http://www.diva-portal.org

Postprint

This is the accepted version of a chapter published in Effektivare energi i bostäder: Enantologi om framtidens styrmedel (More Efficient Energy in Residences: An Anthology onFuture Policy Instruments).

Citation for the original published chapter :

Vedung, E. (2002)Styrmedel (Policy Instruments)In: Effektivare energi i bostäder: En antologi om framtidens styrmedel (MoreEfficient Energy in Residences: An Anthology on Future Policy Instruments) (pp.94-113). Eskilstuna: Energimyndighetens Förlag

N.B. When citing this work, cite the original published chapter.

Permanent link to this version:http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-42728

94

Styrmedel Evert Vedung Referens: Vedung, Evert, 2002, ”Styrmedel” i Boverket, Energimyndigheten & Naturvårdsverket, utg., Effektivare energi i bostäder: En antologi om framtidens styrmedel, s. 94-113, Eskilstuna: Energimyndighetens Förlag. Title in English: “Policy instruments”, in: More effective energy in residential buildings: An anthology on future policy instruments. Sammanfattning I artikeln ges en översikt över frågor som kan ställas om styrmedel allmänt och därmed om energipolitiska styrmedel. Tredelningen på käpp (reglering), morot (ekonomiska styrmedel) och predikan (information) utvecklas. Staten kan antingen tvinga oss, dela ut till och ta ifrån oss materiella nyttigheter eller övertala oss. Dessa den politiska maktutövningens urformer kan sedan kombineras logiskt, kronologiskt, horisontellt och vertikalt. Vertikala kombinationer har blivit särskilt aktuella genom tillkomsten av globala regulatoriska regimer som Kyotoprotokollet mot växthuseffekten och Montrealprotokollet till skydd för ozonskiktet. Artikeln slutar med en genomgång av värdekriterier som kan användas för att bedöma styrmedel. Bland substanskriterier som diskuteras märks måluppfyllelse, uppfyllelse av adressatmål, problemrelevans och hållbarhet (uthållighet, sustainability). Dessutom dryftas de ekonomiska kriterierna produktivitet och effektivitet samt demokratikriterier som legitimitet, transparens och participation.

95

Frågor om styrmedel Offentliga styrmedel är tekniker med vars hjälp aktörer i politiska och administrativa organ utövar makt i försök att säkra sig stöd eller åstadkomma eller förhindra samhällelig förändring (Vedung 1997:21). Vilka frågor kan vi politiker, administratörer, forskare och lekmän ställa om styrmedel? I tabell 1 ges några exempel: Tabell 1 Elva frågor om styrmedel 1. Vad är ett styrmedel? 2. Vilka grundläggande typer av styrmedel finns det? 3. Hur kan dessa grundläggande styrmedel ytterligare indelas? 4. Vilka kombinationer av styrmedel kan existera? 5. Hur kan styrmedels genomförande organiseras? 6. Vilka är de tänkbara typerna av effekter av styrmedel? 7. Vad finns det för teorier om när olika styrmedel kan och bör tillgripas? 8. Hur utvärderas styrmedels verkningar fortlöpande och när de upphört? 9. Mer specifikt, vilka värdekriterier kan användas för att bedöma styrmedel? 10. Vilka är förutsättningarna för att uppnå positiva effekter med styrmedel? 11. Vilka styrmedel verkar på kort, medellång respektive lång sikt? Uppsatsens syfte Syftet med uppsatsen är att ge svar på frågorna 1, 2, 3, 4 och 9. Vi kommer att resonera generellt även om exemplifieringar skall ges från området energi och särskilt då energihushållning i bostäder och bebyggelse. Fråga 1 anser vi oss redan ha lämnat ett kort svar på i uppsatsens första mening. Den definitionen utesluter organisering som styrmedel. Organisering är förvisso en betydelsefull styrstrategi i offentliga sektorn. Staten styr genom att upprätta, omorganisera eller avskaffa myndigheter. Staten styr genom att stimulera fram lösa nätverk, som består av personer från flera myndigheter och från privata sektorn. Staten styr genom att lägga huvudansvaret för genomförande av fattade beslut på nationell, regional eller lokal nivå. Organisering utesluts dock i denna korta uppsats. Styrmedel är något annat än organisering. Överhuvudtaget lämnar vi fråga 5 obeaktad i vår analys.

96

Käppen, moroten och predikan Vilka grundläggande typer av styrmedel finns det? Detta är fråga 2 i figur 1 ovan. Av den stora mängden klassificeringar av styrmedel som finns i litteraturen skall en enda här utvecklas. Utgångspunkt skall tas i treenigheten regleringar, ekonomiska styrmedel och information. Enligt uppdelningen på regleringar, ekonomiska styrmedel och information har staten tre grundläggande redskap till sitt förfogande. Staten (kommunen, landstinget, EU) kan antingen tvinga oss, tillföra och beröva oss materiella nyttigheter eller övertala oss. Att regera innebär att bruka käppar, ge och ta morötter samt ägna sig åt predikokonst.1 Käpp, morot och predikan är den politiska maktutövningens urformer. Alla styrmedel som står staten till buds kan reduceras till dessa tre. Ryggraden i min argumentering skisseras i figur 1. Anta att staten på kort sikt vill minska elanvändningen i landets lokaler. Staten kan då förbjuda elbelysning nattetid i tomma fastigheter (reglering), fördyra elektriciteten genom att belägga den med en särskild skatt (ekonomiskt styrmedel) eller orkestrera en kampanj för elsparande riktad mot lokalanvändare (information).

Figur 1 Tre styrmedel: käppen, moroten och predikan Anta att staten på kort sikt vill minska elanvändningen i landets lokaler. Staten kan då förbjuda elbelysning nattetid i tomma fastigheter (reglering), fördyra elektriciteten genom att belägga den med en särskild skatt (ekonomiskt styrmedel) eller orkestrera en kampanj för elsparande riktad mot lokalanvändare (information). Regleringar (käppen) är föreskrifter som målgruppen måste åtlyda. Utmärkande för en reglering är att adressaten är tvingad att leva i enlighet med den föreskrivna regeln. Relationen mellan den

1 En översikt över klassificeringsgrunder finns i RRV 1985:58:56ff. Se även Söderlind & Petersson

1988:213f; Hood 1983; Salamon 1989:30ff; Eckhoff 1983; Hermerén & Åström 1982; Vedung 1982a:19; Klingberg 1980. Min klassificering går i sina huvuddrag tillbaka på Etzioni 1975:5f som talar om ”coercive”, ”remunerative”, och ”normative” makt (power). I Vedung 1998b ges en genomgång av alternativa klassificeringar av styrmedel.

97

styrande och de styrda är auktoritativ i bemärkelsen tvingande.2 I en reglering igår i allmänhet hot om negativa sanktioner i form av böter, fängelse eller

annan bestraffning mot den som inte fogar sig. Men det behöver inte vara så. Det finns regleringar vari hot om negativa sanktioner inte ingår. Trafikmärket röd gubbe i gatukorsningar tycks vara ett sådant fall. Bakom signalen finns en regel som säger att man inte får gå mot röd gubbe men den som bryter mot regeln blir inte utsatt för bestraffning. Uppenbarligen finns det regleringar som inte är sanktionsbelagda. Offentliga regleringars definitionsmässiga egenskap är därför att de utgör föreskrifter som målgruppen måste åtlyda och som införts av politiska eller administrativa organ.

Ekonomiska styrmedel (moroten) innebär att maktutövare genom att tillföra eller beröva någon materiella resurser söker skapa eller upprätthålla ett önskvärt handlande eller tillstånd. Både de materiella resurserna och regelverket enligt vilket de materiella resurserna tillförs eller berövas någon räknas till det ekonomiska styrmedlet. Ekonomiska styrmedel gör det billigare eller dyrare att vidta en bestämd åtgärd. De tvingar inte aktören att vidta eller avstå från att vidta åtgärden, vilket principiellt skiljer dem från regleringar. De lämnar den som skall påverkas frihet att själv avgöra om hon skall vidta en viss åtgärd eller inte.

En agent kan avhålla sig från att nyttja ett ekonomiskt tillskott - t.ex. ett bidrag - därför att hon inte vill utföra den handling, som bidraget är knutet till. Hon kan naturligtvis också ta emot bidraget och vidta åtgärden. Poängen är att ekonomiska tillskott inte påbjuder handlingar utan gör dem billigare.

På liknande sätt fungerar ekonomiska pålagor. En skatt på torvbränsle förbjuder inte kunderna att köpa och bränna torv. Den gör det dyrare för dem att köpa och bränna torven.

En skatt har ändå tvingande moment. När agenten utför den handling, som skatten är knuten till, måste hon betala skatten. Men vad skiljer då en skatt från ett förbud, dvs. en reglering? Båda innehåller ju ett mått av tvång. Jo, skillnaden är att förbudet skulle avse själva handlingen - användning av torv som bränsle - medan tvånget i skattefallet inte gäller handlingen utan inbetalningen, om handlingen utförs. Själva handlingen som skatten är knuten till är inte förbjuden eller påbjuden i skattefallet.

Informativa styrmedel (predikan) slutligen innebär försök till påverkan genom övertygelse, övertalning eller faktaupplysning. Direkt muntlig rådgivning, utbildning och upplysnings-verksamhet räknas hit. Informativa styrmedel är kunskapsöverförande eller pläderande.

En likhet mellan ekonomiska styrmedel och information är att de saknar moment av tvång vad gäller den företeelse de är knutna till. Mottagare av statliga informationsansträngningar är inte tvingade att handla på det sätt som rekommenderas i informationen. De är fria att följa rekommendationerna eller att strunta i dem. Detta skiljer båda dessa styrmedel från regleringar.

Från ekonomiska instrument skiljer sig informationen i det avseendet att inga materiella resurser är involverade. Den som handlar får inga materiella belöningar som tack; hon behöver heller inte lida materiella förluster på grund av sitt agerande. Det enda som erbjuds är ord, ord, ord.

2 Andra ord för reglering är ”restriktion” eller ”administrativt styrmedel”. Termen ”administrativa

styrmedel” används emellertid på svenska också som beteckning på de villkor som gäller för statliga lån och bidrag. I detta fall blir således ett administrativt styrmedel en del av ett ekonomiskt styrmedel. För exempel och diskussion, se Vedung 1993a:135.

95

Alla tre styrmedlen kan vara negativt eller positivt formulerade. Regleringar kan förbjuda och påbjuda. Ekonomiska styrmedel kan tillföra eller frånta. Information kan råda eller avråda.

Den indelningsgrund som ligger bakom vår styrmedelsklassificering är styrteknik. Instrumenten är ordnade efter bindningsgrad eller grad av tvång. Regleringar är i princip mer tvingande för adressaterna vad gäller ett visst handlande än ekonomiska styrmedel, som i sin tur är mer tvingande än information. Ett påbud i en statlig energinorm om att nya bostadsfastigheter måste uppfylla vissa krav på låg genomsläpplighet av värme är mer tvingande för adressaten än ett bidrag till den som uppfyller samma krav eller ett råd om att ett sådant krav bör uppfyllas. Ett förbud mot användning av el för ett visst ändamål är mer tvingande än en skatt på användningen, som i sin tur är mer tvingande än information om att man bör minska elanvändningen.

Efter denna genomgång av vår grundläggande typologi över styrmedel (Fråga 2 i Tabell 1) skall vi nu övergå till nästa spörsmål: Hur kan dessa tre grundläggande styrmedel ytterligare indelas (Fråga 3 i Tabell 1). Regleringstyper Åtskilliga är de varianter av regleringar, som tagits i bruk i modern statskonst. Ett sätt att få överblick är att ordna dem efter avsedd styrka. Vi koncentrerar oss därvid på förbud och lämnar påbud därhän. Vi urskiljer fyra typer: absoluta förbud, förbud med dispenser, tillståndstvång och anmälningsplikt. Tankegången åskådliggörs i figur 2.

Figur 2 Förbud ordnade efter genombrottens avsedda styrka

Villkorliga

Förbud Påbud

Regleringar

Absoluta

Dispenser Tillstånd(koncession,licens, lov,

oktroj,legitimering,ackreditering

Anmälnings-plikt

96

Absoluta förbud gäller undantagslöst. Grundtanken är att den förbjudna verksamheten överhuvudtaget inte skall få förekomma. Det finns absoluta förbud på energiområdet. Från den 1 december 1999 är det förbjudet att använda kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 utanför Malmö för elproduktion. I allmänhet påminner regleringar emellertid om durkslag, ty de är ofta perfo-rerade av undantag och fritaganden. Kraftigast av dessa villkorade förbud är regler, som kombineras med fritaganden i rena undantagsfall, förbud med dispenser. Här är förbudet förvisso tänkt som det normala, men för att myndigheterna inte skall hamna i rena orimligheter erbjuds dispenser som en säkerhetsventil. I svensk vattenkraftspolitik är “vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål” förbjudna “i följande vattenområden”: Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven. Men det finns en undantagsmöjlighet. Förbudet “gäller inte vattenföretag som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan.” Ersättningsbyggnader, ombyggnader och effektiviseringar som har endast obetydlig inverkan kan tillåtas trots förbudet (Vedung & Brandel 2001:450).

Vid tillståndstvång syftar förbuden till inte att förhindra utan att ställa krav på den aktuella verksamheten. Lov lämnas regelmässigt, om den sökande kan visa att aktiviteten svarar mot vissa uppställda kriterier. De tillåtelser som beviljas kan betecknas som tillstånd, koncessioner, lov, oktrojer, licenser, legitimationer eller ackrediteringar (Eckhoff 1983:19, 59). Den som i Sverige äger ett strömfall och vill bygga ut detta för elkraftsproduktion måste ha medgivande av vattendomstol, i vissa fall dessutom av regeringen. För att uppföra ett garage, förråd eller boningshus krävs bygglov. I samband med att Sverige antog Montrealprotokollet till skydd för det stratosfäriska ozonskiktet, infördes en reglering om att svenska kylserviceföretag måste vara ackrediterade av en statlig myndighet för att få serva kylanläggningar genom t.ex. påfyllning av köldmediet CFC.

En tredje möjlighet är att förbudet kombineras med anmälningsplikt. Verksamheten är förbjuden såvida inte den som önskar utöva den meddelar detta till myndigheten. Poängen med anmälningsplikt brukar vara att informationslämnaren i de flesta lägen kan gå vidare och sätta igång verksamheten men att anmälan i några speciella fall utlöser en prövningsprocess, som kan leda till tillstånd eller fortsatt förbud.

97

Typer av ekonomiska styrmedel Även ekonomiska styrmedel förekommer i skilda former. En elementär typologi visas i figur 4. Att ekonomiska styrmedel, i likhet med regleringar, kan vara negativt eller positivt utformade har vi redan berört. Förbud motsvaras av pålagor, påbud av tillskott. Pålagor innebär att en materiell resurs berövas den som handlar, tillskott att en materiell resurs tillförs henne. En skatt på bensin för motorfordon är en pålaga, ett bidrag för utveckling av etanol som bränsle ett tillskott. Att såväl pålagor som tillskott kan vara monetära eller icke-monetära (in natura) är väl självklart. Ett bidrag är ett tillskott i pengar, en social service ett tillskott in natura. En principiellt mer intressant skillnad är den inom kategorin monetära mellan skatter och avgifter. Skatter kan skiljas från avgifter med hänsyn till det egna utbytet av de inbetalningar som görs. En skatt är en pålaga som inte är

Figur 3 Ekonomiska styrmedel: en grundläggande typologi. kopplad till någon direkt urskiljbar motprestation till betalaren. En avgift är däremot en pålaga, som förutsätter en direkt urskiljbar motprestation från det allmännas sida. Denna motprestation kommer i avgiftsfallet endast den betalande till del.

Aktuella monetära tillskott i svensk energihushållningspolitik är penningbidrag för konvertering i småhus från direktverkande eluppvärmning eller oljeuppvärmning till exempelvis vattenburen fastbränsleeldning. Det finns bidrag till kakelugnar och kaminer. Aktuella är också statliga bidrag till solvärmeanläggningar för tappvarmvatten. Tidigare i svensk energipolitik fanns det bidrag för att byta ut oljepannor mot elpannor. Nu diskuteras också bidrag för att flytta elanvändning till andra tider på dygnet. Det finns sen 1 januari 2001 investeringsbidrag för merkostnader för att införa och tillämpa ekologiskt hållbar teknik vid ny- och ombyggnader i sammanhållna bostadsområden med avseende på hyreshus och bostadsrättshus.

Ekonomiskt styrmedel

Pålagor

Monetära

Tillskott

Icke-monetära Monetära Icke-monetära

AvgifterSkatter Bidrag Lån

98

Statliga penninganslag för att främja forskning om ny utveckling av ny byggnadsteknik eller förbättringar av befintlig teknik är också ekonomiska styrmedel av typen monetära tillskott. När forskningsresultat föreligger och staten försöker sprida dem används de närmast som informativa styrmedel. Informationstyper Även informativa styrmedel är en mångfacetterad grupp. Några huvudformer presenteras i Tabell 2. Även information kan vara negativt eller positivt formulerad. Informationen kan plädera för att medborgarna bör avstå från att handla på ett visst sätt - t.ex. avstå från att nattetid ha utebelysningen på - eller att de bör utföra en viss handling t.ex. byta till glödlampor av lågenergityp. Tabell 2 Tio typer av offentlig information 1. Negativ och positiv 2. Intern och extern 3. Medierad och ansikte-mot-ansikte 4. Många adressater och en adressat 5. Kollektiva eller individuella adressater 6. Löpande och i kampanjform 7. Allmän och riktad (hela befolkningen, specifik målgrupp, skräddarsydd) 8. Envägs och växelverkande 9. Uppsökande och uppsökt 10. Kunskapspåverkande, attitydpåverkande eller handlingspåverkande Med intern information avses övertalning som ledningen använder för att påverka medarbetarna inom den egna organisationen i syfte att exempelvis uppnå organisationens mål. Extern information brukas för att bearbeta organisationens omgivning. Kommunal energirådgivning mot privata villaägare är extern information, det kommunala bostadsföretagets uppmaningar till skötarna av de egna fastigheterna om att vidta åtgärder för att spara energi är intern information.

Medierad information sprids genom ett massmedium såsom televisionen, filmen, radion, tidningen och boken. Annonser i dagspressen, distribution av broschyrer, upplysningsinslag i televisionen och instruktionsfilmer är exempel på medierad information. Överföring ansikte-mot-

99

ansikte förmedlas genom omedelbar rumslig mänsklig kontakt, genom mun-mot-munmetoden. Klassrumsundervisning, demonstrationer i fasta anläggningar, besiktningar på platsen och rådgivning i särskilda informationslokaler är exempel på direkt personlig information enligt metoden ansikte-mot-ansikte.

Informativa styrmedel kan vara riktade mot många adressater samtidigt eller riktade mot en adressat. Ett tal, en tidningsannons och en tevesändning är exempel på det förra medan direkt personlig rådgivning, ett telefonsamtal och ett telefaxmeddelande är exempel på det senare. Det finns alltså medierad information som riktas mot en person (telefaxmeddelandet) liksom det finns information ansikte mot ansikte som riktas mot flera (undervisning i klassrum).

Information kan riktas till kollektiva adressater eller individer. Staten kan informera kommuner om ett nytt statsbidragssystem, företag om en ny stödordning. Kommuner kan informera individer om kommunal sopåtervinning. Skillnaden är betydelsefull eftersom beslutsprocesserna skiljer sig åt kvalitativt hos kollektiv och individer. I kollektiv uppstår problemet hur individers viljor skall samlas ihop till kollektiva beslut, något som inte är aktuellt hos individer.

Offentliga informationsinsatser kan ske löpande eller i form av kampanjer. En kampanj är en medvetet upplagd, tidsavgränsad informationsaktivitet, som vänder sig till ett relativt stort antal adressater. En kampanj är något ensartat, tidsbegränsat, under det att löpande informationsverksamhet är något mer permanent, som tänkes pågå under en längre tidsperiod. Såväl kampanjer som löpande informationsverksamhet kan omsluta samtliga ovan angivna informationstyper (Rogers & Storey 1987).

En femte indelning är den mellan allmän och riktad information. Den information som ställts samman för att nå en stor grupp människor är mer allmän än den som utformats för att nå en liten. Man skulle kunna urskilja tre grader av generalitet i informationen (Hood 1983).

Mest allmängiltig är den information, som utformats med tanke på att hela befolkningen i ett land skall kunna tillgodogöra sig innehållet. En broschyr som uppmanar hushållen att fästa vikt vid elsparande i hemarbetet är ett exempel på allmängiltig information. En mellanställning intar målgruppsinriktad information, som utformats för att nå delmängder av befolkningen. En broschyr om elsparande riktad till industrin kan tas som exempel. Mest specifik och riktad är den information, som skräddarsytts för att nå en enda mottagare. Ett konsulentbesök på en industrianläggning, som leder till en rapport över vilka elsparande åtgärder som kan och bör vidtas i anläggningen, är exempel på specifikt riktad information.

Utifrån kommunikationens riktning kan vi skilja mellan envägs och växelverkande kommunikation. Envägskommunikation kännetecknas naturligtvis av att den går åt ett enda håll, från sändaren till mottagaren men inte tillbaka. Den växelverkande kommunikationen innebär ett givande och tagande mellan minst två deltagare i samfärdseln. En kommunikationsprocess skulle kunna delas in i ett sökskede då adressaten och informatören tillsammans utformar lämpliga budskap, ett spridningsskede då de potentiella sändarna sprider budskapet över hela fältet men då vissa adressater fortfarande är aktiva och ger återföring av synpunkter till informa-törerna samt ett utvärderingsskede då informationen i huvudsak går från mottagare tillbaka till sändarna. Den massmediala informationen är i huvudsak envägs medan den personliga praktiskt taget alltid är

100

växelverkande. I många sammanhang är det viktigt att skilja mellan uppsökande och uppsökt information.

Kunskap av det förra slaget sprids av informatören till adressaten utan att den senare aktivt anstränger sig att få fram den, under det att upplysningar av den senare sorten sprids genom att mottagaren aktivt letar sig fram till informationen. Som exempel på uppsökande information kan vi nämna dels flygblad, foldrar och broschyrer, som skickas ut genom postverket till hushållen utan att de senare bett om att få ta del av dem och dels den energibesiktning, som den kommunale energirådgivaren utför efter det att han ringt upp fastighetsägaren och bett om att få komma och utföra den. Syftet med uppsökande information är att nå människor, som saknar kunskaper om vad de skulle kunna göra eller som har kunskaper utan att fördenskull vara motiverade att handla. Som exempel på uppsökt information kan vi nämna de insikter, som sprids genom att mottagarna på eget initiativ besöker utställningar, demonstrationslokaler eller en enskild rådgivare. Paketering I praktisk politik förekommer ett styrmedel sällan i renodlad form. Styrmedel kombineras med varandra till paket (Fråga 4 i Tabell 1). Jag skall här skilja mellan logisk, horisontell, vertikal och kronologisk paketering av styrmedel. Logisk paketering Information är ett nödvändigt villkor för all annan styrning med hjälp av styrmedel. Allvarligt menad styrning måste nämligen bygga på förutsättningen att de styrda är informerade om styrmedlens existens, innebörd och eventuella tillgänglighet. Kombinationen styrmedel plus information om detta styrmedel kallas här logisk paketering av styrmedel.

För att en reglering skall kunna verka måste individerna i målgruppen känna till att den existerar och veta vad den går ut på. Annars kan de ju inte rätta sig efter den. Ekonomiska styrmedel förutsätter information för att kunna fungera. För att t.ex. kunna ansöka om ett statligt bidrag måste de potentiella adressaterna känna till att det finns ett bidragsprogram, vilka villkoren är för att det skall få utnyttjas samt hur de kan få del av tillskotten. För att sprida sådan kunskap om ekonomiska styrmedel krävs ofta särskilda informationsinsatser från den ansvariga myndighetens sida mot målgruppen för det ekonomiska styrmedlet i fråga.

Slutligen måste staten ibland också informera om att det finns information att tillgå för hugade avnämare. Sedan ett nytt informationsmaterial blivit utarbetat, måste vederbörande förvaltningsorgan ta ställning till om stoffet skall distribueras direkt till målgruppen eller om man först skall gå ut med information om att materialet finns, påpeka hur värdefullt det är samt uppmana folk att beställa det. I det senare fallet blir de potentiella informationsanvändarna informerade om att ett informationsmaterial finns tillgängligt, att det är betydelsefullt och att

101

hugade adressater bör rekvirera det. Det blir information om och information som. Vid analys av interventioner som består av flera olika styrmedel kan det vara analytiskt värdefullt att skilja ut information om de ingående styrmedlen som en särskild kategori. Detta befruktar förmodligen berörda intressenters tänkande kring programmet. Horisontell paketering Styrmedel kan kombineras horisontellt med varandra. Horisontell eller vågrät paketering innebär att det offentliga riktar två eller flera styrmedel mot samma målgrupp samtidigt för att uppnå samma ändamål. Ett ekonomiskt styrmedel kan exempelvis kombineras horisontellt med ett annat ekonomiskt styrmedel, med information och med ett antal regleringar. Ibland beslutar sig staten medvetet för att driva ett informationsprogram mot målgrupp trots att annan information redan finns riktad mot denna målgrupp och trots att de styrande känner till detta. Som exempel kan vi ta en ny mediakampanj för energisparande samtidigt som staten har ett äldre program för energimärkning av varor, vari omtalas varans energiegenskaper. I detta fall kombineras information horisontellt med annan information eftersom både målgrupp och mål är identiska.

Information kan också kombineras med ekonomiska styrmedel. Information kan vara det primära styrmedlet men det kompletteras med exempelvis bidrag för att underlätta genomförandet av de åtgärder som informationen propagerar för. Ett exempel är en statlig kampanj mot kommunerna att de skall spara energi i sina fastigheter samtidigt som de kan få statliga bidrag om de gör detta.

Slutligen kan information kombineras horisontellt med reglering. Regleringar införs på en viss aggregerad nivå för att åstadkomma samma sak som informationen. Dessa fall är så pass intressanta från exempelvis energisparsynpunkt att de förtjänar en lite längre utläggning.

Under oljekrisen 1973 infördes i Sverige en del förbud mot användning av elektricitet på vissa specifika, väl avgränsade områden samtidigt som en generell elsparkampanj och en allmän energisparkampanj pågick. Restriktioner infördes mot exempelvis användning av elvärme i garage, mot motorvärmare, mot gatubelysning och mot belysning i skyltfönster. Filosofin bakom denna kombination av information och specifika regleringar är inte säkert belagd, men skulle ha kunnat te sig på följande sätt.

Den mest rättframma tankegången är att elförbuden skulle leda till minskad elanvändning på de reglerade områdena. Interventionsteorin skulle då ha varit följande: Om restriktioner mot elanvändning införs på områdena O1, O2 och O3 så efterföljs dessa förbud, vilket leder till minskad elåtgång på dessa områden.

Men restriktioner kan också ge konsekvenser på områden som inte direkt omfattas av förbuden. Regleringar får bieffekter, överspridningseffekter eller bonuseffekter. När människor i en krissituation blir medvetna om att förbud råder mot elanvändning på vissa områden inser de lägets allvar och blir benägna att spara även i andra avseenden. Denna bonuseffekt förefaller i speciell grad kunna uppstå som följd av regleringar, som kan tänkas få synnerligen synliga

102

verkningar. I vårt fall skulle det särskilt gälla begränsningarna i fråga om skyltfönster-, gatu- och vägbelysningen, som ju måste få högst synliga resultat. Resonemanget skulle kunna utföras så här: Om förbud mot användning av elektricitet införs på områdena O1, O2 och O3, så kommer detta att leda till ökad generell benägenhet att spara el, vilket leder till att el sparas även på områdena O4, O5 och O6, som inte omfattas av förbuden.

Härutöver skulle restriktioner kunna verka på ett tredje sätt. De skulle kunna inverka på människors anammande av kampanjbudskapen, både i positiv eller negativ riktning. Förbud mot viss användning av el kan göra folk mer benägna än eljest att ta till sig elsparkampanjers budskap och därmed vidta elsparande åtgärder på områden som inte direkt omfattas av förbuden. I detta fall är det inte förbuden oförmedlat som får överspridningseffekt utan förbuden via ökad benägenhet att ta till sig informationsinsatsens budskap. Även detta torde ha varit en av avsikterna med förbuden. Om restriktioner inte fanns, så kanske kampanjen inte skulle få samma genomslag.

Slutligen kan vi som en fjärde möjlighet tänka oss den omvända situationen att informationsinsatsen kan ha förstärkt folks anammande av restriktionerna både direkt på det reglerade området O1, O2 och O3 och indirekt på områden som inte omfattats av restriktionerna, t.ex. O4, O5 och O6. Informationsstyrningen gör att restriktionerna får ett starkare genomslag än de skulle ha gjort utan kampanj. Vertikal paketering Särskilt intressant är kanske att styrmedel kan paketeras vertikalt med varandra. En offentlig styrnivå använder styrmedel mot en lägre styrnivå för att förmå denna att i sin tur rikta styrmedel mot en tredje ännu lägre nivå.

Energideklaration av småhus kan vara ett exempel på vertikal paketering. Staten kan ålägga ägaren av en bostadsfastighet att vid försäljningen ha huset energideklarerat; detta är en reglering. Energideklarationen förväntas sedan köparna ta del av och agera på grundval av; detta är ett informativt styrmedel. Staten försöker alltså i detta fall reglera fram ett informationsflöde.

Globala hållbarhetsregimer som exempelvis FN:s klimatkonvention inklusive dess Kyotoprotokoll för bekämpning av växthuseffekten är tänkt att genomföras praktiskt genom vertikal kombination av styrmedel. Själva protokollet är en överenskommelse mellan de flesta av jordens länder. Tanken är att protokollet skall uppfattas som bindande av dessa länder (dvs. en reglering) så att de på grund av protokollet beslutar införa styrmedel, som kanske avses styra på kommuner vilka i sin tur tänkes styra på utsläppare av växthusgaser. Vertikal (lodrät) kombinering innebär att det kommer in ett eller flera mellanled mellan den huvudansvarige beslutsfattaren (världens länder i konferens) och den åsyftade slutadressaten (utsläpparen av växthusgaser). Dessa mellanled kan tillhöra den offentliga sfären eller utgöras av icke-offentliga organ. Kronologisk paketering Styrmedel kan paketeras kronologiskt med varandra. Jag skall ge några exempel.

103

Svenska statens inställning till rökning följer sekvensen information—skatter—förbud. 1964 anslogs för första gången pengar till tobaksupplysning, 1975 kom en lag (1975:1154) om innehållsdeklaration på tobaksvaror, dvs. märkning. Tobak har länge varit beskattad av fiskala skäl men först i mitten av 1980-talet uttalade riksdagen att punktskatt skulle påläggas för att dämpa konsumtionen. På 1990-talet infördes förbud mot rökning i vissa lokaler (Ajpe & Vedung 1997). Frågan om användning av dubbdäck kan också utvecklas till en kronologisk paketering.

Varför tillgrips styrmedel i denna speciella kronologiska ordning? En förklaring hänger ihop med allmänhetens förtroende och interventionens legitimitet. Det lindrigaste styrmedlet tillgrips först för att gradvis vänja motståndarna och allmänheten vid tanken på ett ingrepp. Efter en tid, känner myndigheterna sig berättigade att reglera saken genom att använda sitt mest kraftfulla instrument. Genom att andra mildare instrument redan blivit prövade men utan resultat får regleringen ökad legitimitet. Värdekriterier för bedömning av styrmedel Till sist skall också frågan om värdekriterier för bedömning av styrmedel något diskuteras. Frågan är: Utifrån vilka bedömningskriterier skall styrmedel värderas?

Det finns två fundamentalt skilda lösningar av värdeproblemet: deskriptiv och preskriptiv värdering. Vid deskriptiv värdering använder utvärderaren andras värden som kriterier. Tanken är att dessa värden representerar någon betydelsefull intressents måttstock för att bedöma styrmedlens värde. Vid preskriptiv värdering ställer utvärderaren själv upp vissa värden och argumenterar för att de är relevanta och tillämpbara även om de inte uttryckligen är angivna som mål eller öppet omfattas av någon viktig intressentgrupp. Utredare och tjänstemän i offentlig sektor använder säkerligen deskriptiv värdering flitigare än preskriptiv. Detta gäller också utvärderare som tar uppdrag av offentliga sektorn. Exempelvis utgår de från den förda politikens mål, myndighetens officiella mål eller brukarnas värdegrunder. I akademiska sammanhang kommer preskriptiv värdering oftare till användning.

Nästa fråga handlar om specifika värdekriterier. De kan delas upp på substanskriterier, ekonomiska kriterier och demokratikriterier. Substanskriterier tar fasta på styrmedlens sakinriktade resultat. Utfall, slutprestationer eller förvaltning värderas med tanke på sak. Ekonomiska kriterier tar också sikte på sak men lägger till kostnader för att producera sakförhållandena. Skillnaden mellan substanskriterier och ekonomiska kriterier är således att de senare men inte de förra beaktar kostnader. Demokrativärden intresserar sig för kriterier som hänför sig till processer, t.ex. legitimitet, participation och transparens.

I Tabell 3 ges en översikt över några specifika värdekriterier för bedömning av styrmedel.

104

Tabell 3 Tre typer av värdekriterier för bedömning av styrmedel Substanskriterier: Måluppfyllelse (effectiveness) Uppfyllelse av adressaternas mål (klientmål, brukarmål) Uppfyllelse av personalens mål (t.ex. professionellas mål) Uppfyllelse av intressenternas mål Relevans, problemrelevans Hållbarhet (uthållighet, sustainability) Förutsägbarhet Bieffekter (kriterier för att bedöma) Förenlighet med andra offentliga insatser Ekonomiska kriterier Kostnader (tillkomstkostnad, driftskostnad) Produktivitet Effektivitet (Kostnads-intäktseffektivitet, efficiency) Demokratikriterier Tilltro Legitimitet Transparens Rättssäkerhet Participation Substanskriterier Substanskriterierna utgör en mångfacetterad grupp. Det urval som tas upp är måluppfyllelse-modellen, bieffektsmodellen, mållös utvärdering, helsystemutvärdering och brukarorienterad utvärdering samt den nordamerikanska intressentmodellen. Viktigast bland ekonomiska värdekriterier är kostnad, produktivitet och effektivitet.

Måluppfyllelse (effectiveness). Motsvarar de uppnådda resultaten de mål som ställdes upp för interventionen och styrmedlen? Uppställda mål kan ligga i olika led. Här ges några exempel på frågor som kan härledas ur denna tanke. Har målen för utfall1, utfall2, utfall3, ... utfalln blivit uppfyllda? Har målen för slutprestationer uppfyllts? Har implementeringsmålen blivit uppfyllda?

Det viktigaste skälet att välja måluppfyllelse som grundkriterium på goda styrmedel är att officiella styrmedelsmål har en särskild status genom att de institutionaliserats i ett offentligt beslut antingen direkt av folkets representanter eller indirekt av företrädare, som folkets representanter i sin tur har utsett och delegerat beslutsmakt till. Måluppfyllelse som kriterium utgår från den representativa demokratins princip, vilken är grundläggande för de flesta västliga statsskick.

105

Uppfyllelse av adressaternas mål (klientmål, brukarmål). Styrmedel kan utvärderas mot adressatvärden. Adressaternas farhågor, förväntningar eller kvalitetskriterier kan tas till utgångspunkt för bedömningen.

Personalens värden (t.ex. professionellas mål). Även den relevanta personalens eller professionens uppfattningar om kvalitet kan användas som kriterier. Tanken är då att sakkunskap eller vetenskapligt grundad insikt skall fälla avgörandet. Professionell bedömning sker i form av självvärdering eller kollegebedömning. Vid självvärdering (egenvärdering) bedömer den berörda personalen själv sin användning av styrmedlen. Vid kollegebedömning - sak-kunnigbedömning - kallas utomstående medlemmar av den berörda professionen in för att bedöma andra professionsmedlemmars arbete och verksamhet utifrån yrkeskårens egna kvalitetskriterier. Utvärderingen utförs av ett kollegium, som ju per definition är en församling av professionella likar. Bidragshandläggare vid en myndighet utvärderar bidragshandläggare vid en annan myndighet. Advokater utvärderar advokatverksamheter, kirurger kirurgi, ingenjörer ingenjörsarbete, och professorer forskningens kvalitet.

Uppfyllelse av intressenternas mål. Slutligen kan samtliga nu nämnda intressenters kvalitetetskriterier beaktas vid utvärderingen.

Relevans. Täcker styrmedlen det underliggande problem som tänkes bli löst genom styrmedlens införande? Kan styrmedlen tänkas bidra till det underliggande problemets lösning? Vi tänker oss i första hand jämförelse med det problem som anvisaren av styrmedlen själv säger sig vilja lösa. På områden som energi och miljö tycks problemformuleringar mindre politiskt diskutabla och ha större vetenskaplig vikt än på t.ex. sociala områden. Uttunningen av stratosfärens ozonlager upptäcktes av vetenskapsmän som sedan fick sin problemdefinition accepterad av den globala politiska gemenskapen. Wienkonventionen 1985 och Montreal-protokollet 1987 med revideringar kan utvärderas mot definitionen av ozonproblemet.

Hållbarhet (uthållighet, sustainability). Frågan är här om styrmedlens effekter har ett hållbart inflytande över det problem som skall lösas. Särskilt viktigt om det handlar om projekt.

Förutsägbarhet. Är det rimligt möjligt att förutse styrmedlets administration, slutprestationer, adressater och utfall på olika nivåer? Är det med andra ord någorlunda möjligt för adressater och andra berörda att förbereda sig på styrmedlets inverkan och implikationer?

Bieffekter. Alla styrmedel får bieffekter. En del kan vara förutsedda och därmed medtagna i den ursprungliga kalkylen. En del är emellertid oförutsedda och därmed per definition inte beaktade i utgångsläget. De kan naturligtvis vara såväl positiva som negativa i förhållande till någons värdemängd.

Förenlighet med andra offentliga insatser. Verkar styrmedlet i samma riktning som andra statliga insatser och styrmedel? Detta är förenlighetsfrågan. Om bostadshuset får ett större marknadsvärde tack vare ett statligt energisparbidrag kan det komma att belastas med högre fastighetsskatt. Insikten om detta kan verka avkylande för ägaren och motverka energisparandet.

Alla substanskriterier som här diskuterats har en sak gemensam: de tar ingen hänsyn till kostnader. För att råda bot på denna brist har ekonomiska

106

kriterier anvisats. De mest gångbara ekonomiska kriterierna är kostnad, produktivitet och effektivitet. Ekonomiska kriterier: kostnad, produktivitet och effektivitetDet centrala ekonomiska värdekriteriet är kostnad. För det offentliga finns det tillkomst-kostnader och driftskostnader. Alla interventioner, stora som små, drar kostnader. Att utveckla styrsystemet, så att det kan sjösättas, kräver uppoffringar. Efter sjösättningen måste styrmedlet administreras, vilket förutsätter personal, lokaler, uppvärmning, kontorsutrustning, belysning och teknisk apparatur. Personalen måste bibringas kännedom om styrningens innebörd, t.ex. på informationsdagar. Alla styrmedel förutsätter vidare att de styrda informeras om styrmedlens existens, vilket kanske förutsätter att informationsbroschyrer och foldrar måste författas och distribueras. Regleringar i form av exempelvis tillståndstvång kräver människor med teknisk kompetens, som kan bedöma ansökningar. Sedan ansökningar beviljats, fordras resurser för tillsyn, utvärdering och återföring av information. På liknande sätt förhåller det sig med ekono-miska styrmedel och information. Lån och bidrag delas ofta ut efter ansökan, vilket förutsätter personal som prövar ansökningarna och fattar beslut. Lån och bidrag innebär i sig utdelning av ekonomiska resurser och därmed kostnader. De förutsätter efterhandskontroller, utvärderingar och informationsåterföring.

Den offentliga politikens adressater åsamkas också kostnader, när de skall fylla i blanketter, delta i förhandlingar etc. (ang. adressatkostnader, se t.ex. Jonung 1984:152ff). De kan också åsamkas investeringskostnader om styrmedlen kräver att en resursallokering måste ske.

Produktivitet mäter också kostnad men ställer den i relation till slutprestationer. Kostnad för att få fram slutprestationer relateras till slutprestationers värde. Detta skiljer produktivitet från effektivitet, som alltid mäter i utfallsledet. En annan skillnad är att produktivitet inte alltid mäts monetärt utan kan anges i fysiska termer i stället för monetära. Slutprestationerna kan nämligen liksom kostnaderna uttryckas i fysiska termer.

Produktivitet är ett mått på hur mycket en aktör presterar med hjälp av en given mängd tillgångar. Den som åstadkommer mer för en given mängd insatt arbete är produktivare än den som åstadkommer mindre. Tekniskt uttryckt mäter produktivitet förhållandet mellan prestationer och uppoffringar, vanligen uttryckt som prestationer genom kostnader (Sandahl 1991:52ff).

Produktivitet kan mätas som arbetsproduktivitet. Den myndighet som utfärdar 30 miljötillstånd på ett årsverke är mer produktiv än en annan myndighet som producerar 10 på ett årsverke, allt annat lika. Arbetsproduktivitet är förhållandet mellan utförda prestationer och antalet arbetade timmar, eller prestationer genom arbetade timmar. Kostnadsproduktivitet mäter förhållandet mellan utförda prestationer och alla kostnader för produktionen dvs. inte bara arbetstimmar utan kostnader för personal, kapital och material, dvs. prestationer genom totala kostnader. Vi kan använda fysiska termer eller penningvärden både ovanför och under bråk-strecket i kvoten. Här följer några exempel på produktivitetsmått:

107

Vattenrening Miljer liter behandlade per kkrona Parker Hektar parkyta omskött per kkrona Bygginspektion Inspektioner per årsverke Kollektiv stadstrafik Resor per kkrona Produktivitet som ett mått på offentlig verksamhet har tekniska fördelar. Ofta är det inte särskilt svårt att beräkna kostnader, eftersom de når myndigheten i form av penninganslag. Men att dela upp den totala uppoffringen på delkostnader för varje delprojekt är svårare, eftersom kostnader ofta bokförs på ett sätt som gör det besvärligt slå ut dem på delprojekt.

Ytterligare ett ekonomiskt värderingskriterium är effektivitet. Vid effektivitetsbedömning tas hänsyn till såväl kostnader som den av styrmedlet producerade uppfyllelsen av utfallsmål. Effektivitet är av styrningen producerad måluppfyllelse per krona.

Effektivitet är alltså något annat än produktivitet. Vid effektivitet ställs utfall producerat av styrningen mot kostnader, medan det vid produktivitet är slutprestationer som ställs mot kostnader. Demokratikriterier Det finns också en grupp bedömningskriterier för styrmedel, som kan sägas uttrycka demokratiska värden. Hit hör tilltro, legitimitet, transparens, rättssäkerhet och participation.

Tilltro handlar om huruvida styrmedlen uppfattas som stabila och långsiktiga eller om de upplevs som skakiga och osäkra. I det förra fallet är sannolikt chanserna att uppnå målen större än i det senare.

Legitimitet (acceptans). I vilken utsträckning är styrmedlen accepterade av medborgarna, förvaltningen, styrningens målgrupp och intressenter i omgivningen?

Transparens (genomskinlighet). I vilken utsträckning är styrmedlen begripliga för utomstående? I vilken utsträckning är avsedda slutprestationer, utfall och processer begripliga och förståeliga för inom- och utomstående?

Rättssäkerhet (equity). Är styrmedelssystemet rättssäkert i bemärkelsen att lika fall behandlas lika? Rättssäkerhet tar fasta på handläggningen av ärenden, i styrmedelsfallet t.ex. ärenden om tillstånd eller om utdelning av bidrag. För varje enskilt ärende kan man ställa kravet, att den enskilde som berörs skall få en hänsynsfull behandling. Hon skall ges tillfälle att sätta sig in i ärendet, ta del av det underlagsmaterial som myndigheten tänker använda sig av samt argumentera för sin sak, innan avgörandet sker. Efteråt skall den enskilde få en motivering för beslutet och upplysas om hur hon kan överklaga det till högre instans. När flera ärenden jämförs med varandra tillkommer dessutom att lika fall skall behandlas lika. Tjänstemannen får exempel-vis inte favorisera släktingar, vänner eller partikamrater och missgynna ovänner och politiska motståndare.

Utmärkande för rättssäkerhetskraven är att de gör ärendebehandlingen mer tidsödande än

108

eljest. Rättssäkerhet kostar. Därför kommer rättssäkerhet i konflikt med krav på produktivitet, sakinriktad måluppfyllelse och effektivitet.

Participation (deltagande). Med participation menas deltagande i beslutsprocesser. Styrmedel är ett stort fält liksom energihushållning i boende och byggande. I denna korta

artikel har endast ett fåtal frågeställningar kring dessa problem kunnat belysas.

109

Referenser Ajpe, Karina & Vedung, Evert, 1997, Information som styrinstrument: Bränsle- och miljödeklaration för nya personbilar, Stockholm: Konsumentverket, Rapport 1997:33. 96 pp. Referenser 82-91. Register 93-96. Title in English. Information as a policy instrument: the Fuel and Environmental Declaration on new cars. Bressers, Hans & P. J. Klok, 1988, “Fundamentals for a Theory of Policy Instruments,“ International Journal of Social Economics, 15, 22-41. Eckhoff, Torstein, 1983, Statens styringsmuligheter, særlig i ressurs- og miljøspørgsmål, Oslo: Tanum/Norli. Etzioni, Amitai, 1975, A Comparative Analysis of Complex Organizations: On Power, Involvement, and Their Correlates, New York: Free Press, rev. ed. Hermerén, Göran & Carsten Åström, 1882, Styrmedel i samhällsplaneringen, Stockholm: Svensk Byggtjänst, R25:1982. Hood, Christopher C., 1983, The Tools of Government, London: Macmillan. Howlett, Michael, 1991, “Policy Instruments: Policy Styles, and Policy Implementation: National Approaches to Theories of Instrument Choice,“ Policy Studies Journal, 19, nr 2, 1–21. Klingberg, Tage, 1980, Val och användning av styrmedel: En studie av byggnadsnämndens tillsyn, Stockholm: Svensk Byggtjänst. Krarup, Signe & Anders Larsen, 1998, Energieffektivisering gennem aftaler, Köpenhamn: AKF Forlaget Martin, Laurence H., 1977, “The Role of Government in Causing Energy End Use Efficiency - An Overview,“ in Rocco A. Fazzolare & Craig B. Smith, eds., Energy Use Management: Proceedings of the International Conference, vol. II, 475–519, New York: Pergamon Press. Mortensen, Jørgen Birk, 1995, “Økonomiske styringsinstrumenter – fordele og begrænsninger“, in Markedets Magi – Miljøets Melodi. Den ny verden 4. 28 årgang, København: Center for Udviklingsforskning. RRV 1985:58, Offentlig styrning - en fråga om alternativ? Stockholm: Liber. Manus: Rolf Sandahl. Russell, Clifford S. och Philip T Powell, 1996, “Practical Considerations and Comparison of Instruments of Environmental Policy,“ i J Van den Berg, red., Handbook in Environment and Resource Economy, London: Edvin Elgar Publisher.

110

Salamon, Lester M. & Michael Lund, 1989, “The Tools Approach: Basic Analytics,“ Beyond Privatization: The Tools of Government Action, 23–49, Washington, DC.: Urban Institute Press. Sandahl, Rolf, 1983, Bostadspolitiska styrmedel: En studie av statsmakternas styrning av bostadsstandarden, Stockholm: Statens råd för byggnadsforskning, Rapport R52:1983. Söderlind, Donald och Olof Petersson, 1988, Svensk förvaltningspolitik, Uppsala: Diskurs, 2:a uppl. Vedung, Evert, 1993, Statens markpolitik, kommunerna och historiens ironi, Stockholm: SNS Förlag (kap 5). Title in English. National housing land policy, the municipalities, and the irony of history. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1195887&dswid=-8106 FULLTEXT (accessed 20180726) Vedung, Evert, 1995, “Informativa styrmedel“, Nordisk Administrativt Tidsskrift, 76, nr 3, 325–345. Vedung, Evert, 1997, Public Policy and Program Evaluation, New Brunswick, NJ och London: Transaction Publishers (chap 8). Vedung, Evert, 1998a, “Policy Instruments: Typologies and Theories,“ in Marie-Louise Bemelmans-Videc, Ray C. Rist och Evert Vedung, red., Carrots, Sticks, and Sermons: Policy Instruments and TheirEvaluation, 21–58, New Brunswick, New Jersey och London: Transaction Publishers. Vedung, Evert, 1998b, “Conclusions: Policy Instruments Types, Packages, Choices, and Evaluation,“ in Marie-Louise Bemelmans-Videc, Ray C. Rist och Evert Vedung, red., Carrots, Sticks, and Sermons: Policy Instruments and TheirEvaluation, 249–273, New Brunswick, New Jersey och London: Transaction Publishers. Vedung, Evert, 1998c, Utvärdering i politik och förvaltning, Lund: Studentlitteratur, 2:a uppl. (kap 8). Title in English. Evaluation in public policy and public administration. Vedung, Evert & Klefbom, Erik, 2002, Ozonhålet: Globalt, nationellt, lokalt, Stockholm: Liber Förlag. Title in English. The ozone hole: Global, national and local aspects. Woodside, Kenneth, 1986, “Policy Instruments and the Study of Public Policy,“ Canadian Journal of Political Science, 19, nr 4, 775-794.