EARTH SCIENCES CENTRE GÖTEBORG UNIVERSITY B487 2006

Vittringsgropar eller tafonivittring i Bokedalens naturreservat,

Partille kommun, Västra Götaland

Kerstin Bünz Larsson

Department of Physical Geography GÖTEBORG 2006

GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för geovetenskaper Naturgeografi Geovetarcentrum

Vittringsgropar eller tafonivittring i Bokedalens naturreservat,

Partille kommun, Västra Götaland

Kerstin Bünz Larsson

ISSN 1400-3821 B487

Projektarbete Göteborg 2006 Postadress Besöksadress Telefon Telfax Earth Sciences Centre Geovetarcentrum Geovetarcentrum 031-773 19 51 031-773 19 86 Göteborg University S-405 30 Göteborg Guldhedsgatan 5A S-405 30 Göteborg

SWEDEN

i

ABSTRACT Weathering pits or tafoni in Bokedalens nature reverve in Partille municipality, Västra Götaland The purpose with this paper has been to examine the weathering pits in Bokedalen. Earlier researches in this area have shown that there occur tafoni-like weathering hollows. In this research further inventations have been made to define location, size and distribution area of the weathering forms. This research shows that weathering pits almost exclusively occur on steep rock-faces. Their medium-size is W: 21, 8 x H: 11, 6 x D: 5,0cm and average height above sea level is 51,6m. Measurements have been done at 9 different sites with measuring-tape to define size, with GPS and Paulin-meter to define height. The different forms and sizes were documented with a digital camera. The measurements have shown that there is a great variety in size, form and location of the weathering pits. Researches showed that biological weathering might occur in some of the pits, while lots of pits are fossil without any signs of weathering like salt efflorescence, flaking from the walls and debris-covered floors. Weathering pits don´t occur on glacial eroded surfaces. Their size and location indicate that they can´t be postglacial. They can either be Mesozoic, tertiary or interglacial.

SAMMANFATTNING Syftet med denna c-uppsats har varit att undersöka vittringsgropar i Bokedalens naturreservat. Tidigare studier har påvisat att det förekommer tafoni-liknande vittringsgropar. I detta arbete har ytterligare inventering gjorts och groparnas läge, storlek och spridning klarlagts. Undersökningen visar att groparna nästan uteslutande förekommer på branta bergväggar och har en medelstorlek på bredd:21,8cm x höjd:11,6cm x djup: 5,0cm . De ligger på en genomsnittshöjd på 51,6 m ö h. Mätningar har genomförts på 10 olika platser med måttband för att fastställa groparnas storlek. För att mäta groparnas höjd över havet har både GPS och Paulinmätare använts. Vittringsgroparnas olika former och storlekar dokumenterades med en digitalkamera. Mätningarna visar att det förekommer stor variation vad det gäller både vittringgroparnas form och storlek samt deras läge i förhållande till väderstrecket. Undersökningen visar att det i vissa gropar kan förekomma biologisk vittring, men många av groparna är fossila då det inte finns några tecken på aktiv vittring, som exempelvis saltutfällning eller avflagningar från väggarna och avlagringar av vittringsmaterial. Groparna förekommer ej på glacialt slipade ytor och deras storlek och läge tyder på att de har ej utvecklats i holocen tid. De kan vara mesozoiska, men även tertiära eller interglaciala.

ii

iii

FÖRORD Denna uppsats är ett självständigt arbete på 10 poäng som ingår i fördjupningskurs 1, 41-60 p, i naturgeografi vid institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet, under hösten 2005. Fältundersökningarna till uppsatsen har genomförts i Bokedalens Naturreservat i Partille kommun. Ett stort tack riktar jag till Mats Olvmo för god handledning och för hjälp med fotograferingen. Ett tack går även till Björn Holmer för instruktion av Paulinmätare.

iv

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning 1 1.1. Tafoni – Definition och egenskaper 1 1.2. Bakgrund och syfte 1

2. Faktorer som påverkar vid bildandet av tafoni 2 2.1. Tafonins mikroklimat 2 2.2. Saltsprängning 3 2.3. Wetting-drying-cykler 3 2.4. Frostcykler 4 2.5. Berggrunden 4 2.6. Klimatfaktorer 4 3. Områdesbeskrivning 5 3.1. Bokedalens topografi 5 3.2. Bokedalens geologi och landskapsutveckling 5 3.3. Klimat 8 4. Metodik 8 4.1. Mätmetoder 8 4.2. Höjdmätning 8 4.3. Mätningar med Paulinmätare 8 5. Resultat 9 5.1. Förekomsten av vittringsgropar i Bokedalen 9 5.2. Mätresultat 11 5.2.1. Höjdmätningsresultat 11 5.2.2. Mätresultat för storlek och form på vittringsgroparna 11

samt lokalbeskrivning

6. Diskussion 21 6.1. Vittringsgroparnas form och storlek 21 6.2. Vittringsgroparnas bildningssätt 22 6.3. Vittringsgroparnas exponering 22 6.4. Vittringsgroparnas ålder 22 7. Slutsatser 24 8. Referenser 25

1

1. INLEDNING 1.1. Tafoni – Definition och egenskaper Ordet ”tafoni” är pluralformen av det italienska ”tafone” som betyder konkav hålighet eller förvittringsfördjupning som bildas i vertikala stenblock eller bergsväggar i regel nära marken (Twidale 1982). Tafoni är en storskalig form av gropvittring, där vittringsgroparna har plant golv, som i regel är täckt med vittringsmaterial, och sluttande tak. De är större inuti än vad öppningen visar och har valvformade ingångar och överhängande kant (jfr figur 1). Väggarna på insidan har en ljusare färg och en grövre och knottrigare struktur än på ytsidan. Inneväggarna, som är ofta helt spröda beroende på avflagning och grusvittring, smular lätt sönder. (Cooke et. al., 1993). Tafoni visar sig ha bottnar som är i stort sätt parallella med marken, fast de ofta ligger ovanför nuvarande marknivå. Djupet och diameter verkar inte vara beroende av varandra. Enskilda håligheter kan variera i storlek från några få centimetrar till flera meter i diameter. Tafoni förekommer oftast i grupper och kan utvecklas i olika bergarter, magmatiska såväl som metamorfa och sedimentära, förekommer dock företrädesvis i sandsten och graniter. Storartade tafoni i sandsten kan man hitta i El Chorro området i Andalusien, Spanien. Ofta verkar tafoni börja i redan existerande sprickor eller brott i berget, eller på svaghetszoner i berggrunden, speciellt på ställen där vatten samlas. Det har upptäckts skillnader mellan tafoni som utvecklats på undersidan av berghäll eller stora stenblock, så kallad basal tafoni och sådana som utvecklats på utsatta ställen som sluttande berg så kallad sidewall tafoni. Exempel på basal tafoni kan man hitta i Sydaustralien, medan sidewall tafoni

förekommer till exempel i Arizona. I Sinai i kan tafoni ha bildats genom lossnande av stora stenblock. (Cooke et. al., 1993). Borttransport av vittringsmaterial från tafonibotten sker genom vinderosion, jordkrypning eller regn. Tafoni växer snabbast på djupet. Men de kan även utvecklas lateralt när två närbelägna tafoni växer samman. Vertikal utbredning är däremot begränsad pga. utskjutande horisontella sprickor. Tafoni kan antingen vara aktiv eller fossil. Det första kännetecks av bl.a. inneväggar som lätt smular sönder, eller har en knottrig yta. Saltutfällningar är vanliga i aktiva tafoni. Fossila tafoni kan vara täckta med lav, eller ha en skorpa av damm eller gips. (Cooke, et. al., 1993). I nuvarande periglaciala områden, som i Antarktis, är det vanligt att hitta djupa håligheter som är permanent eller under större delar av året fyllda med snö (se Sør Rondane Mountains i östra Antarktis). Det finns tecken på att håligheterna inte bara är fossila utan att aktiv vittring sker genom att snön eroderar bort material från gropens bakväggar. Vid Two Step Cliffs och March oasis i västra Antarktis har man lyckats datera tafonivittring till olika tidsepoker. Man har hittat aktiva såväl som fossila tafoni (André, Hall, 2005). 1.2. Bakgrund och syfte Kling (1995) hittade vid sin geovetenskapliga inventering över Partille tafoni-liknande vittringsgropar på 3 ställen i Bokedalen, men gjorde inte någon närmare undersökning av denna typ av vittring. Därför har min förhoppning med denna uppsats varit att klargöra förekomsten, spridningen och storleken av dessa vittringsgropar samt att försöka diskutera när de bildades och vilka faktorer som påverkade vid dess bildning. Det är svårt att bestämma åldern på vittringsgroparna. Och det svåraste är kanske att skilja mellan nuvarande och historiskt påverkan på dagens landformer. Jag kommer i min undersökning utgå från istiderna och försöker hitta faktorer som talar för om tafonivittringen i Bokedalen antingen är pre- eller postglaciala, eller möjligtvis interglaciala.

2

Figur 1: Tafoni i Granitblock, Kalifornien; tydligt sluttande tak på vänstra bilden (Foto: K. Ericsson) Figure 1: Tafoni i granite boulder, California;

2. FAKTORER SOM PÅVERKAR VID BILDANDET AV TAFONI Forskare världen över har försökt klarlägga vilka faktorer som är avgörande vid bildning av vittringsgropar. Det råder olika uppfattningar om hur tafonibildning sker. Som orsaker nämns både mekaniska och kemiska processer. Avflagning och upplösning av mineraler nämns av många. Andra processer som verkar inblandade antingen i kombination med varandra eller för sig är wind scouring, temperaturvittring, frostsprängning, saltsprängning, krustabildning och wetting-drying cykler. Alla dessa processer är så kallade subaerila processer. Men det består även möjligheten att gropar börjar bildas genom fuktangrepp under marknivå och sedan letar sig uppåt in i berget. Det skulle i så fall förklara varför tafonibottnar löper i stort sätt parallella med marken ( Cooke et. al., 1993). En annan process som påverkar tafonibildning är temperaturvittring. Temperaturvittring i kombination med andra faktorer som salt- och frostsprängning leder till avflagning av tafoniinneväggar vid t.ex. vid Two Step Cliffs på Alexander Island i västra Antarktis (André, Hall, 2005) Faktorerna som påverkar vid bildning av tafoni kan delas i inre och yttre faktorer. Till de inre räknar jag sådana som sker inne i gropen och som gör att en liten grop utvecklas till en tafone. Dit hör mikroklimatet i tafoni, frostsprängning och saltsprängning. De yttre faktorerna är sådana som påverkar hela området. Dit räknar jag klimatfaktorer och som en undergrupp till dessa wetting-drying-cykler och frostvittring. 2.1. Tafonins mikroklimat Tafonibildning sker i åtminstone två steg, nämligen upplösning eller sönderdelning av väggarna och sedan avlägsning av vittringsmaterialet från groparnas botten. Hur sönderdelningen sker tas upp i avsnittet om saltsprängning som verkar vara av avgörande betydelse vid utveckling av tafoni. När tafoni väl har etablerats uppstår ett mikroklimat inne i håligheten. Luften och de skuggade innerväggar är kallare och fuktigare än på ytsidan av tafonin, pga. att varken solljus, vindar eller regn når fram. Klimatet inne i håligheten är jämnare och stabilare än på utsidan vilket beror på att temperaturskillnader och skillnader i luftfuktigheten är mindre i tafonin än utanför. Den konstant fuktiga luften leder till att berget spricker och exfolierar (Twidale, 1982). Mikroklimatet begynner en relativ snabb vittring.

3

2.2. Saltsprängning Av alla tänkbara processer som påverkar vid bildning av tafoni är saltsprängning den som anses har störst betydelse (Cooke et. al.1993, Hejl, 2004, Huinink 2004, Twidale 1982). Saltsprängning förekommer i såväl kalla som varma klimat, men är dock beroende av viss fuktighet i luften. Man kan dela in saltsprängningen i tre steg: A) Fukttransport, B) Ion transport och kristallisering, C) Vittringsprocess. Berget är till en viss punkt resistent mot saltangrepp. När bergets hållfasthet överskrids lösgörs bergfragment i håligheterna vilket leder till sönderdelning av bergarter. Under varje wetting-drying-cykel försvagas bergets struktur pga. saltutfällningen. Under den fuktiga perioden sker vattentransport utifrån och in. Vattnet absorberas av berget och tränger genom dess porer in i berget där det löser upp mineraler. Under den torra perioden transporteras vattnet med de lösta salterna till bergets yta genom evaporation. När vattnet avdunstar vid ytan lämnas saltet kvar och bildar med tiden en elastisk skorpa på ytsidan. Medan det sker en progressiv stärkning av bergets yta, försvagas insidan. När den elastiska skorpan till slut spricker, såsom när en stor sektion lossnar, utsätts bergets försvagade inre för vind och vattenerosion och lösmaterialet kan lätt transporteras bort (se figur 2).

. Figur 2: Principen av fukt- och iontransport i en tafone (Hejl, E., 2004) Princip of moisture- and iontransport in a tafone (Hejl, E.) 2.3. Wetting-drying-cykler Mekanismer som styr tafonibildning är fortfarande ganska okända. Huinink och Kopinga (2004) har med hjälp av modeller försökt simulera tafoniutvecklingen. Deras studie bygger endast på bergets torkbeteende. De visar hur en berghäll, som innehåller små gropar, sönderdelas genom salt kristallisering under så kallade wetting-drying-cykler. Deras resultat tyder på att saltsprängning är beroende av wetting-drying-cykler, där blöta, fuktiga perioder följs av torra. Periodernas längd styrs av mängden nederbörd, fukten i luften i form av dimma

4

eller stänk från havet och temperaturväxlingar. Under den blöta perioden absorberar berget vattnet lik en svamp, medan det dunstar bort under den torra perioden. Avgörande för hur och var vittringen sker är längden på den torra perioden. Vid korta torra perioder är mängden salt vid en punkt proportionell till mängden avdunstad vatten, vilket i sin tur är proportionell till den lokala drying-rate. På insidan av vittringsgropen transporteras vattenångan genom diffusion, vilket starkt fördröjer avdunstningen på botten av gropen. Som en konsekvens samlas då mest salt på ställen med höga drying-rates, vilket är på de yttre delarna av berget. Detta leder då till släta ytor på berget. Är den torra perioden lång, är förhållanden annorlunda. Mest salt ackumuleras då på ställen med låg avdunstning, vilket är de skyddade ställen på berget. Dessa ställen utsätts inte för vind eller sol och här kan därför gropar och tafoni utvecklas. Wetting-drying-cycles är betydelsefull för tafonibildning i Medelhavsområdet, vars klimat speglas av varma torra somrar och milda vintrar med vinterregn. Vattenbalansen är negativ under större delar av året (se Diercke Weltatlas, 2002). Medelhavsklimat finns förutom vid Medelhavet även i ett område i Chile, kring Kapstaden i Sydafrika samt i södra Australien (Bogren, et.al., 1999). 2.4. Frostvittring Frostvittring anses har stor betydelse för utveckling av tafoni i kalla klimat och i synnerhet i periglaciala områden som i delar av Antarktis (se Sør Rondane Mountains). Frostcykler runt isflak vid midsommartid orsakar snabb lossbrytning av berg pga. stora dygnstemperaturskillnader. Processen kan accentuera genom kemisk vittring. 2.5. Berggrunden Berggrunden har betydelse vid utveckling av vittringsgropar. Olika mineraler vittrar olika snabbt och sedimentära bergarter vittrar snabbare än metamorfa och magmatiska. Granodiorit och metabasit är så kallade djupbergarter som i grunden är motståndskraftiga mot vittring, då de har en låg permeabilitet. Grovkorninga bergarter brukar ha större permeabilitet än småkorniga och därmed även större vittringsbenägenhet. Friskt berg visar få tecken på vittring, medan permeabiliteten och därmed vittringsbenägenheten ökar när det har bildats sprickor i bergen. Även väldigt små sprickor kan orsaker vittring, då vattnet lättare kan tränga in i berget (Small, 1978). 2.6. Klimatfaktorer Tafoni förekommer i olika klimatzoner, i både varma och torra och kalla och torra. Välutvecklade tafoni hittar man i såväl öken- som kustområden (Twidale 1982). Klimatet styr de geokemiska vittringsprocesserna. Vittringsgraden ökar med ökad årsnederbörd och ökad årsmedeltemperatur. Temperaturen styr den kemiska vittringsgraden, medan nederbörden tillhandahåller fuktigheten som behövs som ett medium för jontransport och för att kemiska reaktioner skall kunna äga rum. Det finns en tendens att överskatta mekanisk vittring och underskatta kemisk vittring i arida områden. Detta gäller såväl kalla som varma arida klimat. Undersökningar av vittrad berg i ökenområden visar tydliga spår på att någon form av kemisk nedbrytning sker och har skett även under arida förutsättningar, sannolikt under närvarande av väldigt små mängder fukt. Många landformer i ökenområden visar även spår på större inverkan av vatten och kan därför vara skapade under en andra klimatförhållanden, när årsnederbörd och ytavrinning i dessa områden var mycket större än i dag. Pålitliga indikatorer på torra klimatförhållanden är vissa lermineraler och i synnerhet montmorillonite. Montmorillonite hittas väldigt sällan i områden som inte har haft arida eller semiarida klimat,

5

medan exempelvis kaolinit, vilket är det dominerande lermineralet i djupvittrade zoner, kan bildas under varierande klimatförhållanden (Robinsson, Williams, 1994). Djupvittring i granit associeras ofta med fukttropiska eller subtropiska omgivningarna. Hittas den vittringsformen i andra klimatzoner förklaras det med att deras bildning skedde i tider med varmare och fuktigare klimat, dvs. landformen är relikt (Robinsson, Williams, 1994) I kalla arida områden som Antarktis, som karaktiseras av låga temperaturer, starka vindar och avsaknad av vatten i flytande tillstånd sker vittringen väldigt långsamt Under torra väderförhållanden, som är dominerande i Sør Rondane Mountains, Antarktis, sker nedbrytning av berg väldigt långsamt förutom när berget innehåller mycket salt. Trots 4 miljoner års exponering är indikationer på karbonisering och/eller hydrolys av mineraler obetydliga. Kemisk vittring förekommer istället i form av oxidation av berghäll (Matsuoka, 1995).

3. OMRÅDESBESKRIVNING 3.1. Topografi Bokedalens naturreservat (57º 45´ N, 12º 10´ O) ligger i Partille kommun i Västra Götaland (se figur 4) och sträcker sig i nordsydlig riktning mellan Stora Ramsjön och Flaggstångsberget och i öst-västlig riktning mellan Aspens strand och Hassleskogsbergen. Hela området är starkt kuperat. Det finns en del branter, bergshöjder och sprickdalar. På toppen av bergskullarna finns det tydliga spår efter kvartärtidens inlandsisar i form av rundhällar (Kling 1995). Bokedalen består av flera delområden av mycket olikartad karaktär. I naturreservatet finns ädellövskog, gammal barrskog, odlingslandskap med åkrar och hagmarker, alléer, bäckraviner och sjöar. De södra delarna ligger i Säveåns dalgång och de norra är delar av en urbergsplatå på mellan 90 och 130meters höjd över havet. Det aktuella undersökningsområdet ligger i naturreservatets södra del. 3.2. Bokedalens geologi och landskapsutveckling Bergarterna bildades för 1,7 miljarder år sedan, då två kontinenter kolliderade under den s.k. gotiska orogenesen. (Lundqvist, Bygghammar, 2002). Området består till största delen av granodiorit, men även grovkornig metabasit och gnejsig tonalit förekommer, samt ställen med ådergnejsomvandling (se berggrundskarta SO Gbg). De nutida svenska landformerna härrör från olika tider. Landskapet i Bokedalen tillhör det bohuslänska sprickdalslandskapet, vilket anses bildats genom djupvittring under mesozoisk tid (Lidmar-Bergström, 1994). Berggrunden utsattes under kort tid för djupvittring, och det skyddande täcket av kritsediment, som täckte berggrunden, eroderades bort. Klimatet var varmt och fuktig och tiden var sen krita/tidig tertiär. Medan det mesta av vittringsmanteln eroderades bort under sen krita, höjdes nya delar av urbergsytan under tertiär och exponerades för vittring och erosion. Nya vittringstäcken bildades. Av dessa preglaciala vittringtäcken finns många fortfarande bevarade under den av isarna avsatta moränen, trots flera istider (Lidmar-Bergström, 1994). De glaciala formerna i Bokedalen visar på en isrörelse från NO (Lundqvist, 2002)

6

Figur 4: Undersökningsområdets läge Figure 4: geographical setting over the study area

Figur 3: Karta över Sverige Figure 3: Map over Sweden

7

Figur 5:Detaljerad berggrundskarta över Jonsered och Bokedalen Figure 5: detailed map over bedrock in Jonsered and Bokedalen

Bokedalen

8

3.3. Klimat Trots sitt nordliga läge är klimatet i Västra Götaland mildare och temperaturskillnaderna under året mindre än på motsvarande platser med samma breddgrader pga. golfströmmens inflytande. Vintrarna är i genomsnitt 11 grader varmare än genomsnittet för breddgraden. (Bogren et.al.,2003). Tittar man på lokalklimatet för Bokedalen så ligger området i en gränszon mellan havsbandet och inlandet. Årsmedeltemperaturen för området ligger på mellan 6,5 och 7ºC vilket är något svalare än vid kustbandet men något varmare än i inlandet. Dygnsmedeltemperatur i januari är -2ºC och i juli 17ºC. Vindarna blåser företrädesvis från sydväst.

4. METODIK 4.1. Mätmetoder Fältarbetet skedde under hösten 2005 samt under en dag i januari 2006. Till hjälp vid inventeringen har en topografisk karta över området samt berggrundskartan Göteborg SO använts. Mätningar utfördes vid Flaggstångsberget, Korpeberget, Lindekullen och Hassleskogsbergen (se figur 6). Vid min första inventering sökte jag upp de tre av Kling (1995) nämnda platser för att med måttband mäta storleken på vittringsgroparna, dvs. deras bredd, höjd och djup. Även formen och läge undersöktes. Vid den andra exkursionen upptäcktes ytterligare lokaler med samma typ av vittring. Ett stort antal vittringsgropar låg på så hög höjd över marken att det inte gick att mäta med måttband, utan storleken på dessa fick uppskattas. Efter mätningen har en sammanställning gjorts, där vittringsgroparna sorterats efter form, storlek samt höjd över havet. 4.2. Höjdmätning För att kunna fastställa höjden över havet för vittringsgroparna användes både GPS- och Paulinmätare. GPS mäter den exakta positionen när det gäller longitud och latitud med hjälp av satelliter, men har en ganska stor felmarginal när man mäter höjder. GPS mätaren kräver sky view och helst klart väder för att fungera. Därför var det på ett antal ställen med mycket skog inte möjligt att få signaler och därmed inga resultat. 4.3. Mätningar med Paulinmätare För att få mer exakta höjddata användes även en Paulinmätare. Paulinmätaren mäter lufttryck som omvandlas till meter som visas på en rund skiva på mätaren. Vid höjdmätning utgår mätaren från en bestämt höjd som kalibreras. Man utgår från en fast punkt, där man vet den exakta höjden, sedan används detta lufttryck som referens för att mäta höjden. När man rör sig uppför sjunker lufttrycket i förhållande till det kalibrerade och mätaren räknar då ut hur mycket man har förflyttat sig uppför och vise versa. Lufttrycket är högst vid havsytan och sjunker enligt ett bestämt mönster ju högre upp man kommer. Noggrannheten blir relativt god när lyfttrycket håller sig stabilt under en dag. För att fastställa eventuella lufttrycksförändringar under mätningstiden, är det viktigt att ta tiden vid de olika mätpunkterna och att återgå till startpunkten och mäter en gång till i slutet av mätningarna. Felkällor kan det bli när lufttrycket ändras under mätningstiden.

9

5. RESULTAT 5.1. Förekomsten av vittringsgropar i Bokedalen Vittringsgroparna finns på vertikala bergsväggar i olika väderstreck (jfr. figur 8). Dels finns de på två ställen vid Flaggstångsbergets sydsida, längs hela Lindekullens nordostsida, på två olika ställen vid Korpebergets syd- respektive sydvästsida och på två ställen längs Hassleskogsbergens ost- resp. nordostsida (jfr. figur 7). Vittringsgroparna är av olika storlek och har olika former. De flesta har en större bredd än höjd med ett fåtal undantag. Det finns inget mönster hur de är fördelade på bergsväggarna. De finns på såväl torra som fuktiga väggar. Groparna förekommer nästan uteslutande på branta bergväggar och har en medelstorlek på bredd:21,5 x höjd:10,9 x djup: 6,3cm. De minsta groparna är oftast runda, är de lite större förekommer även många linsformade gropar. Ett samband tycks finnas mellan groparnas form och bergarten. Flest linsformade och avlånga gropar finns i gnejsad granit (jfr. Hassleskogsbergen, Flaggstångsberget). Groparna följer gnejsets struktur och utbredningen har skett lateralt. Metabasit och granodiorit har en ojämn struktur och här förekommer många runda vittringsgropar (jfr. Korpeberget, Lindekullen) Fukten i groparna är lokaliserad till vissa punkter där det är skugga på dagtid, vilket är ett tecken på tafoni. Många av groparna har även plan golv, några har välvd överhängande tak, även det karakteristiskt för tafoni. Många är täckta med lav eller mossa.

Figur 6: På de branta bergväggar som framträder bakom träden finns vittringsgropar, lokal 2a+2b (Foto: Mats Olvmo) Figure 6: Weathering pits occur on the steep wall which appearbehind the

trees, site 2a+2b

10

Figur 7: Höjdskiss över området med de olika lokalerna markerade och namngivna Figure 7: Sketch over the study area with all the different sites marked

and named

Figur 8: Principskiss över vittringsgroparnas läge Figure 8: princple scetch over the location of weathering pits

11

5.2. Mätresultat 5.2.1. Höjdmätningsresultat Tabell 1: Resultat från höjdmätningen Genomsnittshöjden för vittringsgroparna i Bokedalen är 51,6 m ö h. vilket är tydligt under högsta kustlinjen som för kommunen är 95 m ö h (Kling, 1995). Eftersom mätresultatet vid den fasta punkten avvek med 15m från den verkliga höjden, behövdes alla mätresultat korrigeras. Ytterligare en korrigering behövdes eftersom lufttrycket sjönk under mätningens gång. Vid beräkning av genomsnittshöjden har jag utgått från de värden som jag fick efter andra korrigeringen. Table 1: Result from height-measurement.

The average height for weathering pits in Bokedalen is 51,6m a s l which is clearly under the highest coastline

which is 95m a s l in Partille municipality (Kling, 1995).Because the measuringresult at the fix-point differed

with 15m from reality, all results had to be correctet. Another correction was necessary because the air-pressure

sank during measuring. Basis of calculation were the results I got after the 2nd

correction.

Höjdmätningen med Paulinmätare avvek enligt fölande från GPS mätningen:

Lokal GPS Paulin efter korrigering

Flaggstångsberget 1a

47m ö h 59m ö h

Flaggstångsberget 1b

------- 47-53m ö h

Korpeberget 2a 47m ö h 56m ö h Korpeberget 2b 55-57m ö h 63-77m ö h Lindekullen 3a 50-55m ö h 50m ö h

Lindekullen 3b+c 45-50m ö h 47-57m ö h Lindekullen 3d 35-40m ö h 39m ö h

Hassleskogsb. 4a 34m ö h 42-43m ö h Hassleskogsb. 4b 35m ö h 44-45m ö h

5.2.2. Mätresultat för storlek och form samt lokalbeskrivning Mätresultatet visas i tabellform, där groparnas bredd, höjd och djup är angivna i centimeter. Sista raden i tabellerna visar groparnas medelstorlek (M) för respektive lokal. Några av groparna har fått beteckningen tafoni. Jag har valt att kalla de gropar för tafoni som både har plant golv, sluttande tak och överhängande kant. Övriga håligheter har fått beteckningen vittringsgropar.

12

Figur 9: Principskiss över vittringsformer i Bokedalen Figure 9: Principal sketch of weathering forms in Bokedalen

Lokal 1a: Flaggstångsbergets sydsida Flaggstångsberget består av gnejsat granit. Det finns två vittringsgropar på en liten vertikal stark mossbevuxen och fuktig vägg. Groparna följer gnejsens struktur med en lutning neråt från väst till öst. De har en öppen tungliknande form och plant golv. . Tabell 2: Flaggstångsbergets sydsida (1a) Table 2: Flaggstångsbergets southside (1a)

Lokal 1b: Flaggstångsbergets sydsida Den vertikala bergsväggen ligger på läsidan av isälvsriktningen (se principskiss över vittringsgroparnas läge, figur 8). Groparna följer gnejsets struktur. Det förekommer ingen mossa, men det finns en del lav. Förutom 16 uppmätta vittringsgropar finns det ett 20-tal både runda och linsformade vittringsgropar av varierande storlek som ligger utom räckvidd för att kunna mätas. I några gropar finns amfibolitrester.

bredd höjd djup egenskaper beteckning 1 14 7 6 plan botten vittringsgrop 2 13 7 7 plan botten vittringsgrop

M 13,5 7 6,5

vanlig form av vittringsgrop iBokedalen

sällan förekommande form av vittringsgrop i området

plan botten

skuggig yta

13

Tabell 3: Flaggstångsbergets sydvägg (1b) Table 3: Flaggstångsbergets southwall (1b)

Figur 10: Groparna på Flaggstångsbergets sydvägg följer gnejsigheten och är något utdragna (Foto: M. Olvmo) Figure 10: Weathering pits at Flaggstångsbergets southwall

follow the gneisses structure

.

bredd höjd djup egenskaper beteckning 1 28 30 24 överh.tak,plan golv,sluttamde väggar, rund tafoni 2 27 9 2 linsformad vittringsgrop 3 26 7 6 linsformad vittringsgrop 4 22 7 3 linsformad vittringsgrop 5 21 8 8 linsformad vittringsgrop 6 17 6 4 linsformad vittringsgrop 7 16 4 5 linsformad vittringsgrop 8 11 10,5 6 rund vittringsgrop 9 10 9 5 rund vittringsgrop

10 10 2 1 linsformad vittringsgrop 11 8 6 2 rund vittringsgrop 12 7,5 4 4 något linsformad vittringsgrop 13 7 4 2 något linsformad vittringsgrop 14 6 4,5 3 rund vittringsgrop 15 6 3 2 något linsformad vittringsgrop 16 6 4 2 rund vittringsgrop M 14,3 7,4 4,9

14

Lokal 2a: Korpebergets sydsida Här ser man en tydlig gräns där inlandsisen har eroderat. Branten är avfasad och vittringsgroparna kan ha bevarats, då de ligger nedanför den avfasade kanten. Det finns några få, men stora vittringsgropar som befinner sig nästan på marknivå. Korpeberget består av metabasit, en omvandlad vulkanisk bergart. Tabell 4: Korpebergets sydsida (2a) Table 4: Korpebergets southern side (2a)

Figur 11: Tafone på Korpebergets sydsida. Bergarten är metabasit. Notera lavbeklädseln i gropen. (2a) (Foto: Mats Olvmo) Figure 11: Tafone at Korpebergets southern side. The rock type is metabasite.

Note the lichen cover in the tafone (2a)

bredd höjd djup egenskaper beteckning 1 54 25 30 marknivå, djup vittringsgrop 2 40 30 15 överh.tak, plan golv, sluttande tak, rund tafoni 3 20 18 10 rund vittringsgrop 4 23 20 10 rund vittringsgrop 5 10 20 10 större höjd än bredd vittringsgrop 6 5 5 3 rund vittringsgrop

M 25,3 21,3 13

15

Lokal 2b: Korpebergets sydsida Här finns ett stort antal vittringsgropar. Groparna har varierande storlek, några har typiska tafoniformer. Berget har en stor-knottrig struktur med amfibolitrester. Både mossa och lav förekommer. I några av groparna finns mycket lav. Det känns ihåligt när man knackar i vissa gropar och de lavtäckta väggarna i några av groparna smular lätt sönder. De lossvittrade fragmenten består av hornblende, svavelkis, järnsulfit och olivin (mtl. Mats Olvmo, 2006) Tabell 5: Korpebergets sydsida (2b) Table 5: Korpebergets south side (2b).

Figur 12: Stor vittringsgrop i marknivå med (Foto: Mats Olvmo) oregelbunden form, Korpebergets sydsida (2b)Figure 12: Big weathering pit at surface level with unregular form, Korpebergets southern side (2b)

bredd höjd djup egenskaper beteckning 1 65 56 15 stor och rund form vittringsgrop 2 46 47 20 marknivå, överh. kant, plant golv, sluttande tak tafoni 3 63 44 13 lavtäckta, svarta, småknottriga väggar, som lätt

smular sönder,överh.kant, plant golv tafoni

4 30 25 6 Stor, rund form vittringsgrop 5 25 15 15 Plant golv, sluttande tak, tydligt överh. kant tafoni 6 23 14 9 linsformad vittringsgrop 7 15 9 4 linsformad vittringsgrop 8 14 13 3 rund vittringsgrop 9 13 10 5 rund vittringsgrop

10 13 8 5 något utdragen form vittringsgrop 11 11 8 6 överhängande kant vittringsgrop 11 10 9,5 5 rund, överh.tak, plant golv, sluttande tak tafoni 12 10 9 3 rund vittringsgrop 13 10 10 3 rund vittringsgrop 14 8 16 5 större höjd än bredd vittringsgrop 15 7 6,5 6 rund vittringsgrop 16 6 6,5 4 rund vittringsgrop 17 5 10 6 större höjd än bredd vittringsgrop 18 5 6 3 något större höjd än bredd vittringsgrop

M 19,9 16,9 7,1

16

Lokal 3a: Lindekullens Nordvägg På en stark lavbevuxen vertikal vägg finns det ett stort antal vittringsgropar. Några känns ihåliga när man knackar runt öppningen och inne på väggarna. Dessa gropar har ett tjockt lavtäcke och under laven finns ett tunt skikt med järnoxid, som är spröd och smular lätt sönder. Ett antal gropar är tydligt tafoniformade. Några av groparna håller på att växa samman med gropen under resp. ovanför. (se i tabellen grop 3+4, 6+7, samt figur 11) Tabell 6: Lindekullens Nordvägg (3a) Table 6: Lindekullens northwall (3a)

bredd höjd djup egenskaper beteckning 1 50 60 30 Stor och djup vittringsgrop 2 45 35 15 järnoxid,lav,spröda väggar vittringsgrop 3 42 40 35 järnoxid p.väggarna vittringsgrop 4 40 20 35 järnoxid, djup vittringsgrop 5 33 15 22 järnoxid p.väggarna vittringsgrop 6 32 7 5 järnoxid p.väggarna vittringsgrop 7 32 22 12 järnoxid p.väggarna vittringsgrop 8 32 26 17 plan botten vittringsgrop 9 27 16 15 inåt lutande golv,järnoxid p.väggarna vittringsgrop 10 26 10 7 spröda väggar m.järnoxidbeläggn. vittringsgrop 11 25 15 10 rund vittringsgrop 12 22 18 13 rund vittringsgrop 13 22 14 7 järnoxid p.väggarna vittringsgrop 14 21 12 7 spröda väggar m.järnoxidbeläggn.o lav vittringsgrop 15 17 6 2 linsformad vittringsgrop 16 16 9 5 linsformad vittringsgrop 17 13 13 13 täckt m. mossa, väldigt rund vittringsgrop 18 13 27 18 marknivå,slutt.tak,överh.kant tafoni 19 12 11 6 rund vittringsgrop

20 9 10 9 plant golv, slutt.tak,överh.kant tafoni 21 6 6 6 plant golv, slutt.tak,överh.kant tafoni 22 5 5 5 Väldigt rund vittringsgrop 23 2 2 3 plant golv, slutt.tak,överh.kant,djup tafoni M 23,5 17,3 12,9

17

Figur 13: Liten rund och lavbeklädd vittringsgrop (3a) (Foto: M. Olvmo) Figure 13: Small and round weathering pi coveredt with lichen (3a)

Figur 14: Två stora vittringsgropar som håller på att växa samman, (3a) (Foto: Mats Olvmo) Figure 14: Two big weathering pits, coalescing, size 3a

18

Lokal 3b: Lindekullens nordostvägg På en knottrig, dels mossbevuxen vägg av granodiorit med amfibolitrester finns det ett fåtal vittringsgropar av varierande storlek och form. Tabell 7: Lindekullens Nordostvägg (3b) Table 7: Lindekullens northeast-wall (3b)

. Lokal 3c: Lindekullens Nordostvägg Lokal 3c ligger nära lokal 3b. På en torr, vertikal och lavbevuxen bergvägg finns det ett tiotal vittringsgropar 2-5m ovanför marknivå. Alla värden är uppskattade pga. höjden. Djupet gick däremot inte att uppskatta. Tabell 8: Lindekullen Nordostvägg (3c) Table 8: Lindekullens northeast-wall (3c)

Lokal 3d: Lindekullens Nordvästvägg Bergväggen är väldigt storknottrig och lavbevuxen och har ett antal vertikala sprickor. Berget består av granodiorit, som har vittrat bort på vissa ställen och kvar finns amfibolitrester, därför det knottriga utseendet. Vittringsgroparna har en oregelbunden form. Ett 20-tal tafoniliknande gropar finns i en av sprickorna. Tabell 9: Lindekullens Nordvästvägg (3d) Table 9: Lindekullens north-west-wall (3d)

bredd höjd djup egenskaper beteckning 1 29 9 5 linsformad vittringsgrop 2 10 6 2 rund vittringsgrop 3 5 4,5 3 rund vittringsgrop

M 14,6 6,5 3,3

bredd höjd djup egenskaper beteckning 1 40 30 ej uppskattningsbart 2-5m ö marken vittringsgrop 2 20 20 ej uppskattningsbart 2-5m ö marken vittringsgrop 3 10 10 ej uppskattningsbart 2-5m ö marken vittringsgrop 4 10 10 ej uppskattningsbart 2-5m ö marken vittringsgrop 5 10 10 ej uppskattningsbart 2-5m ö marken vittringsgrop 6 10 10 ej uppskattningsbart 2-5m ö marken vittringsgrop

M 16,6 15

bredd höjd djup egenskaper beteckning 1 80 6 10 avlång vittringsgrop 2 20 5 10 linsformad vittringsgrop 3 20 6 3 linsformad m.amfibolitrest vittringsgrop 4 19 5 3 linsformad vittringsgrop 5 9 6 4 rund vittringsgrop

M 29,6 5,6 6

19

Lokal 4a:Hassleskogsbergens Nordostvägg Här finner man en stark mossbevuxen och fuktig vertikal bergvägg i gnejsad granit med ett stort antal vittringsgropar som löper i gnejsets riktning. De flesta är täckta med mossa. Vittringsgroparna skiljer sig ifrån de som förekommer vid de övriga lokalerna genom sina avlånga, linsformade strukturer. Några mäter över 2 meter. Gnejsets struktur verkar ha varit en begränsande faktor vad det gäller vertikal utbredning och en begynnande faktor vad det gäller lateral utbredning. Kling (1995) beskriver denna typ av vittring som differentierad vittring som är vanligt förekommande i västra Sverige. Tabell 10: Hassleskogsb. NO-vägg (4a)Table 10: Hassleskogsbergens NE-wall (4a)

Figur 15: Avlånga vittringsgropar på mossbevuxen nordostvägg (4a) (Foto: M. Olvmo) Fgure 15: Very long weathering pits at mossy northeastwal (4a)

bredd höjd djup egenskaper beteckning 1 200 12 12 avlång och smal vittringsgrop 2 145 7 5 avlång och smal vittringsgrop 3 130 5 8 avlång och smal vittringsgrop 4 44 5 6 avlång och smal vittringsgrop 5 29 20 5 fiskformad vittringsgrop 6 23 10 7 linsformad vittringsgrop 7 20 4 8 linsformad vittringsgrop 8 20 4 4 amfibolitrest i gropen vittringsgrop 9 19 3 1 linsformad vittringsgrop

10 19 6 7 linsformad vittringsgrop 11 15 5 3 linsformad vittringsgrop 12 15 6 6 linsformad vittringsgrop 13 13 5 3 linsformad vittringsgrop 14 8 5 4 rund vittringsgrop 15 4 4 3 rund vittringsgrop 16 4 2 3 rund vittringsgrop M 47,6 6,8 5,6 vittringsgrop

20

Lokal 4 b: Hassleskogsbergens Ostsida Här finns ett fåtal runda, väldigt grunda vittringsgropar på undersidan av en överhängande bergsvägg, som består av gnejsad granit. Väggen är torr och nästan utan lav eller mossväx Tabell 11: Hassleskogsbergens Ostsida (4b) Table 11: Hassleskogsbergens eastside (4b)

Figur 16: Runda vittringsgropar på undersidan av ett överhang (4b) (Foto: M. Olvmo) Figure 16: Round weathering pits on the underside of the rock (4b)

bredd höjd djup egenskaper beteckning 1 27 19 5 något avlång vittringsgrop 2 9 13 3 rund vittringsgrop 3 10 12 4 rund vittringsgrop 4 14 10 3 rund vittringsgrop 5 8 10 5 amfibolitrest vittringsgrop M 13,6 12,8 4

21

6. DISKUSSION 6.1. Vittringsgroparnas form och storlek Tafoni är en storskalig form av gropvittring, där vittringsformerna bl.a. kännetecknas av plant golv, sluttande tak och överhängande kant (Twidale, 1982). Många av groparna i Bokedalen har plant golv (se Flaggstångsberget och Korpeberget). Några har även sluttande tak och överhängande kant. Det är de som har fått beteckningen tafoni (se Flaggstångsberget, Korpeberget). Av 100 stycken inventerade vittringsgropar (varav 6 där man inte kunde titta in pga. otillgänglighet) hade bara 10 stycken både plan botten, sluttande tak och överhängande kant. Dessa 10 vittringsgroparna finns på Lindekullens nordostvägg med måtten 1. bredd:13 x höjd:27 x djup:18cm, 2. bredd: 9 x höjd: 10 x djup: 9cm, 3. bredd: 6 x höjd: 6 x djup: 6cm och 4. bredd:2, höjd: 2 x djup:3cm; på 4 ställen vid Korpebergets sydsida med måtten 5. bredd: 25 x höjd:15 x djup:15cm och 6. bredd: 10,5 x höjd: 9,5 x 5cm, 7. bredd: 46 x höjd: 47 x djup: 20cm och 8. bredd: 63 x höjd 44 x djup 13 cm; vid Korpebergets sydsida med måtten 9. bredd: 40 x höjd:30 x djup:15cm samt vid Flaggstångsberget med måtten 10. bredd: 28 x höjd:30 x djup:24cm. Nästan alla dessa vittringsgropar har en rund form. De ligger dessutom parallella med marken och deras inre är något större än öppningen. Storleken på Bokedalens vittringsgropar kan jämföras med tafoni som man har hittat i västra Antarktis. Vid Alexander Island, ligger Two Step Cliffs (71º52´S, 68º15´V). Där har man på 150-160m ö h hittat tafonivittring i sandsten. Mätningar har utförts och genomsnittstorleken för håligheterna är 19 x 12 x 12cm. De största tafoni har en storlek på 226 x 59 x 63cm, medan de minsta bara mätte 1 x 1 x 1cm. Dessa extrema varianter utgör dock bara 7% av det totala antalet. 87% har en höjd och en djup på mindre än 20cm, till skillnad från andra platser i Antarktis som Mc Murdo Oasis i Victoria Land, där det förekommer stora tafoni med en bredd på mellan 6-8m, en höjd på 3,5m och ett djup på 2-6m. Det har konstaterats att några tafoni är aktiva medan andra är fossila (André, Hall, 2004). Typiskt för tafoni är även att inneväggarna är spröda och smular lätt sönder samt att bottenytan är täckt med vittringsmaterial från väggarna. Något vittringsmaterial på groparnas botten kunde inte påvisas, vilket verkar vara vanligt i aktivt tafoni, som till exempel i El

Chorra området i Andalusien, södra Spanien. Där har man hittat ungefär 200 tafoni, varav man har undersökt 25 stycken närmare. De bäst utvecklade tafoni finns på en sydsluttning bestående av flysch

1 avlagringar. Storleksmässig är de undersökta tafoni i El Choro området

mycket större än vittringsgroparna i Bokedalen, då deras medelstorlek är bredd:8,50 x höjd:4 x djup:2,50 meter! Tafoniväggarna i El Chorra området ligger under större delen av dygnet i skugga. Golven är täckta med ett flera centimeter tjockt lager med lös sediment (Mellor, Short, Kirkby, 1996). Välutvecklade tafoni hittar man även i Sydaustralien på Murphy´s Hay Stacks. Det handlar om inselberg av granit, som är ungefär lika gamla som berggrunden i Bokedalsområdet. (www.nullarbornet.com.au/themes/murphysHayStacks.html)

1 sediment bestående av marina märglar, sandiga leror och skiffrar med graderad skiktning, vanligen växellagrade med konglomerat och sandstenar

22

6.2. Vittringsgroparnas exponering Väderstrecket verkar inte ha någon större betydelse för bildningen av vittringsgropar i Bokedalen, eftersom dessa både förekommer på nord-, nordost-, nordväst- och sydväggar. Anmärkningsvärt är dock att det inte finns vittringsgropar på västväggar. Anledningen kan vara att västväggarna låg i skyddande lägen på den tiden vittringsgroparna bildades. De lägsta uppmätta vittringsgroparna ligger på 39m ö h och de högsta befinner sig 77m ö h, vilket är tydligt under HK. Vittringsgroparna låg bara under den senaste nedisningen under havsnivån vilket skyddade de från vittring och erosion. (jfr. Morén, Påsse, 2001), Trots att de har exponerats för vittring och erosion under lång tid, är de ändå relativt små jämfört med tafoni i andra områden. Detta tyder på att förutsättningarna för bildning av tafoni har varit ogynsamma. 6.3. Vittringsgroparnas bildningssätt När det gäller frostsprängning vid den svenska västkusten har det konstaterats att avflagring av berg och ansamling av vittringsmaterial är mindre i laboratorieförsök än i verkligheten. Därför drogs slutsatsen att även andra processer måste vara inblandade i uppkomsten av olika vittringsformer (Swantesson, 1989). Vid några ställen i undersökningsområdet, dels på Lindekullens nordostvägg (Lokal 3a), dels på Korpebergets sydsvästvägg (lokal 2b), förekommer det mycket lav. Några av vittringsgroparnas inre väggar och golvyta är helt täckta med lav. Det är på dessa ställen som det känns ihåligt när man knackar på ytan. Ytorna känns spröda och mindre bergfragment, flera millimeter tjocka, lossnar lätt. Lav förekommer även i El Chorro området i södra Spanien. Den växer dock inte på tafoniinneväggar utan förekommer endast på utsidan. Det är omdiskuterat om lav skyddar det underliggande berget eller ger upphov till vittring. Man kan konstatera att båda delarna stämmer. På grund av sin produktion av syra kan mikroorganismer som exempelvis lav bryta ned berg och mineraler (Swantesson, 1989). Å andra sidan kan lavväxt också skydda berget från temperatursprängning om den har en högre albedo än berggrunden den växer på (Viles, Pentecost, 1994) Bergets albedo har betydelse för vittringsgraden när det gäller temperatursprängning. Ju ljusare berget är desto högre är dess albedo, dvs berget absorberar mindre solstrålning och blir mindre uppvärmt än mörka bergarter. Mörka bergarter som exempelvis granodiorit och metabasit utsätts för större temperatursvängningar och därmed för större risk för temperatursprängning. Det är i dessa bergarter som det förekommer mest tafonivittring i undersökningsområdet. Att några av groparna är utsatta för temperatursprängning syns på flera ställen pga. färska sprickor (se lokal 3a, grop 3+4). Groparnas form, särskilt dom som är välutvecklade tafoni, tyder på att de utsattes för kemisk vittring när de bildades. Några av groparna däremot är täckta med mossa, särskilt vid en nordvägg (se Hassleskogsbergen), eller på skuggiga sydväggar (Flaggstångsberget lokal 1a). I Sør Rondane Mountains i östra Antarktis är frostsprängning den dominerande vittringsprocessen, men även saltvittring förekommer och är orsaken till tafoniutveckling (Matsuoka, 1995). Det antas att saltkristallisering har stor betydelse för mikrovittringen i kalla klimat och förekomst av vittringsgropar är vanliga i arktiska regioner som vid Cumberland

Peninsula eller Baffin Island (Swantesson, 1989). De bildas och förstörs under de nuvarande periglaciala förutsättningar. I Finland har man hittat ca 300 tafoni på 50 olika platser i olika delar av landet. De flesta tafoni bildades under istiden. Håligheterna växer fortfarande genom frostsprängning. (www.suomenluontolehti.fi/artikkeli.php3?a=75). De tafoniliknande vittringsgroparna som finns i södra och mellersta Finland har sitt ursprung kopplade till flera faktorer, som till exempel differentierad vittring (Swantesson, 1989).

23

6.4. Vittringsgroparnas ålder Det är svårt att bestämma åldern för vittringsgroparna. Ett antal faktorer tyder på att vittringstakten i Sverige idag är låg. Ett exempel är de många isräfflorna som finns bevarade sedan sista nedisningen. Skulle Sverige ha varit utsatt för en mer storskalig postglacial kemisk vittring skulle isräfflorna förmodligen inte finnas kvar (Swantesson, 1989). Även det tjocka mosstäcket på vissa ställen och lavväxt på andra indikerar låg vittringsaktivitet. Generellt kan sägas att postglacial vittring i kristallina bergarter är begränsat till så kallad mikrovittring. Enligt Swantesson (1989) kan bara små, centimeterstora vittringsgropar vara bildade i holocen tid. Bara ett fåtal av de sydsvenska landformerna beror på glacial erosion. (Lidmar-Bergström, et.al., 1997). En indikator för preglaciala landformer är rester av stark vittrad granit så kallad saprolite. Saproliterester förekommer i hela landet. (Lidmar-Bergström, et. al., 1997) Olvmo et. al. (1999) har visat att bergstopparna i Bohuslän är starkt glacial påverkade och har formats genom plockning och abrasion. Däremot finns det preglaciala vittringsformer bevarade i de nedre delarna av klyftorna, där inte isen har kommit åt. Samma mönster finns på Kjugekull (Lidmar-Bergström 1989). Liknande förhållanden finns det i Bokedalen. Även där är bergstopparna glacialpåverkade, medan läsidorna av bergen är opåverkade av isen. Det betyder att även de vittringsformerna som finns i bergväggarna kan vara preglaciala. I Hunnebostrandområdet har även vittrad granit, så kallade saprolit hittats, vilket är en indikator för preglaciala landformer (Lidmar-Bergström, et. al.,1997, Olvmo et. al., 1999) Den centrala frågan lyder om Tafoni i Bokedalen är post- eller preglacial, eller interglacial. Det är möjligt att den är postglacial. Men varför finns den då bara på vertikala bergsväggar? Har vittringsgroparna bildats efter isavsmältningen skulle de likaväl ha kunnat bildas uppe på glacialslipade hällar. Vittringsgroparnas olika former tyder på att de inte har skapats av isrörelsen. Groparna skulle i så fall ha liknande runda former och släta ytor som de av isen skapade grytor resp. jättegrytor. Vittringsgroparna verkar ha legat i ett skyddat läge för isen. Deras höjd över havet tyder på att de har befunnit sig under högsta kustlinjen som var 95m.ö.h. i undersökningsområdet. Antingen har vittringsgroparna legat under isen eller så har de legat under havsytan och i båda fallen var de då skyddade för vittringsangrepp. Det finns heller inget vittringsmaterial i eller i närheten av vittringsgroparna vilket tyder på att tafonivittringen har avstannat. Även deras storlek tyder på att de ej är postglaciala eftersom de är för stora (Swantesson, 1989). Om de är preglaciala, finns följande möjligheter: De kan ha bildats under mesozoisk tid. Då måste vittringsmaterialet ha eroderats redan då, därför att vittringagroparna är subaerila. Det är möjligt och liknande former finns på Kjugekull (Lidmar-Bergström, 1989). En annan möjlighet är att de bildades under tertiär. Under den tiden höjdes Skandinavien och krittäcket eroderades bort. Klimatet var skiftande, torra och fuktiga perioder växlade. Erosion och djupvittring var periodvis kraftiga (Lidmar-Bergström 2002). Det är därför sannolikt att vittringsgroparna bildades under tertiär. En tredje möjlighet är att de utvecklades under interglacial tid. Men då var klimatet ungefär som det är idag (Bogren et.al.,1999), vilket betyder låg vittringstakt. Därför är det osannolikt att vittringsgroparna i Bokedalen bildades under interglacialen.

24

7. SLUTSATSER Vittringsgroparna i Bokedalen visar en stor variation vad det gäller form, storlek och läge. Av 100 inventerade gropar har dock bara 10 en tydlig tafoniform. Jämfört med andra områden i världen, där det förekommer tafoni (Spanien, Sydaustralien, Antarktis) är groparna i Bokedalen ganska små, vilket kan bero på ogynnsamma klimatförhållanden i undersökningsområdet jämfört med andra områden där det förekommer tafoni. I både Sydaustralien och i Spanien är klimatet varmare och torrare, vilket gynnar saltsprängning, en av de viktigaste processerna vid utveckling av tafoni (Cook et.al., 1993, Hejl, 2004, Twidale, 1982). Men även berggrunden har betydelse vid bildandet av tafoni. Sandsten, som den förekommer i exempelvis Spanien, har högre permeabilitet och därför högre vittringsbenägenhet. Aktiv vittring är väldigt begränsad i Bokedalen och syns bara i de gropar som har lavväxt, och då i form av biologisk vittring. Kemiskt vittring som den förekommer i varmare och fuktigare klimat finns inte i Bokedalen. Däremot förekommer temperatursprängning av berg som färska brottytor indikerar. Även om vittringsgroparna är jämförelsevis små, så är de för stora för att ha utvecklats under holocen eller postglacial tid enligt Swantesson (1989). Saproliter verkar vara rätt vanliga i både Bohuslän och södra Sverige (Olvmo, et.al. 1999) och man kan därför anta att de även förekommer i Bokedalsområdet, vilket är ett bevis för preglacial vittring. I så fall skulle vittringsgroparna ha bildats under en period som hade varmare och fuktigare klimat än vad vi har idag i Sverige. Varmt och fuktigt klimat hade vi i Sverige under sen krita/tidig tertiär. Förmodligen har vittringsgroparna i Bokedalen uppkommit under tertiär. I så fall var kemisk vittring den dominerande vittringsformen. Idag är det mekanisk vittring i form av frostsprängning som dominerar, men även viss form av biologisk vittring förekommer (se ovan). Antagligen var den varma perioden för kort för att större tafoni kunde bildas. Många av de vittringsgropar vi ser i området idag visar bara en begynnelse av tafoniutveckling. Det är tveksamt om de minsta groparna har bildats under holocen tid (jfr. Swantesson, 1989). Min undersökning har inte gett ett helt övertygande svar om när vittringsgroparna har bildats. Det mesta tyder dock på att de ha bildats under preglacial tid.

25

8. REFERENSER ANDRÉ, M. F. & HALL, K., 2004, Honeycomb development on Alexander Island, glacial history of George VI Sound and palaeoclimatic implications, geomorphology 65, s.117-138 BOGREN, J., GUSTAVSSON, T. & LOMAN, G., 1999, Klimatologi, Meteorologi, Studentlitteratur, 275s, s. 230-233, BOGREN, J., GUSTAVSSON,T., SVENSSON, M.K., CHEN, D. & HELLSTRÖM, C., 2003, Väder och klimat i Fritzells & Werners Västra Götaland,Kartförlaget, Gävle COOKE, R. U. & WARREN, A., 1975, Geomorphology in Deserts, Batsford Ltd, London, 394 s COOKE, R. U., WARREN, A. & GOUDIE, A., 1993, Desert Geomorphology, 526 s HEJL, E., A pictural study of Tafoni development from the 2nd millennium BC, 2005 Geomorphololy 64, s. 87-95 KLING, T., 1995, Partille blir till, En geovetenskaplig inventering och naturvärdes- bedömning, Partille Kommun, Stadsbyggnadskontoret LIDMAR-BERGSTRÖM, K., OLSSON, S. & OLVMO, M., 1997, Palaeosurfaces and associated saprolites in southern Sweden, Geological Society Special Publication No. 120, s. 95-124 LIDMAR-BERGSTRÖM, K., 2002, Berggrundens ytformer i Fredens Berg och Jord,

Sveriges Nationalatlas, s.44-54 MAGNUSSON, S.-E. & LIDMAR-BERGSTRÖM, K., 1983, Fossila vittringsformer från Krittiden på Kjugekull, SGÅ 59, s. 124-137. MATSUOKA, N., 1995, Rock Weathering processes and landform development in the Sør Rondane Mountains, Antarctica, Geomorphology, s. 323- 339 MELLOR, A., SHORT, J. & KIRKBY, S.J.,1997, Tafoni in the El Chorro Area, Andalucia, Southern Spain i Earth Surfaces and Landforms, John Wiley & Sons Ltd, s.817-833 MORÉN, L. & PÅSSE, T., 2001, Climate and shoreline in Sweden during Weichsel and the next 150,000 years, SKB, Technical Report TR-01-19, s.54 OLVMO, M., LIDMAR-BERGSTRÖM, K. & LINDBERG, G, 1999, The glacial impact on an exhumed sub-Mesozoic etch surface in Southwestern Sweden, Annals of Glaciology 28, s. 153-160 POWER, E.T. & SMITH, B.J., 1994, A comparative study of deep weathering products: Case studies from Ireland, Corsica and Southeast Brazil i Robinsson & Williams Rock Weathering and Landform Evolution, John Wiley & Sons Ltd, s. 21-40 ROBINSSON, D.A. & WILLIAMS, R.B.G., 1994, Sandstone Weathering and Landforms in Britain and Europe i Robinsson & Williams Rock Weathering and Landform

Evolution, John Wiley & Sons Ltd, s. 371-392 ROBINSSON, D.A. & WILLIAMS, R.B.G., 1994, Weathering Flutes on Siliceous Rocks in Britain & Europe i Robinsson & Williams Rock Weathering and Landform

Evolution, John Wiley & Sons Ltd, s. 413-432 SMALL, R.J., 1978, The Study of Landforms, University press, Cambridge, 495 s. SWANTESSON, J.O.H., 1989, Weathering Phenomena in a Cool Temperate Climate, GUNI Rapport 28, 193 s. TWIDALE, C.R., 1982, Granite Landforms, Elsevier, Amsterdam, 372 s. TNC, 1988, Geologisk Ordlista, Tekniska nomenklaturcentralens publikationer nr.86,

26

Stockholm, 482 s. KARTOR Berggrundskarta Göteborg SO, 1977-01-31, SGU Serie Af nr. 117 Topografisk Karta Göteborg, 7B 1g, Lantmäteriet Diercke Weltatlas, 2002, Westermann, Braunschweig, 275 s, s. 116, 117 INTERNET www.australienbilder.de www.suomenluontolehti.fi/artikkeli.php3?a=75 (www.nullarbornet.com.au/themes/murphysHayStacks.html