grund. Även om mantal och markland, som ovan visats, i stort sett svara mot varandra, ger marklandstalet en mer nyanserad uppfatt­ning a v de enskilda bebyggelsernas storlek under äldre medeltid, medan mantalet ger en grov uppskattning a v motsvarande storlek under 1500-talet. Stundom kunna avvikelserna mellan markland och mantal bli ganska betydande, såsom vid Löttinge i Täby sn (1 mtl: 2 V2 markland; jfr nedan s. 307) eller Malmby i Närtuna sn, Lång­hundra hd (1 mtl : 3 markland); i sådana fall har givetvis marklands­talet vitsord.

företeelser — men det skulle föra för långt i detta sammanhang. Så mycket synes dock klart, att den omständigheten, att »idealbyn» möter just vid byar tillhörande Uppsala öd, tyder på att marklandsindelningen tillkommit på kungligt initiativ. Att bytypen just här fått en så klar utformning beror utan tvivel på att hu&abyarna had© e n ägare och att man sålunda vid nyorganisa­tionen av byn icke var bunden av den tidigare ägofördelningen mellan de enskilda delägarna. På samma sätt få i senare tid hemmanen i de byar, som h e l t ägas av konungen, kyrkan eller en frälseman, mycket ofta sinsemellan lika stora öretal (se t. ex. aoe-jordeboken 1541:2 och j f r det forna kyrkogodset Yårby nedan s>. 249 och frälsebyn Suckunge s. 352 not). Då däremot en by, som ägdes av flera skattebönder med olika andelar i ägorna, fått sitt mark-landstal åsätt, har detta uppdelats på bönderna på grundval av de tidigare ägoförhållandena. Om sålunda t. ex. en by om tre bönder med andelar i byn efter proportionerna 1 : 2 : 3 åsattes tre markland, kom den efter marklands-uppskattningens genomförande att bestå av 4 + 8 + 12 öresland. Då mark­landsindelningen med största sannolikhet tillkommit för att effektivisera be­skattningen och då den på jorden vilande skatten erlades kollektivt av byn (som del av hamna), är det rimligt att man sökt fördela den så rättvist som möjligt på skattedragarna och att de enskilda andelarna i den erlagda skatten i största möjliga mån svarade mot resp. skatteunderlag. Det blir då fullt natur­ligt, att var och en av tegarna, som givetvis voro av skiftande kvalitet, kom at t delas upp mellan de tre hemmanen efter byamålet 1 : 2 : 3 (4 + 8 + 12 öresland), varigenom man vann en fullständigt rättvis inkomst- och skatte­fördelning.

Den geometriska metoden har jag för det av mig undersökta om­rådet endast i undantagsfall funnit användbar för att bedöma -inge-namnens kronologi. Frånses bebyggelser med namn av uppenbart yngre typ, såsom de på -boda, -bol och -säter, och av de äldre i viss mån bebyggelser med namn på -by, är det förhållandevis sällsynt, att man ur ägofigurernas läge med säkerhet kan fastställa det inbör­des kronologiska förhållandet mellan namntyperna. Något genom­gående primär- eller sekundärförhållande mellan å ena sidan -inge­namn, å den andra exempelvis -sta- och -by-namn har jag i varje fall på denna väg icke lyckats konstatera, även om man av andra grunder kan tolka ägofigurernas inbördes läge i viss riktning, näm­ligen då namnet självt i fall som Norrby, Söderby etc. ger en anvis­ning. Härav följer, att jag icke heller vågat söka tillämpa den kom­binerade kamerala-geometriska metoden. Denna kräver nämligen en mycket hög grad av visshet, då ett felaktigt överförande av en sekundärbebyggelse till en antagen moderby kan få betänkliga följ­der för statistiken. Förutsättningen för att den konsekvent och utan alltför stora ojämnheter och tillfälligheter skall kunna genomföras är, att ägofigurerna i varje enskilt fall ge klart besked om förhållan­det mellan modergård och utflyttning, d. v. s. att bebyggelsens gång direkt kan utläsas ur den ekonomiska kartan, vilket ju innebär, att det problem, som skall lösas, i själva verket redan är löst, då metoden dock endast avser en relativ, ej en absolut datering. Det kan sedan komma på ett ut, om man översätter de vunna resultaten i siffror.1

1 Metoden bör överhuvudtaget användas med mycket stor försiktighet. Då t. ex. Franzén (Vikbolandet s. 16) ökar Gyllinges mantalssiffra från 2 till 12 genom att lägga till mantalen för Glädingstad (2), Möllestad (3), Ellingstad (2), och Ormestad (3), är det att märka, att siffran 12 är en ren abstraktion. Gyllinge har aldrig omfattat 12" mantal. I gynnsammaste fall kan man säga, att det — om rekonstruktionen är riktig — haft möjligheten att inom sina gränser mot­taga en bebyggelse, som sedermera kunnat utvecklas till en storlek av samman­lagt 12 mantal. Dock är det mycket ovisst, om verkligen de yttre gränserna för de fem byarnas, sammanlagda ägoflak äro identiska med Gyllinges rå­gångar före -sta-bebyggelsernas- tillkomst. Snarare ha moderbyns gränser vid denna tidpunkt varit mycket obestämda — av de geometriska jordeböckerna och de äldsta lantmäteriinstruktionerna framgår, att man ännu på 1600-talet hade föga intresse av att angiva rågångarna för de värdelösa utmarkerna. De yttre gränserna för utflyttargårdarna ha säkerligen i sin tur varit ganska oklara eller snarare bestämda av terrängföreteelser, såsom bäckar, sankmarker o. s. v. Dessa synas vara de ursprungligaste gräns-erna, medan de raka rå-

De hittills omtalade metoderna ha alla tagits i användning för att få fram ortnamnstypernas relativa ålder. För den absoluta tidsbestäm­ningen kan huvudsakligen tillämpas språkliga, geologiska, historiska och arkeologiska kriterier. A v dessa vill jag något uppehålla mig v id de sistnämnda. Möjligheten att på arkeologisk v ä g datera ortnamns­grupperna har forskningen ofta sökt utnyttja, ehuru med växlande framgång.1 Principiellt bör man kunna utgå från att ett namn på en bebyggelse, som i anslutning till den gamla boplatsen har ett till denna hörande bygravfält, bör vara minst lika gammalt som de äldsta partierna av gravfältet. Om en gammal bybebyggelse genom de arkeo­logiska fyndens vittnesbörd visat sig vara kontinuerlig, finns det icke någon anledning att betvivla namnets kontinuitet.2 En fullständig

gångarna i stor utsträckning kunna betraktas som resultat av lantmätarnas verksamhet. De gränser, som uppstodo, när utflyttningar från två bebyggelse­kärnor möttes, torde ha varit ganska oregelbundna och huvudsakligen be­tingade av naturförhållanden. Med detta vill jag ingalunda förneka den geo­metriska metodens" stora värde för den bebyggelsehistoriska forskningen utan blott framhålla, att det ofta är mycket problematiskt, om den kan ge tillräck­ligt säkra resultat för att kunna kombineras med den kamerala, då graden av visshet vid rekonstruktion av primärbebyggelser måste bli synnerligen varie­rande och varje misstag, som ovan framhållits, kan få ödesdigra följder för statistiken. Tillämpningen leder också stundom till förvånande resultat. Vikbo-landets 10 -inge-byar ha mantalssiffrorna 1, 1, 2, 2, 2, 2, 2, 3, 4, 3 4- 3, i medel­tal 2,50. Franzén (a. st.) utökar de enskilda summorna genom att tillägga mantal&siffrorna för de av honom konstaterade utflyttningarna och får då siffrorna 1, 2, 2, 3, 4, 8, 9, 9, 11, 12, i medeltal 6,10. Härigenom komma -inge­byarna att få en klar dominans över -sta-byarna, vilkas genomsnittsmantal genom liknande operationer endast höj es från 2,37 till 3,04, vilket enligt Franzén visar, att -inge-namnen tillhöra en högre åldersklass än -sta-namnen. Denna slutsats - kan man (om rekonstruktionerna äro riktiga) draga redan av det förhållandet, att 8 av -sta-byarna konstateras vara utflyttningar från -inge-byar, medan -inge-byar saknas bland utflyttningarna från -sta-byarna. De rekon­struerade -inge-byarnas mantalssummor skulle snarast ge en ny aspekt på problemet; tillmäter man principen »högre mantal : högre ålder» en avgörande betydelse, skulle det ligga närmast till hands att uppfatta -inge-namnens jämnt stigande mantalssumma 1—12 som ett tecken på långvarig produktivitet och varierande ålder, men denna slutsats dragés icke.

1 Se t. ex. NK 5 ». 27, 28, 29 f. och där cit. litt., Granlund i Fornvännen 1929 s. 45 f.; j f r särskilt W. la Cours kritiska kapitel »Den arkseo-filologiske Metode» i Sjsellands aeldste Bygder s. 21 ff.

2 Härvid frånser jag naturligtvis sådana i historisk tid konstaterbara och framförallt socialt betingade namnbyten som Hansta : Hägerstalund, Trynninge : Stjärnborg etc.; jfr senast S. Dahl Ymer 1945 s. 96 ff.

kännedom om de uppländska bygravfältens läge och en på daterbara fynd grundad kunskap om deras ålder skulle säkerligen kunna skapa större klarhet om de skilda ortnamnstypernas absoluta ålder eller åtminstone om tiden för deras största produktivitet. Om gravfältens läge kan man för stora delar av det undersökta området få pålitliga uppgifter i sockeninventeringarna i ATA, som nu fått ett viktigt till­skott genom den undersökning av Norrtäljetraktens fornminnen, som de senaste åren företagits av riksantikvarieämbetet. Endast ett för­svinnande fåtal av de förtecknade fornminnena ha emellertid ut­grävts, varför det i regel blir nödvändigt att söka nå en datering endast med utgångspunkt från gravfältstyperna, vilket kan synas vanskligt. De senaste årens arkeologiska erfarenheter ha dock givit en så pass god kännedom om den uppländska järnålderns gravskick, att man med förhållandevis stor säkerhet kan skilja den äldre järn­ålderns gravar från folkvandrings- och vikingatidens. Gravfält från den förra perioden kännetecknas av flatmarksgravar med och utan bautastenar, flacka jordkullar och tre- och fyrkantiga stensättningar med raka sidor. Till samma period höra även de runda, låga, fyllda stensättningarna av större och mindre typ; de mindre ligga ofta i omedelbar anslutning till en större. Möjligen kan även ett eller annat av de s. k. »bronsåldersrösena» hänföras till denna tid.1 Dessa forn-minnestyper skilja sig klart från de högar, jordblandade rösen, sten-sättningar, treuddar med insvängda sidor och skeppssättningar, som karakterisera yngre järnålderns gravskick.

Gravfält från yngre järnålder återfinnas vid snart sagt varje mark-landsuppskattad bebyggelse inom undersökningsområdet. Vid de en­staka tillfällen, då så icke är fallet, har man rätt att räkna med möj­ligheten, att de bortodlats i senare tid. Gravfält från äldre järnålder äro däremot betydligt sällsyntare, vilket naturligtvis i första hand beror på att landet vid denna tidpunkt var glesare bebyggt. Å andra sidan måste man också taga i betraktande, att åtskilliga gravfält från

1 Se Floderus i Norrtäljetraktens förhistoria i Norrtäljetrakten under forn­tiden, G. Ekholm i Fornvännen 1925 s. 326 ff., 1938 s. 69 ff., 1939 s. 1 ff., 1944 s. 83 ff., UFT bd IQ s. 120 ff., h. 46 s. 171 ff., UNTJ 1926, Resor i Stockholms län s. 31, NoB 1925 s. 75 ff., Sv. D. 28/io 1944, Greta Arwidsson i Uppland 1941 s. 7 ff., Folke Bergmans inventering av Almunge, Edsbro, Estuna, Faringe, Knutby och Lohärads socknar, utförd 1925 på uppdrag av Upplands- forn­minnesförening (otryckt; maskinskrivet exemplar finnes även i ATA).

denna tid ännu äro okända, nämligen de flatmarksgravar, som icke markerats med bautastenar utan blott med snabbt förmultnande trä­pålar. Det beror ofta på rena tillfälligheter, om dessa i likhet med det 1936 påträffade gravfältet vid Brillinge i Vaxala sn och hd nära Uppsala (Kr. f.—200 e. Kr.; se Greta Arwidsson Uppland 1941 s. 7 ff.), bli kända för forskningen. Vidare måste man säkerligen i viss ut­sträckning räkna med möjligheten, att de gravfält, som för blotta ögat se ut att härröra från folkvandrings- eller vikingatid, vid en närmare undersökning visa sig vara anlagda vid och över äldre grav­fält, vilka sålunda blivit spolierade genom yngre gravsättningar. Överhuvudtaget kan frånvaron av fasta fornlämningar endast sägas vara ett indicium, ej ett bevis för att bebyggelsen är av senare datum, och icke heller kan förekomst av enbart gravfält från yngre järnålder användas som ett säkert stöd för en datering av bebyggelsen till denna period.

I den följande monografiska framställningen upptagas alla de namn i Stockholms län med undantag av Öknebo hd, som i levande tal eller äldre handlingar sluta på -inge, -unge. Endast sådana namn som uppenbart äro sena nybildningar eller uppkallelser och icke återfinnas i tidigare jordeböcker eller på lantmäterihandlingar, ha helt uteslutits.

Namnen anföras härads- och sockenvis i geografisk ordning från söder till norr, väster till öster. Ovissa och bevisligen oäkta namn ha icke frånskilts: måhända hade det varit lämpligare att vid presenta­tionen av materialet hålla isär dessa namn från de övriga, men då gränsen ofta är svår att draga, har jag föredragit att behandla dem i deras geografiska sammanhang.

Uttalsuppgifterna härröra, då icke annat angives, från SOA:s sam­lingar. Jag har icke under mina korta besök på orterna hunnit bli tillräckligt förtrogen med äldre meddelare och de genuina dialekterna för att kunna få fram uttalsformer, som i värde överträffa de tidiga och av allt att döma i regel goda uppteckningarna från dessa om­råden.1 Samlingen av belägg från tiden före 1500 har jag försökt göra förhållandevis fyllig, i det jag för denna tid i princip tagit med samt­

1 Här må blott anmärkas, att uttalet med -aga av ett flertal -inge-namn alla härröra från en och samma upptecknare, L. L. Laestadius. Själv har jag icke lyckats påträffa detta uttal, och andra upptecknare återge motsvarande namn med -ige,, -ige, o* dyl.

liga belägg ur de tryckta och otryckta källor, som anföras i käll­förteckningen ovan; avskrifter av bevarade original medtagas dock endast i undantagsfall. Även om åtskilliga belägg måste bli av mindre språkligt intresse, har jag funnit det viktigt att på detta sätt söka redovisa källorna för kunskapen om de enskilda bebyggelsernas medeltida historia. En fullständig presentation av det medeltida materialet är tyvärr knappast möjlig, så länge större delen av diplom-materialet föreligger otryckt. För att i någon mån ge en föreställning om den citerade källans värde för den historiska kunskapen om den behandlade bebyggelsen, har jag sökt att i den utsträckning utrym­met tillåtit återgiva varje namnform i det sammanhang, i vilket det uppträder i urkunden. Då namnet är någorlunda väl belagt under medeltiden, vilket kan sägas vara regel, har jag icke funnit det nödigt att anföra längre serier av yngre jordeboksbelägg utan in­skränkt mig till att blott meddela några av de äldsta, vilka samtidigt få tjäna som källhänvisningar till de kamerala uppgifterna. Då de äldsta beläggen härröra från nyare tid, har jag funnit det ange­lägnare att meddela namnformer från olikartade, av varandra obe­roende källor, såsom landskapshandlingar, frälselängder, prostarnas tiondelängder, boskapslängder, mantalslängder, lantmäterihandlingar, topografisk litteratur etc. än att anföra jordeboksbelägg, som ofta mekaniskt avskrivas år efter år.

Därefter följer vid varje enskilt namn en redogörelse för bebyggel­sens storlek i äldre tid och de fornlämningar som påträffats; upp­gifterna om de senare bygga, om icke annat uppgives, på mina egna iakttagelser.

Den följande etymologiska behandlingen har icke kunnat bliva så utförlig, som jag önskat. Utan tvivel är det möjligt att i flera fall nå större visshet, men då åtskilliga av namnen erbjuda så betydande tolkningssvårigheter, att dessa — i lyckligaste fall — kunna hävas endast genom skrymmande specialundersökningar, som helt skulle spränga ramen för avhandlingen, har jag ofta varit nödsakad att blott antyda alternativa tolkningsmöjligheter. De svenska -inge-namnen böra givetvis i första hand bedömas med hjälp av nordiskt språk­material, och jag har därför helt skjutit åt sidan det ganska ofrukt­bara och mödosamma arbetet att granska hållfastheten av Hellquists sammanställningar med de västgermanska personnamnen. Det forn­nordiska personnamnsskicket är tack vare den rika isländska littera­

turen, de talrika runinskrifterna, mängden av medeltida diplom från alla Nordens länder och indirekt genom ortnamnen, särskilt de på -lev och -sta, så väl känt* att det måste anses vara en betänklig nöd­fallsutväg att för tolkningen nödgas tillgripa personnamnsstammar, som endast kunna konstrueras med hjälp av västgermanskt material. Uppgiften blir sålunda att för varje enskilt namn pröva, om grund­ordets språkstoff kan sammanställas med nordiska personnamnsstam­mar eller med utgångspunkt från bebyggelsens läge i terrängen lättare låter sig tolkas med från nordiskt språkområde välstyrkt, helst även från ortnamn känt terräng- och ortbetecknande ordmaterial.

Sotholms härad.

Skärlinge, 1/4; fr, Sorunda sn, Jyhgt (T. Arne 1900 ULMA 41:60), fåligd r, ftligi ä.

Las Fywnse j Skaellinge rentier xiiij ere . . . 1498 Trolles jb s. 90, skelenge 1550 ptl, j skellinge 1562 fri 3:17, skellinge 1563 fri 10: 63, Skelinnge 1565:28, Skillinge 1566: 24, skällinge 1580:4, Skellinge 1581:19, skälinge 1590:6, Skiä-linge 1600:8, Skälinge 1612:21, Skelinige 1623:10, Skolinge 1637 jb, Skähl-berga el. Skiärklinge 1686 rjb, Skiärlinge 1715 jb, Skiälberga el. Skiärlinge 1725 jb, Skjärlinge 1787 jb, Skärlinge 1825 1871 jb.

Då hemmanet alltsedan 1400-talets slut varit frälse, föreligga inga uppgifter om jordatalet. Bebyggelsen synes emellertid ha varit ganska obetydlig; i de äldsta räkenskaperna redovisas den som frälsetorp, och i rjb 1686 är den satt till 1/2 fr för att under 1700-talet reduceras till 1U. Enligt en kartbeskrivning från 1700-t:s början (SLK Sorunda 34) besåddes årligen endast 3 1/2 tunnland, medan ängen gav 24 lass hö. Trots detta är namnet uppenbart gammalt. Av inventering i ATA framgår, att den forna byn legat söder om den nuvarande herrgården vid Byrumstorp (by rum e. u.), där ett gravfält, bestående av 17 forn­minnen, är beläget. Det senare namnet torde innehålla ett subst. *by(a)rum, som väl närmast bör översättas 'byplats' (jfr Lindroth -rum s. 18 f., 109, 113 f., där dock motsvarande namn översättas på annat sätt). Invid torpet ligger höjden Bybefget btbcerjd, på vars topp finnes en fornborg, från vilken man har vidsträckt utsikt åt alla håll. Platsen har sålunda med säkerhet varit bebyggd under vikingatid.

Den fsv. grundformen är Skœllinge, som under inverkan från av-ledningselementets i och det palatala A-ljudet utvecklats till nysv. Skillinge (jfr närmast Skillinge i Sollentuna sn s. 283). Uttalet med y sammanhänger med Södertörnsbornas benägenhet att uttala i »synner­ligen framför l och r, med en dragning åt y» (Upmark s. 10). Den nuvarande jordeboksformen kan förklaras som en hyperkorrekt skriv­

ning, som utgår från 1600-talsformerna med enkelt l och beror på Sorundamålets tendens att uttala det supradentala rl med ren dental (Ericsson s. 135; jfr det »riksspråkliga» uttalet Troligen har också en lättförklarlig association med subst. skär inverkat.

Hellquist (s. 132) känner inga äldre former och tolkar namnet förslagsvis som bildat till ett patronymicum *Skœrlinger. Som fram­går av beläggen är emellertid denna uppfattning ohållbar. Namnet bör enligt min mening tolkas med utgångspunkt från ägonamnet Skallängen sJcàlœgn, vilket i SOA uppges beteckna en äng på Skär-linge ägor. Vid besök på platsen fann jag, att namnet användes om slättmarken närmast öster om Byberget och Byrum. Förleden sam­manhänger säkerligen med det forna namnet på Byberget, som jag antager hetat *Skallen, *Skallberget el. dyl. Här föreligger det i sv. ortnamn och dialekter väl styrkta appellativet skalle som beteckning för kala bergshöjder (se Westman s. 312 och där cit. litt.). Ett dylikt namn passar förträffligt på Byberget, som är runt och kalt och kan tjänstgöra som illustration till den av Modin Härjedalens ortnamn s. 14 anförda översättningen av skalle: 'fristående mindre bärjshöjd med avrundad hjässa'. Namnet Skœllinge är sålunda enligt min mening bildat till ett inkolentnamn *skœllingar 'de som bo vid *Skallen, *Skallberget\

Samma tolkning kan möjligen också tillämpas på det halländska by- och sockennamnet Skällinge i Himle hd, skrivet i Skœllinge S. odat. 1482—94 Rep. 2 12695 or, ij Skellinge, Skellinge Sognn, Skel-Unge skouff 1569 lb, Skellingh 1600 ml (beläggen från 1569 och 1600 enligt excerpter i SOA). Hellquist (s. 131) är på grund av de sena beläggen oviss om grundformen, men tänker sig möjligheten av ett släktnamn *Skœllinger, närmast bildat till ett ur ortnamn konstruerat il:Skœllir (Lundgren-Brate). Alternativt synes han dock räkna med det huvudsakligen som binamn styrkta personnamnet Skalle (Lund-gren-Brate, Lind Personbin.). En annan uppfattning har ödeen, som s. 223 framhåller, att socknen i norr gränsar till Västergötland, och sammanställer namnet med fsv. skœl 'gräns'. Då namnet emellertid tydligen från början gällt kyrkbyn, som icke ligger vid landskaps­gränsen, förefaller detta föga sannolikt. Byn och kyrkan ligga vid en av kartan att döma mycket markerad rund och skoglös bergs­knalle, varför man bör överväga möjligheten att uppfatta namnet på samma sätt som Skärlinge i Sorunda.

Slutligen kan i detta sammanhang även anföras Skallinge, gd i Bredareds sn, Tönnersjö hd, Hall. 1., uttalat sMhge, (Wigforss s. 218) och skrivet Skallinnge 1 6 0 3 ml, Skallinge 1 7 2 2 kb ( S O A j s excerpter). Byn är ganska obetydlig (5/8 mtl) och det är icke omöjligt, att namnet är ett oäkta -inge-namn. Hellquist (s. 122) betraktar det som en av­ledning av det ovan anförda personnamnet Skalle. Kartbilden ger här icke någon säker ledning. Man bör emellertid även pröva, om man icke kan räkna med ett grundord av samma betydelse som hall. dial, skallebacke 'ofruktbar, högländ, torr backe i en åker' eller något annat närstående ord (Möller; jfr även Björkman Festskr. Johansson s. 12 f. och Steenstrup s. 90). Någon bestämd mening om namnets innebörd vågar jag icke hysa utan kännedom om topografin.

Enligt Hellquist s. 122 upptages på G ett gårdnamn Skallinge i Björkviks sn, Jönåkers hd, Söd. 1. Namnet kan ej återfinnas, varför det helt säkert kan betraktas som felläsning för Skuttinge i samma sn (ej behandlat av Hellquist). Detta namn är på kartan placerat i svarta lutningsstreck och därför ganska svårläst.

Stymninge, 1/2 fr, Ösmo sn, stymnigd. Jn stymninge, V:que solidatus terre 1381 SD 4 s. 240 lib. eccl. Strengn., jn

stymninge . . . medietatem vnius ore terre 1342 SD 5 s. 100 or, tres denarios terre in Stymninge, a t. in . . . Stymminge 1350 SD 6 s. 208, 209 or, psedhar j stymmingse 1383 (SRP 1966), paedhar j stymynga 1384 (SRP 2029; samma hand som föreg.), Niels j stimblmge (kan även läsas »stunblmge») 14/i 1458 UUBperg (de tre sista beläggen kunna även åsyfta St. i österhaninge), j stimlinge 1538:1, i stimge, i stimlinge (2 ggr), i stymiwge 1539:1, fför Stimiwge 15401:8, Stym-linge 1550 ptl, Sttymlinge, J Stimlige (2 ggr) 1553:10, Stymmyge, J Stimywg, i Stimmge, i Stimige (2 ggr) 1554:30.

Uppgifterna i de tre äldsta diplomen gälla jordar, som ägas eller förvärvas av domkyrkan i Strängnäs. Dessa uppgå till sammanlagt vid pass 7 örtugland. Det är med största sannolikhet denna jord, som ingår i eller utgör det prebendehemman, som upptages i 1553:10, tyvärr utan angivet jordatal. Utom detta finnes vid 1500-talets mitt intet självständigt hemman. Resten av jorden brukas enligt samma källor av andra byar: 7 örtugland av Sittes ta, 10 1/2 av Yansta, 7 av Åby och 4 av Yika. Byn, som sålunda under medeltiden uppgått till minst 1 V2 markland, var alltså vid 1500-talets början starkt splittrad — ett minne härav föreligger ännu i utjordarna Norr- och

Söderstymninge (bek). Det är framförallt den närmaste grannbyn Åby, som synes ha brett ut sig på Stymninges bekostnad. Enligt karta 1705 (LA A 125 61:1) anses t. o. m. Stymninge »wara afgiärda på Ååby ägor», och många av utängarna brukas enligt samma hand­ling av Åby och Stymninge gemensamt (jfr ek). Man skulle vara böjd att betrakta Stymninge som sekundärt i förhållande till Åby, men detta förbjudes av fornlämningarnas vittnesbörd. Omedelbart invid gården finnes ett mäktigt gravfält om sannolikt över 150 fornminnen, som troligen delvis kunna härröra från åtminstone folkvandringstid (se Quist 2 s. 160 f.). För övrigt kan märkas, att Stymninge är om­givet av bebyggelser med namn på -by: i söder ligger Söderby, i väster Säby vid sjön Styran och i nordväst Åby vid en förbi­flytande å. Möjligen är Stymninge att betrakta som moderby till dessa. Om gårdens historia se f. ö. Quist a. st.

Enligt Hellquist (s. 142) innehåller namnet »ett släktnamn *Stym-ninger, sannolikt bildat af ett personnamn *Stuve 1. dyl.» Ett mans­namn *Stuv(er), motsvarande fvn. Stufr (Lind Dopn., Personbin.), har möjligen funnits på fsv. språkområde (se Lindqvist Bjärka-Säby s. 317, ödeen s. 255 f.). Ett sådant namn ligger enligt Hellquist s. 143 även till grund för Styvinge i Vists sn, Hanekinds hd, ögl. 1., vilket dock av Lindqvist a. st. alternativt uppfattas som en avledning av fsv. stuver 'stubbe'. Dessa personnamn synas emellertid ha varit mycket sällsynta. En toponymisk tolkning ligger betydligt närmare till hands. Jag föredrar att sammanställa Stymninge med ortnamnet Stymne, Stömne, som jag påträffat i följande fall:

Stymne, gd i Huddunge sn, Våla hd, Yästm. 1. — in Stymno 1350 SD 6 s. 233 or, i stempnä 1492 ULD s. 39.

Stymne, by i Yesslands sn, örbyhus hd, Upps. 1. — in . . . stumne 1328 SD 4 s. 42 or, in stomne 1341 SD 5 s. 43 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., i Stymnse 1409 SD ns 2 s. 143 or, i stymsnä 1492 ULD s. 53.

Stömne, by i Delsbo sn, N. Hälsinglands och Delsbo tg, Gävleb. 1. Stimne Skiöllen, i Stimne (2 ggr) 1542 Gammal Hälsingekultur 1933 s. 67. Källan använder i regel i för y (&m, mira för byn, myra).

Stömne, by i Stavnäs sn, Gillbergs hd, Värml. 1. — Stömne 1540, Stympne 1546 etc. Se SOY 4 s. 28 f.

Stymne, gd i Åsaka sn, Skånings hd, Skar. 1., stmmd. Jfr även Stymnäs, stipmnas, Stymnes Neogard 1732, gd i Sproge sn,

Gotl. s. hd, och Stömmestad, 1480 skrivet Stumpnesthada, Stympne-

stadha, Stompnestadha (2 ggr), Stymistadhe, gd i Segerstads sn, Grums hd, Värml. 1. Se SOV 5 s. 32.

Det värmländska namnet Stömne innehåller enligt SOV :s tilltalande förslag ett fsv. *styfne, *stymne 'samling av stubbar, stubbmark', en kollektivbildning till fsv. stumn m. 'stubbe'. Det senare ordet, som i betydelserna 'stubbe' och 'åkerstubb' ännu lever i sv. dial. (Rz) och motsvaras av fvn. stufn, stofn m., ingår i ortnamn både i Sverige och Norge, särskilt på Östlandet (se t. ex. NG Indi. s. 79, 1 s. 200, 325, 2 s. 108, 4 : 2 s. 9, 131, Modéer Smål. skärg. s. 100). Grundordet i Stymninge har enligt min mening innehållit en motsvarighet till detta stumn eller *stymne, kanske snarast det senare; jfr Lindqvists ovan anförda tolkning av Styvinge och vidare Stymninge i Österhaninge nedan s. 205. En parallell föreligger sannolikt även i Stubbinge, by i Stenbrohults sn, Allbo hd, Kron. 1., uttalat st&Uga och skrivet i Stöb-biinge 1552 (Stenbrohult 2 s. 56), vilket i regel tolkats patronymiskt (Eile Stenbrohult 1 s. 19 f., 2 s. 78 f., Lindroth Värend s. 14, jfr Hell-quist s. 252, ödeen s. 449). Det är dock att märka, att bebyggelsen är ganska obetydlig (V2 mtl), varför man kanske kan ifrågasätta namnets äkthet.

Krällinge, torp under Vans ta, Ösmo sn, kràhga. eth ortogha landh ok tw pseninxland iordh liggia j aby j edzma sokin ok

thrsettan pseninxland iordh liggia j kraellingse j samu sokin, a t . in aby et kraellinge 1383 (SRP 1966), i krellinge, i skellinge 1538:1, j krellinge (3« ggr) 1539:1, J Skellige, J Belige 1558:10, i skerryge, i skeryge, i krellige, i Skerllige 1554:30, Kräcklingetorp, Krälingetorp 1715 jb, Krällingstorp (2 ggr) 1787 jb, Öfra Krällinge, Nedra Krällinge 1825 jb. (Beläggen fr. o. m. 1715 enligt ex-cerpter i SOA.)

Enligt de tidigaste 1500-talshandlingarna har Krällinge redan vid denna tidpunkt upphört att existera som självständigt hemman. Det har uppgått i grannbyarna Vans ta, som brukar 2 öresland, och Åby, där ena gården brukar 1 och den andra 1 Ve öresland. Det är under sådana förhållanden av ett visst intresse att se, att i det medeltida brevet delar av Åby och Krällinge följas åt i samma köp. Av före­liggande jordatalsuppgifter att döma synes bebyggelsen ha varit ganska obetydlig, taxerad endast till drygt V2 markland. Den är dock utan tvekan gammal. Enligt Ranns, om Antikv. fanns på 1600-talet fem bautastenar »Vthi Vansta Krällingzgärdhe» (s. 100), och på den s. k. Byggnadsbacken omkr. 250 m ö. om torpet påträffade jag ett

gravfält, bestående av ett 30-tal fornlämningar. Möjligen har denna varit den ursprungliga byplatsen. Namn som Krälinge Brännkärr på gränsen mellan Vansta, Nibble och Gryt (LA A 125 44:1 1773) och Krälingen, äng strax n. om Djursnäs, visa, att utägor funnits. Om den senare heter det (SLK Ösmo 24 1702—05): »Twenne stycken ängiar widh Diursnääs, warda kallade Krälingen, underhörige ååby och wansta, hwilcke der hafwa sådant stångfall Nembl: wansta 5 7 2 stångh, Norre gården i ååby 3 st:r och 1 foot, Södregården ibidem 3 stenger och 1 ahln. . .» Namnet Krälingen är säkerligen en ellips av *Krällingeängen. Uppgiften är av intresse såtillvida, att den visar, att det var samma ägare och samma proportion i andelarna i utängen 1705 (angivna i stångtal) som i inägorna 1539 (angivna i öretal).

Om namnets innebörd har jag ej lyckats bilda mig någon upp­fattning. Hellquist (s. 74) anser, att det innehåller »ett släktnamn *Krœllinger, bildat af en kortnamnsstam, som äfven kunde tänkas uppträda i fty. ortn. Crellingon». Det tyska ortnamnet är belagt 874 och åsyftar möjligen Kerlinge i Lothringen (Förstemann 2:1 sp. 1730), men detta enstaka, osäkra och dunkla namn bidrar icke mycket till frågans lösning. I nordiskt språkmaterial är namnet helt ensam­stående.

Åttinge, .V2 fr, avhyst 1887 (SOA) och inlagt under Ogesta, ôhga. J åtinge 1585:1, i ottinge 1538:1, i ottinge, i otinge 1539:1, J Åtinge 1540:8,

i ottinge 1543:13, J ottighe (2 ggr) 1544:12, othinge 1550 ptl.

Åttinge är i de tidigaste jordeböckerna ett stadgehemman om endast 4 örtugland. Stadgebonden skattar dessutom för 7 örtugland i Lida i samma sn. Något bygravfält lyckades jag vid besök på platsen icke påträffa i gårdstomtens närhet; om fornlämningar se f. ö. Quist 2 s. 98 f.

Namnet bör förklaras på samma sätt som Åttinge 1U mtl i Husby-Rekarne sn och Åttinge 1/2 mtl i Ärla sn, Öster-Rekarne hd, Söd. 1., båda namn på ecklesiastiska boställen. Namnen sammanställas över­tygande av Hellberg (NoB 1942 s. 93) med Södermannalagens be­stämmelse, att prästbolet skall bestå av en åtting eller 41 /2 örtugland : »Nv seal bool til kirkiu lseggiae. pa seal kirkiœ attung hawa halffemto örtugh vm by allan» (Kyrkobalken flock 2). Det är sålunda ingen tillfällighet, att namnet just tillkommer prästgårdar, och Hellberg påpekar även, att åtskilliga hemman i Rekarna i de tidigaste jorde­

böckerna kallas presteottingen. Det kan förtjäna att tilläggas, att samtliga dessa gårdar i jordeböckerna redovisas som kyrkojord och att detta namn förekommer som beteckning på ecklesiastisk jord i Strängnäs stift även utanför Rekarna. Sålunda möta »prästeåttingar» enligt 1553 års jordebok i Sköllersta, Askers, Örebro, Glanshammars, Kumla och Edsbergs härader i Närke (MNF 1 s. 102 ff.). Ottinge upptages i bek som alternativ benämning på Husbygård (1 mtl) i Husby-Oppunda sn, Oppunda hd, beläget invid kyrkan (jfr Åttinge i Husby-Rekarne!). Ottinge eller Prästbol är namnet på komminister-bostället (V2 mtl) i Bergshammars sn, Jönåkers hd (bek, SO A). I jb Söd. 1561:5 nämnes kyrkotorparen »Erik ij prestattingen» eller »Erich på åttinge» i Hyltinge sn, Yillåttinge hd och i jb Söd. 1542: 3 »preste åttinghen» i Taxinge sn, Selebo hd.

Av stort intresse är, att Åttinge i Husby-Rekarne är satt till 4 1/2 örtugland (LA C 1 s. 58, 1647), sålunda exakt det i Södermannalagen bestämda jordatalet. Åttinge i Jäder är enligt samma källa (s. 47) endast obetydligt större, nämligen 6 örtugland. De prästaåttingar i Närke, för vilka jordatal uppgivas, äro däremot högre taxerade, nämligen till 4, 6, 21j2J 3 2/3 (4 jb 1555) och 4 öresland (MNF 1 s. 102, 105, 108, 112, 121), alltså i medeltal 1/2 markland, d. v. s. samma jordatal, som i Upplandslagen stadgas för tolftkyrka.

Även Åttinge i ösmo innehåller helt säkert appellativet fsv. attunger 'åttondedel', använt som kameral term. Hemmanet är satt till 4 örtugland och underskrider sålunda normalåttingen med endast V2 örtugland. Då namnet Åttinge i Sörmland enbart synes tillkomma ecklesiastiska boställen eller andra kyrkojordar, skulle man vänta sig, att även denna gård tillhört kyrkan. Den nuvarande prästgården är emellertid Muskösund. Möjligen kan dock ett sammanhang spåras. Som nämnts hörde till Åttinge under 1500-talet även en jord om 7 örtugland i Lida, säkerligen identisk med nuv. Lilla Lida el. Lida utjord (bek). Denna jord tillhörde sedan 1300-talet prästbolet i ösmo (Quist l s. 322), och det kan tänkas, att detta i äldre tid även varit förhållandet med Åttinge.

Skäringe, 1 fr, avhyst och inlagt under Ogesta, jàrtga, fèriga. Namnet gäller nu ängen vid den forna byplatsen.

anders j skäringe, anders j skäringa 1527 (GYR 4 s. 190, 191), J skeringe 1535:1, 1538:1, i Skeringe, i skeringe 15S9:1, j Skäringhe 1540:8, i Skeringe

1543:13, J Skärighe 1544:12, Skäringe 1550 ptl, Skerynge 1553:10, Skerygge 1554:30.

Skäringe omfattar på 1500-talet ett skattehemman om 5 öresland; dessutom brukas 1 1 / 2 öresland i grannbyn Kängsta. Bebyggelsen var alltså ganska obetydlig; enligt geom. jb 1638 såddes endast vid pass 8 tunnor i vartdera gärdet (LA C 6 s. 171). Hemmanet avhystes i början på 1800-talet (Quist 2 s. 105). Det är ej utsatt på 1808 års karta över Ogesta (SLK Ösmo 59), men av kartan från 1638 framgår, att det låg omkr. 500 m s.sv. om denna by, och vid besök på platsen återfann jag rester av husgrunderna. På en höjd ett hundratal m ssv. om byplatsen påträffades ett gravfält, bestående av omkr. 5 högar av vikingatidstyp. Det är tydligt, att bebyggelsen härstammar från hednisk tid. Om hemmanets historia se f. ö. Almquist Frälseg. s. 814.

Hellquist har ej behandlat namnet, men en patronymisk innebörd är här mindre sannolik, då en personnamnsstam Skœr- knappast synes ha varit vanlig i fsv. Lundgren-Brate upptar endast Skœrlak; om Skœriung se ovan s. 93. Grundordet är säkerligen en tidig mot­svarighet till nysv. skär, fsv. skœr n., här använt i den från dialekter och ortnamn kända betydelsen 'sten och berghällar, som sticka upp ur marken'.1 Byplatsen och terrängen däromkring är påfallande stenig och åkerjorden är starkt sönderskuren av impediment. I be­skrivningen till 1808 års karta omtalas »Skäringe Gärdet, upfyldt med mycket Backar».

En -ing-avledning till samma ord föreligger med största säkerhet i Skäringby, by i Knutby sn, Närdinghundra hd, Sthlms 1. (fàragby) y fàpibd ä, i sksermgaby 26l5 1490 Närdinghundra RAP, 23/5 1498 Närding­hundra RAP), under 1500-talet taxerat till sammanlagt l 1 / 2 mark­land. Byn ligger på en delvis bergig ås, vars hällar på sina ställen stupa brant ned mot åkerjorden.

Haninge, Väster- och Öster-, socknar, Västerhaninge T. Ericsson före 1914 ULMA 881:17 d, Västerhåninge (Sorunda) id. 1918 ULMA

1 Se t. ex. Hellquist EO, NG Indi. s. 75, Sohlberg Skee s. 80, 81, Modin Härjedalens ortnamn s. 16, Hedblom s. 77 med litt.; från Mockfjärds. sn, Lek­eands och Gagnefs tg, Kopp. 1. har jag upptecknat ordet i betydelsen 'anhop­ning av spetsiga stenar', ingående i t. ex. Getskären, en stenig fäbodstig.

881: 2 e, và$tdr(h)àmg9 (Ösmo) R. Jirlow 1914 ULMA 114: 1 (d), vkstar-hàmga, éstarhàmga.

De westrahanunge omkr. 1314 SD 3 s. 152 lib. eccl. Strengn., de Vestra Hanungi 1327 SD 4 s. 27 avskr. av påvebrev, de Yastri hanungne 1327 ib. s. 37 avskr. av påvebrev, in parrochia vestrashanungh, prefatam ecclesiam vaestraehanungh, a t. super annexione waestrehanungh 1331 ib. s. 200 or, jn pa?ochia vestraehanuwgh, prefatam ecclesiam vestraehanungh, a t. super annex­ione wsestrehanungh 1331 RAP vid. 1349 av föreg. (jfr SD 6 s. 130), J n waestrahanunge, in wastrahanunge omkr. 1331 ib. s. 240 lib. eccl. Strengn., J n parochia Westrsehanunge 1331 ib. s. 241 lib. eccl. Strengn., in parochia vestraehanunge 1331 ib. s. 243 lib. eccl. Strengn., parrochie vestraehanungh, curia tunae, dicte parrochie vestrahanungh 1341 SD 5 s. 40 or, j wäster Haninge 1362 B 15 s. 133 Sparres avskr., j vestrahanunge sokn 1384 Nyköping UUBperg, j vaestirhammga sokin 1384 (SRP 2029), i j vestrahanuwga sokn 1385 (SRP 2163), i Westerhaniwgis sokn 1401 SD ns 1 s. 72 or, herra Jacob i Wsestra Hanigga 1411 SD ns 2 s. 405 or, herre ionis j westerhanuwge, j wester-hanuwge 29/s 1428 LSB, herre ionis i westerhanuwge, j westerhanunge 29A> 1428 Yttre Tör RAP, i westrahanurage sokn 8/u 1432 Stav RAP, j . . . westraha-nmges sokner 1441 or (SMR 1305), j westrahanmge sokn (2 ggr) 7/i 1442 Nynäs RAP, j . . . westrahaniwge sokner 5/s 1442 Svartlöt RAP, Racione recidencie Vestrahaninge 1400-t:s förra hälft SRS 3:2 s. 280 lib. eccl. Strengn., Westerhaninge 14CHM. ib. s. 281, j waesterhaniwge sokn 9/2 1469 Eriksbergsark., i wester haniwge sokn 30/n 1475 Almarstäk RAP, j Vesterhanmge sokn 1487 Sthlms tb 1483—92 s. 216, 218, i westerhaninge sokn 6/n 1495 Strängnäs RAP, i westhrehaniwge sokn 29/q 1496 u. o. RAP. (Flera andra belägg i de som källor sekundära handlingar, som anföras under Häringe not.)

De estrahanunge omkr. 1314 SD 3 s. 152 lib. eccl. Strengn., ostrahanongi (loc.) 1324 SD 3 s. 658 or, Jn ostrahanunge 1331 SD 4 s. 240 lib. eccl. Strengn., ecclesie ostraehanungh (dat.) 1335 ib. ». 423 or, ecclesie Hostrahanunge (gen.) 1356» Bååth s. 540 reg., ecclesie Ostrahununge (gen.) 1357 ib. s. 582 avskr., in Strahanunge 1358, ib. 602 avskr*, in Ostrahanunge 1358 ib. s. 604 avskr., in 0strahanunge 1358 ib. s. 605 avskr., s. 606 avskr., in Ostrahenunge, parrochialem ecclesiam Ostra-hennunge, dicte ecclesie Ostrahannunge 1360 ib. s. 626, 629 reg., j öster Haningz sokn 1362 B 15 s. 133 Sparres avskr., parrochialis ecclesie in Hannunghe 1363 Bååth s. 658 avskr.?, parrochialis ecclesie Ctetrahanunghe 1363 ib. s. 663 reg., s. 678 avskr.?, de Anunge 1363 ib. s. 679 avskr.?, eccZesiam parochialem estrahaniwge 1382 (SRP 1754), i j ostrahanunge sokn 1385 (SRP 2116), jenis j ostrahanuwge . . . kanika 1387 (SRP 2329), i j osterhanuwgse sokn 18/io 1397 Hammersta (skri­varen använder œ för att återge såväl a som e i svagtonig ställning, t. ex. »hundaeraes tingae . . . ewerdaslikae eghae») Eriksbergsark., i osterha/miwge sokn ®/io 1425 Räfsnäs RAP, j ostrahaniwge . . . sokner 1441 or (SMR 1305), j 0stra-haniwge sokn, j . . . ostrahaninge sokner 7/i 1442 Nynäs RAP, estrahaniwge... sokner 5/s 1442 Svartlöt RAP, j ester haniwge sokn 31/s 1442 Vre ta gårdsark. EccZesiam 0strahanuwge 10/5 1443 Strängnäs RAP, aff ostrahaninge sokn 4/n

1444 Eydbo RAP, 0strahaninge 1400-t:s förra hälft SRS 3:2 s. 280. lib. eccl. Strengn., Österhaninge 1400-t. ib. s. 281, i öster Haninge sokn 14501 Sthlms jb 1420—74 s. 197, 0stherhawnie sokn 1457 C 7 s. 10 v., wdi ostherhanwgh sogn 20/i 1458 Skara RAP, i esterhaning 24/s 1459 Oxsunda RAP, j estrahaninge, i fordernde 0strahanmge 9/i 1461 Arboga RAP, Ime kerspell to Österhaninge, J n Oesterhaninge S0/3—AU 1467 Reval UUBperg, i 0sterhanmghe 28/e 1467 Sthlm RAP, j 0strehaniwgis sokn 24/s 1468 RAP, j 0sterhaniwge sokn j hanmgaherade 29/n 1471 Sthlm Viksaml., i 0sterhaniwge sokn 30/n 1475 Almarstäk RAP, 0stherhamwghe sokn 1476 C 14 f. 1 RA, 0sterharange kirkio u. å. (1494?), u. o. (Tynnelsö) UUBpapp samt. avskr., i 0&threhaniwge 29A> u. o. RAP, j 0stre-haniwge 29/9 1496 u. o. RAP. Dessutom ha ur Sthlms tb antecknats 12 belägg av typen Österhaninge sokn från åren 1476—96.

Det namn *Hanungiy som ingår i fsv. Öster- och Vœsterhanungi, har synbarligen från början betecknat en bygd, ej en enstaka by­bebyggelse. Västerhaninge kyrka och prästgård ligga på Åby mark, och österhaninge kyrka är byggd på Hässlingby ägor, medan präst­gården, som bär namnet Solberga men i äldre tid i regel endast be­nämnes »Prestagarden» o. dyl., ligger mellan de båda uppenbart gamla byarna Husby och Kalvsvik (in villa kalswi 1335 SD 4 s. 423 or), från vilka den troligen fått sina ägor.1 Kyrkorna ligga på endast 3V2 km:s avstånd från varandra, och prästgårdarnas marker stöta ihop.

Hellquist (s. 45 f.) uppfattar sockennamnen som patronymica, av -ledda av det huvudsakligen från ortnamn kända namnet Hani (Lund-gren-Brate), och på samma sätt tolkas tvenne Haninge i Östergötland. De båda senare skrivas emellertid under medeltiden Han0g(h)a o. dyl. (se Wessén Forntida gudsdyrkan i Östergötland 1 s. 47) och höra sålunda e j hit. Vad sockennamnen beträffar, kunna de icke skiljas från namnet Hanveden, benämning på den stora skog, som bildar gränsen mellan Svartlösa och Sotholms härader. Samhörighet mellan dessa namn har tidigare antagits av t. ex. Styffe (»en allmännings-skog, kallad Hanveden, af hvilken tvenne socknar troligen fått sitt namn» Sku s. 289) och Westerin (»Västerhaninge... Dess namn torde äga något samband med namnet på den norr om socknen fram-strykande skogbeväxta bergåsen Hanvedem, s. 1). Namnet uttalas i bygden hànvœn och förekommer redan i medeltida källor. 1469 näm-

1 I det nyss citerade brevet från 1335 testamenteras till prästgården ett åkerområde i Kalvsvik, som tar emot tre tunnors utsäde, och dessutom en liten äng, som ger tre lass hö.

nes en »torpastadh som kallas Slodhabodha liggande pa Hanawidz skoogh j waBStcrhanmge sokn» (9/2 1469 Eriksbergsark.) och 1498 upptages i Sorunda sn »en gard paa Hansewedhen thagen till bygnirag heder Friidz torpp» (Trolles jb s. 91). Det är här tydligen fråga om nybyggen, som upptagits på allmänningsskogen, och ett sådant är säkerligen även den gård Hanaveden om 1/2 fr, som möter i 1500-talets räkenskaper för Sorunda sn (hanavedhen 1550 ptl, hanewedh 1578:11, haneweden 1590:6, 1600:8). Skognamnet ingår i Hanmos­sen hånmåsan, mosse på gränsen mellan Sorunda, Västerhaninge och Grödinge snr, vilket namn 1717 skrives Hanewedz Måssan (LA A 34 20:1) och vars nuvarande form sålunda uppkommit genom ellips av vanligt slag. Namnet Hanveden har, som framgår av beläggen, redan under medeltiden gällt hela skogsområdet mellan Svartlösa och Sotholms härader och har säkerligen hög ålder. Senare leden är f-sv< vidher m. 'skog', och förleden uppfattar jag som gen. plur. av fsv. hdni m. 'tupp', här i den speciella betydelsen 'tupp av skogsfågel, orr- eller tjädertupp' (jfr SAOB bet. 2). Motsvarigheter möta i nam­nen Hanaskog, säteri i Kviinge sn, Ö. Göinge hd, Krist. 1. (Hanaskygh 1387 Rep. 1 3604 or, Hanaskog 1429 B 16 s. 459 v. Sparres avskr.) och Hagenskov i 0 . Flakkebjaerg hd, Danmark (Hanseskough 1355 Rep. 1 2475 or, Haneskogh 1355 ib. 2485 or, Haneskow 1387 ib. 3622 or).

Bygden kring de båda kyrkorna ligger tätt intill skogen Hanveden. Jag uppfattar sålunda *Hanungi som bildat till ett inkolentnamn * hanungar 'de som bo vid Hanveden', avlett med regelrätt ellips. Detta inkolentnamn synes ingå i sammansättningen »hanmgaherade», som i brevet 29/n 1471 ersätter det vanliga »Ytra Tor», nuvarande Sotholms hd. Dock kan man icke helt bortse från formerna in parro-chia vestrœhanungh, prefatam ecclesiam vœstrœhanungh (1331 or), ecclesie ostrœhanungh (1335 or) och parrochie vestrœhanungh (2 ggr; 1341 or); mindre värde har öster Haningz sokn, som blott föreligger i 1600-tals-avskrift. Ger man dessa vitsord, bör namnet uppfattas som en distriktsbeteckning av typen By ring, Njudung, Skanung (s. 115 ff.). Dock finner jag denna möjlighet betydligt mindre sannolik med hänsyn till den överväldigande majoriteten av tidigare och senare former på -i, -e. Å andra sidan äro fallen för många för att kunna bortförklaras som rena tillfälligheter; namnet intar i detta avseende en särställning bland -inge-namnen (jfr ovan s. 114). Även i så måtto

är det enastående, som vi här ha att göra med två sockennamn på -inge, som ha gemensam semare led men åtskiljas genom differentie­rande förleder (Öster-, Väster-). Kanske förklaringen bör sökas med utgångspunkt från detta förhållande. Måhända ha de båda socknarna sammanfattande kallats Haningesocknarna eller — med ellips — Haningarna, till vilket man tillfälligt bildat de regelbundna singu-larerna Öster- och Västerhaning. Även fonetiska faktorer kunna ha spelat en viss roll; i de ovanligt långa förbindelserna Österhaninge (sokn), Västerhaninge {sokn) bör slutstavelsen ha haft mycket obe­tydligt tryck och fakultativt kunnat synkoperas i dagligt tal. Vidare kan märkas, att alla tre originalbreven röra prebenden, tillhörande Strängnäs domkyrka (de äro dock icke skrivna av samma hand), var­för man kanske kan räkna med en lokal skrivarvana, möjligen in­fluerad av det för Strängnässkrivarna välbekanta, likaledes mång-staviga Husabybyring(s sokn). Flera förklaringsmöjligheter stå så­lunda öppna, och det synes mig avgjort mest tilltalande att betrakta namnet som en bildning av samma art som de nedan behandlade sockennamnen Grödinge, Huddinge, Almunge, Faringe (s. 218, 245, 428, 457), alla ursprungliga bygdenamn och av beläggen att döma säkra -ia-stammar.

Häringe, 31j2 fr, Västerhaninge sn, Häringe T. Ericsson 1914, ULMA 881:12 c, håriga (även hårige.).

iuxta Haeringe 1278 SD 1 s. 522 or, iuxfo haeringe 1278 RAP vid. 1337 av föreg. (jfr SD 4 s. 561), in haßringe .XI. horas terre et vnum solidum. ac dimi-dium tercium denarmm terre 1331 SD 4 s. 240 lib. eccl. Strengn., Tw öressland iordh halfft tridia pänningalandh minna j Häringe . . . Staffan j Häringe 1362 B 15 s. 133 Sparres avskr., eeth halpth orisland iord j haeringa . . . j haeringae, a t. V2 o re terre in haeringe 1383 (SEP 1967), faem paeninxlandh iordh j haeringae, a t. in haeringe 1383 (SRP 1968), et orislandh iordh j haeringae, a t. in haeringe 1384 (SRP 2009; de tre sist citerade breven skrivna av samma hand), nisse j haeringe, a t. 1 solMws in haeringe (felaktigt; enligt brevet ligger örtuglandet i Åby) 1385 (SRP 2131), 4 Vs peninxland jord j haeringe, a t. in haeringe 1385 (SRP 2163), laurens heringae 13/io 1397 Eriksbergsark. (jfr belägget på öster­haninge ur samma brev ovan s. 195), iaper j haeringe 2ö/s 1428 LSB, japer j haeringe 29/s 1428 Yttre Tör RAP, lassee i haeringe 8/n 1432 Staf RAP, lasse j haeringe 1437 or (SMR 509 a), tha iac hiolt laghmawz thing j haeringe mz almoghanuw aff ytra thor 1437 or (SMR 645), Jon Persson j Heringe, Joan Persson j Härynge 1487 Sthlms tb 1483—92 s. 216, 218, i haeringe tolffh ens-land och tw or£«0land iordh, a t. Haeringe 6/n 1495 Strängnäs RAP, Jogaw pedhemon Andhers olaffsson lasse michelsson erik staffansson som boddo i

haeringe . . . for haeringe . . . och liggher fornempde haeringe for en me miwne en halff tredie mark land Jord och gik arlege aff halff tredie setting . . . aff haeringe 29/« 1496 u. o. RAP.1 Ett »heringe torp» omnämnes 30/n 1475 Almare-stäk RAP.

Häringe har under medeltiden varit satt till jämnt 4 markland (se förf. NoB 1945 s. 25) och har sålunda varit en av de största bebyggel­serna i trakten. Bygravfältet ligger omkr. 400 m s. om Häringe gård och består av 77 högar, av vilka några undersökts och visat sig vara brandgravar, där bl. a. svärd och torshammare påträffats (ATA). Den gamla byn bör ha legat nära gravfältet. Bergudden s. om detta kalla­des Byholmen (Byholman 1554:30, byholmerai 1685 LA A 120 16:1, Byholmen 1843 Dybeck Runa h. 3 s. 49) och en hage i närheten By hagen (Byhagan 1554: 30).

Hellquist uppfattar namnet (s. 60) som en patronymisk bildning till »samma personnarnnsstam som i fsv. Herlacus, de isl. namnen på Her-, Herj-, de fty. på Hari-, Heri- (t. ex. Harilung) o. s. v.». Namn­elementet är väl belagt i urn. inskrifter (v. Friesen Röstenen s. 90 f.) och möter i fsv. personnamn såsom Hœrfast, Hœritdf, Hœrlek etc. (Lundgren-Brate). En toponymisk tolkning ligger dock närmare till hands. Dybeck synes mig ha bedömt namnet riktigt, då han om Häringenäset skriver: »På förstnämnde näs, hvilket synbarligen varit i gammal tid fördeladt i minst tvänme skär eller holmar, ligger Häringe Sätesgård, hvars gamla namn (af har = klippa, grund) angifver traktens fordna beskaffenhet» (Runa 1843 h. 3 s. 49). Sv. dial, har m., f., n., hare m., hara f. 'stengrund, klippgrund av uppstående stenar, grund i vattenbrynet etc.' (Rz, Vendell; jfr SOAB) ingå i talrika ortnamn utefter hela den svenskspråkiga Östersjökusten.2 Namn på -haren och -hara förekomma ymnigt i Stockholms yttre skärgård (se särskilt G 76 nordöstra hörnet och G 85 sydöstra hörnet). Vanligtvis åsyftas mindre skär och kobbar, stundom också något större holmar, såsom Harö i Gillinge, Nämdö sn, Sotholms hd, uttalat hård, har#

1 Brev rörande Sten Stures förvärv av Häringe 1495—96 (fastebrev samt vid. och avskr. av de här citerade) finnas f. ö. i RAP, Trolle-Loewens saml., VHAA, UUBperg, KApapp, Sandbergska saml. FF 8207. Då de dock varken språkligt eller sakligt innehålla något nytt, finner jag det ej nödvändigt att här citera dem.

2 Se Ohlsson s. 85 med där cit. litt, och jfr Solstrand i Brages årsskrift 1909 s. 101, 1910 s. 160, Wes-tman s. 150 f., 152, Högbom Ymer 1987 s. 122, Ekwall MASO 3 s. 41 f.

och skrivet Harun 1670 Kr A XXII: 1 a, tydligen en oblik bestämd form till hara f. Det nuvarande Häringenäset, på vilket den forna byn var belägen, måste, som Dybeck framhållit, förr ha varit upp­delat i flera mindre holmar, kobbar och grund (jfr namnet By holmen), varför platsen tidigare säkerligen gjort skäl för ett namn motsvarande nysv. *Haren, *Harorna el. dyl.1 Det är detta, som enligt min mening utgör grundordet i -inge-namnet.

Av annat ursprung är Häringe i Sköldinge sn, Oppunda hd, Söd. L (fsv. ij haenmgom 1384, se f. ö. s. 143), sålunda en ursprunglig -ung-avledning. Icke holler här synes dock den av Hellquist föreslagna personnamnsstammen kunna komma ifråga, då en -ung-avledning till -ja-stammen *harja- skulle resulterat i fsv. *Hœriung- (jfr Skœriung till skœr s. 93). Om namnets innebörd har jag dock ingen bestämd mening.

Hellquist anför dessutom ett Häringe i Ösmo sn, Sotholms hd, men något sådant finnes icke. Dessutom nämnes med hänvisning till Falk­man s. 140, att Häringstorp i Matteröds sn, Y. Göinge hd, Krist. 1. under medeltiden skrivits Heringe. Falkmans källa är en urkund från 1348, refererad i Hamsforts Chronologia (SRD 1 s. 307). Det där om­nämnda in Heringe åsyftar emellertid, såsom också framgår av registret, Herringe sn i Sailing hd på Fyn, skrivet Heringœ 1348 Trap 4 s. 733 (troligen samma källa som Hamsfort), i Hœringhe 1435 Rep. 1 6794 or, af Hœringgœ 1438 ib. 6948 or. Om det danska namnets innebörd vågar jag ej uttala mig. Det skånska Häringstorp, för vilket jag ej känner några äldre belägg, bör man väl med Lundgren -ing s. 10 i första hand (sammanställa med det från Skåne kända mansnamnet Häring, av Lundgren sannolikt riktigt bedömt som ett ursprungligt binamn med betydelsen 'den gråhårige', motsvarande fvn. Hœringr (jfr bi­namnen Hœrukollr, Hœrulangr Lind Personbin.).

För övrigt omnämnes »iiij paenigx land jordh i hseringhe j kiwla sokn» i Ö. Rekarne hd, Söd. 1. (u. d. 1446 Aspesta RAP) men denna bebyggelse är nu okänd. Vidare kan anföras Häringe hhrvgd, utlagt torp å Säfshult, Målilla sn, Aspelands hd, Kalm. 1. (SOA). Om inne­börden av dessa namn har jag dock ingen mening.

1 Det kan förtjäna nämnas, att en karta från I860—51 (SLK Västerhaninge 122) upptar namnen Stora Harviken och Lilla Harviken på södra sidan av näset. Förhållandet bör kanske ej tillmätas för stor betydelse, då dessa namn också kunna vara sammansatta med djurnamnet hare.

Sotinge el. Kullsta, Västerhaninge sn. Namnet är, som jag sökt visa i en uppsats i NoB 1945 s. 22 ff., sannolikt avlett av ett fjärd­namn Sote, belagt i Sighvats Vikingarvisur.

Märinge, nu Näringsberg, 1 fr + 1 fr, Västerhaninge sn, nœriigsbérj, nœrigsbœrj.

paedhar i j maeringe 1385 (SRP 2129), pethar i j maeringe 1385 (SRP 2163), paedhar i j maeringe 1385 (SRP 2164), j meringe 1535:1, j Meringe (2 ggr) 1540: 8, J märighe, i j märighe 1554:29, Meringe 1555 ptl, J märinge, i j märinge (2 ggr) 1557:11. Enligt excerpter i SO A möter namnet Näringsberg i jorde­böckerna först 1725. Om gården se f. ö. Westerin s. 143 ff., Almquist Frälseg. s. 748.

Enligt de tidigaste räkenskaperna bestod byn av två skattehemman om 6 2/3 och 4 öresland, sålunda sammanlagt 1 markland 2 2/s öres­land.

Då jag tillsammans med landsantikvarie I. Schnell besökte plat­sen, påträffades omkr. 200 m nv. om gården ett ganska betydande gravfält, vars äldsta partier enligt Schnell synas gå tillbaka till äldre järnålder. Även folkvandrings- och vikingatid äro representerade.

Hellquist (s. 101 f.) betraktar namnet som ett patronymicum, bildat till den stam mer-, som ingår i fsv. mœr 'frejdad, berömd' och före­kommer både som förled och efterled i kontinentalgermanska person­namn. I fsv. personnamn torde den endast uppträda i efterleden i namn av typen Ingemar. Samma patronymicum anses av Hellquist föreligga i feng. Mœringa burg (Deors klagan) och Rökstenens marika, om vilket se ovan s. 91 f. Alternativt föreslås, att namnet »är bildat af det gamla germanska ordet mar- 'sjö o. d.', som bl. a. ingår i det vanliga svenska sjönamnet Maren». Det senare förslaget är avgjort att föredraga. Sv. dial, mar m. 'grund vik el. fjärd, sumpig insjö, ofta belägen nära havet' etc. möter i talrika ortnamn utefter svenska och finska Östersjökusten.1 Från Sotholms hd anföras i SOA:s dialekt-ordsamling betydelserna 'grund havsvik med tät vassvegetation; strandäng, sumpmark, sank äng'2 och ordet möter här i flera ort­

1 Se särskilt Franzén Vikbolandet s. 61, Ohlsson s. 201 f., Sahlgren Saga och Sed 1938 s. 80 ff., Karsten Sv. bygd 1 s. 226, Westman s. 246, Solstrand Brages årsskrift 1909 s. 101.

2 Sahlgren aa s. 82.

namn, t. ex. Sandemar, gd i österhaninge sn, och Hanviksmaren, vik inom Nynäshamns köping (SOA).

Näringsbergs strandägor upptagas just av en dylik mar, en bred grund vik, som vid äldre järnålder sträckt sig betydligt längre in i landet.

Säkra inkolentnamn, avledda av samma ord, synes även föreligga i följande namn:

Märlingaby, nu försvunnen by i Estuna sn, Lyhundra hd, Sthlms 1. — jn mserlingaeby, a t. in merlingaby 1321 SD 3 s. 505 or, de mer-lingaby 1344 SD 5 s. 351 reg. eccl. Ups., i märlingeby 1557:6, 1559:18.

Byn, vars jord nu till större delen ingår i Vämlinge i samma sn, har legat för 2—3 markland (se under Vämlinge s. 409). Av en karta över Vämlinge 1697 (LA A 27 30:1) framgår, att Märlingby redan då var försvunnet, men kartbeskrivningen omtalar »By Engen . . . uthi hwilken Eng Merling byn i forna tider stådt hafwer, der rudera efter huus och källare med brunnar ännu synes . . . » Byängen låg enligt kartan ung. 500 m v. om Vämlinge, och vid ett besök på platsen kunde jag återfinna bytomten i ungefär samma skick, som kartbeskrivningen angivit. Hustomter och en igenrasad brunn voro ännu synliga. I en hage ö. om byn påträffades några grav­högar och en bautasten. 11I2 km v. om byn ligger Viksjön, vars norra del enligt uppteckning i SOA kallas Maren mari. Skogs- och kärrområdet mellan Maren och sjön Erken kallas enligt samma upp­teckning Marbacken màrbakn. Med all sannolikhet har Maren ur­sprungligen varit benämning på de sanka områdena och grunda vikarna vid och n. om Viksjön. Fsv. Maerlingseby tolkar jag som »deras by, som bo åt Maren till».

Mallinge, nu försvunnen by i Ludgo sn, Rönö hd, Söd. 1., màb%& — j mariinge 16/e 1440 Aspolöt (SMR 1167), i Malinge Söd. 1549:5, ij Mallinge Söd. 1551:11, Mallinge 1686 rjb.

Byn, som nu är inlagd under Sofielunds säteri, låg vid en vik av sjön Båven. Mitt i viken ligger en stor ö vid namn Marö marq Maaröö 1687 (LA C 48 1:1), Mahr Öhn 1600-t. (LA C 48 1: 2). Mahr-Öhnl679 LA C 13 s. 14. ö n har tydligen fått namn av viken, som med all sannolikhet hetat *Maren. Bynamnet uppfattar jag som en -lung-avledning till detta namn. Dylika avledningar äro visserligen sällsynta men förekomma dock, exempelvis i Uvlunge, Viksta sn,

Norunda hd, Upps. 1. (se $. 366). Om utvecklingen rl > Il se Ericsson s. 127.

Huruvida samma tolkning kan tillämpas även på Märinge, by i Strängnäs sn, Åkers hd, Söd. 1., vågar jag icke avgöra. Namnet skrives Meringj 1257 Vårfruberga avskr. 1500-t. UUBpapp, in mœringe 1323 SD 3 s. 584 or, villa mœringœ 1337 SD 4 s. 580 or, in mœringe 1346 SD 5 s. 581 or, j mœringe 12/3 1449 Strängnäs RAP, j mœringhe 3/e 1452 Strängnäs RAP, 2/2 1470 u. o. RAP. Byn ligger vid det smala sundet mellan Fogdö och Tosterö, vilket icke direkt kan karakteriseras som mar i den från dialekterna kända betydelsen; jfr dock fi. Maren, namn på ett långt och smalt sund, Westman s. 246. Måhända har den av kartan att döma flacka terrängen när­mast gården tidigare vid högre vattenstånd kunnat karakteriseras som 'strandäng, sank äng', men någon mer betydande vik av samma karaktär som vid Märinge i Västerhaninge kan knappast ha funnits. Mindre troligt är, att grundordet är ett ortnamn, som innehållit en motsvarighet till fvn. marr 'häst', som i NG antages ingå i flertalet norska ortnamn på Mar- (passim, se registret; jfr även Sahlgren aa), då dylika ortnamn synas vara svåra att säkert styrka från svenskt språkområde.

Ett singulart naturnamn, avlett av mar 'havsvik', ingår med största sannolikhet i det finska bynamnet Maringais, 1543 skrivet Maringh. Se Karsten Sv. bygd 1 s. 243.

Hasslinge, Vé fr + 1U fr? österhaninge sn, hàsliga. ha&selynge renttet eyne marek 30/s—*U 1467 Reval UUBperg, torppet has-

linghe skildher 1 mark 1476 C 14 f. 4 v., i Haslinge, För haslinge lôîM): 1, i haslinge 1543:13, J Haslighe, J Hanniwghe 1544:12, J Haslighe, J hanighe 1547:3, Haslinghe 1550 ptl, Hasliwnge 1555 ptl1, J haslinge, y haslinge 1557:11, j Häslinge 1562 fri 3:17.

Som framgår av de tidigaste beläggen, var Hasslinge under medel­tiden ett torp med ganska låg ränta. I 1500-talets jordeböcker upp­tagas två stadgebönder, som stundom även kallas torpare. Beskriv­ningen i 1638 års geom. jb (LA C 6 s. 41) visar även, att stället varit obetydligt: utsädet uppgick endast till två tunnor i vartdera gärdet, och ängen gav 20 lass hö. Däremot finnes »gott fiskewatn sampt och timmerskogh». Några jordatalsuppgifter ha ej påträffats; sannolikt har Hasslinge aldrig varit uppskattat i öretal.

Att bebyggelsen trots sin obetydlighet likväl är förhållandevis gammal, framgår av fornlämningarna. Ett hundratal m ö. om gården ligger ett mindre gravfält, bestående av en bautasten och några smärre stensättningar, sannolikt från folkvandrings- eller vikingatid.

Hellquist (s. 61) betraktar namnet som ett patronymicum, »bildat af den personnamnsstam, som tycks föreligga i fda. *Hasle», På detta namn, som Nielsen (s. 40) säkerligen med orätt konstruerat ur fda. ortnamnen Hasleruth och Hasleg, kan dock ingenting byggas. En dylik personnamnsstam tycks vara helt okänd på nordiskt språk­område. Utan tvivel är Hasslinge en -ung-avledning till stammen i fsv. hasl, nysv. hassel. En motsvarande -ing-avledning föreligger i namnet Hässlingby i samma sn, skrivet i heslingeby 1539:1, J Häs-lingeby 1540: 8. Något samband mellan de båda namnen, som Hell­quist synes anta, finnes för övrigt icke. Hässlingby, på vars mark kyrkan byggts, är en ganska betydande by om 10 öresland och har ett ståtligt bygravfält med mäktiga högar, medan Hasslinge är en skärgårdsbebyggelse i socknens utkant.

En -ing-avledning till ett ord av samma stam kan också möjligen föreligga i Hasslinge, by i Lillkyrka sn, Trögds hd, Upps. 1. För­hållandet är emellertid oklart. Bland fastar i Trögds hd nämnes 1346 liemingo in hetlinge (SD 5 s. 529 or). Senare skrives namnet ; heslinge 25/i 1452 Enköping UUBperg, j heslinge Ve 1453 Sthlm Sjöholmsark., j heslinghe 7/6 1453 vid. 2 h 1488 RAP, j heslinge 29/n 1453 Enköpings kloster UUBperg, j heslinge 5/ö 1455 Trögd Krap-perupsark., j heslinge 24/s 1456 UUBperg, i Heslinge 1/9 1472 Sthlm RAP, i hœslinga 5I10 1472 Trögd RAP. Namnformerna kunna repre­sentera en regelrätt utveckling Hetlinge > *Hetslinge > Heslinge. Emellertid är det påfallande, att de förhållandevis talrika 1400-tals-beläggen icke visa spår av något ursprungligt t (jfr förhållandet vid de uppländska namnen Bisslinge och Snesslinge s. 291, 483). Det är därför tänkbart och kanske t. o. m. sannolikt, att formen från 1346 är en felskrivning eller felläsning för ett Heslinge el. Heflinge i för­lagan.1 I det senare fallet skulle namnet åsyfta Håvlinge i samma sn, skrivet de hefflingi 1318 SD 3 s. 352 or, jnnan hœflinge 1397 (SRP

1 Att brevet är en avskrift, antydes av formen humninggaby, vilken beteck­nar Håningby i Vallby sn i samma hd, under medeltiden f. ö. alltid skrivet med n el. nn.

2877), och det nuvarande Hässlinge kan anses återgå på ett ä. fsv, *Hœslingi.

Stymninge, 1 fr + Va fr + V2 fr? österhaninge sn, stymmga. ?paedhar j stymmingas 1383 (SRP 1966), ?psedhar j stymynga 13-84 (SRP

2029; båda åsyfta sannolikt St. i ösmo, se s. 189), Niels j stimblinge (kan även läsas »stunblinge») 14/i 1458 UUBperg (åsyftar möjligen St. i ösmo), In Stuwmelinge vieff aertige landes 30/s—4U 1467 Reval UUBperg, en gardh i &tym-linghe ligiandes for v ortugh landh jordh Ther skildher . . . v ortugher affradz pcenninger . . . 1476 C 14 f. 1, i stimimge 1539:1, J Stymiwnge, J Stymiwge 1540:8, i Stymninge 1543:13, stymlighe, J stymlighe, J stymilighe 1544:12, J stymlighe (4 ggr) 1547:3, Stimlinghe 1550 ptl, Stywmlighe 1555 ptl, y Stymwinge (3 ggr) 1557:11, j Stömiwge 1562 fri 3:17.

I de tidigaste jordeböckerna upptagas två skattehemman om öVs och 32/s öresland och dessutom ett frälsehemman utan öretal. Det senare är uppenbart identiskt med det hemman, som 1467 såldes av Tyska orden och upptages i Lars Axelsons Totts jb från 1476, i båda handlingarna värderat till 5 örtugland, men i fri 1562 minskat till 41/2. Det sammanlagda jordatalet blir då 10 */3 öresland, d. v. s. 1 Vs markland. Yid besök på platsen lyckades jag ej anträffa några forn-lämningar; ett mindre gravfält omkr. 400 m ,n. om byn torde tillhöra Blista. Byn ligger inom samma ägoflak som Blista och Stadsberga och inkilad mellan dessa byars ägor — i 1638 års geom. jb (LA C 6 s. 17—18) äro alla tre upptagna på samma kartbild. Av dessa är Stymninge den minsta; Blista och Stadsberga torde tidigare ha be­stått av vardera omkr. 4 markland. Enligt gängse uppfattning borde alltså Stymninge betraktas som den yngre bebyggelsen.

Av de äldsta säkert identifierade formerna att döma bör man vid tolkningen utgå från ett fsv. Stymblinge. Det är då formellt identiskt med Stymninge, gd i Rasbo sn och hd (i stymblinge, i Stymblinge 1542: 2, Stymlinge 1635 Rhez. s. 123).

Hellquist behandlar namnet tillsammans med Stymninge i ösmo och uppfattar det på samma sätt som detta (se s. 190). Ej heller beträffande Österhaningenamnet är denna tolkning sannolik. Även detta bör tolkas toponymiskt. Enklast är måhända att betrakta det som en -ling-avledning till samma grundord stumn el. *stymne, som jag antagit föreligga i Ösmonamnet, men jag föredrar dock att i grundordet se en bildning till den stam stum(b)l-, som föreligger i

fgutn. stumbli m. (Schlyter), gotl. stùmbal, stùmal m. (Gotl. ordb.) 'stubbe', uppl. dial, stumma m. (Upplandsordb. ULMA, Schagerström), stûvml m. (Yätö SO A) 'stubbe'. Av ägonamn på lantmäterikartor och i SOA:s samlingar att döma synes det uppländska stummel, stumle ha varit mycket vanligt. Av ett 30-tal exempel från äldre kartor må anföras Stummelwreten och Stummel Engen i Häverö sn (1639 LA A 7 s. 128, 136) och Stumbelstycke i Karlskyrka sn (ib. 8 s. 106). Enbart från Sthlms 1. har jag ur SOA antecknat ett 20-tal naturnamn av typen Stummelangen, Stummelhägnaden, Stumla(ri). Av bebyg­gelsenamn kan nämnas Stwnmelbo i Valö sn, Frösåkers hd (i stwm-läbodom 1493 ULD s. 79, i stwmla bodum 1493 ib. s. 112). Utanför Uppland torde samma ord återfinnas i Stumle stumla, Stumble Neo-gard 1732, gd i Alva sn, Gotl. s. hd, och Stummelsäter stumdlsœfor, stèm§ètar, gd i Häradshammars sn, östkinds hd, Ögl. 1.

Till stammen stum(b)l- synes även ha bildats ett kollektivum *stym(b)le (jfr stumn : *stymne s. 191). Detta föreligger sannolikt i Stymbla, stymVa, gd i Skärkinds sn och hd, Ögl. 1., skrivet ii stymble 1380 (SRP 1534), 1381 (SRP 1653), i Stymble 1509 Styffe Bidr. 5 s. 364 or, och vidare i Stymlemosse, torp i Misterhults sn, Aspelands hd, Kalm. 1., om vilket se Modéer Smål. skärg. s. 100, samt möjligen det av Lindroth Ölands folkmål s. 142 anförda stbmdVbål&n, st&mdn, en backe el. ett gärde vid Gårdstorp i S. Möckleby sn, S. Möre, vilka namn dock av Modéer och Lindroth var för sig uppfattas på annat sätt.

Liksom vid Stymninge är det omöjligt att säkert bestämma grund­ordets form. Måhända är det här rimligast att i första hand räkna med att det innehållit en motsvarighet till det välstyrkta uppländska dialektordet stummel, stumle 'stubbe'. I varje fall synes här föreligga ett säkert toponymicum.

Yättinge, f. d. krutkvarn, pappersbruk m. m., Tyresö sn. vkfoga vålrlc. »Namnet nu endast känt av få, äldre personer... Namnet Yättinge används ej men var känt av ortsbefolkningen från skatt­sedlar o. a. handlingar» SOA.

Waetingis ström oc ena qwaern i samma stromenom 1409 Styffe Bidr. 2 ». 190 or (is återgivet med abbreviatur, som SD ns 2 &. 209 knappast riktigt upplösts med e), af falebnnch ok fsetinge qwerner 1470 C 30 f. 3 v., af waetinghe ix spenw korn ok v spen/i rogh 1471 ib. f. 15 v., Vaetywghe iiij

m«rc 5/u 1494 RAPapp, wiid Wätinge 1548 GVR 19 s. 34, i Vettinge 1552 ib. 23 &. 274, Wäting Gamble Ström 1560 Rasmus Ludv. (åsyftar strömmen, e j bebyggelsen), Wettinge ström, enn gårdh i j Wätinge, rentar 4 mark pen­ninger, samma Vitinge ström (1494) 1562 HH 13 s. 58 Rasmus Ludv. ant. i Erik XIV:s nämnds dombok, Wätinge ström 1562 ib. s. 60, wettinge, wetinge (passim) 1566:19, Wetinge, wetinge (passim) 1567:10, Wätinge 1573 HH 12 s. 123, 1582 ib. s. 152, Wettinge, Vettinge, Wättinge, Wättingie, Vettinnge, Wettringe, Wettninge, Wetinge, Vätinge, wettingh, wetting 1600:16, i Wättinge 1628 boskl Uppl. 11:2, Wedtinge 1653 ml, Wättinge 1693—98 SLK Tyresö 1, Wettringe Sundet, Wettringe Hammar 1700 ib. 4, Wättinge Torp 1748—52 ib. 8.

Vättinge ligger vid en stark ström mellan sjöarna Flaten och Alby-sjön, och här fanns redan under medeltiden en kvarnanläggning, som under 1500-talet avlöstes av hammarsmedja och krutkvarn (se be­läggen och jfr Hammarskiöld i Fataburen 1944 s. 85 ff., Boëthius i En bok om Tyresö s. 81 ff.). Någon betydande bebyggelse kan aldrig ha funnits på denna plats, då terrängens beskaffenhet icke tillåter något åkerbruk. Vid Rasmus Ludvigssons uppgift »enn gård ij Wätinge» kan man knappast fästa något avseende. Källan, som upp­ges vara från 1494, är säkerligen det ovan citerade brevet av den 5/n 1494, som emellertid saknar varje uppgift om bybebyggelse och endast meddelar, att räntan var 4 mark penningar. Denna ganska betydande summa beror utan tvivel på en inbringande kvarnrörelse (jfr »Vdhby quern xvj marc» i samma brev). På 1748 års karta (detalj publicerad i En bok om Tyresö s. 83) finnes förutom anläggningarna endast ett torp med obetydliga inägor. Vid inventeringen av socknen påträffades inga fornminnen vid Vättinge (ATA).

Hellquist (s. 176) betraktar namnet som en avledning av samma från nordiskt område okända personnamnsstam *Fa£-, som han anser ingå i Vätinge i Söderby-Karl (se nedan s. 415), medan Karsten (Sv. bygd 1 s. 275 f.) sammanställer det med fi. sjönamnet Vätinki, Vätingin järvi, vilket han uppfattar som en -ing-avledning till stam­men vät- i fsv. vatn 'vatten'. Karstens tolkning är avgjort att före­draga. Utan tvivel är namnet på strömmen det primära, och detta har i Rasmus Ludvigssons memorial 1560 formen Wäting, vilket säkerligen från början även tillkommit kvarnen och bebyggelsen däromkring. Som bebyggelsenamn har det tidigt omformats till Vät­inge efter mönster av de talrika -inge-namnen på Södertörn. En mot­svarande -ungravledning föreligger i subst. finlsv. vattung 'liten holme' (Vendell), go ti. vatunge (Gotl. ordb. s. 1196 med tvivelaktig

rätt normaliserat »våtunge») 'mindre stenar i vattenytan', vilka ofta möta som namn på mindre kobbar utefter svenska och finska skärgården (se Karsten aa s. 457 f.). Ord bildade till samma stam ingå sannolikt i det bekanta och omdiskuterade fsv. vattendrags­namnet Vata (Hellquist Sjön. 1 s. 750, E. Hjärne NoB 1917 s. 53 ff., särskilt s. 64 f.) och fno. Vatudal, nu Yutudal (NE s. 301, NG 14 s. 92). Hit vill jag även föra bynamnet Vatunga i Espereds sn, Ås hd, Älvsb. 1. (äldre belägg se s. 146), vilket till skillnad från det här behandlade Vätinge är att betrakta som ett äkta -inge-namn. Byn ligger nära en myr.

Öringe, hmd, förr torp under Gimmersta, Tyresö sn, mga, ènga. Örenge 1628 boskl Uppl. 11:2, öringe 1722—25 SLK Nacka 7.

Öringe ligger vid Öringesjön {sngafén, hr- Öringe Siön 1722—25 SLK Nacka 7, öringe Sjön 1851—54 ib. 37). Sjönamnet är uppenbart sekundärt till bynamnet. Bebyggelsen är obetydlig och sannolikt sen; inga fornminnen ha påträffats i dess närhet (ATA). Ger man det äldsta belägget vitsord (-inge-namn skrivas i denna källa f. ö. genom­gående med i i penultima) bör namnet uppfattas som en samman­sättning med fsv. œnge n. 'äng'. Förleden är antingen subst. ör 'grus' eller möjligen ett sjönamn *Ören, äldre namn på nuvarande Öringe­sjön.

Lättinge, 1 /é fr, Ornö sn, làtigo. för lettinge (i marg: »torp») 1539:1, fför Lätinge Torp 1540:8, i lettinge-

torp 1543:13, J Lättighe torp 1544:12, J Lättinge 1557:11, i Lettinnge 1572:20, i lettinge 1578:11, i Lättinge 1590:6, Lättinge, Lättinge bruk 1638 LA C 6 s. 51, Ledtinge 1653 ml.

Lättinge bebos 1539 av en skärtorpare, som i skatt endast betalar en mark (»torsk lamb inthetf»), vilket är en mycket låg summa; i regel erlägga skärboarna 2—3 mark förutom naturapersedlar. Det anges vara torp under Sundby. På 1638 års karta upptages »Lättinge bruk, är järnbruk» och en äng, som ger 18 lass hö, men ingen åker­jord finnes. Några fornminnen äro icke bekanta. Det är uppenbart en mycket obetydlig bebyggelse, och man kan med skäl ifrågasätta namnets äkthet — sannolikt ha vi att göra med ett ursprungligt naturnamn på -ing (er). Härför talar också sammansättningarna

latfgsnya^dn, latigstrask, latigsag (jfr det unga lägenhetsnamnet hhgdlun) och Lätting Wijken 1670 Kr A XXII: l a .

Namnets betydelse är oviss. Snarast bör det väl sammanhållas med fsv. lœtte, sv. dial, lätte n. 'flöte på fiskgarn; en träbit af en alns längd, 4 tums bredd och 2 tums tjocklek, försedd med hål i ena ändan att dervid fästa skötarne' (Rz s. 399 a). Ordet är känt från skärgårdarna i Uppland, Södermanland och Finland (Rz, Yendell) samt från Gotland, där ordet även uppträder som svagt fem. (Goti. ordb.). Just från Ornö anför Rz Skött lätte n. De fsv. beläggen (»Hwar som tager ifrån androm stocka, steena, lätte eller hwario-handa redhskap man behöfwer sättia medh» — »Hoo som tager annarss krabbestenar eller lätte» SFSS 13 s. 292, 302) härstamma från de båda hamnskrå, som 1450 av Erengisle Nilsson till Hammersta i Ösmo utfärdades på Huvudskär strax utanför Ornö »Jblandh then almoge, som på then tijdh lågo j Fiskeriet», tydligen i samråd med fiskarna (»Tå wore Wij alle Endrächteligh så öffwerens, att dichta och skrifwa en Skråå.. .» ib. s. 289, jfr s. 298). Att en rad av alnslånga lätten varit en tillräckligt markant företeelse för att ge namn åt en lokalitet, visa namnen Letholmen (så ek), holme i Frö-tuna sn, Frötuna och Länna skg, Sthlms 1., uttalat làtélrmon och skrivet Lättholm omkr. 1730 KrA XXII: 15, samt den därinvid be­lägna Lättsten lètstân. Möjligen är Lättinge direkt eller indirekt bildat till detta ord; man kunde t. ex. tänka sig ett ursprungligt * Lätting {er) med betydelsen 'lätteviken', d. v. s. 'viken, där man bru­kar se skötarnas lätten flyta', ehuru givetvis även andra möjligheter äro tänkbara.

Yalinge, 2 / s fr + 2/s fr? Muskö sn, vàhga. Laureras i Valingom, Laurens j Walingom 1487 Sthlms tb 1483—92 s. 216,

218, i Wallighe (2 ggr) 1554:29, Walinge 1555 ptl, y Wallinge 1557:11, i Walinga 1572: 20, i walinge 1578:11, i Walinge 1590: 6.

Byn bebos under 1500-talet av två skärbönder; något jordatal är ej angivet. Enligt inventeringsrapporten i ATA finnas inga forn­minnen.

Hellquist sammanhåller namnet med: Valinge, Övre och Nedre, Stigtomta sn, Jönåkers hd, Söd. 1.

nervaVvga. — j valung 10/5 1366 UUBperg, i walhmge 1387

(SEP 2311), som aer . . . valunge 1391 (SRP 2577), tillseggis . . . valunge, a t. super valunge 1399 (SRP 2952), i waluwghe 30/i 1414 Nyköping, Nyköpings stadsark. foto i RA (SD ns 2 s. 767), i Wa-lunge 1414 SD ns 2 s. 768 or, j walinge f. 25/n 1423 Jönåker RAP, i walinge 9/2 1430 Jönåker UUBperg, j valuwge, i ytra valuwge 13/5

1432 Jönåker RAP, etc. (beläggen från 1414 ha av Hellquist i överens­stämmelse med SD:s register uppförts under ett f. ö. okänt Valinge i grannsocknen Kila; i breven finnes emellertid intet, som motiverar en dylik lokalisering). Om det tidigaste belägget icke är en tillfällig skrivning, antyder det, att vi här ha att göra med ett ursprungligt naturnamn Valung(er). Ett sådant är också det nu okända medel­tida önamnet Valung, möjligen nära Runmarö i Stockholms skär­gård (mansionem nostram in ruthma cum insula que uocatur walung et ceteris ad predictam possessionem attinentibus 1240—50-talen SD 1 s. 736 or). Ett liknande singulart naturnamn föreligger sannolikt även i Valingen (vaktan, Walling-Siön 1677 LA C 13 s. 44, Wahlingen Lacus 1723 LA C 32 14:1), sjö i Hyltinge sn, Villåttinge hd, Söd. 1., vid vilken torpet Valinge (vaHga, Walingstugan 1677 LA C 13 s. 45, oskattl; Tårpet Wahlinge 1723 C 32 14:1) är beläget. Hellquist (s. 246, Sjönamn 1 s. 688) och Ödeen (s. 226) uppfatta det nuvarande sjönamnet som sekundärt till bebyggelsenamnet, vilket i sin tur skulle ha bildats till *Vale, ett äldre namn på samma sjö, bevarat i ort­namnet Valsund, skrivet Walasundh (2 ggr) 1419 SD ns 3 s. 454 or. Gården Valsund ligger emellertid icke vid Valingen, utan på en halvö, som skjuter ut i en vik av sjön Båven och skiljes från fastlandet av en kärrmark, som troligen tidigare stått under vatten, och namnet *Vale måste sålunda, om det existerat, i stället ha betecknat denna vik, där även St. och L. Valön (Stora Wahl Öhn, Lilla Wahlöhn 1749 LA C 32 47:1) äro belägna.

Namnen i Muskö och Stigtomta innehålla enligt Hellquist (s. 164) ett släktnamn *Valunger, formellt identiskt med det personnamn *Valung, som antas ingå i östgötska ortn. Valingstad, fsv. j valu[n]x-stadum (se Franzén Vikbolandet s. 158), och motsvara fht. Walunc. En personnamnsstam Val- synes ha varit vanlig på västnordiskt om­råde, där man förutom det enkla Valr möter talrika sammansätt­ningar som Valbiçrn, Valbrandr, V alg ar dr, Valpiôfr (om det senare se Wessén Nord. namnst. s. 113 ff.; jfr f. ö. Lind Dopn.). Från öst-nordiskt område synas däremot hithörande personnamn vara svagt

styrkta (Valborg är ett tyskt lån, se Hellquist EO). Ett mansnamn Valr är emellertid känt från runstenar (Sö 63, L 1203) och binamnet Vale möter några gånger i litteraturen (Sahlgren NoB 1927 s. 82, Hellquist Xen. Lid, s. 106). Särskilt det senare synes vara förhållande­vis vanligt i ortnamn (Lundgren-Brate, Lundahl Falbygden s. 87 f., 169, Sahlgren a. st.).

I många nordiska ortnamn ingår emellertid ett FaZ-, som icke kan förklaras som personnamn. Även om man avskiljer sådana fall, då V uppkommit ur rd, föreligga flera möjligheter. På västnordiskt och troligen även östnordiskt område kan man räkna med en motsvarig­het till fvn. valr 'falk' (se t. ex. NG 7 s. 389, 9 s. 262, 10 s. 198, 12 s. 101, 372). Vanligt är det från sv. dial, kända val 'rund käpp' (Rz), fsv. valj fvn. vçlr, vilket antas ingå i en mängd ortnamn.1 Det före­faller tilltalande att med Hellquist ansätta denna betydelse i det ovan anförda sjönamnet Valingen i Hyltinge sn; sjön har en utpräglat smal och långsträckt form. På samma sätt bör enligt min mening även Valinge i Stigtomta uppfattas. Bebyggelsen ligger vid en lång­smal vik av sjön Yngaren. Är namnets grundform Valung{er), som det äldsta belägget ger oss skäl att åtminstone alternativt antaga, kan bynamnet vara identiskt med ett gammalt viknamn *Valung(er), vilket i så fall skulle vara en växelform till det värmländska vattendrags­namn, som synes föreligga i Välinge vàHg i Väse sn och hd (SOV 13 s. 28). Om återigen den äldsta skrivningen beror på en tillfällighet, kan man utgå från ett naturnamn *Valr el. dyl. och betrakta bebyg­gelsenamnet som ett därav avlett -unge-namn av vanlig typ.

Denna tolkning kan däremot av topografiska skäl ej komma i fråga för Valinge på Muskö. Byn ligger vid en grund, rund insjö, kallad Valinge träsk vahge, trash, helt nära havet. Här ligger det när­mast till hands att sammanställa namnet med fvn. adj. valr 'rund', som även föreligger i fvn. sivalr, fsv. stval med samma betydelse (jfr Hellquist EO s. 1138, Sjön. 1 s. 603). Med detta adj., som är bildat till samma stam, som ingår i det nyss omtalade val 'rund käpp' (se Hellquist Sjön. 1 s. 688 och där cit. litt.), bör man säkerligen samman­

i SOÄ 2 ». 141, 7 :2 s. 212, 9:2 s. 197, 11 s. 151, SOV 7 s. 21, 11 s. 66, 13 s. 28, 14 s. 151, där dock stundom även andra möjligheter anföras, vidare NG 4: 2 &. 302, NE s. 290, Hellquist Sjön. 1 s. 686 f. — från Södermanland kan anföras Valö vqkd, holme i Ornö sn, Sotholms hd, Söd. 1., enligt uppteck­naren (SOA) »mycket långsträckt».

hålla nyisl. vala t 'Rulleben, Springben (benyttes alm. som Legetöj af Börn og af Almuen til Spaadomme, i det den kastes som Plat og Krone, og man saa lsegger Maerke til, hvilken Side der kommer op); lille Bundt H0; (steinvala) rund lille Sten' (Blöndal), västg. val vaV m. 'fqrhårdning, hård upphöjning, knöl', som av Götlind (MASO 2 s. 78 f.) sammanställes med no. valbjörk 'bjerk med knortet flam­met ved, med rir'; möjligen ingår ett hithörande ord i dial, valkullor 'bullerblomster' (Rz). Adjektivet förmoda« av Hellquist (Sjön. 1 s. 687 f.) ingå i det dalska sjönamnet Valsen (<*FaZsœr), vilket lär tillkomma sjöar med en iögonenfallande rund form, och med samma möjlighet räknar även Indrebo för två små tjärnar med namnet Val-tjernet (No. Innsjon. 1 s. 213) och Marius Kristensen för Vålse, fda. Walnœs (Lållands og Falsters Stedn. 1 s. 14).

Någon säker tolkning av namnet kan jag icke giva. Tydligt är dock, att namnet icke behöver uppfattas patronymiskt. F. ö. bör man med hänsyn till ortens karaktär av skärbebyggelse och bristen på forn-lämningar även hålla möjligheten öppen, att namnet är ett gammalt naturnamn *Valung(er).

Villinge, 1/2 sk, by på ö med samma namn, Nämdö sn, viltgd. y welinge 1539:1, j vällinge 1540: 8, i velinge 1543:13, J veliggä 1545:11,

vedlinghe 1550 ptl, velinge 1555 ptl, y wällinge 1557:11, Welinge 1572:20, Weelinge, Velinge, Wällinge o. dyl. 1578—1725 jb, Wällinge 1653 ml, Welinge omkr. 1670 KrA XXII l b , Welinge, Wehlinge 1709 SLK Nämdö 2, Wählinge 1725 jb, Willinge 1787 jb, 1825 jb, 1871 jb (jordeboksbeläggen fr. o. m. 1572 enl. excerpt er i SO A).

Inbyggarnamn: viliga el. vtlvgsbhndoria.

Villinge bestod på 1500-talet endast av ett hemman, omväxlande betecknat som krono och stadge. Jordatal finnes ej angivet. Några uppgifter om fornminnen på ön äro mig icke bekanta; själv har jag ej varit i tillfälle att besöka vare sig Villinge eller det nedan behand­lade Gillinge.

Hellquist (s. 167) uppfattar namnet som ett patronymicum, inne­hållande ett släktnamn *Vilinger el. *Villinger. Det är emellertid mycket tvivelaktigt, om denna obetydliga skärgårdsbebyggelse över­huvudtaget bär ett äkta -inge-namn. Trots att de äldre beläggen genomgående sluta på -e, är jag här snarast böjd att betrakta namnet som ett ursprungligt singulart naturnamn. Härför talar, att samman­

sättningarna genomgående uppträda med -s- i kompositionsfogen, såsom Villingsfjärden vilvgsfjén, Villingshamn vilvgshåm (wehlingz-hambn 1709 SLK Nämdö 2) på Gillinge, där Villingeborna brukade lägga till (SOA), Villingsrevet wlvgsrevd, Welingsvijken, Wehlings-wijken 1709 SLK Nämdö 2, Wellingzhölm omkr. 1730 KrA XXII: 15; jfr Villingsbönderna ovan. Jag uppfattar namnet som en -ling-avled-ning till fsv. vidher 'skog'. Det har sålunda i fsv. tid troligen haft formen *Vidhling(er) — den ursprungliga konsonantförbindelsen är bevarad i belägget från 1550 års tiondelängd. Förbindelsen -ïdhl- har undergått samma utveckling som i exempelvis Mellinge och Källinge (se s. 341, 493) vilket återspeglas i skrivningarna -el- och -äl- i ä. nysv. tid. Så småningom har stamvokalen påverkats av avledningens i och en tilljämning av i -inge-namnen vanlig typ ägt rum, vilket resulterat i det nuvarande uttalet. Ön är starkt skogbevuxen, särskilt i jämförelse med grannön Gillinge. En fullständig motsvarighet föreligger troligen i finlsv. ortn. Villinge, ä. nysv. Villingby, Villing, om vilket se West­man s. 385.

Villinge i Nämdö socken bör sålunda med stor sannolikhet ut­mönstras ur förteckningen på egentliga -inge-namn. Sådana föreligga däremot i följande bildningar, som enligt min mening i första hand böra betraktas som toponymica, avledda av grundord, som innehållit subst. vidher 'skog':

Veinge, sn i Höks hd, Hallands 1. vèiga, ve(i)%asomn — in parrochia withingi 1269 SD 1 s. 450 avskr. 1494 reg. eccl. Lund, to Widinges kerken 19/4 1387 Styffe Bidr. 1 s. 191 or, i Witing 1407 Rep. 1 4889 Sparres avskr., i Widhinge 1401—50 ib. 582 U or, I Widynghe 1401— 50 ib. 584 U or, i Widhinge S. 1451 Rep. 2 54 or, i Vidinghe S. 1459 ib. 981 or, i Wydingae 1470 ib. 2770 or, i wiidnmge 1475 (ib. 3607 or), i vidinghe sokn, i vedinghae sokn 1487 (ib. 6169 or). — Socknen sträcker sig med stora skogs- och kärrmarker upp mot Smålandsgränsen. På samma sätt uppfattas namnet av Wigforss s. 4 not 3 och J. Kalén i Halland (Lindbl. hemb.) s. 119.

Vidunge, by i Dalems sn, Go ti. n. hd, vidûga Widunge Neogard 1732.

Hit hör kanske även Velinge, by och sn i Vartofta hd, Skar. 1., velvga, veltg-söJtän — de widlungum 1225 SD 1 s. 247 or, widhlunga (ack.) omkr. 1326 SD 4 s. 4 samt. avskr., scriptum vidlungum 1344 SD 5 s. 263 or, Wadhelu[n]ga kyrkio 1353 SD 6 s. 470 or, Widh-

lunga . . . sokn, Widhlunga kirkia (3 ggr) 1397 Styffe Bidr. 2 s. 43 f. or, i Widlongom 1404 SD as 1 s. 318 samt. avskr., Jn vithaliiwga 29/s 1427 Daretorp RAP, j widhlunga ie/9 1433 Lena RAP, widekwgha kyrkio 1434 or (SMR 18), i widliwngha 23/i 1464 Göksholm RAPapp, i vidlunghom 4/io 1484 Fågelås RAP, j vidlinga by 11/5 1488 Linköping UUBperg, y Vedlwnga, i Yidlwnga kyrkio, i Vedhlwnga, Vedlwnga kyrkio, Vidlwnga, Vedlwnga 1540 Skjb s. 80 ff. — Frapperande är dock dels avledningen -lung-, som är mycket sällsynt, dels den omständigheten, att förbindelsen -d(h)l- uppträder oassimilerad ännu i de nysv. källorna och i de fsv. stundom har svarabhaktivokal. Kanske kan man räkna med möjligheten av en ursprunglig samman­sättning Vidh-liunga (jfr beläggen 1427 och 1464), i vilken den svår-uttalade förbindelsen -dhty- förenklats, möjligen under inflytande från äkta -unge-namn.

Ett inbyggarnamn *vidhingar föreligger i de småländska härads­namnen Norr- och Vppvidinge (se s. 60) och en motsvarande -ling-avledning med största sannolikhet i de danska ortnamnen Villinge-bœk, Villingerod (se s. 35).

Gillinge, 1j2 sk, by på ö med samma namn i Nämdö sn, ßb%d. i gelinge 153-9:1, j Gelinge 1540:8, i gelinghe 1543:13, 1544:12, J gelinge

1545:11, gälinghe 1550 ptl, gålinge 1555 ptl, y gällinge 1557:11, Gelinnge, Gelinge, Gelingö o. likn. 1572—1725 jb, Gellinge 1653 ml, Gelinge 1670 KrA XXII 1 a, Giehlinge, Gielinge, Gelinge 1709 SLK Nämdö 2, Gillinge 1787 jb, 1825 jb, 1871 jb (jordeboksbeläggen fr. o. m. 1572 enligt excerpter i SOA).

Inbyggarnamn: ßhga el. jiligsbbnddiia.

På 1500-talet beboddes ön av en skärbonde, som i skatt erlade tre marker penningar förutom naturapersedlar. Något jordatal angives ej.

Hellquist (s. 35) uttalar sig icke direkt om Gillinge i Nämdö, men uppfattar andra namn, vilka i fsv. uppvisa formen Gillinge, som patronymica, avledda av det bl. a. från Uppland kända mansnamnet Gille (Lundgren-Brate). En patronymisk tolkning är emellertid föga sannolik för Nämdö-namnet. Troligen är detta, liksom det ovan be­handlade Villinge, ett gammalt singulart önamn. Härför tala också genitivsammansättningar som Gillingshamn pligshåm (på Villinge; jfr s. 213), Gillings Rödkläpperna jibgs rèMapdïia och Gillingsbön-derna (se ovan).

De talrika äldre skrivningarna med e synas närmast förutsätta en grundform *Gëling-. Enligt min mening kan man även alter­nativt räkna med ett fsv. *GUingEtt ursprungligt i kan visserligen framför i i följande stavelse knappast ljudlagsenligt öppnas till e, men man måste i detta speciella fall räkna med stark påverkan från namnet på det närbelägna Villinge, ä. nysv. Velinge < *Vidhlinge. De båda namnen ha säkerligen i dagligt tal ofta nämnts tillsammans. En grundform ^Geling- ger få och osäkra anknytningar. Man kan nämna Gel i Persnäs sn, Åkerbo hd, Kalm. 1., vilket av Lindroth (Ölands folkmål s. 176) genom en hänvisning till Torp Nyno. EO anknytes till no. dial, geil 'väg med gärde på bägge sidor; smalt rum mellan två hus etc.', och GeZa, namn på en betydande by i Alunda sn, Olands hd, Upps. 1., skrivet in gélum, in gilum 1291 SD 2 s. 109 or, de gelom omkr. 1312 SD 3 s. 93, 94 or, in Gele 1316 ib. s. 271 or, in gela 1323 ib. s. 597 or, om vilket se nedan. Utgår man från ett ursprungligt *Giling- kan grundordet vara en motsvarighet till fvn. och no. dial, gil n. 'bergsklyfta o. dyl.', som antages ingå i ett flertal nordiska ortnamn, bl. a. det i Mälardalslandskapen vanliga Gillberga (se hos Lindroth Ölands folkmål s. 98 citerad litteratur samt SOV 4 s. 1, DS 2 s. 73, SOÄ passim enl. reg. s. 316). Särskilt beträffande Gillberga har emellertid Lindroth a. st. betvivlat denna tolknings riktighet och velat göra gällande, att »dessa orters mängd och läge i förhållande till de gamla helgedomarna visa på en inne­börd av kultisk-social art». Genom hänvisningar till fsv. gilbrodher, fno. gilker 'kar, där ölet jäser', gilbüd 'bod för »gilker»', sv. dial. g(j)äl etc. 'munter, livlig', no. dial, gli m. 'öl i jäsning' vill han antyda, att namnen kunna återspegla en sorts gillesinstitutioner i samband med kulten (jfr SIOD 1 s. 61 f.) men säger sig icke ha bildat sig en i enskildheter definitiv uppfattning i frågan. Lindroths iakttagelse av Gillberga-byarnas läge är slående riktig och av stort intresse, ehuru man kan fråga sig, varför denna innebörd skulle upp­träda speciellt vid namn på -berga (24 fall hos Rosenberg); detta förhållande talar snarast för att förleden betecknat något för berg karakteristiskt, såsom just en klyfta. En undersökning av topografin vid varje Gillberga-bebyggelse är önskvärd, men en sådan har jag icke varit i tillfälle att utföra. Här må blott nämnas några iakttagel­ser, som stödja den gamla uppfattningen. Vid Gillberga (gilbiaerghum 1344 SD 5 s. 315 reg. eccl. Ups.) i Edebo sn, Frösåkers hd, Sthlms 1.

ligger det s. k. Gillberga grytet, en i den topografiska litteraturen gärna omtalad naturbildning »cujus ingentes excavationes habitaeula olim latronibus aptissima reddidisse rustici dicunt» (Sepelius s. 23; jfr även Radloff s. 195). Om Gillberga i Rådmansö sn, Frötuna och Länna skg, Sthlms 1. meddelar upptecknaren (Rickard Norrman): »Byn ligger högt i en starkt förklyftad terräng med trånga dal­gångar». Gillberga (i Gilberghom 1409 SD ns 2 s. 88 or) i össeby-Garns sn, Vallentuna hd, Sthlms 1. ligger icke långt från Gissjön (Gjis-Sjön 1774 SLK Össeby-Garn 34), en lång och smal sjö med brant stupande stränder. Sannolikt representerar Gissjön ett urspr. *Gil-sior, och Gillberga innehåller säkerligen direkt eller indirekt samma gil, som ingår i sjönamnet.1 De svårigheter av ljudhistorisk art, som äro förknippade med den gamla uppfattningen, men som icke heller Lindroth anser avgörande, kunna måhända delvis över­vinnas genom att man alternativt räknar med ett långstavigt gli, faktiskt belagt i no. dial, (jfr SOV 4 s. 1). Ordet gil (gli) har tydligen sedan länge varit ur bruk på östnordiskt språkområde; kanske kan förekomsten av namnet Gillberga i gamla och centrala kulturområden sammanhänga med att det varit ett levande och vanligt ord vid den tid då dessa trakter bebyggdes. Ett subst. *gïl, *gll synes sålunda genom ortnamnen vara styrkt även från östnordiskt område. Hem­landet på Gillinge består — i motsats mot det skogklädda Villinge — »allenast af Bara Bärg med små löfbuskar» (SLK Nämdö 2 1709), och det är enligt min mening dalgångarna mellan öns bergknallar, som givit den dess namn.

Namnet Gillinge har f. ö. påträffats i följande fall: Gillinge, by i Ekeby sn, Olands hd, Upps. 1. jiUga — Gillinge, a t.

i Gillinge 1406 SD ns 1 s. 562 or, i Gillinge (2 ggr) 1420 SD ns 3 s. 535 or, i gykwge (2 ggr) i . . . gyhmge 1493 ULD s. 82 f., j gilinge 1490—93 ib. s. 95, j gillinge (4 ggr), j gilinge (6 ggr) 1540: 5, i gilinge (3 ggr), i gilingge 1541:8. Byn var enligt de äldsta jordeböckerna taxerad till drygt 4 markland, vilket jämte ett ganska betydande,

1 På G upptages även en obetydlig bebyggelse Gillinge, belägen vid stran­den av Gissjön. Jag har icke lyckats påträffa namnet i någon annan källa — SOA uppger uttalet jiUgdlun(d) — och på en karta från 1800 (SLK Össeby-Garn 45) markeras endast kärrmark på platsen för den nuvarande bebyggelsen. Sannolikt är namnet en sen bildning i anslutning till Gillberga, inom vars ägor lhtn ligger.

nu delvis förstört gravfält med fornminnen av vikingatidstyp, be­läget i södra ändan av byn, tyder på hög ålder.

Gillinge, lht på Gillberga ägor, Össeby-Garns sn, Vallentuna hd, Sthlms 1. Se noten ovan.

Gillinge, lht på Yeda ägor, Ångarns sn, Vallentuna hd, Sthlms 1. Se s. 324.

Gillinge, 1/2 mtl, Svärta sn, Rönö hd, Söd. 1. ßhg& — saex eres landh jordh i gillinge 1376 (SRP 1200), j gillinge siex &ris land jord . . . j swaeta sokn 24/2 1385 Torshälla, Trolle-Loewens saml.

Gillinge, 1/2 mtl, Husby sn, Oppunda hd, Söd. 1. ßbg&. — j gillinge, Gillinge 21/0 1432 Kersöisund RAP, i gilinge 8/n 1436 u. o. RAP, i gylinge 16/io 1458 Strängnäs RAP (de båda sista beläggen kunna möjligen, ehuru mindre sannolikt, åsyfta G. i Bettna), göhlinghi 1535 ghj, ij gillinghe Söd. 1551:11.

Gillinge, 1/8 mtl, Bettna sn, Oppunda hd, Söd. 1. ßhga (jfr föreg.). Gillinge eller Gillingsudden (bek), 1U mtl, Hyltinge sn, Villåttinge

hd, Söd. 1. %ih%a — Gillinge 1677 LA C 13 s. 45, 1742 LA C 32 44:1. Byn ligger vid GiUingesjön nhgajén, Gillinge-Siön 1742 LA C 32 44:1.

Hellquist nämner även ett gårdnamn Gillinge i Överselö sn, Selebo hd, Söd. 1., och Po.-lex. upptar ett torp Gillinge i Kaga sn, Hanekinds hd, ögl. 1. Om båda saknas dock uppgifter i SOA. I Kaga finnes däremot en by Gillberga med lägenheten Gillarp (SOA).

Påfallande är koncentrationen till Uppland och Södermanland, samma landskap, som jämte Västmanland uppvisa den största fre­kvensen av namnet Gillberga. Med undantag av Gillinge i Ekeby avse dock namnen förhållandevis obetydliga bebyggelser och kunna säker­ligen i stor utsträckning bedömas som gamla singulara naturnamn *GUinger, *Gïlinger. Beträffande ljudutvecklingen jfr Villinge i Dan­marks sn, Vaxdala hd, Upps. 1., skrivet vilingi 1291 (3 ggr), vilingy 1316 (2 ggr), men efter 1344 nästan genomgående med II (se nedan s. 370). Gillinge i Husby och Svärta, som tydligen redan under medel­tiden betecknat självständiga bondebebyggelser, äro måhända att betrakta som gamla -ingi-avledningar. Om denna tolkning stämmer med de topografiska förhållandena, har jag för de sörmländska namnens vidkommande icke varit i tillfälle att bedöma. De flesta synas dock enligt kartans vittnesbörd ligga i bergig och kuperad terräng. För Ekeby-namnet förbjudes denna tolkning av terrängens

beskaffenhet. Detta kan måhända sammanhållas med det ovannämnda Gela, beläget vid Olandsån omkr. 5 km längre söderut. Antingen betecknar det då en utflyttning från denna by, eller också innehålla båda namnen en äldre benämning på den del av Olandsån, vid vilken byarna äro belägna och som före 1800-talets sänkningar och rens­ningar särskilt på våren hade ett raskt lopp1; jfr bynamnet Fors omkr. 5 km n. om Gillinge. Detta gamla ånamn skulle då kunna vara bildat till den stam, som ingår i no. dial, geil m. 'voldsom Uro; Oprer; Opbrusning', adj. geilen 'oprert, voldsomt urolig' (Ross), gotl. gail 'kåt, okysk', got. gailjan 'glädja' o. s. v. (se Torp Nyno. EO under geil m. och Hellquist EO under gilja) och åsyftat en svällande och larmande vårflod. Vi skulle då kunna antaga en tidig tilljämning *Gelinge > GUlinge av samma art som i Betinge > Bittinge (se s. 292), här gynnad av det palatala uddljudet. Att namnet redan vid 1400-talets början i tvenne av varandra oberoende originalurkunder har formen Gillinge gör dock denna tolkning oviss.

Svartlösa härad.

GrTÖdinge, socken, grèdiga.

de Grodungy 1300 SD 2 s. 328 or, iuxta husaby grodungi 1310 ib. s. 614 or, De Gropiinge omkr. 1314 SD 3 a 152 lib. eccl. Strengn., parochia grodhunge 1323 ib. s. 589 or, J n parochia grodhunge 1331 SD 4 s. 241, 243 lib. eccl. Strengn., parochie grodhonge 1334 ib. s. 387 or, parrochia grodhunge 1335 ib. s. 423 or, parrochie grodhunge 1342 SD 5 s. 100 or, parrochie Grodhunge 1350 SD 6 s. 208 or, åomini jacobi propositi in grothungae Vs 1364 Sävstaholmssaml., Grödunghä Sokn 12h 1369 el. u / i 1370 el. 7/i 1379 avskr. Hadorph E 73 s. 107 (tr. Nordberg C1M s. 48) Grödungä Sokn avskr. av samma brev örnhiälm 12:99, j grodhvnga sokin (2 ggr) 1383 (SRP 1967), j grodhvnga sokyn 1383 (SRP 1968), i Grodunge sokn 1407 SD ns 1 s. 689 or, i Grodunge sokn (ändrat till »Sorunda») 1409 SD ns 2 s. 212 or, in Grodhunghe 1421? HLG 1 s. 10, i j Grod­unge omkr. 1422 ib. s. 50, i grodhuwgis sokn 19/i 1424 Strängnäs RAPapp, j grodunghesokn, j groduwghe 23/i 1430 örboholm RAP, i Grodinge Sochn 23A 1432 avskr. i Pol. koll. br., i kluckara stuwowne widh grodhuwge kirkio 1437 or (SMR 651), i j grodinge Soeknn 1440 avskr. 1600-t. (SMR 1197), j grodhwnga

1 Gripenberg, Några ord om Olandsåns sänkning, Ups. 1859, Berättelse över Olandsåns sänkningsföretag 1863—70 Ups. 1870.

sokn 1441 (SMR 1413), herra han is j grodhunge 5/s 1442 Svartlöt RAP, j grod­unge sokn 29h 1449 u. o. RAP, j grodunge sokn . . . herra nielse kirkioherra i grodunge e. 29/» 1449 Svartlösa RAP (de två sist citerade breven finnas i vartdera ännu ett exemplar med samma namnformer), j grodwnge sokn 21/io 1450 Eriksbergsark., j grodunge sokn 21/io 1450 Sävstaholmssaml., super nordr-unge parochie grodhunge 1400-t. D 2 reg., her mattis i Grodhunge 17/n 1453 RAP, j grodhunge sokn ®/7 1454 RAP, i Grodinge Sochn 31/s 1458 avskr. i Pol. koll. br., her mattis nagel kirkio herra j grodunge 2/e 1459 Svartlöt RAP, to Grodinghe 3o/s—4/41407 Reval UUBperg, i Grodinge Sochn 18/7 1469 avskr. i Pol. koll. br., de Grodhunge 14<69 HLG 1 s. 73, de Grodhunghe 1469 ib. s. 74, j grodhunge sokn 29/u 1471 Sthlm Viksaml., i Grownge 1472 Sthlms jb 1420—74 s. 390, Grodwnghe sokn 1476 C 14 f. 3, j Grodwnge sokn, a t. parochie grodhinge 20/2 1480 Strängnäs RAP, j Grodwnge sokn, a t. in parochia Grodwnghe 11/a(?) 1481 Strängnäs RAP, j grotwnghe sogn 18/s 1483 RAPapp, grodinge kirkio u. år (1494?), u. o. (Tyresö), samt. avskr. UUBpapp, i Grodinge sochn 1494 Sthlms tb 1492—1500 s. 143, j Grodinge, j Grodinge sochn 1495 ib. s. 228, j Grodinge soken 1498 Trolles jb s. 92, i grodunge sokn, i grodunge sokn 11/s 1499 RAPapp (jfr Roslund s. 42), j Grodinge sochn 1499 Sthlms tb 1492—1500 s. 421, tiil grodinge presta gaardh Sturekr. v. 1005 SFSS 17:3.

Någon by eller gård med namnet Grodhunge, Grodinge är icke känd. Alla de talrika medeltida beläggen gälla socknen eller kyrkan, som är byggd på mark, som ligger inom prästgården Svalstas ägo­figur. Det är sålunda övervägande sannolikt, att Grodinge i likhet med sockennamnen Haninge och Huddinge på Södertörn ursprung­ligen är ett bygdenamn.

Hellquist (s. 244) uppfattar namnet tilltalande som en avledning av den välkända nord. älvnamnsstammen Grö(p)- 'den svällande, den lätt översvämmande', om vilken se A. Janzén NoB 1935 s. 9 ff. och där cit. litt. Enligt Hellquist har grundordet varit ett namn på det vattendrag, som rinner förbi kyrkan och faller ut i Kyrkviken. Att här funnits tidig bebyggelse framgår av ett betydande gravfält, be­läget på Svalsta mark mellan församlingshemmet och bäcken och sannolikt härrörande från äldre järnålder (Grödinge nr 38). Det har dock rimligtvis hört till Svalsta och har sålunda i och för sig intet att säga om sockennamnets ålder.

Inom Grödinge sn kunna urskiljas tre huvudbygder, en sydvästlig, belägen v. om Kaggfjärden—Kyrksjön, en nordvästlig s. om Uttran och v. om Malmsjön och en östlig omkring Norgaån (jfr Westin Grödinge s. 52 f.). Den förstnämnda, som framförallt karakteriseras av -sta-namnsbebyggelser (Björksta, Brötsta, Bullsta, Klippsta, Sval-

sta), var av fornminnen att döma under vikingatiden den mest be­tydande och hade ett ur sjöfartssynpunkt mycket fördelaktigt läge vid den djupt in i landet trängande vik, som nu motsvaras av Kagg­fjärden—Kyrksjön. Kyrkan ligger vid Kyrksjöns norra ända avskilt från såväl denna som de övriga bygderna men centralt i förhållande till socknen i dess helhet. Om verkligen grundordet åsyftat bäcken vid kyrkan, kan inbyggarn&mnet *grodhungar knappast ha betytt 'de som bo vid *Grodh(äy utan snarare 'de som haft sin samlings­plats vid *Grodh(ä)\ Då vattendraget, som kommer från en källsjö, är förhållandevis obetydligt och knappast kan göra skäl för namnet 'den svällande, översvämmande' och då Grödinges tingsplats f. ö. icke synes ha varit belägen på detta ställe (jfr nedan), bör man även överväga möjligheten, att namnet Grodhunge ursprungligen tillkom­mit den östliga bygden omkring Norgaån. Denna å, som avvattnar Grödingebygdens båda största sjöar, Malmsjön och Getarn, är sock­nens mest betydande vattendrag och brukar på vårarna ofta svälla över sina bräddar. Att döma av ortnamnen Husby och Tingshagen (tigshågn, Tingshagen LA A 34 42: 2 1867), det senare namn på en hage på Uppinge ägor vid korsningen mellan ån och gamla lands­vägen, samt talrika fornlämningar, bl. a. en sannolik domarring nära Tingshagen (Grödinge nr 65), har även denna bygd i äldre tider spelat en betydande roll — för dess höga ålder talar även gravfältet Gröd­inge nr 67, i vilket påträffats kärl med de för äldre järnålder karak­teristiska hartstätningarna. Det är icke osannolikt, att *Grodh(ä) tidigare varit benämning på Norgaån, som betydligt bättre än bäcken vid kyrkan gör skäl för namnet. Grodhungi skulle då vara bildat till ett inkolentnamn *grodhungar, folket vid *Grodh(å) ( = Norgaån). Det är f. ö. att märka, att denna del av socknen karakteriseras just av -inge-namn (Uppinge, Åvinge, i utkanterna Nolinge och Uringe). Måhända bör man även hålla möjligheten öppen, att Grodhungi är det äldre namnet på Husby (jfr Husby : Bor i Rekarne, Hellberg NoB 1942 s. 88 f.), 1310 skrivet husaby grodungi (se ovan), vilket belägg dock i första hand bör uppfattas på samma sätt som Husaby Markim, Husaby Norrsunda, Husby-Lyhundra etc., d. v. s. 'Husby i Grödinge sn', men möjligen också kan jämföras med Husaby-Ernavi, som väl närmast bör tolkas 'Husby, tidigare kallat Ernavi' (jfr Schtick, Upp­sala öd s. 14). Husby är emellertid en förvånansvärt obetydlig be­byggelse, bestående av två hemman om vardera 1/2 markland, och

saknar egendomligt nog fornlämningar (se Westin, Grödinge s. 53), varför jag finner denna möjlighet mindre sannolik.

Även en annan tolkning är tänkbar. Rietz upptar med hänvisning till Ihre ett uppländskt dialektard »Groda f. en del av den oplöjda åkern, hvarpå gräs växer». Rietz har tydligen direkt översatt Ihres uppgift i Gl. Svio-Goth. sp. 732: »GRODA apud Uplandos dicitur portiuncula agri inarata, cui herba innascitur». Närstående ord åter­finnas i SOA:s dialektordsamling, t. ex. groda f. bf. pl. grodana 'sum­pig åker eller äng. Kallas även grod (eller glo ej ofta)', Ö. Löfsta sn, Olands hd, Upps. 1., gro m., bf. sg. grodn 'sumpig åker eller äng', ib., gro m., pl. grovr 'sämre självbärande ängsmark (oftast sumpig)', Söderfors sn, Örbyhus hd, Upps. 1. I lantmäterihandlingar förekom­mer ordet ofta och i användningar, som väl överensstämma med och ytterligare belysa den av Ihre anförda betydelsen, t. ex. »Vid Rör-brötorne, nyttiar hwar och en groddorne, som ther nedanföre liggia, efter hwar sin åker, hwarigenom Låtterne til Längden jemlike warda.. . af en grodde.. . Den groddbit som ligger emellan Branthålsgroddarne, gärdesgården och Bergbitsbacklindarne», (beskr. över Myssinge by, Tuna sn, Olands hd, Upps. 1. LA B 69 15:2 1754—55), »Sör-Gärds Grodarne . . . dels till Åker optagne och dels i linda liggande Skiften . . . marken är nog dikskuren och Sumpig. . . Tegskiftade Grodar, hvilka äro dels till åker uptagne och till någon del ännu i Linda liggande» (beskr. över Ingvastby by, Rasbokil sn, Rasbo hd, Upps. 1. LA B 51 15: 2 1764), »en låg och Smal groda . . . i samma groda . . . i dito groda» (beskr. över Karby by, Rasbo sn och hd, Upps. 1. LA B 50 19: 2 1762). Betydelsen är uppenbar. Åkertegarna, som i regel voro långa och smala, lågo i äldre tider för dräneringens skull huvud­sakligen på sluttningarna. Där lutningen övergick till jämn och sank mark, blev jorden mindre lämpad för uppodling, och yttersta delen lämnades därför stundom oplöjd. Det är denna del, som kallats grod, grode (groda) 'oplöjd, gräsbevuxen del av åkern' (Ihre), 'sumpig åker eller äng' (SOA). Den ursprungliga betydelsen synes ha varit 'terräng, som genom stark gräsväxt skiljer sig från angränsande mark'; jfr ä. ny sv. grode m. 'brodd, spätt gräs' (Dahlgren, SAOB under groe), no. dial, grode m. 'en Graßsplan, Gronniixg, f. Ex. i et Fjeld', grode n. 'Graesplet, Gronning imellem Klipper eller Skov' (Aasen).

Orden äro vanliga i uppländska ortnamn, framförallt ägonamn. Ur lantmäterihandlingar kunna anföras lorthålsgroden, Engroden,

Jolargroden, Grängroden, Wargkullgroden, samtliga åkrar och »gro-dar» i Ingvastby by, Rasbokil sn, Rasbo hd, Upps. 1. (LA B 50 19: 2 1762), Plöijgroddorne, Tånggroddone, Småbergsåkersgroddorne, Sprundåkersgroddorne, Branthålsgroddorne i Myssinge by, Tuna sn, Olands hd, Upps. 1. (LA B 69 15:2 1754—55), Sälsgrod Vreten, Sältes-grodan i Sätra by, Edebo sn, Frösåkers hd, Sthlms 1. (LA A 21 29:1 1794), Grod åkrarne, Groderne, Swed Grodorne åkrar i Risinge by, Hökhuvud sn, Frösåkers hd, Sthlms 1. (SLK Hökhuvud 7 1737), Grodan grodan, odling i Långalma by, Börstils sn, Frösåkers hd, Sthlms 1., Grodan gröda, odling å Djuprudan, Valö sn, Frösåkers hd, Sthlms 1., Grode(r)na grodma, åkerbitar (»Sumpig o. vattensjuk mark») å Håsta, Odensala sn, Ärlinghundra hd, Sthlms 1., Grodarne grödane», åker (»Förr lergropar») i Skuttunge sn, Bälinge hd, Upps. 1., Grod-åkern gràdàJcan, åker med gräsbevuxna kullar, Alunda sn, Olands hd, Upps, 1.

Orden grod m., grode m. och groda f. (sannolikt sekundärt; lant-mätarform?) ha sålunda haft stor utbredning i Uppland, varför det ingalunda är otänkbart, att ett dylikt ord, kanske snarast med bety­delsen 'plats, som utmärker sig för stark gräsväxt i förhållande till omgivningen' el. dyl. kunnat ingå i grundordet till Grödinge. Detta skulle då ha kunnat åsyfta de gräsrika slätterna vid Norgaån eller möjligen vid nuv. Kyrksjön. Då emellertid de ovan anförda ort­namnen samtliga förefalla att tillhöra ett yngre skikt och då jag icke med full säkerhet lyckats påträffa ordet i gamla bebyggelse­namn, synes mig dock den först föreslagna tolkningen vida sanno­likare.

Uringe, Stora och Lilla, 1 sk + frlht + 1 sk, Grödinge sn, störa tunga, lila tunge.

Michael i wrungom 29/s 1423 övre Tör RAP, niils y wruwggom 12/io 1449 u. o. RAP, J vringe 1535:1, i wringe (2 ggr) 1538:1, i wringe 1572:20, 1578:11, i Yringe 1636 jb.

De tidigaste jordeböckerna upptaga två skattehemman om 9 V3 och 5 öresland; det förra reduceras senare till jämnt 9 öresland. Det sammanlagda jordatalet har sålunda varit ungefär 13 /4 markland. Egendomligt nog ha inga fornminnen påträffats i närheten av vare sig L. eller St. Uringe; däremot finnas längst i norr på L. Uringe ägor

två gravfält om vardera 7 fornlämningar (Grödinge nr 76, 79), be­lägna 100 resp. 500 m sv. om Henningsdal, sålunda nära ån, som genomflyter Grödinges östra huvudbygd, men dessa ansluta sig icke till de gamla boplatserna.

Hellquist (s. 163) avleder namnet av »den personnamnsstam, som ingår i fsv. personnamnet Z7n, isl. dvärgnamnet t/ri, da. Urlev, fty. Uro o. s. v.». Det är emellertid mycket ovisst, om ett sådant någonsin funnits på nordiskt område. Det fsv. namnet har Hellquist hämtat från runinskrifterna L 797 och 1241. På den första är emellertid ifrågavarande parti fördärvat och har i varje fall icke innehållit något mansnamn Ure (se Sö 311), och på den andra (Komstad-stenen i Småland) bör namnet enligt v. Friesen (MNSF 1922 s. 39 ff.) läsas Vrå (a) och uppf attas som ack. av det" från den närbelägna Sävsjö-Västergårdsstenen kända mansnamnet Vräi, som synes åsyfta samme man. Det danska ortnamnet Urlev tolkas visserligen DS 8 s. 15 som en sammansättning med »et Mandsn. glda. *Z7n, der ellers ikke er kendt fra Dansk, men kendes fra det norske Stednavn Urstad», men Gunnar Knudsen reserverar sig mot tolkningen och föredrar att i förleden se det kända fda. mansnamnet Wari\ namnets nuva­rande form beror enligt Knudsen på den östjylländska övergången wa> wo > u. Det norska ortnamnet Urstad åter tolkas NG 9 s. 306 bl. a. med stöd av »2 svenske Runeindskrifter» som sammansatt med ett f. ö. okänt fno. *E/n (jfr NG 1 s. 347, 4: 2 s. 25, Rygh Personn. s. 273; i reg. till NG är namnet med rätta försett med ?). Då sålunda Eddans Uri dvergr återstår som enda litterärt nordiska belägg, torde det vara klokast att endast med största försiktighet räkna med ett fsv. personnamn *Ure. Ett ä. nysv. binamn Ur är däremot enligt Nordlander Norrl. saml. 1 s. 286 känt från Bygdeå; sannolikt är detta identiskt med fsv. ur 'yrväder' (jfr fsv. tillnamnet Urvœdher, belagt redan 1347 SD 5 s. 632 or). Kanske är det detta binamn, som ingår i da. ortnamnet Ustrup, fda. Wrstrop (DS 8 s. 12). Det är emellertid säkerligen en tillfällig bildning, som man ogärna vill ansätta som grundord i ett uppenbart gammalt namn som Uringe. Detta bör i likhet med sockennamnet Grödinge och de inom samma sn belägna Nolinge, Tyttinge, Uppinge, Åvinge i första hand betraktas som bildat av ett inbyggarnamn.

Att med. någon säkerhet fastställa betydelsen av grundordet i detta inbyggarnamn är emellertid förbundet med stora svårigheter. I Sverige

möta ett flertal ortnamn på begynnande Ur-, vilket med säkerhet icke är personbetecknande, men de ha ännu icke fått någon säker tolkning och ha f. ö. helt visst skiftande ursprung. Då senare leden börjar på konsonant, kan man kanske stundom räkna med att namnet inne­håller en motsvarighet till fvn. urd 'stenig mark etc.' (jfr Hellquist -by s. 14). De smål. namnen Uråsa, V rånäs, Urasjön, Urshult, alla i Kron. 1., uppfattas av Hellquist (Sjön. 1 s. 679 f. SOSÅ 1925 s. 3 f.) som sammansättningar med en motsvarighet till fvn. urr 'uroxe', vilket förefaller tilltalande, då detta djur, enligt vad fynd visat, har uppehållit sig just i dessa trakter.1 Då uroxen icke synes ha före­kommit n. om Östergötland, kan man dock beträffande Uringe bortse från denna tolkningsmöjlighet. Det sörmländska sjönamnet Uren uppfattas av Hellquist som ett jämförelsenamn, innehållande samma

'uroxe', en tolkning, som med rätta avvisas av Janzén (NoB 1936 s. 252), som i stället sammanhåller det med fvn. ur 'fint regn', urigr 'daggig' etc. och tolkar det som 'vattnet'. Häremot framhåller V. Jansson (ANF 54 s. 322), att hithörande ord även uppvisa betydel­serna 'snöstorm' (sv. dial, ur), 'häftig, våldsam' (fvn. urigr) etc. och sammanför dem med no. dial, y 'vimla, myllra', i fvn. belagt i prêt. ûdi. — Man kan hos denna ordgrupp konstatera en tidigt belagd och vida spridd betydelse 'finfördelad fuktighet, duggregn, dagg, dimma', såsom fvn. ur n. 'fint Regn, Taageregn', urigr, -ugr 'vaad, vaedet' (urig fjQll, urug hlyra), ursvalr 'kjelig af Fugtighed eller Vaede', ûrvœta 'fint Regn' (poka var ok urvseta), yra 'lade falde i fine Draaber' (Fritzner; de flesta återfinnas i nyisl., se Blöndal),

1 Det kan dock förtjäna att påpekas, att Kron. 1. och angränsande trakter av Jönk. 1. även ha en mängd av allt att döma förhållandevis unga namn på Z7r(o)-, såsom Uradal el. Uratorp, ödetorp i Hjortsberga m, Allbo hd, Kron. 1. (ej långt från byn Uråsa), Uragård, = 9 Hössjö i Slätthögs sn ib., Urhagen, ödetorp å 1 Degerhaga och åker å 1 Fyrnan, Urshults sn, Kinne-valds hd, Kron. 1., Näs XJragård i Fryele sn, östbo hd, Jönk. 1., Urbergen, berg å 1 Älmhult ib., Urhallarna, flyttblock å Hillestorp i Kävsjö sn ib., Urabygget, avs. å Torp i Tofteryds sn ib., Urabygget, avs. från ödestugu i ödestugu sn, Västra hd, Jönk. 1., Ur ås, gd i Ramkvilla sn ib. Ur äng smort, mo i Karlstorps sn, östra hd, Jönk. 1. (samtliga exempel hämtade från SOA). På dessa namn lär Hellquists tolkning näppeligen kunna tillämpas, även om möjligheten i ett eller annat fall kanske kan hållas öppen; om deras innebörd har jag emellertid på grund av bristande kännedom om lokalite­terna ingen mening.

feng. ûrig-fepera 'wet-feathered, with dewy plumage', urig-last 'making a dewy track, walking the wet earth' (Bosworth-Toller), no. dial, yr 'fiin Regn, som ligner Dugfald; isaer Taageregn, de smaa Draabe, som falde af en Taagesky', yra 'dugge, falde som Dugperler eller fiin Regn, yren 'taaget og fugtig, om Luften', yring 'Taageregn' (Aasen), da. dial, ur 'tåge' (Feilb.), sv. dial, ura 'duggregna' (Rz). Denna betydelse synes knappast kunna vara sekundär till den inne­börd 'häftighet, virvel, stormväder; hop, massa; ilning i kroppen', som föreligger i fvn. urigr 'slem, voldsom' (Fritzner), no .dial, ur m. 'en stor Hob eller Masse', yra 'opskyde Hvirvler i Vandfladen, om en Fiskestim; stromme igjennem Legemet; myldre, vrimle', yr 'smaa Hvirvler i Vandfladen over en Fiskestim, en Bevaegelse i Vandet lige-som af smaa Regndraaber', yre n. 'en stor Hob eller Dynge', yring 'Stremninger i Legemet', yrja 'vrimle, mylre, komme i stor Msengde', yrja f. 'Vrimmel, stor Maengde; ogsaa: Hob, Dynge, Masse; vedvarende Blaest med tykt eller taaget Veir' (Aasen), da. dial, de yred åp i harrt 'vreden ulmede op i ham' (Feilb.), fsv. ur n. 'yrväder', sv. dial, ur 'urväder, starkt snöfall med stark blåst' (Rz), nysv. (snö)yra, Schweiz, dial, ur 'wild, stürmisch' (om vädret; Schweiz. Id. 1 sp. 420), baj. dial, eurisch 'mürrisch' (Schmeller 1 sp. 130). Om den senare ord­gruppen, som sannolikt icke är etymologiskt homogen, se Torp under yra 2 och 3, Hellquist EO under yr och yra. Det vore egendomligt, om en grupp ord med betydelsen 'häftighet, vimmel, storm, yra' skulle kunna antaga en innebörd 'dagg, dimregn, dimma' och sålunda för­lora sitt väsentliga betydelseinnehåll 'häftig rörelse'. Sannolikt bör man, som också skett (Hellquist, Torp), etymologiskt hålla i sär de båda grupperna och betrakta betydelsen 'snöstorm, yrväder' som en nära till hands liggande kontaminationsprodukt mellan betydelserna '(finfördelad) fuktighet' och 'våldsam, häftig'. V. Janssons kritik synes därför icke helt avgörande, även om det är ett stort steg från den i de nordiska språken styrkta betydelsen 'finfördelad fuktighet (i luften)' till den av Janzén föreslagna 'vatten(samling)'. En betydelse 'vattnet' kan i varje fall icke tänkas för det ord, som ligger till grund för Vringe, då bäcken, vid vilken gården är belägen, är ganska obe­tydlig, särskilt i förhållande till den kraftiga Norgaån, i vilken den faller ut. Hellre skulle man vilja räkna med ett till stammen ur- bildat ord med betydelsen 'fuktig terräng' (jfr det ovan anförda feng. urig-läst), då bäcken delvis flyter genom sanka marker (Dahlekarlz-

kierret 1717 LA A 34 20:1). Då betydelsen emellertid icke är styrkt hos hithörande ord, är detta dock mycket ovisst. Anknyter man till begreppet 'häftig, våldsam' etc., är det återigen möjligt att räkna med ett äldre namn på bäcken, som i sin nedre del har ett stritt lopp och driver ett par kvarnar. Paralleller föreligga möjligen i de vanliga fht. flodnamnen TJraha och TJrbah, på vilka Förstemann (2:2 sp. 1143 ff.) anför 9 resp. 12 exempel. Dessa uppfattas visserligen a. st. som sammansatta med uro 'uroxe', men då förleden sällan uppträder tillsammans med efterled av annan art än -aha och -bah, är det lockande att uppfatta den som en beteckning för något som är karak­teristiskt just för ett vattendrag. Även denna möjlighet måste dock på grund av brist på säkra paralleller från nordiskt område betraktas som ytterst osäker.

Metodiskt är det att föredraga att söka anknytning till det från fsv. och dial, kända ur 'yrväder', som även synes förekomma i ort­namn. Enligt Elgqvist s. 25 ingår ordet i Urskäla i Tuna sn, Jönåkers hd, Söd. 1. (»folket, som bor där, besväras enligt egen uppgift i hög grad av yrsnö»). Av namn i Sthlms 1. kan man möjligen på samma sätt uppfatta Urberget (ùrbœrjê,), berg å Väppeby, Östuna sn, Lång­hundra hd, Urfjärden (ùrftkn), vik å Lingslätö, Yäddö sn, Yäddö och Häverö skg, och Urö (ùra, -d, Yrröön 1688 LA A 12 s. 70, Uhrön 1700-t:s förra hälft KrA XXII: 3), f. d. ö under Löparö, Länna sn, Frötuna och Länna skg. Grundordet i Uringe skulle då ha haft samma betydelse som de vanliga namnen på Blås-, Fjuk-, Yind-, Väder-(jfr Fycklinge s. 504). Uringe ligger i en ganska öppen och blåsig dalgång men kan dock knappast anses vara mer utsatt för vindar än den övriga Grödingebygden. Tolkningen är enligt min mening tänkbar, ehuru knappast slående.

Beträffande namnet Uringe måste jag stanna vid dessa gissningar. Flera kunna kanske göras, och säkerligen skulle man kunna komma sanningen närmare genom en undersökning av samtliga svenska namn på Ur- under hänsyn till terrängförhållandena på platsen. En sådan skulle emellertid föra för långt från min uppgift, för vilken det är viktigast att konstatera, att det finns större möjligheter att anknyta namnet till ett lokalbetecknande än till ett personbeteck-nande grundord.

Uppiitge, */3 fr + 2/s fr? Grödinge sn, wpzga.

thiddheka y vppuwggom 12/io 1449 u. o. EAP, andris i vppuwga 2/e 1459 Svartlöt RAP, j vpponge 158-5:1, i wppumge 1572:20, i Oppunge 1578:11, Ypinge 1686 jb.

I jordeböckerna upptagas två kronohemman utan öretal. Sso. om gården finnas några smärre gravfält om 9 resp. 4 gravar (Grödinge nr 47, 49), men de mest betydande fornlämningarna, ett gravfält, bestående av 26 fornlämningar och vidare en hög med 17 m:s dia­meter och en höjd av l,3om återfinnas nere i ådalen vid Rosenhill (ib. nr 40, 45; jfr vidare nr 48, 53, 56, 58, 61). Själva byn ligger uppe på en markerad sluttning.

Hellquist (s. 192 f.), som icke känner några medeltida belägg, upp­tar namnet bland sannolika patronymica och jämför »eng. Upping­ham, Uppington samt (?) fsv. Uplinghe (SD NS I), nu Upalingo Reso sn Fini.», men har för övrigt ej något tolkningsförslag.

Jag uppfattar namnet som en bildning till ett inkolentnamn, avlett av en motsvarighet till nysv. adv. upp, fsv. up eller ett därmed sammansatt ortnamn. *Uppungar kallades de, som bodde i byn uppe på höjden, uppe i backen. På samma sätt uppfattar Ekwall de av Hellquist anförda engelska namnen. Om Uppingham (Yppingeham 1067) säger han: »The situation of the place renders derivation of the first element from OE uppe 'up, on high' extremely probable. *Yppingas (or *TJppingas) would mean 'the people on the hill'» (-ing s. 144). Uppington, som tolkas på samma sätt, anges ligga »on a slope» (ib. s. 145); jfr även Karlström s. 180 och där cit. litt. Det fini. Upalinko synes även höra hit, men i brist på lokalkännedom vågar jag icke uttala någon bestämd åsikt. Namnet skrives i Åbo dom­kyrkas svartbok, en kopiebok, upplagd strax efter 1474 (ÅDS s. 1), vna curia videlicet Vpplinga ... exempta 1389 ÅDS s. 196, Vp-linge (nom.), de Vplinge, Vplinga (nom.; inbyggarnamn?), Vplinge (nom.), til Vplinge, Ex parte Vplinge omkr. 1390? ib. s. 201 f., til Vplinghe, j Vplinge, överskrift: Super predio Vplinghe 1398 ib. s. 213, j Vplinghe, Vplinge (nom.), the for:da 00 vplinge (ack.), över­skrift: jn Vplinghe 1405 ib. s. 230 f., Vplynge, diu acquisitum (nom.) 1490 ib. s. 568 (datering enl. reg.), Jn cölonia Vplingh odat. ib. Det uppfattas av Saxén (Språkliga bidrag s. 73 f.) i anslutning till Hell­quist som ett patronymicum, och den finska formen anses »ljud för

ljud återgifva en urnordisk plural genitiv af släktnamnet». Hur där­med förhåller sig är väl ovisst; säkert är att namnet på grund av sin i fråga om morfologisk och etymologisk struktur stora likhet med de svenska -inge-namnen är av stort intresse. Det måste dock i första hand bedömas utifrån de finlsv. -inge-namnen, som jag icke är i till­fälle att närmare behandla.

Med större säkerhet kan man hit föra Öppinge, by i Snöstorps sn, Tönnersjö hd, Hall. 1., uttalat yptge, ä, èptga y och skrivet vti Opinge 1413 SD ns 2 s. 588 or, Ippinge 1569 lb, Oping, ypinge 1580 jb, Oping 1589 jb, Ypinngh, Ypinnge 1603 ml (beläggen fr. o. m. 1569 hämtade ur SOA:s excerpter). Av kartan att döma ligger byn uppe på en avsats högre än den omgivande bygden. Namnet är med största sannolikhet bildat till ett inkolentnamn *yppingar, växelform till det *uppungar, som ingår i Uppunge.

Åringe, V2 fr + V2 fr + frutj, Grödinge sn, àviga. quatuor solidos terre in awngi 1310 SD 2- s. 614 or, J n awnge V. ore.

cum dimidia 1331 SD 4 s. 243 üb. eccl. Strengn., niclis i awuwgom Vit 1433 Övre Tör RAP, i auunge (2 ggr) 1538:1, J åffuiwghe (2 ggr) 1544:12; J åffighe, J åffuighe 1547:3, J åfuighe 1548:12, i Åwinge 1572:20, i Åwinge, i åwinge 1578:11, Afuinge 1636 jb.

Enligt de äldsta jordeböckerna bestod Åvinge vid 1500-talets mitt av ett prebendehemman om 5 2/3 öresland, identiskt med den 1331 nämnda egendomen, som tillhörde »Prebende Tuna» (jordatalet så­lunda höjt med Ve öresland), vidare ett kyrkohemman om 41/2 öres­land (i fogderäkenskaperna stundom upptaget under Sorunda sn; identiteten är dock otvivelaktig — möjligen har hemmanet tillhört Sorunda prästbol) samt en skatteutjord om sammanlagt 4 öresland, av vilka 2 örtugland brukas av Norga och 10 örtugland av Råby i samma sn. Jordatalssumman uppgick sålunda till 14 Ve öresland, d. v. s. drygt 1 s/4 markland (överskottet beror på upptaxeringen av prebendehemmanet). I senare jordeböcker upptagas två kronohem­man utan öretal och en skatteutjord om 11 örtugland. Något egent­ligt bygravfält påträffades ej vid sockeninventeringen — ett par gravhögar vittna dock om att vi här ha att göra med en gammal bebyggelse (Grödinge nr 46).

Hellquist avleder namnet (s. 10) »af personnamnsstammen Af- i

fsv. Afradh...». Det fsv. Afradh{er), Öfradh (Lundgren-Brate s. 8, 184) är emellertid säkerligen ett ursprungligt binamn, identiskt med det adj. afradher, of rad her, som ligger till grund för adv. äff rat 'för hastigt' och som är sammansatt av partikeln af- o/- 'alltför' och adj. radher 'snabb, rask, ivrig' (se Söderwall under ofradher). Snarare skulle man vilja tänka på fsv. Ave, fda. Am, ehuru knappast heller detta ganska klent belagda namn garanterar existensen av en nor­disk personnamnsstam Af- (se Lundgren-Brate, DGP).

Namnet låter sig emellertid utan svårighet tolkas som ett topo-nymicum. Jag sammanställer det med sv. dial, ave m., för vilket Rz uppger följande betydelser: 1) grund och trång vik (af sjö eller ström), 2) större eller mindre vattensamling; fördjupning i marken, der vatten samlas, såsom i kärr, myrar; större vattenpuss, 3) sank äng, som står under vatten, 4) vattenhvirfvel (i ström eller å), 5) moln, 6) en holme eller ö (i en å). Den första betydelsen tillhör enl. Rz Norrland, de senare de södra och västra landskapen.1 I SOA:s dialekt-ordsamling finnas belägg på ordet från ett 50-tal socknar, huvud­sakligen norrländska. Av de där anförda betydelserna att döma be­tecknar ordet i Norrland vanligen en vid, grund vik, som genom ett trångt sund står i förbindelse med ett annat vattendrag (sjö el. älv) och vars vattenstånd stiger eller sjunker med dettas (jfr Högbom Ymer 1937 s. 127 ff.). Uppteckningarna från Kalmar län i samma samling anföra liknande betydelser: 'vik i å'; 'vattensamling, som uppstår vid åar o. dyl. Många torka tidvis ut, men en del ha vatten året runt'; 'inskärning av å, alltså en vik med lugnvatten' etc. Denna betydelse torde ha varit den vanliga i hela östra Sverige.

Ordet ingår även i ortnamn.2 I stockholmstrakten återfinnes det i icke mindre än tre bynamn. Ava i Tyresö sn, Sotholms hd (àva, j affwa (2 ggr) 1460 C 29 f. 1 r., j afwa 1468 ib. f. 6 r., i affwa troligen 1471 ib. f. 14 v.) ligger nära havet vid en liten sjö, Åvaträsk avatr&slc, som tidigare stod i direkt förbindelse med Östersjön. Ava i Täby sn, Danderyds skg (àva, in aua 1299 SD 2 s. 280 or) ligger vid en låg slätt, som vid vår tideräknings början stod under vatten och var

1 J f r t. ex. Ihre Dial, lex., Hof, Möller, Noreen Ordb. ö. Fryksdalsmålet, Ordb. ö. Dalmålet.

2 Se t. ex. Franzén Vikbolandet s. 68 f., Hellquist Sjön. 1, s. 18, 19 f., Lindroth -rum s. 8, 11. SOY *2 s. 12, 15 s. 3, Gotl. ordb. s. 26, Högbom a. st.

förbunden med havet genom ett smalt sund med trånga passager. Norr- och Söderhåva i Värmdö sn och skg (nörhava, sèddrhava, de aw0 1323 SD 3 s. 593 or), av det äldsta belägget.att. döma ursprung­ligen en sammansättning med subst. ö, ligga ett par km ö. om en vid­sträckt sankmark, som för endast några århundraden sedan utgjorde den innersta, breda delen av en för övrigt smal havsvik.

Åvinge ligger endast 11/2 à 2 km ö. om Kyrksjön, som under folk­vandringstid var en bred vik av Östersjön, förbunden med nuvarande Kaggfjärden genom ett trångt sund, sålunda en typisk »ave» av samma art som de som givit namn åt de ovan omtalade bebyggel­serna. Byn är den västligaste i den gamla bygden kring Norgaån och har sannolikt namngivits därifrån. Namnet innehåller rimligtvis en inkolentbeteckning *avungar 'de som bo åt aven till'. Läget tillåter knappast 'de som bo v i d aven'. Mellan Åvinge och Kyrksjön ligga de gamla gårdarna Kasshamra och Gullhamra (karlshambra, gwl-hambra 23/i 1430 örbyholm RAP; det senare är nu avhyst). Dock är det sannolikt, att Åvinge ägor ursprungligen gått ända ner till sjön och att de båda gårdarna äro sekundära bebyggelser på Åvinge utmark.

Vad ljudutvecklingen beträffar, uppvisar Åvinge i likhet med andra hithörande namn från Sthlms 1. tidig uddljudsförlängning av ursprung­ligt å med åtföljande övergång till å.1

Ett inkolentnamn *avunger ingår även med största sannolikhet i västg. sockennamnet Angered (se ovan s. 48). Av-ledningar på -ling till samma grundord äro troligen Åvlinge, Ävlingby och Åvlingbo (se s. 263 ff.). I detta sammanhang kan man även nämna Âfsinge (2mtl) i Tjärstads sn, Kinda hd, Ögl. 1., skrivet j efzinge (2 ggr) Ögl. 1545: 18). Hellquist (s. 180) uppfattar namnet som ett patronymicum, avlett av ett fsv. mansnamn *Afse, till vilket en motsvarighet är känd i ä. nysv. (se Grape 2 s. 12). Grape har emellertid a. st. alternativt tolkat det som ett toponymicum, bildat till en motsvarighet till västg. afse 'liten bäck', enligt Hellquist EO s. 1451 avlett av ave. Ordet förekommer även i ortnamn (se förutom Grape a. st. Friberg s. 9, Haid s. 54). Byn ligger vid en liten bäck.

1 Se Franzén a. st. och jfr uppl. dial, av, åvlagdr, avund, âvugd'r o. dyl. Schagerström s. 5; uttalsformen ova etc. är vanlig i uppteckningarna från Norrbottens län i SO A.

Nolinge, 1 sk + skutj, Grödinge sn, nohga, nöhga. quator solidos terre in nerdrungum 1323 SD 3 s. 589 or, J n Nordrunge I

ôolidus terre 1331 SD 4 s. 243 reg. eccl. Strengn., tredeeim denarios terre in villa nordhrunggum 1334 ib. s. 387 or, i Nordrunghum 12/i 1369 el. 11 h 1370 el. 7/i 1379 avskr. Hadorph E 73 s. 107 (tr. Nordberg C1M s. 48), i Norrd-runghum oberoende avskr. av samma brev Örnhiälm 12:99, super nordrimge 1400-t. D 2 reg., Rikmurader j nordrurcge 1437 or (SMR 651), niels j nordwnge 7 / i2 1474 Södertälje RAP, viij örtig landiord i nordinge 1502 Sten Stures jb avskr. 1500-t:s mitt, i Nordinge 1514 Sthlms tb 1514—24 s. 17, viij 0rtug land i nordinge 15-15 Sten Stures jb, i noling/ (resten bortrivet), i nolinge 1538:1, i Nolinge 1572:20, 1578:11, Nolinge 1636 jb.

I 1500-talets jordeböcker är skattehemmanet taxerat till 10 öres­land. Ut jorden, som brukades av Norga (1538:1, geom. jb 1636 LA C 7 s. 9, 34), är värderad till 1 öresland. Det sammanlagda jorda­talet uppgick sålunda till närmare 1 1/2 markland. Vid Nolinge grind­stuga finnes ett gravfält, bestående av 58 fornlämningar, och omkr. 120 m v. därom ett annat på 5 gravar. En stensättning ligger på ett berg omkr. 300 m nv. om manbyggnaden (Grödinge nr 18, 24, 25).

Hellquist anser (s. 104), att namnet innehåller »ett släktnamn *Nordhrunger, som väl snarast betyder 'norr ifrån kommande eller härstammande' ock sålunda ej afletts af något personnamn...» Alternativt anknyter han till en i fty. och langob. belagd person­namnsstam.

Gården ligger ganska avskilt rakt n. om bygden kring Husby, och dess ägor stöta mot socknens nordgräns —• norr därom vidtar skogs­mark. Det förefaller därför onödigt att uppfatta namnet som inne­hållande ett släktnamn med betydelsen 'norr ifrån kommande'. *Nordh-rungar är helt säkert ett vanligt inkolentnamn, bildat till ett adv., svarande mot fvn. nordr, fsv. nordher 'åt norr, i norr', och med inne­börden 'de i norr boende', nämligen från bygden räknat. Exempel på dylika inbyggarnamn ha anförts ovan s. 12, och ortnamnsmaterialet erbjuder även flera säkra fall, t. ex. :

Västnnge, by i Etelhems sn, Gotl. s. hd, vastrigga, Westringe 1732 Neogard, Yästringe Säve.

Västninge, by i Lärbro sn, Gotl. n. hd, vàsfmge,, vàsmgû, Wässt-ninge, Yästninga Säve. — Båda byarna ligga längst västerut i resp. socknar.

Vesslingby, by i Fellingsbro sn och hd, Ör. 1. i Vseslingaby 1403 SD ns 1, s. 268 or, i weslingaby 19/e 1425 Öklitta RAP, i Weslingaby 20/7

1450 Öklitta RAP. — Byn ligger längst västerut i Fellingsbrobygden. I namnet ingår säkerligen inkolentnamnet *vœslingar, bildat med -ling-avledning till väderstrecksbeteckningen med bortfall av mellan­liggande konsonanter.

östringby, by i Fläckebo sn, Norrbo hd, Yästm. 1. i ostringa by 27/10 1464 Vadstena RAP. — Namnet har tydligen liksom Norrby i samma socken givits med utgångspunkt från Rörbro. Östringby ligger ungefär en km ö., Norrby en km n. om denna by.

Öster Ängby, by i Fasterna sn, Sjuhundra hd, Sthlms 1., éstrigby, és- Tiselius s. 12, 32, 63, strygby medd. av fil. stud. Hans Gilling-stam, »De gamla kallade alltid Österängby Strymbe, somliga sade Stryngbe, andra Strymbe» Viktor Svensks uppt., 0$tragby?, stripgby) ä, östringebi 1540:5, Östringeby 1542:2, östryngeby, ostringeby 1545: 1. — Byn ligger ö. om Norrbyggeby och Söderbyggeby. De tre namnen äro alla sammansatta med inkolentnamn, nämligen *norr-byggjar, *söderbyggjar och *östringar.

Tyttinge, 1 fr, Grödinge sn, titiga. yeniss i j tytnyraghe 1462 u. d. Svartlöt UUBperg, Gerd j tytniwghe, gerdh

j tytniwgse 1513 (Sthlms tb 1504—14 s. 291; det andra belägget kan även läsas »tytinwgae». Utgåvans former äro under alla omständigheter felaktiga.), i tyttniwge 1538:1, i töttninge 1572:20, i Töttinge 1578:11, i Tyttinge 1636 jb, Tyttninge 1636 LA C 7 s. 21 (2 ggr), 24, 44, 47.

I 1538 års jb upptages ett skattehemman, satt till jämnt ett mark­land, senare ökat med 2 örtugland. Omkr. 90 m nv. om Tyttinge man­byggnad ligger ett gravfält om 26 fornlämningar och omkr. 400 m ssv. gården ett annat om 15, som möjligen delvis härröra från romersk järnålder (Grödinge s. 54). Ytterligare 300 m längre i sv. finnes en mindre samling på 5 gravar. På ägorna ha dessutom anträffats ett flertal stensättningar och en hög (se Grödinge nr 17, 19, 21—23, 26, 28—31, 33, 34).

Namnet måste sammanhållas med TyssUnge, namn på en endast 1 km nv. om gården belägen by i Ö. Tälje sn, Öknebo hd. Detta skrives j tyslinge 7112 1474 Södertälje RAP, J Tislinge 1535:1, i tyslinge 1539:1, J Tiislinge 1540:8. Byn är taxerad till 10 Va öresland.

Hellquist (s. 161 f.) uppfattar Tyttinge som en avledning av den personnamnsstam Tut-, som han anser föreligga i fsv. Tutlunge, och

räknar med möjligheten, att Tysslinge innehåller ett patronymicum *Tyttlinger, variant till *Tyttinger. Någon personnamnsstam Tu(t)t-är emellertid icke känd från nordiskt område, och fsv. Tutlunge är med största sannolikhet en felskrivning för Tuf tunge (se s. 419). F. ö. förefaller det i och för sig föga troligt, att de två bebyggelsenamnen Tyttinge och Tysslinge skulle representera två -släktgrenar *Ty(t)t-ingar och *Ty(t)tlingar, härstammande från samme man *Tu(t)ti. Rimligare är att utgå från att samma terrängföreteelse ligger till grund för båda namnen och att de oberoende av varandra avletts av namnet på denna. En sådan är den lilla å, i vilkens omedelbara närhet Tysslinge är beläget, och från vilken avståndet till Tyttinge endast är omkr. 800 m. Om man räknar med att fsv. Tytninge åter­går på ett ursprungligt *Pytninge, kan grundordet vara ett bäck­namn *Putn, bildat till verbet thiuta på samma sätt som fsv. *Rotn (Ronnebyån) till ryta.1 Förhållandet piuta : *Putn : *Pytninge > Tytninge har då en fullständig parallell i ryta : *Rutn, *Rotn : Rot-ninge> Rönninge (se s. 311). Vattendragsnamn, bildade till stammen i verbet tjuta, möta i t. ex. Tjutingen, T jute ö, jfr ty. Diessen, Diessen-bach.2 Då bäcken flyter genom jämn terräng och utom på vårarna har ett ganska långsamt lopp, kan dess namn knappast ha haft en innebörd av samma art som det vanliga nysv. 'tjuta'. I no. dial, uppvisar verbet t jota en ganska rik betydelseskala: 'hvine, pibe, om Vinden; suse, bruse, om Soen eller et Vandfald; kagle, snadre (som Fugle), snakke, mumie, summe (om en Hob Mennesker, isaer paa Af stand); brumme, knurre, gjore Larm for noget; pible, vaelde frem, bry de ud' (Aasen), i den senare betydelsen identiskt med tyta 'udsvede, pible frem, om Saft eller Vaedske' (Aasen), vilket av Aasen och Torp (Nyno. EO) med tvivelaktig rätt sammanställes med tut 'ngt utskjutande'. Det beteck­nar sålunda bl. a. ett entonigt, ihållande ljud, som icke behöver vara högt; jfr också no. dial, tjoting 'Mumien, Susen, eensformigt Lyd' (Aasen), sv. dial. (Älvdalen) foùota 'surra, om mygg' (Dalmålsordb. ULMA), schwab. diessen 'flüstern' (Fischer), feng. peôtende 'murmu-

1 Om ft-suffix i vattendragsnamn se M. Oisen NK 5 s. 35, 38 f. och av Lidén NoB 1932 s. 243 anf. litt.

2 Se Hellquist Sjön. 1 s. 625, Sahlgren Skagershult s. 99-ff. (annorlunda ANF 44 s. 276 ff.), Kalén NoB 1920 s. 106, OGB 1 s. 331, NG 12 s. 421, 16 s. 275, Förstemann 2:1 sp. 707.

rans' (Bosworth-Toller). Med den av Aasen anförda betydelsen 'pible, vselde fram, bryde ud' kan jämföras mht. diezen 'seinen ursprung nehmen, sich erheben, in die höhe steigen, aufschwellen' (Lexer) och nyisl. pjota, bl. a. 'fremspire hurtig, sky de op; opstaa pludselig, blomstre hurtig op, faa et stort Opsving' (Blöndal). Om de sist anförda betydelserna se vidare Sahlgren ANF 44 s. 276 ff., där ordet tilltalande sammanhålles med stammen teu-, tu- 'svälla'. Nära den betydelse 'udsvede, pible frem, om Saft eller Vaedske', som enligt Aasen tillkommer tyta, står Schwab. diessen 'fliessen, von der in die Brust einschiessenden Muttermilch, nässen, durch tropfen, bes. von Wundflächen' (Fischer).

T jute å, Ottarps sn, Luggude hd, Malm. 1., omtalad redan av Saxo (apud Thiutam amnem s. 374; jfr vidare Falkman s. 228, L. Weibull VSLÅ 1925 s. 59) har av kartan att döma samma karaktär som bäcken vid Tyttinge och Tysslinge. Den flyter genom den skånska slättbygden och kan omöjligen annat än vid vårfloder och efter häf­tiga regn ha något påfallande stritt lopp eller framkallat Ijudsensa-r tioner, som kunna associeras med 'tjuta' i riksspråklig mening. Där­emot synes man i båda fallen kunna räkna med en innebörd 'giva ifrån sig ett lågt och entonigt ljud' eller 'pible frem, vaelde frem', möjligen 'svälla'.

Namnen Tysslinge och Tyttinge är jag sålunda snarast böjd att återföra till fsv. grundformer *Pytlinge och *Pytninge, genom -ling-(med bortfall av n i trekonsonantställning) resp. -mgr-avledningar bildade till bäcknamnet *Putn. En saklig parallell synes föreligga i namnen Kättinge, by i Börje sn, Ulleråkers hd, Upps. 1. (i Ksedhinge 1409 SD ns 2 s. 125 or, i kiaettinxby 3% 1485 u. o. UUBperg) och Kättslinge, by i Jumkils sn, Bälinge hd, Upps. 1. (i kseslinghe, a t. in kaesslinge 22/3 1422 Hesselby RAP, i Ksetzlinge 1437 SMR 523, kaetz-linge 1497 D 16 s. 6). Byarna ligga på drygt 5km:s avstånd från varandra, båda helt nära Jumkilsån. Då man vid tolkningen gärna vill sammanhålla de båda namnen, ligger det nära till hands att som gemensamt grundord ansätta ett äldre namn på denna å, som sålunda bör ha hetat * Katta el. dyl.; jfr Kattan, å och by i Gällivare sn, Nbtns 1., no. Kattaaen, *Ketta (NE s. 125, 126, 323, NG 5 s. 293, 6 s. 106, 14 s. 254, 16 s. 168), ty. Katzenbach (Förstemann 2:1 sp. 1656).

Uttringe, % fr, Salems sn, wtriga. j wtruragum . . . en ortoklawd 1362 (SRP 561), joan laurensscw i vtru^gwni

11/i 1426 Sävstaholmssaml., Jon Larensora i Ytrugum 1436 SMR 483 avskr. 1500 t., joan psedersoTi i j vtrwngom 1400-talets senare hälft (excerpt i SO A ur RAP, datum ej angivet; or har ej kunnat återfinnas), Joan pederssow j ytrynge a wapn 20/2 1480 Strängnäs RAP, Joan pedhergscw i ytrwnge a wapn u/3(?) 1481 Strängnäs RAP, j Ytnnge 1517 Sthlms skb 1516—25 s. 39, i Wt-rsenge 1518 ib. s. 73, i vdtringe 1529 GVR 6 s. 190, i Utringe . . . i j mrc land iordh i förbem:de min gård Utringe . . . förbem:de Utringe 1538 Tibell s. 12 f. or?, i wttringe 1543:13, Vtringge Söd. 1543:5 b, Söd. 1544:2, J wttringhe 1544:12, J Wtrighe 1547: 3, Vttryge 1553:10.

Uttringe var under medeltiden säteri, men inköptes 1538 av Gustav Vasa (se Tibell s. 12, Almquist Frälseg. s. 876). I jördeböckerna över aoe-godsen upptagas två hemman, ett större om 12 öresland (1543, 1544) och ett mindre om 3 2/3 öresland (1547, 1553), sålunda samman­lagt praktiskt taget 2 markland (jfr salubrevet från 1538 ovan; 1572 taxeras godset till 15 */3 öresland, Tibell s. 16). Ett gravfält, bestående av minst ett 30-tal fornlämningar, finnes omkr. 200 m ono. om gården (ATA).

Uttringe ligger vid sjön TJttran (mtran, Yterlongen 1560 Rasmus Ludv., Uttringe Lacus 1636 LA C 7 s. 95, Siön Uttran 1706 SLK Salem 8, Siön Uttran 1826 LA A 35 15:3), och namnet kan sålunda med största säkerhet betraktas som ett toponymicum, innehållande ett inkolentnamn *utrungar 'folket vid sjön Utterlången, Uttran'. Så uppfattas det även av Hellquist s. 245, Sjön. 1 s. 683.

Rönninge, 1/2 fr, säteri i Salems sn, förr torp under Uttringe, rhmga. i Rönningen 1621 boskl Uppl. 2:5, i Rönängen 1628 ib. 11:2, Ryninge

1653 ml, Rönninge, Röninge 1706 SLK Salem 8.

I ovan citerade lantmäterihandling meddelas, att Rönninge »förr stådt för torpp under uttringe; Men Anno 1662 står det för Säterij Först i Cronones Jordebook annoterat». Detta torpställe tillkom enligt samma källa under den tid, då Uttringe innehades av Poly-carpus Kopp (1585—1599): »emädan Policarpus Kopp detta Godz ännu possiderade Jnrättades här på Egorne 2:ne torpp Nembligen Åhlkistan och Röninge» (jfr Tibell s. 21, 35 ff., Almquist Frälseg. s. 876 f.). Vi ha sålunda här att göra med en sen 1500-talsbebyggelse,

och namnet är ett ägonamn Rönningen, ursprungligen best. f. av fsv. rydhning f. 'röjning'.

Hallinge, Väster- och Öster-, 3 fr + 1 fr, Salems sn, hållna (västar A-, éste^r h-).

jon ii hallunge, a t. joan i halluwgge 1357 (SRP 303), Andris j halluwge 6/? 1454 Övre Tör RAP, Nielss finkenogh1 j halluwga 22h 1461 ökna VHAA, anders i j halligghom u. d. 1462, Svartlöt UUBperg, olof j halluwgum 2ö/n 1471 Sthlm, Viksaml., Mattis i Hallinge, Jenis i Hallinge, Jacob ibidem 1477 Sthlms tb 1474—83 s. 134, i östherhallinge, i westerhallinge 1539:1, i hallighe (3 ggr), 1544:12, J hallinge (3 ggr), J öffr hallinge 1545:5, J hallighe (3 ggr), J öster-hallighe 1547:3, J Hallinge, J Östrehallinge 1549:20, jfr Klockhoff 2 s. 77.

Byn bestod vid 1500-talets mitt av fyra Danvikshemman, av vilka tre om vardera 5. Vs öresland utgjorde Västerhaninge, som sålunda var satt till jämnt 2 markland, och det fjärde om V2 markland kalla­des Österhallinge. Jfr vidare Almquist Frälseg. s. 809. Enligt äldre lantmäterihandlingar (LA C 7 s. 61 1636 och SLK Salem 6 1699, ib. Salem 7 odat. 1600-t.) låg Västerhaninge vid den nuvarande gårds-platsen och Österhallinge där torpet Mellanberg nu är beläget. »Millanberg» återigen låg ett par hundra m längre österut.

Av fornminnena att döma bör denna fördelning i en östlig och en västlig bebyggelse gå tillbaka till åtminstone vikingatid. Vid det gamla Västerhallinge ligga nära byplatsen fyra gravfält med samman­lagt 45 fornlämningar (ATA). Vid Mellanberg, det forna Österhallinge, finnes ett mindre gravfält, bestående av 4 högar. Såväl det högre marklandstalet som de talrikare fornlämningarna tyda på att Väster­hallinge är den tidigare bebyggelsen.

Hellquist anser (s. 45), att namnet »innehåller ett släktnamn *Halhmger, aflett af stammen i fsv. personn. Halle, isl. Halli...» Namn som Hallir), Halli, Hallbiçrn etc. äro välkända från de nordiska fornspråken, dock mer från västligt än östligt område (Lind Dopn., DGP, Lundgren-Brate, Sö 184, 195, 271, 302). Med hänsyn till att så många av Södertörns -inge-namn visa sig ha toponymisk innebörd, föredrar jag dock att uppfatta namnet som en avledning till en mot­svarighet till fsv. hall f. och m? 'häll, flat sten' (se Söderwall under

1 De två sista bokstäverna osäkra. I ett odat. brev, sannolikt 15/2 1453, om­talas »Niels ffinkenogh awapn» RAP.

haï), sv. dial, hall f. 'stor sten el. klippa, häll', vilket senare även förekommer i sörmländskan (se Hesselman Från Marathon till Lång­heden s. 59 ff.). Ordet ingår i ett flertal svenska ortnamn (se Hessel­man aa s. 60 och Sahlgren NoB 1913 s. 65). På Södertörn möter det med säkerhet i Hall i Östertälje sn, Öknebo hd (se förf. Täljebygden 1943 s. 17, 23) och troligen även i Hallunda, gd i Botkyrka sn, Svart-lösa hd (j haluradom % 1442 Svartlöt RAP), där den anförda bety­delsen förträffligt stämmer överens med terrängförhållandena. Det­samma gäller även Hallinge. En stor del av den höjd, på vilken Västerhallinge by varit belägen, upptages av stora, välvda, på sina håll brant stupande berghällar — på 1669 års karta karakteriseras byplatsen som »Stenbake». Det synes alltså rimligast att uppfatta namnet som bildat till ett inkolentnamn *hallungar 'de som bo vid Hall, hallen, hallarna el. dyl.'.

Till hall f. 'berghäll' bör man säkerligen även föra namnet Har­linge, prästgård i Torsåkers sn, Rönö hd, Söd. 1., uttalat hàliga, och skrivet Hallunge (ack.), i Hallunge 1408 SD ns 2 s. 70 or, (i) Hallunge 1423 BSÄK 7 s. 127 or. Gården ligger av kartan att döma på en höjd, där berget går i dagen. De fsv. beläggen tillåta knappast någon annan grundform än Hallunge; beträffande förhållandet mellan denna och den nuvarande skriftformen och dialektuttalet jfr SksBllinge — Skärlinge — fèhga ovan s. 187. Sannolikt ingår samma grundord i Hallingeberg, sn i S. Tjusts hd, Kalm. 1., skrivet HALLINGABIERG 1325 gravsten, Gardell nr 156, hallinghabergh 20/7 1360 el. 13/t 1362 avskr. reg. eccl. Line., jfr Nygren s. 234, hallingabergh, hallinga-bcergh 1362 (SRP 523), hallingabergh 1365 (SRP 648) etc. Så upp­fattas namnet även av Hesselman aa s. 60. Kartbilden ger dock icke någon säker ledning.

Talling©, 1 7 /8 fr + 1/8 fr + ström fr + tre mjölkvarnar fr, Salems sn, vàliga.

oppidum Vallingethe cum molendinis Vallingethe 1357 Sv. trakt. 2 s. 247 or, i Wellingheöö, i Wellinge, i Wellingä, i Wellinghe Sthlms jb 1474—98 ». 289, j Wellingede (2 ggr), i Yellingede (2 ggr) 1496 Sthlms tb 1492—1500 s. 270, j Yellingede 1499 ib. s. 439, i Yellinge 1507 Arv. Sigg. brevv. s. 275 or, i Wälli[n]gedfaä, aff Wälli[n]geedh 1511 ib. & 376, 377 or, j Walingee (läsningen oviss}, i Yelinge (ident. oviss) 1519 Sthlms tb 1514—24 s. 225, 227, Vellinge Quarn (2 ggr) 1535:1.

Av beläggen framgår, att Vällinge är ett oäkta -inge-namn. Senare leden är det i ortnamn vanliga fsv. edh n. 'landtunga mellan två vatten' och åsyftar den smala passage mellan Bornsjön och Mälaren, på vilken bebyggelsen är belägen. Förleden kan knappast vara ett singulart naturnamn, då man i så fall skulle vänta sig s i komposi­tionsfogen; jfr Vällingsö, fsv. j Vellingsedhe 1355 SD 6 s. 546 or, i Malsta sn, Lyhundra hd, Sthlms 1., om vilket se Hellquist Sjön. 1 s. 738, Modéer Färdvägar s. 31. Snarare föreligger gen. plur. av ett inkolentnamn *vœllingar, i vilket fall den fsv. formen uppstått ur ett ursprungligt *Vœllingaedh(e). Detta inkolentnamn kan vara av­lett av det i ortnamn vanliga appellativet vall och betyda 'folket vid vallen', el. dyl. De topografiska förhållandena locka emellertid även till en annan tolkning. Vattnet utanför Vällinge har starka ström­drag och kallas Vällinge ström. Det kan tidigare ha burit ett namn, bildat till stammen i fsv. vœlla 'bubbla upp, flöda, strömma, ymnigt flyta', och till detta kan i sin tur inbyggarnamnet vara avlett. Möj­ligt är också, att ett dylikt namn tillkommit den bäck, som från Bornsjön faller ut i Mälaren och redan på 1300-talet drev flera kvarnar (se äldsta belägget).

Ett äkta -inge-namn är däremot säkerligen Vällinge i Lislena sn, Trögds hd, Upps. 1., skrivet in villa vellinge 1336 SD 4 s. 538 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., ii vellinge 1386 (SRP 2226), i westrawellingge u. d. 1396 UUBperg, j wellinge e. 29/9 1421 Trögd RAP, j vellinge 23/? 1453 Haga RAP. Namnet uppfattas av Hellquist (s. 173) som ett patronymicum och anses vara avlett av en på nordiskt område okänd motsvarighet till de fht. personnamnen på Wald-, Walt- och de feng. på Weald-. Här ligger det avgjort närmast till hands att räkna med det ovan omtalade inbyggarnamnet *vœllingar 'de som bo på vallen, vid Valla' el. dyl. Detta uppträder också med största sanno­likhet som förled i Vällingby i Spånga sn, Sollentuna hd, Sthlms 1., skrivet in wellingœby 1347 SD 5 s. 640 or, vellingiaby 1375 (SRP 1181), i Wallingaby 1409 SD ns 2 s. 164 or (jfr Lundgren -ing s. 16). En växelform * vallungar med samma betydelse ingår säkerligen i Vällingedal, Hycklinge sn, Kinda hd, Ögl. 1., skrivet j vallungadal 1366 (SRP 709). De båda sist anförda namnen tolkas av Hellquist patronymiskt.

Skäcklinge, 1/2 fr, Botkyrka sn, få&hga. i Skächlingen 1621 boskl Uppl. 2:5, 1628 ib. 11:2, 11:4, Skräklinge, Skräk-

linge torp 1636 LA C 7 s. 62, Skräklinge 1645 jb, Skiäcklinge, j skäklinge, Skäklingh (samma hand, som skrivit det sista belägget, har även »hallingh» för Hallinge) 1648 Lilles arkiv 4, Skiäklinghen 1652 jb, Skiäklimge 1653 ml, Skiäklinge 1665 jb, Skiäcklinge 1686 rjb, 1715 jb, 1725 jb, 1787 jb (beläggen; fr. o. m. 1665 enligt SOA:s excerpter).

Skäcklinge ligger avskilt från huvudbygden längst söderut i sock­nen och omges av utmärker, tillhörande ägokomplexet Hågelby-Skräfsta-Tuna vid sjön Aspen längre norrut. Enligt Palmquist s. 134 är det från början torp under Hågelby. I geom. jb 1636 anges det ligga »på hogelby ägor, och skogh» och 1696 beskrives det som »enn-staaka uthi Skougzbygden på Skräfstad och Hogelby Egor Vptagit» (LA C 14 s. 64). Detta förhållande i förening med dess sena upp­trädande i källorna och formerna med bestämd artikel i de tidigare beläggen tyder snarast på att man här har att göra med en sekundär och sen bebyggelse och att namnets äkthet kan ifrågasättas. Emeller­tid tala arkeologiska fakta ett helt annat språk. Nära gården finnes nämligen ett gravfält, som nu blott består av ett 10-tal högar, men tidigare varit betydligt större. Sålunda uppger Palmquist s. 135, att »öster om vägen vid höjdsluttningen finnas öfver 100, somliga ganska stora ättehögar», och samma uppgift återfinnes i bglk. I en rapport till ATA meddelas med hänvisning till överlärare E. Castegren, som är väl förtrogen med trakten och dess historia, att här tidigare funnits c:a 150 fornminnen. Vid undersökning påträffades bl. a. remändbeslag av samma typ som Vendel XII (ATA), vilka sålunda snarast kunna dateras till 600-talets mitt. Gravfältet kan icke ha hört till någon annan bebyggelse än Skäcklinge, och detta bör alltså trots sin obe­tydlighet vara av hög ålder. Fallet är av intresse, då det visar, hur vanskligt det kan vara att bedöma en bebyggelses ålder enbart med ledning av dess storlek i senare tid; här ha funnits tillräckligt goda förutsättningar för att en bebyggelse skulle kunna uppstå, men icke för en vidare utveckling — medan bönderna i bygden norrut vid sjöarna kunnat ekonomiskt utnyttja sina marker, har Skäcklinge varit bundet av sina begränsade möjligheter och i historisk tid sjunkit ned till ett obetydligt torp, som inlagts under Hågelby. Den bestämda formen Skäcklingen behöver icke utgöra något definitivt hinder för att antaga, att namnet är gammalt (se ovan s. 165).

Förutsatt att namnet är ett äkta -inge-namn, finnas på svenskt område följande motsvarigheter:

Skäcklinge, gd i Övergrans sn, Håbo hd, Upps. 1., fikhgz ä, f&khga — ij skaeklinge, ij skaeklinge 1383 (SRP 1955; jorden uppges visser­ligen i brevet ligga i Långtora sn, men då Skäcklinge enligt bek har en äng i Långtora, torde det icke föreligga något hinder för att antaga, att det är samma namn, som åsyftas), skaeklinge u. d. 1475 u. o. UUBperg, i skeklinge 1475 (godsfört.) Ängsöark.

Skäcklinge, by i Glanshammars sn och hd, ör. 1., fàlçHga — i skaeklinge 10/3 1425 Biverud RAP.

Skäcklinge, gd i Torshälla sn, Y. Rekarne hd, Söd. 1., faklrvgd — in Skaeklinge, a t. de . . . Skekliwge 1355 SD 6 s. 550, 551 or.

Hellquist (s. 129 f.) uppfattar med instämmande av Sahlgren (NoB 1927 s. 38) hithörande namn som patronymica, avledda av ett fsv. mansbinamn *Skakulj som av Lundgren-Brate förutsattes ingå i östg. Skackelstad, fsv. i Skakulstadha och har en motsvarighet i det fvn. binamnet Skçkull (Lind Personbin.). Med samma rätt skulle man kunna tänka på det i fsv. och fda. vardera en gång belagda Skakle (Lundgren-Brate, DGP), som även synes ingå i västg. Skackeltorp (SOÄ 8 s. 166), värml. Skacklerud (SOV 13 s. 7) och troligen också i Skacklarp shàMatip, avs. å Månstorp, Vetlanda sn, Östra hd, Jönk. 1. Man kan dock fråga sig, om icke dessa mansnamn ursprungligen böra betraktas som tillfälliga binamn av den av Hellquist Xen. Lid. s. 98 f. exemplifierade typen och om det då är sannolikt, att fyra gamla bebyggelser i Mälardalen benämnts efter ättlingar till personer med namnen Skakul el. Skakle. Även möjligheten av en toponymisk tolk­ning måste prövas. Appellativet skakel ingår i jämförelsenamn som Skackelåsen (»Berget består av två parallella armar, omgivande en dal» SOV 14 s. 146) Skakletjärnet (»säkerligen syftande på tjärnens form» SOÄ 19 s. 286), Skakelkäpp, träsk i Österbotten (Karsten Sv. bygd 1 s. 274); jfr även NG 16 s. 328 f. Vidare kunna anföras namn som Halmare Skackel halmard sMtolr, sJcàkdJrûdon, halvö vid Halmare i Loftahammars sn, N. Tjusts hd, Kalm. 1., Skackelberget shakaVbåre, berg i By sn, Folkare hd, Kopp. 1., Skaklana 1691 KrA XVI:D, höjder, belägna i kärrmarker strax ö. om skärningen mellan land­skapsgränsen och landsvägen mellan Voxtorps och Tosjö snr i Halland och Skåne, Skackelfors 1688 KrA XXI: 4 a, fors i Nissan i Enslövs sn, Tönnersjö hd, Hall. 1. vid en kraftig krök av ån. Om de

sist anförda namnen verkligen innehålla redskapsnamnet skakel, är dock ovisst (jfr nedan). Så vitt terrängförhållandena kunna bedömas av kartor, måste man dock utesluta möjligheten, att naturnamn, uppkomna genom jämförelse med redskapet, legat till grund för Skäcklinge-namnen. Enligt min mening bör man vid tolkningën av dessa helt bortse från detta ord både som binamn och appellativ.

Rimligare är att anknyta till den tolkning, som Smith EPS 14 s. 34 f. alternativt givit av det eng. ortnamnet Skeckling. På grund av det bevarade uddljudet sk- sammanhåller han namnet med de svenska namnen och avleder samtliga av en motsvarighet till fvn. skekill 'Udkant'. Detta är visserligen på västnordiskt område huvud­sakligen känt i betydelsen 'hudflik', såsom i det enda av Fritzner anförda belägget (om oxhud) och i nyisl. skekill, skœkill 'Udkant, Snip af et Skind' (Blöndal), no. dial, skjekel 'Udkant, Hjorne, Snip' (Aasen), 'Isaer en naturlig Hudsnip' (Ross; jfr skjekling 'Snip af Hud' ib.), men är även väl styrkt som terrängbeteckning, såsom fvn. eyjar-skekill '0stykke, 0strimmel, liden 0', landskekill 'afsides liggende Landskab' (Fritzner), skekill 'Udkant' (om jordremsa, Thorkelsson Suppl. 2). Blöndal upptar under nyisl. skœkill 'Lap, lille Stykke af n-t' exemplet tünin ordin ad skœklum, och Ross meddelar, att det norska ordet även användes »Om Udkant af Ager og Eng». Ordet antages ingå i flera nordiska ortnamn (se NG 1 s. 115, 5 s. 401, 9 s. 298, 10 s. 279, Modéer Smål. skärg. s. 72, jfr även Ohlsson s. 62). En neutral -ia-bildning ingår troligen i de i Östra hd, Jönk. 1. upp­tecknade namnen Skäklet jàlcMt, äng i Alseda sn, Skäklet JœMàt, lht i ökna sn. Ordet skekill är enligt Torp Nyno. EO (jfr även Janzén, Bock und Ziege s. 46) en diminutivbildning till en motsvarighet till fht. scahho m. 'promunctorium' (Ahd. Gl. 4 s. 89), scahho meres 'lingua maris' (se Schmeller 2 sp. 363), mht. schache 'einzeln stehen­des waidstück od. vorsaum eines waldes' (Lexer). Ordet är vanligt i ty. dial., såsom baj. Schachen 'Stück Waldes, das einzeln steht, Wald­rest' (Schmeller a. st.), schwab. Schache 'alleinstehende oder in's Feld hinein ragende Waldparzelle . . . Uebtr.: Bergvorsprung' (Fischer 5 sp. 640), Schweiz. Schachen bl. a. 'kleines Gehölz, einzeln stehendes Stück Waldung, kleine Waldparzelle, die sich durch höhern Holz­wuchs oder weil abgeholtz vom übrigen Wald abhebt' (Schweiz. Id. 8 sp. 102 ff.) och möter ofta i ortnamn (se Förstemann 2 :2 sp. 749 f., Ortsn. s. 58 f., 281, Jellinghaus s. 153 och ovan cit. dial. lex.). Att

den i ty. dial, belagda betydelsen haft motsvarigheter även hos besläktade ord på nordiskt språkområde visas av go ti. skäklig adj. '(om skog) utlöpande i små uddar eller lundar', skäkling m. 'liten tunn tallund; utspringande el. särskilt liggande liten lund utanföre den andra skogen; en liten skogslund, bestående af små glesa och glest stående synnerl. barrträd', lundskäkling 'ds' (Gotl. ordb.). Grundbetydelsen synes vara 'något framskjutande', och orden äro besläktade med fvn. skagi 'udde' etc. och det därtill avljudande sv. skog (Hellquist EO, Torp Nyno. EO, Janzén a. st.). Någon direkt motsvarighet till det tyska ordet synes icke finnas säkert styrkt i nordisk litteratur eller i dialekter (jfr dock Indrebo No. Innsjon. 1 s. 14 f.), men det är icke omöjligt, att en grundligare undersökning av ortnamnen skulle kunna visa, att liknande bildningar existerat. Med f h t. scacho sammanställes namnet Skakholmen i Vgl. (SOÄ 7 : 1 s. 269), en holme, belägen utanför en mycket påfallande långsmal landtunga. St. och L. Skaka i Ods sn, Gäsene hd, Älvsb. 1. (ej i SOÄ) ligga vid två små spetsiga uddar. Vidare kan nämnas Väster- och Österskucku i Bergs sn och tg, Jämtl, 1., (a Skak (o), a Skako 1448 DN 14 s. 63, i Skakv 1481 ib. s. 116, som Skakw hether 1482 ib. s. 117), beläget på en långsträckt ås, som slutar med ett näs i sjön. Den om­ständigheten, att åtskilliga av de ovan anförda namnen på Skakel-åsyfta berg och uddar, kan även berättiga till att räkna med möjlig­heten att en -wZa-avledning till substantivstammen *skak- existerat vid sidan av den belagda -«7a-avledningen skekilL

Det engelska Skeckling ligger enligt Smith »on a tongue of land between Burstwick Drain and Skeckling Drain». Vad de svenska namnen beträffar, bör man väl i första hand pröva betydelsen 'ngt framstickande', i vilket fall de åsyftat skogsuddar el. dyl., men även möjligheten 'utkant, ngt avlägset liggande' kan komma i fråga (jfr fvn. landskekill ovan och no. dial, avskjekle 'utkant, avkrok', om vilket se Indrebo a. st.) och möjligen även 'skogsdunge' el. dyl. (jfr gotl. skäkling). Vad Skäcklinge i Botkyrka beträffar, ligger gården på en liten stenig udde, som skjuter ut i ängsmarken fram mot ån (framgår ej av G, men bättre av ek och framförallt äldre ovan citerade ägokartor). Även den andra betydelsen bör emellertid övervägas, då gården har ett från huvudbygden utpräglat avskilt läge. De övriga namnen äro svårare att bedöma utan närmare lokalkännedom; intet­dera synes emellertid ligga centralt med undantag av Skäcklinge i

övergran, beläget på en avlång höjdsträckning, som i ena ändan är bergig och skogklädd. Om de övriga namnen vågar jag icke utan närmare undersökning av platsernas topografi ha någon bestämd mening.

Tulliitge, 1 sk + 1 sk + 1 sk, Botkyrka sn, tuligz, tolvgd, det senare »hos en enda gammal meddelare» R. Jirlow 1914 ULMA 114:1 (a), tulvgd, twUga. Jfr Ericsson s. 98.

Clauws i pulunge 1353 SD 6 s. 429 or, biörn j tuhiwge 22/s 1445 Övre Tör RAP, . . . gard i tulluwgh oc ser vij er es . . . [skadat] jord 1457 C 7 f. 10 v. (-inge-namnen skrivas i denna källa nästan genomgående utan -e; j f r Biss-linge s. 291), per biarsow. j tulinge V12 1474 Södertälje RAP, y Tulinghe 1509 HLG 2 s. 6, 11, v Tulinghe, y Tulinge 1510 ib. s. 14, 16, Iacop y Tulinghe by 1511 ib. s. 23, Jens i Twlinge 1514 Sthlms tb 1514—24 s. 17, j Tullinge 1531 GYR 7 s. 356, 357, J Tulinge (3 ggr) 1535:1, i tulinge 1538»: 1, i tulinge 1539:1, J Tulinge (3 ggr) 1540:8, i Twlinge, i Twlinghe 1543:13, J tullighe (2 ggr) 1544:12.

I de tidigaste jordeböckerna upptagas tre skattehemman om 9 73? 6 2/s och 14 öresland, d. v. s. sammanlagt 3 ZU markland. Dessutom brukas 4 öresland i Andersta, nuvarande Flemingsberg. Omkr. 375 m oso. om gården finnes ett gravfält, bestående av c:a 45 fornlämningar (jordblandade rösen och stensättningar) oçh vid pass 100 m nv. om gården ett annat om ett 15-tal högar (ATA). På Skansberget och Örnberget n. och s. om gården finnas fornborgar (se Rydh-Schnittger s. 31 f.). Om Tullinge se f. ö. Palmquist s. 143 ff., Almquist Frälseg. s. 865 f.

Hellquist (s. 156) uppfattar namnet som en avledning av runsv. Pult, Pulir. Det sista är emellertid högeligen osäkert (se Brate Svenska runristare s. 120 f. samt Sö 82), och icke heller det första (hämtat från

*L 765) äger vitsord, då runföljden puli enl. medd. av do€. Sven B. F. Jansson, som nyligen undersökt stenen, ej med säkerhet kan bedömas som mansnamn. Den läsning, som återfinnes hos L, är en avsevärd uppsnyggning av den egendomliga inskriften. Hellquists tolkning vilar sålunda på mycket svaga grunder. Ett annat förslag har framställts av A. Noreen (Fornvännen 1920 s. 26), som sammanställer namnet med find, tulayati 'upplyfter', lat. tollere 'lyfta', grek. avaxsXXetv 'höja sig' etc. och tolkar det »med tillförsikt» som 'höjdbor', »då Tullinge ligger påfallande högt i förhållande till omgivningen». En växelform

föreligger enligt Noreen i det hos Gassar nämnda folknamnet Tulingi (jfr s. 24), som översättes med 'bergsbor'. Sammanställningen är, som eftertryckligt framhålles av Collinder (NoB 1936 s. 95), givetvis mycket osäker, emedan de till roten tel- bildade orden icke synas antaga betydelsen 'höjd' (jfr Walde-Pokorny 1 s. 738 f.), men är sakligt tilltalande, då Tullingesjöns östra stränder, där bebyggelsen är belägen, består av starkt markerade höjdsträckningar.

Beläggen visa, att namnet haft kort l. Stamvokalens kvantitet kan däremot icke med säkerhet fastställas. Ett urspr. Pülunge kan ha övergått till Tullinge på samma sätt som Vilinge till Villinge etc. (se s. 370), och ett Pülunge kan sannolikt även efter en i y. fsv. ljudlagsenligt inträdd förlängning genom en liknande kvantitetsför­skjutning ha lett till samma resultat (jfr Haninge, Häringe ovan s. 194 f.). I båda fallen är det emellertid svårt att vinna anknytning till känt nordiskt ortnamnsmaterial, då jag icke känner några namn, som med säkerhet kunna återföras på ett fornspråkligt Pül-. Det mycket sparsamma och osäkra materialet synes dock kunna stödja den av Noreen antagna och sakligt välmotiverade betydelsen 'höjd'. Byn i Tulinge i Heds sn, Skinnskattebergs hd, Västm. 1. är upp­delad i två bebyggelser, mtmhgd och s&lwHvp, belägna vid sjöarna nålmhgfén och sé-lwhgfén. Då bebyggelsen är ganska obetydlig och ligger utanför de egentliga -inge-namnsbygderna, håller jag för tro­ligt, att namnet ursprungligen tillkommit sjöarna. Vid den norra sjön finnes av kartan att döma en jämn, rund förhöjning, och mellan sjöarna sträcker sig en långsträckt ås. Från Skummelövs sn i Halland meddelar Wigforss (s. 81) subst. tyle tyle, 'utskjutande bärgig udde', vilket han jämför med Tylen, Tylön, en ö med fyrtorn v. om Halmstad, och härleder ur *pülian. Ordet sammanställes med grek. t\SXoç, tuXyj,

som bl. a. uppvisa betydelserna 'svulst, puckel; träknopp' samt ny sv. (iår)tull och föres sålunda till den vitt utgrenade roten tü- 'svälla' (se t. ex. Walde-Pokorny 1 s. 709 f., Sahlgren ANF 44 s. 278, Hellquist EO under tull 1). Den faktiskt belagda betydelsen 'utskjutande berg­udde' passar förträffligt även för Tyle, gd i Tjällmo sn, Finspånga­läns hd, Ögl. 1. (ft/fo, y Tylo Ögl. 1543: 2, j Tyle Ögl. 1544: 8), belägen vid ett bergigt näs. Det synes sålunda icke omöjligt, att appellativ bildade till stammen pül- och med en terrängbetecknande innebörd 'höjd' verkligen funnits på nordiskt område. I andra namn på Tul-

ingår stundom mansnamnet Tule (Lundgren-Brate, OGB 3 s. 105, Gustavson OUÅ 1938, s. 37).

Svårigheten att övertygande sammanställa namnet med annat nor­diskt språkmaterial omöjliggör en någorlunda säker tolkning. Det kan i och för sig icke lämna något bidrag till frågan, om -inge-namnen ha patronymisk eller toponymisk innebörd. I betraktande av att Söder­törnsnamnen för övrigt i mycket stor utsträckning kunna uppfattas som bildade till inkolentnamn, finner jag det dock sannolikast, att ett sådant ligger till grund även för Tullinge.

Huddinge, socken, Huddinge Ericsson s. 98 not, hoddtge, hu- T. Ericsson 1914 ULMA 881:12 c, hmdi%9 R. Jirlow ULMA 114:1 (b), hùdig&.

De Wddunge omkr. 1814 SD 3 s. 152 lib. eccl. Strengn., J n parochia vddunge, parrochie vddunge 1331 SD 4 s. 241 lib. eccl. Strengn., parrochia wddunge odat. ung. samt. med föreg. ib. not, lib. eccl. Strengn., in Vddunge 1374 avskr. Hadorph E 74 s. 42, innan vddunge sokn 12/s 1384 Nyköping UUBperg, jnnan vddunge sokn 25U 1384 Jönköping UUBperg, j vndunga sokin, j vddunga sokin 1384 (SRP 2029), j huddunghe sokn 6/s 1432 Sthlm RAPapp, in parrochia hudhuwge 1435 lib. eccl. Strengn. f. 52 r., i huddurag«s sokn, j îomœmde hudduwgis sokn 1437 or (SMR 651), j huddugge sokn, a t. j . . . huddiwge 3/n 1453 övre Tör RAP, j Hwdhurage 17/n 1453 övre Tör RAP, i hudduwga sokn 3/e 1458 Svartlöt RAP, i Huddunghe Sochn 1466—98 B 19- avskr. 1664, i Hwddinge sochn 1494 Sthlms tb 1492—.1500 s. 152, wid huddunga kyrkie u / s 1499 Huddinge RAPapp, Huddunge 1400-t. SRS 3:2 s. 281 lib. eccl. Strengn.

Någon bybebyggelse med namnet Huddinge finnes icke. Kyrkan ligger inom prästgården Tomtbergas ägofigur. Möjligen är det detta namn, som åsyftas med beläggen i tomptabergh 2/5 1433 Tomtberga RAP, j tomptaberga 3/e 1458 Svartlöt RAP, ehuru åtminstone det senare lika väl kan åsyfta Tomtberga i Botkyrka sn, skrivet Jn tomptœberghum 1331 SD 4 s. 241 lib. eccl. Strengn. Belägget från 1433 åsyftar sannolikt prästgården, då Tomtberga här är utfärdelse-ort; jfr brevet från 1499, utfärdat vid Huddinge kyrka (se även Ros­lund s. 42). Prästgårdens ägor ligga inklämda mellan de båda bety­dande byarna Stuvsta (omkr. 4 markland) och Fullersta (omkr. 4 7 2 markland), och hemmanet har ursprungligen ingen egen utmark. Sanno­likt är det dessa byar, särskilt Stuvsta, som fått lämna mark både till kyrka och prästgård, vilket också stått klart för förf. till geom. jb 1636 (»och synes som prästegården skulle wara giord såmpt aff

Fullestas och såmpt af Stuestas ägor . . . Til Prästegården är ingen lått till Skogh uthan måste tillijta andre» LA C 7 s. 90; jfr även SLK Huddinge 5 1698: »Hwad uthmarcken wedkommer, ähr prästegården Jntresserat så wähl uthi Fullerstadz som stufsta Skog Egor»). Ros­lund nämner s. 42, att »fogderäkenskaperna för Stuvsta 1568—70» förutom Stuvsta fyra hemman redovisa ytterligare 9 öresland, och antar, att dessa äro identiska med prästgårdsjorden.1 Härmed överens­stämmer, att storskifteskartan över Stuvsta 1771 (SLK Huddinge 20) utom hemmanen A—D som litt. E upptar prästgårds jorden inom rågången. Fornminnena peka i samma riktning. Nära Stuvsta finnas två gravfält »troligen från folkvandrings- och vikingatiden», om 12, resp. 15 fornlämningar (Stockholmstrakten nr 385, 386), medan Tomt-berga saknar säkra fornminnen. Hermelin nämner »några små runda stensättningar och en fyrkantig slät plan utan stensättning i kan­terna» i en backe v. om kyrkan, men dessa kunde ej återfinnas vid inventering (ATA). Vidare upptagas i ATA två rösen 250 m no. om kyrkan, vilkas karaktär av fornminnen dock betecknas som oviss.

Såvida man icke vill räkna med den teoretiska möjligheten, att Fullersta och Stuvsta redan i förhistorisk tid uppslukat en äldre bebyggelse med namnet Huddinge, vilket torde vara svårt att göra sannolikt, är det sålunda tydligt, att Huddinge i första hand i likhet med Haninge och Grödinge bör uppfattas som ett bygdenamn.2

De genomgående A-lösa formerna i de ganska talrika 1300-tals-beläggen tala för en grundform Uddungi; det alltifrån 1400-talet allenarådande Huddunge, -inge beror på senare A-förslag i enlighet med dialektens vanor.3 Så uppfattas även namnet av Hellquist (s. 162), som avleder det av personnamnsstammen Udd- i fsv. mans­namnen Udde, Uddölf o. s. v., fda., fvn. Oddi. Hithörande personnamn äro väl styrkta (se Lundgren-Brate, Lind Dopn., Nielsen och jfr U 229) och ur denna synpunkt finnes intet att invända mot Hellquists tolkning. Då Uddunge emellertid, som ovan visats, snarast bör upp­

1 Roslunds källa har förgäves eftersökts. I Upplands handlingar (KA) saknas fogderäkenskaper för Svartlösa hd åren 1568—70.

2 Såvitt jag kunnat finna, kan intet av sockennamnen på Södertörn visas vara identiskt med namnet på kyrkbyn.

3 Se Upmark s. 15 f., Ekström, Beskrifning öfver Mörkö Socken s. 176, Erics­son s. 120 och j f r hhgd§ta ä = Igelsta i östertälje sn, hkda = Edet, lokalitet vid östra ändan av sjön Uttran, e. u.

fattas som ett bygdenamn, vill man här helst se en toponymisk av­ledning av samma art som Hanunge, bildat till Hanveden, och Grodh-unge, sannolikt bildat till ett ånamn *Grödh(ä). Grundordet bör då rimligtvis ha varit en ortbeteckning, innehållande terrängordet udd eller det därtill bildade udde, huvudsakligen använt om näs, som skjuta ut i vatten men även om liknande företeelser på land (skogs­uddar o. dyl.). Någon terrängföreteelse av sådan beskaffenhet, att den klart motiverar ett inbyggarnamn *uddungar> finnes emellertid icke i närheten av kyrkan. Då namnet Huddinge av allt att döma ursprungligen är ett bygdenamn, som existerat långt före kristen­domens införande, är man vid tolkningen icke bunden vid kyrkans läge, utan namnet kan och bör bedömas med utgångspunkt från forn­minnenas och ortnamnens vittnesbörd om var de äldsta och för byg­den viktigaste orterna varit belägna. Något egentligt bebyggelse­centrum kan knappast konstateras i socknen; byarna, som vanligen bära namn på -sta, ligga spridda i dalstråken och vid sjöarna. En mindre grupp utgöra Fullersta och Stuvsta, på vars marker präst­gård och kyrka byggdes, men fornminnena äro här av yngre järn­ålderstyp, och detsamma gäller i stort sett även de förhållandevis fåtaliga gravfälten vid bebyggelserna i bygden ö. och so. därom. I de två västliga dalstråken, som upptagas av Andersta (nu Flemings­berg)— Viesta (nu Yiggestaberg) — Kesta—Glömsta resp. Juringe — Smista— Yårby påträffas dock även gravar av äldre typ, näm­ligen vid Andersta, Yiesta, Smista och Yårby (ATA), och socknens två »bronsåldersrösen» återfinnas uppe på de höga bergen vid Vårby (ATA). Man kan sålunda konstatera gammal bygd i de två odlings­områden, som från Vårbyviken och Albysjön sträcka sig in i landet. Namnet Vårby är i detta sammanhang av intresse. Det skrives Warby 1447 Sthlms jb 1420—74 s. 159, waarby (2 ggr) e. 29/9 1449 RAP (två skilda brev), Warby 1477 Sthlms tb 1474—83 s. 113, Wårby 1541 GVR 13 s. 330, Vårdby (3 ggr) 1550 GYR 21 s. 199 or. Grundformen är rimligtvis *Vardhby, i vilken dh tidigt fallit i trekonsonantställ-ning, och förleden är då identisk med fsv. vardher 'vakt, vakthåll­ning', som ingår i namn på flera gamla och betydande orter (se Hell-quist EO under Valbo, Varberg, Vartofta, vård, Elgqvist s. 26, 38, 42 och där cit. litt.). På liknande sätt uppfattas namnet redan av Hadorph: »ifrån Agnefit till Biörköö hafwa dhe hafft 4 Wårdkassar, som hafwa gifwit dem Teckn då Fienderne förhanden woro . . . den

Tridie åth Blockhuussundz Leeden på Wårdbyborg, der af Byn har sitt Nampn» Företal till Bjärköarätten (1687). Med »Wårdbyborg» menas sannolikt fornborgen vid Skärsätra omkr. 21/2 km n. om Yårby ; snarare har väl vakthållningsplatsen varit den höga bergudden med »bronsåldersröset» strax nv. om Vårby gård. Därifrån har man en förträfflig utsikt över farleden, och berget har sålunda varit väl läm­pat för vakthållning och vårdkasar. De flesta fornborgarna ligga längre in i landet omkring sjön Orlången. En parallell erbjuder t. ex. Vårdsätra (pro . . . wardhsaetrum 1304 SD 2 s. 404 or) i Bondkyrka sn, Ulleråkers hd, Upps. 1. vid norra stranden av Ekoln strax utanför Lurbo fornborg (jfr Gihl UFT bd 8 s. 49, Posse UFT 46 s. 104 f.). Ett namn på en liknande vakthållningsplats utgör enligt min övertygelse även grundordet i sockennamnet Vårdinge i Öknebo hd, Sthlms 1. Namnet skrives in Warthunge 1285 SD 1 s. 665 or, in vardhungi, a t. parochia vardhonge 1306 SD 2 s. 464 or, parochia wardungi (lok.) 1310 ib. s. 614 or, De Warpunge omkr. 1314 SD 3 s. 152 lib. eccl. Strengn. etc. (jfr ovan s. 138 f.). Kyrkan ligger vid nordspetsen av sjön Sillen, och drygt l k m v. därom ligger på Sigtuna ägor i Frus-tuna sn en fornborg (ATA), 1731 kallad Sichtuna Borg (LA C 20 4:1, 48:1). Denna borg, som givit namn åt det av Sigtuna ägor om­slutna avgärdahemmanet Borg, är belägen vid och behärskar Sigtuna­åns utlopp i sjön Sillen. Förhållandet är av stort intresse, då det stöder den av M. Olsen, S. Lindqvist och Sahlgren hävdade meningen, att namnet Sigtuna är ett lån från kelt. Segodunum 'stark borg' (se Elgqvist s. 90 f. och där cit. litt.). Gnesta-bygden strax n. om Sigtuna anses av S. Lindqvist ha varit en föregångare till handelsplatsen Trosa, och namnet Sigtuna antages härröra från äldre järnålder (ATS 22:1 s. 152, Fornvännen 1918 s. 16 ff.; jfr Elgqvist a. st.). Sigtuna och Vårdinge ha ett strategiskt mycket betydelsefullt läge vid den gamla farleden Trosaån—Sillen—Sigtunaån—Frösjön, om vilken se S. Lindqvist a. st., och namn och fornminnen vittna om att här funnits ett försvarssystem, som utgjort spärr mot fientligt in­trängande i de rika bygderna kring sjöarna i Daga hd. Betecknande är, att av de fem »gambla monumenter», som Vårdingeprästen rappor­terar vid rannsakningen 1667, icke mindre än tre äro fornborgar, vilket också föranlett tillägget: »Gissningar här om, är, att dhe hafwa warit wårdebergh, hwar af Sochnen sitt nampn bekommit hafwer;

Wålinge» (Ranns, om antikv. s. 95)/ Att närmare söka bestämma grundordets form och vilken plats det åsyftat fordrar ingående topo­grafiska och historiska undersökningar, som jag icke varit i tillfälle att utföra; här må blott framhållas, att namnet i likhet med Huddinge ursprungligen synes vara ett bygdenamn, då någon bybebyggelse med namnet Vårdinge icke är bekant.

Vårby i Huddinge har som nämnts i likhet med många andra orter med namn på ursprungligt Wardh- varit en betydande ort med vik­tigt strategiskt läge och goda sjöförbindelser. Det är den enda av byarna i Huddinge, som har strandägor direkt vid Mälaren, och den nu delvis uppgrundade vik, där Vårby gård är belägen, bör ha ut­gjort en relativt god båtplats. I dess omedelbara närhet finnes också socknens största gravfält, som delvis synes härröra från äldre järn­ålder och består av 82 fornlämningar, därav 4 bautastenar och åtmin­stone 7 högar, som haft över 20m:s diameter och omkr. 3m:s höjd (ATA) — det näst största ligger vid Vistaberg och består av 41 fornlämningar — och ett vackert fynd av en samling silverföremål från vikingatiden, nedlagd omkr. 950 (ATA, jfr S. Lindqvist ATS 22:1 s. 153 f.) talar också för att platsen haft betydelse. Vid nyare tidens början består byn av fem hemman om vardera 419/24 öresland, d. v. s. 3 markland.

Namn, läge, fasta fornlämningar, fynd och storlek vittna sålunda om att Vårby i äldre tider spelat en betydande roll, och det torde knappast vara för djärvt att antaga, att orten varit Huddingebornas samlingsplats liksom Vårbyviken säkerligen varit den naturliga hamnen för deras skepp. Här finnas också de enda lokaliteter inom socknen, som rimligtvis kunna tänkas ha burit det namn, innehållande appellativet udd(e), vilket jag antagit ligga till grund för socken-namnet, nämligen dels det bergiga och höga näs, som nv. om Vårby

1 Namnet har även senare givit anledning till liknande reflexioner, som säkerligen innehålla en kärna av sanning: »Hwaraf denna Sokn fått sitt namn, finnes ingen wiss berättelse. Somlige mena det wara kommit af Wåhlkasar, som i fordna tider warit bygde på bergen» (Stadin, Berättelse om Wålinge Sokn uti Södermanland, Sw. Mercurius Juni 1760 &. 300), »Det namn, Kyrkan och Sochnen erhållit, will fornsagan härleda från uråldriga tider. Man påstår nem-ligen: att i längst förflutna dagar en sjöled från Östersjön här förbi warit begagnad; att ett Wårdtorn eller dylikt, på samma ställe som Kyrkan nu befinnes, då warit upprest» (P. Sahlström, Beskrifning öfwer Wårdinge Socken, Strengnäs 1825).

skjuter ut i Mälaren, dels den mindre bergudden rakt s. om Yårby gård strax intill den berömda hälsokällan1; i båda fallen, särskilt det senare, voro platsernas karaktär av uddar i äldre tid betydligt mer påfallande än i våra dagar. Namnet Huddinge, fsv. Uddunge, vill jag sålunda helst förklara som bildat till en personbeteckning *udd­ungar 'de (som ha sin mötesplats) vid Vårbyudden'. Att man vid kristendomens införande icke ansåg platsen med dess utsatta läge och otjänliga terräng lämplig för kyrkobygge utan lät uppföra kyr­kan längre in i landet på betryggande avstånd från kusten är icke förvånande. Det centrala läge, som den då kom att få i socknen, var lika förträffligt för medeltidens kyrkobesökande Huddingebor som Vårbytrakten passat för folkvandrings- och vikingatidens sjöfarare.

Ovisst är, om en liknande tolkning kan tillämpas på Huddunge, by och sn i Torstuna och Yåla hdr, Yästm. 1., uttalat huduga, hudug&by och skrivet de p&rochia huddunge 1200-t. S:t Erikslegenden avskr. 1344 reg. eccl. Ups. f. 157 v., de p&rrochia hugddungi, avskr. 1400-t. Vita S:ti Erici f. 14 r., de huddungi 1300 SD 2 s. 322 or, De parochia Huddungi, De vddunge trol. 1312 SD 3 s. 91 or, De huddunge omkr. 1314 ib. s. 149 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., de huddungi omkr. 1326 SD 4 s. 3 samt, avskr., per ecclesiam huddunge 1341 SD 5 s. 42 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., De hudunge 1343 ib. s. 239 avskr. 1344 ib., in parochia vddunge 1344 ib. s. 241 avskr. 1344 ib., in vddunge 1344 ib. s. 355 reg. tili föreg. ib., in parochia oddvnge, överskr. in vdd-unghe 1345? ib. s. 402 ib. (förnyelse av brevet s. 241), ecclesie Hudd­unge (dat.) 1350 SD 6 s. 233 or, in vddungge 1374 (SRP 1110), J hoddunge sokn 1389 (SRP 2420) etc. Beläggen tala snarast för att man med Hellquist s. 49 bör utgå från formen Huddungi, då något bortfall av h med åtföljande osäkerhet vid återgivandet av udd­ljudet icke med visshet kan konstateras i denna dialekt. De enstaka skrivningarna utan h kunna möjligen bero på association med det sörmländska sockennamnet. Hellquist (a. st.) och v. Friesen (IJNTJ 1918 s. 4) betrakta namnet som en avledning av fsv. mansnamnet Hodde, som av Lundgren-Brate dock endast anföres från några för­hållandevis sena jämtländska källor och icke synes vara känt från Danmark och Norge (det saknas i DGP och hos Lind; det av Lund-

1 Här låg Haga (in hagha 1331 SD 4 s. 241 lib. eccl. Strengn.), omtalat 1550 som »en lijten gård hartt hooss Vårdby liggiendes, som heter Haga» GYR 21 8. 199 f.

gren-Brate anförda runsv. huti hör ej hit, se U 229). Då både kyrkan och byn ligga på landtungor, som sticka ut i låga och sanka marker, vill man ogärna släppa tanken, att även detta namn kan innehålla appellativet udd{e), i vilket fall man måste räkna med möjligheten, att A-bortfall tidigare kunnat äga rum också i denna del av Uppland. Frågan kräver en grundligare undersökning, framförallt byggd på runstenarnas ordförråd och ortnamnen, men en sådan torde böra anstå tills Upplands runinskrifter äro fullständigt utgivna.

Juringe, 2/3 fr, Huddinge sn, jwnga; jùrtge, r. i wringe 1588:1, i Juringe 1539:1, 1540:8, i Juringhe 1543:13, J yrighetorp

1547:3, thet torp Juringe, som til Vårdby lyder 1550 GVR 21 s. 199 or, Juringe 1615 Älvsb. lösen 1613:3, 2:a term. s. 67 r., i Juringhe 1628 boskl Uppl. 11:2, i Juringe 1636 jb.

Juringe upptages i de äldsta handlingarna under rubriken »Krono­bönder» som ett torp, taxerat till 1/2 markland. En karta över Vårby från 1703 (SLK Huddinge 6) visar, att det då var beläget omkr. 500 m s. om den nuvarande platsen; dess ägor sträckte sig i norr upp till bäcken, som avvattnar Långsjön, i söder till Kolartorp. Vid den forna tomtplatsen finnes ett gravfält, bestående av två låga högar, ett skadat röse och två runda stensättningar, och strax ö. om den nu­varande manbyggnaden ett annat om fem högar, av vilka den största är 1,25 m hög (ATA); jfr Stockholmstrakten nr 332a, där det södra anses vara »troligen från vikingatiden». Det är sålunda tydligt, att vi här ha att göra med en gammal, om än icke särdeles betydande bebyggelse.

Hellquist (s. 190), som felaktigt uppger, att en bebyggelse med detta namn även finnes i Brännkyrka sn, anser, att namnet möjligen är avlett av den fsv. personnamnsstammen lur- och sammanställer det med fty. ortnamnet Eburingen. Denna personnamnsstam synes vara representerad i t. ex. fvn. kvinnonamnen /dra, lôrheidr och mansnamnet Iôrulfr (/çr-?; se Lind Dopn.), fda. Iuris (DGP; jfr det dock osäkra fsv. Joris, Lundgren-Brate). En kortform *Iure ingår sannolikt i fsv. ortnamnet de juristum 1301 SD 2 s. 341 or, tydligen beläget nära Uppsala, samt i Juresta, by i Flöda sn, Oppunda hd, Söd. 1., skrivet de iuristum 1319 SD 3 s. 420 or, in juristum 1347 SD 5 s. 681 or, i jurustum 1362 (SRP 540), ii jurustum (2 ggr) 1363 (SRP

593), i Jwvestom 1405 SD ns 1 s. 503 or). Formen från 1362 och 1363 berättigar möjligen till att alternativt räkna med ett personnamn *Jura, motsv. fvn. /ora, som också kan föreligga i Juresta, by i ö . Enhörna sn, Selebo hd, Söd. 1., skrivet in villa Jurustum 1346 SD 5 s. 574 or, in villa Jiiristœ a t. in villa Inrista 1351 SD 6 s. 312 or, ij iuristom (1400 SRP 3058) / Dessa personnamn anses allmänt och säkerligen med rätta innehålla en motsvarighet till fht. ebur, feng. eofor 'vildgalt', fvn. jqfurr 'furste', vilket på östnordiskt område möter i runsv. personnamnen lof ur, Iofurbiarn, lofurfast, lofurfripr, fsv. Iuvur (.lughur), lœvur (Wessén Nord. namnst. s. 106 f.). I osyn-koperade kasus bör ett urn. *ebura- regelbundet ha utvecklats till fvn. *707*-, fsv. Hur- på samma sätt som urn. *bebura- givit fvn. bjorr, fsv. biûr vid sidan av fda. biœver.2 Ett med fsv. Hur 'vildgalt' iden­tiskt mans (bi) namn *lur synes ingå i Jur sta, by i Ösmo sn, Sotholms hd, Sthlms 1. (in . . . Jurstum 1281 SD 1 s. 578 or, Jn iurstae 1331 SD 4 s. 240 reg. eccl. Strengn.) och Jursta i Ludgo sn, Rönö hd, Söd. 1. (i Jwrsta 1409 SD ns 2 s. 221 or, i Jwrstum 1440 SMR 1140 or> i Jwrsta 1440 SMR 1167 or).

Appellativet Hur 'vildgalt' anses av Hellquist (NoB 1923 s. 34, SOSÅ 1925 s. 2) ingå i Djursnäs, V. Eds sn, N. Tjusts hd, Kalm. 1. (Jursnaes 1340 SD 4 s. 752 avskr. reg. eccl. Line., iursnaes 1341 SD 5 s. 60 avskr. ib., Jursnes 1341 ib. s. 77 avskr. ib.), och på samma sätt tolkas DS 2 s. 114 i anslutning till Brondum-Nielsen det danska sockennamnet Jorlunda (fda. Iurlundaherathi). Samma tolkning bör även kunna tillämpas på sockennamnet Jordlßse (Jurlos Yald. jb s. 40, Jurlose 1354 Rep. 1 2418 or).3 Av sannolikt hithörande svenska namn kan i detta sammanhang även anföras Djurfors i St. Malms sn, Oppunda hd, Söd. 1., skrivet i iurfors 1366 (SRP 708), 1367 (SRP 782), i Jwrfors 1435 SMR 230 or, 1437 SMR 634 or, 635 or, 636 or,

1 Snarare bör man kanske räkna med att u beror på en vokalharmonisk tendens. Att den svagtoniga vokalen varit labil, framgår av den vanliga över­gången a > i, e framför senare ledens s. Se Hellquist -by s. 40 f., Sahlgren NoB 1920 s. 176. — Enligt Hellquist NoB 1923 s. 33 ingår *Iure även i Djurby (fsv. jureby, juraby), by i Litslena sn, Trögds hd, Upps. 1.

2 Se Hellquist NoB 1923 s. 33, SOSÅ 1925 s. 2, DGP sp. 704 f. och där cit. litt, Valter Jansson ANF 54 s. 323; j f r även Brandum-Nielsen Gda. Gr. § 95.

3 J f r Valter Jansson a. st., G. Knudsen i Turistföreningen for Danmark 1931 s. 128 f.

1440 SMR 1107 or, 1141 or, 1142 or, 1143 or, j Jurforse 1436 SMR 427 or.1

Det norska och bohusländska vattendragsnamnet Jora har av Assar Janzén NoB 1936 s. 243 ff. med kritik av den gängse sammanställ­ningen med fvn. içfurr tolkats som innehållande en rot eitr- 'vatten' o. dyl., och förf. framhåller, att svenska ortnamn på bl. a. Jur- »icke böra tolkas utan att hänsyn tages till en ev. betydelse 'vatten'». Janzéns framställning har ur flera synpunkter kritiserats av Valter Jansson a. st., som framhåller, att elementet Jor-, Jur- i många nor­diska person- och ortnamn icke tillåter denna betydelse, och föredrar den gamla uppfattningen (jfr även OGB 10 s. 77 f., där Janzéns upp­fattning försvaras).

Vad Juringe beträffar, finns det sålunda möjligheter till såväl patronymisk som toponymisk tolkning. Formellt kan som grundord antagas ett personnamn *Iur, *Iure el. dyl. eller ett ortnamn, samman­satt med *iur 'vildsvin'. Betydelsen 'vatten' är utesluten, då den bäck, vid vilken gården är belägen, är alltför obetydlig för att för­tjäna («tt sådant namn. Jag finner det sannolikast, att Juringe i likhet med cle övriga Södertörnsnamnen på -inge är ett toponymicum. Vild­svinet fanns tidigare ända upp till Uppland (se Hellquist NoB 1923 s. 34 och där cit. litt.). Möjligen är det bäcken, som varit namn­givande; paralleller erbjuda de vanliga fht. vattendragsnamnen Eber-bach, Eberaha (Förstemann 2 : 1 sp. 787 f.), sv. Svinbäcken (t. ex. SOV 7 s. 20), Galtabäck, Tvååkers sn, Himle hd, Hall. 1. (galtabek SD 5 s. 457 or) och Galtabäck, Nottebäck sn, Uppvidinge hd, Krön. 1. (galtebäck 1484 B 14 s. 37 Sparres avskr.).

1 Namnet uppfattas av N. Lindqvist Bjärka-Säby s. 136 f. som identiskt med Djulö, i vars omedelbara närhet det är beläget. Detta namn skrives emellertid in ostredyulum et vestredyulum 1333 SD 4 s. 300 or, in wœstrœdylum ... in estrœdylum 1334 ib. s. 356 or, in dylum 1334 ib. s. 401 or, in dyulum 1338 ib. s. 625 or, i Dywlum 1440 SMR 1182 or, och det är sålunda uppenbart, att det är fråga om två etymologiskt skilda namn. Den av Lindqvist anförda formen Djurfors är hämtad från SRP 782, där namnet citeras i modern stavning; or:s form återfinnes ovan. Lindqvists härledning av båda namnen ur ett ursprung­ligt *Hiul- torde svårligen gå att upprätthålla.

Snättinge, lht i Huddinge sn, snhtvgd ä (e. u.), snåtri^e, y. i Snättingen, i Snettingera 1628 boskl Uppl. 11:2, i Snettinghen 1628 ib.

11:4, Snedtinge 1653 ml, Snättinge, Snättingz ängen (ägonamn) 1704 SLK Huddinge 8, Snettinge 1812 SLK Huddinge 31.

I beskrivningen till 1704 års karta anges Snättinge vara oskatt-lagt torp under Fullersta. Dess inägor äro mycket obetydliga: i ena gärdet sås 1704 årligen en tunna, i det andra drygt två, och ängen ger ungefär åtta lass hö. Först 1812 avsöndras det från Fullersta. Inga fornminnen ha påträffats (ATA).

Hellquist (s. 192), som knappast riktigt karakteriserar Snättinge som »ansenlig gård», uppför namnet bland sannolika patronymica. men har endast få och osäkra anknytningar till personnamn. Ställets obetydlighet, avsaknaden av fornminnen och beläggen Snättingen och Snättingz ängen visa, att bebyggelsen är ung och namnet med största sannolikhet ett ursprungligt naturnamn. Någon säker tolk­ning kan jag icke giva, och då Snättinge i egenskap av oäkta -inge-namn är av mindre intresse, finner jag det icke nödvändigt att här dröja vid de mer eller mindre sannolika tolkningsmöjligheter, som erbjuda sig. En sådan anföres nedan s. 486. Den yngre, nu gängse uttalsformen med r beror möjligen på anslutning till Uttringe i Salem.

Neglinge, 1 /2 fr + 1/2 fr + 1j2 fr, Saltsjöbadens köping, neglvgd. Ärnwidder i Näglingä 12A 1369 el. n / i 1370 el. 7/i 1379 avskr. Hadorph E 73

s. 107 (tr. Nordberg C1M s. 48) ärnwidder i Näglinge örnhiälm 12:991 obe­roende avskr. av samma or, Neghelinge . . . hovetman van Neghelinge 1394 Hanserec. 1: 4 s. 230 avskr., alze Negelinge vnd dat dar tho beleghen is 1395 Sv. trakt. 2 s-. 505 avskr., sex orisland jordh i Naeglinge 1416 SD ns 3 s. 147 or, sex oresland jordh i Nasglinge, a t. Nseghlinge 1419 SD ns 3 s. 458 or, twaeggia ora landh ordh liggiande i naßghlinge . . . j nseghlinge, a t. i j ere terre i Naeglinghe 16/» 1432 RAP, i neglinge 1539:1, j Nälinge (3 ggr) 1562 fri 3:17, i Neglinge 1581:19, i Näglinge 1591: 7, i Neglinge 1628 boskl Uppl 11:2, Näglingä 1648 Lilles ark. 4.

Av källorna från 1500-talet framgår, att Neglinge vid denna tid bestod av tre frälsehemman. Av dessa är ett taxerat till 6 öresland — det torde vara identiskt med den i breven 1416 och 1419 nämnda egendomen. De båda andra äro av frälseräntan att döma sinsemellan lika stora och något mindre än det förstnämnda. De ha sannolikt varit värderade till omkring 4 öresland. Samma proportion mellan

hemmanen råder i senare tid, då byn består av 2 halva och ett 3/4 fr (SLK Nacka 7 1722—25). Troligen har Neglinge under medeltiden utgjort lVa à 2 markland.

Inga säkra fornlämningar finnas i närheten av den gamla byplatsen (ATA). Sannolikt ha eventuella gravfält försvunnit vid senare be­byggelse. I bglk nr 73 s. 32 upptagas »tvivelaktiga ättehögar»; ett betydande röse, 12 m i diam. och 1,5 m högt ligger på östligaste delen av näset mellan Vårgärdet och Svärdsön drygt 3 km sso. om Neglinge (ATA). Med hänsyn till de tidiga beläggen och det för­hållandevis höga jordatalet behöver man emellertid icke tvivla på att bebyggelsen härstammar från heden tid.

Hellquist (s. 106) uppfattar namnet som ett patronymicum, avlett av ett fsv. mansnamn Naghle. Detta är säkert styrkt (Lundgren-Brate, jfr Beckman NoB 1932 s. 106) och synes ofta förekomma i ortnamn, huvudsakligen i södra och västra Sverige, t. ex. Naglarp i Västergötland (Lundahl Falbygden s. 16), Nagelstad, 1371 skrivet naglastadh (SRP 1012), Naglagård, Naglarp (naglatorp Smål. 1541: 8) i Småland och tvenne Naglaryd i Blekinge. Troligen ingår det även i Naglarby i Dalarna, skrivet Naghlaraby 1390 Dipl. Dal. 3 s. 16 avskr., vilket av H. Ståhl NoB 1941 s. 33 f. uppfattas som ett ur­sprungligt *Naghla-arfa-by (annorlunda Hellquist -by s. 74). Om dess ev. förekomst på västnordiskt område se Rygh Personn. s. 185 och Lind Dopn. (jfr även Lind Personbin.). I DGP anföres intet mot­svarande namn. Hellquist upptar även (Xen. Lid. s. 99, 100) ett fsv. binamn Naghel (jfr fda. Petrus Nagele 1418 Rep. 1 5742 och se NG 12 s. 84), som kanske dock bör hållas isär från det ovan om­talade, då det huvudsakligen synes tillkomma personer av tysk börd och så vitt jag kunnat finna icke bäres av bönder. Sålunda möta under 1300-talets senare hälft Nagh{é)l ÇNaghle) som tillnamn på Västeråsborgarna Berthold, Heneke och Vilkin samt borgmästaren Johan och rådmannen Vilkin, båda i Stockholm.1 År 1459 nämnes »her mattis nagel», kyrkoherde i Grödinge (se s. 219). I dessa fall ha vi sannolikt att göra med ett senare tillnamn av tyskt ursprung. Då Nagle emellertid även som nämnts är känt från ä. fsv. och ort­namn, behöver detta icke utgöra något hinder för att Hellquists tolk­ning är riktig.

1 SRP 528, 728, 756, 918, 981, 1962, 2104, 2138, 2161, 2372, 2798, 3074.

En toponymisk tolkning är emellertid icke utesluten. I ortnamn som Nageltjärnen någdlrfåma, sjö i Tännäs sn, Hede tg, Jämtl. 1. och Nagelskär någa§l§åra, Nederluleå sn och tg, Norrb. 1., en ö med en lång, kloliknande udde, ingår säkerligen subst. nagel, fsv. nagh(e)l m., i det senare namnet sannolikt i den från fsv. kända betydelsen 'klo'.1 På kartor och sjökort möter man stundom namnet Nageln som benämning på små skär; det är dock att märka, att detta ofta saknar hemul i det levande språket, som fallet tycks vara med Nageln (Sj. 60), grynna i Forsmarks sn, Frösåkers hd, Sthlms 1., vilket enligt upptecknaren icke brukas av ortsbefolkningen, Nageln (Sj. 102), undervattensgrund i Nederluleå sn och tg, Norrb. 1., som av upp­tecknaren antages vara ett »av sjömätare el. -ritare konstruerat namn» och Nageln (glk 53), skär i Bälinge sn, Rönö hd, Söd. 1., vilket ej återfinnes i SOA. Även om dessa äro oursprungliga, är det dock tydligt, att ordet ingår i ortnamn, särskilt utefter kuster. I Norge uppträder det i skärnamn och kan även förekomma i namn på fjäll (NG 12:448); jfr Nagelhögen i Tisselskogs sn, Dalsland, som SOÄ 19 s. 130 f. uppfattas som en sammansättning med mansnamnet Nagle, vilket dock förefaller mindre troligt, då det helst bör bedömas på samma sätt som namnen på de närbelägna bergen Backhögen och Björnhögen. Yi ha sannolikt här att göra med jämförelsenamn av

1 Fsv. naghle 'spik' ingår möjligen, snarast i en äldre betydelse 'klo' i det från gränsbeskrivningen i B 59 kända i tyœrnaglœ, Or tyœrunœglœ (Schlyter YGL s. 289 f.; Ekholm Vidhemsprastens ant. Bih. s. 81 läser den sista formen som tyœrnnœglœ, men Schlyters läsning synes mig vid granskning av Börtzell-Wieselgrens fotografiska utgåva vara den riktigare. Troligt är dock, att origi­nalet haft n som femte bokstav). Namnet åsyftar enligt Schlyter nuvarande Tjärnkil i Skålleruds sn, Nordals hd, skrivet tiœrnœkil (2 ggr) 1305 SD 2 s. 435 or. Detta namn tolkas SOÄ 15 s. 72 som sammansatt med tjärn (i gen.) och kil »troligen i den uti ortnamn så vanliga bet. 'smal vik', här syftande på den sydligaste, mycket smala ändan av sjön Ånimmen, troligen samma vik som i vgllY kallas Tiärnnaghle, d. v. s. 'tjärnspik(en)'». Namnet i B 59 kan dock knappast ha betecknat en vik av Ånimmen, då i så fall gränsbeskrivningens »Or tyaerunaeglae. oc i oönem» (Ånimmen) skulle bli meningslös. Såvida icke formen är resultat av en grov felskrivning, vilket kanske är möjligt, men icke sannolikt, åsyfta de båda namnen troligen olika lokaliteter; märk att det äldsta belägget på Tjärnkil är äldre än Vidhemsprästens anteckningar, om vars original till detta parti vi dock icke veta något. Måhända har namnet i gränsbeskrivningen gällt hela den smala, flikiga halvö, som sträcker sig söderut från Tjärnkil och på vilken en tjärn är belägen.

vanlig typ; den närmaste parallellen erbjuda namn som Klorna, udde i Singö sn, Väddö och Häverö skg, Sthlms 1., Arklo, by i Indals sn och tg, Ynrl. 1. (j arneclo (2 ggr) ls/5 1478 u. o. RAP, arnaclo (mawz), arnaclo (manz) 30/9 1485 VHAA, jfr Nordlander Norrl. saml. 1 s. 242). Det senare bör säkerligen uppfattas som ett ursprungligt *Arnarklo 'örnklo'; delvis annorlunda, men oriktigt Nordlander a. st. Om norska namn som Klo, Kloi se t. ex. NG 1 s. 212, 16 s. 389, Indrebo MoM 1921 s. 135.

Trakten vid Neglinge har starkt förändrats sedan folkvandrings-och vikingatid. Nuvarande Neglingemaren och Yårgärdssjön voro då öppna vatten innanför holmar och skär. Ö. om byplatsen stack en spetsig udde ut i sjön. Jag finner det ingalunda osannolikt, att grundordet i Näglinge en gång varit en beteckning på denna udde och att namnet sålunda innehåller ett inkolentnamn *nœghlingar 'de som bo vid *Nagel(udden)\

Näglinge återfinnes även som namn på en by i Angelstads sn, Sunnerbo hd, Kron. 1. Det uttalas nfcihga och skrives neylinge, Näylinge Smål. 1543:7. Byn är satt till 1 V2 mtl. Kartan ger inga hållpunkter för att bedöma namnet, för så vitt man icke möjligen kan räkna med att grundordet åsyftat den udde, som sticker ut i sjön Kjösen ung. 2 km vsv. om byn. I brist på närmare kännedom om traktens topografi avstår jag från att söka bestämma namnets innebörd. Måhända bör man här ge större rum åt möjligheten, att grundordet innehållit ett personnamn — jfr vad som ovan sagts om mansnamnets utbredning!

Drevinge, 1/2 fr, Nacka sn, trkvvgo\ förr äv. draviga och drœvvgd.

bona mea in dreuinghae, a t. Super daBwinghe 1332 SD 4 s. 270 or, bona nostra draewinge 1333 ib. s. 318 or, terciam partem predii nostri in villa thraeuingae parochia slaeaem 1343 SD 5 s. 162 or, Träffwinge . . . renther fem marcer affradtz peninger 1531 GYR 7 s. 310, Träwinge . . . rentter v marcer affradz peninger 1531 ib. s. 409 f., i tredinge 1539:1, J träuick 1544: 12, i Träffuinge Affradz penninger 5 m ark 1562 fri 3:17, i Tröuinge 1581:19, i Träuinge 1591:7, Trämge 1600:8, Trimigea 1612:21, Trynninge 1623:10, i Träffvinghe, i Treffuinge 1628 boskl Uppl. 11: 2, Trinngee 1636 jb, Trenenget 1637 jb, Tringet 1640 jb, Dräfuinge 1648 Lilles ark. 4, Träfwinge 1650 jb, Tråfwimge 1652 jb, Träfwinge 1653 ml, Dräfuinge 1650 jb, 1686 rjb, Trevinge 1600-t. LA A: 4 (Läns- och häradskartor), Träfvinge 1708—10 SLK Nacka 4, Dräuinge 1715 jb, 1787 jb, 1825 jb, Dräfvinge 1871 jb.

Hellquist skiljer belägget »thrseuingae» (1343) från de övriga och uppför det under särskild rubrik. Trots att det såväl till form som lokalisering avviker från tidigare belägg, synes det dock av samman­hanget att döma åsyfta Drevinge i Nacka. Enligt brevet från 1332 upplåtes godset »dreuinghse» av Tideman Rumphs änka åt biskop Egil i Västerås, och följande år övergår det till Johan Hemmingsson, biskopens syskonbarn. I brevet från 1343 tillkännage marsken Anund Finvidsson och hans hustru Gunnhild Hemmingsdotter, att de skänka tredjedelen av sin egendom i »thrseuingae» i Salems socken till Vår-fruberga kloster. Gunhild Hemmingsdotter är syster till den i det föregående brevet nämnde Johan Hemmingsson (jfr SD 4 nr 3506), och 1340 ha de båda svågrarna haft omfattande affärstransaktioner (SD 4 nr 3505—08). Då jag icke känner någon bebyggelse i Salems sn, med vilken »thraeuingae» skulle kunna identifieras, håller jag det sålunda för övervägande sannolikt, att de omtalade godsen äro iden­tiska och att lokaliseringen till Salem beror på ett misstag; båda socknarna ligga på Södertörn. Skrivningen med th är intet hinder för identifieringen, då namnet i de närmast följande beläggen genom-gående skrives med t.

Det är påfallande, att ingen uppgift om jordatal förekommer trots de förhållandevis talrika beläggen. Det ser ut som om jorden aldrig varit marklandsuppskattad. Bebyggelsen synes också ha varit ganska obetydlig. I de tidigaste jordeböckerna kallas gården »skärie torp» och brukas av en frälsetorpare, som dock i avrad erlägger den ganska betydande summan av 5 marker penningar. Först vid 1600-talets mitt uppföres den som 1/2 fr. Enligt beskrivningen till 1708—10 års karta, där gården är satt till endast 7* fr (SLK Nacka 4), besåddes årligen blott 5 tunnland, och av terrängen att döma har åkerarealen tidigare knappast kunnat vara större. Inga säkra fornlämningar ha påträffats vid inventeringen (ATA). Här föreligger en egendomlig motsättning mellan de tidigare beläggens »bona» och ställets uppenbara obetyd­lighet i nyare tid.

Grundformen är svår att med säkerhet fastställa. Redan de medel­tida beläggen visa en till synes oförklarlig växling mellan udd­ljudande d och th och ännu i dag råder tvekan om huruvida namnet rätteligen bör uttalas Drevinge eller Trevinge. Under 1500-talet och förra hälften av 1600-talet är den senare formen praktiskt taget allenarådande i källorna. Visserligen äro jordeböckernas former svårt

misshandlade av skrivarna, men då ^-formerna uppträda i källor av olika art (GVR, fogderäkenskaper, frälselängder, boskapslängder, mantalslängder, kartor), vill man ogärna förklara dem som vanliga felskrivningar utan all motsvarighet i verkligt uttal. Till förmån för tf-formernas prioritet talar, att de uppträda i de två äldsta beläggen, av vilka det senare dock kan vara en avskrift av det förra, eftersom köparen i det förra brevet är identisk med säljaren i det senare. I SOA uppges även uttalet med d tillhöra ett äldre språk. Någon ljudhistoriskt rimlig förklaring till växlingen kan jag icke ge; en övergång p>d i svagton, beroende på eventuell alternativ betoning på suffixet, kan knappast ifrågakomma, då tf-formerna uppträda redan på 1300-talet.

Utgår man från den fsv. formen Drœvinge, ligger en toponymisk tolkning närmast till hands. Hellquist (s. 23) är benägen att betrakta namnet som bildat av ett släktnamn *Drœvinger, men känner intet grundord, av vilket detta skulle kunna vara avlett. Rimligare före­faller det att räkna med att grundordet till Draevinge innehållit ett ord, bildat till den stam, som föreligger i nysv. drav, fsv., fisl. draf 'svinmat, avfall', estl. drav n. 'kärr, sumpmark, moras, gungfly', jyll. drav 'sump, mose', ångerm. drœvj f. 'sumpigt ställe', västerb. drév% o. dyl. 'sankt ställe på myr', no. drev ja f. 'blod Masse eller Rore' (se Bucht MASO 2 s. 93 f., Lidén, ib. 3 s. 86 ff.). Hithörande ord ingå i flera norska ortnamn, t. ex. älvnamnen Brammen (fno. Drqfn), Drev ja och sjönamnet Dravtjorni (se Indrebo Oslofjorden s. 7 ff., No. Innsjon. 1 s. 41 och jfr NE s. 31, NG 3 s. 333, 16 s. 83, 127). I Sverige finnas motsvarigheter i sjönamnet Draven (Hellquist Sjön. 1 s. 93; jfr även H. Jungner UFT bd 9 s. 372 f., Karsten Sv. bygd 1 s. 277).

Drevinge ligger vid Saltsjön, och under vikingatid gick en liten vik in mot den nuvarande byplatsen. På 1710 års karta ligga »lilla myran» och »Stora Myran» nära östervik ö. om gården, och terrängen mellan dessa och Drevinge beskrives som »bergh och stenigh marek medh några kierrdrogar och Jämbn betes marek deriblandh». Det är sålunda ingalunda orimligt att uppfatta namnet som bildat till ett inkolentnamn *drœvingar med betydelsen 'de vid kärrmarken boende'.

Om man utgår från den fsv. formen thrœuingœ, bör namnet samman­hållas med Trävlinge i Rasbo sn och hd, Upps. 1., skrivet in Threflingi 1316 SD 3 s. 267 or, in theflinge 1344 SD 5 s. 332 reg. eccl. Ups., de thrœflînge 1345 ib. s. 460 or, in Thrœflinge 1351 SD 6 s. 299 or,

i Thrœflinge 1353 SD 6 s. 436 or, Jn villa threflinge 1376 D 1 s. 4. Hellquist (s. 155) uppfattar båda namnen som bildade av släktnamn, vilka han sammanställer med Tanumstenens prawingan (Bugges läs­ning). Det är dock föga sannolikt, att man här överhuvudtaget har att göra med en personbeteckning; v. Friesen läser prawijan och upp­fattar ordet som en infinitiv, motsvarande fvn. preyia 'tråna, för-smäkta' (Röstenen s. 131 ff.). Det kan sålunda icke anföras som stöd för en patronymisk tolkning av de båda -inge-namnen. Överhuvud­taget känner jag från nordiskt språkområde intet vare sig person­namn eller appellativ, med vilket namnet med någon sannolikhet skulle kunna sammanställas.

Namnet Drevinge måste jag sålunda lämna otolkat, då grundformen icke med säkerhet kan fastställas. Dock finner jag det sannolikast, att man bör utgå från en grundform med uddljudande rf, då namnet därigenom får en rimlig innebörd. Det formella problemet kvarstår emellertid olöst.

Värmdö skeppslag.

Ormingelandet, del av Gustavsbergs och Bo snr. »Namnet används ej av ortsbefolkningen. Känt endast från kartorna.» (SOA.)

insulas Yrmingi & Rothmo 1288 SD 2 s. 56 or, in insulis quae yfraehyrmiwgi & ytrsehyrmmgi appellantur 1288 ib. or, Olsson Nordberg 1 s. 132, de insula dicta yrminge, a t. yrmyngae i skaeren 1328 SD 3 s. 658 or, Orminge 1535:1, Ormiwgen, Ormigen 1538:1, Ormingen (3 ggr) 1539:1, Orminghe fierdingh etc. (9 ggr) 1543:10, Ormiwghen Ferdiwge 1544:11, Ormiwghe Ferdiwgh 1547:3, Orminge fierdingh 1610 Värmdö db s. 169, Ormingelandet 1671 KrA XX: 13, Orminge landet 16ö0-t:s slut LA A: 4 (läns- och häradskartor), Orminge Landet omkr. 1700 ib. A: 17, A: 18, Orminge, Orminge Fjerding 1779 ib. A: 36.

Formellt identiska med detta namn äro: örminge, by i Vårdsbergs sn, Bankekinds hd, Ögl, 1.

in 0rminge 1348 SD 6 s. 4 avskr. reg. eccl. Line., i ormynge 1361 (SRP 515), jn . . . erminge 25/7 1369 avskr. reg. eccl. Line. f. 141 r. (Nygren s. 245), j ormircge 1384 (SRP 2024), i orm inge 1385 (SRP 2154), i j orminge 1387 (SRP

2321), i 0rmuwge 1406 SD ns 1 s. 520 or, i 0rminge 1411 SD ns 2 s. 414 or, yrmiwge, in yrmiwge odat., reg. eccl. Line. f. 141 v. (Nygren s. 245, 127).1

örminge, by i Kuddby sn, Björkekinds hd, ögl. 1. Äldre belägg se Franzén, Vikbolandet s. 163 f.

Hellquist (s. 179) uppfattar dessa namn som patronymica, avledda av det välstyrkta fsv. mansnamnet Orm, och på samma sätt tolkas av Franzén även örminge i Kuddbo.

Vad Värmdönamnet beträffar, är det tydligt, att detta i de äldsta källorna uppträder som önamn. Yfra Yrmingi är sannolikt den del av nuvarande Ormingelandet, där Velamssund och Kil äro belägna, och Ytra Yrmingi landet ö. därom, som vetter mot Östersjön; de båda områdena utgjorde tidigare två skilda öar. I senare källor är »Ormingen» beteckning för Orminge fjärding i Yärmdö skeppslag. Här möter sålunda det enastående förhållandet, att ett fsv. namn på -ingi (belagt i nom., dat. och ack.) uppträder som naturnamn, medan formellt motsvarande bildningar f. ö. genomgående gälla gårds- och bybebyggelser eller också bygder. Det finns intet som tyder på att en gård eller by med namnet Yrmingi existerat; de Bruns försök att rekonstruera ett kronogods Yfra och Ytra Yrmingi (UFT 8 bil. 2 s. 48 ff.) är en mycket luftig konstruktion. Möjligt är måhända, att namnet ursprungligt betecknat bygden. Vare sig vi ha att göra med ett bygdenamn eller ett naturnamn, är det föga sannolikt, att grund­ordet är ett personnamn. Det är rimligast att räkna med en avledning till appellativet orm eller, om ett bygdenamn föreligger, ett med detta sammansatt naturnamn av den vanliga typen Ormkärret, Ormudden etc. I det senare fallet bör man snarast räkna med att den ena eller båda öarna burit namnet *Ormo el. dyl. Härtill har bildats inbyggar-namnet *yrmingar, efter vilka bygden på öarna fått namnet Yrmingi. De Bruns sammanställning med Ormgården i ö . Ryds sn är otänkbar på grund av det stora avståndet och ställets obetydlighet; denna bebyggelse är sannolikt en utflyttning från Deglinge, om vilket se s. 314 f. Även i fråga om de båda östgötanamnen synes man ha rätt att räkna med att ett toponymicum av detta slag kan föreligga.

1 Det i reg. till SRP med tvekan upptagna belägget »Ormynd» hör e j hit. Stället lyder: »om the ormynd som lafrinz danssow kraffdis» (SRP 846), och ordet är sålunda det vanliga appellativet ormynd 'gåva åt brud' om vilket se Söderwall under urmynd.

Tynningö, 2 fr, Värmdö sn, ttfißigd.

karulum de thyninge 1322 SD 3 s. 545 or, Laurens i Tijninge 25/2 1431 UFT 8 bil. 2 s. 35 (anfört av de Brun utan hänvisning. Källan har jag e j lyckats återfinna.), Thynningöna 1436 Sthlms priv. s. 4 or, Thynnyngona 1436, avskr 1494 av föreg. RAP (jfr Sthlms priv. s. 26), twnningöna 1529 GVR 6 s. 239, j Tuninge 1541 GVR 13 s. 330, i Tynniz&ghe, i töniwge 1543:10, J Tynnigheöö 1544:12, j Tinninge, j Tinningha, Tinninge gårdh 1545 GVR 17 s. 9, Tinningö 1551 GVR 22 s. 196, 252, i j Tyningzhö, i Tynningön 1555 GVR 25 s. 72, i Töwningeön 1581 Sthlms tb 1578:83 s. 253.

Tynningö låg redan 1436 »af ålder» under Stockholms stad och var på 1550-talet kungsladugård (se de Brun UFT 8 bil. 2 s. 35 och Almquist Civ. lokalförv. 1 s. 232, Frälseg. s. 868).

Det äldsta belägget förutsätter ett grundord, innehållande en stam pün-, pün- el. piun-. Med en sådan utgångspunkt är det emellertid svårt att få en rimlig anknytning till känt nordiskt språkmaterial. Man bör därför även överväga möjligheten att betrakta den tidigaste formens skrivning med th som beteckning för ett explosivt t. Paral­leller anföras under namnet Tadinge nedan (s. 438). Brevet upprätt­håller visserligen i regel skillnaden mellan th och t (Thyrneby, thistebergha : tunum, wretalandum), men uppvisar även i Eneboloth ett exempel på skrivningen th för etymologiskt t. Om man utgår från en grundform Tyninge ligger det närmast till hands att med de Brun (UFT 8 bil. 2 s. 17 f.) sammanhålla namnet med Tuna, som ligger omkr. en mil so. om Tynningö. Som de Brun visat, genomskars södra Värmdölandet vid tiden för Kr. f. av en segelled, vid vilken Tuna var beläget. Trakten uppvisar fynd från äldre järnålder, vilket i förening med läget och namnet visar, att vi här ha att göra med en central och tidig bebyggelse. Mitt för denna segelled ligger Tynningö, och det synes därför rimligt att betrakta namnet som bildat till ett inkolentnamn Hyningar 'Tunabor' och översätta det 'Tunabornas ö \ Möjligt är även att sammanställa Tynningö med det en dryg mil i nv. belägna Tuna i Österåkers sn, även kallat Biskopstuna (apud Tunir 1298 SD 2 s. 265 or, 266 or etc.), vilket genom sitt läge vid inloppet till den viktiga farleden Trälhavet—Uppsala tidigt varit en ort av stor betydelse. Ett definitivt val mellan dessa möjligheter synes mig omöjligt att träffa. En betänklighet är — förutom skrivningen med th i det äldsta belägget — att inbyggare i orter med namnet Tuna annars regelbundet kallas tunboar, tuniboar. Om den föreslagna

tolkningen är riktig, bör namnet sålunda ha tillkommit under en tid, då inkolentnamn på -boar ännu icke i större utsträckning tagits i bruk.

Ävlinge, 1 fr + 1 4/q sk + 5/9 sk (de två sistnämnda motsvara nr 2—4), Yärmdö sn, nora^evhg9, s^drajevki^d.

eric i aeflingge 1400 (SRP 3101), y euelinghe 1535:1, i äfflinge 1538:1, y afflinge (2 ggr) 1539:1, i efflinghe (4 ggr) 1543:10, J äflighe (2 ggr) 1547:3, Efflinge 1552 ptl, i Efflingge 1603 Yärmdö db s. 159, i Efflingge (2 ggr) 1603 ib. s. 160, Efflingghe 1603 ib. s. 165, i Efflinge (10 ggr) 1610 ib. s. 166—172. Eeläggen ur Yärmdö db kunna även åsyfta Ävlinge i Ingarö sn.

Byn beboddes på 1500-talet av fyra bönder, men under 1600-talet upptagas endast tre sinsemellan lika stora hemman.1 Att bygden är gammal, framgår av de gravfält, som enligt bglk och uppgift i ATA ligga n. och s. om det nedan omtalade »träsket». V. om byn ligger Väsby (wesby 1538:1), vilket av namnet att döma synes vara sekun­därt i förhållande till Ävlinge.

Hellquist (s. 180) ser i namnet »ett släktnamn * M f linger, bildat ai det nordiska personnamnet Afle . . . » Detta personnamn är emeller­tid endast känt från västnordiskt område (Lind Dopn.); hos Lund-gren-Brate är det på goda grunder försett med såväl stjärna som frågetecken.

Vida sannolikare är, att grundordet innehållit en motsvarighet till samma dialektord ave, här i den välstyrkta betydelsen 'vik, förbun­den med ett större vatten genom ett smalt sund', som ingår i Åvinge i Grödinge sn och som utförligare behandlats s. 228 f. Ordet möter även i Norr- och Söder håva n. om Ävlinge (se s. 230), och det är icke omöjligt, att namnet betecknar en utflyttning från denna be­byggelse. Troligare är dock, att grundordet är ett äldre namn på det sanka terrängpartiet v. om byn, som enligt geom. jb 1630, 40 (LA A 1 s. 118) på 1600-talet var en insjö, på kartan betecknad »Träsk». Under vikingatid var den en bred vik, skild från havet endast genom ett kort, trångt sund, och gjorde i hög grad skäl för benämningen »ave».

1 I de äldsta jordeböckerna saknas för Värmdö skg jordataisuppgifter för samtliga byar. I senare handlingar uppdyka de endast sporadiskt, och 1618 skedde en helt ny skattläggning (Thulin Deiningsgrund vid skifte s. 124). Jag avstår därför från varje försök att rekonstruera byarnas jordatal.

Tänkbart är även, att grundordet innehållit en tidig motsvarighet till nusv. ävja, fsv. œfja, 'dy, gyttja', en -yö^-avledning till ave (se Hellquist EO). Ordet är vanligt i dialekterna och förekommer ofta i ortnamn (se t. ex. SOÄ 7: 2 s. 90, Kalén NoB 1921 s. 134, 1922 s. 55, Hellquist EO). Från Stockholmstrakten kan nämnas Åfjabro, torp i Österhaninge sn, Sotholms hd, beläget vid en bro, som leder över kärrmark.

Samma tolkningsmöjlighet, som här anförts för Värmdönamnet, gäller även

Ävlinge, 2 fr, Ingarö sn, evfoga.

J Efflinge (2 ggr) 1535:1, i äff linge 1538:1, y afflinge 1539:1, i efflinghe (2 ggr) 1543:10, J Äfflighe 1547:3, Efflinge 1552 ptl. De ovan anförda beläggen ur Värmdö dombok kunna även gälla detta namn.

Ävlinge bestod på 1500-talet av två hemman utan öretal. Omkr. 150 m s. om byn ligger en gravhög med c:a 10 m:s diameter och där-invid en osäker stensättning (ATA). På Säby ägor omkr. 800 m nnv. om Ävlinge och 550 m v. om Säby finnes ett betydande gravfält, bestående av omkr. 150 fornlämningar. Då det är beläget alldeles invid ägogränsen mellan Ävlinge och Säby, är det icke omöjligt, att gravfältet använts gemensamt av de båda byarna.

Byn ligger vid en öppen slätt, som tidigare vid högre vattenstånd måste ha stått i förbindelse med havet. När detta sjunkit, har här bildats en grund, gyttjig sjö av samma beskaffenhet som »Träsket» vid Ävlinge i Värmdö sn. Sannolikt är det denna, som givit namn åt grannbyn Säby och troligen även, i sin egenskap av »ave», åt Ävlinge. Dock är det även här möjligt, att grundordet är det ovannämnda ävja 'gyttja'.

En -ling-avledning av samma slag som de här behandlade namnen föreligger med största sannolikhet även i Åvlingby, by i Västerljungs sn, Hölebo hd, Söd. 1., skrivet i äfflingaby 1385 B 15 f. 11 v. Sparres avskr., i jEfflinggaby (2 ggr) 1401 SD ns 1 s. 36 or, i JEflinghaby 1405 ib. s. 499 or, i JEflingaby 1416 SD ns 3 s. 142 or, 143 or. Brevner (s. 54) sammanställer namnet med Avla i Gåsinge sn, Daga hd eller Avlebro i samma sn som Ävlingby (äldre belägg se Brevner a. st.) och synes anse, att namnet betecknar en utflyttning från endera av dessa bebyggelser. Det förra ligger emellertid på alltför stort avstånd

(närmare 3 mil) för att osökt kunna komma i fråga, och det senare förefaller alltför obetydligt (V2 mtl)1 för att kunna vara primärt i förhållande till den uppenbart gamla bebyggelsen Ävlingby (2V2 mtl), som enligt bglk 52 s. 69 har gravfält på ägorna. Byn har ett läge, som starkt påminner om de ovan behandlade Åva, Åvinge och Äv-linge; den ligger nämligen vid en slätt, som tidigare stått under vatten och genom en smalare passage varit i förbindelse med Öster­sjön. I första hand bör man här räkna med att grundordet innehållit en motsvarighet till ave och uppfatta förleden som gen. plur. av ett inkolentnamn *cevUngar 'folket vid aven'.

Hit kan möjligen också föras Ävlingebo, by i Tveta sn, Aspelands hd, Kalmar 1. skrivet efflingabode 1534, efflingeboda 1535, eflinge-boda 1536 (samtliga belägg ur Smål. 1533: IB). Byn ligger på en höjd mellan en sjö och en myr. I SOA:s dialektordsamling översättes ave i Aspelands hd bl. a. med 'gölliknande vattensamling' (Virse-rums sn) och 'vattensamling — sommartiden ofta uttorkad — intill en sjö eller vanligen en å' (Målilla sn). Om terrängförhållandena till-låta att uppfatta namnet som en avledning av detta ave kan endast avgöras genom besök på platsen. En sammanställning med ävja 'gyttja' bör också prövas.

Ryttinge, torp på Herrviks ägor, Yärmdö sn, ryti%d. Ryttingz torp 1600-t:s slut KrA XXII: 1 b, Rytingz samt. med föreg. ib. 2 a,

Rytingz T. samt. med föreg. ib. 2 b, Ryttinge 1600-t:s slut LA A: 4 (läns- och häradskartor), omkr. 1700 ib. A: 18, samt. med föreg. KrA XXII: 5, Ryttingz Torp samt. med föreg. ib. 6, Rytingtorp omkr. 1714 ib. 7, Rytingtorp 1714 ib. 9 a, Ryttings Torp samt. med föreg. 9 b, Ryttingen 1725 jb, Ryttings-Torp 1779 LA A: 36, Ryttinge 1787 jb, 1825 jb.

Beläggen visa, att namnet är oäkta. Bebyggelsen är också obetyd­lig och av allt att döma sen; i jordeböckerna upptages den först på 1700-talet och då som oskattlagt torp. Inga fornminnen äro kända (ATA). Om namnets innebörd har jag ingen bestämd mening.

Skavlinge, nu försvunnet torp i Hemmesta fjärding, Värmdö sn. Vtåff Skaffliwghe torp 1544:11, wtaff skaflmghe 1545:13, af i ödetorp

1551:3. 1 Under medeltiden betecknas det som torp; se SMR 455 (1436), 1107 (1440)

och j f r »it torp som heter afflabroo» 1484 A 15 f. 26 v.

Torpet, som i skatt gav 2 öre penningar och 1/2 lispund smör, upp­tages i jordeböckerna mellan Nora och Tuna byar i Hemmesta fjär-ding tillsammans med det något högre beskattade »Wesbytorp». Det har tydligen lagts öde redan vid 1500-talets mitt. Frans de Brun (UFT 8 bil. 2 s. 45) identifierar den 1545 nämnda bebyggelsen »skaf-lrnghe» (av de Brun felaktigt läst »Skafligh») med ett Skeflands torp, som anföres ur en icke angiven källa från 1500-talets slut (ib. s. 15) i samband med Tuna by. Jag känner icke de Bruns källa, men finner det sannolikt, att »Skeflands torp» avser det inom Tuna rågång be­lägna torpet Skrävlan (<sJcràvlran, ett torp Benempd skreffla 1543:10, Skrävlan 1653 ml, Skräflan, Skräfla torp, skräflans Jnhaga, Skräf-läns Eng, Skräflans Eng 1710 SLK Yärmdö 11). Sannolikt har man här att göra med två skilda torpbebyggelser.

Torpet bör ha varit beläget någonstädes mellan Tuna, Nora och Väsby. Då det exakta läget icke kan fastställas, är det vanskligt att bilda sig en uppfattning om bebyggelsens ålder och namnets bety­delse, men det förefaller rimligast att med de Brun anknyta till fsv. skafl 'ätliga växter', sv. dial, skavel 'omogen frukt, kart; ollon af bok och ek' (Rz). Måhända föreligger ursprungligen en sammansätt­ning *Skaflœng(è). I varje fall torde det med hänsyn till bebyggelsens obetydlighet vara säkrast att betrakta namnet som ett oäkta -inge­namn.

Myttinge, 2 fr, Värmdö sn, mytvgd. Ver j Nyttiwge . . . Jens j Nyttiwge 1517 Sthlms tb 1514—24 s. 160, J

Myttinge, i miöttiwnge, i möttinge 1585:1, i myttingie 1538:1, i myttinge 1543: 10, J Myttinghe, J Mittiwghe, Myttynghe 1544:11, J mittyghe 1547:3, y Myttingö 1555 ptl, Myttingge (3 ggr) 1602 Yärmdö db s. 155, Myttingge 1603 ib. s. 162, Myttinge 1612 ib. s. 171, i Myttinge 1636 jb.

I de äldsta jordeböckerna upptagas två skattehemman. Ett grav­fält, bestående av ett 10-tal högar, ligger omkr. 300 m s. om norra gården (ATA). Under vikingatiden sköt en vik in söderifrån upp mot byplatsen, och vid vår tideräknings början låg en betydande del av de nuvarande inägorna under vatten.

Hellquist, som icke känner några äldre former, uppför namnet bland sannolika patronymica (s. 191) och jämför det med eng. Mottingham fsax. Mottonhêm. Åtminstone den förra sammanställ­ningen är otänkbar, då det engelska namnet 964 och 1081 skrives

Modingeham (Karlström s. I l l , Ekwall -ing s. 129). överhuvudtaget synes det icke finnas några säkra anknytningar till nordiskt eller annat germanskt personnamnsmaterial.

Även en toponymisk tolkning stöter emellertid på svårigheter. Namnet bör dock enligt min mening närmast sammanhållas med Muttsunda, Frötuna sn och skg, Sthlms 1., uttalat mntsånda och skrivet Mwtesund 1400-t:s mitt reg. 1561 Tre Rosors arkiv s. 168, Mutthe-sundha, muthesunda 1535 ghj, muttasundha 1567: 18. Byn är belägen nära havet, och dess ägor ha liksom Myttinges frilagts i förhållande­vis sen tid. Hit hör måhända även Måtteby, by i Frösthults sn, Sim-tuna hd, Västm. 1., uttalat mötjbd, -by?, mdtalip och skrivet j mutteby (läsn. oviss) 7/s 1517 Revelsta UUBperg, j Mutby 11j9 1573 Simtuna prästgård UUBperg. Byn ligger ungefär en km v. om en betydande sankmark. Den stam inutt- el. mût-, till vilken grundordet i Myttinge och förleden i de båda andra namnen synbarligen äro bildade, låter icke entydigt förklara sig ur känt nordiskt språkmaterial. Det ligger måhända närmast till hands att tänka på det från Götalandskapen, Gotland och Finland kända muta, muttä, mutregna 'smått regna, duggregna' (Rz, Vendell); mutregn 'småregn' anföres av Rz även från Västmanland. Ordet föres av K. F. Johansson (IF 19 s. 121) och Torp (Nyno. EO s. 435) till en ieur. rot mud-, germ, mut- 'vara fuktig', medan Lundahl (Minnesskr. utg. av Filol. Samf. i Gbg s. 34 ff., GHÅ 1930) tilltalande sammanställer det med feng. mot n. 'a mote, an atom', medelnederl. mot 'avfall av sten och torv', nynederl. mot 'fint avfall, träavfall; damm; fin sand; torvaktig jord, fin matjord; dimma; duggregn' vilka betydelser han härleder ur grundbegreppet 'små partiklar; finfördelad materie'. Hit för Lundahl även finlandssv. muta m. 'avfall, skräp, hösmål o. d.; gyttja, gödsel av sjötång m. m.' (Vendell), men det är osäkert, om detta ord är fornärvt.1 På betydelse­utvecklingen 'krossad, finfördelad materia' > 'slam, gyttja' anför Lundahl a. st. flera övertygande paralleller. Av särskilt intresse äro de till den med ovannämnda stam mût- besläktade germ, stammen

1 Vendell uppfattar det som ett lån från lty. mut, mudde 'dreck, schlämm', vilket emellertid förefaller mindre sannolikt. Mer beaktansvärd är Wessmans uppfattning, att vi här ha att göra med fi. muta 'dy, ävja, slam, gyttja, grummel, grums; mudder'. Detta kan i sin tur, som Karsten föreslår (Germ.-Finn. Lehnw. s. 132), vara ett nordiskt lånord; sammanställningen betecknas emellertid av Setälä som »nicht stichhaltig» (Bibi. Verzeichnis s. 72).

mup-, mud- bildade orden fvn. mod n. och möda f. 'avfall, skräp', ny sv. modd (i sms sn ömodd), eng. mud 'slam' etc., om vilka se Lundahl a. st. Det är tänkbart, att grundordet i Myttinge har inne­hållit en bildning till stammen müt- med betydelsen 'slam, gyttja'; i så fall skulle denna i betydelseavseende förhålla sig till det nederl. mot 'fint avfall etc.' som nysv. modd till fvn. mod 'skräp, avfall' och möjligen vara identisk med det ovannämnda finlandssv. muta m., om detta är ett inhemskt nordiskt ord. Sakligt skulle ett sådant betydelseinnehåll passa förträffligt till såväl Myttinge och Muttsunda, vilkas ägor i historisk tid frilagts genom landhöjningen, som till det i närheten av en sankmark belägna Måtteby. Då emellertid ett dylikt ord icke är säkert styrkt från nordiskt språkområde, måste det här framförda tolkningsförslaget betraktas som starkt hypotetiskt.

Även om man sålunda icke kan komma längre än till övervägan­den, kvarstår emellertid som förhållandevis säkert, att namnet helst bör uppfattas toponymiskt. Det starkaste stödet härför äro de ovan anförda namnen Muttsunda och Måtteby, i vilka förlederna näppe­ligen kunna vara personnamn.

Färentuna härad.

Tryninge, 1I2 fr, nu avhyst by, inlagd under Stav, Ekerö sn. vnum solidum terre in villa troningi 1298 SD 2 s. 275 or, tio oris land jordh

a aekrurcne . . . j tryraiinge, a t. trymirage 1378 (SRP 1314), tyo orisland oc tw ortogha land jord j tryninge 1383 or (Norrk. med. s. 60), atta ortogher landh jordh J t . . . inghe, forwemda tryniwghe, a t. Tryninghe, Thryniwge e. 17/s 1454 Linköping RAP, i Troniwge, i Tryninge 1519 Sthlms tb 1514—24 s. 225, hallffdelenn i j Tryninge på Ååkeröö rentendis thillhope 9 öre och V2 lesth Kornn 1528 GVR 5 s. 119, i tryminge 1539:1, Trininge Söd. 1543: 5 A, Triningge Söd. 1544:2, i tryninge, i tryniingh, i tryniinge 1544:9, tryniinge 1546:3, Trininge, Trinninge, Trinnige 1562 fri 2: 9, i Tröninge 1621 boskl Uppl. 2:1, Trömminge (2 ggr), Tröminge 1653 ml, Tryninge, Trynninge 1713 SLK Ekerö 2, Trönninge 1728 ib. 5.

I 1539 års jb upptagas 4 landbohemman utan angivna öretal. I för­teckningen över aoe-hemman 1543 och 1544 redovisas ett hemman om 9 öresland, uppenbart identiskt med det 1528 nämnda godset. Detta har tydligen sedan övergått till frälse, ty i 1562 års frälselängd

upptagas tre hemman om 9, 91/2 och 41/B öresland. I beskrivningarna till ovan citerade kartor från 1713 och 1728 uppges, att byn tidigare bestått av 21/4 frälsehemman (dock utan uppgivna öretal), vilket sålunda överensstämmer med frälselängden 1562, och dessutom ett halvt kronohemman om 5 1/2 öresland, vilket sannolikt motsvarar det fjärde av 1539 års landbohemman. Byn har sålunda bestått av fyra gårdar om sammanlagt drygt 28 öresland, d. v. s. 3 1/2 markland.

Tryninge inlades på 1600-talet under Stavsund och avhystes mot slutet av samma århundrade (jfr Almquist Frälseg. s. 822 f.). 1713 års karta utvisar, var »des huus eller huus t omter haf:r wäret be-lägenna». Byplatsen låg i vinkeln mellan nuvarande allén och stora landsvägen omkr. 750 m no. om Stavsunds huvudbyggnad, och ö. därom låg i omedelbar anslutning till Tryninge den nu avhysta byn Tälleby (1 V2 markland). På åkerholmen strax s. om tomten finnas enligt ATA två smärre gravfält av vikingatidstyp, vartdera bestående av 8 fornminnen (3 osäkra) och omkr. 500 m no. om byplatsen ännu ett om 20 fornlämningar, däribland en skeppssättning, sannolikt Tällebys begravningsplats. Ett gravfält om 13 högar vid Stavsunds stallbacke omkr. 400 m från den forna byn har möjligen hört till Stav.

Hellquist, som icke känner något annat belägg än det som anföres i SRP från 1378, avleder namnet (s. 159) av en i de nordiska språken f. ö. okänd personnamnsstam Trunn- (Trund-). Denna härledning för* bjudes emellertid av det äldsta belägget. Sannolikt bör man utgå från en grundform Trmingi, som utvecklats till Tryninge på samma sätt som Sonungi > Syninge (se s. 400). Icke heller med denna ut­gångspunkt är det emellertid möjligt att anknyta till någon känd personnamnsstam. Å andra sidan erbjuder en toponymisk tolkning lika stora svårigheter, och då jag icke kan finna någon sannolik för­klaring till namnet, avstår jag från att söka tolka det. Om tre andra nysv. Tryninge, Trönninge se nedan s. 321.

Skillinge, 1/4 sk, Sånga sn, ßh%e,. in skiollunge . . . quinque denarios terre 1310 SD 2 s. 637 or, 2 x/t ortugh

land j skasliinge oc haffuer lighat odhe mang aar . . . j ort ugh j skaellinge . . . oc haffuer lighat 0de j mang aar . . . 11V2 ort ugh land j skaellinge oc thz haffher lighat 0de margh aar oc ligger sen . . . j ort ugh land j skaellinge . . . haffuer laenge lighat »dhe 1400-t:s slut C 11 f. 12 r. ff., Skellinghe 1538:2, i Skyllenngenn (2 ggr), i Skellinngenn 1573:3, y Skillimgen, vty Skyllimgen,

y skyllinngen 1588:10, vdi killin (resten bortrivet), vdi Skyllinngen, Skill-inngenn 1594:8, Skillinge, j Skillinge (2 ggr) 1618:19, Skillinge, j Skillinge 1640 jb, Skillingie 1653 ml.

Troligen redan under senare medeltiden hade Skillinge förlorat sin karaktär av självständig by. Enligt C 11 låg mot 1400-t:s slut sam­manlagt 2/a markland sedan länge öde. 1538 ligga 11 öresland under prästbordet, och 1573 brukas 4 örtugland av Sundby, 3 öresland av Stockby och 8 penningland av Yäsby i Skå sn. Återstoden är taxerad till 4 öresland. Det sammanlagda jordatalet uppgår sålunda till 19 2/3 öresland eller praktiskt taget 21j2 markland. I geom. jb 1630, 1640 (LA A 1 s. 68) är själva gården satt till 3 öresland, 11 öresland ligga under prästgården, 2 under Sundby och 1/2 under Väsby. Nu finns på den gamla byplatsen endast en obebodd torpstuga. Ett vackert gravfält, bestående av ett 50-tal fornlämningar, de flesta sannolikt från vikingatid, är beläget omkr. 200 m nno. om stugan (ATA). Detta jämte marklandstalet vittnar om att här en gång funnits en ganska betydande bebyggelse.

Namnet bör vid tolkningen sammanhållas med följande:

Skillinge, by i Kung Karls sn, Åkerbo hd, Yästm. 1. jylhnge T. Erics­son 1915 ULMA 881: 3 p, filigz.

i j skolinge 1400 or (Nord. mus. 3), J estra skyolluwghe, j vestra skyollunghe 1408 or (Nord. mus. 4), i Skiollunge, i Skiollungom 1414 SD ns 2 s. 819« or, i Skiilinge 1415 SD ns 3 s. 65 avskr. 1500-t:s senare del, i skellinghe 29/i 1471 Tumbo RAP, j sköllinge 1487 Arboga tb 2 s. 320, aff Skollinghe, en by heter skyllinghe 1498 C 36 s. 14, 18, i sksellinge u. d. 1500 Åkerbo Bergshammars-saml., J sskyllinghse 1532 Arboga tb 3 s. 394. Möjligen åsyftar även in skiœ-linghe 1323- SD 3 s. 601 or denna by. Brevet rör hemmansdelar, som skänkas till ett prebende vid Västerås domkyrka; f. ö. nämnas gods, belägna vid Västerås och i Tumbo sn i Västerrekarne. Siamma prebende åsyftas med Skœlinge prouento (2 ggr) 1413 SD ns 2 s. 655 or (jfr ödeen s. 223).

Sköldinge, by och sn i Oppunda hd, Söd. 1., $yUg&. parochiam Skioldyngi 1313 (or i RA till SD 3 s. 115), De Skioldunge omkr.

1314 ib. s. 152 lib. eccl. Strengn. ecclesie sciolungi (dat.) 1329 SD 4 s. 105 or, in skioldunge 1340 ib. s. 751 or, in skyollunge 1347 SD 5 s. 688 or, i Skiolluwga sokn 1355 SD 6 s. 539 or, in skiolhmgho[m], de skiolluwghum 1378 (SRP 1337), i j skiollungom, til minna kyrkio skiolluwge 1384 (SRP 2034), i j skiolluwge 1384 (SRP 2050), i skyollunge sokn 1391 (SRP 2578) etc. (ytter­ligare ett drygt 30-tal yngre belägg från medeltiden).

Skyttinge, by i Gårdeby sn, Skärkinds hd, ögl. 1. fphfpf fibga-j skiollunge 1375 (SRP 1178), ii skiollinge 1376 (SRP 1191), j skiolluwge

1376 (SRP 1225'), ii skiollinge 1377 (SRP 1279), j skiolluwge, Jnnaw skiolluwge 1377 (SRP 1296), ii scyolduwgum 1380 (SRP 1524), ii skiollinge 1380 (SRP 1534), j skioligghe 1381 (SRP 1552), ii skolliwge 1381 (SRP 1653), j skiollonge 1384 (SRP 2053), j skiollinge 1386 (SRP 2188), 1389 (SRP 2428), j skiolluwge 1390 (SRP 2518), j skiollinge 1391 (SRP 2589), 1392 (SRP 2625), 1393 (SRP 2692), 1394 (SRP 2739), j skiolluwge 1394 (SRP 2748), j skiolluwgge u. d. 1394 Skuru-säter Bergshammarssaml., i Skiollinghe 1413 SD ns 2 s. 706 or, i Skiollinge 1413 ib. s. 735 vid. 1478, i skiollunghe 1413 A 14 s. 11 vid. 1498 av or till samma brev som föreg., i skyolluwge 9/s 1427 Skurusäter RAP, i skyolinge Ve 1479 Halleby RAP.

Om utvecklingen ö > y se Janzén NoB 1940 s. 155. I de upp­ländska och västmanländska namnen har y övergått till i, sannolikt på grund av inflytande från avledningselementets i.

Hellquist (s. 124) uppfattar samtliga här anförda namn som patro-nymica, bildade »af den personnamnsstam, som ingår i fsv. Skiel-dolphus, isL SkjQldolfr, Skjaldbjçrn, fno. Skjqldr; jfr fht. Sciltung». Av dessa är endast det förstnämnda säkert styrkt i fsv. (Lundgren-Brate s. 231, 232, 234). Det enkla Skigld, Skiold är i de nordiska fornspråken huvudsakligen känt från sagohistorien (Lind Dopn., DGP). Som levande personnamn synes det ha varit ytterst sällsynt — i Njåla kap. 41 uppträder en svensk med detta namn, och 1329 möter i ett norskt diplom en Pöralfuer Skiœldar son. Som binamn är det ett par gånger belagt i fvn. (Lind Personbin.). I ortnamn före­kommer det, ehuru icke ofta. Från Danmark anföres i DGP Skioldz eng 1491 och Skjoldelev (Skioldeleff 1426), från Norge Skjeldestad (a Skialdastoöum 1314 NG 12 s. 95, jfr ib. 3 s. 74, 4 : 1 s. 218). På svenskt område ingår det enligt Sahlgren NoB 1927 s. 77 f. i Sköller-sta i-Närke (de Skioldestum 1314) och enligt Janzén NoB 1940 s. 154 f. i några västsvenska namn på -rud (jfr dock Ljunggren NoB 1943 s. 153).

Även om Hellquists förklaring är möjlig, tvekar man dock inför tanken, att detta på östnordiskt område så sparsamt belagda person­namn skulle ingå i fyra fsv. Skioldunge. En toponymisk tolkning bör om möjligt föredragas. Ett terrängbetecknande ord sköld är, som senast Ljunggren framhållit (aa s. 150 ff.), mycket vanligt i nordiska ortnamn. Det har »använts för att beteckna terrängformationer, som i något avseende påminner om en sköld. Yad speciellt Danmark

beträffar har man där kunnat använda skjold som beteckning för öppna platser i städer (efter mlty. förebild), för öppet liggande åkrar, för vidsträckta grund, men framför allt för höjder, som 'skjolder'» (Ljunggren aa s. 155). Från Sverige anför Ljunggren aa s. 152 Skyll-berg (1346 Skyoldseborgh) i Lerbäcks sn, Kumla hd, Ör. 1., Sköld-berga, Fellingsbro isn, ör. 1. och Sköldnäs (1347 Skyoldanes), V. Ving­åkers sn, Söd. 1. Vad det sistnämnda beträffar, har jag vid besök på platsen kunnat övertyga mig om att den domineras av en jämn, rund bergsknalle ute på näset nära byn; här föreligger otvivelaktigt skjold som beteckning på en höjd. Samma tolkning synes mig kunna till-lämpas på Skillinge i Sånga. Söder om den forna byplatsen ligger en stor slätt, och norr därom reser sig ett jämnt, runt bergsparti, vid vars östra sida det ovannämnda gravfältet är beläget. Ett liknande läge har av kartan att döma även Skyllinge i Gårdeby, beläget på en jämn, oval höjdsträckning söder om ett öppet åkerfält. Vad Skillinge i Karlskyrka sn oeh Sköldinge sn i Oppunda hd beträffar, ge kartbilderna ingen ledning. Båda synas ligga ganska flackt; nv. och no. om det förra skjuta två markerade, höglänta näs ut i Mälaren, och läget påminner om Sköldnäs i Vingåker — vad som här kan ha varit namngivande vill jag emellertid icke söka bedöma utan att ha besökt platserna.1

1 Skillinge i Kung Karl uppfattas av ödeen a. st. som en avledning till skäl 'gräns'. Han utgår då från de ovan citerade formerna från' 1323 och 1413. Så länge dessa icke äro med säkerhet identifierade, torde det dock vara säkrast att utgå från ett fsv. SMoldunge.

Det är för Skillinge i Kung Karl även lockande att tänka på ett samband med Sköldby, beläget i Torpa sn knappa 7 km oso. om Skillinge. Namnet uttalas fbVby. Säkra äldre former äro svåra att anträffa, då Torpa sn tidi­gare tillhörde V. Rekarne, i vilket hd ytterligare tvenne byar med liknande namn äro belägna, nämligen Skölby i Fors sn (jokby) och Skölby i ö j a sn (fèVby). De talrika, ehuru tyvärr ganska sena beläggen (Skylby 1409 SD ns 2 s. 200 or, 1414 ib. s. 819 or, 1419 SD ns 3 s. 461, 3 ggr, or, Skolby 1417 ib. s. 246 or; senare under 1400-talet skrivas namnen enligt excerpter i SOA skylby, skolby, skiolby, skyolby etc.) möta vanligen vid fastar och nämnde­män, varför det är omöjligt att fastställa, vilken av byarna, som avses. Två av beläggen i brevet från 1419 kunna dock med säkerhet identifieras med Öja-namnet, då »Olaff i Skylby» enligt detta tvistar om en »skyrd» med »Biern i Salistom» d. v. s. Salsta i Öja sn. Sannolikt är »jowan i skolby», omnämnd 1454 i Arboga tb 1 s. 24, bosatt i Sköldby i Torpa, som ligger närmast Arboga av de tre byarna. Vågar man för detta namn räkna med en grundform *Skiold-

Sollentuna härad.

Skäftinge, lht under Görväln, Järfälla sn, fèfhga, ßftiga. Bebyggel­sen ligger på Skäftingeholmen fåfUgaholmm, fhftvg&. — De följande beläggen gälla holmen, om icke annat anges.

by, i vilken d tidigt fallit i trekonsonantställning, varefter l förlorat sin den-talitet, måhända under inflytande från de andra namnen, kan Skillinge, fsv. Skiollunge, vara en utflyttning från denna by. Härför talar, att Skillinges ägor nästan helt och hållet Mgga under 8-meterskurvan och att bebyggelsen därför måste vara förhållandevis sen. Ett säkert exempel på utflyttning erbjuder Torpunga i Torpa sn i de båda byarnas omedelbara närhet (se s. 539). Tolk­ningen är dock mycket oviss, då det även ligger nära till hands att samman­hålla de tre Skölby med söd. dial, sköl 'hufvuddike för vattnets aflopp från åkrar'; 'större dike, graf i ett dykärr', som av G. Ericsson anföres från Ö. Rekarne och Åker (jfr Rz s. 609 b). Ordet, som representerar ett fsv. skyrdh, har uppenbart gammal hävd i trakten, där själva företeelsen spelat en viktig roll för de lågt liggande, i sen tid ur Mälaren vunna åkerområdena. Det möter (i formen skyord, skyrd) redan i det ovan omtalade brevet från 1419 och användes 1686 av Jäderprästen Grubb för att beteckna vattenförbindel­serna mellan de halvt igengrundade sjöarna på Jäderslätten (»Söör fiählen, Lappen, sädan een skiöhl, bränninge Siön, noch een skiöhl så Kafiählen» Ranns, om antikv. s. 30 f.). Det kan knappast vara en tillfällighet, att de enda svenska byarna med namnet Sköl(d)by äro belägna just i Rekarne (ordet är dock även välkänt från andra trakter, se Rz s. 591 b och SOA:s dialektord-samling). Frapperande äro dock de genomgående skrivningarna med l i de äldre ortnamnsbeläggen, trots att appellativet i samma brev, där formen Skylby uppträder, stavas skyrd; detta kanske dock snarast bör uppfattas som ett intressant exempel på att ortnamnen i de skriftliga källorna trognare och snabbare inregistrera ljudförändringarna än appellativen. Sakligt passar tolk­ningen av kartan att döma för alla tre namnen.

Ett ursprungligt *Skioldungi ligger måhända till grund för Skillinge i i Munka-Ljungby sn, N. Åsbo hd, Krist. 1., för vilket jag dock icke känner vare sig uttal eller medeltida belägg. Gården ligger omkr. en mil från Skälderviken, om vilket namn se Ljunggren aa. Sannolikt föreligger ett samband av någon art mellan de båda namnen.

Ovisst är, om man med Tengström s. 309 bör föra det bohuslänska Sköld­unga i Ucklums sn, Inlands n. hd, fno. j Skialdungum, widh Skialdungha, till de äkta -inge-namnen. Det torde i så fall vara den enda representanten på fno. språkområde. Man måste i varje fall räkna med möjligheten av ett gammalt singulart naturnamn *Skioldungr, som sekundärt fått former på -a, -um, vilka då böra bedömas på samma sätt som namnen på -llwiga, -llungom, -lunda, -lundom etc.

pa Skefftings holmen 1508 Styffe Bidr. 5 s. 324 or, Skiäflingen 1600:t. LA A: 9 (läns- och häradskartor), Skeftingen 1651 ib. A: 22, Skieftingen 1671 KrA XX: 13 (kopia), Skiäftinge 1675 KrA XX: O, Skefftingen (åsyftar be­byggelsen) 1687 SLK Järfälla 4, Skiäfftingen 1689 Gripenhielms Mälarkarta KB, öön Skäfftingen 1700—01 SLK Järfälla 9, öön Stora Skäfftingen som Skogwachtaren . . . åbor 1701 SLK Järfälla 3, Strostina 1700-talets början KrA XX: 15. — Sundet mellan ön och fastlandet kallas i ovan anf. källor: skeftingsund 1651, Skiäf tinge Sundet 1675.

Hellquist (s. 132) anser, att namnet innehåller ett släktnamn *Skœptinger, bildat av den personnamnsstam, som ingår i fsv. Skafte, isl. Skapti o. s. v. Ödeen (s. 228 f.) anför det som exempel på sådana -inge-namn, som beteckna sekundär bebyggelse, och menar, att det »bör ställas i samband med det närbelägna Skaftotorp, i SD 3: 50 fr. 1312 skrivet Skaftathorp». Ödeens uppgift måste bero på en fel-anteckning; det omtalade Skaftathorp, som nämnes 1312, åsyftar Skaftarp i Rydaholms sn, Östbo hd, Jönk. 1., och något Skaftatorp i närheten av Skäftinge finnes icke.

Som framgår av beläggen, är namnet oäkta. Gårdnamnet Skäftinge är sekundärt till önamnet Skäftingen, Skäftingsholmen, vilket förut­sätter ett fsv. *Skœptinger, *Skœftinger, ett naturnamn av den van­liga singulara typen, önamnet är avlett av subst. skaft, använt som terrängbeteckning med betydelsen 'något utskjutande'. Det är sem-asiologiskt identiskt med namn som Skaftö, Skaftskär (se Ohlsson s. 121 och där cit. litt.), Skaftholmen (torp i Ö. Ryd sn, Danderyds skg, Sthlms 1., insula dicta wlgariter scaptholma SD 3 s. 220 or). En dylik -ing- el. -ung-avledning föreligger även i det blekingska Skaf ting sskärvet (se Ohlsson a. st.) ; möjligen bör det fini, bynamnet Skaftungs uppfattas på samma sätt- (se Karsten Sv. bygd 1 s. 341 f. Karsten uppfattar också Skäftinge i Järfälla som en motsvarighet till Skaftungs).

Skäftingen måste i äldre tider ha bestått av tre smärre holmar, och namnet torde ursprungligen ha tillkommit den nordligaste av dessa, vilken på 1701 års karta bär namnet Stora Skäftingen. Denna holme är på de äldsta kartorna förbunden med det mellersta partiet endast med en tunn landremsa, vilken tidigare måste ha varit en spetsig udde; det är med största sannolikhet denna, som varit namn­givande. Någon bebyggelse kan icke ha uppstått förrän i mycket sen tid — skogvaktarbostället, som är utsatt på kartan 1701, har endast ett par obetydliga åkerlappar.

Ervinge, 1 */* kr + 1 fr + 3/s sk + 3/s fr + 1/8 sk + . 3/8 sk, Spånga sn, àrvvgd, àrvtga.

in heruingi dimidiam oram terre 1828» SD 3 s. 578 or, de villa . . . haeruingi 1344 SD 5 s. 367 reg. eecl. Ups. (reg. till föreg. brev), siguasto in seruinge 1347 ib. s. 632i or, iserlerws in seruiwge 1375 (SRP 1181), fyra ortug land jordh i Erwinge som Sponga kirkia hafthe 1409 SD ns 2 s. 164 or, J ärwinge, J ärwinghe 1534 (1538:2, j f r Klockhoff 2 s. 50), j Erwynge 1538': 2, i erffuynge, i Eruinghe, j äruiwge, i erffwinge, i Eruynge 1530»: 3, j ärffinge 1540:8% J äruinge (2 ggr), J eruinge (3 ggr), J Erffinge 1545:5, i eruiwge 1548 ptl, Erffuinge 1562 frl 2:14.

I de tidigaste fogderäkenskaperna redovisas en skattejord om 8 2/3

öresland, «om brukas av grannbyn Kista, ett stadgehemman om 41 /2

öresland, två kyrkohemman om 8 och 6 öresland, ett Danvikshemman om 5 öresland och ett frälsehemman utan uppgivet öretal. Mot det sistnämnda svarar i senare källor (t. ex. geom. jb LA A 10 s. 10—11, 1635—36 och LA A 96 6:1, 1699) ett frälsehemman om 5 öresland och en frälseutjord om 3 öresland. Det sammanlagda jordatalet upp­går sålunda till 40 1/6 öresland (39 5/e öresland 1635—36 och 3911/i2

öresland 1699), sålunda praktiskt taget 5 markland. På Ervinge ägor finnas två betydande gravfält, bestående av 48 resp. 76 fornlämningar, det förra beläget omkr. 400 m n. om gården och det andra omkr. 200 m v. om detta (Järvafältets fornlämningar nr 62, 63). Möjligen har ett av dessa gravfält tillhört Kista. Själva byplatsen ligger ungefär 10 m över havet och åkerjorden är huvudsakligen belägen mellan 10- och 15-metersnivåerna.

Hellquist (s. 182 f.) uppfattar namnet som ett patronymicum, bildat av en personnamnsstam Arv-, som antages föreligga i fsv. mans­namnet Arve (Lundgren-Brate), vilket också synes ingå i ortnamn (Lundgren-Brate, Ödeen s. 8). Detta namn synes dock vara ganska sällsynt och saknar säkra motsvarigheter i de övriga nordiska språken, varför jag finner det rimligast att uppfatta det som en tillfällig kortform av det vanliga personnamnet Ar(n)vldh; möjligen kan man också räkna med ett ursprungligt binamn arvi 'arvtagare', till vilket en motsvarighet är känd från fvn. (Lind Personbin.). I vilket fall som helst kan det icke stödja existensen av en nordisk personnamnsstam Arv-, och Hellquists tolkning måste betraktas som osannolik.

Å andra sidan är det även svårt att finna några säkra anknytningar

till kända appellativ. Det äldsta beläggets uddljudande h bör säker­ligen förklaras som roslagsdialekt, och man bör vid tolkningen med Hellquist utgå från formen Mrvingï. En utan tvivel naturbeteck-nande förled Ärva- möter i danska ortnamnen Arreskov på Fyn (Arwaskogh, Arwescogh, Aruseskogh, Arueschau, Arualskou Ann. Dan. s. 113, 119, 137, 166, 194, 198), Arreso på Själland (Arvaesio 1300-t. LDV; se vidare DS 2 s. 71), skånska Arvlunda (in Arna Lun-densi hospitio, fel för »Arualundensi» Saxo s. 372, Aruselund Vald. jb s. 28), förr sn i Ingelstads hd, Malm. 1. (se Aakjser Komm, och Styffe Sku s. 80), ett icke identifierat Arffueschouffwen 11/s 1514 Gladsax vid. 1/s 1593 UUBperg; för Arvaskog i Torups sn, Halm­stads hd, Hall. 1. känner jag inga äldre belägg. Några fsv. motsvarig­heter till dessa namn äro icke bekanta. Förleden i de danska namnen anses av Nielsen (Blandninger 2 : 1 s. 17 f.) vara ett trädnamn som emellertid f. ö. är okänt. Ordet antages DS 2 s. 71 kunna gå tillbaka på *azba-, växelform till *aspa- 'asp7. Det är väl ovisst, om ett sådant trädnamn funnits. För Ervinge vågar man knappast räkna med ett dylikt grundord.

Det enda naturbetecknande ord, som är tillräckligt säkert styrkt för att osökt kunna komma i åtanke vid tolkningen av svenska namn på Arv-, är det från stora delar av det germanska språkområdet styrkta växtnamnet arv(e), fsv. ar ve, som kan beteckna flera olika småväxter, vanligen Stellaria media (se Hellquist EO, M. Kristensen MoM 1911 s. 45 f., Lyttkens s. 393 f., 1069 ff.). I SOA anföras ort­namnen Arvkällan àrvkéla, »Väl av àrva m. Våtarv (Stellaria)'», källa i Transtrands sn, Malungs tg, Kopp. 1., och Arvtjärn årvpåna, »möjl. våtarv 'Stellaria media'», sjö i Ragunda sn och tg, Jämtl. 1. Kanske ingår samma ord i Arvtjärnarna vrvfåémr, två små sjöar i Rättviks sn och tg, Kopp. 1., och den grunda Arvsjön i Järlåsa sn, Hagunda hd, Upps. 1. (Arf Sjön 1789 LA B 36 33:1). Även om ett eller annat av dessa namn ha annat ursprung,1 är det dock rimligt att räkna med att det vitt spridda växtnamnet kan ingå i namn på mindre, grunda vatten, vilkas stränder äro bevuxna med örter av arv-släktet. När bebyggelsen Ervinge kom till, utgjorde sannolikt slättmarkerna s. om byn en grund vik eller bestod av sanka kärrmarker. Möjligheten

1 Ett Arvsjön i Bo sn i Sköllersta hd, Ör. 1. innehåller subst. alv, se Brevner s. 46 f.

att dessa burit ett liknande namn synes icke utesluten. Tolkningen måste dock givetvis betraktas som mycket osäker.

Då Ervinge ligger i omedelbar närhet av Kymlinge, vilket med största sannolikhet är sekundärt till det 2 1j2 km n. därom belägna Kummelby (se nedan), vill man dock gärna söka förklara de båda namnen efter samma linje. Kummelby gränsar i söder till den be­tydande byn Järva (8 markland). Ägorna till de fyra byarna Ervinge, Kymlinge, Järva och Kummelby bilda ett sammanhängande område, dock så, att Kymlinge gränsar till Järva, Ervinge till Kummelby. Det är lockande att se ett sammanhang mellan Ervinge och Järva av samma art som nedan antages mellan Kymlinge och Kummelby och sålunda betrakta Ervinge som en utflyttning från Järva. En sådan tolkning stöter emellertid på betydande formella svårigheter. Järva skrives in hyrwa 1291 SD 2 s. 106 or, (ingeualdö) de &rnœ 1347 SD 5 s. 632 or (skriv- eller läsfel för &ruœ), (ingualdo) in yruœ 1347 SD 5 s. 640 or, in villa yffro yrwo 1371 (SRP 999), i Litla Yrwe (2 ggr), a t. Litzla Ymoe 1409 SD ns 2 s. 161 f. or, i Litla Yrwe, i Stora Yrwe 1409 SD ns 2 s. 164 or, i Dygra 0rwa 1415 SD ns 3 s. 69 or, i Erffwa 1483 Sthlms tb 1474—83 s. 403. Under 1500-talet skrives namnet vanligen med i eller e i stamstavelsen, och den nuvarande formen Järva med begynnande J blir vanlig först på 1600-talet. Namnet har av Noreen (Xen. Lid. s. 6), Hellquist (Sjön. 1 s. 283, EO), H. Pipping (SNF 17:3 s. 34) och Sahlgren (NDA 12/2 1937) övertygande sammanställts med fvn. jçrvi 'grus' och ansetts åsyfta den grusås, på vilken byn är belägen. Som Hellquist (Sjön. a. st.) och Sahlgren framhållit, förutsätter den fsv. formen, att andra stavelsen innehållit ett omljudsverkande i. Grusåsen har sannolikt haft ett namn, bildat till stammen erw-, och till detta har sedan bildats ortnamnet lrwa, Yrwa, senare Erffwa, 0rwa (se Sahlgren a. st.). Det synes ligga närmast till hands att betrakta bebyggelsenamnet som innehållande ett gammalt inbyggarnamn *erwiöz > irwar 'de som bo på grusåsen'. Den nuvarande formen har enligt Sahlgren uppstått ur prepositions-förbindelse i Erva > i Jerva på samma sätt som ihjäl <C i häl.

Ett inkolentnamn, avlett med -ing-suffix av ett bynamn *Irwa eller det gamla namnet på grusåsen, *Erw-, skulle ha lytt Hrvingar, och det därtill bildade bynamnet *lrvingi. I de medeltida källorna skulle man då ha väntat formerna *lrvinge, *Yrvinge, senare Ervinge, *0rvinge (jfr Järva), vilket icke går att förena med den tidigt styrkta

och allenarådande formen (h)eruingi. Möjligheten av en tidig öpp­ning av i > e ffr r + kons. är väl kanske icke helt utesluten men på grund av det knappa jämförelsematerialet svår att säkert styrka (jfr Hesselman i och y s. 223 f.); utvecklingen av namnet Järva talar icke till dess förmån.

Räknar man med att inbyggarnamnet bildats med -ung-avled-ning till grusåsens namn *Erw-, skulle man vänta inbyggarnamnet *jœrvungar och bynamnet *Jœrvungi. Måhända erbjuder sig här en möjlighet, om ock svag, att sammanhålla de båda namnen. Yid för­bindelser av den ovannämnda typen »i Erwa, i häl» har som bekant i hiatusställning utvecklats ett j-ljud, vilket förts till det senare ordet, som sålunda fått formen »Järva» etc. (se Noreen Altsehw. Gr. § 328 l b och jfr Flemström OUÅ 1943 s. 33 med litt.). I liknande förbindelser med ursprungligt uddljudande j kan detta ha känts som en dylik hiatusprodukt, varvid det senare ordet uppfattats som bör­jande på vokal. Särskilt gynnsamma förhållanden för en sådan utveckling bör ha förelegat vid bebyggelsenamn, som ju ofta föregås av prep. i, speciellt vid etymologiskt dunkla sådana, där den ur­sprungliga formen ej kunnat upprätthållas med hjälp av associationer med välkänt språkmaterial. Förhållandet kan belysas av sådana skrivningar som i wringe för i Jwringe (se s. 251), i Herrshammar 1500 DN 16 s. 371 (Järshammar i Öja sn, Y. Rekarne hd, Söd. 1., in jersambri 1329 SD 4 s. 94 or); bland -inge-namnen föreligger sanno­likt en parallell i Essunga, sn i Barne hd, Skar. 1., tidigast skrivet Datum Jassungi 1294 SD 2 s. 164 or, medan senare belägg börja på vokal (äff aessungi VGL s. 296, ii ^Essyngum 1407 SD ns 1 s. 620 or etc.; se s. 149). På samma sätt kan H Jœrvungi ha utvecklats till i JErvungi, vilket under påverkan från det närbelägna Kymlinge fått källornas form JErvinge. En betänklighet är förutom den ljud­historiska svårigheten, att namnet dock genomgående uppträder med former på -inge.

Namnet Ervinge måste jag sålunda lämna oförklarat, då alla de anförda tolkningsmöjligheterna kunna göras till föremål för berätti­gade invändningar. Sakligt är den sist anförda avgjort att föredraga, då man ogärna vill söka förklaringen till Kymlinge och Ervinge efter två helt skilda linjer.

Kymlinge, Övre och Nedre, 1/2 sk + 5/8 kr + 5/s kr + frutj, gymltgd, fåymligd, nèdrd övrs p-,

duos solidos terre in villa kymmelinghe 1347 SD 5 s. 63£ or, vnum solidum terre, in villa kymmelinghe 1347 ib. s. 640 or, J n kymselinghse . . . I ora terre 1347 ib. s. 653 or, et oresland jordh i Kimblinge som helghandzhusit i Stocholm hafthe 1400 SD ns 2 s. 164 or, Karl i Kymblinge 1418 SD ns 3 s. 328 or, 1419 ib. s. 444 or, karl J kimblinghe 2/s 1424 Rinkeby RAP, Jonis Karlssow j kymb­linge 1440 or (SMR 1222), jonis j kymblinge 8/s 1445 Sollentuna RAP, Peder i Kymblinge 1400 Sthlms tb 1474—83 s. 250, J kymlinge (2 ggr) 1534 (1538: 2, j f r Klockhoff 2 &. 50), j Kumblinge 1535:1, J kymlynge, J kimlinge, i kimlinge 15i38:2, i kimlinge (3 ggr), i kymlynge, j kimblinge 1539:3, j kymblinge 1540:8, J Kymlinge (2 ggr), i Kymlinge 1541:2, J kymlinge (2 ggr) 1545:5, i kymliwge 1549 ptl.

Byn bestod enligt de äldsta fogderäkenskaperna av ett skattehem­man om 3 markland, ett Danvikshemman om 7 öresland och en pre-bendejord, sedermera aoe, om 2/s öresland, sålunda i det närmaste 4 markland. I geom. jb 1635—36 har det förstnämnda samma jordatal, medan de senare motsvaras av ett hemman om 1 markland (LA A 10 s. 9). Intill Övre Kymlinge ligger ett gravfält, bestående av 45 fornlämningar (Järvafältets fornlämningar nr 67).

Anmärkningsvärt är ^-inskottet mellan m och l i de tre äldsta beläggen. Hellquist (s. 79) anser, att namnet med hänsyn till dessa former bör skiljas från de äkta -inge-namnen, och menar, att det är en »sammansättning med ett sbst., motsvarande mht. Unge f. 'smal landremsa'». Sahlgren åter (NoB 1935 s. 193) framhåller med rätta, att omljudet visar, att inskottsvokalen är oursprunglig, och uppfattar denna som en stödjevokal. Det är att märka, att de tre breven stå varandra nära i fråga om innehållet. I de två första säljes samman­lagt 1 öresland till ombud för lybecksborgarna Johan Geysmer och Thideman Göstrow till förmån för ett kapell, som den förre stiftat vid S:t Nicolai kyrka i Stockholm (uppenbart samma öresland, som enligt brevet 1409 indrages till kronan), och i det tredje uppräkna stockholmsborgarna Frövin och Gerhard af Raiten efter brev, som de sett, de gods, som tillhöra detta kapell. Formen i det sistnämnda brevet bör sålunda bedömas som en avskrift. Då köparna i de två förstnämnda breven äro tyskar, är det sannolikt, att breven avfattats av en tysk skrivare, och under sådana förhållanden är ett e-inskott just vad man kan vänta. Man kan jämföra former som »Stumme-linge» (se Stymninge s. 205), »Hasselynge» (se Hasslinge s. 203),

»Negelinge» (se Neglinge s. 254) och »Segerlinghe» (se Seglinge s. 434) i urkunder, avfattade på lågtyska.

Sahlgren sammanställer (a. st.) namnet tilltalande med det omkr. 2 km n. om Kymlinge belägna Kummelby (kumblaby 1347 SD 5 s. 632 or, 640 or) och anser, att de båda byarna »fått namn av samma kummel». Sahlgren synes alltså mena, att en och samma företeelse givit namn åt både Kummelby och Kymlinge, och det blir då nöd­vändigt att granska de reella förutsättningarna för namnens tillkomst, i första hand för Kummelby. Namnet Kumla och de på Kummel-, -humla ha ännu icke fått någon definitiv tolkning. Den ursprungliga betydelsen av ordet kummel är uppenbart 'tecken, märke' (se Niel­sen Danske Studier 1941 s. 42 och där cit. litt.). Hellquist (EO, -by s. 22 f.), Sahlgren (Rig 1920 s. 162) och Franzén (Vikbolandet s. 119 f.) översätta det i ortnamn ingående kumbl med 'gravminnesmärke', och dylika kunna också givetvis konstateras vid ett flertal Kumlabyar (jfr Hellquist och Franzén a. st.), även vid Kummelby, i vars närhet finnas tre betydande gravfält om sammanlagt hundratals fornläm-ningar (ATA); särskilt märkes en väldig, avlång stensättning, belä­gen uppe på Kummelbyåsen s. om byn tillsammans med gravar av vanlig vikingatidstyp. Ett annat tolkningsförslag har framställts av Elgqvist (s. 75 ff.), som konstaterar ett geografiskt samband mellan namnen på Skälv, -skälv och Kumla-namnen. De förra anses på till synes beaktansvärda grunder innehålla ett *skialf 'vakttorn', medan de senare enligt Elgqvist kunna åsyfta i närheten av dessa vakt­torn belägna vårdkasar. Han anför belägg på att ordet kummel i Södermanland varit i användning för att beteckna trävirkeskonstruk­tioner på ett underlag av sten (»Trääkumbell», »stenkummell»), av­sedda att stickas i brand vid behov (aa s. 77); ett dylikt omtalas just vid Ö. Kumla by i Turinge sn. Ett liknande fall kan anföras från Botkyrka sn på Södertörn, där en by Kumla är belägen ö. om ett berg med förträfflig utsikt; att här funnits en vårdkase, antydes av det närbelägna ägonamnet Bötsängen, om vilket se Modéer Namn-och ordgeografiska studier s. 26. Det finns mycket som talar till förmån för Elgqvists förslag, framförallt Kumlaorternas läge vid kuster och gamla farleder — icke mindre än nio av de tio sörm­ländska Kumla-byar, som upptagas i Rosenbergs lexikon, äro belägna i kustsocknar, och liknande lägen kunna konstateras för de flesta bebyggelser i Mälardalen, i vilkas namn ordet kummel ingår (se

Sahlgrens utbredningskarta Rig 1920 s. 163, även återgiven av Elg-qvist s. 76). Den av Sahlgren (aa s. 162) påpekade överensstäm­melsen mellan humla- och £tmö-namnens utbredning är i detta sam­manhang av stort intresse, då de senare med allra största sannolikhet kunna antagas stå i samband med ledungsorganisationen (se Elgqvist s. 80 f. och där cit. litt., särskilt Sahlgren UIS3TJ 1929 s. 4 f., Vad våra ortnamn berätta s. 39 ff. och jfr Sahlgrens utbredningskarta över -tuna-namnen Rig 1920 s. 164). Innan frågan om -kumla-namnens innebörd kan anses avgjord krävas dock ingående topo­grafiska och historiska undersökningar av de enskilda orterna.

Kummelby ligger vid den forna farleden mellan Saltsjön och Uppsala, som nu motsvaras av sjöarna Edsviken, Norrviken, Eds-sjön och Oxundasjön (se J. V. Eriksson UNTJ 1916 s. 4 f., H. Hansson Tuna i Sollentuna s. 12 ff., särskilt kartan s. 16). Vid östra stranden av denna farled lågo en rad betydande bebyggelser, nämligen Järva 8 markland (jfr ovan ,s. 177), Kummelby 3 markland, Hersby 4 mark­land (in haersaby 1347 SD 5 s. 640 or), Bagare 8 markland (in bakarum 1323 SD 3 s. 578 or, nuvarande Edsberg och Tureberg, se Almquist Frälseg. s. 542 f.), Skälby 7 1/é markland (in skelby 2 ggr 1323 SD 3 s. 578 or) och kungsgården Tuna 4 markland (nu Sollen­tunaholm, se s. 176). Det är av intresse, att vi här påträffa hundaret® två största bebyggelser, Bagare och Skälby, vardera praktiskt taget av en hel hamnas storlek. De ligga i varandras omedelbara grann­skap på det ed, som givit namn åt Edsviken och tidigare spelat en viktig roll som knutpunkt mellan land- och vattenleder. Som H. Hansson framhållit (a. st.), måste här tidigare ha funnits en be­tydelsefull omlastningsplats, snarast en förhistorisk handelsort, som enligt Hansson kan betraktas som föregångare till Stockholm; ännu under medeltiden spelade Edsbacka vid nuvarande Edsberg en viktig roll som marknadsplats. Rikedomen på fornminnen (se Hansson aa s. 14 och ATA) vittnar också om, att här funnits en rikt befolkad bygd; vid Tuna och Bagare ha påträffats gravar, som genom fynd visat sig tillhöra 600-talet, och mellan Hersby och Bagare ligger den bekanta s. k. Kungshögen (ATA, Hansson aa s. 14, Elgqvist s. 37 med litt.; jfr även nedan s. 284). En fornborg vid Edsvikens östra strand mitt emot Kummelby (Gihl UFT 8 s. 67) visar, att det varit sörjt för dess försvar. Centrum för detta har sannolikt varit kungs­gården Tuna, men det är icke omöjligt, att även Hersby i detta

avseende spelat en roll, försåvitt man kan våga antaga, att förleden innehåller en motsvarighet till fvn. hersir och åsyftat representanter för kungamakten (se Hellquist -by s. 74, Lidingön s. 37 ff. och märk jordatalet 4 markland, det för kungsgårdar vanliga; jfr s. 175). Av intresse är i detta sammanhang även namnet Skälby, vilket dock kanske i första hand med hänsyn till att dess ägogräns i öster sammanfaller med socken- och häradsgränsen bör anses innehålla fsv. skœl 'gräns'. Å andra sidan kan det vara lockande att överväga Elgqvists s. 36 försiktigt framställda förslag, att namnet är ett ursprungligt *Skialfby och innehållit det ovan omtalade *skialf 'vakttorn'. På Skälby ägor ligger vid södra spetsen av Norrviken det bekanta Tunberget, som erbjuder en av Stockholmstraktens för­nämligaste utsikter och även under den senaste orostiden 1939—45 fyllde en funktion som vakthållningsplats; förleden sammanhänger otvivelaktigt med det närbelägna Tuna.

Jag vill med denna framställning, som givetvis rymmer många osäkra moment, endast söka visa, att det icke saknas sakliga för­utsättningar för att namnet Kummelby kan innehålla subst. kumbl i betydelsen 'vårdkase'.1 Om så varit förhållandet, bör denna ha legat antingen uppe på Kummelbyåsen eller också på någon av höjderna vid Edsviken ö. om byn.

Yare sig förleden i namnet Kummelby åsyftar gravfältet eller en vårdkase — frågan kan icke besvaras förrän problemet om kumla-namnen behandlats i sin helhet — måste den företeelse, som givit namn åt byn, ha varit belägen i dess omedelbara närhet. Detta är av vikt för bedömandet av namnet Kymlinge. Kymlinge ägor skiljas från Kummelbys av en bred remsa skogsmark, tillhörande Ervinge, och dess byplats, vars kontinuitet betygas av gravfältets läge, visar, att bebyggelsen varit orienterad västerut mot de sanka ängsmarkerna. Skall man fasthålla vid tanken, att samma kummel givit namn åt båda byarna, är det kanske möjligt att räkna med att den skogs­mark, som sträcker sig mellan dessa, haft ett namn, motsvarande »Kummelskogen» el. dyl., vilket i så fall ligger till grund för inko-

1 En parallell kan tänkas föreligga i de nära varandra belägna byarna Skälby och Vålberga (torp hether wordbergh 1400-t:s slut C 30 f. 2 r.) i Jär­fälla sn i samma hd. Skälby är socknens största by, satt till 5 markland. Många jämförelsepunkter erbjuder också den ovan s. 248 omtalade bygden vid Sigtuna—Vårdinge i Södermanland.

lentnamnet *kymlingar. Vida sannolikare är dock, att Kymlinge är en tidig utflyttning från Kummelby och att inbyggarnamnet sålunda bör översättas 'Kumla(by)bor' (senare leden i Kummelby kan vara sekundärt; jfr Sahlgren Rig 1920 s. 162 not 1). Kymlinges högre jordatal kan få( sin förklaring av byns gynnsamma läge vid lång-sluttande ängsmarker (jfr s. 575 f.).

En avledning till samma ord kumbl föreligger även i det åländska socken- och bynamnet Kumlinge (Cumblinge 1478, Kumlinge 1484, 1529 etc.; se G\ Hausen Ålands ortnamn s. 102 f., 105 ff.). Grund­ordets innebörd är omöjlig att fastställa utan kännedom om terräng­förhållandena; dock ligger det närmast till hands att med Karsten Sv. bygd 1 s. 316 sammanhålla det med kummel i betydelsen 'sten­hop, som tjänar som märke för sjöfarande', vilket möter i åtskilliga ortnamn vid Östersjökusten (se Karsten aa s. 316, 338, 385, 407, 481, Modéer Färdvägar s. 112). Namnets äkthet är svår att bedöma. Påfallande är avsaknaden av -i-omljud, vilken dock kan bero på ombildning av ett ursprungligt *Kumblung-.

Skillinge, 1I2 sk + 1/2 fr + 1 fr, nu avhyst by i Sollentuna sn, filtad.

nicholao cristine in skaedlinge 1347 SD 5 s. 632' or, sigberno in skeglinge 1347 ib. (identitet oviss), Hanus i Sksellinge 1409 SD ns 2 s. 164 or, Ragh-waster i Sksellinge 1418 SD ns 3 s. 323 or, pedher j skaellinghe 1440 or (SMR 1222),1 Psedher ragwastesow j skellinge, Pedher ragwastesow j Skellinge (2 skilda brev) %k 1444 Almarstäk RAP, pedher j skellinghe 10/io 1444 RAP, i skellinge thiwghu spew korn oc ena marc pddnninga u. d. 1452 Yenngarn RAP,2

J Skellinge 1534 (1536:2), j skellinge 1535:1, j Skellynge, j skellinge (2 ggr) 1538: 2, i Skellmge, J Skellinge (2 ggr) 1539:3, j Skellinge 1540: 8, J Skellinge (4 ggr) 1545: 5, i j Schillinge, äff Skillinge 155& HH 1 s. 35 avskr.

I de äldsta jordeböckerna upptagas ett skattehemman om 11 1/3 öresland, ett kyrkohemman på 6 2/3 öresland och ett frälsehemman

1 Möjligen kan man med SMR läsa »sksellnighe», men då skrivaren ofta placerar i-pricken snett till höger och bokstäverna förete samma skriftbild som motsvarande typer i »kymblinge» i samma brev, synes det icke kunna råda något tvivel om att skrivaren avsett att återgiva formen »sksellinghe».

2 Ehuru läget icke är angivet, är identiteten säker. Egendomen uppgives vara Eskil Isakssons (Baner) arv, och i den nedan citerade handlingen från 1553, en förteckning över Gustav Vasas lott vid arvskiftet efter Sigrid Eskils­dotter Banér, uppgives Skillinge, som är »Frw Sigrids' arff» ligga i Sollen­tuna sn.

utan angivet öretal. Det senare är utan tvivel identiskt med det i brevet från 1452 omtalade hemmanet, som 1553 övergick i Gustav Vasas ägo. Rjb 1686 upptar också förutom två hemman om 11 1/8 och 6 2/3 öresland ett aoe om 7 1/2 öresland. Det sammanlagda öre-talet blir sålunda 25 1/2 öresland, d. v. s. drygt 3 markland.1

Byn låg 1 km vnv. om Sollentuna kyrka. Husgrunder utvisa ännu platsen för de tre gårdarna. Hagen n. och nv. om den gamla byplatsen upptages av ett betydande gravfält, bestående av ett 70-tal forn-lämningar, sannolikt från folkvandrings- och vikingatid (ATA). Byns närmaste granne var kungsgården Tuna, belägen omkr. 500 m so. om Skillinge. Tuna utgrävdes 1941—42 av antikvarie H. Hansson, som kunde konstatera två till tiden skilda boplatsanläggningar, en från början av vendeltid och en från vikingatid (H. Hansson, Tuna i Sollentuna). Den äldsta bebyggelsen kan dateras till 600-talet. N. och sv. om boplatsen finnas mäktiga gravfält (140 resp. 33 fornlämningar; se Hansson aa), och jordatalet är det för kungsgårdar vanliga, fyra markland (1538: 2). Allt talar sålunda för att Tuna varit en bety­dande bebyggelse (jfr ovan s. 281), och här byggdes också hundares-kyrkan. Granskar man ägofiguren i geom. jb 1635—36, ser det emellertid närmast ut, som om Tunas ägoflak skulle vara inskrivet i Skillinges. Det senares ägor sträckte sig ända från Tunas forna by-plats till häradsallmänningen i väster och omslöto i norr Tunaägorna. Av ägofiguren att döma förefaller det sålunda, som om Tuna vore den yngre av de båda bebyggelserna. Full säkerhet kan knappast nås, förrän även gravfältet vid Skillinge blir utgrävt. I varje fall kan Skillinge knappast vara yngre än från folkvandringstid.

Belägget »skeglingi» från 1347 är svårt att bedöma. Hellquist (s. 129) synes böjd att identifiera namnet med Skäcklinge i Över-Grans sn i Håbo hd, Upps. 1., vilket dock är föga sannolikt. Namnet förekommer i en uppräkning av 24 fastar, av vilka alla, som kunna lokaliseras, äro bosatta i Sollentuna hd eller dess omedelbara närhet (Almarstäk i Näs sn och Nora i Danderyd). Det är orimligt, att en man från det ganska avlägsna Håbo skulle uppträda bland dessa. Antingen åsyftar namnet en nu försvunnen bebyggelse i häradet, eller också är det felskrivet för »sksedlinge», vilket avgjort är det

1 Geom. jb 1635—86 (LA A 10 s. 34, 35) upptar 3 hemman om resp. 11, 3 och 6 öresland, vilket kanske är resultatet av lantmätarens uppskattning av byns verkliga värde, j f r s. 174.

troligaste. I vilket fall som helst kan man vid tolkningen bortse från detta belägg.

Hellquist utgår också från belägget skœdlinge och anser namnet innehålla »ett släktnamn *Skœdhlinger, af den stam, som ingår i t. ex. fht. personn. Scato». Om någon motsvarighet till detta funnits på nordiskt område, är dock synnerligen ovisst. Fvn. uppvisar endast det mytologiska namnet Skadi. Ett motsvarande dopnamn antages ingå i vissa norska ortnamn, men detta är osäkert (jfr Lind Dopn., Rygh Personn. s. 218, NG 2 s. 50, 4: 1 s. 101, 9 s. 319, 10 s. 46, 14 s. 147, 16 s. 58). På östnordiskt område finnes, såvitt jag kunnat finna, intet säkert spår av detta namnelement.

Det äldsta belägget återgår enligt min uppfattning på ett *Skëdh-linge, vars första vokal ljudlagsenligt förkortats (se Wessén MÖFM 1922 s. 15 med hänv.). Då en personnamnsstam Skeid-, Sked- icke är säkert styrkt på nordiskt område (Lundgren-Brates *Skedhe är konstruerat ur ortnamn), återstår att pröva möjligheten av en topo-nymisk tolkning. Namnet bör då sammanhållas med de talrika nor­diska ortnamnen på Skeidh-, Skedh- av skiftande och delvis svår­åtkomlig innebörd. De innehålla i regel bildningar till stammen skaip-'skilja'. Nära grundbetydelsen står sv. dial, skede n. i bet. 'gräns, rågång', vilket, som Wessén framhåller, synes vara vanligast i Göta-landskapen.1 Det skede, som stundom möter i danska ortnamn, anses i DS i regel ha denna innebörd.2 Ett mask. sked i samma betydelse är dock även styrkt från Svealandskapen, nämligen i nèrkasfén, lànœsfén 'Närkesgränsen, Lännäsgränsen', Y. Vingåkers sn, Opp-unda hd, Söd. 1. (SOA). Detta ord kan ingå i t. ex. Skälby, fsv. Skedh-by, Skœdhby3 Lundby sn, Tuhundra hd, Västm. 1., beläget helt nära sockengränsen, och Skegarsholmen vid gränsen mellan Kulla sn i Lagunda hd och Häggeby och Över-Grans snr i Håbo hd, Upps. 1. (se Lindroth ATS 20:4 s. 14). Beträffande Skillinge i Sollentuna synes dock en betydelse 'gräns' utesluten.

Likaledes kan man bortse från möjligheten att grundordet inne­

1 NoB 1921 s. 107; jfr vidare Hellquist EO s. 931, Palm NoB 1927 s. 146, SOÄ 7:1 s. 24, 15 s. 117, 16 s. 166, 17 s. 76.

2 Se DS 2 s. 69, 5 s. 22S f., 306, 6 s. 247, 252; jfr även Schütte, Offerpladser s. 39 ff.

3 En gång även Skidhby SRP 1732, 2273, 2341, 2493, 2745, 3028, 8030, 3033, 3065, 3124, SD ns 2 s. 560 or; jfr Hellquist -by s. 25 not 2.

hållit skede i den från västra Sverige kända betydelsen 'bred ren eller väg mellan tvenne åkrar, biväg genom markerna',1 liksom även den av Rz från Halland anförda betydelsen 'åker', då en sådan inne­börd, så vitt jag kunnat finna, icke kan konstateras i de uppsvenska skede- namnen.2

I Norge är ortnamnselementet skeid- synnerligen vanligt; enbart av det enkla Ske, S/w, S ket, Skeie(t), Skeiene upptagas i NG drygt ett 50-tal fall. I den mån tolkningsförslag meddelas, anses de genom­gående innehålla fvn. skeid n. 'kapplöpningsbana'. Säkerligen bör man dock för ett och annat av de norska namnen, särskilt de yngre, även räkna med de från västra Sverige kända betydelserna 'gräns', 'väg' och ev. 'åker' (jfr NG Indi. s. 75). Om andra möjligheter se nedan. Betydelsen 'kapplöpningsbana' har för en del svenska namns vidkommande särskilt hävdats av Wessén, som i de talrika orterna med namnen Skedvi, Skäve, Skövde (fsv. Skœdhvi) vill återfinna gamla kultplatser, helgade åt Ull och Frö, i vilkas dyrkan kapp-ridning ingått som ett rituellt moment, en sed som kvarlevat i senare tiders s. k. Staffanss/eede (NoB 1921 s. 103 ff., MÖFM 1922 s. Iff.). Lindroth åter ser i förleden ett för övrigt okänt gudinnenamn *Skœdja, en fem. motsvarighet till Skadi m. (ATS 20: 4, Minnesskr. utg. av Filol. Samf. i Gbg s. 38 ff., GHÅ 1930). Ett utförligt referat av diskussionen återfinnes hos Sohlberg s. 73 ff. Vad Skillinge i Sollentuna beträffar, bör man kanske hålla den teoretiska möjlig­heten öppen, att grundordet är ett ortnamn, motsvarande fsv. Skœdhvi, då bebyggelsen ligger omedelbart invid hundarets forna centralort Tuna. Om innebörden av detta namn har jag dock ingen egen mening — båda de framställda tolkningarna synas ha att kämpa mot alltför betydande svårigheter för att reservationslöst kunna accepteras. Terrängens karaktär synes dock icke här tillåta en betydelse 'kapplöpningsbana'.

Ännu en möjlighet att bedöma s/cedte-namnen, vilken synes ha

1 Se t. ex. Rz s. 583, Tengström s. 305, Janzén Subst. s. 80, Palm NoB 19-28 s. 32, Friberg s. 101, OGB passim.

2 Grundbetydelsen är möjligen 'avskilt stycke'. J f r eng. shed 'a portion of land, as distinguished from that which is adjacent', 'a division of land larger than the »rig»' (NED), ty. Scheffelscheid 'ein Stück Land, auf welchem man ein Scheffel Korn säen konnte' (Jellinghaus s. 154). I de rhenländska ort­namnen ha scheid enligt Jellinghaus betydelsen 'Waldstück'.

rönt alltför liten uppmärksamhet, har framhållits av Norrby (Ydre s. 204 ff.). I opposition mot jN"G:s genomgående tolkning av skeid i ortnamn som 'kapplöpningsbana' anser han, att man förutom bety­delsen »något som är avsjillt» även bör räkna med en innebörd »'något som sjiljer, som bildar en naturlig gräns' t. ex. en ås som sjiljer två dalar (ofta med vatten i), en landrygg, som sjiljer två vatten, vatten som sjiljer två landsträckor» och finner ett stöd för denna mening i fvn. betydelsen 'Jord- eller Sandryg som danner en naturlig Yeibane, forer til eller fra et Sted' (Fritzner skeid 7) och ett från Väversunda sn i Ögl. av G. Daneli upptecknat sjee n. 'sandås'. Ur NG 1 och 2 hämtar Norrby tio exempel på att en dylik tolkning passar in på terrängförhållandena. Mycket kan anföras till stöd för Norrbys uppfattning. Att ordet i denna betydelse funnits i de nordiska språken visar det lapska lånordet skaidde 'bergsrygg mellan två floder', vilket även ingår i no. ortnamnet Skaidimyren (Hellquist EO s. 931, NG 18 s. 256). De skandinaviska ortnamnen Skeith i Suffolk och Bruneskayth i Cumberland uppfattar H. Lind­kvist på liknande sätt (Middle-English place-names of Scandinavian origin s. 77). Det förra ligger »on an eminence or a ridge of sand or gravel, which projects into a plain, and I think it is the ridge or eminence that is indicated by the word skeid» och det senare »in the lower valley of the Eden with surroundings decidedly flat but itself stands on a gentle elevation». Betydelsen synes förekomma över hela det germanska området. Feng, sceåd n. 'shed (in water-shed), a division' etc. (Bosworth-Toiler) svarar mot eng. shed bl. a. 'a ridge of high ground dividing two valleys or tracts of lower country; a »divide»', shed-line 'the summit line of elevated ground; the line of the watershed' (NED); feng. scedda 'the top of the head, parting of the hair' (Bosworth-Toller) motsvaras av eng. shode 'the crown of the head; a dividing ridge' (NED). Från fht. språkområde anför Förstemann (2:2 sp 768) belägget »dorsum tumentis terrae, quam rustici vocant scheith», och i de talrika namn på -sceit, som särskilt utmärka Westfalen och Rhenfranken, uppfattar samme förf. (Ortsn. s. 49, 277) senare leden som beteckning på en åtskiljande bergsrygg, framförallt i funktionen 'Wasserscheit'.1 Det finnes sålunda all an­

1 Säkerligen kunna dock även andra betydelser, såsom 'gräns' och 'avskilt terrängparti' föreligga (se Jellinghaus s. 154).

ledning att räkna med en likartad betydelse även i de nordiska ortnamnen.

En betydelse 'landtunga, (skiljande) åsrygg' synes passa för åtskil­liga svenska ortnamn. Sålunda ligger gården Ristskeda ryfd, rtfd Yxnerums sn, Skärkinds hd, Ögl. 1., på ett näs mellan sjöarna Risten och Såken. Skedshult (i sksedheshult 1912 1459 Ullevi RAP), by i Ukna sn, N. Tjusts hd, Kalm. 1., ligger vid en rad långsmala höjd­sträckningar. Trakten n. om Bläsinge kyrka, Allbo hd, Kron. 1., kallas Bläsinge skede (så redan i Rannsakningar om antikviteter 1677; se NAH 1929 s. 18 f., 22, 28, 39) och utgöres av en jämn, vacker åssträckning (se ib. fotografi s. III). Skärvalla (Skewalle 1546, Skevalla 1550, Skedvalla 1564 SOÄ 12 s. 6), gd i N. Björke sn, Väne hd, Älvsb. 1., är belägen på en liten höjdsträckning, vid vars nv. ända tvenne bäckar sammanflyta, Skede (Skedde 1554, Skede 1563 SOÄ 6 s. 36), Eriksbergs sn, Gäsene hd, Älvsb. 1., på en tydlig udde, som skjuter ut mot en sankmark (SOÄ hänför namnet till skede '«sträckning, gränsskillnad', men gården ligger ej vid gräns), Skenäs (fsv. Skedhanäs), hgd i Y. Vingåkers sn, Oppunda hd, Söd. 1. på en långsmal udde i sjön Kolsnaren (jfr Hellquist EO). Namnet Skedö i Nyland, en ö med långsträckt form, synes Westman (s. 316) helst vilja föra till de av Norrby föreslagna betydelserna. Osäkrare är kanske Skediga, Bälinge sn och hd, Upps. 1. (i Skedhekom 1437 SMR 525 or, 526 or), som ligger på en landtunga i en bukt av Fyrisån. Byn Skede i Ununge sn, Närdinghundra hd, Sthlms 1. skrevs skœdhedhe 1319 SD 3 s. 395 or, och terrängförhållandena måste här bedömas med hänsyn till landhöjningen. Yid tiden för namnets till­komst måste Edeboviken ha nått betydligt längre söderut, och platsen har utgjort ett ed mellan havsviken och sjön Närdingen, vilket för­klarar senare leden. N. om byn på platsen för nuvarande Gribby by har en landtunga stuckit ut i havsviken — det kan vara denna, som förleden åsyftat. Dock är att märka, att byns läge på gränsen mellan Närdinghundra och Frösåkers hdr och Väddö och Häverö skg även motiverar den ovan anförda betydelsen 'gräns'.

Sakligt passar det förträffligt att räkna med att grundordet i Skillinge innehållit ett ord med betydelsen 'skiljande, utskjutande höjdsträckning'. Det kan ha betecknat den långsträckta, delvis bergiga ås, på vilken byn och gravfältet äro belägna. Vid vår tide­räknings början fanns som nämnt direkt vattenförbindelse mellan

Norrviken och Edssjön, och från den senare trängde en vik ned söderut mot nuvarande Ytterby och Skillinge. Hela det område, på vilket nu Gillbo och Gillberga strax n. om Skillinge äro belägna, stack då fram som en markant halvö i sundet. Det kan också ha varit denna, som grundordet åsyftat. I varje fall synes det vara uppen­bart, att Skillinge i första hand bör betraktas som ett toponymicum.

Samma tolkning synes mig även kunna tillämpas på Skedinge, Strängnäs sn, Åkers hd, Söd. 1., skrivet Sketunge 1257 Yårfruberga avskr. 1500-t. UUBpapp, curium nostram skeedhunge 1335 SD 4 s. 423 or, in skedhunge 1342 SD 5 s. 100 or, j skedunge 6/5 1483 Kullöga RAP, vilket av Hellquist (s. 123) antages innehålla ett släkt­namn *Skedhunger. Byn ligger längst ute på en bergig ås.

Svartinge, 3/* sk + 1 fr + 1 fr? Sollentuna sn, svâ^a, svàftgQ.

vndecim oras terre cum vno solido terre in sverthingi 1305 SD 2< s. 443 or, vnam marcham terre in swertunghe 13191 SD 3' s. 416 or, J Swartinghe 1534 (1538:2), J Suertinge 1538: 2, i Suertinge (2 ggr) 1530:3, J suartiwge 1545:5, i Svertinge 1547 ptl, j Suertinge 1548 ptl, i S vertilge 1549 ptl, Suartinge 1562 fri 2:14, Swartinge (2 ggr) 1653 ml.

Att byn under medeltiden var ganska betydande, framgår av upp­gifterna, att 111/3 öresland 1305 överlätos till Skokloster och 8 öres­land 1319 till Vårfruberga. I 1534 års kyrkliga jordebok återfinnes bland Vårfrubergagodsen den 1319 nämnda egendomen, fortfarande taxerad till 8 öresland, och i frälselängden 1562 de båda andra utan angivna öretal. En fullständig bild av byn ger först 1690 års karta (LA A 19 s. 45, 46), som upptar ett krono- och två frälsehemman, vart och ett taxerat till 8 öresland. Byn har sålunda i äldre tider varit värderad till 3 markland.

I byns närhet finnas tre gravfält med sammanlagt omkr. 45 forn-lämningar (ATA). Dessutom uppgivas 6 stensättningar. Huvuddelen av fornminnena torde icke vara äldre än vikingatid.

Hellquist anser (s. 147), att namnet innehåller ett patronymicum, identiskt med fsv. mansnamnet Svœrtinger. Det är dock mycket ovisst, om detta bör uppfattas patronymiskt (se s. 11). Emellertid äro personnamnen Svart(r), Svarte med sammansättningar väl styrkta från de nordiska fornspråken, varför det ur denna synpunkt icke finns något att invända mot en patronymisk tolkning.

Det ligger emellertid mycket nära till hands att i förleden se ett ortnamn eller en terrängbeteckning av typen Svartberget, Svartbäcken, Svartlöten, Svartskogen etc. Det bergiga skogsparti, vid vilket går­den ligger, skulle kunna göra skäl för ett sådant namn; dock kan även jordmånen ha varit namngivande, i vilket fall grundordet så­lunda tillhört typen Svartlöten, Svartängen. Enligt den ovan citerade kartan från 1690 består åkerjorden närmast ö. om byn av svartmylla och lerjord, och i utkastet till samma karta (SLK Sollentuna 2) står antecknat »Jordh Swart» strax s. om byn.

Ett Svärtinge finnes även i Ö. Eneby sn, Bråbo hd, Ögl. 1. Det skrives in suœrtinge 1321 SD 3 s. 498 or, in swœrtinge 1322 ib. s. 546 or etc. Hellquist uppfattar namnet på samma sätt som Svärtinge i Sollentuna, medan Nordén (Östergötlands järnålder 1 s. 124) till­talande föreslår, att namnet sammanhänger med förekomsten av »den mörka mossjorden på stora delar av gårdens odlingsmarker». Det kan förtjäna nämnas, att byn har ett betydande gravfält, vilket av Nordén (aa s. 129) dateras till 300- och 400-talen e. Kr.1

1 Nordén nämner (aa s. 124) även »ett synbarligen i Torshälla socken i Södermanland beläget Swaertinge», vilket omtalas 1330 och av N. antas vara »identiskt med det Swœrdinghœ, varav år 1342 en attung doneras till Alvastra kloster». En granskning av ifrågavarande diplom visar, att detta Svärtinge icke existerar. Redan av värderingen i attungar i diplomet från 1342 (SD 5 s. 97) framgår, att den där omtalade orten ej kan vara belägen i Söderman­land, där all jord utom prästgårds jord (se s. 192) vid denna tid i diplomen värderas i markland. Diplomatariets register identifierar gården med Svär­tinge i ö. Eneby, men icke heller detta torde vara riktigt. Namnet åsyftar utan tvivel Svalinge i Herrestad sn, Dals hd, ögl. 1., under medeltiden skrivet sverdinge etc. (se s. 387). I det av Nordén omnämnda diplomet från 1338 (SD 4 s. 633 Sparres avskr.) bytas del av »Swsertinge» samt »Ristadha et Ridstadhawadha» mot »decem oras terre in Rijsanaes» och »decern solidos in Msedalby, in parochia Thorsarie sitos». Som synes finnes det ingen anledning att förlägga detta Svärtinge till Torshälla. Det bör hellre föras samman med »Ristadha», vilket, som den osynkoperade formen visar, helst bör sökas söder om Svealandskapen (jfr Wigforsis ANF 35 s. 209' ff.}. Jag är snarast böjd att identifiera detta med Rystad, gd och sn i Åkerbo hd, Ögl. 1. (ecclesia Rystatha 1280 SD 1 s. 574 or, Ecclesie Rydstadhom 1334 SD 4 s. 369 or, in ritstadhum 1345 SD 5 s. 511 avskr. reg. eccl. Line.), och under sådana förhållanden synes det klart, att »Swsertinge» åsyftar den ovan omtalade byn i ö. Eneby sn.

Bisslinge, 1 fr + 8/s fr, Eds sn, bïsliga, Mshgd.

j byklinge ett halfft mark landh iordh . . . j Eedh sochn 1371 B 15f. 135 r. Sparres avskr., laures j biislinge 8/s 1446 Sollentuna RAP, j gard j bislingh oc V2 marc land jord 1457 C 7 f. 9 r. (jfr Tullinge s. 243), J bedlinghe, J same sokn (nämligen »aedh sokn»), V2 march landh Jordh 12U 1480 Söderköping i vid. 23/4 1480 Gripsholm RAP, J bislinghe 1534 (1538:21, jfr Klockhoff 2 s. 46), i j bislinge 1535:1, J Bitslinge (3 ggr), ij Bislinghe 1538: 2, j Bitzlynge, J Bytz-linge, i bitzlinge, J Bitzlinge, J Bittzlinge 1539: 3, j Biidzlinge 1540: 8, J Biss-linge, J Bislinge (2 ggr) 1545: 5, i bislmge 1548 ptl.

Byn bestod på 1500-talet av två gårdar, ett skattehemman om 14 V, öresland samt ett Danvikshemman om 1/2 markland, tydligen identiskt med det under medeltiden nämnda hemmanet. Det sam­manlagda jordatalet uppgår sålunda till 2 7/24 markland. Ett vackert gravfält, sannolikt från folkvandrings- och vikingatid, finnes på en åkerholme strax v. om infartsvägen (ATA). Bebyggelsen är uppen­bart gammal, och det finns ingen anledning att med Hellquist (s. 187) betvivla namnets äkthet »på grund av ställets litenhet».

Hellquist, som icke känner några äldre belägg, tvekar mellan grundformerna *Bitlingi, *Betlingi och *Besslingi. De äldre formerna stödja det första alternativet. Formen byklinge i Sparreska kopie­boken kan lättast förklaras, om man antar, att förlagan haft *Bytlinge> vars tredje bokstav av avskrivaren fellästs som c — en vanlig paleo-grafisk förväxling. Skrivningen med y återspeglar en tillfällig labi-alisering efter labial konsonant. Huruvida grundordet haft kort eller långt i, är ej möjligt att avgöra, då ï i denna ställning »relativt ofta» bevaras i Upplandsdialekterna (Hesselman i och y s. 153); särskilt torde detta ha varit fallet före i i följande stavelse. F. ö. måste ett eventuellt t tidigt ha förkortats framför konsonantgrupp, varför icke heller én skrivning som bedlinghe 1480 kan tillmätas något värde.

Vare sig man i grundordet utgår från en stam bit- eller ôftf-, är det omöjligt att få någon anknytning till känt nordiskt personnamns­material. Hellquist sammanställer namnet med eng. ortn. Bittering, om vilket se Ekwall -ing s. 76, men detta i och för sig oklara namn kan icke ge något stöd för en patronymisk tolkning. Rimligare är att anknyta till det från fno. lagarna kända bit n. 'betesmark' {halida sinn smala at eigi comi i bit granna sins Frost. XIII 20, ef madr tekr ross a fulgo eda a bit Håkonarbok 121; i samma funktion hafnbit

Gul. 43 och habit (var. bit) Landsl. 7: 42, NGL), som även synes ingå i norska ortnamn av hög ålder (NG 6 s. 96, 363, jfr 7 s. 459). Ordets existens på svenskt språkområde är emellertid ej styrkt. I fsv. an­vändes i motsvarande betydelse bët f. (fvn. beit), bevarat i ny sv. på bet, i bet (Schlyter, Söderwall, SAOB), som ingår i t. ex. Bet, gd i Bottnaryds sn, Mo hd, Jönk. 1., skrivet Beth 1260—70-t. SD 1 s. 737 or, och sannolikt även i det sörmländska sockennamnet Bettna (jfr vidare Lundahl NoB 1937 s. 63 f.). Detta ord utgör enligt min mening grundordet i Bittinge, by i St. Mellösa sn, Askers hd, Ör. 1., skrivet in betingi 1331 SD 4 s. 242 lib. eccl. Strengn., j betinge (4 ggr), j betinge 1385 (SRP 2106), Bijtinge 1549—1610 jb, Bittinge 1571—1880 jb (jb-formerna enl. excerpter i SOA; jfr Sahlgren NoB 1927 s. 36). Detta anses av Hellquist (s. 12) innehålla »ett släktnamn *Betunger (jfr Olof Betung er), bildat af personnamnsstammen i ä.-da. Bet (Nielsen), isl. Beiti (Atlamâl), jfr (?) sigambr. Baitorix (Strabo).» Personnamnet är mycket svagt styrkt från nordiskt område. Till­namnet betung er i det anförda diplomet (SRP 700, 1366) är väl snarast en motsvarighet till fvn. binamnet Kdlfbeitungr, om vilket se Lind Personbin. Det av Nielsen anförda namnet Bet är hämtat ur ett jylländskt diplom från 1546, men namnet saknas i DGP. Det isländska Beiti är liksom ett Beitr icke styrkt som namn på verkliga personer (Lind Dopn.). Under sådana förhållanden är en patronymisk innebörd föga sannolik. Bittinge ligger icke långt från sanka ängar, som böra ha erbjudit ett förträffligt bete.

Måhända är det möjligt, att i-vokalen i Bisslinge liksom i Bittinge återgår på gammalt ë < ei. Ett tidigt exempel på en dylik övergång, om vilken se Sahlgren a. st., föreligger i det sörmländska Vittinge, äldst skrivet Hwetingi (1288), men redan 1346 Hwitinge, 1365 hwi-tinge (se s. 536). I vilket fall som helst synes det mig rimligast att anknyta namnet till ett ord med betydelsen 'betesmark'. En dylik innebörd passar liksom vid Bittinge förträffligt; de sanka ängarna utmed Edssjön böra ha varit goda betesmarker. Av ägofiguren att döma ser det ut, som om Bisslinge vore en sekundär bebyggelse till Svärtinge. Möjligen åsyftar grundordet den plats där Svärtingeborna låtit sin boskap beta.1

1 Som ett kuriosum kan anföras, att C. J . L. Almquist, vilken som bekant var väl förtrogen med dessa bygder, uppfattar namnet på liknande sätt. I Hermitaget beskriver han, hur skogvaktaren Erasmus och hans sällskap »redo

Danderyds skeppslag.

Kävinge, 1 sk + frutj, Danderyds sn, ß&vvgd, fååwga. Johanne de Kiaewinge, Anundo ibidem 1324 SD 6 a 500 avskr. e. 1474 ÅDS,

Johanne j kiaevinge 1356 (SRP 261), Anders i Bäninge 22/2 1371 Pol. koll. brevb. s. 8 v, avskr. 1600-t., Olaff i kewinge 4/n 1444 Rydbo RAP, i keffwinge, j kaebinge 1539:3, J keffuinge 1541: 7, J Kefuynge 1543:8, J käuinge 1545: 5, käffuinge 1551 ptl, käuiwge 1555 ptl.

Byn bestod vid 1500-talets mitt av ett skattehemman om 12 öres­land. I senare handlingar (SLK Solna 4 1734, Danderyd 10 1762, 1773—79) uppskattas det till 14 2/3 öresland; skillnaden beror på att här även medtagits en utjord om 2 2/3 öresland, som brukas av Kävinge, men ligger inom Rinkeby rågång och sålunda icke ursprung­ligen tillkommer byn. Omkr. 200 m vsv. om gården finnes ett litet gravfält, bestående av 4 ev. 5 högar och 2 stensättningar, »troligen från vikingatiden» (Stockholmstrakten nr 17 a).

Enligt Hellquist (s. 87) innehåller namnet »utan tvifvel ett släkt­namn *Kœvinger ock är identiskt med fht ortn. Chauinga, hvilket Förstern. 12:364 med tvekan af leder af ett personnamn *Chauo». Hellquist säger sig emellertid icke känna något motsvarande person­namn, och något sådant torde icke heller stå att finna på nordiskt område. Det fht. namnet ger i och för sig ingen ledning, då dess etymologi är helt oklar. Det är under sådana förhållanden osanno­likt, att en patronymisk bildning föreligger, och det är rimligare att söka sammanhålla namnet med de icke ovanliga svenska ortnamnen på Kav-, Käv-, vilkas innebörd emellertid oftast är dunkel; säkert synes dock vara, att de icke kunna anknytas till personnamn. Åt­minstone en del av dessa innehålla stammen i nysv. kväva, fsv. quœfia, fvn. k (v) ef ja och nysv. (i) kvav, fsv. (i) qvaf, (aa) kaff, runsv. i kaf (se Sven B. F. Jansson i Fornvännen 1942 s. 228), fvn. kaf. För det senare ordet torde man med Hellberg (OUÅ 1944 s. 42) böra ansätta en grundbetydelse 'kvävning', icke 'havsdjup' el. dyl.; verb med prepositionsförbindelsen 'i kav' få ofta betydelsen 'över­

höger om Edssjön den så kallade stigen till Beteslingan, en för ypperliga hagar och däraf härkommen sötmjölksost vida ryktbar betesplats» och förklarar i en not: »Spår däraf finnas ännu, herr Hugo, i Bistlinge gård XU mil söder om Eds kyrka». (Valda romaner 6 s. 48.)

täckas, kvävas', såsom no. Maurleva stœnd i Kav i Sand'œ 'staar overdaekket i Sandet' Ross, daim, gro % kav 'gro igen, täckas av växter (om sjö, tjärn; jfr gotl. kvava 'kväva [t. ex.] kärr med gräs7

Go ti. ordb.), tinar swal i Tcav 'tänderna bli täckta av det svällande tandköttet (hos gäddorna . . . ) Dalmålsordb. ULMA. Betydelsen 'kväva(s)' synes överhuvudtaget vara den centrala hos de talrika ord, som bildats till «tammen kvav- och dess avljudsstadier; se t. ex. Torp Ny no. EO under kave, kjeva, kov, kvav, kvavna, kvœva jämte motsvarande ord hos Ross och Aasen samt Blöndal under kaf, kafald, kefja, kôf, kœfa och Rz s. 315. Av den betydelse 'dyka', som med stöd av det etyomolgiskt närstående grek. ßa7rc<o ansättes som grund­betydelse, finnes i de nordiska språken endast obetydliga spår.

I sjönamn som Kvavsjön, Kvavtjärn och möjl. även Kafjärden ingår, som Hellberg visat (aa s. 40 ff.) subst. kvav 'kvävning' eller möjligen adj. kvav 'kvävande'. Namnen, som tillkomma små och grunda sjöar, åsyfta företeelsen, att fisken, särskilt under kalla vintrar, kvävs av syrebrist. På samma sätt har tidigare Nordlinder (SvL 6: 3 s. 17) tolkat Kvafvaträsket, sjö i Nederluleå sn och tg, »hvars fisk vissa vintrar i brist på luft kväfves».1

I SOA:s dialektordsamling upptages även ett appellativ kava f. 'blindå, uttorkad ågren', som enligt upptecknaren »ingår i

namnet Kävan, som finnes på tre olika ställen i Hede sn och tg, Jämtl. 1.». Ordet är tydligen identiskt med det av Skulerud (Festskr. Torp s. 167) anförda kjœva f. 'aagrein, elvegrein'. Med detta ord kan man jämföra det till långstadiet av samma stam bildade no. dial köv n. 'Opdsemmelse af Frost i Vandet, Baekkenes Opstigning af Iis i Bredderne' (Aasen) och det därav avledda verbet kjova 'svulme op af Frost, om Yandet; opdaemmes formedelst Iis i Aflobet' (Aasen), till vilket i sin tur bildats verbalsubst. kjov n. 'Tilstoppelse; Vandets Opdsemning ved Iis' (Aasen) och kjeva f. 'ds' (Ross), det senare även 'ganske lidet Yandstade uden synligt Aflob'. Motsvarigheter föreligga i dalm. köva etc. '(säges, då vattnet vid frysning stiger över isen)' Levander Dalmålet 2 s. 39, fåéva »säges då isen skjuter

1 Detta namn behöver sålunda icke, som Hellberg synes mena, lägga något hinder i vägen för riktigheten av hans tolkning av Kvavisträsket etc. (aa s. 43 f.) som sammansatt med ett subst. kvavis, särskilt som detta är belagt just i betydelsen 'tjock is varunder fisken kvävs i brist på luft' SAOB K 3382 f.

upp t. ex. på ett kvarnhjul», tsèa (1. tsèva) 'förstoras, svälla upp genom oupphörlig isbildning', fâèva f. 'trång liten vik', härj. ß0va f. 'liten vik i en å, sankmark', föéve, f. 'sumpig vik (bakvatten)'. Se Bucht NoB 1944 s. 33 not 57. Den senare ordgruppen utgår tydligen från en grundbetydelse 'kväva, hindra, stoppa till, dämma upp'. Annorlunda Bucht aa not 60. Skulerud har i en senare uppsats (Stud. A. Kock s. 560) givit ett belysande exempel på de norska ordens användning i dagligt tal: »Viss ei å tok på å kjove (tå is), so konna daß bli fleire kjaevu; dse daemmé hit o dit, o so faer vat'né avlöp . . . » . Grundbetydelsen i kjœve är enligt Skulerud »'stad der det sig eller floymer vatn (utöver), stad som ligg nedsokkt i vatn', 'som ligg i kav', — di nsest sjolve det rislande (frampiplande) vatnet, det floy-mande vatnet, som finn seg nytt lop; kvisl.» Den antagna grund­betydelsen 'stad som ligg nedsokkt i vatn, som ligg i kav' belyses av nyisl. fara i kaf '(um land) blive oversvömmet' (Blöndal) och står den ovan anförda betydelsen av kaf 'kvävning, övertäckande' mycket nära.1 Jfr vidare häls. kväver n. 'sumpig plats kring en källa' (Rz). Dylika vattensamlingar, som stundom uppkomma därigenom att vattnet genom tillfällig uppdämning söker sig nytt avlopp, kunna snart torka ut, vilket förklarar den från Hedemålet belagda be­tydelsen 'blindå, uttorkad ågren'. Det är icke omöjligt, att namn som de av Hellberg aa behandlade Kafjärden, Kafion eller det av Ödeen (s. 144) ur bynamnet Kavsjö-måla konstruerade *Kavsjön kunna innehålla ett kav i betydelsen 'översvämmande, stillastående vatten' eller möjligen 'sjö, som håller på att gro igen', ehuru man dock i första hand bör räkna med den av Hellberg framhållna möjligheten. Den intressanta -r-avledningen kväver n. 'sumpig plats kring en källa' synes (i formen *kafr) böra komma i åtanke vid tolkningen av namn som Kavarö, by i Börstils sn, Frösåkers hd, Sthlms 1., skrivet j kaffrede, Kaffrede 1490, 1493 ULD s. 23, 78, som ligger nära stora kärrmarker, och ev. — med i-omljudande avledningselement — Kävra, by i Yårfrukyrka sn, Tuhundra hd, Västm. 1., skrivet de kefro 1308 SD 2 s. 532 or, i Kceffra 1406 SD ns 1 s. 558 odat. vid., som av kartan att döma ligger lågt, samt Käveråker (Tårpet Käfweråker 1718 SLK Österhaninge

1 J f r kwänni går i kavi 'kvarnen går i bakvatten' Yåmh. »När det kövar vid kvarnen, så att vattnet dämme& upp» (Dalmålsordb. TJLMA; jfr Rz).

15) torp i Österhaninge sn, Sotholms hd, Sthlm 1., beläget vid myrar. Vid åtskilliga andra namn på Kav(er)-, Käv(er)- synas mig liknande möjligheter åtminstone böra övervägas, ehuru jag i brist på lokal­kännedom avstår från närmare behandling. De ord, som bildats till stammen kvav- och dess avljudsstadier, ha säkerligen haft en ganska rik betydelseutveckling, och i den mån de ingå i ortnamn, bör man räkna med att skiftande betydelser kunna föreligga (jfr t. ex. OGB 3 s. 200, Indrebo No. Innsjon. 1 s. 118), varför hithörande namn måste bedömas var för sig.

Kävinge är beläget vid en liten vik, som från Edsviken skjuter in mot Mörby. Dess inre del måste tidigare, när vattnet stod högre, ha varit ganska långgrund och stränderna sanka; terrängen n. om Mörby markeras på glk som torvdy. Måhända har själva viken burit ett namn, motsvarande ett *Kaven, *Kavvik el. dyl. Svårigheten att exakt bestämma innebörden i de här behandlade ortnamnen gör tolkningen hypotetisk; jag hoppas dock att ha visat det för mitt syfte viktigaste, nämligen att en toponymisk tolkning här är att föredraga framför en patronymisk.

Sticklinge, 1/2 fr + 1/2 fr, Lidingö stad, stikhga. sighuastus in stighlinge 1387 SD 4, s. 550 or, Nicolao in Stiklinge 1354

SD 6 s. 500 avskr. e. 1474 ÅDS, stiklinge ligger fore halft sywnde ertugh land iordh 1379 (SRP 1442), i j stykkinge half Sywnde örtughland 25h 1379 avskr. 1600-t. Viksaml., j stiklinge 1 h marcland Oc xiij peraiiwgxland V12 1383 Lidingö, Skoklostersaml., j stiklinge eet halft marcland oc threttan pseninxland jordh 12/s 1384 Nyköping LSB, twa ertugland jordh i Stikklinge som Danre kirkia hafthe 1409 SD ns 2, s. 189 or, en gord j styklinghe xx spew korn j mark paenircgha 1498 C 36 s. 53, j Steglinge, j Seglinge 1538: 2, j Steglinge, J Stsek-lynge 1539:3, J Steglinge, Steklinge 1541:7, j steglinge, J Steglinge (2 ggr) 1542: 6, J Steglinge 1543:8, J Sticklinge, J sticklinge (3 ggr) 1545: 5, sticklinge 1551 ptl, stiglinge 1555 ptl.

I de tidigaste fogderäkenskaperna upptagas två hemman, ett skatte på 5 2/3 öresland och ett frälse utan öretal. Det senare är omtalat i 1370- och -80-talens köpebrev. Bo Jonsson förvärvar 1379 större delen av Lidingön, bl. a. 8 örtugland i »Stukkaby», 14 2/3 öres-land i »hersaby» och 6 1/2 örtugland i »stiklinge» (SRP 1442). Seder­mera måste han ha ökat sin andel i byn, ty när han 1383 upplåter »allan sin egho dell j lydingo», ha Stockby och Hersby samma jorde­tal, medan Sticklinge upptages till 1/2 markland och 13 penningland.

I jordeboken 1498 nämnes »en gord j styklinge» med angivande av räntan, men något jordatal anföres icke. Frälsehemmanet har så­lunda värderats till minst 4 1j2 öresland, varför byns sammanlagda marklandstal under medeltiden utgjort åtminstone drygt 10 öres­land, sannolikt mera.1

Omkr. 200 m sv. om gården ligger ett av Lidingös största grav­fält, bestående av ett 50-tal gravar, »troligen från folkvandrings-och vikingatiden» (Stockholmstrakten nr 83, jfr Lidingön s. 11 ff.). Utgrävningar ha dock icke givit fynd från tidigare perioder än vikingatid (Lidingö hemb. för. årsb. 1936 s. 72). Sticklinge hör sålunda utan tvivel till öns äldsta bebyggelse. På norra delen av ön, det medeltida »nornaessith» (1498 C 36 s. 52) kan endast gården Bo (gardhin boo 12/3 1384, boss gordhen 1498 C 36 s. 53) 1/2 markland, i ålder mäta sig med Sticklinge; här finnes ett gravfält om över 50 fornlämningar, vilka härröra från samma tid som Sticklingegravarna (Stockholmstrakten nr 87, Lidingön s. 17). Den övriga bebyggelsen har av ägofigurerna att döma uppstått genom utflyttning och av­söndring från dessa gårdar.

Sticklinge på Lidingön kan jämföras med följande namn: Sticklinge, by i Himmeta sn, Åkerbo hd, Yästm. 1., stikhga — in

stiklinge 1347 SD 5 s. 679 or, j Stycklinge, Stycklinge Västm. 1539: 5, Styglynge Västm. 1539:10, j styklimge lx/i 1546 Medåker UUBperg.

Stickninge, gd i Tångeråsa sn, Edsbergs hd, Örebro 1., sûJçmga — aff stikkinge, aff stikkinghe 1500-t:s början A 134, Sticklinge 1549 1650 jb, omkr. 1550 Riseberga jb, Stiklinge 1555, 1560 jb, Stickinge 1554 1715 jb (jb-formerna enligt Sahlgren NoB 1927 s. 33).

Sticklinge, gd i Ödeby sn, Glanshammars hd, Ör. 1., stihh^a — Stiklinghe (nom.), widh stiklinghe 19/3 1444 Torshälla RAP, Sticklinge (nom.) 1445 B 16 f. 341 r. Sparres avskr., Stikklinge (nom.), wijd Stiklinge 1445 ib. f. 390 v. Sparres avskr., Stiklinge (nom.), vid Stiglinge 1478 DN 16 s. 293 f. or, Stiklinghe (nom.) 14/8 1509 RAP.

Hellquist, som vid två tillfällen behandlat namnet (s. 140 f. och Lidingön s. 31 f.), tvekar mellan patronymisk och toponymisk tolk­

1 I LA A 54 27:1 (1720) upptagas Va kr och ett fr, båda utan öretal. Det senare uppgives emellertid ha varit dubbelt så stort som kronohemmanet, vilket uppenbart är identiskt med fogderäkenskapernas skattehemman om 5 2/s öresland. Om uppgiften åsyftar jordatalet och icke blott mantalet, kan man sålunda räkna med ett sammanlagt jordatal av omkr. 2 markland.

ning. Sin först framställda åsikt, att namnet skulle kunna vara av­lett av ett mansnamn *Stikke, kortnamn till fsv. Stigher, synes han senare övergiva. Till stöd för en eventuell toponymisk tolkning anför han de norska namnen på Stikl-, vilka dels synas vara bildade av ett älvnamn, dels höra samman med no. dial, stihel, stikle 'stör, pik'. Av intresse är hans uppgift, att Sticklinge i Ödeby i K. Ortnamns-kommitténs manuskript till Örebro län förklaras innehålla ett inkolent-namn *Stiklingar 'de, som komma från Sticksjön' i grannsocknen Glanshammar. Sahlgren uppfattar (NoB 1927 s. 33, 39) de båda Närkesnamnen som patronymica, avledda »av ett tillnamn Stikil, jfr det fvno. fing, namnet Stikill och det fvno. tillnamnet Skdldstikill (Lind)».

Vad Sticklinge i Ödeby beträffar, förefaller ortnamnskommitténs tolkningsförslag välgrundat. Sticksjö skrives Sticsio 1257 Vårfru-berga avskr. 1500-t. UUBpapp, stikkesio 13/i 1429 Glanshammar UUBperg. Byn ligger i gammal bygd vid Hjälmarens strand och kan mycket väl vara primär i förhållande till det 11/2 mil norr därom belägna Sticklinge. Då bebyggelsenamn på Stick- för övrigt äro ganska sällsynta i Sverige, vill man ogärna skilja de båda namnen från varandra. Avståndet är dock måhända i längsta laget och tolk­ningen kan knappast anses fullt säker.

Om de tre återstående namnen böra sammanhållas, förefaller en patronymisk tolkning föga tilltalande. Fvn. Stikill är endast känt från en fornaldarsaga (Lind Dopn.). Både detta och sammansätt­ningen Skdldstikill synas ha varit binamn av tillfällig karaktär (jfr Lind Personbin. sp. 312), och det är knappast troligt, att det kan ha haft större spridning.

Det av Hellquist nämnda no. dial, stikel, stikle har motsvarigheter i fornspråken, nämligen fvn. stikill m. 'yderste Spidse af Horn paa Kvaeg' (Fritzner), fsv. stikilstör m. 'en i änden spetsad stör' (Schlyter) och stikil m. '(horn)spets, hornartad, spetsig utväxt, pigg' (Söder­wall). Ordet är välkänt i nordiska dialekter som beteckning för spetsiga föremål av olika slag (stör, istapp, hornspets, kvicke i horn, se Westman s. 335 f.) och har även motsvarigheter i andra germanska språk (Karsten Sv. bygd 1 s. 320, Janzén Bock und Ziege s. 38). I terrängbeskrivande funktion förekommer det i både norska och svenska ortnamn (se NG 14 s. 206, 18 s. 153 f., Ohlsson s. 132 f. och där cit. litt.), dels i namn på uddar och öar med spetsiga utsprång,

t. ex. Steklön, Stikils nabn (Ohlsson a. st.), Stickelholm (Westman a. st.), Stekelören (Karsten a. st.), Sticklarna stlWra skär i Singö sn, Väddö och Häverö skg, Sthlms 1., Stickelörn ö ib., dels i vattendrags-namn »og siktar daa jamnast paa armar av vatni som sprikjer til ymse kantar» (Indrebo No. Inns jon. 1 s. 189), t. ex. det i Norge och Sverige vanliga Trestickeln, Trestikka o. dyl. (se Hellquist Sjön. 1 s. 643, SOÄ 17, s. 140, 18 s. 152, 177, 19 s. 222, 233, 263, 286, OGB 18 s. 100, Indrebo No. Innsjon. 1 s. 205, 2 s. 195), vilket är belagt redan 1273 ( j Pristikill, Or Pristikli NGL 2 s. 487 avskr. 1300-t:s början), Stiklingen, lång och smal sjö i Norge (Indrebo No. Innsjon. 1 s. 189).

Vid tolkningen av Lidingönamnet måste man söka göra sig en bild av terrängens utseende vid tiden för namnets tillkomst. Att det redan under vikingatiden betecknat en ganska betydande be­byggelse, visar gravfältet, och all sannolikhet talar för att denna funnits även under folkvandringstid. Vid tiden för Kr. f. bör vatten­ståndet enligt Granlunds beräkningar ha varit vid pass 8 meter högre än nu. Följer man 10-meterskurvan på Generalstabens kon­ceptblad, visar denna, att här tidigare funnits en lång och smal vik, som västerifrån nått ända in till och förbi gravfältet sv. om gården. N. om vikens innersta spets sluttar marken upp mot Sticklinge åker-gärden, som huvudsakligen ligga mellan 15- och 20-meterskurvorna. Även om denna vik vid tiden för bygdens tillkomst ej nått lika långt som 10-meterskurvan anger, bör den dock vid denna tidpunkt ha varit ett karakteristiskt drag i terrängen, som varit väl lämpat som namngivande element. Ett namn *Stikill med betydelsen 'spetsen, taggen' el. dyl. skulle passa förträffligt till en vik av denna form. Möjligen kan man också tänka sig ett annat ord, bildat av samma stam stik-, t. ex. en motsvarighet till fvn. stik n. 'spetsig påle' (se Mödéer Namn- och ordgeografiska studier s. 136 ff.) eller något närstående ord med liknande betydelse, ev. en bildning till den i de nordiska språken vanliga geminerade stamformen stikk-, om vilken se Hellquist EO s. 1074.1 Jag är sålunda snarast böjd att tolka

1 Av intresse i detta sammanhang är namnet Stickudden stikådn, lht och udde vid Värtan just där viken börjat; möjligen innehåller detta vikens ursprungliga namn. Jag har ej lyckats återfinna det på äldre kartor, varför det kan tänkas vara av yngre datum; dock tillhör det knappast den vanliga villanamnstypen utan förefaller att vara ett ursprungligt naturnamn. Någon upplysning om namnets tillkomst stod icke att vinna på platsen.

Lidingönamnet Sticklinge som ett toponymicum, innehållande ett inkolentnamn *sti(k)klingar, avlett av ett viknamn *Stikill, *Stik(k) el. dyl.

Sticklinge i Himmeta ligger av kartan att döma mitt på en lång­smal ås. Det är tänkbart, att vi ha att göra med det nyssnämnda stikill i betydelsen 'något i terrängen framskjutande' (jfr Ohlsson s. 133). Jag har emellertid ej funnit ordet i namn på höjder och åsar, varför tolkningen här blir mer hypotetisk. Måhända kan man även räkna med andra möjligheter. Vid tolkningen av Stickninge i Tånger-åsa bör man kanske helst utgå från y. fsv. formen Stikkinge, i vilket fall man har att göra med ett grundord, bildat till den ovan omtalade stammen stikk-. Utan närmare kännedom om terrängen vågar jag icke något tolkningsförslag; sannolikt bör dock lösningen sökas efter samma linjer som för de ovan behandlade namnen. Gården ser ut att ligga på ett mindre åsutsprång.

Kyttinge, torp under Sticklinge, Lidingö stad, ßytigd. Kyttinge 1661 karta reproduc. i Lidingö Hemb. förb. årsb. 1982, kyttinge

1600-t. LA A: 3 (läns- och häradskartor), Kyttinge 1719- SLK Danderyd 5, Kyttinge Torp 1720 (1774) LA A 54 3:2, ib. 27:1, 1720 SLK Lidingö 1, Kyttinge 1725 jb, 1789 jb.

Kyttinge är ett obetydligt torp, som säkerligen upptagits i för­hållandevis sen tid. Det ligger på en bergig udde på Sticklinge ut­mark, och terrängen erbjuder inga möjligheter till uppodlingar. 1720 besåddes endast 5 kappland jord av 4:e graden, medan ängen gav 2 lass hö (LA A 54 27:1). Inga spår av någon förkristen bebyggelse ha påträffats.

Hellquist (s. 82) betraktar namnet som ett patronymicum, avlett av ett personnamn *Küte el. alternativt en smeknamnsform *Kutte. I Lidingön s. 34 räknas dock med möjligheten, att namnet tillhör »den toponymiska gruppen». Intetdera av de av Hellquist föreslagna mansnamnen är emellertid säkert styrkt från nordiskt språkområde. Ett binamn Kut, Kutr 'puckelrygg' förekommer däremot i ä. nysv. och fvn. och ligger sannolikt till grund för fsv. Kutunga fiardhong (se Lidén NoB 1932 s. 241 och jfr ovan s. 92). Emellertid torde under alla omständigheter en patronymisk tolkning av Lidingö­namnet vara utesluten. Bebyggelsens obetydlighet och traktens karaktär gör det övervägande sannolikt, att man här har att göra

med ett ursprungligt naturnamn *Ky(t)tinger, som överförts på be­byggelsen och fått sin nuvarande form i anslutning till Sticklinge. Namnet har sannolikt från början avsett den bergudde, vid vilken torpet är beläget. Grundordet är troligen att söka bland de bild­ningar till stammen küt-, som möta i sv. dial, kut m. 'knöl, puckel på ryggen; rygg' (SAOB K 3290, Rz s. 367), det östgötska socken­namnet Kuddby, fsv. Kuta, den ångermanländska husabyn och tings­platsen Kutuby el..Kuta och da. ortn. Kud, Kude.1 Sv. dial, kut m. har även terrängbetecknande innebörd. I SO Ans dialektordsamling anföras Tput 'puckel, kraftig förhöjning' Malungs sn och tg, Kopp. 1., hut 'backe, kulle' Björklinge sn, Norunda hd, Upps. 1., hut 'kulle, knöl', »De e' bara kutar i hela (över-) Enhörna», Över-Enhörna sn, Selebo hd, Söd. 1. Kyttinge skulle då återgå på ett fsv. *Kytinger, 1 vilket kvantitetsförskjutning av vanlig typ ägt rum.

Samma ord föreligger sannolikt i Kyttinge, nu försvunnen by i Tuna sn, Olands hd, Upps. 1., uttalat och skrivet de kytingi omkr. 1312 SD 3 s. 97 or, i Kytinge 1398 Rhez:s avskr., örnhiälm 2 s. 1444, J kytinge 1534 (1538: 2). Byns ägor ligga nu under Hässel­by (om byns tidigare öden se Almquist Frälseg. s. 709). Här är det med största sannolikhet fråga om ett äkta -inge-namn. Namnet tolkas av Hellquist och Lidén (a. st.) som ett patronymicum. Enligt min mening är en toponymisk tolkning att föredraga. Byn låg v. om Hässel­by vid en höjdsträckning, bestående av små bergknallar, och flera dylika höjder finnas i närheten; det är samma sorts terräng, som i Enhörna betecknas som »bara kutar». Jag är sålunda snarast böjd att uppfatta namnet som bildat till ett inkolentnamn *kytingar, avlett av ett grundord, som innehållit en motsvarighet till sv. dial, kut 'bergknalle' eller något därmed besläktat ord. Samma tolkning synes av kartbilden att döma åtminstone alternativt kunna tillämpas på boh. Kvisslingeby (Kutlung(h)ab0 1388, 1402), vars förled i OGB 4 s. 21 f. uppfattas som gen. pl. av en motsv. till nyisl. kutlingur 'små­växt person' eller — i anslutning till Lind Personbin. — av ett släkt­namn *Kütlungar 'Kuts avkomlingar'.

Beträffande Lidingönamnet är det även möjligt att som grundord 1 Se Lidén a. st., Franzén Vikbolandet s. 137 f., DS- 5 s. $96, 578; jfr även

Kyte, fno. Kytuin NG 11 s. 541 och fini. Kitö Westman s. 194. Om hithörande ord se f. ö. Persson Beiträge s. 109 f., Abrahamson Minnesskr. utg. av Filol. Samf. i Gbg s. 169 f. GHÅ 1925.

räkna med en bildning till den besläktade stam kutt-, som föreligger i nysv. kotte och i dial, personbeteckningarna kutte 'liten gosse', kytta 'liten flicka', kutting 'liten fet och tjock gosse', kytting 'liten gosse; liten stackare' (Rz s. 368, 378) etc., om vilka se v. Friesen Mediagem. s. 94, Persson Beitr. s. 110, Hellquist EO s. 503. Grund­betydelsen torde vara 'litet kort och tjockt föremål, klump' o. dyl. Då jag emellertid icke känner några hithörande ord i terräng-betecknande funktion, finner jag denna möjlighet betydligt mindre sannolik.

Islinge, 1/4 fr, Lidingö stad, îsligd, islv%d. Oc thsßssin thorpin swasom . . . hytlingawik 1379 (SRP 1442), Jtern hyt-

lingawyk 25h 1379 avskr. 1600-t. Viksaml., yslinghewik ix ore psenmga 1496 C 36 s. 54, Islinge 1556 ptl, i Öfflinge 1589:18, i öfflinge 1600:17,1 Isslinnge 1653 ml, Isslinge 1687 jb, Islinge 1715—1871 (jb-excerpter i SOA).

Som framgår av beläggen, är namnet oäkta. Under medeltiden var »hytlingawik» ett torp, säkerligen upptaget på Hersby ägor.

Hellquist uppfattar förleden som en patronymisk bildning (Liding-ön s. 34 f.) men är på grund av de skiftande äldsta formerna tvek­sam, huruvida namnet bör anses återgå på ett Hytling-, vilket be­traktas som en växelform till Hytring- i ortnamnet Hyttringe, eller ett Isling-, avlett av samma grundord som det södermanländska Isinge. Den senare möjligheten förefaller utesluten, då det äldsta belägget gör det övervägande sannolikt, att förbindelsen si återgår på ett tsl < ti. Sammanställningen med Hyttringe är icke heller till­talande. Namnet gäller dels en by i Edsbergs sn och hd, Ör. 1. (i Hytringe 1403 SD ns 1 s. 273 or), dels en by i Lönsås sn, Bobergs hd, Ögl. 1. (i hytringe 14/io 1480 Benhammar RAP) och anses av Hellquist (s. 55) innehålla ett släktnamn, bildat till »den personnamnsstam, som ingår i fht. Huzo (nht. Huss) Huzilo; jfr fsax. Hutta f.». Denna personnamnsstam är emellertid helt okänd på nordiskt språkområde,

1 Den på felskrivning beroende formen öfflinge kommer efter hand att i jordeböckerna leva ett självständigt, från Islinge skilt liv och utvecklas under skrivarnas händer över öfflingby, öfwinge, Ofwinge, Åfwinge till Åfwinge, i vilken form den efter en 1849 företagen arkivundersökning avlägsnas ur jorde­böckerna som beteckning på ett icke existerande hemman. Samma öde röna Bogsätra, Hästängen och Sjökarby, vanställda dubbelgångare till Gångsätra, Hustega och Stockby på Lidingö (jb-excerpter i SOA).

och sammanställningen lämnar f. ö. stamstavelsens r oförklarat. Det är minst lika sannolikt, att grundordet är ett ortnamn eller en terräng­beteckning, ehuru jag icke kan ange dess innebörd; jfr no. gård-namnet Hotren (widh Hottro 1430—40), vilket NG 15 s. 98 lämnas oförklarat och betecknas som »Enestaaende Navn».1 Namnet bör sannolikt helt skiljas från det fsv. hytlingavik, vars uddljudande h enklast kan förklaras som roslagsdialekt. Det fsv. *Ytlingavik, Y slingavik kan sammanhållas med följande namn:

Islingby, by i Västerfärnebo sn, Vagnsbro hd, Västm. 1., ilfrgbu ä, islvgby y, Yzlingaby 1353 SD 6 s. 413 or, itlingaby, a t. itlinggaby 1370 (SRP 913), Etlingaby (2 ggr) 1371 YFÅ 3 s. 77 Styffes avskr., Itzlingaby, Islingaby (2 ggr) 1399 Styffe Bidr. 2 s. 89, Yslingaby 1399 VFÅ 3 s. 89 or, idhzlingheby 1439 avskr. 1400-t:s mitt (SMR 1000).

Islingby, by i St. Tuna sn och tg, Kopp. 1., ish%ly — Jsslingeby Västm. 1539:4, Jsslingeby Västm. 1540:4.

Vid försök att bestämma förledens grundord kan man utgå från en fsv. grundform Y t- eller It-, Till förmån för det förra alternativet tala de tidigaste beläggen, för det senare det nuvarande uttalet. Beträffande Dala-namnet är dock att märka, att ett ursprungligt y i dessa trakter redan i fornsvensk tid ljudlagsenligt kunnat delabiali-seras (Envall Dala-Bergslagsmålet s. 27 f.). Vad gäller de andra namnen, är det icke omöjligt, att en tilljämning till avlednings-elementets i ägt rum i stamstavelsen; detta kan ha underlättats av att huvudtrycket säkerligen kunnat uppbäras av annan stavelse än den första (Yt(s)lingaby, -vik). Vid övergången kunna psykologiska faktorer ha medverkat, då ett Yslingaby etc. alltför lätt kunnat associeras med fsv. yslinger 'usling'. Å andra sidan är det fullt tänk­bart, att de äldsta beläggens /-former äro att betrakta som skriv­ningar för i. En stam It- är emellertid fullkomligt enastående i nor­diskt ortnamnsskick och ger icke någon rimlig anknytning till känt språkmaterial. Jag föredrar därför att betrakta förleden som gen. pl. av ett inkolentnamn *ytlingar, avlett av ett ord, bildat till stammen

1 Möjligen skulle man kunna tänka på ett samband med no. dial, hott, hutt 'avrundet top, fingertup, tue, grsestue', jyll. hot 'jordknold, liten tue', eng. dial, hut 'jordklump', sehwab. hotzer 'ojämnhet, förhöjning' etc., som anföras av Torp Nyno. EO under Hott 2; båda byarna ligga av kartan att döma nära starkt markerade höjdsträckningar.

i de i ortnamn så vanliga adverben ut, ytter (i Ubby < Utby, Ytterby etc.). Vi få då en fullständig parallell till det nedan s. 369 behand­lade namnet Övlingby, vars förled jag uppfattar som en avledning till adv. över eller ett med detta sammansatt ortnamn; jfr de vanliga namnen Överby och Ytterby. Det är f. ö. att märka, att det västman­ländska Islingby med denna tolkning ansluter sig till de på liknande sätt bildade namnen Millingby, Vässlingby och Östringby i samma landskap (se ovan s. 68 f.).

Killinge eller Catrinelund, 7* fr, Lidingö stad, ßibga, -d. Oc thaessin thorpin swasom ksellinge . . . 1379 (SRP 1442% Jtem kellinge

25h 1379 avskr. 1600-t. Viksaml., ksellinghe xx ore paenmgha 149® C 36 s. 58, Kellinge ptl 1556, i Kälinge 1589:18, i komlinge 1600:17, Kiällinge 1665—1725 jb, Killinge el. Catrinelund 1825 jb (jb-formerna fr. o. m. 1665 enligt excerpter i SOA).

Som framgår av beläggen, var Killinge vid 1300-talets slut ett torp, och i 1498 års jordebok angives endast räntan, icke något jordatal. I rjb 1686 uppföres gården som gammalt frälse. Enligt karta 1719—20 (LA A 54 10:1) bestod åkerjorden av endast drygt 2 tunn­land i vartdera gärdet, medan ängen gav knappa 5 lass hö. Bebyggel­sen torde aldrig ha varit tillräckligt betydande för att värderas i öretal.

Något bygravfält finnes icke. Däremot ligga på berget s. om gården tre rösen, av vilket det största dateras till bronsåldern och de båda andra till århundradena närmast e. Kr. (Lidingön s. 8, Stockholms­trakten nr 155, 158, 159; gravfältet nr 157, bestående av 7 högar och jordblandade rösen »troligen från folkvandrings- och vikinga­tiden», hör säkerligen till granngården Långängen). Det är dock ovisst, om man skall våga antaga ett samband mellan dessa forn­minnen och namnet och bebyggelsen Killinge. All den jord, som i senare tid utgör Killinges åker och ängsmark (LA A 54 10:1, 1719— 20), låg vid tiden för Kr. f. under vatten (se kartan i Lidingön och dess natur s. 5), och här kan i förhistorisk tid knappast ha funnits annat än obetydliga fiskarstugor, då trakten omöjligen lämpat sig för jordbruk och boskapsskötsel.

Hellquist (s. 85, Lidingön s. 32 f.) anför icke mindre än fem orter med detta namn, av vilka dock tre betraktas som osäkra. Av dessa kunna två genast utmönstras, nämligen den ort i Våxtorps sn, Höks

hd, Hall. 1. som i själva verket heter Kållinge (kdliga,; i Kiollinghse 1509 Rep. 2 11181 or), och Källinge i Valö sn, om vilket se nedan s. 493. Ovisst är också de kœllingge (tobbe dim. marc.) omkr. 1312 SD 3 s. 99 or, som härrör från markgäldslistan för öster Lövsta sn i Olands hd. Någon bebyggelse med detta namn är f. ö. icke känd från socknen; om den funnits och namnet icke är en felskrivning, har den troligen varit ganska obetydlig, då endast en bonde finnes upptagen i förteckningen och denne betalar halv gäld (diplomata-riets och Hellquists identifiering med Källviken, två gårdar i den lilla byn Bys tan i samma sn, är mycket oviss). Kvar står förutom Lidingönamnet endast Källinge i Tors tuna sn och hd, Yästm. 1., skrivet j hellinge, j kyllinge Västm. 1539: 2. På grund av bristen på medeltida belägg är det dock svårt att avgöra, om namnet är etymo-logiskt identiskt med Killinge.

Hellquist anför även en grupp sammansatta namn, som han anser kunna höra samman med de ovan anförda. Även dessa kunna ut­mönstras. Källingby i Knutby sn, Närdinghundra hd, Sthlms 1. skrives kœlingaby (2 ggr), kœlinga by 19/i 1424 RAP, kelingebj (3 ggr), kelingebi, kelinggebi (2 ggr) 1540:5, kelingeby (4 ggr), kelingebi 1542: 2 etc. och innehåller alltså kort l. KilUngerud, gd i Yitsands sn, Fryksdals hd, Värmlands 1. skrives så redan 1606, och namnet förklaras sannolikt riktigt i SOV 2 s. 35 som sammansatt med appella-tivet killing. Samma tolkning kan säkerligen även tillämpas på det av Hellquist anförda Killingevid i V. Eneby sn, Kinda hd, ögl. 1., skrivet kidhlingawidh s/5 1432 Skärlunda RAP. Om Källingemöre se ovan s. 61.

Hellquist (a. st.) tolkar de av honom anförda namnen som patro-nymiska bildniügar till fsv. fda. mansn. Kalle. En till samma namn bildad växelform *Kallunger antas föreligga i Kallinge (jfr s. 154), bruk i Ronneby sn, Medelstads hd, Blek. 1. Detta är emellertid beläget i Kalleberga by, och namnet är enligt Ödeens säkerligen riktiga för­slag (se nedan s. 538) att betrakta som sekundärt till bynamnet.

Mansnamnet Kalle är styrkt från både fornsvenskt och forndanskt språkområde (Lundgren-Brate, DGP; jfr U 102). Det bör säkerligen betraktas som en smeknamnsform av mansnamnen Karl och Karli, i viss utsträckning måhända som en ljudlagsenlig utveckling ur det senare namnet (se DGP sp. 722 med litt.). Även i fvn., särskilt i fno., är namnet välstyrkt och uppträder som växelform till Karli, med

vilket det av Lind (Dopn. sp. 677 f.) och Rygh (Personn. s. 156 f.; jfr NG enl. reg. s. 433) betraktas som identiskt. Det är sålunda troligen en sekundär bildning, ehuru intet hindrar, att det kan vara av betydande ålder. Emellertid är det föga sannolikt, att det medel­tida torpnamnet Kcellinge är ett patronymicum, innehållande ett släktnamn *Kœllingar 'Kalles ättlingar'. Som förut visats, är be­byggelsen för obetydlig och trakten för litet lockande för att man här skall kunna räkna med en släktbosättning i Hellquists mening. Jag föredrar att betrakta namnet som en avledning till adjektivet kalder 'kall' eller subst. kœlda 'källa'. Den tidiga skrivningen med II behöver icke väcka betänkligheter, då övergången Id !> Il säkerligen kunnat inträda vid tiden för det äldsta belägget (jfr beläggen på Sköldinge, Skillinge s. 270 och Olsson Nordberg 2 s. 21 ff.). Ställets obetydlighet, avsaknaden av bygravfält och de ogynnsamma förut­sättningarna för bebyggelse ge anledning att ifrågasätta, huruvida namnet trots de tidiga beläggen är ett äkta -inge-namn. Måhända kan man räkna med ett ursprungligt singulart naturnamn *Kœldinger eller en sammansättning *Kœld(u)œng(e), som senare ombildats i anslut­ning till de ursprungliga -inge-namnen. Om det är äkta — en möjlig­het, som i detta fall dock måste hållas öppen — bör det snarast anses innehålla ett inkolentnamn, avlett av ett med adj. kalder sammansatt grundord.

Yttringe, Västra och Östra, 1/4 fr + 1/4 fr, Lidingö stad, vkstra ytngd, Bstra ytnga.

ytra aengia twa thorpastadha UU 1381 Gripsholm VHAA, ii gordha yter-aenghia 1498 C 36 s. 53, yter änge 1551 ptl, ytre ange 1555 ptl, Ytergärde 1580:18, ytergård 1600:17, Yttergårdh, Yttergårda, Yttergården o. dyl. 1609— 1825 jb, ytteränngenn, ytterännge 1653 ml, Wäst:r Yttringe, öst:r Yttringe 1720 (1774) LA A 54 3: 2, Yttergården el. Wester Yttringe 1871 jb (jb-formerna fr. o. m. 1609 enligt excerpter i SOA).

Namnet är en ombildning av ett ursprungligt Ytra œngia 'de yttre ängarna'. Se Hellquist Lidingön s. 35. Formerna Yttergärde, Yttergård(eri) äro rena skrivarprodukter. Flera exempel på dylika urspårade Lidingönamn anföras under Islinge s. 302 not.

Löttinge, 1 sk, Täby sn, lèt&ga.

J n lotungi dimidius solidus terre 1344 SD 5 s. 300 reg. eccl. Ups., j lötunge halff nyondhe Örtug landh iordh 1371 B 15 f. 135 r. Sparres avskr., andres i letinge 4/n 1444 Rydbo RAP, j Lytiwge 1519 Sthlms tb 1514—34 s. 242; j Löt­tinge 1539:3, Löttynge 1541:7, J Löttinge, j löttinge (2 ggr) 1542:6, J löttinge 1543:8, lötinge 1551 ptl.

I de tidigaste jordeböckerna upptages ett skattehemman på 20 V2 öresland. I geom. jb 1637—38 (LA A 9 s. 16) är det taxerat till jämnt 20 öresland, sålunda 21/2 markland.

Enligt uppgifter i ATA finnas i gårdens närhet fyra gravfält om sammanlagt omkr. 85 fornlämningar. I en av gravarna har man på­träffat ett likarmat spänne, som enligt fil. lic. H. Thålin, som utfört undersökningen, kan dateras till 500-talet e. Kr. Dessutom uppgivas ett ståtligt röse, troligen från bronsåldern, beläget uppe på det höga berget 300 m vnv. om gården, och ytterligare två rösen, »möjligen från århundradena närmast efter vår tideräkning», belägna resp. 700 m so. och 900 m sso. om Löttinge.

Hellquist (s. 95) upptar namnet under patronymica men säger sig icke känna någon personnamnsstam, av vilken det skulle kunna vara avlett; alternativt räknar han med möjligheten, att den ursprungliga formen skulle vara en sing. * Lotunger (s. 240). Något tolknings-förslag meddelas icke.

Grundordet har uppenbart innehållit appellativet fsv. lot, sv. dial. löt 'betesmark' etc., vilket utförligt behandlats av Sahlgren NoB 1919 s. 102 ff. (jfr även Abrahamson Yästsv. ordst. s. 83 ff.). Som Sahl­gren visat, är den ursprungliga betydelsen 'lutning, sluttning', varur sedan betydelsen 'äng, betesmark, utmark' utvecklat sig. Ordet är mycket vanligt i uppländska ortnamn; det närmaste exemplet är torpet Löt på Arninge ägor 4 km so. om Löttinge. Namnet passar förträffligt. Gården ligger vid ett brett, öppet fält, som sluttar ned mot Rönningesjön. Större delen av fältet, beläget 7—15 m över havet, utgjordes förr enligt äldre kartor av ängsmark. Här har tidigare havet gått in med en markerad vik. Själva gården ligger vid pass 35 m över havet, och mellan denna och ängsmarken låg den gamla åkerjorden. De äldre rösena ligga på östra sidan av den forna havs­viken, de yngre på västra sidan i anslutning till gården, samtliga över 15-meterskurvan. Löttinge kan med största säkerhet anses inne­

hålla ett inkolentnamn Hotungar 'de som bo vid löten' och är sålunda ett toponymicum av betydande ålder.

Ârainge, Väster-, 1 sk + 1 sk + 5/s sk och Öster- 1 fr + 1 fr + 1 fr, Täby sn, ànaga.

Jngimundus de arnunge 1296 SD 2 s. 686 or, J n arnungi XII denariis terre cum dimidio 1344 SD 5 s. 320 reg. eccl. Ups., Jon i arniwge 4/n 1444 Rydbo RAP, Arninge renther affrad penninger 1V« m ark 6 orttuger 1530 frl 11:77r j arninge (2 ggr) 1539:3, J arninge, J Arninge, J Arnynge 1541: 7, J arnynge, J Arnynge (2 ggr), j arnmge (2 ggr), j arninge (3 ggr) 1542:6, J Arninge (2^gr), J arninge 1543:8, arnmge 1551 ptl, Arniwge 1562 frl 2:14.

I jordeböckerna möta benämningarna Väster och Öster Arninge först vid 1700-talets början, medan däremot redan de äldsta lant-mäterihandlingarna (LA A 9 s. 17 1637—38) även till namnet hålla 1 sär de båda bebyggelserna. Jordeböckernas marklandsuppgifter avse endast Västerarninge, vilket bestod av tre skattehemman om resp. 13, 9, och 8 öresland, sålunda sammanlagt 3 3/4 markland (i geom. jb 1637—38 förmedlat till 3 V2). österarninge bestod av tre frälsehemman, av vilka två brukades av landbönder och det tredje av en torpare. 1804 upptagas tre frälsehemman med lika andelar i ägorna (LA A 108 40:1). Några uppgifter om byns marklands tal har jag ej lyckats finna, men det är knappast troligt, att det understigit 2 markland. Arninges sammanlagda jordatal torde sålunda under medeltiden ha uppgått till minst 5 à 6 markland, och vi ha alltså här att göra med en av de mest betydande bebyggelserna i trakten.

Fornminnena peka i samma riktning. Vid Västerarninge finnas enligt ATA ett 60-tal gravar, fördelade på 6 gravfält, vilka dateras till »troligen folkvandrings- och vikingatid». De flesta ligga inom en radie av 300 m från byn. Dessutom märkes en 9 m lång och 7 m bred stensättning, »möjligen från århundradena närmast efter vår tide­räkning», belägen c:a 250 m v. om byn. Till Österarninge ansluta sig 7 gravfält med sammanlagt omkring 75 fornminnen, likaledes tro­ligen från folkvandrings- och vikingatid, och 250 m sv. om torpet vid landsvägen mot Ullna finnes ett 7 X 5 m stort röse av samma karaktär som det nyssnämnda vid Västerarninge. Det är sålunda mer än sannolikt, att här funnits en bebyggelse under folkvandringstid, och fornminnenas fördelning i terrängen visar, att Väster- och Öster­arninge tidigt varit två skilda bebyggelser.

Nivåkartan ger en god bild av traktens utseende i äldre tid. Då vattnet stod 15 m högre än nu, var den höjd, vid vilken öster-arninge ligger, snarast en bergig ö mellan havet och den nuvarande Ullnasjön, och det torde ha dröjt ganska länge, innan här kunnat uppstå någon mer betydande bebyggelse. Ännu vid 10-meterskurvans vattenstånd bör större delen av den nuvarande åkerjorden ha bestått av sanka ängar.

Hellquist uppfattar namnet (s. 9) som bildat till ett släktnamn *Arnunger, avlett av den i nordiska språk vanliga personnamnsstam­men Arn-, Det finns emellertid även möjligheter till en toponymisk tolkning. Om Arninge på Laaland (Arnongheret, Arnunghaeheret, Arning Vald. jb s. 16, 50, in par. Arnyngse et provincia Arnynge H. 1416 Rep. 1 5588 avskr. Bartholin, udi Arning S. 1448 ib. 7828 reg. 1626) säger M. Kristensen, att det »horer måske sammen med mandsnavne som 0m, Arne . . . men . . . kan også afledes af . . . til-svarende faellesnavne . . . også af arinn — sten» (Lållands og Falsters Stedn. 2 s. 12). Båda de sistnämnda möjligheterna synas mig före­ligga även beträffande Arninge i Täby. Grundordet kan vara ett ortnamn, innehållande det i nordiska namn ytterst vanliga Arna(r)-, plur. el. sing. gen. av örn (se Modéer Smål. skärg. s. 125 f. och där cit. litt.). Av ett namn, som motsvarat ett fsv. *Arna(r)nœs, *Arna(r)0 el. dyl., kan ett inkolentnamn *arnangar ha bildats.

Även det av Kristensen anförda arinn kan komma i åtanke. Bild­ningar till den germ, stammen ar- med grundbetydelsen 'jord' ha utförligt behandlats av Abrahamson (Västsv. ordst. s. 160 ff.; jfr Brevner s. 236). Ord som utgå från -ina-avledningen urn. *arinar möta i fornspråken och dialekterna huvudsakligen i betydelsen 'eld­stad', vilken Abrahamson (s. 170 ff.) härleder ur begreppet 'hårt till­trampad jord', i det han avvisar Lindroths uppfattning, att den äldsta betydelsen skulle vara 'upphöjning'. Ordet är, som Abrahamsons materialsamling visar, dock känt även i denna senare betydelse, nämligen i fvn. arinn 'Förhöjning, Stillads'; det finska arina 'klippa, grund i sjön', vilket inlånats från urnordiskan, återgår även enligt Abrahamson med all sannolikhet på en ursprunglig betydelse 'upp­höjning' (aa s. 166). I samma betydelse ingår sannolikt ordet som senare led i de talrika namnen på gammalt -am- i Mälaren och vid Svealandskusten, t. ex. Resarö (in insula Risarnum 1303 SD 2 s. 391 or), Husarne (ö. om Stockholm, husarnse 1288 SD 2 s. 60 or),

om vilka se Lindroth Fornvännen 1914 s. 125 ff. Även om större delen av namnen på begynnande Arn-, som Lindroth hävdar (aa s. 127 f.), säkerligen innehåller gamla genitiver av örn, torde man dock ha rätt att stundom räkna med detta arinn även som förled. Med utgångspunkt från fi. arina uppfattar Lindroth det i ortnamn ingående arin som »en benämning på (till omfånget) relativt mycket små holmar», vilket i huvudsak synes stämma med det presenterade materialet. Det torde dock vara svårt att i dessa trakter, för vilka landhöjningen haft en genomgripande betydelse, närmare fastställa orternas omfång och utseende vid tidpunkten för namngivningen, om man icke har säker kännedom om namnens ålder. Med hänsyn till vad som ovan sagts om Arningetraktens utseende i äldre tider, torde det icke vara omöjligt, att höjderna vid Österarninge en gång burit ett namn med betydelsen 'ur havet uppskjutande berg' och att de, som så småningom togo jorden i bruk, benämndes med inkolent-namnet *arnungar.

Namnet kan sålunda etymologiskt och formellt lika gärna vara en toponymisk som en patronymisk bildning. Då den ifråga om ålder och storlek närstående grannbyn Löttinge är ett säkert toponymicum, synes mig dock Arninge i första hand böra tolkas på samma sätt.

Ett annat Arninge är beläget i Västermo sn, Yästerrekarne hd, Söd. 1. Namnet, som åsyftar en by om endast 1j2 mtl (6 Öresland), uttalas awgd och skrives i œrnwnge e. 25]t el. 2% 1489 Tumboås, Arninge, J arinnge Yästm. 1562:17, J Arnige (övre delen bränd, var­för eventuella förkortnings tecken icke kunna iakttagas), ij Arninge Yästm. 1568:9, J aringe, J arijnge Västm. 1569:2 A. Om man ger det äldsta belägget vitsord, finns det skäl att räkna med att grund­ordet varit ett av de vanliga ortnamnen på Årn-, om vilka se Brevner s. 234 ff.

Rönninge, 1 fr + 1/2 fr, Täby sn, r&mg9, rànaga. J n rithningi VIII solidis terre cum decern denariis terre 1344 SD 5 s. 320

reg. eccl. Ups., j Röniwge 15391:3', j Riniwge, j Ryninge 1542: 6, Roninge 1551 ptl, röniwge 1555 ptl, j Röninnge 1653 ml, Ryninge rjb 1086, Rynninge 1600-t:s slut (1690?) SLK Täby 1.

Rönninge bebos vid 1500-talets mitt av två frälsebönder. Något öretal angives ej, men i de tidigaste uppmätningarna (SLK Täby 1 1690?, ib. 11 1704, LA A 108 24: 1 1690 rev. 1704) taxeras de båda

frälsehemmanen till vartdera ett markland. Enligt uppgifter i ATA finnes c:a 200 m nnv. om Rönninge ett gravfält, troligen från vikinga­tiden, bestående av ett jordblandat röse och 6 fyllda stensättningar, och ett annat om ett 30-tal högar och fyllda stensättningar, sannolikt från folkvandrings- och vikingatid, är beläget omkr. 200 m nno. om gården. Dessutom upptagas ett 10-tal högar och jordblandade rösen, troligen från vikingatid, omkr. 150 m sso. om Rönninge. En fornborg, förslagsvis daterad till äldre järnålder, ligger på berget omkr. 400 m i nnv.

Hellquist (s. 113) föreslår tveksamt en grundform *Rytninge, där­till föranledd av formen Röttninge i SD:s register, vilken han emeller­tid med skäl finner misstänkt. Av de äldre beläggen framgår, att denna möjlighet måste uteslutas. Alternativt anknyter Hellquist (s. 119) till det vanliga ny sv. namnet Rönninge, vilket ganska ofta till­kommer även tämligen betydande bebyggelser. Detta uppfattas som ett patronymicum, återgående på ett fsv. *Ryninge, *Rydhninge eller *Rß(dh)ninge. Hithörande namn böra emellertid i regel liksom t. ex. Rynninge i Yiby sn, Grimstens hd, Ör. 1. (ä. nysv. Rödingen, Ryd-ningen, se Sahlgren NoB 1927 s. 34) anses innehålla fsv. rydhning f. 'röjning' (se Sahlgren a. st. och jfr ovan s. 19). Ett säkert undantag är Rönninge i Ronneby sn, Medelstads hd, Blek. 1., skrivet i Rutninge 1471 Rep. 2 2922 or, af Rothninge 1479 ib. 4372 or, vilket är avlett av fda. ånamnet *Rutn, *Rotn, nuvarande Ronnebyån, vid vilken byn är belägen. Om vattendragsnamnet se Hellquist Sjön. 1 s. 481 f.

Uttalet och det äldsta jordeboksbelägget tala för att även Rönninge i Täby bör uppfattas som ett ursprungligt rydhning 'röjning'. I så fall återger det medeltida beläggets i ett y-ljud, eller också är det att betrakta som ett tillfälligt utslag av samma tilljämningstendens, som ovan s. 303 antagits föreligga i Islinge. Å andra sidan vill man på grund av det förhållandevis höga jordatalet och fornminnenas art gärna betrakta namnet som ett äkta -inge-namn av samma slag som Löttinge och Arninge i samma sn. Tolkningen erbjuder då betydande svårigheter; på en patronymisk bildning är knappast att tänka, då en personnamnsstam *Ridhn- är fullständigt okänd, och det är även svårt att få någon rimlig anknytning till känt ortnamnsmaterial. Jag finner det icke lönt att dröja vid de osäkra tolkningsmöjligheter, som möjligen kunna erbjuda sig. Det förra alternativet är vida troligare; ett ursprungligt Rydhning skulle då redan före 1300-talets

mitt ha ombildats efter mönster av de närbelägna äkta -inge-namnen Arninge och Löttinge (då ordet är fem. kan diplomets form icke uppfattas som dat. sing.). Att jordatalets storlek icke behöver utgöra något hinder, visas av Rönninge i Össeby-Garn (se s. 332).

Vissinge, 1/4 sk, Täby sn, vîsaga, visaga.

j vissinge 1535 ghj, j wisisinge 1538: 2, j wisinge, j wissinge 1539: 3, j visinge (2 ggr) 1542:6, 1545:5, Visinge 1551 ptl, y visinge 1555 ptl, Wijssinge 1635 LA A 10 s. 109, Wissinge 1686 rjb.

I räkenskaperna över Danviksgods upptages även ett Vissinge-torp, skrivet wisinghe torp 1534 (1538:2), wissingetorp 1549:20 (jfr Klockhoff 2 s. 46). Torpet återfinnes på en karta över Karby 1702 (LA A 108 13:1) på samma plats, där sedermera Västra Göttinge är beläget. I beskrivningen meddelas, att »Wiszinge torpet hafwer i många åhr legat öde och nu nyligen optaget». Enligt 1549: 20 svarar brukaren egendomligt nog för 1/2 markland. Måhända är Danviks-jordebokens Vissingetorp identiskt med själva Vissinge, vars brukare i årliga räntan även betecknas som torpare; här uppgives emellertid intet jordatal.

Bebyggelsen ger intryck av att vara förhållandevis sen; av ägo­figuren framgår, att vi ha att göra med en avsöndring från Karby, och detta bekräftas av det äldre kartmaterialet. På ovan citerade karta från 1702 är gården upptagen inom Karby ägogränser och kallas »Wissinge afgiärda Hemman», och i en kartbeskrivning från 1724 heter det: »Wisinge är ett enstakat Cronohemman */•* Mantahl, afgiärda på Frällsehemmanens Karby ägor, warit Fierdingzmans Boställe» (LA A 108 35:1). Åkerjorden är enligt samma beskrivning av ringa utsträckning, endast vid pass 4 tunnland i vardera gärdet och »mycket grun och stenig». Den fullständiga avsaknaden av grav­fält pekar i samma riktning och talar för att platsen knappast kunnat ha haft någon bebyggelse under vikingatid. Den närmaste fornläm-ningen är ett röse med 8m:s diam., beläget c:a 300 m ö. om gården och enligt uppgift i ATA möjligen härrörande från århundradena närmast efter Kristus, men av detta enstaka fornminne kan ingen slutsats dragas om bebyggelsens ålder.

Hellquist anser (s. 169), att namnet troligen är ett patronymicum, bildat till den personnamnsstam, som ingår i fda. Wise (Nielsen).

Dock framhåller han, att tolkningen med hänsyn till gårdens litenhet måste betraktas som osäker. Då denna personnamnsstam synes vara mycket klent belagd i de nordiska språken (även det danska namnet förefaller av Nielsens belägg att döma osäkert), är tolkningen föga sannolik.

N. Lindqvist har i Bjärka-Säby ortnamn (s. 418 ff.) behandlat en grupp namn, innehållande stammen wis-, wïs-, vilken han tillägger betydelserna 1) böja eller kröka sig, 2) vara rörlig, flyta snabbt, 3) vara sank eller dyig (s. 433). Vissinge föres till den sista betydelse­gruppen (s. 420, s. 434), vilken är rikt representerad i nordiska ort­namn (se a. st. och Ragnar Knudsen Gotländskt arkiv 1933 s. 26 ff., Gustavson OUÅ 1938 s. 35). Sakligt passar tolkningen förträffligt. Som Lindqvist påpekar, ligger gården vid sankmark. Ängen, som sträcker sig i nord-sydlig riktning strax v. om gården, betecknas på ovan citerade karta från 1724 som »sanck giöttie-wall».

Då bebyggelsen av allt att döma synes vara förhållandevis sen., är det dock ovisst, om vi här ha att göra med den gamla inkolent-namnstypen, som möter i exempelvis Löttinge och Arninge i samma socken. Måhända föreligger en ombildning av ett gammalt singulart naturnamn *Vissinger med betydelsen 'ängen, området vid sank­marken' eller en ursprunglig sammansättning *Visœng(e) (jfr Ytt-ringe, Bydinge, Ellringe) med samma innebörd. Av dialektuttalet att döma har grundordet snarast innehållit jfr uttalen av Löttinge (s. 307), Nänninge (s. 345), Risinge (s. 493). Ett ursprungligt t är dock icke helt uteslutet; jfr Haninge (s. 194 f.), Häringe (s. 198).

En avledning till ett grundord, som innehållit en bildning till samma stam, föreligger med största sannolikhet i Vessinge, by i Yeinge sn, Höks hd, Hall. 1. Namnet skrives i Wisinghe 1468 Rep. 2 2484 or, i Wysinge 1481 ib. 4864 or, Vesinge 1569 lb, Wisinge 1580 jb, Vissing, Vissing 1589 jb (beläggen fr. o. m. 1569 äro hämtade ur SOA:s excerpter). Det uttalas vé&bQe, Wigforss s. 4, 33, vèsvget. Vid byn ligger två sjöar, Vessingesjöarna vesigajèa Wesingesiö 1691 KrA XVI:D, om vilka upptecknaren meddelar: »den ena uttorkad; när båda bli uttorkade skulle det vara världens slut». Förbi byn rinner en betydande å, 1691 (a. handl.) skriven Wesinge Åh. Grund­ordet innehåller sannolikt ett ord med betydelsen 'sank, dyig mark', åsyftande terrängen vid de uppenbarligen grunda sjöarna. Mindre

troligt är, att här skulle föreligga betydelsen 'böja eller kröka sig', då ån knappast utmärker sig för utpräglat slingrande lopp.1

Stammen wis- synes ingå i tre danska Vissing, samtliga belägna på Jylland, om vilka se Lindqvist aa s. 423.

Gattinge, (Yästra och Östra), frtorp -f- frtorp, torp under Karby, Täby sn, lét&va, wtaga.

Gietinge Torpet 1700 LA A 108 13:1, Giötinge (2 ggr) 1731 jb, Gjötinge (2 ggr) 1787 jb, Wästra Gjöttinge, östra Gjöttinge 1825 jb, Göttinge (2 bebyg­gelser) 1828 LA A 108 21:1, Gjöttinge Westra, Gjöttinge östra 1871 jb.

Namnet tillkom ursprungligen Östra Göttinge; Yästra Göttinge motsvaras på 1702 års karta av Vissingetorp (se ovan). Göttinges åkerjord är enligt denna handling obetydlig och mager, »Moo och Jääs Jordh» till sammanlagt 4 tunnland och 14 kappland, och ängen gav endast 4 lass hö. Inga fornlämningar antyda, att platsen varit bebyggd i förhistorisk tid. Under sådana förhållanden är det föga sannolikt, att Göttinge är ett äkta -inge-namn. Namnets innebörd är oviss; utgår man från dialektuttalet och de vanliga skrivningarna med ö i stamstavelsen, kan jag icke finna någon rimlig tolkning. Måhända bör man utgå från den äldsta formen Gietinge och betrakta de yngre formerna som resultat av en lättförklarlig ombildning i anslutning till den betydande gården Löttinge i torpets omedelbara närhet. I så fall kan namnet återgå på ett äldre *Get-äng(e)J *Geting-äng(e) el. dyl. '

Deglinge, 1/2 fr -f- 1j2 fr, Östra Ryds sn, dagHga; dighga ä (e. u.). J n parrochia digglingj (sic! hs uppvisar ännu några fall av felaktigt använt

»parrochia») 1257 Yårfruberga avskr. 1500-t. UUBpapp, j Diglinge (2 ggr) 1539:3, J diglinge (2 ggr) 1541:7, j deglinge, J Deglinge, J Diglinge (2 ggr), j diglinge (3 ggr) 1542: 6, diglinge 1551, 1552 ptl, Deglinge 1562 fri 2:14.

I de tidigaste jordeböckerna redovisas ett skattehemman om 6 1/6 öresland och ett landbohemman utan öretal. Dessutom upptages en jord om 12 / s öresland, som brukas av en bonde i grannbyn Ullna. Båda hemmanen förvärvas 1558 av Per Brahe (Almquist Frälseg.

1 Hellquist, som icke känner några äldre former, upptar namnet bland ety-mologiskt vanskliga (s. 193). Hans- förslagsvis gjorda sammanställningar omöj­liggöras av dialektuttalet och de äldsta beläggens form. J f r Wigforss a. st.

s. 197), och i frälselängden 1562 uppges de ränta vardera 12 öre avradspenningar. Då hemmanen sålunda synas vara lika stora, böra de tillsammans ha utgjort 12 1/3 öresland, och lägges härtill den av Ullna brukade ut jorden, fås en totalsumma av 14 öresland. Då be­räkningar av detta slag alltid äro ovissa, torde det vara tryggast att inskränka sig till att antaga, att jordatalet uppgått till 11/2 à 2 mark­land.

I den s. k. Deglinge Oxhagen omkr. 200 m nv. om gården finnes ett gravfält, bestående av ett 70-tal fornlämningar, sannolikt från folkvandrings- och vikingatid och delvis av ganska betydande stor­lek (bl. a. två högar med omkr. 10 m:s diameter).

Det är tydligt, att man här har att göra med en bebyggelse av samma karaktär som de närbelägna Löttinge och Arninge. Av höjd-kurvorna framgår, att trakten n. om byn vid Hågatid bildat ett stort näs, som stack ut i den havsvik, varav nuvarande Ullnasjön utgjorde en del.

Hellquist, som oriktigt karakteriserar bebyggelsen som »utgård och båtsmanstorp» (s. 187), vill på grund av dess påstådda obetyd­lighet skilja Deglinge från de äkta -inge-namnen. Namnet bör enligt min mening uppfattas som en -ling-avledning av ett ord, innehål­lande adj. diger 'stor' (med r-bortfall i trekonsonantställning). Yill man uppfatta det som ett patronymicum, erbjuder sig möjligheten att anknyta till det från fvn. och fsv. kända personbinamnet Digri, Dighre (Lind Personbin., Hellquist Xen. Lid. s. 102). Sannolikare synes mig dock, att adjektivet ingått i ett ortnamn *Dighernœs, *Digherbergh, *Dighersio el. dyl., åsyftande t. ex. höjdpartiet n. om byn, som vid högre vattenstånd utgjort ett markant näs, eller möj­ligen det vatten, vid vilket byn är belägen.

På samma sätt synes mig Mycklinge, by i Tillberga sn, Siende hd, Väst-m. 1. (i Myklinge 3 ggr, i Westramyklinge 1399 Styffe Bidr. 2 s. 77, 81, 87 or, Jnnan osthra mvklinghe 27/9 1448 Eskilstuna RAP), belägen vid en stor mosse, kunna vara bildat till ett naturnamn som *Mykilmosi el. dyl. Namnet uppfattas av Hellquist (s. 99) föga över­tygande som ett patronymicum, avlett av ett i de nordiska språken mycket svagt styrkt personnamn Miuker. Hit för även Hellquist de norrländska bynamnen Myckling i Arnäs och Själevads snr i Ånger­manland. Dessa skrivas emellertid 1535 Mockelenghe resp. Mijkkel-enghe och äro sålunda liksom Myckling i Tynderö sn i Medelpad,

1409 skrivet Myklänge, ursprungliga sammansättningar med fsv. œnge n. (se Nordlander Norrl. saml. 1 s. 187, 189, 245).

Fsv. Litlinge, nu försvunnen bebyggelse i Östra Ryds sn. pro duobus solidis in villa litlinge insula wer0, parochia danaro 1298 SD 2

s. 24i7 avskr. 1844 reg. eccl. Ups., J n litlingi, II. solidi terre 1344 SD 5 s. 320 reg. eccl. Ups., tholf eraesland iord enne half ortok mmnse j lyklinge 1356 (SRP 261).

Bebyggelsen anges i den äldsta källan vara belägen på ön »wero» i Danderyds sn. Någon ö med ett liknande namn eller av sådan stor­lek, att den kunnat rymma en jordatalstaxerad bebyggelse, finnes icke inom socknens nuvarande gränser. Säkerligen åsyftas här, som Tham (s. 161) synes mena, Väderön i grannsocknen Östra Ryd; be­nämningen tillkommer den del av socknen, som ligger söder om det nu igengrundade sundet mellan Sundby och Söderby och vanligen kallas Bogesundslandet. Formen Väderön, som möter redan vid 1600-talets slut (Wäder ön omkr. 1670 Kr A XXII: 1 b) är tydligen resul­tat av en skriftspråklig uppsnyggning (jfr växlingen mellan Vär- och Väder- i den av Modéer NoB 1932 s. 142 ff. meddelade beläggsam­lingen). Denna ö hörde sålunda — liksom norra delen av Lidingön på andra sidan Askrikefjärden — under medeltiden till Danderyds en. Att det 1356 omtalade lyklinge är identiskt med det tidigare nämnda litlinge synes säkert. Brevet är utfärdat på Danarö ting, och godset förvärvas jämte jord »j sorby», som åsyftar det på samma ö belägna Söderby,1 av Finvid Finvidson, vilken 1384 även byter till sig alla Bo Jonssons Lidingögods (12/3 1384 LSB; jfr B. Wedberg, Lidingöliv s. 1).

Närmare har jag icke lyckats bestämma byns läge. Om dess stor­lek veta vi endast, att den varit uppskattad till minst omkr. 11 /2 markland.

Vilken form som bör anses representera den ursprungliga är väl icke fullt säkert, men det är dock övervägande sannolikt, att den yngre skrivningen lyklinge står för ett Hytlinge, vars tredje bokstav

1 Namnet uttalas sèdabd och skrives serby 1308 SD 2 s. 531 or, Sorby 1409 SD ns 2 s. 189 or, Söderby 1541: 7 etc. Här föreligger tydligen en ombildning av samma slag som Vœro > Väderö. — Namnet Vœr& (jfr torpnamnet Värmora på siamma ö) kan möjligen vara av intresse för bedömandet av det etymolo-giskt dunkla Vårtan, namn på vattnet v. om Bogesundslandet.

felläste som c, en vanlig företeelse i fsv. hss (jfr Bisslinge och Tiss-linge s. 291, 420). Dock bör icke förbises, att de båda äldsta beläggen förekomma i samlingsverket reg. eccl. Ups. och att formen från 1344 direkt eller indirekt kan återgå på den i 1298 års brev.

Då det exakta läget ej kan angivas och grundformen icke låter sig fastställas med visshet, lönar det sig icke att närmare gå in på tolk­ningsförslag. Möjligt är, att vi ha att göra med en avledning till ett ortnamn, sammansatt med adj. litill 'liten'. Ett inbyggarnamn Hit-lingar, måhända av öknamnskaraktär, kan ha använts som effektfull motsats till *dighlingar (till digher 'stor'), som sannolikt ingår i det ovan behandlade Deglinge i samma sn.

Holminge, 1/2 fr, Östra Ryds sn, holmi d, hèimvge,. j Hiemlinge, j Hielmiwge 1539: 3, j Hielmynge 1541: 7, J Hylmynge, j hiel-

minge, J Hielmiwge, j hiulminge (2 ggr) 1542: 6, J hylminge 1543: 8, holminge 1551 ptl, holmenge 1552 ptl, holmiwge 1555 ptl, i Helminge 1562 fri 2:14, i hållinge, i holinge 1571: 4, 1572:10, i holminge 1600:17, Hålminge Älvsb. lösen 1613:3, j Hellminnge, i Holminnge 1653 ml, Hollminge 1686 rjb.

I de tidigaste jordeböckerna upptagas ett skattehemman om 3 3/8 öresland och ett frälsehemman utan uppgivet öretal. Även det senare torde emellertid ha varit ganska obetydligt; det räntar enligt frälse­längden 1562 och Älvsborgs lösen 1613 endast 9 öre penningar. En karta från 1783—84 (SLK Ö. Ryd 11) visar, att åkerarealen vid denna tid hade mycket liten utsträckning, och bebyggelsen bestod endast av ett hemman, satt till 1jé mtl. Några fornminnen lyckades jag vid mitt besök på platsen icke anträffa. Större delen av åker­jorden bör under folkvandrings- och vikingatid ha legat under vatten.

De äldsta formerna visa, att namnets nuvarande form är en ombildning av Hiœlminge, måhända under medverkan av labialen (Hiœlminge > *Hiölminge — jfr skrivningen hiulminge och uttalet hèïrmga). Motsvarande namn finnas även i andra delar av landet:

Hjälminge, by i Gåsinge sn, Daga hd, Söd. 1. jcelrmigd — i hielm-uwge 1:L/io 1460 Daga hd UUBperg, j hielmwnghse1 25/10 1460 Daga hd RAP (DN 16 s. 224).

1 Strecket över œ är nästan helt utplånat, men säkert. Skrivaren skiljer i regel på etymologiskt a och e i svagtonig ställning, men stundom användes œ för båda dessa ljud, t. ex. fastadhœ (impf.), allœ (mask. nom. plur.); j ojœ, j ellœ, till ewerdeligœ œgœ.

Hjälmunge, by i Hållnäs sn, Olands hd, Upps. 1. fakmù^d — De hielmungi, De hialmungi (2 ggr) omkr. 1312 SD 3 s. 100 f. or, i hielmwftghe 1492 ULD s. 54, j jelmungä 1545:6.

Hellquist (s. 189) uppfattar namnen i Gåsinge och Hållnäs som patronymica, bildade till fsv. personnamnsstammen Hiœlm-. Denna är säkert, ehuru icke särdeles fylligt belagd i fsv. (Lundgren-Brate, Sö 206, 208, 268, U 61; jfr Hedblom s. 220). Betydligt vanligare är dess fvn. motsvarighet Hiälm- (Lind Dopn.), medan den i Danmark synes vara mycket sällsynt (DGP sp. 557).

Det finns emellertid goda möjligheter att tolka dessa namn topo-nymiskt. Vanligt i ortnamn är sv. dial, hjälm 'fristående skjul eller tak, varunder säd eller hö förvaras', vilket ingår i namn som Hjälm­säter, Hjälmängen etc.1; från Uppland kan som ett säkert exempel anföras Hjälmen jâJrmm i Björkö-Arholma sn, Bro och Vätö skepps­lag, Sthlms 1., om vilket upptecknaren meddelar: »Där stod förut en hjälm». Vidare förekommer ordet hjälm i ortnamn som beteck­ning på höjder och bergsknallar.2 Beträffande Hjälmunge i Hållnäs (31/2 markland) synes en toponymisk tolkning ofrånkomlig. Byn ligger omkr. 3 km från Sikhjälma (3 markland), uttalat sifåakmd ä, sikwJrmd y och skrivet sittielme 1545:6, Sittielme, sittielme (3 ggr) 1547:6, vars senare led måste vara en lokalbeteckning; om dess innebörd och de båda namnens förhållande till varandra har jag dock ingen bestämd uppfattning, då jag ej känner platsen. En betydelse 'höjd' synes dock av kartbilden att döma föga sannolik. Icke heller Hjälminge i Gåsinge har jag varit i tillfälle att besöka, men enligt kartan är byn belägen i starkt kuperad terräng med flera smärre höjder i närheten, varför det finns skäl att räkna med att grund­ordet kan ha haft betydelsen 'hjälmliknande terrängformation'.

Vad beträffar Holminge är det att märka, att byns obetydlighet och läge berättigar att ifrågasätta namnets äkthet. De tidigaste beläggen kunna representera en ombildning av ett ursprungligt *Hjœlmingen el. Hjœlmœng(en), *Hjœlmœnge (jfr Yttringe, Bydinge, Ellringe). Utefter norra stranden av den vik, vid vilken gården är belägen, finnas en rad runda, markerade bergsknallar, som kun­

1 J f r bl. a. N. Lindqvist Bjärka-Säby s. 189, Sahlgren Saga och sed 1938 s. 76, Ekenvall s. 74, Hedblom s. 220, SOÄ och OGB passim.

2 J f r t. ex. Norrby Ydre s. 26, NGIndl. s. 55, SIOD 3 s. 32 f., OGB 2 s. 152, 3 s. 131, 288, 4 &. 70, 5 s. 180, 9 s. 105, 130, 131, Haid s. 74.

nat jämföras med hjälmar. Måhända har denna vik burit namnet *Hjœlmingen, *Hjœlmviken el. dyl. Lika möjligt är, att Holminges ägor tidigare utgjort en ängsmark, som med anledning av en provisorisk lada eller ett skyddstak fått namnet *Hjœlmœng(en), *Hjœlmœnge. Då stället dock vid nyare tidens början är marklandstaxerat, bör man kanske även räkna med möjligheten, att namnet är äkta, ehuru bildat i förhållandevis sen tid. Till någon definitiv lösning kan jag ej komma, utan nöjer mig med att konstatera, att namnet svårligen kan vara ett patronymicum.

Vallentuna härad.

Dyvinge, 1 fr + frtorp + frutj, Hammarby sn, di/vige. vnam oram terrae in willa Dyffuinge 1354 SD 6 s. 505 Sparres avskr., vnam

oram terre in Dyuinge 1354 ib. s. 509 or, en halff 0re i Dylungse 140® SD ns 2 ». 192 or, Erik j dwffinge 2/2 1432 RAP, olaff i dyffinge 23/i 1451 Vallentuna RAP, Olaf i didingie 16/i el. 6/s 1451 avskr. Örnhiälm 12:157, Olaf i didingie oberoende avskr. av samma brev Hadorph E 73 s. 170 (tr. Nordberg C1M s. 101).1 i j oxtug land iord j dyffwinge . . . j dyffwinge 8/io 1470 Sthlm RAP, j döuiwghe 1535 ghj, j dibinge, for dybinge, j Dibbinge 1538: 2, i dybuinge, J Dibbinge, J dybynge 1539:3, J dybynge, j Dibinge 1542:6, J dibinge 1543-: 8, j Dyuiwge 1544 Sthlms tb 1544—48 s. 21, J Dyvinge, J dyuinge 1545: 5, J diminge 1549:20 (jfr Klockhoff 2 s. 75).

Dyvinge bestod under 1500-talet av ett skattehemman om 11 V3

öresland och en mindre Danviksäga om 2/3 öresland, nämnd i brevet från 1470 (jfr Klockhoff a. st.). Det sammanlagda jordatalet uppgick sålunda till 11/2 markland.

I backen omkr. 150 m n. om gården ligger ett gravfält, bestående av närmare ett 20-tal fornlämningar, troligen från folkvandrings- och vikingatid.

Enligt Hellquist (s. 24 f.) är namnet »sannolikt bildat af samma stam, som ingår i de hos Förstern. I2:431 anförda personnamnen Dubi, Duva m. fl.». Antagandet är föga sannolikt, även om appella-tivet duva någon gång förekommer som binamn i de nordiska forn-språken (Lind Personbin., Hellquist Xen. Lid. s. 97, Ödeen s. 58).

1 I SO'A:s excerpter anföres belägget Olaf i didingie 1451 Örsta RAP, försett med frågetecken. Brevet har ej kunnat återfinnas i RA.

Namnet låter sig lättare tolkas som ett toponymicum. Tänkbart är, att det är en avledning av ett med appellativet duva sammansatt ortnamn av typen Duvbacken, Duved, Duvnäs etc. Hellre vill jag dock i grundordet se en tidig motsvarighet till sv. dial, dåve m. eller dåva f., bildade till roten i verbet sv. dial. ä. ny s v. duva, isl. dufa 'doppa'. Dessa ord, som grundligt behandlats av Brevner s. 81 ff. (märk särskilt den fylliga materialsamlingen s. 88; jfr Sjöstedt i Festskr. Sahlgren s. 405), beteckna en lågt liggande dalgång, där vattnet stannar kvar, göl, liten vattensamling, gungfly o. dyl. Dy-vinge ligger vid en liten dalgång, som ännu några århundraden före vår tideräknings början var en vik av Fysingen, vilken sjö i sin tur stod i direkt vattenförbindelse med havet (se s. 349). Dalbottnen måste länge ha varit sank och dyig och har först i senare tid blivit uppodlad till åker; på äldre kartor (t. ex. LA A 10 s. 136, 1636) betecknas den som ängsmark, medan byns gamla åkerjord ligger på det högre belägna området n. och v. om byn. Bebyggelsen har varit orienterad åt dalgången till — såväl själva byn som bygravfältet ligga utmed sänkan. Av reella skäl föredrar jag sålunda att upp­fatta namnet som ett toponymicum, innehållande ett inkolentnamn *dyvingar, avlett av en äldre benämning på »dåven», den sanka dalgången.

Ett liknande grundord kan också föreligga i Dyvlinge, by i Ekeby sn, Olands hd, Upps. 1. (dyvhga, in duplinge, in duuilinge1 omkr. 1312 SD 3 s. 96 or, i difflinge u. d. 1466 Oland RAP, i dyfflinge, i dyfflmge 1493 ULD s. 81, 83). Ö. om byn ligger ett område, som enligt glk består av gyttja och svämlera, uppenbart tidigare en grund sjö, som kunnat karakteriseras som en »dåve». Namnet kan sålunda vara en -ling-avledning till samma ord, som antagits före­ligga i Dyvinge. Lika sannolikt är, att grundordet innehållit en tidig motsvarighet till någon av de -1-avledningar till samma stam, vilka möta i t. ex. no. dyvle n. 'liden dyb sump', sv. dial, dyvel, dyvle 'liten skogstjärn på kärrmark', finlandssv. dövla 'däld, kjusa (ish. sumpig)' o. s. v., vilka ord även ingå i ortnamn (se material­samling hos Brevner s. 86 ff.).

1 SD har den felaktiga läsningen »dumlinge». Dessa former härröra från markegäldslistan 1312, om vilken se SD 8 s. 86 not. Den är skriven av flera skrivare med uppenbarligen skiftande handlag och företer på många ställen onöjaktigheter.

Tryninge* 1 fr + 1 fr, nu Stjärnborg, Hammarby sn.

jon laffrenz&on aff tryninge 1399 (SRP 2953), (7 öresland i) Tryninge 1439 SMR 862, Rasmus Ludv:s ref., Nils j Trinmgge 1499 Stlilms tb 1492—1500 s. 446, j tryninghe x j öre landt j Örtug mindhre 1525 GYR 2 s. 229, j tröniwge, j tröniwge 1535 ghj, för träninge 1535:1, j Tryninge, j triniwge (2 ggr) 1538:2, i Trininge, j Triniwge (3 ggr), J Trynynge, J Träninge, aff Tryniwge (2 ggr) 1539:3, j Trynge, j Triniwge (â'ggr) 1542:6, J Trininge 1543:8, J Tryninge (9 ggr), J tryninge 1545: 5, Tryninge 1562 fri 2:14, j Tryninnge (2 ggr) 1653 ml, Trynninge 1686 rjb.

I de äldsta jordeböckerna upptagas ett skattehemman om 10 2/s

öresland, tidigare omtalat i GVR 1525, och ett frälsehemman utan öretal. Det senare kan möjligen vara identiskt med det i Rasmus Ludvigssons kyrkogodsregister omtalade godset på 7 öresland. I varje fall kan man räkna med att Tryninge i äldre tid varit taxerat till sammanlagt minst 2 markland. Omkr. 200 m ö. om gården finnes ett huvudsakligen av stensättningar bestående by gravfält, troligen från folkvandrings-och vikingatid.

Med detta namn kunna jämföras: Trönninge, by i Lindbergs sn, Himle hd, Hall. 1. — i Thryninghe,

Thryningenses 1403 SD ns 1 s. 299 Sparres avskr., Tryningenses 1405 ib. s. 486 ör, i Thryningenes 1408 SD ns 2 s. 73 or, i Tryningiaby, in . . . Tryningie naesz 1421 Rep. 1 5893 Sparres avskr., i Tryninge 1422 ib. 5956 Sparres avskr., i Tryningenes 1422 ib. 5957 Sparres avskr., j trynmghe 1481 or (LÄU 4 s. 340).

T rönninge, by och sn i Tönnersjö hd, Hall. 1. twnvga Wigforss s. 71 —- in Trynninge 1400-t:s början LDV s. 223, i trynmgse s/4 1483 u. o. RAP, Trynningse 1488 Styffe Sku s. 101, j Tryninge omkr. 1500 DN 16 s. 375.

Om Tryninge på Ekerö se s. 268. Hellquist (s. 158) avleder Hammarbynamnet av »den personnamns­

stam Trim-, som ingår i fty. Trunlindis, Trunolf, Trunsind». Trön-ninge i Lindbergs sn anses däremot (s. 155) på grund av skrivningen med th innehålla »ett släktnamn *Thryninger, hvilket väl samman­hänger med det av Searle OA s. 446 anförda personnamnet Thrunni». För sockennamnet hållas bägge möjligheterna öppna. Några mot­svarigheter till dessa personnamnsstammar finnas emellertid icke på nordiskt språkområde, varför Hellquists sammanställningar måste betraktas som ytterst • osäkra. Det är icke heller nödvändigt att

räkna med etymologiskt skilda grundord, då beläggen äro så sena, att uddljudets ursprungliga kvalitet icke kan avgöras. Icke heller är det möjligt att fastställa stamstavelsens ursprungliga kvantitet. Det halländska sockennamnet upptages av Wigforss (s. 71) bland exemplen på gammalt kort y, men uttalet är knappast avgörande, då -inge-namnen, som ofta framhållits, uppvisa talrika fall av tidig ordlängsbalans (jfr Sahlgren NoB 1927 s. 36, 1930 s. 61 ff.). Man kan alltså vid tolkningen utgå från alternativen *T(h)riun-, *T(h)rün-y *T(h)rün- eller (för det uppsvenska namnet) möjligen *T{h)rm- (jfr Tryninge på Ekerö). Söker man upprätthålla en patronymisk tolk­ning, erbjuder sig möjligheten att som grundord ansätta en motsva­righet till de i fvn. vardera en gång belagda binamnen Trioni och Tryni (Lind Personbin.) eller det jämtländska mansnamnet Trion, känt från Frösöstenen och ett diplom (v. Friesen Runorna i Sverige s. 66, Lundgren-Brate). Dessa äro emellertid tillfälliga och sällsynta, även om motsvarigheter sannolikt funnits på svenskt område, var­för även möjligheter för en toponymisk tolkning böra prövas. Man skulle då kunna tänka på appellativet tryne n., fsv. tryne, fvn. tryni, 'svintryne' i överförd betydelse, använt om terrängföreteelser, som kunna liknas vid ett svin try ne. I SOA:s dialektor dsamling anföres från Västergötland tryne 'udde, utsprång e. d., dock endast i jäm­förande bemärkelse eller »liknelse»'; jfr fvn. rani 'Snude, Tryne (paa Svin), nyisl. ram, bl. a. 'Tryne paa et Svin' och 'Udlober (fra et Bjaerg)', no. dial, rane 'Pynt, Spids, fremragende Klippe' och 'en lang Bakke eller Bjergryg' (Fritzner, Kålund 2 s. 514, Blöndal, Aasen). I sådan funktion möter tryne i ortnamn som shetl. Nordera, Sodera Troni, de Tronis, namn på uddar (Jacobsen Aarb. 1901 s. 183), finL Torrtrynsträsk (tårrtrynarin, Karsten Sv. bygd 1 s. 258), s v. Gr an-skog ssvintr y nét gransJcosvlntryna (Svintrynet LA A 28: 2), åker i Spånga sn, Sollentuna hd, Sthlms 1., som enligt upptecknaren fått namn efter sin form, da. Svinetryne DS 6 s. 388, 451, Tryne DS 4 s. 510, 6 s. 452, Trynager DS 3 s. 17, Trynbjœrg DS 7 s. 30. San­nolikt kan man på samma sätt uppfatta Trynet, berg i Forshälla sn, Inlands Fräkne hd, Göt. och Bohus 1. (ek), som av generalstabs-kartan att döma har en markerad, killiknande form, och måhända även Trynebacka, gd i Hede sn, Sörbygdens hd, Göt. och Bohus 1., ehuru här icke kartbilden ger någon säker ledning. Vad de båda halländska namnen beträffar, låter en sådan tolkning väl förena sig

med de topografiska förhållandena. Vid Trönninge i Lindbergs sn skjuter ett brett, kraftigt näs, som givit namn åt huvudgården Trön-ningenäs, ut i havet, och en udde av liknande form, ehuru mindre till omfånget, återfinnes utanför kyrkbyn i Trönninge sn. Trynninge i Hammarby är svårare att bedöma, då landhöjningen här förändrat traktens utseende sedan den tid, då namnet tillkom. Den stora slätten ö. om Tryninge och n. om Näle ligger mellan 5- och 10-meterskur-vorna, och hela det område, som nu rymmer Torsåkers, Hargs och Stjärnborgs ägor, utgjorde vid tiden för Kr. f. ett stort näs, som omslöts av vatten i väster, norr och öster. Möjligen är grundordet ett ursprungligt namn på detta näs; man skulle även kunna tänka på den utskjutande bergudde, på vilken själva byn var belägen. Man måste emellertid också räkna med möjligheten, att namnet lik­som Tryninge på Ekerö kan återgå på ett äldre *Tr0ningi, i vilket fall jag måste lämna det helt oförklarat.

En betydelseparallell till de här behandlade namnen erbjuder san­nolikt Mylinge, by i Ö. Hargs sn, Åkerbo hd, Ögl. 1. (j mylinge u. d. 1403 LSB, jfr SD ns 1 s. 307, i Mylinge 1405 SD ns 1 s. 438 or, myllinghe 1498 C 36 s. 21). Ödeen (s. 228) betraktar namnet som sekundärt till det drygt 4 mil ö. därom belägna Möllestad (i Myl-stadhom SD ns 1 s. 98), vilket med hänsyn till det stora avståndet och de geografiska förhållandena i övrigt förefaller mycket osanno­likt. Byn är av kartan att döma belägen vid en framskjutande för­höjning i terrängen, och det ligger då nära till hands att antaga, att grundordet innehållit det i nordiska ortnamn vanliga appellativet mule, som ofta användes som beteckning för breda, avrundade uddar och näs.1

På liknande sätt bör man enligt min mening uppfatta Trömlinge, gd i Ö. Stenby sn, Östkinds hd, Ögl. 1. (af trymlmghe 1477 C 26 f. 24 v., i tromlyge 1400-t:s slut C 42 f. 1 r.). Grundordet har sannolikt innehållit en motsvarighet till sv. dial, trumm 'stock, trästam; af-huggen klabb', trumm(é) 'hästnos; mule, öxmule' (Rz s. 754 b, 755 a),

1 Se särskilt Ohlsson s. 111, Westman s. 257 och där cit. litt, och jfr SOÄ 18 s. 108, OGB 1 s. 72-f., 10 s. 17, F. Jonsson NoB 1932 s. 31, Per Hovda MoM 1944 s. 20. Från ö. Sverige kan som exempel anföras Morberga i Bälinge sn och hd, skrivet j MuLabierghe 1355 SD 6 s. 546 or, Mulabergh 1376 ref. 1561 Tre Rosors arkiv s. 148, j mulabœrghe 1391 (SRP 2579) och beläget vid en framskjutande bergudde.

som möter även i ortnamn (se Ödeen Blekingeboken 1934 s. 130, V. Jansson NoB 1940 s. 176 och jfr M. Kristensen Lållands og Falsters stednavne 1 s. 17). Gården ligger på ett brett, utskjutande höjdparti icke långt från Bråviken, som här tidigare sträckt sig högre upp mot gårdsplatsen (jfr Näs omkr. 1 km v. om Trömlinge).

Gillinge, lht på Veda ägor, Ångarns sn,ßhg9. Gillinge 1782 jb och följande år, 1777 SLK Vallentuna 41 b, 1779 SLK

Ångarn 8.

Bebyggelsen, som först 1732 upptages i jordeböckerna och då be­tecknas som oskattlagt torp, synes vara sen och obetydlig. Det var under sådana förhållanden förvånande att vid besök på platsen på­träffa ett mindre gravfält, troligen från folkvandrings- eller vikinga­tid, strax v. om gården och dessutom ett s. k. bronsåldersröse uppe på ett s. om denna beläget berg. Det arkeologiska materialet pekar sålunda i helt annan riktning än det kamerala, och det språkliga kan knappast ge något utslag, då namnet Gillinge, som ovan visats, ofta tillkommer förhållandevis sena bebyggelser och då måste skiljas från de äkta -inge-namnen. Helst vill man här se ett ursprungligt naturnamn *Giling(er), som betecknat trakten vid det branta berget s. om gården eller möjligen detta självt (jfr ovan s, 217). Otänkbart är måhända icke, att den bebyggelse, som gravfältet vittnar om, verkligen burit namnet Gillinge men redan under medeltiden för­svunnit som självständig by och sålunda aldrig kommit att redovisas i jordeböckerna utan endast såsom torp eller ut jord bevarat sitt namn. I brist på material lämnar jag tills vidare frågan oavgjord.

Lussinge, 1 sk + 3/4 sk, Vada sn, lùsvgœ. paual i j lusuwge 1302 (SRP 2642), Pawal j lusuwge 1396 (SRP 2813),

j lyussinge 1535 ghj, J Lusinge (2 ggr) 1535:1, j Liusinge, j Lisinge, j Liwssinge 1538:2, i Lyussinge, J Lyusinge, j Liussinge, J Lusinge 1539:3, J Lissinge, J Lyssinge 1541: 7, J lywsinge, j liussinge 1542: 6, J Liusinge 1543: 8, J Lusinge (2 ggr), J lusinge 1545: 5, lusinge 1551 ptl, (2 ggr) 1552 ptl, Lusmge 1555 ptl, y Lusinge 4/s 1579 Vallentuna UUBperg.

I de tidigaste jordeböckerna upptagas två skattehemman om vart­dera 1 markland. Det ena övergår sedermera till fr (Almquist Frälseg. s. 174), men såväl byns som de enskilda hemmanens jordatal bibe-

hållas oförändrade under följande århundraden (t. ex. jb 1636, SLK Vada 6 1766). I en skogsbacke strax v. om byn finnes ett gravfält av vanlig vikingatidstyp.

Hellquist (s. 91) anser, att namnet innehåller »ett släktnamn *Lusunger, bildat af den stam, som ingår i fda. personn. *Lusi, om hvilket se Nielsen s. 63». Det fda. namnet har Nielsen konstruerat ur ortnamn, men intet av dessa kunna betraktas som fullt vittnes-gillt (om Ludserod och Lystrup se DS 2 s. 27, 112, om Lydshoj, fda. Lusœhog jfr nedan). Däremot möter i fvn. ett binamn Lusi, (Lind Personbin.), säkerligen av nedsättande karaktär (jfr tiggaren Lusa-Oddi i Fôstbrœdra saga), och motsvarigheter ingå sannolikt i ortnamn av yngre typ även på östnordiskt område (se OGB 10 s. 48 och där cit. litt.).

Medan hithörande personnamn äro svagt styrkta, även om de säkerligen funnits, äro däremot ortnamn, särskilt naturnamn, som innehålla insektsnamnet lus, mycket vanliga. De ha oftast nedsät­tande karaktär och beteckna orten som liten och obetydlig eller i ett eller annat avseende mindre värdefull/ Namn av detta slag möta redan i fno., t. ex. Lusa-Kaupangr (NG 12 s. 103). De kunna beteckna alla slags terrängföreteelser, sjöar, åar, öar, hagar, åkrar, ängar etc. Det är tänkbart, att ett dylikt naturnamn är grundordet i Lussinge. Vilken lokalitet, som i så fall skulle varit namngivande, är givetvis svårt att ange, men det ligger närmast till hands att tänka på den lilla karakteristiska höjd, på vilken byn är belägen och som stiger upp över slätten som ett utsprång från det större skogklädda bergs­partiet s. om byn. Paralleller erbjuda namn som Lyshaug, fno. i Lushaughi (NG 1 s. 383), da. Lusbjœrg, Lushoj (flerstädes; se reg. DS.3), Luskidlen (SIOD 3 s. 155), Lusberg, en liten bergknalle n. om sjön Erken på gränsen mellan Edsbro, Estuna och Lohärads snr, omnämnd av Rhez. s. 105. Inbyggarnamnet Husungar har givetvis haft en förklenande karaktär (jfr sockenboöknamnen Rlala loppor, Kulla löss, Fittja lössen N. Lindqvist Uppländskt s. 50 och nedan s. 548) — måhända kunna de talrika 1500-talsskrivningarna med Ljus- etc. betraktas som utslag av en förskönande tendens.

1 Se t. ex. OGB passim, SIOD 3 s. 155, SOV 14 s. 78, Modéer S-mål., skärg. s. 87, Westman s. 234, Brevner s. 160, Indrebe No. Innsjon. 1 s. 129, 2 s. 120, Oslofjorden s. 196, 231, NoB 1928 s. 156. DS passim enl. reg*.

Den föreslagna tolkningen är givetvis osäker, men det synes dock icke vara skäl att här föredraga en patronymisk tolkning framför en toponymisk.

Korlinge, 1 sk -j- 1j2 fr, Össeby-Garns sn, gèhga. i kuliki runinskr. U 189 Peringskiölds avritning, De kolingi ragnvaldus 1318

SD 3 s. 366 or, ragualdum de kaelinge 1318 ib. s. 367 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., eriker joons brodher i j kolinge 1383 (SRP 1934), ioane j kylinghe fornsempdha niclisae fadher 1390 (SRP 2471), laures i j kylinge . . . eth halfth marclandh iordh i j ytrakylinge . . . sin fadhir joan i j kylinge, a t. in kölinge 1392 (SRP 2618),1

et halft marcland jordh i Kolingae som domkirkian i Vpsala hafthe 1409 SD ns 2 s. 192 or, bewgt i kolinge 1506 Kal. Vall. s. 63 or, j Kölinge (2' ggr) 1535 ghj, ffor kylinge, J kölinge 1535:1, j kyllynge, j Kyllynge, j killinge 1538: 2, i kölwinge, j kyllinge, J kyllynge, i köllynge, För kylinge, J kölinge 1539: 3, J Kylinge (2 ggr) 1541:7, j kylinge, j Kylynge 1542:6, J kölinge (2 ggr), J koling 1545: 5, kölinge 1551 ptl, Kölinge 1555 ptl.

Byn bestod på 1500-talet av två skattehemman, taxerade till 10 2/3 resp. 9 1/3 öresland, sålunda sammanlagt jämnt 2 x/2 markland. Samma fördelning och summa bibehålies även under följande århundraden (1636 geom. jb LA A 10 s. 94, 1686 rjb, 1773 SLK Össby-Garn 35).

Av äldre kartor (1731 SLK Össeby-Garn 21 och ovan anf. handl. från 1636 och 1773) framgår, att byn tidigare legat på skogsudden omkr. 500 m nno. om den nuvarande byplatsen. Omedelbart intill den forna tomten finnes ett ganska betydande gravfält av vikinga­tidstyp. Läget av det 1392 nämnda »ytrakylinge» har jag ej lyckats fastställa; av namnet att döma bör det ha legat närmare sjön Garns-viken, måhända i närheten av ett mindre, längre österut beläget grav­fält (markerat på glk). För övrigt kan nämnas, att området v. om byn tidigare utgjorde en långsträckt sankmark, kallad Kjörlinge-myran 1731.

Hellquist, som felaktigt räknar med två skilda bebyggelser, en i Ångarns och en i Össeby-Garns sn (s. 81, 260, 261), synes närmast vara böjd att sammanhålla namnet med Kylinge i Kläckeberga sn, N. Möre hd, Kalm. 1. (äldre former se ovan s. 146), och Kölinge i Ras­

1 Formerna från 1383—1392 identifieras i reg. till SRP felaktigt med Kölinge i Rasbokil. Av de i diplomen1 förekommande personerna och ortnamnen fram­går emellertid, att det är byn i Össeby-Garn, som åsyftas; i brevet från 1392 överlåtes sålunda till Uppsala domkyrka V2 markland jord, vilket vid reduk­tionen 1409 uttryckligen uppges ligga i Vallentuna hd.

bokils sn, Rasbo hd, Upps. 1., uttalat gsfaga och skrivet Jn kylinge (2 ggr) 1316 SD 3 s. 283 or, £ Kylinge 1353 SD 6 s. 436 or, i Kylunge a t. in Kylinge 1407 SD ns 1 s. 668 or, i Kylinge 1409 SD ns 2 s. 216 or, in Kylinge 1417 SD ns 3 s. 284 or, kolinge 1480 D 16 f. 8 r., 1497 ib. s. 11, j kölinge (5 ggr), i kolinge 1540: 2, vilka anses innehålla ett släktnamn *Kylinger, avlett av personnamnsstammen Kol- i fsv. XoZ, Kul etc. En växelform *Kolunger ingår enligt Hellquist s. 72 f. i Kullinge, Odensvi sn, Åkerbo hd, Västm. 1., uttalat Icwki^e» och skrivet j kolunghe 1366 (SRP 737), i Kwlunde (sannolikt identiskt) 1403 SD ns 1 s. 268 or, i kulunge 19/6 1425 Öklitta ting RAP, Kwlinge Västm. 1539: 5. Häremot framhåller v. Friesen (NoB 1930 s. 96), att den tidiga 0-skrivningen i Össeby-Garn-namnet knappast kan medge ett antagande av annan stamvokal än 0, men synes dock vilja hålla möjligheten öppen, att grundvokalen skulle kunna vara 0. Kélingi skulle då »vara en bildning till den fsv. normalformen av mansnamnet Kol av samma art som t. ex. fvn. pl. sonir till sonr (analogibildning) och utgå från ett patronymikum Kylinger, Kolinger 'ättling av Kol'». Wessén framhåller (U 189), att vokalen i rotstavelsen sannolikt är lång och att stenens M-runa betecknar o.

Det är knappast möjligt att här utgå från en grundform Kßlingi < *Kolingi. Det finns intet, som tyder på att ord av typen hul, kul i dessa trakter varit utsatta för a-omljud. De äldsta texterna från upp-och mellansvenskt område visa genomgående u i rotstavelsen, såsom hul SML, hulsar SML, DL, VML, hulsœri UL, SML, cul KP (se Hult-man Hälsingelagen s. 264); jfr även ortnamn som m culambri 1286 SD 2 s. 12 or, in Mdhambri 1291 ib. s. 104 or, de kulhambri 1311 SD 3 s. 36 or, de Kolhambre ... in ... kolhambre 1334 SD 4 s. 363 or, de kolhambre 1335 ib. s. 469 or, de kulhamar 1337 ib. s. 539 or, nu Kolhammar i Odensala sn, Ärlinghundra hd, Sthlms 1., in kularœmoro 1316 SD 3 s. 269 or, nu Kolarmora, Bladåkers sn, Närdinghundra hd, Sthlms 1., in ... hulanum 1291 SD 2 s. 104 or, nu Ålands sn i Hagunda hd, Upps. 1., in huli 1329 SD 4 s. 90 or, in hvli 1331 ib. s. 221 or, nu Hål i Bärbo sn, Jönåkers hd, Söd. 1. Från Uppland härstammar sannolikt Johannes kulsson 1330 SD 4 s. 149 or, medan kul in skielby 1331 ib. s. 240 lib. eccl. Str. bor i Selebo hd, Söd. 1. (jfr vidare Tydén u och o s. 10 ff., 24 ff., 41 ff. 66 ff.). En form *Kolingiy bildad till ett mansnamn Kol eller appellativ kol synes sålunda icke vara tänkbar; det torde också vara svårt att under

sådana förutsättningar uppvisa någon rimlig förebild för en analogisk växling Kylingi : Kelingl Namnet måste anses återgå på ett fsv. Kölingi, vars stamvokal visat tendens att övergå till y i likhet med t. ex. Soninge, -bole (se s. 400).

Om namnets innebörd har jag icke någon bestämd mening. Teore­tiskt möjligt är att anknyta till den stam köl-, avljudsstadium till stammen i fsv. kal-d {er) 'kall', som föreligger i t. ex. fsv. kola 'av­kyla', fvn. kolna 'avkylas', sv. dial, kolna 'rysa' Rz s. 303, gotl. kolna 'kallna' Gotl. ordb., no. dial, kjel 'Afkjölelse', kjolen 'kjolig, noget köld' Aasen, fht. kuoli, feng. col 'kall' (jfr Hellquist EO s. 435, Torp Nyno. EO s. 278). Grundordet skulle då närmast ha betecknat myr-sträckningen v. om byn; jfr namn som Kallmossen, Kallmyra etc., men det är svårt att uppvisa säkra exempel på att hithörande ord ingå i nordiska ortnamn (jfr dock Lindberg s. 213, 218).

Vad beträffar Kölinge i Rasbokil och Kullinge i Odensvi må blott framhållas, att man vid tolkningen även måste överväga möjlig­heterna att sammanhålla dem med det i svenska ortnamn såsom Kob hammar, Kolmården viz. vanliga appellativet fsv. kul, ny sv. kol, som väl oftast torde ha samma betydelsefunktion som adj. svart, mörk (se Modéer Smål. skärg. s. 110 och där cit. litt.).1

För Kylinge i Kläckeberga bör man på grund av uttalet och de äldsta beläggen ansätta en utgångsform Kylinge, avledd av ett grund­ord, som bildats till en stam Kul- eller Kiul-, Att välja bland de tolkningsmöjligheter, som då erbjuda sig, är vanskligt utan närmare kännedom om terrängen. Förslagsvis kunde man räkna med ett grundord, innehållande en bildning till den stam, som föreligger i sv. no. dial, och ä. da. kula, fvn. kula och sv. no. dial, kid, och om vilken se Hellquist EO, Torp Nyno. EO. Hithörande ord möta ofta i ortnamn som beteckning på små runda kullar.2 En markerad sådan finnes av kartan att döma en knapp km n. om byn och flera smärre i byns omedelbara närhet.

1 Den av v. Friesen UNTJ 1922 för Kölinge i Rasbokil föreslagna samman­ställningen med sv. dial, köl 'myrmark, slåttermark' är av flera skäl, bl. a. de äldsta beläggen, icke möjlig att upprätthålla. J f r Lindberg s. 215.

2 Se t. ex. SOÄ 7:2 s. 290, Lundahl Falbygden s. 128, OGB passim, NG 1 s. 62, 6 s* 206, 7 s. 82, 10 s. 150, 304 f., 12 s. 278, 399, 16 s. 266.

Söböringe, 1 fr, nu Sjöberg, Össeby-Garns sn. Det nuvarande namnet tillkom vid 1600-talets mitt (se Almquist Frälseg. s. 849). Det gamla namnet är av ortsbefolkningen endast känt från äldre handlingar. Något genuint uttal lyckades jag vid besök på platsen därför ej anträffa.

j Söborringh, j Söboringh 1538:2, i Söborringh, j Söborrmgh, y Söboryngh, J Säborgh 1539:3, j Saeboryng, j Saebonngh 1542:6, J Saeboringh 1543:8, J Säbooringe 1545:5, sebååringe 1551 pti, säbormge 1555 ptl, j Seböringe 1653 ml, 1686 rjb, Säböringe 1725 jb.

Byn bestod på 1550-talet av ett skattehemman om 12 öresland. Forn-lämningar finnas i hagmarken mellan trädgården och sjön Garns-viken.

Som framgår av beläggen, är Söböringe ett oäkta -inge-namn. Förleden kan vara en ursprunglig gen. plur. av ett inbyggarnamn *sœboar 'de som bo vid sjön'. Samma ord ingår i sockennamnet sœbohœred 1314 SD 3 s. 149 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., 1302—19 ib. s. 430 avskr. ib. etc., äldre namn på Fasta sn, Sjuhundra hd, Sthlms 1. vid sjön Skedviken. En svårförklarlig växling Sö- : Sä-, möter även i uppl. sohundari 1291 SD 2 s. 118 or, sœhundœre 1298 ib. s. 268 avskr. 1344 reg. eccl. Upssoundheredi 1303 ib. s. 393 or, sœhundœre 1314 SD 3 s. 149 avskr. 1344 reg. eccl. Ups. (se v. Frie­sen SHVU 7: 2 s. 27, 9: 6 s. 21 och jfr Söderwall under sior, Noreen Altschw. Gr. § 69, 7). I fråga om Söböringe är den ursprungliga vokalkvaliteten i första stavelsen på grund av de sena beläggen svår att bedöma. Om min nedan anförda tolkning av namnet är riktig, har väl namnet sannolikt haft huvudtryck på sista stavelsen, vari­genom första stavelsens vokalkvalitet lätt kunnat bliva grumlig och obestämd, vilket måhända kan bidraga till att förklara växlingen i de tidigaste beläggen. Senare leden uppfattar jag som subst. ring i betydelsen 'fornborg', känt från Uppland i fornborgsnamnet Borg-ringen börjngn eller Säterringen sœtyign på Åttesta ägor, Frösunda sn, Seminghundra hd, Sthlms 1. Vid besök på platsen påträffade jag på berget omkr. 1 km s. om gården en ganska väl bibehållen forn­borg med kraftiga murar (ej förtecknad i ATA eller Gihl Upplands fornborgar UFT bd 8). Borgen har ett förträffligt läge vid den gamla segelleden. Jag uppfattar alltså namnet som en gammal samman­sättning *Sœbo(a)ring 'sjöbornas borg'.1

1 Det enstaka belägget Säborgh från 1539 är väl närmast en egendomlig tillfällighet, som enklast kan förklaras av att förlagan haft Säbonngh med

Hakunge, 1 fr, Össeby-Garns sn, hàhug9. tolff oris land jord j hakunge 31/s 1360 Sjöholmsark., olauws i hakuwge 23/s

1392 (SRP 2619), Jon Enksons i Hakwwge aff wapen 30/n 1475 Almarstäk RAP, jon enksso?? i hakuwge hseredzheffdiwge i langhuradere u. d. 1481 Långhundra RAP, Joan ericssons i hakwnge a wapn 9/s 1485 Sthlm RAP, j hakonge (2 ggr) 1540: 5, j hakunge 1542:2, y hakurange 1544: 6, y haku/mge 1545:1, Hakunge 1551 ptl, y hackuwge 1555 ptl.

Gården var säteri redan under medeltiden (Styffe Sku s. 373), och inga uppgifter finnas om dess jordatal. Av det äldsta belägget framgår emellertid, att detta måste ha uppgått till minst 1 V2 mark­land. Enligt de tidigaste jordeböckerna brukades jorden vid 1500-talets mitt av två landbönder. I backen ssv. om gården ligger ett-vackert gravfält, bestående av 170—180 fornlämningar. Undersökta gravar ha givit fynd från vikingatid. Omkr. 500 m sso. om Hakunge finnas rester av ett gravfält, som troligen härrör från äldre järnålder, och omkr. 700 m n. om gården ligger uppe på ett berg ett röse av den typ, som brukar dateras till bronsåldern. Se närmare Rydh-Schnittger s. 63 f.

Hellquist (s. 44) uppfattar namnet som ett patronymicum, avlett av det nordiska personnamnet Haki. Detta förefaller att ha varit anmärkningsvärt sällsynt i litterär tid; från svenskt område är det med säkerhet endast känt från en småländsk runsten (L 1240, jfr Sö 211), i danskan uppträder det huvudsakligen som namn på sago­historiska gestalter och möter även i Sönderjylland (DGP sp. 456 f.). I fvn. är det sällsynt som verkligt dopnamn men vanligt i fornaldar-sagor (Lind Dopn. sp. 446). Ortnamnen ge en helt annan bild av dess frekvens. I Norge ingår det i en mängd bebyggelsenamn (se Lind Dopn. sp. 447, Rygh Personn. s. 110, i vilka arbeten dock åtskilliga osäkra fall anföras, NG enl. Faellesreg. s. 430) och synes även förekomma i Danmark (se DGP sp. 457, DS 2 s. 115). I Sverige finnas många säkra exempel (se t. ex. Lundgren-Brate, som dock anföra flera tvivelaktiga namn, Franzén Vikbolandet s. 228, Lundahl Falbygden s. 81). Särskilt möter det i -sta-namn, såsom Hacksta, Össeby-Garns sn, Långhundra hd, Sthlms 1. (j hakistom 1396 SRP 2813), Hacksta, Dalby sn, Hagunda hd, Upps. 1. (i hakastom 1385 SRP 2138), Hacksta, Enköpings-Näs sn, Âsunda hd, Upps. 1. (i Haka-uteglömt eller otydligt förkortningstecken, men det kan också vara en alter­nativ äldre benämning på borgen och byn.

stum 1384 B 14 s. 18 Sparres avskr.), Hacksta, sn i Trögds hd, Upps. 1. (De hakastum 1314 SD 3 s. 149 avskr. 1344 reg. eccl. Ups.), Hacksta, Björkviks sn, Jönåkers hd, Söd. 1. (in hakastwm 1368 SRP 807), Hacksta, V. Vingåkers sn, Oppunda hd, Söd. 1. (j hakastom 1397 SRP 2893), Hacksta, Husby sn, Österrekarne hd, Söd. 1. (in hakastum 1338 SD 4 s. 640 or), Hacksta, Lundby sn, Tuhundra hd, Västm. 1. (i Hakastum 1415 SD ns 3 s. 47 or), Hackerstad, Å sn, Björkekinds hd, Ögl. 1. (se Franzén Vikbolandet s. 228), Hackstad, Sjögestads sn, Valkebo hd, Ögl. 1. (i Hakastadom 1435 SMR 190 b or), Hagestad, Köinge sn, Faurås hd, Hall. 1. (Hakastadha 1351 SD 6 s. 314 or), Hag sta, Hamrånge sn, Gästr. ö. tg, Gävl. 1. (j hakesta 1541 Nordlander Norrl. saml. 1 s. 268), Hakesta, Multrå sn, Sollefteå tg, Vnrl. 1. (Hakesstadz 1535 ib. s. 199), Hakesta, nu försvunnen bebyggelse i Boteå sn och tg, Vnrl. 1. (Hakesta 1543 ib. s. 199). Säkerligen ingår det i ytterligare ett antal Hagsta, Hacksta, för vilka medeltida belägg saknas (jfr även DGP, Lind Dopn. och Rygh Personn. a. st) . Även om ett eller annat av dessa namn kanske kunna ha annat ursprung, är det uppenbart, att mansnamnet Hake har en förvånande stor frekvens i -sta-namn, vilket jämte dess täta förekomst i fornsagolitteraturen visar, att det i förlitterär tid varit mycket vanligt. Det är f. ö. att märka, att ett av de ovan anförda namnen Hacksta tillkommer en bebyggelse i samma sn som Hakunge, och ännu ett annat, för vilket jag icke känner några medeltida belägg, återfinnes i grannsocknen Österåker. Det är sålunda tydligt, att mansnamnet Haki varit vanligt även i dessa trakter, vilket starkt talar till förmån för Hellquists tolkning. Å andra sidan kan namnet även uppfattas som ett toponymicum. Fornspråkliga motsvarigheter till nysv. subst. hak, hake, haka före­komma ofta i nordiska ortnamn i betydelsen 'ngt framskjutande, udde'.1 I Östersjöområdet äro hithörande ord väl styrkta både som appellativ och i ortnamn. Från Gotland anföres hake m. 'udde', ingående i ortnamnen Bohake och Norr hake (SO A), och Vendell meddelar under finlsv. haka f. även betydelsen 'avsats'. Norrbåthus hakan är en udde i Finnby kapell, Finland (Brages årsskr. 1908

1 Se bl. a. Sahlgren NoB 1922 s. 136 ff., Knudsen NoB 1933 s. 51, Indrebo No. Innsjen. 1 s. 86, 2 s. 73, Oslofjorden s. 17, 217, Lundahl Falbygden &. 152, Lindroth SIOD 3 s. 174, SOÄ 18 s. 160, 19 s. 15, 216, Tengstîôm s. 239 f., Brevner s. 120.

s. 181), och på Åland återfinnas udden Sandhaken och viken Fisk­skärs hakar (Solstrand ib. 1909 s. 123, 1910 s. 195). Från Upplands-kusten kunna ur SOA anföras Haken àhdn, ö i Väddö sn och skg, Hakholmarna akéfona, ögrupp i Blidö sn, Frötuna och Länna skg, Haken akan, Hakan omkr. 1730 Kr A XXII: 15, grund i Rådmansö sn, Frötuna och Länna skg. Namnen åsyfta stundom öar med fram­trädande uddar, stundom uppstickande grund.

Då Hakunge uppenbarligen är ett namn av hög ålder, är det nödvändigt att vid tolkningen taga hänsyn till de förändringar i landskapet, som landhöjningen förorsakat. Gården ligger vid den gamla farleden Trälhavet—Uppsala, om vilken se s. 571, och platsen för den nuvarande bebyggelsen och gravfälten utgjorde under brons­åldern en ö, som skildes från fastlandet av ett smalt sund (jfr Rydh-Schnittger a. st.). Detta torde ha blivit uppgrundat mot bronsålderns slut, men ännu under folkvandrings- och vikingatid sköto vikar in norr och söder om den forna ön, vars nordvästra och sydvästra hörn stucko fram som markerade uddar i farleden. Yare sig man kom norr- eller söderifrån, måste dessa uddar ha varit iögonenfallande för de sjöfarande och ha kunnat karakteriseras som 'hak' eller 'hakar'; möjligen har området burit ett namn, motsvarande ett ny sv. »Hakön» el. dyl., till vilket bildats inkolentnamnet *hakungar.

Bönninge, 1 fr + 1/2 fr, nu avhyst. Ägorna brukas under Hakunge, Össeby-Garns sn,

J rönigh (2 ggr), j rönigh (2 ggr) 1540: 5, J rönig (2 ggr) 1541: 8, J Ronig, J Rönig, j ranmgh, j ronwgh, i rönigh (2 ggr) 1542: 2, j rönigh (2 ggr) 1543:12, y rönigh (2 ggr) 1544: 6, y Ronirage (2 ggr), y ronwg, y ronge 1545:1, Ryninge 1551 ptl, J reninge 1555 ptl, i Röninge, i Ryninge 1500-t. Oxenstiernska saml. Brev och handl. 3, j Röninnge 1653 ml, Rönninge 1086 rjb, 1700 (1768) LA A 126 31:1.

Byn bestod på 1500-talet av två skattehemman om 9 1/2 och öresland, sålunda nära två markland. Att den redan 1700 varit i upplösning framgår av beskrivningen till LA A 126 31:1: »Rönninge hafver bestådt al 2:ne Hemman i Kronones älsta Jordeböcker, som sedan finnes förde för 11j2, det ena 9 1/2 Öresland och det andra 5 Öresland, som sedermera det af 9 1/2 1675 förmedlat till 1/2 Mantal, som således kommer, at blifwa 1 Mantal tillsamans, och altid af ett Hemman och en Åbo Bebods, som berättes ingen anna minnes, vart

för fyra Åhr sedan öde och nu i Bruk kommit, kan intet gjöra skäl för mera än ett Mantal» (jfr Almquist Frälseg. s. 791).

Namnet innehåller säkerligen fsv. subst. rydhning f. 'röjning' och är sålunda oäkta. Det har sannolikt ursprungligen tillkommit en nyröjning, som upptagits från Hakunge.

Åkers skeppslag. Svinninge, 7/8 fr + V« sk ( = nr 1) + 1 fr + 1 fr, Österåkers sn,

svinvgd. iuxtä villam swyninge (i samma brev: fynwido) 1325 SD 3 s. 698 or, Swinnige

vnus solidus 1344 SD 5 s. 330 reg. ecel. Ups., Jnnan swijninghe, a t. super sw^niwge 1435 (SMR 250), eena halff marc land jord liggiandis j swinmge . . . forw^da halff marc land iordh j Swinmge, a t. Swjnmge 27/s 1443 RAP, eth mark land iord i Swinmge 26/ô 1444 RAP, eth markland iord i Swinmge 26/e 1444 RAP, eeth markland iordh j swinmghe . . . forwemda mark landh iordh i swinmghe, a t. swinmge 11 ht 1444 Uppsala RAP, tolff eresland jord j Swinmge 2Vi2 1478 RAP, itt örisland iordh . . . ligidis i Swininge 1487 reg. 1561 Tre Rosors arkiv s. 154, j Swynmge 1507 Sthlms tb 1504—14 s. 157 Swininghe ähr 2 orttuger land ren'ther affrad peninger 2 orttuge 1530 fri 11: 77> j Swinmge, j Suinmge 1538:2, J Swinmge, j Swinmge, j Suinmge (2 ggr) 1539:3, Suinmge, Surnmge 1562 fri 2:14.

Inbyggarnamn: svinigdbbryx.

Det medeltida källmaterialet ger uppgift om storleken av vissa delar i byn. Ärkebiskopen ägde 1344 1 örtugland och förvärvade 1443 1/2 markland. 1444 avyttrar ärkebiskopsstolen 1 markland till väpnaren Laurens Jonsson »j hamar»* En annan andel i byn, värderad till 12 öresland, bortbytes 1478 av väpnaren Jöns Olsson »J wesby». I 1500-talets jordeböcker och frälselängder möta ett skattehemman om 12 öresland och två frälsehemman utan öretaL En fullständig redogörelse för byns jordatal finnes först i geom. jb 1687 (LA A 12 s. 43, 44), enligt vilken byn består av ett sk om 12 öresland och två fr om vartdera 8 öresland. Samma öretal uppvisa skifteshandlingarna 1775—76 (SLK Österåker 19). Byn har sålunda i äldre tider varit taxerad till 31/2 markland.

Några säkra gravfält har jag icke lyckats påträffa, men att sådana funnits, är uppenbart. I ATA finnes uppgift om att en järnyxa anträffats i en förstörd gravhög.

Byn ligger nu på en höjd vid Taljeviken. Denna höjd var vid vår tideräknings början en ö, och stora delar av de nuvarande inägorna lågo då under vatten. Ännu under vikingatid, då den nuvarande byplatsën var skild från fastlandet endast genom sanka ängsmarker, har säkerligen endast ett litet område omkring en halv km s. om denna kunnat användas till åkerjord. I närheten av detta har också den tidigare bebyggelsen legat, vilket framgår av beskr. till 1687 års karta: »Finnes här och een Ythiord Gamble Byn benembd till förende, men nu een Iijten tijdh kallat Smedztorpet, emedan der har åboet een smedh». Platsen ligger omkring 300 m sv. om gården, och vid besök anträffade jag husgrunder och osäkra spår av gravhögar.

Det torde vara lämpligast att i detta sammanhang behandla ett formellt identiskt namn från undersökningsområdet, nämligen

Svinninge 1/2 sk + V2 sk + 1/2 fr, Estuna sn, Lyhundra hd, svmiga ä, svînige,, swnaga. et halft marcland jordh i Swiningsö som Ingemund Jonsson hauer SD ns 2 s. 182 or, J Swininge 1534 (1538:1), y Suinigge, y Suinmge 1544: 6, y Swynirage, y swynige (2 ggr) 1545: 1, y Suininge (3 ggr) 1546: 5, J Suninge, J Suininge 1557: 6, J Swininge (2 ggr), J swininge 1566: 8, Svyninge 1635 Rhez. s. 145.

Byn bestod enligt 1500-talets jordeböcker av ett skattehemman, ett kyrkohemman och en kyrkoutjord, vardera om 4 öresland.1

Hemmanen uppvisa samma öretal ännu vid skiftet 1787 (SLK Estuna 44). Byn har sålunda varit taxerad till 11/2 markland.

I en skogsbacke ett par hundra m ö. om byn ligger ett gravfält, bestående av stora rosen, vilka enligt fil. lic. H. Thålin, som 1943 kartlagt området, förefalla att härröra från äldre järnålder. Hela byns område stod vid Hågatid (omkr. 1000 f. Kr.) under vatten, och trakten kan knappast ha varit tillgänglig för bebyggelse förrän fram emot äldre järnålderns början. Då nu bebyggelsen på arkeo­logisk väg synes kunna dateras till denna period, är det tydligt, att denna kommit till ganska snart efter det att området frilagts. Den kan sålunda med största sannolikhet dateras till äldre järnålder.

Hellquist (s. 145 f.) uppfattar namnen som patronymica, inne­hållande ett tillnamn Svin. Ett sådant är visserligen icke känt från nordiskt område, men har säkerligen funnits (jfr fsv. binamnen Basse7 Galt, Gylta, Gra, Urne Hellquist Xen. Lid. s. 92 f., 97 och fvn. binamn

1 Den ena av kyrkojordarna är dock 1534 satt till endast 2 öresland.

som Svîna-Bçdvarr, Svina-Grimr, Svinhofdi, Svmi etc. Lind Person­bin.). Det finns emellertid även goda möjligheter till en toponymisk tolkning. En sådan har föreslagits av Wadstein (Fornvännen 1930 s. 193 ff.), som med utgångspunkt från namnetSvinnegam i Fjäd-rundaland behandlar en grupp svenska ortnamn på Svin-. Han åter­finner här en nordisk motsvarighet till ndl. swin, zwin n. i betydelsen 'grunt ställe i vatten, torr del av havsstranden, som endast vid flod står under vatten', sammanhörande med mndl. verbet svnnen 'för­svinna, avtaga', vilket har motsvarigheter i andra germanska dialekter, även de nordiska (fvn. nyisl. svina, svena, no. dial, svina 'avtaga, minska'). Detta nord. *svin, vilket enligt Wadstein kan uppträda både med lång och kort vokal, skulle i de av honom behandlade ortnamnen ha betydelsen 'upptorkat eller av grunt vatten betäckt ställe', en betydelse, som synes stämma väl överens med terrängförhållandena på ifrågavarande orter.

Wadsteins tolkning har blivit föremål för både instämmande1

och kritik.2 Wadstein har dock vidhållit sin uppfattning.3 Kritiken har särskilt framhållit, att det är metodiskt oriktigt att vid tolk­ningen föredra en från nordiskt område okänd motsvarighet till det ndl. swin framför det i ortnamn vanliga djurnamnet svin. Ur saklig synpunkt ha invändningar framställts särskilt av Modéer: »Att holl. och eng. ortnamn kunna vara bildade på detta ord är helt naturligt, ty här har ebbens torrläggande av den långgrunda havsstranden kunnat vara den namngivande orsaken, men Sverige är i detta hänseende helt annorlunda ställt, något som Wadstein förbisett. Den postglaciala, för människan knappt märkbara land­höjningen kan för en dylik namnförklaring ej heller tillgripas. Överhuvud har för det nord. ortnamnsskicket en sådan real syn­punkt som 'vattnets försvinnande', 'upptorkande vatten el. land­område' spelat en mycket underordnad roll» (Smål. skärg. s. 151).

De anförda invändningarna synas mig delvis träffa rätt men äro dock icke helt avgörande. Den betydelse 'upptorkat eller av grunt vatten betäckt ställe', som Wadstein förutsätter för det nord. *svin, är icke helt orimlig. Det är uppenbart, att Wadstein aldrig, som

1 Nordén1 Fornvännen 1931 s. 227 f. 2 Sahlgren UNT 18/io 1930, UNTJ 1934, Modéer Smål. skärg. s. 150 f., Franzén

NoB 1934 s. 143 f., Vikbolandet s. 135. 8 Minnesskr. utg. av Filol. samf. i Gbg, GHÅ 1930 s. 10 ff., Rig 1937 s. 50.

Modéér synes antyda, menat, att ordet även på nordiskt område betecknat 'område, som torrlägges vid ebb\ utan att grundbetydelsen 'upptorkande landområde' gällt de naturföreteelser, som äro ut­märkande för resp. trakter, i Holland ebben, i Sverige landhöjningen. Att vattnets försvinnande och sankmarkernas torrläggande varit och äro levande realiteter för den uppländska bondebefolkningen, är, alldeles uppenbart; snart sagt varje bonde i Roslagen, vars ägor beröras av landhöjningen, har klart för sig, att delar av hans åker och ängsmark äro gammal sjöbotten och att vattenståndet alltjämt sjunker. När terrängen är flack, har på förhållandevis kort tid betydande arealer kunnat torrläggas (jfr Sahlgren NoB 1931 s. 138: »Under ett århundrade kiinde troligen på vissa håll betesmarkernas yta mer än fördubblas»). Att företeelsen 'vattnets försvinnande', 'upptorkande vatten el. landområde' kan återspeglas i ortnamn, visar t. ex. ett namn som Torkan i Söderby-Karls sn, Lyhundra hd, en sjö, soin just genom landhöjningen nu håller på att försvinna.

Å andra sidan är majoriteten av Wads teins materialsamling utan bevisvärde för existensen av ett nordiskt *svin med anförd betydelse. Namn som Svinneg ar n, Svinö, Svinsjön, Svinmyra, Svennevad, Svin(e)sund böra, som flerstädes framhållits, i förstå hand uppfattas som sammansättningar med djurbeteckningen -svin. Det finnes emel­lertid namn, som icke kunna förklaras på detta sätt. Hit hör fram­förallt Svina, namn på två byar i Yåla hd, Yästm. L, den ena i Härbo, den andra i Östervåla sn. Bägge uttalas svyna ä, svrna y. Harbonamnet skrives in suinu omkr. 1312 SD 3 s. 90 or, ij stelna, a t. Swina 1386 (SRP 2186), och östervålanamnet swina 1326 SD 4 s. 2 samt. avskr., in villa swinum 1327 ib. s. 34 or. En halv mil v. om Svina i Östervåla ligger byn Svingbolsta svynbè&ia, svhi- a, svîgbolsta y, 1316 skrivet swinabolstad SD 3 s. 268 or, möjligen en utflyttning från Svina. Manne Eriksson (Hembygden, Östervåla hembygds­förenings Minnesskrift 1926—36 s. 26) anser, att Svina i östervåla innehåller djurnamnet svin i bet. 'vildsvin', »troligen efter vadställe i bäcken», men denna tolkning stämmer illa överens med de äldre beläggen, och dessutom bör namnet icke skiljas från Svina i Öster­våla. Båda byarna ligga liksom Svingbolsta nära en vidsträckt sankmark vid sjön Tämnarens västra strand. Området är gammal sjöbotten, och trakten brukar om vårarna hemsökas av ofta svåra översvämningar. Sannolikt ha vi att göra med en gammal benäm­

ning på hela det sanka området, som sålunda burit namnet *Svin. Detta synes vara bevarat i sjönamnet Svinsjön svljm, vilket be­tecknat en nu uttorkad sjö i den del av sankmarken, som nu heter Römossen. Här synes mig alltså ett terrängbetecknande ord *svin vara förhållandevis väl styrkt, och jag kan icke finna något av­görande hinder för Wadsteins sammanställning med det ndl. swin, zwin, särskilt som till samma stam bildade ord äro kända från nordiskt språkområde (se ovan). Man har rätt att vid tolkningen av nordiska ortnamn räkna även med denna möjlighet.

Om Svinninge i Österåker och Estuna veta vi, att ägorna i för­hållandevis sen tid frilagts genom landhöjningen och att områdena befolkats ganska snart efter det att de blivit tillgängliga för bebyg­gelse. Här finns alla förutsättningar för den av Wadstein föreslagna tolkningen. Detsamma gäller Svinninge i Asmindrup sn, Ods hd i Danmark, skrivet Swiningœ omkr. 1370 Trap 2 s. 558, in Swininge 1380 Rep. 1 3287 or, in Swiningœ 1389 ib. 3717 or, 1395 ib. 3969 or och beläget vid en nu uttorkad sjö, Hovso (se Trap a. st.). Om Svindinge, sn i Gudme hd, skrivet Swinninge 1376 Trap 4 s. 783, i Swininghe S. 1378 Rep. 1 3215 s, övers. 1433, saknar jag närmare uppgifter. Å andra sidan kan man icke bortse från möjligheten, att namnen äro avledda av med djurbeteckningen svin sammansatta ortnamn.

En definitiv tolkning av namnet kan sålunda icke ges, utan jag måste stanna vid alternativ. Dock synes det övervägande sannolikt, att båda de svenska namnen och säkerligen även de danska äro av toponymiskt ursprung.

Singö, 1 kr + 1 kr, Österåkers sn, sigQ.

niclis i syinghe 1390 (SRP 2619, 2620), nichlis i syinge 1394 (SRP 2720), nichlis i syinghe 1395 (SRP 2770, 2771, 2772)1 niclis siinge 25/s 1402 Åkers skg Eriksbergsark., Esbiorn i singhä 1492 ULD s. 60, j Singe 1538:2, j Sienge (2 ggr) 1539:3, J Synge (2 ggr) 1541:7, J Synge, J Singe, j Singe 1542:6, J Synge, J Singe 1543: 8, y Syinge 1545:1, J Singe, J singe, j singe 1545:5, siinge 1551 ptl, Siinge 1555 ptl.

Inbyggarnamn: sigdbària.

1 Samtliga ovan anförda brev återfinnas även i biskop Henriks kopiebok (A 17). Fasten skriver där genomgående niclis j siinge (6 ggr) s. 1 ff.

I 1500-talets fogderäkenskaper upptagas två skattehemman om vartdera 5 öresland. Ett vackert gravfält, troligen från vikingatid, bestående av ett 30-tal kullar, av vilka de största ha vid pass 12 m:s diameter, ligger i hagen omkr. 400 m v. om byn.

Hellquist (s. 148) känner ingen nordisk personnamnsstam, till vilken namnet skulle kunna anknytas, och uttalar sig även tveksamt om möjligheten att sammanställa det med annat germanskt person­namnsmaterial. Det synes å andra sidan icke heller vara möjligt att få säker anknytning till något terrängbetecknande ord. Måhända kan man sammanställa det fsv. Syinge med by- och sockennamnet Sya i Vifolka hd, ögl. 1., skrivet Jnnan syio skogh 1382 (SRP 1896), parochie Sya, a t. in parochia Sy o 1411 SD ns 2 s. 379 or, a t. Parochia Syo 1417 SD ns 3 s. 282 or etc., vilket av Hellquist (NoB 1923 s. 39) säkerligen med rätta uppfattas som ett ursprungligt ånamn, motsvarande det no. älvnamnet Sya, som även givit namn åt Systad (NE s. 260, NG 14 s. 159). Singö ligger nära ett vattendrag, som västerifrån rinner ut i Singesjön. Bäcken har ett flackt lopp med låga, sanka stränder och är ganska vattenrik. Det är även att märka, att det ovan omtalade gravfältet ligger i omedelbar närhet av bäck­dalen och vetter ned mot denna. Det är möjligt, att bynamnet är avlett av ett gammalt namn på detta vattendrag. Om ånamnets betydelse har jag lika litet som Hellquist någon åsikt.

Slutligen kan nämnas, att Singö under förhistorisk tid tydligen varit den östligaste byn i Österåkersbygden. Det omgives av en mängd bebyggelser med namn på -sättra (Hjälmsättra, Oppsättra, Isättra, Översättra, Marsättra), som av ägofigurerna att döma (SLK Österåker 7, 1753—54) synas ha upptagits på det forna Syinges utmärker.

Sillinge, 1 fr + Ljusterö sn, Åkers skg, siltga. y Syllinghe, y syllinge 1585:1, Silänge 1540 ptl, i Sillinghe, i Sillinge 1548:

10, J Sillighe 1544:11, J Syllywghe, J Sylliwghe 1547:3, sillwgge 1555 ptl, i Sillinge 1686.

Sillinge bestod tidigare av två skattehemman, vilkas marklandstal är obekant. Det ena av dessa, som nu är avhyst, låg omkr. 700 m ono. om den nuvarande gården. Spår av den gamla tomtplatsen äro ännu synliga, och i dess omedelbara närhet finnes ett mindre röse. N. om byn sköt tidigare en vik in i landet Omkr. 400 m no. om gården

har man på 5 m:s höjd över vattenytan påträffat ett par guldringar från 900-talet (ATA; jfr Sv. D. 18/i 1923); fyndplatsen torde vid denna tid ha varit belägen helt nära strandlinjen. Troligen ha vi här att göra med en förhistorisk bebyggelse.

Namnet uppfattas av Hellquist (s. 191) som ett patronymicum, av­lett av det från Uppland kända personnamnet Sitte, som även synes ingå i ortnamn (Lundgren-Brate). Det ligger dock betydligt närmare till hands att tänka på det i skärgårdsnamn så vanliga appellativet sitt 'strömming', som ingår i t. ex. Sillörn, f. d. ö, Forsmarks bruk och sn, Frösåkers hd, Sillviken, vik i Blidö sn, Frötuna och Länna skg, Sillträsket, sjö i Frötuna sn ib., Sillviken, vik i österåkers sn, Åkers skg (»ett av traktens bästa notvarp»), Sillklippan, klippa i Muskö sn, Sotholms hd, Sillgrundet (2 st), Sillkobbarna, Sillkobben (3 st), grund och kobbar i Nämdö sn ib., Sittbergen, Sillsvik, Sillvik i Utö sn ib. etc. (samtliga exempel hämtade ur SO A). Mitt emot Sillinge på östra sidan av ön ligger Sillviken, om vilken uppteck­naren meddelar: »Rikt strömmingsfiske i viken. Flera strömmings­notvarp finnas där.» Enligt uppgifter, som jag inhämtade vid besök på platsen, finns det god tillgång på strömming i sundet mellan Sillinge och fastlandet. Det synes sålunda sannolikt, att sundet tidi­gare burit ett namn, sammansatt med sill 'strömming' (jfr Mörtsunda närmast s. om Sillinge), och att ett till detta bildat inkolentnamn *sillingar ligger till grund för namnet Sillinge.

Grytinge, Väster- och Öster-, 1 sk -î- 1 fr, Riala sn, grytigd, v&stdr-grytigd, bstdrgrytvgd.

laurens i grytserage 10/7 1378 Sjöholmsark., eeth mark land iord i wtby oc the torpp som ther vnderliggia som sera ostregrytinge, byrkenaes, warghassetir, a t. (1500-t.) grytenge 22/2 1461 Uppsala UUBperg, gritinge 1540 ptl, j gritinge (3 ggr), j gritingge 1540:5, J gritinge 1541:8, J Gritinge, j grytiwnge, j gryt-tinge 1542:2, Gritinge 1543:12, gritinge, y grytinge, y grytmnge 1544:6, Grytinge, y grytinge (2 ggr) 1545:1, ostergrytirage, vestergrytmge 1555 ptl, grytinge 1563 fri 10: 63, Grythinge u. d. 1597 u. o. UUBperg, Gryttingge 10/s 1600 Åkers skg UUBperg.

Inbyggarnamn: gr y tiga.

Det äldsta belägget visar, att namnet ursprungligen är en samman­sättning av fsv. gryt n. 'sten' och œnge n. 'äng'. Området kring by-platsen är mycket stenbunden, och i närheten av själva byn funnos

tidigare väldiga odlingsrösen, enligt en meddelare »hela hus av sten», som nu körts bort för att tjäna som byggnadsmaterial i andra byar i socknen. Då namnet sålunda är ett oäkta -inge-namn, finner jag det icke nödvändigt att här närmare gå in på byns storleks- och ägo­förhållanden i äldre tid.

Ett äkta inge-namn föreligger emellertid helt säkert i Gryttinge i Torrlösa sn, Onsjö hd, Malm. 1., uttalat gtièfoge, och skrivet Gryttinge 1356 ref. 1552 E. Goyes jb s. 408, vdj Gryttinge 1488 ref. 1552 ib. s. 411, Grydinge 1503 Rep. 2 10003 (s. 578) avskr., Gröntinge 1504 ib. 10243 avskr., i Gröttinge 1504 LÄU 6 s. 146 avskr., i Grytinge 1504 ib. reg., i grytinghe % 1505 RAPapp, i grytinge 25/t, %, 20/s 1505 RAPapp. Namnet bör sammanhållas med St. och L. Gryderup strax n. om Gryttinge i samma sn, uttalat gtiydotip och skrivet Grydetorp 1356 ref. 1552 E. Goyes jb s. 408, Grettetorp 1488 ref. 1552 ib. s. 411, Griderop 1503 Rep. 2 10003 (s. 578) avskr. Det senare kan dock med hänsyn till efterleden svårligen vara det primära, utan sammanhanget bör väl snarare fattas så, att det är samma terrängföreteelse, som speglas i grundordet till Gryttinge och förleden i Gryderup. Den skilda vokalisationen i uttalet utgör intet hinder. Säkerligen återgår gtiéttga på en form med y, resultatet av den i -inge-namnen så vanliga kvantitetsförskjutningen (jfr t. ex. s. 322). Här föreligger med största sannolikhet ett inkolentnamn * gr y ting ar, vars grundord innehållit subst. gryt. Ett motsvarande inbyggarnamn med -ling-avledning föreligger troligen i no. Grottlingerud (1595) NG 5 s. 293. Jfr även gotl. Grötlingbo Gustavson OUÅ 1938 s. 39.

Inbyggarnamn av samma slag föreligga, som Hellquist framhåller (s. 39 f.), i det östgotiska folkslagsnamnet Greutungi (se Schönfeld s. 113) och i det greotingis, som enligt Mtillenhoffs övertygande konjektur döljer sig bakom det fördärvade textstället »dehinc mixi, evagre, otingis» hos Jordanes (Getica 3:22). Om den reella inne­börden av grundordet i det senare folkslagsnamnet äro meningarna delade (se Svensson NoB 1917 s. 128 ff. och där cit. litt., Härje NoB 1924 s. 177 ff., I. Lindquist NoB 1927 s. 127). Svenssons förslag, att evagre otingis återgår på ett *auragreotingis, åsyftande invånarna i örgryte, har vunnit tillslutning bl. a. av v. Friesen (Rö-stenen s. 67) men har också blivit föremål för en välgrundad kritik av Härje (a. st.). Lindquist vill i anslutning till Müllenhoff i grundordet inlägga den ännu i nysv. kvarlevande betydelsen 'djurhåla' och stöder detta

på »Jordanes' notis om Greotungi, ett skandinaviskt folkslag: de bodde i hålor på djurs vis». Formuleringen är något missvisande, då Jordanes' uppgift gäller alla de i detta sammanhang nämnda folken (Alhemil, Finnaithae, Fervir, Gauthigoth, Mixi, Evagre, Otingis); jfr text och översättning hos L. Weibull YSLÅ 1925 s. 53. Jag finner det mest tilltalande att med Här je betrakta eva som en reflex av ett särskilt folknamn och uppfatta greotingi som ett inkolentnamn, avlett av ett ord, som innehållit en tidig motsvarighet till gryt i dess forn-språkliga betydelse 'sten'.

Singulara -(Z)mgr-avledningar med betydelsen 'den steniga ter­rängen' el. dyl. möta t. ex. i Grytingen, by i Herrestads sn, Lane hd, Göt. och Boh. 1., skrivet j Grytinge 1430 DN 2 s. 527 or, och troligen även i Grettlinge, by i Jämjö sn, östra hd, Blek. 1., som av Ohlsson (s. 79) med stöd av de äldre formerna grettling 1600 ml, Grettlinge 1628/29 jb, Grettling 1629/30 jb, Gretling 1632/33 jb återföres på ett fsv. *Grytling(er). Även om danska jordeböcker från 1600-talet knappast äga vitsord i förevarande fall, styrkes dock Ohlssons upp­fattning genom dialektuttalet, som enligt uppgift i SOA är såväl gtiètldga, som gtièthig. Om norska motsvarigheter se NG passim enligt Faellesreg.

Frötuna och Länna skeppslag.

Mellinge eller Mellingeholm, 1/2 fr + 5 fr, Frötuna sn, màliga {mUigélfm, mœliQÔlfm).

syw orthugha land i j midlingi Vio 1362 Sävstaholmssaml., bothuidher J midh-linge, niclis samastadz 28h 1365 Sävstaholmssaml., mz botuipj i j miplingj . . . fem 0rtugha land jorp ij< miplingj 1367 (SRP 769), bothuidir j midlinge 1380 (SRP 1542), Jachop i Midhlinge 1418 SD ns 3 s. 297 or, botuidher i midhlinghe, Anders ther s-amma stadz . . . niclass i midlinghe 7/s 1443 Frötuna RAP, x j eres landh i midhlinghe 28/s 1449 Sävstaholmssaml., Jon i medellinge, Niels laurens-son i medellinge 1493 ULD s. 69 f., i melinghe 1535 ghj, j medlmge 1541 ptl, i melinge (3 ggr) 1557:8, J melinge (2 ggr), mälinghe 1566:8, y vellinghe 1567:18, J Melinge 1568:13, i Melinge (2 ggr) 1573:19, 1578:4.

Mellinge var på 1500-talet en by, bestående av fem skattehemman om resp. 7 V25 6 ö/i2, 6 5/i2, 8 och 8 1/3 öresland och dessutom ett frälsehemman utan uppgivet jordatal. Skattehemmanens jordatals-

summa uppgår sålunda till 36 2/3 öresland (36 "/12 öresland i rjb 1686). Frälsehemmanet är säkerligen identiskt med det gods, som enligt brevet från 1449 tillföll Nils Kristiernsson Vasa (jfr brevrefe­rat i Tre Rosors arkiv s. 149 f.) och där uppges vara satt till 11 öres­land. Byns sammanlagda jordatal uppgår då till 47 2/3 öresland, d. v. s. praktiskt taget 6 markland. På 1600-talet tillkom säteriet Mellinge-holm och den gamla byn försvann1; på 1715 års karta finnes endast »Torpet Byn» utsatt vid väderkvarnshöjden sv. om säteribyggnaden. Att detta varit den gamla byplatsen framgår även av att ett grav­fält, bestående av 31 fornlämningar (varav 12 osäkra) finnes 350 m sv. om Mellingeholm just vid väderkvarnshöjden (ATA). Möjligeö har byn ännu tidigare legat vid åsen 750 m vnv. om säteriet; här finnes nämligen ett stort gravfält om 68 fornlämningar (varav 14 osäkra). Såväl det höga jordatalet som de talrika fornminnena tyda på att bebyggelsen är gammal. Dock kan den knappast dateras tidi­gare än till folkvandringstid. Vid tiden för Kr. f. lågo ganska stora delar av den nuvarande åkerjorden under vatten. I inledningen till inventeringsrapporten i ATA förklaras, att den fasta bebyggelsen i socknen enligt fornminnenas vittnesbörd knappast är äldre än från 500-talet.

Hellquist (s. 96) anser namnet vara bildat av ett patronymieum *Midhlinger. Emellertid känner man intet personnamn, av vilket detta skulle kunna vara avlett. Hellquist hänvisar till Lundgren -ing s. 15, där mansnamnet Midhlung, Midhling anföres. Detta är konstruerat ur ortnamnen Melstad, Vallerstads sn, Bobergs hd, Ögl. 1., skrivet midh-lungstadha 1378 (SRP 1327) etc., Milling storp, Röks sn, Lysings hd, Ögl. 1., skrivet mydhlungsthorp 1313 SD 3 s. 128 Broocmans avskr., Mithlongxthorp 1354 SD 6 s. 513 or etc., och Midhlung sboda, nu för­svunnen bebyggelse i Hanekinds hd, Ögl. 1., skrivet i Midhlungs-bothum 1413 SD ns 2 s. 731 or, i Midhlungxbodhom 1414 ib. s. 854 or, j midhling xbodwm 12/3 1423 Linköping RAP. Här föreligger säkerligen ett mansnamn *Midhlung, sannolikt ursprungligen ett binamn, mot­svarande fvn. Midlunger, enligt Lind Personbin. möjligen 'den

1 Almquist Frälseg. s. 742; jfr SLK Frötuna 4, 1715: »Melingeholm som til-förende hafwer bestådt af en Bondeby om 4 hela och 2 halfwa skattehemm samt ett Frelssehemman, hwilcka för 70 à 80 åhr sedan äre sammanlagde och bebygde till ett Säterij och förflött närmare till Siön limaren på en skarp backe».

mellersta (av syskonen)'; jfr fsv. Midhiung (Lundgren-Brate). Detta bör helt hållas isär från fsv. ortnamnet Midhlinge.

Som förut nämnts, har den äldsta bebyggelsen troligen legat på den stora åsen v. om Mellingeholm, vilken tidigare utgjort ett näs mellan sjön Limmaren och Kyrksjön — Norrtäljeviken. Jag finner det naturligast att förklara bynamnet med utgångspunkt från be­byggelsens läge och i grundordet se en motsvarighet till fsv. adj. medhal 'mellan-' eller ett med detta sammansatt ortnamn *Medhalnœs el. dyl. Ett säkert exempel på ett inkolentnamn *midhlingar före­ligger i Millingby, by i Romfartuna sn, Norrbo hd, Västm. 1., tidigast skrivet in mydlyngœby 1291 SD 2 s. 115 or, in Mïllingaby 1371 Styffe Bidr. 1 s. 139 or. Byn ligger mitt emellan de uppenbarligen gamla bebyggelserna Frän-desta, Kitslinge och Romfartuna, och namnet torde kunna översättas med 'mellan(by)bornas by' (jfr Vässlingby, lslingby, Övlingby, Östringby s. 68 f.).

En direkt semologisk motsvarighet till Mellinge ser jag i härads­namnet Memming i Östergötland. De äldsta beläggen lyda: j mithmiga hsersethaö 1366 (SRP 712), in minningia haerraeth 1376 (SRP 1866), in mimigia haerrade 1377 (SRP 1305), j miraiinga haersedhe 1380 (SRP 1533) aff Mimmingz herede 1380 Norrk. med. s. 55 Broocmans avskr., j mymmge heradhe 1383 (SRP 1939), J mym[m]mga hseradhthe (den fjärde bokstaven är utplånad) 1383 (SRP 1952), y memmingga haeradhe, y memmingia hseradhe 1384 Norrk. med. s. 73 or. Häradet är beläget mellan Roxen och Glan. Den äldsta formen visar, att man bör utgå från en fsv. grundform Mipminga-{hœradh). Jag uppfattar namnet som ett inkolentnamn, avlett av en motsvarighet till got. miduma f. 'mitt', feng. medeme, fht. metemo. Den urn. formen *medumö har resulterat i fvn. mjqdm, no. mjodm, fsv. miœdhm, sv. dial, mjörm, mjärm 'höft', urspr. 'mellanparti' (jfr Torp Nyno. EO s. 428). Betydelsen 'mellanparti, mellanliggande land' passar förträffligt till Memmings härad. Liksom urn. Herutingö- ut­vecklats till fsv. Hirtinga- (Lundahl Festskr. Sahlgren s. 7 f.) har ett urn. *Medumingö givit fsv. Mipminga > Mimminga. Den yngre singu-lara formen Mimming(s hœradh), Memming (s härad) torde bero på analogbildning till de östgötska häradsnamnen Lysing och Göstring, som redan i de tidigaste beläggen uppvisa singularformer (se ovan s. 116).

Ett Melinge finnes även i Västanfors sn, Gamla Norbergs big,

Västm. 1. Namnet skrives i midlinge 1400 (SRP 3069), i Midhlinge 1417 SD ns 3 s. 202 or, i Melinge 1513 VFÅ 3 s. 94 or. Dessförinnan är namnet belagt i sammansättningen Midhlinge bœrg 1332 S D 4 s. 258 Sparres avskr. Trots de äldre formerna är det dock mycket osäkert, om här verkligen föreligger ett äkta -inge-namn. Byn ligger ganska långt från det egentliga -inge-namnsområdet och namnet ut­talas melvg. Som Hellquist antager (s. 96, Sjön. 1 s. 397), ha v i här troligen att göra med namnet på den sjö, Melingesjön, v id vilken byn är belägen och som sålunda i fsv. tid hetat *Midhlinger 'Mellan­sjön'. En parallell föreligger i Mellinge, namn på en liten gård på Vs mtl i Björkvik sn, Jönåkers hd, Söd. 1., Namnet uttalas méltgen, och gården är belägen vid en sjö med samma namn (jfr Hellquist a. st.).1

1 Hit för Hellquist även ett sjönamn Mellingen, hämtat från Hermelins karta 1810, där det betecknar en nu uttorkad sjö vid MeUingsbo, Åtvids sn, Banke­kinds hd, ögl. 1. Bynamnet uttalas mé§bo ä, och de tidigaste beläggen lyda: Mellnungxboda 1320 SD 5 s. 441 not, Sparres avskr. av vid. 1345, j maelmis-bodwm 3/7 1426 RAP, j maelmisbodhum 1435 or (SMR 233), j melmisbodhum 1436 or (SMR 419), j mselmi&boc?Mm 1441 or (SMR 1447), i mselmisbocfom 24/n 1456 RAP, i maelmisbodha 24/2 1481 Ellholmen UUBperg, mselmisbodha 21/i2 1486 Västerås RAP, maelmesbo 1400Lt:s slut C 40 f. 11 v. De av Hellquist anförda be­läggen Midhlungsbothum etc. höra trots SD:s identifiering ej hit. I de tre brev, där namnet förekommer (se ovan), uppträder en Botolf i M. som nämndeman i H a n e k i n d s hd. Det äldsta belägget, som härrör från en mycket fördärvad text (se SD 5 s. 440 not), kan enklast uppfattas som en lättförklarlig felskriv­ning för ett *Mel (l)mingsbodu i or. övergången *Mœlmingsbodha > Mœlmis-bodha > mé§bo har talrika paralleller i östgötskt ortsnamnsskick (se Franzén Vikbolandet s. 198, 201 och där cit. litt.). Förleden är sjönamnet Malmingen, skrivet Mölingen 1687 LA D 9 s. 215, MeUmingen 1778—79 LA D 148 35:1, Mellmingen 1818 Widegren 1 s. 507, Mälmingen (äng) 1855 LA D 148 35:2. Namnet uttalas nu màbmgdn och åsyftar ett åkerområde. Hermelins form, som lett Hellquist på villospår, beror sannolikt på tryckfel.

E j heller kunna de av Hellquist (s. 96 f.) såsom hithörande nämnda Mallinge-rum, by i Kristdala sn, Tunaläns hd, Kalm. 1. och Mailings, by i Eksta sn, Gotl. s. hd, Gotl. 1., återföras till ett äldre medal-. Det förra skrives Mœlingha rwm 1354 SD 6 s. 485 or och uttalas mceligdrum y màty{d)rùm ä (se f. ö. Lindroth -rum s. 52), och det senare, som uttalas malvggs, vill man gärna sammanställa med Mallgårds, namn på en närbelägen by i grannsocknen Le-vide. Ett forngutn. *Midling- bör resultera i nygutn. Millingjfr Millingsgatu milvgsgdtu i Yamblingbo sn, Gotl. s. hd, vilket av Säve (enligt excerpt i SOA) översättes med »mellersta körvägen».

Nänuinge, 1 sk + 1 sk, Rådmansö sn, nàni%9 ä, nàntg9 y. naswnyghe faem penigxlandh jordh giffuer j mark penninga 25U 1448 Sthlm

RAP, i neraninghe 1585 ghj, nänrcywge 1541 ptl, i newninge (2 ggr) 1557:8, J Nenninge, Newninge 1566:8 I, y Ne/minge, 1567:18, J Nenninge 1568:13, i nänenge 1573:19, i Nenniwge 1578:4, Nennige 1609:21 b (ti). Nenninge 1653 ml.

Inbyggarnamn: nàmga. Nänninge bestod enligt de tidigaste jordeböckerna av två skatte­

hemman om vartdera ett örtugland. Byn är sålunda förvånansvärt lågt taxerad, endast till 1/12 markland, vilket tyder på att vi här ha att göra med en förhållandevis sen bebyggelse. Vid inventering av Rådmansö sn påträffades icke heller några fornlämningar på platsen (ATA). Av nivåkurvorna framgår, att trakten vid vår tide­räknings början helt legat under vatten och att ännu under vikingatid stora delar av de nuvarande inägorna varit omöjliga att odla. Enligt skifteskartan 1770 (SLK Rådmansö 25) besås visserligen årligen närmare 12 tunnland, men Södergärdet består av »Dungen och sum­pig Lerjord» och Norrgärdet »merendels af hårdbrukad ock Dungen Lerjord», ett förhållande, som bidrager till att förklara det låga jordatalet. Bebyggelsen kan knappast vara äldre än tidigast från övergången mellan folkvandrings- och vikingatid.

Hellquist (s. 106) ser i namnet ett patronymicum, bildat till fsv. mansnamnet Nanney som är känt från hela Norden (Lundgren-Brate, Lind Dopn., D6P). Ödeen anser namnet som »säkerligen sekundärt i förhållande till Nontum i Vaxala sn, Uppl., i SD 3:249 skrivet Nanœtunir» (s. 228). Ödeens tolkning är uppenbart orimlig. Det är otroligt, att Nänninge skulle ha bebyggts direkt från det ungefär 8 mil västerut vid Fyrisån belägna Nåntuna.

Såtillvida torde dock ödeens förslag innebära en sanning, som Nänninge troligen är en sekundär utflyttning. Jag sammanställer namnet med Nånö, namn på en by belägen 12 km vnv. om Nänninge i Estuna sn, Lyhundra hd. Namnet uttalas nana och skrives tidigast Sydhranano 1355 SD 6 s. 546 or, Sudhra Nam, Norra Nano 1409 SD ns 2 s. 181 or. Byn är i 1500-talets jordeböcker taxerad till icke mindre än 10 1/2 markland och har sålunda tillhört de mest betydande bebyggelserna i Roslagen. Nänninge är enligt min mening bildat till ett inkolentnamn *nœrdngar 'nånöbor' och betecknar en utflyttning från Nånö ut till de skär, som genom landhöjningen blivit

tillgängliga för bebyggelse. Ett ursprungligt *Nœninge har utvecklats till fsv. Nœnninge genom den i -inge-namnen så vanliga kvantitets­utjämningen. Vid sidan av den långkonsonantiska formen har dock den långvokaliska bibehållit sig ännu till våra -dagar.

Vidinge, x/4 sk + 1/4 sk + 1/4 sk, på ö med samma namn, Råd-mansö sn, vîdtgd.

i widiing 1547:17, i vidinge 1554:12, i Widinge 1573:19, y widinge 1578: 6, Wydinge 165$ ml, Widinge 1686 rjb, 1791 SLK Rådmansö 31.

ön: Vidingœ 1721 Sepelius s. 25, Widinghemlaödet omkr. 1730 Kr A XXII: 15.

Byn består enligt de tidigaste jordeböckerna av ett skattehemman om endast 41 /2 penningland, som senare motsvaras av tre halva om vartdera 1V2 penningland (rjb 1686). Yidinge har sålunda varit taxerat till endast 11/2 örtugsland. I beskrivningen till 1791 års karta har mantalet förmedlats, men jordatalet betydligt ökats; nu redovisas 4 hemman om vartdera 3/16 mtl och 21 penningland, sammanlagt 3/4 mtl och 3 Va öresland. Ingen åkerjord upptages på kartan, endast slåtter-mark. Allt tyder på att bebyggelsen är förhållandevis ung. Under förhistorisk tid kan den med hänsyn till vattenståndet knappast ha rymt någon fast bebyggelse. Med största sannolikhet föreligger här ett önamn *Viding f. eller *Vidinger m., vilket styrkes av det äldsta be­lägget från 1547 och av sammansättningarna, som vanligen uppträda med s i kompositionsfogen, men aldrig med e: Vidingsbä vidigsbà öknamn på Vidingeborna, Vidings skärgården vidigs jàrga% Vidings-örarna vtdigsèra, -bra = Söderören (ek), Vidlnghemlandet se ovan. Grundordet kan vara fsv. vMhe, nysv. vide 'Salix' eller snarare fsv. vtdher m. 'skog', i vilket fall öppning av ï > e uteblivit på grund av det följande i liksom i triding 'tredjedel', som av Hesselman (i och y s. 107) anföres just från Rådmansö skärgård. Ön är skogbevuxen.

Ärlinghundra härad. Skäninge, avhyst säteri, inlagt under Rosersberg, Norrsunda sn. Skillinge xx oxe 1489 D 5 s. 13, Skillinghe xx ore (överstruket), Skillinghe

iij mark, absit skillinge 1503 D 6 s. 8 f., Skillinge Renter Penninger 3 m ark, avskr. av »itt blaad 100st efuer Skoklosters godhs, med en gamal Styl skrifwit» örnhiälm 7 s. 434, J Skyniwge 1538:2', i Skeniwge (2 ggr) 1539:3, på skyninge,

på skeniwge 1542:8, j skinirage 1543: 8, J Skillinge 1545:5, på skininghe, Skeninge 1545:14, på Skininge (2 ggr), Skininge 1546: 8, po Skinimge, Skiininge 1547: 7, på Skenmge, Skiningiä, på skininghe 1549:3, opå skinighe, opå skiniwge 1553:121, Skininghe 1554 ptl, Skinniwge 1555 ptl, Oxunda Siö wed Skininge 1560 Rasmus Ludvigsson, Skillinge 1567:3, Schinninge 1567:3' (ti), 1572:1 (ti), Skeniwga 1601:15 A (ti), Skeninge 1604:19 (ti), till Skenige, till Skenighe Älvsb. lösen 1613:3, Skäninge och Rundzar waad, Sten ängz, och Rundsars wadh, Skäninge och Rundzsar waadh 1634 Aschaneus s. 31 f., Skenninge Egor 1708 LA A 68 16:1, 1710' LA A 68 11:1, Skeninge Äng 1757 LA A 68 16:2. Almquist meddelar (Frälseg. s. 814) skrivningarna Skeinge, Skenninge, Skillinge och Skäringe, dock utan år och källor.

Skäninge var vid 1500-talets mitt säteri, och jordeböckerna sakna därför varje uppgift om hemmans- och jordatal (se Almquist Frälseg. s. 814). Det inlades under 1600-talet under Rosersberg (Almquist a. st.) och torde ha avhysts framemot århundradets slut. I tillgäng­liga lantmäterihandlingar finnes ingen beskrivning av egendomen, men kartmaterialet och den topografiska litteraturen tillåta dock en bestämd lokalisering. Av belägget ur Rasmus Ludvigssons memorial 1560 framgår, att gården legat vid Oxundasjön på gränsen mellan Sollentuna och Ärlinghundra härader. Det av Aschaneus nämnda »Skäninge och Rundzar waad» måste ha varit beläget vid den å, som från Oxundasjön rinner ut i Skarven och samtidigt utgör härads­gräns och skillnad mellan Runsa och Rosersbergs ägor. Denna ut­gjorde med största sannolikhet Skäninges västgräns. På den i belägg­samlingen citerade kartan från 1708 går Rosersbergs sydgräns unge­fär rakt österut från åmynningen vid Skarven, och s. om denna står angivet: »Skenninge Egor Mötha». På 1757 års karta finnes bl. a. en uppmätning av »Ko Hagen», d. v. s. området mellan den nyssnämnda ån och Holmboda vid Oxundasjöns norra strand. Hagen består »dels af jämn dikskuren marek och gamla Åkerlindor af god gräswäxt, dels och bergländig med wacker Tall och granskog bewäxt». N. om själva hagen låg »Storängen, eller Skeninge Äng». Vid ett besök på platsen kunde jag konstatera, att kartbeskrivningens ord fort­farande förträffligt karakteriserar terrängen; i dalsänkan ungefär 1 km vnv. om Holmboda synas tydliga spår efter gamla odlingar. Marken är genomskuren av långa diken, och täta busksnår av den art, som i dessa trakter bruka växa vid övergivna byplatser, antyda, var boningshusen en gång stått. Några fornlämningar lyckades jag dock ej påträffa.

Skäninge har alltså legat i Narrsunda sn vid Oxundasjöns norra strand rakt n. om torpet Oxunda i Eds sn.

Gården »Skillinge», som rantar 20 öre penningar, upptages i Sko-klosterjordeboken D 5 (1489) i rectoria Ed närmast efter Oxunda och Oxundaboda och är enligt marginalanteckning lokaliserad till Sol lentuna hd. I D 6, vars skrivare uppenbart haft D 5 till hands, möter gården först på samma plats och med samma ränta, men upp­giften har sedan överstrukits och flyttats till »Rectoria Skonaldh». Samtidigt har räntan ändrats till 3 mark, och i marginalen har till­fogats »Erlighundra herat». Originalet till Örnhiälms avskrift är med all sannolikhet yngre än både D 5 och D 6, då gården här pres­terar den höjda räntan; den är här införd under »Sollentuna eller Erlinghundrat s Hserad». Att beläggen verkligen åsyfta Skäninge är ställt utom allt tvivel, då gården enligt marginalanteckning i D 6 och örnhiälms avskr. innehaves av Per Eriksson, samme man, som på 1540-talet var dess ägare (se Almquist a. st.). Samma osäkerhet om till vilket härad det rätteligen bör föras möter även i de tidigaste fogderäkenskaperna; det ena av beläggen från 1538 och det från 1539 gälla landbönder, upptagna i fodringen för Eds sn, och det andra från 1538 och de från 1543 och 1545: 5 gälla en jord om 4 penningland, som brukas av Hersby i Sollentuna. De övriga beläggen möta alla i fogderäkenskaperna för Norrsunda sn. Dessa förhållan­den äro av vikt för bedömandet av grundformen, då det ligger nära till hands att betrakta beläggen »Skilling(h)e» som resultat av en förväxling med byn Skellinge, Skillinge i Sollentuna sn och hd, be­lägen på endast en mils avstånd från Skäninge. Även paleografiska faktorer kunna ha spelat en roll, då ett Skeninge, Skininge lätt kan ha blivit felaktigt utläst av en skrivare, som måhända endast kände den mer betydande Sollentunabyn. Vid tolkningen utgår jag sålunda från de senare formerna, som äro väl styrkta från flera sinsemellan olikartade källor och måste anses ha återspeglat ett verkligt uttal.

Trots att Skäninge under 1500-talet möter som säteri, måste be­byggelsen ha varit ganska obetydlig och ger ej intryck av någon högre ålder. Ägorna ligga lågt. Den ovan omtalade »Skeninge äng» kommer helt och hållet under 5-meterskurvans nivå och har sålunda icke varit brukbar under vikingatid. Åkerjorden ligger något högre, men var dock vid vår tideräknings början helt under vatten. Trakten kan knappast ha varit tillgänglig för bebyggelse förrän tidigast under folkvandringstid, och även då bör den ha varit föga lockande. Ännu

vid vikingatidens början stodo Oxundasjön och Fysingen i direkt för­bindelse med Skarven och utgjorde en vik av Mälaren. I denna vik sköt den trakt, där Skäninge legat, ut som ett bergigt och ofruktbart näs, mer lämpat för fiskarstugor än för bondgårdar. Bristen på forn-lämningar talar också för att vi här ha att göra med en förhållandevis sen bebyggelse.

Vid tolkningen utgår jag från skrivningen Skeninge och betraktar formerna Skininge, Skinninge som resultat av samma tilljämnings-tendens, som gjort sig gällande i t. ex. Sollentunanamnet Skillinge < Skellinge (s. 283) och många andra uppsvenska -inge-namn (se t. ex. s. 292). Det är då möjligt att uppfatta namnet på samma sätt som Skän-ninge i Yätö, alltså som en avledning till ett ord motsvarande sv. dial. skån 'skorpa' (se s. 423 f.). Terrängens beskaffenhet lägger inga av­görande hinder i vägen för en sådan tolkning. Dock synes det mig mer tilltalande att sätta namnet i samband med sockennamnet Skånela, fsv. Skanald (se s. 424). Kyrkbyn ligger endast omkr. 5 km no. om Skänninge. Namnet kan ursprungligen ha betecknat en utflyttning från denna by och inenhåller i så fall ett inkolentnamn *skœningar 'skånelabor'.1 Vi skulle då få en fullständig parallell till den av allt att döma förhållandevis sena fiskarbebyggelsen Nänninge i Råd-mansö sn, enligt min mening säkerligen sekundär till Nånö längre in i fastlandet (s. 345).

Steninge, 2 fr, Husby-Ärlinghundra sn, stemgd. Katerina relicta Anundi de stenungum 1299 SD 2 s. 296 or, katerina de

stenungum 1311 SD 3 s. 28 or, 35 or, 36 or, Katerina de stenungum . . . dimi-dietatem omnium siluarum et piscaturarum que attinent ad curiam meam sten-ungi 1311 ib. s. 38 or, katerine de stenunghum 1311 ib. s. 42 or, katerine de stenungum 1312 ib. s. 85 or, katerinam de stenungum . . . predia ad ipsos J n stenungum spectancia 1315 ib. s. 758 f. or, sex oras terre in stenughgum 1334 SD 4 ». 395 or, laurens philipussow i j stenuwge 1384 (SRP 2041), giffuit en vrfyael til hestaehagha ther kallas anses liggiendes j stenungum 1387 (SRP 2294), sex ori&land jordh i Stenungom 1409 SD ns 2 s. 193 or, en gardh j stennywghia 1437 or (SMR 566), bänct larenson i stenmghe . . . et marckland iord i steninge 1V8 1439 avskr. 1500-t. i B 19 c (SMR 953), Bencth laurewssow i Steniwghe u. d. 1444 Uppsala RAP, a t. pa Staenywge 26/2 1445 u. o. RAP, bencht laurewsson i steninge 30/7 1451 Kalmar RAP, benetz laurewssows i steeniwghe 19/s 1453 Upp­sala RAP, jon niels j steninkhe aff vapn 1472 De la Gard. ark. 16 s. 206 or, Joan Nielson i Steninghe aff vapn 27/i2 1472 RAPapp, benetz Cristiernssow paa

1 I 1542: 6 möter en Jens skeningh i Fresta sn i Vallentuna hd omkring en mil s. om Skånela.

Steniwge 12!% 1490 Skokloster RAP, benkt cristiernssow i steniwghe 1493 ULD s. 112 or, i steninge 1535 ghj, Steninge, Steniwge 1542: 8, Steninge 1545:14.

Steninge har varit sätesgård alltsedan medeltiden (se Almquist s. 824) och förekommer därför sparsamt i 1500-talets jordeböeker — några uppgifter om jordatalet stå icke att få. Enligt ghj funnos här 1535 två landbor. I de medeltida handlingarna förekomma uppgifter om en egendom på 6 öresland (1334, 1409) och en om 1 markland (1439). Sannolikt har den gamla byn varit värderad till omkr. 2 markland, motsvarande våra dagars 2 mantal.

Vid pass 600 m ssv. om det nuvarande säteriet finnes ett gravfält, sannolikt från folkvandrings- och vikingatid, och längre söderut, strax s. om Fiskartorp, ett betydande röse med omkr. 10m:s diam. I närheten finnes ett mindre röse av samma typ och en stor fyrkantig stensättning. Ännu längre söderut ligger på den s. k. Västerängs-udden en mindre fornborg, upptagen på glk och omnämnd i UFT h. 5 s. 106. Gihl uppger (UFT bd 8 s. 79), att borgen »består blott av en kulle med stenblock, som ditflyttats på naturlig väg». Efter ett besök på orten har jag svårt att dela Gihls uppfattning. Platsen är en kulle med på sina håll brant stupande stenväggar. Mellanrummet mellan dessa har utfyllts med stenmurar, som nu delvis äro nedrasade men uppenbart äro verk av människohänder. Att här föreligger en befästning, är otvivelaktigt, ehuru den är föga betydande och knappast kan ha varit särdeles effektiv med sitt utsatta läge mitt i fjärden — under vikingatid måste platsen ha varit en ö. Möjligen är det denna borg som Aschaneus åsyftar med »Thorss bårg, på Sten äängz Sijdan» (Gihl, Sigtuna och Norrsunda s. 31. Platsen anges i registret ligga i Håbo-Tibble sn, men detta kan knappast vara riktigt. Borgen nämnes i motsats till »En bårg vdd på wäster Sijdan, öffuer skarfffiälen». Den omtalas ej s. 74, där Gihl behandlar de av Ascha­neus nämnda fornborgarna.).

Av fornminnenas läge att döma har byn sannolikt varit belägen i trakten av nuvarande Fiskartorp. Under Hågatid låg trakten helt under vatten och kan knappast ha mottagit någon bebyggelse förrän tidigast under äldre järnålder.

Hellquist (s. 140) uppfattar detta och åtskilliga andra likalydande namn (se nedan) som patronymica, avledda »af det vanliga fnord. personn. Sten (Steinn) eller därmed sammansatta namn», men medger också möjligheten, att ett eller annat kan ha toponymiskt ursprung.

Det område, där enligt fornminnenas vittnesbörd den gamla by-platsen måste ha legat, består av en moränbacke, översållad av större och mindre stenblock. Det ligger därför närmast till hands att antaga, att grundordet innehållit det vanliga appellativet sten. Tänkbart är även, att det åsyftat den lilla fornborgen ute på Västerängsudden (om sten i betydelsen fornborg se Franzén Vikbolandet s. 121 f. och där cit. litt.). Den är dock, som förut nämnts, förhållandevis obetydlig och kan av nivåskäl knappast vara äldre än tidigast folkvandringstid.

Samma namn återfinnes även i västra och södra Sverige. Följande synas mig kunna räknas till de äkta -inge-namnen:

Stenunga, Hudene sn, Gäsene hd, Älvsb. 1. Belägg se s. 147. Steninge, sn i Halmstads hd, Hall. 1. — in Stsenyngse, a t. in Stsenmge

1351 SD 6 s. 320 or, in Stenmgae 1355 ib. s. 573 or, in . . . Stenungae 1370 Rep. 1 2886 or, in . . . Steninge 1371 ib. 2923 or, Steninge (gord og) Steninge (Molle) 1475 Rep. 2 3607 or (dessa fem belägg kunna även avse S. i Kvibille sn), (i) Steningae 1470 Rep. 2 2770 s. 193 or.

Steninge, gd i Kvibille sn, Halmstads hd, Hall. 1. Jfr föreg. — Steninge 1603 ml, 1699 kb (beläggen hämtade ur SOA:s excerpter).

Stenninge, by i Persnäs sn, Åkerbo hd, Kalm. 1. — Stenywge, y Stenywge (2 ggr), Stenynge Smål. 1539:1, y Stenywge ib. 1540:2.

Utan lokalkännedom är det svårt att avgöra, huruvida dessa namn skola tolkas patronymiskt eller toponymiskt. Dock förefaller det senare sannolikast. Åtminstone de båda Hallandsbebyggelserna ligga i en utpräglat bergig terräng; enligt glk går berget i dagen på flera ställen i närheten av gårdarna.1 Stenninge i Persnäs sn på Öland ligger

1 ödeen, som behandlat de halländska namnen (s. 223), uppger, att S. i Kvibbile ligger vid Stensjön och översätter namnet 'deras, som bo vid Sten-sjön\ Något dylikt namn har jag dock ej lyckats finna, vare sig i SOA eller i LA:s och KrA:s kartsamlingar, överhuvudtaget finns det ingen sjö i rimlig närhet av byn. Däremot ligger omkr. 3 km vnv. om det andra Steninge i socknen med samma namn ett säteri Stensjö. E j heller här finnes någon sjö utsatt på kartorna, men en uppmätning från 1816 (LA M 8 10:2) visar en sank­mark »Stensjö måse», belägen mitt i inägorna. Vid ena stranden är en stor berghäll utritad. Sannolikt ha vi här den sjö, som en gång givit bebyggelsen Stens jö dess namn men nu är uttorkad. Detta namn kan emellertid knappast ligga till grund för by- och sockennamnet — mellan Stens jö och Steninge ligger byn Skipås och den väldiga Undersmossen. En utflyttning är måhända tänkbar, men föga sannolik; troligen ha de båda namnen tillkommit oberoende av varandra.

vid alvar, och trakten är bekant för sina stenhuggerier (se Sverige 2 s. 474 och jfr Morin: »Pesenäs, der folk af sten sig föda» öländska Rese-Beskrifning ». 9).

Hellquist upptar i materialsamlingen även Steninge i Linköpings landsförs., Ögl. 1., och Steninge i Gottröra sn, Långhundra hd, Sthlms 1. Båda äro emellertid unga bebyggelser från senare delen av 1800-talet. Det förra namnet är ej upptaget på Liunggrens karta över Linköping 1853; området, som bär namnet Lilla Sältingen, är alldeles obebyggt. Namnet står däremot utsatt på ek (1878). Steninge i Gott­röra är identiskt med nr 3 Rickeby. Den plats, där gården nu ligger, var helt och hållet utan bebyggelse under 1700- och större delen av 1800-talen (SLK Gottröra 11, 12, 36, 64 från åren 1703, 1766, 1809, 1858), och gården fick tydligen sitt namn, då den flyttades ut ur den gamla byn. Den ligger nu i en bergig hage.

En gammal singular -ung-avledning föreligger i Stenungen i Rö-landa sn, Vedbo hd, Älvsb. 1. (SOÄ 19 s. 100), och sannolikt även i Stenung, Norums sn, N. Inlands hd, Göt. och Bohus 1., om vilket namn se Tengström s. 315, Lindroth SIOD 3 s. 101 och Janzén Vokalass. s. 46 not.

Suckunge, 5/8 sk + 5/8 sk, Odensala sn, sukugd. j swkkunge x v j ort o ger land jord . . . j Sukkuwge, a t. om Swkkurcge 14/e

1473 Sthlm RAP, Sukkinge . . . j gard iii pund korn Och j marc peniwge 1514 C 21 f. 24 r., J Swckwnghe 1534 (1538:2), j Swckwge 1535 ghj, J Suckinge (2 ggr) 1542: 8, J Suckunge (2 ggr), J Succunke 1545:14, J Succunge (3 ggr), y Succunge 1546:8, J Suckinge, y Sukinge 1549»: 3, y siukunge (2 ggr), y Siuckuwge 1553:12, Suckunghe 1555 ptl.

Byn bestod enligt de tidigaste jordeböckerna av ett kyrkohemman om 6 1/3 öresland, ett frälsehemman utan uppgivet öretal och en skatte-utjord om 1 öresland, som brukades under Kättesta. Denna nämnes ännu 1766 (SLK Odensala 6) med samma öretal och brukare. I geom. jb 1636 (LA A 10 s. 154) motsvaras kyrkohemmanet av ett krono­hemman om 6 3/4 öresland, och frälsehemmanet är taxerat till 5 öres­land; helt säkert är det identiskt med den 1473 nämnda jorden om 5 1/3 öresland.1 Byn har sålunda tidigare varit uppskattad till vid

1 Jordatalet höjes sedermera till 62/s öresland för båda hemmanen (»Desse hemman hafva intet förr varit lijka, men af H:r Hendrich Fleming som förr possessor varit lijke gjorde» 1689 SLK Odensala 6—7).

pass 1 V2 markland. En utflyttning från Suckunge är av ägofiguren att döma Vreta (V2 markland). I geom. jb upptagas de båda bebyggel­serna på samma kartbild. Bygravfältet ligger i en skogsbacke strax n. om byn och består av ett 10-tal högar, av vilka två ha betydande dimensioner (omkr. 12 m i diam., den ena omkr. 11 /2 m hög).

Hellquist har icke upptagit namnet. Någon personnamnsstam, som skulle kunna ligga till grund för detta, är icke heller känd från de nordiska språken. Uppfattas namnet som ett toponymicum, vill man gärna söka sammanhålla det med västg. dial, sucka 'sänka, liten dal', om vilket ord se V. Jansson NoB 1940 s. 176, no. dial, sukka f. 'Huul-ning eller Ssenkning' (Aasen, Ross) och sukk, sunk f. (m. n.) 'en liden Fordybning' (Ross). Suckunge har ett för en uppländsk by ovanligt och iögonenfallande lågt läge i föreningspunkten mellan två dal­gångar. Sakligt passar det sålunda förträffligt att utgå från ett grund­ord med betydelsen 'sänka, fördjupning'. Språkligt är emellertid en sådan tolkning förbunden med vissa svårigheter.

Ordet, som är välkänt från västsv. och no. ortnamn (se särskilt Drougge s. 38 och NG nedan a. st.), uppfattas av Torp Nyno. EO och Drougge a. st. som en bildning till stammen i verbet sjunka, medan Lind (Dopn. sp. 1012), A. Noreen (Altisl. Gr. § 77,10), V. Jansson (a. st.) och Götlind (Västergötlands folkmål s. 189) anse det vara identiskt med det från andra dialekter kända svacka med samma betydelse och uppkommet ur *svqkku genom kombinerat yngre u-omljud i oblika former. Mot Torps och Drougges uppfattning invänder V. Jansson, att ord, sammanhörande med sjunka, t. ex. sank, ha en annan grundbetydelse. Exempel som dalsl. säkk 'däld' (Rz), nysv. sänka, mht. senke 'tal, vertieferung' (Lexer), Schweiz, sank 'Ver­tiefung, Einsenkung, Einsattlung, im Boden, in einem Bergrücken udgl.' (Schweiz. Id. 7 sp. 1210) synas dock visa, att denna invändning icke är avgörande.

Om den av Torp föreslagna, nära till hands liggande etymologin är riktig och ordet sålunda återgår på ett äldre *sunka (jfr no. sunk : sukk), måste man, om man vill upprätthålla sambandet med det väst-nordiska ordet, för Suckunge ansätta en grundform *Sunkungi. Byn är emellertid belägen inom det dialektområde, som enligt Moberg (Nasalassimilationerna passim, särskilt s. 139, 179) är minst mot­tagligt för assimilationstendens. Gentemot Moberg har emellertid Sahlgren hävdat, att de i Svealandskapen vanliga ortnamnen Blacksta

och Rickeby, hos vilka kk måste återgå på äldre nk, visa, att assimila­tion kunnat äga rum även i dessa trakter (NoB 1944 s. 204 ff.). Av särskilt intresse är, att ett Rickeby (rikkaby 1318 SD 3 s. 353 avskr. 1344 reg. eccl. Ups.) uppträder även i Odensala, d. v. s. i samma sn som Suckunge. Möjligheten, att Suckunge återgår på ett äldre *Sunk-ungi, avlett av ett grundord, som innehållit ett till svagstadiet i verbet sjunka bildat appellativ, synes sålunda icke helt utesluten.

Om det å andra sidan är riktigt att identifiera sucka och svackay berövas den ovan föreslagna tolkningen stödet av ett till stammen sunk- bildat dialektord med betydelsen 'sänka'. Till förmån för denna identifiering talar framförallt, som Y. Jansson framhållit, den om­ständigheten, att sucka geografiskt synes avlösa det östligare och sydligare svacka; det senare saknas helt på västnordiskt område och nämnes ej av Hof och — i denna form — icke heller av Götlind, medan Rietz anför det även från Västergötland, sannolikt efter Ihre, som dock från detta landskap uppger såväl sucka som svacka. I väst­götaordboken i ULM A finnas dock belägg på svacka från Vadsbo, Kåkinds, Vartofta, Laske, Barne, Gäsene, Kinds och Marks hdr, på sucka från Vadsbo, Kind och Mark.

Den sist refererade uppfattningen synes dock även vara förbunden med vissa svårigheter. De fno. beläggen på hithörande ortnamn upp­visa alla genomgående u i stamstavelsen, såsom Sukka i Bjçrgynar kalfskinn trol. omkr. 1360 (NG 11 s. 564 under ïtereim), a Sukkœ-

1 Icke heller etymologin av ordet svacka är fullt klar. Det är tilltalande att med Hellquist EO och V. Jansson (a. st.) sammanhålla det med sv. dial. svank(a) med samma betydelse, men detta försvåras, som Moberg framhåller,, därav att ordet uppträder även i trakter, som icke assimilera ursprugnligt nk. Enligt Moberg »innehåller ordet icke gammalt nk, eller också är det ett gam­malt vandringsord» (aa s. 180' not). £>et senare alternativet förefaller föga sannolikt, då ordet i Västergötland synes ha en sydlig-östlig utbredning och saknas i no. dial, (däremot finnes svank 'brat Indboining i en Stamme tvsers-over dens Lsengdeakse' Ross). En parallell till växlingen svanka : svacka er­bjuda de likaledes östnordiska formerna blank : black, om vilka se Sahlgren a. st. Kunna ordens betydelse och stilvärde ha haft något inflytande på ljud­gestaltningen? — Måhända kan man också räkna med att svacka återgår på *svadka och sålunda är bildat med -&-suffix till sv. dial. sva(d) 'mindre dal­sänkning av fuktig beskaffenhet' (Rz) på samma sätt som ny sv. blacka < *bladka (nyisl. bladka) till blad (Hellquist EO s. 77).

stadum 1327 or (NG 4: 2 s. 75), i Sukkune, i Sukku, ö Sukku, i Sukka-dalœ, i Sukkunni RB omkr. 1400 (NG 1 s. 168, 374, 5 s. 334, 6 s. 147, 332, 7 s. 131, Drougge s. 38, 57).1 Det är kanske osäkert, om detta tidiga och undantagslösa u i de norska ortnamnsbeläggen kan anses återgå på äldre vq\ man skulle då snarast ha väntat o, jfr fvn. sortu<i *svçrtu, horfo < hvqrfo, huorsu, Äorso < *huarsu (Noreen Altisl. Gr. § 77,10, Seip No. Språkhist. s. 157, Kock Sv. Ljudhist. 1 s. 301 f.). I den av V. Jansson a. st. åberopade litteraturen finnes intet exempel, som stöder en så tidig övergång vq^> u i denna ställning på fvn. språkområde.2

Oberoende av problemet, om sucka och svacka äro etymologiskt identiska, kan man dock pröva möjligheten att anknyta det upp­ländska namnet till det välstyrkta subst. svacka och utgå från en grundform *Svakkungi. Enligt Wessén Sv. språkhist. 1 § 4, 2 b 2 (jfr även Brondum-Nielsen Gda. Gr. 1 § 88) bör stamvokalen i denna ställning undergå kombinerat yngre u-omljud, och det därigenom uppkomna *Svqkkunge bör på östnordiskt område regelmässigt resultera i *Svukkunge > Sukkunge (Noreen Grunddragen av den forns v. gr. § 6, 1, Wessén aa § 9). Säkra regler för det kombinerade yngre u-omljudet på a i dessa trakter äro emellertid på grund av det knapphändiga materialet svåra att uppställa. Man kan fråga sig, varför det östnordiska svacka, som i sex kasus haft samma förut­sättningar som Suckunge att undergå en liknande utveckling, bibe­

1 Det av A. Noreen a. st. efter Lind anförda fno. ortnamnet Sokku åter­finnes ingenstädes i NG.

2 Möjligen skulle man kunna anföra det no. och västsv. älvnamnet Surta, ingående i fno. i Swrturudi RB, fsv. Surtuby 1335 (se t. ex. NE s. 2'53, NG 7 s. 72, SOÄ 9»: 2 s. 112), men detta är säkerligen, som antages i NE, bildat till det avljudsstadium, som föreligger i fvn. sorti m. 'mörker', sortna 'svartna' (jfr där­emot ovannämnda sortu < *svçrtu, no. älvnamnet Svorta, Sorta NE s. 259 f., 336, häradsnamnet Sortland, Snorre-Eddans Sortuland, fno. Swortuland etc. NG 16 s. 393.). Dock synes en y n g r e övergång vo till u föreligga i t. ex. västg. Surte, under 1400-talet skrivet Swortöön, Sworthe etc. (SOÄ 2 s. 58; jfr även NG 7 s. 52, 98, 9 s. 108). överhuvudtaget äro hithörande namn svåra att be­döma i den mån de äro sent belagda, då bildningar till stadierna surt- och svart-(> svort-, sort-) säkerligen tidigt associerats med varandra, vilket skapat osäkerhet, när de återgivits i- skrift. Säkert är emellertid, att de icke kunna styrka en tidig övergång vç>u ffr u i följande stavelse.

hållits oförändrat. Kanske kan man räkna med, att tendensen till detta omljud här varit så svag, att existensen av en nom. sing, och gen. plur. *svakka varit tillräcklig för att hindra den utveckling, som inträtt i Suckunge. Även denna tolkning synes mig sålunda tänkbar, om än mycket oviss.

Kanske finnes det ännu en möjlighet att bedöma det västsv. sucka och namnet Suckunge. Moberg har i en grundlig utredning (aa s. 131 ff.) behandlat förhållandet mellan det oassimilerade verbet sjunka och det även på östligt område i vissa dialekter uppträdande sjucka 'sjunka långsamt och gradvis (t. ex. om vattenstånd, som minskas, jord, som sjunker, hus, som »sätter sig», snö, dynga, hö, säd, bär etc., som packas ihop)'.1 De assimilerade formerna förklaras bero på svag-tonsställning i förbindelser som 'sjunka nér, ihôp' etc. Mobergs upp­fattning förefaller välgrundad och i allt väsentligt tilltalande. I detta sammanhang kan det dock vara av intresse att jämföra detta sjucka med det från hela Norden kända verbet sacka med så gott som iden­tisk betydelse, t. ex. sv. dial, sakka 'småningom sjunka (t. ex. om en mur)' allm., 'sätta sig, sjunka tillsammans (om gamla trähus, hö, spann­målshögar)' Västerb. Rz, gotl. sacka 'sjunka sakta' (t. ex. om hölass) Gotl. ordb., finlsv. sacka 'sjunka (ihop 1. ner)' Vendell, jyll. sakke 'n0le, blive tilbage' Feilberg, no. dial, sakka 'blive Xavere, synke, slappes' Aasen, nyisl. sakka 'synke sammen' (t. ex. om hö) Blöndal. Hit vill man även gärna föra jyll. sak 'lille fordybning i jordsmonnet, lille indböjning i en mur eller et dige' Feilberg, och möjligen även bohusl. sack 'sänka i terrängen', sacka 'fördjupning' Drougge s. 270, no. dial, sakk 'Saenkning, Fordybning; Sammensynkning formedelst Rystelse' Ross, vilka emellertid av Drougge a. st. och Torp Nyno. EO uppfattas annorlunda; jfr även isl. ortnamnet Sakka (Bsejatal). Ver­bet kan på grund av utbredningen knappast återgå på ett äldre *sanka men bör å andra sidan icke rimligtvis helt skiljas från stam­men sinkw- 'sjunka'. Det synes rimligast att med Torp Nyno. EO och Hellquist EO uppfatta ordet som ett slags intensiv- eller iterativ-bildning till avljudsstadiet sankw-, sålunda ursprungligen 'sjunka stötvis, momentant'. En liknande bildning till svagstadiet synes före­ligga i finlsv. meka 'sjunka ihop' (Vendell), som etymologiskt knappast

1 J f r nedersucken (Ranns*, om antikv. s. 8, 1667), använt om en gravhög med den karakteristiska insänkningen i toppen.

kan skiljas från Schweiz, sucken 'ganz allmählich sinken, langsamer als sinken; ruckweise sinken' (om höstack, hus), Suck 'das Sinken, geringer Grad von Sinken' Schweiz. Id. 7 sp. 685, baj. socken 'zu Boden sinken, vom Salz beim Sieden in der Salzpfanne' Schmeller 2 s. 222. Möjligen ingår ett hithörande ord i feng. ortnamnen succan pyt och succan scylfe (se Middendorf Altengl. Flurnamenb. s. 129, där dock namnen uppfattas på annat sätt).

Då det sålunda är tydligt, att den hos verben sacka och sucka konstaterade betydelsen 'sjunka långsamt och gradvis etc.' tillkom­mer just det geminerade sjucka, vill man ogärna förklara denna för alla tre verben gemensamma gemination efter två helt skilda linjer. Man bör åtminstone överväga, om icke formen sjukka kan ha lik­nande ursprung som sakka och sukka, måhända tillkommen genom inflytande från dessa etymologiskt besläktade och till betydelsen när­stående ord. Det nu endast från finlsv. språkområde kända sucka kan tidigare ha haft större utbredning, men i andra sv. dial, ersatts av det nybildade sjucka. Orden suck, sucka 'fördjupning, liten dal' skulle då kunna förhålla sig till ett fornspråkligt verb *sukka som jyll. sak, ev. bohusl. no. dial, sack, sacka 'sänka i terrängen' till sacka. Som ett svårförklarligt faktum kvarstår dock den utpräglat västliga utbredningen av subst, sucka.*

Beträffande namnet Suckunge måste jag stanna vid dessa tvek­samma tolkningsförslag. De sammanhänga med problem av största räckvidd, nämligen frekvensen av nasalassimilationer på östnordiskt område, frågan om det kombinerade u-omljudet och sättet för de nordiska intensiv- och iterativbildningarna; intet av dessa kan jag här närmare gå in på. Dock hoppas jag ha visat, att möjligheten av en toponymisk tolkning av det här behiandlade -inge-namnet icke är utesluten, och det synes mig övervägande sannolikt, att namnet på ett eller annat sätt har sin förutsättning i byns läge i dalgången.2

1 Oklart är suku i belägget in ampnibus sukubyskiu et lulu 1331 SD 4 s. 214 or, där byskiu och lulu tydligen åsyfta Byske och Lule älvar. Är suku ett gammalt älvnamn? — Sukkabergh 1407 SD ns 1 s. 678 Rääfs avskr. är fel för fukka bergh i or (LSB).

2 Det är icke otänkbart, att Sycklinge, by i Vallby sn, Trögds hd, Upps. 1. (y syglinghe 5/io 1435 Trögd UUB perg, Siclinge 1489 D 5 s. 16, 1503 D 6 s. 11) skall bedömas efter delvis» samma linjer. Byn ligger av kartan att döma s. om en låg sänka.

Killinge, 3 sk, by i S:t Pers sn, ßihgd. Jn Par: (jfr s. 314) Kitlingj in Gränby 1257 Vårfruberga avskr. 1500-t.

UUBperg, Kithlinge (ack.) 1295 SD 2 s. 187 or (»in suecia», identitet säker), Curiam meam in kidhlingi . . . et predia ibidem videlicet decern et octo oras terre . . . predictorum bonorum, in kidhlingi 1324 SD 3 s. 660 f. or, Curiam meam in kidhlingi ... et predia ibidem videlicet decern et octo oras terre . . . predictorum bonorum in kidhlingi 13-24, fastebrev på i föreg. handl. nämnda egendom (ib. s. 662 or), curias kidhlinge et . . . 1344 SD 5 s. 301 reg. eccl. Ups., in . . . kid-linge 1344 ib. s. 325 reg. eccl. Ups., Jn kidhlinge III. marche 1344 ib. s. 327 reg. eccl. Ups., de lydhingi . . . in kidlingi 1344 ib. s. 351 (reg. eccl. Ups. brevreg.).

I brevet från 1324 omtalas 18 öresland i Killinge, vilka förvärvas av ärkebiskop Olov. Sannolikt är detta hela byn; i ärkebiskopskröni­kan i reg. ecc. Ups. meddelas om Olov, att kyrkan under hans tid ägde »curias kidhlinge et fyaby» och enligt senare lantmäterihand-lingar (SLK S:t Per 7, 1760 och 10, 1803) består byn i nyare tid av fyra skattekrono om vardera 4 2/s öresland, d. v. s. sammanlagt 18 2/3 öresland. Under sådana förhållanden bör uppgiften »III marche» i listan över ärkebiskopsbordets gods och deras avkastning uppfattas bokstavligen som beteckning för avraden, ej för marklandstalet; i regel användes i denna text uttrycket »marce terre», säkerligen av­seende såväl jordatal som avrad, då den senare sannolikt utgick efter principen »mark av markland», men för Killingegårdarna av någon anledning blivit höjd (jfr Jn grenby IUI. marche terre, åsyftande grannbyn Granby, som ännu 1727 SLK S:t Per 5 värderas till fyra markland).

Namnet bör vid tolkningen sammanhållas med följande: Kallinge, by i Valö sn, Frösåkers hd, Sthlms 1. Se s. 493. Killinge, by i Håtuna sn, Håbo hd, Upps. 1. ßihga — i kidhlingge

u. d. 1396 UUBperg, 24/6 1396 Håbo BergshammarssamL, i kidhlinge maj 1400 Håtuna ting UUBperg.

Kilinge, by i Askers sn och hd, Ör. 1. ßlhgd — j kidhinge 2Qjt 1429 RAP, Kijlinge 1549, 1725 jb (Sahlgren NoB 1927 s. 35). Se vidare Sahlgren a. st.

Hellquist (s. 67) anser, att namnet innehåller »ett släktnamn *Kidhlinger, som kan ha afletts af ett *Kidhle, af den personnamns­stam, som ingår i första leden af fsv. gårdnamnet Kidestadum ... ock i ags. *Cidingas (jfr Chiddingfold o. s.v.)». Någon personnamns­stam Kidh- är emellertid icke känd från nordiskt språkområde, och det fsv. de kidestadum 1310 SD 2 s. 613 or, i Kidhestadhe 1446

Rep. 1 7644 or, åsyftande Resta sn i Kinne hd, Skar. 1., torde icke ensamt kunna styrka dess existens. Sannolikt har väl ett binamn *Kidh 'killing' (jfr fvn. Kidlinger, Kidla, fsv. Killing, Lind Personbin., Hellquist Xen. Lid. s. 97) varit i användning, men det är knappast sannolikt, att fyra byar i Svealandskapen fått namn efter ättlingar till män med detta namn. Det är vida rimligare att anknyta till appellativet kidh 'killing', vilket ofta möter i ortnamn såsom Kedevad, by i Strå sn, Dals hd, Ögl. 1., (in kidhauadhi 1330 SD 4 s. 185 or, Kidhiavadh o. dyl. SRP flerstädes, se reg.), Kesäter, Y. Vingåkers sn, Oppunda hd, Söd. 1. (fsv. Kidhasseter, Kidhiaesaeter se SRP reg.), Kierydh, Yireda sn, N. Vedbo hd, Jönk. 1. (fsv. Kidhiarydh se SRP reg.), Kedum, by och sn i Kållands hd, Skar. 1., och sn i Barne hd, ib. (fsv. Kythem, kiöem, se Friberg Kålland s. 38 f., Sahlgren Saga och sed 1938 s. 68, Flemström NoB 1938 s. 190), Erikskrönikans kidha skäär, kidiaskär (jfr Pipping Komm. s. 383).1 Sannolikt äro de fsv. Kidhlinge att betrakta som bildningar till dylika med kidh samman­satta ortnamn och förutsätta sålunda ett inbyggarnamn *kidhlingar, som på grund av sin formella överensstämmelse med appellativet kidhling 'killing' säkerligen också tjänat som öknamn av samma art som gässlingar (till Gäsene), vargungar (till Vargö) etc. (se s. 548).

Lippinge, 1 sk, Alsike sn, Mpigd. et halft marcland jordh i Lippinge 1409 SD ns 2 s. 194 or, i libinghe 1535

ghj, y Lypinnge, y lippinnge, J Lippinge 1542: 8, J Lippinge 1545:14, 1546: 8, i lippinge 1547:7, i j Lipingie 1549: 3, y Lipmnge 1553:12.

Lipp inge består enligt de tidigaste jordeböckerna av ett skatte­hemman om 13 V3 öresland, vilket jordatal bibehålles under följande århundraden (rjb 1686; 13 2/3 1777 LA A 3 8: 1). Omkr. 300 m vsv. om byn påträffades i en skogsdunge ett par runda gravrösen, c:a 6 m i diam., snarast av den typ, som brukar dateras till äldre järn­ålder. I närheten av dessa finnes en älvkvarnsten, belägen strax s. om infartsvägen. Några gravkullar av vikingatidstyp ligga på en åkerholme omkr. 100 m vsv. om byn och utgöra sannolikt rester av ett större bygravfält.

1 Se vidare bl. a. SOÄ 14 s. 72, Lindroth SIOD 3 s. 108, Modéer Smål. skärg. s. 146, Friberg a. st., Ohlsson s. 15, 94.

Enligt Hellquist (s. 90) föreligger här »ett patronymicum * Lippinger, som innehåller personnamnsstammen Lipp- i fda. Lippœ. Att ett mot­svarande ags. Lippa uppträder i ortn. Lippan die, är ju sannolikt. Ett på samma sätt bildat ock kanske närbesläktat kortnamn synes ingå i fsv. ortn. Lyppothorp (SRP nr 1835), nu Lipparp Frinnaryds sn Smål.» Ett till stammen Lipp- bildat personnamn synes verkligen ha förekommit på nordiskt språkområde. Det är emellertid att märka> att det endast är känt som binamn; Hellquists fda. exempel är hämtat från Vald. jb, som nämner en Ketildor Lippœ (s. 39). Om det fsv. ortn. Lyppothorp innehåller ett personnamn, vilket är sannolikt, har detta i nom. lytt *Lippa. Såväl det fsv. som fda. namnet är sålunda med all sannolikhet identiskt med fsv. ä. nysv. sv. dial. no. fär. lippa f. ä. da. lippœ f. 'läpp', om vilket se Lindroth Festskr. Söderwall s. 138 f. Germ, motsvarigheter äro mit. Uppe f. och — med annat genus — feng. ffris. lippa m. Namnet är närmast att uppfatta som ett av de vanliga binamnen av öknamnskaraktär, som äro bildade av beteck­ningar på kroppsdelar och vanligen åsyfta en kroppslig oformlighet eller ett lyte (Hellquist Xen. Lid. s. 100 f.). I sådan funktion möter det i finlsv. lippan best. f. 'öknamn på flicka eller kvinna med fel­aktig mun' (Wessman) och lipper m. som beteckning på en manlig person med samma lyte (Vendell s. 1189). Det av Hellquist anförda feng. mansnamnet *Lippa, om vilket se även Ekwall River-names s. 256, kan givetvis uppfattas på samma sätt. Det förefaller sålunda troligast, att det fnord. mansnamnet Lippa ursprungligen är ett ök­namn, som visserligen kan vara av hög ålder men knappast har varit vanligt.

Det ovan nämnda fsv. lippa f. 'läpp' och dess motsvarigheter och släktingar i andra germ, språk återgå enligt Lindroth (a. st.) sanno­likt på ett urgerm. Heppiön (Heppian), avlett av stammen lepp-, som står i avljudsförhållande till nysv. lapp (i åkerlapp etc.). Grund­betydelsen är 'nedhängande flik, trasa, lapp'. Hit höra även fvn. leppr 'hårlock, lapp, flik', ä. nysv. sv. dial, läpp 'lapp etc.', ä. da. lœpp 'lapp, klut', no. dial, lepp 'Lap, Strimmel etc.', shetl. lepp 'del av noget, stykke, lap etc.', fsv. lœppadher 'sammanisydd av lappar', sv. dial, läppe 'mindre skinnlapp å en spinnrock, i vilken rullen är fästad', om vilka se Lindroth aa s. 136, Ödeen s. 175 och Lidén NoB 1935 s. 132. Fvn. leppr och dess motsvarigheter ha uppfattats som ett ursprungligt Happia- (så Lindroth, Torp Nyno. EO) eller Heppa- (så

Ödeen och alternativt Hellquist EO s. 560). Det senare förslaget är utan tvekan att föredraga, då en långstavig mask. ia-stam HappiaR, betecknande ett sakligt konkretum, torde vara en enastående bild­ning i de nord. fornspråken; man skulle i så fall f. ö. ha väntat ett fvn. Heppir. Däremot är en vanlig a-stam Heppait. bildad till det stadium, som föreligger i urgerm. Heppiön, fsv. lippa etc., en naturlig och välbekant bildning.

Hithörande ord äro även kända från ortnamn. Dial, lippa ingår, sannolikt som jämförelsenamn, men möjl. även i betydelsen 'flik' el. dyl. i sjönamnet Tvilipporna, Tvelipporna, Tvilipparna, känt från Dalsland, där det betecknar sjöar med kluven form eller tätt intill varandra belägna småtjärnår (SOÄ 15 s. 114, 134, 18 s. 164, 180), och Trilippan, myr med tre flikar i Skee sn, Vätte hd, Göt. och Bohus 1., som enl. Sohlberg innehåller boh. trelippa f. 'treläppig flik' (Skee s. 178). Motsvarigheter till fvn. leppr, sv. dial, läpp etc. ingå, som visats av Lidén NoB 1935 s. 130 ff., i namnen Läpparhult, Läppe, Läppesås, vilka var för sig förklaras innehålla ett ånamn *Lceppä> vars förled betecknar den sönderskurna, flikiga terräng, som bildas av åarnas slingrande och krokiga lopp. På samma sätt tolkas allmänt det no. älvnamnet Leppa (Lidén aa s. 131 och där cit. litt.). Möjligen föreligger en -ing-avledning av samma namn i eng. flodnamnet-Lipping, vilket av Ekwall (a. st.) knappast riktigt uppfattas som bildat av feng. personnamnet *IJppa. Grundordet i Lippinge kan ha innehållit ett ord, bildat av stammen lepp-, kanske snarast det som föreligger i urn. HeppaR, sv. dial, läpp 'lapp, flik'; möjligen kan även en tidig motsvarighet till fsv. sv. dial, lippa 'läpp' i dess urspr. bety­delse 'flik' komma i åtanke. Vilken terrängföreteelse som grundordet då åsyftat, är svårt att med säkerhet avgöra. Möjligen kan det ha betecknat den ö. om byn belägna sjön, som tidigare med en lång flik sträckt sig upp emot Lippinge, men det kan också ha gällt själva terrängen vid byplatsen, som är starkt sönderskuren av berguddar och obrukbara åkerholmar (se ek).

Ledinge, 4 fr + 1 fr + Ledingenäs 1/2 fr, Knivsta sn, lediga, lèdtgonés, vanl. nésd.

0 d g e r i in villa ledungi parochia knifsta avskr. 1344 av S:t Eriksinir. reg. eccl. Ups. f. 159 v. (SRS 2 :1 s. 312 har felaktigt »Ledringi»), odgeri in villa ladhimdi parrochia knyfsta 1400-t:s början Vita et miracula S:ti Erici f. 17 r.,

i laadhunge, svensk övers. ib. f. 3*7 r. (SFSS 7:3 s. 382), Ladliunge yngre fsv. hs av S:t Eriksmir. SRS 2 :1 s. 313 not, gregorius« in laepingi 1303 SD 2' s. 400 or, Knuth ^Eskilson i Lidhunge 1410 SD ns 2 s. 310 or, 1 gård j Lädinge 7 öre land 1452 Venngarn GB avskr. 1500-t:s mitt (kan även åsyfta L. i Kårsta el. Skederid), et marklandh jordh i Laedinghe 1436 or (SMR 376), skethne Jap j Lsedinge viste fienderne vsegin til Upsala 1519 Sthlms tb 1514—24 s. 226 (kan möjligen även åsyfta L. i Kårsta el. Skederid), i ledinghe 1535 ghj, J lädinge 1542:8, J Lädinge 1545:14, J ledinge 1546:8, i läginge 1547:7, J Ledinge 1549:3, y ledinge 1553:12, i Ledinge 1562 fri 7: 48 A.

Byn bestod på 1500-talet av 5 frälsehemman utan angivna jordatal. Därjämte har redan under medeltiden funnits sätesgården Ledingenäs (jfr Almquist Frälseg. s. 713 f.), vilket även framgår av en lantmäteri-handling från 1715 (SLK Knivsta 5), enligt vilken »gården Ledinge­näs i ett gl:t arfJnstrument af åhr 1480 upföres för h:n, men sielfwa byn för den tiden som nu består af 5 hela frelseh:m alla lijka stora och räntat 16 T:r Spl: hwartera för uthan annan frelseränta».1

Om man kan antaga, att den 1436 sålda egendomen om ett markland utgjorde ett hemman, skulle man med ledning av uppgiften, att alla hemmanen äro lika stora, kunna draga den slutsatsen, att byn bestått av drygt 5 markland. Var jo dylik beräkning är dock naturligtvis högst oviss. Säkert är dock, att Ledinge varit en ganska betydande bebyggelse.

Själva byplatsen låg enligt nyss citerade karta strax n. om den nuvarande herrgården. Detta är säkerligen det ursprungliga läget. En på godset befintlig karta över fosfathalten visar den största kon­centrationen till områdena på båda sidor om vägen. Strax intill och n. om den gamla byplatsen finne« ett gravfält, bestående av ett 20-tal fornlämningar, sannolikt från folkvandrings- och vikingatid. Ett mindre gravfält ligger på höjden omkr. 700 m so. om gården (jfr UFT h. 5 s. 26).

Den växlande vokalisationen i de medeltida beläggen tarvar kom­mentar. Av formerna i S:t Eriksmiraklernas hss är ledungi i reg. eccl. Ups., vars original sannolikt redigerats av Israel Erlandsson (1200-talets slut; se Nelsons inledning till Vita et miracula S:i Erici s. XV ff.), den äldsta. Formerna med Lad(h)~ i de yngre hss bero säkerligen på ett uteglömt ae-streck; förlagan till dessa har troligen haft Lœdh-. Vi finna sålunda, att de äldsta beläggen visa en i uppländska hand-

1 Uppgiften förefaller dock egendomlig, då värderingen »V* frälsehemman» e j torde ha brukats under 1400-talet.

skrifter vanlig växling mellan e och œ, vilket jämte det nuvarande dialektuttalet tillåter, att man vid tolkningen utgår från en grund­form *Leip-.1

Hellquist (s. 89) känner inga äldre belägg än Lidhunge 1410, var­för man här kan bortse från hans tolkning. Däremot uppfattar han (s. 88) det finska Lahdinko, skrivet jn Ledliwnge, överskr. jn Ledh-wngi (ändrat till Ladhusungi) 1331 ÅDS s. 42 avskr., som ett patro-nymicum, bildat till den personnamnsstam, som ingår i fvn. Leidolfr, feng. Läd(w)idf0 fht. Leitfrid o. s. v. Släktnamnet skulle enligt Hell­quist föreligga även i fht. personnamnet Letting och i förleden av ort­namnet Ledungshammar samt i Lidingby i Vallby sn, Trögds hd, IJpps. 1. skrivet ledhungaby 1332 SD 4 s. 287 or, ledhungœby 1333 ib. s. 304 or, ledhungaby 1343 SD 5 s. 150 or. Åtminstone namnet Ledungshammar kan saklöst frånskiljas, då det utan tvekan är sam­mansatt med fsv. ledhunger (se Franzén Vikbolandet s. 84 f.), och det finska Lahdinko är svårbedömligt (se Saxén Nord. Stud. till. Ad. Noreen s. 45, Språkliga bidrag s. 101). Det är tvivelaktigt, om en personnamnsstam Ledh- < Leid- funnits på östnordiskt område; från fda. saknas exempel (DGP), och hos Lundgren-Brate upptages endast ett ur ortnamn konstruerat *Ledhe. På västnordiskt möter den hos historiskt kända personer endast i den ovan nämnda sammansätt­ningen Leidolfr, som dock synes ha haft ganska stor frekvens. I varje fall kan denna personnamnsstam, även om den förekommit, knappast ha varit vanlig på fornsvenskt språkområde (jfr Lindroth Ölands folk­mål s. 56 och där cit. litt.).

Jag föredrar att sammanställa namnet med fvn. leid7 fsv. lêdh 'väg'. Ledinge ligger vid en väg, som förbinder Knivstabygden med Östunadalen och av allt att döma länge haft samma sträckning. Namnet innehåller sålunda enligt min uppfattning ett inkolentnamn Hedhingar el. Hedhungar 'de, som bo vid vägen'. Samma tolkning kan även tillämpas på Ledinge i Kårsta och Skederid (se nedan). Av talrika betydelseparalleller kan anföras namnet Bröta, gd i Grödinge sn, Svartlösa hd, Sthlms 1., belägen på Hanveden vid den gamla för­bindelseleden mellan Grödinge och Sorunda snr (se Wessén Sö 292).

1 Se Palmér ANF 40 s. 51 ff., särskilt materialsamlingen s. 61 f., 81 ff. J f r även Olsson Nordberg 1 s. 149 och skrivningar som œdh (Ed) och skœdh-edhe (Skede) s. 291, 298 och märk de talrika skrivningarna med œ för ë < ei i UL (exempelsamling hos G. Bergman Samnordiskt ë s. 62 not).

Seminghundra härad.

Kyssinge, 1 sk + 3/s sk, Skånela sn, Tjyssynge Tiselius s. 77, ßijsigd.

in kysingi dimidiam marcham terre 1298 SD 2 s. 273 avskr. 1344 reg. eccl. Ups. (kan möjligen även åsyfta Kysinge i Husby-Sjutolft), tres o ra s terre in kysinge 1315 SD 3 s. 208 or, cum dimidio octauo solido terre in villa Kysynge, a t. super Kysyngy 1350 SD 6 s. 234 or, Laurens i Kysinge 1411 SD ns 2 s. 397 or, J kysinghe 1534 (1538:2), j Kösinge 1535 ghj, J Kysinge 1535:1, j kyssenge 1538: 2, j kissinge, i kyssinge, i kiussinge, i kiwssinge, j kyussinge, J kysinge 1539:3, J kysinge 1540:8, J Kyssinge, J kyssinge 1541:7, j kyssinge (2 ggr), j kiussinge (2 ggr), j kissinge, j kisiwge 1542: 6, J Kysinge 1543: 8', J kysinge (6 ggr) 1545: 5, Kysinge 1555 ptl.

I de tidigaste jordeböckerna upptagas ett skattehemman, som om­växlande taxeras till 9V2 och 10 öresland, och ett kyrkohemman om 5 öresland. Dessutom redovisas 11/2 öresland, som brukas av Tjusta. 1 geom. jb 1636—37 (LA A 9 s. 36—37) äro hemmanen satta till 10 resp. 6 öresland, sålunda sammanlagt jämnt 2 markland, och samma jordatal bibehålies i det följande (LA A 13 s. 2 1690, SLK Skånela 2 1700-t., ib. 4 1690, 14 1730, 25 1770).

På höjden 150 m ö. om byn ligger ett gravfält, bestående av ett 10-tal delvis ganska stora jordblandade rösen, några med fotkedja (ATA), och vid torpet v. om byn flera högar och stensättningar (se glk, bglk).

Hellquist har ej behandlat Skånela-namnet, men det i fsv. lika-lydande Kysinge i Husby-Sjutolft (se nedan) anser han (s. 81 f.) innehålla »ett släktnamn *Kysinger, bildat af personnamnet fda. Kusi (Cuso Saxo) = ags. Cusa (Cusa) . . . » . Namnet Kuse är på nordiskt område framförallt känt som binamn och är helt säkert identiskt med fsv. sv. dial, kuse 'husbonde, mäktig man etc.' (se Lind Personbin., DGP, Hellquist Xen. Lid. s. 95 f.) och synes även ingå i ortnamn av yngre typ (se t. ex. SOÄ 16 s. 52, 18 s. 138, N. Lindqvist Bjärka-Säby s. 192); från -sta-namn känner jag intet säkert fall. En toponymisk tolkning ligger här betydligt närmare till hands. Jag sammanställer namnet med nysv. kjusa 'dalgång'. Ordet är vanligt i sv. dial. Rz anför »kjusa f. af lång, trång dal mellan berg eller höjder. Allm. Kjösa f. id. TJI. . . . Skogs-kjusa f. skogsdal, dalsänkning i skogen; dal, be­

vuxen med skog. Sdm (Ornö), Åker-kjösa f. åker belägen i en dal IJL Äng-kfusa f. äng, belägen i en dal. Kl.» SOA:s dialektordsamling upptar kjusa f. ßuse 'område mellan två höjder', Döderhults sn, Stranda hd, Kalmar 1., kjusa ßiusa, -a f. 'dal', Björkviks sn, Jönåkers hd, Söd. 1. Det förekommer ofta i uppländska ortnamn. Från Sthlms 1. kunna anföras Kjusan ßiisa åker å Slängsboda, Länna sn, Frötuna och Länna skg (»i en dalsänka»), Kjusorna Jßiisdvia odlingar å Alsvik, Blidö sn, Frötuna och Länna skg (»Dalgångar»), Kjusorna jßusdria åker å Vagnsunda ib., Askkjusan äskßusan dalgång och vik, Rörstrand, Namdö sn, Sotholms hd, Björnkjusan bjärjljjusa dalgång å Övre Söderby, Sorunda sn, Sotholms hd, Kvarnkjusan hvarijßüsa gärde ib., Gallkjusan gàlpusa åker å Rånö, Utö sn, Sotholms hd. Jfr även Tjus-backen ßüsbakn backe å Vreta, Markim sn, Seminghundra hd, T jus-backe ßusbakd backe å Åvasta, Frösunda sn, Seminghundra hd, Kjusbacken jßushakdn landsvägsbacke å kyrkoherdebostället, Riala sn, Åkers skg, Kjusviksbergen pusviksbårtana berg å Yästerby, Nämdö sn, Sotholms hd (»med ett kärrdråg emellan»). De fyra sist anförda namnen kunna även innehålla det ord *kjus m. med samma betydelse som kjusa, vilket uppträder i t. ex. Tjusen ßusn nu försvunnen lht å Risberga, Östuna sn, Långhundra hd (»liksom en glänta i skogen, som går opp där»), Kjusen Jßusn odling å Ytter- och Övernuttö, Börstils sn, Frösåkers hd (belägen i en dalgång), Kjusen ßusn gärde å Penningby, Länna sn, Frötuna och Länna skg, Norrkjusen nèrT$iûsn »kärranta» å Byle, Fasterna sn, Sjuhundra hd; jfr även Tiselius s. 20. Ett *kysa f. med samma betydelse synes föreligga i Kysorna jßysmdr odling å Norrby, Häverö sn, Väddö och Häverö skg (belägen i dal­sänka), samt i Ängs Kysan, Ängs Kyskjilen i Bredsund ib. LA A 45 7:1 1789.

Så vitt jag av kartbilder och besök på orterna kunnat finna, kan den uppländska kjusan eller kjusen knappast med Rz karakteriseras som en 'trång dal'. Den ligger ofta ganska flackt mellan två marke­rade höjdsträckningar, eller också bildar den en tydlig öppen inskär­ning eller vik i skogig och bergig terräng. Kyssinge i Skånela är beläget i en öppen men markerad dalgång, och att detta är det ur­sprungliga läget visas av de båda gravfälten på höjderna i öster och väster. Jag tvekar därför icke att uppfatta namnet som bildat till ett inkolentnamn, avlett av ett grundord, som innehållit en mot-

svårighet till uppl. dial, kjiis el. kjusa.1 På samma sätt kan man uppfatta Kysinge, by i Husby-Sjutolft sn, Trögds hd, Upps. 1., uttalat ßi/siga, fysvga och skrivet i Kysynge 1415 SD ns 3 s. 44 Hilde-brands avskr., i kyssinghe 1492 ULD s. 40 och av kartan att döma beläget ö. om en bred, kilformad sänka. Hit hör troligen även Kysings, by i Valls sn, Gotl. s. hd, uttalat kbisvggs. Byn ligger mellan två höjdsträckningar. För en toponymisk. tolkning av namnet talar, att den närmaste granngården i söder, Bryungs, med säkerhet bör upp­fattas som ett toponymicum (Gustavson OUÅ 1938 s. 39 f.).

Yvlinge, 3/g fr + skutj, Markim sn, yvhg9. sex öre land jordh i Hyf linge . . . sex ore land jordh i Hyflinge 6/io 1381

avskr. Hadorph E 73 s. 121 (tryckt Nordberg C1M s. 54), oberoende avskrift av samma brev örnhiälm 12:113, där namnet stavas på samma sätt, J offlinghe 1534 (1538:2, jfr Klockhoff 2 s. 47), j öfflinge 1535 ghj, i Offlinge, j öfflinge 1539': 3, j öfflinge, j öfflinge 1542:6, J öfflinge (3 ggr) 1545:5, J Offlinge 1549:20, efflinge 1554 ptl, 1555 ptl, Öfflinge 1601:15 A (ti), 1604:19 (ti), 1627 boskl Uppland 8:3, Öflinge 1636 jb, 1637—38 LA A 9 s. 48, 1638 ib. A: 19 (publ. av Lagerstedt, efter texten), Öflinge 1652 jb, öflinge Vthiord, öfflinnge 1653 ml, Öflinge 1686 jb rjb, 1701 jb, 1702 jb, 1715 jb, 1716 jb, Yflinge 1721 jb, 1725 jb, 1727 jb, 1730 jb, 1752' jb, 1760 jb, 1765 SLK Markim 9, Öflinge 1766 ib. 10, Yflinge 1787 ib. 16. Ett i jordeböckerna från 1700-t. upptaget torp skrives Öflinge 1727, 1729, Yflinge 1753 och följande år.

I de äldsta jordeböckerna upptages ett Danvikshemman om 7 öres­land, av vilka 6 förvärvats 1381. Enligt SLK Markim 10 (1766) består byn förutom av hospitalshemmanet om 7 öresland även av »En Dan­wiks Utjord» om 2 öresland och en skatteutjord med samma öretal, sålunda sammanlagt 11 öresland. Omkr. 1 km n. om gården ligger ö. om landsvägen ett gravfält, bestående av ett 20-tal fornlämningar, bl. a. bautastenar (jfr glk).

Enligt Hellquist (s. 177) innehåller namnet ett släktnamn *Yflingery

en växelform till det *Uflunger, som han anser föreligga i Uvlunge, by i Yiksta sn, Norunda hd, Upps. 1. Det senare namnet uttalas ùvlruva, ùlruga, ufrwge, och skrives j vflunge (2 ggr), a t. super vflunge 1371 (SRP 984), j vflunge, a t. super ... vflunge 1378 (SRP 1377), j vglungœ 18/s 1428 Uppsala RAP, j wglunge 4/12 1443 Salsta RAP,

1 Om ordets etymologi och talrika släktingar i nordiska och övriga indo-europeiska språk se Hellquist EO, Sjön. 1 s. 329 f., Lidén IF 19 s. 326 ff., Minnes-skr. utg. av F}lol. samf. i Gbg s, 118 not 1, GHÅ 1910.

i offlinghe 1457 C 7 f. 6 r., i offlingge 1473 C 8 f. 19 r. Släktnamnet anser Hellquist (s. 162) »snarast bildat af den personnamnsstam, som uppträder i fsv. personn. Ufr, Ufi (å runinskrifter), af isl. uf (fågel­namn). En växelform på -ing till detta patronymicum skulle, om Bugges läsning är riktig, finnas å Vimosespännet Danm.: sa uwinga 'Uwas 1. Uhas ättling'; en annan på -ling ha vi i Yflinge...».

De av Hellquist anförda runstensbeläggen äro mycket osäkra. Över­huvudtaget är det ovisst, om runstensmaterialet kan anses styrka existensen av en nordisk personnamnsstam Uv-. På Järsbergsstenen har möjligen en eller flera runor funnits före ubar (v. Friesen Rö­stenen s. 102), och Kolstastenens uf (ack.) kan vara felristat för det vanliga mansnamnet Ulf (UFT h. 1 s. 49, v. Friesen a. st.; ett säkert exempel på samma felristning föreligger i U 237). Liljegrens Ufa (1148) läses av Brate ufak (Ög 214). Rottnekvarnstenens ufs är intet att bygga på, då stenen endast är känd genom en bristfällig avritning i Bautil och sammanhanget är oklart — de närmast föregående runorna äro oläsliga (se Sm 20). De från en dansk myntinskrift kända formerna ufi, ufii äro också flertydiga (Danmarks Runeindskr. sp. 577, 731). Vad åter Vimosespännets inskrift beträffar, är dess inne­börd minst sagt oviss (ib. sp. 247 f.). Däremot är ett binamn TJf, säkerligen identiskt med fågelnamnet, känt från både Sverige och Danmark (se t. ex. SD ns 3 s. 83 or, SRP 1402, Rep. 1 enl. reg.; jfr även Sahlgren Rig 1920 s. 118). Om det ovanliga fvn. TJfi se Lind Dopn. och Björkman Nordische Personennamen s. 165. I ortnamn äro hithörande namn mycket sällsynta och synas i varje fall endast före­komma i namn av yngre typ (jfr SOÄ 18 s. 129); från -sta-namn känner jag intet exempel (Uvsta i Spelviks sn, Rönö hd, Söd. 1. skrives Vdstadha 1334 SD 4 s. 357 Sparres avskr.).

Majoriteten av svenska ortnamn på Uv- utgöres av typen Uvberget, Uvnäs, Uvö etc., sammansatta med fågelnamnet uv (jfr Modéer SmåL skärg. s. 125). I fråga om vattendragsnamn erbjuder sig ännu en möjlighet. Uvan, en betydande å, som från Malungs sn i Dalarna rinner ner till Klarälven i Värmland, tolkas SOV 14 s. 121 tilltalande som bildat av »ett mot isl. ufr 'uppbragt' (urspr. 'som förhäver sig', jfr det därav bildade yvas) svarande adj. Älvens lopp är stritt och vårfloden våldsam». På samma sätt förklaras SOV 8 s. 45 f. Uva, äldre namn på Rosenberg och Ullfaxerud, Nedre Ulleruds sn, Kils hd;

namnet förmodas ursprungligen ha åsyftat en del av Klarälven. Jfr även NG 14 s. 169, 183 (NE s. 288).

Under sådana förhållanden bör för TJvlunge i Viksta en topony-misk tolkning föredragas. Namnet kan uppfattas som en avledning av ett med fågelnamnet uv sammansatt ortnamn. Med större sanno­likhet kan det dock antas innehålla den ovan omtalade motsvarigheten till fvn. ufr 'uvenlig, stridig'. Byn ligger vid Fyrisån närmast s. om Burunge. Det senare namnet tolkas av Hesselman (NoB 1930 s. 33) otvivelaktigt riktigt som en avledning av stammen i bur, bor 'bär-ningsställe'. Över denna »bor» har man burit båtarna för att undvika två starka strömdrag i Fyrisån. Uflunge ligger vid det sydligaste av dessa, som kan ha haft ett namn, som innehållit stammen uv- i bety­delsen 'häftig, våldsam' och av vilket bynamnet sålunda har kunnat avledas.

Det är emellertid ovisst, om Yvlinge i Markim överhuvudtaget bör sammanhållas med Uvlunge. Stamvokalen i grundordet är på grund av de växlande skrivningarna svår att bedöma. Den ursprungliga kvaliteten är uppenbart y. Om man räknar med att detta varit kort, representera de genomgående skrivningarna med ö i ä. nysv. tid en ljudlagsenlig utveckling (se Hesselman i och y s. 146 f.). Skrivningarna med y fr. o. m. 1720-talet måste då betraktas som en »uppsnyggning», och dialektuttalet, som här i Stockholms grannskap icke kan tillmätas avgörande betydelse (uppteckningen gjordes 1938, och själv har jag vid besök på platsen 1943 kontrollerat dess riktighet), återgår då på den officiella jordeboksformen. Ger man å andra sidan vitsord åt detta, blir man tvungen att räkna med ursprungligt y (möjligen y med tidig uddljudsförlängning), och 1500- och 1600-talsskrivningarna måste då betraktas som rena skrivarprodukter. Jag föredrar avgjort det förra alternativet, då man ogärna vill tänka sig, att de talrika ö-skrivningarna, som möta i handlingar av så skiftande art som gärder och hjälper, jordeböcker, prostarnas tiondelängder, boskapslängder, mantalslängder och lantmäterihandlingar, skulle sakna all motsvarig­het i det verkliga uttalet.

Utgår man sålunda från en grundform Yflinge, kan grundordet innehålla en bildning till den stam, som föreligger i fvn. of 'över', fvn., fsv. yfir, yfri. Snarast skulle man tänka på en motsvarighet till det vanliga ortnamnet Överby. Byn skulle då vara en sekundär­bebyggelse, och ett sådant antagande stämmer väl med dess läge.

Yvlinge har en egendomlig, långsmal ägofigur och förefaller att vara starkt trängd av grannbyn Lena, vars ägor skjuta in mellan Yvlinge inägor och dess utmark. (Jfr SLK Markim 10 1766: »Som gränsen emellan Öflinge och Lena . . . tilförene gåt uti åtskillige krokar i Thy at Lena åkrar . . . sträkt sig alt intil Öflinge gårdstomter, så blef nu . . . öfwerenskommit, at göra en rät skilje Linea byarne emellan».) Yvlinge skulle då vara att betrakta som en utflyttning från Lena, betecknad som »övre byn» i förhållande till detta, och dess invånare ha kallats *yflingar.1 Samma inkolentnamn ingår enligt min mening i övlingeby, by i Tumbo sn, Västerrekarne hd, Söd. 1., skrivet offlinga-by 28/io 1426 Västerrekarne BergshammarssamL, yfflingheby 18/8 1429 vid. Vio 1458 UUBpapp, 0flingghaby 1437 SMR 631 or, Öflingby 1438 SMR 775 avskr., Öflingaby 1440 SMR 1080 avskr., oflingaby 21/e 1446 Västerrekarne RAP, 16/2 1451 Tumbo ås RAP, öflinge 1481 B 16 f. 49 v. Sparres avskr., offlinggeby 1400-t:s slut C 40 f. 3 v.2 Hit hör säkerligen även övlingeby, kyrkoherdebost. i Jäders sn, Österrekarne hd, för vilket jag dock ej känner några äldre belägg. Andra exempel på -ing-avledningar till grundord av samma art äro t. ex. Islinge, Mellinge, Nolinge, Uppinge (se s. 302 ff., 343, 231 f., 227 f.).

Även en annan tolkning är tänkbar. Det är möjligt, att h i det äldsta belägget är ursprungligt och att den nuvarande formen beror på det i dessa trakter vanliga h-bortfallet. I så fall kunde grundordet vara det vanliga ortnamnet Hov, ä. fsv. Huv, Hov (Tydén u och o s. 42), som sannolikt åtminstone i vissa fall haft samma betydelse som fvn. hof 'gudahus'. Byn ligger vid stora vägen till Folklands-tingstad, endast en dryg km från Markims kyrka. Visserligen har man icke tidigare räknat med, att -inge-namn kunnat bildas av grundord med en dylik betydelse, men det torde inte vara omöjligt att finna paralleller. Som sådana kan man kanske betrakta följande:

Hövlinge i Torstuna sn och hd, Västm. 1., hyvhga — ii hoflinge 1370 (SRP 915), j hoflinge 4/12 1455 Nybble RAP,~j hy ff linge (2 ggr),

1 Möjligen har byplatsen tidigare legat längre norrut vid gravfältet. Dess nuvarande läge mitt ute på flata slätten utan egentlig by backe förefaller icke att vara ursprungligt.

2 I K. H. Karlssons reg. till SD 1—2 identifieras hyffraby och ouerby 1306 SD 2 s. 530, 531 or tveksamt med övlingeby i Tumbo; om detta är riktigt, kan mitt här framförda tolkningsförslag betraktas- som säkert. Brevets formulering ger emellertid inga hållpunkter för en säker lokalisering av namnen.

j hy ff linge Yästm. 1539: 2. — Byn bestod 1539 av två skattehemman om sammanlagt 3V2 markland. Dess närmaste grannby i väster är T or slunda (Jn thorslundum 1296 SD 2 s. 207 or), och den har sålunda legat omedelbart intill en Torshelgedom. Ljudförhållandena äro dock här liksom vid Yvlinge svåra att bedöma; man skulle ha väntat nysv. Hövlinge. Måhända har den regelbundna ljudutvecklingen, som återspeglas i de fsv. beläggen, hämmats av i i följande stavelse, var­igenom osäkerhet uppstått och y-uttalet slutligen slagit igenom.

Villinge, by i Danmarks sn, Vaxala hd, Upps. 1., vihga — in vilingi (2 ggr) 1291 SD 2 s. 103 or (Olsson Nordberg 1 s. 128), in vilingi 1291 ib. s. 113 or, in vilingy 1316 SD 3 s. 250 or, 251 or, in villinge 1344 SD 5, s. 320 reg. eccl. Ups., in vilinghe 1344 ib. s. 333 reg. eccl. Ups., de . . . vilinge 1344 ib. s. 352 reg. eccl. Ups. (åsyftar SD 2 s. 113 ovan), j villinge, a t. sw er villinge 1362 (SRP 535), i villinge, a t. super villinge 1362 (SRP 554) etc. — Byn gränsar i öster till Danmarks kyrkby. Namnet kan uppfattas som en -ling-avledning av ett appella-tiv eller ortnamn, motsvarande det vanliga svenska ortnamnet Vi med betydelsen 'helgedom5. De äldsta beläggen visa, att man måste utgå från en grundform med kort l. Redan i ä. fsv. tid har i förkortats och l förlängts.

Av de anförda tolkningsmöjligheterna finner jag den förra vida sannolikare. Namnet är emellertid oklart; säkert synes dock, att en toponymisk tolkning här är att föredraga framför en patronymisk.

Artinge, lht å Vreta, Markims sn Qttg9. Artingetorp 1687—88 LA A 9 s. 53, i Artinnge 1653 ml, Arttinge, Torpet Ar­

tinge, som . . . lyder under wreta 1731 SLK Markim 2, Artinge (2 ggr) 1762—63 SLK Skånela 18, Artinge, Artinge äng, Torpet Arting 1766—67 SLK Markim 13, Artinge (flerstädes), St:a Artinge, L:a Artinge 1767 jb, St:a Artinge, Lilla Artinge 1771 jb, Artinge-vreten, Artinge-hagen, Artings-hagen 1853 ib 54.

Inbyggarnamn: àjftg&w (e. u.).

Artinge synes vara en förhållandevis sen och obetydlig bebyggelse. Redan i de äldsta handlingarna är det upptaget som torp under Vreta. I jb 1725 är det uppfört under namnet Vretatorp, men jb 1767 och ff. kallar det även Stora Artinge i motsats till det då i jb nytillkomna Lilla Artinge strax n. därom under Bergby. Båda bebyggelserna äro utsatta redan på kartan från 1637—38. Enligt denna såddes i det ena gärdet 41/2 tunna, i det andra 2 tunnor (geom. jb). Några forn­

minnen lyckades jag icke påträffa. Redan av dessa skäl är det föga troligt, att namnet är ett äkta -inge-namn, och beläggen Arting, Artings- peka i samma riktning. Säkerligen föreligger här ett ur­sprungligt naturnamn.

Hur detta skall fattas är dock icke fullt klart. Rimligast synes mig att räkna med fågelnamnet ärta (arta, ärta), om vilket se Brevner s. 230 f. Fågeln förekommer i södra och mellersta Sverige »åtminstone upp i Uppland» (Kolthoff-Jägerskiöld, Nordens fåglar s. 255). Någon uttalsform från Uppland känner jag ej, men från Dalarna, Finland och Gotland föreligga uppgifter, att ordet uttalas med a-vokal (Kolt­hoff-Jägerskiöld s. 254, Wadstein SvL 13:4 s. 5, Yendell). I Upp­land bör fsv. *arta ha undergått samma utveckling som varta 'vårta', i Fasterna uttalat våofa (Tiselius s. 51), i Yätö väft (Schagerström), i Skuttunge våta (Grip Skuttungem. s. 66); jfr även Rz s. 798 och märk skillnaden mellan varta i Var. rer. voc. och vårta i Lincop. (se Wadstein aa s. 7, 8). Möjligen återgår namnet på ett ursprungligt * Artäng (eri), som i så fall åsyftat trakten omkring den lilla bäcken strax s. om gården; här finnes ängsmark, som på vårar och försomrar ofta står under vatten. Årtan förväxlas lätt med krickan, som gärna uppehåller sig vid små vattensamlingar (se Brevner a. st.). Måhända kan det också vara mer tillfälliga besök av någon av de båda fågel­arterna, som givit anledning till namnet.

Hyppinge, 1/8 sk, Orkesta sn, hypzgd. hyppinge 1554 ptl, hypinge 1555 ptl, hyppnige ett tårp (en stapel för mycket

efter i). 1562 fri 7: 48 B, Hippinge 1601:15 A (ti), 1604:19 (ti), Hyppinge 1627 boskl Uppl. 8:3, 1636 jb (senare tillskrivet), Hyppinnge 1653 ml, Hippinge 1686 rjb, Hyppinge 1701 jb, 1703 SLK Orkesta 4, 1715 jb, 1724 jb, 1760 jb, 1771 SLK Orkesta 21.

I de kamerala källorna ger Hyppinge intryck av att vara en sen och obetydlig bebyggelse. Det utgör en del av byn Granby och upp­tages icke i de tidigare jordeböckerna; här uppföras blott Granbys tre frälsehemman. I 1562 års frälselängd är Hyppinge ett frälsetorp, som bebos av Per Brahes landbo och i ränta endast ger 1 pund avrads-korn. Dess storlek och ställning i byn framgår av 1703 års kart-beskrivning: »Granby består af 3:ne frällsehemman à 18 ör:d sampt 1/4 hemman Hyppinge kallat à 2 ör: och går Skiff t om Skiff te medh dhe andra 3:ne hemmanen i åker, äng och andra tillhörigheter».

Hyppinge utgör sålunda endast 1j10 av hela Granby. Det kan emeller­tid icke gärna vara en yngre utflyttning eller avsöndring i vanlig bemärkelse, då dess ägor ligga i skifte med den övriga byns jord. Enligt äldre kartor låg tomten, som nu är obebyggd, uppe på slutt­ningen n. om bygatan längst österut i byn, ett hundratal m från Granby tre frälsegårdar, som voro belägna i en rad s. om bygatan.

Arkeologiska fakta tala ett annat språk än de kamerala. Uppe i hagen, där Hyppinge legat, finnes en imponerande husgrund, som tidigare väckt forskares uppmärksamhet (se U 337), och vid besök på platsen påträffades flera mindre stensättningar av liknande karak­tär. I omedelbar närhet av detta komplex ligger Upplands största runhäll (U 337), prydd med en ristning av Yisäte. I hagen ö. om tomtplatsen finnes ett gravfält, bestående av ett 30-tal högar och stensättningar, den största omkr. 12 m i diam. Platsen synes sålunda ha upptagits av en bebyggelse av helt annan storlek och ålder än vad de skriftliga källorna ge vid handen.1

Den egendomliga motsättningen mellan fornminnenas vittnesbörd och ställets obetydlighet i historisk tid liksom förhållandet mellan Hyppinge och Granby kan tolkas på flera sätt. Frågan gäller, huru­vida Hyppingetomtens bebyggelse ursprungligen burit namnet Hypp­inge eller Granby. Ett -inge-namn betecknar dock vanligen en tidig primärbebyggelse, varför det förra synes rimligast. Granby bör då betraktas som en sekundärbebyggelse och vara en tidig utflyttning från det högre belägna Hyppinge ner mot slätten. Denna senare bebyggelse har därvid fått gynnsammare ekonomiska betingelser än moderbyn och slutligen överflyglat denna och lagt den inom sina gränser. Å andra sidan k a n Hyppinge vara sekundärt till Granby, då det icke heller saknas exempel på att -inge-namn bildats i för­hållandevis sen tid (jfr s. 345). Ett definitivt svar kan icke ges; måhända skulle en arkeologisk utgrävning kunna bringa frågan när­mare sin lösning.

Namnet synes mig enklast kunna uppfattas som ett ursprungligt

1 I detta samanhang kan påpekas, att ännu ett gravfält, snarast av vikinga­tidstyp, ligger i en hage vid vägkröken ungefär V» km nv. om Granby. På vägen mellan detta och byn står en runsten, intressant därför att den ger oss det äldsta belägget på namnet Granby, skrivet krnbu (se U 338 och v. Friesen NoB 1930 s. 94). Smärre gravfält finnas även s. och sv. om Granby (se glk). Alla dessa gravfält ansluta sig till Granby-bebyggelsen.

*Yp(p)inge, som fått sin nuvarande form genom ett sekundärt till­lagt uddljudande h (jfr Huddinge s. 246). Vi skulle då ha att göra med en avledning av en motsvarighet till fsv. adv. up, nysv. upp, och namnets innebörd skulle vara 'deras by, som bo uppe i backen', en betydelse, som väl stämmer överens med förhållandena. Säkra motsvarigheter föreligga i namnen Uppinge, öppinge (se s. 227 f.).

Denna tolkning kan dock icke tillämpas på det likalydande Hypp-inge i ö . Tollstad sn, Vifolka gd, ögl., uttalat hypiv;> och skrivet 1 hyppinge 1384 (SRP 2044), i Hyppinge 1415 SD ns 3 s. 88 Hilde-brands avskr., i Hyppinge 1422 BSÄK 7 s. 127 or, i hyppinge 24/6

1422 Vifolka Hild. avskr. (or ej angivet). Namnet uppfattas av Hell-quist (s. 53) som bildat av »ett släktnamn *Hyppinger, sannolikt bildat af en motsvarighet till fht. kortnamnet Hupho (i Hupfinheim)». Alternativt föreslås samhörighet med ett mansnamn Humpi, nämnt av Linder, S. Möre s. 14. Någon motsvarighet till det fht. namnet är emellertid icke känd från de nordiska fornspråken. Av namn, som kunna föras hit, känner jag endast fvn. binamnet Hoppr, vilket Lind (Personbin.) menar vara identiskt med nyno. hopp 'gräshoppa, groda', och det i fini, gårdsnamn ingående Hoppa, som av Karsten (Sv. bygd 2 s. 91) anses vara bildat av ett verbalt grundord och tillhöra den av Hellquist Xen. Lid. s. 108 f. behandlade gruppen av binamn av typen Rasa, Skrika o. dyl. Båda äro sannolikt sena och tillfälliga binamnsbildningar. Mindre troligt är även, att grundordet skulle vara bildat till en stam hump-, då mp i dessa trakter icke assimileras; jfr de vanliga östg. hump 'stycke av åker el. äng', Östgötalagens humper 'urfjäll' (se Ålander 2 s. 36 och jfr Moberg Nasalassimilationerna s. 71, 179). Skulle namnet mot förmodan återgå på en grundform *Humpinge (orten är belägen på endast ett par mils avstånd från det område i sydvästra Östergötland, där assimilation av ursprung­liga nasalförbindelser kan äga rum), bör det i första hand samman­ställas med det ovannämnda hump eller med de talrika därmed be­släktade orden med betydelsen 'backe, kulle etc.', om vilka se Karsten Germ.-finn. Lehnw. s. 170, Sv. bygd 1 s. 423 f., Abrahamson Minnes-skr. utg. av Filol. samf. i Gbg s. 167 f., GHÅ 1925, Västsv. ordst. s. 35 ff. Om namnets innebörd har jag emellertid f. ö. ingen mening.

Fsv. Fränninge (Fränninge), nu okänd bebyggelse i Frösunda sn. nya ex es landh iordh oc et ortugh landh j ekeby frawninge j frosunda sokn

siex or es land j östra a kern um oc tyo ortugha landh j waestra akernum nov. 1433 Eriksbergsark., ix oresland o c eth ortogh land iordh liggiawdes j ekeby fraenniwge j frosurada sokn j saemiwghe huwdare . . . ix oresland iord oc ena ortogh j förserefne ekebyfraenniwge, a t. ekeby frsenwynge 13A 1434 Eriksbergs­ark.

Den i breven omtalade jorden upplåtes 1433 av Mats Eriksson till Hans Kröpelin, som följande år byter bort den till väpnaren Erik Nilsson i Yäsby. Den tidigaste formen »framiinge» är väl troligen en felskrivning för »frsenninge». Några andra uppgifter om bebyggel­sen Ekeby Fränninge känner jag icke. I Frösunda finnas Stolp-Ekeby och Härs-Ekeby. Det förra, som i fogderäkenskaperna kallas Ekeby (1545:5), består av ett skattehemman om två markland, det senare (hers-ekeby 1545:5) till att börja med av två frälsehemman men minskas så småningom för att mot 1600-talets mitt sättas till 1U fr (se Almquist Frälseg. s. 182). Vilken av dessa bebyggelser, som avses, är omöjligt att med säkerhet avgöra, ehuru jordnaturen talar för att det snarast är frälsegodset Hers-Ekeby. Ekeby Fränninge bör ha varit satt till över 9 1/s öresland. Om Fränninges förhållande till Ekeby och dess läge och storlek veta vi intet. Det kan ha varit en gammal by, som legat i ägogemenskap med Ekeby, eller också är Fränninge ett bygdenamn, i vilket fall Ekeby Fränninge kan jämföras med typen Husby-Byring{e), Husby-Grodhungi, möjligen Skälby wpå Bödingen (s. 220, 390). Under sådana förhållanden lönar det sig knappast att söka bestämma namnets innebörd. I första hand bör man väl dock tänka på ett samband med fvn. frånn 'glänsande', som ingår i t. ex. det norska sjönamnet Frœningen (Indrebo No. Innsjon. 1 s. 62; jfr även Lindroth Festskr. Sahlgren s. 302 f.). Formellt identiskt är Fränninge fkàmga (de Fränninge 1291 DD 2 : 4 Reg. Vat., in Frae-ningae 1325 SD 3 s. 691 Sparres avskr., in . . . frsenynghe 1346 SD 5 s. 526 or), sn i Färs hd, Malm. 1.

Långhundra härad. Tisslinge, 1/2 fr + 2 fr + frutj, Ös tuna sn, tishga. jn thislinghe. I ora terre 1347 SD 5 s. 743 or, Jn thislinghe. I oram terre

1347 ib. s. 744 or, niclis ii tyslinge 1383 (SRP 1933), niclis i j tysliwge 1383 (SRP 1934), ab Andrea in Thidzlinge 1402 SD ns 1 s. 128 or, siw ores land

jordh i Thyslinge, a t. Tyslinge 1409 SD ns 2 s. 170 f. or, jngemar j tiislinge 18/n 1422 u. o. RAP, i tislwge 1585 ghj, J tislinge, j tislingge (2 ggr), J tislingge (3 ggr) 1540:5, j tislinge (2 ggr), J tislingge, i tislinge 1541:8, J Tislinghe, J Tislinge, i Tislinge 1542:2, j tislingge, J tislingge (2 ggr) 1540:12, y tislinge, y tislingge (2 ggr) 1544: 6, y tisliwnge, y tislinge 1545:1, tislinge 1555 ptl.

I den tidigaste jordeboken redovisas tre skattehemman om resp. 13 2]s öresland, 10 19l24: öresland samt 5 2/3 öresland. Därjämte fanns en Danviksutjord om 4 örtugland, upptagen i 1549 års jb (jfr Klock-hoff 2. s. 74), och byn bestod sålunda av sammanlagt 3111/24 öres-land eller praktiskt taget 4 markland. Ungefär samma jordatal möter i senare källor; i rjb 1686 är byn satt till sammanlagt 31 öresland och i skifteskartan 1745 (SLK Östuna 6) till 311/3 öresland. En på­fallande avvikelse möter i geom. jb 1639 (LA A 6 s. 132), som värderar byn till sammanlagt 351/3 öresland förutom Danviksutjorden, som här är satt till 2 öresland, sannolikt resultatet av lantmätarens upp­skattning (jfr s. 174).

Ett bygravfält, bestående av högar och stensättningar, finnes strax ö. om gården (se glk) och ett annat på omkr. 5 högar vid torpet L. Tisslinge. På berget omkr. 500 m v. om gården ligger ett mäktigt s. k. bronsåldersröse. Fornminnena och jordatalets storlek tyda på att vi här ha att göra med en gammal och betydande bebyggelse.

Hellquist (s. 153) ser i namnet ett släktnamn *Thislinger, om vars innebörd han dock icke har någon mening. Det synes icke heller vara möjligt att anknyta namnet till någon känd personnamnsstam.

Det appellativa ordförrådet erbjuder knappast någon annan anknyt­ningspunkt än fvn. jnsl f., nyisl. pisl, fit. thîsla, fht. dîhsala, feng. pixl, pîsl 'tistelstång'. Förhållandet mellan detta ord och det lika-betydande fsv. *tist(e)l f. (belagt i ack. pl. tistlar i Södermannalagen), nysv. tistel är oklart. De svenska formerna ha av åtskilliga forskare bedömts som beroende på ett sekundärt ^-inskott mellan s och Z1; häremot framhåller Larsson (Södermannalagens ljudlära s. 28) med rätta, att man f. ö. icke känner något exempel på denna företeelse. Man har även antagit, att det fvn. pisl skulle vara inlånat från feng. och att tist(e)l är det inhemska nordiska ordet (A. Anderson, Johan Sahlberg s. 40 ff., Hellquist ANF 7 s. 160, Larsson a. st.).

1 Tamm ANF 2 s. 342, Bugge Tidskr. f. Phil. o. Paed. 6 s. 99, Lindgren SvL 12:1 s. 157 not, Hellquist EO s. 1191 och, ehuru med tvekan, A. Noreen Alt-schw. Gr. § 335.

Häremot anför Hellquist (EO) östg. dial, tisel, som han anser visa, att ordet har hemortsrätt på svenskt språkområde. I åtskilliga dia­lekter påträffas former, som böra uppfattas som direkta motsvarig­heter till fvn. nyisl. pzsl. Särskilt märkes go ti. t&ps'l (Fårö), téwj, tkis], av Säve återgivet täisulil), täisel (Gotl. ordb.; jfr Gustavson Guta-målet 1 s. 22). Rietz anför från Götaland tissel och tessel; jfr östg. tisel (Ålander 1 s. 292), västg. ti§lr9 ti&dl m. m. jämte tisstel (Götlind Västergötlands folkmål s. 152), finlsv. Usai jämte ttstal (Wessman). Ur äldre lexikaliska arbeten må anföras tijslastock Var. rer. voc., Tissel, Wagntissel Jonas Petri Gothus Diet. Lat.-Svec.-Germ. (under Temo), Tijsl Schroderus Diet. quadr. s. 89, tissl, vagntissl id. Comenius Tung. index, tisl Spegel, tissel (»Scan. O. G.») Ihre Dialectlex. Jfr även da. dial, tissel Feilberg. Måhända skulle en eller annan av dessa former kunna betraktas som uppkommen genom ^-bortfall i trekonsonantställ-ning i plur. tis{t)lar och i sms. tis{t)la(r)-\ jfr växtnamnet tistel 'Car­duus', som i finlsv. uppvisar bl. a. formerna ttsal och tistœï (Wessman) samt i västg. ti§§eJr o. dyl. med både grav och akut accent (Götlind a. st.). Jfr även A. Noreen a. st., som också räknar med möjligheten, att ett eventuellt ^-inskott beror på association med växtnamnet* Dock upprätthålles skillnaden mellan tisel 'temo' och tistel 'carduus' av t. ex. Gothus (Tissel : Tistel), Schroderus (Tijsl : Tijstel), Spegel (Tisl : Tistel) och i Var. rer. voc. (tijslastock s. 43 : tistel s. 57), varför det synes finnas skäl att räkna med en svensk motsvarighet till fvn. pisl. Dock fordra de vitt spridda, redan i fsv. belagda formerna med t en förklaring, och det blir då nödvändigt att något dröja vid hit­hörande ords etymologi och bildningstyp. Fvn. pisl, fht. dîhsala etc. återgå med största sannolikhet på germ. *penhslö (Falk-Torp s. 1265, Torp Nyno. EO s. 781, Walde-Pokorny 1 s. 727; annorlunda, men mindre sannolikt Hellquist EO). Ordet tillhör sålunda den särskilt i fht. rikt representerade gruppen av feminina redskapsbenämningar, som med instrumentalt Z-suffix bildats till verbalstammar (fht. hähala, driscila etc., se Kluge § 91). Vi ha alltså att göra med en stam penhs- 'draga', som enligt min mening återfinnes i gotl. tisa (täjsä) 'slita och dra', tis tets 'groft tåg el. jernkätting (långs åt tisteln, med en hake fästad i oket), med hvilken oxarne draga lasset; (med tisteln styra och återhålla de); ring på ett oxok; draglina för oxspann' (jfr baj. Deichs = Deichsel Schmeller 1 sp. 484), tise (teise) 'kedja, tåg eller björkvidja, fästad mellan »sil-hélen» och oket, att draga lasset

med; . . . dragtåg' Gotl. ordb. Yid sidan av dessa möta i gotl. tista (itäistä) 'med möda draga, slita; tänja', tista (teista) 'ringen i ett oxok, hvari tisteln sättes', tiste (teiste) 'ds' Gotl. ordb. Det senare motsvaras särskilt i götiska, sydsvenska och danska dialekter av det vanliga tist, tiste med betydelsen 'ring (av läder, vidjor, järn), som tjänar till att sammanhålla två rörligt förbundna föremål, vanligen oket med tistelstången, även kläppen vid klockan'.1 Orden äro givetvis etymo-logiskt besläktade med gotl. tis och nord. tis(e)l, pisl (jfr Falk-Torp a. st., Torp Nyno. EO a. st.), sannolikt en den talutvidgning av den ovan omtalade stammen penhs- (eller möjligen av den besläktade stam pens-, som föreligger i got. atpinsan, ffris. thinsan, fht. dinsan 'draga, rycka'; se Walde-Pokorny a. st.). Det är tydligt, att fsv. nysv. tistel 'tistelstång' är bildat till stammen i tist(e); jfr serien gotl. tisa 'draga', tis, tise 'dragrem, dragring, som sammanhåller ok och tistelstång', nord. tis(e)l, pisl 'tistelstång' med serien gotl. tista, sv. da. dial, tist, tiste, fsv. nysv. tist(e)l med samma betydelser.2 Sanno­likt ha de båda till formen närstående och till betydelsen identiska ordgrupperna ömsesidigt påverkat varandra. En närmare utredning av dessa förhållanden skulle kräva en vidlyftigare dialektgeografisk-etnologisk undersökning, även omfattande det kontinentalgermanska materialet, som uppvisar liknande växlingar (jfr Bugge aa, Kluge EW under Deichsel och där cit. litt.). En sådan skulle dock ligga utanför ramen för denna avhandling.

Man kan sålunda räkna med att pisl 'tistelstång' haft en motsvarig­het även på svenskt språkområde. Det synes även ingå i ortnamn. Sålunda tolkas det norska älvnamnet Tisleia som ett urspr. *Pisl-legja, avlett av ett sjönamn *Pisl-lQgr, vilket skulle betecknat älvens långa och smala källsjö, kallad Tisleisjoen (NE s. 337; jfr vidare NG 14 s. 240, 16 s. 264, Indrebö No. Innsjon. 1 s. 202). Skärnamnet Tistlarna, två långsmala öar i Göteborgs skärgård, tidigast skrivet fra thisslœ 1481 HSH 29 s. 40 or, uppfattas av Lindroth SIOD 3 s. 121 tilltalande som ett jämförelsenamn, innehållande pisl 'tistelstång'. I OGB 3 s. 172 avvisas denna tolkning med motiveringen, att det

1 Se Rz, Götlind a. st., Gadd östra härad, Linder S. Möre, Billing Åsbomålet s. 144, Kalkar och j f r no. dial, test f. 'et Yidiebaand, en Ring af Vidier' Aasen.

2 En betydelseparallell till tist(e)l : tist(e) erbjuder även fsv. *skakul, nysv. skakel, bildat till en motsvarighet till ä. nysv., sv. dial, skak 'kedja, länk' (Rz s. 576, Hellquist EO).

äldsta belägget icke torde kunna vara fem. plur. (jfr även Janzén Subst. s. 177, 181), men jag kan icke se, att brevets språkform ger något stöd för denna uppfattning. Att ett fno. *Ptslar i detta doku­ment, som vid 1400-talets slut utfärdats av magistraten i Lödöse, fått formen thisslœ, är på intet sätt överraskande (jfr hôrœ, haffwœ, med war herrœ i samma brev). Det dalsländska sockennamnet Tissel-skog i Vedbo hd, skrivet thiisllacoghœr 1300-t:s början, pysla skogher 1300-t:s mitt (jfr vidare s. 420), antages SOÄ 19 s. 126 innehålla en gen. sing. Thisla(r) av ett vattendragsnamn *Thisl, ett jämförelse­namn, åsyftande den bäck, som flyter förbi sockenkyrkan. I detta sammanhang nämnes i SOÄ även Tisslinge, ehuru utan närmare motivering.

Tisslinge ligger vid en långsträckt sankmark, en del av den forna farled, som förband fjärdarna söder om Uppsala med Närtunabygden och därifrån fortsatte söderut till Östersjön. Möjligen kan det vara denna långa raka vattenled förbi Östuna och Tisslinge som burit namnet *Pisl; jfr de ovan s. 240 nämnda namnen på Skakel- och det norrländska Skalmsjön, »lång och smal; af skälm?» Nordlander Norrl. saml. 1 s. 16.1

De fsv. beläggen utesluta f. ö. icke heller möjligheten av en grund­form *Pistlinge, då t i interkonsonantisk ställning kan ha fallit mycket tidigt. I så fall kan samma tolkning tillämpas, och dessutom erbjuder sig möjligheten att grundordet innehållit växtnamnet tistel, fsv. pistil.

Beträffande Tisslinge måste jag stanna vid dessa överväganden. Till någon ens tillnärmelsevis säker tolkning kan jag ej komma, men i vilket fall som helst synes det icke finnas något skäl att här före­draga en patronymisk tolkning framför en toponymisk.

Ledinge, 1 sk + 1 sk + 1 sk, Kårsta sn, lkdi*>e». Leingj 1257 Vårfruberga avskr. 1500-t. UUBpapp, j lsethinge tyughu orisland

jordh 24/2 1385 Torshälla Trolle-Loewens samling, Niels olsow j lädinge 1490 ULD s-. 33, i lidhinghe 1535 ghj, J ledinge (3 ggr), j ledinge (3 ggr) 1540:5, J ledinge (3 ggr), j< ledinge 1541:8, J Ledinge, ledinge, j ledinge, i ledinge 1542:2, J ledinge, J leddinge (3 ggr) 1548:12, y ledinge, y leddinge, y Leddinge 1544:6, y lediwnge, y l'ädinge, y ledinge 1545:1, j Ledinge 1545 Sthlms tb 1544—48 s. 75, lädinge 1555 ptl.

1 Se även OGB 1 s. 72 f. och j fr sjönamnet Sparren öster om Närtuna i nära anslutning till samma farled; talrika betydelseparalleller anföras av Hellquist Sjön. 3 s. 71, av vilka flera dock torde böra uppfattas på annat sätt.

Byn bestod under 1500-talet av tre skattehemman om 11 7/12, 8 5/e och 7 7/12 öresland, sålunda sammanlagt jämnt 31/2 markland. Den 1385 omtalade egendomen utgjordes sannolikt av de båda först­nämnda hemmanen (205/i2 örealand). Senare förmedlas jordatalet till 3 markland (rjb 1686 och SLK Kårsta 18 1765). Omkr. 300 m ö. om byn finnas på en åkerholme vid en körväg en fyrkantig stensättning och en hög (möjligen ännu en hög), och i den s. k. Lillhagen n. om torpet Hageberg påträffades tre fyrkantiga, fyllda stensättningar och längre ner mot dalen ett runt, platt röse. På bybacken mellan de tre går­darna finnas möjligen rester av ett gravfält.

Namnet bör med största sannolikhet uppfattas på samma sätt som Ledinge i Knivsta, d. v. s. som en avledning av det ord, som före­ligger i fvn. leid, fsv. ledh 'väg, farled' (se ovan s. 363). Byn ligger vid en väg, som enl. terrängens och ortnamnens vittnesbörd bör vara av mycket hög ålder. Den kommer från Malmby i Närtuna sn (ii malm-by 1389 SRP 2394), som fått namn efter sitt läge på en tunga av grusmark, som skjuter fram mellan två ofarbara, dyiga områden, som tidigare varit sjö (jfr under Kippinge s. 380), fortsätter huvudsakligen uppe på höjder söderut över Kårstaån vid Broby (Brobyu 1257 Vår-fruberga avskr. 1500-t. UUBpapp.) och går så över bergåsen, på vilken Ledinge är beläget, ned till ån s. om L. Benhamra, den gamla farleden Uppsala—Trälhavet. Här står en runsten (U 200), som om­talar, att Finnvid gjorde bro efter sin broder. Några km längre söderut korsas återigen den forna vattenleden vid Vada kyrka. För­utom den nyssnämnda runstenen finnas vid denna vägsträcka ytter­ligare två, nämligen en vid Malmby (L 586) och en vid Lövstalund i Kårsta sn,1 vilket ytterligare bestyrker vägens ålder och betydelse. Om skrivningarna med œ i stamstavelsen se s. 362 f.

Med samma rätt kan man räkna med att grundordet står i sam­band med den ovannämnda viktiga vattenleden, i vars omedelbara närhet byn är belägen.

1 Om den senare se Sven B. F. Jansson Fornvännen 1942 s. 225. Inskriften är i detta sammanhang av visst intresse, eftersom den, som Jansson föreslår, sannolikt innehållit ett runsvenskt belägg på ortnamnet Ledinge. Den lyder: »ikiluk X uk X af rip X paR X litu X risa X stin X pina X iftiR X . . . bi.rn fapur X sin X kupan X uk X ragni X pu X biku X i X 1 ...», vilket av Jansson översättes: »Ingelög och Åfrid läto resa denna sten efter . . . björn, sin gode fader och Ragni. De bodde i Ledinge(?).» Av traktens ortnamn synes Ledinge, skrivet Hipiki, vara det enda, som skulle kunna komma i fråga.

Kippinge, 1 kr + 1 sk, Närtuna sn, Mpvga, ä, pipiga. Olaf i kipinge Vio 1480 avskr. Mörbyboken s. 490, i kippinghe 1535 ghj,

i kyppinge 1585:1, J Kippinge, j kippinge (2 ggr) 1540: 5, J kippinge 1541: 8, j Kipiwnge, i kipiwnge, J kippiwnge, i kippinge 1542:2, J kippinge 1543:12, y kippinge, y kippiwge 1544:6, y kyppmnge, y kippinge (3 ggr) 1545:1, kyppiwge 1555 ptl.

Kippinge består i de äldsta fogderäkenskaperna av ett skattehem­man om 22 öresland och ett frälsehemman utan öretal, stundom även uppfört som kyrkohemman. I geom. jb 1639 (LA A 6 s. 48—49) redo­visas ett skattehemman om 161/3 öresland jämte »6 öres landh Skat-jord eniskilt vtsäde»1 (tillsammans motsvarande 1500-talets skatte­hemman) och ett akademihemman om 10 2/3 öresland. Samma jordatal möter även 1772 (SLK Närtuna 26). Det sammanlagda jordatalet uppgår sålunda sammanlagt till drygt 4 markland. Byn äger stora utmärker n. om sjön Sparren på gränsen mot Rö, och inom dessa ligger hemmanet Målsättra, som enligt geom. jb 1639 »ähr vptaget på Kippinge Skogzfiell»; detsamma gäller även »Frösättra eller Kråke­torp», nuv. Kråkan. Här ha vi sålunda att göra med sannolikt medel­tida bebyggelser, upptagna från Kippinge. Y. om byn ligga de tre gårdarna Härshamra 3 3/* markland (hersshammar 1535 ghj), Mal-hamra 2 markland (in msedalhambri 1312 SD 3 s. 65 or) och Brahe-berg, tidigare kallat Uthamra 51/2 mtl (de vtthambrum 1312 SD 3 s. 64 or). De fyra bebyggelserna bilda ett ägoflak, i norr begränsat av ån, som genomflyter det långsträckta torvdyområdet mellan Malmby och Hederviken (jfr glk). Av -hamra-byarna är Mälhamra synbarligen sekundär, och detsamma synes av namnet att döma även gälla Uthamra. Härshamra förefaller att vara den centrala bebyggel­sen och synes även, så vitt man vågar döma av ägofiguren, att vara primär i förhållande till Kippinge. På gammal samhörighet mellan byarna tyder även, att Mälhamra har utmark i anslutning till Kipp-inges ovan omtalade skogsfjäll.

Omkr. 300 m n. om byn finnes ett mindre gravfält med högar av vikingatidstyp, och ett annat är beläget ungefär lika långt ö. om byn (jfr glk).

Med detta namn bör sammanhållas Kipplingeberg, herrgård i Bälinge sn och hd, Upps. 1., uttalat ßiphga, pphgbœrj, pyphgabœrj och

1 Denna jord kallas senare »Utjorden Lilla Kippinge» LA A 73' 16:2 1771—72.

skrivet in kyplinge 1357 (SRP 302), i kyplinge 1391 (SRP 2579), j kypplinghe 16/7 1461 Uppsala RAP, J kiplinge 15/5 1468 Kumla kyrka RAP, i kipplingge 1473 C 8 f. 19 r., i kiplinge 15/g 1490 Uppsala RAP, 21/3 1493 Västerås RAP, jn kiplinghe 10/u 1502 Uppsala RAP, jn kiplinge 10/n 1502 Uppsala RAP (annat brev än föreg.). Vidare mär­kes sockennamnet Kippinge på Falster, skrivet Kyppingi Vald. jb s. 41, in Ostrœ Kiipinge 1338 Rep. 1 1805 vid. 1398, in par. Kippingœ 1380 ib. 3279 or, i Kippinge 1428 ib. 6385 or.

Vid tolkningen av Bälingenamnet utgår Hellquist (s. 80) från de fsv. beläggen med y och anser namnet innehålla ett patronymicum *Kyplinger, avlett av den personnamns-stam, som ingår i fht. C off o, eller ett *Kypplinger, bildat till stammen i motsvarigheter till feng. personnamnen Cuppa och Cupping. Dessa namn ha dock inga nor­diska motsvarigheter, och då dessutom de fsv. skrivningarna med y snarast böra anses återge en ljudlagsenlig labilisering framför p, måste Hellquists tolkningsförslag betraktas som mycket osannolikt.

Kippinge uppfattas (s. 190) närmast som en bildning »till någon af de personnamnsstammar, som omtalas under Kyplinge o. Kaeplinge». Det senare åsyftar Käppiinge i Romfartuna sn, Norrbo hd, Västm. 1., skrivet in Kœplinge (2 ggr), in Kyœplinge 1371 VFÅ 3 s. 69 Styffes avskr., i Kœplinge (4 ggr) 1399 Styffe Bidr. 2 s. 85 or etc. Detta sammanställes med ett fsv. *Kappe , som synes ingå i vissa väst­svenska ortnamn (Lundgren-Brate s. 146) eller alternativt med fty. mansn. *Chapfo, som av Förstemann ansättes som grundord i ortn. Chapfingen. Båda möjligheterna äro uppenbart mycket osäkra, den förra även av fonetiska skäl, då namnet på öst-svenskt område säker­ligen motsvarats av *Kampe. överhuvudtaget är det föga troligt, att Kaeplinge och Kippinge äro avledda av samma grundord. Det förut­sätter, att ett fsv. *Kœp(p)inge redan under medeltiden genom till-jämning och under medverkan av det palatala uddljudet utvecklats till Kippinge, vilket i varje fall blir en ren hypotes, även om icke paralleller saknas (jfr Skillinge s. 283).

Rimligast är att för alla tre namnen utgå från formen Kipp- och betrakta ^/-skrivningarna som tillfälliga labialiseringar. Även med denna utgångspunkt blir det svårt att få anknytningar till välkänt nordiskt personnamnsmaterial — ett fvn. binamn Kippa anföres av Lind Personbin., dock med endast ett belägg.

Även en toponymisk tolkning erbjuder stora svårigheter. I väst­

svenska och norska ortnamn möter ett namnelement Kipp- i t. ex. Kippe, Kippan (SOÄ 6 s. 44, 10 s. 254; två mindre hemman om vart­dera Vs mtl), Kippholmen, *Kyppe(r)skären, *Kippelyckan (OGB 4 s. 20 f., 5 s. 150, 234), no. Kippenes, Kippestel, Kippeveden, Kipneset (NG 1 s. 355, 7 s. 325, 11 s. 241, 14 s. 38; jfr Indrebo Oslofjorden s. 166), som i litteraturen ofta lämnas oförklarat, men stundom sammanställes med fvn. kippi, no. dial, kippe n. 'knippa av kvistar' o. dyl., y. fsv. ä. nysv. kippa f. och sv. dial, kippa, kippe 'bunt eller knippa av föremål av skilda slag, såsom kvistar, halm, bast, blommor, fiskar etc.; blomvippa, havrevippa'1; ordet bör säkerligen i överens­stämmelse med E. Olsons förslag (Från filologiska föreningen i Lund 3 s. 70) uppfattas som en kollektivbildning till fsv. kœpper, fvn. keppr 'käpp' (annorlunda Torp Nyno. EO). Förhållandet mellan dessa ord och ortnamnen är dock icke alltid klart. På annat sätt uppfattas NG 15 s. 263 det norska Kippe, en gård, belägen vid en bäck »med staerkt fald», vilket namn sammanställes med dial, kjapp 'rask'. Namn på Kipp- möta även i Norrland. Ur SOA:s samlingar må anföras Kipp Jßtp berg i Arbrå sn, V. Hälsinglands doms. tg, Gävl. 1., Kipparåsen Jßipdräsn, ßiparasdn berg i Ådals-Liden sn, Ångerm. v. doms. tg, Vnrl. 1., Kipträsket ffiptrésfåa, sjö i Burträsks sn och tg, Ytbn. 1. samt Kippingeberget lfîpiggbê,n& namn på två skilda berg i Överkalix sn och tg, Norrb. I.2 Från det övriga Sverige känner jag endast Kipp-tjärn sippari sjö i Ljusnarsbergs sn, Nya Kopparbergs big, ör. 1.

Ortnamn, innehållande ett element kipp-, äro sålunda kända från stora delar av det nordiska språkområdet. Deras innebörd är oviss; endast en del kunna sammanställas med dialekternas kippe, kippa 'risknippe, blomvippa etc.', och säkerligen måste man räkna med att etymologiskt skilda bildningar föreligga. Namnen böra undersökas

1 Fritzner, Aasen, SAOB, Rz s. 321, Tiselius s. 33, 102, Gotl. ordb.; rika beläggsamlingar även i Dalmålsordboken och Upplandssamlingen i ULMA.

2 Om de sistnämnda förklarar upptecknaren, att båda äro jämna och kup-liknande till formen — en meddelare ansåg, att namnet härrör från likheten med en kupa. Då detta ord sannolikt är lånat från tyskan (Hellquist EO) bör man kanske snarare tänka på det särskilt från västsvenska och norska ort­namn kända kopp 'rund bergstopp' (se t. ex. SOÄ 17 s. 12, 19 s. 64, 96, SO Y 4 s. 34, 6 s. 9 f., NG 11 s. 301, Westman s. 203 f., 212, Tengström s. 268). Namnets grundform är i så fall *Kypping(er), en växelform till Koppungen i Dalsland och Värmland; urspr. y skall i dialekten delabialiseras ffr pp, se Pihl över-kalixmålet s. 152.

var för sig av forskare, som äro förtrogna med respektive trakters dialekt och topografi. Någon säker ledning vid bedömandet av de här behandlade -inge-namnen kunna de icke giva.

Det danska Kippinge sammanställes av Marins Kristensen i förbi­gående och med ett frågetecken med subs t. keep 'käpp', men någon motivering anföres icke (Lållands og Falsters Stedn. 1 s. 14). Det är möjligt att förklaringen till de svenska namnen bör sökas på samma väg, men något påtagligt reellt stöd för en sådan tolkning kan jag icke finna.

Namnet Kippinge måste jag sålunda lämna oförklarat. För en toponymisk innebörd talar existensen av ett flertal nordiska ortnamn på Kipp-, medan däremot liknande personnamnsbildningar äro mycket svagt styrkta«1

Bälinge, 1 kr + 1/2 kr + frutj, Närtuna sn, bàhge,. vno solido tBrre, in uilla berdhingi sito 133-1 SD 4 s. 222' or, fsem oreland

jordh j basrdinge . . . oc rentter arliga iij puwd korn . . . îorscrefiiQ faem me-landjordh j îorscrefne baerdinge . . . îornœmde v oreland jordh i baerdinge, a t. pa byrdiwg 20/i 1480 Sthlm RAP, på .... Berdinge odat., ref. 1561 Tre Rosors F™ KJVU.1.AJ. J. AV.L.1 .J . , . . . U V I U 1 U 6 V V/V4C**., • A W A J . J . ^ J. IS VS 0 VS X 0

arkiv s. 171, J tyaeiinghe 1534 (1538:2), i bölingh 1535 ghj, j belingge, j Belinnge 1540: 5, i bälinih 1541: 2, i belinge (2 ggr) 1542: 2, Belingge 1543:12, Bälingh 1543:18, Belingge, y belinge (2 ggr) 1544: 6, Bäliwnge, y bälinge, bälinge 1545:1, baling 1555 ptl,2

I de tidigåste jordeböckerna nämnas ett skattehemman om 31 / s öresland, ett land och ett frälsehemman utan öretal. Geom. jb 1639 (LA A 6 s. 70 f.) upptar emellertid 4 hemman, ett skatte, kallat »Biörkebarcken» (nuv. Björkeberga), vilket ligger i stångfall med de övriga och är uppskattat till 3 2/g öresland, ett frälse om 2 öresland och två akademihemman om 5 resp. 6 öresland. Samma hemman- och öretal möter ännu vid storskiftet 1769 (SLK Närtuna 23). Byn i sin helhet har sålunda ut­gjort praktiskt taget 2 markland. Omedelbart ö. om byn finnes ett gravfält av vikingatidstyp, bestående av minst ett 20-tal högar.

1 Skulle man sekundär till järn: det ovan nämnd en sådan tolkni

2 De yngre häradsnamnet

med Hellquist utgå från fsv. Kypplinge, *Kyppinge med ning, kan jag icke finna någon annan anknytningspunkt än a kopp 'bergstopp', men naturförhållandena ge intet stöd för

f a ­rmerna utan e bero säkerligen på association med socken- och

Éäling i samma landskap (se s. 118 ff.). f<b:

Hellquist uppfattar namnet (s. 21) som ett patronymicum, bildat till stammen i fsv. Bardhe. Personnamnet synes ha förekommit i hela Norden och är särskilt vanligt på östnordiskt område (Lundgren-Brate, Lind Dopn., DGP sp. 98). En toponymisk tolkning synes emellertid icke utesluten. På västnordiskt område finnes ett ord bard, vilket ur­sprungligen betyder 'kant, rand' och som ofta användes om terräng­formationer. Fritzner upptar bard n., bl. a. i betydelsen 'Brem, Kant, paa H a t . . . paa Hjelm' (jfr sv. dial, bål n. 'brätte, skygge på en hatt' Närke, Rz), och i skaldepoesin synes ordet enligt Finnur Jönsson användas i betydelsen 'ydersiden, yderkanten af noget mere eller mindre höjtragende, således en fjeldside eller isser en höj bakke (ved elv eller kyst)' (Lex. poet. s. 34; exemplen äro dock icke alldeles en­tydiga). I nyisl. betecknar ordet förutom grundbegreppet 'Kant, Rand' även 'Bakke, aflang Forhöjning; — is. i Sms.: melbard, moabard o. s.v.' (Blöndal). Bsejatal upptar icke mindre än 5 isländska gårdar med namnet Bard. I norska dialekter möter ordet bard n. 'Kant, Rand, Bred' och barde m. 'Kant, Bred af en Elv eller Groft, Elvarbarde, Veite-barde, Vegbarde' (Aasen). Det förra ingår i betydelsen 'Kanten af ett Fjeld, en Fjeldafsats' (NG Indi. s. 43) i många ortnamn, t. ex. Heim-bœre, fno. a Bœrdin omkr. 1360, Berdin 1563 < Bard-vin.* I samma funktion är namnet även känt från shetländska ortnamn (Jakobsen EO Shetl., Aarb. 1901 s. 63, 75).

Motsvarigheter återfinnas även på östnordiskt språkområde. I be­tydelsen 'kant, rand, backe, avsats' ingår det i da. ortnamnen Borum (Bardhom 1326) och Barlöse (Bardelose 1393); byarna ligga på starkt framträdande backsluttningar (Haid s. 58). Från äldre danska kännes ett bår(d)e 'graesmark' (Kalkar), vilket även uppträder i dialekterna, huvudsakligen i betydelsen 'åker, som ligger i träda' (se hos Bruhn SOSÅ 1928—29 s. 46 cit. litt, och jfr DS 4 s. 611, 7 s. 406). Bruhn aa s. 45 ff. har tilltalande sammanställt det danska ordet med fvn» bard 'kant, rand', en betydelse, som han återfinner bl. a. i bornh. dial. haw-bårn 'det ställe, där vatten och land mötas', alltså 'strandkanten'. Betydelseutvecklingen är väl 'åkerkant > den oplöjda yttersta delen av åkern > gräsmark'. En sådan gräsmark får gärna avlång form; man kan jämföra det av Bruhn behandlade namnet Långbåren och det danska ägonamnet Langbaarer (DS 1 s. 61) med Kalkars ur Vedel,

1 NG 11 s. 544 f., se vidare NG 4:1, s. 234, 5 s. 136, 12 s. 418, 14 s, 122, NE s. 12 och j f r Indreb0 No. Innsj. 2 s. 11, NoB 1928 s. 133 f.

Hundrede viser hämtade citat: »äff hine lange barder oc border, det er iest oc haarde aggre». Som Bruhn påpekar, är ordet också känt från Gotland i en funktion, som står den danska nära. Gotl. ordb. upptar under bård (bard) bl. a. betydelsen 'upphöjd kant, rand, vall', även 'knöl, valk, svullnad; utsvällning, upphöjning på kroppen'. 1 denna betydelse ingår ordet i blodbard ocli sulkbard. Jfr bål m. 'valk, upphöjd rand efter slag av käpp el. dyl., Hjärtrum sn, Torpe hd, Bohusl. (SOA:s dialektordsamling). Säve talar i Åkerns sagor s. 16 om »i skogen öfvergifna och tillvuxna gamla små åkrar, hvilka ännu äro omgifna af höga 'bardar'». S. 39 ib. heter det: »var ej åkertegen i sig själv skålig, blef han snart omgifven af höga 'bardar', emedan man aldrig plöjde från dess mitt». För övrigt har jag funnit ordet i distriktslantmätare Campbells redogörelse för ägoförhållandena vid Vallhagar: »Enstaka små åkrar, omgivna av höga stenkalmar ( = bardar)» (Nihlén-Boëthius, Gotländska gårdar och byar s. 277).

På uppsvenskt område ingår med säkerhet ett hithörande ord i Sibble, gd i Grödinge sn, Svartlösa hd, Sthlms 1. (i saebardhum 29/s 1423 RAP, i Sebele 1538 Klockhoff 2 s. 54 avskr., i sebellum 1538:1). Förleden är fsv. stör 'sjö', och senare leden motsvarar ett terräng-betecknande fsv. *bardh el. *bardhe, här helt säkert med innebörden 'kant, rand'. En betydelse 'sjökanten' passar förträffligt. Byn ligger på sluttningen ner mot Kaggfjärden och dess ägor gå ned till vattnet.

Bälinge i Närtuna ligger på ett markerat höjdparti, som på två håll sluttar ner mot vattendrag. Då bildningar till stammen bardh-med betydelsen 'rand, backe, avsats' synas kunna ingå i ortnamn över hela det nordiska språkområdet, finns det sålunda varken ur saklig eller språklig synpunkt något hinder för möjligheten att räkna med ett inkolentnamn *bœrdhingar, avlett av ett grundord, som innehållit ett till denna stam bildat appellativ.

Sjuhundra härad. Svärlinge, 1 fr + 1 fr + 1 fr, Fasterna sn, svåriigce Tiselius

s. 113, svàrivgd, svängd, svœlaga. nicliss i swaernirage 25 fa 1384 Eriksbergsark., in swsernmge i j or is terre V4

1423 Uppsala RAP, Swernmge (överstruket) 1480 D 16 f. 8 v., bothe larewssow j Suerlinge, en ortugh o c eth mariand iord liggiandis i Suerlinge 1480? Eriks -

25

bergsark., i Swäringe 1533 Oxenstiernska saml. Brev och handl. 3, avskr. 1500-t:s mitt, Suerwengia 1533 GB f. 63 r. avskr. 1500-t:s mitt, i Swernige 1535 ghj, j Suernigge (3 ggr) 1540: 5, Svärlinge 1540 ptl, i Suerwinge 1542: 2, y swerainge 1544: 6, y Swerwinge 1545:1, Svärniftge 1555 ptl, i Swerlinge, i Sverlinge (2 ggr) 1562 fri 2:15, Swerlinge 1606 rjb.

Byn bestod vid 1500-talets mitt av tre frälsehemman. I Mörby kartbok s. 30—31 (1638) äro de uppskattade till vartdera 5 öresland, alltså sammanlagt 15 öresland eller knappt 2 markland. Enligt by­karta 1722 (LA A 26 40:1) har den strax n. om byn belägna prästgården i Fasta sn tidigare tillhört Svärlinge ägor: »Swer­linge By Som nu består af 3 hela Frälse Mantal, aff hwilken By förmehnes Prästegården wara uthtagen efter de bägge hwar om annan sammanblandade liggia, Som synes af Engs-skifterne att Swärlinge hafwer 2/3:die dehl:r och Prästegården 1/2:åie dehl.» Av ekonomiska kartans ägofigurer framgår, att Prästgårdens utmärker äro utbrutna ur Svärlinge. I geom. jb 1641 (LA A 3 s. 3) finnes en beskrivning över »Prästegården, hwilken haffwer förr heet Säby», och här redovisas även en ängsfjäll »belägen i Sweringe byes Engh». Kyrkoherdebostället eller Säby, som är beläget nere vid sjön, har sålunda legat i ägogemenskap med Svärlinge och är sannolikt ut­brutet ur denna by. Svärlinge-Säby är säkerligen en gammal och betydande bebyggelse — inom dess ägogränser stod tidigare Fasta sockenkyrka.

I den s. k. Roséns hage i åkermarken s. om byn påträffades ett flackt röse med omkr. 10 m:s diam. och omedelbart intill östra gården i byn fyra runda, låga högar av ungefär samma storlek. Omkr. 300 m n. om byn finnes på Säby ägor ett starkt skadat gravfält av vikinga-tidstyp.

Hellquist (s. 147), som icke känner några äldre belägg, (om Svet-Unge, som med tvekan föres hit, se s. 483), utgår från den nuvarande formen och räknar med ett släktnamn *Svœrlinger, som samman-ställes med fty. personnamnen Suaring, Suering. Dessa sakna dock motsvarigheter på nordiskt språkområde.

Såväl det genuina uttalet som de äldsta beläggen visa, att man i första hand bör utgå från formen Svœrninge. Yid sidan av denna uppträder emellertid redan under medeltiden växelformen Swœrlinge, som bör betraktas .som sekundär. En stam *Svarn-, *Svern- ger emellertid inga rimliga anknytningar vare sig till personnamn eller

appellativ, varför man tvingas att räkna med att här föreligger ett exempel på de sällsynta -ning-avledningarna. Ansättes en utgångs­form *Svœrdhninge, vars dh senare fallit i trekonsonantställning, vinnes anknytning till Svälinge i Herrestads sn, Dals hd, Ögl. 1., skrivet insule sverdinge (gen.), in swerdinke 1294 SD 2 s. 166 or, in Swœrdinge 1322 SD 3 s. 567 Sparres avskr., in swœrdinghœ, a t. de swerdinghe 1342 SD 5 s. 97 f. or, swœrdhingis aa 1399 (SRP 3010), aff Swœrdhinge (2 ggr), Suœrdhinge (ack.), wppa thet Suœrdhinge 1414 SD ns 2 s. 777 f. or, i Swœrdhinge 1417 SD ns 3 s. 262 or, i Swœrdhinge 1435 SMR 265 or, i Suerdhinge 1441 SMR 1448 or. Hellquist (s. 146) känner icke någon personnamnsstam *Svardh- och föredrar att betrakta namnet som en ursprunglig -wwgr-avledning till ett personnamn Svœrdh. Häremot kan invändas att de talrika och allenarådande beläggen på -inge, som uppträda redan på 1200-talet, knappast medge en utgångsform *Svœrdhunge; på en dylikt tidig omformning saknas i varje fall säkra exempel bland de fsv. -inge­namnen. Mansnamnet fvn. Sverd fsv. Swœrdh (Lind Personbin., Hell­quist Xen. Lid. s. 99) är endast känt som binamn och är knappast vanligt i ortnamn (jfr SOÄ 19 s. 122; de fno. namnen av typen Suœrd-stadom förklaras NG 6 s. 4, 217, 267 på annat sätt). Det ligger när­mare till hands att tolka namnet toponymiskt. Jag ser i grundordet en motsvarighet till fgutn. svar pr 'huvudsvåP, ny s v. svål, sv. dial. svålr, sväb, svär 'svål, tjock, hårig hud (på människor och djur); gräs­matta, grässvår, i Norrland även 'jordyta, åker som plöjes upp till säd eller lin, men åter strax lägges i linda; odlad grästeg'; därjämte sms haver sva^r, linsvak, svalr-jord, från Gästr. även svab-mark 'upp­tagen odling å svedjeland i utskogarne' (Rz, jfr Ordbok öfver all­mogeord i Helsingland). Samma ord möter även i fvn. adj. svärd-fastr 'grsesbunden, daekket med fast gronsvsör', svardlauss 'uden Be-daekning af Gronsvaer' t. ex. i förbindelserna svardfast land, svardlaus myrr (Fritzner, NGL GL). Nyisl. svördur betyder förutom '(huvud)-svål' även 'Graesbund, Gronsvser; Graestörv; Törv' (Blöndal). I fsv. möter sms gronsvœrdher (Söderwall), motsvarande nysv. grönsvär(d), grönsvål (SAOB). Ordet ingår med största säkerhet i sockennamnet Svärdsjö i Dalarna, om vilket se Linge, Svärdsjö socken och Enviks kapell s. 1 ff., 460 f.

Grundord med motsvarande betydelser ingå i t. ex. Gräslinge, kyrkoherdebost. i Kvillinge sn, Bråbo hd, ögl. L, uttalat grmshgd

(vanligen dock kallat Prästgården) och skrivet Gräslinge Präste-gårdh 1686 jb (i egenskap av ecklesiastiskt boställe uppträder det sällan under sitt gamla namn), och Torvinge, by i S:t Lars sn, Åkerbo hd, ögl. 1., fsv. Tyrvingi (se s. 144), vilket av Hellquist uppfattas som en avledning av en motsvarighet till det särskilt på Island vanliga mansnamnet Torfi (Lind Dopn.), som av ortnamn att döma även synes ha funnits på norskt och östnordisk t område1; alternativt räknar han även med en motsvarighet till västgöt, folknamnet Tervingi (se ovan s. 24 f.). Det synes mig dock minst lika sannolikt, att grundordet sammanhänger med det i ortnamn vanliga fsv. torf, nysv. torv.

Det förefaller sålunda icke omöjligt, att grundordet i Svärninge innehållit en motsvarighet till nysv. svål etc. i betydelsen 'gräs­bevuxen mark' el. dyl. och betecknat de öppna sluttningarna ned mot sjön Skedviken. Avledningen -ning kan bero på att det varit ett sammansatt ortnamn, t. ex. *Svœrdhnœs; byn ligger på en ås, som på ena sidan begränsas av sjön Skedviken, på den andra av sanka torvdyområden (jfr glk). Tolkningen är givetvis högst osäker, men jag finner den dock lättare att motivera än en patronymisk.

Gemlinge, 1j2 fr, Rimbo sn, tàmHga. I markland jordh i Sudherby . . . ok eet torp, som hetir Gemblinge, som ther

vndir liggir 1414 SD ns 2 s. 784 or, et Thorp som heter gemlinge . . . som skyl-dar ena mark pewninga 1 9 - 2 7 / 2 1447 Sthlm RAP, Olaff j gengliwghe 4 mark pewniwghe 20/io I486 Sthlm RAPapp, aff gsemblinge i j march affradspenige ii 0ie gengerds peniwge 1514 C 21 f. 3 r., i gemblinge 1540: 5, 1542: 2, gemblmnge 1544: 6, Gemlinge 1545:1, i grimblinge (avradspenningar 4 mark 2 öre) 1562 fri 2:15, i giämblinge 1624 boskl Uppl. 4: B, 1627 ib. 8:3, Jämlinge 1641 LA A 3 s. 14, Giämblinge 1686 rjb.

Gemlinge var, som framgår av det äldsta belägget, under medel­tiden ett frälsetorp under Söderby; att det är en sekundär bebyggelse synes även framgå av ägofiguren (ek). Ännu på 1700-talet var man medveten om att det var »på berörda Söderby By afgjärdat», och det nyttjade »Skog och mulbete med fiskevatn . . . tillika med Söderby, så vida thess afgjärda Byes rättigheter tillsäjer» (SLK Rimbo 4 1705). Senare upptages det som litt. D i Söderby med andel i skog för 2

1 Lind Dopn. sp. 1039, Rygh Personn. s. 257, NG passim enl. Faellesreg. s. 43-9, Sahlgren NoB 1927 s. 81, SOV 11 s. 72; det är dock att märka, att förleden i de äldsta beläggen på hithörande namn övervägande uppvisa formen Torfo-, -u-.

öresland (SLK Rimbo 28 1791, 92). I geom. jb 1641 (LA A 3 s. 14) uppskattas det till 1/2 kr.; utsädet är i medeltal 8 tunnor årligen, och ängen är »illak och skarp waldh», som ger 8 lass hö. Några fornmin­nen påträffades icke, då jag tillsammans med fil. kand. B. Einerstam besökte platsen. Av de båda i bglk upptagna rösena är det ena, som där betecknas som något skadat, mycket tvivelaktigt, och det andra ligger inne på Söderby mark. Allting talar sålunda för att Gemlinge är en förhållandevis ung bebyggelse. Under sådana förhållanden kan man ifrågasätta, om det icke är ett oäkta -inge-namn. Det är möjligt, att här föreligger ett gammalt singulart naturnamn på -ing, som ombil-dats efter kringliggande bebyggelser med namn på ursprungligt -inge.

Hellquist (ANF 24 s. 85) uppfattar namnet som ett patronymicum, avlett av fsv. Gerne, kortnamn till Germund (Lundgren-Brate s. 61) eller av mansnamnet Gamal. Även om detta är formellt möjligt, är det med hänsyn till bebyggelsens av allt att döma obetydliga ålder föga troligt. Å andra sidan är det svårt att nå fram till en sannolik toponymisk tolkning. Enklast är måhända att tänka på en avledning till det i ortnamn vanliga adj. gammal, sålunda ett naturnamn *Gœm-linger med samma betydelse som namn som Gammelmo, Gammel­ängen o. dyl. Man skulle möjligen även kunna räkna med ett grundord, motsvarande fvn. gammi m. 'Hytte opfort af Jord eller Grsestorv til Bolig for Finnerne (Lapperne); ogsaa om en Dvergs Bolig' (Fritzner), no. dial, gamme m. 'Jordhytte, Finne-S tue' (Aasen), sv. dial, gamme m. 'det framskjutande taket på ängbodar..., under hvilket kokas' (Älvdalen, Rz), gamma f. 'krubba' (Skåne, Rz), ä. ny da. gamme 'fold, sti; -septum ovium; krybbe el. haekke' (Kalkar), da. dial, gam, gamme 'hsek ell. krybbe anbragt nede ved jorden, isaer for kalve og faar; f aflukke i en staid; fold; jordhytte; nu kun om lappernes jordhytter' (ODS), Schweiz. Gämmeli 'kleine Scheune oder Hütte auf, den Weiden der Niedrungen, worin etwas Stroh und das Vieh untergebracht wird; Vorstall bei den Alphütten' (Schweiz. Id. 2 sp. 299). Lidén samman­ställer dessa ord med arm. gom 'Stall, Schafstall' och ansätter en ursprunglig betydelse 'einfache Unterkunft bes. für Vieh und Stroh, bedachtes Gehege oder Hürde u. dgl.' (GHÅ 1906 s. 14 f.).1 Det är icke omöjligt, att en dylik primitiv skyddsanordning för hö eller småkreatur funnits på platsen och kunnat vara namngivande (jfr de

1 Annorlunda, men mindre troligt, Torp Stud. Unger s. 185 f. J f r Hellquist EO.

talrika namnen av typen Hjälmängen, innehållande hjälm 'skydds-tak', om vilket se s. 318). Då jag emellertid icke känner några säkra exempel på att ordet ingår i svenska ortnamn, måste sammanställ­ningen betraktas som synnerligen oviss.1

Anm.: Bland vittnena till Birger Perssons testamente 13-26 (SD 3 s. 747 or), befinner sig tillsammans med bl. a. kyrkoherdarna i Rimbo och Husby-Lyhundra en Erlendus de bodhunge. Namnet åsyftar säkerligen den ort, som i åtskilliga handlingar från senare medeltiden benämnes Bödingen. Följande belägg äro mig bekanta: i Skälby wpå Bödingen i Rimbo sochen 1403 ref. 1561 Tre Rosors arkiv s. 153, i Ekeby wpå Bödingen i Rimbo sochen 1403 ref. 1561 ib. s. 169, i säby på bödingen, vppå bödingen i säby 1432 avskr. 1500-t:s mitt avskr. GB f. 59 v., skelby j rijmbo sokn på bödingen 157CK-t. Uppl. konungsd. s. 125. Ekeby, Skälby och Säby i Rimbo ligga på ett åsparti mellan Syningen och Skedviken, och det är uppenbart detta som kallats Bödingen. Enligt en uppteckning av Viktor Svensk i Fasterna bär trakten ännu i dag namnet By ding en: »By dingen ligger i Rimbo socken och gränsar intill Fasta sockens gräns. Denna trakt sträcker sig mellan sjöarna Skedviken och Syningen. Det har av ålder kallats Bydingen, och innevånarna i byarna Skälby, ösby, Ekeby, Säby och kring­liggande torp kallats Bydinga». Troligen avser belägget de bodhungi själva området, icke någon enstaka bebyggelse- (jfr Hellberg NoB 1942 s. 94), och formen bör då fattas som dat. av en nom. *B0dhunger. Skälby på Bydingen kallas vanligen Bydings-Skälby till skillnad mot Fram-Skälby (Adamsberg) i samma sn. Under Håga-tid, då Skedviken utgjorde en vik av Östersjön, var

1 I nordnorska ortnamn är ordet däremot ganska vanligt; se NG 16—18 passim. Ett par exempel möta även längre söderut; se NG 4:2 s. 101, 144, Indreb0 No. Innsjen. 2 s. 56 f.

Ortnamn på Gam- synas f. ö. oftast återgå på sammansättningar med gam­mal-, såsom Gamsäter, Bergsjö sn och tg, Gävleborgs 1., skrivet Gamblasceter 1402 SD ns 1 s. 166 Broocmans avskr., Gambol, Kila sn, Näs hd, Yärml. 1,, skrivet Gamlebol 1503, GamböU 1568 (SOV 11 s. 41), Gamtofte, sn på Fyn, Danmark in gammelstoffte 1334 SD 4 s. 374 avskr. 1494 reg. eccl. Lund.; j f r även Lindberg s. 95, 97, 99, 110, 112 och DS 3 s. 52. Några säkra exempel på fsv. Gam- i ortnamn känner jag ej. Gamby, i Bo sn, och Gambo i Sköllersta sn, båda i Sköllersta hd, ör. 1., skrivas i de tidigaste 1500-tals jordeböckerna enligt excerpter i SOA Gamby resp. Gamboda. Det förra uppföres av Hellquist (-by s. 35) under namn med okänt grundord. Möjligen äro även dessa ur­sprungliga sammansättningar med adj. gammal. Ett Gem- med för mig okänd innebörd ingår i t. ex. Gemön (Gemmeoo 1498 Trolles jb s. 48), by i Yirestad sn, och Gemön, by i Stenbrohult sn, båda i Allbo hd, Kron. 1., Gemträsket, sjö och by i Överluleå sn och tg, Norrb. 1., Gemgrundet, Nederluleå sn och tg, Norrb. 1. Huruvida dessa namn böra sammanhållas med varandra och med Gemlinge vågar jag i brist på äldre belägg och kännedom om resp. trakters ortnamnsskick icke avgöra.

Bydingen en helt kringfluten ö. Sannolikt ha vi här att göra med ett ur­gammalt naturnamn, om vars innebörd jag dock icke har någon mening. För övergången 0 > y i stamstavelsen j fr Syninge s. 400.

Lisinge, 1 sk, Rö sn, Imga. een faerdugh i Lysinghe, vestersta tompthen i byn, a t. i Lisinge 1411 SD

ns 2 s. 455 or, en fiaerdung i Lysinge, westersta thompten i byn 1418 SD ns 3 s. 341 or, på liszinge, vppå för:de liszinge gård 1530 GVR 7 s. 96, j lidinge 1535 ghj (förväxlat med Ledinge i Skede rid), j lisinge, j lisingge 1540:5, lisinge 1540 ptl, J lisinge 1541:8, j Lisinge, j liszinge, lisinge 1542:2, J lisinge 1543:12, y Lisdngh 1544: 6, y Lysiwnge, y lysinge 1545:1, lysywghe 1555 ptl.

I de äldsta jordeböckerna upptages ett skattehemman om endast 10 örtugland, sålunda knappt 1j2 markland. Ett gravfält, bestående av ett 10-tal fornminnen, av vilka de äldsta sannolikt härröra från folk­vandringstid, ar beläget vid sjön Sparren omedelbart s. om nuvarande manbyggnaden. I närheten av en nu riven, längst västerut i byn belägen gård finnas flera rösen, av vilka åtminstone två enl. B. Einer-stam, i vilkens sällskap jag besökte platsen, med största sannolikhet kunna dateras till äldre järnålder. Bebyggelsen är sålunda trots det låga jordatalet av betydande ålder.

Hellquist (s. 93) utgår från de fsv. formerna och sammanställer namnet med germ, personnamnsstammen Lins-, Av de båda medel­tida beläggen är det yngre med största sannolikhet beroende av det äldre (båda breven röra samma hemmansdel) och sålunda mindre vittnesgillt. Då någon delabialiseringstendens icke är känd i dialekten och övriga belägg liksom dialektuttalet visa, att namnet i nysvensk tid uttalas med ï, förefaller det rimligast att uppfatta y i de medel­tida beläggen som en vid denna tid vanlig skrivning för i Vid tolk­ningen bör man sålunda i första hand utgå från ett fsv. Lisinge. Så gör även Sahlgren, som sammanställer namnet med Lisa, en by be­lägen i Länna sn, omkr. 11/2 mil v. om Lisinge (UNTJ 1936 s. 11). Namnet är enligt Sahlgren bildat av ett inkolentnamn Hising 'person från Lisa', och han uppfattar sålunda Lisinge som en sekundär ut­flyttning. Förslaget är tilltalande; Lisa är i jämförelse med Lisinge en storby om vid pass sju markland och är uppenbarligen av hög ålder. Namnet skrives in liso, in ... 0stliso 1359 (SRP 429), in liso 13/n 1359 UUBperg, i Lisa 1405 SD ns 1 s. 412 or, i Vestlysa 1409 SD ns 2 s. 181 or, i liisa 11/io 1453 Örbyhus RAP. Oftast avse emeller­tid dylika sekundära -inge-namn en kolonisation från högre belägna

bygder till trakter, som i senare tid blivit tillgängliga för odling genom landhöjning (jfr Kymlinge, Nänninge, Skänninge). Dock skulle man i detta fall kunna tänka på en säterbebyggelse inåt landet (jfr Bärkinge s. 492). Avgörande är emellertid fornminnenas vittnesbörd. Medan de betydande gravfälten vid Lisa, enligt meddelande av B. Einerstam, som inventerat området, knappast äro äldre än folkvand­ringstid, kan Lisinge uppvisa fornminnen, som datera bygden till äldre järnålder. Om byn sålunda svårligen kan betraktas som en yngre utflyttning från Lisa, återstår möjligheten, att de båda namnen äro bildade till samma, sannolikt terrängbetecknande grundord. Båda ligga vid öppen ängsmark, som sluttar ned mot vatten. Man kan jäm­föra Lisö (Lis0 1291 SD 2 s. 125 or, Lise 1292 ib. s. 681, liso 1344 SD 5 s. 323, liisß ib. s. 352 reg. eccl. Ups.), namn på en stor halvö, tidigare ö, i Sorunda sn vid Södertörns västra kust med öppna ängs­marker mellan bergsknallarna.

Från Härads sn, Åkers hd, Söd. 1. anföres i SOA:s dialektordsam-ling ett subst. lisa, upptecknat 1934 och 1935 av G. Holmquist. Upp­teckningarna lyda:

lisa pl. liso (ä.). Gården Lisgatan (o Listorp) säges ligga »ner? pa liso», området kring Eksågsån ungefär vid mitten av dess lopp mellan Öknasjön och Söderfjärden (trol. = öppen sluttande ängsmark) medd. av Augusta Petterson.

lisv f. pl. User, best. liso. Ordet brukas om de sanka naturliga ängs­markerna kring Eksågsåns övre lopp. Dessa voro förr översvämmade vid vårflod. Nu till största delen odlade.

Bland socknens ortnamn upptagas bebyggelsenamnet Lisgatan lisgàtv eller Listorp listorp (1 Lottersta) samt naturnamnet Lisorna liso åkrar på 1 Björnvad, »ursprungligen naturliga strandängar, tid­vis översvämmade, vid Eksågsån». Namnen skrivas Lijstorpet, Engen Lijsan, Lijss och Krafzkierret 1695 LA C 33 37:1, Lijsstorp, Lijss Engen, Lijss- och Krafz Kiärret 1695 ib. 37: 2.

Det är dock tvivelaktigt, om dessa uppteckningar verkligen garan­tera existensen av ett dialektord lisa 'öppen, sluttande ängsmark'. Det finns skäl att misstänka, att såväl ordet som dess uppgivna bety­delse äro konstruerade ur ortnamnet Lisorna liso. Att så kunnat ske är dock av stort intresse för den här behandlade namngruppen, då bety­delsen, som uppenbart i hög grad karakteriserar terrängen kring Eksågsån, passar förträffligt även för Lisa, Lisön och Lisinge. Det

förefaller icke osannolikt, att det verkligen funnits ett fornspråkligt subst. Usa f. oblik form liso, vilket i så fall till form och betydelse är identiskt med by namnet Lisa (fsv. Lisa, Liso). Lisinge skulle då innehålla ett inkolentnamn Hisingar, 'folket vid »lisan» el. »lisorna»', en beteckning på de öppna, långsluttande, delvis fuktiga ängsmar­kerna vid sjön Sparren. En bildning till samma stam kan föreligga 1 Lis (lw, Liis 1612 ml, 1612 jb, Liss 1628 jb, Liis 1644 jb; beläggen äro hämtade ur SOA:s excerpter), Stafsinge sn, Faurås hd, Hallands län, beläget på slät mark mellan två sanka områden.

Möjligen kunna hithörande ord också ingå i det norska älvnamnet Lisa (Indrebo NoB 1928 s. 154), gårdnamnen Lisebrekke (NG 11 s. 481) och Liseen (NG 16 s. 62) och ev. Lisseim (Lisseimer omkr. 1360), försåvitt senare leden bör uppfattas som -seirn (se NG 11 s. 528), vilka oftast lämnas oförklarade eller anses som delabialiserings-produkter ur ett urspr. Lys-, Här måste dock i varje enskilt fall terrängförhållandena vara avgörande.

En allvarlig betänklighet är dock, att ordet icke är säkert styrkt och dessutom synes vara ensamstående i det germanska ordförrådet. Möjligen skulle man kunna anknyta till feng. ge-llsian 'glida, sjunka', vilket endast är belagt en gång och återger ett »paulatim decidit» i den latinska förlagan (se Bosworth-Toller s. 410 jämte suppl. s. 361). Ordet sammanställes av Holthausen (Altengl. EW, jfr Walde-Pokorny 2 s. 389) med ty. adv. leise, lt. Use, fht. liso. Ett motsvarande adj. His »leis, sanft (im Gelände) Gegensatz zu 'steil, tief' u. s. w.» antages av Middendorf (Altenglisches Flurnamenbuch) ingå i feng. natur­namnen lîsebrôh och at Lîscombe.

Den föreslagna tolkningen är sålunda ytterst oviss, men varje för­sök att förklara namnet på patronymisk väg synes stöta på minst lika stora svårigheter, då någon nordisk personnamnsstam Lis- el. Lis- icke är känd.

Kullunge, 1/8 fr, Rö sn, kulugn, Mlûgtérpa, Jcùlugan. i Kullungen 1653 ml, Kullunge 1680 jb, 1686 rjb, Kullunge Wägen 1730 SLK

Rö 3, Torpet Kullungen, Kullungshagen 1731—32 SLK Kårsta 11, Kullungs Hemmanet, Kullungs slåtter Hägnad, Kullungstorp 1746—47 SLK Rö 5, Torpet Kullungen, Kulungs Torpet, Kullungs skogsstycke, kullungens ägor, Kullungs Ängen, kullunge Torpet 1731, 1755—56 SLK Kårsta 21, Kullunge, Afgärda Lägenheten Kullungen 1772 (karta tillh. Axel Hansson i Kullunge), Kullungen 1774—75 SLK Rö 12, 1782 ib. 16.

Ovanstående belägg gälla dels hemmanet Kullunge, avsöndrat från Beateberg (tidigare Mölnekulla) i Rö sn och i rjb satt till 1/8 mtl fr, dels ett därinvid beläget torp med samma namn, »hwaräst för ungefär 14 åhr sedan en gl. Kohlare bodt och då allena brukade Norrgårds åker och äng som då ganska ringa woro.. .» (1731—32). Detta torp (på ek kallat Kullängen), som lydde under Söderhall i Kårs ta sn och vid 1700-talets mitt endast hade en tunna årligt utsäde, är uppenbart en mycket sen bebyggelse. Namnet tillkom säkerligen från början hemmanet i Rö sn, som enligt kaxtbeskr. 1774—75 besådde drygt fyra tunnland i vartdera gärdet.

Hellquist (s. 75) uppfattar namnet som ett patronymicum, avlett av fsv. mansnamnet Kulle. Ställets obetydlighet jämte uttalsformen och majoriteten av de äldre beläggen tyda dock på att vi här ha att göra med en ganska ung bebyggelse och att Kullungen är ett ur­sprungligt naturnamn, som betecknat ängsmarken omkring de mar­kanta kullar, på vilka den nuvarande bebyggelsen är belägen. Kanske kan man också räkna med att namnet är en ellipti.sk bildning till *Kullungaängen, vars förled i så fall innehåller ett inkolentnamn *kullungar, avlett av senare leden i Mölnekulla. Det måste emellertid framhållas, att tvenne mindre gravfält av vikingatidstyp äro belägna icke långt från gården, det ena omkr. 700 m västerut, strax s. om sjön Jälnan och det andra på en höjd omkr. 300 m norrut. Det är sålunda tydligt, att en äldre bebyggelse funnits vid eller i närheten av det nuvarande Kullunge. Det är kanske icke helt uteslutet, att ett gammalt äkta -inge-namn föreligger. Indicierna äro emellertid så svaga, att det utan tvivel är säkrast att avföra namnet ur listan på gamla -inge-namn.

Förutom Kullunge i Rö upptar Hellquist (s. 75) även Kullinge i Björskogs sn, Åkerbo hd, Yästm. 1., och Kullinge i Husby-Sjutolfts sn, Trögds hd, Upps. 1. Intetdera hör emellertid hit. Det förra namnet möter tidigast i sammansättningen Quillinghaboluth 1350 SD 6 s. 209 or och skrives senare Quillingaby 1403 SD ns 1 s. 277 or, Quillinga-by 1407 ib. s. 650 or etc. — först 1505 möter kwllingeby 9/e 1505 UUBperg — och det senare skrives J Quillinge, Quillinge Hampn 1535:1, y kuiïlinge, Quillinge Hampn 1540:10.1

1 En parallell erbjuder Kvillinge sn i Östergötland, under medeltiden genom­gående skrivet Quillinge o. dyl. (se s. 513; det enda av mig kända undantaget är i kullinge 1496 C 36 s. 22), men enligt uppgift av äldre personer förr även

Ledinge, Väster- och Öster-, 1 fr + 1/2 fr + V2 fr + fnxtj; 1 sk + 1 sk + 1 fr, Skederids sn, vasta lédaga, bste, lédaga.

tre oresland jord i Lsedhinge . . . millan Naes och Laedinge 1418 SD ns 3 s. 207 or, J ladinge 1584 (1538:2), i öster lidinghe 1535 ghj, J ledinge (2 ggr), j ledinge (5 ggr), j ledingge, J öster Ledinge, j öster ledinge 1540: 5, östlädiwge, västlädircge 1540 ptl, J ledinge (2 ggr), J öster ledinge (2 ggr) 1541: 8, J Led­inge (2 ggr), j ledinge (5 ggr), J österledinge (2 ggr), j osterledinge 1542:2, j leddinge (2 ggr), J ledinge (2 ggr) 1543:12, y Leddingge, y Leddinge (3 ggr), y Ledircnge 1544: 6, y lädinge (2 ggr), y ledinge (2 ggr) 1545:1, i ledingenn 1562 fri 2:15.

I 1500-talets jordeböcker redovisas fyra skattehemman, nämligen två hemman Österledinge om 9 och 7 öresland och två hemman Ledinge om 9 och 4 öresland. Dessutom upptagas ett kyrkohemman om 8 öresland och ett frälsehemman utan angivet öretal. Enligt geom. jb 1638 (LA A 9 s. 134, 139) bestod Västerledinge då av två skatte­hemman om 9 och 4 öresland (jordeböckernas Ledinge) och ett frälse­hemman om 3 öresland, sålunda sammanlagt två markland, medan österledinge bestod av 4 skattehemman om resp. 5, 4, 4 3/é och 21/3 öresland, motsvarande jordeböckernas två hemman om 9 och 7 öres­land, och dessutom ett frälsehemman om 8 öresland, alltså samman­lagt praktiskt taget tre markland. Dessa jämna marklandstal för de båda byarna återfinnas även i storskifteshandlingarna från 1750 och 1768—70 (SLK Skederid 9 och 16).

Fornminnena visa, att Ledinge redan under forntiden varit delat i en östlig och en västlig bebyggelse. Vid skolhuset nära Österledinge finnes ett delvis förstört gravfält, som genom fynd visat sig åtmin­stone delvis tillhöra vikingatiden (ATA). I åkern längre österut stå några resta bautastenar, sannolikt rester efter ett nu bortodlat grav­fält. Vid Västerledinge finnes ett gravfält av vikingatidstyp nere vid sjön Huvan.

Hellquist (s. 94) uppfattar namnet som ett patronymicum, avlett av ett fsv. personnamn *Ladhij fda. Lathi. Samma namn skulle före­ligga även i ortnamnet Ledingelunda, Kärna sn, Hanekinds hd, Ögl. 1.,

uttalat Icùhgd (SOA, här anföres även ett citat av Broocman: »Qvillinge af gemene man Kullinge kallat» s.. 477). J f r även Åktdla i Bygdeå sn och tg, Vtbns 1., skrivet Åquille 1539, Åquislee 1543, Åquisle 1546 Nordlander Norrl. saml. 1 s. 292 och (?)Hulinge, by i Mosås sn, Örebro hd, Ör. 1., skrivet i hvMinge, aff hmlinghe, aff hwilinge 1500-t:s början A 134, Huilinge 1549, 1554 jb Sahlgren NoB 1927 s. 37, Hulinge 1562 jb Sahlgren ib.

skrivet in lathingœlundom 1343 SD 5 s. 198 or, ij lœdhinggalundum, a t. lœdwngalwnda 1369 (SRP 899), Ladhungalundabro, a t. Ladhunga-lunda 1409 SD ns 2 s. 133 or, i Ladhungalundom. 1435 SMR 190 a or, b or, in ladhungalundum omkr. 1442 reg. eccl. Line. f. 135 v.

Från östnordiskt område är denna personnamnsstam klent styrkt. Det fda. Lathi är endast belagt en gång och sammanställes i DGP med fris. Lade (sp. 826). Från fvn. litteratur är däremot personnamns-stammen Hlad-, HIqô- välkänd, dock huvudsakligen i namn på dik­tade personer och utlänningar (Lind Dopn. sp. 550, 555 f.). Det är dock att märka, att åtskilliga av dessa personer uppträda i litteratur, som kan sättas i samband med Sverige,1 vilket skulle kunna tala till förmån för Hellquists uppfattning.

Emellertid ligger en toponymisk tolkning närmare till hands. Öster-och Västerledinge ligga på var sin sida om en viktig och av allt att döma urgammal väg, som löper uppe på en jämn och vacker grusås (se glk). Själva vägen utgör redan på de äldsta kartorna ägogräns mellan byarna. Namnet kan sålunda uppfattas på samma sätt som Ledinge i Kårsta och Knivsta, och grundordet kan ha innehållit det ord, som föreligger i fsv. ledh Väg, farled'. De äldre skrivningarna med œ utgöra intet hinder (se s. 363).

Även en annan, likaledes toponymisk tolkning är dock tänkbar. Räknar man med att grundordet varit bildat till en stam ladh-, kan det vara en motsvarighet till fsv. Hadh eller ladha, vilka ord, som Sahlgren visat (UFT 6 s. 101 ff.), kunnat beteckna 'ngt uppstaplat, upplagt; stensättning, vägbank, bro'. Ordet Hadh ingår enligt Sahlgren i runsv. subst. lapb(r)o (jfr U 114)2 och ortnamnet Laxå (Ladzåen 1560), ladha i ortnamnen Läby (ladhuby 1316) och Lärbo (Ledhubro 1300-talet). Hit skulle jag även vilja föra det ovan nämnda öst­götska Ledingelunda, beläget vid det ställe, där stora vägen från Linköping till Mjölby går över Kapellsån. Här har säkerligen tidigt funnits en dylik broanläggning (jfr belägget Ladhungalundabro 1409).

1 Hladgudr och Hlçdvér i Volundarkviöa, Hlçôvér »konungr af Gautlandi» och dennes dotterson Hlçdvér iarl, Hlçdvér »konungr i Svipiôôu», annars kallad Ingjald Illråde, och en Hlçdvér bland »Hiälmars bekkiunautar». Se Lind sp. 557.

2 Ordet är belagt i Arboga tb 1 s. 24 (1454): »eth bodervm liggendis nidher widh aan j halstens gardh widh ladhbronse i östra hornith». Här ligger det nära till hands att översätta ordet med 'lastbrygga'. J f r diskussionen av ordets betydelse i U 114.

Namnet innehåller säkerligen ett inkolentnamn Hadhungar eller Hœdhingar 'de, som bo vid bron'. Yad Ledinge i Skederid beträffar, passerar den ovan omtalade vägen helt nära Österledinge en bäckdal, som förbinder sjöarna Addarn och Huvan, och här har utan tvivel ganska tidigt en liknande broanläggning funnits.

Även om grundordet icke med säkerhet kan fastställas, synes det dock klart, att en toponymisk tolkning är att föredraga framför en patronymisk.

Gullinge, 1 sk, Skederids sn, gùHgœ Tiselius s. 27, gülu Sigwido in Gullungy 1328 SD 4 s. 80 Peringskiölds avskr., erik j gulunge

25/e 1384 Eriksbergsark., Eric i gwlinghe 27k 1526 ib., Gulunghe 1535 ghj, gulinge 1540 ptl, J gulingge, j gulingge 1540: 5, J gulinge 1541:8, J Gulinge, j gulinge 1542: 2, j gulinge 1543:12, i gulinge 1544: 6, y gulinge 1545:1, J Gulinghe 1627 boskl Uppl. 8:3, Gulunge 1636 —37 LA A 9 s. 141, Gulinge (2 ggr) 1653 ml, Guhlinge 1686 rjb.

I de äldsta jordeböckerna upptages ett skattehemman om 2 mark-land, och samma jordatal kvarstår oförändrat ännu 1795 (SLK Skede-rid 17). Ett ganska betydande gravfält, sannolikt från vikingatid, finnes ett hundratal m n. om byn.

Hellquist (s. 41, Sjön. 1 s. 198) betraktar namnet som en avledning av fsv. mansnamnet Gulle. Det äldsta belägget Gullungy härrör emellertid från en avskrift, som uppvisar en mängd felaktigheter, och kan icke givas vitsord gentemot de talrika senare beläggen och det av Tiselius redan i slutet på 1800-talet upptecknade dialekt­uttalet, som visa, att grundformen är Gulungi.

Byn ligger vid en nu uttorkad sjö, Gullungesjön. Sjönamnet ut­talas gùiïugfân Tiselius s. 31, gulugaf&n och skrives gulinge Siö 1560 Rasmus Ludvigsson, Gulunge Siöön, Gulunge Siön 1636—37 LA A 9 s. 141, 147, Gulungen 1721 Sepelius s. 13, Sjön Guhlungen, Guhlunge Sjön, Gullunge Sjön 1795 SLK Skederid 17, Gulunge Sjön 1800—03 LA A 90 19:1, Gulungen 1804—05 Radloff s. 13, 92, Gulungesjön ib. e. 54, Sjön Gulungen 1858 LA A 90 19:2. Som Hellquist framhåller (Sjön. 1 s. 198), är sjönamnet av de äldsta beläggen att döma sekundärt till bynamnet, och den i senare källor uppträdande formen Gulungen bör då betraktas som en elliptisk bildning till Gulungesjön. Möjligt men av flera skäl mindre sannolikt är att sjönamnet Gulungen är det primära och att bynamnet bildats till detta; Gulungesjön är i så fall

i sin tur sekundärt till bynamnet. I varje fall är det uppenbart, att grundordet innehållit adj. gul. Utgår man från det förra alternativet, har det sannolikt varit ett med detta adj. sammansatt ortnamn, rim­ligtvis ett äldre namn på sjön, som då hetat *Gulsiör el. dyl., till vilket sedan ett inkolentnamn *gulungar bildats. Adj. gul är vanligt i naturnamn, även vattendragsnamn, såsom Gulingen guligdn, sjö i Tryserums sn, N. Tjusts hd, Kalm. 1., Gultjärnen gul$bna, tjärn i Svegs sn och tg, Jämtl. 1., som enligt upptecknaren har sitt namn av gulbHrnstar 'gula näckrosor', Gultjärnet gùlrgrœn SOV 2 s. 55, Gulån g&Ma, guMa, å i Ragunda sn och tg, Jämtl. 1., Gulebäck gulabœJç, bäck i Nävlinge sn, V. Göinge hd, Krist. 1. Ett gammalt naturnamn är även Gårdsjö, skrivet gulsioo 1375 (SRP 1124), golsio (2 ggr) 4/7 (27/6?) 1377 LSB, gwlsio 1378 (SRP 1311), gulsio (3 ggr) Vs 1380 LSB, (2 ggr) 16/n 1381 LSB, by i Häradshammars sn, Östkinds hd, Ögl. 1., belägen vid Gårdsjösjön, gèfdfén, se Franzén Vikbolandet s. 218 not.1 I vilket avseende sjön vid Gulunge karakteriserats som gul, är omöjligt att bestämma, då den som nämnt är uttorkad; den har tydligen varit grund och fiskrik (byn har enligt geom. jb 1636— 37 »God Skog Mulebeet och fijskevatn» LA A 9 s. 141) och möjligen täckt av vattenväxter.

Salmunge, 1/2 fr + 1/2 fr, by i Skederids sn, sakmwgè Tiselius s. 27, såbmwga.

j Salmygeby 1516 Sthlms tb 1514—24 s. 105, i Salmuwge 1535 ghj, j Salmunge (2 ggr) 1540:5, Salmunge 1540 ptl, i Sallmuwge 1542:2, y salmuwge 1544: 6, y Salmuwge 1545:1, Salmunge 1555 ptl, j salmunge, J salmunge 1562 fri 2:15, Salmunge 1686 rjb.

Byn består redan i de tidigaste källorna av två frälsehemman; några uppgifter om öretal ha icke påträffats. År 1718 beskrives den som starkt förfallen: »Salmunge består af 2:ne hela Frälsehemman under Finsta hörande, men liggia aldeles öde, så till hus, åker, en del af Ängstäpporne ingen gierdzgård behållen, hwarken omkring gierden, Tomptar eller hagar, icke heller will någon det upptaga för det stora Mantal på hemmannen är och den lilla Eng, som intet Creatur eller

1 J f r f. ö. NE Si. 85, Indrebo No. Innsjon. 1 s. 84, Lindberg s. 105; om gul i andra naturnamn jfr t. ex. Westman s. 138, 139, Tengström s. 266, Ohlsson s. 81, Modéer Smål. skärg. s. 80, N. Lindqvist Bjärka-Säby s. 119 f., OGB passim, särskilt 3 s. 152, DS 4 s. 155, 739, 7 s. 164.

dragare underhålla kan» (LA A 90 21:1). Några säkra spår av by-gravfält lyckades jag ej påträffa. Strax s. om utfartsvägen står en runsten, markerad på ovan citerade karta.

Om namnets innebörd har jag ingen mening. Säkra anknytningar till nordiskt språkmaterial stå ej att finna. Vill man söka en patro-nymisk innebörd, kunde man kanske tänka på det från hela Norden kända mansnamnet Sqlmundr, Salmund (Lind Dopn., Lundgren-Brate DGP), även belagt på en uppländsk runsten (U 39). Som grundord skulle man då ansätta en f. ö. okänd kortform *Salme, såvida man icke vill räkna med en partiell ellips av ett tänkt *Salmundunge. Lika sannolikt vore då, att grundordet varit ett ortnamn som *SaZ-mora, *Salmark, *Salmyra el. dyl., alltså en sammansättning med det i ortnamn vanliga elementet SaZ-, följt av efterled, som börjat på m. På dylika hypoteser kan emellertid intet byggas.

Lyhundra härad.

Syninge, Taster-, 1 fr + 1 fr, Skederids sn, Sjuhundra hd, och Öster-, 1 fr + 1 fr, Husby-Lyhundra sn, Lyhundra hd, synaga, symga, vèstasynaga, éstagynaga, &sta$yniga.

dimidium solidum terre in 0st&0nungi 1317 SD 3 s. 308 or,1 fsem gardha j S0ninge, a t. (c:a 1500) paa ssynninge Vu 146S Söderköping UUBperg, iij gardha i seninghe, a t . (1500-t.) ssynninga 14/io 1476 Yästerby UUBperg, hemiwgh j S0niwghe 27/s 1526 Mörby Eriksbergsark., J Swininge 1534 (1538:2), j Söniwge, i söninghe 1535 ghj, J Sinigge, j Sinigge (4 ggr) "1540:5, Synirage 1540 ptl, J Siniwge 1541:8, J Siniwge, j Syniwge, i Siniwge (2 ggr) 1542:2, j Siniwgge 1543:12, y Siniwgge, y Synmge, y syninge 1544:6, y syniwge (3 ggr) 1545:1, j syninge 1562 fri 2:15, melan Sijninge, melan öst sijninge, öst och west. Sijninge, öst Sijninge 1635 Rhez. s. 106.

Inbyggarnamn: öst och w[est] Syningerne Rhez. s. 106.

Byn bestod enligt de tidigaste jordeböckerna av ett skattehemman om 10 öresland, ett kyrkohemman om 9 öresland och två frälsehem­man utan öretal. I geom. jb 1636—37 (LA A 9 <s. 158—159, 164) upptages i Y. Syninge två kr om vardera 10 öresland och i ö . Syninge

1 SD har felaktigt »0stf0nungi». Bokstaven t skrives i brevet regelbundet med mycket långt tvärstreck. Detta har råkat skära den följande s-stapeln, vilket förklarar felläsningen.

ett fr om 111/3 och ett kr om 10 öresland, de senare 1771 satta till 10 1/2 resp. 10 öresland (SLK Husby-Lyhundra 20). Det sammanlagda jordatalet har sålunda uppgått till omkr. 5 markland, lika många som antalet gårdar i brevet från 1463.

Vid besök på platsen påträffades ungefär 1 km vnv. om V. Syninge ett gravfält, bestående av ett 10-tal högar av vikingatidstyp. Ö. Syninges gravfält ligger omkr. 500 m nnv. om byn, och jag räknade där till ett 70-tal fornlämningar, de flesta runda stensättningar, vilkas fyllning knappast märkbart höja sig över marken; möjligen kunna dessa härröra från en tidigare period av järnåldern. Fornminnenas läge visar, att bebyggelsen redan tidigt varit skild i en östlig och en västlig grupp. Det höga marklandstalet, fornminnena och den uppen­bart tidiga klyvningen av bebyggelsen tala för att denna är av be­tydande ålder.

Namnet måste sammanhållas med Syningen, namn på en sjö 6 km v. om Y. Syninge, uttalat synigan Tiselius s. 27, synkpi och skrivet Syninge Siö 1560 Rasmus Ludvigsson, Stymningen Lacus 1640 LA A 3 s. 11, Sinnigen Lacus 1671 KrA XX: 13. Så gör även Hellquist (s. 149, Sjön. 1 s. 599), som emellertid är oviss om vilket namn som bör anses vara det primära; han föredrar dock att uppfatta bynamnet, för vilket han icke känner några äldre belägg, som ett patronymicum, bildat av stammen i fsv. mansnamnet Sune eller sammanhörande med eng. ortnamnet Sonning etc. Alternativt sammanställer han sjönam­net med det norska fjordnamnet S jonen, av Rygh tveksamt tolkat som innehållande subst. sjön f. 'syn'; man kan nämligen se långt in i fjorden (Stud. Unger s. 63, not). Bägge Hellquists tolkningsförslag omöjliggöras av de äldre formerna. Stamstavelsens 0 bör återgå på äldre au, då namnet av det äldsta belägget att döma synes vara en ursprunglig -ung-avledning. På utvecklingen & > y uppvisa traktens många namn på -byle < -bêle goda paralleller.

Som Sahlgren framhållit (ANF 50 s. 282), talar det äldsta belägget på sjönamnet för att detta är sekundärt till bynamnet. Det är emeller­tid att märka, att sjön är belägen omkr. 1j2 mil v. om V. Syninge och skiljes från detta av marker, som tillhöra uppenbart gamla bebyggel­ser som Hagby, Lista, Kundby, Simlunda och Salmunge, delvis be­lägna i bygden omkring Rimbo kyrka. Sjön lär knappast ha kunnat giva intryck av att vara belägen v i d bebyggelsen Syninge, och om sjönamnet innehåller bebyggelsenamnet, bör den sålunda ha beteck­

nats som byns ti l lhörighet, i vilket fall namnet Syningen (<*Sy-ningesjön, Syninge sjö) måste härröra från en tid, då Syninges mar­ker sträckt sig fram till sjön, d. v. s. före tillkomsten av de ovan omtalade bebyggelserna. Ehuru detta kanske är möjligt, bör man dock under sådana förhållanden även överväga andra möjligheter att bedöma det samband, som måste finnas mellan de båda namnen.

Som Hellquist påpekar (Sjön. 1 s. 599), har det tidigare funnits direkt sjöförbindelse mellan Norrtälje viken och sjön Skedviken. Land-hö jningskurvorna visa, att sjöarna Skedviken, Syningen, Kundby-sjön, Björken och Limmaren vid Hågatid utgjorde ett enda samman­hängande vattensystem, som torde ha brutits vid bronsålderns slut eller början av äldre järnåldern. Kanske är det det äldre namnet på detta vattendrag, som möter i såväl sjö- som bynamnet. Yi skulle då ha att göra med ett uråldrigt naturnamn *Saunung(r) el. dyl., i vilket fall bynamnet bör betraktas som ett oäkta -inge-namn. Ö. Syninge var beläget på endast 11/2 km:s avstånd från detta vattendrag. Tänk­bart är även, att -ung-elementet i de båda namnen är av olika ur­sprung, i bynamnet personbetecknande, i sjönamnet naturbeteck-nande, och att sålunda bägge oberoende av varandra äro bildade till den stam Saun-, som ingått i det forna viknamnet. I så fall är Syninge en regelrätt inkolentnamnsbildning av vanlig typ. Med hänsyn till bebyggelsens storlek och uppenbart höga ålder förefaller det mest tilltalande att betrakta Syninge som ett äkta -inge-namn.

Om namnets innebörd hyser jag ingen åsikt, då jag icke kan få några anknytningar till känt nordiskt språkmaterial.1

Vantunge, 1 sk + 1 sk, Husby sn, vàntoga ä, vàntug&.y. v öxtug land iordh liggendis i wantwnä, jöns i wantwnä, Jöns i wantwna

(det sista i ett överstruket parti) 1493 ULD s. 67, 122, van tunge 1540 ptl, y vantunge, y vantuwnge 1544: 6, y wantiwnge, y wantuwge, y wanturange 1545:1, y van tunge 1546: 5, y wantwnge 1547:10, want vnge, wantunge 1635 Rhez. s. 156 och Pl. IV, Vantunge 1653 ml, Wantunge 1686 rjb.

lnbyggarnamn: vant vnge bor 1635 Rhez. s. 156.

I de citerade 1500-tals jordeböckerna fr. o. m. 1545 upptagas två skattehemman om 9 1/2 och 6 V2 öresland, d. v. s. sammanlagt jämnt

1 Sockennamnet Sone, Kållands hd, Skar. 1., skrivet de sonœ 1291 SD 2 s. I l l or, de sone 1291 ib. s. 112 or, är med största sannolikhet ett vin-namn. Som sådant uppföres det också i Y. Janssons materialsamling NoB 1935 s. 122).

2 markland.1 I senare jordeböcker och skifteshandlingar (t. ex. rjb 1686 och SLK Husby-Lyhundra 25, 1775) upptagas två hemman om vartdera 1 markland.

Yid besök på platsen påträffades endast rester av ett mindre grav­fält strax ö. om byn.

Gentemot de äldsta jordeboksbeläggen och dialektuttalet kunna formerna i ULD icke tillmätas någon betydelse. De härstamma från ett parti i domboken, om vilket utgivaren K. H. Karlsson yttrar: »Af de många egendomligheter och danismer, som förekomma i denna skrifvares språk, skulle man nästan vilja draga den slutsatsen, att han varit dansk till börden, men så länge vistats i Sverige, att han dock i hufvudsak tillegnat sig det svenska språket» (Inl. s. VII). Under sådana förhållanden är det sannolikast, att formerna ivantunä, wantuna bero på en missuppfattning av skrivaren. Det är rimligast att utgå från ett ursprungligt Vantungi. Med detta kunna jämföras följande namn:

Vantinge, by i Barkåkra sn, Bjäre hd, Krist. 1., vöntige,, vàntiga — i Watninge isogenn 1465 JEJ)A 1 s. 85 reg. 1476.

Väntinge, gd i Hörs sn, Frosta hd, Malm. 1., vœntîga. Väntinge, by i Hejde sn, Gotl. s. hd, vàntiga — Wentinge 1732

Neogard. Väntlinge, sn i Gräsgårds hd, Kalm. 1., vèntlîg — de wentlinge

e. 1283 SD 1 s. 732 avskr. reg. eccl. Line., de waentlinge 1346 SD 5 s. 620 avskr. 1400-t.

i Wœntlinge i Kudhbo sokn 1418 SD ns 3 s. 339 or, ej identifierad bebyggelse i Kuddby sn, Björkekinds hd, Ögl. 1. Namnet är ej upp­taget av Franzén i hans monografi över Vikbolandets ortnamn.

Vantinge, sn i Sailing hd, Fyn — af Wontinggse 1418 Rep. 1 5716 or, in Wantinge 1419 ib. 5795 or, i Wantinge 1425 ib. 6215 or, af Wantinge 1442 ib. 7251 or.

1 I 1544: 6 är det senare skattehemmanet satt till 13 2/s Öresland, vilket torde bero på en felbokföring, sannolikt uppkommen genom förväxling med skatte­hemmanet i grannbyn Dillingby, som likaledes är satt till 13 2/s öresland; i denna by finnes även en skatteutjord om 21/a öresland, som brukas av Vantunge, och Dillingby skattejord uppgår sålunda — liksom Vantunges — till jämnt 2 markland (dessutom finnes ett kyrkohemman om 1 markland). Det är ur alla synpunkter rimligast att räkna med att Vantunge och Dillingby under medel­tiden varit taxerade till 2 resp. 3 markland.

Vanting, by i Bregning sn, Boiling hd, Jylland — Wandting 1688 Trap 8 s. 305.

Vanting, gdr i No sn, Hing hd, Jylland. Trap 8 s. 276. Något eller några av de namn, för vilka medeltida belägg saknas,

höra möjligen icke hit. Osäkert är givetvis också Vantinge i Bark-åkra, men det torde dock tills vidare böra sammanhållas med de övriga, då det medeltida belägget härrör från en sekundär källa.

Hellquist (s. 164 f., 173 f.) uppfattar hithörande av honom behand­lade namn som avledda av ett kortnamn *Vante, bildat till en person­namnsstam Van-, som skulle föreligga i fty. Wanunc. Då varken kort­namnet eller personnamnsstammen Van- äro säkert belagda på nor­diskt område, vore det egendomligt, om ett sådant fullständigt okänt namnelement skulle ligga till grund för de ovan anförda -inge-namnen. Snarare skulle man vilja tänka på ett fsv. binamn *Vanter, identiskt med fsv. vanter, vatter, fvn. vqttr 'vante' (jfr fvn. binamnet Dun-vqttr och fornaldarsagornas Vqttr, Lind Personbin., Dopn.), men detta kan knappast ha haft någon större frekvens — det är att märka, att icke heller -sta-namnen ge någon antydan om existensen av ett mansnamn *Vant(e).

Emellertid leder ett försök till toponymisk tolkning till lika klent resultat. Visserligen uppträder i gamla nordiska ortnamn ett element Vant-, Vatt- i sådan ställning, att det icke kan uppfattas som ett personnamn, men detta har icke fått någon rimlig förklaring. Ett fno. vattendragsnamn *Vqtt eller *Vatta antages ingå i namn som Vätte-dal, Vatterud (NG 2 s. 247, 11 s. 176, NE s. 292, Sohlberg s. I l l f.), men dess innebörd är oviss. Sammanställningen med vqttr 'vante', åsyftande terrängens form (NG 11 s. 176; jfr även 12 s. 55, 13 s. 55) betraktas med rätta av Sohlberg (a. st.) som föga övertygande. Av östnordiska namn, som med större eller mindre sannolikhet kunna föras hit, må nämnas Vantore på Laaland, skrivet Wantœworœ Vald. jb s. 50, som av M. Kristensen (Lållands og Falsters Stedn. 2 s. 11; jfr NoB 1928 s. 108) sammans-tälles med Vantinge i Skåne och på Fyn, dock utan förklaring. I andra namn, såsom VantahvUlen vànta-îcûhn, gd i Ås sn, Västbo hd, Jönk. 1., Vantekullen våntdJcuhn, lht i Ödeshögs sn, Lysings hd, Ögl. 1., Vantetjärn vàntdg-àn, sjö i Silbo-dals sn, Nordmarks hd, Värml. 1. och Vantmossen, mosse i Älvdals hd, Värml. 1., kan man kanske i ett eller annat fall räkna med subst. vant(e); för Vantetjärn föreslår upptecknaren »vant m. 'vante'», men

om Vantemossen meddelas i SOV 14 s. 175, att mossens form knappast kan ha varit namngivande. Ett binamn *Vante kan måhända ingå i de uppenbart unga namnen Vantabo vàntabo, lht i Karda sn, Östbo hd, Jönk. 1., Vantaröd vantakad, gdr i Brösarps sn, Albo hd, Krist. 1., Vantboda, nu försvunnet torp på Hvalsta ägor, Norrsunda sn, Sthlms 1. (Wantboda 1708 LA A 68 24: l).1 Vidare må nämnas Vänt-brunna, by i Balingsta sn, Hagunda hd, Upps. 1. (ventabrum 1257 SD 1 s. 385 or, Wentabrun 1268 ib. s. 447 or) och Väntan, gd i Fågelås sn, Kåkinds hd, Skar. 1. (vàntd, vènta, wenta qwsern 1391 (SRP 2594), Vsentha qusern 1447 Vkjb s. 183, Vsentho qusern 1465, 1466, 1480 ib., Wenthoqusern 1502 ib.) som av Hellquist (Sjön. 3 s. 68, NoB 1923 s. 35) anses innehålla ett ånamn; den uteblivna assmilationen ger dock anledning att förmoda, att förbindelsen nt är oursprunglig. Möjligen kan detta namn liksom troligen även Väntholmen, gd i Hilleshögs sn, Färentuna hd, Sthlms 1. (Wenteholmen 1551:14; jfr Almquist Civ. lokalfÖrv. 1 s. 171) innehålla en bildning till verbet vänta (jfr OGB 4 s. 28, 5 s. 260).

För de här anförda -inge-namnen har jag intet tolkningsförslag. Kartbilderna ge icke någon ledning. Vantunge i Husby, Väntinge i Hör och Väntinge i Barkåkra ligga visserligen icke långt från vatten­drag, med vad de två första beträffar, äro dessa mycket obetydliga. Väntlinge på Öland och Väntinge på Gotland ligga liksom de danska Väntinge, Vanting lågt och flackt utan rinnande vatten i grannskapet. Ytterligare material och grundligare topografiska undersökningar behövas för att få större klarhet över denna i -inge-namnen så rikt representerade namngrupp.

Göringe, 1 sk + 1 sk + 1 sk 4- x/2 fr, Estuna sn, gynga ä, tèrtge, %sraga y.

J gyrlinge halff ssettaB ortvgh 28h 1365 Sävstaholmsark. (kan möjligen även åsyfta G. i Häverö),2 halff ellefte ertug i Gerlinge som Beynct Snarse hafthe 1400 SD ns 2 s. 181 or, j gerlinge Va mark landh jordh ther gaar [a]ff xiiij 0ra

1 Måhända kan man för ett eller annat av dessa namn räkna med möjlig­heten, att förleden är ett subst. *vant eller *vanta 'brist', bildat till fsv. verbet vanta 'fattas, brista'.

2 I Tre Rosors arkiv s. 167 (1561) meddelas en regest av samma brev, som omtalar »tuå ort. land iord i Gyrlinge». Det avvikande jordatalet beror på missuppfattning av originalbrevets formulering.

pen ning er 2V12 1463 Lunda RAP, fssrn eres landh j g0rlinge 25/a 1473 RAP (DRA), y göreirange, y göringe (3 ggr), y göriwge 1544:6, y görmnge (3 ggr), y göringe (2 ggr) 1545:1, y Göringe (2 ggr) 1546:5, y Göringe, y göringe 1547:10, Gyringe 1554 ptl, 1555 ptl, i giöringe 1562 fri 2:15, gyringe 1635 Rhez. s. 102, 146, göringe ib. s. 154, Giöringe 1653 ml, 1686 rjb.

I de tidigaste jordeböckerna upptagas tre skattehemman om 5 V2, 16 och 6 2/s öresland samt ett frälsehemman utan öretal. Senare lant-mäterihandlingar (t. ex. SLK Estuna 25, 1769) visa, att frälsehem­manet värderats till 4 öresland (jfr belägget från 1463). Byn har sålunda taxerats till praktiskt taget jämnt 4 markland. Det största hemmanet reduceras senare till 8 öresland (rjb 1686, lantmäteri-handlingar).

Ägofiguren uppvisar en egendomlighet, i det att en del av utmar­ken skiljes från de övriga ägorna genom mark, som tillhör Karby by. Karby synes vara upptaget på Göringe ägor och är sålunda sannolikt den yngre av bebyggelserna. Detta bekräftas av fornminnenas karak­tär; strax s. om Karby finnes ett vikingatidsgravfält och på Göringe utmark omkr. 1 km sso. om Göringe ligger ett gravfält, som enligt fil. lic. H. Thålin sannolikt kan dateras till äldre järnålder.

Hellquist (s. 189) synes räkna med att namnet är patronymiskt, men avstår i brist på äldre belägg från närmare utredning. En över­tygande tolkning har framställts av N. Lindqvist (Bjärka-Säby s. 115 ff.), som i grundordet ser en motsvarighet till isl. gor 'den halv­smälta födan i djurs inälvor', sv. no. da. dial, går, gorr, gurr 'smuts, dy', och framhåller, att byn enligt glk ligger vid ett torvdyområde. Tidigare ägobeskrivningar bekräfta detta och visa, att Göringe ängs­mark var sank och starrbevuxen. Ur en kartbeskrivning från 1769 (LA A 24 10:1) kan nämnas: »Wästerängen til större delen bestar af svag starrvall . . . Söderängen . . . består dels af starr, dels af hårdvall . . . Starrmyran mäst öfver alt af klen starvall . . . Norr­kärret», och vidare omtalas »torfskiörd» i ängsmarken. Ordet gorr är vanligt i uppländska ortnamn, X ex. Gårhamnen géråmna, vik å Arholma, Björkö-Arholma sn, Bro och Yätö skg, Gårviken gérviJcdn, vik å Simpnäs ib., Gorrhålet gèreto, vik å Bergby, Häverö sn, Väddö och Häverö skg, i vilka förleden enligt upptecknaren är det levande dialektordet gårr ger 'slam, dy'. En -öw-avledning av samma rot föreligger i göra f. géra (rättare normaliserat göra) 'torvmosse' (SOA), vilket enligt upptecknaren även ingår i Göra géra, g&ra,

Gåramossen 1805 Radioff 2 s. 56, åker upptagen i en torvmosse på Beatebergs ägor, Rö sn, Sjuhundra hd, och en yöw-avledning möter i JÖrjan ßrjan, -rç, kärr å Nolvik, Ljusterö sn, Åkers skg, som inne­håller det i Norrland vanliga görja 'gyttja', rikt belagt i SOA:s dialektordsamling.

Ord, bildade till samma stam, föreligga även i grundorden till följande -inge-namn:

Göringe, Häverö sn, Väddö och Häverö skg, Sthlms 1. Se s. 465 f. Gör(l)inge, nu försvunnen by i Fundbo sn, Rasbo hd, Upps. 1. —

i swderby j tunboheredhe sogn ij marc land Jordh oc en qwern J gorlinge i samme sogn 1368 reg. 1450-1, av vid. u. d. C 4 f. 22 r., 10 Va OTtughland j gormnghe 1457 C 7 f. 8 r.

Om denna bebyggelse veta vi endast, att den på 1400-talet värde­rats till minst 3V2 öresland, att där funnits en kvarn och att den sannolikt legat nära Söderby i samma sn. Båda egendomarna till­hörde Karl Knutsson. I C 8 (1473), som redovisar för arvet efter denne, upptages bl. a. »syderby» (3 hmn) och granngården »lwnd», nuv. Marielund, medan Görlinge motsvaras av »molnaere» (f. 6 v.). Söderby beskrives i en lantmäterihandling från 1684 (LA A 17 s. 128 f.) sålunda: »Söderby består wähl uthi Cronones Jordebok af 4 h:n och skohla wara gl: f relise uthan Öhretahl, men i sielfwa byn ähr allenast 3 h:n och det fierde haff[er] samma nampn men der brede wedh emellan Lundh och Söderby med sina äger beläget, och kallat Mölnäre hem:t». På kartan är o säteriet Söderby och dess ägor utritade, och de gränsa i ö. mot »det ena hemawnet i Söderby Möllnare-h:t kallat dess Egor stöta här nemst in till denna Rågången». Söder­by kvarnhemman inlades sedermera under säteriet Lund, vilket fram­går av en karta från 1706 (LA B 21 28:1): »Lund hafuer uthi förre tider bestådt af ett Gl: Säterj och warit 1 Ml:, som i desse tiders Jordeböker för frelse införes, hwar under Qwarnhem:t i Söderby hwilket wäret med Rågång åtskildt från Lund men sedan det blef aldeles inlagt under ett bruk med samma, är rågången och Skillie-merkerne i dessa tider obekante blef ne, hwilkt h:n samaledess för ett frelseh:n i Jordboken införes, och begge tillhopa under Säterj sam-manbrukas». Kartan visar, att »Mjölnarehemmanet» nu avhysts; omkr. 500 m v. om nordvästra spetsen av sjön Goren utmärkes en tomt­plats med uppgiften: »Söderby Mölnare h:t haf:r här stådt». Det om­talade hemmanet har uppenbart intagit en särställning, i det att det

haft rågångar mot de övriga hemmanen i Söderby och även mot Lund. Det är synbarligen en gammal självständig bebyggelse, och jag tve­kar icke att identifiera det med det medeltida Gör(l)inge, vilket nämndes tillsammans med Söderby och hade kvarn. De historiska skälen stödjas av språkliga. Hemmanet ligger vid sjön Goren, kallad Gårran 1560 Rasmus Ludvigsson, Gohr Siön 1706 (a. handl. i LA). Sjön är grund och gyttjig, och namnet innehåller utan tvekan det ovan omtalade dial, gorr 'slam, dy'. Enligt glk sträcker sig ett torvdy-område upp mot den forna byplatsen, i vars omedelbara närhet en stensättning och ett stenkummel äro markerade. Bynamnet är säker­ligen bildat till sjönamnet och bör närmast uppfattas som inne­hållande ett inkolentnamn *gör(l)ingar 'de som bo vid Gor(sjön)'.

Görlinge, by i Biskopskulla sn, Lagunda hd, Upps. 1. — de gyrlingi 1298 SD 2 s. 246 or, in gyrlinge 1337 SD 4 s. 547 or (identitet oviss, endast lokaliserat »in oplandia»), de Grylinghi 1349 SD 6 s. 125 or,1

i Gorlinghe 1420 SD ns 3 s. 559 or, i görlinge 1441 or (SMR 1371), i görlinghe 1492 ULD s. 44.

Byn är en betydande bebyggelse om sammanlagt 35 % öresland, d. v. s. praktiskt taget 41/2 markland. Hellquist (s. 42) uppfattar namnet som bildat av »ett släktnamn *Gyrlinger, kanske af stammen i det personnamn *Gurilf, som ansättes af Förstern. I2:713». Hell-quists sammanställning är föga sannolik. Byn gränsar både i norr och söder till gamla sankmarker med dyjord, varför det icke finns något skäl att skilja namnet från de övriga här behandlade.

Gorsinge, Strängnäs sn, Åkers hd, Söd. 1., fsv. Gorsunga, Gorsungom (se vidare s. 142).

Den forna byn Gorsunga låg ungefär vid nuvarande Grindgorsinge rakt s. om Gorsingeholm. N. om byplatsen utbredde sig en stor sank­mark med en liten sjö, på en karta från 1774 (LA C 72 12: 2) kallade Gorssinge Dyäng resp. Träsk-Sjön. För att belysa traktens karaktär må anföras ett utdrag ur handlingar till en ägotvist 1762: »Herr Vice Borgmästaren Wikman påstod däremot at, så vida hela detta Träsk förmodeligen tilförene helt och hållet varit Siö, fast i sednare tider igenvallad, så borde ock Gorsinge By, såsom tillstötande Bolby,

1 Namnet är med största sannolikhet identiskt; det förekommer i brevet i en uppräkning av fastar från Lagunda hd. Det uppfattas av Hellquist (s. 39) som bildat av ett släktnamn *Grylinger, till vilket det dock icke finns några nordiska anknytningar.

här äga allt hvad icke af ålder varit kronones Äng» (LA C 72 12:1). Jag finner det sannolikt, att denna träskartade insjö en gång burit namnet *Gor-sœr, *Gor-sior och att till detta bildats inbyggarnamnet gorsungar (jfr * halsungar, ev. bildat till *Hall-siör, ovan s. 66).1

Yämlinge, 1 sk + 1 sk + 1 sk, Estuna sn, vàmhga, vœmHga. terram VII. solidorum in Waemblingi 1296 SD 2 s. 222 or, Jserle i j vaemblinga-

by 1382 (SRP 1740), j vaemblingaby Vs 1384 Arboga UUBperg, j vaemblingaby eet halft marcland jordh 16/3 1384 Arboga UUBperg, j vaemblingaby eet halft markland jordh 24/2 1385 Torshälla Trolle-Loewens saml., Botvidhir i Vaemliga-

1 Måhända kunna även andra namn av liknande bildningstyp förklaras på samma sätt. Det halländska sockennamnet Stafsinge i Faurås hd, uttalat stàfsîga, stàfsvgd och skrivet (in) Staffinge 1369 Rep. 1 2862- or (sanno­likt tryck- eller läsfel och säkerligen identiskt med Styffes Sku s. 104 från. samma år anförda Stafsinge), i Stafsinge S. 1474 Rep. 2 3546 or, i stafsynghe sogn ®/2 1484 Faurås ting RAP. Byn ligger invid en sankmark, som på en karta från 1776 (LA M 60 18:1) anges vara »Byen Stafsingis Afwar eller Kjärr-Marcker och Dess Torf-Måsse» och är betecknad med blå färg. Afve översättes av Möller med 'vattensjukt fält, som oftast är översvämmat' (om ordet se f. ö. s. 220). Stavsinge nr 6, som ligger närmast sankmarken, bär namnet Stavsjö ståv$0 (SO A), för vilket jag tyvärr inte känner några äldre belägg. Det synes emellertid ligga nära till hands att som grundord till by-och sockennamnet ansätta ett sjönamn *Stafsœr, *Stafsior, vars namn bevarats i gårdnamnet.

En liknande tolkning kan måhända även tillämpas på det östgötska Valsinge, fsv. *Valsunga, Valsungom (se s. 145), by i Björsäters sn, Bankekinds hd. Be­byggelsen, som är splittrad i tre grupper, Skatt-, Back- och Fru-Valsinge, ligger omkring sjön Ommen, som skiljes från översjön endast genom en kort sträcka låg sankmark. översjön står på samma sätt i förbindelse med Svinstadsjön. Tillsammans utgöra de tre sjöarna ett sammanhängande system av omkr. en mils längd och V2 km:s bredd. Ett namn *Val-sœr, *Val-sior, innehållande dial. val 'käpp, stång', om vilket se s. 211, vore välmotiverat. Härför talar också uttalet, som är và§igd, våjivgd ä , valsvgd y. Ljudet § måste återgå på ett 1rs, vilket i sin tur förutsätter, att förbindelsen Is uppstått genom senare sammansättning eller avledning och icke kan vara ursprunglig (se Ålander 1 s. 143, 195, som anför exemplen bêlstar, fjœlstar, hälsdn, pblsd gentemot fà§ûp 'färdsup', stö§fåt 'stolsföt', ta§ 'talas', sta§ 'stals'). Jag är alltså snarast böjd att uppfatta namnet som en bildning till ett inkolentnamn *vals­ungar (ingående i Walsumgaskoge, om vilken form se ovan s. 145), 'folket vid *Valsaer'.

Samtliga tre namn, Gorsinge, Stafsinge och Valsinge, uppfattas av Hellquist (s. 38, 139, 163), som patronymica, bildade till personnamn, som äro okända på nordiskt språkområde.

by 1417 SD ns 3 s. 271 avskr. Broocm., Botuidher j waemblingaby 1437 or (SMR 546), Niclis perssow i vemlingeby 8/s 1512 foto i RA av or tillh. K. Molin, Kullsta, Estuna, y wemblingeby (3 ggr), y vemblingeby (2 ggr) 1544:6-, y wemblingeby (2 ggr), y wembligeby (3 ggr) 1545:1, y vemlingeby 1546:5, y wemblingeby 1547:10, Yämblingby 1554 ptl, 1555 ptl, Wämlinge 1635 Rhez. s. 97 (karta), Wemlingby ib. s. 101 (karta), vemlingby ib. s. 146, Wemblingby 1653 ml, Wämblingeby 1686 rjb. Formen »Wemblingeby» o. likn. är i jorde­böckerna allenarådande fram till 1700-talet, då de ersättas av »Wemlinge» etc.

Inbygg ar namn: uemlingbor[?] 1635 Rhez. s. 98.

I de tidigaste jordeböckerna upptagas tre skattehemman om 20 1/3, 5 och 4 öresland. Det andra skattar även för en ut jord om 3 2/s öres­land »j Mälingbyen», en sannolikt redan på 1500-talet försvunnen grannby, om vilken se s. 202. Det sammanlagda jordatalet är sålunda 33 öresland. I senare jordeböcker ha även de övriga hemmanen var sin utjord i Märlingby om vardera 3 1/3 öresland, och hela summan uppgår i rjb till 39 2/3 öresland. I beskrivningen till 1697 års karta (LA A 24 30:1) upptages ett hemman Vämlinge om 18 öresland, ett Norr el. öster Märlingby på 6 2/3 och ett Väster Märlingby på 16 öresland, sammanlagt 40 2/3 öresland. Det är troligt, att en stor del av den jord, som i de tidigaste jordeböckerna upptages under Väm­linge, i själva verket tillhört det forna Märlingby. Huruvida ökningen i jordatal beror på rent kamerala operationer eller återspeglar en realitet, vågar jag ej avgöra, men det senare förefaller sannolikast (N. el. V. Märlingby om 6 2/3 öresland synes mötsvara de i senare jordeböcker införda tvenne utjordarna om vardera 31/a öresland). Säkert är, att de båda byarna sammanlagt taxerats till 4 à 5 mark­land, varav Vämlinge svarat för minst drygt 2.

Vid torpet Kråkhättan n. om byn finnes ett betydande gravfält, vars äldsta fornlämningar enligt Thålin synas härröra från äldre järnåldern (Fornvännen 1944 s. 245). Det är dock att märka, att gravfältet ligger på gränsen mot den betydande byn Tarv (nu Stjern-holm) om 4 markland.

Trots de talrika formerna på -by föreligger säkerligen här ett äkta -inge-namn. Den äldsta formen och det nuvarande uttalet ha här vitsord (jfr även »Wämlinge» hos Rhez.). Det efterhängda -by har här snarast epexegetisk karaktär och torde närmast bero på grann­skapet med Märlingby (belägg se s. 202).

Hellquist (s. 173) uppfattar namnet som ett patronymicum, bildat av ett mansnamn *Vambe, konstruerat ur ortnamn. Namnet måste

emellertid sättas i samband med Vamlöten vàmlèta (egen uppt.), ett stort åkerområde, som utbreder sig v. och sv. om byn. Det är fylligt belagt i äldre lantmäterihandlingar: »Wambelöten söder om gerdet belägen, består så wähl af hårdwall, som små Star mitt uthi Engen der gräs wallen af det uthur nestliggiande Högder stigande watnet upiäser...» 1697 LA A 24 30:1, »Wamblöten . . . hafwer dels hård, dels starrwall» 1771 ib. 28:1, »Wamlöts Twäran . . . Wamlöts Råen, der Wemblinge ägor sluta och Berga vidtaga» 1837 ib. 32: 3. I namnet ingår subst. nysv. våmm, fsv. vamb 'kreatursmage', vilket är vanligt i ortnamn och åsyftar terrängens form (se Brevner s. 67 f. och där cit. litt.). Även här är det uppenbarligen formen, som varit anled­ningen till namnet. Som framgår av kartbeskrivningen från 1697, sluttade hårdvallsbackarna ned mot ett sankt, runt mittparti — möj­ligen är det detta, som ursprungligen burit namnet *Föm&, varefter sluttningarna runt omkring fått namnet Vamblöten; jfr Vambmyren, odling, och Vamban, mosse, båda i Singö sn, Väddö och Häverö skg, Sthlms 1. (SOA).

Här föreligger alltså ett säkert toponymicum. Vämlinge innehåller säkerligen ett inkolentnamn vämblingar, 'de som bo vid Vamb (löt)'. Bebyggelsen kan även dateras med en viss säkerhet. Enligt nivå­kartorna låg vid Hågatid större delen av den odlingsbara jorden under vatten, och trakten kan väl knappast ha blivit beboelig förrän mot bronsålderns slut och tidig äldre järnålder. Fornminnena visa, att en bebyggelse funnits på platsen under äldre järnålder. Denna bebyggelse liksom med största sannolikhet även namnet härrör så­lunda från århundradena närmast omkring Kr. f.

Huruvida även det gotländska sockennamnet Vamlingbo, fgutn. VamlingabOj vilket av Hellquist (a st.) och H. Gustavson (OUÅ s. 39) uppfattas som ett patronymicum, bör betraktas som avlett av en terrängbeteckning, kan ej avgöras utan närmare lokalkännedom. För en patronymisk tolkning talar, att »-inga-bo»-namnen på Gotland i vissa fall med säkerhet måste uppfattas som avledningar av person­namn (se s. 95 f.).

Svinninge, by i Estuna sn. Se ovan s. 334.

Fsv. Nitlinge, nu försvunnen bebyggelse, sannolikt i Estuna sn. et eresland jordh i Nitlinge som iEstuna kirkia hafthe 1409 SD ns 2 s. 182 or

(samma läsning Styffe Bidr. 2 s. 182).

Förutom ovan anfört belägg har jag icke lyckats finna några uppgifter om denna bebyggelse. Att den legat i Lyhundra är säkert, då brevet rör reduktion av gods i detta hundare, och med största sannolikhet kan den även förläggas till Estuna sn, eftersom ett drygt tiotal av de jordar, som indragas från sockenkyrkan, med säkerhet kunna lokaliseras till socknen; endast en egendom är belägen på annat håll, nämligen i Risslingby i grannsocknen Karlskyrka vid gränsen mot Estuna. Jag kan tyvärr icke närmare bestämma byns läge, och då det är synnerligen vanskligt att bygga en etymologi på ett enda belägg, särskilt om tolkningen icke kan få stöd av realia, vill jag blott inskränka mig till att antyda en tolkningsmöjlighet.

Hellquist (s. 104), som felaktigt identifierar namnet med Nisslinge, nuvarande Strömsdal i Breds sn, Åsunda hd, Upps. 1. (Nislinge 1538: 2, J nyslmnge 1542: 5, J nysliwge 1543: 2), om vilket se Alm-quist Frälseg. s. 753, vill sammanhålla det med fht. personnamnet Niz(z)o, vilket dock av Förstemann uppfattas som en kortform till namn av typen Nidperht, Nidger o. s. v. En personnamnsstam Nit-år fullständigt okänd i de nordiska språken.

Nisslinge i Breds sn, med vilket namnet närmast bör sammanhållas, är beläget vid Sagån, som här har stritt lopp och driver flera kvarnar. Liknande läge kan konstateras för så gott som samtliga jordeboks-förda bebyggelser, som innehålla ett element Nit(t)-\

Nittorp, sn i Kinds hd, Älvsb. 1., nètarp, nitorph 1390 (SRP 2454), i Nitthorpe 1413 SD ns 2 s. 691 Hildebr. avskr. Se vidare SOÄ 7 : 1 s. 178, där namnet knappast riktigt anses innehålla ett f. ö. full­ständigt okänt mansnamn *Nitte, »på vars tillvaro det fsv. ortnamnet Nittinge också synes hänvisa»; något dylikt -inge-namn är emeller­tid icke känt. Socknen ligger vid Lillån, en biflod till Ätran. Ån driver kvarnar vid flera ställen av sitt lopp.

Nitta, en kvarntomt i Yarnums sn, Ås hd, Älvsb. 1., nèta, Nitteq. 1552, 1622, Nithe q. 1555, Nytto q. 1567, 1582. Se vidare SOÄ 14 s. 162, där namnet säkerligen felaktigt tolkas som en böjningsform av subst. nytta, vilket är oförenligt med dialektuttalet; ordet uttalas i västgötadialekterna nökka, nötta (se Götlind Västergötlands folk­mål s. 238). Nitta ligger vid Yiskans övre lopp, som här driver flera kvarnar.

Nittkvarn, kvarn i Grangärde sn, Yästerbergslags tg, Kopp. 1., nit kvatia, belägen vid Nittälven (nitéhiti), som från sjön St. Nitten

(stajqitn, störa nîtri) i Grangärde sn genom L. Nitten i Ljusnars-bergs sn, Nya Kopparbergs tg, Västm. 1. rinner ned till sjön Ljusnarn i samma sn. Att döma av den stora höjdskillnaden mellan St. Nitten (283 m ö. h.) och Ljusnarn (161,9 m ö. h.), måste älven ha ett ganska stritt lopp. Detta synes särskilt gälla den del av älven, som rinner mellan Holmtjärn och L. Nitten och vid vilken Nittkvarn är belägen; här är höjdskillnaden 40 m på en sträcka av 2 km. Sahlgren (NoB 1935 s. 57) betraktar sjönamnet som bildat till fi. niittu 'slätter' och anför från Ljusnarsberg exempel på att detta ingår i naturnamn, och enligt uppteckning i SOA anses på orten namnet på den vid sjön belägna bebyggelsen Nitten nUn, som bebotts av finnar, innehålla samma finska ord. Även om starka skäl tala till förmån för Sahlgrens tolkning, förefaller det mig dock sannolikare, att detta betydande vattendrag i likhet med övriga mer iögonenfallande naturföreteelser i dessa trakter bär ett inhemskt namn, som härstammar från tiden före finnbebyggelsen. Namn med finskt ursprung synas endast till­komma smärre lokaliteter. Om sjönamnet jfr f. ö. Hellquist Sjön. 1 s. 429.

Nittebo, gd i Färgaryds sn, Västbo hd, Jönk. 1., nètdbà, Nytaboll Smål 1566: 3, Nitteeboo 1686 rjb. Gården ligger vid Nissan, som här har stark ström och driver flera kvarnar.

I detta sammanhang kan man möjligen även tänka på ånamnet Nissan (jf Nittebo ovan), fsv. Niz, fvn. Nizar (gen.), Nizi, Nitzi (dat.) (se Beckman NoB 1921 s. 15), som dock av Hellquist (Sjön. 1 s. 182, EO) tolkas på annat sätt. Vid Nissan har väl troligen den 1363 om­nämnda kvarnen nizoquœrvi (SRP 573) varit belägen.

Hellquist (a. st.) sammanställer sjönamnet Nitten med det på flera håll förekommande norska älvnamnet Nit ja, om vilket se NE s. 173 f., NG 2 s. 268, 272, 284, 296, 4:2 s. 20, 60,128,12 s. 323,14 s. 18, Indrebo No. Innsjon. 1 s. 87, NoB 1928 s. 158 och särskilt Sverdrup MoM 1925 s. 124 f. Bugge antager (enl. NE), att namnet kommer av net n. 'fisk­nät', »saaledes at Omlydsvokalen e ved ny Omlyd er bleven til i», ett förslag, som med rätta avvisas av Kjser (NG 12 s. 323) och Sverdrup (a. st.). Hellquist (a. st.) föreslår ett samband med grek. flodnamnen NéSa, NéSaw, vilket dock med Sverdrup måste anses ligga »betenke-lig fjernt». Sverdrup sammanför namnet med fvn. hnita (hneit) 'stöta, slå, sticka' och särskilt med det svaga verbet hnita 'fästa samman', vars ursprungliga betydelse antages vara 'stöta samman', vilken före­

ligger i nyisl. hnitar i båru, sjoinn hnitar 'der kommer hvide Toppe på Bolgerne, Bolgerne topper sig', pad hnitar eigi vid fuglsbringu 'Havet er naesten speilblankt (saa at Bolgerne ikke engang topper sig ved en Fugls Bryst)', och anser, att »det sikter da til en ström som ikke er vill og fossende, men hvor vannet topper sig under et jevnt raskt lop». Det är i varje fall tydligt, att ordet kunnat användas om vatten, som är i rörelse; i liknande funktion användes det i nyisl. »Straumurinn kefir starkar Jiendur, strengi hnitar (nitter Strsengene, o: gör Strömningerne stserke)» Blöndal (poet.), alltså i betydelsen 'stöta fram* skjuta fram' näml. vattnet (trans.). Man kan jämföra no. dial, nita (< hnita) 'glida, skyde frem, komme af Stedet' (inträns.) Aasen. Jag är övertygad om, att Sverdrups tolkning i stort sett träffar det rätta och att älvnamnet i varje fall bör sammanhållas med hnita och hnita, f. ö. den enda nordiska ordstam, som synes kunna komma i fråga. För betydelsen kan jämföras älvnamnet Riva (NE s. 194) och möjligen även det vanliga Rinda, ehuru detta NE s. 192 f. fattas på annat sätt.

De ovan anförda orterna med namn på Nitt- äro alla belägna vid betydande vattendrag med raskt lopp och innehålla med största sannolikhet ett vattendragsnamn, som karakteriserar detta förhål­lande. Detta kan emellertid icke vara formellt identiskt med det norska älvnamnet; ett fsv. *Nitja skulle resultera i västgötskt *Nekka, *Nettja (jfr vekka, i Kind även vèfèa 'vittja' Götlind Västergötlands folkmål s. 141). Om de svenska namnen äro sinsemellan etymologiskt identiska, måste de återföras på en stam Hnitt-, som möjligen skulle kunna betraktas som en med hänsyn till betydelsen naturlig intensiv­bildning till stammen i fvn. hnita. Detta gäller åtminstone Nitta, Nitt-älven och Nittebo, där man gärna skulle vilja ansätta ett fsv. *Nitta el. dyl. Fsv. Niz 'Nissan' kan vara bildat till stammen Hnit- med ett -s-suffix av samma slag som möter i no. älvnamnen Penx, Kinns-, Trums (NK 5 s. 35).

Om den fsv. formen Nitlinge är riktig och icke resultat av en felskrivning eller felläsning,1 bör namnet sammanhållas med de ovan behandlade ortnamnen. Bebyggelsen bör då ha legat vid ett vatten-

1 Brevet finnes i Danmark, varför jag ej varit i tillfälle att granska det; det uppges i SD vara starkt fuktskadat. Då Styffes och SD:s läsningar överens­stämma, finnes det emellertid ingen anledning att misstänka, att namnet icke är rätt läst.

drag med stark ström. Ett sådant finnes i Söderby-Karls sn nära dess gräns mot Es tuna; här flyter mellan Erken och Brosjön en bäck, vid vilken flera kvarnar, omtalade redan under medeltiden (27/i2 1463 Lund RAP), äro belägna. Vid samma bäck ligger även det ovan­nämnda Risslingby, där Estuna kyrka ägde en jordlott. Mina försök att återfinna namnet på de i LA och SLK förvarade kartorna över de byar, som nu äro belägna vid denna bäck, gåvo emellertid negativt resultat.

Vätinge, nu försvunnen bebyggelse i Söderby-Karl, vetaga nor­maliserat »vetinget» (uppges vara äldre namn på Åby), L. L. Lsesta-dius 1934, vattna »äldre namn på Åby» J. Sahlgren 1937. Meddelat av Erik Eriksson i Yik.

J odhenslunde oc J waetunge J sudherbo sokn attse ortogher oc pry peniwgx land 28h 1365 Sävstaholmssaml.,1 tholff penningsland jordh i Waetinge som Sudherbo kirkia hafthe SD ns 2 s. 182* or, ?J rettinge 11 ortug land 1534 (1538: 2).

Namnet »rettinge» i den kyrkliga jordeboken från 1534 är upp­taget under »Karlung sokn» och åsyftar troligen Vätinge, eftersom detta är det enda -inge-namn, som för övrigt är känt från denna trakt. Jag har icke lyckats finna några belägg från senare tid. Vid besök på platsen fann jag, att namnet nu var fullständigt okänt i orten. Sahlgrens meddelare, Erik Eriksson i Vik, finnes nu tyvärr icke längre i livet. Han var en varm hembygds vän och väl förtrogen med äldre handlingar rörande bygden. Med välvilligt tillstånd av den avlidnes änka har jag fått taga del av hans samlingar, men några upplysningar om Vätinge påträffades icke. Man kan dock misstänka, att uppgiften är »lärd». Det är emellertid tydligt, att gården eller byn legat någon-städes i närheten av nuvarande Åby. Meddelarens uppgift, att Vätinge skulle ha varit ett äldre namn på denna by, får väl knappast fattas bokstavligt. Åby, som på 1500-talet bestod av två skattehemman om vartdera 1 markland, måste ha varit en betydande by redan under medeltiden, och namnet är säkerligen gammalt; redan 1382 nämnes Lars i Åby (Laurens J aby) som vice häradshövding i Lyhundra hd (SRP 1740).

1 I Tre Rosors arkiv s. 167 refereras brevet: »ödhinslunde 4 penningxlandh Wätunge i Söderbo sochen 8 ort. land oc 3 peningxland». J f r s. 404 not.

Med all sannolikhet har man här att göra med en bebyggelse, som helt eller delvis gått upp i grannbyn Åby. Kartmaterialet ger vissa hållpunkter. På en karta från 1766—75 (LA A 101 35:1) återfinnes en åker Wetingarne, belägen omkr. 500 m ö. om Åby, och i beskriv­ningen till 1820 års karta över Odensilunds by n. om Åby (LA A 101 18:2) påträffas åkernamnen Vetingsvretarna (Yätings Wretarne, Östra Wätingsvreten, Wästra Wätingsvreten etc.) och Wetings åkern, enligt kartan omkr. 700 m ö. om byn strax n. om ån, mitt emot och i anslutning till Wetingarne i Åby. Området har tydligen burit namnet Vätingen, Vätingarna, ev. en elliptisk bildning av ett ursprungligt *Vätingeängen(-arna), *Vätingeåkern(-rarna). Den gamla byn måste ha legat här i närheten. Yid både Åby och Odenslund finnas bygrav-fält från folkvandrings- och vikingatid. Omkr. 500 m no. om Vätingen vid den s. k. Kyrkbrinken finnes ett gravfält, och s. om detta ligger mellan landsvägen och ån ett område med ett flertal smärre rösen, troligen odlingsrösen. I trakten n. och v. om Kyrkbrinken finnas gravar, som möjligen härröra från äldre järnålder. Jag finner det övervägande sannolikt, att dessa fornminnen höra ihop med det forna Vätinge och att Vätingen och Vätingsåkern är o delar av byns inägor, som när de avhystes kommo att läggas under Odenslund och Åby. Det är att märka, att den 1365 omtalade jordlotten angives ligga »J odhenslunde oc J wsetunge».

Hellquist (s. 176) avleder namnet av »den germ, personnamnsstam Vat-, som ingår i ags. Wata, fht. Wazo, Wezilo o. s. v.». Ett dylikt personnamn är emellertid ej känt från nordiskt område. Jag föredrar att sammanställa namnet med det ord vät, som enligt Sahlgren (UNTJ 1934 s. 15, 1935 s. 9) ingår i fem uppländska bynamn Väppeby, fsv. Vœppy < *Vœtby, »belägna vid nu uttorkade sankmarker». Ordet lever ännu i gotl. vät vat f. 'pöl, träsk, lågt vatten, som torkar ut' o. dyl. (Gotl. ordb.), vilket även är vanligt i gotländska ortnamn, mestadels i betydelsen 'myr' (SOA). Troligen är det detta ord, som ingår i det gotländska sockennamnet Väte. Det innehåller det av-ljudsstadium ti'll stammen vät, vät, som föreligger i sjönamnet Vättern, fsv. Vetur, Vœtor, om vilket se Hellquist EO s. 1402. Möj­ligen ingår en bildning till samma stam i uppl. sockennamnet Vätö (Ecclesie vœtu 1337 SD 4 s. 586 or), om vilket se Lindroth Våra ortnamn s. 103, där dock namnet uppfattas på annat sätt. Den del av Vätinges forna ägor, som ligger på Odenslunds mark, kallas Sjö­

vallen, och terrängen omkring ån, som delvis är ganska sank, anses på orten vara gammal sjöbotten.

Den för Yätinge i Söderby-Karl föreslagna tolkningen kan kanske även tillämpas på Vätinge, by i Säby sn, N. Vedbo hd, Jönk. L Nam­net uttalas vhfogd och skrives wœtingge (nom.) 25/i? 1461 RAPapp, j wœtinge 29/io 1487 jb UUBpapp, Vœttinge 1499 u. d. RAPapp (Trolles jb s. 253 medel t. avskr.). Byn ligger vid Svartån, som i hela sitt lopp mellan Säby sjön och Ralången av kartan att döma har mycket sanka stränder. Här är det dock måhända sannolikare, att grundordet inne-hålit en bildning till långstadiet vät-, som föreligger i nysv. adj. våt, fsv. väter. För Vätinge i Söderby-Karl fört)judes denna tolkning av det fsv. belägget, som synes visa, att namnet är en -ung-avledning.

Om Vättinge i Tyresö sn se s. 206 f.

Bro och Vätö skeppslag. Billinge, 1 fr + 1 sk + 1 sk + 1/4 fr, Bro sn, bihgd. et erisland jordh ok tw penningsland i Bellingse som Bro kirkia hafthe

1409 SD ns 2 s. 186 or, Erick j Bellinghe 1505 Sthlms tb 1504—14 s. 45, Eric j bellingse Vs 1527 Nor UUBperg, v öris land iordt vdij bäling 1528—30 GYR 5 s. 204, i belinghe 1535 ghj, bälinge 1545:8, J bellinge 1547:17, j Bellinghe, j Bellinge 1549:19, y Billiwnge 1551:21, i bellinge 1554:12, baelinghe 1555 ptl, i bellinge 1557:8, Bellinghe et Torp Älvsb. lösen 1613:3, Bälinge 1635 Rhez. s. 148, Billinge (2 ggr) 1636 jb, 1686 rjb.

lnbyggarnamn: biliga.

I de tidigaste jordeböckerna upptagas tre skattehemman om 121/2, 10 2/3 och 6 Ve öresland, sålunda sammanlagt 291/3 öresland. I senare jordeböcker och lantmäterihandlingar möter dessutom ett kronohem­man om 3 öresland, som i rjb betecknas som gammalt frälse och sannolikt är identiskt med det 1528—30 i GVR nämnda hemmanet, för vilket Måns Balk hade russ tjänstskyldighet och som i jorde­böckerna möter först på 1580-talet (jfr Almquist Frälseg. s. 417). Det avvikande jordatalet är dock förvånande, men sannolikt bör jordeböckernas uppgift äga vitsord, då den sammanlagda summan därigenom blir 32 1]3 öresland, d. v. s. praktiskt taget jämnt 4 mark­land. I backen omedelbart v. om byn finns ett vackert bygravfält med högar av vikingatidstyp.

Hellquist (s. 12), som icke känner några äldre belägg, uppför namnet under »fsv. Billinge», vilket, som Sahlgren framhållit (Ny-sund s. 82), icke låter sig göras med hänsyn till tidigare former. Det bör hellre sammanföras med de av Hellquist (s. 20) behandlade Bellinga, gd i Sövestads sn, Herrestads hd, Malm. 1., om vilket se s. 154, och Bällinge 1/2 mtl, gd i Kättilstads sn, Kinda hd, Ögl. 1. (båhgd, bellinge Ögl. 1560:23, Bellinge 1562 fri 1, killinge ögl. 1562: 24, Bällinge 1635 jb, 1686 rjb). Dessa uppfattas som patronymica, innehållande »ett släktnamn *Bœllinger el. *Bœldinger, identiskt med det, som ingår i eng. ortn. Bellingdon, Bellinger och Bellingham (på grund af hvilka Kemble 1:378 konstruerar ett ags. * Bellingas) eller (resp. ock) det, som uppträder i fht. ortn. Baldingen, anfört af Förstern. . . . » De engelska parallellerna äro intet att bygga på, då de därifrån anförda ortnamnen av äldre belägg att döma icke med säkerhet kunna föras hit (se Ekwall -ing s. 128, 150, DEPN s. 34). Skäll namnet uppfattas som ett patronymicum, kan det sammanställas med det från runsv. och ortnamn kända Balle, som dock knappast varit särdeles vanligt.1 I fvn. är namnet endast känt som binamn. Detta uppfattas av Lind som en svag form av adj. ballr 'farlig, fruktansvärd, djärv', och kan möjligen ingå i ett eller annat ort­namn.2 Även från Danmark är det ganska klent styrkt (DGP sp. 92 f.). Troligen bör det i rätt stor utsträckning uppfattas som ett ursprung­ligt binamn.

Vill man uppfatta -inge-namnet som ett toponymicum, ligger det närmast till hands att anknyta till det i sv. dial, vanliga bail m. 'boll; knöl, köttklimp; testiklar', som även är välkänt från övriga nordiska språk.3 Enligt Indrebo förekommer ordet »ikkje so sjeldan i hogdenamn», och han räknar även med att det kan ingå i sjönamn som Ballatjern och Balltjern (No. Innsjon. 2 s. 11; jfr NoB 1928 s. 134). Hellquist (Sjön. 1 s. 41) anser, att sjönamnen Ballsjön och Balltjärn innehålla sv. dial, ball 'testikel'. SÖÄ tvekar att godtaga Hellquists tolkning beträffande Baliasjön 7 : 2 s. 277 men medger möjligheten ifråga om Balisjön 19 s. 270 och Balltjärn 9 : 1 s. 253.

1 Se Brate Svenska runristare s. 51, Sö 57, Lundgren-Brate, Lindroth -rum s. 13, Lundahl Falbygden s. 76, Palm NoB 1927 s. 136, SOÄ 18 s. 80.

2 Se Rygh Personn. s. 27, Lind Personbin., j f r Dopn. under Baldi. s Se t. ex. Rz, Yendell, Gotl. ordb., Tiselius s. 66, SAOB B 174, Fritzner,

Aasen, Schiott, Jakobsen EO Shetl.

Själv har jag upptecknat Balltjärn bblfœn, en liten rund sjö i Mock-fjärds kapellag, Leksands och Gagnefs tg, Kopp. 1., där det icke kan råda någon tvekan om att Hellquists förklaring är den riktiga. Från Östersjöområdet föreligga flera säkra exempel på att ordet ingår i ortnamn. Westman anför från Nyland önamnet Bisaballen (s. 68), och ur SOA:s samlingar må nämnas Gumsballa (Gumsballa 1670 KrA XXII: l a , Gumsballholmen ib. Ib, Gumsballa 1700-t:s förra hälft ib. 6), nu L. Kusen, holme i Österåkers sn, Åkers skg, Sthlms 1., Triballa trîbàla, skär utanför Hästnäs udd i Sorunda sn, Sotholms hd, Sthlms 1., Tnbällingar trtbkltgar, tre «små öar i Muskö sn ib., Tve-bällingar tvåibåhggar9tvk stenar utanför Heligholmen, Yamblingbo sn, Gotl. s. hd. Jfr även Ballerna bàhtia, »två små runda ängar, som ligga intill varandra», Stenberga sn, Östra härad, Jönk. 1.

Det är alltså tydligt, att ordet varit vanligt i jämförelsenamn, särskilt som beteckning på smärre sjöar, holmar och berg.

Billinge i Bro ligger på den ena och mindre av två runda höjder icke långt från en sjö, som enligt äldre kartors vittnesbörd tidigare nått längre upp mot byn och i förhistorisk tid av höjdkurvorna att döma sträckt sig grenformigt upp i två vikar på vardera sidan om de båda höjderna. Sjön kallas nu Värnbergssjön vinba§én och bär i äldre lantmäterihandlingar skiftande namn som Innåls Siön, Kub-berga Siön, Inåls Wijkan 1640—42 LA A 7 passim, Vernbergs Siön 1770 LA A 79 22:1, alla sekundära namn efter närbelägna bebyggel­ser. Det ursprungliga namnet återfinnes i Rasmus Ludvigssons memo­rial 1560, som har formen Quessio. Detta bör sammanhållas med Kvidberga (Quidbergha 1409 SD ns 2 s. 186 or, qwidbergge 1493 ULD s. 71, quidberga 1545:8, quedberge 1547:17, quedbergha 1549:19, kudberga 1557: 8), äldre namn på den vid sjön belägna gården Värn­berg, och säkerligen även Kvilunda (Jcvilunda, qwilinde 13/n 1359 UUBperg, qmllinde 1359 (SRP 429), Quidhalindae 1409 SD ns 2 s. 186 or, qwidlwnda 14/i 1489 Bro RAP, qwidehwde (2 ggr) 1493 ULD s. 72 f.), en by, belägen omkr. l k m s. om sjön vid den å, genom vilken denna avvattnas. Sjön har troligen i fsv. tid hetat *Quidh-siör, och de båda bynamnen äro sannolikt direkt eller indirekt sekun­dära till detta namn. Möjligheten att sjönamnet utgör grundordet i -inge-namnet är sålunda utesluten, och om man vill fasthålla vid den toponymiska tolkningen, återstår då endast att räkna med att det är läget vid de båda runda bergsknallarna, som ytterst motiverat

namnet. Emellertid finner jag denna tolkningsmöjlighet väl så sanno­lik som en patronymisk.

Huruvida Bellinga i Skåne och Bällinge i Östergötland kunna tolkas på samma sätt, vågar jag ej bedöma utan kännedom om topografin. Kartbilderna ge ingen ledning. Det sistnämnda, som betecknar en obetydlig bebyggelse med avskilt läge, är möjligen oäkta.

Tisslinge, 1 sk + 1/2 sk + 1/4 sk + 1/8 fr, Bro sn, tisligd. halff tridhi ortug i Thyslinge som Eric Ingemarsson hafde 1409 SD ns 2

s. 185 or, 8 V 2 ortug landiord j tislinge 1434 avskr. 15Ö0-t:s mitt GB f. 55 v., en gardh j bro skiplag j roden som heter titzlinge som ligger for tio eres landh Jordh 25/o 1482 Sthlm RAPapp, eth jordagotz i Rodhin . . . ok kallas Tyllinge, rentter aarliga v öre peninga 1482 Sthlms tb 1474.—88 s. 406, eth jordagotz i Rooden . . . ok kalles Tyllinge ok rentar ärlige v j öre peninge 1482 Sthlms jb 1474—98 s. 209, en gardh i bro sokn j rodhen som hether titlinghe oc ligger for X ortug landh 2% 1483 Jungfruhamn RAP, Tislinge 1528^30 GYR 5 s. 204, i tislinge, i Tislinge (2 ggr) 1535 ghj, iij oris Lanndh Jordh j Tislinnge 1541 avskr. 1500-t:s mitt GB f. Gl r., En gård i Tislinge 8 V2 öres land 1500-t:s mitt ib. s. 28 v., Tisslinge, i tisslinge 1545:8, i Tislinge, i tislinge 1547:17, j Tiis-linghe 1549:19, y Tislinge, y Tyslinge 1551:21, i tislinge 1554:12, Tysslinghe 1555 ptl, J tislingie 1556:29, Tislinge (3 ggr) 1636 jb, Tisslinge 1686 rjb.

Hit för Hellquist (s. 159 f.) även, ehuru med tvekan, belägget Olaff i Tutlunge 1409 SD ns 2 s. 166 or. Det förekommer i ett räfstetings-brev, som rör gårdar i Väddö skg, och Olaff är en av nämndemännen, vilka uttryckligen betecknas vara »bonder äff Waedde». Det kan under sådana förhållanden icke råda något tvivel om att formen åsyftar T of tinge i Väddö sn, tidigast skrivet j toff tinge 1490, J tuff-tingle 1556 (se s. 471). Tutlunge synes mig sålunda böra betraktas som en lättförklarlig felskrivning eller felläsning av ett *Tuftunge.* För övrigt är att märka, att det äldsta säkra belägget på Tisslinge härrör från samma år, utfärdelseort och utfärdare (jfr ovan s. 136) som formen Tutlunge, varför det är föga sannolikt, att de båda for­merna åsyfta samma ort.

I de tidigaste jordeböckerna upptagas två skattehemman om 8 1/3

och 3 5/e öresland och dessutom ett frälsehemman utan öretal. Det senare är tydligen identiskt med det i GB omtalade hemmanet om 8 V2 örtugland (»öres land» f. 28 v. är uppenbart fel för »ortug land»;

1 Originalet, som finnes i Danmark, har jag ej varit i tillfälle att kontrollera; Styffe har i Bidr. 2 s. 164 samma läsning som SD.

jfr belägget från 1434) eller 2 5/e öresland (i GB 1541 höjt till 3 öresland). Det sammanlagda jordatalet bliT sålunda 15 (Ve) öresland, d. v. s. närmare två markland. Att beräkningen är riktig framgår av senare handlingar, t. ex. rjb 1686 (8 Vs + 3 f,/e + 3 öresland) och skifteskarta 1765 SLK Roslags-Bro 22 (7 1/3 + 3 5/e + 3 + 1 öres­land; nr 4 är sålunda utbrutet ur nr 1), enligt vilka byns samman­lagda jordatal uppgår till 15 1/6 öresland.

Några fornminnen lyckades jag vid besök på platsen icke på­träffa, och sockeninventeringen 1943 gav icke heller något resultat (ATA).

De sent belagda och skiftande formerna äro svåra att säkert bedöma. Sannolikt bör det äldsta beläggets y betraktas som en skriv­ning utan motsvarighet i uttalet (jfr Tisslinge, Lisinge s. 374, 391). Huruvida den uddljudande konsonanten varit t eller p, kan ej av­göras; rimligast är måhända att utgå från den äldsta formens th, ehuru detta på intet sätt är bevisande. Växlingen mellan si, ti, stl, Il (snarast felläsning för si) möter även i t. ex. det morfologiskt när­stående sockennamnet Tysslinge i Örebro hd och 1., skrivet De Tys-linge 1300-t:s början SD 3 s. 152 liber eccl. Strengn.,1 j tyllingis sokn 1383 (SRP 1986), i ty flinga sokn, a t. tytlinge 1384 (SRP 2046), j thytzslinge sokn, a t. thitzlinge 1385 (SRP 2114), i tysslinghe, i tys-lynghe 22/7 1474 Örebro RAP, i Tyslinge sokn 1496 NMU s. 15 or?, Tytlinge 1400-t. SRS 3 : 2 s. 282. Jfr även det ovan s. 378 nämnda sockennamnet Tisselskog i Dalsland, skrivet thiisllascoghœr i gräns­beskrivningen i B 59 (yngre variant pysla skog her) Schlyter VGL s. 290, j thitleskog sonk 1378 (SRP 1364), Tiklasko sokn Bureus ut­drag ur 1413 års skattebok (sannolikt fel för *Titlasko(gh) i or; jfr Byklinge för *Bytlinge ovan s. 291), senare Teetzleskogh, Tisleskog etc. (se SOÄ 19 s. 127, 20 s. 47). I båda dessa fall äro formerna med si tidigast styrkta. Formerna med ti, tsl böra betraktas som omvända skrivningar, återspeglande den osäkerhet om ordens »rätta» stavning, som bör ha blivit en följd av övergången ti > tsl > si.2

1 Bååth (s. 163) läser Tyllinge, vilket jag vid granskning av or funnit möjligt, men mindre sannolikt. Tecken för s och l äro hos denna skrivare mycket lika.

2 Det är frestande att på grund av de tidigt uppträdande formerna med ti, som ersättes av yngre tsl, si, ansätta Tytlinge och Thitlaskogh som grund­former. Så uppfattas också Tysslinge av Sahlgren NoB 1927 s. 38 och tydligen

Som grundform för Tisslinge kan sålunda uppställas alternativen Titl-, Tisl-, Thitl-, Thisl- (möjligen även T y ti- etc.). Det är under sådana förhållanden svårt att nå fram till en säker tolkning, men jag finner det icke omöjligt att namnet har samma ursprung som det lika-lydande Tisslinge i Östuna (s. 374 f l ) . Byn ligger vid sjön Ösmarn, som tidigare utgjorde innersta delen av en långsmal, trång vik av Öster­sjön. Denna vik kan ha burit namnet *Thisl. Tolkningen är givetvis synnerligen osäker; dock synes även här en toponymisk tolkning vara att föredraga framför en patronymisk.

Blekunge, 1I2 sk, Björkö-Arholma sn, IHJcogD. i blekinghe 1535 ghj, blekinge 1545:8, i Blekiwn 1547:17, j Blekiwn 1549:19,

y Blekin 1551:21, J bleckinge 1554:12, blekung, Bläkvnge 1635 Rhez. s. 104, 151, Bleekunge 1653 ml, Bläkunge rjb 1686.

Inbyggarnamn: blrafcogara.

Byn är tidigast taxerad till endast 1 öresland. Åkerarealen var vid storskiftet 1794—95 (LA A 53: 2) omkr. 2 tunnland i vartdera skiftet. Bebyggelsen är sålunda liksom grannbyn Skäninge påfallande liten och sannolikt förhållandevis ung.

Hellquist (s. 187), som utgår från en form Bläckunge och icke känner några äldre belägg, vill uppfatta namnet som ett patronymi-cum, avlett av mansnamnet Blakkr eller Blakke. Tolkningen går ej att förena med dialektuttalet och de äldre beläggen. Ger man vitsord åt Rhezelius' skrivning s. 104 kan namnet uppfattas som ett ursprungligt naturnamn Blekung (er). Härför tala också namnen Blekung sudden bHIcogsudn, den stora udden omkr. 300 m sv. om byn, och Blekungs-viken btykogsvilcja, en liten vik på Skeppsmyra ägor drygt 3 km s. om byn, 1 km sv. om Skeppsmyra. Yid den senare har Blekunge troligen haft en utäga; i de äldsta jordeböckerna omtalas nämligen en utjord »j wiken», taxerad till ett örtugland. Namnet har enligt min mening snarast ursprungligen betecknat den instängda fjärd,

även Tisselskog av E. Nore en, som NoB 1917 s. 99 anför namnet för att belysa utvecklingen av ursprungligt ti i dalbomålen. I så fall måste emellertid de äldsta beläggen för båda namnen betraktas som felskrivningar, vilket är föga sannolikt. Från samma hand, som skrivit De Tyslinge (De Tyllinge?) i liber eccl. Strengn., härrör formen De Litlœkirkiu på samma sida (f. 12 v.); i den omkr. ett århundrade yngre förteckningen f. 15 r. möta formerna Tytlinge och Litzlakirkio).

vid vilken byn är belägen. Grundordet har då innehållit adj. blek 'lugn, glänsande, stilla', om vilket se Sahlgren i NoB 1935 s. 70 ff. och som enligt denne ingår i landskapsnamnet Blekinge. Måhända har fjärdens namn ursprungligen varit *Blek, best. f. Blekin, belagd 1547—51, i vilket fall Blekung(é) bör betraktas som en sekundär utvidgning. Det torde dock vara försiktigast att ick« fästa större av­seende vid jordeboksformerna. Kanske återspegla dessa ett * Bleking, Blekung.

Namnet möter även på andra håll. Följande fall äro mig bekanta: Blekinge 1U mtl, Odensjö sn, Sunnerbo hd, Kron. 1., blèkiga,

Blekinge 1686 rjb. Blekinge 1/2 mtl, Marbäcks sn, N. Vedbo hd, Jönk. 1., bVekigs,

Blekinge 1686 rjb. Blekinge bs å 6 Krångestad, Gammalkils sn, Valkebo hd, ögl. 1.,

btyfcig». Blekinge hus å nr 7 Oxie, Oxie sn och hd, Malm. 1. Blekinge kb

1935. Det förstnämnda uppfattas av Hellquist (s. 15) som ett patronymi-

cum, avlett av »den personnamnsstam Blek-, som ingår i fsv. Blek och *Blekmund». Inga av de här anförda namnen beteckna emeller­tid en bebyggelse av sådan storlek, att man tveklöst kan anse dem för äkta -inge-namn. Det är övervägande sannolikt, att de helt enkelt äro uppkallade efter landskapet. Möjligen kan i något fall ett ur­sprungligt singulart naturnamn föreligga, men detta kan ej avgöras utan närmare lokalkännedom. Ett sådant namn är t. ex. Blekungen (bHkögan, Blekungs Torpet 1753—54 SLK österåker 7), torp i öster­åkers sn, Åkers skg, Sthlms 1., beläget nära en sankmark, som i ovan cit. handl. från 1753—54 kallas Blekvngen Sankt Fly. Hit hör sanno­likt även Blekingen, två torp i Dannike sn, Kinds hd, Älvsb. 1. (SOÄ 7 : 1 s. 27).

Skäninge, 1 sk, Björkö-Arholma sn, ga. j Skeniwghe 1535 ghj, skeniwgge 1545:8, i skeninge 1547:17, J Skäninghe

1549:19, y Skeninge» 1551:21, i skäniwge 1554:12, i Skänninge, i Skäniwge 1557: 8, Skeninge, skeninge 1635 Rhez. s. 104, 151, Skenninge 1640—42 geom. jb LA A 7 s. 62, Skeninge 1653 ml, Skieninge rjb 1686.

Gården är tidigast taxerad till endast 1 örtugland och är sålunda en av de allra minsta -inge-namnsbebyggelserna. Dessutom redovisas

en utjord »j wiken» om V2 örtugland. Med det låga jordatalet överens­stämma lantmäteriakternas uppgifter; 1640—42 såddes endast 1 resp. 1 Va tunna i de båda gärdena (LA A 7 s. 62), och 1770 års kart-beskrivning (LA A 5 13: 2) framhåller byns ekonomiska svårigheter: »För öfrigt taga desse Åboer sin föda och Utlagor af sandstens hygge. Som marken öfveralt är omgifven med berg, hvilka hindra vatnets aflopp, ty kan ei någon betydande upodling, hvarken till åker eller äng gjöras, för sielfva hemmanet, mindre nybyggen med någon för­del anläggas». Tidigare, då vattenståndet var högre, ha försörjnings­möjligheterna varit ännu obetydligare, och invånarna ha säkerligen huvudsakligen varit hänvisade till fiske. Man kan sålunda ifrågasätta, huruvida vi här ha att göra med ett äkta -inge-namn eller om namnet liksom Blekunge är en ombildning av ett gammalt singulart natur­namn (jfr belägget från 1551).

Hellquist (s. 131 f.) sammanställer detta och några likalydande namn med fit. Sceningi och eng. Shenington och anser samtliga vara patronymiska bildningar. Något personnamn, av vilket dessa skulle vara avledda, anföres dock icke, och jag har ej heller lyckats finna någon rimlig anknytning till känt personnamnsmaterial.

Namnet bör enligt min mening snarast sammanställas med de i Norge och Sverige förhållandevis vanliga namnen på Skån-, som av Lindroth (NoB 1915 s. 24 ff., ANF 35 s. 31 f.) och N. Lindqvist (NoB 1933 s. 90 f.) anses innehålla det ord, som föreligger i fvn., nyisl. skån f., faer. skon f., no., sv. dial, skån f. 'skorpa'. Ordet uppvisar i de nordiska språken följande varandra närstående betydelser (jfr Lindroth a. st.) :

1. Nyisl. 'hinna på flytande vätska, »skinn»' (särskilt på kokt mjölk, grädde, gröt), (Blöndal); härtill verbet skœna, använt om skinnbildning på mjölk, isbildning på vatten, subst. skœni n. 'skinn på mjölk; tunn hinna, som användes som ersättning för fönsterglas eller bindes över burkar och krukor' (Blöndal), skœningur m. 'tunn, nybildad isskorpa' (Blöndal); jfr no. dial, skjœna f. 'tunn skiva'. Betydelsen 'tunn is' synes föreligga i finlsv. uttrycket spring skam, strqk sJcam om pojkar som i en lång rad springa på bågnande is (Vendell, Wessman).

2. Nyisl., no. dial, 'skare på snö' (Blöndal, Ross). 3. No. dial, 'hård skorpa, t. ex. av ost' (Aasen). 4. Fvn., sv. dial. (Dalsland, Bohuslän) 'sårskorpa' (Fritzner, Rz,

Nilén; Fritzner uppger 'skorpa', men de anförda beläggen stödja endast den speciella betydelsen 'sårskorpa').

5. Fär. 'torkade matrester i en gryta' (Jacobsen-Matras). 6. Fvn., nyisl., no. dial, 'torr kreatursspillning' (Cleasby-Vigfüsson,

Blöndal, Aasen, Ross). Hit hör säkerligen fno. skànormr, no. dial. skaanorm, sv. dial. (Bohuslän) skbnorm 'scolopendra', en tusenfoting-art, i fno. använt som binamn (Fritzner, Lind Personbin., Aasen, Nilén). Den enda i Sverige kända Scolopendrumarten uppgives i Nord. fam. leva i gödselstackar (jfr tordyvel och liknande bildningar, Hell-quist EO s. 1205).

Haldorsen anför skån f. 'crusta, cortex, Bark, den yderste Hinde', skœni n. 'membrana, Hinde, Hud', skœningr m. 'crustula membrana-cea, Bark, Hud, Hinde; furfures, Sksel, Skurv i Hovedet'.

Betydelsen 'tunt skinn, hinna' är utan tvivel den ursprungliga, och ordet återföres även allmänt på ett germ. *skën-, växelform till skën-i *skënpa 'skinn' (Torp Nyno. EO, Fick-Torp Wortschatz s. 449). De sekundära betydelserna med det gemensamma innehållet 'torr, hård yta; torr, skrovlig skiva; skorpa' möta dock redan i fornspråken. I det norska verbet skjœna 'fortorre, gjore tor og haard', skjœnast 'fortorres, isaer af Vind' (Aasen) dominerar föreställningen 'torrhet, torka'.

Ordet kan ingå i följande i fsv. belagda ortnamn: Skånings hd, om vilket se ovan s. 118 och N. Lindqvist NoB 1933

s. 90 f. Skåninge, by i Fogdö sn, Åkers hd, Söd. 1. Äldre belägg se s. 143. Skånela, sn i Seminghundra hd, Sthlms 1., fsv. Skanald. Se Lindroth

NoB 1915 s. 24. Skånum, by i Grolanda sn, Yilske hd, Skar. 1. — Scaneem 1351

SD 6 s. 272 or, j skoneem 1370 (SRP 928).1

En motsvarighet till ett fsv. skän kan f. ö. ingå i en mängd först från senare tid belagda ortnamn, t. ex.:

Skån sJean, gd, förr fäbodar till Ångsäter och Kolsvedja i Ljusdals

1 Hit höra däremot icke Skonberga, Normlösa sn, Yifolka hd, ögl. 1. (Lind­roth NoB 1915 s. 91), Skanum, Ölme sn och hd, Värml. 1. (SOV 15 s. 33), Skånim, Skee an, Yättle hd, Göt. och Boh. 1. (Sohlberg Skee s. 78 ff.) och ej heller det av Lindroth anförda finlsv. Rävaskåni (Karsten Germ.-Finn. Lehnw. s. 241).

sn, V. Häls. doms. tg, Gävl. 1. I närheten bl. a. Skånberget shànbœrp och Skånsjön sMnfm.

Skångårdarna skkngakan, gammalt namn på Storhaga 1 och 2 ib. I närheten Skångatan sMngvta och Skånröjningen skànrénvga.

Skånberget slcmbêrja, sJcànbœrja, berg i Ramsjö sn, Y. Häls. doms. tg, Gävl. 1. Vid detta ligga Skåntjärnarna slcènfèœran, sTchnfåéran och i närheten flyter Skånbäcken skmbèjpi.

Skånmyren shànmôtprmyr i Älvdalens sn och tg, Kopp. 1. Skånarna shànanœ, två sjöar s. om sjön Gessan, Hedemora sn

och tg, Kopp. 1., belägna vid Skåns fäb.sMw fàboanœ. Skogen n. där­om kallas Skånmarken slcànmàjpa.

Skånön shànm, holme i Dalälven, Österfärnebo sn, Gästr. ö. tg, Gävl. 1.

Skånborg sTcàmbàrj, shàn-, ö i Vätö sn, Bro och Vätö skg, Sthlms 1. Skånsund omkr. 1790 KrA XXII: 19, troligen sundet mellan syd­

östligaste udden på Torö och holmen Löskär, Torö sn, Sotholms hd, Sthlms 1.

Skånhallen, liten bergudde i Myckleby sn, Orusts ö. hd, Göt. och Bohus 1. Se OGB 9 s, 141.1

Om motsvarande norska namn se Lindroth NoB 1915 s. 24, ANF 35 s. 31 med där cit. litt, och jfr Indrebo No. Innsjen. 2 s. 159.

Som Lindroth framhåller, är det vanskligt att finna en generell förklaring till de nordiska SMw-namnen. Svårigheten att ur de kända betydelserna av appellativet utläsa en konkret och slående terräng-betecknande innebörd belyses av Lindroths tolkningar av landskaps-r namnet Skåne, fvn. Skåney, vars förled först uppfattas som »något som höjer sig som en skiva, en skorpa 1. kant över omgivningen», åsyftande berget Kullen (NoB 1915), medan hela namnet senare över­sättes »ön som ger ett intryck av en tunn skiva» (ANF 35). Förvisso är det nödvändigt att vid behandlingen av hithörande namn gå från fall till fall, och en riktig tolkning förutsätter noggrann lokalkänne­dom, grundad på självsyn, då kartbilderna icke ge någon gemensam anknytningspunkt. Jag finner dock rimligast att i första hand utgå från den sekundära men tidigt styrkta betydelsen 'torr, skrovlig yta' och räkna med att ortnamnet i vissa fall kunnat åsyfta skrovlig,

1 Om uppländska ortnamn på SMn- < Shorn- se O. Lundberg UNTJ 1922. De ovan anförda uppsvenska namnen kunna av dialektuttalet att döma icke höra dit.

ofruktbar och bergig terräng eller möjligen, i anslutning till Lind­roths förslag, en mindre förhöjning, i det att ett terrängparti kunnat jämföras med torkad kreatursspillning eller annat torrt och skorpigt föremål; jfr Lindroths tilltalande sammanställning med de norska namnen på Skorp- (NoB 1915 s. 25), vilka även ha motsvarigheter i Sverige (N. Lindqvist Bjärka-Säby s. 281 ff.).

Av de ovan anförda orterna synas Skånborg, Skånsund och Skån-hallen karakteriseras av kal och bergig terräng. Skånön kan vara ett jämförelsenamn. Genom självsyn känner jag endast Skånela, som är beläget på en jämn slätt; det enda framträdande terrängpartiet är en omkr. 400 m v. om kyrkan belägen liten höjd, vilken möjligen en gång kunnat betecknas som en »skån». N. om denna finnas f. ö. flera smärre gnejsholmar i åkern (jfr glk). Skåninge i Fogdö ligger i ganska ojämn terräng; möjligen kan den lilla bergsknallen mellan St. och L. Skåninge ha varit namngivande.1

Vad beträffar Skåninge i Björkö-Arholma ligger det närmast till hands att räkna med att grundordet innehållit skån i betydelsen 'skrovlig, bergig terräng' (jfr den ovan citerade kartbeskrivningen från 1770). Det är som nämnt ovisst, om namnet bör betraktas som en singular -ing-avledning *Skœninger med betydelsen 'platsen, som karakteriseras av »skån»' eller om det innehåller ett inkolentnamn *skœningar, avlett av en ortbeteckning.

Ett annat Skåninge av sannolikt samma etymologiska beskaffenhet är omtalat ovan s. 349. För övrigt möter namnet Skån{n)inge på­fallande ofta i Östergötland och Småland, från vilka landskap följande orter med detta namn äro mig bekanta:

1) Skånninge, stad i Östergötland. Här föreligger ett säkert topo-nymicum, då namnet utan tvivel innehåller ett inkolentnamn, bildat till namnet på den å, Skenaån, som flyter genom staden. Se Hellquist s. 245 och Wessén Skänningebygdens ortnamn s. 33.

2) * Skåninge, nu försvunnen by i Tingstads sn, Lösings. hd, Ögl. L — i Skseninge 1403 SD ns 1 s. 257 Brocmans avskr., Skaeninge (i) Thingxstadz (socken) 1434 SMR 159 Brocmans avskr. (Namnet är ej upptaget av Franzén i hans monografi över Yikbolandets ortnamn.)

3) Skåninge, nu försvunnet torp under Skälv i Rystads sn, Åkerbo

1 Skåninge, ett obetydligt torp i Ärla sn, österrekarne hd, är sannolikt upp­kallat efter den stora byn i grannhäradet.

hd, ögl. 1. — cum quodam opido, dicta Skaeninge, (överskr.:) in Skelff et opido Skeninge 1349 SD 6 s. 90 reg. eccl. Line., tiil Skselff liggher 1U attwngh jord i enwm torpastadh hether Skaeningghe 1502 Vkjb s. 49.

4) Skeninge 1U mtl, Skeda sn, Hanekinds hd, Ögl. 1., jèm%9. 5) Skenninge V2 mtl, by i Djursdala sn, Sevede hd, Kalmar 1.,

Scentgd — y skeninge (ti), i skinnmge Smål. 1561: 20, i skeninge (ti), i Skeninge Smål. 1570: 5. Bebyggelsen uppföres i de tidigaste räken­skaperna som skattetorp.

6) Skenninge, torp å Björka, Locknevi sn, S. Tjusts hd, Kalmar 1., fœnvgd.

7) Skeninge, äldre namn på byn Skögle 3/4 mtl eller kanske snarast utj. under denna, Ingatorps sn, S. Vedbo hd, Jönk. 1. — Skeninge eller Skögle en vtiord 1500-t:s mitt fri 11: 75 (tillhör »Fru Ingeborgs arvingar»). Namnet finnes ej upptaget bland de äldre belägg på Skögle, som anföras av Ekenvall NoB 1942 s. 48.

8) Skeninge, utjord? i Hässleby sn, S. Vedbo hd, Jönk. 1. — En vtiord i Skeninge 1500-t:s mitt, samma källa och ägare som föreg. och kanske identiskt med detta. Socknarna gränsa till varandra, och i båda finnes namnet Sköglel

Med undantag av nr 1 och möjligen nr 2 betecknar namnet i samt­liga fall obetydliga bebyggelser, torp eller hemman under 1 mtl. Nr 2, 3, 7 och 8 äro nu försvunna och sålunda svåra att bedöma. Det är påfallande, att samtliga här upptagna orter äro belägna inom Linköpings stifts forna gränser. Detta jämte ställenas litenhet synes mig avgjort peka på att de flesta äro uppkal lade efter den gamla medeltidsstaden Skänninge, som redan under heden tid var ett viktigt bygdecentrum (se Wessén a. st.) och tidigt blev namnkunnigt genom sina kloster; kanske har ett eller annat av de här anförda bebyggel­serna varit klostergods. Naturligtvis finns det även andra förklarings­möjligheter. Måhända kan man i något fall ifrågasätta en avledning av det ovan behandlade skån f. Tänkbart är även att tolka nr 4 och 5 i överensstämmelse med Skänninge i Esbro sn, sålunda som en -ning-avledning till ett grundord, bildat av stammen skedh- (se s. 441). Det förra ligger nämligen i Skede sn och det senare vid en å, som utgör gräns mellan Sevede och Tjusts hdr; här skulle i så fall grundordet ha innehållit skede 'gräns', om vilket se s. 285.

Närdinghundra härad.

Almunge, socken, àlmwg&. Thome de Almungy 1287 SD 2 s. 22 or, Thome de Almungi 1287 ib. avskr.

av föreg., in almungi . . . de ecclesia almungi 1291 ib. s. 104 or, De almungi 1314 SD 3 s. 148 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., in parochia aalmungi 1316 ib. s. 270 or, Deinde almungi (ack.) 1302—19 ib. s. 429 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., Jn ecclesia almunge 1341 SD 5 s. 44 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., De almunge 1343 ib. s. 238 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., de eccZesijs . . . Almunge . . . 1357 (SRP 286), [Al]munge sokn 1375 (SRP 1162), i almunga sokn 1385 (SRP 2175), ffinwidh kirkoprester j almungha sokn 21/i 1431 Väsby RAP, j alinwnge sokn Vi 1452 Venngarn SRPapp, 1 h 1452 papp. (or?) i Sjöholmsark., in Almunghen sonkn 1468 HLG 1 s. 73, ffinwidh Laurensson kirkiopresth i almunge 9/io 1473 u. o. RAP, j almwnge sokn 2/n (3/n) 1491 RAP (DRA), j Almunge sochn, her Olaff j Almunge 1492 B 15 f. 235 v. Sparres avskr., de almunge 1497 D 16 s. 60, j Almunge 1506 (1509:1 f. 48 v.).

Det är ovisst, huruvida namnet någonsin betecknat en egentlig bybebyggelse. I gällande jordebok bära visserligen hemmanen 2—4 Almungeberg namnet »Almungeberg eller Kyrkoby», men av äldre handlingar framgår, att Almungeberg uppstått genom sammanslag­ning av ett flertal byar med andra namn. Enligt en karta från 1687 (LA A 13 s. 35 f.) är Almungeberg satt till 28 öresland. Däri ingår dels själva sätesgården på »22 öresland som har fordom warit 4 gårdar som äre af huusat woro ben:de Gilbergia 6 ör:d Endberga 6 öre landh Cuggby 6 öres landh, till hwilka eena års vthsäde är effter 18 öres land», dels »Mählberga», likaledes avhyst, om 4 öres­land och dessutom 1/4 fr om 2 öresland, sannolikt identiskt med andra gården i Mälberga, ehuru detta icke klart angives i beskrivningen. Av dessa byar påträffas »kukeby» (1 fr) och »melberga» (1 fr + 1 ky) i de äldsta fogderäkenskaperna (1542: 2) samt »gielberga» (1 fr) i fri 2:15 (1562). »Endberga» har jag icke lyckats återfinna (jfr Alm-quist Frälseg. s. 390). Det är sålunda endast 4 öresland i totalsumman, vilkas proveniens icke närmare kan bestämmas. Jag finner det sanno­likt, att dessa äro identiska med det nu försvunna Skrattby, om vilket se Almquist a. st.; i 1562 års fri markeras skratteby, kuckeby, Mälberge och gielberge med ett klammer som sammanhörande.

Då namnet Almunge sålunda icke gällt kyrkbyn, återstår att upp­fatta det som ett bygdenamn; kanske kan man också räkna med, att

det ursprungligen avsett kyrkoherdebostället, beläget n. om den å, som sammanbinder sjöarna Långsjön och Fladen. Detta är ett ganska betydande hemman på 13/4 mtl, som emellertid i jordeböekerna icke uppträder under särskilt namn. Ett gravfält, bestående av omkr. 10 högar, finnes 250 m ö. om prästgården. Vid stigen, som från denna leder söderut till ån, finnes i den s. k. Vadhagen bautastenar och gravhögar, och vid själva ån påträffades vid inventering 1925 »bro­läggning av sten på sanka partier» (ATA). Här synes sålunda den väg ha gått, som sammanband bygderna n. och s. om ån. S. om denna låg byn Hov, som nu är försvunnen och uppgått i säteriet Hagby, men som fanns kvar ännu på 1700-talet (SLK Almunge 11, 1710). Den bestod av två hemman om sammanlagt 1 markland (LA A 13 s. 33 f., 1687). Dess ägor gränsade i ö. till Almungeberg och kyrkan, och själva byplatsen låg omkr. 400 m v. om den senare. Redan 1316 möta vi Hov som kyrkohemman (in parochia aalmungi gregorius in huui huius ecclesie colonus SD 3 s. 270 or). Under Hov lydde även torpet Torslund, skrivet torslwnd torp 1534 (1538: 2). Det är sålunda tydligt, att kyrkan byggts i omedelbar anslutning till bygdens gamla kultcentrum, uppenbarligen en Torshelgedom. Vid tolkningen bör man utgå från trakten kring Hov och prästgården, vare sig namnet åsyftat den senare eller bygden i dess helhet.

Hellquist anser (s. 7), att namnet innehåller »ett patronymicum *Almunger, af den personnamnsstam, som ingår i fsv. *Almborgh (i fsv. ortn. Almborstorpe) ock som väl är densamma som trädnamnet alm». Hellquists uppfattning delas av v. Friesen, som emellertid alternativt föreslår, att orten fått namn »efter en alm eller almdunge, där folket samlades till gudstjänst, dans eller lek» (UNTJ 1918 s. 3). Sahlgren avvisar den patronymiska tolkningen (ANF 50 s. 285 f.) och menar, att ett personnamnselement Alm- icke kan beläggas på nor­diskt område. Han antar, att namnet är bildat »antingen direkt till trädnamnet alm eller snarare till ett till alm bildat ortnamn (ett ånamn Almal Jfr det no. älvnamnet Alma samt Almaån i Kristian­stad län)». Även om Alm- synes vara ganska säkert belagt som përsonnamnselement,1 är dock Sahlgrens uppfattning avgjort att

1 På Glottrastenen i Södermanland finnes ett mansnamn Almgaut (ack.). Stenen är ej bevarad, men formen är säkert styrkt genom två av varandra oberoende avritningar (Bautil 108 och Känns, om antikv. s. 55; se Sö 147 s. 111, 404). Huruvida det från nordiskt område säkert styrkta mansnamnet

o

föredraga. Som framgår av ovanstående redogörelse för traktens äldre topografi och bebyggelse, ligger särskilt tanken på ett ånamn nära till hands. Den centrala bygden genomflytes av den tidigare omtalade ån, som kan ha haft namnet *Alma, Almä el. dyl. efter almar, som vuxit vid dess stränder.

Med tanke på att intet av sockennamnen på -unge inom under­sökningsområdet (Haninge, Grödinge, Huddinge, Faringe, Ununge) kan visas vara ett ursprungligt bynamn, synes det rimligast att be­trakta Almunge som ett bygdenamn, innehållande ett inkolentnamn *almungar 'folket vid *Alma, *Almån\

Bydinge, fr torp under Almungeberg, Almunge sn, lydagan. Bydinge (torp) 1653 ml, Torpet Byding 1759 SLK Almunge 26, Bydingen,

byinge Torps hage, bydinge, bydinge äng 1764—65 SLK Almunge 40, Bydäng 1873 UFT h. 3 s. 7, 8.

Dialektuttalet och de äldre beläggen tyda jämte ställets obetyd­lighet på att namnet är oäkta. På en karta 1687 (LA A 13 s. 35) kallas platsen, som där icke upptages av någon bebyggelse, för By Engten, och det förefaller sannolikast, att Bydinge, trots att det är belagt redan 1653, är en ombildning av detta namn. Formerna med d kunna emellertid icke förklaras som hypersvecism, då intervokaliskt d ej faller i denna dialekt. Troligen bero de på anslutning till namnen Stadinge och Tadinge (tadaga) i samma sn.

Stadinge, 1 fr + 1j2 fr + fr äng, nu försvunnen by, inlagd under Hagby säteri, Almunge sn.

i stadinge 1535 ghj, j stadenge (4 ggr) 1540:5, J Stadenge, j stadenge 1541: 8, j stadenge, J Stadenge, y Stadenge, j Stadenge (2 ggr) 1542: 2, stadinge 1543 ptl, y stadirange (2 ggr), y stadenge 1544:6, y stadyiwnge, y stadhenge, j stadinnge, j Stadinge, j stadinge (2 ggr) 1545:1, stadinge 1555 ptl, i Stadinge 1557:6, Stadinge 1625 SLK Almunge 1, stadinge 1635 Rhez. s. 130, Stadinge (2 ggr) 1653 ml, Stadinge 1686 rjb.

Inbyggarnamn: Stadinge Boerne 1625 (se nedan).

Byn bestod enligt de äldsta jordeböckerna av två skattehemman om 1 resp. 1/2 markland. Den är nu avhyst och ägorna äro inlagda

Alman hör hit, är ovisst; se Hellquist och Sahlgren a. st. Annorlunda DGP sp. 33. Om Almborg se även Janzén Vokalass. s. 59.

under Hagby säteri, men den existerade ännu i slutet av 1600-talet. År 1625 omtalas en rågångstvist mellan byn Hov (se s. 429) och »Stadinge Boerne» (SLK Almunge 1), och 1635 omnämner Rhezelius (s. 130) »stadinge vest:[er] 1/8 mil» (nämligen från kyrkan). År 1680 saknade byn »ståndsmässiga byggnader» (Almquist Frälseg. s. 640). På en karta från 1687 över Almungeberg (LA A 13 s. 35) betecknas ägorna s. om Torslund och so. om Almungeberg som »Stadinge Ägor», medan jorden ö. om Hof samma år anges tillhöra »Hagby herregårdh» (ib. s. 33) — marken betecknas dock 1710 som »Stadinge Ägor» (SLK Almunge 11). På en karta över Hagby sätesgård 1764—65 (SLK Almunge 40) är byn helt försvunnen; det enda minnet är ägo-namnet »Stadinge Ängen eller rothugget», en äng s. om ån omkr. 900 m ono. om Hagby gård. Läget är tack vare Rhezelius' uppgift lätt att bestämma; byn måste ha legat i backen 500 m no. om Hagby, och vid ett besök på platsen påträffade jag där ett bygravfält, be­stående av vid pass 20 högar av vikingatidstyp. Även på en åker-holme strax s. därom finnes ett mindre gravfält (jfr glk). I norr ha ägorna begränsats av ån, i öster av rågången mot Hov, Torslund och Almungeberg — i övrigt har jag icke lyckats bestämma deras om­fattning. Jordatalet och fornminnena visa, att vi här ha att göra med en gammal bebyggelse.

Namnet återgår säkerligen på fsv. *Stadhungi.1 Då någon person-namnsstam *Stadh- icke synes vara känd från nordiskt område, före­faller en patronymisk tolkning föga sannolik. Söker man en topo-nymisk innebörd, erbjuda sig flera möjligheter. Grundordet kan ha innehållit en motsvarighet till fvn. stçd f. 'båtplats', no. dial. stö(d) f. (om ordets förekomst i ortnamn se t. ex. NG Indi. s. 80, Indrebo Oslo­fjorden s. 222 och passim), sv. dial. st§d t Lillhärdals sn, Svegs tg, Jämtl. 1. (SOA), sté f. Särna sn, Särna och Idre tg, Kopp. 1. (SOA), sta f. Malungs och Äppelbo snr, Malungs tg (SOA) och Flöda sn, Nås tg, Kopp. 1. (ULMA 11611). Feminint genus möter även i finlsv. ländstad (Vendell), medan ordet på östsv. område f. ö. uppträder som maskulinum, t. ex. sta m. Resele sn, Ramsele och Resele tg, Vnrl. 1., Graninge sn, Sollefteå tg, Ynrl. 1. (SOA); vanligen förekommer det här endast i sammansättningar som båtstad, ekstad, lännstad. Sanno-

1 De äldre formerna på -enge behöva icke tillmätas någon betydelse. I samma handlingar möter nämligen skrivningen »tadenge» för Tadinge i samma sn, fsv. Thadhunge (se s. 437).

likt har ordet även pä östsv. område varit feminint, men övergått till maskulinum under inflytande av stadher m. 'ställe', särskilt samman­sättningar som porpastadher, pingsstadher etc.; jfr Sahlgren NoB 1920 s. 176 f., Drougge s. 92. Från Leksands sn i Dalarna anföres i SOA stad m. (best. f. stådn) och stad f. (best. f. städa) båda med bety­delsen 'båtplats'. Som exempel på ordets förekomst i uppländska ortnamn må nämnas Stadshålet stàshéJra, äng i Ekeby sn, Olands hd, Upps. 1. (»där lär ha funnits en båtstad»), Stadan städan, vik i Ljusterö sn, Åkers skg, Sthlms 1. Jfr vidare Sahlgren a. st., Hessel-man NoB 1930 s. 32, Westman s. 332.

Sakligt passar en sådan betydelse väl. Stadinge ägor begränsas, som ovan nämnts, av Almungeån, genom vilken Almungeborna i äldre tider över Långsjön stodo i förbindelse med Fundbo- och Rasbo-bygderna. Det är ytterst sannolikt, att en båtplats funnits i närheten av Vadhagen (se s. 429), som ligger mitt emot gränsen mellan Stadinge och det forna Hov (jfr glk, som visar, hur torvdyområdet från Långsjön sträcker sig fram mot själva bäckövergången, det forna vadet). Det kan förtjäna nämnas, att man i senare tid enligt uppgifter på platsen gjort båtfynd i den del av Almungeån, som ligger v. om Vadhagen.

Möjligt är också, att grundordet åsyftat själva läget vid åkanten. I så fall föreligger en motsvarighet till no. dial, stad n. 'Aabred, Elvebred' (Aasen). Ordet, som är nära besläktat med det ovan behand­lade och även förekommer i andra germanska språk (se Hellquist EO, Torp Nyno. EO), synes nu vara försvunnet i sv. dial., men flera när­stående ord anföras av Rietz s. 668; jfr även finlsv. vattustad f. 'yttersta strandbrädden' (Vendell). Söderwall upptar fsv. stadh n. 'sjö-el. åkant?' och anför belägget »eet halft marklandh jordh ligiande i asby, näst stadheno, färmeer sol, i rytro sokn i twhundare» (1402). Särskilt i västmanländska diplom möter stadh n. vid angivande av ägo­lotts läge i by, t. ex. vith norra stadit 1399 SRP 2955, nœst stadheno fœrmer sool 1410 SD ns 2 s. 315 or, vidh norra stadhit, vidh sudra stadhit 16/n 1450 Öklitta RAP (jfr vidare SD ns 2 s. 427, 447, 591, 710, 16/io 1458 Öklitta RAP, 11/e 1460 Dingtuna Sjöholmsark.). Även i Uppland (Lovö) möter vidh ostrastadit 6/s 1432 Sthlm SRPapp; här är ordet även mask. (i wästre och Norrä Stadenom (Solna) 1433 Nord­berg C1M s. 56, widh norre staden (Håbo Tibble) 1493 ULD s. 88). I SD ns 2 s. 710 är betydelsen 'sjö- eller åkant' utesluten, då den

omtalade jorden ligger nermer norra stadhit i Bry dinge by (Munk­torps sn), inom vars ägogränser varken sjö eller å finnes. Ordet synes vara en ägo- eller skiftesterm, i samband med väderstrecks­beteckningar använd vid lokalisering av åkerjord inom inägorna och synonym med de i jordabrev vanliga uttrycken i none œndanom, vidh 0stre œndalaghit etc. Jag tvekar därför icke att i ordet inlägga en betydelse, närstående den av Rz under Stad 2) från Södermanland anförda »kant på åkrar eller ängtegar, der ej dike skiljer. I denna bemärkelse neutrum.»1 De medeltida beläggen härröra från bygden närmast n. om Mälaren, och det neutrala stadh med anförd betydelse har måhända varit dialektalt begränsat till Mälardalen, kanske snarast som byamålsterm. Det i ortnamnslitteraturen så ofta anförda »fsv. stadh n. 'sjö- eller åkant'» (t. ex. Franzén NK 5 s. 140) kan jag icke finna styrkt, ehuru det är mycket sannolikt, att det en gång funnits.

Hysinge, 3/4 fr, nu försvunnen by, inlagd under Hagby säteri, Almunge isn.

in almungi villa hysingi sol. terre cum XII den. terre 1291 SD 2 s. 104 or, J jsinge 1534 (1538:2), j sing, j isingh, j sinh 1540:5, j Jssingh, j issingh 1542:2, Jsinge 1543 ptl, y isinge 1544: 6, j jsinge, ysinge 1545:1, ysinghe 1555 ptl, Twå gårdar i ysinge 3<)/3 1577 Sthlm UUBperg, i ysinge 1578:4, Hysinge 1653 ml, Hysinge Sätterij 1686 rjb.

I 1540: 5 upptagas ett frälse- och två kyrkohemman; de senare äro i 1534 års kyrkliga jordebok taxerade till 4 öresland resp. 2 örtug-land, i yngre jordeböcker till 4 resp. 3 öresland. Om frälsehemmanet, som endast upptages i 1540: 5, finnas f. ö. inga uppgifter. Sannolikt har byn bestått av två gårdar om sammanlagt 7 öresland. På 1670-talet avhystes hemmanen och lades under Hagby (Almquist Frälseg. s. 914). Enligt lantmäterihandling från 1687 (LA A 13 s. 27 f.) upp­gives, att »Ysinge Beståår af 2:ne hemman, hwar af är abalienerat half we Byn till Hagby herregård». På kartan finnas inga gårdar ut­satta utan blott själva åkerjorden. En jämförelse med ek ger vid handen, att denna legat huvudsakligen v. och n. om nuvarande Hagby. Ö. om ägofiguren anges: »Hagby herregårdh Tager här Emot». Redan

1 J f r sta f. ' ( å k e r g r e n ' , Mo sn, Ala tg, Gävl. 1., stad t 'kant på väv eller åker' Leksands sn, Leksands och Gagnefs tg, Kopp. 1. och sta f. 'kant på en jordbit' Sundborns sn, Falu doms. n. tg, Kopp. 1. (SOA).

vid denna tid har man varit oviss om byns omfattning, vilket framgår av lantmätarens tillägg: »Till detta eller desse hemmanen, kunna uthan twifwell, wäll wara flere ägor, Men effter hwarken Befallningz-mann:n eller nogon annan wiste gifwa mig nogon rätt Ynderrättelse om ägornes beskaffenheet, dy har man lembnat sådant wid Skatt-lägningen nogare ransaka». Yid besök på platsen lyckades jag ej återfinna bytomten, och ortsbefolkningen var fullkomligt obekant med namnet. Ett ganska betydande gravfält med bl. a. bautastenar finnes omkr. 150 m nv. om Hagby gård (ATA), men det är omöjligt att avgöra, huruvida det tillhört Hagby eller Hysinge.

Hellquist (s. 55), som icke identifierat namnet, uppfattar det som ett patronymicum, bildat till samma personnamnsstam Hus- som han anser ingå i Husunge (se s. 470). De båda namnen böra givetvis sammanhållas, och jag är därför böjd att i Hysinge se en avledning av det i nordiska ortnamn så vanliga hus ni. 'byggnad', ehuru jag icke kan ge någon reell bakgrund till tolkningen. Gen. plur. av ett inko-lentnamn *hysinger föreligger med största sannolikhet i Hysingsvik ysigvik, ysdnvik ä, ysvgsvih y, Jwssinghewik 1535 ghj, Hysynghevik 1541 ptl, Länna sn, Frötuna och Länna skg, Sthlms 1., vilket enligt Sahlgren (UNTJ 1936 s. 10) betecknar en utflyttning från Husby i Lyhundra.

Samma tolkning kan kanske tillämpas på Hysinge, by i Odensvi sn, S. Tjusts hd, Kalm. 1., uttalat hysvgd och skrivet Hysinge Smål. 1544:15.

Seglinge? 3 fr, Almunge sn, sàgHga. J n seglingi Septem solidos cum dimidio 1291 SD 2 s. 110 or, jenis lensmaw

j saeghlinge 20/i 1451 Närdinghundra RAP, Jönss i Seglinge (ortnamnet först skrivet »Segerlinge», vilket överkorsats), Jöns i Segerlinghe in Almunghen sonkn 1468 HLG 1 s. 72, 73,1 jonis j sseglinge 13/7 1472 Närdinghundra RAP, benkt j saeglinge u. d. 1487 u. o. RAP, benkt i saeglinge e. 1489 Närdinghundra RAP, thill Seglinge Vs 1582 Alunda klockarstuga UUBperg, till Seglinge, Seglinge Älvsb. lösen 1613:3, af Saeglinge 1635 (1597) Rhez. s. 25, Seglinge 1635 ib. s. 130.

Då Seglinge på 1500-talet och sannolikt redan under medeltiden var säteri (se Almquist Frälseg. s. 797 f.), saknas uppgifter om jorda-

1 Som framgår av det andra belägget, har skrivaren tydligen varit tysk, vilket förklarar de egendomliga formerna med e-inskott (jfr Kymlinge s. 279); rl återger troligen ett tjockt l.

talet. Fornlämningar finnas flerstädes i backarna runt gården (jfr UFT h. 3 s. 6).

Hellquist sammanställer namnet (s. 120) med de fht. personnamnen Saigil och Seiga och uppfattar det som en patronymisk avledning till stammen Seig-. Då denna personnamnsstam emellertid är full­komligt okänd från nordiskt område, böra även möjligheterna för en toponymisk tolkning prövas.

Stamvokalens ursprungliga kvalitet är svår att med säkerhet be­stämma. Det äldsta belägget kan återge ett Sëglinge (< *Seig-) eller ett Sœglinge (<L*Sag- med i-omljud); jfr Olsson Nordberg 1 s. 138. Till förmån för det senare alternativet tala de yngre skrivningarna med œ. Icke heller med denna utgångspunkt är en patronymisk inne­börd sannolik, då någon personnamnsstam Sag- icke är styrkt från de nordiska språken; fda. Sage (DGP) är belagt först från 1400-talet och kan bedömas på flera sätt. Även en toponymisk tolkning erbjuder emellertid svårigheter. Möjligt är, att grundordet innehållit en bild­ning till den stam sag- med betydelsen 'fuktighet', som föreligger i västg. le-sage 'ledvätska', feng. secg < ^sa^ia- 'hav' och med gemi-nerad konsonant i sv. dial, sagga 'framsippra, småregna', nyisl. saggur 'fuktig' etc.; se närmare Lidén i Minnesskr. utg. av Filol. samf. i Gbg s. 80 ff., GHÅ 1930. Jag känner emellertid intet säkert fall, då hithörande ord kunna påvisas i ortnamn; möjligen skulle man kunna tänka på no. Sage, fno. a Saghe 1324> som NG 12 s. 15 lämnas oför­klarat, och de svenska sjönamnen Sagan och Sagsjön, som av Hell­quist Sjön. 1 s. 516 anses innehålla stammen i verbet säga, en tolk­ning, som med rätta avvisas OGB 3 s. 135 f., där andra tolknings­förslag framföras. Sakligt skulle en bildning till stammen sag- 'fuk­tighet' passa förträffligt, då större delen av det odlade området om­kring gården och mellan denna och sjön Fladen består av sanka torvdyområden (jfr glk). Bristen på säkra exempel på ordstammens förekomst i ortnamn gör dock denna tolkning mycket oviss.

Utgår man från ett grundord, bildat av stammen seig-, måste de yngre skrivningarna med œ uppfattas som beteckning för det upp­ländska ê-ljudet, beroende på den osäkerhet, som e- och ä-ljudens speciella karaktär i Upplandsdialekterna måste ha förorsakat hos skrivarna (jfr under Ledinge s. 263). Det ligger då närmast till hands att sammanhålla namnet med den i nordiska språk rikt representerade ordgrupp, som hör samman med det starka verbet fvn. siga, fsv. sigha

sv. dial, siga 'sjunka, glida nedåt, droppa', fsv. sigha ut 'sippra ut\ Ord, bildade till svagstadiet sig-, äro vanliga i sv. och no. dial, i betydelsen 'fuktig terräng, där vattnet sipprar fram'1 och återfinnas även i flera svenska ortnamn.2

Starkstadiet seig- uppträder i nysv. adj. seg, vars urspr. betydelse synes vara 'som droppar långsamt' (Hellquist EO, Torp Nyno. EO). Ordet uppvisar i uppsvenska, norrländska och finlandssvenska dia­lekter ofta betydelsen 'våt', t. ex. staga Maddr (Vätö) Schagerström, sag 'fuktig, om kläder' (Skuttunge) ULMA, sag 'fuktig, om kläder, säd' (Ljusterö, Häverö) ib., seg 'fuktig' (Mora) Dalmålsordb. ULMA, sœ%g 'våt' (Nederluleå) ULMA, sa\ 'fuktig, rå (om ved)' Pihl Överkalix-målet s. 265, finlsv. seg 'däven' Vendell, 'fuktig, däven; regndiger, disig' Wessman, och de med dessa sammanhängande finlsv. segna 'bliva fuktig' Vendell, Wessman, segog 'mulen, disig; regndiger; lagom fuktig (om marken)', seg väder 'mulet och disigt väder', sega 'regn-tjocka, mist, fukt i luften; regnmoln' Vendell. I no. dial, återfinnes starkstadiet seig- i terrängbetecknande ord, nämligen i seig n., en på Östlandet förekommande biform till sig n. 'Sivning, fremsivende Vand el. Vsede i Jorden' Aasen, och seiglendt 'om Landskab: som har fugtigt leret Jordsmon' Ross, samt även i ortn. Seigen el. Moseengen NG 4 : 2 s. 233 och Seigland ib. s. 184. Det danska ortnamnet Se jet i Bjserge och Tyrsting hdr tolkas DS 8 s. 12 förslagsvis som *Sëgwith, vars förled uppfattas som adj. seg, »her isubstantiveret om langsomt rindende Kilde eller Vandlob». De sönderjydska naturnamnen Sej-ager, Sejkcer, Sejmark, Sejmose, Sejvang kunna måhända i viss ut­sträckning förklaras på liknande sätt (se DS enl. reg.). Ett för­hållandevis säkert exempel synes mig även föreligga i namnet på byn Saigs saicfs, Hellvi sn, Gotl. n. hd, som ligger vid en långsträckt myr.

Vare sig man utgår från *Sag- eller *Seig-, är det sålunda möjligt att nå fram till en innebörd, som väl stämmer överens med terrängens beskaffenhet. Här synes sålunda en toponymisk tolkning avgjort vara att föredraga framför en patronymisk.

1 Se t. ex. Rz s. 568 a, Hesselman i och y s. 46, 69, Aasen, Ross. 2 Se t. ex. Hellquist Sjön. 1 s. 525, Palmér NoB 1928 s. 35, N. Lindqvist

NoB 1933 s. 90, OGB 2 s. 183 f.

Ellringe, s/4 fr + 1/4 fr, Almunge sn, alraga. aff andree helgsersenge juni? 1385 Sävstaholmssaml., niclis j elgharewge

20/i 1451 Närdinghundra RAP, Peder monscw j elgaringe 1490 IJLD s. 3-1, paedhar i haelgeraenge 19/i 1491 Kallingby RAP, Oluff Pädhersson i Elgeringe, fäm örtug land iordh i Elgeringe 1492 B 15 f. 235 v. Sparres avskr., i eleringhe 1535 ghj, j elffuering, j elfuering 1540:5, J elueringh 1541:8, J Elueringh, i elueringh, j elueringh 1542:2, y eluering 1544: 6, y älffueriwge, J Elffueringe 1545:1.

Hellquist, som icke känner några äldre belägg, sammanställer nam­net med eng. Aldringham, Aldrington (s. 194). De medeltida beläggen visa dock klart, att namnet är oäkta. Förleden är synbarligen gen. av fsv. œlgher m. 'älg' och senare leden fsv. œnge n. 'äng'.

Tadinge, 5/s fr + 5Is fr + 5/s fr + 5/s fr + 1lé fr, Almunge sn, tàdaga, stölådaga, UUådage,.

hemmmgws de thadhunge 21/i2 1366 Uppsala (SRP 748), J tadinge 1534 (1538:2), j tadenge (4 ggr) 1540: 5, j tadenge (2 ggr) 1542: 2, Tadinge 1543 ptl, y tadhiwnge 1544: 6, j tadinge 1545:1, Tadingi 1555 ptl, i tadinge 1562 fri 2:15, En gård j Tadinge 30/s 1577 Sthlms slott UUBperg, tadinge 1635 Rhez. s. 130.

De äldsta fogderäkenskaperna och frälselängden 1562 upptaga fyra frälsehemman utan angivna jordatal. Ett av dessa redovisas i 1534 års kyrkliga jordebok som kyrkohemman och är där satt till 6 Öresland. Samma öretal har även tillkommit de övriga tre hemma­nen, vilket framgår av en kartbeskrivning från 1688 (LA A 13 s. 37), enligt vilken »Tadinge är 4 hem:n lijka i Skatt och öretahl 24». Byn var sålunda i sin helhet taxerad till 3 markland. Ett gravfält, be­stående av ett 15-tal högar, finnes ett par hundra m ö. om gården.

Hellquist (s. 152) härleder namnet ur ett släktnamn *Thadhunger, bildat av »den personnamnsstam, som synes ingå i fsv. (fda.) *Thadhe, hvarmed ortn. Thathathorp är sammansatt». Den av Hellquist anförda ortnamnsformen åsyftar socknen Tottarp i Bara hd, Malm. 1. De äldsta beläggen äro thothathorp 1269 SD 1 s. 450 avskr. 1494 reg. eccl. Lund., cathathorp 1283 ib. s. 630, avskr. ib. tothathorp 1314 SD 3 s. 187 avskr. ib., thathathorp 1314 ib. s. 190 avskr. LDV, Thathorp 1396 Rep. 1 4079 avskr. 1494 reg. eccl. Lund. (enl. DGP sp. 1347 finnes även or, men detta är ej upptaget i Rep.). Då samtliga dessa belägg föreligga i avskrift, är det svårt att med visshet fast­ställa förledens ursprungliga form och innebörd, men sannolikt bör

man med DGP (sp. 1347) räkna med det vanliga fda. mansnamnet Tati; säkert är, att namnformerna icke kunna stödja existensen av ett mansnamn *Thädhe. Då det av Hellquist konstruerade namnet sålunda icke kan sägas vara styrkt från nordiskt språkområde, är en patronymisk innebörd föga sannolik.

Den fsv. formen thadhunge ger emellertid icke heller några möjlig­heter till toponymisk tolkning; en terrängbetecknande stam pad- synes vara okänd i de nordiska språken. Under sådana förhållanden kan det vara värt att pröva, huruvida skrivningen th icke kan tänkas återge ett ursprungligt t-ljud. Skrivningen th för urspr. t möter redan i latinska originaldiplom från 1200-talet. Ur Olsson Nordbergs mate­rialsamling 1 s. 115 ff. kunna anföras fall som thiundie, thyundie (Tiundaland), thumboherradh, Thunum (2 ggr), thunum, Thœlhum, thelghis, se vidare aa s. 174. I dessa fall är skrivningen med h av rent ortografisk natur (jfr Olsson Nordberg a. st.) och kan ej betraktas som »omvänd skrivning» — den tonlösa dentala frikativan betecknas i uddljud praktiskt taget genomgående med p eller th, knappast någonsin med t. På samma sätt bör man väl uppfatta de talrika skrivningarna med th för etymologiskt t i reg. eccl. Ups. från 1344, särskilt i ortnamnet Tuna och med detta sammansatta namn, t. ex. vllathunum, sœthunum SD 5 s. 304, walendathune s. 305, thyllingi s. 307 (jfr tyllingi 1303 SD 2 s. 400 or, Tyllingi 1309 ib. s. 568 or), althune s. 309, nœrdhathune, osthune s. 310, thyundia s. 311, thunum s. 324, 332, thune 330 o. s. v. Det torde sålunda icke möta något hinder att uppfatta th i thadhunge som tecken för t-ljud. Det är f. ö. icke otänkbart, att th här är resultat av omvänd skrivning och att skrivaren sålunda talat en dialekt, i vilken övergången p > t vid denna tid inträtt. Denna övergång sker enligt Noreen Altschw. Gr. § 260, 6 »dialektisch schon um 1375, ziemlich allgemein seit 1400 . . . » Den viktigaste av de fsv. handskrifter, som uppvisa tidig övergång p > £, är huvudhandskriften av Magnus Erikssons stadslag, som av Schlyter dateras till senare hälften av 1300-talet, medan Hesselman och Beckman närmare tidfästa den till kort efter 1357 (Hesselman i och y s. 233, Beckman Studier i outg. fsv. handskrifter s. 123), vilket år är en säker terminus post quem (se Ahnlund Inl. till Corpus Cod. Suec. 5 s. XYI). Några skäl för denna tidiga datering äro icke angivna, men den förefaller mycket rimlig; lagen var med största sannolikhet färdig 1349 (se Ahnlund aa och jfr Munktell Sv. D. 23/i

1945), och den ståtliga handskriften, som är skriven med en vacker 1300-talsstil (den är dock icke original), har varit stadens arbets-exemplar (se Ahnlund aa s. XIY). Det är högst sannolikt, att deri färdigställts för stadens räkning icke alltför långt efter lagens till­komst. Som Beckman framhåller (aa ss. 121 f.) ligger det närmast till hands att antaga, att den tillkommit i huvudstaden (på grund av vissa överensstämmelser med västmanländska texter karakteriserar Beckman dess språk som »Arbogaspråk i Stockholm»). Det tidiga sammanfallet av ]> och t bör under sådana förhållanden kanske i första hand bedömas som ett stockholmskt dialektdrag. I huvud­staden med dess blandade befolkning och framförallt dess starka inslag av tyskar, för vilka p-ljudet var främmande, bör ett sådant sammanfall ha ägt rum tidigare än annorstädes. Om nu denna tidigaré datering av Stadslagens huvudhandskrift är riktig, har övergången p > t dialektalt förelegat något tidigare än Noreen antagit. Beckman framhåller (aa s. 63), att en grupp centraluppländska handskrifter visa sammanfall av t och th, medan samtidiga handskrifter från angränsande dialektområden ännu strängt upprätthålla skillnaden. Det ser sålunda ut, som om denna övergång tidigast avslutats i Stockholm och angränsande dialektområden, och under sådana för­hållanden kan det ovan gjorda antagandet, att den, som skrivit brevet, vilket är utfärdat i Uppsala 1366, talat en dialekt, där th och t sammanfallit, knappast anses vara för djärvt. Då brevet är avfattat på latin, ger det icke tillräckligt svenskt ordmaterial för att man skall kunna få en uppfattning om skrivarens språkvanor. Vare sig th i thadhunge är av rent ortografisk natur eller uppfattas som omvänd skrivning, kan man vid tolkningen av namnet även utgå från ett fsv. *Tadhunge. Grundordet kan då ha innehållit en bildning till den stam, som föreligger i fvn. tad n. 'Skarn, Mog', tada f. 'gjodslet Eng; Graes, H0 som voxer, avles, hostes paa dyrket eller gjodslet Eng' Fritzner, no. dial, tad n. 'Gjodsel for Ager eller Eng; Gjodning, Mog' Aasen, gotl. tad n. 'dynga, gödsel', täda sig 'göra sig oren', Go ti. ordb., dalmålets Hada '(gödslad) äng' i sms tadu-ö, tadu-slog, täda 'gödsla' Rz (jfr Sahlgren i SOSÅ 1926 s. 21), västsv. dial, talle (< tad-le, se Hellquist EO s. 1157 och SOÄ 2 s. 11) m. 'hoptrampad gödsel i stall eller fårhus' Rz. Ett fsv. *tadha synes ingå i fsv. bi­namnet tadhukulle 1386 (SRP 2271), sannolikt ett öknamn av samma art som Njålas tadskegglingar. Det möter även i ortnamn, t. ex. det

småländska bynamnet Tahe och det därmed sammansatta Taberg (se Eile och Sahlgren SOSÅ 1926 s. 19 ff.; jfr även Eile SOSÅ 1928—29 s. 28 f.), troligen även i tvenne västgötska Taryd (SOÄ 11 s. 14 f., 14 s. 142 f.). Från Uppland synes ett säkert fall föreligga i Tådern, by i Skånela sn, Seminghundra hd, Sthlms 1., uttalat tadem och skrivet i tadhem 18/s 1430 Torsby UUBperg, i thadem 10/5 1466 Seming­hundra RAP, i Tadem 1477 Sthlms jb 1474—98 s. 28, i Tadhom 1477 Sthlms tb 1474—83 s. 119, i thadhem e. Vs 1480 u. o. RAP. I ett -hem-namn väntar man en terrängbetecknande förled, och med allra största sannolikhet ha vi här att göra med tadha 'gödslad äng'. Tadinge uppfattar jag sålunda som ett ursprungligt *Tadhungi, bildat till ett inkolentnam Hadhungar, närmast med nedsättande karaktär, vilket avletts av ett ortnamn, som innehållit nyssnämnda tadha eller ett därmed nära besläktat ord.

Skenninge, 1 fr + 1/2 fr, Edsbro sn, ßnaga. pe andressora j skinmge 20/i 1451 Närdinghundra RAP, Jenis i schithninghe

Vs 1451 Närdinghundra RAP, 0sten j Skasnmge 26/s 1490 Närdinghundra RAP, j skeninghe 1535 ghj, j Skenigge, J Skenigge, j Skenige, j Skenmge 1540: 5, J Skinige, J Skenigge 1541:8, J Skinige, J Skinmge, i skenmge (2 ggr), j Skinmge 1542: 2, Skenmge 1543» ptl, J Skenngge, j Skenigge 1543:12, y Skennge, y Skenigge 1544:6, y skewnge, y skenmge (3 ggr) 1545:1, skeniwg 1555 ptl, Skininge 1635 Rhez. s. 133, Skienninge 1686 rjb.

Byn bestod vid 1500-talets mitt av två skattehemman om 619/24 och 5 V2 öresland, sålunda praktiskt taget jämnt 11/2 markland. Av fornminnen påträffade jag vid besök på platsen endast ett röse på berget vid norra stranden av Myskjasjön.

Hellquist (s. 131 f.), som icke känner några äldre former, utgår vid tolkningen från ett fsv. *Skœninge, vilket dock icke är förenligt med de äldsta beläggen. I ä. fsv. tid bör namnet ha lytt SMdhninge. Jag uppfattar detta som en avledning på -ning-, bildad i analogi till namnet på den större och sannolikt äldre grannbyn Henninge (<31edh-ninge), om vilken se nedan s. 449.

Innebörden är dunkel. Vill man tolka namnet patronymiskt, kan man anknyta till det från svenskt område mycket klent styrkta mansnamnet *Skidhe (Lundgren-Brate, jfr Lind Dopn.). I annat fall är det endast möjligt att räkna med en bildning till stammen skeidh-'klyva'. Utgår man från att grundordets vokal är ett ursprungligt i,

kan man sammanhålla namnet med ortnamn som Skidberg, Skidnäs (Po. lex.), Skinnmo, skrivet Skidmo 1540 SOÄ 12 s. 26 etc., som väl innehålla sv. dial, skid 'kluvet trästycke', måhända åsyftande platser, där man kluvit och staplat ungträd till gärdsgårdsslanor eller kanske en inhägnad, en »skidgård» (jfr Haid s. 93). I ett eller annat fall kan man kanske räkna med möjligheten av ett jämförelsenamn (Ekwall DEPN s. 397). Dunkelt, men sannolikt hithörande, är det norska älv­namnet Skida (NE s. 216).1 Jag ser emellertid ingen möjlighet att närmare bestämma, vilken realitet, som i så fall givit Skenninge dess namn. Men bör kanske även räkna med att Skidhninge kan återgå på ett äldre *Skêdhninge, vars stamvokal förkortats framför konsonant-grupp och tidigt palataliserats på grund av avledningselementets i och föregående palatalt k (jfr Skillinge, Skärlinge s. 187). Grundordet kan då vara samma terrängbeteckning skedhe 'ås, höjdsträckning', som jag antagit ingå i Skillinge i Sollentuna (se s. 283 ff.). En dylik starkt stenbunden, ganska markerad åsrygg skjuter fram strax v. om byplatsen. Man kan även tänka på ett samband med det omkr. 7 km i no. belägna Skede, om vilket se s. 288; namnet skulle då beteckna en ^sekundär utflyttning.

Urninge, socken, *unuga.

Assceri de hunuwgahsered 1287 SD 2 s. 22 or, de hunuwgaherepi 1287 ib., vid. av föreg. (båda formerna enligt Olsson Nordberg 1 s. 64), De vnnunga-hasredh 1314 SD 3 s. 148 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., Deinde vnnungahaered 1302—19 ib. s. 429 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., in ecclesia vnnungahaeredh 1341 SD 5 s. 44 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., De vnnungahaeredh 1343 ib. s. 238 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., in Unnungabaeredh 1348 SD 6 s. 63 or, de . . . Vnniwgha-haered2 1357 (SRP 286), j wninge haeredz soken, i wiininge hseredz soken (första n möjligen ett m) 1369 avskr. (SRPapp 15), i Wnnungahseridh 1419 SD ns 3 s. 427 or, i Vnungahseradhe 1420 ib. s. 536 or, herra olseff kirkio prest j vnnuwge heridh 1 1 / i2 1423 Berga RAP, j wnungaesokn z h 1424 Sthlm RAP (DRA), Yninge (socken) 1440 SMR 1037 Rasmus Ludv. ant., j vniwgha sokn 17/4 1444 RAPapp, herra germunds j vnungahseridh 10/a 145Ö Estuna RAP, j vnurcgahaeridh, j vnuwgahaöridz sokn, a t. parrochie vnuwgahserede 20/i 1451

1 De talrika namnen av typen Skidbäcken, Skids jon, Skidtjärn etc. i SO A: s naturnamnsregister måste bedömas med största försiktighet, då man säkerligen mycket ofta har att göra med ombildningar av namn på Skit-,

2 Kan även läsas Vinunghahœred, Vmunghahœred etc. Sannolikt har skriva­ren velat återge formen Vnungahœred men råkat få med en stapel för mycket.

Närdinghundra RAP, j wnwnghahaeredz sokn, j îoxnœmào vnwngha sokn, jons laurewssow kérkio presth j wnvnghahaerede, Scriptwm vnwngahaeredh V12 1454 Ununge RAPapp, jon® laure^sscw soknapresth j wnunghahseredhe, j vnungha-haerede, scrip twm vnuwgahserede 3/e 1455 Ununge RAPapp, herra Jonissa j wnuwghahaerade 29/2 1456 Estuna RAP, . . . jons laurewssora kirkio prester . . . j vnungahaeredhe, j prestagardenom j vnuwgahseredh, Scriptwm vnuwgahaered 30/7 1459 Ununge RAPapp, . . . jons laurensson kirkio prester j vnuwgahsered, Scriptum Vnuwgahaered 3/s 1459 Ununge RAPapp, i wninge haerads sokw Vz 1472 Sthlm RAP, j Oninga sokn 21/s 1482 Uppsala RAP, parrochie Yniwgaherad, 25/s 1482 Uppsala RAP, parochie oniwghaherrat 25/s 1482 Uppsala RAP (annat exemplar; »herrat» tillskrivet över raden!), pariochie Wniwghaherad 25/s 1482 Uppsala (annat exemplar), j Vnuwge sokn e. 2h 1489 Närdinghundra RAP, j wnmge sokn 25/i 1489 Sthlm RAP, j wnwngaherede sokn Vi 1490 Uppsala RAP, i vnuwge sokn 1491 ULD s. 106, storbiorn j Ynuragga herede 1498 D 16 s. 168, monss Person i unniwge omkr. 1500 avskr. örnhiälm 7 s. 957, i Yniwghe sokenn n/5 1514 Uppsala UUBperg, på vninge . . . sokner 1529 GYR 6 s. 252.

Någon by eller gård med namnet Ununge finnes icke. Kyrkan är ursprungligen byggd på Berga ägor, vilket klart framgår av ägo­figuren (SLK Ununge 13, 1781), och prästgårdens gamla namn är Glömminge (se nedan). Namnet har sålunda gällt bygden i dess hel­het, ej en enstaka bebyggelse. Förhållandet belyses av att namnets äldsta och under medeltiden vanligaste namn är Unungahœradh; först fram emot 1400-talets mitt uppträder den nuvarande formen Ununge. Det är ovisst, om vi här ha att göra med ett äkta -inge-namn, d. v. s. om förleden innehåller ett ursprungligt Ununge, mot­svarande sockennamnen Almunge och Farunge i samma hd, och for­men Ununga-hœradh sålunda bör bedömas som Almunga sokn, Far-unga sokn (se s. 138 f.), eller om den kan betraktas som en motsvarighet till fsv. Killunga sokn, bildat till (Rasbo-) Kil, och sålunda innehåller ett inbyggarnamn *unungar, direkt avlett av ett ortnamn på Un-. Till förmån för det senare alternativet talar, att de i dessa trakter vanliga medeltida sockennamnet på -hœradh mycket ofta äro sammansatta med inbyggarnamn, såsom Ebohœradh (Jn Eboeredi 1291 SD 2 s. 104 or), Funbohœradh (Ecclesie funbohered 1291 SD 2 s. 124 or), Ringbo-hœradh (ecclesie ringboheredhi 1303 SD 2 s. 393 or), Sœbohœradh (De ssebohsered 1314 SD 3 s. 149 avskr. 1344 reg. eccl. Ups.), Vidhbo-hœradh (ecclesie Witboheredhe 1298 SD 2 s. 253 or). Yi skulle då i förleden ha ett mot *funboar 'de som bo »a Funum» (jfr s. 151)', *sœboar 'de som bo vid sjön', *vidhboar 'de som bo i skogen' svarande *unungar 'de som bo vid *Un- (jfr *killungar 'de som bo i »Kilen»').

Vid tolkningen bör man enligt min mening utgå från den h-lösa formen. Det äldsta beläggets hununga- beror på vanligt förslag av roslags-A; jfr de hœsabro i samma diplom, åsyftande nuv. Edsbro sn, vilket namn är sammansatt med inbyggarnamnet *œsar, avlett till Åsby (se Wessén NoB 1932 s. 84 och där cit. litt.). Den andra formen med h är. en avskrift av den första.

Hellquist (s. 163), som av äldre belägg endast anför XJnunge, en av SRP:s många normaliserade och vilseledande former, uppfattar nam­net som ett patronymicum, avlett av det från hela Norden kända mansnamnet TJni, Une. Namnet är säkert styrkt även från Uppland och synes ha varit särskilt vanligt i Norrland (Lundgren-Brate). Mot en dylik patronymisk tolkning talar de ovan omnämnda parallellerna med sockennamnen på -hœradh, som i stor utsträckning innehålla inbyggarnamn, och även om vi skulle räkna med ett ursprungligt Unungi, är det att märka, att dess närmaste motsvarigheter, socken­namnen Almunge och Faringe, med största sannolikhet äro att be­trakta som toponymica. Till förmån för Hellquists uppfattning talar å andra sidan, att ett naturbetecknande Un- är ytterst sällsynt i nordiska ortnamn. I Norge ingår det dock i tre Aem-namn, nämligen TJnum, skrivet i Vneimi RB, se NG 1 s. 371, Aanum, skrivet Vneim RB, NG 2 s. 403, och Unum, skrivet Wnœim 1422, NG 3 s. 238. Namnen sättas i NG i förbindelse med verbet una 'trivas'. På samma sätt bedömer Hellquist sjönamnet TJnan, övre och Nedre, två små sjöar i Lästringe sn, Rönö hd, Söd. 1. (Sjön. 1 s. 676). Med säkerhet föreligger denna betydelse i Eddans Unavdgar (HHu I 31), Hervarar-sagans TJnavågr, som emellertid allmänt och med rätta anses vara en rent poetisk bildning (se t. ex. Hellquist a. st., DS 1 s. 116). Mot tolk­ningen av de övriga namnen kan man invända, att en dylik subjektiv namngivning förefaller att ha varit sällsynt i äldre tid; namnen »savner den haandfaste, realistiske Karakter, som er Regien i seldre Sted-navne» (DS 1 a. st.); jfr dock no. Unaas (<a Vnadum 1325 NG 1 s. 379) vilket väl liksom isl. Unadsdalr (Kålund 1 s. 606) knappast kan innehålla något annat ord än unad 'trevnad, trivsel'. Till samma betydelsesfär höra de talrika nordiska ortnamnen på Fag(e)r- (se även Hellquist Sjön. 1 «s. 361 f.). Av i fsv. belagda namn på Z7w-, för vilka man ogärna vill räkna med mansnamnet Une, må nämnas Öna i Hammars sn, Sundbo hd, Ör. 1., skrivet vno 1292 SD 2 s. 141 or (2 ggr), 1293 ib. s. 158 or, 1295 ib. s. 199 or, 1296 ib. s. 220 or,

1298 ib. s. 245 or, det ej identifierade {datum) vnœ 1312 SD 3 s. 84 or och möjligen det i VGL omtalade svårbedömliga gränsmärket Unœbiœrgh (var. Uebierkg, Uœbiœrg), om vilket se Kalén Hall. gräns­märken s. 107 f. och SOÄ 9 :2 s. 198, där det dock sammanhålles med mansnamnet. Från Sthlms 1. känner jag av möjligen hithörande namn endast Vnberget ùnbœrp (Kyssingeberget kG 84 SO) på Kyssinge ägor, Skånela sn, Seminghundra hd, och Unbäcks Skiftet, åker på Väsby ägor, Rö sn, Sjuhundra hd (SLK Rö 16, 1782). TJnunge-berg (vningeberg 1540:6), gd i Tierps sn, Örbyhus hd, Ups. 1., är väl snarast sekundärt till sockennamnet. Att ett icke personbeteck-nande Un- funnits i nordiska ortnamn är sålunda tydligt, ehuru dess innebörd icke med säkerhet kan fastställas.

Glomminge, 1 kr, prästgården i Ununge sn. Namnet är ej mer i användning.

eth marßland Jordh i glommynge 1369 (SRPapp 15), j glommge viij ortugher land jordh s h 1424 Sthlm RAP (DRA), en mark landiordh som ligger i praeste bynow kallandes glommghe 4/s 1472 Sthlm RAP, it mark land jord gamalt frelse i Glommge liggiandis widh Prestabolidh 21/s 1482 Uppsala RAP, J n Glomiwge . . . circa fundum presb^erialem vnam marcham 25/s 1482 Uppsala RAP, in Glommge . . . circa fundum presb^terialem vnaw marcham terre 2S/s 1482 Uppsala RAP, in glomiwghe . . . vnam marcham terre 25/s 1482 Uppsala RAP, glemmghe dominus hecuidws 3 Vs march 1497 D 16 s. 16, glömmge . . . 1498 ib. s. 107, 1499 ib. s. 160, 1504 (1509: 1 f. 13 r.), 1506 (ib. s. 40 r.), 1507 (ib. s. 83 v.), 1508 (ib. s. 121 v.), 1509 (ib. s. 159 v.),1 Glöminge . . . her Mathias Pastor 1653 ml.

Under medeltiden omtalas i Glömminge ett markland gammal frälsejord; huruvida den 1424 omtalade jorden om 8 örtugland, som likaledes var frälse, ingick i denna summa, är omöjligt att avgöra. Dessutom måste här ha funnits ett prästbol, som enligt lag icke kunde ha varit mindre än tj2 markland, såvida Ununge icke var hundares-kyrka, i vilket fall det måste ha varit minst ett markland.2 Byn har

1 Herr »hecuidws, heguidws» svarar för utskylderna till domkyrkan 1497— 1504, därefter möter i räkenskaperna ^Dominus Mattias» 1507—1509.

2 Det är icke bekant, var hundarets tingsställe varit beläget. Av namnet att döma bör det rimligtvis sökas nära sjön Närdingen. Det kan kanske för­tjäna nämnas, att en karta över prästgården från 1688 (LA A 108 17:1) upptar »Een lijten haga widh Söder giärdet som kallas Tolffmann Ängen» helt nära kyrkan, vilket måhända kan vara ett vittnesbörd om att här funnits en gammal

sålunda bestått av minst 1 V2 markland. I hagen strax sv. om präst­gården påträffades ett mindre gravfält, sannolikt från folkvandrings-och vikingatid.

Namnet har följande svenska motsvarigheter: Glömminge, by och sn i Algutsrums hd, Kalm. 1., glåmig, gJrbnwgd,

glbmigd sokdn r., inkolentnamn gV&mi%a, glömmingarna. — de . . . glöminge e. 1283 SD 1 s. 732 avskr. reg. eccl. Line., in parrochiis... glöminge 1346 SD 5 s. 620 avskr. 1400-t:s mitt, i glominge sokn 1381 (SRP 1625), apud ecclesiam Glommge 1437 SMR 532 avskr., Glomynge soken 1498 Trolles jb s. 82, Parochia Glöminghe 1502 Vkjb s. 160.

Glömminge, by i Solberga sn, S. Vedbo hd, Jönk. 1., gYmii^d — i Gl0minge 1409 SD ns 2 s. 112 or, aff glemi^ge omkr. 1429 reg. eccl. Line. f. 133 v. (jfr Nygren s. 127, 241), glomywke (nom.) 27/e 1462 Horsnäs RAP, Glöminge 1466, 1480 Ykjb s. 110, Glömyngha 1502 ib., Glimminghe, Gliminge (utj.) Smål. 1546:5, gleminge (utj.) Smål. 1551:3.

Glömminge, by i Arby sn, S. Möre hd, Kalm. 1. Uppgifter om uttal och äldre belägg ovan s. 146.

Hellquist (s. 37) känner icke Unungenamnet, men de tre andra uppfattar han som patronymica, bildade »af en personnamnsstam Glöm-, motsvarande den, hvilken enl. Rygh Personn. s. 91 synes ingå i de fno. gårdnamnen Glaumsas ock Glaumnes; jfr isl. Glaumr, namn på Atles häst». På samma sätt tolkar Lindroth det öländska socken­namnet (Kalmar län s. 13).

Mansnamnet Glaumr, *Gl0mer är emellertid ganska klent belagt i de nordiska språken. Hellquists hänvisning till Rygh är något miss­visande; där talas endast om glaumr m., vilket skulle kunna ingå i ovannämnda norska ortnamn, men »hvis Betydning i denne För­bindelse synes uklar». Appellative t glaumr 'stoiende Munterhed, Glaede' uppträder en gång som binamn i Grettis saga (»En med ]m, at f>essi madr var umfangsmikill ok inn mesti gârungr, åtti hann kenningarnafn ok var kallaör glaumr» s. 224). Detta binamn kan ingå i fno. partnamnet Glaumsteig (NG 12 s. 438), möjligen också

tingsplats; namnet måste dock bedömas med största försiktighet, då man också bör räkna med möjligheten, att ängen — trots avsaknaden av s i kom­positionsfogen — tillhört en tolvman.

i Glaumsaas, nu Glomsås (NG 3 s. 181), och naturnamnet j Glaums-hofda (sannolikt 1268 eller 1273 avskr. 1300-t. NGL 2 s. 489) »ett nu alldeles okänt råmärke, som kanske bör sökas i södra delen av Bodsjö sn» (Hamnström i Arkiv för norrl. hembygdsforskning 1919 s. 30), ehuru här även andra förklaringar äro tänkbara och måhända sannolikare (se nedan). Ett motsvarande namn kan föreligga i fsv. de glomstadhum 1314 SD 3 s. 166 or, beläget i Hälsingland och möj­ligen åsyftande Glamsta i Trönö sn, Häls. ö. tg, 1542 skrivet Glamsta (Gammal Hälsingekultur 1935 s. 54), och kanske även Glömsta, kyrkojord i Indals sn och tg (Glemsta 1543, Glömsta 1545, Glömstad 1542 Nordlander Norrl. saml. 1 s. 232; det fsv. belägget från 1314 har av Nordlander felaktigt förts hit). Det är emellertid att märka* att båda dessa bebyggelser äro belägna vid vattendrag. Detta gäller däremot icke Glömstorp, by i Skalunda sn, Kållands hd, Skar. L, skrivet Glömsrydh 1413 SD ns 2 s. 678 Sparres avskr. glomsridh 1400-t. D 3 s. 2, som efter all sannolikhet innehåller ett personnamn, motsvarande fvn. binamnet Glaumr. Personnamnet Glaumr, *Glomer är sålunda i litteraturen ytterst svagt styrkt och synes av ortnamnen att döma — i den mån ovanstående namn kunna anses vittnesgilla — ha varit inskränkt till västligt och nordligt område. Under sådana förhållanden synes det mindre sannolikt, att detta på östnordiskt område praktiskt taget okända mansnamn skulle utgöra grundordet i fyra -inge-namn, alla belägna i östra Sverige.

Söker man en toponymisk innebörd, ligger det närmast till hands att tänka på fvn. glaumr 'Stoiende Munterhed, Gla&de', som väl före­ligger i fjordnamnet Glaumr i Snorres fjordnamnsramsa, av Rygh och Munch identifierat med Glomf jorden (NG 16 s. 177 f. och där cit. litt.). Huruvida identifieringen är riktig, vågar jag ej avgöra; av NG:s uppgift, att den vid fjorden belägna gården Glommen ligger »naer Udlobet af en Elv, som kommer fra Glomvandet under Glom-braeen», skulle man snarare vilja betrakta älv- eller sjönamnet som det primära. Ordet synes ingå i flera norska ortnamn, såsom Glom-nes, fno. a Glaumnesi, beläget vid en älv med en stor fors (NG 12 s. 513), Glomsås, fno. Glaumsaas (NG 3 s. 181), som i NG tolkas på liknande sätt, ehuru uppgifter om naturförhållandena saknas, Glom­men, skrivet til Gl&ymenar 1327 avskr. 1438, a Glomene 1412, a Gl&meno 1413, a Glœmene 1420, Glœmena 1429, Glomene 1442, a Gloymena 1442, 1445, a Glœmene 1452 (NG 4 : 1 s. 175), med all

sannolikhet ett gammalt *Glaumvin. Gården ligger vid älven Teppa.1

På samma sätt bedömes även Gloimem (NG 15 s. 313 f.), uttalat gUimem och skrivet Glymenn 1500-t:s början, Glomenn 1559, möj­ligen innehållande ett älvnamn *Gl0yma, bildat till glaumr. På svenskt område föreligger en direkt motsvarighet till no. Glömmen i Glömme, by i Mjäldrunga sn, Gäsene hd, Älvsb. 1., skrivet Glömene 1450, 1545, Glömmen(n)e 1550 etc. (SOÄ 6 s. 120). Byn ligger endast omkr. 11j2 km från en av kartan att döma ganska betydande bäck.2

Vidare märkes Glömsjö (ii Glomsio 1405 SD ns 1 s. 464 or), by i Nävelsjö sn, Östra härad, Jönk.l., belägen vid den 1868 torrlagda Nävel-sjösjön, som genomflytes av den stora ån Kroppån, i sitt övre lopp kallad Linnöån, och Glömnäs gHmn&s, gd i Gryt sn, Daga hd, Söd. 1., vid en bäck. Om man skall söka en gemensam betydelse hos förleden i dessa namn, ligger det sålunda nära till hands att anknyta till fvn. glaumr, fsv. *gl0mer, använt om vattendrag för att beteckna ett glatt porlande ljud.

Av de fyra Glömminge höra tre samman med vattendrag, nämligen Glömminge i Solberga, som ligger vid pass 800 m från en markerad bäck, kallad Glömmingsån gHmigsm, Glömminge i Arby vid den betydande Hagbyån, som i denna del av sitt lopp driver flera kvarnar, och slutligen Glömminge i Ununge vid en nu uttorkad och delvis igenfylld bäck, som förr rann mellan prästgården och kyrkan och där drev en skvaltkvarn, som gick höst och vår (LA A 3 s. 82, 1641). Vid dessa namn bör man enligt min mening åtminstone hålla möjlig­heten av en toponymisk tolkning i denna riktning öppen. Glömminge på Öland ligger dock långt ifrån varje vattendrag, varför namnet måste uppfattas på annat sätt.

Vid tolkningen av Glömmingenamnen är det även teoretiskt möj­ligt att utgå från ett grundord med ö i stamstavelsen. Man skulle kunna tänka på ett fsv. subst. *glöm, *glöme el. dyl., bildat med -m-suffix till den stam, som föreligger i fvn. gloa 'vaere gloende;

1 Rygh framhåller även möjligheten, att namnet skulle kunna samman­hänga med ett från andra trakter känt älvnamn Glaama, men de äldre for­merna synas stödja det förra alternativet.

2 Namnet uppfattas- i SOÄ som sammansatt med en motsvarighet till no. glaumr och anses ha betecknat en s. k. lekvall. Som parallell anföres no. Loken < Loykvin, sammansatt med leik 'lek'. Tolkningen förefaller icke över­tygande.

skinns, glimre', glöd 'Glod, gloende Kul', fsv. gloa 'glöda', sv. dial. gloa 'lysa, skina; se stinnt på någon eller något' (Rz), glo f. 'mindre hafsbugt' (Tjust; Rz) no., dial, gloa 'gloe, lyse, tindre' (Aasen), sv. dial, glor a 'glimma; lysa med liten låga; stirra, se stinnt' (Rz), no. dial, glora 'glindse, tindre; gloe, stirre, gjore store 0ine', glor n. 'noget som glindser eller lyser; en aaben Pläds eller Grsesplet i en Skov', glosa 'lyse, tindre, blinke; se efter noget, se sig om' (Aasen) etc. Ur ordbildningssynpunkt skulle detta *glöm, *glöme förhålla sig till de anförda orden som fvn. hljöme till hljöd 'ljud', ljöme till ljös 'ljus', sMme till skugge 'skugga' etc. (se Kluge § 88, 152 ff.). Ut­vidgningar med m till stammen glö- föreligga f. ö. i sv. dial, glömma 'se stinnt på något' (Rz), no. dial, glom (oo) 'en gjennemsigtig Luge til Lufthullet paa et Tag' (Aasen), feng. glom, glömung 'skym­ning, gryning'.1 Grundordet skulle då kunnat åsyfta glimmande vattenytor, ljusningar i skogen el. dyl. (jfr det från Tjust belagda glo f. 'mindre hafsbugt' och no. dial, glor 'glänta'). En parallell bland -inge-namnen erbjuder då det vanliga skånska namnet Glimminge, om vilket se nedan s. 506. Betänkligt är emellertid, att ett dylikt appellativ icke med säkerhet kan konstateras i andra ortnamn. I fråga om Unungenamnet kan jag knappast i topografien finna någon slående motivering för en tolkning i denna riktning, och om terräng­förhållandena vid de andra Glömmingeorterna har jag mig intet bekant. För det vid Kalmarsund belägna öländska Glömminge skulle möjligen ett med dial, glo 'mindre havsbukt' likabetydande *glom kunna komma ifråga.

Beträffande Glömminge måste jag sålunda stanna i ovisshet. Flera tolkningar äro möjliga, och det finnes i varje fall ingen anledning att föredraga en patronymisk framför en toponymisk. Det är f. ö. icke nödvändigt att antaga, att alla fyra ha samma ursprung. Det är sålunda icke otänkbart, att Glömminge i Solberga med hänsyn till växlingen mellan e och 0 i de äldre beläggen kan återföras till en grundform *GKminge, som alternativt labialiserats till *Glyminge och vid senare vokalöppning givit dels Gleminge, dels Glöminge,

1 Om förskjutningarna inom betydelsegruppen 'glänsa — se — glänta — ljus­ning— gryning — skymning' etc. j fr senast Abrahamson Västsv. ordst. s. 24 ff., där den till här behandlade ordgrupp närstående germ, stammen *glU 'lysa' behandlas, samt där cit. litt.

vilken senare form segrat. I så fall bör namnet bedömas som det ovan omtalade Glimminge.

Henninge, Norr-, 1 fr + 1 fr och Söder-, 1 sk + 1I2 sk + 1 fr, •Ununge sn, nèr*anag%, sådar*anaga.

jonis botulssow i hedhniwge 19/'i 1424 Källingby RAP, Nigels i hedhnwghe V3 1451 Närdinghundra EAP, jons olaffsson j hedniwghe, jons olaffsson j hedniwge, niels olaffssow j hedniwge, niels- olaffsson j hedniwge 4 / i2 1454 Ununge RAPapp, olaff jonson i haedninge, jons olaffsson ibid em 3/e 1455 Ununge RAPapp, olaff jonssora ok jons olaffsscw j haedninge 30/7 1459 Ununge RAPapp, olaff jonssow ok jons olaff s-son j hedni/mge 3/s 1459 Ununge RAPapp, storbiorn i hednmge e. 1489 Närdinghundra RAP, j hedninghe, Södherhögninghe 1535 ghj, j henigge (2 ggr), J henigge, J henmgge, j henige (4 ggr) 1540»: 5, J henigge, j heniwgge 1541:8, J hennwge (4 ggr), i heniwgge (B ggr), j henniwge, j heninge (2 ggr) 1542: 2, J henigge (2 ggr), j heniwgge, J henmgge 1543:12, Hednmge 1543 ptl, y henigge (2 ggr), y henmgge (2 ggr) 1544:6, y heniwge (3 ggr) 1545:1, hennmge 1555 ptl, i Heninge 1562 fri 2:15, heninge, Heninge, nor heninge, sör heninge 1635 Rhez. s. 98, 134, Sciderhedinge, Norrhenninge 1686 rjb.

Inbyggarnamn: heningana (2 ggr) 1035 Rhez. s. 99, 'ànigana (egen uppt.).

I 1500-talets jordeböcker upptagas ett frälsehemman utan öretal och fyra skattehemman om 6, 6 V2, 61/3 och 9 2/3 öresland. Av geom. jb över Söderhenninge 1641 (LA A 3 s. 85) framgår, att de tre först­nämnda tillhörde denna by; här upptagas ett frälse om 4 öresland och två skatte om 5 1/2 och 61/2 öresland. Norrhenninge finnes tidigast beskrivet på en karta från 1757 (SLK Ununge 7), som upptar två hemman om 6Vs och 9 2/3 öresland, vilka sålunda äro identiska med de två sist upptagna hemmanen i 1500-talsräkenskaperna. De båda byarna ha alltså varit uppskattade till två markland vardera.

Vid besök på platsen fann jag vid själva gränsen mellan de två byarna ett gravfält av vikingatidstyp på omkr. 35 fornminnen. En säker och några osäkra kullar finnas p-å Söderhenninge nr 3. I hag-marken s. om samma gård påträffades flera rösen, möjligen odlings-rösen.

Hellquist (s. 59) känner ej några medeltida belägg och samman­ställer namnet tveksamt med fsv. mansnamnen Hanne. Som beläggen visa, är sammanställningen omöjlig; ej heller kan det vanliga fsv. Hidhin (Lundgren-Brate, Wessén Nord. namnst. s. 104), fda. Hithin (DGP), isl. Hedinn (Lind Dopn.) komma ifråga, då vi i så fall skulle väntat ett i i stammen. Snarare skulle man kunna tänka på fsv.

mansn. Hedhe (Lundgren-Brate), ehuru detta icke är särdeles fylligt belagt.

Emellertid finns det goda möjligheter till en toponymisk tolkning. Jag uppfattar namnet som en avledning av en tidig motsvarighet till sv. dial, hed f., vilket utförligt behandlats av Hesselman (NoB 1930 s. 1 ff.), som visat, att namnen på Hed- i Dalarna, Västmanland, västra Uppland och större delen av Södermanland äro knutna till sandåsarna och att ordet särskilt synes beteckna tallbevuxen sandmo. På Gotland åsyftar det enligt Hesselman hällmarksskog (jfr 'stor obebodd skog eller mark' Neogard, Gotl. ordb.), och så synes även vara fallet i södra och östra Södermanland (Hesselman aa s. 6). I östra Uppland är ordet sällsynt i ortnamn. Det gemensamma grund­begreppet anser Hesselman vara 'det ofruktbara, torra och sten-bundna eller grusmängda' (aa s. 7). Henninge ligger i en skogsmark, avskilt från den övriga Unungebygden.1 Skogsmarkerna n. om Hen­ninge bestå till största delen av hällmarksskog (se glk), och att denna en gång burit namnet * Hed (en) synes framgå av ortnamnen Hedeberg (Hedeberg, Hedebergs skiftet 1801 SLK Ununge 31), ett berg beläget på Henninge ägor omkring 500 m nv. om Djupsjön, Hedekärret hàdapéra (egen uppt.) vid nyssnämnda berg, Hedebottna, nu för­svunnet torp mellan Djupsjön och Lilla Gränsjön på Henninge ägor, skrivet Hedebottna 1801, Hedebotten ek och enligt uppteckning i SOA 1932 kallat 'àdabétna y kröFkda ä. Själv upptecknade jag vid besök på platsen 1943 formerna hddabôtn, hàdabôtna; Krokhede var då full­komligt okänt, och jag har ej heller lyckats återfinna det på äldre kartor. Jag uppfattar dessa namn som sammansättningar med trak­tens gamla namn *Hedh (mellanvokalen -e- torde återspegla den gamla genitivändelsen -ar), till vilket enligt min mening också bildats det inkolentnamn *hedhningar, henningar, som ligger till grund för ortnamnet Hedhninge. Till bildningssättet jfr det dalska inbyggar-namnet hedningar, om vilket se ovan s. 69.

Ett oäkta -inge-namn är däremot Henninge, by i Skogs sn, Ala t g, Gävl. 1. Namnet uttalas Kernen och skrives heningx gårdhenn 1580 or (Socknen på Ödmorden s. 271), Hedhninges gården odat. rågångslängd, avskr. omkr. 1603, sannolikt av föreg. (ib. s. 272; jfr

1 Att henningeborna intagit en särställning bland bygdens befolkning fram­går av ett talesätt, som meddelats mig av kyrkoherde P. O. Vieweg i Ununge: Det finns tre slags människor, karlar och kvinnfolk och så »enningarna».

J. Liedgren ib. s. 254), Eeningen Broman Glysisvallur 1 : 4 s. 254. Det innehåller, som visats av L. Larsson i Socknen på Ödmorden s. 171 f., ett inbyggarnamn *hedhning 'person från byn Heden' i Segersta sn och har ursprungligen betecknat en fäbodbebyggelse till denna by. Jfr även Humble i aa s. 284. Inbyggarnamnet har 'Säkerligen liksom dess uppländska motsvarighet haft öknamnsklang (jfr »det spoge-fulde Hedninger i Heden» i Danmark, anfört av Schütte DF 1941 s. 19). En parallell bildning föreligger möjligen i förleden i det av Modin Härjedalens ortnamn s. 145 anförda Hedningsbrunnen eller Hedning skällan i Hede by, sn och tg, Jämtl. 1.

Hydinge, 1 sk + 1 sk + 1/2 sk + 3/s fr, Ununge sn, ^daga. först j westra hydhinge sex orisland iordh oc i ostrahydhinge oc sex orisland

iorth ®/7 1424 Sthlm RAP (DRA), eth halffth oreslandh iordh liggiande . . . j 0Strahydynge hwilkin forwœmda joordh for forsymylse skuldh vndan biskopsins bordh waridh haffwer . . . sworo ath îornœmda, halfforislawdh ioordh fandz witherlika ok skselika j sama by j sydhra endanom oc thio orreslawdh iordh wthaw fore j sielffwom endanom, a t. in ostrahydiwge 20/i 1451 Närdinghundra RAP, pauell i hydinge . . . mello/w hydiwge . . . hydmge (nom.) 1491 ULD s. 106 f. or, i hydinge . . . j fornempda, hydinge . . . pawal i hydinge 1493 ib. s. 108 or, Hidinghe 1535 ghj, j hidinge, J hidingge, j hidingge (2 ggr) 1540: 5, J hidinge (2 ggr) 1541:8, J Hidinge, J Hidiwnge, i hedinge (2 ggr), j hedinge 1542:2, J hydinge, J hidingge 1543:12, Hydinge 1543 ptl, y hedinge, y hudnigge 1544: 6, y hediwnge, y hydinge 1545:1, hydinge 1555 ptl, Hidinge so/3 1577 Sthlms slott UUBperg, hydinge, J hydinge 1589:22, Hydinge 1635 Rhez. s. 134, Hydinge 1686 rjb.

Inbyggarnamn: melan . . . hydingana (2 ggr) Rhez. s. 99.

Hydihge bestod enligt de tidigaste jordeböckerna av två skatte­hemman om 12 och 8 öresland. I 1589:22 tillkommer ett frälsehem­man, uppenbart identiskt med den 1577 nämnda egendomen (jfr Almquist Frälseg. s. 394), men skattehemmanens jordatal bibehållas oförändrade; i rjb 1686 upptagas tre skattehemman om 8, 8 och 41j2

öresland och ett frälsehemman utan öretal. Egendomligt nog redo­visar 1687 års karta (LA A 13 s. 41) två frälse- och ett skattehem­man om vartdera endast 4 öresland. Jag finner det rimligast att god­taga de tidigaste jordeböckernas uppgifter och räkna med att byn ursprungligen varit satt till 2 1/2 markland.

Vid byn ligger ett betydande gravfält, som enligt rapport i ATA består av 64 fornlämningar. Ett par av dessa ha utgrävts och visat sig vara förhållandevis sena; de innehöllo obrända skelett, och fyn­

den gåvo vid handen, att dessa legat i kistor. Man torde dock icke behöva betvivla, att bebyggelsen härstammar från hednisk tid.

Namnet bör sammanhållas med Hydinge, by i Sya sn, Yifolka hd, ögl. 1., uttalat hydvgd (Ålander 1 s. 21) och skrivet j hythinghe 1374 (SRP 1093), i hodhinge 1395 (SRP 2758), in Hidhinge, a t. in Hydhinge 1411 SD ns 2 s. 379 or, Jn hydhinge e. 1436 reg. eccl. Line. f. 181 r. (jfr Nygren s. 259), i hydinghe 15/e 1495 SRPapp, j Hydinge 1498 Trolles jb s. 84. Vidare kan anföras Hunghult, Seglora sn, Marks hd Älvsb. 1., skrivet Hudyngheholt 1540, om vilket se s. 48 f.1

Hellquist uppfattar (s. 51) de båda Hydinge som patronymica, innehållande »ett släktnamn *Hydhinger, bildat af den stam, som ingår i fty. personn. Hudo, Hutho, ags. Hüda...» och anför från andra germanska språk exempel på ortnamn, som genom -ing-avled-ningar avletts till denna (jfr Förstemann 2 : 1 sp. 1480 f. och Karlström s. 76). Då emellertid en dylik personnamnsstam på nordiskt område varken är känd från litteraturen eller säkert styrkt i ortnamn,2 måste tolkningen betraktas som osäker.

Å andra sidan kan jag icke heller ge en övertygande toponymisk tolkning. Namnelementet Hud- är välkänt både i norska och svenska ortnamn. Senast har gruppen behandlats av Janzén (NoB 1943 s, 128 ff.), som sammanställer hithörande namn med subst. hud och anser, att namngivningen i regel skett under jämförelse mellan något i terrängens utseende och en utbredd hud. Janzén avvisar ett av Lun­dahl (Falbygden s. 13) tveksamt framställt förslag, att förleden i det västgötska Hudene kunde innehålla ordet hud i en ursprungligare betydelse 'betäckning' och åsyfta »'skjul' (för kreatur) el. dyl.». Intet­dera av de framförda tolkningsförslagen äro ju nu möjliga att styrka genom en undersökning av förhållandena på resp. platser, varför de kunna betraktas som obevisliga men tänkbara möjligheter; Janzéns är måhända det troligaste. Själv har jag intet förslag, som ger något utöver de redan framställda. Det må blott påpekas, att åtskilliga av de ålderdomligare namnen beteckna platser vid bäckar och strömmar,

1 Förleden i Hydingsbo i Tierps sn, örbyhus hd, Upps. 1. är väl ett inkolent-namn * hy ding er 'hydingebo'.

2 Möjligen föreligger ett mansnamn *Hudhe i Huvudsta, Solna stad, Sthlms 1., skrivet Hutastum 1291 Bolin Stockholms uppkomst s. 481 avskr. 1600-t., edhestom 1337 SD 4 s. 558 or, Hudistom 1371 avskr. 1600-t. Pol. koll. br., Hudestom 1373 Nordberg C1M s. 49, Hudhasta 1409 SD ns 2 s. 189 or.

nämligen Hydinge i Sya och Ununge, det senare beläget icke långt från en å, som på en karta från 1800—02 (SLK Ununge 26) kallas Hydinge ström ,* Hudene i Kinneve sn och Hudene sn i Gäsene hd (det senare vid den del av Nossan, som 1758 kallas Huda ström, vilket namn innehåller den dialektala uttalsformen av sockennamnet, se SOÄ 6 s. 66, 219). Liknande lägen ha även Hudaryd i Malmbäcks sn, Västra härad, Jönk. 1., och Hudebo i Ukna sn, N. Tjusts hd, Kalmar 1. Det är kanske tänkbart, att några av dessa namn innehålla en vatten-dragsbeteckning *Hudh-, men om dennas innebörd har jag ingen mening.

Namnet Hydinge måste jag sålunda lämna otolkat. I valet mellan att betrakta det som ett patronymicum, avlett av en i de nordiska språken icke styrkt personnamnsstam, och att uppfatta det som ett toponymicum, innehållande ett från nordiska ortnamn välkänt, ehuru till betydelsen oklart, icke personbetecknande element Hud-, är det senare avgjort att föredraga.

Risinge, 3 kr, prästgård i Knutby sn. mathias j risinge juni? 1885 Sävstaholmssaml.,2 Knutby prestbol, som af

ålder är kalladt Rissinge 1733 ULA Knutby A 1:1 s. 3, Prestgården hette fordom Risinge, är 3 mantal 1804 Radloff s. 170, Prestgården, vid kyrkan, 3 m. krono (Risinge) 1850 Tham. s. 251.

I egenskap av ecklesiastiskt boställe möter Risinge i äldre källor mycket sällan under sitt gamla namn. Jag har icke lyckats påträffa det i landskapshandlingarna och ej heller i SOA:s samlingar. Enligt välvilligt meddelande av kyrkoherde Wilhelm Brusewitz, som jag också tackar för hänvisningen till ovan citerade källa i ULA, kallades kyrkbacken av äldre personer Risinge backe och en källa i närheten Risinge källa (i uttrycket »Ingen ek är som Yle ek och ingen källa

1 Ån kallas 1491 och 1493 Lydika ström (ULD s. 107, 108), sannolikt efter Lydeke van dem Bergen, som på 1400-talet var ägare till gården Berga i Ununge, »then gardhin ther bergha heter j huilkew jak byght hawir oc aen i bygger» ®/7 1424 RAP (DRA), och ägde 12 Öresland landbojord i grannbyn Hydinge (se belägg 1424) och dessutom även en kvarn med ovisst läge i samma sn. J f r Styffe Sku s. 362.

2 Mattias i Risinge deltar i köp av jord i Almunge sn. Då alla i brevet omtalade personer äro bosatta inom hundaret, synes det icke kunna råda något tvivel om identiteten.

som Risinge källa»). I en lantmäterihandling från 1772 (SLK Knutby 22) heter gärdet närmast n. om prästgården Norra Bisinge gärde.

Man behöver sålunda icke tvivla på namnets äkthet. Enligt be­skrivningen till 1772 års karta var prästgården satt till tre mantal eller 3 V2 markland. I detta sammanhang är det av intresse att kon­statera, att sockennamnet Knutby (de knutabi|i 1287 SD 2 s. 22 or enligt Olsson-Nordberg, in knutaby 1291 or Olsson-Nordberg 1 s. 53 not 9, De knutaby 1314 SD 3 s. 148 avskr. 1344 reg. eccl. Ups. etc.), icke kan sammanföras med någon nu känd bebyggelse; kyrkan ligger inom prästgårdens ägor. Själva nament tyder dock på att en by­bebyggelse Knutaby måste ha funnits, och denna bör rimligtvis sökas inom Risinge ägofigur. Vilken uppfattning man på 1700-talet hade av Risinge forna ägoförhållanden framgår av en intressant berättelse av kyrkoherden Anders Norelius, bevarad i en husförhörslängd i ULA (se belägget 1733). Enligt denna har prästgården »i början haft ringa förmåner förr och intil Högtsalig i åminnelse Konung Gustaf Adolphs tid. At han dock icke warit något från annan bohlby afgärdadt hem, kan af des forna egors beskrifning framdeles finnas. Af gamla mäns enhälliga berättelse skal thet på prestbolet liggande torp, Långgärdet kalladt, tilförne warit et skattehemman, men, mot ett Crono-hemman, jag wet ej ännu hwar-est belägit, blifwit utbytt, och prestebolet med alla des tilhörigheter, tillagt til någon prestebolets förbättring. Ther-om kan til äfwentyrs utur Cammar-Collegii archivo finnas någon närmare underrättelse. Historien lyder ther om hos gamla män i för­samlingen, at Hogbe:mte Konung wid tilfälle warit i Knutby prest-gård, tå en Pastor wid namn Herr Tyne thet bebodt, och af Kongl. nåd, på Pastoris giorde klagan öfwer brist på en eller annan nödig förmån, til prestebolet låtit samma utbytte hemman läggas, som tå thes egor til prestegården blifvit lagde, allenast behållit en torpare del men warit förr så stort at thet af twå bönder häfdadt blifwit.» På platsen för det nuvarande torpet Långgärde s. om prästgården skulle det sålunda tidigare ha funnits en by med samma namn. En sådan kan emellertid icke återfinnas i 1500-talets jordeböcker och själva namnformen pekar f. ö. knappast i denna riktning; det är ett vanligt ägonamn av troligen ganska ungt datum. Enligt den äldsta kartan över kyrkoherdebostället (LA A 3 s. 86, 1641) motsvarades åker­gärdena n. om Långgärde av en vidsträckt ängsmark, och varken bebyggelse eller åkerjord finnes markerad. Även om 1700-talstradi-

tionen på denna punkt synes mindre tillförlitlig, kan dock uppgiften, att från början flera byar funnits inom prästgårdens nuvarande ägo-gränser, återspegla en historisk verklighet. Dessa ha sannolikt varit Knutby och Risinge.

I samma riktning peka de talrika fornminnena. Själva prästgården är byggd på och invid ett gravfält, som vid undersökning visade sig innehålla krukor, kollager och brända ben. Bland gravfynden märkes särskilt ett hängsmycke av brons, som daterar graven till omkr. 900 e. Kr. (Statens hist, museum In. 22 777). Ett annat gravfält med bl. a. låga kummel finnes vid torpet omkr. 200 m ö. om prästgården. Dess­utom finnes strax s. om arrendegården ett gravfält, bestående av 6 delvis förstörda högar av vikingatidstyp, den största nära 10 m i diam. En annan grupp fornminnen, synbarligen av äldre typ, ligger samlad vid södra kanten av gärdena omkring torpen vid pass 11 /2

km s.so. om prästgården. Av dessa kunna nämnas en väldig trekant, fylld med sten och med omkr. 22 m:s sidor, tillsammans med flera mindre rösen och stensättningar belägen vid torpet Långgärde, och vidare ett drygt 10-tal kraftiga rösen vid torpet Lövhagen, där även bautastenar finnas resta. Högar och stensättningar finnas även vid torpen Opptorpet och Svartbrunna (utförligare uppgifter tillgängliga i ATA). Denna utomordentliga rikedom på fornminnen vittnar om, att en gammal och rik bebyggelse måste ha funnits inom prästgårdens nuvarande ägogränser. Vad som varit Knutby och vad som varit Risinge vågar jag icke ha någon bestämd mening om, men sannolikt har Knutby legat invid kyrkan och de därintill belägna åkergärdena, som på 1641 års karta ligga åtskilda från prästgårdsgärdena, ehuru de brukas av kyrkoherdebostället. Fördjupade historiska, topografiska och framför allt arkeologiska undersökningar äro önskvärda och skulle säkerligen ge resultat.

Risinge är utan tvekan det vanligaste av de svenska -inge-namnen. Av bebyggelser, som bära eller burit detta namn, känner jag följande:

Risinge, Hökhuvuds sn, Frösåkers hd, Sthlms 1. Se s. 493. Risänge 2 mtl, by i Harbo sn, Våla hd, Yästm. 1., runga — in

risingy (2 ggr), in risingi, in rissingi, in riisaengi omkr. 1312 SD 3 s. 90 f. or, i Risamgh 18/i 1357 avskr. 1795 Hildebrands avskr., i Riis-seng 18/i 1357 avskr. 1795 Hildebrands avskr. (annat brev än föreg.), j Riissenge 2/t 1448 Uppsala RAP, Risinge 1497 D 16 s. 8, Riisinge 1498 ib. s. 101, 1499 ib. s. 154.

Risinge, nu okänd bebyggelse i Öja sn, V. Rekarne hd, Söd. 1. — J wester Rekerne en hofwudgårdh som heter Sundaby mz Rijsinge . . . 1509 B 15 f. 102 r. Sparres avskr., en höffuizgård som heither sundaby mädh Ris inge. . . 1509 ib. f. 259 v. Jfr: en gård som heeter Sundaby, med tw tårp thär vnder liggia 1462 ib. f. 373 v.

Risinge 1/2 mtl, gd i Husby sn, Ö. Rekarne hd, Söd. 1., risiga. — Rysinge 1686 rjb.

Risinge 1U mtl, gd i Ärla sn, ib., risiga, risig — Risingen 1686 rjb. Risinge 1 mtl, gd i Julita sn, Oppunda hd, Söd. 1., risiga — Risinge

Söd. 1556: 3, Rijsinge 1686 rjb. Risinge, torp i Gryts sn, Daga hd, Söd. 1., risigd. Risinge, lht i Hällefors bruk, L. Mellösa sn, Villåttinge hd, Söd. 1.,

risiga. Risinge, sn i Finspånga läns hd, Ögl. 1., risiga — Scriptum Risinge

1401 SD ns 1 s. 34 or, inna/fc Rysinge sokn, a t. in parochia Risinge 1404 ib. s. 333 or, ecclesiam Rysinge (2 ggr), ecclesie Rysinge 1412 SD ns 2 s. 573 Benzelius' avskr., in Rysinge 1413 ib. s. 604 Benzelius' avskr., i Risingis sokn 1413 ib. s. 650 or, a t. i Risinge sokn 1416 SD ns 3 s. 174 or etc. — Namnet gäller även kyrkoherdebostället. Möjligen är det sekundärt i denna funktion (jfr Faringe), i vilket fall vi ha att göra med ett ursprungligt bygdenamn.

Risinge, by i Hemmesjö sn, Konga hd, Kr on. 1. risigœ — J rysinghe 6/2 1451 Hörda RAP.

Risinge, 1 mtl, Kristdala sn, Tunaläns hd, Kalm. 1., Msigd — i Rijsinge Smål. 1545:6, y Rysinge Smål. 1565:6, Rijsinge haf(ue)r nampn af sion 1634 Rhez. Fc 5 s. 139, Risinge Sätteri j 1686 rjb.

Risinge, by i Mörbylånga sn, Algutsrums hd, Kalm. 1., kisîg — Risinge 1391 Styffe Sku s. 268 (normaliserad form?), om . . . Rysinghe, til Rysinghe 1408 SD ns 2 s. 62 f. or, som hetir Rysinghe 18[9 1448 Kalmar RAP, j Rismge 1498 Trolles jb s. 81.

Avledning på -ling föreligger i: Rislinge, by i Balingsta sn, Hagunda hd, Upps. 1. — in ryllingy

(a t.), ad rislinge (y.h.) 1309 SD 2 s. 562 or, in rislingi 1314 SD 3 s. 155 samt. avskr., in Rislingi (2 ggr) 1314 or RAP ( = SD 3 s. 168* som är tryckt efter avskr.), in riislinge 1344 SD 5 s. 333 reg. eccl. Ups., de ris[l]ingi 1344 ib. s. 352 reg. eccl. Ups., de riislinge 1344 ib. s. 357 reg. eccl. Ups., etc.

Jfr även Rislingby, by i Söderby-Karl sn, Lyhundra hd, Sthlms 1.

rishgbd, rislagbip — in rislingabili 1287 SD 2 s. 36 or (enligt Olsson-Nordberg), in rislingaby 1339 SD 4 s. 691 or, in Ryslingaby 1340 SD 4 s. 745 or. Slutligen kan jämföras gotl. Risungs, gd i Rute sn, Gotl. n. hd, rèwugs.

Hellquist (s. 111 f.) ser i vissa av dessa namn avledningar av det sällsynta östnordiska mansnamnet Rise, medan de namn, som be­teckna mer obetydliga bebyggelser, uppfattas som avledningar av appellativet ris. Utan tvivel äro åtskilliga oäkta. Risinge i Harbo synes vara en ombildning av ett ursprungligt Risœngi, vilken form är belagd redan i den tidigaste urkunden. Ett eller annat av de övriga kan ha samma ursprung. I några fall föreligger säkerligen ett ur­sprungligt naturnamn *Risinger, *Risingen av samma art som det vanliga åkernamnet Risingen. Detta gäller av dialektuttalet och äldre belägg att döma Risinge i Ärla sn och sannolikt även namnen i Husby, Gryt och L. Mellösa snr, som samtliga beteckna obetydliga bebyggelser och ligga utanför de centrala sörmländska -inge-namns­bygderna. Det nu försvunna Risinge i Öja synes under medeltiden ha varit torp. På samma sätt bör man nog även uppfatta Risinge i Krist­dala, beläget vid sjön Risingen, om vilken se Hellquist Sjön. 1 s. 476; Hellquist uppfattar dock sjönamnet som sekundärt i förhållande till bynamnet, medan Rhezelius 1634 anser det vara primärt (se belägg ovai}). Även det andra småländska namnet, Risinge i Hemmesjö sn, kan trots det medeltida belägget misstänkas för att vara oäkta. Det är a t t . märka, att båda dessa namn äro de enda representanterna för -inge-namn i sina härader.

S4 ckennamnet och de båda bynamnen i Hökhuvud och Mörbylånga jämte Rislinge i Balingsta, som synbarligen beteckna tidiga bebyggel­ser i gamla -inge-namnstrakter, böra väl i första hand betraktas som äkta. De äro i så fall säkerligen bildade till ett inkolentnamn *ris-(l)ingar, avlett av det vanliga m , fvn. kris 'småskog' och till bety­delsen svarande mot de från andra -inge-namn kända *hedhningar, *vidhingar 'skogsbor'. Med största sannolikhet gäller detta även Risinge i Knutby.

Erringe, sn, får aga ä, får aga y. Amelii de farungy 1287 SD 2 s. 22 or, Ammelij de farungi 1287 ib. not or

(jfr (Disson Nordberg 1 s. 47), De farunge 1314 SD 3 s. 148 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., Deinde farungi (ack.) 1302—19 ib. s. 429 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., in fa runga sonk 1316 ib. s. 27Ö or, ecclesie farunge (dat.) 1338 SD 4 s. 622 or,

in ecclesia farunge 1341 SD 5 s. 44 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., De farunge 1343 ib. s. 238 avskr. ib., de . . . farunge 1357 (SRP 286), i Farwnga sokn, a t. 1 Farwnge 1402 SD ns 1 s. 140 or, j farurcge sokn odat. 1420—40 Krapperups-ark., i faruwghe sogn 14/o 1428 Skylvalla RAP, i j faruwghe sokn 18/7 1460 u. o. RAP, j faruwgis sokn 1490 ULD s. 31, i faeringhe sochen 18/n 1509 RAP, i ffaringe sokn 18/5 1528 Sävstaholmssaml., i Faring Sokn 1534 (1538: 2), Feringe Sochen 1535 ghj, fferiiwge Sokn, Feringge Sokn, fferinge Sokn 1540:5-.

Belägg på kyrkbyn: eth markland iordh i thunom . . . i faru^ghe sokn 14/o 1428 Skylvalla RAP, eth halfft marklandh iordh liggiandes i j thunow i j faruwghe sokn 18/7 1460 u. o. RAP, ffaruwge . . . i j pw«d korn v j ore penninger 1489 D 5 s. 17, Faruftghe i j puwd korn v j ore pen ning er 1503 D 6 s. 11, Farunge 2 pund korn, 0 ore penninger 1500-t:s början, avskr. örnhiälm 7 s. 440 av nu förkommet löst blad av jb över Skoklostergods (om tre sist anförda källorna se ovan s. 348), J faring (i samma källa »Färing Sokn», »Almwng Sokn») 1534 (1538:2), kirkebin (3 ggr) 1540:5, kerckebyn (3'ggr) 1542:2, y prestegorden, y kyrkebyn 1544:6, J tuna, J tune 1562 fri 2:15, i ferentuna (i marg.: »i ferringe kyrkieby», »vdj ferringe Sokn j Nerdingeh. h.») 1562 fri 7:48 A, En gård j Faringe, En gård i Tuna 30/s 1577 Sthlm UUBperg, Kyrkiebynn 1636 jb, Kyrkiobyn faringe, faringe, Kyrkbyn 1653 ml, Kyrckbyn 1652 jb, Kyrckiebyn 1686 rjb, Faringe by 1687 LA A 13 s. 63 f.

Beläggen på kyrkbyn visa, att denna tidigare hetat Tuna. Att detta namn verkligen åsyftat kyrkbyn, framgår klart av marginal­anteckningen i fri 7: 48 A (1562), där »ferentuna» identifieras med »ferringe kyrkieby». Full säkerhet på denna punkt ger brevet från 1460, i vilket ett halvt markland jord i »Tuna» skänkes till Sko­kloster. I Skoklosterjordeböckerna från 1489 och 1503 »samt det av Örnhiälm avskrivna jordeboksbladet återfinnes nämligen bland predia extravagantia gården »Faringe» som enda Skoklostergods i Närding-hundra (jfr Sjödéns karta i Rig 1942 s. 9), och det kan icke råda något tvivel om att de båda godsen äro identiska; i senare lantmäteri-handlingar (t. ex. LA A 13 s. 63, 1687, SLK Faringe 7, 1711) möter i Faringe kyrkby ett frälsehemman om 1/2 markland. Tuna har sanno­likt kallats »Faringe-Tuna» (jfr »ferentuna» 1562) för att icke för­växlas med det endast omkr. 8 km därifrån belägna Tuna, kyrkby i grannsocknen med samma namn i Olands hd, men icke heller detta namn har varit lyckligt på grund av likheten med det bekanta upp­ländska socken- och häradsnamnet Färentuna, fsv. Fœringatuna (se nedan). Beläggen visa, hur namnet Tuna så småningom ersätt es av »Faringe», »Faringe (kyrk)by», »Kyrkbyn».1

1 Samma öde synes ha hotat det omedelbart ö. om kyrkbyn belägna Lundby, skrivet Farminger (!) 1636 jb, Faringe 1652 jb, Lunby 1653 ml, Faränge eller Lundbyn 1686 rjb etc.

Namnet Faringe kan sålunda icke visas ha åsyftat någon by­bebyggelse utan måste uppfattas som ett by g de namn.

Enligt Hellquist (s. 26) innehåller namnet ett patronymicum *Far-unger, bildat till en i de germanska språken välkänd personnamns­stam Far-, Från Sverige anföras av Lundgren-Brate Farbiorn, Farfast, F arman, Farmund, Farthiœgn, Fardhe (kortform till Farthiœgn; om namnet, som är speciellt norrländskt, se Sahlgrens utförliga fram­ställning NoB 1939 s. 148 ff.) ; från runsv. är även kortnamnet Fare känt (Sö 192). Hithörande namn, som ofta förekomma på runstenar, ha behandlats av Wessén (Sö 270). Namn som Farbiorn och Farulf kunria enligt Wessén dels betraktas som sammansatta med en mot­svarighet till fvn. får 'skada; vrede, fiendskap' och översättas 'skade­björn, -varg', dels kunna de vara bildade genom variation till de bety piœg

lligt vanligare och från hela Norden kända F arman och Far-ra, som ursprungligen äro appellativer med betydelsen 'färdeman,

resande' (jfr även ^Farande, som säkerligen ingår i farandaby 1336 SD 4 s. 523 or, se Lundgren-Brate, Hellquist -by s. 61). Som parallell anföres runsv. Husbiorn, bildat genom variation till mansnamnet Huskarl, ursprungligen ett appellativ (se s. 470). Till förmån för det senare alternativet synas mig även de från uppländska diplom kända Farfast och Farmund tala.

En personnamnsstam Får- kan av ljudhistoriska skäl icke tänkas ingå i Faringe, och det förefaller heller icke tilltalande att räkna med ett patronymiskt *Farungar 'ättlingar till Farman, Farpiœgn eller därtill sekundära namn som Farfast etc., då dessa sannolikt äro förhållandevis sena vikingatidsbildningar.

Grundordet i Faringe är enligt min mening en bildning till stam­men i verbet fara, nämligen det från större delen av det nordiska språkområdet kända far n., som i fvn. bl. a. uppvisar betydelserna 'Yei paa hvilken en tordes, Spor som efterlades; Fartoi; Befordring til Sès' (Fritzner), i fär. 'Fserd, Gang; Yej, Spor; Befordring til Sos, Överfart; Fartoj, Baad' (Jacobsen-Matras), i no. dial. 'Fserd, Gang; Leilighed til at fare med, Befordring, isaer til Vands; Lob, Bane eller Strog at gaae i; Spor' (Aasen). I fsv. föreligga bl. a. betydelserna 'en flods gång 1. lopp; märke efter något som har gått fram, spår' (Schlyter). Schlyter upptar även betydelsen 'färd', hämtad ur Skåne­lagens uttryck i far ok i fylghe. Samma betydelse möter i ä. nysv. i flock och fare (SAOB F 271). Hit hör säkerligen även fsv. til fars,

i suppl. till Söderwall knappast riktigt upptaget under far f.; jfr ä. nysv. til faars, ett far (SAOB). I finlsv. betyder ordet 'farled, väg; sund' och möter även i vattufar n. 'utprickad segelled' (Vendell s. 181, 1093, Wessman s. 156, SAOB). I SOA:s dialektordsamling med­delas far\ -a 'vadställe' Lycksele sn och tg, Vbtns 1., Örträsks sn ib., far n. 'färdeväg, ställe där någon (något) brukar färdas' Skel­lefteå sn och tg, Ybtns 1., far n. 'farled' Djurö sn, Värmdö skg, Sthlms 1. I Möja sn, Yärmdö skg, betyder far n. (best. f. fara y, fare, ä) för den något yngre generationen (40-, 50-åringar) endast 'möjlighet att färdas med båt' i uttryck som »här är det far», medan de äldre dessutom använda ordet i betydelsen 'farled' (medd. av fil. mag. Nils-Gustaf Stahre). Enligt välvilligt meddelande av kamrer V. Mattsson, f. i Väddö, brukar här den äldsta generationen ordet i betydelsen 'farled' (ja' sir'n ute i fare'). Ordet ingår ofta i ortnamn, särskilt i Norge.1 Speciellt intresse erbjuda för tolkningen av det uppländska Faringe namnen vid Östersjön. Från Finland anför Kar­sten a. st. Kallgrundsfaret, Markasfaret, Målkunfaret, alla innehållande far i betydelsen 'farled'. Från Uppland föreligger samma betydelse i Faret färd sund i Djurö och Värmdö snr i Stockholms skärgård (jfr Modéer a. st.). Ängsmarken utefter östra sidan av Fundboån mellan kyrkan och den nu försvunna byn Skällerö kallas på äldre kartor Farängen (Fahrengen, Fahr Engen 1706 LA B 21 28:1, Fahr ängen 1750 ib. 32:1). Här gick fordom en viktig vattenled, som förband Rasbo- och Almungebygderna med fjärdarna kring Danmark och Uppsala. Enligt Modéer a. st. syftar far »i allmänhet på de stora rikslederna, men någon gång på segelleder av lokal natur».

Faringe ligger mellan sjöarna Viken och Ginningen, vilka bägge stå i direkt samband med Olandsån, som tidigare säkerligen utgjort en mycket viktig förbindelseled mellan havet och bygderna i syd­östra Oland och norra Närdinghundra. Särskilt den långsmala Gin-ningen måste förr ha spelat en betydande roll som segelled för invå­narna i Faringe-, Bladåkers- och Knutbybygderna. Det är läget vid

1 Se t. ex. NG 6 s. 839-, 8 s. 186, 9 s. 168, 188, 184, 216, 271, 295, 12 s. 97, 140, 827, A. Bugge NHT R 5 bd 4 s. 118, 126, Aasen; j f r vidare Hellquist Sjön. 1 s. 112, Karsten Sv. bygd 1 s. 106 f., 531, Lindroth SIOD 3 s. 125, Drougge s. 170, 360, Modéer Färdvägar s. 107, Haid s. 113 och på dessa ställen citerad litt.; namnen kunna stundom vara svåra att hålla isär från sammansättningar med /ar, fgr f. 'färd'.

denna viktiga farled, som enligt min mening givit namn åt bygden Faringe. Snarast har namnet givits med utgångspunkt från Knutby, som är den av det arkeologiska materialet att döma äldsta och mest betydande av dessa bygder och för vars invånare Ginningen varit »faret».

Troligen kan även samma tolkning tillämpas på Färentuna, sn och hd i Sthlms 1. (feringatunum 1298 SD 2 s. 247 avskr. reg. eccl. Ups., in . . . feringatunum 1302 ib. s. 353 or, faeringiaethunum 1304 ib. s. 423 or, feringatunum 1309 ib. s. 568 or, Apud . . . faeringatunum 1310 ib. s. 616 or etc.) och den där belägna Färingön (in Feringaeu 1257 Vårfruberga avskr. 1500-t. UUBpapp., in feringa. oiu 1277 SD 1 s, 513 or, in fasringias 1281 ib. s. 579 or, faeringéae oium 1281 or> Faeringia oium 1281 or, etc.; se vidare Olsson Nordberg 1 s. 51, efter vilkens läsningar ovanstående namn återgivits). Här ingår uppenbart en personbeteckning *fœringar, som med största sannolikhet är att betrakta som ett inkolentnamn (jfr härads- och sockennamnen fsv. Solendotunum, Valendatunum, om vilka se ovan s. 68). Färingön, som vid högre vattenstånd varit uppdelad i ett flertal mindre öar (märk pluralformerna i de äldsta beläggen), ligger mitt i de gamla farlederna till Uppsala och till de inre Mälarbygderna, och det synes mig icke otänkbart, att de som bodde på öarna vid de stora far­lederna kallades *fœringar 'de som bo vid »faret»'.

Rycklinge, 3 fr, Faringe sn, ry gå i Ryklinge 27/i 1450 K. H. Karlssons (I B 8, RA) och Annerstedts (X 58 II,

UUB) reg. av nu troligen förkommet or i Bergshammarsark.; j f r även Styffe Sku s. 362 (de tre avskrifterna äro oberoende av varandra), Hustrv mserethe J roglinge u. d. 1452 Venngarn RAP, y Ryekliiwge 1541:13, y Rycklinge 1544: 6, i Röcklinge 1545:1, Rickling 1562 fri 7:48 A, Rycklinge 1589:22, Ryklinge 1613 Älvsb. lösen, Ryklinge 1686 rjb.

Jordatalet är okänt, då Rycklinge var säteri redan under medel­tiden (se Almquist s. 790 f.). I jordeböcker och frälselängder upp­tagas tre frälsehemman. Yid vägen till Myssinge finnes nära socken­gränsen ett mindre gravfält om 7 högar och stensättningar, bland vilka märkes en vacker treudd med 12—13 m:s sidor (ATA). I backen vid sjön strax ö. om gården ligger ett gravfält, bestående av ett 20-tal högar. Båda gravfälten härstamma sannolikt från folkvand­rings- och vikingatid.

Namnet bör sammanhållas med följande namn: Röcklingen by i Väster Lövsta sn, Simtuna hd, Yästm. 1., reJcHga

— ii Reeklinge 28/* 1379 UUBperg, j Rycklinge, j Rycklinge (2 ggr) Yästm. 1539: 2.

Röcklingen by i Kils sn, Örebro hd och 1., r&khga — i ryklinge 24/i 1422 RAP, i ryklinge 7/2 1482 RAP.

Rödlingby, ise ovan s. 67. Hellquist (s. 114 f.) räknar med ett släktnamn *Ryklinger, en växel-

form till ett ur feng. ortnamnet Hrycingas konstruerat patronymicum; alternativt tänker han sig en avledning av ett kortnamn *Rukle, mot­svarande fht. Rukelo, vilket dock är okänt i de nordiska språken. För Röeklinge i Kil och Väster Lövsta föreslås därjämte ett släkt­namn *R0klinger, växelform till det *R0kinger, som enligt Hellquist (s. 118 f.) ingår i det från flera håll kända ortn. Rökinge. Slutligen påminner han om den personnamnsstam Rokl-, som synes ingå i Rockelsta, by i Ångarns sn, Vallentuna hd, Sthlms 1. (de roklestum 1318 SD 3 s. 366 or) och Rockelsta, by i Helgesta sn, Villåttinge hd, Söd. 1. (ii rokastwm 1358 (SRP 385), j Roklistom 1382 (SRP 1757), i Roklistom 1410 SD ns 2 s. 246 or, (2 ggr) 1415 ib. 3 s. 454 or). Möjligen kan man i detta sammanhang även nämna fvn. Hrôkr, vartill en motsvarighet möjligen ingår i östg. Rogesta, om vilket se nedan; jfr vidare Sohlberg Skee s. 68. Anknytningarna äro som synes mycket osäkra, och det är svårt att få en tilltalande samman­ställning med välkänt och säkert styrkt nordiskt personnamnsmaterial.

En toponymisk tolkning erbjuder större möjligheter. Namnen böra enligt min mening anknytas till den i de nordiska språken rikt ut­bildade stammen hriuk-, hrauk-, hrük-, hrük-. Hithörande ord upp­visa i regel betydelsen 'liten hög, stack, höjd' etc. och möta ofta i ortnamn. En fullständig sammanställning av det rika materialet skulle kräva alltför stort utrymme; jag inskränker mig här till några antydningar.

Ett fno., fsv. *hriükr ingår i ett flertal norska, bohuslänska och västgötska namn Ryk, som beteckna bebyggelser, belägna på mindre höjder (se OGB 10 s. 21 och där cit. litt.).

En diminutivbildning på 4la- föreligger i fda. ortnamnen Ryclum i Oksby sn, V.-Horne hd, och Ryclœ, nu Rojle i Vejlby sn, Vends hd, fsv. in ryklum 1346 SD 5 s. 619 or, troligen beläget nära gränsen mellan Västbo hd i Småland och Kinds hd i Västergötland, nysv.

Ryckla (Röckla 1546), by i Håkanstorps sn, Gudhems hd, Skar. 1. samt flera danska och skånska Regle, Rögle och småländska Röchle.1

Nysv. ruka 'liten hög' ingår, stundom i betydelsen 'liten koja', i t. ex. Rukan, avs. från Åkesäter, Högsäters sn, Yalbo hd, Älvsb. 1., Kanlkerukan, Kyrketorps sn, Kållands hd, Skarab. 1., Keserukan, Strö sn, ib., Rukan, nu riven liten stuga i Fasterna sn, Sjuhundra hd, Sthlms l.2

En -^-avledning till svagstadiet ingår i det av Ohlsson (s. 117) ur Hyltén-Cavallius folkmålssamlingar anförda smål. dialektordet räcken 'låg och sammanhängande ås', vilket säkerligen föreligger i t. ex. Råckenås{en) kåknås, kö^nåsdn, gd i Sännäs by, Villstad sn, Västbo hd, Jönk. 1., Råcknet hokndt, lht å 1 Håringe, Bolmsö sn ib., Rockenbo kôJçnabô, t å 2 St. Bohult, Gällaryds sn, Östbo hd, Jönk. 1., skrivet i] ruknabopum 1368 (SRP 849), Rokneboda 1476 Trolles jb s. 178 avskr., Roknebode 1498 ib. s. 63, Stora Rocknen stöka kölcnan, 1/64 å 1 Kylahov, Hångers sn ib., Rocknan kôhnan, bergås i Kärda sn, ib., Rocknabacken kàknàbahdn, grusås ib. (andra ex. Ohlsson a. st.) samt sannolikt även Rockneby, Ryssby sn, N. Möre hd, Kalm. 1., skrivet rocnaby 1312 SD 3 s. 79 or, roknaby 4/7 1472 Kalmar Krapperupsark., vilket av Hellquist (-by s. 36) upptages under namn med okänt grund­ord. I ett diplom från 1510 (B 16 f. 125 v. Sparres avskr.) nämnes En gård j rokne i wärend. Ordet synes nu vara speciellt småländskt, men har sannolikt tidigare haft större utbredning. Det kan sålunda föreligga i Roknadal 1330 SD 4 s. 146 or, ej identifierad bebyggelse, troligen i Grödinge sn, Svartlösa hd, Sthlms 1., och Rokno 1407 SD ns 1 s. 650 or, enligt reg. möjl. Räcknö i Kungsbarkarö sn, Åkerbo hd, Yästm. 1. I Norge återfinnes det i Rokne, Lille og Store (NG 11 s. 551, Lidén MASO 1 s. 74) samt troligen även i Rokne NG 15 s. 109 och Roknem (fno. Rokneim) NG 13 s. 225, vilka namn knappast över­tygande i NG sammanställas med rokkin 'kruset, rynket'.

Ett annat avljudsstadium möter i fvn. hraukr, no. dial, rauk, ä. ny da. reg, fsv. röker, sv. dial. rök{e) med betydelsen 'hög, stapel, trave, skyl' o. dyl., även använt i ortnamn som no. Rauken (NG 3 s. 280), Rauk (NG 5 s. 102), gårdar, belägna vid bergen Storrauken resp. Hoge-Rauk. Rök, by i Silleruds sn, Nordmarks hd, Värmlands

1 J f r Lundahl Falbygden s. 61 f., Palmér ANF 52 s. 50, DS 1 s. X, 2 s. 107, 3 s. LI f., Haid s. 13&

2 Se Lidén MASO 1 s. 71 ff., särskilt s. 74, Friberg s. 90 f., Tiselius s. 73.

1., ligger av kartan att döma vid långsträckta, markerade höjder. Hit höra sannolikt även Röke, sn i V. Göinge hd, Malm. 1. (byn synes ligga på några höjder vid sankmark) och Röka, by i Ask sn, Onsjö hd, Malm. 1., belägen på en låg kulle. Vad beträffar Rök, sn i Lysings hd, ögl. 1., ger kartan intet stöd för denna tolkning, men enligt A. Nordén (Bidrag till svensk runforskning s. 212) finnes nära kyrkan en förhöjning, »Hejla backe», som måhända kan ha varit namn­givande; Nordén invänder, att ordet rök måste ha väckt föreställ­ningen 'toppig kulle', men detta synes icke vara nödvändigt. Gnotl. rauk uppvisar bl. a. betydelserna 'bergfast klippa på landet, låg jordfast häll, även liggande under jorden; klint i sjön, vare sig den höjer sig över vattnet eller ej' (Gotl. ordb.). Sannolikt föreligger samma ord som grundord i Rökinge, gd i Vretaklosters sn, Gullbergs hd, ögl. 1. (y rokinge 1356, a t. oppa rokinge (SRP 1807), i rokinghe 80/n 1444 Linköping RAP), belägen vid några runda kullar; namnet sammanställes av Ödeen s. 228 föga tilltalande med Rogestad (i Rok-stadhum 1403 SD ns 1 s. 307 Rääfs dipl.), en by belägen i Ö. Hargs sn omkr. 11/2 mil längre österut. Hit höra troligen även Röinge, by i Snöstorp sn, Tönnersjö hd, Hall. 1. (i Roginghe 1466 Rep. 2 2044 or, i Roginghe 1468 ib. 2484 or), belägen vid en på kartan kraftigt mar­kerad höjd, och Röinge, by i Fulltofta sn, Frosta hd, Malm. 1. (in RokinghsB, a t. Roginge 1350 SD 6 s. 223 or), enligt Ödeens knappast antagliga förslag (s. 228) en utflyttning från den omkr. 21/2 mil därifrån belägna byn Röka} Yad slutligen beträffar Rökinge på Visingsö, skrivet in Rökinggi 1294 SD 2 s. 181 Sparres avskr., in ... Rokinge 1336 SD 4 s. 494 or, i rokinge (2 ggr) 1399 (SRP 3019), ger kartbilden icke något stöd för en sammanställning med appella-tivet rök; här kan det kanske, som Ödeen föreslår (s. 228), vara möjligt att räkna med en utflyttning från socknen Rök i Östergötland.

Det är sannolikt ett med dessa besläktat ord i betydelsen 'höjd' el. dyl., som utgör grundordet i de uppländska Rycklinge, Röcklinge. Att fastställa dess form är omöjligt; formellt kan man tänka på

1 Däremot vill jag knappast som Palmér (s. 50) tillämpa samma etymologi på sockennamnet Röddinge i Färs hd, Malm. 1., som skrives in rothingi 1335 SD 4 s. 470 vid. 1416, in rothinge 1342 SD 5 s. 121 vid. 1416, Ëcclesie Rothinge 1361 Erslev Test. s. 132 or, i Rytinge 1386 Rep. 1 3<509 reg., in Rudhinghe 1387 SRD 8 s. 464 etc. Gentemot dessa anföres belägget Rykinge 1398, hämtat från Falkman, som fått det från Rönbecks avskriftssamling i LUB.

bildningar till stammen hriuk-, hrük-, hrük-, möjligen även (med övergång av 0>y ffr k enligt Noreen Altschw. Gr. § 106: 2a) hrauk-eller — vilket med hänsyn till att alla namnen uppträda i formen -Unge kanske är det troligast — en -(i)l-avledning till dessa, kanske en motsvarighet till det från danska och sydsvenska ortnamn väl styrkta *hrykil-. För Rycklinge i Faringe passar en dylik tolkning förträffligt. Gården ligger vitt synlig på en rund, jämn, markerad höjd. De båda andra känner jag icke genom självsyn, men kart­bilderna synas icke förbjuda denna tolkning.

Väddö och Häverö skeppslag.

Göringe, 1 sk + 1 sk, Häverö sn, jèrvgd. ?J gyrlinge 1365 or (snarast G. i Estuna; se detta!), Jöns i görlinge 1493

ULD s. 75, J göringe 1541:8, görenge 1555 ptl, J giöringie 1556:29, i kiöring 1570, i Gyringe 1571 UD 5 s. 36, 53, J giöringe 1589: 22, göringe 1635 Rhez. s. 138, 139, Gyringe 1653 ml, Giöringe 1686 rjb.

Inbyggarnamn: jèrvga.

I jordeböckerna upptagas två skattehemman om 10 och 5 öresland. Lägges härtill 1 öresland, som enligt lantmäterihandling från 1777 (SLK Häverö 17) sedan gammalt låg som utjord under prästgården Tuna, blir det sammanlagda jordatalet jämnt 2 markland. Några fornminnen lyckades jag vid besök på platsen icke påträffa; dock hade man enligt uppgift funnit rester av brandgravar, när grunden lades till skolhuset omkr. 700 m sso. om byn.

Grundordet har, som N. Lindqvist visat (Bjärka-Säby s. 115 ff.), innehållit samma ord gorr 'slam, dy', som ingår i Göringe i Estuna (se s. 405). I den sanka dalen ö. om byn fanns förr en grund och sumpig insjö, kallad Ruda träsk (LA A 7 s. 147, 1640—42) eller Träsket (SLK Häverö 17, 1777). Så gott som hela ängsmarken bestod 1777 av »Fräken och Måsbottn». Byns ägor gränsa i väster mot kyrkan och prästgården Tuna (i Tuna 1409 SD ns 2 s. 185 or), vilken senare som nämnts hade en utjord i Göringe. Ängen mot prästgården heter ännu Tunbo äng (tåmbo^ég egen uppt., Tunabo Ängen 1777). Det är under sådana förhållanden av stort intresse, att socknen enligt uppteckning i SOA bär öknamnet Gorr-Häverö gordvra, vilket

synes bekräfta, att sankmarkerna kring Göringe, Tuna och kyrkan en gång kallats *Gor el. dyl.1

Det är att märka, att samtliga svenska Göringe i fsv. tid hetat Gyrlinge, Görlinge och alltså äro ursprungliga -Zm^-avledningar, som senare ombildats. Möjligen kan detta sammanhänga med att -ling-suffixet, som ofta användes i diminutiv funktion, haft en mer för­klenande klang än -ing-suffixet.

Kimminge, 1/2 sk + skutj, Häverö sn, Kiminge 1541: 8, J kimiwge 21 k 1564 Häverö UUBperg., j keminge, J keminge,

Cheminge 1589': 22, Kiminge 1653 ml, Kiminge Vtjordh 1686 rjb, Kimmingeby 1688 LA A 11 g. 76.

Inbygg ar namn: ^ßimi^(e)bön9r.

Det äldsta belägget avser en ut jord, taxerad till 5 örtugland (rjb 4 örtugland). I 1589 års jordebok är själva byn uppskattad till 4 öresland, och i skifteshandling från 1783 (SLK Häverö 22) upptagas två skattehemman om vartdera 11/2 öresland. Sannolikt har byn jämte utjord under medeltiden varit taxerad till omkr. 1/2 markland. På höjden s. om bäcken, som rinner mellan de båda gårdarna i byn, påträffades vid besök på platsen några smärre kullar av vikingatids­typ, rester av ett större gravfält; ägaren berättade, att man vid en för många år sedan företagen röjning av betesmarken funnit kollager och krukskärvor. Bebyggelsen går sålunda trots sin obetydlighet till­baka till förkristen tid. Av ägofigurerna förefaller den emellertid att vara sekundär. Bygden i dalstråket kring Häverö kyrka synes kunna återföras till två moderbebyggelser, Tuna och Göringe. Som en ut­flyttning från det senare bör man bedöma det so. därom belägna Söderby, från vilken by i sin tur Kåtorp, Borudan, Pellemossen och Pensarmyra upptagits. Sekundära till Tuna äro sannolikt Buska och Lindris. Kimminge synes snarast vara upptaget på Tuna (-Buska)

1 Den sanka och dyiga »gor»-marken kan väl också ha bidragit till ök­namnet Göringe svinen jèrvgd svlna (SOA) som benämning på Göringe bybor. Subst. gorr har naturligtvis kunnat ha en starkt nedsättande klang — om Gorrboviken gérbovifåa, lht i Börstil sn, Frösåkers hd, Sthlms 1. meddelar upptecknaren, att ägaren ej ville kännas vid namnet. »Gorrbo» är till betydelsen identiskt med »görling(er)». Möjligen har inkolentnamnet *g0rlingar i användningen stått de bekanta s. k. sockenboöknamnen nära. (jfr s. 546 ff.).

marker; de obetydliga inägorna och de till arealen större utmarkerna äro insprängda mellan Tuna och Buska utägor.

Någon möjlighet att anknyta namnet till en känd personnamns-stam föreligger icke, och det bör sålunda i första hand tolkas med ut­gångspunkt från bebyggelsens läge i terrängen. Detta är mycket karakteristiskt. De båda gårdarna ligga på var sin sida om en djupt nedskuren bäckdal, vars vatten driver en kvarn, utsatt även på 1783 års karta. Samma läge har det av Lundahl (Falbygden s. 180) behand­lade västgötska gårdsnamnet Kymme, beläget vid en bäck, som är »djupt nedskuren i terrängen och rinner fram genom en verklig ravin». Detsamma gäller, som Lundahl framhåller, byn Kimme ßimo, i Rinna sn, Göstrings hd, Ögl. 1. Ett liknande läge har även Kinnbäck, by i Byske sn, Skellefte tg, Vbtns 1., skrivet Kijmmingebeck 1543, Kimmingebeck, Kimingebeeck 1546, Kijmingebeck 1549, 1552 (Nord­lander Norrl. saml. 1 s. 289). Den ligger vid en bäck, som just vid själva byn av kartan att döma flyter fram i en förträngning mellan två höjder. Ett vattendragsnamn ingår säkerligen i de finska be­byggelsenamnen Kimå, skrivet Kimåå 1557, vid Kimå å (Karsten Sv. bygd 1 s. 132, 2 s. 172) och Kiiminki, sv. Kiminge, en socken, som genomflytes av Kiiminkin joki (jfr Saxén Språkliga bidrag s. 149, Finländska vattendragsn. s. 136, Karsten Sv. bygd 1 s. 187), men om naturförhållandena vid dessa har jag mig intet bekant; nam­nen anses av Karsten innehålla fsv. sv. dial, kim 'sot'. Det västgötska och östgötska Kymme uppfattas av Lundahl som ett ursprungligt bäcknamn *Kïma, bildat till ett urgerm. subst. *kïm- med betydelsen 'klyfta, ravin', en -m-utvidgning av roten ki- 'brista'. Tolkningen passar sakligt förträffligt även för Kimminge, ehuru man även skulle önska att några till samma stam *kïm- bildade appellativer eller verb vore kända från nordiskt språkområde. Möjligen ingå besläk­tade ord i Kimholmen pmho7rmn, södra delen av Öbolandet, Trosa-Vagnhärads sn, Hölebo hd, Söd. 1., tidigare skilt från norra delen genom ett sund, vars stränder av kartan att döma stupat brant ned mot vattnet, och Kimmarn pjma% bergsrygg med branta sidor på södra sidan av Gålö, Österhaninge sn, Sotholms hd, Sthlms 1. Även för Kymmen i Fryksdals hd, Yärml. 1., en långsträckt sjö, vars södra del består av en mycket smal vik med höga berg på ömse sidor, kan denna innebörd komma i fråga (annorlunda Hellquist Sjön. 1 s. 319 f., Lidén i SOV 2 s. 59 f.).

I no. dial, föreligger även ett kortstavigt kime m. el. Mm f. 'smalt Stykke Land, som stikker nsesformigt ind i Omgivelser af anden Art; omtrent = K jos, dog ikke fordybet' (Ross; jfr Aasen och Indrebo MoM 1921 s. 135). Orden, som även synas ingå i ortnamn (se NG 5 s. 216, 9 s. 120, Indrebo a. st.), uppfattas av Torp (Nyno. EO) som en bildning till ovan omtalade rot hi- 'brista'. Orden äro av intresse såtillvida, att de visa, att -m-avledningar till denna rot dock funnits på nordiskt område; att ett motsvarande ord ingår i de här nämnda svenska namnen, är dock av flera skäl uteslutet.1

Med hänsyn till bebyggelsens obetydlighet och av allt att döma sekundära karaktär bör man hålla möjligheten öppen, att namnet är ett gammalt naturnamn *Kiminger.

Kovringe, 1U sk, Häverö sn, hèvrigan. j Koffringe 1580:22, Kovringe [?], Kovringe 1635 Rhez. s. 138, 139, Kåff-

ringe 1640—42 LA A 7 s. 132, Kofringe 1653 ml, Kofringe 1686 rjb.

Bebyggelsens karaktär och källornas uppgifter tala för att Kovringe är en förhållandevis sen och obetydlig bebyggelse. I 1589 års jorde­bok upptages en kyrkolandbo utan öretal, och i rjb är hemmanet taxerat till blott 1/2 öresland. Enligt geom. jb 1640—42 besåddes årligen endast omkr. 11/2 tunnland, medan ängen gav 30 lass hö. I samma källa anges hemmanet ligga på Tulka ägor, och av ägo­figurens läge och utseende framgår, att det är fråga om en utflyttning eller avsöndring från Tulka by. Några fornminnen lyckades jag vid besök på platsen icke påträffa. Slutligen pekar dialektuttalets be­stämda artikel på att namnet är förhållandevis ungt. Sammansätt­ningen Kovringshålet kévrvgselra, (ek:s Kofringsskäl), benämning på en lht vid södra ägogränsen, antyder, att man snarast har att utgå från en gammal singularis, som med hänsyn till frånvaron av i-omljud bör ha lytt *Kofrunger.

Under sådana förhållanden är Hellquists uppfattning av namnet som ett patronymicum (s. 72) föga sannolik, även om mansnamnet

1 För s j ö n a m n på Kim- finnas flera tolkningsmöjligheter. Sålunda sam-manställes Kimtjärnarna, Särna sn, Särna och Idre tg, Kopp. 1. av uppteck­naren Niss Hjalmar Mattsson med dial, fåim m. 'romsäck med rom (t. ex. hos abborre)', medan det ofta förekommande no. Kimetjern(et) av Indrebe (No. Innsjon. 1 s. 110, 2 s. 97 f.) anses innehålla fisknamnet kime 'gorkime, gorkyte'.

Kofre är väl styrkt i fsv. och även synes ingå i ett flertal ortnamn.1

En toponymisk tolkning är avgjort att föredraga. En östnordisk mot­svarighet till fvn. subst. kofri 'hätta' synes föreligga i de östgötska ortnamnen Kåverö, fsv. j kofra 1377, och Kårholmen, ä. nysv. Koffra-holmen 1554 samt det bohuslänska holmnamnet Kåvra2; här har den namngivna terrängen jämförts med en rund huvudbonad. En dylik tolkning kan emellertid ej ifrågakomma för Kovringe i Häverö, som ligger på sluttningen av ett långsträckt bergsparti, vilket stupar ned mot en markerad dalgång. Lundahl (NoB 1936 s. 163 ff.) har emellertid visat, att vissa hithörande namn, som icke kunna inne­hålla personnamn och vilkas terrängförhållanden ej heller tillåta en direkt sammanställning med ett kofri 'hätta', låta sig förklaras som bildade till ett adi., motsvarande ett urgerm. *kufra- Välvd, böjd', av vilket fvn. kofri skulle vara en substantivering och som även har motsvarigheter i feng. och mht. Kovra i Toarps sn, Ås hd, Älvsb. 1. har enligt Lundahl »ett synnerligen markant läge i en djup dal, som särskilt SO om gården är skarpt avgränsad, nämligen av de höga och brant sluttande berg, som i orten kallas Tcovrabårja. Det förefaller naturligt, att gården benämnts efter det instängda läget i denna dal­botten.» Överensstämmelsen med Kovringe är som synes påfallande. Jag finner det rimligt att uppfatta det senare som en -ung-avledning av ett subst. eller adj., bildat till stammen *kufr- i den av Lundahl föreslagna betydelsen. Det skulle då vara ett urspr. naturnamn med den ungefärliga betydelsen 'håligheten, sänkan, dalen'.

Husinge, 1 sk + 1 sk + 1 sk + 1/2 sk + 1/2 sk, Väddö sn, ustgd. fem ortugha i Husungae som Erik Ingemarsson hafthe 1409 SD ns 2 s. 166 or,

peter nielsscw in villa husimghe 1497 D 16 s. 29, Sigge j Hwsinge 1505 Sthlms tb 1504—14 s. 45, Sigge i Husinge 1519 ib. 1514—24 s. 226, Sigge j Hysinge 1519 ib. s. 227, Husinge 1555 ptl, i husinge (2 ggr) 1557: 8, j Hysinge 1589: 22, i Hussingge, i Hwssingge 27/io 1597 Skoklostersaml., husinge 1635 Rhez. Pl. II, husvnge ib. s. 141, Hwsinge 1645 jb, Husinge 16861 rjb.

lnbyggamamn: iisiga.

1 Franzén Vikbolandet s. 232 och där cit. litt., Norrby s. 197; den fylligaste materialsamlingen av hithörande ortnamn hos Lundahl NoB 1936 s. 163 ff. Till de där anförda namnen kan läggas Kågarbol, Almunge sn, Närdinghundra hd, Sthlms 1., skrivet kowrabodha 1534 (1538:2), koffrebol 1541:8.

2 Franzén a. st., Lindroth SIOD 3 s. 102.

Husinge består i de äldsta landskapshandlingarna av fem skatte­hemman om 4 5/24, 2 2/3, 4 V24, 2 "/a* och 2 2/s öresland, sålunda sam­manlagt 2 markland. I senare handlingar (t. ex. rjb 1686 och stor­skifteskartan 1767 SLK Väddö 34) är hemmanstalet oförändrat, medan de enskilda hemmanens jordatal något växla; summan upp­går dock konstant till jämnt , två markland.

Vid besök på platsen påträffades inga säkra fornminnen. Den inventering, som sommaren dessförinnan utfördes av Statens histo­riska museum, gav enligt uppgift lika negativt resultat.

Hellquist (s. 49) uppfattar namnet som bildat till ett patronymicum *Rusunger, växelform till det *Hysinger, som enligt hans mening ingår i Hy singe (s. 55). Detta skulle vara »etymologiskt identiskt med personnamnen isl. Hysingr, fty. Husinc, väl af den personnamns-stam, som ingår i fty. Huso, Ckusabald (frank.) o. s.v.». De nordiska namnen på Hus- synas i regel vara ursprungliga appellativer, använda som binamn, såsom det på runstenar flera gånger belagda Huskarl (se U 184), det från Finland kända Husbond (Lundgren-Brate) och fvn. binamnet Hüsfreya (Lind Personbin.). Runs v. Husbiorn är säker­ligen att betrakta som variationsbildning till Huskarl (se ovan s. 459). Det fno. Hysingr uppfattas av Bugge (No. Indskr. 1 s. 64) säkerligen med rätta, som ett ursprungligt appellativ med ungefär samma betydelse som huskarl, sålunda som en -ing-avledning till hus, motsvarande ffris. hûsing, mit. hûsink 'bonde'; jfr fht. husinga 'penater'. Ett dylikt sekundärt personnamn vill man ogärna ansätta som grundord i det uppenbart gamla bebyggelsenamnet Husinge.

Det ligger närmare till hands att betrakta namnet som en avledning av det över hela Norden i ortnamn vanliga appellative t hus eller ett ortnamn, som innehållit detta ord. Härför talar också, att en liten rund, markant bergknalle i byns västra del bär namnet Husberget ùsdàrg9, som knappast kan vara reducerat från ett *Husungeberget, då jag icke känner något exempel på en dylik reduktion i de talrika uppländska sammansättningarna med -inge, -unge.1 Hur sakförhållan­

1 På 1600-talet låg vid gränsen mellan Stabby och Husinge ägor en knapp km s. om byn ett torp Husen (»dhetta tårp kallas hwsen 1640—42 LA A 7 s. 101). Vid besök på platsen påträffades odlingsrösen och dikskuren mark icke långt från den plats, där torpet enligt kartan varit beläget. Formen tyder på att namnet är ungt, men ett samband mellan torpnamnet och grundordet i Husinge är måhända icke uteslutet.

det i detalj skall uppfattas, vågar jag ej söka avgöra, tnen det synes troligt, att här funnits en äldre bebyggelse med ett namn, motsvarande fno. Husar, sv. Hus, Husa, Husum och att detta utgör grundordet i Husunge. I varje fall är det övervägande sannolikt, att vi ha att göra med ett inbyggarnamn, ej ett patronymicum.

Toftinge, 1 ,sk + %j2 sk + 1/2 fr + 1/2 sk + V2 sk + 1/2 sk, Väddö sn, tofti^d.

Olaff i Tutlunge (säkerligen fel för Tuftunge\ se ovan s. 419) 1400 SD ns 2 s. 166 or, jon hwit j toff tinge 1490 ULD s. 30, Tofftmge 1555 ptl, J tufftingie 1556:26, i toptinge (2 ggr) 1557:8, j Toftinge 1589:22, i Thofftingge (3>ggr), i tofftingge (2 ggr), i toftinge 27/io 1597 Skoklostersaml., Toftimge 1635« Rhez. s. 141, Tåftinge 1645 jb, Tofftinge 1686 rjb.

Inbyggarnamn: töftiga.

I 1589:22 (äldre räkenskaper äro skadade) upptagas fem skatte­hemman om 5 Via, 3 1/2, 2 1/2, 3 5/e och 5 1/12 öresland, sålunda samman­lagt jämnt 21/2 markland. I senare källor, såsom jb 1645 och rjb 1686 (geom. jb anför endast alnetal), växla hemmanens storlek och antal, men det sammanlagda jordatalet är konstant. Vid byn finnes ett ganska betydande gravfält, som enligt fil. lic. H. Thålin synes gå tillbaka till äldre järnålder.

Hellquist (s. 158) känner icke någon personnamnsstam T opt-1 och betraktar namnet som en avledning av appellativet toft 'tomt'. Till förmån för denna uppfattning talar, att byn gränsar till det ovan behandlade Husinge, som med stor sannolikhet kan anses vara avlett av ett grundord, som innehållit subst. hus. Då de båda grannbyarna ligga ganska isolerade från övriga -inge-namnsbygder, vill man gärna räkna med att namnen ha samma etymologiska struktur. Hellquists tolkning är emellertid förenad med stora formella svårigheter. For­men toft, fsv. topt, toft tillhör, som Sahlgren framförallt med stöd av ortnamnsmaterialet visat (Skagershult s. 101 ff., Hälsingborgstrak­tens ortnamn s. 126 ff.), de delar av landet, som ligga söder om Vänern och Vättern, medan formen tomt, fsv. tompt, är praktiskt

1 I Västmanland möter 1371 Olauus Toftœsson (VFÅ 3 s. 64 or). Namnet T of te är emellertid f. ö. okänt i de nordiska språken. Det kanske snarast bör uppfattas som en motsvarighet till fvn. popti 'en som sitter på samma roddar­bänk, kamrat' och bedömas som ett ursprungligt binamn av samma art som fsv. Bolaghe, Fœlaghe, Kompan, om vilka se Hellquist Xen. Lid. s. 104.

taget allenarådande i Värmland, Svealandskapen, Östergötland, Got­land och Kalmar l.1 Det uppländska namnet skulle sålunda ha lytt *Tom(p)tunge (jfr Tomta i samma sn, skrivet i tomptum 1493 ULD s. 73 och uttalat tomta).

Med hänsyn till den geografiska fördelningen av namnen på Tomt-och Toft- blir man sålunda nödsakad att avböja Hellquists sakligt tilltalande tolkning. För Toftinge kan då ansättas ett ursprungligt *Tuftungi, *Tuptungi eller *Thuftungi, *Thuptungi. Det förra alter­nativet ger inga rimliga anknytningar till känt nordiskt språk-material. Det senare ger möjlighet att sammanhålla namnet med följande tilll Tomt-området lokaliserade namn:

Tofta, töfta, gd i Adelsö sn, Färingtuna hd, Sthlms 1. — apud Thypta 1318 SD 3 s. 368 or, in curia Thyptum 1352 SD 6 s. 356 or etc.

Tyftingemar, tyftvgdmar, by i Västrums sn, S. Tjusts hd, Kalm. 1. — theptingamar 19/6 1383 LSB, thoptingiamar 1385 (SRP 2083), Toptinghammar 1405 SD ns 1 s. 423 Sparres avskr., Toptingamar 1405 ib. s. 446 or.

Tofta, tùfta, sn i Gotl. s. hd, Gotl. 1. — Jn thoptu 1304 SD 2 s. 422 or, toffthe 1485—87 C 9 f. 90 v.

Med dessa kunna jämföras de norska namnen Tofte — a Poptyn Ägrip, a Poftin 1343 NG 4: 1 s. 6 f. Tofte — i Pofto RB NG 5 s. 361. Följande till Tomt-området hörande namn äro liksom Toftinge för

sent belagda för att uddljudets ursprungliga kvalitet med säkerhet skall kunna avgöras:

Tofta eller Toftbyn, tèfta, tèftbyn, by i Svärdsjö sn, Falu n. tg, Kopp. 1. — i tuffte 2 ggr 1358 avskr. 1596—97, i Tofta Siö 1404 avskr., i Tofftha 1454 avskr. 1600, j tofftha 1484 or (se Sahlgren Skagershult s. 108, Linge Svärdsjö s. 2, 169 ff., 469).

Tofta, stötéfta, tofta, gd i Arboga landsförs., Åkerbo hd, Västm. 1. — j tofftha 1455 Arboga tb 1 s. 49, i toffta 1483 ib. 2 s. 206, 1499 ib. 3 s. 96, 1502 ib. s. 129. Jfr Sahlgren aa s. 107 f.

Tofta, tsftd, by i Ölme sn och hd, Yärml. 1. — Toffthe 1503, Tofta o. d. 1540—1877 jb SOY 15 s. 36 — Värmland har f. ö. 6 jorde-boksförda namn på Tomt-, alla belägna v. om Tofta, men icke något

1 Om ordet se f. ö. särskilt Bugge PBB 21 s. 425 f., Kock ANF 15 s. 345, Noreen Altschw. Gr. § 248,1, Hellquist EO med litt.

på Toft- (se Sahlgren aa s. 104, SOV 2 s. 84, 6 s. 56, 8 s. 11, 25, 12 s. 19, 14 s. 48). Trots detta anses namnet i SOV innehålla »fsv. pl. av toft, biform till tomt».

Tof testad, by Össeby-Garns sn, Vallentuna hd, Sthlms 1. — i topt-stadha 19"27/2 1447 RAP, i topstada "/n 1478 Benhammar RAP.

Det uppländska Tofta, fsv. Thypta, Thyfta, sammanställes av Sahl­gren aa s. 106 »med anglosaks. fruft, -es m. 'a place full of bushes' ock andra med lat. tuber besläktade ord. Till samma rot hör också sv. tuva». Det eng. ordet är dock endast belagt en gång, nämligen i Gewrid oppe puftas, övers, av lat. frutecta i ett lexikaliskt arbete (se Bosworth-Toller) ; det har, om det verkligen varit i användning, av belägget att döma varit en mask. a-stam. Till en dylik maskulin dentalavledning av roten i tuva torde det vara svårt att på nordiskt språkområde finna paralleller. Däremot kan man möjligen räkna med ett fem. *pub~pi 'tuvighet, tuvig terräng' av samma art som västsv. myst, förutsatt att detta är bildat till stammen i fsv. must 'mosse' (Sahlgren aa s. 114; jfr dock Geijer SvL B 7 s. 158 ff.). Ur ordbildnings­synpunkt är det dock mer tilltalande att ansätta ett äldre *püb-ipö, jämförligt med no. *stein-d, vars existens är styrkt genom ortnamn (se Lundahl Festskr. Sahlgren s. 4), fvn. dœld, sv. däld, avlett av roten i dal och — med annan mellanvokal — det i norska ortnamn ingående *mjQld, avlett av stammen i melr 'sand' och med sannolikt samma betydelse som detta (se Lundahl a. st.).1

Räknar man med en bildning *püb-pi — en möjlighet, som visser­ligen är svag, men dock bör hållas öppen — kan ordet blott komma i fråga för det uppländska Tofta, det småländska Tyftingemar och även för Toftinge, om avledningselementet -ung- fogats till ordet före i-omljudstiden, vilket med hänsyn till bebyggelsens storlek och forn­minnenas höga ålder ingalunda är omöjligt. De övriga ovan anförda

1 Av ett visst intresse i detta sammanhang ä r fvn. adj. pyfdr, belagt i ut­trycket par var pyft mjçk (Flat.,; se Fritzner) och bevarat i nvisl. pyfdur 'tuvig'. Samma verbaladjektivbildande formans -ida- möter i fno. steindr, fsv. stendr 'försedd med sten', belagda i laguttrycken steint ok reint, stend ok rend (VGL); se Fritzner och Schlyter. Detta förutsätter dock sannolikt ett verb *steina < *stainian 'förse med sten', medan en motsvarighet *pübian är otänkbar. Existensen av det ovan omtalade *steind < *stain-ipö 'stenighet, stenig terräng' vid sidan av ett steindr < *stain-ipa-R 'försedd med sten' talar dock för tanken, att det funnits ett *pyft < *pub-ipö 'tuvighet, tuvig terräng' vid sidan av pyfdr < *püb-ipa-R 'försedd med tuvor, tuvig'.

namnen måste emellertid då bedömas på annat sätt. Om -ung-avled-ningen fogats till den ur ordbildningssynpunkt rimligare formen *pûb-ipö, borde namnet strängt ljudlagsenligt ha resulterat i *Tyftinge> såvida icke mellanvokalen i i den obekväma ställningen *pübipungözf -ia synkoperats redan före i-omljudstiden, vilket ej är orimligt. Det är sålunda icke helt uteslutet, om än föga troligt, att det inbyggar-namn *puftungar, som med största sannolikhet ligger till grund för ortnamnet, ursprungligen betytt 'de som bo i den tuviga terrängen'.

Det enda kända nordiska ord, som i formellt avseende låter sig sammanställas med de här anförda namnen, är nysv. toft f. 'roddar­bänk', uppl. dial, tsft (Schagerström), som i större delen av det nordiska språkområdet uppträder som svagt femininum, såsom finlsv. tofta (Vendell), gotl. tofta tufta (Gotl. ordb.), bohusl. tofta (Rz), no. dial, tofta, fvn. popta, da. tofte. Denna möjlighet antydes också för de norska namnens vidkommande av Rygh (»Om Oprindelsen kan jeg ikke sige andet, end at der maa vsere Slsegtskab med popta f., Tofte, Rorbaenk» NG 4 : 1 s. 7) och Falk (»En Stamme popt- af ukjent Retydning (maaske besiegtet med oldn. popta »Rorbaenk») ligger og-saa til Grund for flere Gaardnavne . . . » NG 5 s. 361). Formellt äro fno. i Pofto och fgutn. Jn thoptu, gotl. tùfta identiska med detta ord; det kan även påpekas, att det uppl. Toptstadha uppvisar den uppsv. formen av ordet. Retydelsen bereder emellertid för mig oöver­vinneliga svårigheter; det nordiska ordet betyder liksom sina ger­manska släktingar endast och allenast 'roddarbänk'.1 Denna bestämt avgränsade betydelse kan icke gärna föreligga i ortnamn; det är svårt att föreställa sig, vilken realitet som då skulle ligga bakom namngivningen. Om ett samband finnes, måste avsevärda betydelse-förskjutningar ha ägt rum, som nu icke äro åtkomliga för forsk­ningen. För ett dylikt samband talar, att samtliga svenska To/^-namn inom romÉ-området tillkomma orter, som äro belägna vid vatten, de flesta vid inre delen av en vik. Området mellan Toftinge och Husinge består av ett långsträckt lågland, som under Hågatid var en smal vik, som sköt in österifrån från nuvarande Väddö kanal. Tofta på Adelsö ligger icke långt från en vik på öns västra strand, Tofta i Svärdsjö

1 Ordet sammanställes allmänt men föga övertygande med lit. tupéti 'huka sig ned' och grundbetydelsen anges vara »auf der gehockert wird» (se Torp Wortschatz s. 1$7, Walde-Pokorny 1 s. 714, Falk-Torp, Torp Nyno. EO, Hellquist EO; den senare betecknar dock sammanställningen som osäker).

vid en vik av sjön Toftan (jfr Sahlgren aa s. 108), Tofta i Arboga vid en vik av Hjälmaren, Tofta i ölme vid inre delen av Ölmeviken. Det gotländska Tofta är kustsocken. Vid norra spetsen av Garnsviken ligger Toftesta i Össeby-Gatn, tätt intill den forna farleden Träl-havet—Uppsala. Tyftingemar i Yästrum ligger vid en liten sjö, förr innersta delen av en smal vik, som stod i förbindelse med Östersjön (märk senare leden mar, om vilket ord se ovan s. 201). Vidare kan nämnas Rotofta, rötofta, förr torp under Arbottna, Muskö sn, Sot­holms hd, Sthlms 1., beläget vid inre delen av en nu uppgrundad liten vik av Östersjön. Alla orterna ligga vid viktiga farvatten (Tofta i Svärdsjö vid vattenleden genom Hälsingeskogen, om vilken se Hessel-man NoB 1930 s. 24 ff.).

Toft-orternas karakteristiska läge skulle kunna få en naturlig för­klaring, om man vågar räkna med att namnen innehålla ett ord med betydelsen 'båtplats', vilket då måste vara av betydande ålder. Ordet toft{a) 'roddarbänk' kan ursprungligen ha betytt 'roddarrummet, ett rum i eller avdelning av båten'. Dessa förslagsvis antagna betydelser för å ena sidan det ord, som ingår i ortnamnet och å andra sidan app. toft(a), äro dock sakligt klart skilda, även om de erbjuda berörings­punkter. En definitiv lösning av denna betydande svårighet kräver grundligare kulturhistoriska och betydelsehistoriska undersökningar än jag nu är i tillfälle att utföra; måhända komma dessa blott att visa, att lösningen måste sökas efter andra linjer.

Slutligen må framhållas, att man med hänsyn till att de båda grann­byarna Husinge och Toftinge ligga vid inre delen av den forna viken och att avledningselementet -ung, som f. ö. icke förekommer bland socknens ortnamn, i båda fallen kommit till användning, gärna vill räkna med att det funnits en relation av något slag mellan grund­orden i de båda inbyggarnamnen *husungar och Hoftungar. Om man skall söka bedöma detta samband, bör man utgå från det etymo-logiskt lättillgängligare Husinge, som säkerligen är avlett av en ort-beteckning, som innehållit app. hus. Särskilt de uppsvenska namnen på Hus- (framförallt Husby) beteckna vanligen betydande bebyggel­ser, strategiskt och administrativt viktiga orter, oftast kungsgårdar, och stå säkerligen i samband med ledungsorgansationen. Det passar icke illa att räkna med att grundorden i Husinge och Toftinge be­tecknat en strategiskt viktig ort och dess båthamn. Det är i detta sammanhang av intresse, att det andra uppländska bebyggelsenamnet

på Toft-, nämligen T of testa, y . fsv. Toptstadha (närmare 4 markland), tillkommer en ort, som är belägen endast 2 km från Husa i samma sn (3 markland), vars betydelse och höga ålder styrkes av mäktiga fornlämningar och läget nära Vada, där två viktiga land- och vatten­leder mötas (se ovan s. 379). Husa och Toftesta ligga båda tätt intill farleden. De skiljas åt endast av byarna Sundby (3 markland) och Libby (1 markland), av vilka åtminstone den senare med säkerhet kan betraktas som en sekundär bebyggelse. Att Toftesta liksom Husa a v gammalt varit en betydande ort framgår av att Össeby-Garns kyrka är byggd på dess ägor.

Anm.: Till Väddö sn kan man också lokalisera det egendomliga Snesinge, belagt 1490 i ULD s. 30: »[4V2] ortug liggiarcdis j tomptom j Snesinge j veddö . . . sina jord . . . j tomptom j Snesinge» (»j veddö» är tillskrivet ovanför och dess plats i texten angivet med hänvisningstecken)). Utgivaren uppfattar tydligen j tomptom som ett appellativ, då det icke är upptaget i ortnamns­registret. Det är dock lockande att identifiera det med det ovan nämnda Tomta i Väddö sn. Snesinge skulle då kunna fattas som en f. ö. helt okänd benämning på den del av socknen, inom vilken Tomta är belägen, vilket emellertid före­faller föga tilltalande. Då den ena av parterna i målet om den omtalade jorden är bosatt i Toftinge, skulle man möjligen kunna betrakta Snesinge som ett grovt fel för Husinge, i vilket fall utgivarens tolkning av j tomptom kan för­tjäna att övervägas — det skulle då avse tomtjord i motsats till jord i åker och äng, men även en sådan innebörd vore ur flera synpunkter överraskande. Stället är uppenbart fördärvat och saknar i sitt nuvarande skick allt värde för bedömandet av hithörande namn.

Frösåkers härad.

Björinge, 1 sk + 1 sk + 1 sk, Edebo sn, bynga, ä, bjènga y. Peder gislescw j biorniwge 1490 ULD s. 27, Peder gislesow i biornmge 1490

ib. s. 104 or, Peder gislasow i biornynge 1493 ib. s:. 75 (jfr ib. s. XIV), v öres lawd oc ix pen ning larcd i biorninge . . . i norra ändawom odat., ung. samt. med föreg. ib. s. 96, j böringhe 1535 ghj, J Biörnmge, j Biörnigge, j biörninge 1540: 5, j Biörnircge, biörnigge 1540: 2, j biörnigge (2 ggr), J biörnigge (2 ggr) 1541:8, j biörrniwge, i biörnnigge 1542:2, bornmge 1543 ptl, J biörniwgge 1543:12 y biörnigge 1544:6, y biörnigge, biöringe 1545:1, biöringe 1555 ptl, j Biöringiee, j Biöringie 1558:10, j Biöringe, i böringe 1570 db (UL 5 s. 42), Jbyringe, böringe 1589:22, Jböringe, böringe 1594:11, Biöringe 1624 boskl Uppl. 4:2, biöränge (ändrat till eller från »biöringe»), Biöringe 1635 Rhez. s. 95, 136, Biöringe 1641 geom. jb LA A 3 s. 31, 1635 ml, 1686 rjb, Byringe

(skough) 1688 LA A 109 17:1, Byringe 1700-t. (på gravsten på kyrkogården enl. uppg. i SOA).

Inbyggarnamn: byrvga, tyèriga; bjèriga àgsr, biöringar, til biörninga ägor, melan biörningana, melan heningana och biörningana 1635 Rhez. s. 97 (karta), 99, Biöringawa 1635 ib. Pl. I.

Byn bestod på 1500-talet enligt jordeböckerna av tre skattehem­man på 6 72, 5 och 4 öresland; i geom. jb 1641 (LA A 3 s. 31) är jordatalet höjt med endast ett halvt öresland, och hemmanen uppvisa samma storlek ännu 1791 (SLK Edebo 29). Den har sålunda i äldre tider varit uppskattad till praktiskt taget 2 markland. Några säkra fornlämningar lyckades jag vid mitt besök på platsen icke påträffa.

Namnets grundform synes vara *Biornungi. Det genuina dialekt-uttalet bynga har av de äldre beläggen att döma varit i användning redan på 1500-talet. Vokalens kvalitet står i överensstämmelse med dialektens ljudskick; subst. björn uttalas i äldre Edebomål byri (medd. av C. A. Jansson, som hört sin hustrus farfar, Per Mattsson, f. i Edebo sn, i dagligt tal använda detta uttal), och samma uttal före­ligger enligt Upplandssamlingarna i ULMA i Frötuna, Blidö, Väddö, Ekeby, Skäfthammars och Björklinge socknar; från Vätö anför Schagerström både byri och bjgri. Påfallande är däremot förlusten av n efter r, en företeelse, som är välkänd i Dalarna, Hälsingland och Gästrikland (se Hesselman Sveamålen s. 23, Levander Dalmålet 1 s. 17, 2 s. 79 f., 300 f.) men icke kunnat iakttagas i levande upp­ländska dialekter. Att den tidigare kunnat äga rum även i norra och östra Uppland, synes dock framgå av följande ortnamn:

Björhamrnar, bjbrhàmar, gd i Lena sn, Norunda hd, Upps. 1. — byornhamör ~°/io 1489 Sthlm RAP, biörnhammer 1540:2, Biörham-mar 1554 ptl, Biornehammar 1555:20.

Björhövda, byråvda ä, bjêrèvda y, by i Vätö sn, Bro och Vätö skg, Sthlms 1. — Biornehwt x/5 1527 Nor UUBperg, biörnhwffwt 1535 ghj, biorhuffuidt 1545:8, biörhofde 1547:17, Biörnhoffdha 1579:19, biörnehufut 1555 ptl, Biörhuffde 1557:8.

Björholma, byeifma, by i Väddö sn, Väddö och Häverö skg, Sthlms 1. — Biörnaholm 1442 Sthlms jb 1420—74 s. 112, biornholmiw 1490 ULD s. 28, 105, Byorholma 1555 ptl, Bornhålma 1589: 22, Biöholma 1635 Rhez. s. 140, Biörholmen, biörholmen, Biörholmsu [nd] (åsyftar ön och sundet mellan denna och Väddö) 1635 ib. Pl. II, Byholma 1700-t :s mitt KrA XXII: 35 (åsyftar ön). — Namnet, som ursprungligen till­

kommit ön (se Sahlgren OUÅ 1942 s. 15), har ombildats genom association med app. by. Byn, som är den enda på ön, består av fem hemman, i rjb 1686 satta till 1 1 3 / 2 2 1/4, 113/24, 11/ß, 11/2 öresland, d. v. s. sammanlagt ett markland, alltså sannolikt ursprungligen ett hemman, som så småningom uppdelats. När utklyvningen fullbordats, förelåg förutsättning för ombildning av Biörholma, *Byrholma till Byholma,

Den bästa parallellen till övergången fsv. *Biornungi > nysv. by riga erbjuder Vätönamnet fsv. *Biornhofdhe > byrévda.

Hellquist (ANF 24 s. 89) ser i namnet ett släktnamn *Biornunger och avvisar därmed en i monografin s. 187 tveksamt framställd upp­fattning, som framförts utan kännedom om äldre belägg. Om släkt­namnets innebörd säges ingenting, men säkerligen har Hellquist betraktat det som en avledning till det vanliga fsv. personnamnet Biörn, Biörn.

Man kan emellertid med större rätt räkna med att grundordet är ett ortnamn, innehållande appellativet björn. Två sådana funnos tidigare på Björninge ägor, nämligen Björnmyren en dryg km vsv. om byn, i geom. jb 1641 skrivet Biörnemyra, senare Björnmyran (1821—24 SLK Edebo 49; namnet möter även i Björnmyrs Rännilen, Björnmyhrs Rännelen ib.), och Björnsundet, ett sund vid Storsjöns västra ända på gränsen mellan Björinge och Järinge, skrivet Biör-sunde 1711—12 (SLK Edebo 2; även sammansättningen Björsund-änge). Den gemensamma utgångspunkten för alla tre namnen är sannolikt ett sjönamn *Biorn-siör, som betecknat det långsmala sjö­system, som nu bär namnen Storsjön och Bysjön och vid vars västra ända Björnsundet är beläget. De båda nuvarande sjönamnen äro uppenbart sekundära. Namnet Bysjön sammanhänger med läget mellan byarna Björinge och Järinge, och Storsjön har tillkommit som motsats till den mindre Bysjön, från vilken den skiljes genom en för­trängning. Att det icke är primärt framgår av att en något större sjö ett par km längre norrut bär samma namn. Till *Biorn-siör kunna naturnamnen Björnsundet och Björnmyren ha bildats med ellips, och det är enligt min mening även detta namn, som utgör grundordet i Björinge.

Det är f. ö. icke otänkbart, att det forna sjönamnet är identiskt med nuvarande Bysjön, iskrivet By Sjön 1641 geom. jb och uttalat byjén. Detta representerar nämligen den ljudlagsenliga utvecklingen

av fsv. *Biorn-siör > *Byr(n)sjö > Bysjö, vilken mycket väl kan ha varit fullbordad vid 1600-talets mitt. Genom association med appella­tive t by skulle det därefter ha knutits till den del av sjön, vid vilken bebyggelsen är belägen. En parallell föreligger i det ovan omtalade Björholma (Byhölma).

Ett liknande toponymicum kan möjligen även föreligga i det got­ländska Björnungs, Lokrums sn, Gotl. n. hd (de biernungi 1344 SD 5 s. 277 or, i bernmge 1485—87 C 9 f. 91 r., 101 v., 160 v.), ehuru man här bör lämna större rum för möjligheterna av en patronymisk tolk­ning, då Gotland uppvisar flera fall av till synes säkra patronymiska bildningar.

Järinge, 1 sk + 2/3 sk + 2/3 sk + 2/3 sk + 1/2 fr + skutj, Edebo sn, jàriga, jàriga byn.

Anders j järinge 1490 ULD s. 27, i j Öm land jord j järinge j sud ra andanom 1490 ib. s. 28, Anders i järinge 1490 ib. s. 104 or, j järinge 1534 (1538:2), i Jeringhöö 1535 ghj, J Jerringe (3 ggr) 1541:8, jeringe 1543 ptl, Jerenge 1555 ptl, J iäringiee 1556:29, j järingiee, j järingie (2 ggr) 1558:10, i Jeringe (2 ggr), ieringe, i Järinge (3 ggr), i Heringe, i Läringe 1569—72 UL 5 s. 35, 41 f., 47, 52, 56, 59, JJäringe, J Järinge, Järinge 1589:22, iäringe, Ieringe,, ieringe 1635 Rhez. s. 95, 136 f.

Inbyggamamn: jariga.

I 1538:2 upptages ett kyrkohemman om 4 öresland och i 1541:8 tre skattehemman om 6, 12 och 92 /3 öresland, sålunda sammanlagt praktiskt taget 4 markland. I senare källor bibehålies kyrkohemma­net oförändrat, medan det största skattehemmanet klyves och ett nytt om 5 ^ à 6 öresland av oviss proveniens tillkommer — möj­ligen är det fråga om ett hemman av ursprungligen annan jord­natur, isom av någon anledning icke redovisats i den tidigaste jorde­boken. Byns jordatalssumma uppgår enligt 1558: 10 till 37 V12 öres­land, enligt jb 1636 till 38 Ve öresland, enligt geom. jb 1641 (LA A 3 s. 32—33) till-37 V2 öresland och enligt SLK Edebo 2 (1711—12) till 38 Ve öresland. Man kan räkna med att byn under medeltiden varit satt till 4 à 5 markland och sålunda varit ganska betydande.

Något bygravfält lyckades ja,g trots långvarigt sökande ej påträffa. Däremot finnes vid det nu rivna torpet Borgen omkr. 1/2 mil v, om byn nära Storsjön en vacker, väl bevarad fornborg, om vilken se Gihl UFT 8 s. 56 f.

Hellquist upptar namnet (s. 190) men ger intet tolkningsförslag. Ödeen (s. 228) sammanställer det med bynamnet Järsjö i samma sn, skrivet j jarnsö 1490 ULD s. 27, i jersöö 1490 ib. s. 75, i iarnsö 1490 ib. s. 104 or. Sannolikt äro formerna jarnsö, iarnsö de ursprungligare, och man hade då väntat sig formen * Järninge, åtminstone i de tidigaste beläggen (jfr Björinge). Järsö är för övrigt en obetydlig skärgårdsbebyggelse om endast 2 öresland och kan svårligen betrak­tas som moderby till det längre in i landet belägna och betydligt större Järinge.

Vill man överväga möjligheten av en patronymisk tolkning, kan man anknyta till det från hela Norden kända mansnamnet lœrund, Iqrund (Lundgren-Brate, Lind Dopn., DGP, Sö 260, U 43; jfr Jarger U 186, U 188), som sannolikt är bildat till fvn. iara 'strid' (se DGP och där cit. litt.). En kortform *lœre föreligger möjligen i de öst­götska -s ta-namnen Gär stad Kärna sn, Hanekinds hd, skrivet i lœra-stadhom 1351 SD 6 s. 271 or, Gärstad, Gistad sn, Skärkinds hd, j iœrœstadhom 1369 (SRP 894), J är stad, Ö. Stenby sn, Östkinds hd, i Jœrestadha, j Jœrestadom 1410 SD ns 2 s. 333 or, och det sörm­ländska Järsta, Fogdö sn, Åkers hd, in yœrastum 1334 SD 4 s. 401 or. Då namnet för övrigt icke synes vara styrkt i nordiska källor (jfr dock fisl. dvärgnamnet lari, om vilket se Hellquist Sjön. 1 s. 282), böra dock även andra möjligheter prövas, särskilt som grannbyn Björinge enligt min mening med säkerhet kan bedömas som ett topo-nymicum.

Teoretiskt föreligger möjligheten att utgå från ett grundord, bildat till den stam er-, som med olika formanser möter i fht. ero, vilket dock är svagt styrkt, fvn. jqrvi, sv. jord etc.1 Då ett dylikt ord knappast står att uppvisa i litteratur eller dialekter och på grund av sin all­männa betydelse 'jord' är svårt att med säkerhet påvisa i ortnamn,2

måste emellertid en dylik tolkning bli en ren hypotes. En stor mängd av de svenska ortnamnen på Jär- återgå på fsv.

Jcedhr-, innehållande en motsvarighet till fvn. jadarr 'kant, rand',

1 Se Hellquist Sjön. 1 s. 282 f., Abrahamson Västsv. ordst. s. 172 ff., Haid s. 78; j f r dock Knudsen NoB 1943 s. 33 ff.

2 Voluspas jçruvellir uppfattas av Hellquist (a. st.) och synbarligen även av Nordal (Volupså s. 42) som sammansatt med ett för övrigt okänt *jara 'grus', till vilket Hellquist även för det ovannämnda dvärgnamnet lari; bägge fallen måste betraktas som synnerligen osäkra.

%

såsom Jära, gd i Ljungarums sn, Tveta hd, Jönk. 1., skrivet i Jedrum (2 ggr), i Jeddrom 1481 Jönk. tb s. 76.1 Detta synes särskilt gälla de västra och södra delarna av vårt land, medan landskapen kring Mälardalen åtminstone i de osammansatta namnen bibehålla förbin­delsen dr; mot västgötska och småläi^dska Järn, Jära svara upp­svenska formerna Jäder, Jädra. I sammansättningar faller ofta d även längre norrut, såsom i Järnäs jànas by i Götlunda sn, Glansham­mars hd, Ör. 1. (isedhaer. naes 1336 SD 4 s. 496 or, Iaödhernaes (2 ggr) 1410 SD ns 2 s. 309 or, Jsedhernsess (2 ggr), Jsedranses 1447, 1466, 1502 Vkjb s. 228) och Järbo, sn i Gästr. v. tg, Gävl. 1. (jœrbo, jàrbà, jsedherbo 18/s 1495 Hallsta RAP, iägerboda 1541 Nordlander Norrl. saml. 1 s. 263, Jäderbodé 1543 ib.). Socknen ligger vid ån Jädran jàdran, fsv. ad dictam Jedro 1293 SD 2 s. 153 avskr. 1600-t. (se Hellquist Sjön. 1 s. 282). Skrivningen iägerboda 1541 tyder på att d fallit redan vid denna tidpunkt och av skrivaren felaktigt ersatts med g; en parallell föreligger i bohus!, bynamnet Jäger, jer, fno. i Jadre 1320 (Tengström s. 262). Jfr vidare östgötska Jerus, samman­satt med ett ånamn *Jœdhra (Franzén Vikbolandet s. 230 f.).

Sakligt skulle det passa förträffligt att som utgångsform ansätta ett äldre *Jœdhringe. Byn ligger vid själva sjökanten med en remsa av öppen, odlingsbar mark mellan denna och istorskogen. Även språk­ligt synes denna tolkning gå att upprätthålla. Bortfall av dh framför r förekommer ofta i uppländska dialekter (nïre < nidhri, mïrafta < midhraptan, ära < adhra etc.).2 Att det bevarats i ortnamnet Jädra kan bero på speciella orsaker, t. ex. skrifttradition, inverkan från ortnamnet och appellativet Jäder, jäder etc. Avgörande äro i detta fall namn av samma morfologiska struktur, nämligen -inge-namnen. Av sådana med säkert eller sannolikt urspr. -dkr- i stamstavelsen känner jag från mellan- och uppsvenskt område endast följande:

Dy ringe d%riga, by i Mosjö sn, Örebro hd, ör. 1. — Didringhe ii gardha j Moses soghn 1440 DN 16 s. 114 or, ij garde hethe dyrmghe 1451 reg. 1450-t. C 4 f. 34 v., ij garde j dydringhe 1457 C 7 f. 17 v. i dyry/mghe 22/t 1474 Örebro RAP, aff dyringe 1500-t:s början A 134.

1 Se bl. a. Hellquist Sjön. 1 s. 281 f., SOI 2 s. 136, 6 s. 90, 120, 8 s. 184, 15 s. 54, 16 s. 128, 18 s. 53, 19 s. 64, 76, OGB 1 s. 326, 333, 10 s. 102, SOV 4 s. 13, Franzén Vikbolandet s. 230 f., Tengström s. 262.

2 Se vidare Hesselman i. och y s. 147, Grip Skuttungem. s. 127, Isaacsson s. 74 och j f r Noreen Altschw. Gr. §§ 244,3, 308 2 c.

Grundordet är sannolikt ett vattendragsnamn *Dudhr-, kant från flera håll i Norden (se K. F. Johansson NoB 1914 s. 205 ff. och Lind­roth Kalmar län s. 14). Detta har sannolikt burits av nuvarande Kräcklingeån, som flyter fram icke långt från byn och skiljes från denna av Täby, troligen en utflyttning från Dyringe till dess tä eller bygata. En motsvarighet föreligger i danska Dojringe i Soro Amt, skrivet in ... Dodringe, in ... Dodringœ 1298 DD 2:4 s. 241 ref. i Soro Gavebog, de Dythringœ 1329 Rep. 1 1560 or, 1346 ib. 2087 or, de Dytringœ 1347 ib. 2129 or. Att döma av den lilla kartskissen Trap 3 s. 113 finnas flera smärre vattendrag i närheten.

Kläringe, JcHrip, by i Yendels sn, Örbyhus hd, Upps. 1. — i clseringhe 20/s 1491 Vendel RAP, J kleringe (2 ggr) 1535 ghj, y Kleringe (2 ggr) 1540:6. — Manne Eriksson gissar »på ett ord, släkt med ordet kledra, taltrast, syftande på ljudet från den gamla fors, som alltjämt finnes i byn. Namnet skulle då betyda: de som bo vid forsen eller bäcken med namnet Klidr» (UFT 46 Bil. 1 s. 65). Förslaget är tilltalande. Sv. dial, kledra, klädra, Mera, klära som benämning på skilda fåglar, särskilt av trastsläktet (SAOB K 1478), sammanställes av Hellquist EO s. 474 med fvn. klidr 'fågelkvitter, sorl från folksamling' och synes föreligga i fsv. ånamnet *Klidhra, ingående i fsv. Klidhruqwœrn och nysv. Klerfors (Hellquist NoB 1923 s. 34 f.). Som nordiskt lånord möter det enligt Ekwall (MASO 3 s. 48 f.) i bl. a. eng. Clither Beck, 1273 skrivet Clitherbec.

De två sist anförda namnen visa, att även upp- och mellansvenska -inge-namn, som med säkerhet eller stor sannolikhet innehålla en ursprunglig förbindelse -dhr- i stamstavelsen, redan vid 1400-talets slut förlorat dh, säkerligen i samband med ersättningsförlängning. En besläktad ljudutveckling föreligger i de uppländska -inge-namnen Kelingé, Melinge, uppkomma ur fsv. Kidhlinge, Midhlinge (se s. 493); här följes dock fsv. dh av homorgan liquida, varför de icke äro helt jämförbara. Namnet Järinge vill jag sålunda i första hand uppfatta som ett toponymicum, avlett av appellativet fsv. iœdhur 'kant' eller ett därtill bildat ortnamn.

Häcklinge, lht på Söderharg, Harg sn, JcaJchyja (sie!) SO A, hàkhga egen uppt. Jfr Icéhfogdjan 'Häcklingegärdet', men håkhgdmöscen 'Häck-lingemossen' SOA samme upptecknare. Uttalet med k i uddljudet lyckades jag icke påträffa vid mitt besök på platsen. Felskrivning?

Wästergärdet medh dhe andre som och såes samma åhr som äre twätte-gärdet och häcklingen . . . häcklingen 1641 LA A: 3 s. 95, gierdet Häcklinger 1737 SLK Harg 7 (flera felskrivningar i samma handling, t. ex. warcker 'vacker'), Giärdet Häcklingen . . . Häcklinge Torpets vretar . . . Häcklinge wreten, belägen utmed västra ändan af Giärdet Häcklingen . . . Torpet Häck­lingens åker wretar . . . Byns åker Häcklingen, hwarinnom Torpet äfwen är liggande . . . Häklinge Mässen . . . Gärdet Häklingen, Torpet Häkling:n, Häck­linge Måssen 1762 SLK Harg 21.

Som synes av beläggen, föreligger här ursprungligen ett natur­namn Häcklingen, som i de äldsta källorna betecknar åkern; möj­ligt är, att det från början tillkommit mossen. P å 1641 års karta finnes ingen bebyggelse utsatt. E n sådan möter först på kartan från 1737, som upptar två små stugor. Inga fornminnen påträffades.

Någon säker tolkning av namnet kan jag icke giva, och då det i egenskap av oäkta -inge-namn är av mindre intresse, finner jag det e j nödvändigt att dröja v id de mer eller mindre sannolika tolk­ningsmöjligheter, som erbjuda sig.

Snesslinge, 1 sk + 1 sk + 1 sk + V2 sk + 1 fr + 1 fr + 1 fr + 2/3 fr + V2 fr + IV2 fr ( = Snesslingeberg) ; jfr vidare Vecklinge nedan, Börstils sn, snaXUyja.

in svetlingi tredecim oras terre 1291 SD 2 s. 110 or,1 unum solidum öre in Snesslige 1358 Upps. domkap. ark. E V 18:1 avskr. 1600 t:s slut, unum Solidum öre in Sneslinge 1358 Börstils kyrkoark. P i f . 305 r. avskr. omkr. 1700 av samma brev, Nicolaum Spaak in Snesslinge, Ingemaro in Snesslingö 1383 Upps. domkap. ark. E Y 18:1 avskr. 1600-t:s slut, Nicolaum Spaak in Sness­linge, Ingemaro in Sneslinge 1383 Börstils kyrkoark. P i f . 323 r., v. avskr. omkr. 1700 av samma brev, Gärdher i snitlinge 1300-t:s slut örnhiälm 2 s. 1436 Rhez:s avskr., Pedher Jonsson J Snesslinge, Pedher Jonsson i Snesslinge, half Ottonde ortugh land jord i Snesslinge, Oloff Adamsson i Snesslinge, Kettil-wast ther sammestädes 1442 Upps. domkap. ark. E Y 18:1 avskr. 1600-t:& slut, Olaff nielsow j snitzlinge, Lares kädiluastasow j snitzlmge, Eric örsesow j

1 Hellquist (s. 147) och K. H. Karlsson (Reg. till SD 1—-2) vilja närmast identifiera namnet med Svärlinge i Fasterna sn, vilket dock under medeltiden vanligen skrevs Svœrninge (se s. 385). Olsson Nordberg föreslår alternativt Snesslinge i Börstil (2 s. 89). I det avsnitt av brevet, där namnet förekommer, nämnas bl. a. byarna Aspö, Långhalma, Svartnö, Assjö, Söderby, Nuttö och Simundö i Börstils sn samt Valö och Rågsätra i grannsocknen Yalö, varför det icke kan råda något tvivel om att svetlingi står för *snetlingi (jfr belägget från 1535); felet beror säkerligen på en lättförklarlig felläsning av en otydlig förlaga.

snitzlinge, v ö m land iord liggiawdis j snitzlinge 1490 ULD s. 23, olaff i snedz-linge 1490 ib. s. 78, Sweslinghe 1505 ghj, Sneslinge 1545: 8, j Snesliwge 1547:17, i Sneslinghe 1549:19, y Sneslinge 1551:21, i Snedzlinge 1554:12, Sneslinge 1555 ptl, Sneslingö 1556 ptl, j Snesslinge 1557 Sthlms tb 1553-67 s. 192, i snetlinge, i sneslinge, j Sneslinge (4 ggr), i Sneslinge kulla 1570—72 UD 5 s. 40, 46, 52, 56, 59, Sneslinge, Snesslinge 1635 Rhez. s. 168 och Pl. VIII.

Inbyggarnamn: sneMtya.

Byn bestod, om man medräknar den sydligaste gårdsgruppen Sness-linge-Kulla (x/2 sk + Va fr + V2 fr)? som i de tidigaste jordeböckerna upptages under rubriken Sneslinge, vid 1500-t:s mitt av 12 skatte-hemman om 8 Ve, 10%, 6 5/24, 12 */„ 7, 91 / . , 7"/., 7 Va, 5, 6 Va, 9 5/12 och 6 % öresland, sammanlagt 96 5/24 öresland. I jb 1636 uppgår motsvarande summa till 95 2a/24 öresland, i rjb 1686 till 96 V« öres­land, i SLK Börstil 41 (1766) till 96 s/12 öresland, och ännu i dag anses Snesslinge bestå av 96 öresland eller 12 markland. Byn är sålunda en av de högst taxerade byarna i Roslagen. Om jordatalet se vidare s. 172 f.

I ATA finnes en sannolikt vid 1700-t:s början författad »Geo­metrisk Carta af En gammall Begrafningz Platz, belegen på en Gerdesbacka; Sneslinge bergz Hergårdh tilhörig». Kartan upptar 24 runda och 3 rektangulära stensättningar, 3 bautastenar och 1 skepps­sättning av 26 alnars längd. I beskrivningen meddelas vidare, att »Hella denne Backen är full af stenlagda grifter, warandes allenast dee Merkwerdigaste, her af tagne». Detta gravfält lyckades jag vid mitt besök på platsen tyvärr icke återfinna.1 Däremot påträffades vid pass 700 m vsv. om herrgården ett mindre gravfält, bestående av ett 15-tal jordblandade rösen. Det synes delvis vara förstört av odlingar, och väldiga odlingsrösen finnas i dess omedelbara närhet. I den s. k. Hästhagen omkr. 1 km nv. om herrgården finnas även stenanhopningar och stensättningar, vilkas karaktär jag icke vågar bedöma. Det är önskvärt, att trakten i sin helhet blir föremål för en sakkunnig arkeologisk undersökning.

Hellquist (s. 192 och ANF 24 s. 89) har icke något tolkningsförslag. Stamstavelsens e i det äldsta belägget svetlingi (för *snetlingi) kan återgiva såväl ë (< ei) som œ (jfr Keldabergum, Rugasetrum, gresso i samma diplom och se Olsson Nordberg 1 s. 138). I båda fallen

1 Gravfältet omtalas även i Frösåkers hembygdsförenings årsskrift 1929 s. 7, men uppgiften synes vara hämtad från ATA.

måste de senare skrivningarna med i förklaras som ett utslag av den ofta omtalade tilljämningstendensen framför avledningselementets L En stam sneit(l)~ synes dock icke förekomma i de nordiska språken vare sig i ortnamn eller appellativ. En grundform *Snœtlingi < *Snatlingi erbjuder möjligheten att sammanhålla grundordet med no. dial, snat n. 'den tilspidsede (omviklede) Ende af et Reb; en Tange af Skov, en Lund', snatr n. 'den tilspidsede Ende af et Reb; Riis-kviste (og ande t?) hvoraf Spidser stikker ud til alle Sider' (Ross), fär. snati 'Knage, fremspringende Klippe' (Jacobsen-Matras), enligt Torp Nyno. EO bildade till roten ieur. snad-, germ, snat-, växelform till ieur. snadh-, germ, snad-, som med geminering föreligger i no. dial, snadd m. 'opstikkende Pig af Trae eller Busk; Snip eller Odde af Skov eller Agerland' (Ross), finlsv. snadd 'spets; garnände' (Ven-dell, Wessman). Ordet snat ingår i flera norska ortnamn (NG 1 s. 332, 2 s. 170, 376, 3 s. 75, 14 s. 389), och snati är i fvn. belagt som bi­namn (Lind Personbin.; jfr Lind Dopn.). Av svenska ortnamn, som kunna tänkas innehålla motsvarigheter till no. snat, snatr eller bild­ningar till roten i dessa ord, känner jag följande:

Snaten snhtm -à-, by i Arbrå sn, V. Häls. doms. tg, Gävl. L, belägen vid en sjö med samma namn. Sjön har avlång form, och i dess nord­östra ända skjuter en smal och spetsig vik, snatviföa, upp mot by-platsen. Jfr Hellquist Sjön. 1 s. 561 f.

Snatra snatra, by i Yesslands sn, örbyhus hd, Upp«. 1. — i Snatro 1409 SD ns 2 s. 143 or, i snatträ 1492 ULD s. 53, 1490—93 ib. s. 93. — Då byn ligger lågt och nära havet, är det svårt att bedöma terrängens utseende i äldre tid. Ö. om byn måste emellertid tidigare en smal havsarm ha skjutit in vid Tämnaråns nuvarande utlopp. Att kusten här tidigare varit en sönderskuren skärgård med uddar och djupa vikar framgår av bynamnen Näs, Finnerånger och Holmsånger.

Snesslingby snèsltgby, snàs-, by Länna sn, Frötuna och Länna skg, Sthlms 1. — Snässlingeby 1403 Tre Rosors arkiv s. 146 reg. 1561, 1461 ib. s. 147 reg. 1561, Swslingeby, Sweslingheby 1535 ghj, snäsz-lingeby, snäszlingheby 26/s 1536 Sävstaholmssaml., Snesliwge by 1541 ptl, Snettzlingeby 1557:8.1 — Byn ligger nära östra ändan av den långsmala Länna Kyrksjö. En vik av denna kallas snkshgmha.

1 En ort snegtinga by upptages i en förteckning från 1200-t. över Vallen­tuna kyrkas gods (Kal. Vall. s. 54; Snagtingaby s. 59 är en sen avskrift) och identifieras i reg. med Snapptuna i samma sn eller Snesslingby i Länna. Lik-

Snesslinge ligger icke långt från havet, och vid tiden för namnets tillkomst måste en smal och spetsig havsvik ha skjutit in strax v. om den nuvarande byplatsen.

Som doc. Modéer framhållit vid en muntlig diskussion av dessa namn, ge de belagda orden anledning att i första hand söka en bety­delse 'ispetsigt, framskjutande terrängparti' (jfr no. dial, 'en Tange av Sko v, en Lund', fär. 'Knage, fremspringende Klippe'). I sjön Snatens västra del finnes en framskjutande udde, som möjligen kan ha varit namngivande. Vid Snatra ha säkerligen liknande terräng-formationer funnits, och för Snesislinge kan man kanske räkna med att platsen, där herrgården Snesslingeberg nu är belägen, tidigare haft denna karaktär. Vid Snesslingby kunna dock inga liknande naturförhållanden konstateras. Gemensamt och mycket karakteris­tiskt för alla orterna är däremot grannskapet till smala, spetsiga vatten, och man bör därför även pröva möjligheten, att de ord, som ingå i ortnamnen, kunnat ha haft betydelsen 'avsmalnande, spetsigt vatten', vilken ligger nära det gemensamma begrepp 'spetsighet', som möter i de belagda appellativen. En parallell erbjuder det i ort­namn vanliga kil, som betyder dels 'kilformigt terrängparti', dels 'smal vik' (se t. ex. Aasen, Hellquist EO). Det är att märka, att alla de anförda namnen härröra från ett geografiskt begränsat och språk­ligt förhållandevis enhetligt område, inom vilket en dylik betydelse-utveckling lätt kan tänkas ha ägt rum.

Även om denna uppfattning av namnen icke i detalj träffar rätt, är det dock tydligt, att en toponymisk tolkning av -inge-namnet avgjort är att föredraga framför en patronymisk, då Snaten och Snatra omöjligen kunna innehålla personnamn och de båda andra gränsa till bebyggelser, vilkas namn innehålla -ing-avledningar av säkert toponymisk karaktär, nämligen Snesslinge till Yecklinge (se nedan) och Snesslingby till Penningby (se s. 67).

Hit kan man måhända även föra det ovan behandlade Snättinge i Huddinge sn, Svartlösa hd, Sthlms 1. Det ligger vid den långsmala, i båda ändar spetsiga Långsjön, som tidigare kan ha burit ett till samma stam bildat namn *Snatingr. Man skulle visserligen ha väntat ett nysv. *Snätingen, men namnet kan ha undergått samma kvanti-

som flera av ortnamnen i samma avsnitt är formen sannolikt fördärvad och kan icke användas vid bedömandet av namnet Snesslingby.

tetsförskjutning, som kunnat iakttagas vid Södertörnsnamnen Häringe och Haninge (s. 198, 194).

Vecklinge, = 12 och 13 Snesslinge, utj + kvarn, utjord under Snesslinge, Börstils sn, wkUyja.

j vecling eng, j Weclinge (2 ggr), J Yeclinge, i Yeclinge (2 ggr), i Wec-lirage, i Weclinge, J Weclinge 1547:17, Ytiordh j wecklinge (4 ggr), i weck-linge (fel för »sneslinge»), Vtiordh j wecklinghe, Ytiordh j vecklinge (2 ggr), j Vecklinge (fel för »sneslinge»), Vtiordh j velingh engh, vtiordh i welinge 1549:19, Vtiord y wäcklinge (4 ggr), Vtiord y wecklinge (5 ggr) 1551:21, Weklingen 1685 Rhez. Pl. VIII, Een Vthiort Wicklinge be:dt 1636 jb, Weck­linge 1 Skatte uthiord brukas under Snesslingebyn 1686 rjb, Weklinge utjord, eller öhn Kallad här i Sneslinge by 1766 SLK Börstil 41.

Vecklinge är redan i de tidigaste jordeböckerna uppdelat på nio hemman i Snesslinge (de tre hemman, som motsvara Snesslinge-Kulla, ha ej del i ängen). Andelarna i Vecklinge utjord är o satta i jordatal och uppgå till resp. 6, 4, 3, 6} 5, 5, 2 7*, 5 och 5 1j2 örtug-land, sålunda sammanlagt jämnt 14 öresland. Av kartan från 1766 framgår, att ut jorden omfattade hela den del av nuvarande Sness­linge ägor, som ligger ö. om sjöarna Strömsjön och Snäcksjön. Såväl utjordens storlek som den omständigheten, att den vid 1500-talets början är uppskattad i markland, gör det troligt, att vi här ha att göra med en gammal bybebyggelse. Traktens rikedom på gravfält bekräftar, att så verkligen är fallet. Vid besök på platsen påträffade jag vid Snäcksjöns nö. strand ett vackert gravfält, bestående av ett 15-tal högar och stensättningar, snarast av vikingatidstyp. Den största högen mäter minst 10 m i diam. och är närmare ett par m hög. Omkr. 200 m n. om Snäcksjön ligger i skogsbrynet sju stora rösen, som möjligen kunna härröra från äldre järnålder. Ett stort gravfält ligger ö. om Ladutorp, där jag räknade till ett 70-tal gravar. En av dessa är en väldig stensättning, vilken i traditionen anses ha utgjort grun­den till en klockstapel, som ringde till begravning under digerdöden, och själva gravfältet anses härstamma från denna tid. Såtillvida kan talet om digerdöden återspegla en realitet, som det ingalunda är osannolikt, att denna varit orsaken till att Vecklinge vid nya tidens början blott är en utjord. Om den gamla byns existens vittnar också namnet Byavik byavilc, lht belägen ungefär 1 km n. om edet mellan Strömsjön och Snäcksjön. Namnet skrives på 1766 års karta

Byar Viken och betecknar där en mosse, som i beskrivningen anges duga till uppodling och nu motsvaras av det odlade området omkr. 1 km n. om Snäcksjöns nordspets. Det är uppenbart, att sjön vid högre vattenstånd, då Vecklinge var helt avskilt från fastlandet (jfr »Weklinge utjord, eller öhn kallad» 1766) skjutit in i en vik norrut från nuvarande Snacksjön och att byn legat i närheten av denna vik.

Namnet innehåller en tidig motsvarighet till uppl. dial, väkka m. ( < fsv. *vïkï) 'liten vik, mindre utpräglad' (Hesselman i och y s. 74)> finlsv. veka, vekka 'mindre vik' (Solstrand SNF 16:1 s. 23, 42, Vendell), gotl. vike m. 'liten vik, strandbukt' (Goti. ordb.). Jämte den svaga formen uppträder även veck m. »om små grunda vikar eller bukter», upptecknat från Södertörns skärgård (SOA under det nedan anförda Alvecken). Orden ingå i flera ortnamn utefter Svea­landskusten, t. ex. Alvecken, Skutvecken, akvakan, sMitvakan, Nynäs­hamns köping, Sotholms hd, Hornskallvecken, höglcalvakn, Ornö sn ib. Från Åland anför Solstrand Harveckan, Postbåtsveckan, Röjveckan, Skutveckan,1 Ett och annat av de skärgårdsnamn, som nu sluta på -vik(en), äro möjligen ombildningar av ett tidigare -vecken, -veckan, som fallet är med Svartviken i Bolby på Ljusterö, Åkers skg, vilket 1726 skrivas Swart Weckan (SLK Ljusterö 7). Möjligen har grund­ordet i Vecklinge ursprungligen betecknat själva den vik, som burit namnet Byarvik, men jag finner dock troligare, att det från början åsyftat hela inre delen av Granfjärden. Ungefär 3 km so. om Snäck-sjön ligger nämligen nere vid vattnet på Söderby ägor en lht Vecken véton, vakan, Wiekkan 1653 ml, som sannolikt fått namn efter det vatten, vid vilket den är belägen; vid själva huset finnes ingen vik, som skulle kunna motivera namnet. Namnet Vecklinge innehåller så­lunda ett inkolentnamn *viklingar med betydelsen 'de vid *Vïk(ï) boende'.

Namnet Vecklinge återfinnes även som bynamn i Refteleds sn, Västbo hd, Jönk. 1. (vœJfhgs, i Waeklingae 1471 BSÄK 7 s. 136 or, J waeglinge soken 14/5 1501 u. o. RAP). Hellquist (s. 171) uppfattar namnet som ett patronymicum, avlett antingen av ett fsv. mansnamn *Vekul, konstruerat ur ortnamnet Väckelsång (detta har dock säker­ligen annat ursprung; se Henning NoB 1926 s. 124), eller av en bild­

1 Brages årsskrift 1909 s. 123, 128, 1910 s. 166; om samma ord på finlsv. område se f. ö. Karsten Sv. bygd 1 s. 274 f., Westman s. 382.

ning till en fht. personnamnsistam Vak-, som dock synes tvivelaktig. Betydligt sannolikare är, att grundordet innehållit en motsvarighet till det ovannämnda fsv. *vïki, veke* vilket i sydsvenska och götiska dialekter möter i formen vege, veke med betydelsen 'åbukt; land­tunga i en sådan åbukt; sidlänt äng vid en bäck eller å; bukt vid en å, som serpentiniserar' (Rz, v. Friesen NoB 1913 s. 114 ff.) och som ingår i en mängd ortnamn.2 Byn ligger vid en sankmark mitt emellan två kraftiga åkrökar.

Bärkinge, 1 sk + 1 sk, bruk i Forsmarks sn, bä$hg9, ba§figa, bârfoga; (Valö).

Mattis j biärkinge 1490 ULD s. 20, peder i berkynngä 1498 ib. s. 79, peder i berkunge 149-3 ib. s. 112, j Berkinge (2 ggr), i södhre berkinge, i Norre berkinghe 1535 ghj, J berkinge (2 ggr) 1540:5, J Berkinge, J berkinge 1541:8, J Berkinge, j berkinge 1542: 2, J berkinge, J berkinwgge 1543: 12, y berkinge (2ggr) 1544:6, Berkinge 1555, 1556 ptl, i Bärkinggi, i Bärkinge 1570, 1571 UL 5 s. 44, 51, Bärckinge 1685 Rhez. s. 170.

Inbyggarnamn: baggar a.

Byn bestod på 1500-talet av två skattehemman om 7 och 5 öres­land, sålunda sammanlagt 1 1 / 2 markland. Den försvann vid brukets tillkomst, och bebyggelsen koncentrerades omkring dammbyggnaden. Någon karta, som utmärker den forna byns läge, har jag ej lyckats finna. R. Norrman har emellertid 1936 gjort följande uppteckning (SOA): »Berkinge by skall ursprungligen haft två bönder; den skall ha legat i Berkingebacken, där man kan se spår av bebyggelse». Den första uppgiftens riktighet bekräftas som synes av källorna, och det finns all anledning att antaga, att även den andra är korrekt. Bärkingebacken (bå§lcvgdbäkan) ligger omkring 1 V2 km n. om bruket vid S. Åsjöns sydspets och består av en långsträckt, stenbunden ås, utmärkt lämpad till bybacke. Yid besök på platsen återfunnos rester av källare. Den torraste och mest lättbrukade åkerjorden ligger v. om åsen, vilket även — liksom f. ö. själva namnet — tyder på att

1 Ordet har påträffats i ett pergamentsbrev, utf. 14/s 1513 Värnamo: »haffuer saalt thom en weke i mosleffs gisorde som kallas lyfftingx weken, medh fisked ther ther til horer» Bergshammarssaml.; j f r »medh akrsene som kallis gran-weken» 1U 1508 avskr. A 134 a s. 140.

2 Se v. Friesen a. st., Lindqvist Bjärka-Säby s. 444, Lundahl Falbygden s. 75, SOÄ 7:1 s. 86 f., 8 s. 42, 11 s. 44, 143.

vi här ha att göra med den ursprungliga byplatsen. Några forn­minnen lyckades jag emellertid icke påträffa.

Hellquist, som icke känner några äldre belägg, uppfattar namnet (s. 14) som innehållande ett patronymicum *Bœrkunger eller *Bir-kinger, bildat till stammen i fsv. personnamnet *Biœrke, fda. Biark% vilket även skulle ligga till grund för det patronymicum *Birklinger, som enligt Hellquist a. st.~ingår i sockennamnet Björklinge i Norunda hd, Upps. 1. (birklingi, birklinge (ack.) 1302—19 SD 3 s. 428, 429 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., De birklinge 1314 ib. s. 147 avskr. ib., in parochia byrklingi 1316 ib. s. 268 or, ecclesie byrklingy (dat.) 1331 SD 4 s. 211 or etc.). Hit föres även fsv. Birklingarydh(e) 1404 SD ns 1 s. 386 or, en nu försvunnen bebyggelse i Höreda sn, S. Vedbo hd, Jönk. 1.

Med de av Hellquist anförda namnen böra sammanhållas Björk-Ungarud 1/2 mtl, Torsö sn, Hasselrörs tg, Yadsbo hd, Skar. 1. (p0r1c-Hgaré ä, Byrklingarydh 1540 Skjb s. 10; jfr ib. s. 179). Gården ligger strax s. om Björk (2 mtl) i samma sn Q)0rjc ä, de biork 1312 SD 3 s. 48 or, jn biork 1312 ib. s. 55 or, 1320 ib. s. 460 or, byrke (nom.) 8/t 1483 Skara RAP). Här är alltså förleden uppenbart ett inkolent-namn *birklingar 'folk från Björk'. Samma tolkning kan utan tvekan tillämpas på det ovannämnda fsv. Byrklingarydh i Höreda; i samma sn finnes nämligen en by Björka (j birkiom 30/4 1429 Bredestad SRPapp). I båda fallen föreligger sålunda ett utflyttarnamn av typen Kölingared. Helt säkert är även sockennamnet Björklinge att be­trakta som ett toponymicum, vars grundord innehållit trädnamnet björk. Snarast skulle man i detta vilja återfinna ett äldre namn på Björklingeån, närmast ett fsv. *Biœrka el. *Bicerkä 'Björkån', vilket har talrika nordiska motsvarigheter (se Lindqvist Bjärka-Säby s. 39 ff.). Björklinge skulle då kunna översättas 'Björkå-bornas bygd'. På liknande sätt torde man även böra bedöma Birkende i Bjerre hd på Fyn (i Birkinge 1435 Rep. 1 6759 or, af Byrkinge 1438 ib. 6968 or, y Biirkynghe by 1401—50 ib. U 488 reg. 1548) och Birkende i Skippinge hd, Själland (Byrkynghe Gaard og Byrkynghe By 1435 Rep. 1 6749, i Birkinge 1444 ib. 7459, avskr. 1749), vilka även av Knudsen NK 5 s. 90 närmast uppfattas som bildningar till ett appella-tiviskt grundord. Om det ej lokaliserade Byrkingy Vald. jb s. 26 se Aakjasr Komm. s. 193.

Namnet Bärkinge är på grund av det knappa och sinsemellan mot­

sägande äldre formmaterialet svårare att bedöma. Gentemot -inge­formerna bör belägget berkunge 1493 tillmätas en viss betydelse, då det är mycket sällsynt att påträffa en -unge-form för ursprungligt -inge; det motsatta förhållandet, att -inge-avledningen ersätter en bildning på -unge, hör däremot till vanligheten* Utgår man från ett ursprungligt *Berkung-, borde namnet i fsv. ha lytt *Biœrkunge, — den brutna vokalen återspeglas då i det äldsta belägget biärkinge 1490. En parallell till förhållandet mellan den fsv. och nysv. formen erbjuder det nedan nämnda, i grannsocknen Hållnäs belägna Bark-nåre (bàrJc-), fev. bierkanori.

Bortser man åter från -unge-belägget och räknar med en ursprung­lig -ing-avledning, kan namnet i fsv. ha lytt *Birkingi, vilket regel­bundet resulterat i ett y. fsv. Bœrkinge (jfr Sahlgren Skagershult s. 19 och Hesselman i och y s. 199 ff., 221 ff.). Formen biärkinge bör väl i så fall betraktas som en tillfällig skrivning, beroende på associa­tion med de vanliga namnen på Bjärk-, Björk-,

I vilket fall som helst torde det vara möjligt att betrakta namnet som en avledning av den stam berk-, som föreligger i trädnamnet björk. Som grundord skulle man även här kunna tänka på ett ånamn *Bjœrka 'Björkån'. Bärkinge bruk ligger nämligen vid en betydande å, som utmed östra kanten av Bärkingebacken genom ett sankt löv­skogsområde rinner ut i S. Åsjön.

Räknar man med en ursprunglig -ing-avledning, kan man även ansätta ett ä. fsv. *Bœrkinge, avlett av ett grundord, bildat till stam­men bark-, vilket öppnar möjligheter både till patronymisk och topo-nymisk tolkning. I det förra fallet kan man som grundord tänka sig motsvarigheter till fvn. mansnamnen Barki och Bqrkr — ett fsv. Barker är även känt som tillnamn (Hellquist Xen. Lid. s. 98, jfr Ödeen s. 13). Då det förra överhuvudtaget synes ha varit sällsynt på nor­diskt område och det senare icke varit särdeles vanligt i Sverige (se R. Pipping NoB 1932 s. 101 f. och där cit. litt.), är denna möj­lighet mindre sannolik. Yid en toponymisk tolkning kunna motsvarig­heter till nysv. bark 'cortex' eller fvn. barki 'strupe' ifrågakomma. Det förra är vanligt i sv. ortnamn1 och torde i regel sammanhänga med att man bedrivit barktäkt på platsen. En dylik betydelse synes

1 Se Hellquist Sjön. 1 s. 48 f., Lidén NoB 1916 s. 101 f., Kalén NoB 1920 s. 99 f., R. Pipping NoB 1932 s. 99 ff., Lindqvist Bjärka-Säby s. 35 f., Ödeen s. 13 f., Westman s. 60.

icke osökt passa in på Bärkpge, som ligger ganska avlägset från de gamla huvudbygderna. Det fvn. barki 'strupe' ingår enligt NG i en mängd norska ortnamn,1 och Hellquist räknar alternativt med samma möjlighet i fråga om sjönamnet Barken (Sjön. 1 s. 48 f.). En bety­delse 'strupe', åsyftande en förträngning mellan två vattendrag, är icke orimlig; S. Åsjön, vid vilken det forna Bärkinge var beläget, skiljes från N. Åsjön endast genom en kort å, som flyter fram genom myrmarker. Sjöarna N. och S. Barken i Dalarna äro på liknande sätt åtskilda från varandra endast genom ett mycket smalt sund. Paral­leller erbjuda namnen Strupen och Långhalsen (Hellquist Sjön.). Då någon östn. motsvarighet till det fvn. ordet emellertid icke är känd/ vågar man endast med största tvekan räkna med denna möjlighet.

Ännu ett tolkningsförslag kan nämnas. Byn har visserligen ett betryggande jordatal men ligger som nämnts avskilt från de gamla huvudbygderna och saknar säkra spår av förhistorisk bebyggelse. Man kan därför kanske även räkna med möjligheten av att den är en sekundär utflyttning. Moderbyn skulle då kunna vara den 11/2 mil so. om Bärkinge belägna byn Barkö (bâ?J$a, M§hd, j bierkö 1490 ULD s. 23, berke 1545:8, Berkö, Berke 1549:19, Berkö 1555, 1556 ptl, Bärcke 1635 Rhez. s. 168; märk att det äldsta belägget härrör från samma hand, som skrivit biärkinge ovan), en betydande be­byggelse, som under 1500-talet bestod av fyra skattehemman om sammanlagt 31 /2 markland. Vid besök på platsen påträffades ett vackert gravfält, bestående av drygt ett 10-tal gravar, sannolikt från folkvandrings- och vikingatid. Såväl jordatal som fornminnen tyda på att Barkö är den äldre av de båda byarna. Om ett samband finnes, bör väl Bärkinge snarast uppfattas som en sekundär fäbodbebyggelse, jämförlig med de ovan behandlade Nänninge och Skänninge.

Som eventuell moderby till Bärkinge skulle man även kunna räkna med Barknåre, by i Hållnäs sn, Olands hd, Upps. 1., belägen omkr. 1 V2 mil vnv. om Bärkinge. Namnet skrives De bierkanori (3 ggr) omkr. 1312 SD 3 s. 100 f. or, in berghanor 1341 SD 5 s. 43 avskr. 1344 i reg. eccl. Ups., och uttalas làrlcnéurd. Byn bestod av sam­manlagt 8V2 markland.

Att träffa ett definitivt val mellan de här framförda tolknings­1 Se t. ex. NG 3 s. 300, 5 s. 433, 10 s. 239, 340, 15 s. 206 — de norska

forskarna synas överhuvudtaget ovilliga att räkna med möjligheten av bark 'cortex'; j fr dock Indrebo No. Innsjen. 2 s. 11.

förslagen är omöjligt. Mest tilltalande synes mig att i namnet se ett toponymicum, avlett a v ett ord, som innehållit trädnamnet björk; i andra hand vill jag uppfatta det som en utflyttning. I varje fall är en toponymisk tolkning här avgjort att föredraga framför en patronymisk.

Källinge, 1 fr + 9/ie fr + 7/16 sk + 1 fr + frutj + sk äng, Valö sn, Jpåhyjt.

lassa i kidlingge ioniss ibidem, nisse ibid em olaff ibid em . . . i kidhliwge lass« ok nisse 7/â 1448 Valö RAP, Olaff mickilso» j kitlinge 1490 ULD s. 20, lagmandz tingh i Kydlinge 1493 ib. s. 79, tha iach tingade i Kytlinge 149® ib. s. I l l or, Kelinghe 1535 ghj, J kelinge (3 ggr), j kelinge (2 ggr), j kelingge 1540:5, j kelinge (3 ggr), J kelingge 1541:8, J kelinge, J Kelinge, j kelinge, i Kelinge 154*2:2, J Kelingge (2 ggr), j Kelingge 1543:12, y kelinge, y kelingge (2 ggr) 1544: 6, Kedelinge 1555, 1556 ptl, i Kiäringe, i Kelinge (3 ggr), i Kiä-linge 1569—72 UD 5 s. 32, 44, 51, 54, 58, Kelinge 1635 Rhez. s. 170, Kiählinge 1686 rjb.

Inbyggarnamn: få&hga.

B y n bestod v id 1500-talets mitt a v tre skattehemman om 4 5/e9 6 och 131/c öresland, sålunda sammanlagt jämnt tre markland. Ungefär samma jordatal bibehålies under de följande århundradena (2311/i2 öresland rjb 1686, 23 V4 öresland 1770 SLK Yalö 20).

Omkr. 50 m so. om Norrgården finnes en rund, fylld, platt sten-sättning med v id pass 9 m:s diam. och i dess omedelbara närhet ytterligare ett tiotal mindre fornlämningar a v delvis likartad typ.

Om namnets betydelse s e ovan s. 358 f . För ljudutvecklingen jfr Mellinge s. 341.

Risinge, 1 fr + 1 fr + 1 fr + 1 fr + 1 fr + 1 fr + 2/a fr + V2 fr + 1/2 fr, Hökhuvud sn, nsîyp.

jn rifingi duos solidos terre 1291 SD 2 s. 103 or, J n risingi duos sol. terre 1291 ib. s. 104 or, in risingi vnum solidum cum duobus denarijs terre 1291 ib. s. 110 or,1 Äskil i Risinge 1300-t:s slut Örnhiälm 2 s. 1436 Rhez:s avskr., Dat. Risinge 1462 ib. s. 1440 Rhez:s avskr., Olaff ebbesow j risinge, Mickil

1 De två senare beläggen antagas av Hellquist gälla en nu försvunnen by i Olands hd, vartill han troligen föranletts av formuleringen i brevet SD 2 s. 104 »Jtem oland in vatnastadum VIII. sol. terre. J n r i s i n g i . . v i l k e n dock icke nödvändiggör denna lokalisering; f. ö. är att märka, att Risinge ligger endast omkr. 2 km från Olandsån, som utgör gränsen mot Olands hd.

andersora j risinge 1490 ULD s. 24, vid risingis mark . . . peder morasows gard j risinge 1490 ib. s. 25, olaff ebbescw i risinghä . . . Michil i risingä 1490 ib. s. 94, michil j risinge, anders j risinge 1490—93 ib. s. 95, Ryssinghe, Riisinghe 1535 ghj, J risinge (8 ggr), J risingge, j risingge (7 ggr), j risinge (2 ggr) 1540: 5, J risinge (8 ggr), J rissinge 1541:8, Rysinge 1555 ptl, rysinge 1556 ptl, i rijsinge (2 ggr), i Risinge (2 ggr) UD 5 s. 33, 45, 55, 58, Risinge, risinge 1636 Rhez. s. 112, 115, Ryssinge 1686 rjb.

Inbyggarnamn: mstyara, Rissingane, risingene, östsunan Risingene 1636 Rhez. s. 112.

Enligt de äldsta jordeböckerna bestod Risinge på 1500-talet av 9 skattehemman om 112/a, 12 1/3, 6 Vs, 4 Vj2, 9 Ve, 11 Va, H , 11 och 6 Va öresland, d. v. s. sammanlagt 83 Vt öresland eller praktiskt taget 10 V2 markland. Under följande århundraden bibehållas hemmans­talen, medan jordatalen undergå obetydliga förskjutningar; i rjb 1686 redovisas 811/6 öresland, i storskifteskartan 1737 82 5/e öres-land (SLK Hökhuvud 7). Byn är nu avhyst och ägorna brukas under en enda gård, lydande under Gimo.

Vid besök på platsen lyckades jag trots långvarigt sökande icke påträffa något bygravfält; endast några osäkra lämningar kunde konstateras vid den forna bybacken. Möjligen har gravfältet för­störts; sannolikare är kanske, att en kommande inventering, utförd av vana arkeologer, kommer att ge bättre resultat. Byn måste efter all rimlighet av det höga jordatalet att döma haft en rik befolkning redan under vikingatid.

Namnet bör utan tvekan betraktas som en avledning av ris i bety­delsen 'småskog'. Se vidare ovan s. 455 ff.

KAP. IV.

Inge-namnens etymologi.

Granskningen av den etymologiska beskaffenheten av undersök­ningsområdets -inge-namn har givit till resultat, att de namn, som med visshet eller stor sannolikhet låta sig tolkas, i regel kunna be­traktas som toponymica. Hit höra framförallt de namn, vilkas grund-ord direkt eller indirekt kunna uppvisas ha varit i användning som benämning på invid bebyggelserna belägna lokaliteter eller på moderbyar till yngre -inge-bebyggelser (Skärlinge, Haninge, Sotinge, Uttringe, Vämlinge, Henninge, Göringe i Häverö, Björinge, Veck-linge, Kymlinge, Nänninge). En betydande grupp kan även utan svårigheter bedömas som avledningar av grundord, som innehållit från nordiska dialekter och ortnamn välkänt ordstoff, oftast med en terrängbetecknande innebörd, som överensstämmer med de topo­grafiska förhållandena vid orten, medan möjligheterna att anknyta till från nordiskt språkområde väl styrkta personnamnsstammar oftast äro betydligt svagare och stundom obefintliga (se t. ex. Stym-ninge i Ösmo och Österhaninge, Skäringe, Häringe, Märinge, Hass-linge, Grödinge, Uppinge, Åvinge, Nolinge, Tyttinge, Hallinge, Skäck-linge, Ävlinge på Yärmdö och Ingarö, Skillinge i Sånga och Sollen­tuna, Bisslinge, Kävinge, Sticklinge, Löttinge, Dyvinge, Trynninge i Hammarby, Svinninge i österåker och Estuna, Sillinge, Mellinge, Killinge, Ledinge i Knivsta, Kårsta och Skederid, Kyssinge, Gullinge, Göringe i Estuna, Vätinge i Söderby-Karl, Almunge, Stadinge, Hys-inge, Tadinge, Risinge i Knutby och Hökhuvud, Faringe, Rycklinge, Husinge, Snesslinge, Källinge i Valö). Det är sålunda uppenbart, att den övervägande delen av -inge-namnen inom undersökningsområdet i första hand bör bedömas som toponymica, och på samma sätt bör man därför även enligt min mening uppfatta sådana namn, som rent etymologiskt å ena sidan kunna tolkas som avledningar av väl styrkta personnamnsstammar men å andra sidan också med lika stor rätt

kunna betraktas som avledda av terrängbetecknande grundord, vilkas innebörd stå i överensstämmelse med naturförhållandena på platsen (se t. ex. Huddinge, Juringe, Svartinge, Arninge, Deglinge, Hakunge, Steninge, Järinge). Endast i ett fåtal fall (t. ex. Neglinge, Bälinge, Salmunge, Ununge) synes det vara lättare att sammanställa grund­ordet med från nordiskt språkområde välkänt personnamnsmaterial än med naturbetecknande ord, men även då står i regel den senare möjligheten öppen. Något säkert exempel på en klar och entydig patronymisk bildning har jag icke lyckats påträffa inom det under­sökta området.

Innan de nordiska -inge-namnen i sin helhet blivit systematiskt undersökta, torde det vara försiktigast att i enskilda fall hålla möj­ligheten av en patronymisk innebörd öppen. Säkert är dock, att det vida övervägande flertalet av -inge-namnen i Stockholms län äro toponymiska bildningar. Grundorden i dessa namn skola nu bli före­mål för en närmare granskning. För att få en bredare grundval för undersökningen medtagas även sådana namn från andra delar av landet, som enligt min mening böra tolkas efter samma linjer som de undersökta.1

Den säkraste utgångspunkten för denna undersökning erbjuda de namn, vilkas grundord äro direkt belagda eller med säkerhet eller stor sannolikhet kunna rekonstrueras ur källorna som benämningar på de platser, vid vilka bebyggelserna äro belägna. Inom undersök­ningsområdet har jag funnit följande:

Björinge vid Björnsundet, Björnmyren, *Biorn-siör (= By sjön?). Se s, 476 ff.

Haninge vid Hanveden. Se s. 194 ff. Henninge vid * Heden (i Hedeberget, Hedebotten, Hedekärret). Se

s. 449 ff. Skärlinge < Skœllinge vid * Skallen el. * Skallberget (i Skallängen).

Se s. 186 f. 1 Listorna representera endast en del av de namn, som jag anser böra

betraktas som toponymica; åtskilliga exempel, som skulle kräva alltför skrym­mande materialredovisning och kommentar, ha uteslutits. Av utrymmesskäl meddelas i regel blott de äldsta beläggen, och av samma orsak har jag avstått från att referera och diskutera Hellquists tolkningsförslag, som oftast bygga på konstruerade eller sällsynta personnamnsstammar. Uppgifterna om topo­grafin stödja sig blott på kartmaterial, då jag endast i undantagsfall varit i tillfälle att besöka orterna.

Sotinge vid Sote. Se NoB 1945 s. 22 ff. Uttringe vid Utterlången el. Uttran. Se s. 235. Vecklinge vid Vecken. Se s. 487 ff. Vämlinge vid Vamblöten. Se s. 408 ff. Hit torde man även kunna räkna: Görinqe nära kyrkan i Häverö sn, som bär öknamnet Gorr-Häverö.

Se s. 465 f. Går man utanför undersökningsområdet, kan listan utökas med

följande namn: Billinge, by och sn i Onsjö hd, Malm. 1. Byn ligger vid Billabäck,

tillflöde till Rönneå. Se vidare Palmér ANF 52 s. 49. Bälinge, by och sn i Kullings hd, Älvsb. 1. Uttal och belägg se

s. 147. Kyrkbyn ligger vid Bälingebäcken el. Bäsjöbäcken bàpbœïhdn, som kommer från Bäsjön lœfan i Hols sn, skriven Balsiö 1656, Bäsiön 1745, säkerligen ett urspr. *Bœl-siôr. Vid byn ligger Båleberget bàkd-icerjdt. Bebyggelsenamnet är säkerligen avlett av ett naturnamn, sannolikt ett bäcknamn, som direkt eller indirekt återfinnes i de anförda namnformerna. Se vidare SOÄ 8 s. 58, 280, 288, där natur-namnen och bebyggelsenamnet dock icke sammanställas.

Drälinge ärcekvgd, by i Björklinge sn, Norunda hd, Upps. 1. — i drellinghä 1492 ULD s. 56, i drelinge (2 ggr), drelinge 1540:2. — Byn låg tidigare omkr. 500 m vsv. om den nuvarande byplatsen, tätt invid den betydande Björklingeån. Ån, som tidigare utan tvivel varit farled, bildar gräns mot Dragby, fsv. draghaby 1391 (SRP 2579). Just vid södra gränsen mellan de båda byarna är den strid och stenig (tydligt markerat på LA B 54 8: 1 och 2, 1708 och 1765), och färde­männen måste ha varit nödsakade att här draga sina båtar förbi den ofarbara forsen. Det synes icke kunna råda någon tvekan om att förleden i Dragby är fsv. *dragh n. 'båtdrag', välkänt från ortnamn (se särskilt Modéer Färdvägar s. 97 f., Franzén Vikbolandet s. 186 ff.; i formellt avseende är sammansättningen jämförbar med namn som fsv. Fiukaby, Hultaby, Kœrraby, Osaby Hellquist -by s. 6 ff.), och Drälinge återgår säkerligen på ett fsv. *Drœghlingi, bildat till in-kolentnamnet *drœghlingar 'folket vid båtdraget'. Formellt samma bildning föreligger i Drälinge (dràhga, de dreglingi omkr. 1312 SD 3 s. 94 or, j drseglinghe 14/i 1451 Olands ting, y dräglimige 1541: 13, drälinge 1635 Rhez. s. 161), by i Alunda sn, Olands hd, Upps. 1., nu inlagd under Kydingeholm. Grundordet kan emellertid här av

reella skäl knappast ha haft betydelsen 'båtdrag'; byn ligger visser­ligen icke långt från den viktiga båtleden Olandsån, men denna har här av kartmaterialet att döma varit farbar. Det terrängbetecknande ordet drag har emellertid även åtskilliga andra betydelser, om vilka se Janzén NoB 1940 s. 150 och där cit. litt. Vilken naturföreteelse, som givit namn åt den plats, som betecknats med grundordet i Drälinge i Alunda, vill jag icke söka avgöra utan undersökning på platsen; dock skulle jag helst vilja tänka på den betydelse 'sakta sluttande myrmark, genom vilken vattnet långsamt rinnêr ner mot en sjö', som jag upptecknat från Gagnefs sn, Leksands och Gagnefs tg, Kopp. 1., och räkna med att grundordet betecknat området mellan Drälinge och Kydingeholm, som synes ha denna karaktär. Även andra möjligheter äro dock tänkbara. Till ljudutvecklingen jfr även Vrä-linge i Fellingsbro sn och hd, Ör. 1., skrivet / wrœglinge 1388 (SRP 2368), ij vrœclinge 1398 (SRP 2931), Wrälinge Västm. 1539:5. Namnen Dragby och Drälinge uppfattas av Hellquist -by s. 56 annor­lunda, men knappast riktigt.

Fyllinge, by i Snöstorps sn, Tönnersjö hd, Hall. 1. — vti Follinge (2 ggr) 1413 SD ns 2 s. 588 or, i Fyllinge 1445 Rep. 1 7534 or etc.— Byn ligger vid Fylleån, fda. *Fulda (i Fuldubogha Vald. jb s. 38). Se Hellquist s. 244.

Fållinge, by i Allhelgona sn, Göstrings hd, Ögl. 1. — de faldinge 1301 SD 2 s. 343 vid. 1333, s. 344 vid. 1333, de faldhungi 1302 ib. s. 369 or etc. — Namnet sammanställes av Wessén (Skänningebyg-dens ortnamn s. 33) med det närbelägna Fallsberg, fsv. Falsbiœrgh < *Faldsbiœrgh, vars förled säkerligen åsyftar samma lokalitet som grundordet i Faldungi. Om ordets innebörd, som här är svår att med säkerhet fastställa, se Wessén a. st. och jfr nedan s. 504 f.

Grytinge, by i Torrlösa sn, Onsjö hd, Malm. 1. Grundordet åter­finnes även i namnet på grannbyn Gryderup. Se vidare s. 340.

Göringe, nu försvunnen bebyggelse i Fundbo sn, Rasbo hd, Upps. 1., belägen nära sjön Goren. Se s. 406 f.

Hämringe, by i Gamla Uppsala sn, Vaxala hd, Upps. 1. — i haemb-ringe 1365 (SRP 659), in haembringe 1369 (SRP 908), In villa hem-ringe 1376 D 1 s. 3, in villa hembringe, a t. hembrmge 1377 (SRP 1251), J hembringe 1390 (SRP 2489). — Namnet uppfattas av v. Friesen (UNTJ 1907, 1922) evident riktigt som en avledning av hammar 'stenbacke'. Norra delen av det långsträckta åsparti, på vars

sydspets byn är belägen, omnämnes på en karta från 1789 som »Fullerö Bys Utmarck, Hammaren Kallad» (LA B 22 9:4).

Iglinge ègHga, nu försvunnen by i Kvillinge sn, Bråbo hd, Ögl. 1. — ii yglinghe 1363 (SRP 582; brevet använder ofta y för etymologiskt i), j ighlinge 1382 Norrk. med. s. 58 or (brevet finnes i Vadstena landsarkiv, ej i LSB, som utgåvan uppger), i Ëglinge, i eglinge Ögl. 1543:1. — Byn låg icke långt från en bäck, som kommer från Egel-sjön {egeiffon, Egel-Sjön 1785 LA D 57 48:2) omkr. 3 km n. om Iglinge. Bynamnet är tydligen avlett av bäcknamnet, som i sin tur innehållit sjönamnet.

Lästringe, sn i Rönö hd, Söd. 1. — j lestnmge, lestriwge kyrkio (dat.) 1368 (SRP 831; namnet är uteslutet i referatet), j Lestringa sokn, j Lestringa 1382 B 15 f. 246 r. Sparres avskr., j lestrunge sokn */2 1382 Västerås UUBperg, j laestrunge sokn 27/4 1382 LSB etc. — Hellquist (s. 245, Sjön. 1 s. 379 f.) betraktar namnet riktigt som av­lett av sjônaiïmet Lästern (Lästrn 1679 LA C 13 s, 7) i Sättersta sn på gränsen mot Lästringe.

Mallinge, gd i Ludgo sn, Rönö hd, Söd. 1. Gården ligger vid viken *Maren, vars namn ingår i Marön. Se vidare s. 202.

Mysslinge, by i Alunda sn, Olands hd, Upps. 1. — de myslingi (2 ggr), de mysingi, de mislingi omkr. 1312 SD 3 s. 93 f., in mysinge 1344 SD 5 s. 316 reg. eccl. Ups., j mislinge u. d. 1467 Brilösa RAP. — Grundordet innehåller säkerligen en motsvarighet till app. mosse, fsv. must. N. om byn utbreder sig en sank ängsmark, i geom. jb 1642 (LA A 2 s. 138—39) betecknad som »Måsse Ängh». I markegälds-förteckningen omkr. 1312 upptages i Alunda sn en by musaby el. musabol SD 3 s. 94, synbarligen belägen i Lövsta åtting (jfr UFT 7 s. 147), värs byar ligga n. och ö. om samma sankmark.

Rävlinge, by i Skärstads sn, Vista hd, Jönk. 1. — i Refflinge 1540 Jönk. tb s. 141, i räfflinghe Smål. 1541: 8, J Refflinge Smål. 1542: 6. — Byn ligger vid Ramsjön, som givit namn åt bebyggelsen Ramsjö-(holm), fsv. Rampsio. Sjön avvattnas av en å, vars namn ingår i fsv. Rampnabroo (se Hellquist Sjön. 1 s. 467). Sjönamnet, som är samman­satt med djurnamnet ramn 'korp', återgår på ett förlitterärt *Hrab-n(a)siöR Ç> *Ramnsior > *Rampnsior > Rampsio). Till detta har bil­dats inkolentnamnet *hrabnlingaR och bebyggelsenamnet *Hrabn-lingia (> *Rablingia > Rœflinge).

Rönninge, by i Ronneby sn, Medelstads hd, Blek. 1. Namnet, som

återgår på fda. Rutninge, Rotninge, är avlett av ånamnet *Rotn, nu Ronnebyån. Se vidare s. 311.

Skeinge slcœtga ä, y, jètga, hgd i Verums sn, Y. Göinge hd, Krist. 1. — j Skenmge (n synbarligen fel för u) 1464 LÄU 4 s. 35 or, i skeffuinge, En Öe . . . kallis skreffuinge Borg som haffuer weret it gammelt Herressede 1505 Paltebogen s. 479, 489 avskr. 1600-talets slut, Rudera af ett gammalt Härre Säte kallas Schewigeborg 1741 LA K 140 3 :1 (Denna »borg» är belägen på udden strax n. om p. 261 på G; jfr Stille i SvL 11:7 s. 2). Bebyggelsen ligger vid Skeingesjön, skriven Skaf wen före 1680 Kr A XYI: C.

Skuttunge, by och sn i Bälinge hd, Upps. 1. — de skutungi 1299 SD 2 s. 304 or, capella Skutungi 1309 ib. s. 593 avskr. 1783, Skutunge 1314 SD 3 s. 147 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., skutungi (ack.) 1302—19 ib. s. 429 avskr. 1344 ib., parochia skutungi 1321 ib. s. 510 or, in skutunge (3 ggr) 1322 ib. s. 538 or. — Namnet sammanhålles allmänt och med rätta med Skutån, vid vilken byn är belägen; möjligen är det denna som åsyftas med Ynglingatals å bede Skuto. Jfr bl. a. Hellquist Sjön. 1 s. 548, Noreen Ynglingatal s. 219, v. Friesen UNTJ 1918 s. 4.

Skänninge, stad i Östergötland, belägen vid Skenaån. Se s. 426. Syllinge sbhgd, by i Yeddinge sn, Yiske hd, Hall. 1. — af Syllynghe

1401—50 Rep. 1 U 584 or. — Byn ligger vid ån Sylla sela. Ånamnet möter även i Syllema sofomå, namn på en omkr. 5 km n. om Syllinge vid samma å belägen gård, och vidare i åkernamnen Syllåkeren, Syll-äckran, åkrar på Syllinge ägor vid Syllas inflöde i Yiskan (LA M 80 32:1).

Ett grundligare utnyttjande av källorna, framför allt det äldre kartmaterialet, och en noggrann inventering av det levande namn­skicket vid varje ort med namn på -inge skulle säkerligen kunna avsevärt utöka listan. Det anförda materialet ger emellertid en god utgångspunkt för bedömandet av de övriga namnen. I regel ha grund­orden visat sig vara naturnamn, vilka som bekant äro utsatta för stark dödlighet. Att t. ex. äldre vattendragsnamn i mycket stor ut­sträckning försvunnit och ersatts av sekundära bildningar till be­byggelsenamn (typen *Rotn : Ronnebyån) är ett allmänt känt faktum, och detsamma gäller utan tvekan även namn på skogar, berg, vikar etc. De flesta ortnamnsupptecknare torde ha haft många negativa erfarenheter av försök att i levande bruk återfinna exempelvis namn­

skatten på en ägokarta från 1600-talet. Man behöver sålunda icke tveka att räkna med möjligheten, att den stora massan av -inge-namn kan ha samma etymologiska struktur som de ovan anförda, även om icke grundordet kan beläggas i källor eller tradition. Att man vid namn av -inge-namnens erkänt höga ålder dock i så stor utsträckning är i tillfälle att direkt eller indirekt påträffa själva grundorden i källorna är ett starkt indicium för att de väsentligen kunna uppfattas som avledningar av ortbeteckningar av skilda slag, särskilt enkla och sammansatta naturnamn. Det synes mig vara en fruktbar arbets­hypotes att vid tolkningen av de övriga namnen söka grundord av samma typer som visat sig föreligga i de ovan behandlade namnen.

En sådan grupp utgöres av vattendragsnamn av åldrig typ, såsom Lästern, *Rotn, Shaven, Sylla. Hit har jag av namn inom undersökningsområdet fört t. ex. Grop- (i Grödinge s. 219 f.), *Putn (i Tyttinge s. 233), (?)*PisZ (i Tisslinge s. 378). Från andra trakter kunna anföras:

Dyringe, fsv. Dydhringe, by i Mosjö sn, Örebro hd och 1, sannolikt avlett av ett vattendragsnamn *Dudhr-. Se s. 481 f.

Fnysinge fnysi^a, fnysvgd, by i Altuna sn, Simtuna hd, Västm. 1. — fnösinge 1538—55 jb UFT 9 s. 367. — Namnet kan icke gärna sammanhållas med någon annan stam än den som föreligger i nysv. verbet fnysa. Byn ligger omkr. 1 km från ett vattendrag, som just här driver en kvarn. Denna del av ån kan ha burit ett namn *Fnysa el. dyl. av ljudhärmande karaktär (jfr Skrika, Skratta etc.; se Hell-quist NoB 1923 s. 35, -by s. 47 f.). Annorlunda men föga sannolikt Jungner UFT a. st.

Kläringe, by i Yendels sn, Örbyhus hd, Upps. 1. Grundordet är tro­ligen ett forsnamn *Klidhr(a). Se s. 482.

Loringa, by i Sjögerstads sn, Gudhems hd, Skar. 1. Äldre belägg se s. 148. Namnet tolkas av Ödeen s. 221 och Lundahl (enligt uppslag av Lidén) Falbygden s. 70 f. säkerligen riktigt som en avledning av ett vattendragsnamn *Lora 'den larmande'.

Löppinge, by i Fors sn, Y. Rekarne hd, Söd. 1. — in lopunge 1346 SD 5 s. 621 or, i Löpunge 1381 B 16 s. 75 v. Sparres avskr., j lopinge 30/10 1382 RAP, i Lopunge 1409 SD ns 2 s. 220 or, 1419 SD ns 3 s. 461 or, i lopuwge u. d. 1432 u. o. VHAA, j lepuwghae f. 11/lt 1425 Tumboås RAP. — Namnet uppfattas av Hellquist s. 245 säkerligen riktigt som en avledning av vattendragsstammen hlaup-, löp-, om vilken se NE

s. 140, Hellquist Sjön. 1 s. 396, Karsten Sv. bygd I s. 196; jfr även t. ex. Åloppe, by i Bälinge sn och hd, Upps. 1. (Jn alopi 1296 SD 2 s. 206 or, 1296 ib. s. 254 vid. 1298 av föreg., Jn alope trol. 1331 SD 4 s. 190 or). Om det NE s. 140, NG 10 s. 87, 16 s. 311, 17 s. 48 omtalade *Laupandi se Indrebo No. Innsjon. 1 s, 122 f., 2 s. 114. Löppinge ligger vid en betydande å.

Nisslinge, nu Strömsdal i Breds sn, Åsunda hd, Upps. 1. Grundordet kan ha varit ett vattendragsnamn, bildat till stammen hnit(t)-. Se ovan s. 411 ff.

Rottninge rètniga, gd i Nykyrka sn, Jönåkers hd, Söd. 1. — y röttmnghe Söd. 1551: 11, J Råttnmgh Söd. 1559: 10. — Gården ligger vid Hallbosjön. Namnet bör rimligtvis sammanhållas med de talrika svenska vattendragsnamnen på Rotn-, bildade med -n-avledning till svagstadiet av verbet ryta (se Hellquist Sjön. 1 s. 481 f., -by s. 44). Gården ligger på näset mellan Hallbosjön och Långhalsen, som för­bindas av det smala Vrenasundet, som åtminstone på två ställen har stark ström (LA C 56 28:1, 1857) och att döma av ortnamnet Skepps-drätt (skipadrset 4 ggr, a t. skipadret 22/s 1451 Åkerö RAP, skipadraet 7 n 1460 Jönåker RAP), en gård strax s. om sundet, ogärna befarits med båt — man har föredragit att draga båtarna över den smala landtungan. Möjligen har denna ström haft ett namn *Rotn (jfr den i fvn. och nyisl. vanliga betydelsen hos hr jota 'störta, slungas, fara iväg'), som i så fall kan ha ingått i det forna namnet på Hallbosjön, vid vilken gården är belägen. Det kan även förtjäna påpekas, att en liten holme i norra delen av Långhalsen bär namnet Rottnaren (Råttnarn 1679 LA C 13 s. 50, 1600-t:s slut C 30 1:2, 1714 C 100 42:2, Råtnaren 1714 C 100 39:2); uttalet uppges vara r&tmga, uppenbart en sekundär form, möjligen av samma typ som Pajnaren : Pajningen (se ovan s. 20 f.) eller också beroende på association med gårdnamnet. Jfr f. ö. fda. Rutninge vid *Rotn ovan s. 311.

Skuttinge sJciUtz^a, by i Björkviks sn, Jönåkers hd, Söd. 1. — Skwse-tinge (nom.) 1413 SD ns 2 s.. 649 or, y skvättinge Söd. 1551:11. — Namnet är säkerligen avlett av ett bäcknamn ay samma art som da. Skvätten, no. Skvetta etc., om vilka se Karsten Sv. bygd 1 s. 447 och där cit. litt. Gården ligger vid en obetydlig bäck.

I den följande exempelsamlingen komma att anföras flera exempel på -inge-namn, som kunna antagas vara avledda av vattendragsnamn,

innehållande träd- och djurbeteckningar (typen Almån, Björkån, Kattan) eller adj. (typen Skireri).

En stor del av de i -inge-namn ingående grundord, som kunna historiskt påvisas, innehåller vanliga naturbetecknande appella-tiv, såsom gor, gryt, hammar, hed, skalle, vamb, vecke. Undersök­ningsområdet har dessutom erbjudit en mängd enligt min mening så gott som säkra fall, såsom ave (i Åvinge, Ävlinge), hall (i Hallinge), kar (i Häringe), /cyz/sa (i Kyssinge), (i Löttinge), mar (i Märinge), ris (i Risinge), skär (i Skäringe), sten (i Steninge), stumn el. stummel (i Stymninge), vät (i Vätinge), vilka naturbeteckningar alla tillhöra eller tillhört genuint uppländskt ordförråd. Det är givetvis omöjligt att i de enskilda fallen fastställa grundordets form; detta kan ha varit enkelt eller sammansatt, ett färdigbildat ortnamn eller ett appellativ i ortnamnsfunktion. Att skilja mellan de tvenne sistnämnda katego­rierna låter sig icke göra och är icke heller nödvändigt. För enkelhets skull betraktas i fortsättningen grundorden genomgående som ort­namn. Från trakter utanför undersökningsområdet må anföras föl­jande exempel på -inge-namn,: som enligt min mening snarast böra föras till denna grupp:

Banninge, gd i Flöda sn, Oppunda hd, Söd. 1. — in bandunge 1347 SD 5 s. 681 or, ii bandonge 1366 (SRP 708), 1367 (SRP 782), j ban­dunge 1379 (SRP 1464) etc. — Ett uppenbart terrängbetecknande element band-, snarast av jämförande karaktär, ingår ofta i ortnamn, särskilt i namn på höjder och vattendrag. Se NE s. 9, NG Indi. s. 28, 10 s. 332, 14 s. 216, 15 sf 87, 364, SOÄ 7 : 2 s. 277, 18 s. 2, Westman s. 59 f. Banninge ligger vid en låg, långsträckt ås vid ett mindre vattendrag. De obetydliga bebyggelserna Banninge, 1U mtl i St. Malms sn, Oppunda hd, Söd. 1., och Banninge, torp å Rottninge, Nykyrka sn, Jönåkers hd, Söd. 1., äro möjligen uppkallade efter Banninge i Flöda.

Bittinge, fsv. Betinge, St. Mellösa sn, Askers hd, Ör. 1. Grundordet har säkerligen innehållit fsv. bet 'betesmark'. Se s. 292.

Börringe, by i Gustafs sn, Yemmenhögs hd, Malm. 1. — de Byrthingi 1257 DD 2 :1 s. 192 or, in Byrthingi, Actum Byrthingi 1262 ib. s. 270 or etc. -t-- Grundordet har sannolikt innehållit en motsvarighet till germ. *burda-, fvn. bord, nysv. bård 'kant, rand', avljudande till det s. 384 behandlade bard med samma betydelse. Ordet är välkänt från ortnamn, såsom Bullaren, fvn. a Bordœrnom (Drougge s. XIII f.),

Bolerum, fsv. Bordharwm (Lindroth -rum s. 15), Bordsjö, fsv. bordh-syo 1360 (SRP 440), och möjl. Silbodal, fsv. Silbyrdœdal (Hellquist Sjön. 1 s. 75, 527). Jfr även NÉ s. 20 f., 25, NG 10 s. 135, 12 s. 132, 225. Byn ligger vid Börringesjön.

Fsv. Byrdhinge, Överselö sn, Selebo hd, Söd. 1. Belägg se ovan s. 144. Bebyggelsens läge är okänt. Sannolikt bör namnet förklaras på samma sätt som föreg. Det kan förtjäna anmärkas, att lib. eccl. Strengn. bland gods, tillhörande »Prebende maedelby», upptar en f. ö. okänd bebyggelse Jn byrdhedhe (1331 SD 4 s. 243).

Dyvlinge, by i Ekeby sn, Olands hd, Upps. 1. Grundordet har sanno­likt innehållit en motsvarighet till sv. dial, dåve, dyvel el. dyl. 'liten vattensamling'. Se s. 320.

Edinge mrddtga, sèdar-, ästar-, by i Tuna sn, Olands hd, Upps. 1. — de ejmnge (6 ggr) omkr. 1312 SD 3 s. 97 or, j edunghe 1441 or (SMR 1372), j edhunge 14/i 1451 Oland RAP, j edinge 1490 ULD s. 16, i edingä 1493 ib. s. 80, i edhninghe omkr. 1500 avskr. Örnhiälm 7 s. 957. — Hesselman anser (NoB 1930 s. 36), att namnet troligen åter­går på ett äldre *Hedhinge, bildat till subst. hed, om vilket se ovan s. 450; till A-bortfallet kan även ha medverkat, att namnet ofta upp­trätt i förbindelserna Norr-, Söder- och Öster (h)edinge. Tolkningen passar förträffligt, då byn ligger vid utpräglad hällmarksskog.

Flyänge flrygz, by i Malma sn, Åkerbo hd, Västm. 1. — j ffloodh-wnge, fflodwnge (ack.), a t. super floduwghe 80/4 1479 Västerås RAP, i floduwghe 1484 Arboga tb 2 s. 245, Fflydinge Väst-m. 1539: 10. -— Grundordet hör säkerligen samman med fsv. flodh 'flöde, översväm­ning'. Byn ligger lågt helt nära Hedströmmen. Jfr SOÄ 13 s. 92, Hell­quist ANF 25 s. 201 f., NG 12 s. 480, 13 s. 205, Kålund 2 s. 32 ff. Sockennamnen Flöda i Dalarna och Södermanland uppfattas av Hell­quist Sjön. 1 s. 130 på annat sätt.

Fycklinge fyhhgû, fy-, gd i Björksta sn, Yttertjurbo hd, Västm. 1. — in Fyclinge 1371 VFÅ 3 s. 51, 52 Styffes avskr., J thyglingh 1389 (SRP 2421), i Fiklinge 1399 Styffe Bidr. 2 s. 80 or, i Foklinge 1410 SD ns 2 s. 338 or, j fyklinge 25/n 1421 Torstuna RAP. — Grundordet kan vara en bildning till verbet sv. dial, fyka, fjuka 'häftigt blåsa omkring, yra, snöa'. Namnet Fjuk är välkänt från både Sverige och Norge. Se Franzén Vikbolandet s. 126. Gården ligger öppet.

Fållinge, by i Villstads sn, Västbo hd, Jönk. 1. — in faldunge 1268 SD 1 s. 445 or, de faldonge ib. (senare tillskrivet? se Olsson Nordberg

1 s. 47), in fallonge 1336 SD 4 s. 482 or (identitet oviss), som ser fallunge 21/3 1422 Vadstena RAP, i falunge % 1426 Yästbo RAP etc. — Grundordet har sannolikt innehållit det i småländska ortnamn ofta förekommande fåll f. 'enskilt liggande inhägnad, åker' (SOA:s dialektordsamling; jfr Rz s. 125), som ingår i t. ex. Fållåsen fålåussn, gd i Sännås by i samma sn som Fållinge. Jfr det östgötska Fållinge s. 498. Oäkta är däremot Fållinge 1/$ m ti, gd i Hults sn, S. Vedbo hd, Jönk. 1., uttalat fåligsn.

Fänninge, by i Fällingsbro sn och hd, Ör. 1. — i faeninge 21/i 1423 Köping RAP, fseninge 21/i 1432 Öklitta RAP, i fseninge 1475 Arboga tb 2 s. 54, j fseninge 1485 ib. s. 269. — Namnet uppfattas av Ödeen (s. 86) säkerligen riktigt som en avledning av en motsvarighet till fvn. fen, sv. dial, fän 'moras, sidlänt mark'. Det svenska dialektordet är visserligen blott påträffat i östra Småland (Lidén NoB 1931 s. 99), men har av ortnamn att döma tidigare haft större utbredning; jfr F än ja, by i Årsunda sn, Gästr. ö. doms. tg, Gävl. 1. (j ffäniom 1541 jb Nordlander Norrl. saml. 1 s. 265), Färnsvik, by i Nordingrå sn, Ångerm. s. doms. tg, Vnrl. 1. (Ffensswijck 1535 jb, Ffensviick 1542, 1543, 1545 jb ib. s. 195), Fembäcke, gd i Vendels sn, Örbyhus hd, Upps. 1. (ffennebec 1457 C 7 f. 7 r.). Se f. ö. Hellquist Sjön. 1 s. 116 f., NE s. 48, NG 1 s. 308, 3 s. 245, 8 s. 185, 12 s. 523, Indrebo MoM 1921 s. 130.1 Fänninge ligger nära sankmarker.

Giplinge, nu försvunnen by i Viksta sn, Norunda hd, Upps. 1. — in giplinge 1369 (SRP 870), in villa giplinge 1376 D i s . 14, in Gipp-linge 25/s 1482 Uppsala RAP, in Gypplinghe 25/5 1482 Uppsala RAP (annat ex. av föreg.). — Grundordet har sannolikt innehållit en bild­ning till den stam, som föreligger i sv. (mnn)gipa, no. dial, gip 'gap, käft', gipa 'gapande sår' (Aasen, Ross), sv. dial, gipa 'gapa' (Rz). Sannolikt kan man även hit föra det i nysv. militärspråk gängse gip 'kil av öppen terräng, som skjuter in i skogsmark', ehuru jag icke har mig något bekant om dess ursprung; ordet finnes ej upptaget i SAOB. Hithörande ord ingå även i ortnamn (se SOÄ 6 s. 48, 19 s. 226, NE s. 72, NG 6 s. 236, 15 s. 169). Vilken speciell betydelse som till­

1 Fänningaryd i Almesåkra sn, Östra härad, Jönk. 1., uttalas fœntary ä, fàgnaky y och skrives ffeneriidt Smål. 1547:13, ff enter yd ib. 1551:10, Fennerid ib. 1554:17, Fâningaryd 1686 rjb och innehåller samma ord, men förleden är icke en -ing-avledning, som ödeen synes mena (a. st.).

kommit grundordet i Giplinge kan ej avgöras, då bebyggelsens läge icke är känt.

Glimminge glinngd, hgd (5 1/2 mtl) i Vallby sn, Järrestads hd, Krist. 1. — aff glimmmge 1/8 1431 Maribo RAP, af glymmmge 26/o 1432 Ols-torp RAP, de glimmmge 26/g 1459 Lund RAP.

Glimminge gUmtga, by (51/2 mtl) i Bolshögs sn, Järrestads hd, Krist. 1.

Glimminge, by (2 8/8 mtl) i Jonstorps sn, Luggude hd, Malm. 1. Glimminge glemtya Palmér ANF 52 s. 44, glimiga, by (4 11/12 mtl) i

V. Karup sn, Bjäre hd, Krist. 1. Glimminge gUmtga, glèmaga, by (3/Vie mtl) i Ö. Broby sn, Ö. Göinge

hd, Krist. 1. Bynamnen i Vallby, Jonstorp och Broby sammanhållas av Palmér

aa s. 44 f. säkerligen riktigt med stammen gllm- 'glimma', som möter i de skånska namnen Glimån, Glimsjön, Glimåkra. Betydelsen synes enligt Palmér ha stöd i naturförhållandena. Däremot frånskilj es Glim­minge i V. Karup, då tolkningen icke låter förena sig med det av Palmér uppgivna uttalet; enligt uppteckningen i SOA uttalas dock namnet på samma sätt som de andra. Om Glimminge i Bolshög saknas uppgift. Vidare må nämnas de obetydliga bebyggelserna Glimminge glhmga, Va mtl i Färingtofta sn, NV Åsbo hd, Krist. L, Glimminge glèmtga, 1/6 mtl i Vislanda sn> Allbo hd, Krön. 1.,ochGlimminge glimiga, 1/3 mtl i Eringsboda sn, Medelstads hd, Blekinge 1., skrivet GUningh, Gleminge^ Glimingh 1583—1605 jb (Ohlsson s. 209), Det senare bedömes av Ohlsson sannolikt riktigt som ett ursprungligt naturnamn Gliming, åsyftande en vik; det är emellertid att märka, att jordeböcker från den danska tiden knappast äga vitsord vid be­dömande av -inge-namnens stamform, då -ing och -inge ofta uppträda vid sidan av varandra (jfr s. 123 ff.). I vilket fall som helst vågar man med hänsyn till deras obetydlighet icke räkna de tre sistnämnda till de äkta -inge-namnen; möjligheten av uppkalielse är icke heller ute­sluten.

Gorsinge, by i Strängnäs sn., Åkers hd, Söd. 1. Namnet är sanno­likt avlett av ett naturnamn *Gor-siör el. dyl. Se s. 407 f.

Gräslinge, prästgård i Kvillinge sn, Bråbo hd, Ögl. 1. Grundordet innehåller säkerligen appellativet gräs. Se s. 388 f.

Gorlinge, by i Biskopskulla sn, Lagunda hd, Upps. 1. Grundordet har säkerligen innehållit appellativet gor 'dy, gyttja'. Se s. 407.

Hamrånge hàmrug, -pg, -wg9 ~âg, -éga, -éga, sn i Gästr. ö. tg, Gävl. 1, De hambrunge 1314 SD 3 s. 148 avskr. 1344 i reg. eccl. Ups., ham-brungi (ack., 2 ggr), hambrunge (ack.) 1302—-19 ib. s. 428, 430 avskr. ib., De hambrunge 1343 SD 5 s. 238 avskr. ib., de . . . hambrungi 1344 jb.. .s. 305 ib., ecclesiam hambrwnge 12[7 1493 Uppsala RAP, j ham-brurcghe 18/5 1494 Uppsala RAP, Hamrånge sockn, hamrunge sockn (2 ggr) 1499 avskr. 1603 Socknen på Ödmorden s. 267, äff ham­brwnge 1529 (GVR 6 s. 64), — Påfallande äro de meddelade uttalen utan -e, som synas antyda, att namnet är ett oäkta -inge-namn. Man vill dock ogärna giva dessa uttalsformer vitsord gentemot de tidiga och genomgående medeltida beläggen på -ungi, -unge.1 Någon by­bebyggelse Hamrånge finnes icke, varför namnet bör bedömas som ett bygdenamn. Nordlander (a. st.) översätter det 'de i »Hammar» boende V och det synes mig övervägande sannolikt, att det innehåller ett inkolentnamn *hambrungar, identiskt med det i orten brukade hamrmgar. Grundordet har då betecknat den bergiga ås, på vilken kyrkan är belägen.

Harlinge, fsv. Hallunge, prästgård i Torsåkers sn, Rönö hd, Söd. 1. Grundordet innehåller sannolikt appellativet hall 'berghäll'. Se s. 237.

Heinge (med Hedingetorp), by i Lövestads sn, Färs hd, Malm. 1. — Hedingetorp 1499 Rep. 2 8957 avskr. trol. 1531, hedinge 1503 ib. 9977 avskr. 1599, Heinge (3 ggr) 1510 ib. 11642 avskr. 1599. Grund­ordet innehåller säkerligen terrängordet hed,

Hidinge, by och sn i Edsbergs hd, Ör. 1. - r De Hi^inge omkr. 13J.4 SD 3 s. 152 lib. eccl. Strengn., i Hidhinge 1409 SD ns 2 §. 228 or, aff hydingasokn, y hydmghe, aff hydiwge, aff hy dinge (2 ggr) 1500-t:s början A 134. — Grundordet kan ha innehållit en motsvarighet till fsv. hidhe, fvn. hid, hidi, sv. dial. hi(d), hi(d)e, no. di ti. hi{d)e '(djur)ide', även använt om moras och svårframkomlig terräng (se Linder, Gadd, Rääf, Norrby s. 156, SAOB I 62). Ordet är välkänt från ortnamn (se t. ex. Lindroth -rum s. 34, SOÄ 7:2 s. 18, 41, 271, 19 s. 181, 209, NG 1 s. 167, 361, 387, 2 s. 218, 10 s. 317, 13 s. 18).

1 Namnet synes i senare tid ha ombildats under inflytande från de talrika norrländska kustnamnen på -ånger, som stundom även uppträda i formen -ång (se Hedblom s. 82 f.), vilket möjligen kan förklara de -e lösa formerna; j f r bynamnet Häckeisäng i samma sn, skrivet hakelsänge 1541 jb, Häkilzänge 1543, 1548 jb (Nordlander Norrl. saml. 1 s. 268), men uttalat hàkd§é% el. hàkségdr, -f.

Socknen består till stor del av skogsmark. Möjligen är Hidinge ett ursprungligt bygdenamn.

Hillinge, by i Skärstads sn, Vista hd, Jönk. 1. — jn hillinge 1349— 77 avskr. i reg. eccl. Line. f. 132 r. (jfr Nygren s. 240 f.), i Hillinge 1412 SD ns 2 s. 485 or, i Hilinge 1460 Jönk. tb s. 22. — Namnet kan återgå på ett äldre *Hidhlingi, i vilket fall grundordet kan ha varit av samma art som det som antagits ingå i Hidinge ovan. Möjligen kan man även räkna med en grundform *Hëdhlingi, som tidigt utsatts för tilljämning; på Hillinge ägor finnes en betesmark, som kallas Heden (Ekenvall NoB 1945 s. 20).

Hisinge, by i Fryeleds sn, Östbo hd, Jönk. 1. — in hisingy, a t. hysinge 1216—20 SD 1 s. 188 or, de Hisingi 1299 SD 2 s. 292 or, Hysingis madh 1415 SD ns 3 s. 52 or, hysinghe 1500-t:s början A 134 a s. 90. — Namnet har behandlats av Janzén (NoB 1938 s. 7), som uppfattar det som en avledning av ett i ortnamn vanligt terräng-betecknande ord *his med betydelsen 'klump', överfört 'mindre höjd'; »gårdarna ligga på en markerad, rundaktig höjd mitt i en mycket stor mosse». Namnet anses av Janzén vara en singular -a-stam *Hisinger, vilket emellertid icke är nödvändigt; här kan lika väl en -ingia-avledning av vanligt slag föreligga.

Hjälminge, by i Gåsinge sn, Daga hd, Söd. 1. Grundordet har sanno­likt innehållit subst. hjälm i terrängbetecknande funktion. Se s. 317 f.

Hyltinge, sn i Villåttinge hd, Söd. 1. — De Hyltinge omkr. 1314 SD 3 s. 151 lib. eccl. Strengn., ecclesie hiltinghe 1318 SD 3 s. 348 or, ecclesie hyltinge 1346 SD 5 s. 551 or, Jnnaw hyltninga sokn 1377 (SRP 1236), j hylttinge 1381 (SRP 1588, 1589; båda breven av samma hand), j hyltinge, hyltinge sokn 7/a 1382 LSB, j hiltinge 1383 (SRP 1905), i Hulthungis sokn 1410 SD ns 2 s. 296 or. — I grundordet ingår otvivelaktigt en motsvarighet till det i ortnamn vanliga hult 'skogsdunge'; jfr Hellquist s. 53.

Hämringe hàmhga, by i Bälinge sn och hd, Upps. 1. — in hemblinge 1344 SD 5 s. 306 reg. eccl. Ups., i Hsembringhe 1511 Styffe Bidr. 5 s. 481 or, j hemrmng, j hemrinnge 1540: 2, j Hemlinge 1542:11, i Hembringe 1557:1. — Namnet uppfattas av v. Friesen UNTJ 1907 s. 6 säkerligen riktigt som en avledning av subst. hammar 'stenbacke'. Det förtjänar dock att påpekas, att det äldsta belägget och dialekt­uttalet visa, att vi ha att göra med en ursprunglig -Zm<7-avledning. De vanliga skrivningarna med r bero troligen på anslutning till det

närbelägna Hämringe i Gamla Uppsala (se s. 498 f.). En stenbunden åssträckning, Långhagen, finnes nära byn.

Härminge, by i Gällersta sn, Sköllersta hd, Örebro 1. — in Haer-mmge 1276 SD 1 s. 510 or, in hœrmingi 1279 ib. s. 538 or, in Hser-ninge (el. Haeminge) 1279 (duplett av föreg.) jfr ib. not, in hcermingi 1282 ib. s. 612 vid. av föreg. (formerna citerade efter Olsson Nord­berg 1 s. 66; jfr NoB 1926 s. 171), jn herminge 1325 SD 3 s. 667 or, j haermmge 27/3 I486 Julita kloster RAP. — Namnet tolkas av Sahl-gren (Gällersta sockens by- och gårdnamn s. 21 ff.) tilltalande som en avledning av ett grundord innehållande ett subst. *harm 'stenig mark', vilket Sahlgren även anser föreligga i sv. Harmånger och no. Her-mene. Om ordets etymologi se Sahlgren a. st.

Hättinge, by i Gräve sn, Örebro hd och 1. — in . . . hsettinge 1329 SD 4 s. 90 or, in hettinge 1329 ib. s. 142 or, in Hettingge 1331 ib. s. 220 or, in . . . Hettinge 1347 SD 5 s. 729 or, in . . . hettinge 1347 ib. s. 734 or.

Hättinge, gd i Jäders sn, Österrekarne hd, Söd. 1. — J Hettinge Söd. 1549:4, hettinge Söd. 1555:8, y hettinge (2 ggr) Söd. 1561:5.

Namnen uppfattas av Sahlgren (Kölingared s. 9) som avledningar av subst. hatt i betydelsen 'mindre höjd'. Båda bebyggelserna ligga enligt Sahlgren på mindre höjder.

Hölminge, by i Angelstads sn, Sunnerbo hd, Kron. 1. — ii holminge 1385 (SRP 2148), i holminghe 26/s 1466 Fågelvik, i holmmmge 7/e 1496 Hjälmeryd RAP. — Grundordet innehåller utan tvivel en mot­svarighet till fsv. holmber 'holme'. Jfr Hellquist s. 63.

Hörninge, prästgård i Ö. Skrukuby sn, Åkerbo hd, Ögl. 1. — j horninge 11//6 1396 Linköping UUBperg. — Grundordet innehåller säkerligen appellativet horn 'utskjutande terrängparti'. Gården ligger vid en bred udde, som skjuter ut i sankmarken vid sjön Roxen.

Hörninge, by i Köpings sn, Slättbo hd, Kalm. 1. — jn Hyrlinge 1299 SD 2 s. 281 or, in Hyrninge, a t. supra hyringe 1299 ib. s. 301 or, hörnuuge, hörninge, hörnynge 1543 jb Lindroth Ölands folkmål s. 129. — Vid sidan av möjligheten av en patronymisk tolkning räknar Lindroth (a. st.) med att namnet kan vara sekundärt till någon av byarna Horn i Persnäs eller Högby snr i Åkerbo hd några mil n. om Hörninge. På liknande sätt uppfattas namnet av Ödeen (s. 228). Detta förefaller dock föga sannolikt, då bebyggelsen vid Hörninge att döma av rika gravfynd från de första århundradena e. Kr. har en

hög ålder, medan de båda byarna Horn sakna fornminnen från denna tid (se Stenberger Öland under äldre järnålder s. 21, 36 f., 79 och Pl. I). Byn Hörninge ligger på en landtunga, som skjuter ut i myr­märk, och grundordet innehåller helt säkert appellativet horn 'ut­skjutande hörn'.

Kasinge, by i Ukna sn, N. T justs hd, Kalm. 1. — j kaswnge 1470-t. C 8 f. 4 v., u. d. C/t) 1480 RAP (DRA), 1475 C 15 f. 10 r., kasneghse 25/i 1500 Skara RAP. — Grundordet innehåller rimligtvis det i ort­namn vanliga subst. kas(e) '(uppkastad) hög, vårdkase etc.' (se t. ex. Hellquist -by s. 35, Karsten Sv. bygd 1 s. 384, 395, 482, 2 s. 21, Westman s. 188, Mödéer Färdvägar s. 124 ff., Sahlgren OUÅ 1945 s. 11).

Kilinge by i Yånga sn, Finspångaläns hd, Ögl. 1. — J kyl-inghe, i kylinge Ögl. 1543:3. — Grundordet kan ha innehållit det i ortnamn vanliga subst. kil 'kilformigt terrängstycke'. Den direkta orsaken till namngivningen kan dock icke bedömas enbart med hjälp av kartmaterialet. Omöjligt är icke, att Kilinge liksom det lika-lydande namnet i Närke (se s. 358) återgår på ett *Kidhlinge, i vilket fall grundordet sannolikt innehållit subst. kidh 'killing' och namnet bör överföras till de nedan s. 523 ff. anförda -inge-namn, vilkas grundord innehållit djurbeteckningar.

Kistinge fishga, by i Snöstorps sn, Tönnersjö hd, Hall. 1. — Kistinnge 1603 ml, Kistinge 1694 kb (enligt excerpter i SOA). — Subst. kista möter i jämförande funktion även i gamla ortnamn (se Franzén ANF 53 s. 303, Vikbolandet s. 140 och där cit. litt.). Appella­tivet uttalas i dialekten med långt i (Wigforss s. 34). För namn­gruppens datering är namnet, om tolkningen är riktig, av stort intresse, då ordet är ett gammalt lån från latinet (Hellquist EO).

Knivinge, by i Vre ta klosters sn, Gullbergs hd, Ögl. 1. — in chny-winge 1344 SD 5 s. 242 or, knifuinge (nom.) 1378 (SRPapp 34), j kniwinge (andra bokstaven kan även läsas u) 1387 (SRP 2304), i Knifwinge, a t. Kniuinghe 1408 SD ns 2 s. 41 f., kniwinghe (nom.) 1712 1426 Vreta RAP. — Grundordet kan ha innehållit appellativet kniv, som ofta möter i ortnamn. Se bl. a. Hellquist Sjön. 1 s. 328, Lindroth Fornvännen 1915 s. 9, Drougge s. 159, Westman s. 199 och där cit. litt., Ohlsson s. 102 och där cit. litt. Vilken terrängföreteelse som då åsyftas kan ej avgöras enbart med hjälp av kartan.

Knylinge, by i Ö. Hargs sn, Åkerbo hd, Ögl. 1. — j knylmge u. d.

1403 LSB (jfr SD ns 1 s. 307), i Knylinge 1405 SD ns l s. 438 or. — Grundordet kan ha innehållit en bildning till den stam, som föreligger i sv. dial, knul, knula 'knöl, mindre höjd, kulle, rund bergstopp' (ett 20-tal belägg från skilda delar av landet i SOA:s dialektordsamling; jfr Rz och SOÄ 1 : 2 s. 10). Byn ligger nära en mindre höjd.

Knällinge Tcnœhge., gd i Stenbrohults sn, Allbo hd, Kron. 1. — i Kelinge 1552 Stenbrohult 2 s. 57, i Knellinge Smål. 1558:15. — Namnet tolkas av Ödeen (s. 448) som en avledning av det vanliga dialektordet knall(e) 'liten bergshöjd'. Då bebyggelsen är mycket obe­tydlig (V2 mtl) och i jb 1552 upptages bland »målar», är det mycket ovisst, om namnet är äkta. Jfr det närbelägna Stubbinge i samma sn ovan s. 191.

Krycklinge, Norr- och Söder-, byar i Skuttunge sn, Bälinge hd, Upps. 1. — jn kryklingi 1321 SD 3 s. 510 or, in . . . kokingi 1344 SD 5 s. 325 reg. eccl. Ups., in kryklinge 1344 ib. s. 334 ib., jn kroklingh, a t. de kröklinge 1364 (SRP 617), ii kroklinga (otydligt), a t. de kröklinge 1364 (SRP 618), i Kroghlingse 1409 SD ns 2 s. 132 or, j (i) kryklinghe (2 ggr i vardera brevet) 1437 (SMR 525, 526), i Kröklinge 1480 Sthlms tb 1474—83 s. 244.

Kröklinge, by i Bro sn, Åkerbo hd, Västm. 1. — ij kröklinge (2 ggr) 1398 (SRP 2931), i Kröklinge 1411 SD ns 2 s. 443 or, 1413 ib. s. 663 or, i kroklinghe 20/7 1450 Öklitta RAP, i kröklinge (möjl. kryklinge) 16/u 1450 Öklitta RAP, i kryklinge 23/t 1458 Öklitta RAP, i kröklinge 1462 Arboga tb 1 s. 167.

Grundorden innehålla sannolikt i båda fallen bildningar till den i ortnamn ytterst vanliga stammen krök- (se t. ex. N. Lindqvist Bjärka-Säby s. 443). Övergången 0> y ffr k är belagd redan i Sdm, KP, MET, Bu. Se Noreen Altschw. Gr. § 106 2 a. Norr- och Söderkryck-linge ligga vid var sin kraftiga kr ökning av Björklingeån, och Krök­linge i Bro ligger nära en tvär böjning av Hedströmmen.

Fsv. Krœklinge, nu Krlsslinge, by i Danmarks sn, Yaxala hd, Upps. 1. — in kreklingi 1316 SD 3 s. 261 or, in . . . kryklinge 1344 SD 5 s. 311 reg. eccl. Ups., i Kreclinge, a t. m Kraeklinghe 1405 SD ns 1 s. 405 or, i kryslinge, i kreslinge (4 ggr) 1540:2.

Kräklinge, by och sn i Hardemo hd, Ör. 1. — De Krseklinge omkr. 1314 SD 3 s. 152 lib. eccl. Strengn., in villa krseklinge 1331 SD 4 s. 219 or, Creklinge 1330—34 Bååth s. 346 avskr., in parochia krsek­linge 1347 SD 5 s. 693 or, in kraklinga sokn 1365 (SRP 673), i kraek-

linge, in krseklinge 1373 (SRP 1069) etc. (ytterligare ett 70-tal medel­tida belägg).

Sannolikt ha grundorden innehållit bildningar till den stam, som föreligger i sv. dial, krake 'torr trädgren', no. dial, krekla 'krokig gren, krokigt träd', sv. dial, kräkla 'krokig gren', finlsv. kräkel 'kvis­tigt träd' etc. (se Hellquist EO, Torp Nyno. EO, Janzén Bock und Ziege s. 45). Hithörande ord ingå även i ortnamn, såsom bohusl. Kräkeln OGB 5 s. 257, värml. Kräkelviken SOV 14 s. 103, Kräckel-bäcken kråkcebbéjpan el. Kreckla hrkWra (det senare i Älvdalen), by i Mora sn och tg, Kopp. 1., Kräkle (Kräkle 1479, 1543, Krekle 1535 etc. Nordlander Norrl. saml. 1 s. 133, 242), by i Lidens sn, Medelpads ö. tg, Ynrl. 1., Kräkelvreten lermkdkvretdn egen uppt. (Kräkel Wreten 1767 LA A 109 24: 1) vid Kräkelliagen (a, handl. i LA) på S. Henninge ägor, Ununge sn, Närdinghundra hd, Sthlms 1., finlsv. Kräkelsten Karsten Sv. bygd 1 s. 413, holmnamnen Kräckelholmen och Kräcklan Westman s. 208 f.; det sist anförda namnet åsyftar enligt Westman »den dåliga skogen på holmen». Av visst intresse för det närkingska sockennamnet är skognamnet Kräkleskog, Kräklen (det senare sanno­likt elliptiskt bridât ur *Kräkleskogen), som omtalas i ett brev Vi 1456 RAPapp, enligt vilket Karl Knutsson till Vårfruklostret i Örebro skänker »al wor rettighet j kraeklen sa at forscreffne Closter skal och mag nywta bruka och beholla îomœmàe rettighet til ewig tiid i sa mato at îorscreffne closter skal oppeholla bror och wsega rydnmg oc annat som ther til horer pa forscreffne kraekleskog». Det är tydligen fråga om en skog med ganska betydande utsträckning, och det ligger utan tvivel närmast till hands att identifiera den med skogen Kräng-lan (Kränglan 1688 LA 58 s. 2, 3, 1857 Liunggren, nu kri^asTcogdn) strax n. om Örebro, genom vilken vägen mot Glanshammar löper. Med hänsyn till de formella svårigheter, som denna identifiering inne­bär — antingen måste då de två äldsta beläggen vara felskrivna eller också har namnet ombildats — kanske man dock även kan räkna med möjligheten, att namnet åsyftat skogen nv. om Kräklinge kyrka. En stor del av denna tillhör Kräklinge by. Vi veta också, att Karl Knuts­son 1455, alltså året före den ovannämnda donationen, förvärvade jord i N. Folkavi i Kräklinge sn och Nybble i Vintrosa sn, vilkas ägor gränsa mot samma skog, och dessutom Ingelstorp i Kräklinge sn, vars utmark är helt belägen inom denna (jfr Bååth i Saxons bok s. 69 f.). I en själamässolängd från 1500-talets början (A 134), som av Gran-

dinson ÖLM 11 s. 60 ff. anses snarast härröra från Örebroklostret, möta ofta namnen Folkvi och Kräklinge. Även genom denna skog löper en gammal och viktig väg; ett namn som Brotorp vittnar om att även här funnits behov att »oppeholla bror och wsega rydnmg».1

Kullinge, by i Odens vi sn, Åkerbo hd, Yästm. 1. Grundordet kan ha innehållit en motsvarighet till sv. ftoZ, fsv. kul, kol. Se s. 327 f.

KviUinge, sn i Bråbo hd, Ögl. 1. — de . . . Quillinge 1348 SD 6 s. 46 påvl. reg., de qwillinge 1359 (SRP 429), j kwillinge sokn 1380 (SRP 1478), J qwillingis sokn 1389 (SRP 2447), j qwillinge 1390 (SRP 2462), i qmllingés sokn 1390 (SRP 2496), Jnnan kwillinghe sokn 1391 (SRP 2546). Ytterligare ett 50-tal medeltida belägg äro kända. — Då kyrkan ligger endast ett par hundra meter från en plats, där två bäckar sammanflyta, finner jag det rimligast att anknyta till sv. dial, kvill Vattendrag, gren af en å eller bäck; stället, der en liten å flyter in i en större' (Rz), fsv. quild (i ortnamn), om vilket se Haid is. 102.

Kylinge, gd i Kläckeberga sn, N. Möre hd, Kalm. 1. Namnet kan vara avlett av ett ord, bildat till stammen i kula och med betydelsen 'rund höjd'. Se ovan s. 146, 328.

Kämpinge, by i Rängs sn, Skytts hd, Malm. 1. — in Kempinge 1368 Rep. 1 2844 avskr. 1494 i reg. eccl. Lund., in Ksempinge 1300-t:s slut LDV s. 152, j kempinge 5/5 1489 Skytts häradsting RAP. — Ödeen (s. 139) sammanställer namnet alternativt med sk. smål. dial, kamp, kampersten 'klappersten, små rundaktiga stenar', vilket har mot­svarigheter även i de andra nordiska språken (jfr Torp Nyno. EO).

Kärringe, by i Angelstads sn, Sunnerbo hd, Krön. 1. — i Kierlinge 1498 Rep. 2 8666 ung. samt. avskr., i Kerringe, i Kerringge Smål. 1543: 7. — Grundordet innehåller säkerligen subst. kärr. Byn ligger icke långt från sankmarker.

Lillinge, by i Fundbo sn, Rasbo hd, Upps. 1. — in lillingi 1316 SD 3 s. 265 or, j lillinge 1540: 2, (2 ggr) 1542: 11. — Om man ansätter en grundform *Lidhlingi, ligger det närmast till hands att räkna med

1 Ovisst är, om den 7/s 1435 nämnda ödetomten krecklingge (vid. 8/2 1551, nu i B 19 c nr 179; se vidare SMR 309) bär ett äkta -inge-namn. Namnet är bevarat i Krücklingeskogen och Krücklingekullen (SOA) i Yänersnäs sn, Åse hd, Skar. 1. Trakten tillhör icke de egentliga -inge-namnsbygderna. Kanske föreligger ett naturnamn *KrceMinger. Man kan också tänka på ett samband med sv. dial, kräkling 'kråkbär'.

att grundordet innehållit en motsvarighet till subst. lid 'backe'. Byn ligger på en sluttning.

Länninge lœnvge», gd i Nykyrka sn, Jönåkers hd, Söd. 1. — j leniwge 16/io 1470 Eriksbergsark., y länmghe Söd. 1551:11, y lewninge Söd. 1559:10. — Gården ligger vid Hallbosjön icke långt från Skepps-drätt (se s. 502), och grundordet har sannolikt innehållit samma ord, som ingår i det vanliga uppsvenska ortnamnet Länna, som alltid till­kommer bebyggelser, belägna vid vattenleder, och av v. Frie-sen (UNTJ 1919 s. 4) säkerligen riktigt anses innehålla ett ord, besläktat med lända 'landa'. Möjligt men med hänsyn till uttalet mindre troligt är att grundordet varit detsamma som det som föreligger i Lena, om vilket se Hellquist EO.

Lövinge, gd i Fogdö sn, Åkers hd, Söd. 1. — Leouingj 1257 Yårfru-berga UUBpapp avskr. 1500-t., J löffuynge Söd. 1549:5. — Grund­ordet är rimligtvis ett av de vanliga med appellativet löv samman­satta ortnamnen av typen Lövvik, Lövås etc.

Maäng, fsv. Madhunge, by i Bal taks och Velinge snr, Yartofta hd, Skar. 1. Uttal och äldre belägg anföras ovan s. 148. Grundordet har utan tvivel innehållit det i västgötska ortnamn vanliga mad 'kärräng'.

Mylinge, by i Ö. Hargs sn, Åkerbo hd, Ögl. 1. Namnet är sannolikt avlett av ett grundord, som innehållit subst. mule i terrängbeteck-nande funktion. Se ovan s. 323.

Mysinge, by i Kulla sn, Lagunda hd, Upps. 1. — in . . . mysinge (2 ggr) 1329 SD 4 s. 130 or, de . . . mysinge 1344 SD 5 s. 354 reg. eccl. Ups. (åsyftar föreg. brev), in . . . mysinghae 1347 ib. s. 653 or, mysinge 25/i 1367 UUBperg, Jn . . . mysinge 1376 D 1 s. 8 etc. — Grundordet innehåller säkerligen en motsvarighet till fsv. must 'mosse'. En vid­sträckt sankmark utbreder sig omkr. 1 km n. om byn.

Myssinge by i Tuna sn, Olands hd, Upps. 1. — in misingi 1291 SD 2 s. 104 or, de miisungi (2 ggr), de misunge (3 ggr) omkr. 1312 SD 3 s. 97 or, Mysinge 1519 Sthlrns tb 1514—24 s. 226. — Hell­quist (s. 97) räknar alternativt med möjligheten, att namnet är avlett av ett äldre namn på den i byns närhet belägna Myssingesjön. Denna beskrives av Rhezelius (s. 108) som »ey änat än insiö eler träsk» och är delvis omgiven av kärrmarker. Det synes under sådana förhållan­den icke osannolikt, att sjönamnet innehållit en motsvarighet till sv. dial, misa, mysur fsv. *misa, fvn. misa 'os<tvassla, messmör' — jfr de norska sjönamnen Myssmorputten, Mysutjern Indrebo No. Innsjon. 1

s. 141, 2 s. 130 (fyra fall). Ett spår av det gamla sjönamnet föreligger möjligen i Myssberget mipsbårja (s->£), ett berg på grannbyn Saringes ägor nära sjön.

Nackunga, prästgård i Hölö sn, Hölebo hd, Söd. 1. — Se s. 144. Grundordet har troligen innehållit subst. nakke i betydelsen 'bergs­kam, bergsrygg' (jfr N. Lindqvist Bjärka-Säby s. 240). Gården ligger vid en markerad bergknalle.

Nävlinge, by och sn i V. Göinge hd, Krist. 1. — in naeflingi 1200-t:s mitt NL s. 1, i Nefflinge 1377? Rep. 1 U 336 s (del 3 s. 840) avskr. 1500-t., i Näflinge 1495 Rep. 2 8010 b avskr. 1600-t. — Grundordet har sannolikt innehållit en motsvarighet till sv. dial, näv, fsv. nœf, fvn. nef 'näbb', även känt från ortnamn i betydelsen 'utskjutande terrängparti' (se t. ex. Gagnér NoB 1919 s. 47). Terrängens utseende är svårt att bedöma enbart med hjälp av G — möjligen åsyftas den kilformiga udde, som sticker ut i sankmarken v. om byn.

Revlinge, by i Tystberga sn, Rönö hd, Söd. 1. — j riflinge 1377 (SRP 1262), j Riflinge 8/t 1381 Sävstaholmssaml., j Riflinge (3 ggr), a t, in riflinge 27/4 1382 LSB, j riflinge 1440 or (SMR 1140). — Hell-quist (s. 241) uppfattar namnet alternativt som en avledning av en motsvarighet till sv. rev, fvn. rif 'långsträckt grund i vattnet'. Tolk­ningen är sakligt tilltalande, då byn, som Hellquist framhåller, ligger på en avilång höjdsträckning i ett område, som vid vår tideräknings början till stor del låg under havsytan.

Risinge, Rislinge, flera bebyggelser, vilkas namn äro avledda av grundord, innehållande app. ris. Se s. 455 ff.

Rustninge och 23ro-, by i Y. Ny sn, Aska hd, Ögl. 1. rysnigs, rystnvgd, rustmgd, brörysnvgd — ett thorp som heter Risminge 13/i 1369 Krappe-rupsark., eet torp som $6r Rismmge /i 1369 vid. /n 1413 LSB, thessin thorpin rysminge 1383 Norrk. med. s. 61 or, Risinge (nom.) 1405 SD ns 1 s. 426 or, i rislinghe, i thz andhra rislinghe 7/e 1453 Sthlm vid. 28/i 1488 RAP. — De tidigaste skrivningarna och stamsitavelsens labialiserade vokal i det nuvarande uttalet visa, att man vid tolkningen bör utgå från en grundform Risminge. Det ligger då närmast till hands att räkna med att grundordet innehållit samma ord, som ingår i det öländska sockennamnet Resmo, fsv. Rysme, om vilket se Lindroth Ölands folkmål s. 62, Kalmar län s. 9 f. Betydelsen är svår att bedöma utan kännedom om terrängen. Alternativt kunde man även tänka på ett grundord *Rismyra el. dyl., till vilket

inbyggarnamnet avletts med partiell ellips. Dock är att märka, att bebyggelsen, som under medeltiden förefaller att ha varit ganska obetydlig, ligger avskilt från de egentliga -inge-namnsbygderna i en trakt, som synes ha uppodlats i förhållandevis sen tid, varför man kan ha rätt att ifrågasätta namnets äkthet.

Rällinge, by i Helgarö sn, Åkers hd, Söd. 1. — Rethlingj 1257 Vår-fruberga UUBpapp avskr. 1500-t., jn raellinge 1331 SD 4 s. 242 lib. eccl. Strengn., in raellinge 1337 ib. s. 539 or, in Rellinge, a t. in Raellinge 1348 SD 6 s. 50 f. or, in Raedhlinge 1355 ib. s. 568 or, in Redlingge 1355 ib. s. 569 or, in rellinge 1369 (SRP 859), j raellinge 1383 (SRP 1977), i raellinge 1383 (SRP 1980), ij raellinge, ij raellinge 1384 (SRP 1993), J rellinge 1400 (SRP 3068) etc.

Rällinge, by i Lunda sn, Jönåkers hd, Söd. 1. — i rellinge 1357 (SRP 318), j Rellinge 10/5 1366 UUBperg, ij rsellindhe 1391 (SRP 2592), i Raellinge 1401 SD ns 1 s. 52 or, 1438 or (SMR 816) etc.

Grundorden kunna ha innehållit en motsvarighet till no. dial. rad 'stor bank av grusig eller stenig jord', om vars förekomst i ort­namn se NG Indi. s. 73 och f. ö. passim enligt Faellesregister, Hell-quist Sjön. 1 s. 462 f., ANF 25 s. 200, SOÄ 4 s. 79, Tengström s. 294. Enligt meddelande av landsantikvarie I. Schnell ligga båda byarna på steniga moränåsar.

Röinge, fda. Roginghe, by i Snöstorps sn, Tönnersjö hd, Hall. 1. Röinge, fda. Rokinghœ, by i Fulltofta sn, Frosta hd, Malm. 1. Rökinge, by i Vreta klosters sn, Gullbergs hd, Ögl. 1. Grundorden kunna ha innehållit en motsvarighet till sv. dial, rök,

här i betydelsen 'förhöjning'. Se s. 464. Sittringe, by i Tillberga sn, Siende hd, Yästm. 1. — in Sötlunge

(läsningen osäker) 1371 VFÅ 3 s. 64 Styffes avskr., i Sytringe 1399 Styffe Bidr. 2 s. 77 or, j sytringha 26/i 1456 Siende RAP. — Byn ligger vid ett kärr, som genomflytes av en bäck. Grundordet har sannolikt innehållit en bildning till den av Brevner s. 195 ff. behandlade stam­men sutr-, sotr-. Hithörande ord uppvisa i nord. dial. bl. a. betydel­serna 'solk, sörja, drav (svinföda)'; se Brevner s. 205 ff.

Skallinge, by i Bredareds sn, Tönnersjö hd, Hall. 1. Grundordet kan ha innehållit en bildning, som till form och betydelse stått nära hall. dial, skallebacke 'höglänt, torr backe i en åker'. Se vidare s. 189.

Skedinge, by i Strängnäs sn, Åkers hd, Söd. 1. — Namnet kan vara avlett av ett grundord, som innehållit en motsvarighet till sv. dial.

sked{e) 'gräns m. m.', här i betydelsen '(skiljande) höjdsträckning'. Se s. 289.

Skvällinge sJcvœhgd, by i Ö. Skrukeby sn, Åkerbo hd, Ögl. 1. —-j skuasllinge 7/? 1358 UUBperg, j sksellinge 1360 (SRP 480), i skusel-lingae 3/io 1364 UUBperg, j swellinge 11/7 1384 LSB, ij sqwsellinge 1/2 1386 LSB. — Grundordet har sannolikt innehållit en geininerad bi-form till sv. dial, skval 'liten bäck' (rikliga belägg i SOA:s dialekt-ordsamling), även använt om grumlig vätska, myrmark o. dyl., såsom finlsv. skval 'välling' (Vendell), no. skval 'skyllevand' (Aasen), sv. dial. sJcvàhur 'skulor, diskvatten' Äppelbo sn, Malungs tg, Koppl. 1., sTcvaif 'vattensamling' Resele sn, Ramsele och Resele tg, Ynrl. 1 .^slcvvlr 'sumpmark, där man far över utan bro' Sundborns sn, Falu doms. n. tg, Kopp. 1. (de tre sista beläggen ur anf. källa i SO A). Geminering föreligger i finlsv. skvall 'vattnig och dålig dricksvara', skvallog 'vattnig 1. lös' (Vendell), sJcival 'liten ström' Svegs sn och tg, Jämtl. 1. Enligt LA D 160 16:1 (1761) gränsar byn i v. mot det stora Härads­kärret, och södra delen av ägorna upptagas av fräken- och starr-bevuxen ängsmark; närmast s. om själva byplatsen ligger en liten göl mitt i en avlång strimma sankmark.

Skåninge, by i Fogdö isn, Åkers hd, Söd. 1. Namnet är sannolikt avlett av ett grundord, som innehållit en motsvarighet till sv. dial. skån 'skorpa'. Se s. 143, 426.

Skällinge, by och sn i Himle hd, Hall. 1. Grundordet har troligen innehållit subst. skalle 'rund bergshöjd'. Se s. 188.

Skillinge, fsv. Skiollunge, Skollinge, by i Kung Karls sn, Åkerbo hd, Västm. 1.

Skyllinge, fsv. Skioldunge, by i Gårdeby sn, Skärkinds hd, Ögl. 1. Sköldinge, fsv. Skiollunge, by och sn i Oppunda hd, Söd. 1. Grundorden ha sannolikt innehållit en motsvarighet till subst.

sköld i terrängbetecknande funktion. Se s. 270 ff. Slevringe, by i Åtvids sn, Bankekinds hd, Ögl. 1. — in slifringe

1347 SD 5 s. 628 or, slifringe 26/n 1383 UUBperg, 13/3 1384 UUBperg. — Namnet är säkerligen avlett av en bildning till samma stam, som föreligger i no. dial, slivra 'Klump af sammenloben Vsedske' (Ross), slivra 'klumpes, lobe sammen; om Ysedske' (Aasen), da. dial, slivver 'slim, savl, fråde' (Feilberg), eng. dial, sliver 'saliva dribbling from the mouth' (Wright), Schweiz, schliberig 'schleimig, schmierig' (Schweiz. Id. 9 sp. 7). Om andra besläktade ord, huvudsakligen med

betydelsen 'slam, dregel, slem' se Torp Nyno. EO under Sleiva och Sleivra. Byn ligger vid kärrmark. Till betydelsen kan jämföras Dregels-kärret drèg9$$œra, odling, förr kärr på Råby ägor, Lohärads sn, Ly-hundra hd, Sthlms 1. (SOA). Jfr även följande namn.

Slimminge, by och sn i Vemmenhögs hd, Malm. 1. — i Slimminge 1405 Rep. 1 4688 reg*., Slimminge (8 ggr) 1459 Rep. 2 1010 or, (2 ggr) 1459 ib. 1011 or, i Sleminge S. 1484 ib. 5832 or, i Symlinge, a t. Slyminge 1486 ib. 5832 or, i Slimminge 1492 ib. 7331 avskr.

Slimminge sUmtga, gd i Vedby sn, N. Åsbo hd, Krist. 1. Hellquist (s. 242) betraktar namnet säkerligen riktigt som en av­

ledning av germ, stammen slim- 'dy, gyttja, slem'. Socknen består till stor del av torvmosse, och Slimminge i Vedby ligger vid kärrmarker. Jfr även de danska ortnamnen Slemminge i Musse hd (Sclyming Vald. jb s. 49, in par. Slymynge 1380 Rep. 1 3279 or, Lilleslymynghae 1394 ib. 3932 or, i Slymmynghe 1440 ib. 7068 or) och Slimminge i Ringsted hd (in Sliminge 1319 ib. 1275 or, in Slimingae 1320 ib. 1284 or).

Solinge soHga, by i Romfartuna sn, Norrbo hd, Västan. 1. — in Sulinge (2 ggr) 1371 VFÅ s. 69 Styffes avskr., i Sulinge 1399 Styffe Bidr. 2 s. 85 or, j solinghe 1438 or (SMR 811), j solingee, j solinghe (3 ggr) 1439 or (SMR 946), j solinge e. 17/e 1447 u. o. RAP, j soliwge (2 ggr) e. 171 Q 1447 u. o. RAP, j Solmge, j Solige, soliges myra e. 7/io 1447 Norrbo RAP. — Grundordet har sannolikt innehållit en bildning till den stam saul-, sul-, som föreligger i nysv. söla, solkig, och om vilken se Hellquist EO; jfr Torp Nyno. EO under soyla. Snarast skulle man tänka på en motsvarighet till da. dial, sol 'solet Sted i Ageren (Hagerup s. 83), som synes ingå i flera danska ortnamn, bl. a. Sollinge (se t. ex. DS 5 s. 520, 593, NK 5 s. 90); jfr även M. Oisen Stednavnestudier s. 106 ff. Byn ligger vid en stor myr, omtalad i belägget från 1447. Det nuvarande uttalet torde bero på en lätt­förklarlig försköningstendens.

Stafsinge, by och sn i Faurås hd, Hall. 1. Grundordet kan ha varit ett sjönamn *Staf-sior. Se s. 408.

Stenunga, by i Hudene sn, Gäsene hd, Älvsb. 1. Steninge, by i Kvibille sn, Halmstads hd, Hall. 1. Steninge, by och sn i Halmstads hd, Hall. 1. Stenninge, by i Persnäs sn, Åkerbo hd, Kalm. 1. Samtliga dessa namn böra säkerligen betraktas som avledningar

av grundord, som innehållit appellativet sten. Se s. 351.

Stranninge stramga, sfaàmgd, by (1 mtl) i Morups sn, Faurås hd, Hall. 1. — Strandinge 160) jb, Stranning 1612 ml, Strannduig 1612 ml, 1612 jb, Straninng 1612 jb, Stranduigh 1613 jb, strandinge 1628 jb, Strandling 1632 jb, Strandinge 1644 jb (beläggen ära hämtade ur SOA:s samlingar). — Grundordet har säkerligen innehållit subst. strand. Byn ligger vid havsstranden. Formerna på -ing (för vilka de på -uig äro en lättförklarlig felskrivning) utgöra intet tvingande skäl att skilja namnet från de äkta -inge-namn, då dessa belägg härröra från Hallands danska tid och kunna förklaras ur danska skrivvanor (jfr s. 123 ff.).

Stubbinge, by (V2 mtl) i Stenbrohults sn, Allbo hd, Krön. 1. Grund­ordet innehåller säkerligen subst. stubbe. Det är dock tvivelaktigt, om namnet bör räknas till de äkta -inge-namnen. Se s. 191.

Styvinge, by i Vists sn, Bankekinds hd, Ögl. 1. Namnet kan vara avlett av en motsvarighet till fsv. stuver 'stubbe'. Se s. 190.

Starring e stånga, by i År dala sn, Villåttinge hd, Söd. 1. — in stseringe 1338 SD 4 s. 625 or, in sterringe 1339 ib. s. 667 or, i sterringe 1399 (SRP 3039), j sterringe 1400 (SRP 3129), i sterringe 1400 (SRP 3133), i Staeringhe 1400 BSÄK 7 s. 115 or, i Stseringe 1400 ib. s. 116 or, i steringe (tredje bokstaven liknar dock närmast ett o, men skriva­ren har uppenbart avsett att återge ett e) 7/n 1422 u. o. RAP, j steringge 17/n 1459 Eriksbergsark.

Stäringe stånga, gd i Edsbergs sn och hd, Ör. 1. — Sterlinge (ack.) 1415 SD ns 3 s. 69 or, stserlinge (nom.) 21/i2 I486 Eriksbergsark., Sterlinge (17 ggr; nom. och ack) 1488 NMU s. 145 ff. or, j sterringhe, i Sterringe 1500-t:s början A 134.

Grundordet kan i båda fallen ha innehållit växtnamnet starr, fvn. stqrr, vanligt i ortnamn, som Starrdalen, Starrkärr, Starrmora etc. Ordet uppträder i dial, ofta med lång vokal (se t. ex. Franzén Vikbo­landet s. 174, Ericsson s. 74, Götlind Västergötlands folkmål s. 120, Levander Dalmålet 1 s. 80, Lindroth Ölands folkmål s. 288). Fsv. former av ortnamn, sammansatta med detta ord, skrivas i regel med enkelt r, såsom starmosa 11/n 1377 Yxnö UUBperg (Ögl.), Starkœr 1397 DN 6 s. 390 or (Värml.), i staräfmonne 1399 Dipl. Dal. 2 s. 11 or (Dal.), Stärker 1415 SD ns 3 s. 82 or, Starke? 1438 SMR 664 or (Vgl.). Stäringe i Edsberg ligger strax ö. om en torvmosse, Stärringe i Ar-dala mellan två sjöar, av vilka den södra har sanka stränder.

Sväiinge, fsv. Svcerdhinge, by i Herrestads sn, Dals hd, Ögl. 1.

Grundordet kan ha innehållit en motsvarighet till sv. dial, svålr etc. 'grässvål'. Se s. 387.

Sänninge, by i Linderås sn, N. Vedbo hd, Jönk. 1. — ii Ssenmghe 1352 SD 6 s. 391 or, j Seninghae 27/io 1362 Ökna UUBperg, J ssendinge 1375 (SRP 1139, 1147), I Saenninghe 1447 Vkjb s. 100, Saönninge 1466 ib., I Senninghe 1502 ib. — Grundordet har rimligtvis innehållit subst. sand. Byn ligger vid ett svämsandsområde på sjön Noens ö. strand (glk).

Torvinge, by i S:t Lars sn, Åkerbo hd, Ögl. 1. Grundordet har säkerligen innehållit en motsvarighet till subst. torv, fsv. fvn. torf. Se s. 388.

Trömlinge, gd i Ö. Stenby sn, Östkinds hd, Ögl. 1. Grundordet har sannolikt innehållit en motsvarighet till sv. dial, trumimë) 'mule' etc. Se vidare s. 323 f.

Trönninge, by och sn i Tönnersjö hd, Hall. 1. Trönninge, by i Lindbergs sn, Himle hd, Hall. 1. Båda namnen kunna vara avledda av ett grundord, som innehållit

en motsvarighet till subst. try ne. Se vidare s. 322 f. Valinge, by i Stigtomta en, Jönåkers hd, Söd. 1. Namnet kan vara

avlett av ett viknamn *FaZr, identiskt med det i ortnamn vanliga sv. dial, val 'käpp'. Se s. 209 ff.

Valsinge, Skatt-, Back- och Fru-, byar i Björksäters sn, Banke­kinds hd, Ögl. 1. Namnet kan vara avlett av ett sjönamn *Valsiör med samma betydelse som det ovan nämnda *FaZr. Se s. 408.

Veinge, fda. withingi, by och sn i Höks hd, Hall. 1. Grundordet har säkerligen innehållit en motsvarighet till fsv. vidher 'skog'. Se s. 213.

V essinge, fda. Wisinghe, by i Veinge sn, Höks hd, Hall. 1. Grund­ordet har sannolikt innehållit en bildning till stammen vis- i bety­delsen 'slam, lera'. Se s. 313.

Vidunge, by i Dalhems sn, Gotl. n. hd. Namnet bör utan tvekan förklaras på samma sätt som Veinge ovan. Se s. 213.

Vistinge, by i Risinge sn, Finspångaläns hd, Ögl. 1. — de vistingge 1347 SD 5 s. 740 or, i Vistinge 1414 SD ns 2 s. 857 or, i vistinge 13/e 1472 Bråbo RAP, i Vistinge 1494 Norrk. med. s. 231 or. — Namnet upptages av N. Lindqvist Bjärka-Säby s. 399 bland ortnamn, innehållande stammen vist-, vilken, som Lindqvist visar, huvudsak­ligen uppträder i namn på orter, belägna vid slingrande och krokiga vattendrag (aa s. 381 ff.). Byn ligger vid en åkrök.

Väcklinge, by i Reftele sn, Västbo hd, Jönk. 1. — Grundordet har säkerligen innehållit en motsvarighet till sv. dial, veke, fsv. *viki, veke, här i betydelsen 'åkrök'. Se s. 488 f.

Vällinge, by i Lislena sn, Trögds hd, Upps. 1. Namnet kan med största sannolikhet betraktas som en avledning av ett grundord, som innehållit det i ortnamn vanliga subst. vall. Se s. 238.

Värpinge, by i S:t Peters klosters sn, Torna hd, Malm. 1. — wer-pingi (ack.) omkr. 1130 NL s. 89, werpingi (ack.) 1133 SD 1 s. 45 avskr. 1494 reg. eccl. Lund., in waerpinge 1331 SD 4 s. 212 avskr. 1494 ib., in waerppinge 1334 ib. s. 377 avskr. 1494 ib. etc. — Palmér (ANF 52 s. 50 f.) betraktar namnet som en avledning av subst. varp, här i betydelsen 'krökning', vilket passar till bebyggelsens läge. Även andra möjligheter äro måhända tänkbara.

Åninge ànig9, by i Locknevi sn, S. Tjusts hd, Kalm. 1. — Åninge, åninge Smål. 1544:15. — Byn ligger vid en betydande å, som av­vattnar sjön Anen am, Anen Lacus 1720 (kop.) Kr A XIII: 13 (se vidare Hellquist Sjön. 1 s. 35, som ur sena källor även anför formen Anen), belägen omkr. 2 km v. om byn. Ljudförhållandena tala emot ett direkt samband mellan sjö- och bynamnet. Möjligen föreligger här ett inkolentnamn *änungar 'de som bo vid ån' (jfr s. 79 och Aningtorp s. 42); kanske kan man även räkna med möjligheten, att ett urspr. *Anungi, avlett av sjönamnet, ombildats genom association med å, ån, vilket kan ha underlättats av en tendens till uddljuds-förlängning.

Afsinge, by i Tjärstads sn, Kinda hd, Ögl. 1. Namnet innehåller säkerligen en avledning av sv. dial, afse 'bäck'. Se s. 230.

Öringe, hgd i Ekeby sn, Göstrings hd, Ögl. 1. — ij ormgghe 1361 (SRP 490), j öringe 14/o 1385 LSB, j oringe, i oringe 14/9 1394 UUBperg, j oringhe 1/9 1449 RAP, i oringhe 25/9 1487 LSB.

Öringe, gd i Marbäcks sn, N. Vedbo hd, Jönk. 1. — in . . . oringe 1360 (SRP 471), j oringe 27/2 1382 LSB.

Öringe, by i Veinge sn, Höks hd, Hall. 1. — i 0ringhe 1459 Rep. 2 891 or, i 0ringe 1499 ib. 8957 avskr.

Öringe, by i Getinge sn, Halmstads hd, Hall. 1. — y 0ringe 1569 lb, 0rinnge 1603 ml (SOA:s excerpter).

Grundordet har säkerligen innehållit det i ortnamn så vanliga appellativet ör 'grus'. Samtliga bebyggelser ligga enligt glk vid morängrusområden. Jfr Hellquist s. 185 f.

Till samma grupp höra även ett antal namn, vilkas grundord inne­hållit trädbeteckningar. Från undersökningsområdet härröra Alm­unge, Easslinge och möjligen Bärkinge. Från andra trakter kunna anföras«:

Askunga, by i Fridlefsstads sn, Medelstads hd, Blek. 1. Jfr s. 154. Grundordet innehåller säkerligen trädnamnet ask. Se Sahlgren ANF 50 s. 286.

Björklinge, sn i Norunda hd, Upps. 1. Grundordet innehåller utan tvivel trädnamnet björk. Se ovan s. 490.

Ellinge, by i Sallerups sn, Harjagers hd, Malm. 1. — de ellinge 1333 SD 4 s. 311 avskr. 1494 reg. eccl. Lund., de Ellinge 1336 ib. s. 521 avskr. 1494 ib., prope ellinge 1346 SD 5 s. 548 or etc. — Namnet uppfattas av Steenstrup s. 89 och Palmér ANF 52 s. 48 som en avledning av da. el, elle 'al, älskog', mycket vanligt i även gamla danska ortnamn, såsom EUeruth 1370 (DS 2 s. 99; jfr Steenstrup s. 78 f.).

Eninge, by i Stenestads sn, S. Åsbo hd, Krist. 1. — i Eninge krog 1503 Rep. 2 10003 avskr. — Namnet uppfattas av Hellquist s. 239 säkerligen med rätta som en avledning av trädnamnet en.

Hässlinge, by i Lillkyrka sn, Trögds hd, Upps. 1. — Namnet kan vara avlett av ett grundord, som innehållit trädnamnet hassel. Tolk­ningen är dock ej säker. Se s. 204.

Idinge, gd i Lästringe sn, Rönö hd, Söd. 1. — y eddinge Söd. 1551: 11, y y dinge Söd. 1559: 10, I Idinge 1581 BSÄK 22 s. 13, jfr s. 23. — Grundordet innehåller sannolikt trädnamnet id(é) 'idegran', om vars förekomst i ortnamn se Sahlgren SvL 1912 s. 62 ff. Jfr även Modéer Smål. skärg. s. 107.

Äspinge, sn i Frosta hd, Malm. 1. — in . . . aespingse 1289 SD 2 s. 83 avskr. 1494 reg. eccl. Lund., in . . . Espingae 1345 SD 5 s. 434 or, in Espinge 1377 Rep. 1 3189 or.

Äspinge, by i Hurva sn, Frosta hd, Malm. 1. — i Espinge 1398 Rep. 1 4195 or, espinghe (nom.) 22/io 1499 Lund RAP.

Båda namnen äro utan tvekan, såsom Hellquist (s. 243) alterna­tivt föreslår, avledda av trädnamnet asp. Jfr Palmér aa s. 48.

De ovan behandlade namnen kunna sålunda uppfattas som avled-ningar av naturnamn, vilka innehållit ord, som karakteriserat ortens utseende, jordmån, växtvärld o. s. v. En annan betydande och delvis uråldrig grupp utgöres av sådana naturnamn, som äro sammansatta

med djurbeteckningar (jfr Schütte FoN 5 s. 129 f.). Ay de -inge­namn, vilkas grundord direkt eller indirekt varit möjliga att belägga, ha sådana kunnat konstateras för Björinge (*Biorn-siör), Haninge {Hanveden), TJttringe (iUtterlången, Uttran), Rävlinge {Ramsjön) vilka enligt min mening innehålla inbyggarnamn av samma slag som gässlingar till Gäsene (s. 46), ottringar till Ottrava (s. 47), Hranungar till Transjö (s. 60), vargungar till Vargö (s. 73). Inom undersöknings­området har jag på detta sätt bedömt Juringe, Killinge, Lussinge, Orminge, Silling e\ kanske kan man hit även föra Ar ning e och Svinn-inge. Även utanför Sthlms 1. synes typen vara rikt representerad:

Byringe, fsv. Biurunga, gd i Länna sn, Åkers hd, Söd. 1. Äldre belägg se s. 142. Bebyggelsen ligger vid en betydande bäck, som jag antager ha burit det vanliga namnet Biurbœk, sammansatt med fsv. biur 'bäver'.

Böcklingen by i Öja sn, Y. Rekarne hd, Söd. 1. — Byklinge (ack.), i Byklinge (2 ggr) 1411 SD ns 2 s. 369 or, i Byklingge 1411 ib. s. 377 or. — Grundordet kan vara ett naturnamn, innehållande det i ort­namn som Bockberget, Bockfors, Bocksjö etc. vanliga subst. bock, fsv. bukker.

Fiskinge, by i Askers sn och hd, Ör. 1. — ii Fiskinge 1406 SD ns 1 s. 594 or, sa vidare Sahlgren NoB 1927 s. 35. — Sahlgren (a. st.) uppfattar namnet som »gammal plur. av fornnorskt fisking f. 'fiske, rätt att fiska på ett ställe'» och avför namnet trots bebyggelsens storlek (4 mtl) från listan över äkta -inge-namn. Jag finner det dock minst lika sannolikt, att vi här ha att göra med en gammal avledning av ett naturnamn *Fisk{i)vik el. dyl., sammansatt med fisk el. möjl. fiski n. Byn ligger vid sjön Kvismarn.

Getinge, by i Gårdstånga sn, Frosta hd, Malm. 1. — Getungam appellant pontem Saxo s. 530 (åsyftar nuvarande jkd^e, bkg, som leder över jè^ga au), in Getinge e. 1301 LDY s. 109, wed Gedinge broe 23/io 1499 Köpenhamn vid. 3/t 1558 UUBperg.

Getinge, by och sn i Halmstads hd, Hall. 1. -— getynge (ack.), in . . . getonge 1298 SD 2 s. 270 f. or, getonge (ack.) 1298 ib. s. 271 or, i Gedinge S. 1437 Rep. 1 6893 or, i Ghetinghse S. 1439 ib. 7001 or.

Gettlinge, by i S. Möickleby sn, Gräsgårds hd, Kalm. 1. — j get-lynghe 1393 (SRP 2694), j geetlinge 2% 1429 Kalmar RAP.

Grundorden kunna ha varit naturnamn av den vanliga typen Geta-hult, Getberg, Getdalen etc. För det skånska namnet kan man kanske

räkna med ett äldre namn på ån eller möjligen bron; jfr namn som Getå, Getbro (Rosenberg).1

Gåsinge, hy och sn i Daga hd, Söd. 1. — De Gasunge omkr. 1314 SD 3 s. 152 lib. eccl. Strengn., apud ecclesiam gasunge 1345 SD 5 s. 403 or, j gåsunge sokn (2 ggr), de gasunge 1366 (SRP 704), in gaasungom 1383 (SRP 1900), i gasunga sokn 1384 (SRP 2005), j gasunge sokn 1385 (SRP 2074) etc.

Gässlinge, by i Himmeta sn, Åkerbo hd, Yästm. 1. — j geslinge 1/3 1384 Arboga UUBperg, j gaeslinge 16/3 1384 UUBperg, j geslinghe 1384 (SRP 2032), i Geslinge 1401 SD ns 1 s. 78 or, i Gieslinge 1412 SD ns 2 s. 469 or, j geslinge 16/io 1458 Öklitta RAP, i geslinge 1483 Arboga tb 2 s. 211.

Grundorden äro sannolikt ortnamn av typen Gåsnäs, Gåssjö, Gås­vik, sammansatta med subst. gås, i regel troligen med betydelsen 'vildgås' (jfr t. ex. Modéer Smål. skärg. s. 123). För sockennamnet skulle man snarast vilja gissa på ett namn *Gas(a)vik, åsyftande den s. k. Gåsingeviken gåsvgdvilca vid Gåsinge kyrka.

Hägrunga, by i Algutstorps sn, Kullings hd, Älvsb. 1. Äldre belägg se s. 147. Grundordet har sannolikt innehållit fågelnamnet häger, som ingår i ortnamn som Eägerhult, Hägernäs, Hägersten etc. Jfr t. ex. Sahlgren Skagershult s. 55 f., 73, Ohlsson «s. 174, NG (under Heger-, Hegra-, Hœger-) och DS (under Hejre-) enl. reg.

Kattunga, by och sn i Marks hd, Älvsb. 1. Äldre belägg se s. 146. Kattunga, by i Ale-Skövde sn, Ale hd, Älvsb. 1. Äldre belägg

se s. 148. Käslinge, by i Vånga sn, Finspångaläns hd, Ögl. 1. — i Katzlinge

1405 SD ns 1 s. 439 avskr. Langebek, ij Ketlinge f. 17/6 1422 Skattna RAP, 1435 or (SMR 249).

Kättinge, by i Häradshammars sn, Östkinds hd, Ögl. 1. — i Kaett-ingge 1413 SD ns 2 s. 704 or, i Ksettinge 1413 ib. s. 712 or, ib. s. 726 or, i ksettinge 8/5 1428 Lytisberg RAP.

Kättslinge, by i Vendels sn, Örbyhus hd, Upps. 1. — in ketlinge-

1 Oäkta är sannolikt Gettinge, by i Vetlanda sn, östra härad, Jönk. 1., jètbga. jèU'gdn, jèh'gsiyn, i gedingen (de två sista bokstäverna oklara), i gedringe, i getinge 1534, i gettinge (2 ggr) 1535, i gettringe, i gettinge, i getting 1536', i getting, J getinge 1538 (samtliga i Smål. 1533:1 B), y getinge (4 ggr) Smål. 1541: 8. Detta är det enda namnet på -inge i Östra härad. Kanske återgår det på ett urspr. *Geit(ar)œng(in).

hamno (så or) omkr. 1312 SD 3 s. 88 or, ij ketlinge 1368 (SRP 835), j kaeslinghe 29/io 1471 Vendel RAP, i keslinghe 2% 1491 Vendel RAP, i ketzlinge 1492 ULD s. 55.

Kättinge, by i Börje sn-, Ulleråkers hd, Upps. 1. Kättslinge, by i Jumkils sn, Bälinge hd, Upps. 1. De båda sistnämnda ha ovan s. 234 bedömts som avledningar av

ett ånamn *Kattä el. dyl. Även de övriga kunna sannolikt anses vara avledda av grundord, som innehållit det i ortnamn vanliga subst. katt, sannolikt oftast i betydelsen 'lodjur'. I något fall kanske även andra möjligheter kunna övervägas.

Kilinge, by i Askers sn och hd, Ör. 1. Killinge, by i Håtuna sn, Håbo hd, Upps. 1. Grundorden kunna i båda fallen ha innehållit subst. kid 'killing'.

Se s. 358 f. och jfr Kilinge i Vånga s. 510. Ornunga, by och sn i Gäsene hd, Älvsb. 1. Äldre belägg se s. 147.

Grundordet kan ha innehållit subst. orne 'galt', som ingår i t. ex. Ornakärr (Ornekaer 1488 Rep. 2 6352 or), by i Väsby sn, Luggude hd, Malm. 1., Orneberga (Orneberghae 1424 Rep. 1 6081 or), gd i V. Sallerup sn, Harjagers hd, Malm. 1., Orneberga öndlérja, biß-, lht i Fåglum sn, Barne hd, Skar. 1. och fda. Ornœkwllœ 1447 Rep. 1 7704 or i Halmstads hd, Hall. 1. Jfr även DS 5 s. 102, 604, OGB 10 s. 143.

Ramninge, nu Beckershof, hgd i Ö. Vingåkers sn, Oppunda hd, Söd. 1. — de . . . rammmge 1358 (SRP 374), Ramnunge (ack.), a t. de Rampnunge 1392 (SRP 2607), ramnunge (nom. I gång, ack. 2 ggr), a t. in Rammmge 1397 (SRP 2841), wwder Ramnuwge 1438 or (SMR 740) etc.

Rämninge, by i Hillerstads sn, Finspångaläns hd, Ögl. 1. — i isemmnge 1390 (SRP 2477), j rsemniwghe 1436 or (SMR 402).

Grundorden kunna i båda fallen ha innehållit det i ortnamn vanliga fsv. ram(p)n 'korp'. Jfr Rävlinge s. 499.

Ryssinge, by i Ludgo sn, Rönö hd, Söd. 1. — Jn ryssinghe 1331 SD 4 s. 244 lib. eccl. Strengn., in Ryssinge 1339 ib. s. 687 or, ?j rypsinge (2 ggr) 1 19/6 1455 Aspolöt RAP.

1 Dessa förvånande former, som ange hemorten för nämndemän och sålunda blott kunna lokaliseras till hundaret, e j till någon viss socken, måste på ett eller annat sätt vara beroende av sockennamnet Ripsa (de Rypsum 1293 SD 2 s. 155 or, de Rifsum 1300 ib. s. 328 or etc.) i samma hd. Om Ryssinge åsyftas, föreligga felskrivningar på grund av association med sockennamnet, men det

Rysslinge, by i Ö. Skrukeby sn, Åkerbo hd, Ögl. 1. — Jn ryzlinge 1315 SD 3 s. 195 avskr. i reg. eccl. Line., i ryslinge 8/10 1364 UUBperg, j ryslinge 11/e 1396 UUBperg, i Rydzlinge 1405 SD ns 1 s. 438 or, i ryslinghe 21/3 1452 Linköping RAP.

Vid bedömandet av det senare namnet bör man rimligtvis utgå från formerna i 1364 och 1396 års brev, då skrivningarna med (d)z i den sena avskriften av brevet från 1315 och i handlingen från 1405 kunna bedömas som »omvända» (jfr s. 420). Grundorden kunna då i båda fallen ha innehållit det i ortnamn som Rossnäs, Rossö etc. vanliga russ, fvn. hross 'häst'.

Fsv. Rœfvinge, nu försvunnen bebyggelse på Tosterön, Åkers hd, Söd. 1. Äldre belägg se s. 142 f.

Rävinge, by och sn i Halmstads hd, Hall. 1. — i Raeffwynghaö 1447 Rep. 1 7704 or, Reffuinge ssogen (2 ggr) 1462 Rep. 2 1559—60 reg. 1547.

Grundorden kunna ha innehållit det i ortnamn vanliga djurnamnet räv. Man måste då räkna med att båda namnen äro ombildningar av ett ursprungligt *Revungi. Ombildningar av -unge-namn ha på fda. område nästan genomgående ägt rum i förlitterär tid, och de äldsta beläggen på det fsv. namnet tala icke heller emot en sådan grund­form, då en skriftbild vu eller uu mycket lätt kan uppfattas och återgivas som ett wi, vi, ui.

Taxinge, sn i Selebo hd, Söd. 1. — jn . . . thaxunge (överstruket och ändrat till »Taelhium») 1280 Olsson Nordberg 1 s. 117 (SD 1 s. 573) or, in . . . Thaxunge, in thaxunge 1281 ib. (SD 1 s. 579) or, in . . . Thaxunge (2 ggr), in . . . taxhunge, Thaxunge 1281 ib. (SD 1 s. 580) or, in Thaxunge 1283 SD 1 s. 627 or, in thaxungi 1291 ib. 2 s. 117 or. Äldsta belägget se s. 108.

Taxinge, hgd i Lids sn, Rönö hd, Söd. 1. — jn thaxunge 1329 SD 4 s. 129 or, i Taxsunge 1424 BSÄK 7 s. 128 or, j taxunge 26/i 1458 Aspolöt RAP, J taxunge, om . . . taxunge, J . . . taxunge, taxunge (nom. 2 ggr, ack. 2 ggr) 10/i2 1473 Runtuna RAP.

Grundorden ha säkerligen innehållit en motsvarighet till fvn. pqx 'grävling'. Denna ingår i ortnamn som Taxnäs, Taxsjön, Taxå etc.

är också tänkbart, att namnet betecknar en f. ö. okänd bebyggelse Ripsinge, innehållande ett inkolentnamn *ripsingar 'Ripsabor'; kanske kan man även räkna med en tillfällig utvidgning av bebyggelesnamnet Ripsa av samma art som Eliinge till Ella, Forsunge till Fors etc. (se s. 551).

(jfr t. ex. SOÄ 19 s. 122 f., 224, NG 8 s. 5, 10 s. 9, 148, Eile Stenbro-hult 1 s. 16).

Ölvinge, gd i Odensvi sn, S. Tjusts hd, Kalm. 1. — Jlffuinge vtiord Smål. 1544: 15. Grundordet kan vara ett med djurnamnet ulv 'varg' sammansatt ortnamn.

Örminge, by i Yårdsbergs sn, Bankekinds hd, Ögl. 1. Örminge, by i Kuddby sn, Björkekinds hd, Ögl. 1. Namnen kunna vara avledda av grundord, som innehållit subst.

orm. Se s. 260 f. Grundorden kunna också i många fall ha varit namn av typen

Långängen, Stormyren, Svartsjö, d. v. s. sammansättningar med adjektiv. Till dessa kunna inbyggarnamn ha bildats med regelrätt ellips, t. ex. *breingar till Bredared (s. 43). På detta sätt har jag av namnen inom det undersökta området uppfattat Deglinge, ?Litlinge, Gul(l)inge, Svartinge; kanske kunna också Fränninge, Gämlinge och Valinge tolkas i samma riktning. Av -inge-bebyggelser utanför under­sökningsområdet kunna nämnas:

Bredinqe, by i Kastlösa sn, Gräsgårds hd, Kalm. 1. — i bredinge 4/io 1469 Dalby RAP.

Breinge bhfa^a, by i Degeberga sn, Gärds hd, Krist. 1. Brillinge bràhgga ä, brïhgga y, by i Yaxala sn och hd, Upps. 1.

— in brellingi (2 ggr) 1316 SD 3 s. 259 or, Jn brellinge, ?in bren-ninge 1344 SD 5 s. 309, 316 reg. eccl. Ups., j braellinge 1358 (SRP 379) etc.

Om Brillinge återgår på äldre *Bredklingi, kan detta liksom de båda andra namnen uppfattas som avledningar av ortnamn, som innehållit adj. bred (jfr Bredåker, fsv. bredhaker 1316 SD 3 s. 258 or, 4 km nnv. om Brillinge). Grundordet kan även ha varit enkelt; jfr Bred, sn i Åsunda hd, Upps. 1. (in bred 1291 SD 2 s. 104 or, apud . . . Bredh 1298 ib. s. 250 or) och Bred (brad, Bredh 21/s 1568 Svart­sjö UUBperg), gd i Fundbo sn, Rasbo hd, Upps. 1.

Bäringe, gd i Billinge sn, Onsjö hd, Malm. 1. — in Berhingas 1283 DD 2 : 3 s. 84 vid. 1350 och avskr. 1494 reg. eccl. Lund. — Namnet sammanställes av Palmér (ANF 52 s. 48) tilltalande med adj. bar.

Fleninge flatmya (Palmér aa s. 49), by och sn i Luggude hd, Malm. 1. — in Flininge omkr. 1400 LDY s. 260, i Flininge 1487 Rep. 2 6051 or, i Flenynge 1497 ib. 8478 or, i Fleminge bye 1496 iEDA 4 s. 101 reg. 1607, i Fflemmynge 1499 Rep. 2 8957 (s. 221) avskr. trol.

1531.1 — Namnet uppfattas av Palmér s. 49 med utförlig saklig motivering som en avledning av det från ortnamn välkända adj. flen 'bar, naken'.

Gröninge grrnvgd, hgd (2 mtl) i Hycklinge sn, Kinda hd, Ögl. 1. — gronmge (nom.), groninge (ack.), a t. oppa gronmge 12/2 1475 Vadstena RAP, i gronighe 5/t 1515 Köpenhamn RAP. — Grundordet har säkerligen innehållit adj. grön.2

Gällinge, by och sn i Fjäre hd, Hall. 1. — i Grellinge sogn 1407 SD ns 1 s. 617 or, i gällinge 1440 B 16 f. 460 v. Sparres avskr. (SMR 1101, Rep. 1 7065). — Namnet sammanställes av Ödeen s. 221, som det synes med god saklig motivering, med adj. gall, gäll 'ofruktbar'.

Håringe, by i1 Bolmsö sn, Yästbo hd, Jönk. 1. — i hardinge, i har [d] inge (perg. skadat) 5/s 1478 Ås RAP, j hordingh 12/3 1486 Tofta-holm RAP, i hordinge 1528 GVR 5 s. 146. — Grundordet kan vara ett med adj. hård sammansatt ortnamn.

Krämplinge, by i Götlunda sn, Glanshammars hd, Ör. 1. — in cremplinghe 1291 SD 2 s. 114 or, in Kremplinge 1346 Ängsöark. Schlegel Wijk Bil. 2 or, j kraemplinge 10/3 1425 Bivered RAP, i kremp-linge Vi 1451 u. o. RAP. — Grundordet har säkerligen innehållit en bildning till adjektivstammen kramp- 'trång', som stundom möter även i ortnamn (Hellquist Sjön. 1 s. 307 f., Ödeen s. 154, SOÄ 17 s. 137 f., NG 1 s. 18, 81, 176, 2 s. 213, 7 s. 128, 10 s. 446, Friberg s. 116 f.). Byn ligger uppe i Käglans skogsmark, som här av kartan att döma är genomskuren av dalgångar.

Mycklinge, by i Tillberga sn, Siende hd, Väsitm. 1. Namnet har ovan s. 315 uppfattats som en avledning av ett med adj. mykill 'stor' sammansatt ortnamn, snarast ett *Mykilmosi el. dyl.

Röddinge fda. Rothingi, by och sn i Färs hd, Malm. 1. Äldre belägg se s. 464 not. Grundordet har sannolikt innehållit adj. röd.

1 Belägget Flenynge 1423, som anföres av Hellquist s. 27 och efter honom av Palmér, är i själva verket identiskt med det ovan anförda belägget från 1497. Hellquist har vid läsningen av sin källa, Styffe Sku2 s. 52, hoppat över en rad och av misstag anfört årtalet för belägget Halmstadhe.

2 Oäkta är däremot Gröninge grènig, by (2 mtl) i Tölö sn, Fjäre hd, Hall. 1. (Gronningk 1600 jb, Gronninge 1612' jb, Gr0n(n)inge 1612 ml, Groninng 1613 jb, groning 1628 jb, groninge 1632 jb; beläggen ur SOA:s excerpter). Namnet är tydligen identiskt med app. gröning 'grön plats', om vilket se ovan s. 11.

Skiringe, by i Mellösa sn, Villåttinge lid, Söd. 1. — ii skiringge (2 ggr) 1367 (SRP 782), j skiringhe (2 ggr) "/n 1424 Oppunda RAP, j skiringe 21/6 1432 Oppunda RAP, i skiringe, thenna gardin skyringe (ack.), i skyringe 11/6 1460 Skiringe RAP etc. — Namnet är, som Hellberg (NoB 1942 s. 125) riktigt föreslår, med största sannolikhet avlett av ett sjönamn *Skiren el. dyl., innehållande adj. skir 'klar', ett äldre namn på nuvarande Orrhammaren.

Skarpinge shàrpîge,, gd (V2 mtl) i Y. Eds sn, N. Tjusts hd, Kalm. 1. — j skaerpinge 1383 (SRP 1988), Skarpinge Smål. 1544:15.

Skärpinge, gd (1 mtl) i Kimstads sn, Memmings hd, Ögl. 1. — j skerpinge 1435 or (SMR 249), i Scherpinge 1438 SMR 669 avskr. 1600-t.

Skärpinge, gd (1 mtl) i Drothems sn, Hammarkinds hd, Ögl. 1. — i Skerpinge 1410 SD ns 2 s. 243 or, i Skarpinge 1413 ib. s. 701 Sparres avskr., i Skserpinge 1414 ib. s. 812 or.

Skärpinge fåpi<ga, Repine,, by (3/é mtl) i Mörrums sn, Listers hd, Blek. 1.

Skärplinge, by (111/2 mtl) i Ö. Lövsta sn, Olands hd, Upps. 1. — de skseprlinge, de skärplinge, de skserplingge (2 ggr), de skserplinge omkr. 1312 SD 3 s. 98 f. or, af skiserplinge 1377 (SRP 1260), af skiserplinghe 1377 (SRP 1272), aff Skerplinge 1386 (SRP 2193), aff skärplinge 1387 (SRP 2328), i skserplingom, i skserplinge, Scriptum skserplinge 1389 (SRP 2433), de skerplinge 1390 (SRP 2504), i Skärplinge (6 ggr) 1391 B 16 f. 109 Sparres avskr. etc.

Skärplinge, nu försvunnen bebyggelse i Kalmar sn, Håbo hd, Upps. 1. — i Skerplinge 1409 SD ns 2 s. 204 or.

Namnen äro utan tvivel att betrakta som avledningar av adj. skarp 'torr, ofruktbar' (Hellquist s. 133 f., Franzén Drothem s. 23, Sahlgren ANF 50 s. 285, Palmér aa s. 48). På grund av bebyggelsernas i de flesta fall ringa storlek är det rimligt att med Hellquist och Franzén räkna med att många av namnen äro gamla mask. a-stammar; Skärp­inge (Vs mtl) i Gillberga sn, Y. Rekarne hd, Söd. 1. (förpigd, Skserp-ing 7/s 1547 Sthlm UUBperg (2 brev), i skerpinge Söd. 1555:8), och Skär ping e(n) (V4 mtl) i Ryssby sn, N. Möre hd, Kalm. 1. {jàrjptgd, tjàrpigdn, Skierpingen 1686 rjb) synas med säkerhet kunna upp­fattas på detta sätt. Skärplinge i Ö. Lövsta bör på grund av sin stor­

lek och de tidiga beläggen dock i första hand bedömas som ett äkta -inge-namn.1

Svärtinge, b y i Ö. Eneby sn, Bråbo hd, Ögl. 1. Grundordet har säkerligen innehållit adj. svart. Se s. 290.

Uvlunge, by i Viksta sn, Norunda hd, Upps. 1. Grundordet kan ha varit ett forsnamn, innehållande en motsvarighet till fvn. ufr 'häftig'. Se s. 366 ff.

Veddinge, Norr- och Söder-, snr i Harjagers och Onsjö hdr, Malm. 1. — in . . . Hwitingy Norre 1256 D D 2 : 1 s. 147 avskr. 1494 reg. eccl. Lund., in . . . Hwitingi Norre 1256 ib. s. 148 avskr. 1494 ib., Hwitinge Norre (dat.) 1285 D D 2 : 3 s. 149 avskr. 1494 ib., in Norhwithingœ 1352 SD 6 s. 387 or, in parochia norhwidingse 1386 (SRP 2263), in Syndra Hwidinge 1404 SD ns 1 s. 339 or etc.2

Vittinge, by och sn i Torstuna hd, Västm. 1. — D e hwitunge 1314 SD 3 s. 149 avskr. 1344 reg. eccl. Ups. huitungi (ack.) 1302—19 ib. s. 429 avskr. 1344 ib., per ecclesiam hwitunge 1341 SD 5 s. 42 avskr. 1344 ib., De hwitunge 1343 ib. s. 239 avskr. 1344 ib., De Hwitunge 1346 ib. s. 572 or, hwithonge sokn 1389 (SRP 2420), hwitinge sokn 1395 (SRP 2759) etc.

1 På liknande sätt uppfattar Palmér (a. st.) även Skörpinge, by i Höja an, S. Åsbo hd, Krist. och bygger därvid på en form Skerpinge från 1537. Dess­förinnan skrives emellertid namnet i Skerpinghe 1482 Rep. 2 5054 or, i Skwrp-inge 1488 ib. 6270 avskr. omkr. 1550, udi Skor ping ge 1502—13 ib. 12635 reg. 1608 av vid. 1534, Om Palmérs tolkning är riktig, måste man sålunda antaga en tidig labialisering på grund av följande p. En parallell erbjuder då det danska Skfarpinge i V. Flakkebjsergs hd, skrivet apud Skirpinge 1376 Rep. 1 3128 avskr. omkr. 1700 (kan dock även åsyfta Sk. i Staevns hd), pro ... Skerpingœ 1388 ib. 3670 or, in Skyrpinggœ 1391 ib. 3817 or, i Skyrpinghœ 1419 ib. 5771 or. Skjorpinge i Stsevns hd uppvisar däremot 2/-vokal redan i de äldsta beläggen: vdj Skyrpinge 1252 DD 2:1 s. 63 reg. 1607, in Scyrpingi 1261 ib. s. 256 or, In Skyrpingœ 1261 ib. s. 257 or, Scurpingge (ack.) 1279 DD 2:2 s. 285 vid. 1302. Det torde vara försiktigast att för detta namn även räkna med ett ursprungligt Skyrpinge (< *Skurp-), i vilket fall det kan samman­hållas med namnen på Skorp-, om vilka se ovan s. 426. Samma möjlighet bör även hållas öppen för det skånska namnet.

2 Det av Palmér s. 46 anförda belägget de wethinghe 1336 (SD 4 s. 501 avskr. 1497 i Esrombogen) hör icke hit, utan åsyftar Veddinge i Faarevejle sn, Ods hd, skrivet de Wedinghœ 1354 Rep. 1 2424, vilket är av helt annat ur­sprung — närmast skulle man med Schütte (FoN 5 s. 134) vilja tänka på ett samband med det vad, som givit namn åt socknen (Farsewsethlae 1384 Trap 2 s. 564). I registret till Esrombogen är namnet riktigt lokaliserat.

Vittinge och Åsvittinge, byar i Kuddbo sn, Björkekinds hd, Ögl. 1. Belägg se Franzén Vikbolandet s. 162 f.

Vittinge, gd i Lof ta sn, N. Tjusts hd, Kalm. 1. — ii hwtmge (sic!) 4/io 1460 Gamleby RAP, Huitinge (2 ggr) Smål. 1544: 15.

Det östgötska namnet uppfattar Franzén (a. st.) i anslutning till Hellquist som ett patronymicum. Palmér (aa s. 46) ser i de skånska sockennamnen ett ursprungligt naturnamn *Hvitingr, åsyftande ter­rängen mellan de båda socknarna. På liknande sätt tolkas DS 5 s. 122 f. det danska soickennamnet Hviding. I samtliga fall bör man dock även räkna med möjligheten, att namnen innehålla inbyggar-namn, avledda av ortnamn av den vanliga typen Vitbäcken, Vit­mossen, Vitsjö etc.

Vidare kan man urskilja en grupp -inge-namn, vilkas grundord innehålla eller utgöras av väderstrecksbeteckningar och rums-adverb och där man alltså har att göra med inbyggarnamn av typen västringar och östringar (se s. 12), särskilt vanliga i sammansatta ortnamn av typen Vesslingby, Östringby, Islingby, Övlingby (s. 64, 68). Av namn inom undersökningsområdet kan man med säkerhet hit föra Nolinge och Uppinge, sannolikt även Hyppinge och möjligen Yvlinge. För övrigt må nämnas:

Inninge, by i Staby sn, Olands hd, Upps. 1. — de inunge (5 ggr) omkr. 1312 SD 3 s. 95 f. or, in innunge 1344 SD 5 s. 332 reg. eccl. Ups., In . . . innmgge 1376 D 1 s. 4. — Grundordet kan vara en bildning till stammen i adv. in, inne, inre. Jfr ortnamn som Insjö, Invik, Inål (:Utål), Inneby etc.

Västninge, by i Lärbro sn, Gotl. n. hd. Västringe, by i Etelhems sn, Gotl. s. hd. Båda innehålla väderstrecksbeteckningen väster. Se s. 231. Öppinge, by i Snöstorps sn, Tönnersjö hd, Hall. 1. Grundordet har

säkerligen innehållit stammen i adv. upp. Se s. 228. Danska exempel på motsvarande bildningar äro Nejlinge, fda.

Nithlinge, bildat till stammen i adv. ned, fvn. nidr (DS 2 s. 61) och Y ding, vars grundord säkerligen innehållit adv. ut (DS 8 s. 116). Jfr även gotl. Y tings, Ytlings ovan s. 72 not.

För de hittills anförda namnen har jag räknat med att grundorden varit ortbeteckningar av naturnamnskaraktär och innehållit ord, som beskrivit orternas utseende, läge o. s. v. I åtskilliga fall synas dock grundorden ha haft en betydelse, som förutsätter att platsen varit

föremål för mänsklig verksamhet, närmast samfärdsel, näringsliv och bebyggelse. Av de namn, vilkas grundord kunnat påvisas, hör Drä-linge (till drag) hit. Av namnen inom undersökningsområdet vittna Faringe {far 'farled' se s. 459), Ledinge {led 'väg' eller *ladh 'väg-bank' s. 396) och möjligen Stadinge (om grundordet innehållit stad 'båtplats' s. 431) om samfärdsel. Boskapsskötsel och höbärgning återspeglas i Tadinge {tada 'gödslad äng' s. 439), kanske också i Holminge < Hjälminge (möjl. hjälm 'skyddstak' s. 318) och Gem-linge (möjl. gam{me) 'liten lada el. kreatursfålla' s. 389), bebyggelse 1 Hy singe (s. 434) och Husunge (s. 470). Från andra trakter må anföras :

Burunge, by i Vendels sn, Örbyhus hd, Upps. 1. Grundordet har sannolikt innehållit bur, bor 'bärningsställe'. Se s. 368.

Bölinge, by (2 mtl) i Yoxtorps sn, Höks hd, Hall. 1. békga Wig-forss s. 172. — Böllinge 1653 Ödeen s. 227, 1692 kb (excerpt i SOA). — Namnet anses av Ödeen a. st. vara »med all sannolikhet sekun­därt till den i närheten belägna byn Bölarp {bglakp), 1573 skrivet Böllerup, 1653 Bölarp». Denna by (6 1U mtl) ligger i Veinge sn omkr. 2 V2 mil från Bölinge, varför Ödeens tolkning ter sig ganska oviss. Säkert är dock, att man här i första hand i grundordet bör se det vanliga appellativet bol, böle eller ett därmed sammansatt ortnamn.

Dr ättinge, by (2 mtl) i Gammalkils sn, Valkebo hd, Ögl. 1. — j drettinge 10/io 1381 LSB, j draetinge omkr. 17/6 1387 RAP, i Drättinge 1399 Styffe Bidr. 2 s. 65 Sparres avskr., j drettinge 29/7 1422 Yalkebo. — Byn ligger vid en å.

Drättinge, by (4 mtl) i Hägerstads sn, Kinda hd, Ögl. 1. — i draetinge 24/7 1389 avskr. reg. eccl. Line. f. 120 v. (Nygren s. 236), i Draettinge 1412 SD ns 2 s. 565 or, i Traettinge 1482 C 23 f. 13 v., i drattmge, j drattmnghe 1489—90 C 24 f. 26 v., 51 r., i Draetthinwge 1494 Yinsarp jb UUBpapp, Drettinghe 23/i 1500 Skara RAP. — Byn ligger vid sjön Nimmern.

Drättinge, hgd (31j2 mtl) i Skärstads sn, Yista hd, Jönk. 1. — jnnan drsettinge 10/s 1383 LSB, i Draettinge 1412 SD ns 2 ,s. 485 or, i drättinge 1447 B 15 f. 273 v. Sparres avskr., j draetmge 9/6 1470 Gränna RAP, i draettinghe 17/e 1510 LSB. — Gården ligger vid Land­sjön.

Drättinge, hgd (3 7/s mtl) i Dädesjö sn, Uppvidinge hd, Kron. 1. — dretthingge (ack.), dretthinges aeghor, a t. supra . . . draettinge 1376

(SRP 1215), drasttinge (nom.) 1386 (SRP 2266), dratinge (ack.) 1386 (SRP 2280), I Drattinghe 1447, 1502 Vkjb s. 205, 204, I Drättinge 1466, 1480 ib. s. 205. — Gården ligger vid Drättingesjön.

Dr ättinge, gd (1 mtl) i Skagershuls sn, Edsbergs hd, ör. 1. — Dredtinge 1549 jb Sahlgren Skagershult s. 11. — Om läget se Sahl-gren NoB 1927 s. 33.

Hellquist (s. 238 f., Sjön. 1 s. 95) sammanhåller namnen säker­ligen riktigt med fsv. drœt f. 'dragande' i sms fiskodrœt, notadrœt etc. Ordet möter tidigt i ortnamn, såsom i Sexdrega, sn i Kinds hd, Älvsb. 1., 1312 skrivet (de) Sexdrethum (se SOÄ 7 : 1 s. 210), spyuta drœt 1390 (SRP 2486) i Gamleby sn, S. Tjusts hd, Kalm. 1., Mårtensdrätt, by i Järsås sn, Tveta hd, Jönk. 1. (Martinsdrett 1415 SD ns 3 s. 65 avskr. 1500-t.); jfr även Skeppsdrätt, fsv. skipadrœt, om vilket se ovan s. 502. Särskilt intresse tilldrar sig ett brev från 1335 (SD 4 s. 450 f. or) »super prediis torrentibus et piscariis sseby et stygaaloso adiacentibus»; enligt detta ingås förlikning bl. a. »de piscariis dictis vadhadrsetse . . . videlicet laghodreth et halladreth». Säby och Stick-lösa ligga vid Landsjön i Skärstads sn, vid vilken sjö även Drättinge är beläget, och det är tydligt, att även Lagödrätt och Halladrätt äro att söka utmed Landsjöns stränder; det senare har sannolikt tillhört Eds Hallagård eller möjligen Berghems Hallagård (så enligt SOA:s excerpter). Även i Skagershult återfinnes ett namn på -drätt, näm­ligen Nydrätt (Nidrett 1597 jb Sahlgren Skagershult s. 11), dock på ganska stort avstånd från Drättinge. Namnet på Skagershultsbe-byggelsen, den till storleken obetydligaste, misstänkes av Sahlgren NoB 1927 s. 33 innehålla ett fsv. subst. *drœttinger 'ställe där not dragés upp' och skiljes från de äkta -inge-namnen. Samma möjlighet bör kanske hållas öppen även för de övriga, ehuru det är att märka, att alla dessa äro stora och sannolikt gamla bebyggelser och att det lokalbetecknande drœt genom ortnamn är väl styrkt just från de trakter, där de flesta Drättinge-byarna äro belägna,

Hysinge, by i Odensvi sn, S. Tjusts hd, Kalm. 1. Grundordet har sannolikt innehållit subst. hus. Se s. 434.

Kavlinge, by (1 mtl) i St. Malms sn, Oppunda hd, Söd. 1. — in caflunge 1347 SD 5 s. 688 or, j kaflunge 1389 (SRP 2396), j kaflinge 1400 (SRP 3129), i Kafflunge 1413 SD ns 2 s. 652 or, j kafhmghe u. d. 1423 Skulsta RAP, j kaflunge (upplösningen av abbreviaturen oviss; denna påminner snarast om tecknet för is, es) e. 13/i 1425

Oppunda UUBperg, i Kafflinge 1470 Styffe Bidr. 3 s. 283 or. Beläggen 1389—1413 kunna även möjligen åsyfta K. i V. Vingåker, ehuru detta är mindre sannolikt.

Kävlinge, by (3 mtl) i Torstuna sn och hd, Västm. 1. — jnnan ksefflinge 1367 (SRP 784).

Kävlinge, nu Bysingsberg, hgd (2 mtl) i Dingtuna sn, Tuhundra hd, Västm. 1. — i kiaefflinghe 1368 A 13 s. 9 avskr. 1400-t:s mitt, i kafflinge 1385 (SRP 2145), i kaeflinge 1390 (SRP 2493), j kaeflinge 1399 (SRP 2028, 3033).

Kävlinge, gd (1 mtl) i Odensvi sn, Åkerbo hd, Västm. 1. — käff-linge Västm. 1539:10.

Grundorden ha säkerligen innehållit subst. kavle och åsyftat kavel-broar (jfr Palmér ANF 52 s. 54).1 Bebyggelserna ligga alla vid låga lerslätter. Yngre bildningar äro sannolikt Kävlinge (JcavHga, Kaf-linge 1686 rjb), 1U mtl i V. Vingåkers sn, Oppunda hd, Söd. 1., och Kävlinge (IcàvHga, Nyb. Kaf linge 1686 rjb), torp i Stigtomta sn, Jönåkers hd, Söd. 1.

Kydingeholm, förr Kynge hgd i Alunda sn, Olands hd, Upps. 1. — de kingi, de kongi omkr. 1312 SD 3 ,s. 93 f. or, wth aff kyinge

1 På samma sätt tolkar även Palmér (aa s. 51 ff.) by- och sockennamnet Kävlinge i Har jagers hd, Malm. L, skrivet (in) Kyflingi, (in) kyflingy trol. 1120-t. NL s. 8, in Kyflinge 1330 LDV s. 148, 1300-t:s mitt ib. s. 218, til Koff-linge, Ko ff linge bro 1503 Rep. 2 10003 avskr., Koglynghœ marek 1507 LÄU 6 s. 228 or, Kofflinge 1569 Ib, Kiöflinge 1577 avskr. 1845, Kiöllingi 1582 avskr. 1845, Kofflinge 1648 jb, Kieblinge 1651 avskr. 1845, Käwlinge 1675 (jfr Palmér a. st., Falkman s. 148). Palmér anser, att Kävlinge är den ursprungliga formen, som tidigt labiali&erats till Kövlinge, och att de äldsta skrivningarna med y i själva verket återge ett ö-ljud, en företeelse, till vilken han anför paralleller. Han framhåller, att byn ligger på gränsen mellan två dialektområden, av vilka det ena labialis«rar œ framför v (vœv : v&v etc.), och uppger, att namnet inom resp. områden uttalas fêœvhge, : få&vhga. I SOA anges emellertid uttalet jtßhvhge. vara det äldre, fêœvhga (}$ày- lok. r.) det yngre (Ingers 1931), ett förhållande, som står i bästa överensstämmelse med de äldre beläggen. Då socknen f. ö. ligger inom området med olabialiserad vokal och uttalet med ö, om Palmérs antagande är riktigt, aldrig skulle ha tillhört socknens dialekt, är det överraskande, att skrivningen med ä möter först på 1600-talet. Materialet synes snarast böra tolkas så, att ett ursprungligt Kyflingi regelbundet utveck­lats till Kövlinge och att Kävlinge är en sen, snaras hyperkorrekt skrivarform, lättförklarlig i ett dialektgränsområde; denna har så småningom vunnit bur-skap och trängt in även i talspråket.

1438 or (SMR 819, 2 ex.), j kynghe 1441 or (SMR 1372), vtaff kinghe 18A 1475 Uppsala RAP, j kynge 1490 ULD s. 17.

Kynge, nu försvunnen by i Yaxala sn och hd, Upps. 1. — in kingi 1316 SD 3 s. 260 or, In kyunge (2 ggr) 1316 ib. s. 283 or, kinnga-bolstad 1344 SD 5 s. 304 reg. eccl. Ups., in kynge 1344 ib. s. 316 ib., kyngiabolstadh 1344 ib. s. 333 ib.

Kynge $yg9, gd i Veckholms sn, Trögds hd, Upps. 1. — in kynge 1346 SD 5 ,s.: 529 or, j kynge e. 29/9 1382 Trögd UUBperg, i Kynge 1385 B 15 f. 247 v. Sparres avskr., j kynge 7/e 1444 Vekol RAP, Scriptum kyngho 2/7 1490 RAP, i kynghä 1492 ULD s. 40, j kynge, kynge (nom.) 29/o 1493 Staxhammar RAP.

Namnen kunna återgå på äldre *Kviungi, som genom kombinerat -u-omljud utvecklats till Kyunge (jfr belägget på Yaxala-namnet 1316), Kynge. Grundorden ha då innehållit motsvarigheter till fvn. kvi, no. kvi, sv. dial, kvi, kvia, kya 'kreatursfålla, smal väg mellan två gärdsgårdar o. dyl.' (se vidare Fritzner, Aasen, Ross, Rz, Gotl. ordb., Vendell), som ofta möta i ortnamn (se t. ex. NG passim enl. reg., SOÄ passim enl. reg. s. 321, Sahlgren NoB 1923 s. 132 f., Karsten Sv. bygd 1 s. 553 f., Modéer Smål. Skärg. s. 164 f., Friberg s. 84 f.). Jfr gotl. Kviungs, om vilket se Gustavson OUÅ 1938 s. 40.

Körninge, by (1 mtl) i Bergs sn, Snävringe hd, Västm. 1. — j Korninge 1355 SD 6 s. 540 or,1 i kornmge 1396 (SRP 2821), i Kyr-linge 1399 Styffe Bidr. 2 s. 98 or.

Körninge ß&rßga, -ö-, by (V2 mtl), Mogata sn, Hammarkinds hd, Ögl. 1. — y körningh Ögl. 1543: 7, J körnmge ögl. 1545: 3, Kiörninge 1686 rjb.

Körninge gd (Vs mtl) i Lästringe sn, Rönö hd, Söd. 1. — Tjörninge torp 1560 BSÄK 22 s. 24 jfr s. 23, Kiörninge 1686 rjb.

Grundorden kunna innehålla sädesslagsbenämningen korn, som ingår i även gamla ortnamn, t. ex. kurneem 1316 SD 3 s. 265 or; jfr Haid s. 79. De båda sist anförda namnen kunna dock misstänkas för att vara oäkta och återgå på ett äldre *K0rning, i vilket fall andra tolkningsmöjligheter böra övervägas; jfr Körning i Nordingrå sn, Ångerm. s. doms. tg, Vnrl. 1. (Nordlander Norrl. saml. 1 s. 10, 195).

1 Namnet har av Hellquist (s. 88) tveksamt lokaliserats till Finveden i Småland, vilket icke kan vara riktigt. Missuppfattningen sammanhänger tro­ligen med att brevet, som rör god's i Vänge sn i Uppland, är ställt till »Finwid j Korninge».

Skepplinge, by i Lunda sn, Jönåkers hd, Söd. 1. — j skiplinge 1386 (SRP 2212), i Skiplinge 1399 Styffe Bidr. 2 s. 64 or, j skeplinghe 17/5

1496 Stigtomta malm RAP. — Grundordet har säkerligen innehållit en motsvarighet till subst. skepp, fsv. skip. Byn ligger vid Kilaåns dalgång, fordom en viktig farled (se I. Schnell i Nikolai socken s. 20 och jfr karta ib. s. 17). Det kan förtjäna nämnas, att ordet skip möter på ett runstensfragment, som 1942 anträffades på ägorna till Giberga, grannby till Skepplinge. Den sammanhängande texten i den slinga, där ordet förekommer, lyder i Sven B. F. Janssons läsning: » + kiarpu + skib uarp + a», vilket sannolikt betyder »gjorde skepp, blev p å . . . » (ATA).

Vittinge, by i Överselö sn, Selebo hd, Söd. 1. — in Hwetingi 1288 SD 2 s. 65 or, Jn . . . hwetinge 1331 SD 4 s. 243 lib. eccl. Strengn., in Hwitinge 1346 Schlegel Wijk Bil. 2 or, de Hwetingum 1350 SD 6 s. 258 or, in Hwetinge 1352 ib. s. 384 or, de hwiturcge 1358 (SRP 381), j hwitinge 1365 (SRP 675), j hwetinge 1366 (SRP 700), ij hwetinge 1373 (SRP 1051), j huitmge, j huitinge 1382 (SRP 1719) etc. — Grundordet har. rimligtvis innehållit sädesslagsnamnet vete, fsv. hvete, tidigt känt från ortnamn, såsom Vetlanda, fsv. hveteland 1233—47 SD 1 s. 277 avskr. reg. eccl. Line.

Vårdinge, sn i Öknebo hd, Sthlms 1. Grundordet har säkerligen innehållit fsv. vardh Vakthållning'. Se s. 248 f.

Slutligen må nämnas Hövlinge i Torstuna sn och hd, Västm. 1. och Villinge i Danmarks sn och hd, Upps. 1., vilka möjligen kunna upp­fattas som avledningar av grundord, som innehållit subst. hov och vi i betydelsen 'helgedom' (se s. 369 f.). Märk även de ovan s. 523 f. anförda -inge-namn, som antagits vara avledda av grundord, samman­satta med husdjursbenämningar.

Sahlgren har, som omtalats i inledningen, i sin uppsats »Väst­götska ortnamn av typen Kölingared» s. 8 urskilt två funktioner hos toponymica med hänsyn till deras relation till den namngivande orten: de kunna innehålla inbyggarnamn, som beteckna dels 'de som bo på ett ställe', dels 'de som bott på eller härstamma från ett ställe'. De hittills behandlade namnen har jag fört till den förra gruppen. De som tillhöra den senare är o, som Sahlgren framhållit (s. 9), svåra att med säkerhet fastställa. Särskilt om grundordet innehållit en i traktens dialekt och ortnamnsskick vanlig terrängbeteckning, är det vanskligt att träffa ett definitivt avgörande. Sålunda kan Åvlinge

i Yärmdö sn, beläget vid en ave icke långt från Norr- och SöderMwz, innehålla ett inkolentnamn *ävlingar 'folket vid även' eller 'folket från Åva' (se s. 263). I de enskilda fallen blir det ofta nödvändigt att anlägga historiska, geografiska och arkeologiska synpunkter på förhållandet mellan de båda bebyggelserna. Om den antagna primär­bebyggelsen är den större och är belägen inom en tidigare uppodlad bygd med fornlämningar av ålderdomligare karaktär, ökas sanno­likheten, att -inge-namnet betecknar en sekundär utflyttning. Vidare bör avståndet mellan bebyggelserna icke vara alltför stort och den skiljande terrängen helst någorlunda gynnsam ur förbindelsesyn­punkt. Ödeen, som s. 227 ff. meddelar en lista på -inge-namn, vilka han uppfattar som bildningar av detta slag, synes icke tillräckligt ha beaktat dessa faktorer, och det finns skäl att ställa sig avvisande mot hans tolkningar av Hörninge (se ovan s. 509), Järinge (se s. 480), Mylinge (se s. 323), Skäftinge (se s. 274) och Sotinge (se NoB 1945 s. 22 ff.); sammanställningen Tillberga (thyllybergha 1345 SD 5 s. 465 or, Thylliberghae 1355 SD 6 s. 569 or) : Tillinge (ä. fsv. Tyllingi, se s. 140) förbjudes av språkliga skäl, och Kvartinge : Kvattala är mycket oviss på grund av bebyggelsehistoriska och topografiska för­hållanden. Tvivelaktiga är o också Rökinge i Vreta sn och Röinge i Fulltofta (se s. 464).

Av namnen inom undersökningsområdet har jag som sekundära bedömt Kymlinge (till Kummelby s. 283), Nänninge (till Nånö s. 465), ?Skäninge (till Skanald s. 349), ?Tynninge (till Tuna s. 262); hit höra möjligen även Bärkinge (till Barkö eller Barknåre s. 492), Er vinge (till Järva s. 277), kanske också Skenninge, fsv. Skithninge (till Skede s. 441). Av namn från andra områden, som med större eller mindre säkerhet kunna räknas till denna grupp, må anföras följande:

Billinge bïhgd, gd (1 mtl) i Bankekinds sn och hd, Ögl. 1. — j birlinge 9/io 1385 LSB, i Bilinge Ögl. 1542:4. Byn ligger 4 km s. om Bjärstad (2 3/i .mtl) i samma sn, skrivet j bœristathom 1370 (SRP 1846), och namnet kan innehålla ett inkolentnamn *birlingar 'bjär-stadbor'.

Bölinge, torp i Böda sn, Åkerbo hd, Kalm. 1. bbliga. Uttalet med tunt l visar, att grundordet icke kan ha innehållit det

vanliga bol eller böle. Sannolikt bör man utgå från en grundform *B0dhlinge och betrakta bebyggelsen som en utflyttning från kyrk­byn Böda.

Dagunga, gd i Vagnhärads sn, Hölebo hd, Söd. 1. Belägg se s. 144. Namnet kan innehålla ett inkolentnamn *dagungar 'personer från Daga hd'. Bebyggelsen ligger omkr. 11 /2 mil från Daga hds gräns.

Hällinge, by i Sjonhems sn, Gotl. n. hd — Hellinge 1732 Neogard — Namnet kan enligt Sahlgrens tilltalande förslag Kölingared s. 9 be­traktas som sekundärt till Halla, namn på en angränsande socken.

Hämlinge, by i Munktorps och Sura snr, Snävringe hd, Västm. 1. — in bemblingi 1337 SD 4 s. 543 or, i Hemliunge (i samma brev »Bridi-unghe», åsyftande Bry dinge) 1413 SD ns 2 s. 710 or. — Kanske finnes ett samband mellan detta, namn och den betydande byn Hamra (Norr-, Söder-, Väster-, Öster-) i Munktorps sn. Detta namn skrives in Hamb-rum, in ... Hambrum, in hambrum 1327 SD 4 s. 17 ff. Sparres avskr. och har givit namn åt Hamra fjärding (se Hist.-geogr.-stat. lex. under Munktorp). Hamra ligger i bygdens centrum, Hämlinge i skogsbygden längst uppe i norr. Det senare namnet kan innehålla ett inkolentnamn *hœmlingar 'Hamra-bor', bildat med -Ung-avledning på samma sätt som Hämringe i Bälinge ovan. Givetvis är det också möjligt, att byn fått namn efter läget vid en »hammar» — tyvärr saknar jag känne­dom om terrängens beskaffenhet.

Kallinge, bruk i Ronneby sn, Medelstads hd, Blek. 1. Uttal se s. 154. Namnet anses av Ödeen (s. 228) riktigt vara sekundärt till Kalle­berga, på vars ägor bruket byggts. Det är att märka, att namnet är ungt; i en 1942 utförd uppteckning i SOA meddelas: »I härv. tillg. husförhörslängder förek. Kallinge först på 1850-talet. 1849 inköptes »Kalleberga kvarn», senare kallat »Kallinge kvarn» vid vattenfallet i Ronnebyån av F. H. Kockum m. fl.» Kvarnen skrives tidigare Kallebärga Qwarn 1710 LA I 3 s. 88, Kallebärga Quam 1795 LA I 29 36:1. Vid sidan av Kalleberga kvarn har det säkerligen funnits ett * Kallinga kvarn 'Kalleberga-bornas kvarn' av samma slag som fsv. skeptlingaquœrnum 'Skaftarp-bornas kvarn' (se ovan s. 59), och ur denna förbindelse har Kallinga, Kallinge frigjorts som självständigt ortnamn.

Röpplinge rèpliga, by i Reftele sn, Yästbo hd, Jönk. 1. — j Räp-linge 1377 B 15 f. 139 r. Sparres avskr., j Replinge 1400 B 15 f. 138 r. Sparres avskr., j ripplinge u. d. 1427 Tingstad RAP. — Namnet är uppenbart avlett av by- och sockennamnet Reftele, skrivet reptïlœ 1311 SD 3 s. 16 or, j Reptillie sokn 1377 B 15 f. 139 r. Sparres avskr., reftiglœ 1382 (SRP 1714), i repthigle sonk 8/g 1389 Vittaryd UUBperg,

j rasptiglae 7/* 1397 avskr. i A 134 a s. 132. Det innehålller sålunda ett inkolentnamn *replingar < *reptlingar. Genom tilljamning och labia-lisering har namnet över Riplinge > *RypUnge fått sin nuvarande form. Byn ligger drygt 3 km från kyrkbyn.

Sticklinge, by i Ödeby sn, Glanshammars hd, Ör. 1. Namnet kan vara avlett av bynamnet Sticksjö i samma hd. Se s. 298.

Torpunga, by i Torpa sn, Åkerbo hd, Västm. L Äldre belägg se s. 144. Som Sahlgren framhållit (Kölingared s. 9), betecknar namnet en utflyttning från kyrkbyn Torpa.

öninge, by i Västergarns sn, Gotl. n. hd — Oininge 1732 Neogard. — Namnet innehåller säkerligen ett inkolentnamn öningar (jfr s. 36), möjligen i betydelsen 'ölänningar'. Se Gustavson OUÅ 1938 s. 40.

G. Schütte har på liknande sätt uppfattat en mängd danska -inge­namn, som han anser beteckna »Afbygder» (FoN 5 s. 132 ff., Danske Stednavne fra Arilds tid s. 47 ff. passim). Uppslaget är säkerligen fruktbart, men de enskilda fallen måste prövas grundligare, då Schüttes tolkningar äro av skiftande halt. Det torde t. ex. vara mycket svårt att göra troligt, att Glimminge i Göinge och Järrestads hdr i Skåne och Glimminge Lyng på Bornholm stå i något historiskt sam­band med sockennamnet Glim i Somme hd på Själland (FoN 5 s. 132), medan man däremot gärna ansluter sig till tanken, att Gesing (fda. Gesing) i Skaerbaek sn, Tonder Amt är sekundärt till namnet på den betydande grannbyn Gasse (fda. Gasi) i samma sn (Danske Sted­navne fra Arilds tid s. 58; annorlunda, men knappast riktigt DS 5 s. 196 f.; jfr även Haid s. 65). Säkra fall, som dock icke anföras av Schütte, föreligga enligt min mening i tvenne Obening, av vilka det ena, som nu är försvunnet, låg strax v. om Aabenraa, medan det andra ligger omkr. 13 km no. därom. Det kan icke vara en tillfällig­het, att dessa, som f. ö. sakna motsvarigheter i Norden, ligga vid Aabenraa, fda. Opneraa, sammansatt med bynamnet Opn&r (DS 6 s. 1, 5). Säkerligen innehålla de ett inkolentnamn *0pningar 'folk från Opnor'. Namnen uppfattas DS 6 s. 14, 72 förslagsvis som avledda av fda. personnamnet 0pi.

De hittills behandlade namnen ha alla uppfattats som toponymica. Att finna säkra eller sannolika patronymiska bildningar är däremot betydligt svårare. Undersökningen av namnen i Sthlms 1. gav som

nämnts intet bevisande exempel på att typen existerat inom detta område; de namn, som osökt kunna anknytas till en känd nordisk personnamnsstam, kunna också alternativt tolkas toponymiskt. Säkert är i varje fall, att patronymica, om de funnits, här spelat en mycket underordnad roll.

Hellquists teori vilar, som särskilt Steenstrup och Sahlgren fram­hållit (se Inledn.), på mycket svaga grunder. Redan det stora antalet av icke belagda eller endast svagt styrkta personnamn, som Hellquist måst tillgripa för att kunna upprätthålla sin princip, inger starka betänkligheter, som ingalunda hävas av att de föreslagna grundorden genomgående ha karaktär av kortnamn eller smeknamn. De skilja sig härigenom starkt från den personnamnstyp av indoeuropeiska anor, som v i genom runinskrifter, litteratur och ortnamn, särskilt de på -lev och -sta, veta varit utmärkande för nordiskt namnskick under folkvandringstid, nämligen de sammansatta namnen av typen Adils, Erik, Gudmund, Sigurd. Motsatsen mellan de nordiska -inge-namnen och de västgermanska av typen Sigmaringen är i detta avseende påfallande. Visserligen ha kortnamnen helt säkert haft större frekvens än vad som framgår av de skriftliga källorna, vilkas upphovsmän vid valet mellan fullnamn och kortnamn av stilistiska skäl troligen ofta föredragit det förra, men ortnamnens vittnesbörd är här avgörande. Å andra sidan får man icke förbise, att grundordet vid avledning med det patronymiska suffixet -inge- kan ha undergått ellips på samma sätt som vid inbyggarnamnen (jfr Hellquist s. 231 f.). Ellips kan emellertid konstateras vid de flesta inkolentnamnsbildningar, såsom fsv. balboar till Ballabygdh (»ramerki mellin balboa ok maark» 1313 SD 3 s. 761 or; jfr SOÄ 4 s. 1), *danboar till Danaro(r), nu Danderyd (»j danaro sokn j danbo skiplagh» 14/s 1381 Gripsholm YHAA; flera exempel Wessén NoB 1932 s. 87), *ballhemar till Ballungslef (Lun­dahl NoB 1937 s. 33 ff.), bredska, bråska, mur ska, norska till Bredene, Bråttensby, Murum, Nårunga (ib. s. 38 f.) etc.; fylliga exempelsam­lingar meddelas av Tengström under rubriken »Elliptiska bildningar» s. 195 ff. passim. Det är möjligt, att denna vid inbyggarnamn ur­gamla företeelse (se Lundahl aa s. 35) tillkommer de inkolentnamn, som ligga till grund för -inge-namnen, just i deras egenskap av inkolentnamn, ej i egenskap av -ing-avledningar. För motsvarande patronymica ger materialet inga säkra hållpunkter. På västnordiskt område utsättas dessa icke för ellips; vi möta här genomgående namn

som Arnmœdlingar, Môdylfingår, Valpyflingar,1 men detsamma gäller även inbyggarnamnen. Det östnordiska materialet är för magert för att tillåta slutsatser. Några säkra exempel på ellips föreligga i varje fall icke. Bildningar isom *Hagbardlingar (i Hablingbo, se s. 95 f.) och möjligen runsv. ikultika (se s. 91) peka snarast i motsatt riktning, men äro icke avgörande. Även om man räknar med den ingalunda osannolika möjligheten, att patronymiska -ing-avledningar bildats med ellips i så stor utsträckning, att den fullständiga avsaknaden av tvåledade personnamn i -inge-namnen icke skulle behöva väcka be­tänkligheter mot en patronymisk tolkning, eller om man antar, att de med förkärlek bildats till kortnamnsformerna (Faste : Fastulf), är det dock förvånande, att den övervägande mängden av de vanliga från runstenar och litteratur kända personnamnsstammarna, såsom Ås-, Aud-, Fast-, Frid-, Gaut-, Geir-, Gudh-, Gunn-, Hag-, Ragn-, Sig-, Styr-, Svein-, de flesta säkerligen med urnordiska anor, icke äro representerade bland -inge-namnen. Det ganska begränsade antal -inge-namn, som skulle kunna sammanställas med välkända person­namnselement som Arn-, Hall-, Hialm-, Holm-, Örin-, Sterc-, kan i regel utan svårighet förklaras på annat sätt. Söker man efter -inge-namn, vilkas grundord innehållit på nordiskt område vanliga person­beteckningar och för vilka en toponymisk tolkning är utesluten eller föga sannolik, blir resultatet ganska klent. Här må nämnas följande:

Finninge, by i Strängnäs sn, Åkers hd, Söd. 1. — ffinighe 1400-t:s slut C 40 f. 2 v.

Finninge, by i Y. Vingåkers sn, Oppunda hd. Belägg se s. 142. Det ligger kanske närmast till hands att antaga, att grundorden

innehållit den från hela Norden välkända personnamnsstammen Finn-(se Lundgren-Brate, Lind Dopn., DGP, Sö 190 och där cit. litt.), tidi­gast belagd i urn. kvinnonamnet fino på Bergastenen i Södermanland (Sö 24). Finn- i nordiska ortnamn behöver dock icke ha personbeteck-nande innebörd; se Kinnander Sm 35 och där cit. litt., särskilt Lind­roth ATS 20:4 s. 70, NoB 1917 s. 48 ff., som i detta- sammanhang nämner just Finninge.

Folkinge fh^Tci^d, by (1 mtl) i Kisa sn, Kinda hd, Ögl. 1. — J folkinge Ögl. 1560:23. — Hellquist (s. 28) sammanställer namnet

1 Arnungar kan betraktas som avl'ett av Ami, och Bugges fyndiga här­ledning av fvn. Siklingar och Veklingar ur *Siggeirlingar och *Végeirlingar (Gude- og Heltesagn 2 s. 120 f.) kan knappast anses som säker.

med personnamnsstammen Folk-, som synes vara speciellt svensk (se Wessén Nordiska namnstudier s. 102 ff.). Någon osökt toponymisk tolkningsmöjlighet erbjuder sig icke. Bebyggelsens avskilda läge är f. ö. påfallande.

Smedinge smedvga, by (2 mtl) i Fjärås sn, Fjäre hd, Hall. 1. — i Smedinge 1407 SD ns 1 s. 617 or, i Smydinghse 1490 Kep. 2 6743 or. — Det ligger nära till hands att med Hellquist (s. 135 f.) räkna med att grundordet innehållit en motsvarighet till fsv. smidher 'smed', möjligen som person(bi)namn.

Ynglinge, by (1 mtl) i Kumla sn, Ö. Tjurbo hd, Yästm. 1. — Ing-linge 1371 VFÅ 3 s. 56 Styffes avskr., j Inglinge 1360-t.? ib. s. 87 or, I Inglinge 1399 Styffe Bidr. 2 s. 82 or. — Namnet uppfattas av A. Noreen (NoB 1920 s. 5; jfr även Elgqvist s. 68) som ett patronymi-cum, avlett av den vanliga personnamnsstammen Ing-, Ett icke per-sonbetecknande element Ing- med dunkel innebörd är emellertid även känt från ortnamn (se t. ex. Hellquist Sjön. 1 s. 756, Noreen aa s. 7 f., OGB 4 s. 44).

Även om antalet skulle kunna ökas genom en noggrannare gransk­ning av materialet utanför undersökningsområdet, är det dock uppen­bart, att des/sa bildningar utgöra en försvinnande minoritet. Det är f. ö. icke nödvändigt att uppfatta ens dessa som patronymica. De kunna bedömas på samma sätt som en stor mängd av de övriga här behandlade namnen, nämligen som avledningar av sammansatta ort­namn. Vi skulle då kunna urskilja ännu en grupp av grundord, näm­ligen ortnamn, sammansat ta med personbeteckningar (jfr Schütte FoN 5 s. 131). På samma sätt som Massingens och Månsingens avletts av ortnamnen Matsas och Månsatorpet (se s, 40, 44) och *skœptlingar, *korungar och Hnglingar äro bildade till Skaptatorp, Korestad och Ingelstad (se s. 58 f.), innehållande mansnamnen *Skapte, *Kore och Ingiœld, kunna ^folkungar, *smidhingar och Hnglingar vara avledda till ortnamn, innehållande personbeteck­ningar som Folke, smidher1 och Ingiœld. Säkra exempel på att så

1 I samma sn som Smedinge, ligger i den betydande byn Torpa en gård Smedgården snièageiYi (2/3 mtl). Det är icke otänkbart, att -inge-namnet inne­håller ett inbyggarnamn *smidhingar 'folk från Smedgården'; jfr smål. Betinga­torp och Billingatorp, innehållande inbyggarnamnen betingar 'inv. i Betagård' i grannbyn S'kàrtaryd och billing ar 'inv. i Billagård' i grannbyn B ene stad. Se ovan s. 56 f.

verkligen skett äro svåra att uppvisa. I de fall, då inkolentnamnet betecknat inbyggare på en ort, har nämligen det ursprungliga ort­namnet (grundordet) ersatts av -inge-avledningen och därmed för­svunnit. Av de -inge-namn, som beteckna en sekundär utflyttning, kan ett exempel föreligga i Billinge <C Birlinge, om detta är avlett av Bjärstad, fsv. bœristathom, som innehåller det i ortnamn vanl. fsv. *Bœri, *Biœri, motsvarande fvn., fda. Biari (se ovan s. 537 och Franzén Vikbolandet s. 141 f.).

Denna långt ifrån uttömmande översikt över den etymologiska beskaffenheten av några av de -inge-namn, som utan större svårig­heter låta sig sammanställas med känt nordiskt ordmaterial, har givit till resultat, att den vida övervägande delen av dessa i första hand böra uppfattas som toponymica, medan frågan, om de patronymiska bildningarna spelat någon roll, tills vidare måste hållas öppen.

Bland -inge-namnen i Sthlms 1. finnas även åtskilliga, som å ena sidan icke kunna anknytas till välkända nordiska personnamn, men för vilka jag å andra sidan icke heller kunnat giva någon sakligt underbyggd toponymisk tolkning. Hit höra Krällinge, Trynninge på Ekerö, Singö (fsv. Syinge), Kippinge, Svärlinge, Salmunge, Syninge, Vantunge, Hydinge. Ovissa äro även TJringe, Tullinge, Myttinge, Ervinge, Kävinge, Körlinge, Suckunge, Lippinge, Kippinge, Lisinge, Glömminge, Toftinge, som jag dock förslagsvis tolkat som topony-miska bildningar. Utanför undersökningsområdet möta åtskilliga av samma art, t. ex. Faskunge, Grantinge, Hyttringe, Häpplinge, Mäm-minge, Planninge, Saringe, Slöinge, Sprösslinge, Trävlinge, Tängs-linge, Turinge, Vrälinge etc. (jfr Hellquists materialsamling); att närmare avgränsa gruppens omfång är på detta förberedande stadium icke möjligt. Förhållandet är i och för sig av stort intresse. Dess innebörd och orsaker äro svåra att få grepp om men kunna dock förtjäna att diskuteras. Då det a priori är sannolikast, att även dessa namn äro toponymica, ligger det nära till hands att jämföra dem med andra äldre ortnamnsgrupper, som innehålla terrängbetecknande ord. Man finner då, att de i detta avseende starkast skilja sig från namnen på -by. Även namnen på -hem synas i regel vara etymologiskt mer lättillgängliga. Större är överensstämmelsen med namnen på -lösa och -vin och framförallt de gamla osammansatta natur- och bebyggelse-namnen, som ofta innehålla uråldrigt språkstoff och i stort sett åter­

spegla de äldsta germanska bebyggarnas terrängbetecknande ordför­råd. Man kan vara övertygad om att detta varit överflödande rikt. Det språk, som talades av våra förfäder, vilka levde av jakt och fiske, åkerbruk och boskapsskötsel och stodo i ständig och omedelbar kon­takt med naturen, hade utan tvivel en mängd beteckningar för jord­mån och terrängföreteelser, d. v. s. det karakteriserades av »fack­språkets» ordrikedom, som i detta fall hade sina förutsättningar i naturmänniskornas erfarenheter och iakttageliseförmåga. Detta ord­förråd har — i motsats till personnamnen — endast mycket ofull­ständigt blivit bevarat i de skriftliga källorna och det av dessa så beroende talade riksspråket; det måste sökas i dialekterna och fram­förallt i ortnamnen.

Bland de osammansatta ortnamnen möter dels typen Backa, Berg(a), Dal(a), Näs, d. v. s. namn, vilka innehålla ord, som ännu äro fullt levande i riksspråk och dialekter, dels typen Bloka, Luttra, Ranka, Smara, Tarv, Täng etc., som i regel endast med stor möda och ofta med föga visshet kunna anknytas till känt germanskt språk­stoff. På samma sätt förhåller det sig med -inge-namnen. Mot genom­skinliga namn som Alm (a), Ask (a), Aspa, Björk (a), Gryt (a), Rallia), Hamra, Horn(a), Hult (a), Jädra, Krok {a), Kärra, Lid (a), Löt (a), Mad(a), Ris(a), Sand(a), Sten(a), Strand{a), Valla, Veda, Ö, Ör svara Almunge, Askunga, Äspinge, Björklinge, Gryttinge, Hallinge, /7äm-ringe. Hörninge, Hyltinge, Järinge, Kröklinge, Kärringe, LiUinge, Löttinge, (fsv.) Madhunge, Risinge, Sänninge, Steninge, Stranninge, Vällinge, Veinge, Öninge, Öringe, medan andra endast med stor svårighet och ovisshet låta sig förklaras eller också trotsa varje tolkningsförsök.

En av orsakerna till -inge-namnens etymologiska struktur torde sålunda vara att söka i grundordens höga ålder — det är att märka, att dessa såsom ortnamn kunna vara betydligt äldre än -inge-namnet självt. Denna förklaring är emellertid icke tillräcklig. Påfallande är, att en stor mängd av de allra vanligaste osammansatta naturnamnen, såsom Berg (a), Brunn (a), Bäcft, Dal (a), Ed (a), £7c(a, -e), Hög (a), L]ung{a), Malmia), i V ä s , Såo^(ö), Sw^c?(ö), Vikia), Ås{a) sakna mot­svarigheter hos -inge-namnen, medan de där ingående orden äro mycket vanliga i andra ortnamn, särskilt de på -by, av vilka huvud­delen utgöres av namn som Bergby, Brunnby, Bäck(e)by (Bäjby etc.), Dalby, Ed{e)by, Ek(e)by (Eggeby), Hag(e)by, Högby, Ljungby,

Malmby, Näsby, Skogby, Sundby, Vikby (Viggeby), Då dessa ord likaledes tillhöra vårt äldsta ordförråd, kan motsatsen icke för­klaras ur någon åldersskillnad (jfr Hellquist -by s. 116 not). I viss utsträckning kan man väl med hänsyn till -inge-namnens relativa fåtalighet räkna med att det kan bero på rena tillfälligheter, om ett eller annat av dessa appellativ icke blivit representerade i -inge-namnen, men det är uppenbart, att man icke på denna väg kan nå fram till en tillfredsställande lösning av problemet.

Måhända bör förklaringen till -inge-namnens särpräglade etymo-logiska karaktär sökas just i deras egenskap av bildningar till inkolentnamn på -ing-, -ung-. När detta suffix är personbetecknande, har det i de germanska språken en omisskännlig tendens att knytas till ord med förklenande karaktär. I sin redogörelse för -(il)inga-suffixets funktion förklarar Kluge: »Häufig verbindet sich im west­germanischen das gefühl des bedauernswerten oder verächtlichen mit diesen bildungen» (§ 24). I E. Olsons lista över personbetecknande -ing-avledningar i fsv. har majoriteten denna karaktär: falspœinger 'en som spår falskt', gœlninger, hepninger, yslinger, vanvitlinger, vit-fœrlinger 'vanvettig man', brutfœllinger 'epileptiker', fœfylinger 'en som dräper och döljer kreatur', nipinger, (fgutn.) morpingi, *styl-tinger 'krympling', menedhninger, krympling e(r), banninge 'den som förbannar el. smädar', landfœringe 'landstrykare', skiptinger 'bort-byting, dåre', veninger 'jämmerlig varelse', vanvirdhinger 'föraktlig människa', vitvïllingeir), grœttinger 'litet barn' (§ 5). I Västsv. ordb. s. 130 framhåller Götlind, att »karakteriserande virtuella konkreter», bildade med suffixet -ing-, oftast äro »personbeteckningar ock van­ligen bildade till stammar, som ha något nedsättande hos sig»; suffixet träder därför också i funktion för att bilda öknamn: »Här ha bild­ningarna fått en pejorativ karaktär ock något nedsättande över sig, vilket ej nödvändigtvis ligger i de ord, som uttrycken hänföra sig till» (ib. s. 132).

Även vid inkolentnamn kan samma förhållande iakttagas. Götlind förklarar uttryckligen: »En likartad förklenande nyans vidlåder även indigenatsnamnen på -igd.» (aa s. 133). Av materialet i Tengströms avhandling om sydbohuslänska inkolentnamn framgår, att när olika inbyggarnamnssuffix uppträda vid sidan av varandra vid ett och samma ortnamn, -mgr-avledningarna gärna få en mer pejorativ klang och närmast kunna jämställas med öknamn. Inbyggarna i Holte su

kallas holtebor eller holtebyggare, »på skämt eller spe» holtungar (s. 49 f.). Folket i Mällgärde heta mällgärdsbor eller mällgärdingar, det senare »lär på grund av sinnelaget hos äldre tiders invånare ha fått appellativ betydelse 'bråkstake, rackare'» (s. 51). En invånare i Grinneröds sn kallas vanligen grinnerödsbo, men grinböling, »då man varit ond på någon från Grinneröd» (s. 112). Yid sidan av det gängse stordalarna, namn på innevånarna i Stordal, möter stordalingarna, som är »nära nog öknamn» (s. 131). »De högfärdiga vallbölingarna» är ett ofta hört uttryck om invånarna i Valla sn (s. 136). Fattighuset i Hjärtrums sn ligger i Billegård; de som sköta jordbruket kallas Billegårds, fattighjonen billegårdare eller billegårdingar (s. 91). I en uppteckning från Södermanland meddelar Inger Nordin-Grip, att »Vagnhäradsborna kalla Trosaborna för trosingar och vilja väl anse dem ej fullt så välutrustade» (ULMA 14831).1

Sahlgren har (Kölingared s. 16 ff.) framhållit, att inbyggarnamnet gässlingar 'inv. i Gäsene hd' sannolikt bör uppfattas som en skämt­sam bildning av samma art som de bekanta s. k. sockenboöknamnen. Betraktelsesättet är utan tvivel riktigt oöh icke utan betydelse för bedömandet av inbyggamamnen på -ing-, -ung- och därmed också för -inge-namnen. Liknande skämtsamma bildningar äro de ovan om­talade hedningar till Heden (se s. 69, 79) och vargungar till Vargö (se s. 73). På samma sätt kan man sannolikt även bedöma ällingar till Eljeröd (s. 39), *svalungar till Svalhede (s. 52), Hranungar till Trans jö (s.€0). Invånarna i Emtervik kallas emtingar (s. 53), och att namnet en gång associerats med ämt 'svan' synes framgå av socken­boöknamnet emtingshalsar (medd. av fil. mag. Per Olov Granér). Bland de rena sockenboöknamnen möta ofta dylika ordlekar, for­mellt identiska med inbyggarnamn på -ing-, -ung-, men använda enbart i öknamnsfunktion, t. ex. barnungar i Barne hd,2 enhörningar i Enhörna sn,3 skatungar i Skaten, del av Yånga sn i Östergötland,4

1 Detta och följande belägg ur ULMA, EU, IFGH, LUF äro hämtade ur en i ULMA befintlig, av fil. lic. J . Ejdestam utförd sammanställning av sockenbo­öknamn, som Mc. Ejdestam haft vänligheten att låta mig taga del av.

2 »Barnehäringa fick naturligtvis heta barnonga» ULMA 17120. 3 »Di har kallat folket i Enhörna för enhörningar. — 'Har ni inte sett till

några enhörningar än' sa en av bisittarna i rätten i Strängnäs. — Jo sa-n då, di kommer nu, så vill ni stångas med dom, så går det an» ULMA 14784 s. 146.

4 »Folket i det övriga Yånga brukade kalla dem, som bodde i Skaten för

vidare Kils killing ar (i Stora Kil i Värmland, ULM A 5986), Fågelvik fågelungar (i Ö. Fågelvik i Värmland, ULMA 6660, IFGH 3172), Ormesberga ormungar (i Ormesberga sn i Småland, ULMA 4188). I Gåsinge gåsungar (i Gåsinge sn i Södermanland, EU 356) är socken­boöknamnet formellt identiskt med det inbyggarnamn gåsungar, som möter i f«sv. Gasunga sokn (se ovan s. 138); huruvida det föreligger kontinuitet eller om namnet är av senare datum och bildat efter samma princip som exempelvis Essunga gässlingar (ULMA 17120), Hiding e hedningar (ULMA 89:17), Krückling e tackling ar (ULMA 1415:3; täckling 'tätting', se Rz), är knappast möjligt att avgöra.1

Att -ing-elementet i personbeteckningar, även inbyggarnamn, stund­om haft en förklenande innebörd är sålunda omisskännligt. Förhållan­det måste emellertid bedömas med försiktighet. Man måste ständigt ha för ögonen, att suffixets huvudsakliga funktion är att rent objek­tivt ange tillhörighet, såsom i ättling, syssling, yngling, gamling, skåning, upplänning. Avledningens stilvärde är naturligtvis i första hand beroende av grundordets (drottning, ädling, fvn. mildingr, spekingr : fuling, niding, usling). När man nu kan konstatera en ten­dens till pejorativ innebörd, sammanhänger detta säkerligen med att

'skatunga', medan dessa å sin sida skällde de andra för 'kråkunga'. Även brukade de där nere kalla de andra vångaborna för 'tasslänninga'»; ULMA 11254; enligt samma källa ha invånarna i Skaten betraktats med ringaktning av de övriga sockenborna: »D-u, tale äm däj, du säm bare ä ifrån Skaten».

1 I OGB 9 s. 21, 169 uppges, att invånarna i trakten omkring kyrkan i Myckleby sn kallas kycklingar och bygden Kycklingebygden. Bygdenamnet anses i OGB vara av ovisst ursprung och primärt i förhållandet till inbyggar-namnet. Snarare förhåller det sig tvärtom: bygdenamnet är sekundärt, och Myckleby kycklingar är en av ljudlikheten föranledd, skämtsam bildning av samma slag som exempelvis Göta (— Götene) geting ar (ULMA 28625, IFGH 2385, EU 377), Kroppa kroppningar (ULMA 6660; kroppning 'klimp'). J f r Essunga gässlingar etc. ovan och den utomordentligt vanliga typen Hackva hackekorvar, Börstil borstbindare etc., om vilken se Sahlgren Kölingared s. 16 ff., Ejdestam Folkminnen och Folktankar 1942 s. 50 f. Möjligen kan det också vara en skämtsam ombildning av inbyggarnamnet myckbölingar (Teng-ström s. 158, OGB 9 s. 21) eller ev. ett *mycklingar på samma sätt som sex­åringar av ekshäringar 'inv. i Ekshärad' (ULMA 5986).

I de originella bildningarna Brumlinga-Tåssa (LUF 3803), öknamn på inv. i Brunnby i Skåne (se ovan s. 39), och Ribbinga-knapar (ULMA 2760), åsyf­tande inv. i Ribbenås by i Ekby sn, Yadsbo hd i Västergötland, ha de egent­liga öknamnen fogats till inbyggarnamn på -ing-, ej till själva ortnamnet. J f r det ovan anförda ämtingshalsar.

suffixet jämte sin funktion att ange ren tillhörighet ursprungligen även haft uppgift att bilda diminutiva, vilket tillfullo förklarar, att det gärna fått en förklenande innebörd.

Vad beträffar -inge-namnen, är det uppenbart, att de däri in­gående inbyggarnamnen i mycket stor utsträckning rent objektivt betecknat bärarna som boende vid en bestämd ort, *skeningarna vid Skenån, *skutungarna vid Skutån o. s. v. Men vid val mellan skilda inbyggarnamnssuffix kunna grundordets beskaffenhet och de associa­tioner, som knutits till det ena eller det andra av de därtill bildade inbyggarnamnen, ha haft ein viss betydelse. Det behöver sålunda icke vara en tillfällighet, att suffixet (i formen -ung-) i fsv. socken-inbyggarnamn från Uppland endast är påträffat i killungar (i Kill­unga sokri) 'inv. i (Rasbo-)Kils sn' (se s. 66), medan -boar f. ö. är allenarådande; ortnamnet Kil, benämning på en liten avskild skogs­bygd, från början säkerligen utmark till den rikare Rasbobygden, har sannolikt haft samma lätt förringande klang som det ovan omtalade Skaten i Yånga. Den påfallande frekvensen av -inge-namn, avledda av grundord, som innehållit djurbeteckningar, kan betraktas ur denna synpunkt. Yid valet mellan exempelvis *kidh{anœs)boar och *kidh-lingar, invånare i *Kidhanœs, ha förutsättningarna för den senare möjligheten varit gynnsammare (jfr inbyggarnamnen gässlingar, * svalungar, Hranungar, vargungar, ällingar och (sockenbo) öknamnen fågelungar, killingar, ormungar, skatungar). Det är icke otänkbart, att de båda -inge-namnen i Yånga sn, Käslinge (se s. 524) och Kilinge (förutsatt, att det senare återgår på *Kidhl-, vilket dock är ovisst, se s. 510), innehålla inkolentnamn, avledda av ortnamn på Katt- och Kidh-, och att *kœtlingar och *kidhlingar, 'kattungar' och 'killingar', varit halvt skämtsamma bildningar av samma art som skatungar och kråkungar i samma sn (se s. 546 f.). På liknande sätt kunna fsv. Dighlinge och Litlinge i Täby sn (se s. 314 ff.) innehålla inkolentnamn, som varit avledda av ortnamn på Digher- och Litil-, 'Stor-' och 'Lill-', och haft en av detta motsatsförhållande betingad öknamnskaraktär. Vid behandlingen av namnen i Sthlms 1. har jag framhållit möjligheten, att Göringe (s. 466), Henninge (s. 450), Lussinge (s. 325) och Tadinge (s. 440) innehålla inbyggarnamn av denna art.

En granskning av ordförrådet i de med säkerhet eller sannolikhet konstaterade grundorden pekar i samma riktning. Vi igenkänna här

en mängd bildningar till stammar, som möta i ord med betydelsen 'sank terräng, mosse, gyttja, pol' o. s. v. Sådana ordstammar äro duv-, dov- (s. 320), Idrav- (s. 259), fœn- (s. 505), gur-, gor- (s. 405), ?kav- (s. 295), kœrr- (s. 513), madh- (s. 514), mus- (s. 514), tmutt-, ?mott- (s. 267), ?sagl-, ïsëg- (s. 435 f.), skvatt- (s. 517), slivr- (s. 517), slim- (s. 518), sul- (s. 518), sutr- (s. 516), vis- (s. 313), vœt- (s. 415). Vanliga äro även ord, som beteckna stenig och ofruktbar terräng, såsom gryt (s. 340), hall (s. 236), hammar (s. 498), har (s. 199), *harm (s. 509), sand (s. 520), adj. skarp (s. 529), skär (s. 194), sten (s. 351), ör (s. 521); jfr även hid(e) (s. 507) och bildningar till stammarna stubb-, stumn-, stuv- (s. 190 f., 205 f.). Det är som nämnts påfallande, att man bland terrängbeteckningar av skilda slag stundom saknar det ord, som i nysv. riksspråk och fsv. skriftspråk är det normala och vars höga ålder intygas av att det möter i osammansatta natur- och bebyggelsenamn samt i namnen på -by och även -hem. Bland appella-tiv, som beteckna skogsterräng, möta i -inge-namnen hed (s. 450), ris (s. 457), fsv. vidher (s. 213), bildningar till stammarna krak- (s. 512) och skak- (s. 241), men icke skog. Sänkor och inskärningar betecknas med gil (s. 216 f.), gip (s. 505), ?*kim (s. 467), kjus(a) (s. 365), Isucka, Isvacka (s. 353 ff.), vamb (s. 410), men ej med dal, vattendrag med af se (s. 230) och en mängd bäck- och ånamn, som ofta bildats till ljudhärmande stammar, såsom Fnys-, Klidhr-, Lor-, Skvätt-, Rutn-, Putn (se s. 501 ff.), men ej med bäck (möjl. å i Åninge), v i k a r med ave (s. 229), mar (s. 201) och ve(c)ke (s. 488), men ej med vik, utskjutande terrängpartier med horn (s. 509), nagel (s. 256), näv (s. 515), mule (s. 323), trum (s. 323), tryne (s. 322), men ej med näs, höjder och höjdsträckningar med hatt (s. 509), *his (s. 508), hjälm (s. 318), knalle (s. 511), knul(a) (s. 511), kula (s. 328), kut (s. 301), nacke (s. 515), *radh (s. 516), skalle (s. 188) och bildningar till stammen riuk-, rauk-, ruk- (s. 462), men ej berg och ås. Bland träd­beteckningar möta vi alm, ask, björk, en, hassel, medan eken, det förnämligaste trädslaget, icke är representerad. Jfr härmed de ytter­ligt vanliga Skog (a), Skogby; Bal {a), Dalby, Bäck, Bäck(e)by (.Bäjby etc.); Vik(a), Vikby\ Näs, Näsby; Berg {a), Bergby; As (a), Asby; Ek(a, -e), Ekeby, vilkas bebyggare med all sannolikhet kallats *skog-boar, *dalboar (*dolir), *åsboar, etc.

Tar man fasta på detta förhållande, blir -inge-namnens etymo-logiskt svårtåtkomliga karaktär mer begriplig. Grundorden ha ofta

innehållit ett mer speciellt och egenartat ordstoff, som skilt sig från det alldagliga ordförrådet av mer allmänt karakteriserande innehåll och stundom haft ett lägre stilvärde än detta, och därmed har förut­sättningarna för att -ing-avledningen trätt i funktion vid bildning av inbyggarnamnen blivit gynnsammare. Detta ordförråd har givetvis till skillnad från de ofta använda »normalorden» varit utsatt för stark dödlighet, och många ha säkerligen redan förlitterärt försvunnit ur det levande språket. Jag håller det för sannolikt, att en del av denna försvunna ordskatt är att söka i grundorden till flera av de -inge-namn, som nu icke låta sig tolkas med säkerhet.

I ännu ett avseende kan -inge-namnens karaktär av bildningar till inbyggarnamn bidraga till att förklara deras etymologiska särställ­ning. Jag har ovan (s. 75 ff.) givit exempel på att grundordets struk­tur vid avledning med suffixet -ing- genom mer eller mindre genom­gripande ellips kunnat undergå starka förändringar. Det är icke lätt att utan kännedom om grundordet genomskåda sådana inbyggar­namn som grölingar (till Grästorp s. 39), kivlingar (till Kivik s. 39), dvälingar (till Dvärred s. 43), bemlingar (till Bemböle s. 72) etc. Den ljudmassa, som föregår avledningen, innehåller stundom icke blott grundordets förled, utan även element ur den stympade efterleden. Typen kan vara gammal (se ovan s. 76). Jag har vid tolkningen av Gorsinge, Stafsinge och Valsinge s. 407 f. räknat med att grundorden kunnat vara sammansatta med -sior, -sœr. På samma sätt har jag förslagsvis framkastat möjligheten, att fsv. Svœrninge, Risminge och Salmunge kunna vara avledda av grundord, sammansatta med -nœs resp. -mark, -musi, -myr, -mor; det är dock mycket ovisst, om för­slagen här träffa rätt.1 I princip håller jag det dock för sannolikt, att en av orsakerna till -inge-namnens etymologiska karaktär kan vara att söka däri, att grundordet vid avledningen omformats i sådan riktning, att den del av namnet, som föregår -ing-avledningen, i sin litterärt traderade eller i talspråket bevarade form icke längre ger forskaren några associationer till det ordmaterial, som ursprungligen

1 Hit hör kanske också Skärvinge i Risinge sn, Finspångaläns hd, ögl. 1. Namnet skrives äldst Skirffuinge 1416 SD ns 3 s. 174 or, och gården ligger endast några km från sjön Skiren, från vilken den skiljes genom ett skogsparti. Möjligen har detta hetat *Skirviper, till vilket bildats ett inbyggarnamn *skirvingar.

ingått i grundordet. Att under sådana förhållanden nå fram till en någorlunda säker tolkning är ytterligt vanskligt; man måste i regel stanna vid flera alternativa tolkningsförslag.

Ortnamnen på fsv. -ingi, -ungi kunna sålunda enligt min mening i stor utsträckning uppfattas som -ia-avledningar av ursprungliga inkolentnamn på -(l)ing-, -ung-. Folket vid Skutån, urn. *Skutå, ha kallats *skutungöz och bebyggelsen *Skutungia > Skutungi > Skutt­unge. Principiellt bör man vid tolkningen av -inge-namn i första hand räkna med att grundordet varit en ortbeteckning, vanligen ett natur­namn. Huruvida detta vid tiden för -inge-namnets tillkomst i realite­ten fungerat som naturnamn eller bebyggelsenamn, är icke möjligt att avgöra, ehuru det förra troligen varit regel. Man måste alltid hålla möjligheten öppen, att exempelvis det inkolentnamn *häm-ringar, som ingår i Hämringe, redan från början haft betydelsen 'invånarna i Hamra by', ej blott 'de som bo på hammaren\ d. v. s. att -inge-namnet är att betrakta som en sorts utvidgning av ett gammalt bynamn Hamra, förmedlad genom inkolentnamnet *häm-ringar. Som tillfälliga bildningar av denna karaktär kan man kanske betrakta följande exempel:

ellingge (nom.) u. d. 1452? u. o., åsyftande nuv. Jälla, hgd i Vaxala sin och hd, Upps. 1. Namnet skrives f. ö. in eldhu 1334 SD 4 s. 348 avskr. 1344 reg. eccl. Ups., Jn eldoby, in eldo 1344 SD 5 s. 309 reg. eccl. Ups., j elda 19'27l2 1447 Stockholm RAP, j ello r% 1451 Uppsala RAP etc. På en karta från 1600-talet, möjligen identisk med den förkomna plansch Y i Olaus Rudbecks Atlantica, kallas Ella utmark för »Iellinge hammar» (Taflor till Olaus Rudbecks Atlantica; jfr ib. s. 1). Möjligen bero dock de båda beläggen på tillfällig anslutning till Brillinge, fsv. Brœllinge (se s. 527) i samma sn.

forswnge 1400-t. D 8 s. 1 r., Fors i Eskilstuna (förr Fors sn), Y. Rekarne hd, Söd. 1.; f. ö. skrives namnet in for sum 1290 SD 2 s. 99 or etc.

ii hambrunge 1383 (SRP 1910), Hamra i Bredareds sn, Västbo hd, Jönk. 1., f. ö. skrivet in hambrum 1306 SD 2 s. 468 or, 1345 SD 5 s. 518 Aschaneus' avskr. etc.

j hielmmingghœ 1489 or (Rep. 2 6578), Hjälm i Fjärås sn, Fjäre hd, Hall. 1. Namnet skrives under medeltiden annars Hiœlmeem o. dyl. (se Haid s. 74).

Norunge, Norunga o. dyl. 1565—1585 (OGB 2 s. 124), Norum i Tuve sn, Ö. Hisings hd, Göt. och Bohus 1. Namnet skrives f. ö. Norum 1550—1881 (a. st.; jfr not ib.).

Det är möjligt, att ett eller annat av de här anförda fallen kan betraktas som rena felskrivningar, beroende på suddig förlaga, otyd­lig diktamen, associationer med andra ortnamn el. dyl., men de kunna också bedömas som tillfälliga exempel på att inbyggarnamnet trätt i stället för ortnamnet. Från Västergötland, där bruket att bilda in-byggarnamn på -(l)ing-, -ung- ännu är levande, föreligga paralleller som Romsinge vid sidan av Romsås, Skepplunga för Skepplaskog, Månslinga och örslinga jämte Månslunda och Örslösa (se s. 50 f.).

Inbyggarnamnssuffixet -ing-, -ung- har sålunda spelat en mycket betydande roll för utformningen av vårt ortnamnsskick. Detsamma kan enligt min mening även gälla det särskilt på östnordiskt område vanliga inbyggarnamnselementet -boar. Detta uppträder gärna vid enkla ortnamn (*akirboar till Akir, *harghboar till Hargh, *holmboar till Holm etc., se Wessén NoB 1932 s. 85 f.) och även vid samman­satta {*haboar till Hatuna, *ullboar till Ullevi etc., ib. s. 87) men är framförallt och praktiskt taget undantagslöst knutet till namn på -by (*akirboar till Akirby, *dalboar till Dalby etc., ib. s. 86 f.). Hellquist (-by s. 94 ff.) har framhållit, att -by ofta sekundärt lagts till äldre, oftast osammansatta naturnamn. Denna företeelse kan måhända i viss utsträckning förklaras med utgångspunkt från inbyggarnamnets funktion. Inbyggarbeteckningen -boar och appellativet och ortnamns-efterleden by, -by äro båda specifikt nordiska bildningar, avledda av roten i verbet fto, fsv. bo(a) < bö(w)an. Det förra är ett med -an-suffix bildat nomen agentis *bö(w)-an- 'en som bor', det senare ett sannolikt med suffixet -ju- bildat nomen actionis *bö(w)-ju- 'boende, bebyggande', som sekundärt fått den konkreta betydelsen 'boplats, bebyggelse'.1 Det bör ha funnits en naturlig, etymologiskt betingad

1 Se v. Friesen Xen. Lid. s. 237, Symb. phil. Danielsson s. 87 ff., NoB 1930 s. 91; om ljudutvecklingen j f r Noreen-v. Friesen Xen. Lid. s. 9. v. Friesens enligt min mening väl motiverade uppfattning, att ordet by är ett med suffixet -ju-bildat nomen actionis, delas icke av Hellquist (EO). Ordets grundform är väl icke helt säker, men att det funnits ett intimt samband mellan -boar och -by synes otvivelaktigt, och det förefaller mig ytterst sannolikt, att detta varit av

korrespondens mellan *-bö(w)-an- och *(-)bö(w)-ju-. -boar och -by, by. Båda äro fullt självständiga bildningar till samma rot och intet­dera ur ordbildningssynpunkt sekundärt till det andra; de ha varit varandras naturliga komplement, vilket kan utläsas ur källorna, där ortnamn på -by och inbyggarnamn på -boar svara mot varandra. Det torde knappast vara för djärvt att antaga, att denna samhörighet har gamla anor och härrör från den tid, då dessa bildningar började bli produktiva i språket. De som bosatte sig exempelvis på ett näs, kallades *nes-bö(w)an- och deras by *Nesa-bö(w)ju-, och även en gammal bebyggelse *Nesa kunde, då dess inbyggare benämndes med det normala *nes-bö(w)an-, mycket lätt få namnet *Nesa-bö(w)ju-'Näsby'. Så länge -boar och -by kändes som sammanhörande, har det legat mycket nära till hands, att namn som Eke, Vik, Ås med in-byggarnamnen ek(e)boar, vikboar, åsboar sekundärt utvidgats till Ek(e)by, Vikby, Åsby}

Typen Ekeby, Hammarby etc. har varit särskilt produktiv på öst-svenskt område (Mälarlandskapen och Östergötland; jfr Hellquist aa s. 100 och se utbredningskarta NK 5 s. 143), d. v. s. samma trakter, som uppvisa intensitetsmaximum för inbyggarnamn på -boar. På västnordiskt område, där inkolentnamnsbildningar på -buar äro för­hållandevis sällsynta (se s. 36 not 1), är också typen Eikibyr, -boer sparsammare företrädd, ehuru ordet byr, bœr även där är den gängse termen för den vanliga bebyggelseenheten. Nedanstående tabell, som i avrundade siffror visar frekvensen av några svenska och norska namn av typen Ekeby, Eikibyr under jämförelse med typen Ek(-a, -e), Eik(i), är ganska upplysande. Siffrorna i de första och andra

ovan anförd beskaffenhet. Enligt v. Friesen har den ursprungliga betydelsen av verbet bo troligen varit dem från fornspråken kända 'bereda, iordningställa'; bonde översättes 'jordbrukare' och by 'odling'.

1 Betecknande är, att ortnamnstyperna -byggiaby, -karlaby, -ingaby, inne­hållande inbyggarnamn på -byggiar, -karlar, -ingår, äro väl företrädda i sär­skilt uppländskt ortnamnsskick, medan typen -bo{a)by praktiskt taget saknas (ett isolerat Rudhboby utan nysvensk motsvarighet möter i SD 6 s. 546 or), trots att inbyggarnamn på -boar äro betydligt vanligare än de övriga (jfr de talrika ortnamnen på -bo(a)hœradh, -bo{a)sokn, -bo{a)quœm, -bo{a)l0t etc.). En bildning -bo(a)by skulle, åtminstone i ett äldre språkskede, ha känts onormal, närmast tautologisk och sannolikt även av fonetiska skäl varit mindre livsduglig; »-bornas» bebyggelse betecknades med det enkla -by.

kolumnerna bygga på Rosenbergs lexikon (jfr även Hellquist -by s. 109), i den tredje och fjärde på reg. till NG1:

Sverige Norge enkla -by enkla -by

ek 30 105 30 2 å 18 90 13 10 lund 90 75 120 12 vall 60 60 85 (1) sjö (see-) 14 60 4 15 bro 60 40 12 —

en(e) 4 40 4 —

hammar 75 30 60 —

Det kan måhända synas överflödigt att tillgripa dessa antaganden för att förklara, att osammansatta ortnamn sekundärt fått efterleden -by; på grund av ordets betydelse och användning är det ingenting som hindrar, att detta kan ha skett utan inbyggarbeteckningens med­verkan, och så har säkerligen också ofta varit fallet. Men betraktelse­sättet förklarar enligt min mening mer än så. Genom att antaga en tidig och intim samhörighet mellan -boar och -by får man en osökt förklaring till det påfallande förhållandet, att huvudmassan av det äldre skiktet av ortnamnen på -by genomgående ha naturbetecknande förled. Inbyggarnamnsbeteckningen -boar fogades till naturnamn (eller bebyggelsenamn, som ursprungligen varit naturnamn) och mot dessa inbyggarnamn svarade ortbeteckningar på -by. Likaledes blir det naturligt, att förlederna i ortnamnen på -by i regel äro så etymo-logiskt genomskinliga. På östnordiskt område, framförallt i Mälar­dalen och Östergötland, har -boar varit den normala, utan tvekan vanligaste inbyggarnamnsbeteckningen, som till skillnad mot -(l)ingar, -ungar i princip knutits till namn, som innehållit de normala och van­liga naturbeteckningarna, såsom berg, bäck, dal, ed, ek, en, gryt, hammar, lund, nor, näs, sund, vall, å, ås. Vidare förklaras den ringa frekvensen av typen Ekeby på västnordiskt område; här har produk­

1 För att få summorna jämförbara har jag ur NG medtagit endast nu i bruk varande namn. En grundligare undersökning av namnförrådet i de båda län­derna, utförd med hjälp även av äldre material, skulle givetvis ge andra siffror, men knappast nämnvärt rubba proportionerna.

tionen av namn på -byr, -bœr saknat det incitament, som existensen av inbyggarnamn på -bmr enligt min mening borde ha utgjort.

Härmed vill jag naturligtvis ingalunda göra gällande, att ortnam­nen på -by vid sin uppkomst genomgående stått i relation till in­byggarnamn på -boar. Appellativet by(r), den vanliga beteckningen för den i historisk tid gängse östnordiska bebyggelseformen, är ett urgammalt nordiskt ord, till sin bildning helt oberoende av inbyggar-beteckningen -boar, och det kan givetvis också uppträda i ortnamn utan att behöva stå i relation till denna. Detta gäller framförallt de med adjektiv och personnamn sammansatta namnen på -by och säker­ligen även majoriteten av typen Norrby, Söderby, Väs(t)by, Ös(t)by; dessa typer ha också talrika motsvarigheter på västnordiskt område. Jag tror dock, att den ovan anlagda synpunkten gäller en betydande mängd av de östnordiska namnen på -by, då den förklarar dels den stora frekvensen på östnordiskt område, dels att dessa namn karak­teriseras av naturbetecknande förled.

Vi vinna genom detta betraktelsesätt en enhetlig synpunkt på de två stora namngrupper, som utmärkas av naturbetecknande grund­ord resp. förled, nämligen ortnamnen på -inge och -by. Båda ha sin utgångspunkt i det äldsta ortnamnsskicket: de enkla och samman­satta naturnamnen. De som bodde på hammaren eller i Hamra kunde kallas hämringar eller hammarbor, deras by i anslutning därtill Häm-rlnge eller Hammarby. Av de båda ortnamnselementen är -ingi forn-ärvt och samgermanskt och har sannolikt i stort sett senast under vikingatiden upphört att vara produktivt (jfr nedan s. 584), medan -by är en speciellt nordisk bildning, som kunnat tjäna som ortnamns-bildande element under hela den tid som appellativet varit levande, d. v. s. ända in i nysvensk tid. Den skillnad mellan -inge och -by-namnens etymologiska karaktär, som ovan har diskuterats, kan som nämnt dels bero på denna åldersskillnad och dels på den av grund­ordets stilvärde betingade skillnaden mellan inbyggarnamnen på -ingår och -boar (se ovan s. 544 ff.).

Det danska materialet har jag givetvis icke varit i tillfälle att göra till föremål för en mer ingående granskning, men föreliggande litteratur och materialpublikationer tillåta dock vissa synpunkter. Det är a priori sannolikast, att de danska -inge-namnen väsentligen äro av samma karaktär som de svenska. Beträffande grundorden ha ock­

så de danska forskarna alltsedan Steenstrup och Schütte mer än de svenska haft blicken öppen för möjligheterna till toponymisk tolk­ning, medan -ing-elementets betydelseinnehåll och funktion bedömts på skilda sätt. I inledningarna till de senast utkomna delarna av DS (3 s. XXXVI, 8 s. XIII) upprätthålles visserligen den av Knudsen NK 5 s. 89 föreslagna, enligt min mening mindre fruktbara indel­ningen i namn på ursprungligt -inga, -ingi och -ing, av vilka grupper de två första anses innehålla såväl patronymica som toponymica, men i DS 3 betonas, att det »kan imidlertid ikke vsere Tvivl om, at i det mindste et meget stort Antal af de svenske og danske -ing-Navne indeholder appellativiske Ordstammer». Ännu längre går Haid, som om -inge-namnens grundord förklarar, att det »er selve Terrsen-formen og Bebyggelsens Placering i Landskabet, der her interesserer Navngiverne» (s. 43); jfr vidare samme förf. i ANPh 1945 s. 274 ff. I de hittills publicerade delarna av DS upptagas en mängd säkra toponymica, medan icke någon av de anförda patronymiska tolk­ningarna, som f. ö. äro förhållandevis fåtaliga, kan betraktas som otvivelaktig (om Gesing och 0bening se s. 539, om Ellinge nedan). Gunnar Knudsen har i NK 5 s. 90 en rikhaltig exempelsamling på -inge-namn, för vilka det ligger närmast till hands att antaga ett adjektiviskt eller appellativiskt grundord, medan han som exempel på »danske Navne, der aabenbart har Personnavne som Thema» endast anför »Gislinge af Gisœl, Ellinge af Alli, Beidringe af Balder, Findinge af Fin og Hejninge af H et hin». Gislinge tolkas emellertid av Haid s. 66 som ett toponymicum, och EUinge, som DS 2 s. 95 anses vara en patronymisk bildning, kan lika gärna vara avlett av el eller elle 'al, älskog' (jfr s. 522); en nu okänd skogsbebyggelse i samma hd, sannolikt i Stro sn, kallas Elleruth omkr. 1370 (DS 2 s. 99, SRD 7 s. 50), men något direkt samband mellan de båda bebyggelserna kan icke föreligga. Något mansnamn Balder är icke säkert styrkt i de nordiska språken. Med större sannolikhet kan man räkna med personnamn i Findinge och Hejninge (Hithningy Vald. jb s. 18); om det förra jfr dock s. 541. Betecknande är, att en forskare som M. Kristensen icke anser sig kunna konstatera något säkert patronymi-cum bland -inge-namnen i Köpenhamns amt, ej heller på Laaland och Falster (Kobenhavns amts landsbynavne s. 6 f., Lålands og Falsters stednavne 1 s. 13 f., 2 s. 12). Mina egna samlingar av excerpter ur

de i källförteckningen upptagna fda. urkunderna ge f. ö. icke heller några klara och entydiga exempel på patronymiska bildningar.

De danska -inge-namn, vilkas grundord innehålla känt språk­material, synas sålunda liksom de svenska i regel kunna uppfattas som toponymica. Även i fråga om grundordens betydelseinnehåll är överensstämmelsen uppenbar. Beteckningar för terrängbildningar, jordmån o. s. v. möta i t. ex. Blegind, Flintinge, Helsinge, Horning, Kysing, Lunding, Rising e, Sollinge, Viskinge (G. Knudsen NK 5 s. 90), Forsinge (Haid s. 64), Gjording < Gyring (se N. Lindqvist Bjärka-Säby s. 118), Hatting (DS 8 s. 38), Klinting (DS 7 s. 238), Pebringe (Haid APhS 1945 s. 276 ff.), Slimminge (se ovan s. 518), Stevning (DS 7 s. 354), Styding (Haid aa s. 274 ff.), Vandling (DS 4 s. 101 f.), ord för särskilda växter i Birkinge, Bregninge, Egen, Tor-ning (Knudsen a. st.), djurnamn i Fovling, Gesing, Hynding, Rev-ninge (Knudsen a. st.), Bjerning < *Birning (DS 4 s. 212), Gelting (Gselting 1285 DD 2 : 3 s. 141 or), Hjerting <C Hirting (DS 4 s. 569), Kattinge, Kettinge (DS 2 s. 27, 7 s. 259), Kiding (DS 6 s. 425), adjektiv i Gylling, Hviding, Kolding, Skemminge (Knudsen a. st.), rumsadverb i Nejlinge, Yding (se s. 531), ord, som vittna om mänsk­lig verksamhet, i Ferring (till /ar; se la Cour FoN 4 s. 63), Grœnge, 1476 skrivet Graffwinge (Kristensen Lålands og Falsters stednavne 2 s. 12), Korning (DS 8 s. 43 f.), det flerstädes förekommande Skipp-ing(e), samt Veddinge (till vad\ se ovan s. 530). Som exempel på sannolika sekundära utflyttningar ha ovan nämnts Gesing och 0be-ning (se s. 539). Betydande är liksom i Sverige mängden av etymo-logiskt dunkla namn såsom Buddinge, fda. Buthinge, Skorringe, fda. Skythririgy, Vejringe, fda. Vœtring, Wedringy (se anförda arbeten av M. Kristensen) etc.

Då man sålunda synes kunna räkna med att de danska -inge­namnen i allt väsentligt ha samma etymologiska struktur som de svenska och då jag tror mig ha gjort sannolikt, att de nuvarande namnen på -ing, -inge, i den mån de beteckna äldre och mer bety­dande bebyggelser, i likhet med de svenska huvudsakligen återgå på äldre *-ingia, *-ungia, finner jag det rimligast att i första hand uppfatta dem som bildade till inbyggarnamn på -ing-, -ung-, I detta avseende tror jag, att Schütte bedömt -inge-namnen riktigt. De böra principiellt helt hållas isär från de oftast yngre ortnamnen på gammalt -ing(er), -ung(er), ehuru man i ett och annat fall bör hålla möjlig­

heten öppen, att till synes äkta -inge-namn kunna återgå på dylika bildningar, som analogiskt kunnat ombildas till -inge. Inom synkope-området, där de språkliga kriterierna svika, kunna de båda typerna åtskiljas endast genom historiska och topografiska under­sökningar av varje enskilt namn.

Litteraturen om de t y s k a namnen på -ing-, -ung- är utomordent­ligt rik, och det finns ingen möjlighet att här ens översiktligt beröra alla de problem, som äro förknippade med dessa. Beträffande grund­orden kan man dock med säkerhet fastslå, att såväl person- som ort­beteckningar äro representerade. På denna punkt skilja de sig så­lunda klart från de nordiska. Ett betydande antal namn, såsom ft. Adalhartinge, Chunratingen, Ditrichingen, Erhartingen, Gerhartunga, Goudfridinga, Hadamaringen, Helmprechtingen, Liutmuntinga, Rich-hartingin, Sigimaringin, Sigemuntingen ,* innehålla sammansatta per­sonnamn av den vanliga tvåledade typen. Kluge anser visserligen, att dessa namn äro förhållandevis fåtaliga (Sippensiedelungen s. 76), men hans åsikt stämmer illa överens med det intryck man får vid en genomläsning av Förstemanns materialsamling (jfr Schütte Person-navne i Stednavne paa -ing s. 119 f.), som erbjuder hundratals säkra exempel, sålunda tillräckligt många för att visa, att typen varit mycket livskraftig och för att man principiellt måste räkna med att åtskilliga namn även med enledad förled kunna innehålla person­namn. Att bildningssättet varit levande in i kristen tid visa namn som Jagobinga, Johanningun, Steuininga (Stephaninga); jfr även Abbatinga, Biscopfingen, Munichingen.2

Som exempel på synbarligen säkra avledningar av ortnamn kunna anföras:

Behrungen — Baringe 700-t., 800, 812, Baringun omkr. 800 — »unweit der Bahra» (Baraha 1141, 1165). Förstemann 2 :1 sp. 359.

Beverungen — Beuerungun 800—900-t., Ovoronbeverungen 1000-t., Beverungenn 1192 — »an der Bever». Förstemann 2:1 sp. 440, 2 :2 sp. 1104 f., Ortsn. s. 245, Jellinghaus s. 116.

1 Exemplen äro hämtade från Förstemann och citerade efter uppslagsformen. 2 Det sistnämnda uppföres av Förstemann 2: 2 sp. 342 f. under en person­

namnsstam Mun-, men måste väl rimligtvis betraktas som en avledning av fht. munich 'munk'.

Bodungen — Badungen 800-t., Padungen 1142 — »an der Bode» Förstemann 2:1 sp. 312, Ortsn. s. 244.

Heldrungen — Heltrunga 874 — »an der Heide (aus Haldara)». Förstemann 2 :1 sp. 1334, Ortsn. s. 244.

Lauringen — Lurungum 700-t., 811 — »an der Lauer»; flodnamnet möter i ft. bebyggelsenamnet Lura, Popponlurun. Förstemann 2: 2 sp. 152, 153 (jfr 2 :1 sp. 491), Ortsn. s. 245.

Leinungen — Lynungen 1116, Liningen 1150 — »An dem kleinen Flüsschen Leine» (Lina 1120, 1179). Förstemann 2: 2 sp. 76, 77, 1563, Ortsn. s. 244.

Madelungen — Madelungen 1000-t. — »an der Madel». Flodnamnet ingår i bebyggelsenamnet Magdala, skrivet Madahalaha 800-t, Förste-mann 2 :2 sp. 163, Ortsn. s. 245.

Melsungen — Milisunge 800-t. — Vid floden Mülmisch, fty. Milzisa 786. Förstemann 2 :2 sp. 290, Ortsn. s. 245.

Moringen — Marungun 800—900-t., Moronga 1013 1075, Morungen 1183 — »an der Moor oder dem Moorbach». Förstemann 2: 2 sp. 316, Ortsn. s. 244.

Schleusingen »an der Schleuse» Förstemann Ortsn. s. 245. Steoringi 800-t., äldre namn på nuvarande Stuhrgau. »Steoringi ist

von Stuhr (sec. 12 Sture) genannt» Förstemann 2:2 sp. 888. Thürungen — Tyrungun 1000-t. — »an der Tyra» Förstemann 2: 2

sp. 1067, Ortsnamen s. 244. TJftrungen < Ufturunga högre upp vid samma flod, Förstemann 2 : 2 sp. 1141.

Usingen — Osinga, Osingen 700-t., Usungen 1207 — »Vom Bach-namen Usa hergeleitet» (Use 1314). Förstemann 2: 2 sp. 448, Bach Taunusgebiet s. 36, 46, jfr karta ib. s. 37.

Westeringen omkr. 1030 »bei Wester» Förstemann 2 : 2 sp. 1288. De säkra fallen äro tillräckligt många, för att man skall kunna

räkna med att åtskilliga namn på -ing-, -ung- innehålla nu försvunna ortbeteckningar, särskilt naturnamn. Vanliga naturbeteckningar synas föreligga i t. ex. följande namn (anförda i Förstemanns uppslagsform — en del upptagas dock där under personnamnsstammar):

Grupilinga till mit. grope 'grop' 2 : 1 sp. 1117, Haldungun till fht. halde 'sluttning' ib. sp. 1208, Hälsingen ib. sp. 1215, Hopingen till fit. hop 'hög' ib. sp. 1416, Horningen ib. sp. 1427, Huchtinge till dial. hucht 'buske' ib. sp. 1486, Lithingi till fht. lita 'bergssluttning' 2: 2 sp. 93, Lauhingi till fht. loh (< Hauh-) 'dunge' ib. sp. 126, Maringen

till fht. mari 'stillastående vatten' ib. sp. 210, Salzunga »mit Salz­quellen» ib. sp. 671, Wasunga tili fht. waso 'sank gräsmark' ib. sp. 1251, Wadegozzinga tili Schwab, wadegass 'sumpffürt' ib. sp. 1164. Trädnamn möta sannolikt i Esginga, Asciiinga 2 : 1 sp. 225, 226, Hasalinge ib. sp. 1277, Lindungon 2: 2 sp. 83, djurnamn i Eburingen, Eberlinga 2 :1 sp. 789, 792, Fiskingas, Fischelingen ib. sp. 894, Has-ungum ib. sp. 1275, Hramnunga, Ravininge ib. sp. 1431, 1435, adjek­tiv i Breidinge ib. sp. 552, Groningon ib. sp. 1114 f., Hohingon ib. sp. 1318, Langungon ib. 2 : 2 sp. 25, väderstrecksbeteckningar i Osta­ringen »Die Osterseite von Ascheberg» 2 : 1 sp. 283, Austringa ib. sp. 287, Nordilinga 2: 2 sp. 423, Westerlinga ib. sp. 1288, ord, som vittna om mänsklig verksamhet i Helidungen (nära Helidberga) till fht. helid 'hütte' 2: 1 sp. 1335, Hirsungen ib. sp. 1370, Fachingen till fah 'Vorrichtungen zum Fischfang' Öchröder Deutsche Namenkunde s. 141, 276, Bach Taunusgebiet s. 117. Jfr t. ex. Jellinghaus s. 116 f., Schröder aa s. 141.1

Om proportionen mellan dessa två grupper äro meningarna delade, likaså om deras inbördes ålder och avledningens funktion. Jag kan här blott ge några stickprov ur den omfångsrika litteraturen. De flesta tyska forskare synas vilja betrakta de patronymiska bild­ningarna som de egentliga, »äkta» -ing-namnen, medan de topony-miska anses vara tillfälliga och i regel yngre. Mest radikalt förfar Jellinghaus, som s. 115 betraktar samtliga toponymica på -ingen —-och även -ungenl — som sammansatta med en icke belagd motsvarig­het till nord. eng, äng <C *angiö (jfr samme författares tillägg till Förstemann 2 :1 sp. 1568). Bach (Die deutschen Namen auf -ing- ,s. 79 f.) menar, att det äldsta skiktet utgör es av avledningar av kort­namn. Denna grupp anses väsentligen tillhöra 300—600-talen e. Kr. Avledningarna av sammansatta personnamn av typen Sigmaringen betraktas som yngre och dateras till 700—1000-talen. De topony-miska bildningarna bedömas som inbyggarnamn och förmodas vara samtidiga med den senare gruppen. Enligt Helbok »sind fast die meisten der mit PN gebildeten Ingenorte der Schicht der alten Orte zuzuweisen; man nennt sie echt gegenüber den späteren Nachahm-

1 Då ovanstående exempelsamlingar endast tjäna till att visa gruppens existens, ha namnen anförts utan kontroll av de språkliga källorna och de sakliga betingelserna, varför det är möjligt, att ett eller annat bör uppfattas på annat sätt.

ungen, wo z. B. Berufsnamen (Pfaffing = Leute eines Kirchherrn) oder Naturnamen (Eiching = Siedler eines Eichenwaldes) herange­zogen wurden. Es sind dies spätere Analogiebildungen» (Die Orts­namen im Deutschen s. 17). Bacherler betraktar -ing-namnen i södra Bayern som representanter för den tidigaste germanska bebyggelsen, »soweit sie von einem Personennamen . . . abgeleitet werden müssen», medan de andra äro »oäkta» och yngre (Die -ing-Orte des Bistums Eichstätt s. 1). Försiktigare är Kaspers, som undersökt de rhen-ländska -ing-namnen. Han räknar visserligen övervägande med patro-nymica (ZONF 3 s. 89 ff., 8 s. 26), men är icke böjd att principiellt hålla isär de båda grupperna: »Die appellativische Art der Bezeich­nungen für jünger zu halten als die mit PN, also eine grundsätzliche Scheidung zwischen beiden Gruppen vorzunehmen ist m. E. nicht an­gängig und schwer zu beweisen» (ZONF 10 s. 306, jfr ib. 3 s. 86). Enligt Carsten (Die -ingen-Namen der südlichen Nordseeküste s. 11) innehålla -ing-namnen i det av honom behandlade området — materia­let omfattar 524 nummer — »durchweg als Grundwort einen Personen­namen», och dessa äro praktiskt taget genomgående osammansatta. Endast i tre fall, Groningen, Oostinge och Smarlingen, räknar han med möjligheten av en toponymisk innebörd, men frågar sig till skill­nad från de nyss citerade forskarna, om dessa icke kunna represen­tera ett äldre stadium. En särställning intar E. Schröder (Deutsche Namenkunde s. 141), som bedömer de till ett 80-tal uppgående namn på -ingen, -ungen i Hessen-Nassau, vilka icke ha personbetecknande grundord, som kol lekt iva: »Hasungen ist ein Platz, der reich ist an Hasen, Röblingen ist reich an Raben . . . Schwallungen an der Werra ist der Ort eines gewaltigen Sprudels . . . Auch die drei Dimensionen sind in Namen auf -ungen vertreten: Langen bei Giessen ( = Lang-ungen) Hungen in der Wetterau ( = Hochungen) und Breitungen in Schmalkalden. Die Stadt Göttingen in Hannover und das Dorf Göt­tingen bei Wetter knüpfen an altgermanischen Kult an (Verehrungs­stätte der Götter). Auch Gründungen an Flüssen bedienen sich dieses Suffixes, z. B. Bodungen an der Bode . . . » Hur Schröder i detalj tänkt sig suffixets funktion och stamform är oklart. Han håller emellertid denna namngrupp strängt isär från de »im alemannischen Gebiet» vanliga namnen av typen Ingolfingen, Berolfingen, vilka bedömas som »wesentlich -jünger».

Jag har givetvis icke möjligheter att här taga ställning till dessa

skiftande ståndpunkter, som f. ö. gälla skilda geografiska områden. Det synes dock ligga nära till hands att ifrågasätta rimligheten i Bachs antagande, att man bör skilja mellan en äldre grupp, bestående av avledningar av enledade personnamn, och en yngre, som inne­håller tvåledade. Den senare personnamnstypen har som nämnts indo-europeiska anor och har säkerligen varit vanlig under hela det germanska språkskedet (jfr Kluge Sippensiedelungen s. 76, Wessén Nordiska namnstudier s. 1 ff. och materialsamlingen i v. Friesens Rö­stenen) ; vid sidan av dessa har det säkerligen alltid funnits enledade personnamn med eller utan karaktär av kortnamn, binamn eller ök­namn. Skillnaden mellan dessa båda grupper är snarast socialt och stilistiskt betingad, möjligen även geografiskt, men knappast krono­logiskt, och att -ing-namnens grundord under sådana förhållanden skulle ändrat karaktär omkr. år 700 förefaller gåtfullt och måste åtminstone utförligt motiveras. Man har en känsla av att det är den dunkla etymologiska beskaffenheten hos de flesta av de -ing-namn, hos vilka avledningselementet föregås av endast en stavelse, som är den yttersta grunden till denna indelning.

För att nå större klarhet om de patronymiska och toponymiska bildningarnas inbördes frekvens och ålder i skilda trakter fordras i första hand utbredningskartor över båda typerna, och sådana förut­sätta i sin tur monografier, som utarbetats utan förutfattade meningar och under vederbörlig hänsyn till orternas topografi och dialekternas ordförråd. Dock kan man redan nu iakttaga, att de toponymiska bildningarna, särskilt avledningar av vattendragsnamn, äro vanliga i de höglänta områdena i Hessen, Thüringen och Westfalen (se citerade arbeten av Förstemann, Jellinghaus och Schröder; de flesta av de ovan s. 558 f. anförda namnen härröra från dessa trakter). Man kan fråga sig, om det är rimligt att antaga, att namn som Behrungen (vid floden Bahre), Lauringen (vid Lauer), vilka äro belagda redan på 700-talet och beteckna bebyggelser i de ur odlingssynpunkt gynn­samma floddalarna, verkligen tillhöra ett yngre skikt. Då vi veta, att inbyggarnamn på -ing-, -ung- är en urgammal germansk före­teelse (se s. 24 f.), synes det ligga nära till hands att räkna med möj­ligheten, att Behrungen och Lauringen helt enkelt böra översättas 'de som bo vid Bahre, Lauer' och sålunda utgöra en parallell till de svenska Skänninge vid Skenån, Skuttunge vid Skutån, TJttringe vid Uttran. Likheten sträcker sig även till avledningselementet; som

Förstemann framhåller (2:1 sp. 1567, Ortsn. s. 244), är det i Tysk­land f. ö. sällsynta, men i de svenska -inge-namnen så vanliga av-ljudsstadiet -ung- särskilt utmärkande för namnen i dessa trakter (se exempelsamlingen s. 558 f.). Även i fråga om själva stamformen är överensstämmelsen påtaglig, då de nordiska bildningarna på *-ingia, *-ungia ha talrika motsvarigheter just i Thüringen och Westfalen (ses. 157 f.). Såväl till form som betydelse svara sålunda ft. Baringe vid Baraha och Milisunge vid Milzisa mot fda. Fyllinge vid Fulda och fsv. Skutungi vid Skuta. Skillnaden består endast däri, att vi jämte *-m#m-bildningarna även möta former på -inga, -ingon, -unga, -ungon, vilka enligt min mening böra betraktas som inbyggarnamn i ortnamnsfunktion. Det är i detta sammanhang av ett visst intresse, att utbredningsområdet för denna namngrupp delvis sammanfaller med namnen på -leben, för vilka man allmänt antar ett även historiskt samband med de nordiska namnen på -lev (se senast Askeberg s. 24 och där cit. litt.).

Det vore icke förvånande, om kommande undersökningar skulle visa, att de toponymiska bildningarna i sitt äldsta skikt tillhöra tiden före den stora germanska expansionen, medan de patronymiska äro utmärkande för folkvandringstid (-ing-namnen i de invaderade romer­ska områdena bedömas av Gamillscheg Romania Germanica praktiskt taget genomgående som patronymica) och tidig medeltid (jfr Abba­tinga, Jagobinga o. s .v. s. 558 samt Lothringen, avlett av namnet på Karl den stores sonson Lothar). Den förra gruppen bör dock ha kunnat vara produktiv lika länge som den senare. Tills vidare torde det dock vara försiktigast att konstatera, att båda typerna existerat och att bildningarna till personnamn på det kontinentalgermanska området synas vara den fylligast representerade gruppen.

Om den etymologiska strukturen hos de engelska namnen på -ing{as) gå meningarna starkt isär. Ekwall (-ing passim; se särskilt s. 103) betraktar majoriteten som avledningar av personnamn, i regel kortnamn, men räknar även i flera fall med toponymica. Ekwalls framställning har blivit hårt kritiserad av Zachrisson (St. Neophil. 5 s. 1 ff.), som utgår från att den förvånande höga procenten av an­tagna kortnamn illa överensstämmer med vad man vet om feng. personnamnsskick, som domineras av de tvåledade personnamnen. Han framhåller, att den vida övervägande delen av de personnamn,

som av Ekwall antagas ingå i patronymica på -ing, -ingas, äro kon­struerade (nämligen 30 av ett 40-tal på -ing, omkr. 150 av c:a 200 på -ingas) och menar, att de återstående, som av Ekwall anknytas till belagda personnamnsstammar, med lika stor sannolikhet kunna tolkas som toponymica. Slutsatsen blir sålunda, att »uncompounded -ing names seldom or never contain personal names» (aa s. 22). Senare har emellertid Zachrisson något mildrat sin ståndpunkt (»Personal names are contained only in a few names in -ingas» St. Neophil. 9 s. 119). Zachrissons synpunkter förefalla icke ha slagit igenom. I EPS tolkas alltjämt de flesta namnen på -ing{as) med hjälp av personnamn, oftast blott med hänvisning till Ekwalls arbete.

Som exempel på toponymiska bildningar kunna anföras feng. to JEfeningum 896 'the dwellers on the Avon' (Ekwall -ing s. 70), Blid­inga 1086 'the dwellers beside the Blytk (aa s. 71), Grauelinges 1086 'the people at Groveley\ skrivet Graf an lea 940 (aa s. 69), Lothninga 1086 'the dwellers on the Loddon\ skrivet Lothna 1086 (aa s. 79), Maringa 1145—53, Maringes 1187 'the fen-dwellers', även kallat Maron 1145—53, Marum omkr. 1180 'the fens' (aa s. 84 f.). F. ö. ur­skiljas samma betydelsegrupper hos grundorden som i motsvarande nordiska och tyska toponymica: Cheveninges 1212 till wales. cefn 'ridge' (aa s. 35), Eorningga 1021—24 till horn (aa s. 78 f.), Meringe 1086 'settlement of the dwellers by the mere' till feng. mere 'vatten­samling' (EPS 17 s. 191), Nesingan 1062 till feng. nœs 'näs' (Ekwall -ing s. 47, EPS 12 s. 25), Risinga 1086 till feng. kris 'ris' (Ekwall -ing s. 80), œt Stœningum 880—85, Staninges 1086, Staininghe 1086 (tre skilda orter) till feng. stan 'sten' (den sist citerade formen möjligen skandinavisk; se aa s. 62, 69, 91), Stibinga 1086 till feng. stybb 'stubbe' (EPS 12 s. 457); œt JEscengum 880—5 'the dwellers by the ash-trees' (EPS 11 s. 196 f.), in Berecingum omkr. 735, on Byrcingum omkr. 1000, on Beorcengum omkr. 1000 'dwellers among the birch-trees' (EPS 12 s. 88 f.); Haueringas 1086 till feng. hœfer 'bock' (Ek­wall -ing s. 44 f.), He{a)rtingas 970 till feng. heorot 'hjort' (aa s. 58 f.); to Readingum 871 tili feng. read 'röd' (aa «s. 68); Ep(p)ingam 1086, Eppinges 1086, TJpping 1227 till feng. up 'upp' (nära Epping Upland Church EPS 12 s. 22), T veninge 1086, äldre Bituinœum 814 'between the streams' (Ekwall -ing s. 70). Flera av dessa uppfattas i EPS och av Ekwall alternativt eller definitivt som patronymica, och detta är kanske i ett eller annat fall möjligt, särskilt för avledningar av djur­

namn och adjektiv, men jag finner dock en toponymisk tolkning i regel sannolikare, då de föreslagna mansnamnen ofta äro konstrue­rade. Jfr vidare Ekwall s. 103, Zachrisson St. Neophil. 5 s. 15 ff., Haid i APhS 1945 s. 274 ff.

Att även avledningar av personnamn funnits framgår av namn som œt Godelmingum 880—85 (Ekwall -ing s. 53), Herbertinges 1086 (aa s. 58), som innehålla sammansatta personnamn. Dylika avledningar äro emellertid förvånansvärt få; Ekwalls material, sammanställt av Zachrisson aa s. 22 ff., omfattar endast 14 namn, varav några äro mycket osäkra. Zachrisson har som nämnts t. o. m. velat förklara samtliga som toponymica (a. st, och St. Neophil. 6 s. 30 ff.), men hans tolkningsförslag verka icke övertygande, och senare har han också på denna punkt blivit återhållsammare (»no more than half a dozen can be derived from fullnames» St. Neophil. 9 s. 76). Dessa bildningar jämte den stora frekvensen av namn av typen JElfredingtun (se Karl­ström passim) berättiga forskarna att vid tolkningen av övriga namn i viss utsträckning räkna även med kortnamn.

Utan kännedom om varje enskild bebyggelses topografi är det givetvis omöjligt att definitivt taga ställning till frågan om de båda typernas inbördes frekvens. Det. förefaller mig emellertid sannolikt, att Zachrissons kritik i mycket träffar rätt och att både Ekwalls och EPS:s framställningar ge alltför snävt utrymme åt de toponymiska tolkningsmöjligheterna. Framförallt är det den höga procenten av icke belagda kortnamn, som väcker betänkligheter. De forngermanska skriftliga källorna ge oss en mycket fyllig bild av personnamns­skicket, medan terrängbeteckningar av skilda slag mindre ofta äro litterärt belagda utan måste sökas i ortnamn och dialekter, var­för det principiellt måste väcka betänkligheter, om man i större ut­sträckning nödgas räkna med konstruerade personnamn och person­namnsstammar.

Denna kortfattade översikt visar, att det i fråga om -ing-namnens etymologiska struktur råder en klar skillnad mellan nordiskt och västgermanskt språkområde. Bland de nordiska -inge-namnen äro de toponymiska bildningarna vida talrikare, och man kan kanske t. o. m. ifrågasätta, om de patronymiska överhuvudtaget spelat någon roll; denna har i så fall med all sannolikhet varit mycket obetydlig. På kontinentalgermanskt område ha däremot patronymica varit starkt

produktiva vid sidan av toponymica, och de kunna även konstateras i England, där de dock sannolikt icke gjort sig gällande i samma utsträckning. Denna skillnad mellan nordiskt och västgermanskt språkskick gäller med vissa modifikationer även de sammansatta ortnamnen med förleder på -ing(a)-, -ung{a)~.

På denna punkt överensstämma -ing-namnen med en annan gemen­samt germansk ortnamnsgrupp, nämligen namnen på -hem, -heim, -ham. De nordiska -hem-namnen innehålla, som senast Haid konsta­terat, praktiskt taget aldrig en personbeteckning. »Ved dette For­hold skiller de nordiske Aeim-Navne sig ud fra tem-Navnene paa vestgermansk Omraade, hvor Personnavne nogle Steder er saa godt som eneherskende i Forleddet og andre Steder forekommer Side om Side med appellativiske Forled» (Haid s. 38). Vad denna skillnad innebär, har jag ingen bestämd mening om; en synpunkt på frågan har framförts ovan s. 98 f. Det vore av stort intresse att få utbred­ningskartor över de båda typerna av de utomnordiska namnen på -heim, -ham.

KAP. V.

De nordiska -inge-namnens utbredning. Inge-be­byggelsernas läge och ålder inom undersöknings­området. Namnens ställning i äldre uppländskt

ortnamnsskick.

För de svenska -inge-namnens utbredning ha tidigare Hellquist (s. 195 ff.) och Franzén (NK 5 s. 136) givit i allt väsentligt riktiga redo­görelser. Det hade varit önskvärt att i detta arbete presentera en utbredningskarta, och jag har för detta ändamål gått igenom namn-materialet i SOA. Under arbetets gång har det emellertid visat sig — vilket f. ö. även framgår av den föregående monografiska fram­ställningen — att det ofta erbjuder betydande svårigheter att fast­ställa äktheten av ett först i nyare tid belagt namn på -inge, -unge. Då säkra språkliga kriterier saknas, blir man nödsakad att tillgripa kamerala och arkeologiska. Under mitt arbete med namnen i Stock­holms län har jag i några fall måst utmönstra namn, som tidigare ansetts som äkta, men å andra sidan har också materialet utökats med förut okända, av allt att döma äkta -inge-namn. Åt namnskatten i övriga delar av landet har jag icke varit i tillfälle att ägna samma uppmärksamhet, och även om en karta i stort sett riktigt skulle kunna återgiva namnens utbredning, måste den dock på detta tidiga sta­dium av undersökningen för de icke behandlade områdena på enstaka punkter bli ofullständig eller missvisande. Jag finner det därför mindre önskvärt att nu publicera en karta av denna art och hoppas att i den kommande ortnamnsatlasen få framlägga resultaten av en grundligare granskning. För att dock preliminärt ge en föreställning om namnens lokala frekvens anför jag här landskapsvis antalet av mig kända -inge-namn, som jag anser mig med säkerhet eller stor

sannolikhet kunna bedöma som äkta. Siffrorna inom parentes ange motsvarande antal, om även ovissa medräknas.

Skåne 81 (94) Halland 32 (42) Blekinge 5 CO Småland 39 (59) Öland 13 (15) Bohuslän — (1) Västergötland 22 (26) Dalsland — —

Värmland — (1) Östergötland 66 (79) Närke 26 (31) Södermanland 90 (112) Uppland 165 (187) Västmanland 39 "(43) Dalarna — (1) Gästrikland 1 (2) Gotland 14 (14) Hela landet1 593 (714)

I Danmark uppgår -inge-namnen enligt Knudsen (NK 5 s. 87) till omkr. 400, tämligen jämnt fördelade över landet, ehuru man i Jylland kan märka en uttunning mot norr och söder (jfr även Clausens ut­bredningskartor Aarb. 1916). Till det danska -inge-namnsområdet ansluter sig södra och västra Skåne och södra hälften av Halland; i norra Halland och östra Skåne är tätheten mindre, om man frånser en påfallande koncentration i Göingehäraderna omkring Helgaån. På gammalt svenskt område är typen koncentrerad till Mälar- och Hjälmarlandskapen samt Östergötland och är även väl representerad på Öland och Gotland; i Småland återfinnas grupper av -inge-namn i Vista hd, Tjust och Värend, men i övriga delar av landskapet äro namnen fåtaliga och spridda. Norr och väster om dessa områden avtar frekvensen märkbart. I Västergötland är typen påfallande klent

1 Härvid frånses alltså Norrland (utom Gästrikland), som kräver en sär­skild undersökning, vilken försvåras av bristen på medeltida belägg. Det är dock ytterst få namn, som skulle kunna komma ifråga. J a g tror knappast, att suffixet *-ingia varit produktivt på detta område.

representerad (märk dock Gäsene hd med dess fem -inge-namn). Från Dalsland, Värmland, Bergslagen och Dalarna saknas säkra exempel, och de fåtaliga fallen från Norrland och Finland måste underkastas en särskild granskning, innan man med säkerhet vågar sammanföra dem med de äkta -inge-namnen. I de forna norska landskapen Bohus­län, Härjedalen och Jämtland är typen okänd, och i Norge finnes intet säkert exempel.

Som ovan framhållits, talar -inge-namnens klart öistnordiska ut­bredning emot antagandet, att de äro dat. sing, av mask. a-stammar på -inger, -unger, eftersom namn av denna typ äro vanliga på hela det nordiska språkområdet och man icke kan finna någon rimlig förklaring till att dativformen skulle ha segrat på östnordiskt om­råde men ej på västnordiskt. Â andra sidan har även inbyggarnamns-suffixet -(,!)ing-, -ung- varit produktivt över hela Norden. I fråga om själva bildnings-sättet föreligger emellertid en klar skillnad mellan de båda språkområdena. I de västnordiska inbyggarnamnen på -ing-(-ung-) föregås avledningselementet i princip av två stavelser, i de östnordiska på -ing-, -ling-, -ung- vanligen endast av en (se ovan s. 26 ff., särskilt sammanfattningen s. 74 ff.). Utbredningen av den senare typen sammanfaller praktiskt taget fullständigt med utbred­ningen av ortnamnen på gammalt -ingi, -lingi, -ungi, -unga, som alltid föregås av endast en stavelse.

En orsak till -inge-namnens östliga utbredning kan sålunda vara, att tillhörighets- och kollektivsuffixet -ia endast trätt i funktion vid de kortare östnordiska inbyggarnamnen, vilkas grundord i princip antingen varit enkla eller, om de varit tvåledade, vid avledningen undergått ellips, ej vid de längre västnordiska, vilkas grundord varit tvåledade och vid avledningen behållits som sådana. På östnordiskt område överensstämma -inge-namnen i ordrytmiskt avseende med en stor del av -ia-stammarna, som i litterär tid just uppträda som tre-staviga (hœrbœrghi, envighi, epseri etc.; se vidare materialet hos Ekwall Suffixet ja s. 39 ff. och jfr ortnamn som Thyghbyli, Nybyli, Säbände). Här fogade sig bildningar som *Skutungia, *Hamringia, *Vamblingia naturligt in i språket, medan på västnordiskt område ett ortnamn som *Haukvikingia skulle ha känts som en ovan bildning.

Yad beträffar -inge-namnens ålder, har forskningen alltsedan Hell-quist velat datera dem till äldre järnålder och folkvandringstid (se

Franzén i NK 5 s. 137 och där cit. litt.). Så vitt jag kunnat finna, gäller detta även för -inge-namnen inom det av mig undersökta området.

Av rent språkliga kriterier ger den talrika förekomsten av i-omljud och u-brytning en säker terminus ante quem; namnen måste väsent­ligen ha varit bildade, innan dessa företeelser omgestaltat de nordiska språkens ljudsystem. I övrigt svika de språkliga hjälpmedlen. Det i grundorden ingående ordförrådet gör i allmänhet ett ålderdomligt intryck men tillåter icke någon närmare datering; i den mån det låter sig analyseras, synes det utgöras av gamla nordiska, väsent­ligen terrängbetecknande ord, Möjligen kan det förtjäna nämnas, att det halländska Kistinge enklast kan uppfattas som avlett av subst. kista, som är romerskt lånord, ehuru styrkt i gamla nordiska ort­namn (se s. 510). Om tolkningen är riktig, bör namnet ha tillkommit tidigast under romersk järnålder.

Det viktigaste stödet för den tidiga dateringen av -inge-namnen är typens uppenbara koncentration till de gamla kulturbygderna. Denna tyder på att ortnamnssuffixet -ingi varit i funktion mycket tidigt liksom att det på ett förhållandevis tidigt stadium upphört att vara produktivt. Hellquist framhåller, att -inge-namnen i sina kärnområden äro koncentrerade till slätter och vattendrag. En granskning av de enskilda bebyggelsernas läge i Stockholms län styrker särskilt den senare iakttagelsen; -inge-namnen äro på ett påfallande sätt gruppe­rade utefter de stora farlederna. Utmed östra Södertörnskusten ligga Skäringe, Valinge, Häringe, Sotinge, Märinge, Stymninge, Hasslinge, Neglinge, Brevinge, och längre norrut anträffas på öarna och vid fastlandets kust Ävlinge på Ingarö och Yärmdö, Orminge, Tynninge, Sticklinge, Myttinge, Sillinge, Nänninge, Mällinge, Billinge, Tisslinge, Toftinge, Husinge, Snesslinge, Vecklinge, som alla i äldre tid haft utomordentligt gynnsamt läge ur sjöfartssynpunkt — de flesta ha det än i dag. Följer man den forna, nu uppgrundade farleden Edsviken— Norrviken—Edsjön—Oxundasjön—Skarven (se H. Hansson Tuna i Sollentuna s. 15), återfinnas här Kävinge, Skillinge, Bisslinge, Svart­inge, Skänninge, Steninge; även Er vinge och Rymling e lågo tidigare i nära anslutning till denna vattenled, och detsamma gäller Tryninge och Byvinge nära Fysingen, som tidigare utgjorde en fjärd av Mäla­ren. I området n. om Värtan möta vid Ullna- och Rönningesjöarna Arninge, Löttinge och Beglinge, och i närheten av dessa låg även

Litlinge. Den stora farleden Trälhavet—Uppsala (se Sahlgren UNTJ 1935), omkring vilken huvudsakligen Långhundras bygder äro gruppe­rade, kantas av -inge-bebyggelserna Svinninge, Körlinge, Hakunge, Lussinge, Ledinge, Bälinge, Tisslinge; även Kippinge, beläget vid den nu uttorkade östra armen av sjön Hederviken, stod i nära för­bindelse med detta vatten, och detsamma gäller Lisinge, som skildes från Hederviken endast genom edet vid Malmby (Lisinge hade dock även möjligheter till utfart österut). Det egendomligt heterogena Närdinghundra hade tre utfartsvägar. Invånarna i Edsbro och Ununge ha färdats på Närdingen och nått fram till Östersjön genom den å, som förbinder denna sjö med Edeboviken och i äldre tider var betyd­ligt kortare än nu. Vid Skede torde endast en smal landremsa ha skilt de båda vattnen åt (jfr Skede < Skedhedhe s. 288). I denna del av hundaret möta vi Glömminge, Eydinge och TJnunge, och även invånarna i Björinge och Järinge i Edebo sn hade lätt att på den vattenrika Harbroholmsån taga sig fram till samma vattenled. Norra delen av hundaret, bestående av Knutby, Bladåker och Faringe snr hade sin utfartsväg över Ginningen—Olandsån, och här möta vi bygdenamnet Foringe, som fått sitt namn efter sitt läge vid själva farleden (se ovan s. 460 f.); även Rycklinge har ett ur kommunikationssynpunkt förträffligt läge. Almungebygden slutligen, som troligen fått namn av den å, av vilken den genomflytes, stod över Långsjön och Fundbo-ån i vattenförbindelse med fjärdarna vid Uppsala, och vid innersta delen av denna farled ligga Seglinge, Stadinge och Hysinge. Vid det vattensystem, som från Norrtäljevikens inre del trängde upp mot Söderby-Karl och stod i förbindelse med sjön Erken, ligga Svinninge, Vämblinge och Vätinge. Till sjösystemet mellan Norrtäljeviken och Skedviken ansluta sig Syninge, Gullinge, Salmunge och Svärlinge, medan Ledinge i Skederid har utfart över Addarn och Lännasjön. Koncentrationen till vattenlederna är sålunda påtaglig. Däremot kan man för det undersökta områdets vidkommande knappast dela Hellquists uppfattning, att -inge-namnen äro utmärkande för de bördiga slätterna. Ett påfallande stort antal ligger avsides från bygde­centra, ofta i skogsmarker. Detta gäller t. ex. Bärkinge i Forsmark, Kallinge i Valö, Risinge i Hökhuvud, Snesslinge och Vecklinge i Börstil, Björinge och Järinge i Edebo, Henninge i Ununge, Skenninge i Edsbro, Tisslinge i Bro, Rycklinge i Faringe, Tadinge i Almunge, Gullinge och Salmunge i Skederid, Lisinge i Rö, Ledinge i Knivsta,

Juringe i Huddinge, Brevinge och Neglinge i Nacka, Uttringe i Salem, Nolinge och Uringe i Grödinge. På de stora slättbygderna i Ärlinghundra och Seminghundra äro -inge-namnen påfallande säll­synta och beteckna, då de förekomma, vanligen ganska obetydliga bebyggelser (t. ex. Hyppinge, Yvlinge, Lippinge, Suckunge).

Namnens utbredning är sålunda huvudsakligen bestämd av kom­munikationssynpunkter, och typen är förhållandevis jämnt fördelad över landskapet. På dessa punkter överensstämma de med namnen på -tuna, som allmänt och säkerligen riktigt dateras till slutet av äldre järnålder och början av folkvandringstid (se Elgqvist s. 80 och där cit. litt.) och vilkas påfallande koncentration till gamla båtleder enligt Sahlgrens tilltalande förslag (UNTJ 1929 s. 4 f., Vad våra ort­namn berätta s. 39 ff.) tyder på att de spelat en viktig roll i den forna ledungsorganisationen. Skillnaden mellan de båda namngrup­perna är emellertid påfallande: -tuna-namnen beteckna nästan genom­gående orter med centralt läge och rika fornlämningar och ha mycket ofta blivit härads- och sockennamn, medan -inge-namnen i regel avse bebyggelser, som i jämförelse med dessa äro perifera och socialt mindre betydande; det är att märka, att sockennamnen på -unge inom det undersökta området aldrig kunna visas gälla en kyrkby utan synas vara ursprungliga bygdenamn. Namn på -inge och -tuna ligga sällan i varandras omedelbara närhet, men när så sker, har -tuna-bebyggelsen alltid den högre sociala ställningen (Skillinge : Tuna kungsgård, även socken- och häradsnamn; Tisslinge : Östuna kyrkby; Göringe : Tuna prästgård; bygdenamnet Faringe : Tuna kyrkby).

Det kan även vara av intresse att jämföra -inge-namnen med en annan åldrig ortnamnsgrupp, -sto-namnen. I socialt avseende stå de när­mare dessa än -tuna-namnen, men i fråga om utbredningen märker man en påfallande skillnad. Medan -inge-namnen som nämnts äro förhållandevis jämnt fördelade över undersökningsområdet men gärna undvika de stora lerslätterna, visa -sta-namnen, som Sahlgren fram­hållit (se t. ex. NoB 1930 s. 136), en uppenbar tendens att samlas just till dessa. I Stockholms län äro de framförallt koncentrerade till slätt­bygderna i Långhundra, Seminghundra, Ärlinghundra, Vallentuna och Sollentuna härader. Förhållandet kan belysas med några jäm­förande siffror1:

1 J f r även Franzéns utbredningskarta över -sta-namnen NK 5 s. 139.

-inge -sta1

Långhundra 5 18 Seminghundra 4 36 Ärlinghundra 6 35 Vallentuna 4 23 Sollentuna 5 21

I skeppslagen och de mer bergiga och skogiga inlandshäraderna är proportionen mellan de båda namntyperna jämnare:

-inge -sta Frösåker 7 7 Väddö och Häverö 3(4) 5 N ärdinghundra 12 (13) 12 Lyhundra 6(7) 11 Sjuhundra 5(6) 6 Bro och Vätö 2(3) 5 Frötuna och Länna 2 3 Åker 3 4 Danderyd 6(10) 5 Värmdö 5 4

Det är betecknande, att det bördiga och skogfattiga Seminghundra endast uppvisar 4 -inge-namn men 36 -sta-namn. Liknande för­hållanden kunna iakttagas på Södertörn, särskilt i Sotholms hd, där de 10 (11) -inge-namnen huvudsakligen äro belägna utefter kusten (de saknas fullständigt i den bördiga Sorunda-bygden), medan -sta-namnen, som uppgå till ett 40-tal, äro belägna i de inre bygderna omkring sockenkyrkorna.

En jämförelse mellan läget och frekvensen av å ena sidan namnen på -inge och å den andra de kronologiskt heterogena namnen på -by och de ursprungliga enkla och sammansatta naturnamnen kräver för vidlyftiga detaljarbeten för att här kunna genomföras. En preliminär granskning, byggd på materialet i bek, ger emellertid närmast vid handen, att båda dessa sistnämnda typer i likhet med

1 Siffrorna för -sta-namnen grunda sig huvudsakligen på bek och äldre jordeböcker. En grundligare inventering av även det medeltida materialet ger säkerligen andra siffror men resultatet torde knappast ha någon betydelse för deras förhållande till -inge-namnen.

-inge-namnen äro förhållandevis jämnt fördelade över undersöknings­området; möjligen kan man iakttaga en intensifiering av -by-namnens frekvens i samma trakter, där detta kunnat konstateras för -sta-namnen, ehuru i långt mindre grad än för dessa (jfr utbrednings-kartor NK 5 s. 139, 143). En klar dominans visa -by-namnen på Mälar­öarna; Färentuna hd har 2 -inge-namn, 6 (7) -sta-namn, men ett drygt 40-tal -by-namn, de flesta av ålderdomlig typ.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att granska -inge-bebyggelsernas storlek, mätt i jordatal. I vidstående schematiska fram­ställning betecknas varje bebyggelse med en punkt, utsatt vid dess öretal. I de ytterst få fall, då jag icke haft tillgång till detta, användes mantalet, varvid 7s mantal likställes med 1 öresland, 1 mantal med 1 markland o. s. v.1

Jordatalet för -inge-bebyggelserna varierar starkt: den minsta skattlagda bebyggelsen (Nänninge) är satt till 2/'3 öresland, den största (Snesslinge) till 96. Medeltalet är 19,6 öresland, d. v. s. praktiskt taget 21/2 markland eller ledungshemman. Koncentrationen ligger vid 12—16 öresland (1 1/2—2 markland); icke mindre än 32 av de 88 här upptagna bebyggelserna med namn på -inge (36 % ) uppvisa detta jordatal. Åtskilliga äro högre taxerade. En grupp på 27 byar uppvisar ett jordatal av över 2 markland t. o. m. 4 markland, och 9 bebyggelser äro verkliga storbyar på 45/s—12 markland. Å andra sidan äro 13 -inge-gårdar mycket obetydliga, satta till mindre än 1 markland.

I viss utsträckning återspeglar väl denna skillnad i storlek även skillnad i ålder. Sålunda torde Nänninge (2/3 öresland) med största sannolikhet kunna anses tillhöra det allra yngsta skiktet av -inge-namn; härför talar förutom det låga jordatalet även namn och läge (se s. 345). Bebyggelser som Lisinge (3 Va öresland) med gravfält från äldre järnålder, Krällinge (4 öresland) med bautastensgravfält, Skäcklinge (torp, senare 1/2 mtl) med gravhögar från vendeltid mana dock till största försiktighet. Det finns ingen anledning att antaga, att dessa äro väsentligt yngre än flertalet av bebyggelserna med högt jordatal. Orsakerna till det låga jordatalet kunna vara av

1 Uteslutna äro bebyggelserna på Värmdö och Ljusterö, för vilka gamla jordatalsuppgifter helt saknas och som i egenskap av skärbebyggelser icke äro helt jämförbara. Vidare utelämnas sådana, vilkas namn med stor sannolikhet kunna misstänkas för att vara oäkta.

O 4 8 12 16 20 24 28 32 36 40 44 48 83 96

Till jämförelse meddelas en översikt över -sta-namnens öretal1:

0 4 8 12 16 20 24 28 32 36 40 44 48 56 64 68

skiftande art. Jorden vid gårdar som Juringe (4 öresland), Lisinge, Skäcklinge, Skäringe (5 öresland) kan ha givit tillräckligt goda levnadsmöjligheter åt de första bebyggarna men icke varit gynnsam för en vidare utveckling. I andra fall möta vi i de tidigaste källorna bebyggelser på tillbakagång, vilkas ägor kunna tänkas ha uppgått 1 ekonomiskt mer lyckligt lottade grannbyars. Hit höra sannolikt Hyppinge (2 öresland), Krällinge, Vätinge i Söderby-Karl (öretal okänt; ej upptaget i översikten ovan); se vidare nedan s. 587 f. Likaså torde det vara försiktigast att söka förklaringen till de allra största byarnas höga jordatal även i andra faktorer än åldern. Snesslinge, Roslagens högst taxerade by (12 markland), låg tidigare vid en

1 Rekonstruktionen av -sta-byarnas öretal bygger huvudsakligen på mina jordeboksexcerpter. Källmaterialet har sålunda icke utnyttjats i samma ut­sträckning som för -inge-namnen. Grundligare undersökningar komma säker­ligen att medföra vissa justeringar, men helhetsbilden lär knappast ändras.

mycket långgrund vik, som, när vattnet drog sig undan, på för­hållandevis kort tid lämnade de förträffligaste gräsrika strandängar, vilka så småningom också kunde utnyttjas som åkerjord. Liknande läge kan konstateras för Arninge (omkr. 6 markland), Er vinge och Kymlinge (5 resp. 4 markland), Meilinge (6 markland), Häringe (4 markland).

Av storbyarna med namn på -inge återfinnas f. ö. de flesta i byg­dernas utkanter. Hit höra t. ex. Risinge i Hökhuvud (10 3/8 markland) och Henninge (4 markland), som även genom grundorden karakteri­sera sig som skogsbebyggelser, Ledinge i Skederid (5 markland) och i i Knivsta (5 1/é mtl), Syninge (omkr. 5 markland) och Järinge (4 5/s markland). På slätterna och i bygdecentra påträffas däremot endast ett fåtal -inge-bebyggelser av betydenhet, såsom Skillinge i Sollen­tuna (drygt 3 markland) och Tisslinge i östuna (4 markland).

En jämförelse mellan -inge- och -sta,-namnens storleksförhållanden blir föga givande, om man icke samtidigt tar hänsyn till bebyggelser­nas läge. Medeltalet är praktiskt taget detsamma; mot -inge-namnens 19,6 öresland svarar 20 för -sta-namnen. Trots att -sta-bebyggelsernas antal inom undersökningsområdet är närmare tre gånger så stort som -inge-bebyggelsernas, uppvisa de icke lika starka skiftningar i jorda­talet som dessa; storleken varierar mellan 1—68 öresland gentemot 1—96 för -inge-byarna. Småbebyggelserna på mindre än 1 markland synas vara förhållandevis färre; för att med säkerhet kunna fast­ställa deras antal och skilja äkta från oäkta fordras grundligare undersökningar än jag varit i tillfälle att utföra; preliminärt har jag antecknat 14 dylika bebyggelser med troligen äkta namn på -sta, d. v. s. ungefär 5 % av hela antalet; motsvarande -inge-bebyggelser uppgå till 15 %. Normalt äro -sta-byarna taxerade till 1—4 mark­land (85 %, motsvarande 75 % för -inge-byarna) med koncentration till 2—3 markland, medan 26 -sta-byar (10 %, samma som för -inge­byarna) äro taxerade till mer än 4 markland. Någon mer påfallande skillnad mellan -sta- och -inge-bebyggelsernas storleksförhållanden kan sålunda knappast konstateras. Möjligen kan man hos de förra iakttaga en jämnare koncentration mot 1—4 markland.

Som ovan framhållits, äro -sta-bebyggelserna inom det undersökta området vanligast på lerslätterna i södra Uppland. Det största antalet har Seminghundra hd, där byar med namn på -sta på sina håll form­ligen trängas med varandra. Här möta åtskilliga av de största byarna,

såsom Gådersta (8 markland), Rolsta (6 markland), Åckelsia (51U markland), Krog sta och Sur sta (vardera 5 itiarkland), Ånsta (4 V2

markland), men även flera av de minsta, såsom Örsta (4 öresland = Tarby nr 1), Pasta (5 öresland) och Lättsta (5 öresland). Möjligt är, att dessa skiljaktigheter delvis kunna bero på förskjutningar i ägo-och storleksförhållanden av samma art, som i nyare tid kan kon­stateras t. ex. i fråga om Gådersta (8 markland), som enligt 1500-talsiäkenskaperna förutom sitt egentliga jordatal även svarar för ett flertal jordar i grannbyar, bl. a. Stensta, Pasta, Äspesta och Östesta, till en summa av flera markland; dessa jordar överföras så småning­om helt och hållet till Gådersta, som i senare jordeböcker taxeras till 10 markland. På liknande sätt kan byarnas storlek i dessa tätt bebyggda trakter ha ökats eller minskats redan under medeltiden.

En liknande översikt över bebyggelserna med namn på -by är vanskligare att genomföra, då dessa knappast äro av samma enhet­liga karaktär som de på -inge och -sta. Vanligast är typen Bergby, Säby, som i stor utsträckning torde beteckna tidiga bebyggelser och hos vilka efteyleden ofta kan vara sekundär (se ovàn s. 552 ff.), och härtill ansluter sig typen Väs(t)by, ös{t)by av sannolikt skiftande ålder. Vidare är typen Barkarby (< Berghkarlaby), Österbyggeby, Rislingby med plurala personbetecknande förleder rikt representerad liksom det ofta återkommande Rinkeby, Rickeby samt Hersby, vilka sannolikt böra bedömas för sig (jfr Hellquist -by s. 74 och Sahlgren NoB 1944 s. 212). Ett tydligt yngre, delvis medeltida skikt utgöres av namn, vilkas förleder äro personnamn i genitiv. Vid bedömandet av -&2/-namnens storleksförhållanden bör man försiktigtvis hålla isär dessa grupper, vilket dock kräver en granskning av de enskilda namnens etymologi, som icke kan rymmas inom ramen för detta arbete. En sammanställning av jordatalen för namnen på -by, som inom länet uppgå till ett antal av närmare 450 jordeboksnamn (här­vid har jag frånskilt namnet Husby, säkra sammansättningar med personnamn samt givetvis namn på -byn) ger emellertid som prelimi­närt resultat, att -by-bebyggelserna väsentligen ha samma storlek som de med namn på -sta och -inge. Siffrorna variera mellan 1—78 öresland och medeltalet ligger ungefär vid 20 öresland eller 21/2 markland. Ett drygt 50-tal ha en storlek av över 4 markland (huvud­sakligen av typen Bergby, men även typerna Väs(t)by, Barkarby och Rickeby äro representerade), medan småbebyggelserna om mindre än

1 markland synas uppgå till omkring 40. I likhet med namnen på -sta är huvudmassan tämligen jämnt fördelad över 1—4 markland.

Granskningen av de skilda namntypernas storleksförhållanden ger som synes inga hållpunkter för att bedöma deras inbördes ålder. Under 1200-talet, då marklandsindelningen genomfördes, rådde icke någon mer märkbar skillnad mellan -inge-, -sta- och -by-bebyggel­sernas jordatal, men väl i deras frekvens och läge i bygden. Den uppländska slättbebyggelsen domineras av byar med namn på -sta och -by, medan -inge-byarna äro fåtaligare och mer avsides belägna, dock med en tydlig orientering åt vattenlederna. Detta tyder snarast på en skillnad i förutsättningarna för bebyggelsernas tillkomst och i de tidigaste bebyggarnas näringsliv. Grundarna av de byar, som i historisk tid bära namn på -inge, ha sannolikt i stor utsträckning varit inriktade på sjöfart, jakt och fiske, medan de första -sta-borna — som Sahlgren framhållit — sökt sig till trakter, som varit särskilt lämpade för boskapsskötsel. Möjligt är, att man i anslutning till Sahlgren bör tolka detta förhållande som ett vittnesbörd om även en kronologisk skillnad mellan de båda namngrupperna, i det att sta-bebyggelsen på de geologiskt yngre lerslätterna skulle anses till­höra ett senare skede och betraktas som utflyttningar från trakter med bl. a. -m^e-bebyggelse; att detta icke kommer till uttryck i jorda­talet kan förklaras av att den gynnsamma jordmånen snabbt fört upp -sta-byarna till samma ekonomiska värde som de tidigare bebyggel­serna. Som ovan framhållits, är det emellertid icke möjligt att med hjälp av den geometriska metoden konstatera något primär- eller sekundärförhållande mellan -inge- och -sta-bebyggelser. Det blir nöd­vändigt att belysa frågan även ur andra synpunkter och med andra hjälpmedel.

För ett landskap som Uppland, som under hela den tid det varit bebyggt ständigt vunnit nya marker genom landhöjningen, ligger det nära till hands att söka vinna kunskap om bebyggelsernas ålder genom att iakttaga, på vilken höjd över havet by platserna och åker­jorden äro belägna.1 Beträffande landhöjningens förlopp i skilda delar av landskapet råder ännu icke full säkerhet, men fackmännen synas

1 Om ortnamnsdatering genom nivåbestämningar se av Franzén NK 5 s. 16«T citerad litt.; om möjligheten att med hjälp av nivåkurvor datera -sta- och -inge­bebyggelser se diskussionen mellan Högbom (Ymer 1912 s. 200 ff., 1921 s. 269 ff., NoB 1922 s. 119 ff.) och Sahlgren (NoB 1901 s. 155 ff., 1922 s. 127 ff.).

dock vara ense om, att vattenståndet omkring år 1000 e. Kr. i Upp­salatrakten hållit sig omkring 5-metersnivån och i Stockholmstrakten varit något lägre (Hörner UFT 46 s. 246 ff. och där cit. litt.). För att dateringsmetoden tillfullo skall kunna utnyttjas, fordras säkrare kunskap om de geografiska differenserna, och likaså måste man veta, i vilken utsträckning landhöjningen under de senaste årtusendena skett kontinuerligt eller, om så ej varit fallet, graden av retardering. Det är även nödvändigt att få pålitliga uppgifter om de enskilda bebyggelsernas läge över havet. Under sådana förhållanden måste man nöja sig med att söka nå fram till endast mer ungefärliga tids­bestämningar. Ett förträffligt hjälpmedel erbjuder en i Vitterhets­akademiens kartarkiv förvarad karta över Mälarområdet med inlagda nivåkurvor för 5 m (vikingatid), 8 m (äldre järnålder) och 14 m (Håga­tid).1 Denna kan kompletteras med konceptbladet 75 Stockholm NO och SO, som är försett med höjdkurvor för var femte meter, och för de norra delarna med den i Ekholms »Studier i Upplands bebyggelse­historia» publicerade kartan, som bl. a. ger en föreställning om Upp­land under Hågatid.

Av byar, vilkas odlingsbara marker enligt dessa kartor helt eller till större delen ligga under 14-metersnivån och sålunda under brons­ålderns blomstringstid med största sannolikhet lågo under vatten, återfinnes inom undersökningsområdet ett ganska stort antal -inge-namn, nämligen Bärkinge, Kallinge, Björinge, Järinge, Snesslinge, Vecklinge i Frösåkers hd, Tisslinge, Billinge i Bro och Yätö skg, Vämlinge, Göringe och Svinninge i Lyhundra hd, Nänninge i Frötuna och Länna skg, Lussinge i Långhundra hd, Myttinge och Åvlinge (i Yärmdö sn) i Värmdö skg, Hasslinge, Stymninge (i Österhaninge sn), Sotinge, Häringe, Skärlinge i Sotholms hd, Bisslinge, Ervinge, Kym-linge i Sollentuna hd, Killinge och Skänninge i Ärlinghundra hd. Från andra delar av Uppland kunna nämnas Villinge, Plänninge och Sail­ing e på Uppsalaslätten, Hjälminge, Skärplinge och Elinge i Olands hd samt från Södermanland Rällinge, Lövinge och Frölinge på Fogdö. Det är föga sannolikt, att dessa trakter hunnit friläggas och torka ut i tillräcklig utsträckning för att kunna mottaga en fast bybebyggelse väsentligt tidigare än under äldre järnålder.

1 Kartan är en kopia av ett i Stockholms stadsmuseum förvarat or, upp­rättat av E. Granlund och K. A. Gustawsson och bekostat av Stockholms- stad.

Under 8-metersnivån ligga inom undersökningsområdet endast Nänninge i Rådmansö och Skänninge i Norrsunda, båda med största sannolikhet sekundära bebyggelser. Utanför undersökningsområdet påträffas Skillinge i Kung Karls sn, Åkerbo hd, om vilket se s. 273, på samma låga höjd över havet. Dessa bebyggelser kunna sålunda knappast vara äldre än folkvandringstid.

Liknande iakttagelser kunna göras beträffande -sta-byarna. Sahl-gren har framhållit (NoB 1921 s. 159), att Ånnesta och Unsta i Hacks ta sn i Trögd ligga under Håga-nivå och att hela åkerjorden till åtskilliga -sta-bebyggelser under bronsåldern låg under vatten. Från undersökningsområdet kan särskilt nämnas -sta-bygden v. om sjön Erken och n. om Norrtälje i Estuna, Söderby-Karl och Bro socknar, som under Hågatid var en utpräglad skärgård, otillgänglig för varje form av åkerbruk eller boskapsskötsel. Här ligga byarna Kullsta, Kappsta, Röksta, Kåsta, Grävsta, Guvsta, Notsta. De tre sista äro av särskilt intresse: de ligga tätt tillsammans på ett område, vars odlingsbara delar ligga helt under 8-metersnivån och som knappast kunnat tagas i bruk förrän tidigast under folkvandriiïgstid. Vidare kan nämnas -sta-namnsområdet på den forna ön s. om Vas­sunda kyrka i Ärlinghundra hd (Skålsta, Krag sta, Ista, Gurresta). Utider Håga-tid fanns här enligt nivåkartorna endast en fjärd med uppstickande holmar — sedermera tomtplatser för -stä-byarna — men någon egentlig bebyggelse kan knappast ha ägt rum förrän tidigast under äldre järnålder. Från andra områden må särskilt fram­hållas den av -sta-namn helt dominerade bygden n. om Eskilstuna (jfr Sahlgrens utbredningskarta NoB 1927 s. 87), likaledes belägen under Håga-nivå och av kartan att döma till stor del även under 10-meterskurvan. Bygden, vars fornminnen inventerats och av allt att döma representera yngre järnålder, kan omöjligen ha tillkommit före vår tideräknings början (se I. Schnell i Eskilstuna-Kuriren 10/9 1927).

Även om dessa iakttagelser bygga på förhållandevis grovt skisse­rade förutsättningar, synas de dock klart visa, att såväl -inge- som -sta-namn varit produktiva under järnåldern, och i vissa fall kan den tidigare gränsen sättas vid folkvandringstid. De ge oss således -— för de berörda namnen — e n terminus post quem. För att nå fram till en terminus ante quem är det nödvändigt att ta del av de bebyggelse-historiska resultat, som nåtts på arkeologisk väg.

Som ovan nämnts, ha de senaste årtiondenas inventeringsarbeten

givit en ganska fyllig bild av östra Upplands bestånd av fasta forn-lämningar (se ovan s. 182 f. och där cit. litt.)? Folke Bergmans inven­tering 1925 gav till resultat, att gravfält av s. k. Gödåkerstyp från romersk järnålder i stort antal förekomma särskilt i Almunge, Eds­bro, Knutby och Lohärads socknar, och genom den ovan o m t a l a d e Roslagsundersökningen ha fornlämningar från äldre järnålder även konstaterats i Estuna, Söderby-Karl och södra Väddö (Toftinge). Till Närdinghundrasocknarna ansluter sig den av O. Almgren tidigare undersökta järnåldersbygden i Alunda sn (UFT bd 6 s. 322 ff.). Det är givetvis ännu för tidigt att söka draga upp några gränser för ut­bredningen av denna kultur från romersk järnålder, men man synes dock kunna iakttaga en koncentration till Lyhundra och Närding-hundra härader. G. Ekholm håller för sannolikt, att Tacitus' svioner äro att söka just i det gamla Attundaland och Roden (Sv. D. 28/io 1944). Roslagsinventeringens resultat synas dock giva vid handen, att denna järnåldersbygd knappast nått Bro och Vätö samt Frötuna och Länna skg, som vid denna tid haft mer utpräglad skärgårdskaraktär och knappast lämpat sig för fast bebyggelse med åkerbruk och boskapsskötsel Från dessa trakter ha inga gravfält av äldre järn­ålderstyp kunnat konstateras, och det arkeologiska materialet tyder på att den nuvarande bebyggelsen icke gärna kan vara äldre än tidigast 500-talet. Detta är av stor betydelse för -inge-namnens date­ring, då vi här möta av allt att döma primära bebyggelser med namn på -inge, nämligen Tisslinge, Billinge och Meiling e, de två sista med betydande gravfält från yngre järnålder, och härtill kommer det ovan omtalade, sannolikt yngre och sekundära Nänninge. Detta bekräftar nivåkurvornas vittnesbörd, att -inge-namn kunnat bildas i Uppland under folkvandringstid och möjligen ännu senare. Detsamma gäller namnen på -sta och -by, som äro väl representerade inom samma område.

I bygderna med fornminnen från romersk järnålder, särskilt Ly­hundra och Närdinghundra, äro -inge-namnen emellertid betydligt vanligare, varav man naturligtvis dock icke kan draga den slutsatsen, att dessa funnits under denna period. De äldre gravfälten äro här nämligen icke i samma grad som de yngre omedelbart anslutna till den nuvarande bebyggelsen. Förhållandet har tolkats på skilda sätt. O. Almgren uppfattade dessa äldre gravfält som ett slags bygdegrav-fält (UFT bd 6 s. 341 f.), medan S. Lindqvist snarare synes vilja

betrakta deras läge som ett vittnesbörd om att bebyggelsen under denna tid varit glesare än under yngre järnålder (NK 1 s. 60). För att kunna bedöma dessa gravfälts värde för ortnamnens datering är det av största vikt att söka få klarhet om var själva boplatserna varit belägna och om dessas förhållande till den yngre järnålderns be­byggelser, en fråga, som icke kan avgöras utan ingående detaljunder­sökningar, helst med hjälp av fosfatanalys. Om man preliminärt ut­går från att de enskilda bebyggelserna varit belägna på annan plats än under yngre järnåldern, uppstår frågan, vad som varit anledning till boplatsskiftet och om detta inneburit även ett namnskifte. S. Lind­qvist (a. st.) framkastar tanken, att. ödeläggeisen av de gamla bo­platserna kan sammanhänga med de stora utvandringarna, men till­lägger: »Den uppländska emigrationen torde dock ha tagit sig ut­tryck mindre i övergivandet av gamla odlingar än i försummelser i fråga om tillvaratagandet av all den nya jord, som landhöjningen ställde till förfogande. På så vis sparades stora arealer. Först när folkvandringstidens stormar bedarrat, ägnade man sitt intresse åt dessa inhemska koloniseringsmöjligheter.» Även om man icke är böjd att dela Lindqvists uppfattning, att upplandsbönderna väntat att ut­nyttja de marker, som havet gav dem, tills folkvandringarna ebbat ut, är det otvivelaktigt rimligt att räkna med att boplatsskiftet icke inne­burit något annat, än att man, allteftersom markens beskaffenhet förändrades genom landhöjningen, flyttade från de högre belägna närmare de nyvunna, ekonomiskt mera givande jordarna; det är f. ö. att märka, att de äldre gravfälten ingalunda genomgående ligga skilda från de kända byplatserna. Huruvida sådana förflyttningar även medfört namnskifte är svårt att med full säkerhet avgöra, men det förefaller föga sannolikt. Troligen ha de skett successivt och icke inneburit någon genomgripande förändring av den art, att det kunnat taga sig uttryck i namnskicket. Då det sålunda knappast finns anled­ning att räkna med något mer markant brott i kontinuiteten mellan äldre och yngre järnålder, som kunnat innebära ett fullständigt över­givande eller ödeläggande av den gamla bygden, synes det rimligast att a priori utgå från att det namn som tillkommit en bebyggelse under yngre järnålder, varit i användning även under äldre, även om själva bebyggelsen och bygravfältet kunnat växla läge.

Granskar man de äldre järnåldersgravfältens läge inom de genom Roslagsundersökningen inventerade områdena, kan man konstatera

en tydlig koncentration till -inge-namnsbebyggelser. Gravfält av denna typ ligga i omedelbar anslutning till Toftinge i Väddö, Vätinge i Söderby-Karl(?) och Svinninge i Estuna. De vackra stensättningarna strax n. om Vämlinge i Estuna kunna möjligen höra till den nu för­svunna byn Tarf, som låg i deras omedelbara närhet (gravfältet visar f. ö. kontinuitet från äldre järnålder till vikingatid). Gravrösena vid Göringe ligga vid »gor»-markerna, dock på omkr. 1 km:s avstånd från den nuvarande byplatsen. Vidare märkes ett gravfält av äldre typ sv. om den nu försvunna Märlingby, vilket namn möjligen kan uppfattas som en utvidgning av ett äldre *Mœrlingi (se s. 67). Den mest betydande samlingen av fornlämningar av denna typ återfinnes dock vid Igelsta-Ströja i Söderby-Karl (cirka 250 gravar, fördelade på tre gravfält). Även på Sonö ägor ha fornminnen av liknande slag påträffats, dock långt från den nuvarande bebyggelsen.

Att praktiskt taget varje by med namn på -inge i Estuna och Söderby-Karls socknar kan uppvisa gravfält från äldre järnålder är ett starkt indicium för att en -m^e-bebyggelse verkligen funnits här vid denna tid. Som ovan omtalats, ge nivåkurvorna besked om att trakten knappast kunnat bli tillgänglig för en fast bosättning förrän framemot äldre järnålder. Man synes härav kunna draga den slut­satsen, att bebyggelserna och sannolikt även namnen tillhöra de närmaste århundradena omkring Kr. f.

I de inre, i regel högre belägna bygderna kan man icke iakttaga samma starka överensstämmelse mellan äldre järnåldersgravfält och -inge-byar. Lohärads sn, som fullständigt saknar -inge-namn, har åt­skilliga tidiga gravfält, knutna till bebyggelser som Undra, Hållsta, Nyckelby, Gribby, Söderby, Råby. I Knutby sn finnas ålderdomliga gravar vid Knutby-Risinge (se s. 455), men de vackraste bautastens-gravfälten ligga vid Gränsta, Åsby och Rickeby. I Edsbro (fsv. Msa-bro) sn, som har en enda och perifert liggande -inge-bebyggelse, näm­ligen Skenninge, där dock inga mer karakteristiska fornminnen kunnat konstateras, ligga de ståtligaste äldre järnåldersgravfälten vid Bro och Åsby i bygdens centrum; den förstnämnda byn är be­lägen vid den bro, vars höga ålder och stora betydelse betygas genom sockennamnets senare led, den senare på den ås, vars namn utgör grundordet i det inbyggarnamn *œsir, som i gen. plur. ingår i dess förra led. I Almunge sn kunna kanske några av de vid Hagby på­träffade fornminnena från äldre järnålder tillskrivas det där tidigare

belägna Hy singe (se s. 434), men f. ö. finnas äldre gravtyper vid t. ex. Länna, Ryg g esta, L. Söderby och i Ulvsbygden (Edeby, Kinsta, Ulvs-Väsby),

Utanför dessa trakter ha inom undersökningsområdet gravfält av äldre typ kunnat konstateras vid ett flertal -mgre-bebyggelser, näm­ligen Tyttinge i Grödinge sn (s. 232), Lisinge i Rö sn (s. 391) och med största sannolikhet även vid Märinge i österhaninge sn (s. 201), Lippinge i Alsike sn (s. 359), Hakunge i Össeby-Garns sn (s. 330) och Vecklinge i Börstils sn (s. 487). Spridda rösen, sannolikt från seklerna kring Kr. f., finnas vid Arninge och Löttinge i Täby, som båda även ha talrika gravar från yngre järnålder; en av dessa, belägen vid Löttinge, har vid undersökning givit fynd från 500-talet (s. 307).

Dessa förhållanden synas tala för att åtskilliga av -inge-bebyggel­serna inom det undersökta området med allra största sannolikhet kunna anses ha existerat under romersk järnålder. Sammanfattande kan sägas, att ortnamnssuffixet -inge, -unge synes ha varit produktivt i södra och östra Uppland under såväl romersk järnålder som folk­vandringstid och möjligen, ehuru säkerligen i mycket liten utsträck­ning, även under vikingatid (.Nänninge, Skänninge i Norrsunda?). Däremot är det icke möjligt att med hjälp av fornminnena få fram någon kronologisk skillnad mellan -m^e-namnen och andra äldre ortnamnsgrupper. Även vid bebyggelser med namn på -by och -sta finnas äldre järnåldersgravfält. Som exempel på dylika byar med namn på -by kunna anföras Åsby i Estuna och Knutby snr, Rickéby i Knutby sn, Nyckelby, Råby, Gribby och Söderby i Lohärads sn, Ulfs-Väsby och Edeby i Almunge sn, Vallox-Säby i Östuna sn (om det sistnämnda se Ekholm Fornvännen 1939 s. 1 ff.). Om dessa be­byggelser även under äldre järnålder haft namn på -by är emellertid i många fall ovisst, då denna efterled mycket väl kan vara sekundär (jfr s. 552 ff.). Av -sta-namn med gravfält från äldre järnålder kunna nämnas Igelsta i Söderby-Karl, Gränsta i Knutby, Hallsta i Lo-härad, Ryggesta i Almunge, Svalsta i Grödinge (se s. 219) och Happ-sta i Alunda (UFT bd 6 s. 332 ff.). För att på arkeologisk väg kunna konstatera en skillnad i tid eller art mellan exempelvis -inge- och -sta-bebyggelser behövas grundligare undersökningar, helst av bygder, som genomgående uppvisa en och samma namntyp. Ett förträffligt område är för -sta-namnens vidkommande slättbygden mellan Oden­sala och Husby-Ärlinghundra kyrkor (.Droppsta, Rolsta, Brista, Toll-

sta, Her rest a, Ista, Bromsta, Pasta, Skjörsta, Håsta, Vensta, Ransta, Slåsta, Ålgesta, Kättsta, Kolsta) eller Skepptunabygden (Borresta, Ånsta, Välsta, Slumsta, Östa, Ista, Kogsta, Ockelsta, Pasta, Godder-sta, Herr esta), för -inge-namnen nordvästra Närdinghundra och södra Oland (Tadinge, Rycklinge, Mysinge, Edinge, Lydinge, Saringe, Inn-inge, Jönninge) och det närbelägna Rasbokil {Klivinge, Kölinge, Körlinge, Ycklinge). I dessa områden gränsa byar av samma namn­typ intill varandra och bilda sammanhängande flak av -sta- och -inge­bygder. Om icke en jämförande arkeologisk undersökning av dessa områden skulle leda till resultat, vågar man knappast hysa stora för­hoppningar om ett givande samarbete mellan ortnamnsforskning och arkeologi.

A v uppländska gravfält från äldre järnålder vid -inge-bebyggelser utanför undersökningsområdet må nämnas det v id Brillinge i Vaxala sn och hd (Kr. f.—200 e. Kr.; se Greta Arwidsson Uppland 1941 s. 7 ff.) och i Skuttunge by i Skuttunge sn, Bälinge hd (Arbman Forn-vännen 1932 s. 157 ff.).1

1 Det kan i detta sammanhang vara av intresse att jämföra -inge-namnens och de äldre järnåldersgravarnas utbredning på Öland, vars fornminnen genom Stenbergers undersökningar äro väl kända. Gravfynd och gravfält från romersk järnålder ha påträffats vid åtskilliga av de öländska -inge-byarna, nämligen Hörninge (Stenberger s. 21, 36 f., 39), Stärlinge (ib. s. 24 f., 47, 54 f.), Bläsinge i N. Möckleby sn (ib. s. 34, 56, 141), Bredinge (ib. s. 54), Gettlinge (ib. s. 24, 34). I några fall ligga gravfält från denna tid helt nära -inge-bebyggelser vid orter med uppenbart unga namn, nämligen vid Brostorp och Ryd nära Glömminge (ib. s. 8, 17, 39, 50, 52 f.) och vid Bengtstorp nära Mysinge (ib. s. 25, 52). Från den del av Öland, som ligger n. om Alböke, upptar Stenberger endast ett gravfynd från romersk järnålder, och detta har påträffats vid Legenäs strax s. om Stenninge (ib. s. 50 f.), den enda byn med namn på gammalt -inge i dessa trakter (Bläsinge i Högby sn är möjligen sekundärt). Det därnäst nordligaste fyndet härrör från en plats, belägen omkr. 600 m so. om Alböke kyrka på en knapp km:s avstånd från Knäppinge (ib. s. 40). Av de öländska -inge-byarna är det endast Räpplinge, Kläppinge, Risinge, Väntlinge och det ovannämnda Bläsinge i Högby, som av Stenbergers kartor att döma helt synas sakna anknyt­ning till gravfält från romersk järnålder. Namnen på -by och -sta ansluta sig icke tillnärmelsevis i samma utsträckning till äldre gravfält och äro mera anknutna till trakter med enbart vikingatidsbebyggelse (jfr Stenberger s. 80 ff. och utbredningskartorna). Det förefaller sannolikt, att -inge-namnen här be­teckna en äldre bebyggelse, men frågan är svår att bedöma och avhängig av problemet om arten och graden av den katastrof, som enligt fornminnenas vittnesbörd antages ha drabbat Öland vid 500-talet, och om denna även med­förde ett brott i ortnamnsskickets kontinuitet.

På grundval av de iakttagelser, som under jämförelse med -sta- och -by-namnen gjorts om -inge-namnens etymologiska struktur, bebyggel­sernas läge i bygden och höjd över havet, deras marklandstal och fornmiflnestyper, vill jag söka sammanfatta några synpunkter på ort­namnsskicket i det av mig undersökta området.

De ortnamn, som först kommit i bruk, när östra Uppland höjde sig ur havet och blev tillgängligt för mänsklig verksamhet, voro utan tvivel av samma art som de, som nu karakterisera skärgården, näm­ligen enkla och sammansatta naturnamn av typen Vik, Näs, Norr­sunda, Långskär etc. Efter hand torrlades vidsträckta områden, som kunde tagas i bruk av en bofast befolkning, som väl delvis levde av åkerbruk och boskapsskötsel, men sannolikt i ännu större utsträck­ning av jakt och fiske och i hög grad varit ett sjöfarande folk. I de inre hundarena fanns enligt fornminnenas vittnesbörd under århund­radena vid och efter Kr. f. en bygd, om vars invånare man i Rom redan under första, århundradet av vår tideräkning visste, att de voro ett folk, mäktigt genom skepp och vapen, Tacitus' svioner. De enskilda bebyggelserna i dessa bygder ha säkerligen huvudsakligen varit an­slutna till vattenlederna. Många forna naturnamn blevo efter hand bebyggelsenamn, och dessutom ha bebyggelsebetecknande ortnamns­element trätt i funktion. Av dessa torde -hem ha tagits i bruk för­hållandevis tidigt; äldre järnåldersgravfält ha påträffats vid t. ex. Marma och Voxome i Alunda (Almgren UFT bd 6 s. 341) och Gränome i Stavby (Folke Bergmans inventering). Huvuddelen av bebyggelse­namnen har emellertid som nämnts utgjorts av de gamla natur­namnen. För namnskickets vidare utformning kommo inbyggar-namnen att spela en betydande roll. Bland dessa möta dels de som bildats med suffixet 4a, som uppträder i åldriga ortnamn som Börje (till bor), Vänge (till vang) och i sammansatta ortnamn som Ly-hundra (*lyar 'invånare i *Lo') och. Edsbro, fsv. JEsabro (*œsir 'ås-bor'),1 dels avledningar med -inga-, -unga-, och så småningom upp­träder även det speciellt nordiska -bo(w)an-. Mellan det sistnämnda och de förra råder sålunda en kronologisk skillnad, i det att suffixen 4a- och -inga-, -unga- båda äro samgermanska och tidigt ha varit i funktion på nordiskt område, medan det speciellt nordiska -bo(w)an-sannolikt blivit produktivt på en senare tidpunkt och efter hand blivit

1 Se Wessen NoB 1932 s. 88 f. och där cit. litt.

allt vanligare, så att det i de tidigaste litterära källorna möter som det oftast använda inbyggarnamnssuffixet på östsvenskt språkområde. Samtliga ha emellertid helt säkert länge varit produktiva vid sidan av varandra, och under denna tid har det, som ovan nämnts, i använd­ningen sannolikt rått en skillnad, i det att inbyggarnamn på -inga-, -unga- kunnat få en pejorativ biklang, som icke tillkommit de på 4a- och -bo(w)anTi l l ortnamn, som innehållit ord med neutral eller förnämligare klang, såsom bergy näs, vik, ås, bro, tun, ha bildats inkolentnamnen bergboar, näsboar, vikboar, åsboar, äsir, broboar, tunboar, medan invånare i orter, vilkas namn innehållit ord som gor 'dy, gyttja, mosse', mar 'grund havsvik', ris 'småskog', hed 'ofruktbar skogsmark', kavel(bro) kallats gör(l)ingar, mys{l)ingar, mär(l)ingar, hedningar, kävlingar. Det är enligt min mening dessa inbyggarnamn på -(l)ingar, -ungar och -ftoar, som ligga till grund för namnen på ~(l)inge, -unge och en stor del av namnen på -&y. De omtalade skill­naderna i ålder och stilvärde förklara, varför -inge-namnen återfinnas vid vattenlederna, dit bebyggelsen tidigt sökt sig, men att de i dessa gamla bygder icke gärna intaga ett centralt läge utan ligga perifert, ofta i skogiga och sanka trakter. Likaledes blir det förklarligt, varför -inge-byar med högt jordatal uppträda just i de mer avsides liggande bygderna, där konkurrensen om jorden icke varit så stor, utan be­byggelsen kunnat utvecklas utan trängsel; det är som nämnts för­hållandevis sällsynt, att bebyggelser med namn på -by och -sta med hjälp av den geometriska metoden med säkerhet kunna visas vara utflyttningar från -inge-byar. Åtskilliga av de perifera -inge-namnen beteckna bebyggelser med stora arealer. Då -inge-byar uppträda på slättbygderna och i omedelbart grannskap till bebyggelser med andra namn av äldre typ, ha de praktiskt taget aldrig karaktären av den större, förnämligare moderbyn, som omges av en krans av yngre bebyggelser, utan de äro påfallande obetydliga (jfr ovan s. 576). Flera av dem befinna sig, när vi först påträffa dem i de kamerala källorna, i upplösningstillstånd, och deras ägor underläggas grann-bebyggelser, oftast med namn på -by och -sta, t. ex. Stymninge : Åby (s. 189 f.), Krällinge : Åby, Vansta (s. 191), Sotinge : Kullsta, Söderby (NoB 1945 s. 23), Skillinge : Sånga prästgård, Stockby, Sundby (s. 270), Hyppinge iGranby (s. 371 f.), Vätinge : Åby, Odenslund (s. 415), Göringe : Söderby, Lund (s. 406), Skysslinge :Byrsta (s. 165). I fallet Snesslinge : Vecklinge har den ena, utvecklingsdugligare -inge-bebyg-

gelsen uppslukat den andra (s. 487). Ur samma synpunkt kan man även förstå förhållandet, att åtskilliga r i w g r e - b e b y g g e l s e r ha gravfält från äldre järnålder, men att de ståtligaste och mest påfallande, så­som de vid Gödåker (se t. ex. Ekholm Fornvännen 1925 s. 326 f f.), Vallox-Säby (ib. 1939 s. 1 ff.),.St. Vallby—Lunda (ib. 1944 s. 83 ff.), Gränsta (UNTJ 1926), Igelsta—Ströja (se Floderus i det kommande arbetet om Norrtälje traktens fornminnen) äro belägna vid bebyggel­ser med andra namn. Det är betecknande, att de gravfält, som fäst forskarnas uppmärksamhet på den äldre järnålderns speciella forn-minnestyper och också blivit systematiskt utgrävda, icke äro belägna vid -inge-byar.

Namnen på -by anses allmänt icke kunna vara äldre än folkvand­ringstid (se Franzén NK 5 s. 142 och där cit. litt.). Med tanke på fornminnenas vittnesbörd synes det dock övervägande sannolikt, att åtskilliga av de bebyggelser, som nu bära namn på -by, existerat redan under äldre järnålder. Förklaringen kan som nämnts vara att söka däri, att efterleden -by, sannolikt genom förmedling av inbyggar-namn på -fooar, tilllagts i senare tid, d. v. s. att ett ursprungligt Ed(a, -e), Ek(a, -é)r Grän{a, -e), Ås med inbyggarnamnen edboar, ekboar etc, blivit Edby, Ekby o. s. v. Det finnes emellertid icke något av­görande hinder för att detta i enstaka fall kan ha skett redan under äldre järnålder. Det bör framhållas, att jordatalet för bebyggelserna med namn på -by icke synes vara mindre än -inge- och -sta-byarnas. Även om åtskilliga kunna betraktas som utbrytningar ur äldre be­byggelser, vilket Sahlgren framförallt med hjälp av den geometriska metoden övertygande visat, synes det sålunda med hänsyn till be­byggelsernas höga jordatal och fornminnenas karaktär föga sanno­likt, att de genomgående skulle tillhöra ett väsentligt yngre skede än -inge- och -sta-namnen. Att de sedan, framförallt på grund av att appellativet by och inbyggarnamn på -boar tillhört språkets levande ordförråd ända in i nutiden, varit starkt produktiva under folkvand­rings- och vikingatid och ännu under medeltiden, är otvivelaktigt.

Namnen på -inge och sannolikt en stor del av de på -by stå sålunda genom inbyggarnamnens förmedling i nära samband med de bebyg­gelsenamn, som ursprungligen varit naturnamn, och innehålla därför också i regel naturbetecknande grundord resp. förleder. Alla dessa tre namntyper äro också förhållandevis jämnt fördelade över under­sökningsområdet. Annorlunda förhåller det sig med namnen på -sta.

Förleden är här ofta ett personnamn (i de uppländska -sta-namhen, som ofta synas vara etymologiskt dunkla, bör man dock även i rätt stor utsträckning räkna med förleder.av annat slag), och namnen äro koncentrerade till lerslättérna. Genom själva sin språkliga struktur ge de intryck av att vara väsensskilda från namnen på -inge och -by. Av dessa karakteriseras de förra redan genom sin språkform som kollektivbebyggelser, och detsamma gäller även de senare i den mån som efterleden kan anses ha samma betydelse som det nysv. appella-tivet by, karakteristiskt för -öknamnen är också, att förleden ofta utgöres av en personbeteckning i gen. plur., såsom Rinkaby, Älvkarle­by Österbyggeby, Risslingby. Detta är helt främmande för -sta-namnen, vilkas förleder ,så vitt de låta sig tolkas, genomgående synas stå i singularis; bildningar på exempelvis *-karlä-stadhir, *-byggja-stadhir, *4nga-stadhir äro otänkbara i östnordiskt ortnamnsskick, medan -ings-stadhir är välbekant, särskilt från Östergötland. I sin språkform återspeglar majoriteten av sta-namrien bebyggelser, som skètt på enskilt initiativ. Sahlgren har utan tvivel rätt i att -stà-namns^bebyggelsen i Uppland innebär en kolonisering av lerslätterna, och denna bör av fornminnena att döma ha kunnat pågå redan under äldre järnålder — under koloniserings- och expansionsperioder göra sig persönnamnen ofta mer gällande i ortnamnsskicket (jfr förhållan­dena på Island och de av germanerna koloniserade romerska om­rådena ovan s. 98 f.)—- och sannolikt intensifierats under folkvand­ringstiden för att så småningom ebba ut under vikingatid (jfr Sahl­gren NoB 1930 s. 136 ff., 1931 s. 138 ff., Franzén NK 5 s. 140 och där cit. litt.). Utan grundligare bekantskap méd namntypen vågar jag icke ha någon bestämd uppfattning om namnelementets innebörd. Sahlgren har i ett flertal arbeten (se särskilt anförda uppsatser i NoB) hävdat, att -stadhir haft ungefär samma innebörd som det etymo­logiskt besläktade no. stöl (< stçdull) och betecknat ett slags sätrar eller mjölkningsplatser nere på de gräsrika lerslätterna. Tolkningen är ur flera synpunkter tilltalande, framförallt därför att den moti­verar de uppländska -sta-bebyggelsernàs läge i landskapet. Den är emellertid också förenad med vissa betänkligheter. Ordet skulle då ha haft ungefär samma betydelse söm det av Hedblom (De svenska ortnamnen på -säter) behandlade östsvenska ortnämnselémentet -säter, vilket är bildat till roten i verbet sitta liksom stad till roten i stå. De båda ordèn anses av Sahlgren ha väsentligen samma inne­

börd; »säter torde äldst möjligen ha betecknat en så god betesmark att vallhjonet kunnat sitta stilla, så länge hjorden uppehöll sig där eller kanske en mjölkningsplats^>, stad och stçdull »ställe där korna stå stilla så att man kan mjölka dem» (NoB 1930 s. 137 f.). Hedblom (s. 235 f.) överväger allvarligt Sahlgrens« tolkning av säter men före­slår även en vidare betydelse Vistelseort, en plats där man uppe­hållit sig för betesgång, foderfångst och andra inom en primitiv kultur förekommande näringsfång'. En jämförelse mellan de båda namntyperna talar emellertid icke för att de ha identisk innebörd. Det är t. ex. påfallande, att stadh, om det haft den särpräglade be­tydelsen 'mjölkningsplats, säter', aldrig möter som enkelt ortnamn *Stadh(a), *Stadhir (jag frånser här givetvis de fall av typen Sta-dama etc., där vi ha att göra med stadh 'båtplats'), medan däremot namn som Säter och Sä(t)tra äro utomordentligt vanliga (Hedblom s. 49 ff.). Vidare kan man undra, varför -sta-namnen, så vitt jag känner till, sakna säkra motsvarigheter till den inom -säter-namnen välstyrkta gruppen Lundbosäter, Nybblingasäter (Hedblom s. 209 ff., jfr ovan s. 62), där förleden innehåller namnet på en modergård eller dess invånare. Iögonenfallande är också, att vi bland -sta-namnen knappast mäta några sammansättningar med adjektiv av samma art som Bredsäter, Lillsäter, Långsäter, Myckelsäter etc. (se Hedblom enl. reg.). Det förefaller icke osannolikt, att orsaken är att söka däriy

att efterleden -stadhir haft ett ganska blekt och allmänt innehåll, som icke räckt till att uppbära en så särpräglad betydelse, att det kunnat uppträda ensamt eller blott karakteriseras med ett adjektiv. Det ser ut, som om det kunnat tagas i bruk vid ortnamnsbildning, först när det fått en förled med väsentligt betydelseinnehåll, t. ex. genom att betecknas som en namngiven persons egendom. Det synes då ligga nära till hands att godkänna den gängse sammanställningen med det fsv. stadher 'ställe', som ingår i fsv. bolstadher, thingsstadherr

thorp(a)stadher etc. och möter i ny-sv. uttrycket »var och en i sin stad» (jfr Franzén NK 5 s. 138). Man kan jämföra de i fsv. diplom vanliga formeluttrycken medh tomptom ok tomptastadhom, medh thorpom ock thorpastadhom, där de i ordparen ingående orden synas vara helt synonyma, d. v. s. tillägget stadh har strängt taget icke någon betydelsefunktion. Räknar man med denna karaktär hos ort­namnselementet -stadh, vinner man en enkel förklaring på det på­fallande förhållandet, att den i alla gamla nordiska kulturbygder

vanliga ortnamnstypen personnamn i gen i t iv + -stadhir, -stadha synes vara praktiskt taget okänd pa Gotland (se Gustavson OUÅ 1938 s. 19 ff. och jfr Franzéns utbredningskarta NK 5 s. 139). Det gotländska ortnamnsskicket karakteriseras istället av en i de övriga nordiska länderna knappast representerad typ personnamn i geni­t iv (Ajmunds, Almunds etc. se Gustavson aa s. 36 ff.). Det är lockande att betrakta gotländska ortnamn som exempelvis Airiks och Sigvalde (Sigulds) som semasiologiska motsvarigheter till fsv. Eriksstadhir och Sighvaldsstadhir; båda ha haft samma innebörd, men på Gotland har huvudordet utelämnats som obehövligt.

Efter slutförd undersökning är jag böjd att på följande sätt besvara de frågor, som uppställdes i inledningen:

Elementet -(l)ing- {-ung^) i de nordiska -inge-namnen synes väsent­ligen vara personbetecknande. Grundorden äro sannolikt i princip ortbeteckningar (ortnamn), och suffixet -(il)ing-, -ung- har sålunda trätt i funktion för att bilda inbyggamamn — säkra exempel på att patronymica spelat någon roll för namngruppen kunna knappast upp­visas, ehuru möjligheten kanske tills vidare bör hållas öppen. Inge-namnen äro bildade till dessa inbyggarnamn med suffixet -iö, som varit tillhörighets- eller kollektivbetecknande; formerna på -a äro huvudsakligen sekundära och kunna enklast uppfattas som gen. plur. av inbyggarnamn, »om lösgjorts ur attributiv ställning. Ortnamns-suffixet -(<l)ing-ia, -ung-ia har i Norden blivit produktivt endast på östnordiskt område, där inbyggarnamnssuffixet -(<l)ing-, -ung- van­ligen föregåtts av endast en stavelse; i övrigt möter det även på kontinentalgermanskt område. Orsakerna till -inge-namnens säregna, ofta svårgenomskådliga etymologiska struktur är åtminstone delvis sannolikt att söka i deras karaktär av bildningar till inbyggarnamn på -(f)ing-, -ung-, i det att detta suffix haft en tendens att knytas till grundord med annat och lägre stilvärde än det gängse terrängbeteck-nande ordförrådet, som bland äldre ortnamnsgrupper framförallt återfinnes i typerna Berga och Bergby. Inge-namnens grundord repre­sentera ett ordförråd, som ofta icke påträffas i litterära källor och i stor utsträckning försvunnit ur det levande språket. Typen kan inom undersökningsområdet konstateras ha varit produktiv under äldre järnålder och folkvandringstid.

Ortnamnsregister.1

Aabenraa 539 Arnungarna 22 Bandunge 503 Aanum 443 Arreskov 276 Banninge oOB Abbatinga 558, 568 Arreso 276 Bardelese 384 Acklinga 2, 110, 148, 151 Artinge 370 f. Bardhom 384 Adamsberg 390 Arv (a)- 276 Baringe 558, 563 Agunnarid 48 Arvaskog 276 Barken 492 Ajmundlingsvidar 71 -arve 96 Barknåre 492 Aklunga, -i 2, 110, 148, Arvlunda 276 Barkö 492

151 Asciiinga 560 Barlingbo 95 Alingsåker 48 'AaxaXlyytov 161 f. Barlose 384 Alingsås 48 Askunga 154, 522 Battingahuset 40 Alma 429 Aspingens 44 Beateberg 394 Almaån 429 Atlingbo 95 Beckershof 525 Almunge 139, 428 ff., 571 Austringa 560 Behrungen 558, 562 Almungeberg 428 Av- j fr Åv- Beidringe 556 Alsingkser 35 Avla 264 Bellinga, -e 154, 417, 419 Amnö 177, 178 Avlebro 264 f. Bellingaryd 154 Anen 521 Awungarydh 48 Bellings 136, 416 Angered 48' Berecingum 564 Aranäs 22 Badelunda 115 Berga 453 Arklo 25-7 Badenoding land 85 Bet 292 Arland 68 Badhlung 115, 120 Betagård 56 Arfendahundari 68, 75 Badingen 23 Betingabäck 56 Arlenningiahundare 68, 75 Bagare 281 Betingagöl 56 Arneclo 257 Bahra 558' Betingatorp 56, 542 Arriinge (V. och Ö.) 308 ff., Balkungen 16 Betingi 292

570, 576, 584 Ball (a)-, -ball- 417 f. Bettna 292

1 Registret är icke fullständigt. Uteslutna äro de flesta av de i Kap, »Morfo­logi» upptagna former, som endast avse att belysa namntypens morfologiska karaktär, vidare exempelsamlingar, som äro godtyckligt sammanställda för att belysa en vanlig företeelse. Då jag icke gjort upp något register över inbyggar-namn, må här blott påpekas, att sådana återfinnas, ordnade efter land och landskapy s, 24 ff. samt efter beläggsamlingarna av de enskilda namnen i Stockholms län. I övrigt diskuteras inbyggarnamn särskilt s. 545 ff. (bl. a. sockenboöknamn) och s. 552 ff. (-boar).

Beverungen 558 Bicingtun 84 f. Billagård 57 Billingatorp 56, 542 Billinge 154, 416 ff., 497,

537, 543, 570, 579, 581 Billingen 15, 16 Binklinge 2 Binningebo 31 Birk- j f r Björk-Birkende 490 Birkinge 490, 557 Birklingarydh(e) 490 Birklingi 140, 490 Birlinge 537 Biscopfingen 558 Bisslinge 291f., 570, 579 Bittinge 292 Biurunga 142, 151, 523 Bjerning 557 Bjerring 3 Bjärlingens 40 Bjärstad 543 Björhammar 477 Björholma 477 Björhövda 477 Björinge 476 ff., 571, 579 Björka 490 Björkeberga 303 Björklingarud 48, 490 Björklinge 140, 490 Björnmyren 478 Björnsundet 478 Björnungs 479 Blacks ta 353 Blaus inge rlokke 35 Bleccingdenn 84 f. Blegind 557 Blekinge (n) 422 Blekunge 421 f. Blekungen 422 Blidinga 564 Blinningen 11 Blissingatorpet 40 Blädingar 15 Blädinge skede (i texten

38

felaktigt »Bläsinge») 288

Bläsinge 104, 585 Bläsinge skede se Bläd­

inge skede Bläsingen 104 Bo 177 f., 297 -bo (a)by 553 Bock- 523 Bodungen 559, 561 Bolerum 504 Bollstsedingahylur 27 Bordsjö 504 Bordsernom 503 Borgen 479 Borgringen 329 Borum 384 Bosgård (en) 178, 297 Botungen 15 Braheberg 380 Bra j ding 23 Brattingen 11 Bred 527 Bredinge 104, 527, 585 Bredingen 11, 104 Bredåker 527 B regninge 557 Breiöfiröinganes 27 Breidinge 560 Breinge 527 Breinge hed 43 Breitungen 561 Brellinge 527 Brething 12 Brillinge 527, 585 Brising 18 Bro 5-83 Broby 379 Brotorp 513 Bruneskayth 287 Brunnsingabackarna 41 Brydinge 137, 43& Bryungs 72, 366 Bråten 56 Bränninge 104 Bränninge Siön 63, 273

Bränningen 19, 104 BTättingstorp 48 Bröta 363 Brötsta 178 Buddinge 557 Buthinge 557 Bullaren 503 f. Burunge 368 Buxungeröd 45 Buäsinge ås 43 -by 181, 544 f., 549 f.,

552 ff., 573 f., 584, 587 ff.

Byavik 487 f. Byberget 187 Bydinge 430 By dingen 390 f. Bydings-Skälby 390 -byggiaby 553, 577 Byggning(ën) 19 Byhagen 199 Byholma 477 Byholmen 199 f. Byklinge 523 Byrdhedhe 504 Byrdhinge 144, 503 f. Byrhthing 128 Byring 24, 115 f., 120 Byringe 2, 142, 151, 523 Byrkingy 490 Byrumstorp 187 By sjön 478 f. BsBla (hundare, sokn) 121 Bäleberget 497 Bäling(e) 118 ff. Bälinge 147, 383 ff., 497,

571 -bällingar 418 Bällinge 417, 419 Bärbo 151 Bserdhinge 383 Bserdin 384 Bäringe 527 Bärkinge 489 ff., 571, 579 Bäsingen 23 Bäsjön 497

Bättinge 2 Dydhringe 481 f. Ettingbo 141 Böcklinge 523 Dyringe 481 f. Exingedalen 31 Bödingen 390 Dyvinge 319 f., 570 Bölarp 532 Dyvlinge 320 Fachingen 560 Bölinge 582, 537 Dädesjö 22 Fag(e)r- 443 Bölminge 57 Dädlingen 22 Fallsberg 498 Belminggaryd 57 Dänningarum 41 Faret, -faret 460 Börje 586 Dänningelanda 57 Faringe 139, 457 ff., 571, Börringe 503 f. Dänning(sbäck)en 23 572

Dävingen 24 Farängen 460 Campania 162 Dödingen 23 Fasta 329 Caspingium 161 Dojringe 482 Fasta prästgård 386 Catrinelund 304 Döven 20 Fembäcke 505 Ceolmundingchaga 85 f., Dövingen 20 Femtingen, -arna 13

103 Femtungen 13 Cheveninges 564 Eberaha 253 Fenring 18 Clither Beck 482 Eberbach 253 Ferring 557

Eberlinga 560 Filiingerum 61 Dagningen 20 EbohsBradh 442 Findinge 556 Dagunga 144, 149, 538 Eburingen 560 Finninge, -unga 142, 541 Dansjö 57 Edeby 584 Fischelingen 560 Deglinge 314 f., 570 Edinge 504 Fiskingas 560 Didingie 319 Edsbacka 281 Fiskinge 523 Dig(h)linge 314, 548 Edsberg 281 Fisedhrungaland 36 Dilling 18 Edsbro 443, 583, 586 Fjuk 504 Dillingby 402 Egelsjön 499 Fjälkinge 165 Dimmingadalen 48 Egen 557 Fjärdingaställen 13 Dippingen 23 Eiching 561 Fjärdingen, -arna 13 Djulö 253 Elgharenge 437 Fjäringens 40 Djupungen 12 Elinge 579 Flatabyn, -ebyn 51 f. Djurby 252 Elinghem 96 Fiattinge 164 Djurfors 252 Elleruth 522, 556 Flatunde 164 Djursnäs 252 Ellinge 522, 556 Flatungebyn 51 Draftinge 164 Ellingge 551 Fleninge 527 f. Dragby 497 f. Ellringe 437 Fliking(e) 129 Drammen 259 Emån 61 Flininge 527 Draven 259 Endberga 428 Flintinge 557 Dravtj'0rni 259 Eninge 104, 522 Floda 504 Dregelskärret 518 Eningen 104 Flodunghe 504 Drevinge 137, 257 ff., 570, Ep(p)ingam 564 Flyinge 129

572 Ervinge 275 ff., 570, 576, Flykingh 128, 129 Drevja 259 579 Flyänge 504 Drälinge 497 f. Esginga 560 Flåtungebyn 52 -drätt 533 Essunga 149, 278 Fnysinge 501 Drättinge 532 f. Esslingetorp 51 Folkinge 541 f. Duv- 320 Ettinga 141 Fornsigtuna 177

Fors 551 Forsinge 557 Forswnge 551 Fram-Skälby 390 Franninge 374 Frodung 18 Frä(n)ninge 374 Frödinge 104, 145 Frödingehult 145 Frödingen 104 Frölinge 143, 579 Fröllinge 164 Frösättra 380 Fukka bergh 357 Fullbro 62 Fullingarum 61 Funbo(hseradh) 151, 442 Furunga 148 f. Fycklinge 504 Fyghlungharud 31 Fylleån 498 Fyllinge 498 Fyrunga 148 f. Fållinge 498-, 505 Fållåsen 505 Fänikeholmen 18 Faening 18 Fän j a 505 Fänningaryd 505 Fänninge 505 Faenttinsbol 13 Färdsle 46 f. Färentuna 458, 461 Färingtofta 41 Färingön 461 Färnsvik 505« Färs (härad) 41 Färsingahuset 41 Fölsingen 16 Förninga eng 57 Fovling 557

Gattungen 23, 104 Gallungen 12 Galtabäck 253 Gam- 390

Gamla Uppsala by 178 f. Gammal- 390 Garlinge 164 Gasse 539 Gasungi 140, 524 Gatefjärding 13 Gel 215 Gela 215, 217 Gelinge 214 Gelting 557 Gem- 390 Gemlinge 388 ff. Gesing 539, 557 Get- 523 f. Getinge 104, 523 f. Getingen 104 Gettinge 524 Gettlinge 104, 523, 585 Gietinge Torpet 314 Gillberga 215 ff., 428 Gilling 18 Gillinge 214 ff., 324 Gillingebin 54 Gilstrings haeradh 116 Gimlingen 18 Giplinge 505 f. Gislingabro 41 Gislinge 556 Gissjön 216 Gisslingö 18 Gjeringen 18 Gj Ording 557 Glamsta 446 Glaum(s)- 445 f. Glim- 506 Glimminge 104, 448 f.,

506, 539 Glimmingen 17, 104 Glinghester 17 Glomfjorden 446 Glommen 446 Glomnes 446 Glomsås 446 Gloimem 447 Glöm- 446 f. Glommen 446

Glömminge 146, 150, 444 f f . , 571, 585

Glömnäs 447 Glömsjö 447 Glömsrydh 446 Glömsta 446 Glömstorp 446 Gnillinge 122 GnistlingsB madae 57 Gnistlingaethorp 62 Gnystuthorp 57 Godelmingum 565 Goren 407 Gorrboviken 466» Gorrhålet 405 Gorsinge (-ingeholm),

-unga 112, 142, 151 f., 407

Graffwinge 557 Granby 371 f. Granweken 489 Grauelinges 564 Gresslinge rös 43 Grettlinge 341 Gribby 171, 583, 584 Grisslingsfjärden 23 Grod-, -groden 221 f. Grodhunge 218 ff. Groningen, -on 560, 561 Groveley 564 Grupilinga 550 Gryderup 340 Grysta 177 Grytinge 339 ff. Grytingen 15, 341 Grytingens 40 Gryttinge 340 Grytaenge 339 Grasnge 557 Gräslinge 387 f. Gränome 586 Gränsta 583, 584, 588 Grävningen 19 Grävsta 580 Grödinge 218 ff. Gröning(e) 528

Gröningen 12 Grötlingbo 390 Grottlingerud 31, 340 Gul- 398 Gullhamra 230 Gulli(k)sbyn 52' Gullinge 3971, 571 Gullungebyn 52 Gulunge 397 f. Gumpungarud 90 Gupungen 16 Gurresta 580 Gurungbyn 52 Guthisbo 41 Guvsta 580 Gydings- 57 Gylingstorpet 41 Gyllebyn 54 Gylling 557 Gyllinge 104, 181 Gyllingen 23, 104 Gyngamåla 57 Gyring 557 Gyrlinge 404, 465 f. Gythingheret 41 Gådersta 577 Gångsätra 302 Går(a)- 405 f. Gås- 524 Gåshuckel 62 Gåsinge 140, 524 Gåsingeviken 524 Gåsåker 62 Gällinge 528 Gärstad 480 Gässlinge 524 Gässlingegården 48 Gässlingsbo 62 Gödåker 588 Göinge 41 Göingegården 43 Gölinge 164 Göra 405 Göringe 404 ff., 465 f.,

572, 579, 587 Görlinge 404 ff.

Göstring 116, 120 Göttinge 314 Göttingen 561

Hablingbo 95 Hackerstad 331 Hacksta(d) 330 f. Hagbardlingabo 95 Hagby 433 f. Hagenskov 197 Hag(e)stad 3&1 Hak-, -hake(n), -an 331 f. Haken 332 Hakesta 331 Hakunge 330 ff., 571, 584 Haldungun 559 Hall 237 Halladreth 533 Hallingagården 42 Hallingaryen 43 Hallinge 104, 141, 236 f. Hallingeberg 237 Hallingen 21, 104 Hallingens 40 Hallsjö 66 Hallsjön 21 Hallunda 237 Hallundaparken, -skogen

55 Hallunga, -e 141, 153,

236 f. Halsinge by, hamna 66,

76 Halsingen 559 Halvåttingsmossen, -trä-

dorna 13 Hambrunge 551 Hammarby 170 Hammaren 499 Hammersta 178 Hamra 538 Hamringens 40 Hamrånge 507 Hanaskog 197 Hanaveden 197 Haninge 196

Haninge (Y. och ö.) 114, 139, 140, 194 f f .

Hanmossen 197 Hansingalyckan 94 Hanveden 196 f. Happsta 584 Hardinge 528 Harffuastrom 73 Harlinge 164, 237 Harmånger 509 Harplinge 164 Harslinger Tor 25 Harstäket 178 Harö 199'f. Hasalinge 560 Hasslan 21 Hasslinge 104, 203 f., 279,

570, 579 Hasslingen 15, 23, 104 Hasungen, -um 560, 561 Hatting 557 Haueringas 564 Heartingas 564 Hedding(e) 128, 129 Hedeberg, -bottna, -kärret

450 Heden 508 Hedhninge 449 ff. Heding 3 Hedingetorp 507 Hedningsbrunnen, -källan

451 Heinge 507 Heingseheret 35 Hejninge 556 Heide 559 Heldrungen 559 Helidberga 560 Helidungen 560 Hellings 72 Helsinge 557 Helsingeby 66 Helsinge Hampn 66 -hem 3, 99, 549, 586 Hemlingby 70 Henninge 449 ff., 571, 576

Henninge (n) 450 Herbertingas 565 Hermene 509 Herringe 200 Hersby 177, 281 f., 296,

577 Hetlinge 204 Hidinge 507 f. Hielminge, -unge 317 f.,

551 Hillingagården 42 Hillinge 104, 145, 508 Hillingen 104 Himmine 170 Hing Herred 35 Hirsungen 560 Hirting 557 Hirtingarum 58 Hisinge 104, 508 Hising(en) 18, 104 Hithningy 556 Hiupungatorp 59 Hjerting 557 Hjorted 58 Hjälm 551 Hjälm- 318 Hjälminge, -unge 317 ff.,

579 Hochungen 561 Hohingon 560' Holminge 317 ff. Hopingen 559 Horn 509 f. Horningen 559 Horningga 564 Horringabackarna 42 Horsingabacken 42 Hotren 303 Hov 369, 429, 431 Hramnunga 560 Huchtinge 559 Huddinge 245 ff. Huddunge 250 f. Hudene 452 Hudestom 452 Hudyngheholt 48 f., 452

Huggning 19 Hult, Lilla 58 Hultingetorp 57 Hungen 561 Hunghult 48 f., 452 Hunninge 164 Huntenkia 164 Hus- 475 f. Husa 476 Husaby Byring 115 f. Husaby Yla 175 Husarne 309 Husberget 470 Husby 175 ff., 220 f., 475 Husby-Lyhundra 175 Husby-Ärlinghundra 175 Husby-Ärnevi 175 Husen 470 Husinge, -unge 136, 434,

469 ff., 475, 570 Hustega 302 Huvudsta 452 Hwetingi, -um 144, 536 Hviding 531, 557 Hwinninghahult 60 Hvitingi, -ungi 5, 530 f. Hydinge 451 ff., 571 Hydinge ström 453 Hydingsbo 452 Hyffraby 369 Hyflinge 366 Hyllen 21 Hyllingen 21 Hyltinge 508 Hyltinganaust 27 Hynding 557 Hyppinge 371 ff., 572,

575, 579, 587 Hyringa 149 Hysinge 433 f., 470, 571,

584 Hysingsvik 434 Hyssingen 16 Hyttringe 302 Håcklö 62 Hål 327

Hållsta 170, 583, 584 Hållsunga 165 Hålsungebyn 52 Håningby 204 Håringe 528 Håva (N. och S.) 263 Häckeisäng 507 Häcklinge(n) 482'f. Häger- 524 Hägrunga 147, 524 Hselgersenge 437 Hällinge 538 Hälsinge 73 Hälsingland 70 Hälsingör 35 Hämlinge 538 Hämming 24 Hämringe 498 f., 508 f., 551 Härensås 58 Hagring 18 Häringe 136, 143, 178,

198 ff., 570«, 576, 579 Häringetorp 56> Häringstorp 200 Härminge 509 Härs-Ekeby 374 Härshamra 380 Haesabro 443 Hässlingarna 21 Hässlingby 63, 204 Hässlinge 140, 204 f. Hässlinge fiske 49 Hättinge 509 Hävlinge 204 Hölminge 509 Hörning 557 Hörninge 104, 509 f., 585 Hörningen 15, 104 Hörtingerum 58 Hövlinge 369 f.

Idinge 522 Iellinge hammar 66, 551 Igelsta 583, 584, 588 Iglinge 499 In- 531

-ingaby(n) 56, 67, 553, 577, 589

-ingaham, -ingaheim 96 -ingens 40, 44 f. -ings 72, 95 f., 100 f. Ingelstad 58, 542 Inglinge 542 InglingehÖg 58 Ingvaldstorp 91 Inninge 531 Isaryd 22 tsfiröingagil 27 Isingrud 31 Islingby 303 Islinge 302 ff Islingen 22 Ista 580

Jagobinga 558', 563 Jalangisheidr (-angrs-)

134 f. Jalungi 134 Jassungi 149, 278 Jerus 481 Johanningun 558 Jordl0se 252 Juresta 251 f. Jurfors 252 f. Juringe 251 ff., 278, 572,

575 Jursnäs 252 Jursta 252 Jädra 481 Jädran 481 Jäger 481 Jälla 551 Jällinge 134 Jära 481 Järbo 481 Järinge 479 ff., 571, 576,

579 Järn 481 Järshammar 278 Järsjö 480 Järsta(d) 480 Järva 177, 277, 281

Jönshult 57 Jörjan 406 Jerlunda 252

Kafjärden 273, 294, 295 Kalenningiatekt 73, 75 Kall- 328 Kalleberga 538 Kalleguta 61 Kallinga, -e 154, 305, 538 Kappsta 580 -karlaby 553, 577, 589 Karlshambra 230 Karlskyrka 66 Karlungskirkia 66 Karlösa 66 Kårungaruö 90 Kasinge 510 Kasshamra 230 Kattinge 557 Kattunga, -e 146,148', 524 Kattån 234 Katzenbach 234 Kav- 294 f. Kavarö 295 Kavlinge 533 f. Kedevad 359 Kedum 359 Keq>aXX7]via 161 Kelinge se Källinge Kepplingen 105 Kesta 359 Kesäter 359 Ketta 234 Kettinge 557 Kidh- 358 f. Kidha skäär 359 Kidhestadhe 358 Kidhlinge 358 f., 482, 493 Kiding 557 Kil (Rasbo-) 66, 548 Kilinge 358, 510, 548 Killinge 304 ff., 358 ff.,

579 Killingerud 305 Killingevid 305

Killunga sok(e)n 66, 442, 548

Kim- 468 Kimholmen 467 Kiminge 467 Kimmarn 467 Kimme 467 Kimminge 466 ff. Kimmingebeck 467 Kimå 467 Kinnbäck 467 Kinsta 584 Kipp- 381 f. Kippinge 380 ff., 571 Kipping(e)berget 382 Kipplinge(berg) 380 ff. Kirkbœingaâ 27 Kistinge 510, 570 K jus- 365 -kjusan, -kjusen 365 Klerfors 482 Klidhruqwaern 482 Klinting 557 Klippinge 104 Klippingen 104 Kläcklingen 15 Kläppinge 585 Kläringe 482 Knisslinge 154 Knivinge 510 Knutby 454 f. Knutby Prästgård 453 Knutingarp 95 Knyfflinga by 154 Knylinge 2, 510 f. Knällinge 511 Knäppinge 104, 585 Knäppingen 23, 104 Knäppling 122 Kol- 328 Kolarmora 327 Kolding 557 Kolhammar 327 Kollungeröd 45 Köhlingen 19 Konga 59

Konsterolingarna 12 Koppungen 15, 16, 382 Korestad 542 Korning 557 Korungered 89 f. Kovra 469 Kovringe 468 f. Kovringshålet 468 Kragsta 170, 580 Krisslinge 511 Krycklinge 140, 511 Krypplingen 16 Kråkan 380 Kråkhättan 409 Kräkel- 512 Kräklen 512 Kräkleskogen 512 Kraeklingahliö 88, 98 Kräklinge 140, 511 f f . Kräklings 72 Krälingen 192 Krällinge 136, 191 f., 574,

575, 587 Krämplinge 528 Kränglan 512 Kräppling 122 Kröklinge 511 Kuddby 301 Kuggby 428 Kukeby 428 Kullinge 327, 328, 394 Kullingen 15 Kullsta 580 Kullunge (n) 393 f. Kumla 280 f. Kumlinge 283 Kummelby 277, 280 ff. Kungsberga 177 Kungsgården 179 Kungshamn 178 Kurungehaersedh 59 Kuta 301 Kutlung(h)ab0 45, 301 Kvartinge 144, 537 Kvattala 537 Kvav- 294 f.

Kvidberga 418 Kvillinge 140, 394 f., 513 Kvilunda 418 K vissberg 63 Kvisslingby 301 Kviungs 535 Kviungs-ängen 72 Kväie 72 Kvänjarp 59 Kydingeholm 534 Kyflingi 534 Kylinge 146, 150, 326, 328 Kymlinge 137, 277 ff., 570,

576, 579 Kymme 467 Kymmen 467 Kynge 534 f. Kyplinge 381 Kysing 557 Kysinge 364, 360 Kysings 72, 366 Kyslinge utjord 165 Kysorna 365 Kyssinge 364 ff. Kyttinge 300 ff. Kågarbol 469 Kållinge 305 Kånna 59 Kåre stad 59 Kårholmen 469 Kås ta 580 Kåverö 469 Kåvra 469 Källingby 305 Källinge 304, 305, 493,

571, 579 Källingemöre 61 Källunga 146 Källviken 305 Kämpinge 513 Kämplingen 24 Käpplinge 105, 381 Käpplinge(holme)n 23 Kärringe 513 Käslinge 524, 548 Kättinge 110, 234, 524 f.

Kättslinge 234, 524 f. Kättsta 176 Kävan 294 Käveråker 295 Kävinge 293 ff., 570 Kävlinge 534 Kävra 295 Köinge 154 Kölingared 49 Kölinge 326 ff. Körlinge 326 ff., 571 Körning(e) 535

Lagh0dreth 533 Lahdinko 363 Langungen, -on 560, 561 Lauer 559 Lauhingi 559 Lauringen 559 -leben 563 Ledinge 361 ff., 378 ff.,

395 ff., 571, 576 Ledingelunda 395 ff. Ledingenäs 362 Ledingerodh 42 Ledungshammar 363 Lefringi 127 Leine 559 Leingaryd 42 Leinungen 559 Lekunga 149 Lekwanghae 149 Lena 514 Leringahuset 42 Leringen, -arna 15 Letholmen 209 -lev 563 Libby 476 Lidingby 363 Lidingö 18, 296 f. Lillinge 513 f. Lindungon 560 Liningen 559 -lippan, -orna 361 Lipparp 360 Lipping 361

Lippinge 359 ff., 572, 584 Lis 393 Lis- 392 f. Lisa 391 ff. Lisinge 391 ff., 571, 574 f.,

584 Lisorna 392 Lisö 392 Lithingi 559 Litlinge 316 f., 548, 571 Ljugärnings 72 Loddon 564 Loobyn 171 Loringa 148, 501 Loskälva 170 Lothninga 564 Lothringen 563 Luddingsbo 62 Ludserod 325 Lumringarna 15 Lumsinge Melle 35 Lund 406 Lunda 588 Lundby 458 Lunding 557 Lus- 325 Lussinge 324 ff., 571, 579!

Lydika ström 453 Lydshej 325 Lyfftingx weken 489 Lyhundra 586 Lyrtingtun 26 Lysing 116, 120 Lystrup 325 Långbåren 384 Långgärde 454 f. Långhalsen 492 Länna 514, 584 Länninge 514 Läpp- 301 Lästern 499 Lästringe, -unge 140, 499 Lättinge 208 f. Lättsta 577 Lättsten 209 Lojtingager 35

Loken 447 Löppinge 501 f. Losingse 116 f. Löt 307 Löttinge 307 f., 570, 584 Löv- 514 Lövhagen 455 Lövinge 514, 579

Madahalaha 559 Madelungen 559 Mad(h)inga, -unge 148,

514 Ma(d)äng 148, 514 Magdala 559 Mallinge 202 Malmby 180, 379 Malmingen 15 Malmunganaes 63 Malung 117, 120 Mara 21 Marbacken 202 Maren 202, 203 Marielund 406 Maringa 564 Maringais 203 Maringen 559 f. Mariinge 202 Marma 586 Marschlinger Hof 25 Marum 564 Marungun 559 Marö 202 Masingaaen 17 Massingens 40 Mastunga 146 Mela 21 Melinge se Mellinge(holm) Melinge 343 f. Melingen 12, 21, 105 Mellanberg 236 Mellinge 344 Mellinge(holm) 341 ff

570, 576, 581 Mellingen 344 Mellingsbo 344

Melstad 342 Melsungen 559 Memming 343 Meringe 564 Meringr 21 Meriwido 82 Merwe 82 Midhlinge se Mellinge-

(holm) Midhlungsbodha 342 Mipminga(haeradh) 343 Milisunge 559, 563 Millingby 343 Millingsgatu 344 Millingstorp 342 Millingtorp 62 Milzisa 559 Mirwidu 82 Mjäldrunga 147 Mjällom 71 Morberga 323 Moringen 559 Mulabergh 323 Mumlingbsek 35 Munichingen 558 Murchingomarca 25 Musabol-, -by 499 Muru 21 Mutby 267 Muttsunda 267 f. Myckling 315 f. Mycklinge 315 Myingen 12 Mylinge 323 Miilmisch 559 Myringbyn 54 Mysinge 137, 514. 585 Mysing(sfj'ärd)en 23 Mysslinge 499 Myssberget 515 Myssinge 514 Myssingesjön 514 Myssmorputten 514 Mysutjern 514 Mytingen 17 Myttinge 266 ff., 570, 579

t

Målsättra 380 Månsingens 44 Månslinga 46, 51, 552 Månslunda 46, 51, 552 Mårtensdrätt 533 Måtteby 267 f. Mälberga 428 Mälhamra 380 Mällingerum 344 Mailings 344 Mälmingen 15, 344 Maelmisbodhum 344 Mämminge 2 Märinge 143, 201 ff., 570,

584 Maeringsdalen 21 Märling(a)by 67, 202, 409,

583 Mässlingen 21 Möingen 12 Möllestad 323

Nackunga 144, 149', 515 Nag(e)l- 255 f. Nagelstad 255 Nagla- 255 Naglarby 255 Naglarp 255 Nan0 345 Narunga 147 Nedingen 12 Neglinge 254 ff., 280, 570,

572 Nejlinge 531 Neringen 12, 23 Nesingan 564 Nissan 412, 413 Nisslinge 411 Nithlinge 531 Nitja 412 Nitlinge 410 ff. Nitt- 411 ff. Nitta 411 Nittebo 412 Nitten 412 Nittorp 411

Njudung 24, 117, 120 Njupingetorp 59' Nolinge 141, 231 f., 572 Nontuna 345 Norölingaalda 27 Norölingafljot 27 Nordlingavaö 27 Nordhorn 71 Nordhrunga, -e 141, 153,

231 Nordilinga 560' Nordingens 45 Nordingrå 71 Norgungi 141 Norrbyggeby 232 Norrvidinge 60 Norrängen 141, 177 Norum 552 Norunghom 141 Norunga, -e 552 Notsta 580 Nybblingasseter 62 Nybyn 170, 179 Nyckelby 170 f., 583, 584 Nygarn 71 Nysslingen 23 Nånö 345 Nårlänning 19 Nårunga 147 Näglinge 2, 257 Nänninge 345 f., 570, 574,

579, 580, 581, 584 Näringe 164 Näringsberg 201 f. Näs 59 Näsinge 165 Näslinga öar 59 Naßtelingewege 26 Nävlinge 515 Nerringe 141

Obringa, "Oßptyya 12 f. Odlingen 19 Oleby 54 Olingaby 54 Olsingagården 94

Oostinge 561 Opnor 539 Opptorpet 455 Ormgården 261 Orminge (landet)

570 Orne- 525 Ornunga, -e 147, Ostaringen 560 Ottinge 193 Ouerby 369

Pa j nar en 21 Pajningen 21 Pasta 577 Pebringe 557 Penningby 67 Pfaffing 561 Pilungs 72 Pitingaeby 67 Plänninge 579 Plöjningen 19 Praeglinge Ager 3 Pålsingebod 94 Päpplinge 2

Quanna 59 Quat(t)unge 144 Queorningtun 26 Quillingaby 394 Quillinge 140, 394 f., 513 Qwistlingatorp 62 Qwaeningathorp 59

Ramninge 525 Ramsingagårdarna 42 Ramsjöholm 490 Ramsjön 499 Ranglebyn 55 Rapenskår 49 f. Rapungaberget 49 f. Rasbo-Kil 66, 442, 548 Rauk(en) 463 Rauniki 111 Ravininge 560 Readingum 564

260 f.,

525

Redinge, -unga 144 f., 149 Reftele 538 Remslingarna 22 Renlingen 15 Renninganes, -erudt 31 Resarö 309 Resmo 515 Revinge 142 f., 152, 526 Revlinge 105, 515 Revlingen 105 Revning 557 Rickeby 354, 577, 583, 584 Riflinge 515 Rinda 413 Ringbohseradh 442 -ring(en) 329 Rinkaby, -eby 577, 589 Ripsa 525 f. Risinga 564 Risinge 105, 453 ff., 493 f.,

557, 571, 576, 583, 585 Risingen 15, 105, 457 Rislinge 456, 457 Risminge 515 f., 550 Ris(s)lingby 67, 411, 414,

456 f. Ristskeda 288 Risungs 72, 457 Risänge 455 Riva 413 Rockelsta 462 Rock(e)n- 463 Rogestad 462, 464 Rokn(a)-, -(e)- 463 Rolsta 577 Romsingabyn 49, 50 f. Romsinge 49, 50 f., 552 Romsås 49, 50 f., 552 Roningen 19 Ronnings 72 Ross- 526 Rot(h)ninge 154, 311, 500 Rotofta 475 Rottnaren 502 Rottninge 502 Rud 55

Ruda träsk 465 Rudingeby 55 Rudungen 15 Rukan, -rukan 463 Rustninge 515 Rutninge 154, 311, 500 Ryekla 463 Rycklinge 461 ff., 571 Ryggesta 584 Ryglingaby 67 Ryk 462 Rykla 462 Rymningen 23 Ryninga 146 Ryninge 137 Rynninge 311 Rypsinge 525 f. Rysme 515 Ryssinge 525 Rysslinge 526 Rystad 290 Ryttinge 265 Råby 171, 583, 584 Råck(e)n- 463 Räckhals 73 Räcknö 463 Rsedhlinge 143, 516 Rällinge 143, 516, 579 Rämmingen 21 Rämninge 525 Rämån 21 Rändingarna 21 Raeningi 142, 152 Räpplinge 110, 585 Rävaskåni 424 Rävinge 526 Rävlingakärret 21 Rävlinge 499 Rävlunge mad 45 Röblingen 561 Röckle 463 Röcklinge 462 ff. Röddinge 464, 528 Rödlingby 67 Rögle 463 Röinge 154, 464

Röjle 462 Rök 463 f. Röka 464 Röke 464 Rökinge 462, 464 Röklin geby 67 Röksta 580 Rönninge 19, 154, 235 f.,

310 ff., 332 f., 499 f. Röpplinge 538 f. Roringen 15 Retingen 18

Sag- 435 Saigs 436 Salingen 23 Sallingsyssel 25 Salmunge 398 f., 550, 57i S-alungen 55 Salungstjärnarna 55 Salzunga 560 Sandrävlen 21 Sannbolänning 19 Scanynghafn 35 Schlesien 25 Schleusingen 559» Schwallungen 561 Scillingar 18 Scseftelungum 154 Sedwnne 165 Seglinge 280, 434 ff., 571 Seig- 436 Sej- 436 Sekkingethorp 50 Seminghundra 68 Setninga 17 Sexdrega 533 Sibble 385 Signhildsberg 177 Sigtuna 248 Sikhjälma 318 Siktungen 23 Silbodal 504 Silbyrdhsedal 504 Sill- 339 Sillinge 338 f., 570

Sillingeboda 68 Skepplinge 536 Skånim 424 Sillingebyn 55 Skepplunga 49, 50 f., 552 Skåning 118, 120, 424 Sillsta 68 Skeppsdrätt 502, 533 v Skåningagård, -stugan 43 Silpinge 154 Skeptlingaquasrnum 59 Skåninge 143, 424, 426 Simringens 40 Skid- 441 Skånum 424 Singö 337 f. Skidhninge 440 Skår 49 Siringaskogen 145 Skiedunge tresk 71 Skäcklinge 239 f284, Siringe 145 Skiftinge 144 574 f. Sittringe 516 Skillingaryd 59 Sksedhby 285 Sjuhundra 329 Skillinge 154, 165, 187, Sksedlinge 283 ff. Sj ättingen 13 269 ff., 283 ff., 346 ff., Skäftinge 273 f. Sjöberg 329 570, 572, 576, 580, 587 Skäftingeholmen 273 f. Skackel- 240, 242 Skillingen 165 Skäftingen 274 Skaft- 274 Skinnmo 441 Skäfwen 500 Skaftarp 59, 542 Skiollunge 140,269 ff., 517 Skäklet 241 Skaftning 16 Skipping(e) 129, 557 Skälby 281 f., 285 Skaftungs 274 Skiptinga, -e 144 Skälderviken 273 Skaidimyren 287 Skirffuinge 550 Skällinge 187 f., 269 Skak- 242 Skiringe 529 Skänklingen 16 Skakel- 240, 378 Skirpinge 530 Skän(n)inge 346 ff., 422 ff., Skakl(e)- 240 Skjulsta 171 570, 579, 580, 584 Skallinge 189 Skonberga 424 Skänninge 112, 426 f. Skallängen 188 Skog 59 f. Skäringby 194 Skälmsjön 378 Skorp- 426 Skäringe 105, 193 f., 570, Skanald 349, 424 Skorungarodh 49 575 Skanum 424 Skrattby 427 Skäringen 105 Skarfsioryd 92 Skrämpingastället 42 Skärlinge 187 f., 579 Skarpinge 529 Skrävlan 266 Skärpinge 105, 529 Skaten 546, 548 -skucku, Väster och öster Skärpingen 105, 529 Skavlinge 265 f. 242 Skärpingerud 52 Skeckling 241 f. Skuttinge 189, 502 Skärplinge 105, 140, 529, Skede 288, 427, 571 Skuttunge 500, 585 579 Skediga 288 Skutån 500 Skärplingen 12, 23, 105 Skedinge 289 Skvätten 502 Skärsboda 21 Skedshult 288 Skvetta 502 Skärsjön 92 Skedvi 286 Skvällinge 517 Skärvalla 288 Skedö 288 Skwaetinge 502 Skärven 21 Skegarsholmen 285 Skyllberg 272 Skärvinge 550 Skeinge 500 Skyllinge 271 f. Skärvingen 21 Skeith 287 Skymningen 20 Skäve 286 Skemming 557 Skyrdungarydh 49 Sködzlingen 165 Skeninge 427 Skyrtinge 137 Skoflingarydh 59 Skenninge 427, 440 f., 571, Skythringy 557 Skögle 427

583 Skålstad 580 Sköl(d)by 572 f. Skenäs 288 Skån- 424 f. Sköldinge- 270 Skepplaskog 49, 50 f., 552 Skånela 349, 424 Sköldnäs 272

Sköldunga 273 Skönningared 49 f. Skörpinge 530 Skerringe 557 Skörtinge se Skyrtinge Sk0tlinge 165 Sköttning(en) 19 f. Skövde 286 Slemminge 518 Slevringe 517 f. Slifringe 517 f. Slimminge 518, 557 Slätingen 12 Slättingebygd 60 Slättingen 16 Smarlingen 561 Smedgården 542 Smedinge 542 Snapptuna 485 Snaten 485 f. Snatra 485 f. Snesinge 476 Snesslingby 485 f. Snesslinge 174,483 //., 570,

571, 574, 575 f., 579, 587 Snesslinge-Kulla 484 Snäckstavik 178 Snäckviken 178 Snättinge 254, 486 Solinge 518 Sollentunaholm 281 Sonö 583 Sortland 355 Sotinge 201, 537, 570,

579, 587 -sta 572 f., 580, 584, 588 ff. Stadan 432 Stadinge 430 fA, 571 Stadshålet 432 Stafsinge 408 Staininghe 564 Staninges 564 Staplehult 92 Starflohult 92 Starr- 519 Stavsjö 408

Stek(e)l- 299 Steningaryd 60 Steninge 141, 349 ff., 570 Steningen 15 Stenninge 351, 585 Stensjö 351 Stensjön 351 Stenung 352 Stenunga 147, 351 Stenungen 352 Steoringi 559 Stephaninga 558 Sterlinge 519 Steueninga 558 Stevning 557 Stibinga 564 Stick (e)l- 299 Sticklinge 296 ff., 570 Stickninge 297 Sticksjö 298 Stjernholm 409 Stockby 296, 302 Stolp-Ekeby 374 Storsjön 478 Strandinge 519 Stranninge 519 Strengelsrud 31 Stryngbe 232 Strö ja 583, 588 Strömsdal 411 Stubbinge 191 Stuhr 559 Stuhrgau 559 Stumle 206 Stummel- 206 Stummelbo 206 Stummelsäter 206 Styding 557 Styfingadalr 88 Stymbla 206 Stymlemosse 206 Stymlinge 205, 279 Sitymne 190' Stymninge 189 ff., 205

570, 579, 587 Stymnäs 190

Styringe skog 43 Styrkunga 146 Styttingar(na) 12 Styvinge 190'f. Staeninga haga 26 Stagningum 564 Stäringe 519 Stärringe 519 Stömmestad 190 Stömne 190 Störkunga 146 Störlinge 585 Sukka 354 f. Sukkabergh 357 Sukkadalae 355 Suckunge 352 f572 SukksBStadum 354 f. Sukubyskiu 357 Sundaby 456 Sundby 476 Sursta 577 Surt- 355 Svallinge 164 Svalsta 584 Svalungebyn 52 Svana 63 Svaningen 15 Svart- 290 Svartbrunna 455 Svartinge 105, 289 f., 570 Svartingen 12, 105 Svartlenge 164 Svartviken 488 Svenningeby 63 Svensingamyren 94 Svin- 335 ff. Svina 336 Svinbäcken 253 Svindinge 337 Svingbolsta 336 Svinnegarn 335 Svinninge 333 ff571, 579,

583 Svi(n)sjön 337 Svort- 355 Svägring 23

Svälinge 29-0, 387 Svänningen 20 Swaerdinge 137, 387 Svärdsjö 387 Svärlinge 385 ff. Swaerninge 385 ff. Svärtinge 105, 290, 292 Svärtingen 105 Sya 338 Sycklinge 357 Syinge 337 f. Sylla 500 Syllema 500 Syllinge 500 Sylta 176 Syninge 399 ff., 571, 576 Syringen «12 Sytringi, -a 140, 516 Ssebardhum 385 Saebohaeradh 329, 442 Säby 264, 386 Saedningstrem 35 Saehundaere 329 Sälboda 55 Sälj ungeskogen 55 Sällinge 579 Sältingen (Lilla) 352 Sänningared 50 Sänninge 105, 520 Sanningen 105 -säter 589 f. Säter 590 Säterringen 329 Sätinge 164 Sä(t)tra 590 -sättra 338 Söböringe 329 Söderby 171, 316, 406,

583, 584 Söderbyggeby 232 Södringen 12 Sohundari 329 Sollinge 518, 577 S-öndringens 40 Söne 401 Soninge 399 ff.

Söningsberget 50 Sönnerlänningastället 42 Sörby 316

Taberg 440 Tadem 440 Tadinge 437 ff., 571 Tahe 440 Taningtun 26 Tarv 409 Taryd 440 Tax- 526 f. Taxinge 114, 526 f. Thraeuingae 137 Thusmingi 122 Thüringen 25 Thürungen 559 Tillberga 537 Tillinge 137, 140, 537 Tingshagen 220 Tiningham 26, 85 Tiplingelven 17 Tiplingen 17 Tisleia 377 Tisselskog 378, 420 Tisslinge 374 ff., 419 ff.,

570, 571, 572, 576, 579, 581

Tistlarna 377 Tiwdwnghen 23 Tiälunga 146 Tjockningen 23 Tjute å 234 Tjutingen 17, 233 Tjärnkil 256 Tjörning 16 Tofta 472 ff. Toftan 475 Toftbyn 472 Tofte 472 Toftesta 473, 475 f. Toftinge 419, 47Iff., 570,

581, 583 Tolftingen 13 Tollungeröd 45 Tomt- 472

Tomtberga 245 Torfo-, To rf u- 388 Torkan 336 Torning 557 Torpunga 144, 149, 152,

273, 539 Torslund 429 Torslunda 370 Torvinge 144, 388 Tottarp 437 Traningehult 60-Tre(d)ingen 13 Treåttingsbolet 13 Tridingskobb 13 Trindingen 12 Trollungebyn 52 Trulsingabäcken, -gården

94 Tryn-, -tryne(t) 322 Tryninge 268 f., 321 ff.,

570 Trävinge 257 ff. Trävlinge 259 f. Trömlinge 323 f. Troningi 268 f. Trönninge 321 ff. Tulinge 244 Tullinge 243 ff. Tumba 151 -tuna 572 Tuna 176, 262, 281 f., 284,

458, 465 f. Tunbo(a) quaern 151 Tunbo äng 465 Tureberg 281 Tutlunge 232 f., 419' Tveninge 564 Tyftingemar 472 f., 475 Tyle 244 Tyllinge 137, 140, 537 Tynninge, -ingö 262, 570 Tyrungun 559 Tysmingen 122 Tysslinge 232 ff., 420 Tytninghe 232 f. Tyttinge 232 ff., 584

Tyaerunaeglae 256 Täby 482 Torning 16

Uddunge 245 ff. Uftrungen 559 Ugglingen 22 Ulvsbygden 584 Ulvs-Väsby 584 Un- 443 f. Unaas 443 Unaösdalr 443 Unan 443 Unberget 444 Unbäcks skiftet 444 Undra 171, 583 Unsta 580 Unum 443 Ununge 441 ff., 496, 571 Unéebisergh 444 Upalinko 227 Upping 564 Uppinge 141, 227 f. Uppingham 227 Uppington 227 Uplinge 227 Uppvidinge 60 Ur- 223 f., 226 Uringe 141, 222 ff., 572 Urlev 223 Urskäla 226 Urstad 223 Urö 226 Usa 559 Usingen 559' Ustrup 223 Uthamra 380 Utterlången 235 Uttran 235 Uttringe 2, 142, 235, 572 Uv- 367 Uvlunge 202 f., 366 f f . Uvsta 367

Vada 379, 476 Wadegozzinga 560

Vadhagen 429 Val- 210 ff. Valinge 142, 209 ff., 570 Valingen 210 f. Valingstad 210 Vallby, Stora 210 f. Vallingedal 23$ Vallox-Säby 584, 588 Valsinge, -unga 145, 149,

408 Valsund 210 Valung 18, 210 Valön 210 Vamb- 410 Vamlingbo 410 Vamlöten 410 Vandling 557 Vanningen 20 Vant- 403 f. Vanting 403 f. Vantinge 402, 404 Vantunge 401 ff. Wantwnä 401 Wardhung(e) 113, 114,

248 f. Wassingham 26 Wasunga 560 Vata 208 Vatt- 403 Vatudal 208 Va tunga 146, 208 -veckan, -vecken 488 Vecken 488 Vecklinge 487 ff., 570, 571,

579, 584, 587 Veddinge (N. och S.) 530,

j f r Vidinge Veddinge 530, 557 Veinge 213 Vejringe 557 Velinga 148, 213 f. Wellinga stane 26 Wellingede 237 Vemming 16 Venerna 60 Veningehult 60

Veningen 60 Veramåla 60 Verlingatorpet 60 Were 316 Vessinge 313 Vessingesjöarna 313 Vesslingby 231 f. Westeringen 559 Westerlinga 560 Västerhaninge

se Haninge Vetlanda 536 Vidhbohaeradh 442 Widhinge 213 Widhlunga 213 ff. Vidinge (N. och S.) 5 Vidinge 346 Vidunge 213 Vikingaker 63 Villinge 212 ff., 217, 370,

579 Villingerod 35 Villinghen 23 Villingsgärde 50 Vingåker 63 Vinhärad 50 Winning(e) 123, 128 Vinninge 128 Vinningsbogården 50 Viskinge 557 Vissinge 312 ff. Vissingetorp 312 Vistinge 520 Withlingeruth 35 Vittinge 2, 105 144, 292,

530 f., 536 Vittingen 105 Voxome 586 Vrankunge 138 Vreta 353 Vretatorp 370 Vrälinge 498 Vålberga 282 Vålinge fjärding 68 Vårby 247 ff. Vård- 247 ff.

Vårdinge 113, 114, 248 f. Vårdsätra 248 Väckelsång 488 Väcklingeö 61 Väderön 316 Välinge 211 Vällingby 238 Vällinge 105, 237 f. Vällingen 105 Vällings ö 238 Väm(b)linge 408 ff., 571,

579, 583 Vänge 586 Vänt- 404 Väntinge 402, 404 Väntlinge 402, 404, 585 Väppeby 415 Värlinge 105 Värlingen 105 Värmora 316 Värnberg 418 Värpinge 521 Värtan 316 Väsby 263 Västninge 231 Västringe 231 Väte 415 Vätinge 414 ff., 571, 575,

583, 587 Vätingin järvi 207 Vätinki 207 Vättern 415 Vättinge 206 f. Vätö 415

Yding 531 Yngen 16 Ynglinge 542 Ynglingen 16 Yrminge 260 f. Yr we 277 Ysinge 433

Ytings 72 Ytlings 72 Ytra sengia 306 Yttringe 306 Yvlinge 366 ff., 572 Yxnerum 22 Yxningen 22

Åby 414 ff. Åckelsta 577 Åland 327 Åleberg 61 Ålingagöl 61 Ålingebyn 54 Âloppe 502 -ång(er) 507 Åninge 521 Åningtorp 42 Ånsta 577 Åsby 583, 584 Åsdymlingen 24 Ås-Husby 175 Åslinga gäll 50 Åsvittinge 531 Åttinge 192 f. Åva 229, 265 Åvinge 142, 228 //., 263,

265

vEfeningum 564 Äfjabro 264 Äfsinge 230 Ällingarna 16 Ämmingarp 61 Ämtunga 149 Ännesta 580 Ärlinghundra 68 ^Ernwnge 310 ^Esabro 583, 586 ^Escengum 564 Äspesta 577 Äspinge 105, 522

Äspingen 105 Äspingstorp 50 Ättringen 23 Ävlingby 264 Ävlinge 263 //., 536 f., 570,

579 Ävlingebo 265

0bening 539 Öfflinge 366 0ksningen 18 ölvinge 527 Ömling(en) 12 öna 443 0neem 74 öningabron, -gatan 61 0ningastr0m, -tompt 63 Öninge 539 0ningiawiik 74 Önningeby 74 Öppinge 228 Öringe 105, 208, 521 Örmevällinge mosse, sjö

43 örminge 260 f. 0rnse 277 Örsingabyn, -sjön 50 Örslinga 50 f., 552 Örslösa 50 f., 552 Örsta 577 örungen, -sörarna 15 Öster Ängby 232 Österlings 72 Östersätra 171 östesta 577 0stf0nungi 399 Östring(e)by 232 Östringens 40 Österhaninge se Haninge överby 368 f. övingen 12 Övling(e)by 369