Anna MollellKenya

50

Anna Mollel

När hon var sex år upplevde Anna Mollel för första gången hur svårt barn med funktions­nedsättning hade det i massajbyarna i norra Tanzania. Den värsta upplevelsen kom många år senare, när hon redan sedan länge inlett sin kamp för de funktionsnedsatta barnens rättigheter. Anna kom till vad hon trodde var en helt tom by. Men på golvet i ett hus fann hon en ensam och övergiven åttaårig flicka, som inte kunde röra sig och som skulle ha dött om Anna inte kommit dit. På sidan 55 kan du läsa hur det gick för flickan Naimyakwa.

A gruppen massajer, var sex år och hade kom-

mit hem från skolan. Hon hjälpte sin mamma att häm-ta ved och vatten och sprang sedan hem till kompisarna i grannbyn. De lekte ute på gården när Anna hörde ett ljud inifrån ett av husen.

– När jag frågade min

kompis vad det var, tittade hon ner i marken innan hon svarade att det var hennes syster.

Annas kompis berättade att systern inte fick gå ut, eftersom deras mamma inte ville visa att hon hade en dotter som inte var ”riktigt som hon skulle”.

– Jag gick in i huset för att

kolla. Och det fanns faktiskt en liten flicka där inne. Hon låg på golvet alldeles ensam och log när hon såg mig, minns Anna.

Anna möter NauriAnna hjälpte flickan att sät-ta sig upp och de började leka. Flickan, som hette Nauri, var i samma ålder som Anna. Hon var lycklig över att äntligen få sällskap. Nästa dag kom Anna tillba-ka när Nauris mamma var och hämtade vatten, så att hon inte skulle märka något.

– Men vi hade så roligt att vi helt glömde bort tiden. Plötsligt rusade Nauris mamma in och slog mig hårt med en käpp. Hon skrek att jag aldrig mer fick sätta min fot i deras hus.

Anna måste fly, men hon var fast besluten om att komma tillbaka nästa dag.

– Dom andra barnen var

NOMINERAD • Sidorna 50–69

nna, som tillhör folk-

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

FO

TO: T

OR

A M

ÅR

TEN

S

VARFÖR NOMINERAS ANNA?Anna Mollel nomineras till World’s Children’s Prize 2012 för sin över 20 år långa kamp för barn med funktionsnedsätt­ning på den fattiga lands­bygden i norra Tanzania.

Tack vare Anna och hennes organisation Huduma ya Walemavu får tusentals barn med funktionsned-sättning en chans att leva ett värdigt liv. De får sjukvård, operationer, sjukgymnastik, terapi, rullstolar och andra hjälpmedel, möjlighet att gå i skolan, trygghet och kärlek. Anna för ständigt de funktionsnedsatta barnens talan genom att berätta om deras rättigheter för politiker och organisatio-ner, men framförallt för människor i byar långt ute på landsbygden. Sedan 1990 har 12 500 barn, framförallt massajer, fått ett bättre liv tack vare Anna och Huduma ya Walema-vu. Barn som skulle ha blivit försummade, övergivna och och kanske skulle ha dött om det inte vore för Annas kamp för deras rättigheter.

51

rädda. Både för att få stryk, och för att leka med Nauri, som dom tyckte var konstig. Men jag sa att alla behöver kompisar. Och eftersom Nauri var en av oss så tyckte jag att det var självklart att vi skulle gå dit och vara med henne också.

Anna lyckades övertala de andra. De turades om att hål-la vakt medan de andra lekte, och när vakten ropade att mamman var på väg, rusade alla därifrån så fort de kunde. Efter ett par dagar hjälpte Anna Nauri att ställa sig upp, och så tränade de på att gå. Så småningom kunde Nauri vara med ute på gården och leka.

OrättvistEfter ett par veckor kom Nauris mamma hem till Anna.

– Jag trodde hon skulle skälla ut mig, men istället sa hon att hon visste vad jag höll på med, och att hon ville att jag skulle fortsätta med det!

Hon sa att Nauri aldrig hade mått så bra och att det var ett mirakel att hon både kunde gå och springa.

Eftersom Nauris mamma var så glad, passade Anna på att fråga om inte Nauri kun-de få börja i skolan, men det gick hon inte med på.

– Då gick jag hem till Nauri varje dag efter skolan och lär-de henne det jag lärt mig under dagen. Trots att jag själv var liten blev jag hennes lärare, den enda lärare hon någonsin fick. Orättvisan satt kvar i mig. Jag fick gå i skolan, men inte hon, bara för att hon hade funktionsnedsättning-ar. Hon hade samma rätt som jag, men jag klarade inte att hjälpa henne mer än vad jag gjorde. Jag bar alltid på en känsla av att jag borde ha gjort mer.

Blev sjuksköterskaAnna utbildade sig till sjuk-sköterska och började arbeta. En dag kom en tysk

Sårbara massajer

Stolt massaj– Jag är massaj och stolt över det. Jag vill att mitt folk ska leva ett bra liv. Det är därför jag kämpar för våra funktions­nedsatta barns rättig heter, säger Anna.

Folkgruppen massajer är boskapsskötare. Det finns ungefär 1 miljon massajer, hälften i Tanzania och hälften i Kenya. Sedan början av 1900-talet har de landområden som massajerna använt som betesmark för sin boskap krympt. Myndigheterna har upplåtit stora delar av massa-jernas land till privatpersoner och företag för odling, privata jaktmarker och nationalparker för vilda djur. Massajerna har fördrivits till de minst bördiga områdena. 2009 brände beväpnad kravallpolis ner åtta massajbyar i norra Tanzania för att marken skulle användas av ett privat jaktbolag. Betalande turister skulle gå på storviltjakt där. Människor blev slagna och fördrevs från sina hem. Över 3000 män, kvinnor och barn blev hemlösa. De massajer som lät sin boskap fortsätta beta i det bördiga området, fängslades.

– Massajerna är redan fattigast. Om inte boskapen har gräs att äta kommer den att dö. Och dom som drabbas hårdast är som alltid barnen, säger Anna.

kvinna från katolska kyrkan i Arusha till sjukhuset. Hon hette Elifrieda och ville prata med Anna.

– Hon visste att jag var massaj, och ville att jag skulle berätta hur barn med funk-tionsnedsättning hade det i våra byar. Jag förklarade att det förr i tiden var vanligt att barnen dödades eller över-gavs direkt efter födseln. Man trodde att barn med funktionsnedsättning var ett straff från Gud för något som man gjort. Men jag berättade att den största anledningen var att vi massajer är boskaps-skötare, som för att överleva vandrar långa sträckor till fots över savannen, i sökandet efter friskt bete till djuren. Ett barn med funktionsned-

sättning som inte klarade att förflytta sig, ansågs som ett stort hinder för hela gruppen.

– Jag förklarade att barn med funktionsnedsättning fortfarande fick sina rättighe-ter kränkta. Att dom gömdes undan, inte fick den sjukvård dom behövde, inte fick gå i skolan eller leka.

Huduma ya WalemavuElifrieda frågade om Anna ville vara med och dra igång ett projekt för barn med funk-tionsnedsättning ute i massaj-byarna, som hette Huduma ya Walemavu (Omsorg om barn med funktionsnedsättning).

– Jag sa ja direkt. Det var ju det här jag hade väntat på! Nu kunde jag förhoppningsvis göra mer för barn med funk-

52

tionsnedsättning än jag kun-de göra för Nauri när jag var liten.

1990 började Anna köra runt bland byarna och berätta om funktionsnedsatta barns rättigheter. Samtidigt letade hon efter barn som behövde hjälp. Ett av de första barnen hon träffade var föräldralösa Paulina, 15 år, som var polio-skadad och inte kunde gå. Hon fick kräla fram på mar-ken för att förflytta sig. Anna trodde att det skulle bli lätt att övertyga byledarna om att Paulina skulle kunna få ett bra liv om hon bara fick rätt operation. Att de skulle

tycka det var bra. Men Anna hade fel.

Gav inte upp– Dom visste inte att barn med funktionsnedsättning kunde opereras och bli bättre, och trodde inte på mig. Eftersom dom bodde långt ifrån sjukhus, inte kunde läsa eller hade råd med radio, hade dom aldrig fått veta det. Och om det skulle vara sant så tyckte dom att det var bort-kastade pengar. Dom här bar-nen skulle ändå aldrig kunna hjälpa till med boskapen eller kunna gå i skolan. Men mitt största problem var att jag var kvinna. I vårt samhälle har kvinnor helt enkelt ingen röst, så dom tog mig inte på allvar.

Anna gav sig inte. Precis

som hon hade utmanat Nauris mamma, utmanade hon nu byledarna för att hjäl-pa Paulina. Resan till byn tog fyra timmar, men under två veckor reste Anna dit fem gånger! Vid varje möte för-klarade hon barnets rättighe-ter och att de lyckats ordna gratis operation åt Paulina. Och till sist lyckades hon övertyga männen.

– Jag var så glad! Men pro-blemen var inte över. Jag hade bokat ett rum åt Paulina på

ett enkelt hotell i stan, där hon skulle få bo innan och efter operationen. Men när jag bar in Paulina i receptionen stirrade personalen som om hon hade varit ett djur. Och dom vägrade ta emot henne.

Annas husAnna var frånskild mamma till sex barn och bodde trångt i ett litet hus. Men hon tog med sig Paulina hem i alla fall. Det fanns ingen annan lösning.

Tillbaka till byn– Vårt mål är alltid att barnen ska återvända till sin by, och leva det liv som resten av familjen gör. Att barnen ska få gå i skolan med dom andra barnen och vara en del av samhället, säger Anna, som här hälsar på i Lomniakis by.

Välkommen!

53

– Mina barn fick dela säng-ar så att Paulina kunde få en egen. Barnen var lite missnöj-da först, men dom förstod när jag hade förklarat. Jag badade Paulina och hon fick nya rena kläder. Eftersom hon inte kunde sitta vid bordet och äta, satte vi oss allihop på golvet och åt kvällsmat, så att Paulina inte skulle känna sig ensam.

När operationen var över flyttade Paulina tillbaka hem till Anna. Sakta började hon

träna att sitta och stå. Efter några veckor började hon gåträna med kryckor som Anna köpt.

– Hon var överlycklig, och jag med! När Paulina åkte

Lek viktigt!– När jag var liten fick jag all­tid kärlek av mina föräldrar, och jag fick leka mycket med mina kompisar. För ett barn är det otroligt viktigt. Att vara ensam och utanför är det värsta ett barn kan uppleva. Därför är lek och närhet så viktigt för oss på centret, säger Anna.

150 miljoner barn med funktionsnedsättningEnligt FN:s konvention om barnets rättigheter har barn med funktionsnedsättning samma rättigheter som alla andra barn. De har rätt till extra stöd och hjälp för att få ett bra liv. Trots det tillhör barn med funk-tionsnedsättning de mest utsatta barnen, inte bara bland massajer och i Tanzania, utan i hela världen. Det finns 150 miljoner barn med funktionsned-sättning i världen, 2 miljoner av dem tros finnas i Tanzania.

54

hem tre månader senare, och hon själv kunde gå in i byn, började folk gråta av glädje!

Även om Anna var glad för att Paulina kunde gå, så visste hon att Paulina måste få en utbildning om hon skulle klara sig själv i framtiden.

– Paulina ville bli sömmer-ska, så vi hjälpte henne att börja en sån utbildning. Hon var väldigt duktig!

Centret i MonduliRyktet om Paulina spred sig i byarna. Folk började våga berätta om sina barn med funktionsnedsättning, och ville ha hjälp. Anna reste långa dagar för att nå barn i avlägs-na byar som behövde hennes hjälp. För varje resa tog hon emot fler och fler barn.

– Men hotellen fortsatte att vägra att ta emot barnen, så

dom fick bo hemma hos mig. Även om vi hade madrasser på golvet, och flera barn låg i samma säng blev det till slut ohållbart. Vi skrev till vänner och organisationer i Tanzania och Tyskland om att vi behöv-de pengar att bygga ett eget hus där vi kunde ta hand om barnen.

Först fick de in pengar som gjorde det möjligt att hyra ett par rum med plats för tolv barn. Det räckte även till att anställa en sjuksköterska till, och för första gången kunde Anna få en liten lön. Tidigare hade hon och familjen levt på sin lilla grönsaksodling.

– Det kom nya barn hela tiden och vi bad om mer pengar. Organisationen Caritas i Tyskland hjälpte oss, och 1998 stod vårt eget center i Monduli klart.

Sjukgymnaster och sjuk-sköterskor anställdes. Men även lärare, eftersom Anna visste att barnen de hjälpte nästan aldrig gick i skolan. Det fanns plats för trettio barn, men ibland bodde där 200 barn samtidigt.

– Även om vi inte hade plats, tog vi emot alla barn. Familjerna var så fattiga att dom inte kunde betala för att

barnen skulle vara hos oss, men vi skickade aldrig iväg någon.

Nu har det gått över 20 år sedan Anna hjälpte Paulina,

Anna leker med barnen i sin egen skola i hembyn.

Inte bara massajer – I början arbetade vi bara med massajbarn, men inte nu längre. Vi tar hand om alla barn som behöver vår hjälp, oavsett vilken folkgrupp eller religion man tillhör. Här finns både muslimer och kristna, även barn som flytt från krigen i våra grannländer. Kampen för barnets rättigheter har inga gränser! säger Anna.

55

Naimyakwa och sedan dess har 12 500 barn med funktionsnedsätt-ning fått ett bättre liv tack vare Huduma ya Walemavu. Idag arbetar 30 personer i organisationen.

Den nya skolan– Jag ville vara säker på att arbetet för barnen fortsätter även efter mig. Därför lämna-de jag över ansvaret till en fantastisk kvinna som heter Kapilima, och gick själv i pension 2007, berättar Anna.

När Anna gick i pension fortsatte hon att kämpa för utsatta barn. Hon har byggt en skola i sin hemby för barn som annars aldrig fått gå i skolan. Du kan besöka Annas skola på sidan 68.

Anna räddade

Vi reste med vår mobila klinik till området där en liten föräldra-

lös cp-skadad flicka bodde. Många barn med funktions-nedsättning besökte oss under dagen, men Naimyakwa dök inte upp tillsammans med sina vux-na syskon och deras familjer som hon brukade. När jag frågade om någon visste var

hon var, sa en kvinna att familjen hade gett sig av med boskapen för att för-söka hitta friskt bete, efter-som det var torrtid.

Jag fick en olustig känsla i magen. Jag visste hur svårt Naimyakwa hade att röra sig, så jag undrade hur dom hade burit sig åt för att få henne med sig. Jag kände att jag var tvungen att åka till

hennes by och titta. Bara för säkerhets skull.

Vi parkerade jeepen under ett träd och gick den sista biten mot byn. Det var helt tyst. Vi såg inte en enda per-son. Byn var helt övergiven.

– Jag kommer aldrig att glömma när jag hittade lilla Naimyakwa ensam i den övergivna byn. Hon var åtta år och låg på golvet i ett av husen. Hon andades knappt. Det luktade starkt av urin eftersom hon på grund av sin funktionsnedsättning inte kunde ta sig någon­stans. Jag trodde inte att hon skulle överleva, säger Anna, som fortfarande får tårar i ögonen när hon tänker på händelsen för sju år sedan.

”

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

FO

TO: T

OR

A M

ÅR

TEN

S

56

Jag kände mig lugnare och tänkte att familjen på något sätt hade fått med sig Naimyakwa.

Vi hade börjat gå tillbaka mot bilen när jag hörde ett märkligt, kvidande ljud.

Ett lejon?Först trodde jag att det var ett lejon. Jag och två arbetskom-pisar samlade mod och gick in i byn igen. När vi passera-de ett av husen hördes det märkliga ljudet igen. Jag var rädd, men stack försiktigt in huvudet och frågade om det var någon där. Som svar kom det ett litet kvidande.

Först såg jag ingenting. Men sedan vande sig ögonen vid mörkret, och jag kommer aldrig glömma det jag såg. På jordgolvet låg Naimyakwa alldeles stilla och hon anda-des knappt. Det luktade avfö-ring eftersom hon på grund av sin funktionsnedsättning var helt hjälplös. Bredvid henne låg en kalebass som det hade varit mjölk i. Den var tom men jag kunde känna lukten av gammal mjölk. Så fanns det en kalebass med lite, lite vatten kvar.

Naimyakwa var mycket svag och märkte knappt att vi var där. Ingen kunde säga hur

Naimyakwas garderob

Förlamning genom hjärnskada

– Jag älskar kläder! När jag blir stor vill jag bli sömmer­ska och sy mina egna klän­ningar. Jag har mina kläder i mitt skåp här i sovsalen.

Cp­skadan, Cerebral pares, inträffar under gravi-diteten, i samband med för-lossningen eller före det att barnet fyllt två år. Vanliga orsaker är syrebrist och blödningar i hjärnan. En del barn är bara lätt rörelse-hindrade medan andra är förlamade. Många med cp har förutom rörelsehindret även andra funktionsned-sättningar som epilepsi,

talsvårigheter och synska-dor. Det går inte att bota någon med cp, men med hjälp av sjukgymnastik, arbetsterapi och träning kan man göra livet så bra som möjligt för den cp- skadade.

– Cp-skador är mycket vanliga här eftersom ska-dorna ofta uppkommer när det blir problem vid förloss-ningen. Många bor så långt

ifrån sjukhus och sjukstu-gor att dom varken hinner eller har råd att ta sig dit när det är dags att föda, säger Anna Mollel.

Om ett barn föds med cp får föräldrar, grannar och byledare komma på en två veckors kurs på Huduma ya Walemavus center och lära sig hur man ska ta hand om barnet på bästa sätt. Man lär ut enkla övningar och

sjukgymnastik som är bra för barnets utveckling. Huduma ya Walemavu har de här kurserna för man vill att hela byn ska få bättre kunskap, och därmed enk-lare känna ett gemensamt ansvar för barnet.

– Det här är min fina kjol. Jag har fått den av prästen.

– En tjej från Kanada som besökte oss gav mig den här fina klänningen …

… och dom här vackra silver­skorna! Hon är verkligen min kompis!

… och träningsbyxorna har jag fått av Anna och Huduma ya Walemavu.

– Fleecetröjan …

57

länge hon hade legat där, men vi gissade minst en vecka eftersom hon redan hade blivit så uttorkad och tunn. Hade familjen verkligen läm-nat henne där? Jag var van vid att familjer lämnade sina barn med funktionsnedsätt-ning på centret, och att vi sen aldrig såg föräldrarna igen. Men att lämna sitt barn så här?

Naimyakwa räddadJag satt på knä bredvid Naimyakwa, lutade mig nära hennes öra och frågade om hon var ensam. Hon nickade stilla. Sedan frågade jag om hon ville att jag skulle ta med henne till centret, så att vi kunde ta hand om henne. Hon nickade igen. Det ville hon. Jag grät. Alla mina med-arbetare från Huduma ya Walemavu grät. Medan jag höll Naimyakwa i mina armar tänkte jag att även om andra inte har givit henne den kärlek hon behöver,

så ska jag göra det. Jag ska älska det här barnet.

Senare begrep vi att Naimyakwa aldrig hade för-stått att familjen hade givit sig av på en lång resa. Hon låg och väntade på att dom skulle komma tillbaka som vanligt. Dag efter dag. Natt efter natt. Men dom kom aldrig. Inte förrän två månader senare när regnen startade, kom dom tillbaka. Om vi inte hade kommit till byn, hade Naimyakwa dött av svält och uttorkning.

Ögonblicket då vi fann Naimyakwa är bland det absolut värsta jag har varit med om. Samtidigt kände jag hur jag fick en enorm kraft att orka kämpa vidare för hennes och andra utsatta barns rätt till ett bra liv. Där och då bestämde jag mig för att fort-sätta kämpa för deras rättig-heter tills jag dör.”

Anna sviker ingen

Naimyakwas dag på Annas center

Det bor 30 barn på centret. Några väntar på opera­tion, andra har opererats och får rehabilitering (sjuk­gymnastik och träning). En del barn har lov från sina internatskolor och bor några dagar på centret. Så finns det barn som Naimyakwa, som har centret som sitt hem.

– Naimyakwa kom hit för sju år sen, och hon är fortfarande här. Vi skickar aldrig tillbaka ett barn hem om vi inte vet att det blir väl omhändertaget. Annars försöker vi hitta nya familjer till barnet. Men det är svårt att ta hand om ett barn med så grava funktionsnedsättningar. Bara att ta sig fram med Naimyakwas rullstol i sanden hemma i byn är nästan omöjligt. Att följa familjernas vandringar med boskapen är ännu svårare, säger Anna.

06.00 God morgon!Naimyakwa och hennes kompisar blir väckta av husmam­morna som bor i barnens sovsalar. När Naimyakwa kom hit kunde hon knappt använda sina armar och händer. Det var omöjligt för henne att borsta tänderna, klä på sig och äta själv. Efter mycket träning är hennes liv nu helt annorlunda. Här borstar hon tänderna tillsammans med sina kompisar Modesta, 13, och Mdasat, 11.

07.00 FrukostTill frukost blir det majsgröten Uji.

08.00 Morgon-samlingVarje morgon träffas alla i samlingssalen för bön och morgongym­nastik.

08.30 Morgon-rondenPersonalen pratar med varje barn och beslutar om det behöver gå till sjukgymnasten, sjuksköterskan eller kan gå direkt till centrets skola. Naimyakwa får visa att hon kan ta på sig sin tröja själv. När hon gör det kan de se vilken sjukgymnastik hon behöver för att bli ännu bättre.

58

09.00 1. SkolanNaimyakwa får hjälp av läraren Flora Moses Kiwelu. När barnen är färdigbehandlade får de hjälp att antingen börja i den vanliga skolan i sin by, eller på specialskolor, som internatskolor för synskadade eller mentalt funktionsnedsatta barn.

3. SjukstuganLoserian Simanga, 11, får sina operationssår tvättade och omlagda av sjuksköterskan Veronica Kirway.

4. Orto-pedenOrtopeden Mireille Eusebius Kapilima provar ut nya ske­nor för benen till Modesta Cryspin, 13 år. På centret tillverkar man både sina egna skenor och proteser.

5. HemkunskapI köket skär Neema Mevukori, 11, och några av hennes kom­pisar grönsaken sukumawiki. Idag är det deras tur att hjälpa till med matlagningen.

– Jag tycker det är roligt att lära mig laga mat. Då kan jag hjälpa min familj bättre när jag kommer hem.

6. Hjälpmedels- verkstanI hjälpmedelsverkstan får Kadogo Songura hjälp av Loshilari att justera sina kryckor.

– Jag fick en infek­tionssjukdom i ena benet när jag var liten. När jag kom hit var benet så skadat att det måste amputeras. Efteråt fick jag en pro­tes och började med gåträning. Det har varit väldigt jobbigt, men nu börjar det gå riktigt bra, berättar Kadogo.

2. SjukgymnastikNaimyakwa får en halvtimmes sjukgymnastik varje dag för att hon ska kunna klara sig bättre själv i framtiden. Hon får hjälp av centrets sjukgymnaster Eva Paul Mush och Anna Njuu (flätor).

10.00 Rast och lek!Rasterna och leken är viktiga. Barnen har roligt och tränar kroppen när de gör olika rörel­ser. Naimyakwa försöker fånga och kasta bollen vidare.

59

12.30 Lunch– Min favoriträtt är bönor och ris. Det får vi två gånger i veckan, säger Naimyakwa.

16.00 Fritid och klädtvättDe flesta spelar fotboll, gungar, åker karusell eller bara pratar. De som behöver tvätta kläder gör det. Tvättningen är också en del av behandlingen på centret. Barnen tränar nytti­ga kroppsrörelser samtidigt som de lär sig något som är viktigt att kunna.

18.30 Middag

13.30 Skola och diskVarje dag hjälper några av barnen till med disken innan de går tillbaka till klassrummet. Idag är det Tuplwa Longorini, 12, Rebeca Peter, 16, och Kadogo Songura, 19.

20.00 NyheternaVarje kväll tittar barnen på nyhe terna. Anna och de andra på Huduma ya Walemavu tycker det är viktigt att barnen känner till vad som händer i Tanzania och i världen. Men de får självklart även titta på filmer och roliga program.

21.00 God natt!– Sov gott, säger hus­mamman Halima Mkopi och klappar Naimyakwa på kinden. Halima sover hos barnen så att hon kan höra om någon behöver hjälp eller tröst under natten. Det finns tre sovsalar och det bor en husmamma i varje.

Skärp er pappor!– Jag gillar inte pappor som inte tar sitt ansvar när dom får barn med funktionsnedsättningar. Tyvärr är det väl-digt vanligt här att papporna överger sina barn när det händer. Både mamman och pappan måste ju tillsam-mans ta hand om dom här barnen, som är extra sår-bara, säger husmamman och kocken Martha Lota.

TE

XT:

AN

DR

EA

S L

ÖN

N

FOTO

: TO

RA

MÅ

RTE

NS

60

Endeshi

Klinik på fyra hjul når51 byar

har inget språk

Huduma ya Walemavu arbetar inom ett stort och glesbefolkat område i norra Tanzania, som består av savanner, halvöknar och berg. De allra flesta här bor i små byar dit det ofta inte går några vägar alls.

– Eftersom familjerna ofta är väldigt fattiga och inte har råd att ta sig till oss, besöker vi barnen med funktionsnedsättning i byarna istället, säger Anna.

Huduma ya Walemavu når 51 byar i sitt arbete. Man har en ”mobil klinik” där sjuksköterskor och sjukgymnaster reser runt med en fyrhjulsdriven jeep för att nå alla de barn som annars aldrig skulle få hjälp. Det tar över två dagar att ta sig till den by som ligger längst bort. Varje by besöks en gång var tredje månad.

Under ett träd i en liten by sitter barn med funktionsned­sättning och deras föräldrar och pratar med personal från Huduma ya Walemavu. En liten 8-årig döv flicka som heter Endeshi är där. Hon har inget språk, men hennes mamma Nailolie Lebahati berättar:

– Endeshis två äldre syskon Esther och Loito är också döva, och vi har alltid fått stöd av Huduma ya Walemavu så att dom kan gå i en skola för döva barn. Jag vet att det är alla barns rät-tighet att få gå i skolan, men jag har inte råd att betala för det själv, så jag är otroligt tacksam!

– Nu vill jag att även Endeshi, ska få gå i skolan och få ett språk. Hon har rätt att kunna prata med andra och förklara vad hon menar och tycker. Inte vara isolerad som nu. Jag kom hit idag för att fråga om Huduma ya Walemavu även kan hjälpa Endeshi. Och det kan dom! Jag är så lycklig!

FramtidsdrömmarEndeshis storasyskon Esther, 18, och Loito, 15, kan teckenspråk, och berättar om sina framtids-drömmar:

– Jag vill bli sjuksköterska, tecknar Esther.

– Jag har inte bestämt mig ännu, tecknar Loito.

Mamma Nailolie blir lite sorgsen när hon ser barnen prata om framtiden.

– Tänk att vi inte har någon aning om vad Endeshi dröm-mer om. Förhoppningsvis kommer hon att kunna berät-ta det när hon har gått i sko-lan ett tag. Jag vill veta vad du drömmer om! säger Nailolie och ger Endeshi en kram.

61

LoekuKlinik på fyra hjul når vill bli president

Anna stöttar drömmarSmåsyskonen Tetee, 16, och Phillipo, 15, drömmer om att bli lärare när de är vuxna.

– Utan Anna hade en sån dröm aldrig kunnat förverkligas. Men eftersom Huduma ya Walemavu stöttar mig, tror jag absolut att det är möjligt, säger Tetee.

Hade tvingats tigga– Hade inte Anna hjälpt oss hade vårt liv blivit helt fruk­tansvärt. Vi hade blivit tvung­na att tigga på gatorna för att få något att äta, säger Loeku.

Den mobila kliniken stannar till i en by där de tre blinda sys­konen Loeku, Tetee och Phillipo bor. De är föräldralösa och får stöd av Huduma ya Walemavu så att de kan gå på en internatskola. I vanliga fall bor syskonen på skolan, men nu är det lov och Anna vill se att de har det bra hemma hos sin farmor och farfar. Storebror Loeku berättar:

”Vi hade aldrig fått gå i sko-lan om det inte varit för Anna. Både för att vi har funktions-nedsättningar och för att vi kommer från en fattig familj. Om en fattig familj har två barn och ett av dom har funk-tionsnedsättning, och dom bara har råd att skicka ett barn till skolan, så är det alltid det ”friska” barnet som får börja.

Dom allra flesta tycker inte att det är någon mening med att låta barnet med funktions-

nedsättning gå i skolan, eftersom dom inte tror att barnet klarar någonting. Många tror att om ett barn inte kan se eller har någon annan funktionsnedsättning, så är det fel på barnets huvud också. Och då tänker dom att barnet aldrig kommer att klara av att arbeta, tjäna pengar och hjälpa sin familj. Därför tycker dom att det är bortkastade pengar att skicka ett sådant barn till skolan. Precis så var det för oss. Dom

andra barnen i byn skickades till skolan, men inte vi.

Anna gav chansenSedan kom Anna och gav oss chansen att få ett bra liv. Vi fick bra sjukvård och möj-lighet att börja på en skola för blinda barn. Nu har Huduma ya Walemavu stöttat oss ekonomiskt i sju år. Farmor och farfar hade aldrig klarat det själva.

På Annas center har vi fått lära oss att det som vi utsat-tes för, att inte få börja sko-

lan, är diskriminering och ett brott mot våra rättigheter. Alla barn har rätt att börja skolan. Alla barn är lika myck-et värda! Nu berättar jag om detta för alla jag möter. Jag hoppas att det kan göra så att livet så småningom blir bättre för människor med funktionsnedsättning. Att vi ska bli behandlade med res-pekt och få våra rättigheter som alla andra. I framtiden vill jag bli president och kämpa för alla barns rättigheter i Tanzania!”

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

FO

TO: T

OR

A M

ÅR

TEN

S

62

Lomniaki hölls gömd

Lomniaki föddes med benen böjda åt fel håll. Han hade svårt att sitta upp och kunde inte lära sig att gå. Hans pappa ville inte att de andra i byn skulle se honom, utan stängde in Lomniaki i huset. Han fick inte leka med andra barn eller gå i skolan.

– Jag räknades inte. Det var som om jag inte var en riktig människa. Men sen kom Anna Mollel och räddade mig. Hon gav mig ett nytt liv, och jag älskar henne för det, säger Lomniaki Olmodooni Mdorosi, 15 år.

Lomniaki som elev på internatskola i stan …

När Lomniaki var liten låg han ensam i det mörka huset hela

dagarna. Han hörde hur de andra barnen i byn skrattade och lekte utanför. Han önska-de inget hellre än att få vara med. Ibland blundade han och trodde nästan att han var med dem på riktigt. Han blev lika ledsen varje gång när han insåg att han fortfarande inte kunde använda sina ben utan låg med en lervägg mellan sig och de andra barnen.

– Jag vet egentligen inte

varför pappa inte ville att andra skulle se mig, men jag tror att han skämdes för att det fanns ett barn med funk-tionsnedsättning i hans familj. Därför förbjöd han mig att komma ut. Mamma tänkte inte alls så, men det var pappa som bestämde. Mamma hade ingenting att säga till om. Men ibland när pappa var ute med boskapen brukade hon bära ut mig i smyg och lägga mig under ett träd i byn en stund. Där såg jag hur dom andra barnen lekte med varandra. Men det var ingen som lekte eller pra-tade med mig, berättar Lomniaki.

Hatade pappaNär sedan alla barnen i byn började skolan fick inte Lomniaki börja för sin pappa.

– Han sa att jag var missbil-dad. Och att han inte förstod vad det var för mening med att jag skulle gå i skolan, eftersom jag ändå aldrig skul-le kunna ta hand om boska-

pen eller få ett arbete och tjä-na pengar och hjälpa familjen när han blev gammal. Dess-utom sa han att han skulle bli tvungen att bära mig fram

63

Tjejers rättigheter– Tänk att det inte spelade någon roll att mamma tyckte jag skulle få leka med andra och få gå i skolan. Det var pappa som bestämde. Punkt slut. Mammas åsikter var oviktiga. Anna Mollel lärde mig att det där är helt fel. Killar och tjejer är lika mycket värda, och ska därför ha samma rätt att uttrycka sin åsikt och bli lyssnade på. Vi har samma rättigheter. Som advokat är tjejers rättigheter något jag verkligen ska kämpa för i framtiden.

… och som massajherde ute på savannen.

och tillbaka till skolan efter-som jag inte kunde gå. Jag hatade pappa då. Jag hatade honom för att han förstörde mitt liv.

riktigt. Och jag skulle aldrig få gå i skolan. Aldrig få ett arbete eller kunna ta hand om familjens boskap. Jag tyckte det var orättvist, och

Till slut stod hans mamma Paulina inte ut längre. Hon mådde så dåligt över hur Lomniaki blev behandlad att hon bestämde sig för att läm-na sin man. En dag lyfte hon upp Lomniaki på sin rygg och de lämnade byn för alltid. Paulina vandrade över savan-nen till sina föräldrars by, och där blev de varmt mottagna av Lomniakis morfar och hans morbröder och deras familjer.

Lika gärna dödTill en början tyckte Lomniaki att allt kändes mycket bättre. Han var inte instängd i huset, och han träffade andra människor som var snälla mot honom, och som pratade med honom. Antingen bar hans mamma eller hans morbröder ut honom på morgonen, och la honom på ett koskinn under det stora akaciaträdet så att han inte skulle känna sig ensam. Men även om han hade det ganska bra, var det

just ensam han så småningom började känna sig där under trädet. Och annorlunda.

– Eftersom jag inte kunde vara med och springa och leka, tröttnade dom andra barnen rätt snabbt på att vara med mig. Dom sprang vidare. Och när dom gick till skolan låg jag kvar under trädet. Det var omöjligt för mig att gå dit eftersom skolan låg så långt bort. Dom vuxna hade inte heller riktigt tid med mig. Männen var ute med boska-pen och kvinnorna arbetade hårt hemma i byn.

Lomniaki behövde dessut-om hjälp med precis allting. Klä på sig, äta, förflytta sig och gå på toaletten.

– Det kändes pinsamt att inte kunna klara sig själv, och jag blev mer och mer depri-merad. Jag funderade ofta på varför min pappa skämdes för mig, och varför just jag hade fötts så där. Sakta förstod jag hur mitt liv skulle bli. Jag skulle aldrig kunna leka och vara med dom andra i byn på

Livets trädAnna Mollel hälsar på hemma hos Lomniaki. De sitter under det stora akaciaträdet och pratar. Anna vill veta hur han har det, och om det är något han behöver.

– Från början var det här besvikelsens träd. Det var här som jag blev liggande ensam när dom andra lekte eller gick till skolan. Men nu för tiden ser jag det som en bra plats där Anna räddade mig och mitt nya, riktiga liv började! säger Lomniaki.

64

Försvar mot vilda djurNär Lomniaki är ute med boskapen har han med sig sin stav, sin kniv och ibland en klubba, om han skulle bli tvungen att försvara boskapen mot vilda djur.

Lejon och hyenor– Elefanter och giraffer går ofta precis utanför, och hyenorna är här varje natt. Jag älskar dom vilda djuren som finns här, men för att hungriga rovdjur inte ska kunna komma åt boskapen, har vi gjort ett hinder av kraftiga taggbuskar runt hela byn. Längre bort mot bergen och skogarna finns lejon, geparder och leoparder. När jag var ute med boskapen och såg ett lejon blev jag livrädd och sprang! När jag blir äldre kommer jag att få ett spjut som alla andra massajkrigare. Då kan­ske jag blir modigare, säger Lomniaki och skrat­tar. Här tränar hans morbror Simon med sitt spjut.

Tillsammans– När jag kommer hem på loven klarar jag numera att vakta min familjs boskap, precis som alla andra jämnåriga killar i byn. Ofta gör vi det tillsammans. Boska­pen är bland det viktigaste för oss mas­sajer, och att kunna arbeta med djuren betyder jättemycket för mig, säger Lomniaki. Han vallar getter tillsammans med sina kompisar Juma (i rött) och Musa, båda 16 år.

kände att jag inte var lika mycket värd som andra. Jag kunde lika gärna ha varit död.

Anna Mollel– Mitt namn Lomniaki bety-der ”välsignelse”, men jag tänkte att det måste ha blivit fel någonstans. Namnet var nog tänkt för en annan pojke. Jag var ingen välsignelse. Jag var en förbannelse.

Men det fanns en som hade hört talas om Lomniaki, och som tyckte att han var precis lika mycket värd som alla andra, och som inte tänkte ge upp förrän Lomniaki hade fått ett bra liv. Det var Anna Mollel.

– Jag glömmer aldrig efter-middagen när Anna kom till byn första gången. Jag var nästan nio år och låg ensam och sov under trädet, men vaknade med ett ryck när jag hörde ljudet av en jeep. Eftersom jag aldrig hade sett en bil blev jag livrädd när jag såg den närma sig. Jag skrek och grät. En kvinna klev ur och gick fram till mig och sat-te sig. Hon log och smekte mig försiktigt på huvudet och försökte trösta mig. Hon sa

att jag inte skulle vara rädd och att hon hade kommit för att hjälpa mig. Det var Anna.

Anna berättade för mam-ma Paulina att Lomniaki kunde genomgå en operation som skulle göra det möjligt för honom att gå helt själv. Hon berättade också att det var fullt möjligt för Lomniaki att börja i skolan som alla andra barn.

– Mamma var överlycklig och ville att Anna skulle ta med mig direkt. Men efter-som mina morbröder inte var hemma gick inte det. Mamma måste ha sina brö-ders tillåtelse och Anna fick åka utan mig.

Tredje gången gilltAnna visste att ju mer Lomniaki växte, ju svårare skulle det bli att få ordning på hans ben. Om han inte opere-rades snart så skulle skadan bli värre, och han skulle ald-rig lära sig att gå. Det var bråttom. Så istället för att vänta i tre månader, då det egentligen var dags för den mobila kliniken att besöka byn igen, återvände hon bara någon vecka senare för att

65

Lomniaki Olmodooni Mdorosi, 15

tala med morbröderna. De satt under akaciaträdet, och Anna förklarade om opera-tionen och om Lomniakis framtid för morbröderna och gamle morfar. Lomniaki hade aldrig varit med om något liknande.

– Jag hade aldrig sett en kvinna som vågade prata på det sättet till män förut. Jag hade heller aldrig sett män lyssna så till en kvinna som mina morbröder gjorde där under trädet. Anna var verk-ligen annorlunda.

Lomniakis familj skulle bidra med lite pengar för att täcka en del av matkostnader-na för honom på centret. Eftersom de inte hade peng-arna just då, bestämde man att Anna skulle komma till-baka om tre veckor och häm-ta Lomniaki.

Medan han väntade på att Anna skulle komma tillbaka, började Lomniaki våga hop-pas på att hans liv faktiskt skulle förändras. Men hoppet om ett bättre liv hann dö inn-an de tre veckorna hade gått. När Anna kom tillbaka den tredje gången var mamma Paulina förtvivlad när hon

berättade att familjen inte hade lyckats få ihop pengarna som behövdes. De kunde inte betala.

– Då minns jag hur Anna tittade på mig och sa: ”Ta det lugnt Lomniaki. Det är okej. Det är klart att jag hjälper dig ändå. Vi löser det på något sätt!” Jag trodde först att hon skojade, men det gjorde hon inte. Samma eftermiddag bar Anna in Lomniaki i jeepen. Resan mot det nya livet hade börjat.

En i gängetLomniaki stortrivdes på Annas center direkt. Förutom att Anna och husmammorna gjorde allt för att han skulle ha det bra, fick han äntligen börja i skolan och lära sig läsa och skriva. Där lärde han sig också om barnets rättigheter. Och för första gången i livet träffade han andra barn med funktionsnedsättningar.

– Det kändes så bra att få träffa alla. Hemma hade jag alltid varit det enda barnet med funktionsnedsättning. Jag hade alltid varit ensam och känt mig utanför. På cen-tret fick jag massor av nya bra

vänner på en gång. Vi kunde prata om allt eftersom vi för-stod varandra så bra. Och jag blev inte liggande ensam som hemma, utan det var alltid någon av mina nya kompisar som körde runt mig i en rull-stol så att jag kunde vara med. För första gången i livet kän-de jag mig inte annorlunda, utan som en i gänget. Det var en fantastisk känsla!

Efter två veckor genomgick Lomniaki sin operation på sjukhuset inne i stan. När han kom tillbaka till centret bör-jade han med sjukgymnastik och gåträning.

– Första veckan hade jag ont i benen och ramlade hela tiden. Men det gick bättre och bättre, och snart kunde jag gå med kryckor. När jag hade tränat i ett år, vågade jag släppa kryckorna på sjukgym-nastiken och jag kunde äntli-gen gå helt själv. Det är den lyckligaste dagen i mitt liv!

Vill bli advokatEfter ytterligare ett år var Lomniaki så bra i sina ben att han kunde lämna centret. Då hjälpte Anna honom så att han kunde börja i skolan.

ÄLSKAR: Att läsa och lära mig om världen. Geografi och historia.HATAR: Att inte få vara med andra. Att vara ensam är inget liv.DET BÄSTA: När Anna gav mig möjligheten att opereras och gå i skolan. Att få vara en vanlig människa, en riktig människa.DET VÄRSTA: Att mina rättigheter kränktes när jag var liten. Jag gömdes undan och fick inte gå i skolan. SER UPP TILL: Anna Mollel så klart! Hon räddade mitt liv. VILL BLI: Advokat och kämpa för alla barn som behöver mig.DRÖM: Att alla barn med funk-tionsnedsättning i hela världen ska få leva ett bra liv och få vara lyckliga.

66

Först hade de tänkt på skolan hemma i byn, men förstod att han skulle få för långt att gå.

– Mina ben var inte till-räckligt starka för att jag skulle orka ta mig fram till skolan i halvöknen, plus att jag inte skulle ha en chans att hinna undan om det kom vil-da djur. Så Anna hjälpte mig att börja på en internatskola i stan istället. Nu går jag i åttan och Huduma ya Walemavu betalar fortfarande allting för mig. Uniform, böcker, all-

ting! Och jag är så tacksam för det. Om dom inte hade gjort det hade jag aldrig haft en chans att gå i skolan.

Lomniaki älskar att vara hemma i byn på loven, och nu för tiden kan han utan pro-blem hjälpa till med boskapen tillsammans med sina jämn-åriga kompisar. Men han drömmer ändå om att så små-ningom läsa vidare till advo-kat.

– Jag vill bli som Anna och ägna hela mitt liv åt att käm-

pa för utsatta barns rättighe-ter, precis så som hon kämpa-de för mig. Tänk att hon kom den långa och hårda resan över savannen tre gånger till min by för att rädda mig. Hon brydde sig verkligen om mig. Jag kommer aldrig att glömma det. Om Anna hade gett upp, och inte kommit tillbaka, hade jag fortfarande legat ensam inne i huset eller under trädet utan att kunna röra mig. Istället gav hon mig ett liv som är värt att leva.

Historier vid eldenLomniaki sitter tillsammans med sin äldste morbror Karaine (till vänster) och några andra män vid elden. De grillar en get.

– På kvällen sitter varje familj runt elden i sitt hus och lagar mat och pratar. Ofta berättar vi historier om boskap och om vilda djur som vi har sett på savannen. Jag älskar det, säger Lomniaki.

DatateknikerLomniakis lillasyster Naraka, 12 år, hämtar vatten, mjölkar och

hjälper till med matlagningen varje dag. Men hon går i

skolan också.– Nu ska jag börja

sjuan, och i framtiden vill jag jobba med

datorer, säger Naraka.

Född med skelettfluorosBensjukdomen som Lomniaki föddes med heter skelett - fl uoros, och orsakas av att man får i sig för mycket fluor i dricksvattnet. Fluor samlas i benstommen och kan leda till stelhet, smärta, förvridna kroppsdelar och förlamning. Miljontals människor i världen drabbas. Naturligt höga halter av fluor i dricksvattnet förekommer ofta vid foten av höga vulkaniska berg, som i Rift Valley i Östafrika där Lomniaki bor. Många av områdena med farligt höga fluorhalter är mycket torra, så människorna som bor där tvingas att dricka vattnet ändå. I Tanzania har över 30 % av landets dricksvatten för hög fluorhalt.

67

– Efter operationen kan jag dansa med dom andra i byn. Danserna är viktiga för oss massajer, så jag är mycket glad för det. Jag hade aldrig trott att jag någon gång i livet skulle kunna vara med och dansa. Aldrig! Men Anna gjor­de det möjligt.

Här dansar Lomniaki Longwesi, som betyder Vardag. I dansen ingår att kil­larna utmanar varandra i höga hopp. Högst vinner. Här batt­lar Lomniaki mot sin kompis Babu.

Anna gav Vardagshopp!

Vackra kalebasserNär Lomniaki har kommit hem med boskapen sätter han sig utanför huset och dricker mjölk tillsammans med sin mamma Paulina och lillasys­ter Nashipai, 6 år. De dricker ur kalebasser som Paulina har dekorerat med vackra pärlor.

– Jag älskar mamma för att hon vågade lämna pappa. Det visar att hon verkligen älskar och bryr sig om mig. Pappa har jag aldrig sett sedan dess.

Jacob vill springa!I en säng på sjukhuset Arusha Lutheran Medical Centre, ligger Jacob Loishooki Lazer med båda benen i gips. Han har precis genomgått en likadan operation som Lomniaki gjorde och är lycklig.

”Det gjorde ont i början, men det blir bara bättre och bättre. Jag är så glad för nu kommer jag snart att kunna gå, och då kan jag hjälpa min familj på riktigt. Innan jag kom hit försökte jag hjälpa till att valla våra kor och getter, men det var en kamp för mig eftersom jag fick så fruktansvärt ont i knäna. Nu kommer jag så småningom till och med att kunna gå med våra djur på långa vandringar under torrtiden, när dom behöver friskt bete. Och jag kommer att kunna leka med mina kompisar. Allra helst skulle jag vilja ta av gipset och springa med mina friska ben nu direkt!”

Inte ensamJacob har varit på sjukhuset i fyra dagar och hela tiden, dygnet runt, har husmamman Neema från Annas center varit med honom.

– Det är mycket viktigt att barnen inte känner sig ensamma. Jag berättar historier, läser böcker och tröstar när det behövs, säger Neema Eliphas Mollel.

– När du åker härifrån måste du ta hand om ditt ben. Det är viktigt att du håller dig ren så att det inte blir infektioner i såren, okej? Om sex veckor ska du komma hit. Om allt ser bra ut tar vi av gips-et och du kan då börja med sjukgymnastik och gåträning på centret, säger sjuksköterskan Lilian Michael.

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

FO

TO: T

OR

A M

ÅR

TEN

S

68

Annas skola för alla På en liten kulle i Anna Mollels

hemby Moivo ligger den lilla sko­lan som hon startade 2009, när hon hade gått i pension från Huduma ya Walemavu och flyttat hem till byn igen. På massaj heter skolan Engilanget, Ljusets skola. Alla de 25 barnen som går där kommer från mycket fattiga familjer. Många är föräldralösa, några har funktionsnedsättningar, andra har hiv. Hos Anna är alla barn välkomna. Speciellt de barn som ingen annan vill ta hand om.

– Jag visste att många barn med funktionsnedsättning inte hade en chans att få gå i den skola där dom flesta andra barn gick. Den låg för långt bort, och var för dyr. Det är väl­digt orättvist, och jag bestämde mig för att starta en skola där barn med funktionsnedsättning går tillsammans med andra barn. En skola där barnen lär sig att förstå att vi alla är lika mycket värda, har samma rättigheter och samma behov av att bli älskade, säger Anna.

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

FO

TO: T

OR

A M

ÅR

TEN

S

”Förbjudet att slå mina barn!”– Det är förbjudet att slå barnen i min skola. Man får aldrig slå ett barn. Man får aldrig skrämma ett barn. Bara förklara och älska. Ett barn som blir slaget, kommer att slå andra. Det är vanligt med aga i skolor i Tanzania, men om en lärare skulle slå något av mina barn, skulle hon eller han få sparken direkt! säger Anna.

BarnrättslektionDet är måndag morgon och som vanligt träffar Anna barnen i den lilla skolan:

– God morgon allihop, hur mår ni? undrar Anna.

– God morgon mormor! Vi mår bra! svarar klassen ivrigt.

– Bra! Är det roligt i skolan?– Ja, mormor!! – Bra! Tar ni hand om varandra?– Jadå!– Bra, det är jätteviktigt. Är det

någon som kan berätta för mig vilka rättigheter som ni barn har? frågar Anna.

Barnens händer börjar vifta direkt. Det är många som vill svara.

– Att få gå i skolan, säger Theresia, 12 år.

– Att få komma till sjukhus om man behöver det, säger Baraka, 9 år.

– Att få leka och vara med…, svarar Violet, 7 år.

– Precis, det är några av era rättig-heter. Och hur är det för barn med funktionsnedsättning?

– Det är likadant mormor, svarar Violet.

– Just det. Barn med funktions-nedsättning har precis samma rättig-heter som andra. Att få gå i skolan, att få sjukvård, att få leka och bli älskade. Vi är alla skapade av Gud och ska behandlas med respekt. Glöm inte det! säger Anna och ler med hela kroppen när hon tittar ut över ”sina” barn.

69

Anna älskar alla barn!

Annas systuga hjälper barn

Fantasifull uppfinning

Theresia i Annas grönsaksland

Skyskrapor– Vi bygger en skyskrapa, säger Fanuel.

– Ja, och när vi blir stora ska vi bygga riktiga såna här hus. Vi har aldrig sett några skyskrapor i verkligheten, bara i tidningar och på TV, säger kompisen Baraka, 9 år.

Älskar fotboll– På min skola får alla vara med och leka. Vi gillar varandra, säger Fanuel, som älskar att spela fotboll på rasterna.

”Jag är lycklig när jag är i skolan. Här är alla kompisar med alla. Det känns som om vi är syskon och vi tar hand om varandra. Jag är föräldralös och bor med min mormor. Vi hade aldrig haft råd att gå i någon annan skola. Jag tycker så mycket om Anna för att jag får gå här. Hon har ett stort hjärta och tar alltid hand om oss, mer än andra vuxna.” Theresia Edward, 12 år

– Många av barnen i min skola kommer från så fattiga familjer att dom varken kan betala skoluniformer, böcker eller den mycket lilla terminsavgiften som täcker mina två lärares löner. Jag har en liten systuga där jag tillverkar tyger som heter koikoi, som jag säljer. För pengarna köper jag uniformer, skor, böcker, pennor och allt annat som dom allra fattigaste barnen i klassen behö-ver hjälp med, säger Anna.

– Den här spinnrocken kallas chaka. Den har jag och min son gjort av ett gammalt cykelhjul. Man behöver inte ha så mycket pengar eller dyra maski-ner för att hjälpa andra. Men man behöver fantasi och vara uppfinningsrik! Skulle vi sitta och vänta på att någon annan skulle ge oss stora pengar innan vi började, skulle vi få vänta länge, länge. Det finns så många barn som behöver vår hjälp. Därför löser vi det så här på vårt eget sätt, säger Anna och skrattar.

– Jag odlar bönor och andra grönsaker som bar-nen äter till lunch. Då vet jag att även dom fattigaste eleverna åtminstone får ett näringsrikt mål mat om dagen, säger Anna.