n naken atletisk och brunbränd man är på väg att dyka rakt ner i havet. På avstånd ser jag hur han redan har tagit sats för att hoppa över ett hinder. Om

ett ögonblick kommer han att vara försvunnen och uppslukad av havsy-tan...

Stopp. Någon har fryst det där ögon-blicket, nästan som på film, och beva-rat det för alltid. Istället för att vara på bio eller leka med dvd-spelarens singelsekvenser sitter jag på en bänk i ett tyst luftkonditionerat museum och tittar in i en grav vars stenväggar nu står utplacerade utmed väggarna.

Han kallas för Dykarmannen. Något annat namn går inte att få på honom, eftersom han levde för snart tvåtusen femhundra år sedan. Gravens målade stenar visar att han tycks ha roat sig kungligt såsom brukligt vari den antika grekiska världen. På en bild ligger han utsträckt på en bädd och dricker vin tillsammans med en älskare, på en annan spelar de på en kithara, ett enkelt stränginstrument.

Dykarmannen var en sensation när han hittades 1968. Aldrig tidigare hade arkeologerna funnit en grekisk grav med målningar. Denna form av utsmyckningar har varit förbehållen etruskerna i Italien. I graven hittade arkeologerna också ett primitivt sträng-instrument, där skalet av en sköldpadda fungerat som resonansbotten. Kanske var Dykarmannen musiker?

Vi är i Paestum ett par timmars resa söder om Neapel. I detta bördiga jordbruksområde, som bevattnas av floden Sele, anlade grekerna redan på sexhundratalet före Kristus en koloni som ursprungligen kallades Poseido-nia. Merparten av stadens kilometer-långa mäktiga murar finns kvar.

De första turisterna kommer redan klockan nio på morgonen för att se Paestums tre doriska tempel i vit kalksten. Efter Agrigento på Sicilien är detta Italiens främsta grekiska lämningar. Vid lunchtid gassar solen över templen. Ett fåtal mäktiga pinjer bjuder skugga. Från trädkronoma stiger cikadornas entoniga gnisslande konsert. Vi åker vidare till vad som är vårt egentliga mål: de små byarna vid havet i denna grönskande del av Italien som kallas Cilento och som till stora delar är en nationalpark.

Cilento är slow. Det är en grön-skande och betydligt mer lantlig variant av Amalfi-kusten, som har

Palazzo Belmonte har en lång

historia.På gården ovanför

det stora trapphuset ståt

denna kärra från 1800-talet.

"SVALORNA FLYGER SOM TOKIGA I GLÄDJEKASKADER DENNA SOMMARKVÄLL. DE TAR SATS ÖVER TERRASSEN I HUSET PÅ ANDRA SIDAN GRÄNDEN OCH STÖRTAR SIG SEDAN MOT MITT FÖNSTER I EN ALLT YSTRARE DANS."

blivit ett hårt exploaterat resmål. I

Cilento är besökarna få och strän-derna tomma åtminstone under vår junivecka och med all sannolikhet även i september.

Efter en timme är vi framme i Santa Maria di Castellabate. Palazzo Belmonte, där vi ska bo, visar sig vara precis så unikt och gästvänligt som mina vänner utlovat. Palatset är i själva verket i ett jaktslott från sextonhundra-talet direkt vid havet med egen strand och pool.

I skymningen står jag länge på balkongen och njuter av stillheten och friden. Den lilla kyrkan ringer till

kvällsmässa och det pinglar en stund. Svalorna flyger som tokiga i glädjekas-kader denna sommarkväll. De tar sats över terrassen i huset på andra sidan gränden och störtar sig sedan mot mitt fönster i en allt ystrare dans. Varv efter varv som på en motortävling.

Den stora bukten nedanför palatset ligger spegelblank. Bortåt den stora udden Punta Licosia har de gamla övergivna villorna köpts upp en efter en och restaurerats. Nu glänser de i solnedgången i en mild röd laxfärgad ton, som kallas "rosso cilentano" och som också en gång måste ha täckt Palazzo Belmontes fasad som nu har bleknat av solen.

hade blivit gamla och gått i pension. Ingen hade tagit över. Angelos föräld-rar hade inte bott där. Det var ungefär som Manderlay, slottet i Daphne Du Mauriers roman Rebecca. Det låg också vid havet, påpekar han.

- En dag i New York fick jag ett telegram där det stod att kommunen ville lägga beslag på Palazzo Belmonte och expropriera det. Då bestämde jag mig för att åka hem och kämpa. Dess-utom var jag trött på livet som börsmäklare.

orgonen därpå får vi en guidad visning lav slottets privatvåning

med vackra möbler och ett magnifikt färgsprakande majolikagolv, som är vanligt i Neapeltrakten. I det stora galleriet finns hans anfäder, både som porträtt på väggarna och som marmor-byster placerade på piedestaler. I stället för kapell finns ett ambulerande altare som kunde flyttas vid behov.

Kom en präst in med altaret i ditt rum, då kunde du vara säker på att din sista stund var kommen, skrattar Angelo.

Angelo Pignatelli är frånskild och har två döttrar. Dc ärver inte hans titel. Det gör möjligen hans kusin i Brasi-lien, men Angelo Pignatelli säger att han funderar på att istället skapa en

stiftelse. Jag frågar honom om han inte känner sig lite som i Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden: vetska-pen om att vara den siste i en lång dynasti, och förval-tare av ideal som i dag knappt existe-rar.

Jag tjänar min familj och denna titel. Det finns en tradition och ett arv att förvalta. Det är något som inte tillräck-ligt många i dag respekterar, svarar han.

fter några dagar i Santa Maria di Castellabate är all storstadsstress långt borta. Promenadtakten

utmed huvudgatan Corso Andrea Matarazzo (uppkallad efter en greve som lämnade byn och blev storförmö-gen i Brasilien) är långsamt maklig. Promenerandet är vad syditalienarna kallar "lo struscio", vilket innebär att man går fram och tillbaka utan mål.

En plats att stanna vid är fiskbuti-ken, där morgonens färska fångst omedelbart finns till försäljning. Vi ser på den fula röda

Ingenting saknas för att prinslivet skall vara komplett på Palazzo Belmonte: Intill baren och frukostmatsalen finns en stor pool, direkt nedanför ligger den privata sandstranden.

"EFTERSOM VI INTE LÄNGRE GÅR TILL SÄNGS MED VARANDRA SÅ GÖR VI LÅNGA PROMENADER FÖR ATT HÅLLA OSS I FORM."

lottet har alltid tillhört en och samma prinsfamilj. Vi hälsar

högtidligt på den nuvarande ägaren Angelo Granito Pignatelli di Belmonte, en elegant man i sextioårs-åldern i vit uppknäppt skjorta. Han har inte alls något emot att bli kallad "prin-cipe", men efter ett tag förklarar han att det går väldigt bra att bara kalla honom Angelo.

Det har alltid varit gott om prinsar, hertigar och markiser i Syditalien, som en gång ingick i vad som kallades konungariket Bägge Sicilierna. I dag är många dynastier utdöda. Angelo visar upp ett imponerande släktträd, där jag omedelbart tappar bort mig mellan åtta olika grenar som Strongoli och spanska kungafamiljer som Aragona och Cortez. En anfader skrev under en fredstraktat med Napoleon. En annan medlem av familjen, Antonio Pignatelli, valdes 1691 till påve och

tog sig namnet Innocentius XII.Anfadern Parisi I tyckte i början av

sextonhundratalet att Santa Maria di Castellabate, hundratjugo kilometer söder om huvudstaden Neapel, var den perfekta platsen för ett jaktslott. Här fanns och finns fortfarande gott om vildsvin och hjortar. Anfadern gjorde saken ordentligt. Det blev ingen liten paviljong, utan ett rejält slott med försvarstorn, fyrkantig borggärd och stora ägor. Idag finns trettiofem rum för gäster i slottet och ett femtontal i ett nyare annex.

- Det är inget hotell. Det är en histo-risk byggnad där jag vill att gästerna ska uppleva att de bor i ett privat hem. Därför finns det ingen skylt utanför, förklarar Angelo Pignatelli.

Tidigare arbetade han som börsmäk-lare i Schweiz och Milano. Slottet hade stått övergivet i tjugo år. Bönderna som arrenderat slottets mark

M

E

S

Kartussians klostret i Padula är ett av de största i Italien.Utmed de långa valven ligger munkarnas gamla celler, som idag ibland används för konstutställ ningar.

fisken scorfano (mycket ben och perfekt i soppor), triglie (rödbarb) och lokala fiskar som pezzogna och ricciola. Bland skaldju-ren hittar vi en knubbig variant utan klor som är ett mellanting av en langust och en krabba. Djuret, en läcker delikatess till spagetti, säljs under namnet havselefant.

Concetta Giannis mataffär lockar med färska fikon. Det är sommarens första skörd. De som brukar kallas för helgonens fikon, eftersom de mognar mellan den helige Antonius av Paduas fest (13 juni) och midsommar, som är tillägnad Johannes döparen. Concetta Gianni förklarar använd-ningen av tadducci som är de stora gröna zucchinibladen: när de är små kokas de till en soppa, ungefär som nässlor och äts tillsammans med pasta. Medan Concetta

redogör för denna specialitet ser jag hur fotografen Charlotta Smeds med radarin-stinkt fått syn på en vacker spegel bakom disken. Spegeln kantas av torkad röd chili, men det är ett par fotografier med Mussolini som gör romersk hälsning med utsträckt arm som lockar fotografen. Concetta poserar snällt och oberörd intill spegeln med Musse.

Nere utmed den långa havspromenaden sitter Nunzio Chiariello och Oliva Pasquale och njuter av sommarvärmen under ett stort randigt parasoll. De förefaller vara urbilden av det gamla strävsamma paret och har mycket riktigt varit gifta i mer än sextio år.

- Eftersom vi inte längre går till sängs med varandra så gör vi långa promenader för att hålla oss i form, säger Nunzio och delar helt naturligt denna mycket privata

detalj med oss.Ögonen lyser och han stryker kärleksfullt

sin hustrus nakna solfläckiga ben.

vällarna är mörka och tysta. Vi äter i trädgården på Palazzo Belmonte

precis ovanför stranden. Kocken Trofimena Flauto serverar maträtter typiska för regionen Kampanien, där den napolitanska traditionen dominerar. Hemgjord knubbig pasta. "cavatielli", i en gudomlig sås, givetvis utan grädde. Istället har Trofimena passerat och blandat i olika färska grönsaker som ärtor, zucchini, gul paprika, bondbönor och sedan kompletterat med färsk strimlad bläckfisk. Efteråt äter vi ugnsbakad fisk med små plommontomater. Efterrätten visar sig vara en total nyhet. Trofimena kommer med ett fat med små rektangulära knyten

täckta med choklad-sås och kanderat apelsinskal. Ingen av oss lyckas gissa vad det är.

- Melanzane alla cioccolata - aubergi-ner i choklad, säger

Trofimena, som om det var den naturligaste sak i världen men väl medveten om att vi alla blir helt förbluffade.

Som grönsak är auberginen lite bitter. Det gör att den matchar chokladen utan problem. Dessutom innehåller knytena en läcker fyllning bestående av kex, mandel-biskvier, riven sötmandel och citronlikör. Familjereceptet kommer från Trofimenas hemby Minori på Amalfikusten och serveras knappast på någon vanlig restaurang.

lottets rum är svalt. De tjocka murarna gör luftkonditionering överflödig.

Linnelakanen är nymanglade. jag somnar nästan med en gång. Det sista jag tänker på är prinsens berättelse om slottets spöken.

- Det är snälla spöken som inte stör någon. De tycker om klassisk musik, framför allt Mozart. Då och då startar cdspe-laren med en Mozartsymfoni helt oförklar-ligt, berättade Angelo vid middagen.

orgonen därpå åker vii väg för att se La Certosa i Padula tio mil inåt

landet. Detta kloster tillhörande kartusianor-den (en eremitorden grundad år 1084 av helgonet Bruno av Köln) är Kampaniens äldsta, från 1306. Klostret är med sina över femtio tusen kvadratmeter som en hel stad. Tjugofyra

K

S

M

"SLOTTETS RUM ÄR SVALT DE TJOCKA MURARNA GÖR LUFTKONDITIONERING ÄR ÖVERFLÖDIG.LINNELAKANEN ÄR NYMANGLADE. JAG SOMNAR NÄSTAN MED EN GÅNG."

munkceller vetter ut mot en klostergård som förefaller vara större än en VM-arena. De sista munkarna lämnade klostret så sent som på sextiotalet. Här finns kyrkor, kapell, refektorium (matsal) och otaliga praktfullt gyllene salar.

Munkarna levde ett eremitliv och skulle ha så liten kontakt med omgivningen som möjligt. I köket syns tydligt den mjölkled-ning som kom utifrån och som gjorde det möjligt för munkarna att göra sin egen ost. Kökets skarpa gula och gröna majolikaplattor har inte bara en dekorativ funktion, berättar guiden. Färgerna skulle distrahera flugorna som på så vis höll sig borta från maten.

Troligen var det i detta kök som munkarna '535 lagade till en legendarisk omelett på tusen ägg till den tyskromerske kejsaren Karl Voch hela hans här som stannade i klostret.

mrådet kring Padula är inte vackert. Flera små byar som Sala Consilina har

genom kristdemokratiskt vanstyre förvand-lats till ett Manhattan i miniformat. Höghu-sen med en skog av tv-antenner på taken har växt upp i rader utmed bergssidorna likt fingersvamp.

Vi åker tillbaka ner mot kusten till den sydligaste delen av Cilento. Vägen slingrar sig fram genom smala dalar. Den gula ginsten blommar ymnigt.

Ganska snart skymtar vi den stora Policastrobukten som omges av höga berg. Vägen ringlar sig som en orm ner till den lilla badorten Marina di Camerota. Vi fortsätter fram till udden Palinuro som domineras av en klippa med en stor fyr. Klara dagar när det blåser maestrale kan man härifrån tydligt se både ön Capri norrut och den eldsprutande

vulkanön Stromboli söderöver.Från hamnen går otaliga båtar hela

eftermiddagen. Vi väljer en tur där vi far ett antal av de många vackra grottor som finns utmed denna klippiga kust. Kaptenen Antonio Pepoli visar oss blodsgrottan, kallad så för de järnhaltiga mineraler som finns här och som antar en rödaktig ton när de oxiderar I bukten Cala Fetente luktar det svavel från vulkanisk aktivitet på havsbotten. Vackrast är den blå grottan som på tjugo meters djup har en lång underjordisk passage. Detta är en populärt mål för dykare. Allt som behövs för en dyktur finns att hyra på plats i Palinuro.

en sista morgonen innan vi lämnar vårt fantastiska prinsliv i Palazzo Belmonte

åker vi med båt ut till slottets gamla jaktmar-ker vid udden Punta Licosa. Reservatet omfattar nära fem hundra hektar orörd natur. En tät pinjeskog kantar kusten. Martallarna närmast havet är mycket låga och kryper utmed marken. Här finns fortfarande stora mängder vildsvin som livnär sig på skogens rötter och ollon från lövträden.

Havet är grunt vid Punta Licosa. Denna udde utpekas liksom Amalfikusten som den

plats där sirenerna satt och sjöng och lockade sjöfarare att gå på grund. Sirenerna beskrivs i den grekiska mytolo-

gin som tre systrar med kvinnohuvud och fågelkropp. Sirenen som gett namn till denna plats är Leucosia. Den romerske författaren Plinius den äldre, som skrev en encyklopedi, noterar att "mitt emot Paestums bukt ligger Leucosia, som har fått sitt namn efter en siren som där ligger begravd".

Utanför udden finns en liten obebodd ö, där biologerna särskilt intresserat sig för den unika blå färgen hos öns små ödlor. Vi åker runt ön. Det är en fullständigt vindstilla dag. Jag ställer mig i fören. Havet ligger som en blank oändlig glasskiva framför mig. Jag tvekar ett ögonblick. Så tar jag språnget, plöjer Punta Licosas spegelblanka havsyta och försvinner ner i en annan dimension - det var sommarens skönaste bad! - precis som Dykarmannen för tvåtusen femhundra år sedan.

"HAVET ÄR GRUNT VID PUNTA LICOSA. DENNA UDDE UTPEKAS LIKSOM AMALFIK US TEN SOM DEN PLATS DÄR SIRENERNA SATT OCH SJÖNG OCH LOCKADE SJÖFARARE ATT GÅ PÅ GRUND."

O

D

CILENTO

BOENDE

Bara fyra ömmar från Rom f finns en helt annan värld. C ilento kan man lätt fe för sig att man rest tillbaka öden Hår kan man fortfarande bo hemma hos en gamma prins och har ligger de viktigaste grekiska lämningarna pa ita enska fastlandet.

Cilento är den sydligaste delen av den stora regionen Kampanien. Området är glest befolkat och sträcker sig från Paestum och Agropoli i norr ner till Sapri i söder.

En stor del av de inre delarna av området är skogigt och består av höga berg. Bil behövs för att se området ordentligt.

Det tar cirka fyra timmar att nä Cilento med bil från Rom. Tag med byte tar ungefär lika lång tid, med möjlighet att kliva av både i Agropoli eller i Pisciotta direkt vid havet.

Palazzo BelmontePrinsen Angelo Pignatellis slott direkt vid havet är en juvel med både pool och egen strand och bästa tänkbara service. Ända är det

långt ifrån ett anonymt lyxhotell. Dubbelrum från 225 euro.Adress: Via Fla vio Gioia 25,Santa Maria di CastellabateTel. +39097496 02 11Webbplats: www.palazzobeImonte.com