Stiftsliv nr 3 2014 Tema diakoni

Tema: diakoni

För dig som är förtroendevald, anställd eller ideellt engagerad inom Svenska kyrkan, Växjö stift.

3/2014

Diakoni – medlemmens främsta val...4

När en främling knackar på14-15Diakoni: Ett bidrag till kyrkans förnyelse 20-21

2

Stiftsliv – nummer 3 2014 DIAKONI

Sedan urminnes tider har kyrkan som representerar kristendomen haft en stor betydelse som samlingspunkt, gemenskap, socialt umgänge, vägledning och trosbekännelse i stora delar av världen. Kyrkan som uppstod i början av första århundradet står idag för den största religionen i världen, med omkring 2,4 miljarder eller 33 procent av världens befolkning med kristen tro. Ordspråket om kyrkan mitt i byn har varit mycket förekommande. Kyrkan har varit och är central i mångas liv i glädje och sorg. Många männis-kor vänder sig till kyrkan för att hämta tröst och få ro. Kyrkan var viktig som institution när faror hotade folk och egendom.

I Sverige har kyrkan sedan ett antal år tillbaka skilts från staten och ansvarar numera själv för att organisera sin verksamhet, men skillnaden från förr är nog just skilsmässan från staten. För övrigt bedrivs verksamheten i samma anda som tidigare och utvecklas i takt med att samhället förändras.

Det finns många exempel på kyrkans betydande insatser i samverkan med samhällsorganisationer, föreningar eller andra or-ganisationer. När ett samhälle drabbas av någon form av kris, det kan vara en olycka med ortsbor inblandade eller det kan vara en påfrestning som till exempel stormen Gudrun för några år sedan. I det läget är det naturligt för alla, troende eller inte troende – medlemmar eller inte medlemmar, att söka sig till den gemenskap

www.svenskakyrkan.se/växjostift internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift

© Svenska kyrkan, Växjö stift 2014 Box 527, 351 06 Växjö, 0470-77 38 00 vxAnsVArig utgiVAre Katarina toll Koril, kanslichef, 0470-77 38 87, [email protected]ÅD Maria Kenstam, Katarina toll Koril, erik sidenvall, Charlotte granrot Frenberg, Monica sölvesdotter Olsson.PrenuMerAtiOn stiftsliv sänds till kostnadsfritt till alla anställda och förtroendevalda som finns registrerade i organisationsregistret Kyrksam. Övriga anmäler intresse till stiftslivs adressregister, [email protected], 0470-77 38 02grAFisK FOrM OCH trYCK Löwex trycksaker AB OMsLAgsFOtO Maria KenstamPAPPer Maxioffset 240/100 g uPPLAgA 5 400 exMiLJÖ stiftsliv är tryckt på svanenmärkt papper av svanenlicensierat tryckeri. Växjö stiftskansli är miljödiplomerat enligt svenska kyrkans miljödiplomering. stiftets skogsbruk är miljömärkt enligt PeFC- och FsC®-systemen.

som kyrkan alltid snabbt kan erbjuda. Man får en möjlighet att träffas och bearbeta svåra händelser antingen som en grupp av människor eller ett enskilt samtal med någon präst eller diakon.

Många människor, som i sin förtvivlan vänt sig till kyrkan och jourhavande präst och fått tröst, stöd och råd och som gjort livet uthärdligt och kunnat få en ny start i livet. Genom åren har vi också kunnat bevittna hur kyrkan på ett tydligt sätt har visat motstånd mot våld och förtryck, diskriminering och rasism samt lyckats samla och ena folk även med olika trosbekännelser men med en gemensam nämnare, tron på mänskliga rättigheter.

Kyrkans profil och arbete utgår ifrån mänskliga rättigheter med alla människors lika värde och avser att bygga ett samhälle där alla människor lever i kärlek till varandra och Gud och genom det utrotar all världens ondska. Med denna inställning och agerande är naturligtvis kyrkan ett bland de organ som har stort för-troende i samhället. Därför tycker jag att kyrkan i kraft av sin styrka och förtroende har all anledning att bli ännu mer delaktig i all beredskap, uppbyggnad och utvecklingsarbete som pågår runt om i samhället. Jag är övertygad om att kyrkan med den roll den har, kommer att bidra positivt i det befintliga och i det kommande samhällsutvecklingsarbetet och i alla de samver-kansorgan som finns i samhället.

Kyrkans roll i civilsamhället är fortsatt av stor betydelse och därför är det vårt gemensamma ansvar att ta vara på den re-surs den utgör för många människors välbefinnande.

Minoo Akhtarzand Landshövding Jönköpings län

”Kyrkan har varit och är central i mångas liv i glädje och sorg”

Kyrkans roll i civilsamhället

ledaren

Foto

: Gus

tav

Lind

h

3


Diakonal kyrka – hur märks det?

6-7

Ur innehållet:

18

God och näringsrik mat är självklart viktig, men gemenskapen kring matbordet är också centralt för oss människor och för att vi ska trivas.

Samtala om diakonin – där ordet om kärlek och tron blir till handling.

Kamelen – inget vanligt café

20-21

12-13

8-9

5

24

4


Svenska kyrkans diakonala verksamhet ligger högst på medlemmarnas lista om de måste välja ut en verksamhet att satsa på. Detta märks inte minst hos de unga.Inom Svenska kyrkan upplever vi ibland att det är priori-teringstider. Andelen medlemmar sjunker och ekonomin kan vara en utmaning. Det kan bli aktuellt att behöva välja mellan olika verksamheter i en församling. Men vad ska man välja att satsa på och vad ska man inte lägga lika mycket krut på? Om man frågar Svenska kyrkans medlemmar, rankas den diakonala verksamheten som allra viktigast. Detta visar studien ”Medlem 2010”, där 10700 medlemmar fick svara på frågor om sin relation till Svenska kyrkan.

Frågan som ställdes i studien löd ”Om Svenska kyrkan av ekonomiska skäl skulle bli tvungen att prioritera i högre grad än tidigare, vilka tre verksamheter skulle du då vilja att kyrka fokuserade på?” Svaren visar att det handlar om arbete för utsatta i Sverige i första hand, detta menar närmare femtio procent av medlemmarna. Tätt följt av arbete med barn och unga, att skapa gemenskap för den som känner

sig ensam och arbete med äldre män-niskor. Exempel på svar som ham-nade längre ned på prioriteringslistan är att främja samtal om livsfrågor, att arbeta med nya gudstjänstformer och ceremonier samt att delta i samhälls-debatten. Jonas Bromander, chef för analysenheten vid kyrkokansliet i Uppsala, berättar:

– Medlemmarna tycks mena att kyrkan ska vara en aktör inom samhällets offentliga åtaganden. Kanske är det så att man anser att där samhället på hemmaplan inte helt lyckas, ska kyrkan täcka upp för utsatta, unga, ensamma och äldre. Medlemmarna menar därmed att kyrkan ska vara en aktiv part som garant för eller kom-plement till att upprätthålla välfärdssamhället. (Broman-der, 2010)

Svaren varierar beroende på hur stark relation man har till Svenska kyrkan. Att hjälpa utsatta människor i Sve-rige, skapa gemenskap för den som känner sig ensam och arbeta med äldre människor lyfts fram främst av dem som sällan eller aldrig går i gudstjänst. Bland flitiga gudstjänst-besökare väljs istället arbete med barn och unga främst. Om man tittar på hur olika ålderskategorier har svarat, visar resultatet att yngre prioriterar den diakonala verksamheten i ännu högre utsträckning än äldre. Bland de allra yngsta (16-25 år) kan man också se ett större engagemang för att Svenska kyrkan ska hjälpa utsatta människor i övriga delar av världen.

Maria Kenstam

År 2004 gjorde Svenska kyrkan för första gången en medlemsundersökning, då deltog 1700 medlem-mar i åldrarna 16-75 år.

Studien Medlem 2010 bygger på svar från 10700 medlemmar samt 3000 icke medlemmar. Studien resulterade i boken ”Svenska kyrkans medlemmar” (Bromander) som gavs ut hos Verbum 2011.

Diakoni – medlemmens främsta val

FAK

TA:

Foto

: IKO

N

Foto

: Mag

nus

Aro

nsso

n IK

ON

Jonas Bromander.

5


September 2013 började jag min tjänst som präst på häktet och anstalten i Kalmar. I arbetsuppgifterna ingår att leda samtalsgrupper, särskilt på fängelset, och att ha enskilda samtal. Jag tror att jag kan ha haft ungefär 200 själavårdssamtal sedan dess; ibland har jag mött konfi-denten en enda gång, ibland blir det långa samtalsserier. I tjänsten ingår också att informera i församlingar och samhälle om kyrkan i kriminalvården. I sådana möten, i församlingar och med konfirmander, har jag ställts inför frågan om vem som är offret. Är det rimligt att se på den som begått brott, som kränkt och utsatt andra för lidande, som en utsatt män-niska? Kanske inte rimligt, men absolut inte omöjligt. Jag hoppas och tror att mitt arbete med en häktad eller dömd människa inte inne-bär ett ställningstagande mot offret.

Som präSt är jag ofta, i synnerhet på häktet, den enda som internerna möter som inte har med kriminal-vården eller rättsväsende att göra. Det är mycket vanligt att den häktade har restriktioner i väntan på att åtal ska väckas, vilket innebär att man inte får ha någon kontakt med yttervärlden - inga besök eller samtal, ibland heller ingen tidning, tv, radio och att post måste godkännas av åklagare. I princip är man isolerad, inlåst 23 timmar om dygnet, i allt från några veckor till flera månader, till och med år. När jag knackar på hos de restriktionshäktade vill de allra flesta komma och prata. Vad ska vi prata om, frågar de ibland, och jag svarar: Vad du vill. Samtalen blir

om ensamhet och skuld, om ansvar, framtiden, Gud och meningen med tillvaron. Men de kan också handla om böcker, jobb och bilar.

på anStalten är den enSkildeS tillVaro inte lika isolerad – internen träffar andra interner 12 timmar om dygnet, när man arbetar, äter, promenerar och studerar tillsammans. Frågorna och behoven blir annorlunda – själavården är mer “klassisk själavård” som jag ser det och samtalen i bibelgruppen är utforskande, bibelfoku-serade och kaffeberoende. På fängelset kan det kännas

väldigt lätt att vara präst, men också frestande att vilja hjälpa till på andra sätt, hoppa in lite som socialarbe-tare och lekmannajurist och terapeut. Att jag inte skulle ta sidouppdrag i de två första kategorierna kunde jag ganska snabbt motivera

både för mig själv och för de som bad om hjälp, men det är inte alltid lika lätt att avgränsa själavård från terapi. Den första frågan jag fick i mötet med en chef i kriminal-vården var om jag hade någon utbildning inom psykologi eller psykoterapi. Då såg jag det som en svaghet att jag inte har det, men nu tänker jag att min uppgift är att vara präst – i mångt och mycket helt sonika en medmänniska, med absolut tystnadsplikt och med tron som min kom-passnål, oavsett om samtalen handlar om skuld, nåd och försoning eller fotboll, barn och tv-serier.

Johanna Broselid Präst på häktet och anstalten i Kalmar

mötet med den utsatta människan

Samtalen blir om ensamhet och skuld, om ansvar, framtiden, Gud

och meningen med tillvaron.

6


Den sista januari invigdes Växjö Diakonicentrum och verksamheten startade i Skogslyckans stora församlings-hems souterrängplan. Behovet av ett Diakonicentrum hade sedan många år funnits i Växjö, men jag vill gärna inleda med att understryka den viktiga roll som den lilla lutherska kyrkan i Costa Rica (ILCO) hade vid tillkom-sten. Det var genom reflektioner kring hur den kyrkan väljer att vara kyrka och prioriterar sina resurser som tanken föddes på att förlägga Växjö Diakonicentrum till Skogslyckans församlingshem. Man kan verkligen säga att Växjö Diakonicentrum är en gåva från ILCO till oss!

Bakgrunden i Växjö

I Växjö fanns det under cirka 40 år två organisationer som på olika sätt verkade för människor i utsatta livssi-

tuationer – RIA/Hela Människan och Den öppna dörren. Inför starten av Diakonicentrum var det viktigt att ta med erfarenheter från de båda organisationerna så att verksamheten skulle kunna präglas av dessa. I förbere-delsearbetet gjordes flera viktiga avvägningar. Svenska kyrkan Växjö beslöt sig för att vara huvudman, både för att ge Diakonicentrum en stabil grund men också för att Svenska kyrkan ville ta ett större diakonalt ansvar än tidigare. Samtidigt var det oerhört viktigt att bevara den ekumeniska öppenheten från RIA/Hela människan så att Diakonicentrum verkligen kunde bli ett gemensamt projekt för kyrkorna. Ytterligare var det viktigt att vid-makthålla goda relationer med flera olika organisationer i Växjö och inte minst med Växjö kommun. Slutligen måste den ordinarie församlingsverksamheten och gudstjänstli-

vet i Skogslyckans församlingshem och kyrka kunna fortsätta, men nu i nära relation till Diakonicentrum.

Många vill vara med i arbetet

Inför starten av Diakonicentrum gjor-des det ett antal studiebesök, och en av många saker som vi lärde oss vid dessa besök var vikten av att arbeta struktu-rerat och genomtänkt med volontärer.

– en gåva från IlCO!

Sara Marklund, Hanna Näverbrant och Martin Rosén, alla tre diakoner på Diakonicentrum.Fo

to: L

ars

Björ

ksel

l

7


Det är en mycket stor glädje att det alltifrån starten har kommit ett stort antal människor som på olika sätt vill engagera sig som volontär i verksamheten. Volontärerna har olika bakgrund, kunskaper och erfarenheter vilket gör att det är oerhört viktigt att varje volontär får avpassade uppgifter som just den personen vill ha, klarar av och som behövs i verksamheten. Alla volontärer får utbildning och skriver också på ett kontrakt där det framgår vilka uppgifter just den personen har, vilka dagar och tider som gäller samt hur länge volontäruppdraget skall pågå. Det är fantastiskt vad mycket kärlek, omsorg, kreativitet och kraft som volontärerna förmedlar!

Efter ett halvår

Växjö Diakonicentrum är bara i starten av sin verksam-het och det finns mänga möjligheter till utveckling. Här följer ett axplock av de olika verksamheter som sker inom Diakonicentrums ram:

• Varjevardagserverasdetfrukostochlunch.Godochnäringsrik mat är självklart viktig, men gemenskapen kring matbordet är också centralt för oss människor och för att vi ska trivas.

• Fleragångeriveckanbedrivsfältarbetemedupp-sökande verksamhet i Växjös centrum.

• MigrationsdiakoniärenannandelavDiakonicentrumsarbete. Den sker hittills främst i det närbelägna Araby-Nydalaområdet och i samarbete med olika lokala organisationer.

• UngdomsdiakoniisamarbetemedVäxjökommunpå Pax Kafé, i Växjös centrum och vid olika platser i staden där behov utvecklas.

• ViprioriterararbetetmedochförEU-migranternasom vi har mitt ibland oss, framför allt romer från Rumänien och Bulgarien.

• Samtal,råd,stödochmyndighetskontakterärdelarav verksamheten som också är viktiga. Inte för att ta över det egna ansvaret utan för att kunna ge hjälp till självhjälp.

• FörsäljningenavGötalandsgatutidningFaktumgermänniskor möjlighet att ta ansvar för sin egen situa-tion och få en inkomst. Försäljarna kommer till Dia-konicentrum för att hämta sina tidningar och få hjälp i sitt arbete.

• Diakonicentrumslokalerärettöppethusmedaktivi-tetsmöjligheter samt möjlighet till vila, dusch, tvätt samt hjälp med mat, kläder och hygienartiklar.

Utmaningarna är stora och Diakonicentrum kan själv-klart inte göra allt. Men tillsammans med andra goda krafter kan samhället förändras och evangeliet bli till handling.

Lars Björksell Församlingsherde i Skogslyckan och chef

för Växjö Diakonicentrum

Husmor Hanna van Wassenaar serverar lunch till gästerna Kjell Karlsson och Joseph Tebyasa.

Foto

: Jea

nett

e Jo

hans

son

Foto

: Lar

s Bj

örks

ell

8


Emma Tolf serverar sin 20 månader gamla dotter lunch, medan sonen, fyra månader, ligger och jollrar förnöjt i barnvagnen. Det är veckan före midsommar. Emma är föräldraledig över sommaren, i september återvänder hon till sin tjänst som diakon på halvtid i Burseryds försam-ling som hon tillträdde för bara ett år sedan. Emmas hjär-ta har alltid klappat lite extra för de allra ”minsta”. Hon har alltid hängt med de bråkigaste konfirmanderna, alltid tyckt om att arbeta med de som ingen orkar med. Det engagemanget tog henne 2011 till en tvåårig projektledar-tjänst i Gnosjö kommun. En ljusare framtid hette projek-tet, som finansierades med EU-pengar som kommunens kyrkor sökt, samt bidrag från kyrkorna. Projektet riktade

sig till ungdomar med behov av en mer organiserad fritid. Emma ordnade utflykter, caféer, besökte högstadieskolor-na och skapade relationer till ungdomarna, i samverkan med socialförvaltningen och skolan. I dag är pengarna slut, men Emma och hennes man fortsätter ideellt i den mån de har tid, tillsammans med andra frivilliga. – Det handlar om att inge framtidstro till en grupp som kanske inte har det. Att skapa relationer, att ge en stabilitet och ett alternativ till allt festande, säger Emma.

UngaS pSykiSka hälSa är sämre i dag än under 1990-ta-let, enligt statens folkhälsorapport 2013. Såväl inlägg-ningar i psykiatrisk slutenvård som sjukhusinläggningar för alkohol och narkotikarelaterade diagnoser har ökat. Cannabisanvändning är vanligare bland unga än andra åldersgrupper. Självmorden minskar inte bland unga, trots minskningar i övriga åldersgrupper. – Jag upplever att det är tuffare att vara ung i dag än när jag själv var tonåring. Jag är inte så väldigt mycket äldre än dem, men på många sätt är jag mycket, mycket äldre, säger Emma Tolf.

något aV det hon Sett bland Ungdomarna hon mött är att det saknas vuxna som vågar vara vuxna, och att många ungdomar är väldigt ensamma.

Unga mår allt sämre, visar undersökningar. hur ser barns och ungas verklighet ut i dag? Varför mår de dåligt? Och vad kan kyrkan göra? emma tolf, diakon i Burseryds församling, tror att kyrkan kan vara en motpol till den hårda, kravfyllda och ensamma värld som många unga lever i.

– Det är tuffare att vara ung i dag. Jag är inte så väldigt mycket äldre än de jag möter, men på många sätt är jag mycket, mycket äldre, säger Emma Tolf.

emma vill ge hopp till unga som mår dåligt

Foto

: Lin

da M

icke

lsso

n IK

ON

. Per

sone

n på

bild

en h

ar in

get

med

art

ikel

n at

t gö

ra.

Foto

: Cha

rlott

e G

ranr

ot F

renb

erg

9


– Vi tror nog att vi har nära relationer, fast vi inte har det. Även hos välbeställda familjer kan barnen vara ut-satta på sitt sätt – föräldrarna arbetar mycket och har inte alltid tid med sina barn. De får gott om pengar och prylar, men kanske egentligen hellre ville grilla korv tillsammans, säger Emma.

hon berättar om en informationSmättnad och ett aldrig sinande flöde på mobiltelefonen, datorn och tv:n som är bra på många sätt, men lätt att fastna i. – Det blir en slags mättnad som gör att man inte orkar ta tag i sin situation, man ringer inte kompisarna och frågar vad de gör eller knackar dörr som jag gjorde som barn, säger Emma.

droger har bliVit betydligt Vanligare, enligt Emma. I skolan har kraven höjts. Ett A kräver betydligt mer än

ett MVG gjorde och Emmas uppfattning är att ungdo-marna inte får några andra chanser i skolan. Särskilt unga tjejer är utsatta. – Många har höga krav på sig själva i skolan. Samti-digt ska de träna, vara snygga och dessutom hänga med i bruset. Jag har träffat tjejer som blivit uthängda för att de inte svarat på sms mitt i natten, när de ju behöver vila för att orka med skolan, berättar Emma.

Vad betyder då allt detta för kyrkan? Hur kan kyrkan stötta på bästa sätt? Emma tror på att skapa mö-tesplatser, eller på att vara på de mötesplatser som redan finns. Att hänga med i forum, nätvandra. Att inte ”störa” mer, men att följa med i vad ungdomarna pratar om. Att lära sig ord som ungdomarna använder. Att gå in i diskus-sioner när tonen blir för hård. Hon lyfter också fram dop och konfirmation som exempel på tillfällen att skapa relationer. – Vi måste ta chansen när vi får förtroendet. Det är något vi kan behöva sitta ner tillsammans och tänka ige-nom, det är inte bara en fråga för prästen eller musikern, säger Emma.

Hon tror att kyrkan kan Vara en motpol till bruset. Erbjuda stillhet. – Vi kan visa på att du är vacker som du är, du är nå-got redan och du kan bli ännu mer av vad du redan är, till skillnad från ”du är ful, du duger inte”. Jag tror att alla behöver Gud. Vi har världens chans att skapa hopp och framtidstro hos människor, säger Emma Tolf.

Charlotte Granrot Frenberg

Emma Tolf, som varit föräldraledig,

återvände nu i sep-tember till tjänsten

som diakon i Burse-ryds församling.

Att arbeta med barn och ungdomar är något som ligger Emma Tolf varmt om hjärtat. Hon tror att kyrkan har en viktig uppgift i att stötta unga och skapa hopp och framtidstro. Här är hon tillsammans med sina egna barn hemma i trädgården i Gnosjö.

Foto

: Cha

rlott

e G

ranr

ot F

renb

erg

Foto

: Cha

rlott

e G

ranr

ot F

renb

erg

10


På Växthuset i Jönköping börjar vägen till ett fris-kare liv för många människor. ett tillåtande klimat där man får lov att bara vara hjälper arbetslösa och sjukskrivna att orka, och hitta en ny platt-form att ta avstamp i. För flera kan det innebära att få mod att ge sig ut i arbetslivet igen.

För att en planta ska växa och må bra behövs det sol, vatten, näringsrik jord och omvårdnad. En värmande miljö. Det är just en sådan plats som Växthuset vill vara. En gynnsam miljö som tillåter det friska hos män-niskor att växa. – Här talar vi inte om hur sjuka vi är, utan fokuserar på det friska. Det kan vara svårt i början. Vi tränar på att byta ut negativa tankemönster som begränsar våra liv. Vi hittar ljuspunkter, säger Mattias Nystrand, diakon och verksamhetsledare på Växthuset.

VäxthUSet är en del av Svenska kyrkans diakonala arbete i Jönköping. Det är ett friskvårdsprogram för människor med långa sjukskrivningar, arbetslöshet eller annan ohälsa som skapat isolering eller utanförskap. Ett anmärkningsvärt högt antal deltagare har efter program-met kommit ut i praktik, utbildning och arbete. – Vi tror att vägen till ett friskare liv handlar om att ge näring till både hjärta, hjärna och lungor. Att få röra på sig, känna gemenskap med andra och få möjlighet att prata om både sorger och glädjeämnen, är enkla men effektiva redskap för välbefinnande, säger Mattias Nystrand.

VerkSamheten bedriVS i nära Samarbete med Arbets-förmedlingen, Försäkringskassan och socialtjänsten. Del-tagarna deltar i aktiviteter och samtal i en mindre grupp under sexton veckor. En del av programmet består av att vandra ute i naturen.

– Vi är ute och promenerar på fantastiska platser, ibland sitter vi stilla i tystnad. Tystnaden är viktig här, det uppstår en gemenskap i tystnaden, säger Mattias Nystrand.

en aV deltagarna berättar att det är vanligt att man efter en tid börjar identifiera sig med sjukdomen eller oförmågan som orsakat sjukskrivningen eller arbetslöshe-ten. Hon menar att samhällets syn på sjuka människor är

ett större ok än sjukdomen i sig. – Jag blev en siffra i sta-tistiken, en bidragstagare. Ingen frågar vad som hänt mig. De frågar bara när jag ska börja jobba igen, säger hon.

på VäxthUSet har hon bliVit en del i en gemenskap. Och bara gemenskapen i sig räcker långt, berättar hon. – Här blir vi sedda som människor. Jag har fått mitt människovärde tillbaka på den här platsen. Helt under-bart.

Text och foto: Charlotte Granrot Frenberg

En plats där det friska får växa

”Här blir vi sedda som människor, inte bara som siffror i statistiken. Jag har fått mitt människovärde

tillbaka på Växthuset”

Kärleken överstiger allt, står det på ett av alla de konstverk som pryder väggarna på Växthuset, som gruppmedlemmarna själva skapat.

11


En plats där det friska får växanär jag Var 19 år började en ungdomsdiakon i min hemförsamling, och med henne hade jag många samtal om vad diakoni är och kan vara. Året efter gjorde jag ett så kallat Volontärår i Svenska kyrkan och placerades i Lunds domkyrkoförsamling, med en diakon som handle-dare. Under två terminer fick jag vara en del av den diako-nala verksamheten i Lund, med gott om tid och tillfällen för tankar och samtal. Samtal om hur min kristna tro kan ta gestalt i livet, och bli till glädje för andra. Här insåg jag att arbetet som diakon var något värt att titta mer på. Socionomutbildningen verkade vara en bra bas, dessutom något att falla tillbaka på om inte Stockholms stift skulle godkänna mig som diakonkandidat. Men biskop och domkapitel i Stockholm fick aldrig chansen att säga vare sig bu eller bä, för då hade jag träf-fat min blivande fru Emilia. Att i en gemensam framtid

flytta tillbaka till Emilias hemtrakter i Småland krävde inte någon massiv propagan-dakampanj av henne. Att bryta upp det invanda och prova nytt kändes lockade. Ett även-tyr! Och då var det till Växjö stift jag skulle söka mig.

Sedan Vintern 2012 har jag pendlat mellan Stockholm och olika platser runt om i Småland för PKV-helger och praktiker. Detta ledde slutligen fram till den ettåriga diakonutbildningen på Ersta Sköndal Högskola, samma skola som utbildat mig till socionom. I juni genomgick jag diakonexamen och tillsammans med ett härligt gäng vig-des jag på pingstdagen. Nu befinner jag mig här i Jönkö-ping, 31 år, diakon med uppdrag att stå på de förtrycktas sida och göra Guds kärlek synlig i världen. Det förplikti-gar. Men jag vet att jag aldrig är ensam i detta!

Jonas Lindstrand, diakon i Jönköping

Som stockholmare nyinflyttad till Jönköping får jag ofta frågan: ”Varför flyttar du hit?” Jag tror att det är för att jag är kallad. Nu är jag vigd till diakon för Växjö stift, till tjänst i Kristina-Ljungarum församling. Som liten blev jag i dopet kallad att vara Guds, men det var först runt min konfirmation jag bör-jade förstå det. Efter konfirmationen blev jag erbjuden extraarbete som vaktmästare vid förrättningar. Några hundra dop, vigslar och begravningar senare så hade psalmerna, Vår Fader och trosbekännelsen börjat rota sig i mig. Eller rättare sagt: Gud tog plats i mitt liv.

jag engagerade mig i min hemförsamling: i barngrupper, konfirmand-grupper, som kyrkvärd, i styrelsen för Svenska

kyrkans Unga. Och när det inte räckte till så fanns det alltid demonstrationer runt om i stan där jag kunde delta. Mot eller för, bara syftet höll människo-värdet högt. Jag har alltid haft ett stort engagemang för mina medmänniskor, men på den tiden var det lite svårt att veta precis vad jag skulle göra med all den kärlek Jesus visat mig.

KrÖniKAn

”Det förpliktigar. Men jag vet att jag aldrig

är ensam i detta!”

Uppdrag:

att göra Guds kärlek synlig i världen

Foto

: Tho

mas

Sjo

berg


12

– Kamelen är världens bästa café, säger Lillemor Chris-tensen, som sitter vid ett av uteborden och fikar tillsam-mans med sitt lilla barnbarn Tiffany och några väninnor. Det är torgdag och mycket folk i rörelse. På Kamelen är det nästintill fullsatt, precis som det brukar vara på fredagar. Upp till 150 personer brukar titta in när det är torghandel. Det råder en varm och hjärtlig stämning. Personalen, eller Kamelvärdarna, som de kallas, slår sig gärna ner och pratar en stund med gästerna. De skrattar mycket. Ingen sitter ensam. – Vi vill att människor ska mötas här, över generatio-

ner och kulturer. Vår viktigaste uppgift är att samman-länka människor, berättar Ilse Karlsson, diakon i Sävsjö pastorat och den som håller samman verksamheten på Kamelen. Kamelen fungerar som en brobyggare i många avseenden. Det är också flera som genom Kamelen hittat till kyrkans gudstjänster och verksamheter.

ilSe talar Snabbt och SprUdlande. Hon avbryter sig ofta för att hälsa på någon som kommer in genom dörren. ”När ska vi ta den där koppen te?” eller ”kom in, sätt dig här en stund”, säger hon med ett stort leende. Hon verkar känna alla besökare.

På Kamelen i Sävsjö får du inte välja kaka. Borden och stolarna är lite skrangliga. Personalen hänger med gästerna mer än de sköter disk och servering. Kamelen är inget vanligt café. Det är en mötes-plats där alla människor ska känna sig sedda och värdefulla.

Kamelen – ett rastställe för kropp och själ

På fredagar är det hög puls på Kamelen. Upp till

150 personer tittar in.

På borden står det servettställ i form av

kameler och vaser med färska blommor. En av

torghandlarna bjuder på blomstren, i utbyte mot en kopp kaffe med dopp.


13

– Alla som kommer hit ska känna sig efterlängtade. Det viktigaste här är samtalet, disken är sekundär. Vi lär oss alla namn, vi öppnar dörren för de som kommer hit, vi lär oss några fraser på varje språk, säger hon.

namnet kamelen anSpelar på att det ska vara en oas, ett rastställe för kropp och själ. Allt började med att kyrkan fick ett arv på 60 000 kronor från församlings-bon Hans-Erik Persson, som skulle användas till något ”glädjande och värmande i vardagen för många”. Valet föll på att öppna en mötesplats mitt i stan för att komma närmare människorna. Kaffe och gemenskap är det enkla men framgångsrika konceptet. Ända sedan starten 2008 har man hållit öppet måndagsförmiddagar, onsdagskväl-lar och fredagsförmiddagar. Ilse är den enda som är anställd. Det är frivilliga som får verksamheten att gå runt. 18 personer delar på ansva-ret, och det har inte varit svårt att hitta personer som vill engagera sig, berättar Ilse. Den goda stämningen lockar. Ulla Axelsson har varit Kamelvärd i två år. Hon började i samband med att hon gick i pension. Nu kommer hon hit på måndagar och kokar kaffe, serverar, diskar. Och pratar. – Det är viktigt att ta sig tid med människor som kom-mer hit. Det ger mig så mycket också. Det känns menings-fullt att få göra lite nytta, säger hon.

harald peterSSon, Som Varit kyrkomUSiker i pas-toratet under många år, har varit med som Kamelvärd sedan starten. Han var den som från början kläckte idén. – Vi pratar mycket om hur vi ska få människor till kyrkan, när vi istället kan ta kyrkan till människorna. Jag har varit så många år i kyrkan, men det här är bland det bästa vi gjort, säger han. Satara Nasrullah från Afghanistan har bott i Sävsjö sedan 2008. Hon kom hit tillsammans med sina sex barn efter att hennes man dödats av talibaner. Nu läser hon på Komvux, planerar att ta körkort, praktiserar – vilket hon bland annat gjort på Kamelen - och hoppas på att få ett jobb inom omsorgen. För henne är Kamelen en betydelse-full plats. – Jag trivs så bra här och träffar så många trevliga människor. Jag får träna på svenskan och lär mig om den svenska kulturen. Det är viktigt för mig, säger hon.

det börjar gleSna kring marknadsstån-den på torget. Kamelen har stängt för dagen. Men flera sitter kvar vid borden och pratar. – Folk sitter länge här. Många kom-mer innan vi öppnar. Folk kommer inte hit för att fika, de kommer för gemenskapen, säger Ilse Karlsson.


Kamelen – ett rastställe för kropp och själ

– Kamelen är världens bästa café, tycker Lillemor Christensen och barn-barnet Tiffany.

Kamelvärdarna Ulla Axelsson, Ilse Karlsson och Fred Classon, med

nybryggt kaffe i kannorna.

Ovan: Satara Nasrullah från Afghanistan tillsammans med fyra av sina sex barn. För henne är besöken på Kamelen ett tillfälle att träna på svenskan och lära känna människor.

Th: Kamelvärden Harald Petersson, som varit kyrko-

musiker under många år, var den som kläckte idén

om Kamelen.

Nedan: Diakonen Ilse Karlsson är spindeln på Kamelen. Hon är den enda anställda, alla andra med-arbetare är ideella.

14

DIAKONIStiftsliv – nummer 3 2014

när en främling knackar påEn tidig tisdag morgon för knappt ett år sedan stod en familj med all sin packning utanför kyrkan. Vad gör vi då? Jag var inte först på plats utan det var församlings-pedagogen som kommit först och satt på kaffe. Familjen var jätterädd och helt slut, de hade varit uppe hela natten försökt få kontakt med någon som skulle kunna hjälpa dem. De hade fått besked från migrationsverket att de skulle tillbaka till sitt hemland senare på tisdagen, trodde de. Det visade sig att hotet inte var så överhängande, de hade ungefär två veckor till innan verkställan skulle ske. Jag kontaktade pastorn i en då varande Baptistförsamling som vi samarbetar med kring ett språkcafé i kyrkan. Vi läste deras papper, läste på migrationsverkets sidor, ringde till församlingar och diakoner som arbetat med flyktingar tidigare. Familjen består av en mamma och en pappa, tre tonåringar var av den äldsta är svårt psykiskt sjuk. Hon lyfte knappt blicken, hon var blek och sov nästan jämnt, mycket svår att få kontakt med. De hade som sagt tid hos migrationsverket så efter de undersökningar vi gjort kom vi fram till att det var bra om familjen åkte på det mötet för att få mer information om återvändandet. Jag följde med. Mötet med migrationsverket var blandat, jag insåg att de så fint kallade återvändarsamtalen inte var något an-nat än information om när det var dags och att de skulle befinna sig i Malmö ett speciellt datum, att de skulle ta sig dit själva och eventuellt bli inlåsta. Men det var inget fängelse, framhöll man, men man var typ inlåst tills det gick ett flyg som passade. Om man inte infann sig där då så lämnades ärendet till polisen.

poliSen är Som ett rött Skynke för flyktingarna, de var jätterädda för polisen skulle komma och hämta dem. Såg de en polisbil så stelnade alla och nästan väntade på att bli tagna. Handläggaren på migrationsverket var

mycket besvärad av att behöva lämna beskedet, det märktes tydligt. Flera av familjemedlemmarna grät, yngste sonen som var 16 år var arg, jättearg för att svenska myndigheter inte förstod att de inte kunde återvända. De hade papper, de hade berättat allt och ändå förstod man inte på migrationsverket att det var stor risk att någon i familjen skulle dö och att hans syster inte kunde få den vård hon behövde i hemlandet och det var inte svårt att se att hon var mycket sjuk. Hur kunde man efter allt ändå besluta att familjen skulle utvisas, tvingas återvända, det var inget alternativ för familjen. Man skrev inte på pappren på migrationsverket att man skulle samarbeta vid återvändandet. Mycket ångest, ilska och rädsla finns runt familjen och alla familjer som lever under de här omständigheterna, har jag märkt. Ovisshet, rädsla och i ett vakuum som gör att man förgås, en liten bit i taget, livslust tar slut, hopp tar slut och det är förtvivlan och i värsta fall apati som råder. På asylboendet möter du det här, när vi möts i kyrkan så möter du det här. Många har suicidtankar, man söker läkarvård för bröst smärtor, and-ningsnöd och skickas hem med tabletter och förklaringen att det inte är konstigt när man lever under sådan stress under lång tid att kroppen säger ifrån.

det jag Vill Säga är att UtSattheten är obeskrivlig. När vi som kyrka sträcker ut en hand är det lätt att bli uppslukad, man kommer med sina papper - kan du läsa, kan du hjälpa, vi hoppas på dig? Lite naivt kanske när vi gick till asylboendet, två leende kyrkoarbetare, förväntansfulla över mötet med människor från andra kulturer och länder. Vi hade nog integrationen som bild när vi startade språkcafét, männis-kor som möts, lagar mat tillsammans, spelar spel, utbyter språk, traditioner och gemenskap. Så utmaningen blev så mycket större och vi som människor blev så mycket ödmjukare och mindre.

Foto

: Mag

nus

Aro

nsso

n IK

ON

15


jag tänker att Vi får inte rädaS för att det är jobbigt och att vi många gånger är maktlösa i de här människor-nas situation. Vi kan inte rädda alla och kanske inte ens en enda, men att det ska vara ett skäl till att vi inte vågar finnas där i hopplösheten eller ångesten, rädslan tycker jag är fegt. Är det någonstans vi som kyrka ska vara så är det väl där, där människor i vårt samhälle har det som värst? Vi gråter tillsammans men mitt i allt så kan vi glömma och skratta om än bara för några få minuter, det kanske kan vara den lilla stunden som ger ett annat ljus över den veckan. Språkcafét har påverkat församlingen och speciellt i en av distriktkyrkorna. Det är inte ovanligt att det kommer in någon som frågar om något eller behöver låna skrivare eller berätta något. Men likadant som i resten av samhäl-let så är det mycket svårt att integrera. Det finns de som tycker att det arbetet tar för mycket fokus för mig som diakon och att andra saker i församlingen blir lidande, det gör lite ont men jag vet också att vi måste prioritera och en person kan inte vara överallt. Jag skulle önska att man vågade öppna upp mer, att vi upptäcker i det här att det har väldigt mycket att ge också. Det har bidragit till att fler personer utanför vår församling sökt sig till exem-pelvis språkcafét, vi har öppnat en Garderob, klädinsam-ling som genererat till många kontakter som vi inte haft tidigare. Många vill hjälpa, vi mår bra av att hjälpa och att ge är minst lika viktigt som att få. Arbetslaget har påverkats och det är positivt men ock-så jobbiga insikter vi gjort. Att gå in i ett arbete att hjälpa en gömd flyktingfamilj kändes självklart för de flesta, det var en sådan kyrka vi ville stå för och det kändes som det ”rätta”. Men det kan bli jobbigt när man börjar upptäcka att det inverkar på mitt arbete och kanske påverkar mig som person att se och möta dem, lite samma känsla som när vi går förbi eller ger en slant till en tiggare på gatan tror jag. Jag kommer inte riktigt undan och det speglar vem jag är och jag tycker inte alltid om det jag får syn på. Så det har varit jobbigt och är jobbigt för många av oss. Hur ska jag kunna se och möta människor som är så beroende av att andra människor ger av det de har för att de ska få mat, kläder, pengar och socialt utbyte om jag inte orkar, hinner eller vill engagera mig. Det känns inte så bra.

familjerna jag möter Som leVer gömda behandlar mig som om jag vore kunglighet på besök och det får mig att känna mig sämre än någonsin. Att det lilla jag gör får sådan betydelse för dem får mig att känna mig fjuttig. Ef-ter ”jobbet” kan jag åka hem till mitt hus, mina barn, min trädgård, stanna vid affären och köpa både det jag behö-ver och inte behöver, sitta vid en av familjens fem datorer eller vid den 48 tums tv vi har. Jag kan irritera mig på små saker som egentligen är oväsentligheter. Här måste jag jobba på att hålla någon form av distans, att det är tillåtet, det är okej att störa sig på saker och jag behöver

skilja på min uppgift som diakon/medmänniska och min familj, annars blir jag nog outhärdlig som mamma och kan inte stå ut med mig själv heller. Men det här jobbar jag fortfarande på väldigt mycket och jag känner att det är känsligt för mig. Kyrkan behöver jobba mer utåt och tillsammans med samhället för tolerans. Att öppna upp för möten mellan kulturer och samhälle. Vi har bjudit in de politiska parti-erna till språkcafét och då märktes det tydligt hur uppde-lat det är mellan kommunernas ansvar och migrationsver-ket. Kommunerna har många hundra invånare som man inte bryr sig om, för de bor på flyktinganläggningar. Man är tvungen att ordna förskoleplats och skola för barnen men de vuxna bara finns i vårt samhälle. Många av dem i många år utan att man i den kommun bryr sig om dem överhuvudtaget. Det är en uppdelning som inte är bra. Det är människor som lever mitt i samhället men ingen ser eller bryr sig om för det är inte deras ansvar, utan det är migrationsverket som har hand om dem. Kyrkan behöver vara en som visar på de problem som finns. Det är inte konstigt att ”vanliga” svenskar reagerar på att det finns så många som är ”lediga” på dagarna och bara går och kostar pengar för samhället. Det är inget de valt. Allt leva i ett land i 6 -8 år och kanske ännu längre utan att få tillhöra eller bidra är inget man väljer.

hUr kan Vi möta de Som kommer till Sverige som flyk-ting, asylsökande eller för att jobba? Hur gör man för att bygga ett tolerant samhälle, med religionsfrihet, mångfald och allt vad det heter? Finns det goda exempel? Klart att kyrkan ska vara en del av det här, att möta människor med andra religioner kan vara en av kyrkans viktigaste uppgifter att värna om rätten till tro. Att i Sverige ska det helst inte synas eller märkas om man tror eller inte och nu möter vi människor med en annan tro som visar väldigt tydligt vad deras tro innebär för dem. Vi lever i ett samhälle där många beslutsfattare inte förstår att tron har betydelse. Tyvärr är så är det ett parti som utnyttjar och sprider infektioner som varit på gång i vårt samhälle och tyvärr igen så vågar inget annat parti riktigt möta upp och för-söka ta i problemet, det är besvärligt, jobbigt och mycket svårt. Det handlar så mycket om våra grundläggande värde-ringar och människosyn och här är Sverige som land lite vilset, främmande och rädd för vad som kan hända om det kommer för ”många” flyktingar. Ser vi dem som människor istället kanske vi skulle handla annorlunda.

Katarina Borgemo, tidigare diakon i Oskarshamns

församling, nu diakon vid Stadsmissionen

Foto

: Mag

nus

Aro

nsso

n IK

ON

16


i små församlingar på landsbygden hör det inte till vanligheterna att det finns en anställd dia-kon. Men i långaryds och Unnaryds försam-lingar finns Anna-Karin Samuelsson, som möter samma diakonala behov på landsbygden som i städerna – men på ett lite annorlunda sätt.

Världens släktbygd. Så kallas den lilla landsbygdsorten Långaryd,i stiftets västra del som hör till Hallands län. Härifrån stammar nämligen världens största kartlagda släkt, Långarydssläkten. Över 250 000 ättlingar och ingifta har forskats fram räknat från den äldsta kända släktmedlemmen. Och precis som i en familj så må-nar man om varandra i Långaryd, ja i hela Hyltebruks pastorat. Så är det ofta på landsbygden, tror Anna-Karin Samuelsson, diakon i pastoratet med särskilt ansvar för församlingarna Långaryd och Unnaryd. – Man håller lite koll på varandra här, människor är inte så anonyma. När jag är ute och träffar folk så får jag ofta höra att jag borde besöka den och den, som nog är lite ensam, säger Anna-Karin Samuelsson.

Så Varför har man då Valt att SatSa på att ha en dia-kon här på landsbygden, där människor är så bra på att

ta hand om varandra? Karina Johansson, som är ordfö-rande i församlingsrådet i Långaryd svarar så här: – Det finns diakonala behov även på landsbygden, även om de ser lite annorlunda ut. Och behovet minskar inte. När övriga samhället rustar ner, behöver vi gå in och stötta upp. Anna-Karin Samuelsson funderar: – Det finns nog en större misär i storstäderna, men visst finns det här också – det är bara inte lika synligt, säger hon.

enSamma, fattiga, äldre och flyktingar är sådant som diakonen möter i Hyltebruks pastorat. I Landeryd och Unnaryd finns två flyktingboenden, där personer som sökt asyl placeras i väntan på besked. – Man förvånas över hur utelämnade de är när de kommer till boendet. En del har bara kläderna de har på kroppen med sig, det finns inte alltid täcken och lakan och köksredskap i lägenheterna, och alla papper de får är på svenska. Här har vi verkligen en uppgift att göra som Jesus gjorde, säger Karina Johansson.

paStoratet har Samlat in kläder, barnvagnar, cyk-lar och annat till flyktingarna. Faddrar, hembesök, och undervisning är andra insatser, liksom ett enkelt café som håller öppet en gång i veckan.

Diakoni på landsbygden:

när samhället rustar ner behöver kyrkan stötta upp

17


– Medan flyktingarna väntar på besked får de varken arbeta eller studera, så de är ofta ganska rastlösa. Vi har engagerat en del av dem i syföreningen, satt stickor och garn i händerna på dem så att de har något att göra, säger Anna-Karin. Annan diakonal verksamhet i pastoratet är hembesök, andakter på äldreboenden, diakonigrupper som ordnar gemensamhetsträffar, soppluncher med mera och en tjej-grupp som träffas en gång i månaden. – Jag träffar alla åldrar, från småttingar till gamla. Det är så charmigt och positivt att få den bredden i arbetet, tycker Anna-Karin.

hon beSkriVer diakonin Som det ViktigaSte kyrkan gör, men konstaterar att det inte alltid syns i budgeten. Helst skulle hon se att det fanns diakoner överallt. – Mycket kan man lägga ut på frivilliga, men det be-hövs ändå någon som har det samordnande ansvaret, det måste finnas någon som har tid avsatt för det, menar hon. Karina fyller i: – Det är så viktigt att vi möter människor i deras vardag, där de befinner sig. Det kan verkligen visa på vad

kyrkan är och väcka en nyfikenhet som leder vidare. Ett möte på Konsum kan vara lika viktigt som en gudstjänst, säger hon.

de StörSta Utmaningarna för diakonin i Hyltebruks pastorat som Anna-Karin och Karina ser framöver är att dels jobba ihop sig i det sedan årsskiftet nya pastoratet. Den andra stora utmaningen är att utveckla frivilligarbe-tet. Pastoratet har redan i dag ett gott frivilligarbete, med många som ställer upp när det behövs, även bland de som inte är så flitiga bänknötare. Kyrkan är en viktig mötes-plats. Men Anna-Karin och Karina hoppas på fler frivil-ligarbetare i framtiden. – Det är församlingsborna som är vår kyrka, inte vi anställda, och det måste synas i arbetet. Ju fler som vill vara med och göra det som de är bra på, desto bättre blir det. Och framför allt blir det VÅR kyrka, säger de. En kyrka där alla kan känna sig delaktiga och väl-komna. Som delar i en stor familj. Precis som Långaryds-släkten.


Det finns en misär även på landsbygden, men den är mer dold än i städerna säger Karina Johansson, ordförande i församlingsrådet och diakonen Anna-Karin Samuelsson i Långaryd.

18


Jag skulle vilja framhålla att ett svar på den här frågan aldrig kan bli helt uttömmande. Men jag vill försöka besvara frågan med tre olika punkter:

1. Finns det ETT ENDA svar på den här frågeställningen?

2. Varför ställs den här frågan över huvud taget och varför har frågan en så central betydelse för oss som kyrka?

3. Vilket väsensuttryck skulle en diakonal kyrka kunna ha så att människor konkret kan uppleva och erfara den, och som inte förrän då också kan upplevas och erfaras av var och en av oss själva som medlemmar i vår kyrka?

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

1. Frågeställningen ”Hur märker man att vi är en dia-konal kyrka?” är självklart en fråga till vår kyrka, framför allt om hon vill inrikta sig som diakonal kyrka. För mig framstår det emellertid som om kyrkan i allmänhet är alltför stor och inte tillräckligt grepp-bar: det finns en risk att vi med vårt svar gömmer oss bakom kyrkan som institution. Därför får frågan inte bara ställas till kyrkans ledande enheter utan måste också ställas till våra församlingar och därmed kon-kret till var och en av oss då det är vi som är försam-ling och kyrka.…

2. Vår kyrka och dess diakoni har till stor del utvecklats väldigt självständigt. Bland annat till följd av att lagen om den pluralistiska allmänna välfärden ändrades i vår grundlag efter andra världskriget, utför idag en rad olika konfessionella och icke-konfessionella organisa-tioner en stor del av det inte enbart professionella sociala arbete i Tyskland som annars staten skulle ha

behövt utföra. Diakonie Deutschland är en av de sex största organisationerna för den fria (icke statliga) all-männa välfärden och delas upp på delstats-, storkom-muns- och ortsnivå. Genom vårt gemensamma samarbete har jag förstått att det professionella sociala arbetet i Sverige i högre grad utförs av staten och i mindre utsträckning av kyrkan. Detta beror antagligen på att i Sverige sta-ten har i ännu större utsträckning organiserat välfär-den. Organisationer som arbetar för den fria allmänna välfärden är inte så vanligt förekommande hos er i Sverige, och inte heller den uppdelning mellan kyrka och dess diakoni som finns hos oss. Även om det finns olika bakomliggande skäl kan man kanske ändå konstatera att våra kyrkor i Sverige och Tyskland åtminstone till stor del har överlåtit det omfattande spektret av socialdiakonalt arbete till andra. Enligt min mening har detta fått allvarliga följder. Därför är frågan ”Hur märker man att vi är en diakonal kyrka?” så central för mig om jag bara tänker två eller tre generationer vidare.…

3. Vår kyrka som en diakonal kyrka skulle komma att utvecklas på samma sätt som diakonala församlingar som förstår hela sin sociala miljö (samhälle = by, stad, stadsdel, ett grannskap, en kyrkoförsamlings geogra-fiska område) som en utmaning och bedriver verksam-het här. Men för detta krävs att vi själva övervinner de be-gränsningar och den konkurrens som finns i vår egen provinsiellt inriktade församlingsstruktur. För det andra måste man då knyta till sig den diakonala verksamheten på plats mycket närmare samt se till att stödja och samla den. Samtidigt måste man samarbeta med andra relevanta institutioner och parter i kyrkoförsamlingens geografiska område.…

Frank Hunger, chef för Diakonisches Werk Stralsund

FrÅn VänstiFten

Hur märker man att vi är en diakonal kyrka?

Texten ett utdrag ur en längre text, som publiceras i sin helhet på internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift/diakonala-verktyg

19


Överallt i Sverige genomgår vi som Kyrka i Högskola en förändring. Flera kollegor förlorar sina rum eller förvän-tas hyra lokal, vi fråntas möjligheten att informera om vår service på högskolornas hemsidor. På en del platser har rektor beslutat att kyrkan inte ska vara närvarande. För oss som arbetat ett antal år i högskolan är detta en ibland förödmjukande upplevelse att bli marginaliserad att inte längre bli efterfrågad, och vi ställs inför ett vägval. Ska vi behålla vår självkänsla och frimodighet genom att arbeta gentemot studenter i kyrkans lokaler, eller ska vi kämpa för att behålla vår plats på högskolan för att vara i studenternas miljö. För och nackdelar? Är vi trygga i vår kallelse oavsett om vårt uppdrag begränsas eller att vi får restriktioner?

i Våra Stadgar Står att vi ska vara en kristen närvaro på lärosätet och ett stöd för studenter och personal. På våra nationella konferenser varje år har vi blivit medvetna om att vår framtid i den här miljön står och faller med att vi kan visa att vi finns för alla studenter, troende som icke-troende. Mångfald och alla människors lika värde står i fokus. Det betyder att vi stöttar den muslimske studenten som söker en bönegemenskap eller gay-studenten som vill hitta en kristen gemenskap eller internationella studenten från en karismatisk-evangelikal gemenskap och vill veta var det är mest lovsångsdrag.

fördelarna med ett diakonalt förhållningssätt är att vi beskriver ett ”vi” i formuleringen av uppdraget för per-sonalkollegorna på Högskolan. Vi säger att vi erbjuder ett psykosocialt stöd med gemenskapsfrämjande aktiviteter på högskolan men även runtom staden i Jönköpings kyr-kor. Vi erbjuder också, utan kostnad, kompetent samtals-stöd för studenter och personal. Där ser alltså rektor och högskoleledning och personal med studenthälsofrågor på sitt bord ett gemensamt uppdrag: att hjälpa studenten att må bra under studietiden för att kunna prestera väl i

sina studier. Det är med andra ord lättare att motivera en diakonal profil än en klassiskt pedagogiskt lärande profil där Kyrkan i Högskolan traditionellt har motiverat sin närvaro. Om då en Diakon har uppdraget så är det en person som har sin bakgrund i ett människovårdande yrke, en grundutbildning i ett omsorgsyrke. Det är vanligt att kallelsen att tjäna kyrkan som diakon har kommit längs vägen i ett annat yrke än det teologiska. Diakonen bär på människokännedom och medkänsla som bygger på erfarenhet. En längtan har fötts att få vara ett barmhärtig-hetens tecken för den som lever i utsatthet. Studentåren är en livsfas då så mycket ifrågasätts och prövas i en män-niskas liv. I detta hamnar du i situationer där du behöver bolla tankar med någon du har förtroende för. Då är en stående kaffe i studentcaféet lika viktig som det organise-rade själavårdssamtalet. Den som arbetar i högskolemil-jön behöver vara på det klara med att det är meningsfullt att lägga tid på att vandra runt i högskolemiljön, men också där studenterna ägnar fritid, exempelvis gym och kårhus.

Ska kyrkan i högSkolan fortSatt ha en plats i själva högskolemiljön, så är ett diakonalt formulerat uppdrag avgörande. En kristen närvaro beskrivs alltså inte i första hand som andlig vägledning utan medmänsklig omsorg utifrån Kristi utgivande exempel. Slutligen vill jag säga att jag personligen gärna ser arbetslag med både präst och diakon. Gärna man och kvinna. Precis som i vår kyrka generellt så kompletterar perspektiven och ett team i dialog omkring diakonala och teologiskt pedagogiska perspektiv föder meningsfulla Gudstjänster, Retreater, Pilgrimsvandringar och gemen-skapsfrämjande aktiviteter.

Mattias Nystrand Diakon högskolan i Jönköping

Diakoni i Högskolan

20


som dess mer konkreta utforming, genomförande och även kontinuerliga utvärdering. Om vi utgår från att det som gör oss till kyrka är att vi bekänner oss till Kristus, så är det diakonala arbetet ett av de viktigaste uttrycken för den bekännelsen. Det är inte minst genom den profetiska diakonin som ger oss möjlighet att på nytt och på nytt möta Kristus. Det är i alla som på ett eller annat sätt stängs ute från möjligheter i dagens samhälle som vi har att skönja Guds anletsdrag. Men Befriaren finns att möta också genom handling, i strävandena att besegra fattigdomen och utslagningen och därmed praktiserandet av Guds vilja.

för oSS är en bekännande kyrka en kyrka som sätter diakonin i centrum. För oss lutheraner blir genomföran-det av det diakonala program som Kristus lämnar oss i Matteusevangeliets 25:e kapitel samtidigt ett sätt att göra verklighet av det allmänna prästadömet, till vilket vi alla är kallade att ha en roll. När vi utvecklar diakonin på det här viset, är det två frågor som träder fram: 1. På vilket sätt förändrar de verksamheter vi som kyrka erbjuder i dagsläget situationen för samhällets utsatta? 2. På vilket sätt förändrar detta arbete med samhällets utsatta oss som bekännande kyrka?

det Sammanhang i vilket Costarikanska lutherska kyr-kan verkar är synnerligen komplext och tydligt präglat av ojämlikhet på såväl det politiska som det ekonomiska och sociala området. Därför är det ett antal traditionellt åsi-dosatta grupper som kommit att stärkas, engageras och få ökat utrymme genom kyrkans diakonala engagemang för rättvisa: Kvinnor, ungdomar, hbtq-personer, immigranter, ursprungsbefolkningar, hiv-positiva med flera. Detta kan i sin tur sägas bidra till i praktiken att stärka människors utövande av sina medborgerliga och demokratiska rät-tigheter. Den costarikanska religiösa kontexten kännetecknas av att man i huvudsak ignorerar sitt profetiska ansvar. Frågor som rör social rättvisa, mänskliga rättigheter och

I Matteusevangeliet berättas om hur Jesus, efter att han lämnat templet, undervisar sina lärjungar om hur Guds rike ska kunna presenteras för människorna: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” (Matt 25: 35-36)

det här är tVeklöSt SjälVa hjärtat i den kristna dia-konin – att tjäna sin nästa. Men inte alla kristna kyrkor förstår eller gör diakoni på samma sätt. Så som många uppfattar diakoni, så innebär det i praktiken att bara lindra symptomen av orättvisorna, utan att bry sig om att fundera över själva orsaken till hungern, törsten, arbets-lösheten, det könsrelaterade våldet, miljöförstöringen eller andra sociala och ekonomiska problem. På det viset gör man diakoni till en aktivitet bland andra, som det i och för sig satsas mycket pengar på. Men som samtidigt saknar en djup reflektion över sin egentliga mening, sitt mål, sitt fokus och vad den har att bidra med till själva kyrkan. Det vanligaste är att diakonin betraktas som något underordnat, något vid sidan av. För försam-lingens gudstjänstliv, undervisning och dess teologiska och pastorala reflektion spelar diakonin då en ganska liten roll.

i coStarikanSka lUtherSka kyrkan förstår vi diakoni som själva lungan i den kristna gemenskaps-kroppen. Om nu dess huvud och hjärta är Kristus själv så utgör diako-nin dess lunga, som syresätter kyrkan i mötet med Guds utsatta eller sårbar-gjorda folk. Inte minst genom diako-nin kan kyrkan ge plats för en reflektion över samtiden som gör skillnad. Det är den som manar fram initiativ dels för att bara stärka traditionellt marginaliserade grup-per och individer, och dels för att konkret skapa rättvisare och mer värdiga levnadsvillkor. Diakonin får också i sin tur näring, blir stärkt och firad i både liturgin och under-visingen. Och som vi förstår diakoni är det något som hela församlingen är och bör vara aktivt delaktig i, såväl när det gäller att definiera själva dess verksamhet i stort

utMAning

diakoni: Ett bidrag till kyrkans förnyelse

21


den etiska fordran på oss som socialt utsatta gruppers egna kamp utgör har i stor utsträckning undvikits av kyrkorna.

i denna miljö är det inte minst istäl-let vår egen kyrkas redan pågående diakonala insatser (och andra organi-sationer i civilsamhället (översättarens anm)), som hjälper oss att på nytt och på nytt urskilja hur vi fortsättningsvis som kyrka ska prioritera för att leva Guds mission: Vad är akut, vad måste vi särskilt betona och lägga kraft på vad gäller våra symboler, vår liturgi, vår undervisning? Och vad behöver vi ta extra stor hänsyn till i vårt teolo-giska reflekterande i allmänhet och vårt pastorala ansvar i synnerhet? Även om Svenska kyrkan finns i en delvis annan verk-lighet än vår egen i Costa rica, så tänker vi att uppdragets utmaningar ändå är desamma. Jesu bud gäller ju för hela hans kyrka oavsett vilken kontext hon lever i, och oavsett vilka teman som är mest brännande eller vilka aktörerna är som driver dem. Är det då också möjligt att de frågor som trätt fram i våra diakonala processer kan berika diakonin i Sverige? Skulle de också för vår systerkyrka i Sverige kunna bidra till en evangelisk självkritik när det gäller vad som får vara centrum i församlingens liv?

Som redan SagtS är det hUr Vår tro, vår bekännelse och vår omvärld får hänga samman med varandra som formar diakonin. Och diakonin behöver vara profetisk och i den meningen vittnande, och karaktäriseras av del-aktighet och engagemang. Detta att gemensamt utforma det diakonala arbetet, att tillsammans i församlingen uppmärksamma, utvärdera och fira det, ger alltid en möj-lighet för Anden att komma i rörelse, att på ett förvand-lande och befriande vis inspirera och samla oss. Utifrån vårt sammanhang har vi många gånger frågat oss varför kyrkor så ofta tenderar att hålla isär förkun-nelsen, läran, liturgin och sakramentet från det sociala arbetet och diakonin. Kan det bero på att diakonin förut-sätter en komplex process av samtidsanalys som ständigt är föränderlig och utmanande? Kan det också vara så att det diakonala förhållningssättet tvingar oss att gå i dialog med och delta i världen, med dess aktörer, dess utmaning-ar, dess rop på rättvisa och värdighet, på ett sådant vis att vi måste lägga våra färdiga sanningar och vår bekvämlig-het lite åt sidan? Kan det rentav vara så att diakonin krä-ver av oss att svara an mot budet att vara Kristi martyrer (vittnen) både i meningen att vara kritiska och att vara självkritiska? Då får vi inte glömma att den första kristna martyren var just diakon, och att martyriets profetiska karaktär bör genomsyra på djupet kyrkans liv och tjänst.

Så länge Vi genom det diakonala arbetet låter Gud tala till oss genom de mest utsatta, så kommer det att befria oss igen och igen från stelnade sätt att vara kyrka på, som att vara alltför självupptagna, ängsligt hyschande, eller osynlig-görande. Med denna artikel önskar vi från den Costa-rikanska lutherska kyrkan (ILCO) ge ett litet bidrag till en syn på diakoni som utgår från diakonin själv, vad det arbetet och dess erfarenheter i all sin komplexitet har att erbjuda kyrkans liv, hennes organisation, hennes uppdrag och mål. I samma anda har det varit vår förhoppning att bidra till ett erkännande av alla dem som på ett eller annat sätt står i diakonal tjänst. De är särskilt betydelsefulla vitt-nen om den Kristus som är de allra mest utsattas, de av oss som Jesus kallar ”dessa mina minsta”. Skulle det då kunna vara på viset att det just är dessa minsta som sin tur spelar en nyckelroll för kyrkans fortsatta förnyelse och överlevnad?

är det med andra ord möjligt att tänka sig att kyrkans överlevnad inte i första hand beror på antalet medlemmar eller hur stora ekonomiska och materiella re-surser vi har att tillgå? Att det djupast sett istället handlar om hur vi som kyrka tar på allvar vår diakoni, inte bara som en specifik uppgift bland andra, utan i minst lika hög grad som en dimension i allt vi gör och säger? Vad gör det med oss om vi tillåter oss tanken att just detta framöver kommer att vara det mest avgörande för såväl kyrkans trovärdighet och relevans som själva den inre syresättningen och livskraften i Kristi kropp.

Abel Moya, präst i Costarikanska lutherska kyrkan (ILCO)

i översättning och med viss bearbetning av Magnus Hedqvist, präst och tidigare missionär i Costa Rica

22


Bokt

ips Encounters with Silence

Karl Rahner

Jag skulle vilja tala med dig om min bön, Herre. Även om det ofta verkar som om du inte bryr dig så mycket om vad jag försöker säga i min bön, så snälla, hör noga på mig nu. O, Herre Gud, jag är egentligen inte förvånad över att min bön kommer tillkorta inför dig – inte ens jag själv fäster så stor vikt vid vad jag ber om.

Så inleder Karl Rahner det tredje kapitlet i sin bok Encounters with Silence (Worte ins Schweigen utgiven första gången 1938). I boken får jag som läsare vara en del av ett drygt 80 sidor långt samtal med Gud. Rah-ner prövar tankar om höjden, djupet och bredden hos Gud och hur det är att vara människa inför en skapare som inte alltid verkar lyssna så noga, eller i vilket fall dröjer med svaret. Det handlar inte om en bok att sträckläsa, man får ta en sida i taget, kanske ett kapitel i veckan. Tankar väcks som behöver en stund för att klarna. Men när tankarna klarnat, börjar du se linjerna och märker att det är om dig och Gud Rahner egentligen skriver.

I tio korta kapitel försöker Rahner beskriva livet med Gud ur olika mänskliga perspektiv. Ämnena är bland annat Gud och min kunskap, min uppgift, mina medmänniskor och mitt liv som helhet. För mig är det två kapitel som jag läst med särskild glädje. Det är dels det tredje om bönen, som jag citerar från både i början och slutet av mitt boktips och dels det sjätte som behandlar mina vardagliga rutiner. Utan att avslöja för mycket rör de båda kapitlen sig kring samma intressekonflikt, vårt behov av att prestera och vara duktiga och Guds vilja att möta oss i det enkla och vardagliga. Försiktigt men tydligt försöker Rahner leda oss mot det Gud vill och längtar efter.

Karl Rahner (1904-1984) är en av 1900-talets mest inflytelserika romersk ka-tolska teologer. En hel del av vad han skrivit anses rätt svårläst men här visar Rahner på ett tydligt sätt att hans teologi är fast förankrad i ett liv präglat av bön och att den bärs av att vara omsluten av Gud. Encounters with Silence är inte en bok om att söka en svårtillgänglig Gud utan snarare om att upptäcka att Gud redan är här och om hur vi kan växa i Gud.

Kanske har du, som jag och många andra, förundrats och imponerats av på-ven Franciskus första år i ämbetet. Han och Karl Rahner står i samma andliga tradition och om du vill få en inblick i den traditionen är Encounters with Silence en god introduktion.

Det finns böcker som jag läser med ett ”jasså”. Andra griper tag om livet och vill läsas om. Och så finns det böcker som träffar i maggropen genom att de talar om mitt eget liv på ett särskilt sätt. För mig är Encounters with Silence en bok av den sistnämnda sorten, en sådan där bok jag själv skulle vilja ha skrivit, om jag kunnat.

Den bön du begär av mig är bara en tålmodig väntan på dig, en tyst beredskap till dess att du, som är ständigt närvarande i mitt djupaste inre jag, öppnar dörren för mig inifrån.

Peter Wickström, stiftsadjunkt Växjö stift

Har du egna boktips? Det kommer alltid att finnas en sida med boktips i Stiftsliv. Har du tips på någon bok som du tycker att vi borde rekommendera? Maila ditt tips till [email protected].

Tips på liknande böcker:Konsten att leva innerligt: existensialism för den moderna människan av Ted HarrisMed tankar hämtade från filosofen och teo-logen Sören Kirkegaard presenteras en väg till att finna mening och lust till livet. (W & W, 2008)

De andliga övningarna i kontemlativ form: en introduktikon till den kontemplativa livshållningen och Jesusbönen av Franz Jalics (Artos, 2009)

Den inre trädgården öppen mot himlen: om retreat, mediation och kristen mystik av Per Mases (Artos, 1998)

Kristen djupmeditation av Wilfrid StinissenDenna bok beskriver en ny form för kristen djupmeditation som tar särskild hänsyn till de svårigheter nutidsmänniskan har att vara i stillhet. (Obs! Ny utgåva, Libris, 2008)

Böckerna är utvalda av Växjö stadsbibliotek.

23


not

iser

G-dagen – en dag om administrativ samverkanVälkommen till en dag om samverkan i Svenska kyrkan den 17 oktober 2014 på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö!

Svenska kyrkans uppdrag är att möta människor med evangeliet om Jesus Kristus, i gudstjänst, genom undervis-ning, i diakoni och mission. I ett sam-hälle som genomgått stora förändringar behöver nu även vi i Svenska kyrkan se över vårt sätt att arbeta. Genom samverkan kan vi tillsammans använda våra resurser klokt och skapa utrymme så att vår kyrka också i framtiden kan fullgöra sin grundläggande uppgift.

Under G-dagen vill vi samtala om Svenska kyrkans utmaningar, visa på möjligheterna med administrativ samverkan och ge information om nya arbetssätt och system.

Läs mer om G-dagen på internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift/administrativ-samverkan

Växjö stift väljer ny biskopHösten 2014 ska en ny biskop väljas i Växjö stift, eftersom biskop Jan-Olof Johansson går i pension påsken 2015. Tidplanen för valet ser ut så här:

◆Nomineringsval för att utse biskopskandidater hålls den 27 september 2014. De kan-didater som får minst fem procent av rösterna blir efter behörighetsförklaring officiella kandidater i biskopsvalet.

◆Hearing då kandidaterna frågas ut hålls den 25 oktober 2014.

◆Biskopsvalet sker den 4 november 2014 i Växjö stifts åtta kontrakt samt på stifts- kansliet i Växjö. Om någon kandidat får mer än 50 procent av rösterna har Växjö stift valt en ny biskop.

◆Eventuell andra valomgång den 3 december 2014. Sker om ingen av kandidaterna får mer än 50 procent av rösterna i första valet. Direkt avgörande val mellan de två kandidater som fick fler röster i första valet. Genomförs på samma sätt som den första valomgången.

◆Stavnedläggning för biskop Jan-Olof Johansson på Annandag påsk, den 6 april 2015.

◆Biskopsvigning sker den 12 april 2015.

nytt nyhetsbrev i höst!I höst kommer Växjö stifts digitala nyhetsbrev Stift & blandat att gå i graven och vi får glädjen att presentera ett nytt, mer läsarvänligt nyhetsbrev. Nyhetsbrevet är utformat så att du som mottagare själv väljer intresseområden via ett formulär. Du får därmed ett anpassat utskick som passar de intresseområden du har valt.

Anmäl dig till det nya nyhetsbrevet på internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift/nyhetsbrev

Observera att du som idag får Stift & blandat inte automatiskt blir prenumerant på det nya nyhetsbrevet utan måste anmäla dig för att själv välja vilken information du vill ta del av.

Julkampanjen 2014/2015Årets julkampanj har temat ”Låt fler få fylla fem”. Varje dag dör tusentals barn under fem års ålder för att de inte får tillräckligt med näringsrik mat, rent vatten eller sjukvård. Brist på mödravård och brist på jämställdhet är några av anledningarna till att FN:s millenie-mål med att minska barnadödlighe-ten inte kommer att uppfyllas 2015.

Under kampanjen är målet att alla som besöker Svenska kyrkans för-samlingar ska mötas av julkampan-jens budskap och få möjlighet att skänka en gåva och tända ett ljus, påverka och påverkas – för att göra världen mer rättvis.

Kampanjen pågår mellan första advent och trettonhelgen.

uTsIkT från ösTraBO

Utsikten från Östrabo är vacker! Det brukar många säga som kommer hit på besök. Biskopen Tegnér var av annan uppfattning men jag tycker att staden är vacker och om man sträcker lite på sig och försöker sig på att se ut över stiftet så visst är det ett vackert stift – vårt stift.

Men jag vet, som du som läser detta, att den yttre bilden inte alltid motsvarar den inre verklighe-ten. Både i stad och på land lever vi i skilda världar. Jag hörde häromdagen länspolismästaren för Kalmar och Kronobergs län tala om många skilda världar och de utmaningar som vi har och står inför när det gäller segregerat boende och kriminalitet bland mycket unga människor mitt ibland oss.

I detta nummer av Stiftsliv får vi en blick in i skilda världar, hur människor har det i vårt stift men också och framför allt hur vi som kyrka och enskilda tar det diakonala uppdraget på allvar. Ibland får jag frågan hur diakonin kan synliggöras. Det sker i dessa artiklar här men i dagligt liv sker det just där ordet om kärlek och tron blir till handling.

Vi satt i San José i Costa Rica för några år sedan och talade om den lutherska systerkyrkans framtidsplaner där. Vi hade blivit ombedda att med vårt perspektiv tycka till och vara kritiska. Och vi kom att tala om hur viktigt det är att diakonin blir synliggjord i liturgin och har sin ut-gångspunkt i gudstjänsten och mässan.

Men sa någon av våra värdar, det är väl i den som lider och är ställd utanför vi möter Kristus och det mötet firar vi sedan i mässan och i gudstjänsten. Ja, vi var nog överens om att vi behövde ställa kritiska frågor till varandra för att inte fastna i våra stereotyper utan hela tiden vara öppna för var Kristus möter oss.

I somras var det någon som kom till mig med rätt så mycket ledsnad över sin församling för det kändes mest som om ”Kristus bara fanns i förgyllda kalkar och spröda oblater”. Det var som man glömt att han finns i ”någon av dessa minsta”, i den hungrige, hemlöse, sjuke.

Vi kan behöva samtala om diakonin. Detta nummer av Stiftsliv är en god utgångspunkt för ett sådant samtal, inte för att jämföra och bedöma utan för att vidga vår blick så vi kan se Kristus mitt ibland oss, ofta där vi minst trodde.

Jan-Olof Johansson, biskop

I näsTa nummer av

Avsändare:

Box 527, 351 06 Växjö

Tema: Administrativ samverkan

Samtala om diakoni

Tidningen kommer i början av december.

Documents

Stiftsliv nr 3 2014 Tema diakoni