1

Yngve Gustafsson (1912-2000) om sitt liv Berättat för Maria Evertsson sommaren 1995

Jag är född den 13 september 1912 i Tryserums socken i Småland vid Östgötagränsen.

Det ligger numera i Östergötland. Vid Valdemarsviken låg ett litet skärgårdshemman

som hette Finntorp och som ägdes av min farfar. Det var en utgård av det stora godset

Fogelvik, alltså Karl Knutssons hem och egendom. ”När jag var herre till Fogelvik, var jag

både mäktig och rik, när jag blev kung över Svea land, blev jag en arm och olycklig man”.

Tvärs över en liten å där låg en ruin av Karl Knutssons gamla Fogelvik. Gården Finntorp

hade min farfar köpt 1905, och den övertogs strax efter av min far som gifte sig 1911

med sin mor, som kom nerifrån Skåne, från Yngsjö by utanför Kristianstad. De hade blivit

bekanta efter det att min far gick på Gamlebys folkhögskola, som ligger strax intill

Tryserum, och lantmannaskola 1904. Sedan kom han ned till Skåne för att utbilda sig till

kontrollassistent, som det hette på den tiden. En kontrollassistent kontrollerade

avkastningen av olika djur, man bildade föreningar och hade sådana där kontroller. Han

fick sin första plats utanför Kristianstad, i Oppmanna, ja i Arkelstorp var det rättare sagt,

där min mor var distriktssjuksköterska, eller församlingssyster som det hette på den

tiden. Hon var utbildad sjuksköterska. Så lärde de känna varandra då kring 1905/06, och

så gifte de sig den 11/11 1911. Så kom jag till sedan i laga tid den 13/9 1912.

Min mor flyttade upp för att bli bondhustru på detta lilla skärgårdshemman. Där fanns

också då min farfar, som levde kvar och som jag minns mycket väl. Han dog 1916, alltså

då jag var fyra år. Han berättade en del från sin tid, han föddes 1849 tror jag. Där i

Finntorp tillbringade jag de första fyra åren. Så dog min farfar. Då såldes gården av

syskonen. Min far hade fem syskon; fyra egentligen då, därför att en syster hade dött

dessförinnan, min faster Tekla. Sedan slog sig min far och hans äldste bror Johan ihop,

och köpte en lite större gård ett par mil därifrån. Det var Troserum i Västra Ed.

(Troserum var alltså en gård och Tryserum en socken). På detta Troserum växte jag

sedan upp, så det var mitt egentliga barndomshem. Därifrån har jag massor med

minnen. Det var en stor gård, 1000 tunnland sammanlagt; 200 tunnland åker och 800

tunnland skog. Den finns ju fortfarande, jag brukar hälsa på där när jag är nere i

Småland. Det fanns 40 kor, 5 par hästar och 3 par oxar. Jag har kört oxar i min barndom,

faktiskt. De såldes så småningom så att det blev bara hästar. Det fanns rätt mycket folk

där, kanske 30-40 personer. Det fanns 5 statare och de gjorde ju de dagliga

jordbrukssysslorna. Så fanns det en ladugårdsförman och en andreman i ladugården,

och en gårdssmed, mäster Hultin som vi beundrade mycket. Han tillverkade och

2

reparerade grejor, han gjorde allt som behövdes. Han reparerade byggnader, han gjorde

till och med vagnar.

Troserum omkring

1920.

Nils och Yngve.

3

Så gick tiden där, och sedan gick jag i folkskola i Vråka. När jag hade gått ut så fanns

det väl någon tanke på att jag skulle fortsätta och överta Troserum. Jag hade en yngre

bror som hette Nils, och så blev det så småningom en syster, Kerstin, sexton år yngre än

jag. Sedan kom den stora jordbrukskrisen 1929-1932. Min far hade köpt Troserum helt

och hållet och löst ut min bror, men så blev det brist på kapital i denna svåra tid. Så

beslöt man sig för att sälja detta och avyttra det hela, och det berodde kanske på att jag

inte hade någon större lust att bli bonde. Det hade jag aldrig haft, utan jag hade en del

studieintressen så att säga. Det tog sitt uttryck i att jag kom mycket tidigt till Gamleby

folkhögskola. Det var egentligen den enda möjligheten. Att komma till gymnasium eller

realskola fanns inga ekonomiska möjligheter till, det var helt uteslutet. Men på

folkhögskolan tog jag en första årskurs. Sedan jobbade jag hemma och efter det gick jag

en andra årskurs också.

Jag ville fortsätta, jag gick väl delvis i min fars fotspår. Med hans stöd, han var väldigt

positiv till det där. Så småningom kom jag ner till Hvilan i Skåne, Sveriges äldsta

folkhögskola. Där fanns då vissa fortsättningskurser. Jag gick en sådan kurs för att

komma in på Alnarps lantbruksinstitut. Det fanns ingen högskoleutbildning för jordbruk

på den tiden. Samtidigt blev det en omläggning av den högre lantbruksutbildningen och

man hade beslutat att det skulle inrättas en lantbrukshögskola på Ultuna. Men där

krävdes det i princip studentexamen för att komma in och det hade jag inte. Det fanns

ingen tanke på det, men man anordnade en så kallad specialkurs för den som från

folkhögskola ville söka in till den blivande lantbrukshögskolan, som skulle inrättas 1932.

Jag gick den där kursen med väldigt svåra uppoffringar från mina föräldrars sida. Det var

väldigt knappt om pengar, elände fanns det. Men jag lyckades krångla mig igenom den

där kursen. Men så skulle man då ha jordbrukspraktik. Utöver den man hade fått

hemma. Så kom jag till Svalöv tillsammans med några kamrater, Svalövsgården, där jag

jobbade i ett halvt år med vanlig jordbrukspraktik. Så sökte jag till Ultuna och kom in där

1932.

På Ultuna gick jag den vanliga agronomutbildningen, eller den var inte så vanlig

eftersom den var alldeles ny. Vi var den första studentgruppen, vi var bara sexton

stycken. Men vi fick vår agronomexamen 1935. Jag fick amanuenstjänst och sedan

assistenttjänst också vid Ultuna. Det gav en möjlighet att gå vidare med licentiatstudier,

och samtidigt så fick jag tillfälle att läsa geologi och speciellt matematik, som ju alltid var

mitt stora intresse. Jag läste en del annat också, lite filosofi och sådant vid sidan om.

Sedan fick jag ut min licentiatexamen och så träffade jag Gertrud, som kom till Uppsala

och hade tjänst hos min lärare Gunnar Torstensson som hushållsbiträde. Vi gifte oss

1941, var det väl, och så fortsatte jag sedan och gjorde en avhandling, och disputerade,

4

och så kom jag att efterträda min lärofader Herman Flodqvist 1945-46 (årtalet kan jag

inte garantera). Han avgick, och så sökte jag professuren. Det var några som sökte, men

jag fick den 1946. Det var ovanligt tidigt, jag var 33-34 år då. Jag var på den tjänsten

några år, kort tid egentligen. Man gjorde vissa omorganisationer och inrättade en tjänst

som överinspektör för lantbrukets försöksväsende i landet. Det var växtförädling, det

var djur o.s.v. Det skulle finnas en central instans för att hålla ihop detta,

anslagsfördelning och inspektioner och sådant. Jag hade egentligen inte någon som

helst tanke på den där tjänsten, förrän Per-Edvin Sköld ringde en morgon och undrade

om jag ville ha denna tjänst. Varför han kom att tänka på mig vet jag inte. Jag hade väl

träffat honom några gånger. Sköld var egentligen den som hade skapat

Lantbrukshögskolan som statssekreterare på sin tid, och så var han jordbruksminister.

Jag föll för det där budet, och det var mycket intressant. Jag fick en överblick över

svenskt jordbruk som egentligen var enastående. Vi hade bland annat sju försöksgårdar i

olika delar av landet, och studiegårdar, och så hade jag sedan Svalöv, Weibullsholm,

med växtskydd och annat sådant. Inte som någon chef, men jag satt i styrelsen.

Gertrud och Yngves bröllop i Strömsund

1941.

Jag var inte road av administration, det har jag egentligen aldrig varit. Men så skulle

man bygga ut lantmäteriutbildningen vid Tekniska Högskolan, och där inrättades en

professur i mitt ämnesområde, omkring 1954-1955. Jag hade väl ingen större tanke på

den tjänsten, för min överinspektörstjänst var väl adminstrativt högre än en professur.

5

Men så fick jag en kallelse till den professuren från Teknis, och då såg jag ett tillfälle att

hoppa av administrationen och återgå till mitt gamla yrkesområde. Så kom jag till Teknis

1955-1956 och jag satt på den tjänsten men med ett ben kvar i Ultuna, där jag

fortfarande var tillförordnad överinspektör fram till 1960. Sedan hoppade jag mer eller

mindre av Ultuna, och ägnade mig åt professuren fram till 1976-1977, och så blev jag en

lycklig pensionär.

Tillbaka till studietiden

Jag hade ett odelat stöd av mina föräldrar när jag skulle studera. De såg att det gick

framåt lite grand. När de skulle avveckla Troserum, så köpte min far, genom förmedling

av en god vän han hade, en gård utanför Stockholm, i Västerhaninge. Den drev de sedan

i ett antal år samtidigt som jag var på Ultuna, så jag hade ju nära till dem. Men något

ekonomiskt stöd kunde man inte få därifrån, de hade fullt nog med sig själva. Sedan så

småningom började Västerhaninge att växa, och gården blev attraktiv för HSB och andra

bostadsrättsföreningar, så den såldes och det blev bara mangårdsbyggnaden kvar, som

står kvar än idag, omgiven om en rad fula höghus. Men de levde och de dog där. Sedan

var det min yngre bror Nils som följde mig i spåren. Han gick precis samma väg, men

fem år senare ungefär. Han kom också till Ultuna och blev licentiat där och så

småningom gick han till ett nyinrättat institut för potatisförädling och forskning,

Institutet för växtforskning och kyllagring i Nynäshamn. Där var han och arbetade fram

till 1980 någonting, sedan blev han också lycklig pensionär!

Anna och Hugo Gustafsson i

Västerhaninge.

6

Folkhögskolan i Gamleby hade sin egen organisation för inackordering. Man fick mat

och ett rum ute på byn, som skolan förmedlade. Jag bodde i olika familjer, dels på

Gamleby. Fösta året bodde jag inom skolan faktiskt – de hade egna elevrum med säng.

Man bodde väldigt primitivt. En vinter bodde jag hos en familj i deras finrum, det var en

soffa som man fick bädda och sova i. Det var väldigt illa ordnat med studiemöjligheter

och sådant, de hade en lampa i taket men det funkade ju – man var ju hela dagarna i

skolan så det gick ju bra. Sedan på Ultuna var det så lyckligt att det fanns ett tidigare

lantbruksinstitut med helinackordering. De hade sina elever. Institutet lades ner den 24

oktober 1932. När vi kom dit fanns deras elevrum. De skulle byggas om till institutioner,

men det var försenat, så en del av oss fick bo kvar i de gamla elevrummen. De var

fruktansvärt nedslitna, men det gick bra att bo där. Till ett facilt pris, 10 kr i månaden.

Jag bodde faktiskt där i närmare tre år, ja två och ett halvt år. Så fanns där också en

gammal utspisningslokal för det gamla institutet. Det fanns ingen organisation för det,

men det ordnade vi själva kooperativt. Vi hade en gammal föreståndarinna som lagade

mat åt oss.

Magister och fru Vassgren från

Vråka.

Allting kostade pengar. Några studielån fanns ju inte, så pengar fick man ordna bäst

man kunde. Jag hade en gammal lärare från folkskolan (Vassgren), och hans hustru, som

jag hade haft som lärarinna i småskolan. Jag gjorde ett djärvt försök när jag skulle börja

på Ultuna, och jag frågade om de skulle vara villiga att ställa upp med ett lån.

Egendomligt nog så var de det utan vidare. Sedan lånade de åt min bror också. Det var

ju till stor glädje på flera sätt. Vi hade tydligen gjort ett tillräckligt förtroendefullt intryck

för att de skulle ställa upp på detta.

7

Kostnaden för att bedriva studier på Ultuna beräknade vi till 2 000 kr om året i tre år,

och det fick jag ett slags garanti för. Jag fick inte låna 6 000 kr med en gång, men

Vassgrens ställde upp kontinuerligt med dessa 6 000. Jag skulle ju betala igen detta så

småningom. Amanuenstjänsten var ju inte någonting, den var 1 300 kr om året. Men

assistenttjänsten var 330 kr i månaden! Det var ju närmare 4 000 kr, så då blev det

pengar över, och då kunde jag amortera. De pengarna betalades in till Vassgren i

princip, men i själva verket så lyftes de över till min bror, som då hade börjat. Så ur

deras synpunkt var det ju samma 6 000 kr. De blev sedan pensionärer och flyttade till

Alingsås och sedan vidare till Göteborg. Då var vi i stånd, särskilt jag, att betala igen

detta. Nu blev det ju en liten summa som var obetald, och då var vi ju relativt

välbärgade. Ändå fick Nisse och jag varsitt gåvobrev på denna slutsumma, någon

tusenlapp eller var det var, som en gest.

Fritidsintressen

Det växlade väl med åren. Folkhögskolan minns jag inte så mycket av. Det var väl det

vanliga, man gick och tittade på flickor, och man dansade så smått. På folkhögskolan

fanns det ju folkhögskoleaftnar, lekaftnar så att säga. Så var det ju i Gamleby

folkhögskola, det var en mycket intensiv föreläsningsverksamhet. Jag hade nog ett

genuint intresse för studier, det måste jag säga. Uppe på Ultuna, där var det jobbigt

egentligen. Där hade man inte så mycket tid, men det var väl en del sport. Skytte ägnade

jag mig åt och jag vann skyttemedalj. De första fyra-fem åren på Ultuna hade jag ändå

ganska lätt för studierna så jag fick en del tid över. Den lade jag ned på

universitetsstudier. Men de var besvärliga, jag hade ju aldrig tagit någon

studentexamen. Jag var inte formellt berättigad till en början att börja på universtitetet,

men genom vissa lärare, bl.a. vår lärare i fysik som också var docent på universitetet,

kunde man på den vägen få vara med på hans föreläsningar på universitetet. Det var

egentligen ett väldigt mothåll från universitetets studentkår gentemot oss ultunesare, Vi

var inte fullgoda, vi kom från Hvilan, vi skulle hållas emot.

Men det skedde en omsvängning och jag och mina kamrater blev accepterade så

småningom. Jag kunde skriva in mig vid Östgöta nation, som var vår hemnation från den

delen av Småland. Så kunde jag ta upp matematiken. Jag läste två betyg i matematik,

det var rätt jobbigt, men det var ett specialintresse jag hade. Så gick man på gamle Axel

Hägerströms föreläsningar i filosofi minns jag, i Föreningen för filosofi och

specialvetenskap. Jag tog inte något betyg i detta naturligtvis, men det betydde

egentligen ganska mycket. Matematikstudierna fick jag väldigt stor glädje av i mitt

8

doktorandarbete sedan, för det var ganska strikt matematiskt betonat. Det var

strömningsförhållandena i mark. Där fick jag bland annat lära känna Jacobis elliptiska

funktioner och mycket sådant. Sedan blev det övervunnet, men då spelade det stor roll.

Jag hade ett stöd från universitetet, och bägge mina opponenter kom från universitetet.

Den ene var geografen Högström och den andre var matematikern Bergström. På det

sättet fick jag ganska mycket utöver vad agronomexamen inbjöd till. Men det är klart,

jag kunde ju mycket jordbruk. Men mitt intresse ligger fortfarande rätt mycket åt

matematik, fysik, och annat sådant. Hade jag kunnat växa fritt, precis vad jag hade velat,

så hade jag varit på Bengts område utan tvivel. Det är klart, kanske inte just den banan

men inom det området. Jag tyckte själv att jag hade en talang som låg inom de

områdena.

Jag vet inte varifrån jag fick intresset för matematik – det var nog medfött i viss mån.

Jag hade mycket lätt, det var nog det som hjälpte mig igenom en lite besvärlig studietid i

olika avseenden. Ja hur lätt för det jag hade vet jag inte, men i och med att man är road

så flyter det på ett speciellt sätt. När jag tänker tillbaka på hur man utvecklats och vad

man sedan har haft nytta av så är det klart att jag för mina studieframgångar hade en

stor glädje av den här fysikalisk-matematiska grunden. Men sedan har jag haft intresse

för jordbruksutbildningen, och min kännedom om jordbruk är något som jag betraktar

som en väldig tillgång. När man tänker på de här åren utomlands, jag arbetade rätt

mycket i Indien, att kunna umgås på ett naturligt sätt med indiska bönder, likaså i Kenya

och Tanzania, det skulle jag aldrig i livet ha kunnat lyckas med annars. Jag hade bättre

förutsättningar än många andra u-landsarbetare. Det finns en fantastisk likhet mellan en

småländsk bonde av 1920 års modell och en bonde i Indien av dagens modell. Ja, det

finns ju naturligtvis oändliga skillnader, men det finns i grunden ett tankesätt som gör

att när man sätter sig ned så har det varit mycket lätt för mig att komma dem nära, och

det har jag haft stor glädje av. Jag kan ju säga att där vi bor nu, med bönderna runt

omkring oss, är min naturliga miljö. Det är den gamla miljön som jag är uppväxt i, i hög

grad. Så man ska aldrig förakta en utbildning eller erfarenheter som man inte tyckte om

på den tiden. Det ingår i mognadsprocessen att man får tillbaka detta.

Troserum

Vi hade böcker hemma. Det var ingen intellektuell miljö, det kan man inte säga. Min

far var ju bonde, men hade mycket vida intressen. De var sex syskon i den familjen och

alla hade någon slags teoretisk begåvning. Min äldste farbror Johan utvecklade sig till ett

bysnille, kan man väl säga. Hans snille lever fortfarande – ”mannen som kunde allt” –

9

från att kastrera smågrisar till att reparera ångmaskiner. Näste bror, Axel, kom till

Västerviks tändsticksfabrik och fick hand om skogsinköpen och sådant. Den tredje

farbrorn, farbror Otto (Sleman), var väl den som skulle kostas på, så att säga. Det hör till

historien att kyrkoherden därhemma, han hette Herman Brillioth, var en högintellektuell

person, likaså hans hustru. De hade tre söner, Börje Brillioth, som skulle bli chef för

Stockholms-Tidningen så småningom, Yngve Brillioth, som blev ärkebiskop, och Åke

Brillioth som blev militär och flygare och en av de första som flög ihjäl sig i det här

landet. Dessa tre söner skulle läsa vidare och det närmaste gymnasiet fanns i Visby. Det

vet folk inte om idag, men Visby var vår närmaste stad, man seglade över där emellanåt.

Där slog sig fru Brillioth ner under ett antal år med dessa tre söner som gick gymnasiet.

Min farbror Otto fick följa med det där gänget. Han kom sedan till Uppsala, han blev

fil.kand. och så kom han till en kommission vid Gefle Dagblad, var det väl. Sedan köpte

han Västerviks-Posten, som då gavs ut, och blev ägare och chefredaktör för den. Sedan

kom han till Dagens Nyheter och blev inrikesreporter där och fick hand om

riksdagsrecensionerna och allt detta. Han var ganska duktig, han var utvecklad för den

sidan. Så ingen av mina bröder blev bonde mer än min pappa. Det där satte ju sin prägel

på vårt hem också. Min farbror Otto, de kom varje sommar ner. Det fanns på det sättet

ett antal böcker. Jag minns särskilt Fröleens konversationslexikon i tre delar. Det var inte

en lärobok, men det var utöver vad folkskolan gav. Det var ett vanligt uppslagsverk, det

fanns en hel del man kunde läsa om man var läsintresserad.

Det var alltså ingen ”allmän” bondemiljö, utan den var påverkad av mina farbröder i

rätt hög grad. De satt där på sommarkvällarna, jag minns mycket väl deras samtal och

annat sådant. I den där miljön växte jag upp.

Finntorp var som jag nämnt ett skärgårdshemman. Där spelade jakt och fiske en

betydande roll. Min far var en mycket duktig jägare, men han var också fiskare. Fisket

sköttes väl av anställda lite grand. Det var strömmingsfiske, man vittjade dessa skötar på

efternatten, och sedan färdades man till Västervik och Norrköping med fångsten. Det

spelade en viss roll. Båtfärder och segling uppfattade vi aldrig som nöje. Jag jagade

också, men det var aldrig något nöje, och inte fisket heller. Man uppfostrades i att det

tillhörde livets nödtorft. På folkhögskolan var det utbildning också i sjömanskap, så jag

har ju gubevars styrmansexamen, vilket man kanske inte tror! Alltså, för inomskärsfart…

Sedan hade ju kandidaterna båtar, så då kunde vi sticka över till Visby någon

sommarkväll och ha trevligt där, och sedan seglade vi tillbaka på dagsbrisen. Det var

ingen större konst, ja lite äventyr var det ju med dessa båtar. Det var s.k. sexor, alltså

sex meter långa, det var riktiga professionella segelbåtar. Öppna båtar, det vågade vi oss

inte på, utan då höll vi oss inomskärs.

10

Efter det att jag kom till Ultuna 1932, så var jag regelbundet hemma vid de stora

helgerna och på somrarna. Då åkte vi båt från Stockholm på ångfartyget Gamleby eller

ångfartyget Tjust. De gick från Norr Mälarstrand, genom Södertälje kanal och ner genom

skärgården. Påföljande dags eftermiddag mötte min far upp i hamn med häst och vagn.

De färderna minns jag mycket väl. Så åkte jag tillbaka samma dag. Man kunde också åka

järnväg ner, det var ingen konst, men båten var billig, trevlig och bra.

De stora helgerna firades väl ungefär som de gör nu, fast i mindre skala. På Troserum

var det rätt mycket mat och folk samlades där. Troserum var ett stort hus, ungefär som

det här. Min mor kunde ha någon inackordering ibland, bl.a. minns jag en man som

bodde hos oss några år som hette Henrik Bromé. Han var systerson till fru Brillioth, det

var därför han hade hamnat hos oss. Han var alkoholiserad, så han kunde s.a.s. inte

förvaras i Stockholm, utan skickades ner till Småland. Det var en mycket fin och hygglig

man och han var med på de småfester vi kunde ha. Han satte rätt mycket sin prägel på

dem, han var mycket väluppfostrad, han var f.d. officer och läste Svenska Dagbladet,

som hade med sig när han promenerade. Ja, och till påsk åt vi ägg och det var väl

ungefär som det är fortfarande.

Bröderna Nilsson.

Bonde är uppe till

höger, Sven Nilsson i

Everöd är i mitten.

Det var inte så mycket sång och musik. Vi spelade inte. Min mamma saknade mycket

musikinstrument, för hon hade lärt sig i sin ungdom att spela orgel. Min morfar var

mycket musikalisk, och hon hade ett musikaliskt påbrå därifrån. Han var väl egentligen,

som jag förstått efteråt, mer spelman än bonde (han skulle egentligen vara bonde). Det

11

var en bondesläkt från Gärds härad utanför Kristianstad. Hans bröder var mycket breda

bönder, det finns ett fotografi här på dem. En av dem, Sven Nilsson i Everöd, blev ju

riksdagsman och lantmannapartiets partiledare under 1890-talet, en mycket betydande

man. Likaså hans bror, jag kommer inte riktigt ihåg vad han hette, och så var det Bonde

Nilsson, ja han hade förnamnet Bonde (och min mamma fick namnet Bondesson). Men

Bonde var väl den ”minste” bonden i denna fina trio av storbönder, och var väl lite på

sidan om. Han älskade mycket mer fiolen än grepen och spaden, så att säga. Han lär ha

spelat ganska mycket. Hans fiol finns fortfarande i min brors ägo. Han blev också så

småningom mycket andligt berörd. Han tillhörde väl inte någon frireligiös organisation,

men hans brev finns här. De vittnar om en mycket from man, kan man säga. Jag minns

honom väl, han blev gammal. Skägg hade han. Jag har också hört honom spela någon

gång när han hade fiolen med sig när han kom till Finntorp. Hans barn spelade

kammarorgel hemma, och gitarr och vad det var. Min mamma saknade alltså många

gånger tillgång till instrument. Men intresset fanns ju där och det smittade av sig på det

viset att jag skulle spela fiol. Det bestämdes tidigt, och jag var väl inte så road till en

början.

Men det fanns en fiol – det var väl världens uslaste fiol, så att säga. Av någon

anledning kom den att döpas till Fjollner. Någon hade läst om Fjollner, som var en

gammal asagud, i Fröleens konversationslexikon. Men det där gav ingen vidare

framgång tills min bror Nils satte sig på Fjollner och det har jag sörjt många gånger, för

Fjollner skulle ha varit skojigt att ha kvar. Det reparerades på det viset att en kusin, som

var son till min farbror Axel och som också spelade, dog. Då fick jag ärva den fiolen, på

långlån. Den gick sedan tillbaka till den släkten och den finns fortfarande, hos en kusin

till mig. Det var ett bättre instrument, men det var ju självlärt allting. När jag sedan kom

till Gamleby folkhögskola så fanns det en urmakare som hette Bossner, som gav

fiollektioner. Känd konstnärssläkt, för övrigt, i Småland. Han lärde mig grunderna i

fiolspel efter en violinskola som var skriven på tyska. Då måste man ju kära sig lite tyska

också. Så mitt första intresse för att lära tyska, det var för att kunna läsa en violinskola.

Jag kan de där termerna fortfarande, det var uppstråk och nerstråk och vad de hette på

tyska, det hänger med. Det här spelandet blev en liten hobby. Sedan kom musiken in på

ett helt annat sätt genom Gertrud, som ju haft ett helt annat musikpåbrå och med en

helt annan kvalitet. Men jag har spelat i Vallentuna kammarorkester i tio år, så det är en

rolig hobby. Mitt intresse för fiolen som instrument hänger med fortfarande. Jag har

några fioler som jag sätter stort värde på – de är alltså arvtagare till Fjollner.

Jag cyklade ofta när jag färdades någonstans. I maskinlära på Ultuna hade vi en lärare,

en verkligt framåtsyftande man, som krävde av varje elev att de skulle skaffa sig körkort.

12

Då fick vi utbildning i det, men då hade jag redan körkort faktiskt, från Småland. I

Troserum fanns ju mycket folk, jag nämnde smeden och snickaren, men de hade en

egen gårdsfiskare också, för det fanns ett bra fiskevatten till Troserum. Denne fiskare

hade en son som hette Viggo. Han hade för övrigt tolv-tretton barn. När de var vuxna så

ville de fortsätta, så de skaffade fosterbarn. De hade en liten stuga, stor som det här

rummet. Viggo skaffade en Ford som man kunde skruva av bakänden på och sätta fast

ett flak där. Så for han omkring och sålde fisken som pappan fångade. Denna T-Ford fick

jag lära mig att köra, jag fick köra med honom. Jag var väl bara 16-17 år då, och fick

lättvindigt ett körkort så småningom, när jag var 18 år. Jag fick det där körkortet efter

att jag körde för någon fjärdingsman eller vad det var. En riktig körutbildning fick jag på

Ultuna, det var en massa grejor man skulle lära sig därutöver. Men sedan dröjde det

länge innan man skaffade en bil.

Det var ganska lustigt när jag skaffade bil. Jag fick stipendium på Ultuna. Det spelade

en viss roll för min fortsatta utbildning. En kurskamrat till mig som fortfarande lever (det

är den enda levande kurskamraten jag har) och jag, vi fick varsitt stipendium på 600 kr.

Det var hårda bestämmelser för det där. Vi skulle studera jordbruk på olika håll i landet

under minst 3 månader. Detta var väl 1936. Då beslöt vi oss för att slå på stort, så vi

skaffade oss någon slags kredit hos Ostermans i Stockholm, som sålde Opel, nya Opel. Vi

for ner. Man var ju oförvägen på det viset, vi bad att få tala med direktören och en Opel

Kadett kostade 2 000 kr. Vi talade om vårt problem. Han skrattade och blev intresserad

och sade att ”då måste jag ju hjälpa er, så då ska ni få den för 1 700 kr!”. Det fick vi

också. Hur vi betalade minns jag inte, men det var någon slags avbetalning. Det var en

helt ny bil. Den använde vi hälften var för våra studieresor. Sedan kom kriget 1939 och

då gick det inte att köra den på gengas – den var för liten för det. Så då pallade vi upp

den på logen i Ultuna, och den stod där till 1945. Sedan tog vi ner den och sålde den för

4 000 kr!