Uttryck 04 2011

Uttryck 04/2011UF Uppsala

VID VÄGS

ÄNDE

— tema —

Uttryck 02Första sidan

– Mr. Gandhi will find that it takes a great deal more than a pinch of salt to bring down the British Empire.

Orden uttalades av Lord Irwin i en berömd film av Richard Attenboroughs. För britterna kanske Gandhis plan verkade absurd. Men gjort som sagt, Gandhi vandrade tvärs över In-dien till vägens slut vid havet. Där började han tillverka salt och bröt på så vis britternas saltmonopol. Att britterna under-skattat den magre mannen blev uppenbart några år senare, då Indien befriades med hjälp av fredliga protestmarscher.

Sedan dess har protestmarscher ägt rum i världens alla hörn. Alla når de till sist vägs ände. Vissa vänder om, andra tar ett steg ut i det okända. Uttryck befann sig för ett par veck-or sedan mitt i en sådan protest, på Tahrirtorget i Kairo. En annan protest pågår just nu i Israel där ungdomar demonstre-rar mot den svåra bostadssituationen. Läs mer på sida 48. Ut-tryck bjuder även på en resa genom Khyber Pass, EMU-debatt och kyliga polarrelationer. Dessutom förklarar vår krönikör varför det är så viktigt att kenyanska maratonlöpare når vägs ände i sommar-OS nästa år.

Under hösten har Uttryck utökat sin verksamhet. Vår nya webbtidning Uttryck.org lanserades den 20 oktober. Två jour-nalister har besökt redaktionen och hållit mini-workshops. Dessutom inleder vi i dagarna ett spännande extraprojekt som kommer presenteras under våren.

Tack till redaktionen. Vi ses över en bit blåbärspaj i vinter-mörkret.

Sebastian van Baalen & Matilda Skoglö[email protected]

—Ord från redaktörerna —Word from the web-editors

Cover: At the end of the Khyber Pass road lies the Pakistani town of Peshawar. Approximatley 1,7 million Afghan refugees have fled to Pakistan, one of them this little boy. For futher reading, check out the pictures at page 28. Photographer: UN Photo/John Isaac

Flera artiklar i detta nummer presenteras i samarbete med Forum Syd. Årets tema är “Global säkerhet – grunderna och konsekvenserna av det djupt integrerade samhället samt möjligheterna till internationella samarbeten i en utvecklande värld.”

The Uppsala Association of International Affairs was founded in 1948. In February 1966 the first issue of its member magazine (by the time called Utrikesrapport) was released. It is no understatement to claim that a lot has happened since then. This year yet another big change has taken place in UF and Uttryck history. 45 years after the first issue of Utrikes-rapport saw the light of day, UF Uppsala’s magazine is now available on the web. So in case you want to read more about foreign affairs after finishing this issue of Uttryck, you should definitely visit Uttryck.org.

We are proud to be the web-editors of such a fine web ma-gazine. Together with the web editorial staff, which consists of some of Uppsala’s absolute best writers, we make sure to keep UF members updated on the latest news. If you are interested in joining us feel free to send an email or attend the next web editorial meeting. You will find all the updates you need on our Facebook group facebook.com/Uttryck.

On Uttryck.org you can find updates from all UF lectures in case you missed one or just want to read what we on the web editorial team thought of it. You can find longer articles that go deeper into one subject. You can also always find the latest news concerning foreign affairs.

Welcome to Uttryck.org!

Louise Gellin & Daniel [email protected]

Uttryck 03Innehållsförteckning

Nummer 04/2011

—MedarbetareAnsvarig utgivare: Marcus LindbergRedaktörer: Matilda Skoglöw, Sebastian van BaalenGrafisk formgivning: Viktor NyströmRedaktionen: Henrik Karlsson, Julia Örtegren, Hampus Östh Gustafsson, Axel Eriksson, Henrik Bylund, Renate Larssen, Linus Trygg, Jenny Lagensjö, Ekaterina Samoylina, Liam O’Brien, Phyllicia Jarret, Lars Stenstadvold.

Uttryck 4/2011 stängdes i redaktionen den 1 december. Upplaga: 1000 ex

Uttryck ges ut av Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala. Föreningen är religiöst och politiskt obunden och strävar efter att skapa debatt kring utrikespolitiska och globala frågor. Föreningen drivs på ideell basis.

Uttryck utkommer med fyra num-mer per år. Åsikter som kommer till uttryck i artiklarna delas inte nödvän-digtvis av föreningen.

Vill du prenumerera eller annonsera? [email protected]

Alltid i Uttryck Ögonblick från världen 46

28

26

12

14

0624

08161820

4248

Krönika

Going through the Khyber

The resource blessing

Den andra polarfebern

EMU – vid vägs ände

För vem tar vägen slut och varför42195 meter för Kenya

Marching to La PazFramtidens Atlantis?Carlos Slims känsla för monopolAtt köra bil är ingenting

The Soviet Union – 20 years laterIsraels ungdomar har fått nog

Reportage

Bildreportage

Nedslag

Essä

Gästdebatt

Historia

VID VÄGSÄNDE

— tema —

Israels ungdomarhar fått nog

reportage s—48

The resourceblessing

essä s—26


bildreportage s—28

EMU – vid vägs ände?

gästdebatt s—14

This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland and I show you how deep the rabbit-hole goes. — Matrix

Tema – Vid vägs ände

Gra

fik: V

ikto

r N

ystr

öm

Uttryck 6Krönika

Trots att jag aldrig har ställt upp i Idol har jag inte sluppit undan skräck-injagande domares granskande blickar. För bara några veckor sedan ställdes jag öga mot öga med en av dessa bedömare med rätt att avgöra om jag gått vidare eller kommit till vägs ände. Precis som i Idol gällde det att uppvisa passande attityd och utseende, däremot var god sångröst inget krav när det gällde att bevisa för den dömande tulltjänste-mannen i Chicago att jag var kvinnan de sökte.

Efter 11 september 2001 har säkerhe-ten på flygplatser i USA och resten av världen ökat. För medlemmar av Wisa waiver-programmet, där Sverige in-går, innebär detta att resenärer numera måste lämna elektronisk personlig in-formation och accepteras av den ame-rikanska staten innan avresa tillåts. Vid tullen krävs sedan fotografering, fing-eravtryck samt ett godkännande av en tulltjänsteman. Resenärerna måste där-till frånsäga sig rätten att ifrågasätta el-ler överklaga beslut som tas om inträde i landet.

Min egen resa började på Arlanda med destination Chicago. Väl framme stuvades jag in i en riktigt lång kö fylld av aspirerande amerikabesökare. Stäm-ningen i kön präglades av ett visst obe-hag där ord och inga visor gällde. Jag förstod snabbt vikten av att visa mig

skärpt. Tvärtemot köande Idoldelta-gares ambitioner att synas gjorde jag allt för att inte sticka ut. Det sista jag ville var att dra till mig uppmärksam-het från den barska lägervakt som med hård röst och arg blick sållade in folk i sina rätta led. Hon tolererade inte oreda och om någon vågade sig på en fråga fick de ett skarpt svar tillbaka som inte ledde till fler följdfrågor. Jag tyckte att hon var oprovocerat arg men vågade inte säga något av rädsla att utan laglig rätt till protest mista min plats i kön.

Efter en timmes köande blev det änt-ligen min tur att ställas till doms. Jag antog utmaningen med gott självför-troende och stolt hållning. Kroppsställ-ning kom som en bonus efter disciplin-träningen i kön, men självförtroendet berodde på något annat. Som blek väs-terlänning utan varken könssjukdom, drogmissbruk, utmanande stil eller hotfull religion var jag med mitt straff -fria register och mina demokratiska värderingar en stark aspirant till att få träda in i landet! Och så blev det. Guld-biljetten var min.

Vilka personer som faktiskt utma-nar tulltjänstemännen så pass att de nekas inträde vet jag inte exakt men deras gemensamma nämnare är att de anses utgöra ett hot mot USA:s säker-het och välbefinnande. HIV-smittade, drogmissbrukare och människor som

tidigare varit kriminella hör till denna kategori. De som befaras planera brott nekas automatiskt inträde utan att be-vis behöver utfärdas. Att inte tydligare regler än så är nödvändiga tycker jag ty-der på bristande rättsäkerhet.

De intryck från min resa som irri-terar mig är att vägen in till ett demo-kratiskt land som USA brister gällande vissa grundläggande demokratiska mål. Inskränkt yttrandefrihet, hårdare kontroller för vissa resenärer och ett otillräckligt rättskydd för individer är exempel på sådana. Diskriminering kan ske öppet när det finns möjlig-het för säkerhetspersonal att utöver de rutinmässiga stickproven granska vissa människor hårdare än andra. Alla människors lika värde kan också disku-teras när hälsotillstånd, bakgrund och misstänkt farliga politiska åsikter kan stoppa en människa med harmlösa in-tentioner att besöka landet.

Kollektivets säkerhets får inte moti-vera kränkande av individen. Att vilja resa in i ett land bör inte vara som att ställa upp i Idol. Idoldeltagare må behö-va vissa egenskaper och kvalitéer men en mångfald hos resenärer bör uppskat-tas och uppmuntras.

För vem tar vägen slut och varför?

Julia ÖrtegrenSkribent

Agnes GidenstamIllustratör

Uttryck 7Krönika

Uttryck 8Nedslag

Marching to La PazIn 2005 left-wing MAS won the Bolivian election giving the country its first indi-genous president. In 2011 Evo Morales’ claim to jointly represent the country’s 36 native groups was challenged as protestors set out on a march against his politics.

Uttryck 9Nedslag

Uttryck 10Nedslag

On 25th of September the protestors reached Yocumo. At this point they had been marching for 41 days. 1700 people consisting of men, women and child-ren, some armed with bows and arrows, some pregnant, stopped 300 meters from a road block set up by pro-government groups. What happened later that night shocked everyone involved. As police forces set out to disperse the protestors’ camp chaos broke loose. Video clips that have been released show heavily armed policemen beating indigenous protes-tors, discharging pepper spray and cha-sing them across a field clouded by tear gas. Unoffical sources claim four people were killed and several were injured. The unoffical sources also claimed a th-ree months old baby suffocated from the gas. Offically no numbers were released.

The chain of events that led up to the violent police crackdown started in June of that year, when president Mo-rales inaugurated the construction of a new highway. From the podium in Villa Tunari he looked out across the eternal green of overgrown yungas (steep val-leys) that for the next 300 km descend

towards the Amazon Basin. This white spot of the Bolivian map is known as Territorio Indígena y Parque Nacional Isiboro-Secure, or Tipnis. The reserve is home to several indigenous groups who survive on the game of the forest and the fish of its rivers. They do not have access to a fully functioning educatio-nal system nor proper healthcare, but as they are connected with the surroun-ding civilization, supporters of the con-struction argue that this situation will be improved. The road is an important step towards strengthening the regional economy and improving Bolivia’s noto-riously underdeveloped infrastructure. The development of the reserve have been high on Morales’ agenda ever sin-ce he led the march that gave this and other territories its legal status as an-cestral land in 1990. The highway is also an important part of a project aiming to connect Brazil with the ports of the Pacific Coast.

During the ceremony a few protes-tors shouted anti-government slogans. Their concern was the risk of a new wave of cocaleros (members of high-

land tribes that migrate to the fertile region to grow coca leaves) colonizing their ancestral land. According to a go-vernment report this migration so far has caused a ten per cent deforestation of the reserve. Morales, who is himself a cocalero and heads five coca union syndicates, dismissed these claims as ”NGO propaganda”. Nothing suggested this protest would escalate into what it later became.

In the week following the crack-down on the anti-highway march in Yocumo both the defence minister and the interior minister resigned in protest of the extreme violence and a general strike was called by the uni-ons. Outside a government building in El Alto miners lit dynamites to show their support. In Cochabamba Aymara and Quechua students began a hunger strike. The right wing opposition did a full turn in their indigenous policy and joined the protest by saying Mora-les neglects their constitutional rights.

In an interview with New York Times Morales has stated that his po-litical conviction stems from the time

Uttryck 11Nedslag

when serving in the army he refused an order to shoot at a protest march in 1978. Now he had found himself ul-timately responsible for a similar deci-sion. Cornered by the fierce criticism he decided to halt the construction.

– We can not understand that an indigenous government is violating our indigenous rights, said Fernando Vargas, in a comment to Al Jazeera, on 29th of August. The sense of disap-pointment among indigenous groups was unmistakable: the man who was supposed to be the defender of pacha-mama (mother nature) and the indige-nous rights had become the opposite.

According to Manuela Picq, a pro-fessor in Political Science at Amherst College, the New Left of Bolivia has inherited the tradition of putting de-velopment projects over indigenous rights from the neoliberals of the 1990s. This leaves the electoral base feeling cheated by their representati-ves. Furthermore, Morales’ attempt to push for indigenous rights might put different native groups against each other. This is manifested when the

indigenus of Tipnis express their fear that the real winners of the reforms, that being Aymara and Quechua, will become their colonizers.

There are several conflicting views on pachamama and development among the different native groups. When Morales is calling for the rights of pachamama he refers to a Quecha perspetive: you should respect and show your gratitude for nature, in re-turn she will let you cultivate the lands with good harvests. This stands in contrast to the idea of protecting bio-diversity and balance by adapting to the natural order, living on what natu-re gives without trying to tame it. This perspective is supported by the groups residing in Tipnis. These groups have so far been able to preserve their way of living even as the rest of Bolivia has been reshaped by Spanish coloniza-tion, regional wars and globalization. Thus being aimlessly incorporated into the modern nation state is a pain-ful process for these groups. They are losing their lands and gathering in the cities. There they are living below the

poverty line, with a reality of forced la-bour and young women having to sell their bodies. For example the border town of Quijarro, where the Bolivian lowlands turn into Brazil, is South Americas largest hub for human traf-ficking; there poor Bolivians are sold to buyers on the Brazilian side.

For better or worse the violent crackdown in Yocumo catapulted the protest into national and international media. With violent and shocking pic-tures on the evening news the protes-tors gained the platform they needed to make their voices heard. In the af-termath, as Morales situation became increasingly pressured, he issued a new law on 21th of October, prohibiting the construction of a highway through the reserve. The two months long march had reached the end of its road – by en-ding the construction of the highway – outside the parliament in La Paz.

Evo Morales, once an uncompromising protest leader, now reduced to a chari-cature for the same movement.

Henrik KarlssonWriter

Szymon KochanskiPhotographer

Uttryck 12Historia

Den andra polarfebernArktis isar smälter och allt fler gör sig beredda på att håva in det svarta guld som gömmer sig under de vita massorna. En minst sagt kylig kris har tornat upp sig. Men det är inte den första kapplöpningen om jordens poler. Efter en dramatisk jakt över isen placerades en norsk flagga på rakt motsatt sida av klotet, för exakt hundra år sedan.

“Arktis står inför avgörande förändringar i dessa dagar”. Så har ut-rikesminister Carl Bildt sammanfattat situationen i jordens allra nordligaste trakter. I takt med den globala upp-värmningen tycks en ny polarfeber ha blossat upp.

Man kan se år 2007 som ett symbo-liskt startskott på den senaste fasen. Den ryska flaggan placerades då på nordpolens havsbotten. Ryssland hyser stora förhoppningar om att polområdet skall accepteras som en naturlig utlö-pare av den ryska kontinentalsockeln. Även andra arktiska stater väntas göra liknande anspråk. Den militära aktivi-teten har tilltagit. Nya arktiska förband utrustas för att inblandade parter ska kunna skydda sina geopolitiska intres-sen, och kanske tillvarata alla de orörda naturtillgångar som samsas med ryska flaggan djupt under ytan.

Utplaceringen av ryska flaggan var en uppenbar markering, men långt ifrån första gången som människor nådde den geografiska nordpolen. Redan 1897 försökte svensken S. A. Andrée nå dit med luftballong, men flög ett tragiskt öde till mötes. Först 1930 återfanns ex-peditionens kvarlevor. Fyra år före An-drée hade norrmannen Fridtjof Nansen försökt att nå nordpolen med sitt far-tyg Fram. Men även hans planer slog fel. Skeppet frös fast i isen och Nansen tvingades fortsätta på skidor tillsam-mans med en kompanjon. Valrosspäck och isbjörnskött säkrade hans överlev-nad. Först efter tre år kunde han åter-

vända till Norge där han mottogs som hjälte.

Men Nansen skulle inte bli ensam om denna status. För exakt hundra år sedan, i december 1911, kunde hans landsman, Roald Amundsen (bilden), med tele-grafens hjälp låta omvärlden få reda på att han som första människa hade nått den geografiska sydpolen. “Gud vare tack!” skrev han i sin dagbok och firade bragden tillsammans med sina expedi-tionsmedlemmar genom att festa på säl-kött. Med hundspann och skidor hade han vunnit kapplöpningen mot britten Scott, vars expedition dukade under av svält och kyla på de antarktiska ödevid-derna. Något före Amundsen, 1909, hade de amerikanska forskarna Peary och Henson, tillsammans med fyra inuiter, blivit först med att nå nordpolen.

Kapplöpningarna kring sekelskiftet 1900 måste ses utifrån den polarfeber som rådde. Reseskildringar från po-larområdena blev omåttligt populära och polarforskningen heroiserades i det allmänna medvetandet. Ett flertal sta-ter och mecenater fick upp ögonen för dessa jordens mest skymda trakter. Till och med Monaco utrustade en expedi-tion.

Idéhistorikern Sverker Sörlin har me-nat att forskningen i polarområdena “bidrog till att forma såväl de nordiska ländernas internationella anseende som deras egen identitet”. I en tid präglad av nationalism kom nordbornas identite-ter att kopplas just till deras närhet till nordpolen. I Sveriges fall kom polarfe-

bern att mattas efter en tid medan den i det norska medvetandet blev ett mycket mer kontinuerligt inslag. Norge var ännu en ung nation och de vetenskap-liga framstegen i norr kom särskilt att bidra till konstruktionen av den natio-nella identiteten. Men de kom också att legitimera territoriella anspråk i områ-det.

För sydpolens del dröjde det till 1956 innan människor återigen satte föt-terna där. På 60-talet trädde sedan An-tarktisfördraget i kraft, vilket fastslog kontinentens status som internationellt område där forskning får bedrivas fritt. Territoriella anspråk gjordes av olika stater under 1900-talets första hälft, men dessa har idag inte någon större praktisk betydelse. Dessutom har olika skyddsåtgärder drivits igenom, vilka än så länge värnar den antarktiska naturen mot alltför hårdhänt exploatering.

I Arktis har territoriella anspråk däre-mot fått förnyad aktualitet och förpassat forskningen till den bakre scenkanten. Efter att ha varit föremål för en viss ri-valitet under Kalla kriget har nu en mer komplex tävling inletts om Arktis havs-botten, där aktörerna framför allt ut-görs av Ryssland, Kanada, Danmark och Norge. Men även USA och Kina, som bygger en egen isbrytare, har börjat rikta blicken norrut. Diskussioner som hölls under våren lockade såväl den ryska som amerikanska utrikesministern till att närvara, vilket illustrerar den annal-kande krisens magnitud.

Det som har föranlett den tilltagande

Uttryck 13Historia

intensiteten är avsmältningen av pola-risarna. Så sent som i september kunde tyska forskare rapportera att Arktis isy-ta var rekordliten. De dramatiska rap-porterna har avlöst varandra. Vissa be-farar rentav att nordpolen kan bli isfri under sommarmånaderna inom bara några år.

Det som gör Arktis högintressant den här gången är de betydande olje- och gasfyndigheter som anses vila i mörk-ret under de en gång så massiva isarna, men även mineraler och fiske. Idag är fyndigheterna svåråtkomliga, men just islossningen gör arktisk trafik och borr-ning klart enklare. Om andra oljekällor världen över dessutom börjar sina kom-mer hindren i norr att stå ännu mindre i vägen.

Sökanden och provborrningar efter olja har redan inletts, där giganter som Shell och Exxon är involverade. Miljö-organisationer har uttryckt stor oro och pekar på hur känslig den arktiska ekolo-gin är. Med katastroferna i Mexikanska golfen och Nigerdeltat i färskt minne

varnar de för de digra risker som förelig-ger vid utvinning under de svåra, arktis-ka omständigheterna. Konsekvenserna skulle kunna bli oöverskådliga. Och vid sidan av miljöhotet finns det också ark-tiska urbefolkningar som riskerar att råka illa ut.

Ryssland meddelade i somras att man kommer att konstruera två nya arktiska armébrigader. Samtidigt intensifierar också Norge och Kanada sin militära närvaro. Rysslands territoriella krav ska behandlas av CLCS, FN-kommis-sionen som ansvarar för kontinental-sockelns gränser. Men där är det lång kötid för inkommande ärenden. Frågan är därför om de ryska kraven kommer att hinna avhandlas i tid. Än så länge har det arktiska rådets arbete utmärkts av samförstånd, men de verkliga stöte-frågorna har behandlats med viss passi-vitet. Somliga befarar därför att de ark-tiska problemen kommer att invecklas i sådan hög grad att det internationella samfundet slutligen riskerar att frysa fast vid vägs ände.

Startskottet har gått för ännu en polarkapplöpning. Om drivkrafterna för hundra år sedan utgjordes av he-roism, nationalism och vetenskaplig framstegstro lockas man idag av de tillgångar som gömmer sig djupt nere i havsbottnen. Nansens och Amundsens skidor lämnade säkerligen spår efter sig. Men dagens kombattanter riskerar att sätta desto större avtryck.

Då som nu kan man skåda en män-niskans kamp mot naturen, med polar-områdena som skådeplatser. För hund-ra år stod sig naturen ofta starkast. Idag har människorna vunnit en helt annan potential att såra sin motståndare. Frå-gan är dock vem denna motståndare verkligen är: naturen, eller andra stater och företag?

Polarisarna må smälta, men några prognoser om töväder tycks just nu inte vara att vänta i kampen om Arktis.

Hampus Östh Gustafsson Skribent

Uttryck 14Gästdebatt

Krisen i euro-zonen förvärras för varje vecka som går. Krispaketen avlöser varandra, men både folken och finansmarknaderna har sedan länge tappat förtroendet för den europeiska krishanteringen.

När detta skrivs, i början av novem-ber, står det klart för alla att vi står mitt uppe i en kris för hela EMU. Men innan EMU bryter samman kommer vi att få se många räddningsaktioner, med åtföljande bråk mellan EU:s ledare; i värsta fall också ännu mer av dagens obehagliga strömningar: politikerför-akt, nationalism, ekonomisk-politisk protektionism, växande främlingsfient-lighet och en förstärkning av högerpo-pulistiska krafter som försöker slå mynt av krisen.

Krisen är ekonomisk – en följd av EMU:s många konstruktionsfel – men också, och inte minst, politisk. Demo-kratin har satts ur spel. Folken har re-ducerats till åskådare, utan möjlighet att påverka de beslut om nya svältkurer som skrivs ut. När Giorgos Papandreou var oförsiktig nog att föreslå att det gre-kiska folket skulle få ett ord med i laget blev han hudflängd både av Europas ledande politiker och av finansmarkna-derna och dessas vakthundar, IMF (In-ternationella Valutafonden) och ECB (Europeiska Centralbanken).

Grekland, som före krisen både levt över sina tillgångar och fuskat med sta-tistik, har varit en idealisk syndabock. Italiens Berlusconi likaså. Men ingen av EU:s ledare, eller ECB, hade någon kritik att anföra innan den globala fi-nanskrisen bröt ut och avslöjade bräck-ligheten i krisländernas ekonomier, och i hela EMU. Men sedan våren 2010 har mobbarna av Grekland haft högkon-

junktur. Inte minst från våra svenska mobbare, med Anders Borg och Fredrik Reinfeldt i spetsen, har oförskämdhe-terna om lata greker haglat. ”Vi ska inte betala för greker som går i pension vid 40”, säger Borg. Och mantrat upprepas: ”Ni lever över era tillgångar.”

Men sanningen är ju att Europa, och inte minst krisländerna, idag lever långt under sina tillgångar. Fabriker är stängda, turisthotell och restauranger står tomma, både låg- och högutbildade går utan jobb. Pessimismen breder ut sig.

Uppåt hälften av en hel grekisk ung-domsgeneration uppger att de vill flytta utomlands i jakt på jobb. Hur kan nå-gon påstå att länder som Spanien och Grekland, med en ungdomsarbetslös-het som överstiger 45 procent, idag le-ver över sina tillgångar? Eller att det är lättja, och inte brist på arbetstillfällen, som plågar krisländerna?

Mobbarna stirrar sig blinda på de budgetunderskott som idag präglar hela EMU. Men underskotten är en följd av krisen, inte dess orsak. Och krisen är en följd av fallande efterfrågan och en un-derminerad internationell konkurrens-kraft i flertalet EMU-länder. Men hur ska man kunna återställa konkurrens-kraften om man delar valuta med den urstarka tyska ekonomin, som uppvisar gigantiska överskott i utrikeshandeln år efter år?

Historiens dom över EMU kommer att bli hård. Och inte mindre hård kom-mer domen att bli över alla dem som körde den europeiska ekonomin i bot-ten med hjälp av förkeynesianska idéer om att en kris kan lösas genom att alla länder samtidigt skär ned på löner, pen-sioner, utbildning och sjukvård. Europa

befinner sig i en nedåtgående spiral som utgör att hot mot inte bara sysselsätt-ning och välfärd utan också, fruktar jag, mot europeisk demokrati.

Att lösa upp EMU blir krångligt och konfliktfyllt. Det finns inte, så vitt vi vet, någon Plan B för en ordnad reträtt. Kaos hotar. Den dag finansmarknader-na övertygas om att Italien, och kanske också Spanien, kommer att lämna EMU kommer kapitalflykten från de svagare ekonomierna att accelerera. Redan idag läcker länderna som såll, ungefär som Sverige innan vi lämnade stolligheten med fast växelkurs i november 1992. Men ju längre tiden går, desto högre lär de ekonomiska, politiska och sociala kostnaderna bli för att dra ut på lidan-det i syfte att bevara ett politiskt presti-geprojekt vars sårbarhet har överträffat de flesta EMU-skeptikers värsta farhå-gor.

För — Historiens dom över EMU kommer att bli hård

Stefan de VylderPh. D. EconomicsKonsult och författare

Uttryck 15Gästdebatt

Europa befinner sig i en skuldkris och många vill skylla problemen på eu-ron. Det är dock att göra det alltför lätt för sig. Det är inte euron som den eko-nomiska utvecklingen hänger på, utan på varje lands ekonomiska politik. Om ett land driver en vettlös eller kontinuer-ligt oklok ekonomisk politik går det illa, oavsett vilket valutasystem man har.

Krisen har slagit till mot Grekland och Portugal, men inte i ekonomiskt välsköt-ta euroländer som Tyskland, Finland och Nederländerna. Sverige har klarat sig bra utanför eurozonen, men Finland har också klarat sig bra inom eurosam-arbetet. Både USA och Storbritannien har stora statsfinansiella problem, men inget av länderna har euron som valuta. Det är alltså inte euron utan underskott och skulder som är problemens kär-na. För att hitta lösningen är det alltså skuld- och underskottsituationen som är avgörande och måste rättas till.

Förvisso har Grekland kommit med i eurosamarbetet genom statistikfusk och har under många år inte uppfyllt kraven på sunda statsfinanser. Flera länder har också negligerat reglerna om max-underskott och skuld när de väl blivit medlemmar.

Men, hur hade Europa sett ut idag om vi inte hade haft euron? Glöm inte storpolitikens grundläggande drivkraft under det skickelsedigra året 1989: att det var ett villkor för Tysklands enande under Kohl att landet accepterade att dela valuta- och penningpolitik med Frankrike, Benelux och övriga Europa. Kravet ställdes främst av Frankrike, med USA:s och Storbritanniens goda minne. Därför är kärnländerna i euro- och EU-samarbetet långt viktigare än till exempel Greklands euro- och EU-

medlemskap, även om kärnländerna helst ser att Grekland deltar.

Utan euron hade vi idag haft 17 olika valutor i euroländerna, sannolikt åter-kommande konkurrensdevalveringar och inget (nu modifierat) regelverk som satt press på länderna att hålla nere skuldnivåer och budgetunderskott, och reglera finanssektorn mer. Italien, Grekland och Portugal skulle sannolikt tillfälligt kunnat skaffa sig temporär konkurrenskraft på varandras bekost-nad genom devalvering av landets va-luta. Pressen för långsiktiga tillväxtska-pande reformer hade varit svagare än den nu blivit.

Eurosamarbetet är inte enkelt och fle-ra länder har haft svårt med disciplin, balans och stabilitet i de offentliga fi-nanserna och tillväxten. Många länder har lånat över sin återbetalningsförmå-ga. Fortsättningsvis kommer räntesätt-ningen på markanden för länders upp-låning att närmare följa olika länders olika utveckling av offentliga finanser, inflation, lönebildningen, etc.

Det kommer också att bli svårt att lösa Europas skuldproblem utan att reformer för ökad ekonomisk tillväxt genomförs i många länder. Även på detta område, förutom läxor av den nordiska bankkri-sen 1990-93, har Sverige bidrag att ge.

En stor vinst med det europeiska samarbetet har varit skapandet av EU:s inre marknad, med fri rörlighet för va-ror och tjänster. Det är särskilt viktigt för oss i Sverige att minnas eftersom vi är en liten, öppen och starkt utrikeshan-delsberoende nation. För euroländerna har euron varit central för att fördjupa integrationen och har särskilt gjort att handelshinder i form av olika valutor utplånats i euroområdet. Det har lett

till en oväntat snabbt ökad handel mel-lan euroländerna, och med omvärlden, något som Sverige nu under tio år gått miste om. De långsiktiga vinsterna får vi inte glömma nu när fokus framför allt ligger på de akuta problem i ett an-tal euroländer.

Vissa bedömare anser att det finns risk att euron kollapsar. Jag anser att de kraftigt underskattar den politiska vilja som finns, särskilt i Tyskland och Frank-rike, att hålla ihop eurosamarbetet. Visst finns möjligheten att Grekland finner sig tvungen att lämna eurosamarbetet, men europasamarbetet har en historia av att bli fördjupat vid kriser, och allt tyder på att så kommer att gälla även denna gång.

För att långsiktigt stärka eurosamar-betet pågår nu utformandet av sträng-are regelverk. Reglerna kommer att handla om fördjupat samarbete och koordinering mellan euroländerna för att kontrollera utvecklingen av budget-saldo och offentlig skuld, men även för att förhindra riskfylld skulduppbygg-nad i den privata sektorn (Irland och Spanien). Avvägningen mellan olika utgifter eller storleken på den offentliga sektorn kommer dock fortfarande vara en nationell angelägenhet.

Det görs nu allt oftare upp om Euro-pas ekonomiska politik enbart mellan de 17 euroländerna. Det är något som jag tror att vi bara sett början på, och det ligger inte i Sveriges intresse. När euroländerna väl tagit sig ur den akuta skuldkrisen och stramare regelverk finns på plats är därför ett svenskt med-lemskap i den gemensamma valutan naturligt. För att på ett effektivt sätt ta tillvara våra egenintressen ska Sverige vara med när beslut tas som påverkar vår och Europas framtid.

Emot – Varför eurosamarbetet behövs och kommer att överleva krisen

Carl B. HamiltonRiksdagsman (FP)Ordförande Riksdagens EU-nämndProfessor of international Economics

Uttryck 16Nedslag

Framtidens Atlantis?”Mitt land är på väg att drunkna” proklamerade Mikronesiens president Emmanuel Mori i upptakten till klimatmötet i Köpenhamn 2009. Översvämningar och stigande vattennivåer har kommit att bli ett stort problem för landets invånare.

I skrifterna Timaios och Kritias föder Platon myten om Atlantis – östa-ten som efter en misslyckad erövring av Aten sjönk till havets botten på en dag och en natt. Mikronesien befinner sig idag i ett scenario skrämmande likt den mytomspunna stadens. Lyckas man inte erövra klimathotet med stigande vat-tennivåer gör man havsbotten inte bara en stad, utan ett land rikare.

Mikronesien är ett litet land bestå-ende av mindre ögrupper i Stilla havet. Efter århundraden av tysk, spansk och japansk kolonisering blev landet fritt 1986 och är idag en självständig repu-blik. Med blyga resurser och under-målig infrastruktur klarar landet inte av att försörja sig själva, utan mer än hälften av statens utgifter finansieras av USA som också står för landets för-svar. Den största inkomstkällan för in-vånarna är jordbruket som står för hela 50 procent av BNP. Naturkatastrofer är inget ovanligt i landet som regelbundet upplever cykloner, tyfoner och över-svämningar.

Svåra översvämningar och förödan-de tyfonsäsonger är dock inte det enda Mikronesiens invånare nu har att oroa sig över. Klimatförändringarna har påskyndat de stigande vattennivåerna, vilket på kort sikt innebär fler, och vär-re översvämningar. Inte heller ser det bra ut på lång sikt där fortsatta problem kan innebära att hela landet hamnar under vattenytan.

En befolkning på knappt hundratu-sen och landets beroende av USA gör

Mikronesien till en relativt svag röst på världsscenen – någonting som idag sätter käppar i hjulet för landets över-levnadskamp. Klimatförändringar tar inte hänsyn till nationers gränser och inte heller kan ett land ensamt påverka klimatet, vilket Mikronesien insett. Al-liance of Small Island States (AOSIS) är en sammanslutning av cirka 40 östater som alla hotas av klimatförändring-arnas destruktiva konsekvenser. För-utom Mikronesien deltar bland annat Bahamas, Jamaica, Dominikanska re-publiken och Maldiverna i samarbetet. Maldiverna har till och med haft ett parlamentariskt undervattensmöte på tre meters djup för att uppmärksamma världen på det stundande hotet och tvinga fram nedskärningar i koldiox-idutsläppen. Hur fruktbart samarbetet är för mikronesisk del och vilka konse-kvenser det får återstår dock att se.

Christer Karlsson, forskare vid stats-vetenskapliga institutionen i Uppsala, menar att AOSIS -samarbetet historiskt sett haft ett visst inflytande på bland annat utformningen av Kyoto-proto-kollet, men berättar att stormakterna på senare år stärkt sitt inflytande över FN:s klimatpolitik. Världsjättar som USA, Kina och EU har idag ett domi-nerande inflytande i hur den framtida klimatpolitiken kommer se ut.

– Mindre aktörer, som till exempel Mikronesien och andra små öriken – vilka ofta är dem som drabbas värst av klimatförändringarna – har tyvärr marginella för att inte säga obefintliga

möjligheter att påverka inriktningen på det globala klimatarbetet, säger Chris-ter.

Klimatförändringarnas negativa konsekvenser för världens befolkning gör sig mer och mer påmind ju mer ti-den går och ju mer problemet inte tas i tu med. Att hela länder hotas av att sjunka till havets botten säger en del om problemets omfattning, och att något kanske borde göras åt saken. Saken är att det inte är så lätt som att trycka på en knapp och sakta ner den globala upp-värmningen, utan det krävs omfattan-de förhandlingar och åtgärder från all världens länder. Att ett land som Mik-ronesien inte kan påverka klimatpoli-tiken även när dess existens i världen hotas, beror troligtvis inte heller på ren och skär elakhet från världssamfundet, utan på problemets komplexitet och svårighet att hantera. Mycket görs idag, men bevisligen inte tillräckligt. Man kan dock fundera på vad som skulle krävas för att klimatpolitiken ska få större utrymme än den har. Nederlän-derna är ett land som i framtiden kan få stora problem med stigande havsnivåer. Kanske kommer ett översvämmat Am-sterdam ge större klang i världen än ett drunknande U-land någonstans i Stilla havet. Eller kommer vi i framtiden höra fler historier om forna europeiska stater som numera ligger övergivna på havets botten?

Alex ErikssonSkribent

Jason EdwardsFoto

Uttryck 17Nedslag

Uttryck 18Nedslag

Carlos Slims känsla för monopol

Sin enorma förmögenhet har Carlos Slim tjänat ge-nom American movil, ett av världens största telekombolag med närmare 215 miljoner kunder i Latinamerika. Sedan upphandlingen av statliga Telmex för snart tjugo år sedan har señor Slim mycket effektivt tagit bit för bit av både mark- och mobiltelefonnätet. Konkurrens och statlig inverkan har hållits undan tack vare ett slappt regelverk och skickligt företagande.

Priserna för mobil- och hemtelefoni i Mexiko är bland de högsta av alla OECD länder. Avgifterna för tillgång till nätet är så pass höga att det omöjligen går att skapa konkurrens som går med vinst. Närmare hälften av landets arbetande befolk-ning är anställda av mellan- eller småföretag, de företag som först slås ut av jättar som Carlos Slim. Monopol har således en enorm inverkan på landets ekonomi. Med detta som bak-grund gick president Felipe Calderón till val 2006.

2008 startades ett samarbete med OECD för att uppnå hö-gre konkurrens inom ekonomin och få till ett bättre regelverk. En lagändring samma år gjorde det möjligt att bötfälla åter-fallsförbrytare med upp till tio procent av företagets tillgång-ar. Lagändringen användes först mot Carlos Slim och hans position på telekommarknaden. Bötesnotan fastställdes till historiskt höga 11,99 miljarder pesos (ca 6,3 miljarder kronor).

Många experter menar dock att dessa ändringar om än kraftiga kommer vara verkningslösa. Den juridiska stab som jobbar för senor Slim har gjort allt för att överklaga och för-dröja utbetalningen av bötessumman. Tidigare betydligt lägre bötessummor har dröjt över ett decennium utan att några pengar har betalats. Symbolvärdet i att bötfälla American movil kan således gå förlorat och övriga monopolmarknader kan fortsatt känna sig trygga.

Men en väldigt aktuell konflikt mellan två marknader, te-lekom och teve, har gjort reformer välkomna även för Carlos Slim. Konflikten handlar om att han öppet och högljutt kla-gat på monopolet inom tevebranschen. Han vill bryta sig in på marknaden som når ut till 97 % av landets befolkning, fler än vad som har tillgång till rinnande vatten. Vad hans klagan har medfört är att frågan om monopol har lyfts fram i den politiska debatten. Presidentkandidater och sittande presi-denten Felipe Calderon kan nu lättare skapa bättre förslag på hur man når landets alla monopol. Först ut Carlos Slims eget.

Mexikos ekonomi har länge hämmats av privata och statliga monopol. Det tydligaste exemplet är telekommarknaden där världens rikaste människa Carlos Slim styr. Posi-tionen som ohotad har länge ifrågasatts men nu har regeringen vidtagit åtgärder.

Henrik BylundSkribent

Keith DannemillerFotograf

Uttryck 19Nedslag

Uttryck 20Nedslag

”Kvinnor har kommit med åsikter och råd sen profeten Muhammeds tid. Vi vägrar marginalisera kvinnor i de samhällets roller som är förenliga med sharia”.

Med dessa historiska ord förkunnade De Två Heliga Moskéernas Väktare kung Abdullah bin Abd al Aziz al Saud att kvinnorna i Saudiarabien ska tillåtas rösta.

Enligt Global Gender Gap Report för 2010 hamnar Saudiarabien på plats 129 av 134 med avseende på jämställdhet. Femte lägsta plats; en plats lägre än året innan, en plats högre än 2008. Kvinnor får inte köra bil, inte lämna landet utan tillstånd från en manlig släkting, inte synas inför främmande män utan en heltäckande svart abaya, och fram tills nyligen inte heller rösta.

Men kvinnosaken börjar sakta vädra morgonluft. Kung Abdullah är känd för sitt reformvänliga sinnelag och sitt stöd för kvinnors rättigheter. Sedan sitt tron-tillträde 2005 har han bland annat infört nationella ID-kort för kvinnor (som tidi-gare var skrivna på sina fäders respektive äkta mäns dito), och offentliggjorde i sep-tember i år sitt beslut att ge kvinnor röst-rätt och möjlighet att kandidera till den rådgivande församlingen. Om inte reell, så åtminstone teoretisk politisk makt.

Nyheten har mottagits med stor glädje bland många muslimska kvin-nor. Sabria Jawhar, en saudisk jour-nalist, prisar i sin blogg Sabria’s Out-of-the-box kung Abdullahs uttalande, men framhäver samtidigt att man inte bör underskatta den arabiska vårens inflytande på hans beslut om kvinnlig

rösträtt. ”Han är inte blind för blodsut-gjutelserna i Libyen, Syrien och Yemen”, förklarar hon. Enligt henne var det ett medvetet val från den saudiska reger-ingens sida att bemöta folkets krav på reform just i det här skedet.

Att folket verkligen skulle stå enat i sin reformönskan är dock ett osäkert påstående. Den traditionella patriarkala strukturen som genomsyrar alla delar av samhället, från idé till verksamhet, är en stor bromskloss för reformproces-sen. Många medborgare, såväl kvinnor som män, anser tillämpningen av sha-rialagarna enligt den stränga wahhabi-tiska uttolkningen vara av godo.

När kung Abdullah nyligen valde att benåda en kvinna som dömts till tio piskrapp för att ha kört bil sågs det inte med odelat positiva ögon. BBC Radio

Att köra bil är ingentingDet må vara en klyscha, men den passar in: Saudiarabien är ett land av kontraster. Å ena sidan en av världens rikaste oljemonarkier och västvärldens närmsta bunds-förvant bland arabstaterna, å andra ett konservativt religiöst samhälle där kvinnoför-trycket sätter Gudrun Schymans världsbild på skam.

Uttryck 21Nedslag

4 intervjuade en ung saudisk man vid namn Nawwaf, som oroar sig över ut-vecklingen.

”Nu vill de köra bil. Om fem år vill de ta av sig sin abaya, och om tio år vill de ha på sig korta kjolar.” Enligt honom är innehav av körkort och rösträtt två helt skilda frågor. ”Det är bra att kvinnor ska få rösta. De kommer att rösta för att förbättra hälsovården, utbildningen, arbetsmarknaden. (…) Att köra bil är ingenting.”

Han anser även att domen var rimlig och straffet proportionerligt till brottet. ”Om jag antastar en kvinna i ett köp-centrum får jag ett mycket värre straff”, resonerar han och hänvisar till shari-alagarna.

Sabria Jawhar, som ser sig som en moderat muslim och bär niqab av res-

pekt för sin kultur, anser att nyckeln till bestående reform i Saudiarabien ligger i just tolkningen av sharia. ”Vi vet att sharia tillerkänner kvinnor rättigheter inom Islam, men dessa har aldrig im-plementerats rättvist och riktigt”, för-klarar hon på sin blogg. Kvinnorättsfö-respråkare ska alltså kunna stödja sina krav på Koranens budskap för att på så vis vinna legitimitet i samhället, precis som de nuvarande konservativa ut-tolkarna gör. Tvistefrågan handlar om vem som har tolkningsföreträde i tros-frågor – ingen lätt fråga att besvara i en religion utan tydlig hierarkisk struktur.

Mycket makt ligger hos kungafa-miljen, och kung Abdullah, som kom till makten 2005 efter sin bror kung Fahds bortgång, vill utveckla landet och öppna upp samhället för kvinnor.

Men hans tydliga steg i en mer öppen och sekulär riktning har ingen lång-tidsgaranti; tvärtom så oroar sig många kvinnorättsaktivister och demokrati-förespråkare att utvecklingen är högst temporär och intimt knuten till den 87-årige och sjuke monarken.

Hans närmaste efterträdare är bro-dern prins Nayef. Han är inte tillnär-melsevis så reformvänlig som Abdul-lah. Författaren och antropologen Dr Mai Yamani sammanfattar skillna-derna mellan de två: ”Abdullah talar åt-minstone om reformer, Nayef kan inte ens bringa sig själv till att uttala ordet”.

Det finns alltså en risk att det dyrköp-ta avancemang inom jämställdhet som Saudiarabien sett de senaste sex åren kommer att omintetgöras så snart en mer konservativ monark tar över mak-

Uttryck 22Nedslag

ten. Ansvaret för att fortsätta kräva en reformprocess kan därför anses vila på de saudiska kvinnorna.

I juni i år organiserades massdemon-strationer i flera större städer i landet. Mödrar, systrar och äkta fruar lånade sina mäns bilar och förde fram dem i trafiken i protest mot en orimlig lag-stiftning som förbjuder kvinnor att köra bil. Flera blev arresterade och för-hörda, och släppta på nåder efter löften om att aldrig göra om det – bara för att sätta sig bakom ratten igen så snart de fick möjlighet.

Och protesterna börjar få effekt. Maha al Qatani, en trebarnsmor från Riyadh, blev i somras den första kvin-nan i Saudiarabien att få en trafikbot, något hon själv är otroligt stolt över. ”Om ingen offrar sig så kommer ingen att få sina rättigheter”, berättar hon för TIME. Kung Abdullahs benådning av en kvinna som dömts för att ha kört bil kan också ses som ett tecken på begyn-nande framgång.

I jämförelse med rösträtt och körtill-stånd kan frågan om den muslimska slöjans vara eller icke vara tyckas trivial, men den antar oanade dimensioner i debatten. Ingen fråga är så politiskt och

religiöst laddad. Många namnkunniga muslimska feminister förkastar slöjan som en förtryckets symbol, och ställer sig bakom lagförslag att införa förbud mot heltäckande slöjor som burqa och niqab i västerländska samhällen.

Andra gör precis tvärtom. Det finns intellektuella muslimska kvinnor som lyfter fram slöjan som en feministisk symbol. Dr Leila Ahmed, professor i Women’s studies vid Harvard Divi-nity School, framhåller att många mus-limska kvinnor valde att ta på sig slöjan just för att behandlas som jämlikar, för att undvika sexuell objektifiering på ar-betsplatsen och universitetet.

Åsikterna går isär, men alla parter är eniga om att slöjan har en framträdande roll i kvinnornas tillvaro i arabvärlden. Regelverket kring kvinnors påbjudna klädsel kan ses som en måttstock för samhällets konservatism – ju strängare det förstnämnda desto djupare det sist-nämnda.

I kuststaden Jeddah i Saudiarabien är det sociala klimatet mer liberalt än i huvudstaden Riyadh, och där får kvin-nor bära abayat med färgglada detaljer och broderier och behöver inte täcka håret. Långsamt men säkert börjar även

Riyadh luckras upp. Eman al-Mandeel har designat abayat i tolv år, och börjar se en långsam men tydlig uppluckring av de gamla klädkoderna. ”Man kan inte förändra ett land på ett eller två år”, säger hon i en intervju med BBC, men att fler och fler saudiska kvinnor börjar köpa hennes nyskapande kreationer är ett säkert tecken i tiden.

”Mitt mål är att få saudiska kvinnor att se ut som individuella medlemmar av samhället”, förklarar hon. Det målet delar hon med sina medsystrar, oavsett om de kandiderar till politiska poster, kör sina barn till skolan eller blir arres-terade för att ha promenerat ensamma över King Fahd Causeway hållandes en skylt med texten: ge kvinnor deras rättigheter.

För i Saudiarabien handlar kvin-norätt inte om marginalrättvisor. Det handlar inte om att få lika lång för-äldraledighet eller att kvotera in kvin-nor till bolagsstyrelser. I Saudiarabien handlar det om sådana basala rättighe-ter som att helt enkelt få ha en åsikt.

Kvinnors rätt att köra bil har blivit en viktig symbolfråga för de saudiska kvinnornas frihetskamp. Det drivs flera kampanjer för att väcka opinion och ifrågasätta de gamla traditionerna.

Renate LarssenSkribent

Edward MusiakFotograf

Uttryck 23Nedslag

Uttryck 24Krönika

Maratonlöpning. Bara ordet får de flesta att rygga tillbaka. 42 195 meter, det är ungefär som att springa från Uppsala till Knivsta – och till-baka igen. En solig söndagsmorgon i september tidigare i år sprang Patrick Makau den sträckan på strax under två timmar och fyra minuter och krossade det rådande världsrekordet. Segern i Berlin Marathon blev den perfekta av-slutningen på en fantastisk kenyansk löparsommar. Tidigare samma månad hade Vivian Cheruiyot blivit friidrotts-VM:s drottning genom att springa hem gulden på både fem och tio tusen meter i Sydkorea. Den kenyanska extasen har varit total.

Effekterna av sommarens framgång-ar skall inte underskattas. Löpning kan närmast liknas vid religion i Kenya och har en enande effekt på ett annars splittrat folk. Att nästan alla de keny-anska topplöparna kommer från en av landets drygt 40 folkgrupper spelar mindre roll. När de nu dessutom åter-erövrat positionen som världsledande från grannen Etiopien (Kenya tog åtta

löparguldguld i VM, Etiopien ett) har kenyanerna större anledning att jubla än på länge.

Annars har glädjeämnena varit få i sommar. Kenya har, liksom Afrikas horn, upplevt den värsta torkan på över 30 år vilket har orsakat både matbrist och enorma flyktingströmmar från norr. Inte blir det bättre av att landet sedan 2007 har stått under ett kaotiskt ledarskap. Efter ett uselt genomfört presidentval utropades den sittande presidenten Kibaki till vinnare. Protes-ter och anklagelser om valfusk lät inte vänta på sig och stora våldsamheter bröt ut. Resultatet blev, efter medlande av Kofi Annan, ett dubbelt styre där oppositionsledaren Odinga genom en nyinstiftad premiärministerpost fick i princip samma makt som Kibaki. En uppenbart absurd situation som för tankarna till Clint Eastwoods och José Calvos klassiska ordväxling i början av ”För en handfull dollar” från 1964. ”Every town has a boss.” ”Yes thats true, but when they are two I’ll say there are

one to many”. Kibaki och Odinga har

i snart fyra år försökt styra Kenya sida vid sida genom en av världens dyraste och mest korrumperade statsapparater. Det har gått sådär.

Det stora problemet ligger i att keny-ansk politik i mycket stor utsträckning handlar om stamtillhörighet. De flesta kenyaner röstar helt enkelt på kandi-daten från deras stam. Kibaki tillhör Kikuyu medan Odinga är ifrån Lu-ostammen. Dagens situation där båda försöker gynna sina egna på de andras bekostnad stärker knappast någon na-tionell identitet. Den 14 augusti nästa år går kenyanerna åter igen till valur-norna. Inget tyder i dagsläget på att det skulle bli en lugnare eller rättvisare process än senast. För att undvika en tragedi av 2007 års mått behövs det en enande kraft. Två dagar innan valet av-slutas sommar-OS i London traditions-enligt med herrarnas maratonlopp. Låt oss hoppas att Makau och de andra ke-nyanerna behåller formen tills dess.

42 195 meter för Kenya

Linus TryggSkribent

Uttryck 25Krönika

Maktskifte. Kenyas Patrick Makau på väg mot seger i Berlin Marathon. Segertiden skrevs till 2.03.38 vilket är nytt världs-rekord. Strax bakom ser vi den tidigare världsrekordhållaren och levande legenden Haile Gebreselassie från Etiopien.Foto: PHOTORUN/SCC EVENTS

Uttryck 26Essä

In 1976, the Venezuelan co-foun-der of OPEC Juan Pablo Pérez Alfonzo made a surprisingly apocalyptic pre-diction: “ten years from now, twenty years from now, you will see: oil will bring us ruin … oil is the Devil’s excre-ment”. During the same decade, Nor-way discovered its vast North Sea oil and gas reserves; in the meantime, in Australia, a Labour Government spec-tacularly failed in its bid to buy back a stake in the national mineral wealth. Alfonzo’s remark was strikingly odd in the mid 1970s when oil was flooding his government with unprecedented ri-ches, but the ‘resource curse’ has since proved tragically correct in petro-states around the world. For every Norway, there are ten Venezuelas – and an Aus-tralia, stuck in the middle.

The ‘resource curse’ is a well-known paradox in development theory: simp-ly put, countries and regions with an abundance of non-renewable natural resources tend to have lower econo-mic growth and more internal conflict. Even in established first-world econo-mies the debate over the profits deri-ved from natural, God-given resources can sharply divide societies. Australia

How do nation-states around the world distribute their mineral wealth and beat the ‘resource curse’? At opposite ends of the earth, Australia and Norway offer two contrasting solutions.

has suffered markedly from the ‘Dutch disease’: the manufacturing sector, for instance, cannot compete with a hig-her Aussie dollar, which makes tourism less viable too. Of course, Australia is unlikely to break out into civil war any time soon – unless we lose the Ashes to England again in the cricket next sum-mer. Yet a vitriolic debate about the imposition of a tax on mining ‘super-profits’ has proved in recent years to be the most dramatic source of tension in traditionally soporific Australian po-litics. Who owns the natural resources driving the booming export economy? Do they belong to the multinational corporations who own the land and extraction licences, or to the citizenry as a whole? Do they belong to us, now, to be spent on tax breaks and material consumption, or do they belong to Aus-tralians in perpetuity, for the benefit of future generations too?

Last year, Australia’s centre-left La-bour Government attempted to im-plement a Mineral Resources Rent Tax (MRRT), levied on 30% of ‘super-pro-fits’ from the mining of iron ore, liquid natural gas and coal. A public relations war broke out between Prime Minister

Kevin Rudd’s Government and mining interests in May 2010, with the Australi-an Electoral Committee’s statistics sho-wing that the mining groups opposing the tax spent an unprecedented $22m AUD (154m SEK) on their campaign in the six weeks prior to the end of Rudd’s leadership. His demise was a powerful demonstration of the ability of big mi-ning companies such as Fortescu Me-tals, Xstrata and Hancock Prospecting to control the political agenda: this was clearly big business. But the opposition to the tax of some unions representing workers in the mining industry showed the complexity of the issue, and how it transcended simple class divisions.

One model for the distributive prin-ciples of the MRRT is the Government Pension Fund of Norway, colloquially known as the ‘Oil Fund’ (established 1990), which saves some of the surplus wealth generated by Norwegian oil for a rainy day. As of valuation in June 2011, it was the largest pension fund in the world: on 31 December 2010 its total va-lue was 3,077 bn NOK and it held 1% of total global equity markets. The Fund openly admits that current revenue from the petroleum sector is estimated

The Resource Blessing

Uttryck 27Essä

to be at its peak: all over the world, we are slowly wandering towards the end of the lucrative road paved with oil. The Fund represents a conscious decision to counter the disruptive effects of fluctua-ting oil prices, cure the ‘Dutch disease’ and ensure Norway’s wealth outlives its oil reserves.

It’s tempting to remind critics of the Australian MRRT, adamant that the proposed tax would kill the ‘golden goose’ that is the mining industry, to consult the Norwegian tax code: alt-hough the corporate tax rate is only 28%, companies pay an additional 50% tax to profit from the oil belonging to all Norwegians. The Oil Fund has hard-ly curtailed the North Sea extraction companies or international investment, and it has endowed a small population with one of the most lucrative savings accounts in the world. Australia, on the other hand, risks leaving our next gene-ration with a hollowed-out quarry and the faded riches of glory days trading coal with China as fast and furiously as possible. While the most recent re-source boom brought billions of dollars of profit to mining corporations, the consequences for the rest of the coun-

try have been mixed, often featuring increased rent, skill shortages and strai-ned infrastructure.

In recent years, the comparison of Australia with Norway is a story of two small developed economies both resisting the global recession in their own way. Australia splurged, its small boats raised by the immense Chinese tide, while Norway saved. The global

financial crisis shook just about every economy on earth, except Norway. In the midst of the worst global downturn since the Depression, the Norwegian economy grew by nearly 3% and the go-vernment enjoyed a budget surplus of 11%.

Australia must act to follow Norway’s enlightened lead: former Liberal Party Treasurer Peter Costello instigated a

future fund, but, alas, the future was spent within a decade. It is time to re-surrect the MRRT, in its full undiluted form. We have been told, over and over again, that open markets and interna-tional development was the only option for Australia’s minerals: that having the temerity to ask for a share of the profits would frighten and offend our multi-national investors. Strange, then, that Norway, with a population of only five million, could confidently establish an equitable ‘super-profits’ tax system wit-hout scaring off its international part-ners. Even stranger that Norway could utilise revenue from its sudden resource windfall to launch one of the biggest sovereign wealth funds in the world, which is now a major investor in eco-nomic development both at home and overseas. The basic fact remains that the wealth generated from natural resour-ces deserves to be shared as far as prac-tically and politically possible. Or else, to paraphrase Alfonzo, future Australi-ans might come to think of coal as just another mark of the Devil.

“Ten years from now, twenty years from now, you will see: oil will bring us ruin”

Liam O’BrienWriter

:Bron (Flickr)Photographer


Uttryck 28Bildreportage



Previous spreadAfter decades of occupation, civil war and repressive rule, owning an AK47 in Afghanistan is not uncommon. In supporting this recovery the UN’s DDR programme focuses on disarmament, demobilization and reintegration. Ho-wever, a lot of people still keep guns at home to protect themselves from warlords. Photo: UN Photo/WT

This spreadThe Khyber Pass road is part of the Asian Highway, a project initiated in 1958 by the United Nations. By building a road network of almost 55 000 kilo-metres the project aims at modernizing an area with a population of over six hundred million. Constructing this part through the Khyber started about 20 years ago, virtually without any mecha-nical help. Photo: UN Photo/WT

Every stone in the Khyber has been soaked in blood.

Those are the words of British soldier George Molesworth. The Khyber Pass is the gateway to the sub-continent and lies straight ahead to the west of Pesha-war in Pakistan, linking Afghanistan and Pakistan. Few roads have been a scene to more invasions than the Khyber Pass road. Persian King Darius I invaded Greece through the Khyber. Alexander the Great invaded Persia through the Khyber. The British invaded Afghanis-tan through the Khyber. And in 2001, when the allied forces invaded Afgha-nistan, the Khyber Pass road once again became a battle scene, being the major road for resupplying NATO forces.

Even though offering a spectacular panorama view of the Safed Koh moun-tain range, the road has not been a fa-vourable route since ancient days when it was part of the Silk Road. Along the road stretching from Jalalalbad in Af-ghanistan to Peshawar in Pakistan, multiple problems are present. War and natural disaster have displaced thou-sands of people. Arms and drug traf-ficking is a major concern. Taliban cells have moved across the pass and set up bases in Pakistan’s Khyber Pakhtunk-hwa province.

Uttryck Magazine explores the ancient road, from Jalalabad to the road’s end in Peshawar, going through warzones, na-tural wonders and a culture rich area.



AboveThe gate at the Torkahm border post marks the border between Afghanistan and Pakistan as well as the gateway to the Khyber Pass road. Being the busiest border crossing between the countries, the port of entry is a major trans-porting, shipping and receiving site for both countries. Photo: Imran Schah

RightGoing up the Khyber one would pro-bably notice the colourful decorated trucks of Pakistan. Decorated with floral patterns, calligraphy of poetic verses and driver’s words of wisdom, this form of art is a typical part of Pakistani tradi-tion. An average bus driver in Pakistan pays between 3000 and 5000 US$ for the exterior decoration of his bus. Photo: Imran Schah




This spreadA small girl is walking along the mud-fil-led streets in Khwas Koorona in Khyber Pakhtunkhwa. Severe flooding has in recent years hit Pakistan and approx-imately 2.5 million people have been affected. The province has 3.5 million residents. Photo: UN Photo/WT

Next spreadIn the Northern parts of Khyber Pakh-tunkhwa lies Chitral, a small Pakistani town located at the foot of Hindi Kush’s impressive altitude of 7708 meters. The royal mosque Shahi Masjid from 1915 is a beautiful landmark. Photo: Imran Schah





The Shandoor Lake is located at 3800 meters of altitude in Pakistan. In great cont-rast to war torn desserts in Afghanistan, the terrain around Shandoor Lake attracts thousands of adventures, for example Para gliders. In July an annual polo tourna-ment is held here, a habit inherited from the British colonial era. Photo: Imran Schah


AboveFor more than two decades Pakistan has been hosting Afghan refugees. This little girl is one of 1,7 million Afghan re-fugees. Peshawar still remains the main refugee resort in Pakistan, creating a special Afghan subculture in Peshawar. But in recent years the Pakistani go-vernment has accused Afghan refugees of criminal activities and terrorism, ma-king their status even more uncertain. Photo: Imran Schah

RightPeshawar lies in the semi-autonomous area in Pakistan called the Federally Administered Tribal Areas. This consti-tutionally special area is under direct control of the Pakistani president. Ho-wever much of the law enforcement is made by the Jirga, the council of elders, and tribes are allowed to handle their own affairs to a large extent. Photo: UN Photo/WT


Sebastian van BaalenWriter

Imran SchahPhotographer

Uttryck 42Reportage

Let’s go back to the past, about 20 years ago. What happened in 1991? It was a significant year for one power-ful state — the Soviet Union. It was the time when this country changed its his-tory completely and broke up with the communist past, ideology and system.

The dissolution of the USSR in 1991 was caused by a lot of factors. We can argue about what the most decisive fac-tor was, but we have to agree that each of them somehow influenced the Soviet “mechanism” which seemed to be so stable and strong.

It is safe to say that now, after 20 years, Russia won’t go back to its Soviet past. Economics are now being built on the base of capitalism. Russia is be-coming attractive and profitable for investors from around the world. The state is open for the whole world, and Russian citizens can travel everywhere they want. The market is full of impor-ted brands and accessible goods, but did

everything change for the better with the burst of capitalism?

One can say with certainty that the dissolution of the Soviet Union changed lives and fates of many people. The of-ficials who worked in the state machi-nery had to find other activities and job placements. In most cases there were two options; to continue their career in bureaucracy in a new country with a different system, or to run their own business. Igor Tyshetskiy worked in the ministry of foreign affairs and dealt with Soviet—Japanese relations, and after the dissolution of the USSR, he chose the second way. But was it diffi-cult for him?

Actually his life began to change al-ready in 1987.

— I just felt that radical changes were approaching, he says.

Igor gave up his career in the ministry of foreign affairs in the beginning of 1991, but since he was still engaged in

politics, he didn’t run his own business at once. At that time, the Soviet—Japa-nese relations were at a deadlock because of the territorial questions. That is why Igor, his colleagues, and their Japanese partners decided to create an inter-parliamentary fund to attempt to solve these problems. He was asked to become a general director of this organization, but unfortunately they did not succeed in their intentions. He eventually got an opportunity to work in the White house. After gaining experience there, Igor gave up his career in politics and started to organize his own business. His company dealt with the delivery of pedigree cattle and agricultural equipment to the Rus-sian market from Europe.

— The reason of it was very banal — I had to provide my family. I began to earn much more in comparison with my wages in the ministry. It was almost impossible to survive with the salary of a state official in the beginning of the 90s, he shares.

The Soviet Union — 20 years later

Uttryck 43Reportage

TopDay of unpaid cleaning job was obliga-tory for soviet workers

Middle“Labour makes people better and more useful for society” – authorities consi-dered.

BottomImage of exemplary soviet woman was always connected with labour.

Uttryck 44Reportage

In his opinion, the greatest thing is that he does not depend on the state anymore, and does not owe it anything.

— I think it can be possible, concer-ning only small business. Considerable expansion of business will lead to seri-ous dependence on the government, he says. But if we talk about moral satisfac-tion with being a businessman, Igor’s answer is unfortunately negative.

For Igor, one of the most memorable things after the collapse of the USSR, was the increase of prices and absolute absence of goods, but his thanks to his diplomatic career and the fact that he could go abroad, these social problems did not scare him much.

— I had opportunity to go to Ja-pan and buy two videotape recorders. I could sell one of them and then live normally during half of a year, Igor sha-res.

Sweeping changes concerned all the

social safeguards from the government; they just disappeared. People under-stood that they had nothing to rely on and everybody tried to get out of the si-tuation.

— In general I can say that the coun-try stood on the threshold of chaos and disorder in 1991, Igor says.

But what was valuable during the-se times? And are there any things that people miss today?

— Nowadays the main component of our life has become moneyness, Igor thinks. Spiritual values, which were po-werful during USSR’s times, disappeared.

The Russians long for some unique values and even emotions which existed in the USSR. Every nice dress or pretty doll was a rarity and that’s why such ordinary things evoked a lot of enthusi-asm. As some researchers show, people feel nostalgia for simple communica-tion; there is an opinion that in times of

the Soviet Union everybody was much kinder, friendlier and open to others. In addition, inhabitants of the USSR had their common culture which connected them with each other.

1991 was the end of the Soviet era. A lot of people “transformed” from officials to businessmen, from poor to rich, from open and unselfish to reserved and cal-culating. Dissolution of the USSR made some people successful while others got lost in their own lives and the new ti-mes. And that is why there is still a great question among scientists “What are the real consequences of the wave of capita-lism? Are they positive or negative?” But almost everybody is sure now that the Soviet past can be only in our memory, because there is no way back.

Ekaterina SamoylinaWriter & Photographer

Uttryck 45Reportage

Middle“Volga” was the most expensive and prestigious car in Soviet Union.

BottomSimple citizens couldn’t afford buying “Volga”, that’s why they used to buy “Moskvich” .

Uttryck 46Ögonblick från världen

Alla vägar bär till Tahrir 2011-11-20 10:44

Tahrirtorget är Kairos hjärta. Därför är det ett tacksamt torg att ockupera. Fredagen den 20 november attackerades de-monstranter återigen av egyptiska säkerhetsstyrkor här och en veckas våldsamma sammandrabbningar följde. Omkring 2000 människor skadades, många fick skottskador i ansiktet, förgiftades av tårgas eller misshandlades. Mannen på bilden har blivit träffad av gummikulor i magen.Text & Foto: Sebastian van Baalen

Uttryck 47Ögonblick från världen

Uttryck 48Reportage

En religiös man framför sitt tält på Rotschildboulevarden.

Uttryck 49Reportage

– Ska vi lämna landet? Eller ska vi stanna och kämpa för denna lilla bit jord som vi betalat blod och svett för?

Detta frågar sig Nico Black, en ameri-kansk israel som menar att protesterna borde ha dragits igång mycket tidigare. Black säger själv att han tack vare sitt jobb i den israeliska high tech industrin inte har haft så stora problem att klara sig ekonomiskt. Trots detta menar han att de allra flesta israeler känner att de befinner sig i en hopplös situation.

– Protesterna har uppstått för att människor känner att de för evigt kom-mer att förbli fattiga och att de inte har någon chans att spara ihop pengar till ett bättre liv.

Känslan man får av att prata med människor som deltagit eller bevittnat den senaste tidens proteströrelser är att de härstammar från en frustration som fått gro under mycket längre tid än bara de senaste åren. Det verkar inte vara fi-nanskrisen som skapat oron som på så många andra håll i världen, utan snarare verkar frustrationen ha legat under ytan under så lång tid som sedan 1980-talet.

Under 1980-talet höll Israels ekonomi på att kollapsa, varpå en omfattande ekonomisk omställning ägde rum. Den tidigare statscentrerade och socialis-tiskt inriktade ekonomin blev en ren-odlad marknadsekonomi och statliga företag såldes ut. Enligt Nico Black lig-ger en del av dagens ekonomiska pro-blem i denna företeelse. Istället för att sälja ut de statliga företagen till högst-bjudande, erbjöds företagen till höga befattningshavare till fyndpriser.

– Marknadsandelarna kunde ju ha sålts till allmänheten, som sedan kun-nat handla med dem och därmed fått en vinst av affären. Men detta gjordes ald-rig, säger Black.

Benjamin Kerstein arbetar som skri-bent i Tel Aviv och deltog i protesterna när de drog igång i sommar. Han me-nar att det finns en enorm och växande social orättvisa i Israel och håller med Nico Black om att händelserna för över 20 år sedan kan ha en del att göra med hur situationen ser ut idag.

– Vid tiden för den ekonomiska om-ställningen var den både nödvändig och

fördelaktig, men har över tiden blivit en ideologi i sig själv som i det långa loppet skapat ojämlikhet och klasskonflikt.

Därtill menar Kerstein att en annan grund för dagens protester härstammar från Israels grundande på 1940-talet, då hundratusentals judiska immigran-ter sändes ut för att bosätta sig i min-dre städer och byar på landsbygden där de ekonomiska möjligheterna var små. Samtidigt fick den ultraortodoxa mino-riteten en fördelaktig position i form av ekonomiskt statligt stöd för att upprätta religiösa skolor där männen spenderar sina dagar med att studera de heliga skrifterna. Sedan Israels grundande har denna minoritet vuxit enormt; i genomsnitt får en ultraortodox familj sju barn, där de allra flesta fortfarande lever på det statliga stöd man blev lovad för ett halvt sekel sedan.

När en grupp ungdomar denna som-mar bestämde sig för att campa på den stora och välbeställda Rotschildboule-varden i Tel Aviv för att protestera mot sina höga hyror väcktes en vrede som legat under ytan hos många människor

Israels ungdom har fått nog —Nästan en halv miljon israeler gick i somras man ur huse för att demonstrera mot en tuff bostadssituation och låg levnadsstandard. Trots löften om ekonomiska reformer verkar inget kunna få protesterna att avta.

Uttryck 50Reportage

och snart exploderade protesterna med hundratusentals deltagare. Benjamin Kerstein, som bor bara ett stenkast från Rotschildboulevarden, beskriver situa-tionen som näst intill euforisk under den första tiden som protesterna pågick.

– Jag blev glad över att se hur det is-raeliska folket skakade av sig sin apati inför inrikespolitiken och hoppades att det skulle leda till en förändring.

Både han och Nico Black berättar om en slags uppgivenhet, där befolkningen inte känner att de får ta del av det eko-nomiska välstånd som Israel uppvisar i internationella mätningar och media, utan att verkligheten ser mycket annor-lunda ut i det vardagliga livet.

Utan att de hinner få någon fråga om ämnet glider de båda in på konflikten mellan israeler och palestinier. Black menar att de allra flesta israeler har fått offra mycket för att leva på detta land-område under krig och terrorism och att människor därför inte vill ge upp utan kämpa för att kunna bo i Israel med en tillräcklig levnadsstandard. Att de höga kostnaderna som läggs på det israeliska försvaret kan vara en källa till de höga skatterna och höga kost-naderna för att leva i landet är ett ar-gument som framförts av både de som protesterat och i media av olika debat-törer. Detta avfärdar dock Black och säger att internationell media inte har en aning om vad som händer i Israel. Utan militären som förhindrar terror-attacker hade den israeliska ekonomin inte kunnat fungera.

– Dessutom sysselsätter den militära sektorn andra sektorer som i andra länder inte skulle fått den chansen.

Benjamin Kerstein är mer försiktig med att spekulera i militärens roll och säger att det verkliga problemet som ligger bakom de sociala orättvisorna bottnar i bland annat ojämlikhet, dålig social service och statens tendens att fa-vorisera arbetsgivare före arbetstagare.

– Dessa problem kommer inte att lö-sas genom en skattereform eller att dra

ner på den militära budgeten, även om båda skulle kunna vara en del av lös-ningen.

Det råder delade meningar om hu-ruvida proteströrelsen är en vänster-inriktad rörelse eller en ideologiskt överskridande rörelse. Oavsett vilket så verkar bilden som de båda israelerna vill visa komma både från vänster och höger inom den israeliska politiken. De menar att den israeliska politiken och det ekonomiska systemet skapar ett klassamhälle med social orättvisa, men menar att de i egenskap av judar har rätten att ställa krav i enlighet med zionismen. Kerstein berättar att han haft många långa konversationer med vänner om de ska ha råd att bo kvar i landet och han menar att staten har svikit de judar som invandrat från an-dra länder till Israel. Nico Black menar även han att situationen borde se an-norlunda ut.

– Tanken när staten bildades var att det judiska folket skulle kunna leva och frodas här. Att ge upp nu är inget alter-nativ.

och snart exploderade protesterna med hundratusentals deltagare. Benja-min Kerstein, som bor bara ett stenkast från Rotschildboulevarden, beskriver si-tuationen som näst intill euforisk under den första tiden som protesterna pågick.

– Jag blev glad över att se hur det is-raeliska folket skakade av sig sin apati inför inrikespolitiken och hoppades att det skulle leda till en förändring.

Både han och Nico Black berättar om en slags uppgivenhet, där befolkningen inte känner att de får ta del av det eko-nomiska välstånd som Israel uppvisar i internationella mätningar och media, utan att verkligheten ser mycket annor-lunda ut i det vardagliga livet.

Utan att de hinner få någon fråga om ämnet glider de båda in på konflikten mellan israeler och palestinier. Black menar att de allra flesta israeler har fått offra mycket för att leva på detta land-område under krig och terrorism och att människor därför inte vill ge upp utan kämpa för att kunna bo i Israel med en tillräcklig levnadsstandard. Att de höga kostnaderna som läggs på det israeliska försvaret kan vara en källa

till de höga skatterna och höga kost-naderna för att leva i landet är ett ar-gument som framförts av både de som protesterat och i media av olika debat-törer. Detta avfärdar dock Black och säger att internationell media inte har en aning om vad som händer i Israel. Utan militären som förhindrar terror-attacker hade den israeliska ekonomin inte kunnat fungera.

– Dessutom sysselsätter den militära sektorn andra sektorer som i andra länder inte skulle fått den chansen.

Benjamin Kerstein är mer försiktig med att spekulera i militärens roll och säger att det verkliga problemet som ligger bakom de sociala orättvisorna bottnar i bland annat ojämlikhet, dålig social service och statens tendens att fa-vorisera arbetsgivare före arbetstagare.

– Dessa problem kommer inte att lö-sas genom en skattereform eller att dra ner på den militära budgeten, även om båda skulle kunna vara en del av lös-ningen.

Det råder delade meningar om hu-ruvida proteströrelsen är en vänster-inriktad rörelse eller en ideologiskt överskridande rörelse. Oavsett vilket så verkar bilden som de båda israelerna vill visa komma både från vänster och höger inom den israeliska politiken. De menar att den israeliska politiken och det ekonomiska systemet skapar ett klassamhälle med social orättvisa, men menar att de i egenskap av judar har rätten att ställa krav i enlighet med zionismen. Kerstein berättar att han haft många långa konversationer med vänner om de ska ha råd att bo kvar i landet och han menar att staten har svikit de judar som invandrat från an-dra länder till Israel. Nico Black menar även han att situationen borde se an-norlunda ut.

– Tanken när staten bildades var att det judiska folket skulle kunna leva och frodas här. Att ge upp nu är inget alter-nativ.

Jenny LagensjöSkribent

Moshe Ben-ShaharFotograf

Forsättning Israels ungdomar

Uttryck 51Sista sidan

LÄS VID SVERIGES LEDANDE CENTRUM INOM UTBILDNING FÖR HÅLLBAR UTVECKLING!

<vårterminen 2012><dagtid>hållbar utveckling b 30hp/ hållbar utveckling—värderingar, världsbilder och visioner 15hp/ climate change leadership—power, politics and culture 15hp/sustainable development—psustainable development—project mana-gement and communication 15hp</dagtid><kväll>applied sustainability studies 30hp/människan och maskinen—perspektiv på teknik, makt och samhälle 7.5hp/ livsslosos och det moderna samhället 7.5hp/ actors and strategies for change —towards global sustainabilities 7.5hp/ sustainable design —ecology, culture and human built worlds 7.5 hp</kväll><<distans>människan och naturen 7.5hp </distans>

</vårterminen 2012>

MusikunderhållningSpeedkurser — prova gratisGoodiebags till de 100 första gästernaKurserbjudanden du inte får missa

Mer info finns på www.medborgarskolan.se

Inflyttningsfest!26 januari kl. 18.00, Hamnesplanaden 1

Undertecknatritad av Niklas Eriksson

Den 29 maj 1953 nådde den nyazee-ländske bergsbestigaren sir Edmund Hillary som förste man Mount Everst topp och svarade på frågan om varför med de berömda orden “because its there”. Kanske är det samma motiv som får människan att konsumera olja.

uGrundad 1966

Håll dig uppdaterad!

uttryck.org

POSTTIDNING BUtrikespolitiska Föreningen UppsalaBox 513751 20 Uppsala

Documents

Uttryck 04 2011