26 resor

Vägen till Santiago de CompostelaVissa går delar av den. Andra vandrar hela vägen. Vi tog cykeln. På själva caminon; på andra vägar. Ibland tog vi tåg. Det finns inte bara ett sätt, en väg, att ta sig till den helige Jakobs stad.

TexT och bild anderS SporSén erikSSon

du har så vackra ögon, säger den 82-årige spanske mannen till den mycket unga amerikanska harpisten som just lagt sig.

Hans fru instämmer.– Gracias, svarar den unga flickan med ame-

rikansk Texasaccent. Hon är mörk och hennes förfäder kom som conquistadorer från Espana.

Nästa morgon vaknar vi när tåget tuffar fram längs med den baskiska kusten. Det gamla span-ska paret har klivit av i Biarritz. Vi andra går av i Irun på den spanska sidan gränsen. Amerikan-skan och hennes kompis ska vidare till Madrid. Själva släpar vi av våra tungt lastade cyklar och börjar vår strävsamma färd längs Spaniens norra kust.

En bit upp i bergen ovanför Irun ligger San-tiagotxo, startpunkten för både inlands- och kuststräckan till Santiago de Compostela. En eremitkyrka ligger intill leden. Därinne sitter en man och en kvinna i tystnad vid tända ljus. Jag sätter mig och tänker på vad jag ska tänka på. Jo-nas tar av sig hjälmen och tittar hastigt in, vänder på klacken och går ut igen. Det kyrkligt religiösa tilltalar honom inte. Jag blundar och tänker att, även om jag kanske inte heller tror, så skulle det ändå vara bra om Gud nu på något sätt skulle kunna finnas. Om han, när jag nu gör denna så kallade pilgrimsfärd – om än på cykel och med hjälp av tåg och inte alltid på just själva caminon – kunde hjälpa mig åtminstone lite grann med min begynnande artros i knäna. Det skulle inte vara dumt.

Ett hårt klapprande hörs mot stengolvet. Jag öppnar ögonen. En gammal man med böjd rygg och krumma ben är på väg in i sina tävlingscy-kelskor. Han tar av sig cykelhjälmen och ställer sig inne i kyrkan, kontemplerar en liten stund, går så ut och sätter sig på sin eleganta tävlings-cykel igen. Rullar snabbt nerför backen mot havet. Skuggad av lövträden som hänger över vägbanan.

Vi tar Caminon på Södra sidan om bergs-kammen. Ser inte havet. Cyklar igenom en tun-nel av kastanjeträd. Caminon är sandig; vassa stenar ligger här och där och förhindrar en ef-fektiv framfart. Men vi cyklar trots allt på själva Caminon.

Nere vid Lezo möter ett stort kolkraftverk oss i hamnen. På andra sidan en massa lyftkranar. Det industrialiserade Baskien; åtminstone fram till nu det ekonomiska navet i Spanien. Längre ut mot havet smalnar gatan av och den gamla stadskärnan lägger sig harmoniskt längs med kustlinjen. På en husvägg en stor muralmålning: ”Euskadi Independencia” – ”Baskien Självstän-digt”.

Det baskiska landet. Euskadi. Det säregna språ-ket ingen vet var det kommer ifrån. Kultur och tradition. Nationalism, militant kamp och terror. Små städer längs kusten. Blandning av till synes ihophafsad arkitektur och vackra stadskärnor. Havet, alltid havet, och så allt det gröna utan slut, skapat av fukten, regnet, från atlantiska vindar. Cyklarna rusar fram på kustvägar med stup ner

mot vattnet, klättrar på lätta växlar med hjälp av tunga ben uppför backar som aldrig tar slut, passerar byar och kustsamhällen oförstörda av massturism, långa stränder med vågor som sve-per fram mot våtdräktsklädda surfare som sim-mar omkring likt svarta sjöfåglar och söker den rätta vågen att bemästra.

Vi kommer fram till GuerniCa, förevigat av Picassos penslar sedan det 1936 bombats sönder och samman av general Francos tyska hjälptrup-per. Inledningen till 40 år av fascistiskt förtryck av inte bara Baskien utan hela Spanien.

I centrum av staden står ett träd som sedan urminnes tider symboliserat det frihetsäls-kande Baskien. Här svär Baskiens president sin ed. Efter det senaste valet blev den spanskta-lande socialdemokraten Patxi Lopez president. För första gången i historien svors eden inte på baskiska.

Vi sover på ett pilgrimsvandrarhem. Nästa morgon regnar det och vi tar tåget till Bilbao och sedan vidare mot Santander och Gijon. Tågresa i kontemplativt pilgrimstempo genom Kantab-rien och Asturien.

Cyklar Vidare på nationalVäGar som brän-ner rakt fram genom jorden; bilar som väser för-bi, som får andningen och ångesten att stiga mot struphuvudet som ett uppdämt vulkanutbrott; pilgrimstempot havererat, Guds möjliga närvaro på jorden förintad. Men så tar den lilla vägen vid. Kurvorna lägger sig längs med landskapet, en

27

uppleVelSe. Färden längs Spaniens norra kust går genom, kustsamhällen, längs stränder och över kraftfulla berg.

katedralen. Santiago de Compostela är målet på pilgrimsfärden.

och annan bil mera mullrar liksom dovt förbi, men fåglarna hörs och vinden rusar genom det som växer. Kroppen kan slappna av. En humla surrar förbi framför näsan, en svala dyker ner framför cykeln. Lövverkets skuggor leker med asfalten. ”Camino de Santiago de Compostela” står skrivet på vägskyltar och havet är där borta. Svag blått i soldiset.

Vi drar oSS undan Caminon som viker av mot sydväst ner mot Santiago de Compostela. Förresten kan en Camino dra fram precis där man vill. Bara man vet vilket målet är. Sålunda drar vi ut mot Galiciens nordvästra hörn och cyklar fram över kraftfulla berg vid vars krön vi sönderpumpade står – vinden som piskar ansik-tet – och tittar bort mot Amerika.

Från Ferrol och La Coruna går ytterligare en markerad pilgrimsväg till Santiago de Compos-tela, ”The English way” kallad. Engelska pilgri-mer kom under medeltiden ofta med båt till Ga-licien och vandrade sedan under några dagar de återstående dryga tio milen till den helige Jakobs grav. Pilgrimer från Skandinavien kunde också komma denna väg.

Vi får leda cyklarna uppför branta stigar

gjorda för vandring. Svetten lackar. Nerför i full fart och huden blir torr igen. På Plaza Mayor i Betanzos tar vi varsin café con leche. Hamnar i en intensiv diskussion kring religion och ve-tenskap; är du ateist, agnostiker eller mystiker, min vän?

Jonas fördjupar sig i de fyra grundläggande naturkrafterna: tyngdkraften, den starka och svaga kärnkraften, samt den elektromagnetiska kraften. Hur de kanske är förenade i någon slags gemensam kraft. Den som de försöker hitta vid den stora kärnanläggningen i Cern. The Great Unifying Theory, GUT.

– Förrvirrande likt GUD, säger ateisten Jonas eftertänksamt. Tänk om det ändå kanske finns ett slags medveten kraft bakom alltihopa …

Skymningen faller över de mörka stenarna på katedralen i Santiago da Compostela. Hu-

vudporten är stängd. Jakob, eller åtminstone kvarlevorna av honom, vill inte ta emot. Men vi får reda på att en sidodörr alltjämt är öppen och rusar dit.

– Bara för pilgrimer, säger en åldrad vaktmäs-tare med fårat ansikte och glasögon på nästip-pen.

Jag funderar för en sekund om jag verkligen kan räknas dit men ser för en gångs skull trovärdig ut och visas in. Jonas vänder om. Kontemplerar hellre över en kall cerveza på en närliggande bar. Dessutom har han besökt katedralen förr.

tillSammanS med knappt tio andra pil-grimer blir jag ombedd att ta plats i ett litet si-dokapell. Två präster på varsin pinnstol och vi andra i en tät fyrkant runtomkring. Jag sväljer två gånger och känner mig som en kättare, en förrädare; inte som någon äkta pilgrim. Det blir inte bättre av att alla ska berätta om sina religiösa upplevelser av färden mot den heliga staden. Den ena historien mer sakral och religiöst om-tumlande än den andra. En fransk kvinna berät-tar hur hon hittat den totala närvaron i både sig själv och gud. Hon darrar på rösten. Och vad ska jag nu säga?

– Jo, det var en härlig upplevelse … De vackra bergen. Och havet. En väldig frid. Förutom när vi var tvungna att cykla på stora vägar med bilar som dundrade förbi. Då var Gud långt borta…

Prästerna tittar förundrat på mig. Så går vi ner till kryptan där han då ska vila i evig frid, den

helige Jakob själv. Den ena prästen säger några väl valda ord och frågar om någon vill säga nå-got. Ytterligare en kvinna berättar halvt gråtande vilket stort ögonblick detta är i hennes liv. Jag tänker på Jonas i baren. Så går vi uppför den branta stentrappan och lämnar graven. Och då drabbas jag av insikten: ingen smärta i knäna. Under hela vår färd har symtomen på artros lyst med sin frånvaro. Kanske var det en riktig pil-grimsfärd trots allt.

•

Cykelmöte. Tidig morgon utan bilar på en bygata i Galicien.

” Jo, det var en härlig upplevelse ... De vackra bergen. Och havet. En väldig frid.

29

FakTa/SaNTiaGo de coMPoSTela

ta SiG dit. Att ta sig med tåg ner till

Irún är inga problem. Utan cykel. Med

cykel är det en annan femma. Det är

obegripligt att de europeiska tågbola-

gen inte kan ta sig i kragen och förstå

att vill man cykla på semestern är det

väldigt praktiskt att lätt kunna ta med

sig cykeln på tåget. Generellt sett är

många länder i Europa betydligt bätt-

re än SJ (när ska SJ vakna!?), men det

gäller främst lokal- och regionaltåg.

På många nattåg går det också bra att

ta med cykeln, t ex på sträckan Paris-

Irún. Men så fort du hamnar på någon

typ av snabbtåg, vilket oftast är omöj-

ligt att undvika, är det tvärstopp. En

lösning är att köpa en stor väska för

transport av cykel – finns till exempel

på CykelCity på Övre Husargtan – men

det är ganska svårt att få plats med en

långfärdscykel med pakethållare och

skärmar. Med lite jobb och tålamod

går det och ingen kan hindra dig att

ta med cykeln i en väska. Att pollet-

tera cykeln genom Europa går enligt

SJ inte. Summa sumarum: det går att

få med cykeln på tåg i Europa, men

det är bökigt.

>

Smartare är nog att hyra cykel på

plats! Lättast är att fortsätta med lo-

kaltåget till San Sebastian där många

företag hyr ut cyklar, t ex Bici Rent

Donosti, www.bicirentdonosti.eu

Företaget Donostirec,

www.donostirec.com, arrangerar

cykelturer på 14 dagar mellan Irún

och Santiago de Compostela, om man

föredrar en organiserad resa.

el Camino del norte. Redan från

800-talet finns det belägg för att pil-

grimsleden längs med Spaniens norra

kust använts för att ta sig till Santiago

de Compostela. Denna väg ansågs

vara den säkraste och inlandsvägen,

som ses som den klassiska rutten och

är den vanligaste bland nutida pil-

grimsturister, växte i betydelse först

på 1200-talet. Kuststräckan går längs

med ett många gånger magnifikt

landskap. Det är såklart svalare än i in-

landet och man kan varva vandrandet

eller cyklandet med havsbad. Själva

caminon är på många sträckor mycket

svårcyklad och kräver mountain-bike.

Den är ju primärt ämnad att gå på.

Men det går ju bra att emellanåt ock-

så ta vanliga vägar. Lokaltåg går längs

med hela norra kusten och regniga el-

ler trötta dagar är det perfekt att bara

lasta på cykeln och åka några mil.

Längs med pilgrimsleden finns hela

tiden pilgrimshärbärgen där man för

en billig peng kan övernatta.

el Camino inGlèS. Engelsmän på

pilgrimsfärd hade ju ingen anledning

att ta sig landvägen ner till Spanien.

Dessutom var det för engelsmän

under hundraårskriget mot Frank-

rike under senmedeltiden betydligt

säkrare att ta båt till Ferrol eller La

Coruna i Galicien. Nordbor och andra

nordeuropéer åkte av samma anled-

ning ofta hit med båt och vandrade

de sista 12 milen till Santiago de

Compostela.

apoSteln Jakob oCh GraVen i

SantiaGo de CompoStela.

Jakob var bror till evangelisten Johan-

nes och den första av Jesu lärjungar

som led martyrdöden. Han är sen

länge Spaniens skyddshelgon och an-

vändes som en enande symbol under

Reconquistan då det kristna Spanien

skulle återta hela den iberiska halvön

från de muslimska morerna.

Enligt legenden såg eremiten Pelayo

på 700-talet en brinnande stjärna över

en skogskulle i Galicien . Samtidigt

hörde han en änglakör och lokalbe-

folkningen hittade en undangömd

sarkofag vars innehåll den lokale

biskopen snabbt fastslog bestod av

Jakobs kvarlevor. Kung Alfonso II och

kyrkan accepterade detta, trots att

Jakobs kvarlevor redan i balsamerad

form ansågs förvaras i Toulouse! Efter

det ansågs aposteln Jakob bistå de

spanska styrkorna under otaliga krigs-

tåg mot morerna.

pilGrimS- VäGmärke.